Kategoriarkiv: Konst & Arkitektur /Art & Architecture

Tung Metall – skyddar, men kanske inte så bra i strid? Om experimentell arkeologi


Om Historiska Experiment – att försöka återskapa äldre teknik, manövrar och hela expeditioner för att bättre förstå det förgånga och historiens förutsättningar på den mest grundläggande nivån.

Nyligen publicerade den mångkunnige Tannhauser en läsvärd redogörelse för marsch i såväl antik som modernare tid (se http://tannhauser3.wordpress.com/2012/01/07/immer-weiter-om-att-standigt-ga-vidare/), och det påminde mig om ett litet utkast till inlägg som jag suttit på ett tag, om att testa och pröva sådant som hör ihop med historiska erfarenheter och fenomen. För alla som strävar efter att illustrera historiskt inspirerade teman med realistiska ambitioner är det här ett viktigt ämne.

Arkeologi som sysslar med att testa saker för att se om det verkligen gick att utföra dem som man trott är inget nytt. Men det ansågs traditionellt vara ett slags lek, oseriöst och lite fnyst uppå av de förmodat ”seriösa” historikerna. Det här tidigare randfenomenet dock fått en ny och ökad spridning i och med den nya mediaverklighet där t.ex. kanaler som tar upp historia och populärvetenskap, som Discovery Channel eller National Geographic,  numera samsas om samma tittare. Till det kommer moderna tekniska landviningar för att mäta och eller simulera smått och blandat,och åskådliggöra det med datorgrafikens hjälp. Mycket är förstås ren underhållning. Men rätt använt kan tester och simuleringar ge värdefullt bidrag till historieforskningen och förståelsen av dåtiden ”wie es wirklich war”, för att citera historiografins fader Leopold von Ranke. Det har lett till att testning tas mer på allvar även av de profesionella historikerna och arkeologerna.

Inom historieforskning är empatisk läsning ett grundläggande begrepp. Vi måste försöka förstå urkunder och texter och söka oss till deras syfte och innehåll utifrån förutsättningarna i den tid de skapades. Detta är dock lika sant vad gäller de rent fysiska förutsättningarna, det som kommer till oss via arkeologin. Och det är här den här experimentella approchen blir fruktbar: man kan få syn på det komplexa och sammansatta i den historiska verkligheten på markplanet, och förhoppningsvis en respekt och inkännande för hur dåtidens människor uppförde sig när man förstår deras resurser, omständigheter och vad de kunde eller måste klara av.

Ett axplock av sådana exempel på testade situationer kan ge syn för sägen

Studier av Förmoderna Rustningar

Milanesisk 1400-talsrustning

För många startar intresset för förmodern historia med…riddarna. Dessa stålklädda gentlemän med svärd i ena handen och en fal dam i den andra utgör en evig lockelse främst för unga pojkar, och vem har inte lekt att vara den harneskklädde hjälten i en saga där draken dödas, prinsessan dånar och kungariket jublar? Men för den som läst ens en liten gnutta historia kommer förstås en mängd frågetecken upp. Jag kommer ihåg hur jag i min gymnasietid, när jag började granska  de här sakerna lite närmare, snubblade på Montgomery of Alamein och hans berömda ”Krigskonstens Historia”, där den gamle generalen ondgör sig över hur stel och artificiell den syn på krig och strid var som riddarna företrädde (s. 207ff). Speciellt de som själva i senare ålder dras till kampkonster undrar ofta…hmmm hur var det egentligen att springa runt klädd i stål och plåt och svinga svärdet? Alltså egentligen? 

För en tid sedan uppmärksammade Sveriges radio P1  (http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=406&grupp=12718&artikel=4610646) en studie om hur det verkligen måste ha varit att knata runt i rustningar av den typ som efter mitten av 1300-talet täckte hela ridddaren i skyddande (?) metall. Studien (”Limitations imposed by wearing armour on Medieval soldiers’ locomotor performance”) genomfördes vid Leeds universitet. (Klicka på bild eller länk nedan)


http://www.leeds.ac.uk/news/article/2259/heavy_metal_hardens_battle 

Studien (som också rapporterades i http://www.bbc.co.uk/news/science-environment-14204717) ser rätt kul ut, med riddaren på löpband, men vad den visar är faktiskt en stridsfråga sedan mycket lång tid – hur mycket hindrade egentligen den fulla plåtrustningen krigaren som bar den, och hur kan det ha påverkat hans beteende? Studien visade på att rustningen påverkade krigarens kondition mycket starkt, och snabbt tröttade ut bäraren.

(Se läkar till alla rådata, studien själv och vissa metoddiskusioner i Proceedings of the Royals Society’s hemsida http://rspb.royalsocietypublishing.org/content/early/2011/07/15/rspb.2011.0816/suppl/DC1)

Ett annat, inte alls lika kontrollerat men ändå lite kul test som jag hittade på Youtube rör ett annat material i gamla rustningar, en som favoriseras av många s.k. lajvare (från levande rollspel, iscensättning av oftast förmoderna scener och berättelser) – läderlamell och härdad läderlamell.

http://www.youtube.com/watch?v=8jpuSzgkZN4&feature=related

Det som ändå gör det här testet intressant är att den ger den mer stridstänkande en omedelbar idé om hur strider kunde ha utvecklats mellan motståndare som bar läderrustning – vilket var majoriteten av de stridande nästan överallt i världen. Istället för de märkliga, av modern fäktning inspirerade långa duellerna med svingande svärdskämpar som är oss bekant från filmer, torde de flesta stridande cirklat runt varandra och försökt sticka sin motståndare. Mycket mer defensivt och liknande en modern brottningsmatch än de Errol Flynn-liknande krumbukter som dansar framför ögonen när vi ser en man med ett svärd.

Förmoderna Vapen: Svärd, Bågar och Trebucheter

Det andra sidan av myntet ifråga om förmodern vapenteknologi gäller just – vapnen. Det mest legendariska av vapen är svärdet. Där finns förstås mycket att testa. En favoritdiskussion bland intresserade av svärd rör vilket som var det ”bästa”. Ofta fokuseras de diskussionerna på skillnaden mellan västerländska svärd och de berömda japanska samurajernas svärd katanan. Ett otyg tyvärr (som om de otaliga krigarna i Mellanöstern och Indien inte också använde svärd av och på en hög nivå), men ett som delvis är förståeligt med tanke på just tyngdpunkten av medieframställningen av svärdsstrid.

Ett exempel är den här jämförelse mellan en Katana mot ett Långsvärd, båda från 1400-talet kan ses nedan.

http://www.youtube.com/watch?v=EDkoj932YFo&feature=related

En lite kul grej är att programpresentatören är R. Lee Ermey, odödliggjord som vrålande och vidrig sergeant i Stanley Kubricks Vietnamskildring ”Full metal Jacket”.

Före handeldvapnens införande och dessas revolution av stridskonsterna, vilken ändade det förmoderna sättet att strida, fanns det förstås ett specialiserat och mycket vitt brukat avståndsvapen, bågen.

Mamluckkrigare

Slavsoldaterna i Mamluckernas sultanat i Egypten och Syrien, min favoritbesatthet när det gäller historia, var mer välutbildade än riddarna och slogs förutom med svärd, spjut, hammare osv även med  sammansatta bågar, vilken konst på hästryggen de tog till den troligen högsta nivån före eldvapnens ankomst. För några år sedan läste jag en artikel vars exakta hänvisning nu undslipper mig (den var antingen i BSOAS, the Bulletin of the School of Oriental and African Studies eller JSS, the Journal of Semitic Studies), där artikelförfattaren hade provat att jaga med en båge av mamlukisk typ. Effekterna var fruktansvärda – pilar hade gått rakt igenom rådjur och hjortar på över 40 meters håll, och ytterligare tester visade att de skulle ha penetrerat alla former av rustning som fanns på 1300-talet på 30 meters avstånd- inklusive en tunnhjälm, som tydligen penetrerades på båda sidor.

Mamluckernas stridssätt, som jag kommer att skriva mer om i ett dedikerat inlägg, togs upp av ottomanska arméns rytteri Sipahis (speciellt sultanens elit, de s.k Alti Bölük Halki), vilka upprepade gånger besegrade västerländska korstågsarméer. Hur det rent våldsmässigt kunde vara fallet blir i alla fall lite klarare av nedanstående test av den turkiska bågen.

http://www.youtube.com/watch?v=jCL4wj1y6t0

Den båge som användes av elitrytteriet bland stormogulernas mäktiga rike i Indien var av en liknande sammansatt typ – och i nedanstående test finns också en jämförelse med den västerländska långbågen, som ju bevisligen kunde skingra arméer av plåtklädda riddare (se slagen mellan engelska och franska arméer i t.ex Crecy 1346, Poitiers 1356 och Agincourt 1415)

http://www.youtube.com/watch?v=IGcYGwqb3So&feature=related

(För ytterligare mätningar med värden för asiatiska bågars räckvidd se bland annat testerna i http://www.atarn.org/islamic/Performance/Performance_of_Turkish_bows.htm)

Den största skalan av beväpning i förmodern tid var bestod av de olika belägringsmäskiner som användes för att inta städer eller borgar. En fråga som många grunnat på var hur effektiva de där maskinerna egentligen kunde vara – speciellt med tanke på att de flesta belägringar trots allt a) inte lyckades och b), när de lyckades främst gjorde det på grund av att de belägrade svältes ut. I många filmer har trots det katapulter och olika sorters kastmaskiner brukats en hel del på senare tid, och ibland tycks orsaken mer vara att det ser snyggt ut på duken.

Men frågan kvarstod dock – hur effektiva var verkligen de där monstren. en galen fransman skred till verket och byggde en fullskalig trebuchet som fick testas under flera dagar, och resultatet? Se själva…

 http://www.youtube.com/watch?feature=endscreen&NR=1&v=L1EAA7pkEJ4

Om Logistik

Ett exempel som jag haft liggande i mina anteckningar och vars källa också tyvärr undslipper mig nu (äldre nummer av BSOAS, Bulletin of the School of Oriental and African Studies) handlar om mongolers och liknande stäppbaserade ryttararmeéers födokrav. Följande intressanta förhållanden gäller för framfarten av stora ryttararméer av stäpptyp.

Varje häst, av formatet liten häst eller stäpponny (mongolisk) behöver varje dag:

  • 9,33 pund eller 4,2 kg gräs (torr vikt)
  • 5 US gallons eller 18,5 liter vatten

vilket dagligen för en stor armé á 60 000 mongoler, vilken enligt källorna medförde mellan 4-6 hästar var (totalt ca 300 000) hästar ger ett foderbehov på

  • 2,8 milj. pund eller 840 ton gräs
  • 1,5 milj. gallons eller 5,5 milj. liter vatten

Eftersom stäpphästar betar fritt, så innebär detta att stora arealer bete måste till för att upprätthålla hären. Innerasiatiskt gräsland ger per yta 534 pund/240 kg gräsmängd per acre/2,5 hectar/2,5*100*100 meter

För en armé av den typ som ovan las ut innebär det att det krävs totalt ca 5243 acres/8 sq. Miles/12,8 kvadratkilometer. bete, med riklig tillgång till vatten, per dag. Och det här är alltså med de mycket tåliga och ekonomiska små stäpphästarna, baserat på observationer av det som idag kallas Przwalski-häst och som ligger nära vad mongolerna hade tillgång till på stäppen.

De här lätt observera fakta borde stämma till eftertanke när man i äldre historieskrivning återkommande läser om styrkor på hundratusentals mongoler som översvämmar landet hit eller dit. Det kan troligen inte vara sant – arméer av det slaget kunde bara samlas mycket korta perioder, och  inte stanna länge samlade. Det här går sedan snabbt att tillämpa på varje överdriven framställning av övermäktiga fiender.

Varför mäta och testa när man skriver historia?

Poängen med den här sortens tester är vad som går att göra, om något alls är möjligt. Det här har en tillnyktrande effekt på de historiska källornas ofta propagandistiska framställningar. Ta en sådan sak som när källorna ger den bisarra redogörelsen om att Xerses skulle kunna röra en armé på en miljon (1 000 000) man i antikens Grekland vid tiden för de persiska invasionerna. Redan en lätt räkning på logistiken visar på hur omöjligt det var – bara att hålla det mer troliga antalet på ca 10o 000 man, varav de flesta icke stridande, i fält borde ha ansträngt den tidens logistiska apparat till det yttersta, och man inser snabbt att det troligen var en huvudanledning till att perserna till slut förlorade. Det hindrade dock inte den djupt fördomsfulla, om än visuellt anslående, framställningen av slaget vid Thermopyle i filmen ”300” från att upprepa denna närmast genialt korkade historiförfalskning.

De här testerna av rustningar, av vapen och sådant, som kan verka väldigt hobby- och pojkleksbetonade och med en slagsida åt militärhistoria av ett slag som delvis kan betraktas som lite gammaldags kan alltså trots allt ge oss något, och fungera som viktiga korrektiv även när det gäller att bedöma textkällorna. Man inser att stora plåtrustningar verkligen inte var särskilt bekväma, och främst gjorda för ett väldigt speciellt sätt att slåss – till hästryggen – vilket borde stämma till eftertanke när man läser om den-eller-den hjälten som slogs i full stridsmundering en hel dag mot otaliga fiender.

Det här är inte begränsat till lokala små skeenden, utan kan gälla även långvariga historiska processer. En som medvetet använt fullskaliga experiment för att ifrågasätta vissa hädvvunna föreställningar om det förgångna är kungen av tokiga men slagkraftiga tester – Thor Heyerdahl som med sina Ra och Kon-tiki-expeditioner, där han för att visa att man minsann kunde ta sig långa avstånd med väldigt primitiva och till det yttre rangliga båtkonstruktioner kunde segla över stora avstånd.

Oavsett halten i hans egna teorier så gör en sådan sak som att visa att man verkligen kan ta sig över Atlanten i en vassbåt att man måste se upp med vad man svepande avfärdar. Och bidrar också till respekten för t.ex. de polynesier som i sina små båtar hoppade från ö till ö, ibland under veckor utan landkänning.

Närmare oss kan man dock dra mer begränsade, men icke desto mindre inte helt ovidkommande slutsatser (som bygger på mer än bara spekulation vill säga), av sådana experiment. Man inser t.ex. att en sammansatt båge av välgjord typ faktiskt rätt länge måste ha varit ett mycket bättre vapen än de första musköterna, vilket i sin tur i alla fall delvis förklarar varför t.ex. sådana stridbara folk som Mamlucker eller Mughalkrigarna så länge (och till slut dock för länge)  höll fast vid de vapen som de kände till och bemästrade till fullo. Inte för att de var korkade utan för att det fanns verkliga skäl.

Trebuchet-testet ger oss en ledtråd till varför det tog något i stil med 100 år från 1300-talets första hälft innan den nya kanonteknologin verkligen slog igenom – många förbättringar av de första kanonerna och nya sätt att bruka dem måste falla på plats innan den nya järnkrukan (de första kanonerna hette bokstavligen pot-de-fer) som mest lät än gjorde skada, kunde ersätta den bevisligen effektiva trebucheten.

Och så vidare. Så fram för mer experimenterande och mätande!

————————————

Bernard Montgomery, ”of Alamein” som han kom att kallas efter sin berömda seger över Rommel vid Alamein i Oktober-Nivember 1942, skrev ”Krigskonstens Historia” (på engelska A Concise History of Warfare med Bernard Law) 1972. I den tas krigskonstens utveckling från antiken till våra dagar upp, med fokus på olika stridsmetoder och sätt att organisera arméer. Mycket i boken är tämligen daterat, men den är lättläst och intressant trots sin eurocentrism: han tar iofs. upp utomeuropeiska folks sätt att slåss, men mer som en slags utfyllnad till de europeiska skeendena. Han undlåter inte att ha med jordnära detaljer, och har ofta besökt många av slagfälten. Han har ett öga för sådant som geografin, logistiken, på element som rörlighet, förmågan att manövrera och förflytta trupper, och en fäbless för krigsmålens och de stora dragens strategi och andra sådana detaljer samtidigt som han inte alls nonchalerar de fysiska förutsättningarna och vissa enskilda fältherrars betydelse för utvecklingen. Den svenska upplagan finns numera att få tag på endast via antikvariat och i andra hand (se t.ex http://www.antikvariat.net/LOP46304.cgi), men finns på engelska på t.ex Amazon (http://www.amazon.com/History-Warfare-Field-Marshal-Viscount-Montgomery/dp/0688016456).

Barbara W Tuchman skrev 1978 ”A distans Mirror”, översatt till svenska som ”En Fjärran Spegel”, ett verk som kommit att bli något av en standard, och utgör en utmärkt introduktion för studier av 1300-talets västeuropa. En av hennes kännetecken är just omsorgen även om fysiska och jordnära kunskaper och detaljer, som vilken diet riddare och adelsmän var vana vid, vilka fysiska förhållanden som rådde osv osv (den finns ofta på bibliotek men även i Bokus http://www.bokus.com/bok/9789174862607/en-fjarran-spegel-det-stormiga-1300-talet/)

Det finns horder av mer tekniska framställningar som verkligen dyker ner i tester och beprövad kunskap om de fysiska förhållandena – några av många exempel är ”Das Kriegswesen der Ritterorden im Mittelalter”, sammanställd av Zenon Hubert Novak, som fokuserar på den materiella kulturen hos den Tyska Orden som erövrade hela baltikum och byggde upp den märkliga Ordensstaten, en statsbildning dominerad av en religiös militär orden.

Ifråga om mamlukernas och deras sätt att slåss gentemot viktiga fiender som mongolerna och ottomanerna kan två böcker rekommenderas som tar fasta på en annan form av mätbara fysiska förutsättningar och studier av förhållanden på marken. ”Struggle For domination In The Middle East : the Ottoman-Mamluk War 1485-91″ av Shai Har-el är en detaljerad studie som tar fasta på geografin, förmågan att underhålla trupper och hur stödjepunkter och vägar verkar bestämmande på stora skeenden som krig i kombination med militär teknologi och taktik (finsn på Amazon http://www.amazon.co.uk/Struggle-Domination-Middle-East-Ottoman-Mamluk/dp/9004101802). ”Mongols and Mamluks” av Reuven Amitai-Preiss tar fasta på skillnader mellan mamluckerna och mongolerna ifråga om utrustning och förmåga att bygga upp en här under de exakta fysiska förutsättningarna i Mellanöstern. Den finns på Bokus (http://www.bokus.com/bok/9780521522908/mongols-and-mamluks/).

Från svenska auktorer finns flera bra böcker av icke-teknisk karaktär som tar fasta på den mer jordnära dimensionen i stora skeenden som krig. Peter Englunds produktion, där ”Poltava”, ”Ofredsår” och ”den Oövervinnerlige” ingår gör alla bra bruk av kunskaper om de faktiska, fysiska förutsättningarna och informerar läsaren om sådant som beväpning, utrustning, logistik och byggteknik på ett sätt som ger en starkt förhöjd känsla för det vederhäftiga i deras beskrivningar. (se överallt där böcker finns, somhttp://www.adlibris.com/se/searchresult.aspx?search=quickfirstpage&quickvalue=Peter+Englund&title=Peter+Englund&fromproduct=False&gclid=CKGo1O2_1a0CFdAvmAod0Q0iDw, http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?search_word=peter+englund&language=&ac_used=no).  

Boken ”Svenska Slagfält” av Lars Ericson, Martin Hårdstedt, Per iko, Ingvar Sjöblom & Gunnar Åselius har likaså ett bra öga till det jordnära och materiellt testbara när de sveper över de svenska krigiska äventyren under renässansen och stormaktstiden och därefter (se t.ex bokus http://www.bokus.com/bok/9789173290173/svenska-slagfalt/)

I sammanhanget kan man också nämna serien med Osprey-förlagets illustrerade introduktioner till olika perioders och regioners militära aktörer. De är verkligen inte speciellt djupgående utan satsar på en specifik sak – att teckna ett slags proträtt av hur dåtida krigare såg ut. Men de har en enorm fördel på en viktig punkt där nästan alla historiska verk är svaga – de är fyllda med ofta mycket välgjorda illustrationer av utrustning och krigares munderingar, som bygger på urkunders framställningar av dåtidens militärväsende. För den som är intresserad av att visualiseringar eller illustrerande av dåtiden är de en mycket bra plats att börja på. Deras böcker finns tillgängliga på deras förlagssajt (http://www.ospreypublishing.com/) men också via Bokus (http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?publisher=Osprey%20Publishing) och Amazon (http://www.amazon.com/gp/community-content-search/results?ie=UTF8&flatten=1&search-alias=rp-listmania&query=osprey%20men%20at%20arms)

 

Lite Julfilmsnostalgia bland tomtar och troll…


Vad mer kan man begära av en Julfilm…än galna mordiska småvättar, söta små pälstroll (nåja), flygande rullstolar, tomtar i motorn, massakrer i biografer, slem och en småstad som sprängs i bitar?

Tja, det räcker i alla fall för att även en julskeptiker som undertecknad tar pepparkakorna och glöggen och bänkar sig för en nostalgitripp till 1984…

GREMLINS

Den ultimata julfilmen! Det startar lyckligt, den virrige men sympatiske uppfinnarpappan får en söt men lite mysko… tja vad är det för något? att ta hem till sin son så här precis innan julafton. Bara att det är ingen lycklig julfilm det här…

För trots sin gulliga fluffighet minns vi i alla fall, även om ingen i filmen gör det, vad den mystiske orientalen har sagt om den lille Mogwai – den får inte utsättas för starkt ljus, absolut inte för vatten och under inga omständigheter matas efter midnatt…

Men självklart är detta det första som händer, och snart har de söta små pälstrollen förvandlats till gröna små vätteliknande monster, och sedan förbytts julfriden i småsstaden till ett trolligt inferno….

http://www.youtube.com/watch?v=h24CFZqSEAA

När Gremlins kom var den en rätt skojfrisk drift med gulligheten och det vanliga julfirandet. Det var inte helt vanligt att blanda ganska våldsam och lite skräckis-aktig handling med en masspublikfilm om Julen på den tiden, och det kändes lite fräsch av den orsaken – tillsammans förstås med de för den tiden mycket välgjorda dockorna och effekterna. På samma sätt som senare ”Jurassic park – The Lost World”, med en tyrannosaurus som härjar i förorten eller katastroffilmer där ikoniska byggnader eller städer förintas, finns det ett ikonoklastiskt drag i den Steven Spielberg-producerade filmen.

Här är det julen, den söta hemtrevliga småstaden, julsånger och folks föregivet goda vilja som får sig en välbehövlig känga, och det i skepnad av små troll som agerar som en slags gröna små bushuliganer och vänder allt upp och ner. Det er upphov till flera minnesvärda scener, som när trollen sjunger julvisor för trakten rika kärring innan de skjuter iväg henne med hennes egen rullstol, eller när hemmafrumammans kök förvandlas till ett slagfält – med bruk av alla teknikens under tar dock hemmafrun hämnd på de som besudlar hennes kök!

Det här är dock ingen rebellisk eller verkligt hädisk film – mer av ett studentikost hyss, en som löper parallellt med ett pushande av konsumtion på overdrive – figurerna i filmen är från början gjorda att passa som leksaksmerchandise, och även i själva filmen finns det en slags överdrivet vältrande i den amerikanska konsumtionskulturen, med prylar överallt i själva handlingen, och en jakt i en leksaksaffär som är som en fantasi om alla våldsamma saker man skulle vilja göra där om man fick härja fritt…

Man kan om man vill, här lägga märke till en intressant tidens tecken – här kan man redan ana det som skulle komma att bli grunden för den amerikanska ekonomins kännetecken, att man inte är ett land av framstående tillverkning längre – det gnälls i filmen påtagligt på utländska bilar och produkter. På den tiden var det Japan som hade blivit ett hot, som överträffade USA som tillverkningsland – nu är det som bekant Kina som spökar.

Gremlinsarna är själva en form av orientaler för övrigt – fast när de blir ”onda” så får de mer drag av en slags anarkistiska huliganer än något annat. Deras ledare har en punkig mohikanfrisyr – vad annars? Omkvädet blir ändå på något sätt att Gremlinsarna representerar det främmande, den stora världen som ringlat sig in i den lilla ombonade småstaden och där orsakar kaos. Och just Julen, denna påklistrat gulliga tid, lyfter fram förödelsen extra mycket – och ger också tillfälle till lite roliga driftscener när allt ställs på ända.

Jag diggade ”Gremlins” när den kom, och den håller faktiskt än – nu mer som lätt daterad klassiker, men ändå, klart roligare än det mesta man kan se på julafton och som man också sett 147 gånger förr.

Som Julfilm - Bra

Se mot om filmen i http://www.imdb.com/title/tt0087363/

***************************************

Andra sevärda julfilmer:

”Bad Santa”, med Billy Bob Thornton som lysande nersupen sociopat-tomte

och ”Love, Actually”, den kanske ultimata romantiska komedin med mest av allt, mot en Julfond

Två saknade och en drar åt helvete – Christopher Hitchens, Vaclav Havel och Kim Jong Il


Liemannen hade en upptagen långweekend. Från torsdag till söndag åkte tre välkända och uppmärksammade gesltalter dit, mycket olika till sätt och gärning men alla tre anmärkningsvärda.

I en era där ”idoler” poppar upp lite här och var och kändisskap kan byggas på vad som helst är det ibland bra at påminna sig att det finns folk som faktiskt åstadkommer något, och var handlingar verkligen kan påverka många människors liv på riktigt. Tre av dessa dog inom loppet av fyra dagar runt den senaste helgen. De är förutom mycket annat intressanta också som en illustration till hur olika man kan välja att utöva ett liv av berömmelse och inflytande. Alla tre verkade delvis eller helt inom politiken och påverkade stora människomassor. Men sedan går bilden isär.

Torsdag: Christopher Hitchens

Den berömde debattören, journalisten och författare Christopher Hitchens dog i torsdags strupcancer. I den engelskspårkiga världen var Christopher Hitchens ett mycket välkänt ansikte. Sedan 70-talet verksam inom vänstern och som sådan starkt kritiskt till USAs aggressiva politik runtom i världen gick han mer och mer till attack mot de auktoritära tendenserna hos diktatursystem av alla de slag runtom i världen. Han hade också vida intellektuella intressen och skrev för ett flertal tidningar, om litteratur, reportageresor från runtom i världen och om politiska skeenden också i USA, dit han emigrerade. Outtröttlig och alltid provokativ, med en högstående prosa och berömd för sin ”kärring-mot-strömmen-attityd” gick han i böcker och artiklar till attack mot sådana som Henry Kissinger, Ronald Reagan, Moder Teresa Jerry Falwell och Bill Clinton med samma gusto. Ständigt beväpnad med referenser, citat och humor – han var alltid läsvärd, till och med när han gick för långt eller hade fel.

Under 2000-talet blev han berömd, för att inte säga ökänd, för sitt stöd till invasionen av Irak, något som fick många att avfärda honom som en köpt medlöpare till USAs neokonservativa etablissemang.

Men det var en annan röd tråd i hans gärning som kom att väga allt tyngre det sista årtiondet av hans liv, även om det alltid fanns där som en del av hans antiauktoritära hållning: hans kritik mot religiösa system och försvar av sekulära värden. Efter publiceringen av hans kanske mest kända bok ”God Is Not Great”, kom han att räknas som en av den nymornade ”Nya Ateismens” portalfigurer – de berömda ”Ateismens Fyra Domedagsryttare” tillsammans med Richard Dawkins, Sam Harris och Daniel Dennett. Hans självbenämnd ”anti-theism”var förstås den mest påstridiga och retoriskt skarpaste kritiken, och han var skoningslös mot alla former av religiös eller ”spirituell” smörja, sanningskrav som inte kan stödjas rationellt och framför allt religionens och vidskepelsens anspråk på inflytande i politiken och samhället i stort. Se nedan hans kommentar till de ”Tio Guds Bud”

http://www.youtube.com/watch?v=_QZCB8oy45g&feature=BFa&list=PL9FF221BD6F706FA4&lf=mh_lolz

I USAs av religionen inpyrda samhälle utgjorde han ett viktigt och avgörande moraliskt stöd för de allt fler unga som bryter sig loss från teismens sterila grepp och väljer att kasta religionens skitsnack åt sidan. Hans dissar på detta som många andra områden var berömda och njutningsvärda, och gav upphov till en egen term – ”the Hitchslap”. En stor mängd finns ute på nätet, se nedan.

http://www.youtube.com/watch?v=mQorzOS-F6w&feature=BFa&list=PL9FF221BD6F706FA4&lf=mh_lolz

Denna blogg beundrar och framhåller Christopher Hitchens insatser och kvalitéer, speciellt inom det (anti-)religiösa området. Man verkligen inte behöver  hålla med honom om allt – hans monomana syn på Irak-kriget framstår som djupt osofistikerad för de som kunde förutse att det skulle bli det enorma debacel och leda till det omfattande våld mot civila som sedan också följde. Att de neokonservativa hökarna i USA skyndade sig att omfamna honom och att han lät dem göra det, med tanke på att hans politiska syn i de flesta andra frågor är diametralt motsatta dessa, förblir en fläck på hans eftermäle.

Men Hitchens hade alltid förmågan att förvåna – och han dröjde inte länge med att göra de neokonservativa vansinniga genom att starkt kritisera irak-invasionens missgrepp, som vilka man valde att samarbeta med efter invasionen eller bruket av tortyr sådan som ”waterboarding” som han till och med utsatte sig själv för.

http://www.youtube.com/watch?v=4LPubUCJv58

Det finns ett stort antal videoinspelningar på Christopher Hitchens på Youtube. Några av dem kan nås på denna Youtube-tråd: http://www.youtube.com/playlist?list=PL9FF221BD6F706FA4.

Lördag: Kim Jong-Il

http://www.youtube.com/watch?v=OBYQbhgTL50

Nyheten kom ut på måndagen, men den lilla strunten dog alltså redan i lördags. Kim Jong-il var den kommunistiska empartistaten Nordkoreas diktator, en position som han ärvde från sin fader Kim Il-Sung, nordkoreas förste enväldige härskare 1994, i vad som kommit att bli den första kommunistiska ärftliga dynasti.

En som i förstone ser ut att fortsätta med Kim Jong-Ils yngste son Kim Jong-Un, som skall ta över från sin fader.

Under Kim Jong-ils tid har Nordkorea glidit allt längre ner i avgrunden. Det är nu ett av jordens fattigaste och samtidigt isolerade länder, där de inlåsta invånarna i sin armod också är de kanske mest propagandapiskade undersåtarna någonstans, drabbade natt och dag av en absurd personkult, bisarr även med kommunistdiktatorers mått.

Denna utmålar sedan Kim Il-Sung den högsta ledarna som en halvgud att dyrka, supervarelser som har alla mänskliga talanger och förmågor, samt några övermänskliga också – Kim Jong-Ils födelse medförde således en omedelbar vår och rekordskördar, mannen själv skall ha skrivit operor som är de bästa på jorden, när han spelar golf slår han bara hole-in-one osv (se några sammanställningar av Koreans propaganda om ledarens bedrift här och här). En av de knasigheter som följer är att Kim Jong-Il själv aldrig axlade rollen som landets president – den titeln reserverades för evighet, ja evighet för hans fader, ”Den Store Ledaren” Kim Il-Sung som ju är… död sedan 1994. Det gör ovanpå allt annat Nordkorea till ett land med en Död statschef (en Necrocracy eller Mauseleocracy, för att citera Christopher Hitchens ovan).

http://www.youtube.com/watch?v=bx4iC5Gtzk8&feature=endscreen&NR=1

Nordkorea självt utmålas som en rik, framgångsrik och respekterad nation trots att den är en internationell paria och stora delar av dess befolkning under Kim-Jong Il lever på svältens rand, och miljoner redan dukat under för svält och bristsjukdomar. Själv nekade sig Kim Jong-Il sig något – han levde ett lyxliv i palats, samlade på alla möjliga saker som var förbjudna för hans undersåtar som västerländska filmer, lättfotade blondiner och annat skoj.

Kim Jong-Ils död drog naturligt nog mycket press när nyheten kom ut, vilket skedde två dagar efter händelsen. Kim Jong-Il var inte bara en statschef, utan Korea är ju ett av jordens absolut farligaste gränsmarker och konfliktområden, där den groteskt uppsvällda militärmakten (en av världens största) städse står stridsberedd vid den berömda stilleståndslinjen med den demilitariserade zonen (DMZ) som delar Korea i två stater. Trots en stapplande ekonomi har Nordkorea utvecklat kärnbapen och långtgående ballistiska missiler för att hota sina grannar, missilteknologi som de för övrigt misstänks ha sålt till andra osmakliga regimer som Pakistan och Iran, därmed görande världen mer osäker och påskyndat en nukleär upprustning som påverkar fred och säkerhet långt bortom det lilla Nordkoreas gränser.

Det är verkligen sorgligt, som en kompis påpekade, att se hur nordkoreanerna så totalt stympats och förslavats inte bara fysiskt utan också mentalt, att de liksom när Kim Il-Sung dog känner tvånget att förnedra sig med hysteriska utspel av ”sorg” över en ledare som inte bringat dem annat än lidande, umbäranden, ofrihet och en totalt skev och obildad väldsuppfattning.

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=pSWN6Qj98Iw

Således kan man inte enbart glädjas åt ännu en föraktansvärd tyrann är borta (en mindre på denna bloggs lista över snubbar som måste bort för övrigt), utan det är också enerverande och ororväckande att det slutna kommunistriket nu kommer att gå igenom en period av instabilitet och omrörningar i maktens topp. Man önskar förstås att hela bygget skall krascha och nordkoreanerna äntligen befrias från sin livegenskap i ett återförenat Korea. Men som sagts verkar planen i förstone vara att sätta Kim Jong Un som näste koreanske kejsare, eller vilken titel de nu hittar på åt honom som toppfigur i den bisarra staten Nordkorea.

Söndag: Václav Havel

Václav Havel slutligen, var en pjäsförfattare och dissident som kom att bli Tjeckoslovakiens siste president (1989.1992) och sedan den Tjeckiska republikens de nästföljande tio åren. Som fri intellektuell i opposition tilld en tjeckiska kommunistiska enpartistaten kom han efter det nerslagna upproret i Tjeckoslovakien, den berömda Pragvåren 1968, och var en av de främsta personligheterna bakom manifestot Charta 77 som tog fasta på kommunistregimens brott mot de mänskliga rättigheterna. För detta blev han återkommande gripen och fängslad under flera år, för inget annat brott än att ha framför kritik mot systemet.

Václav Havel var en resonerande ledare, knappast någon påstridig TV-personlighet, utan en mild, eftertänksam, reflekterande och tänkande person. Han kunde vara lite väl lågmäld och upplevas som överdrivet förbehållssam och kanske lite träig – men där fanns alltid principer som aldrig sviktade, och som han fortsatte att driva under hela sin gärning. För en fri tanke, för åsikts- och yttrandefrihet, för mänskliga kvaliteter, bildning och kultur, värden som han försvarade inte bara mot totalitära ideologier utan också mot ekonomism och förflackning i ett av konsumism och yvig ytlighet präglat marknadssamhälle.

http://www.youtube.com/watch?v=vHWwcFew4wA&feature=related

Vaclav Havel var i en mening alltför god, alltför djupsinnig för den hårda politiska verkligheten, och var, trots den respekt och aktning som kom honom till del från vida kretsar som en enande och hjältemodig figur i sitt hemland, inte lika populär hemma som utomlands. De principer som han förespråkade var lika irriterande för populister som auktoritärt anstuckna. Han fick mycket kritik för sitt beslut att frige mängder av fängslade, även kriminella, på grunden att det korrupta Tjeckoslovakiska rättsystemet så till den grad åsidosatt prunciper som rättsäkerhet och proportionalitet att deras domar inte kunde ligga till grund för många av de straff som fångar, om än kanske skyldiga till brott, avtjänade. Trots att han var avgörande i att avskaffa Warsawapakten och få bort sovjetiska trupper inte bara från sitt eget land utan alla de forna sovjetiska vasallstater, och drev principen om demokrati och suveränitet i varje land, ledde hans avsaknad av ytlig nationalism  för sakens egen skull till att han kom i otakt med allmänhet och rådande politiska vindar genom att motsätta sig att Tjeckoslovakien delades i de nya staterna Tjecken och Slovakien. Han var starkt för Europeisk integration och samarbete över gränserna och fortsatte att rikta kritik mot totalitära stater som Kuba (se nedan).

http://www.youtube.com/watch?v=C1si3jBduCI

Václav Havels plats i historien kommer att vara bredvid sådana som Nelson Mandelas eller Mahatma Gandhis. De är figurer som har verkat befriande och ökat livsutrymmet för de folk som haft förmånen att ha dem tillhands under svåra tider och tyranners välde. Det är synd att Václav Havels frånfälle skulle komma att överskuggas av diktatorn i Pyongyangs – men som kontrast och jämnförelse kan det också verka. Två ledare, två arv till världen.

———————————————————–

Christopher Hitchens

Kim Jong Il

Vaclav Havel

Apropå Nobelfrossa… lite om Nobelföreläsningarna 2011, Ekonomi (del 1) och den Europeiska Krisen


 Tyvärr blev man inte bjuden till festen i år heller (snyft), men nu är upptäckterna som belönas i sig det intressanta, inte  glittret omkring. Intresserade av förstnämnda kunde med fördel ta sig till de specialanordnade föreläsningarna  som ges på Stockholms Universitet med anledning av varje års Nobelprisutdelningar.

Nobelföreläsningar gällde Nobelpriset i Fysik respektive Riksbankens pris i Ekonomi till Alfred Nobels Minne. Det sista inte ett ”riktigt” nobelpris, som mången purist påpekat. Men det skulle slumpa sig så att de två var det som var mest intressanta, iaf för en lagom nördig person som vill haka på historievinkeln på varje upptäckt eller kunskap.

Med start i det lilla (eller… ja, mindre): Ekonomipriset. Thomas J. Sargent och Chris Sims fick priset i år ”för deras empiriska forskning om orsak och verkan i makroekonomin” som det står på Riksbankens hemsida. Makroekonomi är som bekant vetenskapen om de stora, sammanräknade faktorerna i ekonomin, effekterna av de många enskilda aktörernas handlingar och beteende som mynnar ut i sådant som inflation, arbetslöshet, budgetbalans med mera för nationer eller regioner.

Problemet med att göra vetenskapligt hållbara analyser inom makrokonomin är att man inte kan utföra riktiga experiment för att bena ut orsak och verkan. Man kan inte leka med räntor och budgetunderskott bara för att ”se vad som händer” (även om man ibland undrar om det inte är det vissa politiker gör). En komplicerande faktor i ekonomin är att mänsklig interaktion också spelar en viktig roll, och därför förväntningar är en viktig del av skeendet, både som svar på åtgärder och inför att besluten tas.

Lite beräkningar för den matematiska modellen

Thomas J Sargent och Chris Sims arbetar just med dessa frågeställningar – de har förfinat de matematiska och statistiska modellerna för att ta in effekterna av förväntningar t.ex. när riksbanker höjer eller sänker och höjer räntor. Professor Sargents fokus ligger på s.k. ”regime shifts” – dvs långsiktiga beslut och fastläggandet av policies för ekonomin. Chris Sims sysslar mer med den statistiska analysen av dagshändelser. Dessa instrument används mer och mer av utformare av policies runt om i världen.

Tjena på tristheten kunde kanske icke-ekonomer tycka… Men nej, inte alls. Utifrån sina perspektiv gav Thomas J Sargent en klart tankeväckande föreläsning. Se hela föreläsningen nedan- den var bara ca 45 minuter.

Här skall sammanfattas de bärande inslagen och möjliga slutsatserna.

En Kort Ekonomisk Historia

Genom att koncentrera sig på

  1. frågan om staters oförmåga att amortera eller betala räntan på sina statsskulder (sk. sovereign defaults);
  2. huruvida man borde rädda eller ”lösa ut” ekonomier genom att pumpa in externa pengar (s.k bailouts) samt
  3. hur monetär och fiskal samordning och enhetlighet uppnås mellan flera mindre ekonomier,

Och ställa sig frågor om

  • Följderna av att regeringar deklarera oförmåga att betala sina skulder?
  • Följderna av att en överordnad, federal nivå löser ut underordnade state
  • Förhållandet mellan bildandet av en union av monetär natur (valutaunion) till fiskal union (samordning av skatter och ekonomisk politik)? Och fråga sig -borde det ena föregå det andra, och vad är riskerna?

gör Thomas J Sargent en intressant parallell mellan tillblivelsen och konsolideringen av USAs federala ekonomi under dess första, formativa fas, och det nuvarande Europa, eller rättare sagt den Europeiska Unionen, med sina ekonomiska problem.

Genom att kika på skatteräkenskapernas aritmetik, de fiskala och monetära vägvalen i USA, den nuvarande situationen i USA och Europa, får man fram miljön (environment) som det hela utspelar sig inom, med aktörer, institutioner, politiska institutioner och konstitutioner.

Så hur ser den studerade perioden 1780-1840 i USA ut?

USA före 1787, efter att ha segrat i revolutionskriget men före den första konstitutionen, var en väldigt speciell miljö. Den bestod av 13 delstater med hög nivå av självständighet, sammanhållna av The Articles of Confederation, det första samlingsdokumentet för den nya Unionen. The Continental Congress, den första folkförsamlingen i den nya staten, var en svag institution, i själva verket mer av ett riksmöte än en stadgad folkförsamling. Den hade liten tvingande makt över  delstaterna. Dessa hade egna tullar och skatter -på den tiden var tullarna den viktigaste formen av skatteuppbörd. Men staterna hade också egna skulder. Hela nationen var i själva verket svårt skuldsatt, efter de lån man tagit upp under revolutionskriget. Och detta medan både handel och skattepolitik var väldigt lite koordinerad.

Prof. Sargent uppskattar unionens skattekraft 1787 till ca 2-3% av BNP – allt medan unionens skuldsättning var uppe på 14% av BNP. Det här skapade snabbt ett skriande behov av skuldnerskrivningar hos delstaterna, vilket skulle vara ett enormt hårt slag för fordringsägarna, men också för den nya statens kreditvärdighet.

Fiskala kriser ofta leder till politiska revolutioner.

Thomas J. Sargent

Så. 1790, när USA fått sin konstitution, var dessa frågor högt upp på dagordningen. Och som ett resultat kom en ny environment på plats. I den nya konstitutionen förlorade delstaterna rätten att införa egna tullar, vilket övertogs av den federala staten,  uttryckligen för att kunna möta en större framtida federal skuldsättning. Skatter och handelspålagor kom att konsolideras och underkastas gemensamma regler, och många handelshinder som mellanstatliga tullar togs bort. I gengäld löste den federala staten ut delstaternas skulder som de inte kunde betala. Genom detta fick man också borgenärernas stöd för att stödja tillblivelsen av en stark statsmakt.

Resultatet blev att skulderna inte behövde skrivas ner. Likviditeten i statens skuldväxlar ökade. Och man fick en stark skattebas för den federala nivån. Det uttalade syftet att öka förtroendet för den federala staten hos utländska fordringsägare uppnåddes. Man kan alltså konstatera att USA under sina första årtionden blev en fiskal union först.

(Egen anmärkning: notera att USAs fiskala och ekonomiska styrka åren efter 1790 var en avgörande faktor för USAs territoriella expansion. Det berömda köpet av Lousiana-territorierna 1803, som i ett slag dubblerade USAs yta, gjordes t.ex mot amerikanska statsskuldsväxlar.)

Många utstående frågor om det här systemet fanns dock kvar. Att lösa ut insolventa institutioner leder till risken för vad som kallas ”moral hazard” – förväntningar om räddningsåtgärder utifrån perverterar incentiven och leder till onödigt risktagande i ekonomin. Om man betraktar de följande årtiondena av USAs historia kan man se vissa av riskerna med ett sådant tillvägagångssätt. Frågan var om den federala regeringen skulle finansiera de storskaliga infrastrukturprojekt, i vägar, järnvägar och kanaler som var bärande delar av den framväxande industrialiseringen. Först var svaret ett klart NEJ.

Så delstaterna gjorde det själva, och skuldsatte sig med kanal- och järnvägsaktier. Tankegångarna verkade lika de som snurrade i luften runt ”IT-bubblans” era, att investeringarna skulle ”betala sig själva” på något magiskt sätt. Men så skedde förstås inte, många av projekten var inte lönsamma, och som en följd gick delstaternas skuldväxlar åt skogen.

Det fanns en uttalad förväntan om att den federala regeringen även denna gång skulle lösa ut delstaterna. Men till skillnad från efter revolutionen gjorde man INTE det. Delstaternas skulder tilläts förfalla och många tvingades att skrivas ner. Följden blev att deras kreditvärdering sjönk kraftigt. Och, lite otippat, så gjorde även den federala krediten, trots att man inte ingripit med federala medel. Här kan man se hur förväntningarna spelar en högst betydande roll för utfallet av olika fiskala och/eller monetära åtgärder, och hur den uppbyggda moral hazard fick effekter även när man inte föll till föga och löste ut.

Och Så Dagens Europa

Thomas J Sargent slutade med att påpeka skillnaderna respektive likheterna mellan dagens Europa och den tidigaste, okoordinerade USA-ekonomin. Likheten är den föreliggande risken, vilken påverkar ”marknaden”, läs borgenärerna, för starka nedskrivningar av de underliggande subjektens skuldväxlar och frågan om moral hazard. Samt bristen på koordination mellan delstaternas/medlemländernas skatte -och uppbördspolitik.

Men viktiga skillnader är att Europa har en centraliserad monetär institution, den europeiska centralbanken ECB. Samt att det inte finns något federal underskott att ta hänsyn till. Europa har hittills valt att bygga upp en Monetär Union med stark samordning på valuta- och räntområdet, men svaga federala resurser och koordination på det fiskala området. Det är uppenbart att Thomas J Sargent menar att detta är problematiskt, i förlängningen fel väg att gå: den fiskala samordningen behövs som bas om man skall upprätthålla en förenad ekonomisk regim.

De senaste dagarnas (!) utveckling 

Mot bakgrund av ovanstående kan man fundera på de åtgärder som föreslagits för att komma till rätta med den nuvarande ekonomiska skuldkrisen i Euroområdet – som väl att märka springer ur vissa länders, främst Greklands men också länder som Portugal, Irland, Italien och i viss mån Spaniens, budgetunderskott.

Finanspakten 2011

Det verkar som om den överenskommelse som slutits mellan Euroländerna nu i helgen, den nya ”Finanspakten” siktar in sig på att skjuta till pengar för att täcka medlemsländernas skulder och underskott. I fallet med Grekland så tillämpade man en form av skuldnedskrivning genom att även privata aktörer tvingades att delta i stödåtgärderna för att staga upp landets ekonomi. Medlemsländerna kunde tvinga sina egna länders banker att gå med på detta. Men det är uttryckligen sagt i den nya överenskommelsen att detta Aldrig skall ske igen. Den fiskala samordningen stagas upp i Euroländerna, vars budgetar i framtiden måste godkännas av EU-komissionen, om inte ett omedelbart vite skall tillämpas på de länder som överskrider 3% i budgetunderskott.

Ett förslag som tills vidare lagts på is är den om att införa en EU-växel, dvs att skapa en europeisk federal budgetnivå med egna inkomster som skulle kunna användas för att betala av just stöden till medlemsländerna i de olika konstellationer som är på kartan. En sådan skulle öka uppkomsten av en federal struktur i Europas ekonomi och förvandla medlemsländerna till delstater i en sådan.

Prof. Sargent har förstås uttalat sig om annat också, bland annat USAs egen ekonomiska kris – se nedan.

Det är lustigt, men delvis på grund av sin inriktning på rationell analys har Thomas J Sargent blivit offer för att ”kidnappas” av de som tar varje chans att hacka på John Maynard Keynes, bl.a. på Wall Street Journal. Thomas J Sargent har irriterat genmält att han alls icke är någon nyliberal Keyneshatare.

För den här gången skall här undlåtas att ta upp rent politiska problem med de ordningar som både EUs regeringsledare och ekonomer som Thomas J Sargent föreslår: det demokratiska underskottet, bortlyftandet av makt från folkvalda organ, det större avståndet till makten, splittringen av EUs medlemsländer som hotar osv osv. De får bli ämne för ett annat inlägg.

——————————————

Om Priset i Eknomi till Alfred Nobels Minne

Om EUs Finanspakt

Storyboard & Arkitekturdesign – Närstudie på Aracaneas Gyllene Port


Ännu ett litet nedslag i arbetet med att visualisera Aracanea, mitt fantasy-Konstantinopel. En liten arkitektonisk och designmässig detaljstudie av den Gyllene Porten.

Under arbetet med den stora perspektivbilden på Aracaneas stadsmur, den Gyllene Porten och dess kringstrukturer skapade jag en mer detaljerad skissstudie av porten själv. En mycket översiktlig version av den designen kom att hamna på den stora bilden, vars tema ju är vidare. Men det ledde tyvärr också till att porten själv kom i skymundan.

Aracanea och den Gyllene Porten - solnedgång m tillägg

Det kan låta insnöat, men som konstintresserad  kunde jag, när jag en gång börjat fokusera på porten, inte låta bli att fundera över den, och även sedan den stora bilden började bli fördig kliade det i mig att utveckla hur en sådan struktur kunde tänkas se ut. Inga rester av den ursprungliga Gyllene porten återstår. Så det finns ett slags lockande vakuum där, som man själv kan fylla i.

 Det saknas förstås inte konst och andra exempel att låta sig vägledas av. Som tidigare nämnts i det första inlägget om Den Gyllene Porten,  fick denna ingång till staden sitt namn eftersom den enligt Notitia Urbis Constantinopolitanae  var utsmyckad och guldfärgad. Som också sagts kom jag i min tur att påminna mig min studie på plats av baptisteriets port till El Duomo-katedralens dopkapell i Florens, den s.k. ”Paradisporten” (av Lorenzo Ghiberti, slutgjord 1422). Den innehåller fantastiska basreliefer som illustrerar Jesu Kristi liv.

Jag är inte den förste som inspirerats därvid – paradisporten dansade enligt uppgift också på designernas näthinna när de skapade den Stora Porten till Minas Tirith för filmen ”Sagan om Konungens Återkomst”.

Mina studier av bysantinska reliefer och väggmålningar gav en annan impuls, och också insikt i det karaktäristiska utseendet för bysantinska figuravbildningar av den här typen. Antingen det gäller trä, sten eller metallrelief finns det en rik skatt av vackra urkunder att studera. En av de som slog mig mer än andra var en relief med kristus och den hängde Judas – den liknade väldigt mycket min skiss och hur figurerna blir lite ”tomte”-aktiga, de trycks ihop lite i reliefformen när de inte får stå i egna nischer. Huvudet förstoras lite och kroppen blir lite knubbigare – precis som jag ritat.

Jag kikade lite på några förgyllda ikoner och framför allt en vacker bulgarisk bibel

Sålunda beväpnad med research och referenser skred jag till verket och gjorde en mer detaljerad teckning av de tio guldtäckta paneler som den stora mittenportalen innehåller. Upplägget är att fyra av penelerna ovan och under mittensektionen innehåller reliefer som avbildar viktiga personer, helgon och härskare i Aracanea. Figurerna är närmast i naturlig storlek – jag lade till en man i bysantinsk klädsel längst ner för att åskådliggöra skalan. Där finns hela den bysantinska topphierarkin representerad i tidstrogna dräkter från perioden mellan ca 500 och 1000 AD. Män, kvinnor, präster, biskopar och patriarker, kejsare och kejsarinnor i hovdräkt och vissa också i krigsmundering.

Mittenpanelerna avviker från de övriga i att de domineras av bilder av den Heliga Anna och Iannai Kyrios, min kristendomspastich dominismens centrala figurer. De är omgivna av ett par av Aracaneas forntida kejsare och kejsarinna som dedikerar porten till dem och ber om deras beskydd för staden. Inspirationen kom från flera bilder av dedikationer – men här handlade om kejsare som dedikerade sina verk åt Jungfru Maria. Se t.ex mosaiken i Hagia Sofia nedan med Konstantin I och Justinianus I som tillägnar jungfrun sina verk. Jag tuschade direkt på skissen med Zig-pennor av olika tjocklek, och tog också det lite riskabla beslutet att markera både det omgivande träets ådring som panelernas lätt kracklerade och åldrade yta med tusch. Resultatet blir en väldigt linjebaserad teckning, tät och dragen åt serieillsutration, med tydliga konturer på figurerna.

Men trots allt en av ….det bättre slaget. För att vara mig. Jag var nöjd. I nästan en hel vecka.

Men sedan blev det hela för mycket, och jag svek för det inre trycket, för att citera Cornelis i Hönan Agda.

Närstudie av Porta Aurea - Aracaneas Gyllene Port

En Gyllene port som inte är gyllene saknar liksom något. Så jag lade på färgen. Med bränning och blekning blev det inte dumt alls. Läggandet av färg i flera lager med lite borstliknande penslar gav en bra finnish. Med riktade ljuseffekter fick jag fram en sprucken och liksom krackelerad yta för framför allt de förgyllda partierna, och träets ådring.

Så. En arkitektonisk och konsthistorisk betraktelse kommen till liv. Så här ser en imponerande portal ut, dörren till den sofistikerade världsstaden Aracanea, Städernas Drottning, där den helige självhärskaren tronar i kejserlig purpur.

←Klicka för föregående ”Aracanea & Den Gyllene Porten Modifierad” 

*********************************

Direkt anknutna länkar till inlägg på temat bysantinsk arkitektur, konst och framställning på denna blogg:

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/11/07/storyboard-arkitekturdesign-aracanea-den-gyllene-porten-modifierad/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/26/storyboard-arkitekturdesign-aracanea-den-gyllene-porten-framskrider/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/04/26/bysantinska-studier-fran-romarrikets-prefekter-till-aracaneas-eparch/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/11/02/konstnarliga-kallor-del-1-bysans-den-ortodoxa-varlden/

se också kategoriflikarna ovan eller länkar till andra inlägg på temat Bysantinska studier under samlingsrubrikerna

Bysans /Bysantinska Riket

Bysantinsk /Ortodox Arkitektur

Bysantinska Kläder

En bild säger mer än 1000 ord om Dumskallekonspirationen: Påven, Imamen och Benetton…


…det låter som en Bellmanhistoria. ”Påven, Imamen och Benetton var ute en dag…”

Det är en källa till ständigt nöje blandat med vantrogna huvudskakningar hur troskallarna på ett närmast osannolikt sätt om och om igen ordnar bröllop mellan dumskallarnas konspiration och det faktum att en bild kan säga mer än tusen ord. Inget verkar dra fram deras komiska brist på humor och självdistans mer än bilder, och det är inte så noga vad de föreställer, bara de ger chansen att känna sig ”kränkt”.

Som det här med påvens puss.

Bakgrunden är en annonskompanj från Benetton, i vilken under sloganen ”UNHATE”, sluta hata, har bilder på mäktiga ledare och aktörer som får representera konflikter från runtom i världen. Så kan man också sälja en stickad tröja, som någon sade. Benetton har inte gjort mycket väsen av sig på senaste åren. Det är klart, som SVd påpekar (http://www.svd.se/naringsliv/uppmarksamheten-racker-gott-for-benetton_6641742.svd) att några i dess PR-avdelningar satt och höll tummarna och hoppades att någon dum jävel skulle ta illa vid sig och resa ragg och därmed ge dem gratis exponering av den sort, som pengar enbart inte kan köpa.

Gissa vilken av affischerna som orsakade rabalder? Kanske den på de koreanska ledarna, som ligger i krig med varandra? Eller på palestinierna och israelerna, inbegripna i bitter konflikt sedan mer än 60 år? Eller på de två gifta ledarna Angela och Nicholas, vars pussar nog inte är så här?

Nej, utan de blev förstås, hur skall vi säga…bönhörda av den självpåtaget högsta av instanser!

Vatikanen rasar!

”The secretariat of state has authorised its lawyers to initiate actions, in Italy and elsewhere, to prevent the circulation, via the mass media and in other ways, of a photomontage used in a Benetton advertising campaign in which the Holy Father appears in a way considered to be harmful, not only to the dignity of the pope and the Catholic church, but also to the sensibility of believers.”

Rapporterat av CNNs Belief Blog

Notera här. Påven anses ”framställas på ett sätt som är Skadligt – inte bara för för påvens värdighet och den katolska kyrkan utan för de troendes känslighet”.

Någon måste tala om för oss vari det ”skadliga” ligger? Är det för att han pussar en… man? Eller huga, en…muslim? En annan snubbe med lustig hatt? För pussen i sig kan väl inte vara problemet – fredskyssen har ju en tusenårig historia inom den katolska kyrkan? Och Benetton har ju använt pussande med katolska inslag tidigare?

Och den ”värdighet” som skulle skadas är alltså den hos en institution som hyser den största pedofilring som världen känner (se ett litet urval på detta http://www.newser.com/tag/51558/1/pedophilia-scandal-in-catholic-church.html). Som aktivt motverkar en heltäckande bekämpning av HIV/AIDS, inklusive med lögnen att kondomer bidrar till att sprida (sic!) Aids och som därmed har medansvar för miljoner människors undvikliga och förtidiga död, främst i Afrika.

Benetton har jobbar med kontroversialla kampanjer i 30 år nu. (se t.ex. http://aimeebondstage5.blogspot.com/2010/06/some-research.html, http://linda03.wordpress.com/2008/01/08/united-colors-of-benetton-and-its-crazy-adverts/, http://www.fashionist.ca/benetton/). Deras märkliga blandning av kommersiellt jippo med provokation och ovanliga anslag har rönt ryktbarhet, och de har inte alltid varit till allas smaks belåtenhet. De har dock hållit en rätt konsekvent linje: mot rasism, för en mer inklusiv värld, mot instängande dogmer. Men se, trampar man i påvens klaver är måttet rågat.

Ställda inför hotet att förföljas av vatikanens advokater över hela världen betalade av världens rikaste institution, vältrande sig i rikedom, beslöt sig Benetton att dra tillbaka bilden på just påven, men deras kommentar till tillbakadragandet är intressant i sig.

”We reiterate that the meaning of this campaign is exclusively to combat the culture of hatred in all its forms,” Benetton said in a statement on Wednesday[…] ”We are therefore sorry that the use of the image of the pope and the imam has so offended the sentiments of the faithful”

http://press.benettongroup.com/ben_en/releases/2011-11-16/

Vilket åter ställer frågan, med tanke på vatikanens altigenom kryptiska motivering till sina världsvida stämningshot. Var är det skon klämmer? Att påven kysste en snubbe? Eller att påven s.a.s. framställdes såsom inte hatande turbanskallarna? Den erotiska undertonen? Eller användandet av katolska ämbetsmän som kulturellt objekt?

Lägg märke till att även om kampanjen förstås irriterade många av de utpekade aktörerna, inkusive Vita Huset (som inte gillar att ”presidentens avbild används för komersiella kampanjer”) så var det inga andra, inte ens israeler och palestinier som inte direkt övesvallar av humor och kärlek till varandra, som hade något mer än lätt smågriniga kommentarer att säga om saken, i bjärt kontrast till vatikanen hysteriska reaktion. Och hot.

Är det någon som kan tvivla på Sam Harris, Richard Dawkins eller Daniel Dennets upprepade tes? Religionen och dess troshuvuden nöjer sig inte, kan inte nöja sig, med att vara lika bland likar. De måste kräva en särställning, de måste behandlas med alldeles speciell respekt som andra inte åtnjuter. Vatikanens auktoritära reflexer visar sig annars omedelbart, liksom hoten mot de som har mage att behandla dem som vilken annan aktör med makt som helst.

I samma anda pöbeln som dödshotade efter Muhammedkarikatyrerna kräver vatikanens pedofilbeskyddare rätten att aldrig bli ”kränkta”. Och den som till äventyrs vill komma med distinktionen mellan dödshot och hot om stämning kan ta och läsa en historiebok först, och fatta att det är en fråga om grad, men att anslaget är densamma. Vi vet, vet mycket väl, vad vatikanen gjorde gentemot dylika hädare när de hade makten att själva döma. Att de inte exkommunicerar Benetton och skriker på bålbränning beror enbart på att det sekulära samhället dragit ner dem, vilt skrikande, från den piedestal från vilken de fordom kunde inte bara hota, utan genomföra sina hot. Men inte tillräckligt långt ner, det är uppenbart.

Som en instruktion i hur denna huumorbefriade, censrubenägna, genomkorruperade och moraliskt bankrutta institution bör bemötas se Christopher Hitchens och Stephen Frys förgörande action i debatten ”Är den katolska Kyrkan en kraft för det Goda i världen?”

***********************************

Tidigare länkar om katolska kyrkans brist på humor

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/27/en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-religionens-humorbefrielse/x

————————————————–

Mer om Benettons kampanj

En ytterligt kort exposé Katolska kyrkans bravader ifråga om dess pedofila prästerskap och om skydd mot könsjukdomar – bara för att ta två exempel

Dumskallarnas Konspiration: Mera Kreationist-Dinosaurier…


En tuff vecka av rännande runt i några av Sveriges högskolesäten har inte gett mycket tid för nya inlägg… men för att pigga upp mig själv mellan varven kladdade jag lite på ett infall apropå den i sin totala felaktighet närmast geniala idén att Bokstavstrogen bibeltolkning + Dinosaurer = sant. Eller rimligt. Eller inte det minsta stolligt.

Som en bra kommentar till första inlägget på temat (”Kreationister och deras dinosaurer”) påpekade finns det en alldeles speciell… dumhetens estetik i kreationistiska illustrationer, som påminner om… tja, Nordkorea. Det är sant, och liknelsen är förstås träffande på mer än ett sätt. Rent estetiskt finns i alla fall där en kitschig realism som i sin förljugna parallelvärld vill skildra saker i ett slags grälla färger i softat ljus som verkar tilltala de trosbenägna.

Den här förljugehhetens estetik med ett absurt innehåll passar förstås kreationismen som hand i handske, eftersom den försöker slå fast sådant som överträffar även den nordkoreanska vanföreställningens mest bisarra uttryck. Några av bilderna är smått geniala i sin totala osmaklighet och absurdism. Jag menar…Jesus ridande en Diplodocus?

Som ett slags inblickar i en hallucinerande hjärna är bilderna förstås intressanta, men drar oundvikligen löje till sig. Sidor som Pharyngula och Daily Kos har mer eller mindre haft tävlingar och utmaningar i att göra den knäppaste varianten, som Jesus, Johannes Döparen och en… apatosaurus?

Den kommenterande bloggkollegan påpekade just att de där kreationistiska bilderna inspirerar till parodier och antivarianter redan utan mycket behandling – en ny bildtext räcker nästan, de är ju så uppenbart fåniga att de är sin egen värsta fiende. Det finns redan förstås, som framgår av flera exempel nedan. D0ck kan de förstås aldrig bli för många, och gärna vara på svenska…

Efter att ha letat efter lite mer skämtteckningar och karikatyrer på temat en trött kväll fick jag syn på en rolig, extremt enkel nidbild, där en tyrannosaurus löper amok på arken i bästa ”Jurassic Park”-stil (se till vänster). Efter att jag fnittrat färdigt satt jag senare och kladdade ett slags telefonklotter på samma tema, som på klotters vis växte till en liten bild…

Den där var ju lite kul, och eftersom den var gjord med bläckpenna från början gick det rätt lätt att tuscha den till en riktig teckning.

Så småningom, till tonerna av podcasten av ”The Atheist Experience” fick jag för mig att färglägga den en sen natt…

Den färdiga bilden blev som nedan. Mitt lilla halvt oavsiktliga bidrag till att kasta löje på de amsagor som möjligen kan roa barn, men som endast en av kreationistiskt dravel grundligt nedbruten hjärna kan ta för bokstavligt sann.

Arken dag 27: Matningen började bli ett problem

Se mer om Bibeltrogna Kreationister på denna Blogg

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/11/11/dumskallarnas-konspiration-kreationister-och-deras-dinosaurier/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/29/dumskallarnas-konspiration-kreationism-i-sverige/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/08/dumskallarnas-konspiration-kretiners-jag-menar-kreationisters-undervisning/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/15/dumskallarnas-konspiration-jorden-snurrar-inte-kring-solen/

Om en verklighetsbaserad världsbild kontra kreationistiska solsting, se

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/06/10/the-greatest-show-on-earth-sa-gick-det-verkligen-till/

 

Studier i Svärta – Yakane ruvar i mörkret


En storyboard för att illustrera en slags stillhet när fältherren Yakane äntligen kommit hem, och kan lägga ifrån sig de aldrig sinande uppgifterna och ansvaret han haft ute i fält… En storyboard för en känsla som är ganska subtil. Den som överfallits av ett enormt betungande ansvar måste känna behovet att rensa sig själv och sin hjärna från alla tankar när man får en kort stunds respit. Chefers och ledares förbannelse i alla åldrar, säkerligen inte bara nu. Efter att ha krånglat ur sina män från en misslyckad belägring och tagit dem oskadda tillbaka till den kejserliga huvudstaden Aracanea och sysslat lite med tvagnings-tvångssyndrom i sitt hem och högkvarter får Yakane en halv natts vila. Han sätter sig i sin kammare, och rensar sina tankar i tystnaden… Den första snabbt kladdade storyboarden är som synes bara en idé, ett stöd för att minnas scenen. När jag mer seriöst började fundera på att verkligen rita en bild till den, var det också ett sätt att få svar på vissa frågor som berörde mer än ögonblicket självt.

Turkisk härskare med livvakt 1200-talet

Som t.ex vilka kläder Yakane borde ha på sig.Vid sådana tillfällen gör nyttan av år av research sig påmind. Efter att ha vägt källorna och mycket av litteraturen om Bysans och Mamlukerna respektive kom jag fram till att Yakane, om han själv fick välja, skulle ha kläder påminnande om de turkiska kaftan-rockar och tunikor som blev allt mer vanliga i både mellanöstern och det bysantinska riket från 1100-talet och framåt och påverkade modet där.

Mamluker i procession 1200-talet

Turkiska kläder från motsvarande mindre Asien, varifrån många av Yakanes legosoldats-kollegor kom (min berättelse utspelar sig under just den tid då turkmener och de berömda framtida Ottomanska turkarna börjar röra sig runt Bysans), skulle vara tillräckligt lika hans mamlukiska kläder för att kännas bekväma för honom. Det var utmärkta kläder för ritt och rörelse, och inte utan en viss enkelhet och elegans. Den stol Yakane sitter på ägnades lite närmare studium. Jag är partisk för lätta stolar av romersk typ, formade som två halva cylindrar. Men bysantinska möbler tenderade att vara ganska tunga och schabrakiga, ofta med utsirade detaljer. Så jag kombinerade de två till en slags korsning av tung pjäs men med enkelheten i designen hos den romerska fältstolen. Resultatet passar också för den över 100 kg tunge Yakane. Positionen, kroppställningen hos den store mannen var dock det allra viktigaste. Den måste på en gång vara i vila, med vikten vilande på stolen, men också visa på en viss inre spänning och stamhet, som liksom sakta pyser ur honom. Genom att utforma detaljerna kunde man närma sig det där. Ena handen verkar greppa stolen, medan den andra är mer hängande. Huvudet är nedåtlutat, men samtidigt är positionen hos kroppen ännu lite upprätt, inte helt avslappnad. Jag bestämde mig för att inte tuscha bilden utan slutföra den direkt i datorn. Fortsättningsvis fyllde jag i svärtan med bruk av GIMP-programmet, och tog upp och ner kontrasten tills jag var nöjd med resultatet. Som ofta förr hade jag lite inspiration av noir-tecknarna Will Eisner och Frank Miller, med deras bruk av mycket svärta i bilden för att skapa en viss stämning.  En sådan bild kan naturligtvis bara vara en illustration till texten, som är det verkliga redskapet för att skildra dessa odramatiska men ändå viktiga inblickar i en persons psyke. Men med den intressanta magi som äger rum när text och bild korsbefruktar varandra har jag märkt att stycket fått vissa drag från bilden, apropå mörkret och svärtan… som framgår av senaste utkastet.

”Han blåste ut [ljuset], och satte sig ner på sin stol i det täta mörkret, helt tom på intryck, ruvande och stilla.

I mörkret i sin kammare kände Yakane till slut, efter de senaste dagarnas och veckornas febrila handlande och ovisshet, en väldig trötthet skölja över sig, blandad med lättnad. Medan han såg på konturerna av divaner och ljushållare som stumt stod otända var det som om all kraft sögs ur honom, tillsammans med all den spänning som han dittills  hållit i schack. Likt en vätska rann den ur hans varelse, nerför den stol han satt på och förenade sig med skuggorna på golvet, löstes upp, försvann, och lämnade hans kropp stum och orörlig, samtidigt som hans huvud kändes närmast omtöcknat, uppfylld av en enda tanke istället för de tusen som varit dessförinnan. De hade överlevt. Bågen hade spänts och närapå brustit, men han hade klarat sig och de sina tillbaka. Han var åter hemma.”

Under mitt arbete hade jag bl.a. Hans Zimmers utmärkta ”Strenght and Honor” från ”Gladiator” som stämningsmusik till den grubblande och ruvande kaptenen: hör den på https://www.youtube.com/watch?v=ZjSL28MSgoo

Storyboard & Arkitekturdesign – Aracanea & den Gyllene Porten Modifierad


Ibland är enda sättet att gå framåt att tjonga huvudet med all kraft rakt in i väggen. Aracanea & Den Gyllene Porten har varit ett sådant projekt. Från att ha varit en enkel tanke blev det en besatthet av detaljer, mardrömmar om murbruk och perspektiv som får plockepinn att likna…tja ingenting.

Det verkade först som en rätt enkel sak – att försöka åskådliggöra den fenomenala och imponerande stadsmuren runt det respektingivande Konstantinopel, säte för det Bysantinska riket. Denna stad står modell för mitt eget Aracanea, min Fantasy-Konstantinopel.

Från en enkel början har det närmast vuxit exponentiellt, och inbegripit många element av ritande, design och målande. Perfektionismen tar tag i en, och man börjar få svårt att avsluta det man börjat. Men varje sak har sin tid, och det här har tagit upp aaaaalldelles för länge av min.

En av de saker som jag ville få med kom från källorna. Under belägringar eller under krigstillstånd satte man upp katapulter, ballistor och andra krigsmaskiner på de största tornen. Jag är väl bekant med deras konstruktion , så jag designade en krigsmaskin av typen trebuchet för stadsmuren. En sådan är baserad på motviktsprincipen, och har en stor låda med stenar på upp till ett ton i ändan av en svängbar kastarm. Det gav en bra kick för eventuella projektiler, som kunde slungas ut hundratals meter. Ovan ses mina små designskisser för en passande maskin.

Efter den grundläggande designen ritade jag en maskin i rätt perspektiv, satte in den i rätt position och klonade den. Jag satte och in lite fler soldater och flaggor på samma sätt. Det som återstod var vissa detaljer, och rätta till vissa misstag, som färgsättning, skuggor som saknades och så vidare. Många detaljer måste fixas till – nedan kan man se vissa av de många elementen i bilden.

Jag rättade till skuggorna och vissa kanter, lade till lite mer blänk på statyer och högdagrar, och mixtrade en del med färgerna. Jag var inte inte helt nöjd med färgen på mitt första försök att få det att se ut som en solnedgång. Jag valde en starkare orange ton utan så mycket avmattning. Det ger bilden en varm ton som svarar bättre mot  beskrivningen i min berättelse.

Jag är inte hundraprocentigt nöjd. Perspektivet gentemot figurerna i förgrundan ser lite…skum ut när jag nu ser på bilden. Vattnet är inte bra. Men huvudintrycket är rätt. Det ser ut som vad jag var ute efter, den mäktiga ingången till en stor civilisations centrum. Jag kommer nog att leka mer med den i framtiden, men den nuvarande versionen får nog betraktas som i praktiken avslutad.

←Klicka för förra ”Aracanea & Den Gyllene Porten Framskrider”

 Klicka för nästa, ”Närstudie på Aracaneas Gyllene Port”→

****************************

Direkt anknutna länkar till inlägg på temat bysantinsk arkitektur, konst och framställning på denna blogg:

 https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/19/storyboard-arkitekturdesign-aracanea-den-gyllene-porten/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/26/storyboard-arkitekturdesign-aracanea-den-gyllene-porten-framskrider/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/04/26/bysantinska-studier-fran-romarrikets-prefekter-till-aracaneas-eparch/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/11/02/konstnarliga-kallor-del-1-bysans-den-ortodoxa-varlden/

se också kategoriflikarna ovan eller länkar till andra inlägg på temat Bysantinska studier under samlingsrubrikerna

Bysans /Bysantinska Riket

Bysantinsk /Ortodox Arkitektur

Bysantinska Kläder

——————————————-

Läs mer om Konstantinopels försvarsverk, med en introduktion i Wikipedia: ”Constantinople” och ”Walls of Constantinople”, http://en.wikipedia.org/wiki/Constantinople och http://en.wikipedia.org/wiki/Walls_of_Constantinople

Jag mötte Lassie…eh eller Darth Vader?


Jaja, halloween är ett kommersiellt jippo och handlarna och godisförsäljarna gnuggar händerna medan den jänkiska smörjan översvämmar kulturen och blablablaaaa.

Men kom igen. När man på nattens väg ut mot arbetet stöter på självaste Darth Vader, då är mycket förlåtet. De tämligen beskänkta damerna som flankerar den mörke Sith-lorden och högljutt prisade hans stora öh… hjälm, verkade i alla fall förtjusta, liksom alla vi andra som satt i t-banan, inte minst jag som fick förklara det hela för en tämligen förvånad pakistansk arbetskamrat…

Så här ser det ALLTID ut på tunnelbanan… eller kanske inte… (Foto förstås med benäget tillstånd från hjälmbäraren)

Halloween är förstås en trevlig ursäkt att klä ut sig och klämma några starka eller glas rött, vilket är välkommet av fler än svenska handelskammaren. Själva festen har inget med vår kultur att göra och är mest ett jippo, men en förlåtelses skimmer har det faktiskt, och det är att den trots allt är lite… tja kreativ. Den premierar påhittighet.

En sak slog mig dock, att endast en mycket stor man kan bära upp den där kostymen – på en normalstor person gör den stora hjälmen att det ser mer roligt än skräckinjagande ut, mer Dark Helmet än Darth Vader liksom… för att göra ännu en liten nostalgitripp till 80-talet och ”Spaceballs”. Varför ser man inte ”Dark Helmet”- kostymer till Halloween?

I see your Schwartz is as Big as Mine!

Själv kan jag aldrig tänka på halloween utan att dra mig till minnes en god vän som jag fick sopa upp från mattan efteråt, på den tid när vi var unga och dumma. Han hade passande nog klätt ut sig till Döden och sprang under en ovanligt blöt natt runt och antastade damer mer och mer frenetiskt med sin plastlie muttrandes ”jag är dööööden, och jag har länge vandrat vid din sida…”. Det var tider det.

Contagion – Inget för den bacillrädde


Jaja, eller virus, ni fattar. Steven Soderbergh har gjort sin egna variant på Virusfilmen – en film om en smittsam sjukdom, faktiskt en influensa, som muterat, blivit väldigt dödlig och hotar världen och civilisationen som vi känner den. Klockan tickar – skall protagonisterna lyckas finna ett botemedel? Och hur många skall dö innan dess?

Det här är ett filmgrepp som förstås använts förr – rädslan för sjukdomar är ju ett mänskligt psykologiskt urfenomen. Ofta med mindre lyckat resultat. Soderbergh är dock en regissör av halt, och här lyckas han med något snarlik sin tidigare film som som behandlar ett storskaligt samhällsproblem, den med rätta hyllade ”Traffic”. Teamet som gör den här rullen med honom är densamma, liksom ensemble-stilen i gestaltningen.

Vi får alltså följa filmen på både det personliga planet, där stackars medelmedborgare drabbas av sjukdomen, såväl som på mellannivån, de som utreder och bekämpar det hela på marken, och även den högsta nivån, hos WHO och amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC.

Det skall sägas på en gång att Soderbergh är en alldeles för skicklig filmskapare för att fastna i blod-och-slem-varianten av den här sortens filmer, eller känna behovet att låna grepp från Zombiefilmen eller terrorhotsthrillern. Det skräckinjagande ligger i vad vi inser om hur en sådan här smitta sprids. Soderbergh lyckas göra helt vardagliga saker som dörrhandtag, handskakningar och hostningar hotfulla, utan stora åthävor. Sjukdomen skildras sakligt och utan överdrivna effekter – det är en influensa, fast en dödlig sådan. Feber, huvudvärk, svettningar – sedan hjärnhinneinflammation eller hjärtstillestånd – sen är man död, om man har otur. Många i den här filmen har otur.

http://www.youtube.com/watch?v=bdzWcrXVtwg&feature=player_embedded

Spänningen ligger dock i folks reaktion, När sjukdomen väl brutit ut börjar också folk och yrkesgrupper att reagera på olika sätt, och ett nytt fokus för rädslan kommer in – det är just paniken som folk känner som blir faran. De sociala relationerna börjar bryta samman. Vissa människor blir desperata och börjar plundra eller hota envar som de tror kan förse dem med en bot. Man får en påminnelse om hur sårbart det moderna samhället är när man ser följderna redan efter någon vecka eller så av att vissa samhällstjänster som renhållning och polis inte fungerar väl.

En annan sak är också att filmen riktar sig till medborgare i den rika världen, som inte är vana att befinna sig i samma position som farsotsdrabbade u-länder. Många av filmens scener torde nämligen vara välbekanta för de som på plats upplevde utbrottet av Marburg-sjuka i Zaire för några år sedan, eller de värst AIDS-ridna länderna. Men för den vite mannen är otillräckliga utdelningar av mat, massgravar, militär personal som upprätthåller rudimentär men hårdhänt ordning, bristen på information, magiskt önsketänkande och ryktesspridning (här gestaltad av konspirationsteoriker på nätet) en bisarr och lätt overklig – just det, verklighet. En sak som också är lite osäkerhetsskapande, på ett bra sätt, är att den vanliga osårbarhet som brukar vidlåda filmernas affischnamn inte finns här – flera av de största stjärnorna stryker med, och inte till smattrande stjärnbaner under någon fånig slutstrid utan lika vardgligt och oceremoniellt som alla andra – och hamnar i samma massgravar som vem som helst.

Steven Soderbergh gör en bra insats. Filmen behandlar sitt tema seriöst, och man undviker de flesta av de tänkbara minorna i en sådan historia. Som att konspirationteorier inte måste vara ”den verkliga sanningen” om storskaliga skeenden. Det finns ingen superskurk här – och inga superhjältar. Det närmaste man kommer de två är den hänsynslöse bloggaren respektive de dito plikttrogna läkarna som inte ger upp utan oförtrutet fortsätter att leta efter sjukdomen. Men inga av dessa figurer är fantastiska, de är karaktärer som man inte alls osannolikt stött på i sitt vanliga liv.

Skådespelarna (Gwyneth Paltrow, Larry Fishburne, Marion Cotillard, Kate Winslet, Matt Damon, Jude Law, mfl) gör överlag ett bra, nertonat och helt trovärdigt jobb i att skildra riktiga människor i en svår situation. Och bristen på överblick och samordning och ovetskapen om hur det skall gå på alla nivåer ger en autentisk känsla. Sådär kan det troligen ha känts för myndigheter och drabbade, t.ex. innan Svininfluensan häromåret lyckligtvis inte visade sig vara så virulent som man kunde frukta.

Många som inte mår superbra i "Contagion"

Om man skall vara lite negativ kan man säga att för den som vill ha isande spänning av den thrilleraktiga sort som man är van att matas med i filmer med ett omfattande hot, så finns risken för besvikelse. Filmen är väldigt saklig, och drar in en subtilt och med empati och igenkänning, inte extraordinära effekter eller scener. En allvarligare brist är att man inte riktigt lyckas ta tag i alla trådar man kastar ut – de många parallella handlingarna funkar som berättargrepp, men man borde ha återvänt mer till vissa av dem, som kollras bort och inte känns väl avslutade.  Värst är tråden med WHOs utsända för att hitta nollpunkten i Kina – och det känns tyvärr inte som en tillfällighet att det är den tråd som utspelas utanför USA och med en icke-amerikans protagonist som slarvas bort.

På det hela taget var det en bra film, dämpad men effektiv, väl berättad och som får en att tänka efter lite. Någon lisa för själen för den infektionrädde är det verkligen inte. Hörde idag på nyheterna att bråk om bieffekter av influensavaccinet för säsongens influensa (http://www.lakemedelsverket.se/Alla-nyheter/NYHETER-2011/Tillverkningssatser-av-influensavaccinet-Preflucel-dras-tillbaka-pa-grund-av-biverkningar/, http://www.nyteknik.se/nyheter/bioteknik_lakemedel/lakemedel/article3298051.ece, http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.757102-fortsatt-stopp-for-influensavaccin mfl) och filmen kom direkt tillbaka.

 

Lite kul trivia – tydligen finns det en hel subgenre av skräckfilmer på temat ”epidemi-som-hotar-hela-världen”, de sk Epidemic Infection Disease Horror Movies. Och visst, man drar sig till minnes filmer som ”28 dagar efter” (dock kraftigt inspirerad av Zombiefilm). Sedan finns förstås sjukdomsfilmer inom andra genrer, som ”Outbreak” med Dustin Hoffman som var mer av en thriller inspirerad av Ebola-virus-infektionen i Afrika. Se den roliga topplistan på About.com – ”Best Infectious Movies”.

———————————————-

 Mer om ”Contagion” på IMDB http://www.imdb.com/title/tt1598778/. Filmens egen hemsida är http://contagionmovie.warnerbros.com/index.html

Jag kikade lite snabbt på Tomatometern på Rotten Tomatoes http://www.rottentomatoes.com/m/contagion_2011/ innan jag gick med min kusin på filmen. Sedermera kan man konstatera att filmen fått överlag god kritik i Sverige.

En bild säger mer än 1000 ord – Om Stilar för känslolägen


Ett kort inlägg från sjukbäddens kant

Jag har lekt lite med några olika stilar för att få fram vissa stämningar och känslolägen för storyboards som skildrar mer ett inre tillstånd än något annat. Här kan man se en variant. Motivet är karaktären Yakane, vars blodiga gärningar bland mycket annat renderat honom tvångssyndrom med avseende på renlighet. En trevlig ölkväll med vänner kladdade jag ner en snabb skiss mellan de gick till avträdet, och nyligen tog jag fram den igen för det här tillfället.

För en sådan bild är detaljrikedomen inte det viktiga, utan ställningen, stämningen. Yakane sitter hukad, inkrökt i sig själv, i ett slags krampaktig position. Man ser inte den handlingskraftige och kraftfulle mannen här, utan en böjd figur, berövad sin kraft. Skissen är rätt mörk, och jag tänkte att stärka det svarta för att få fram en slags kontrast, av mörka skuggor som svarar mot skuggan i Yakanes inre.

Jag sneglade som förut mot förebilden Frank Miller – ingen behärskar djup svärta som han grö i t.ex. ”Sin City”. Så jag avvarade alla gråskalor och tog fram en bild helt och hållet med svarta och vita fält, med ett undantag – Yakanes ärr och tatueringar som jag lämnade mörkt röda, för kontrastens skull. Regnet som vita streck och stänk framhäver det mörka och gör också bilden kall, som om regnet sticker som knivar mot huden.

Behandlingen gjordes snabbt, men resultatet är inte helt misslyckat. Inte som Frank förstås, men som en studie över hur man kan lyfta fram en stämning som är mörk och lite dyster, framhävande en annan sida av den utåt så starke Yakane är det en möjlighet – en väg framåt. Det ger en aning, man kan tänka sig resten av scenen för en Yakane som hukar i mörkret, i iskallt regn och söker tvaga bort den smuts han känner häftar vid hans själ.

Moderna bilder av Kleopatra – Nya Varianter i en medial korsbefruktning (del 3)


I den sista delen om porträtteringen av den mytiska drottningen Kleopatra tittar jag på några moderna varianter av Kleopatraporträtt från det sista dussinet år. Undet den tiden har flera intressanta utvecklingar av de etablerade varianterna från den stora studioeran skett.

Gina Torres

Förändringar tenderar att börja i periferin. Så det är inte en film som vi börjar från, utan den lätt obskyra fantasyTV-serien ”Xena – warrior princess”. Den blandade friskt inslag från fantasy med mytologi och även hisotoria. Så förekommer till exempel Julius Caesat i serien, och förstås…Kleopatra.

Men det är inte en Kleopatra som man är van att se henne. Hon spelas nämligen av Gina Torres, som ju är…svart. Eller halvt i alla fall, både hennes utseende och namn antyder att hon också har latinamerikansk påbrå.

Det har föreslagits, av t.ex Star Trek-fans, att sci-fi kan ha en inbyggd progressiv bias och ”gå före” med att ha folk från annan etnisk bakgrund än helvit i olika roller (se t.ex http://liberalvaluesblog.com/2006/09/22/sci-fi-friday-star-trek-as-a-dream-of-a-liberal-and-tolerant-society/). Detta är ett intressant argument, men som Mark Newton påpekar i en artikel i Huff Post i år(http://www.huffingtonpost.co.uk/mark-newton/science-fiction-fantasy-minorities_b_931078.html) finns det också en otrolig mängd stereotyper i och unkna fördomar kvar i de genrerna också (se bara den senaste Conan-filmen, som recenserades här på bloggen). Kontentan är att en attraktiv icke-vit kvinna som Kleopatra fortfarande var något sällsynt.

I ett ytterligare brott mot stereotyperna spelar Gina sin Kleopatra som en riktigt farlig och tuff kvinna, inte det bortskämda kvasi-våp med snygghet och kanske lite list som enda vapen som rådde på den gamla studioeran. Gina Torres har spelat med i många fantasy- och Science-fiction-filmer, och hon tog med sig sina figurers lite hårdare och mer stridbara karaktär.

Det här var inte en stor roll, men den är intressant som ett brytande av ett slags tabu. Som vi sett var Kleopatra genomgående tämligen ”vit” i de klassiska filmerna, och en aristokratisk liten dam. Här är det en tuff brud med dolken i högsta hugg vi får se. Hon är fortfarande en rykande het snygging och iklädd skumma bikiniliknande orientalistiskt inspirerade plagg som låter betraktaren se det till fullo. Men Gina Torres var defintivt en variation, och bröt ny mark.

Leonor Varela

TV fortsatte att producera ”nya” Kleopatror. Leonor Varela spelar Kleopatra i den sevärda miniserien ”Cleopatra”  från 1999  En fördel med miniserieformatet är att man kan ägna sig lite längre åt sådant som ofta snabbspolas i en biofilm.  En sådan sak är de politiska konflikterna och intrigerna, som här främträder mycket skarpare. Kleopatra var ungefär 21 när hon mötte Julius Caesar, vilket för den tiden var en fullvuxen ålder. Men för att vara en härskare och person med egen auktoritet var det ungt – så pass unga regenter var oftast bara staffagefigurer, och en anledning till att Kleopatra står ut som historisk figur var hennes strävan efter att verkligen ikläda sig den makt som hon hade nominellt, och befria sig från förmyndare och överrockar.

En annan sak som kan ges mer djup är karaktärsutveckling. Intressanta diskussioner om hur makt och myndighet borde utövas i ett stort imperium förs, och slitningarna i den tidens Romarrike, som befann sig i en övergångsfas, blir tydliga. Kleopatras ambition och ärelystnad ges här en mycket stark framtoning, men på ett mer sympatiskt sätt än hos de klassiska filmerna. Kleopatra framstår som någon som får kämpa sig till sin tron och rätt att härska under ständig fara för sitt liv, och följaktligen använder sig av varje list och möjlighet för att försvara sin position och nå sina mål. 

Hon är inte enbart sympatisk utan komplex, och ser till att döda sin syster för att bevara sin position utan speciellt förskönande förklaringar annat än att det rör en maktkamp. En så öppet makthungrig hjältinna, som ändå har vår sympati, hade suttit ytterst illa till under den klassiska studiofilmens tid.

Ifråga om det rena utseendet är Leonor Varela närmare Sophia Loren än de bleksiktiga Hollywood-Cleopatrorna från fordom, mindre yppig men väldigt vacker förstås, lite mer perfekt än vad som verkar troligt om än kanske inte nödvändigtvis som en grek-egyptier: hon är i själva verket bördig från Chile och Frankrike.

Men det är i alla fall i rätt härad, relativt sett, och med olivhy och mörka, intensiva ögon ser hon ut som ut en eldig medelhavstös med en lite främmande, exotisk twist. Hon ser också mer ut att vara i rätt ålder, och för sig mycket kungligt samtidigt som hon kan vara utsatt och liten i jämförelse men alla män i miniserien.

”Cleopatra”-serien blev rätt väl mottagen (se t.ex. http://nymag.com/nymetro/arts/tv/reviews/242/). 

Serien var tidigt ute med en önskan att göra en storstilad TV-produktion med motiv och ett anslag liknande vad som förut var förbehållet filmer, speciellt med tanke på historiska teman. Dess framgång över många kanaler bidrog till senare satsningar som ”ROME”, ”Tudors” med flera. Den var inget stort avsteg från tidigare Kleopatraskildringar: skönhetsfixeringen finns där, den lite för moderna looken är där, de personliga intrigerna och romantiken får ta oerhört mycket plats – men bara det faktum att den är längre gör den mer varierad och vid i sitt perspektiv än tidigare varianter. Och viljan att framställa Kleopatra som en ung och ambitiös kvinna med mer kvaliteter än anslående yttre är definitivt där. Ett fall framåt.

Några stillbilder från ”Cleopatra”

Monica Bellucci

Ännu mer popkulturell eller skall vi säga helt befriad från verklighet är den på ett seriealbum baserade filmen ”Asterix & Obelix: Mission Cleopâtre” från 2002. Det är en av de bästa Asterixalbumen och filmen håller sig nära dess historia, med en mycket stark och bossig Kleopatra som upprepas i filmen. I seriealbumet pratas det mycket ironiskt om Kleopatras näsa som en slags omskrivning för drottningens skönhet. Just den detaljen lades här och sidan och filmen väljer istället att ståta med den kanske vackraste av alla Kleopatror någonsin, den förödande sköna Monica Bellucci.

Några scener med Monica från ”Asterix & Obelix: Mission Cleopatre” (på franska)

Monica gör Kleopatra som fjärran, men ständigt närvarande – hon är inte filmens huvudperson, men  allt snurrar kring henne – och despotisk, en slags gudinna, och ser också sådan ut, som bara hon kan i vår tid.

Ingen Kleopatra kunde varit skönare än Monica, en insikt som man bibringas trots, snarare än tack vare, de franskt gubbsjuka kameraåkningarna och godtyckliga hudvisningarna – aldrig till nytta när skönhet i sitt apex skall visualiseras. Kreationerna hon bär förstärker den effekten ytterligare, och har inte alltid mycket att göra med Egyptisk klädedräkt som dock, det skall betänkas, inte var så speciellt döljande eller pryd av sig heller.

Monicas skönhet var dock en stor tillgång för filmen och bidrog till dess stora framgång. Att det skedde medvetet framgår tydligt av marknadsföringen, och påtalades inte sällan öppet, som i den spanska affischen till vänster, som säger det uppenbara ”En Bra orsak att gå på Bio”. Se nedan för några av afficherna i den internationella marknadsföringen.

Icke desto mindre lyckas Monica göra Kleopatra till en auktoritär figur som skulle äta Vivien Leighs Cleopatra levande med krona och allt. Här är det Kleopatra som ger order och bestämmer, hennes vrede är dödlig, hennes humör något att frukta med livet som insats – med Caesar som en stackars hukande typ vilken som värst kan reta upp drottningen. Han är hennes allierade och gäst, inte någon erövrare, och det är helt klart han som är den erövrade. Caesar trånar efter men fruktar också henne, inte tvärtom. Kleopatras eget värde och attraktionskraft står över männens bedömningar. Det är hon som väljer och beordrar.

Monicas Kleopatra strävar inte efter att vara verklighetstrogen, utan är baserad på seriefiguren, kompletterad med en drift med Elizabeths Kleopatrafigur både vad gäller, humör, extravagans och attraktionskraft – som alla överträffas. Men trots sin parodiska och metafiktiva karaktär, eller kanske just tack vare det, uppstår det en märklig effekt när man för en gångs skull får se en porträttering av en ohöljt maktfullkomlig kvinnlig suverän, en kvinna som är så stark och skön att alla män runt henne bara kan dyrka och tassa på tå. Till slut är det också hon som avgör med segern, och med Caesar tillintetgjord och besegrad väljer hon att sluka honom i filmens sista heta scen.

Det kanske bara är jag, men jag kan tänka mig värre öden än att brottas ner av den gudomliga i Monikas skepnad.

 Lite mer om filmen i http://en.wikipedia.org/wiki/Asterix_%26_Obelix:_Mission_Cleopatra

Några Stillbilder från ”Asterix & Obelix: Uppdrag Kleopatra”


 

Lindsey Marshal

Den unga Lindsey Marshal spelade Cleopatra i HBO’s fantastiska serie ”Rome”.  Hennes är en på många sätt intressant prestation, kanske inspirerad av Sofia Coppolas tolkning av Marie Antoinette i filmen med samma namn.

Den tolkningen tar fasta något av en brat-persona, en kunglig sådan, och tonårig i sin outlook. Drottningen är omväxlande loj och gränslös i sina manér, ibland insmickrande, ibland dödligt uttråkad. Hon flyr gärna allvaret i sin ständigt prekära situation genom fester, hyss eller droger.

Lindseys torkning är i mitt tycke väldigt bra – kanske är den mer en porträttering av en nutida ung arvtagerska än vad som är helt historiskt korrekt, men det är gjort med pregnans som inte saknar mer universella poänger.

Hur Cleopatra iklär sig rollen som drottning är också bra porträtterat – hennes kronor och utstyrslar, hennes skabrösa fester och gränslösa person är utanpåverk, som hon är medveten om. De är skal som ligger på ytan, och Lindsey gör ett fint porträtt av den tomhet och rädsla som den unga drottningen känner när  kronorna och pompan är av, och inget hjälper mot det hemska öde som väntar henne i Augustus skepnad.

Se den lysande iskalla scenen när Cleopatra och Caesar Augustus träffas först i ”Rome”

http://www.youtube.com/watch?v=599AzvrUqo0

Ifråga om utseende och attraktionskraft är denna tolkning på ett sätt en av de mer realistiska. Även här är förstås Cleopatra mer nordeuropeisk än vad som är rimligt. Den unga Lindesy, även om hon alls inte skäms för sig, är dock inte klassiskt vacker, och den rena skönheten hålls ner som avgörande kvalité för Kleopatras karaktär.  Lindsey lyckas ändå göra det ändå högst troligt att män skulle dras till henne, ung och oblyg som hon är, med sina mystiska och exotiska manér, okynniga blick och lite farligt oförutsägbara humör. Även i ”Rome” får vi kanske inte se så mycket av den intrigerande och politiskt driftiga drottningen – kanske för att den rollen är vikt åt Polly Walkers ”Atia” av Juliernas ätt (hon gör ett ett ly-san-de jobb i serien).

Till skillnad från t.ex.  Oktavianus/Augustus verkar Kleopatra dock  inte åldras i serien, och vi får inte se den vuxna drottningen. Men det är en intressant och sevärd prestation, med delvis andra perspektiv än den klassiska vampen, eller lilla dockan eller trofén som annars varit normen.

Några Stillbilder av Kleopatra i ”Rome”

Kim Kardashian

I en sista liten avvikelse från filmtemat tar jag med ett fotografitillfälle nyligen med kändisen Kim Kardashian – mest känd för kurviga kropp med tillhörande stora rumpa och att ha rippat dåtida ”kompisens” Paris Hiltons way to fame genom att förekomma på en amatörsexvideoinspelning.

Numera, genom tidens märkliga medialogik, kan en mycket bred kategori av folk (även om mycket få är utvalda) bli en ”kändis” med egen TV-serie och kan alltså låta sig bantas, gymmas, fotograferas och stylas av profesionella och skickliga yrkesmän – med tilltalande resultat. Kim är ju en tilldragande och yppig ung kvinna, och för ett fotoreportage för tidskriften Harpers Bazaar valdes just temat Kleopatra, antagligen inspirerat av Elisabeth Taylors frånfälle och som del av en kampanj för hennes mediaäventyr (hennes blogg).

Och trots det genomkommersialiserade syftet är det ett intressant (och positivt) vidgande av skönhetsbegreppet man kan se här. Kim är ju ingen lång tunn modell utan kortvuxen och försedd med rejäla former, och hennes armeniska påbrå uttrycker en annan form av skönhet än vad som är det ”klassiska”.

Det lustiga är att om man kan se förbi det mer kitschiga så ger Kim troligen en tänkbar idé om en verklig Kleopatra – hon är från rätt del av världen med sitt armeniska påbrå, har haft vett att inte låta ta bort det som gör henne lite intressant (som att blondera håret eller helt ändra på sina anletsdrag) och har därför drag som mer överenstämmer med vad som kunde vara en Kleopatra eller Arsinoe, om deras förfäder hade hållit sig till en strikt diet av perser och greker (vilket inte verkar sannolikt, men inte alls är omöjligt). Mer än den fulländade Monica Bellucci, den modellsnygga Leonor Varela, definitivt mer än de anglifierade Kleopatrorna i Vivien Leighs eller Elizabeth Taylors skepnader.

Så kan även ur en kitschfest något intressant utvinnas. Och med Kleopatrafenomenet som tittglas kan man få syn på stömningar i tiden vad gäller skönhet, och om olika gränser för kvinnligt beteende och utseende.

*******************

Man kan konstatera att även om man numera tillåter sig en vidare variation av hur Kleopatra framställs, och preferensernas vidgats att omfatta även sådana gestaltningar som åtminstone närmar sig hur den mytomspunna drottningen faktiskt kunde ha tett sig, så finns där fortfarande strömningar som drar åt andra hållet. Kravet på att en Kleopatra skall vara anmärkningsvärt vacker tycks skriven i sten, med en tillhörande fokusering mer på hennes utseende och rent fysiska utstrålning än den historiska personens faktiska gärning.

Man kan också notera att när ett tabu bryts så kvarstår en massa andra – ingen har hittills gjort en gestaltning av Kleopatra som tar ett helhetsgrepp på hennes person och vågar vara lite annorlunda på många fronter samtidigt. Det vore trevligt att få se en sådan Kleopatra, med ett seriöst anslag på den intressanta och omvälvande tid som hon levde i. Och hon får visst, gärna vara vacker. Men Kleopatra var mycket mycket mer än så.

←Klicka för den föregående delen ”Kleopatra och Studiornas Guldålder (2)”

 

———————————————–

Några bloggar som tar upp Kleopatra-inspirerade fenomen innefattar bl.a.

Om seriealbumet ”Asterix och Kleopatra” se http://seriewikin.serieframjandet.se/index.php/Asterix_och_Kleopatra)

TV-serien ”ROME”, både första och andra säsongen, kan inte nog prisas och rekommenderas. Intriger, blod, erotik, mäktiga arméer och slag, och vinddrivna existenser radas upp i den kanske mest realistiska och breda porträtteringen av livet i det mytiska historiska Rom under de världsavgörande dagar då den gamla republiken slutligen gick i graven och Kejsardömet föddes. Se ROME om du inte har sett den! Se Om den om du redan sett den! Finns som Box med kompletta första och andra säsongen överallt där DVDs säljs.

Monica Bellucci är en av denna blogs husgudinnor, en ikon av skönhet som förtjänar att dyrkas med vördnad av envar som förmår uppskatta kvinnlighet och skönhet. Efter en början som fotomodell i unga år har hon verkat i en mängd både fransk, italiensk och amerikansk film. En sann Musa i ordets verkliga, klassiska bemärkelse, inspirerade hon Guiseppe Tornatore till den oskarsnominerade ”Malèna”, om en kvinna så skön att en hel stad rivs upp i sömmarna, envar blottande sina återhållna känslor av hat lika väl som åtrå. Guiseppe skrev introduktionen till Monicas fotobok från 2010-en tribut från världens främsta fotografer av hennes tid som ung modell till nu. http://en.wikipedia.org/wiki/Monica_Bellucci,

Slutligen en liten uppdatering.

I del 1 av denna inläggserie omtalades Stacy Schiffs bok ”Cleopatra: A Life” – den skall nu filmas med ingen mindre än Angelina Jolie i huvudrollen. Se

Moderna bilder av Kleopatra – Filmstudiornas guldålder (del 2)


Hur Våra Moderna bilder av Kleopatra Färgats av Filmens Värld är temat för denna andra del om gestaltningen av den gudaförklarade drottningen. Men också om hur samtidens konventioner kommit att smitta av sig för hur man porträtterar hennes komplexa karaktär.

Filmmediet har haft en enorm påverkan på hur Kleopatrafiguren kommit att utvecklas. Drottningens mytiska livsöde lämpar sig väl för film, speciellt av det mest stovulna slaget, och verkar ha allt: romans, krig & strider, exotiska miljöer, en välbekant historia som fond, och förstås möjligheten att visa upp stiliga människor, framför allt den sköna själv. För hon måste vara skön. Denna regel har varit stenhård. De rolltolkningar som tas upp nedan kommer från Filmstudiornas guldålder och sträcker sig mellan 40-talet och till 1963, precis innan det gamal studiosystemet i Hollywood slutgiligt brakade samman. Oavsett om de är gjorda i Hollywood eller i Italien följer de i gamla och beprövade spår av hur Kleopatra kan porträtteras, med undertoner som avslöjar något om tidens tabun och kvinnosyn.

Vivien Leigh

En start är ”Cæsar & Cleopatra” från 1945, som redan visar på vissa särdrag i alla filmer om Kleopatra – bombasmen och strävan efter att göra mastodontfilm, tryckandet av den förmodade ”kärlekshistorien” mellan Kleopatra och främst de två romarna.  Det här är annars en väldigt traditionell historia, och Kleopatra porträtteras som förvisso klipsk och bildad på ett slags ytligt sätt, men oregerlig och i behov av en äldre mans stadiga hand. För att fullborda det romantiska temat har de tillråga på allt stoppat en till beundrare av lägre härkomst, som får göra rollen som den unge stilige ynglingen, så att alla former av svärmare kan täckas in. Om någon tycker att beskrivningen ovan rätt mycket liknar Viviens stora roll som Scarlett O’hara är det förstås helt riktigt. 

Den här tidens Kleopatra kan förstås inte ta några mer avancerade initiativ på det romantiska området: hon verkar mest förföra genom att bara visa upp sig, och hennes inviter är av ett tämligen prytt slag. Hon är ett pris som männen runt henne slåss om.

Rent utseendemässigt har man vitifierat  den mytiska drottningen bortom all sans – Vivien Leigh var förstås en bedårande vacker kvinna, men hennes bleka blåögda drag frammanar knappast bilder av egyptiska stränder och påbrå. Utan mer av ett genomvitt WASPifierat filmetablissemang, med rätt unkna undertexter. Som att Cleopatra själv är vit som snö, medan hennes tjänare är mörka och afrikanskliknande människor – Jim Crow-andan är aldrig långt borta.

Hela filmen och hennes Kleopatra andas en mycket stark drift att projicera samtidens värderingar och dominerande preferenser bakåt, in i en antik som fylls med moderna amerikanska 40-talsfigurer, föreställningar om skönhet, könsroller och romans på film.

För mer om filmen se http://www.imdb.com/title/tt0038390/ och http://en.wikipedia.org/wiki/Caesar_and_Cleopatra_(film).

Stillbilder från ”Caesar and Cleopatra”

Se trailern i http://www.imdb.com/video/screenplay/vi2847670553/

Sophia Loren

Sophia Loren spelade både Cleopatra och hennes tjänstekvinna i den italienska förvecklingshistorien med komisk udd ”Due notti con Cleopatra” (Två nätter med Kleopatra) från 1953 – http://www.imdb.com/title/tt0045712/.

Detta är ett tydligt exempel på en annan Kleopatratradition med vissa anor: spåret att avbilda henne som en yppig, överflödande sexuellt kvinna, en slags divig manslukerska . Det är ganska talande att det här var en film från utanför det då tämligen pryda Hollywood.

Det var tidigt i Sophias karriär, och skönhetsdrottning som hon var (det var bättre tider i det hänseendet) ligger fokus väldigt mycket på hennes kropp och figur. Det kunde ha blivit ”Kleopatra som en kunglig pinuppa”. Men till skillnad från Vivien Leighs tolkning är denna Kleopatra beräknande men också utlevande, och sneddar därmed över till en annan manlig fantasi, en som fanns i omlopp i Filme Noire-genren: den  om en farligt sexuellt frigjord kvinna – en vamp.

I en kul twist får Sophia spela ut 2 roller – den om drottningen själv, men också den om hennes ”body double”, en tjänarinna som ser exakt ut som hon. I den förstnämna rollen är hon förförisk och beräknande, i den senare mer oskyldigt spontan, en ingenue-typ.

Horan och madonnan-komplexet ligger således tungt över den här varianten av historien, där den ena av Kleopatrorna får vara den sexuellt frigjorda och svekfulla och den andra en mer dygdig variant. Lägg också märke till hur man valde att åskådliggöra skillnaderna – ser inte den ”dåliga” Kleopatra mer…mörk ut? Mer icke-vit liksom? Även i Italiens filmmiljö florerade förstås fördomar om kvinnlighet, ras och dygd.

Trailer till ”Due notti con Cleopatra” 

http://www.youtube.com/watch?v=1cFcWFG1xNQ

Få, kanske ingen annan, kunde iklätt sig rollen som farlig fresterska lika väl som den omtöcknande Sophia, men man får också säga att hon, trots att historien förstås har fokus på romans och personliga förvecklingar och trots den sexistiska tonen, gör det intressant genom att spela ut två helt olika sätt att ikläda sig sin skönhet och dragningskraft. Båda slår förstås svår knock-out på en manlig åskådare.

Rent utseendemässigt är det förstås förnämligt, men också en uppluckring av de vitifierade Kleopatrorna från Hollywood: ur rent geografisk-etnisk synpunkt är Sophia med sin albansk-syditalienska härstamning inte malplacerad och minner om medelhavets stränder och mörka skönhet. Fokus ligger också för omväxlings skull inte på den genomtuggade historien med Kleopatra och Caesar et ales, utan på just de komiska förvecklingarna när den blida men sköna tjänsteflickan misstas för den djävulskt förföriska drottningen.

Stillbilder från ”Due Notti con Cleopatra” 

Elizabeth Taylor

Elizabeth som drottning Kleopatra i ”Cleopatra”

Elizabeth Taylor gjorde den klassiska ”Cleopatra” år 1963 som porträtterar gudadrottningen omgiven av orientalism och bombasm. Framställningen av Kleopatra i den filmen följer ett annat typiskt spår i att den visar Kleopatra som på samma gång beräknande och som en impulsiv och barnslig ragata, som försöker spela männens spel men slutgiltigt misslyckas och drar ner de karlar som har med henne att göra i fördärvet.

En svår prestation som Elizabeth trots allt lyckas få intressant, och hypen kring filmen och dess enorma budget, samt den strax därpå följande nedgången för mastodontfilmer gjorde att den här framställningen för decennier kom att dominera den allmänna bilden. Dess berömda extravagans ifråga om garderob och mass-scener var en av det ”gamla” Hollywoods sista suckar men kom att fastna på mångas blick och färga synen på denna era. I en viss, begränsad mening motsvarar dessa kreationer och ceremonier något som förmoderna människor var mycket medvetna om – hur man genom symboler och ceremoniel skapar den gudomliga härskarens karisma. Men mycket var ett filmsystem som gått överbord.

Trailer till ”Cleopatra”

http://www.youtube.com/watch?v=NGDyZHlHklo

”Cleopatra” trampar vidare på en annan misogyn tradition, som vill trycka på Kleopatra som en representant för en slags arketypisk kvinna, med en sådans förtjänster men framför allt brister. Intrigerande, men ändå styrd av sina känslor, impulsiv, vacker men en svårartat infantil person som till slut leder sina män vilse. Relationen till just männen är också det viktigaste i hennes liv – inte undersåtarna eller landet utan männen. För att vara en envåldshärskare är hon märkligt osjälvständig som person. Ur männens synpunkt framstår också Kleopatra knappast som om hon skulle vara speciellt uthärdlig om hon inte vore så skön. Så reduceras trots alla storvulna gester gudadrottningen till en trånande trulig pudding.

Elizabeths är också en mycket västeuropeisk skönhet, stylad och tillrättalagd enligt hollywoods konventioner på 60-talet. Visst är hon vacker, men som någon sagt – det behövs mycket kajalpenna för att få henne, eller Vivien Leigh, att se ut som något annat än de bleka anglosaxiskor de är. Det spelas en del på sensualism om förförelsekonster, och temat Caesar som mäktig fadersfigur som förförs av praktiska orsaker och Markus Antonius (spelad av Elizabeths man Richard Burton) som en mer äkta kärleksaffär spelas ut i klassisk stil. Elizabeth spelar ut olika varianter av åtråvärd kvinna, och det gör hon förstås…bra. Man kan dock inte låta bli att undra om en så mäktig drottning verkligen skulle känt ett behov av att spela ut med genomskinliga nattlinnen och enorma dekolettage i bodoir-stil som här är fallet. Det är helt klart för den manliga publikens behållning i typiskt Hollywood ”wink wink, nod nod”-stil.

Några stillbilder ur ”Cleopatra”:

Tre klassiska bilder av Kleopatra, tre visioner av kvinnlig skönhet. Men också tre visioner av en kvinnas plats och väsen, vilka tyvärr lämnar en hel del att önska, och som avlägsnar sig rätt rejält från den realpolitiker med intellektuella böjelser som stiger ut ur mer seriösa och vetenskapligt inriktade biografier. Och trots viss variation är porträtten inte smickrande för kvinnliga makthavare.

I nästa del skall vi titta närmare på vår samtid, och se om det inträtt någon förändring i hur den sagoomspunna drottningen gestaltats de senaste åren.

————————————–

←Klicka för föregående del: ”Några Tankar kring Kleopatra, kvinnor, skönhet och ‘ras’

Klicka för nästa del → 

Moderna bilder av Kleopatra:  Nya varianter i medial korsbefruktning

Tankar om Kleopatra, skönhet, kvinnor och ”ras” (del 1)


I samband med Elizabeth Taylors död för inte så länge sedan kom jag att tänka på framställningen av Kleopatra i konsten, framför allt i modern visuell gestaltning sådan den möter oss i TV, och Kleopatrafigurens märkliga och krokiga relation till kvinnlig skönhet.

Det första som slår en ifråga om Kleopatra är vilket kulturellt allmängods historien om hennes liv blivit. Figuren verkar kunna tas upp av hög som låg, i alla genrer och tonarter, med positiv likväl som negativ spin. Jag har funderat på hur dessa avbildningar och porträtteringar förhåller sig till hur en Kleopatra verkligen kunde tänkas se ut. Och det visar sig att det inte är en speciellt originell undran, som framgår redan vid en titt i http://en.wikipedia.org/wiki/Cleopatra_VII.

Verklighetens Cleopatra

Det intressanta, som inte direkt slår en, är att det verkar finnas en kontrovers huruvida Kleopatra hade en egyptiers etniska drag. Kleopatra hade härstamning av grekiska (makedonska) förfäder, ymnigt blandade med persisk adel främst på den kvinnliga sidan. Några av de kvinnliga släktingarna förblir inte helt säkrade och det kunde rimligen antas att några av de där kunde vara högättade egyptier. Se en artikel nyligen om just de här familjebanden – http://www.svd.se/nyheter/inrikes/nya-ron-om-kleopatras-harkomst_2603375.svd. Så naturligtvis har grekofiler och Egyptofiler eller afrikanister respektive velat kidnappa den uppburna och berömda drottningen som ”sin”. Se t.ex. http://en.wikipedia.org/wiki/Ancient_Egyptian_race_controversy och http://en.wikipedia.org/wiki/Population_history_of_Egypt, och webdiskussionen i http://marquee.blogs.cnn.com/2010/06/17/backlash-over-angelina-jolie-as-cleopatra/.

Det som komplicerar det hela är att även om en byst sådan som den här ser väldigt, tja ”realistisk” ut är den gjord efter hennes död, och präglad av de greko-romerska stilideal som hänger runt dess tillblivande. Att Kleopatra skulle se ut så är ungefär lika troligt som att hon skulle se ut tja, som i den mer afrikanskt präglade bilden.

Mer intressant är det faktum att många av hennes tidigare ättlingar gifte sig och skaffade barn trots mycket nära släktskap. Kleopatra var dotter till grekiskättade Ptolemeiska dynastin, som praktiserade ingifte i kunglig Egyptisk tradition. Syskon- och kusinäktenskap har den biologiska effekten, förutom att öka risken för genetiska sjukdomar att framträda, att förstärka typiska familjedrag. Stora näsor, framträdande eller försvinnande hakor och annat är legio bland kusin- och syskonäktenskapens ätteläggar (Mest berömd i det hänseendet är den Habsburgska dynastin med sin berömda habsburgska näsa, som bars som kännetecken efter 1500-talet).

Det har spekulerats, och tillgängliga urkunder i form av avbildningar nära eller under hennes tid verkar visa på, att Kleopatra såg ut som en ganska normal ung kvinna i den regionen, med en en sådans vanliga drag – en markerad näsa, mörka, stora ögon – och varför inte?

En artikel i Dailymail tar upp egyptologen Sally Ann Ashtons försök att komma fram till ett realistiskt utseende för Kleopatra, baserat på en datoranimerad behandling av alla tillgängliga någorlunda samtida urkunderna, som mynt, byster mm. http://www.dailymail.co.uk/sciencetech/article-1095043/Sorry-Liz-THIS-real-face-Cleopatra.html. Resultatet är intressant, men det är viktigt att minnas att det ändå är en approximation, och spekulativt – det finns inget sätt för oss att veta exakt hur någon från den tiden sett ut, bara att komma närmare med informerade gissningar.

Hela diskussion är som synes något nattstånden och många av dess gamla inlägg bär i sig, uttalad eller inte, den illaluktande idén om människoraser som grundligt krossats av modern genetik.  Totalt sett torde Kleopatra haft ett rätt typiskt Mediterreant utseende, av blandad härstamning som hon var. 

Den andra konflikten, som är tydlig är att mågna vill ”rädda” myten om Kleopatras stora skönhet. Det vilar dock på en väldig bokstavlig idé om att någon som skildrats som lockande och förförisk måste ha varit en exceptionell, och också universellt, vacker person även med våra mått. Vilket inte bara verkar osannolikt, men också tämligen ytligt. Förmågan att resonera och övertala, vilket verkar ha varit Kleopatras forte, skulle inte hindrats av att hon såg normalt bra ut – var hon frisk och hälsosam skulle hon redan av det ha framstått som kvinnligt lockande och attraktiv för de som umgicks med henne. Speciellt med tanke på att hon var tidens rikaste kvinna.

Våra Moderna bilder av Kleopatra

Nu är tyvärr myter och framställningar, och möjligen den manliga fantasin, mer ytlig än så, och vi behöver kanske framställa Kleopatra som enormt vacker enligt vår tids preferenser för att identifiera henne som lockande och förförisk. Detta är något som var där redan från början, och med den allt kraftigare betydelsen av bilder och visuella uttryck som utvecklingen av fotografi, film och TV och nu Internet innebar förstärktes den norm som säger att Cleopatra måste avbildas som otroligt snygg. Det borde därför inte förvåna, att när man tittar på vilka som spelat Cleopatra på film så är det en veritabel parad av anmärkninsgsvärt vackra kvinnor – egentligen utan undantag, bara gradskillnader.

Se den rätt digra listan i http://en.wikipedia.org/wiki/Cultural_depictions_of_Cleopatra_VII

Några Kleopatror genom åren: Monica Bellucci, Leonor Varela, Elizabeth Taylor, Gina Torres, Claudette Colbert, Vivien Leigh

Även med den här begränsningen fnns det dock ett antal olika traditioner eller riktingar i hur Kleopatra avbildas – och de säger alla en del om vår syn på etnicitet, kvinnor och även töjbarheten i skönhetsbegreppet. Jag har själv sett eller studerat ett par närmare, och i följande delar går jag igenom dem som olika sätt att porträttera den gudinneförklarade drottningen.

Klicka bild för nästa del → 

Bilder av Kleopatra – Bilder från Hollywoods Guldålder (del 2)

 


I en diskussion på ancient history på About.com tas frågan om Kleopatras utseende upp i artikeln http://ancienthistory.about.com/cs/cleopatrabio/a/cleopatraappear.htm, som också har ett bildspel med bilder från lite olika epoker och genrer.

About.com tog också upp boken ”Cleopatra: from History to Myth” för anmälan och recension i http://ancienthistory.about.com/library/weekly/aa090401a.htm. Boken tar upp just hur redan samtiden anpassades bilden av drottningen till hennes olika roller. Boken finns på Amazon, och också bokus http://www.amazon.com/Cleopatra-Egypt-History-Susan-Walker/dp/0691088357, Bokus http://www.bokus.com/bok/9780691088358/cleopatra-of-egypt/ och Adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0691088357.

Stacy Schiff skrev i Huff Post Books en artikel på liknande tema som detta, visade det sig – se http://www.huffingtonpost.com/stacy-schiff/cleopatra-images-wrong_b_781099.html#s178220&title=1Cleopatra_coin_80. Stacy Schiff är författare till en bok om Kleopatra, ”Cleopatra – A Life”, som är söker återupprätta drottningen och visa på vad vi vet om hennes många manövrer och politiska drag, samt hennes persons mer intellektuella sida. Boken finns på Amazon förstås (http://www.amazon.com/Cleopatra-Life-Stacy-Schiff/dp/0316001929), liksom Bokus och Adlibris (http://www.bokus.com/bok/9780316001922/cleopatra-a-life/ och http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0316001929), på de två sisntnämnda också översatt till svenska (http://www.bokus.com/bok/9789170281723/kleopatra-ett-liv/ och http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9170281726)

 

En annan bok om Kleopatra är ”Kleopatra : Egyptens sista drottning” Joyce Tyldesley http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9170920834

Ett galleri

med flera hundra olika bilder av Kleopatra finns i http://www.fotosearch.com/photos-images/cleopatra.html

Några bilder från Victoria Tower, Kistas nya höghus


Med anledning av ett uppdrag nyligen fick jag tillfälle att jobba i Stockholms nyaste landmärke precis när det öppnade.

33 våningar och 120 meter hög, skinande blank reser den sig över Kistas dal…eller nåt.

Stockholm är inte bortskämt, det borde vara en allmänt erkänd åsikt, med höga hus. Vissa ser detta som en bra sak. Vissa är entusiaster för skyskrapor och kan inte få nog av dem.

Det är tyvärr, en löjlig och konstruerad motsättning det här, och påminner oss om hur mycket ovana vid storstaden som livsarena ändå dröjer sig kvar i Stockholm. Ett stort eller högt hus är som…vilket hus som helst. Är det snyggt eller välkosntruerat så är det. Är det fult och/eller ett fuskbygge så är det. Det som kan vara trixigt med skalan är inte så mycket det estetiska intrycket, som om huset är praktiskt att använda, väl anpassat för syftet. DET är något som däremot kan bli seriöst fucked up av vissa arkitekter och byggherar, som blir kära i sin jättepenis på ritbordet och inte ger de som skall vara i byggnaden eller de som drabbas av dess närvaro tillräcklig hänsyn. Stora brutala byggnader med enorma öppna ytor som inte kan användas till något och får besökaren att känna sig som en utsatt myra. Jättehus med för få parkeringar, eller motsatsen, omges av jättelika ödemarker av vägar och serviceareor som får allt utom huvudingången att kännas som en Cyberpunkisk dystopi. Det är sådant som ger stora hus dåligt rykte.

Varför detta utbrott? Nå, nyligen hade jag möjligheten att besöka och röra mig runt i en hög byggnad som fortfarande inte var riktigt färdig. Byggnaden ifråga var Victoria Tower i Kista, Stockholms senaste landmärke som invigdes nu i september. (se http://www.aftonbladet.se/resa/temaweekend/article13628499.ab och http://www.svd.se/resor/titta-in-i-nordens-hogsta-hotell_6474990.svd).

Scandic Hotel, hyresgästen, har redan installerat sig och driver hotellet fullt ut, men de översta våningarna är inte färdiga än, inte invändigt i alla fall. Det bäddar för några små snags här och var. Det får man såklart acceptera – en modern byggnad har alltid lite barnsjukdomar i början, att förvänta sig annat vore löjligt. På det hela taget verkar det fungera OK. Jag var själv där som en del av säkerhets- och brandskyddsdetaljen och passade på att titta runt och se mig runt i huset medan det fortfarande var just inte helt färdigt och arbeten pågick i vissa rum, vilket tillåter lite mer insyn än vad som annars vore möjligt.

Själva formspråket i hotellet är ganska snyggt, på det där diskreta och moderna sättet som ett nytt hotell är. Inredningen går i en ljus och minimalistisk stil utan att vara påträngande stajlad. Korridornerna är lite klaustofobiskt färjeliknande kanske, men det kan vara jag som är ovan. Det som slår en är också hur pass effektivt utnyttjat utrymmet är. Huset är högt och smalt, och varje våningsplan inte speciellt stort. Men rummen (de vanliga rummen alltså, inte några sviter)  kändes rymliga och försedda med allt man rymligen kan begära som en modern affärsgäst, lobbyn var stor och öppen utan att kännas öde, och det var överhuvudtaget väldigt…svenskt lagom, på ett bra sätt. Inte för grandiost. Inte för litet och puttigt. Modernt. Rent. Luftigt.

Och hela tiden är man medveten om att själva huset har en lite annorlunda form. Inte bara att det är högt. Fasaden t.ex. består av trekantiga element, av vilka ett stort antal är fönster. Det blir man väldigt starkt påmind om även inne i byggnaden. På det sättet står husets utsida i förbindelse med insidan på ett mycket mer intressant sätt än om man bara gjort vanliga fönster, eller ens fönsterväggar.

Ur rent arkitektonisk synpunkt är Victoria Tower ovanlig såtillvida att byggnaden blev MER spejsad varefter byggprojektet fortskred. Det normala är ju att man börjar med en galet punkig vision som sedan skalas av bortom all igenkänning och slutar i en trist, amputerad sak som inte imponerar eller väcker nyfikenhet hos någon. (Se t.ex. en av mina favorithatexempel, ”Haglunds Pinne” på https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/06/29/for-ovrigt-anser-jag-att-alla-hus-over-50-m-bor-forstoras/).

Det här syns tydligt i denna tidiga rendering av projektet från 2009: då var det ett högst ordinärt höghus, utan några speciella särdrag förutom höjden. Men när uppdraget gick till Gert Wingårdhs arkitektkontor, som ritade ett ”T” och lade till den snygga trekantsmosaiken och viola, det blev ett faktiskt iaf lite ovanligt hus, trots att de utstickande gavlarna kanske kunde varit lite längre ut (men det hade antagligen skapat vissa svårigheter med bärigheten i huset). Mycket ovanligt för Stockholmska förhållanden.(Bilden till vänster från tråd från Skyscrapercity http://www.skyscrapercity.com/showpost.php?s=53fc4b4efbae956ebb06bc08fe80b04f&p=16828321&postcount=1).

Totalintrycket på plats var att det här är ett hus som passar in i området, mycket väl kan fungera som det är tänkt, och som troligen kommer att fylla ett välbehövligt syfte av mer hotell-och konferensutrymme, samt har en passande modern form för det expanderande och dynamiska Kista.

Jag passade på att ta några bilder från byggarbetsplatsen under, för att visa hur huset upplevs från markplanet, med gradvist avslägnat perspektiv.

Och slutligen, så här syns Victoria Tower i en panoramisk vy över Kista

********************************

Tidigare blogginlägg här om intressanta Byggen i Stockholm:

—————————————

Mer om Victoria Tower:

En kvinnlig stridis bekymmer i Afghanistan


Ett inslag som gick mig att fundera över relativa problem här i världen.

Så här har vi alltså Överste Latifa Nabizada. Hon är Afghanistans enda kvinnliga stridspilot, ner från två, men hennes kollega dog i under barnafödsel. Nu kör hon själv ryska helikoptrar kors och tvärs över krigets Afghanistan. Ett oerhört farligt jobb, med döden som insats.

http://www.npr.org/2011/09/15/140147424/for-afghan-female-pilot-a-long-turbulent-journey

Klicka bild för länk

Men vänta, skrev jag själv? Hon är inte själv i den flygande likkistan. Hon har sällskap, i cockpit till råga på allt, av sin 5- åriga dottern Malalai. Afghanistans väpnade styrkor har nämligen inte någon som helst barnavård. NATOs eller USAs styrkor har ingen sådan kapacitet på plats heller – de räknar liksom inte med att deras soldater skall ha barn med sig, eller ens runt sig. Och uppenbarligen har de, trots att de förnumstigt försökt avråda Latifa, ingen som helst karl med ett uns psykologisk insikt eller förmåga att hantera barn heller, eftersom lilla Malalai tokdissar alla klumpedumpar som försöker skilja henne från mamman. Som varje barn skulle förstås. Och oavsett sitt livsfarliga och enormt krävande jobb har Latifa trycket på sig att vara den som skall ta hand om barnen.

Latifa har uppmärksammats tidigare, bl.a i en artikel i sydsvenskan förra året. Hon har fått turnera till olika länder för att visa en västtillvänd bild av det regeringsstyrda Afghanistan. Men under hela den tiden har som sagt ingen anordning kommit på plats för att ta hänsyn till barn och familj – sådant tjafs.

(se http://www.sydsvenskan.se/varlden/article1285792/Om-talibanerna-far-tag-pa-mig-sa-hugger-de-huvudet-av-mig.html).

Talibanerna skulle inget hellre önska än att sätta en missil i den cock-piten. Två hyndor till helvetet, så ser de det. Må död och pina drabba de svinen.

Klicka för länk

Tyvärr har de haft vissa framgångar med att dra ner just helikoptrar. Vissa dementa personer har glömt att vi, väst, försåg Mujahedin med stingermissiler på den gamla usla Sovjetinvasionens tid, för att skjuta ner deras Mil Mi 24D Hind-stridshelikoptrar. De där sortens missiler, och deras leverantörer, lär snurra omkring där ute fortfarande, hur mycket än jänkarnas censurbyrå försöker lägga locket på det.

(se om missilteknologi i händern apå talibanerna i Afghanistan http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/asia/afghanistan/7910482/Wikileaks-Afghanistan-Taliban-used-heat-seeker-missiles-against-Nato-helicopter.html, http://articles.latimes.com/2010/jul/28/world/la-fg-afghan-missiles-20100729)

I en situtation där de ställs på sin spets ser man den totala tomheten och moraliska intigheten i könsrollerna. Överste Nabizada deltar med livet som insats för att bekämpa de som skulle förslava eller värre inte bara landet självt utan alldeles speciellt henne och hennes dotter. Men Afghanska män tar inte hand om barn. Och någon större glädje av sina förment progressiva allierade har Latifa inte heller. Västerländska män…har bättre saker för sig. Den absurda följden av att ingen annan i en helt igenom mansdominerad organisation förmår ta hand om barn, eller kan inge mor och dotter med förtroende för att de kan göra jobbet visar sig.

Så där åker de fram, mamma pilot och barn över slagfältet. 

Jag lyfter på hatten för den modiga och självständiga Latifa Nabizada och hennes dotter Malalai, må hon ta efter sin mor. Min första impuls när jag läste om dem var att jag gärna skulle ställa upp för dem – hade jag medlen, skulle jag åka. Det skulle och borde vara en ära för en man att bistå sin värdiga och upphöjda syster. Det säger något inte bara om Afghanistan, men vår Misogyna Värld överhuvudtaget, att inte ens en Överste kan få vettig hjälp med en sådan sak – om hon är kvinna.

kofliktareor i Aghanistan 2010

—————————————-

Kozure Okami

Nördig som man är fick Latifa Nabizada mig att tänka på den japanska serien Ensamma Vargen och hans Valp (utkommen i Sverige under namnet Samuraj), Kozure Okami, där Shoguns f.d. skarprättare drar land och rike rund med sitt minderåriga barn Daigoro i barnvagn, i syfte att hämnas en massaker på sin familj och klan.

Mer om Latifa Nabizada http://www.npr.org/2011/09/15/140147424/for-afghan-female-pilot-a-long-turbulent-journey, https://www.wfgkc.org/blog/blogs/topic.php?t=11, http://www.skysisters.com/seize%20the%20sky.html, http://www.sydsvenskan.se/varlden/article1285792/Om-talibanerna-far-tag-pa-mig-sa-hugger-de-huvudet-av-mig.html, http://feministbloggen.blogspot.com/2010/11/extrema-fall-av-diskriminering.html, http://www.kqed.org/news/story/2011/09/15/68191/for_afghan_female_pilot_a_long_turbulent_journey?source=npr&category=world,

Andra artiklar om helikopternerskjutningar i Afghanistan den sista tiden http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=25935, http://www.guardian.co.uk/world/2011/aug/07/us-helicopter-afghanistan-rescue-mission, http://www.dailymail.co.uk/news/article-2023123/Special-forces-helicopter-shot-Afghanistan-mission-rescue-fellow-Navy-SEALs.html med flera med flera.

En lista på incidenter och krasher med flygfarkoster i Afganistan http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_aviation_accidents_and_incidents_in_the_War_in_Afghanistan

Nostalgiteckningar – Torsekhi, en orch/vättekrigare


Efter 9/11 2001 – frosseriet de senaste dagarna är det skönt att ta sig liten tripp till helt andra domäner, och jag drog fram en teckning av en slags orch- eller vättekrigare jag ritade för 16 år sedan o försjönk i huru orcherna kommit att avbildas av andra…

- hehe, kom hit lille pojke (maaaamma!)

Det finns något utsökt brutalt och också lätt fånigt med orcher som tilltalar många. I en snäv definition uppfanns Orcher av JRR Tolkien, där dessa fula, våldsamma, mer eller mindre korkade, mer eller mindre krumma vättar till folkslag översvämmar berg och ödemarker samt fyller leden i de Ondas återkommande jättearméer. Orcher (eller orker i nyare översättning) var ursprungligen alver som perverterades under tortyr och fångenskap av den onde guden Melkor/Morgoth (se ”Silmarillion”). Själva idén är förstås vidare och äldre, och Tolkien byggde på tanken på vättar och svartalfer, troll och andra halvmänskliga och illvilliga varelser som finns i de nordeuropeiska sagovärldarna (se t.ex Ogre).

Ur narrativ synpunkt är orcher tacksamma på så sätt att de ger hjälten carte blanche att tillåta sig vad som helst i konflikten med dem – de är ju inte människor, och fula dessutom,  bara hö för hjältarnas skära, att mejas ner utan vidare eftertanke. De tillfredsställer önskan att få rocka loss utan att bry sig, för fienden är Ond per definition. Redan i ”Sagan om Ringen” är det draget starkt närvarande, och i alla filmer, rollspel, tv-serier osv. som gjorts därefter har det behållits, och orcherna såsom en expendable enemy blivit en sådan stapelvara att de lyfts in i de mest knasiga och osannolika sammanhang.

OK, jag ger mig, Mangalorer var det, inte orcher...

Orcherna har till och med fått lift till rymden – förutom i rollspelet Warhammer 40 000, där man helt enkelt tagit fantasyvärlden och satt laserkanoner istället för armborst i händerna på alver, orcher et ales, finns de i t.e.x Luc Bessons festliga ”Det Femte Elementet”. De heter Mangalorer där och inte orcher, men ingen skall lura mig att ”Aknot” och hans cohorter inte är orcher.

En av de värsta plagiaten av  orch-konceptet var Jack Snyders film ”300” för några år sedan, där persernas berömda elitenheter ”de Odödliga” (The Immortals, som fanns i verkligheten men utan huggtänder – de var persernas storkonungs livgarde) porträtterades som huggtandsförsedda grymtande…tja  orcher, kompletta med en ”überorch…jag menar über-odödlig” av övernaturlig kaliber.

I det här sammanhanget kan man dock peka på den intressanta möjligheten som rollspelsfenomenet ger att vända perspektiv. Olikt en film, där betraktaren är mer passiv, erbjuder rollspelen många möjligheter att leva ut Vore det Inte kul Om…-impulsen.

Och vore det inte kul att spela just en slags anabolastinn grobian med grön solbränna och imponerande tandgarnityr? Alternativ en liten, ettrig vätteliknande grön snubbe med lurig blick?

Båda har definitivt haft sin lockelse, och i både Warhammer-spelen(både roll-, figur- och dataspelen) och även i Äventyrsspels ”Drakar och Demoner” (bara för att nämna några) lyftes därför orcherna mer och mer fram som cooola och lite skojsigt crazy också.

Man byggde på Tolkiens fauna av krumma grottorcher och stora Uruk-hai, och skapade mängder av olika stammar och typer, från superbautaorcher till svartnissar eller små gretchins som lappar ihop de skadade. Massor av möjligheter till glädje för alla som drömt om att dissa de mer tvålfagra alverna!

Men det mycket av det här låg i framtiden när jag ritade min bild, jag svamlar så lätt iväg…

Min avsikt i början av 90-talet var att designa en slags hjälte-orch till en rollspelskampanj. Inspirationen för hans stuk kom framför allt från filmen ”Predator”, vars uppföljare kom vid den tiden, snarare än vanliga Tolkien- och rollspelsorcher. Jag fick idén till en slags ”alvjägare”, något som kunde hålla även de långlivade spetsöronen vakna om nätterna.

Torsekhi, som karaktären kom att heta, var den ultimata krigaren bland vättarna/orcherna. Han hade kommit att bli skild från sina orchiska artfränder genom de förtrollningar, brygder och dåd som han utsatt sig för och blivit en slags varelse sui generis, som inte passade in någonstans, men ändå med ett tydligt syfte: han var speciellt tränad och utvald för att kunna dräpa sina dito motståndare på alvsidan.

 För att visa på hans ambivalenta natur gjorde jag honom själv lite ”alvlik” – med långt hår, och en mycket stark men ändå inte vanskapt eller aplik fysik. Jag satte lite hårda element på hans ansikte, inspirerad av reptilfjäll, men lät annars bli att göra honom extrem eller monstruös med jättelika betar och annat sådan. Nedan kan en del av utvecklingsskisserna ses.

Design Vättekrigaren Torsekhi

En del av uppmärksamheten ägnades åt hans utrustning och prylar – som Stridens Herre var Torsekhi snarare lätt rustad och beväpnad för att fullt ut nyttja sin skicklighet än nertyngd av jätterustning. Lite kul detaljer som det förkrympta alvhuvudet och de udda improviserade plaggen skall visa på hans speciella attityd – som en slags veteran som lämnat de vanliga uniformerna bakom sig, och klär sig med vad han nu har för händer snarare än enligt sin stams eller arts stereotyper. Således skippade jag de ständigt närvarande spetsiga attiraljer och detaljer som orcher annars belastas med.

Torsekhi - Legendarisk Vättekrigare 1995

Skisserna till Torsekhi låg och jäste ett bra tag innan jag bestämde mig för att rita en mer seriös bild 1995. Det var ett tidigt bruk av mjuk kolpenna och blev på det hela taget ganska bra. Skuggorna och anatomin sitter kanske inte hundraprocentigt och man ser en tydlig påverkan från serieteckningsstil, men den fläckiga tonen på hans skinn gick fram bra och jag var nöjd med designen av hans parafernalia liksom utformningen av hans gestalt i stort. Torsekhi såg svårmodig och butter ut, men förhoppningsvis väldigt stark och inte som någon man ville mucka med i onödan.

——————————————

Några länkar till orcher i olika litterära/rollspels/figurspels/dataspelsmiljöer

Tydligen har det skrivits en välsäljande bok med orcher i huvudrollen: ”Orcs”, av Stan Nichols, från 2008.

http://www.orbitbooks.net/2008/03/07/the-orcs-are-coming/

Bilder säger mer än 1000 ord om 9/11 – om den fiktiva karaktären i ett otroligt skeende


Idag på 10-årsdagen av vad som numera går under ”elfte september” 2001, är tidningarna fyllda av reportage, analyser och kåserier om de fruktansvärda attackerna från 10 år sedan. Även här skall ämnet behandlas, om inte annat så för att det vore löjligt att låtsas att man inte tänkte på det efter det massiva bombardemanget runt händelsen.

Det slumpade sig att jag såg större delen av händelsen live – jag hörde en extrainsatt radiosändning nämna att en olycka skett vid WTC, och slog på BBC world och CNN. ”Hur fan kan man krascha ett plan rakt in där – var piloten full?” Det såg ut som en väldig olycka, men man undrade så smått tänk om det var en jävla dåre? Några år tidigare hade ett litet privatplan kraschat rakt in i WTC, kan det här vara något liknande? Men i så fall måste det ju vara ett stort plan av döma av skadorna?

Och gissa hur överraskningen var när man i realtid ser ett till flyplan till komma dundrande… absurt och helt overkligt. Jag kastade mig på telefonerna och ringde vänner och släktingar att slå på TVn för nu händer det jääääävligt sjuka prylar…

När tornen sedan rasade var det…tja, det fanns, och finns ännu inte, vetttiga ord för det. Surrealistiskt kommer väl närmast. Hur många människor…? Var det första jag kommer ihåg att ha tänkt. Det är tydligt från liveupptagningarna från nyhetssändningarna att reportrar och nyhetsankare liksom vi så tittade på hade svårt att förstå vad som hände.

Och det hela blev ännu mer ojordiskt konstigt av att man fick höra och se bilder från andra ställen – det skedde tydligen liknande saker i Washington, Pentagon hade blivit träffat, och fler flygplan hade rasat ner från himlen…det var helt ogreppbart.

Sällan har TV ett sådant enormt försteg framför andra medier än när ett skeende händer på det här korta, men ändå inte ögonblickliga sättet som attackerna skedde. Man satt som klistrad framför skärmen, och upprepningen, de olika vinklarna hypnatiserade en. Skalan, elden och allt det där bli överväldigande. Men – och här kan man ana sig till bombpilotssyndromet – det är en slags distanserad fascination, i alla fall till en början.

”Det var som en film” är en föga originell replik, men vad många med mig tänkte. En stor katastroffilm. Sådant händer liksom inte i verkligheten, inte på en gång och mitt i New York. Det skulle, som jag skall återkomma till, visa sig att den där filmliknelsen inte var korrekt.

För mig var det som gjorde fasan och insikten om det fruktansvärda verkligt påtagligt de bilder på människorna som föll och hoppade från de övertända, glödheta byggnaderna där de var fångna. Där ser man den enskilda människans fruktansvärda öde, som på något sätt åskådliggjorde att var och en av de tusentals personerna där inne som dött, eller var fångna, eller flydde för sina liv, var verkliga individer, inte statister i en film, inte abstraktioner dolda bakom eld och rök och rasmassor.

 Det finns för övrigt just en dokumentär som heter ”The Falling Man” som handlar om just en av de som hoppade och kortet på denne. Det uppstod en viss debatt om det greppet, det fotot. För det ställer en fruktansvärd fråga till betraktaren.

”Hur vill du dö?”

Det är en oförskämd fråga i vår ängsliga tid. Vi vill låtsas som om vi inte behöver besvara den, trots att alla, 100% utan undantag, kommer att ställas inför den en dag. Vare sig vi vill eller inte.

Dessa intryck och frågeställningar, ett av de otaliga som tvingade sig på oss den dagen, är inte främmande för människor som levt under hot och krig och katastrofer runt om i världen. Att det fanns en ganska dålig beredskap för att ta till sig den verklighetens förolämpning i USA den dagen var tyvärr något som visades rätt klart av de skeenden som följde de närmaste åren. 

Man kan dock knappast klandra dem för schocken. Jag kommer väl ihåg den vrede som man jsälv kände efteråt, det bottenlösa hatet mot terroristerna som gjorde det där. Det smärtade mig att det faktiskt inte fattades de som sade något i stil med – ”rätt åt yankee-jävlarna”. Lika illa var dock den snabba impuls att inte vilja se de skäl som kunde finnas bakom, vad som lett fram till det där skeendet. De närmaste månaderna var det mycket studier och uppdatering som stundade – och ännu kommer ny information.

Jag vill kort nämna något om gestaltningen av 9/11-2001 i filmen, den konstform som ligger mig närmast hjärtat. Det är påfallande att press och dokumentär mycket bätte än fiction kunnat förvalta de enormt starka intrycken från den dagens händelser – bara 2 filmer från filmstaden Hollywood har själva terrordåden i huvudrollen. Det förekommer som en omständighet eller omnämns i en del ytterligare filmer, och framför allt i TV-serier, men som sagt, få har känt sig manade att ta tag i själva händelserna i spelfilm (se http://sv.wikipedia.org/wiki/11_september-attackerna#Filmer och http://en.wikipedia.org/wiki/September_11_attacks_in_popular_culture)

Jag gissar att de påföljande händelserna, med Irak-kriget och den förgiftade inhemska debatten som följde på de nya lagar och svepande befogenheter som gavs till säkerhetsorganen, bidrog till den tvekan som ännu håller i sig, något som bara kan ha skärpts av bilderna som sipprade ut från Abu Ghraib och Guantanamo. Att försöka gestalta dessa skeenden har blivit enormt politiskt känsligt, och vilken vinkel man än väljer kommer man att trampa på någons tår.

 Båda de filmer som finns till dags dato har också valt att skildra händelserna från ett väldigt personnära perspektiv, och undvikit stora explosioner och dataanimerade scener av själva kaoset som annars kanske skulle ligga nära till hands i en katastroffilm. Oliver Stone, som skaffat sig alibi genom att ta upp andra trauman som Vietnamkriget och mordet på JFK, är hittills är den ende som vågat gestalta WTC-dåden i sin film ”World Trade Center” koncentrerar sig på de personliga berättelserna från två som överlevde själva tornens fall.

Den andra filmen, ”United 93” är ännu mer lågmäld och småskalig, och centrerar kring den mest förbisedda av händelserna den dagen – det flygplan som störtade i Pennsylvania när passagerarna försökte ta tillbaka kontrollen över planet. Det är ett nervigt kammarspel, med en närgången blick på hur de närvarande, inklusive kaparna, reagerar som individer på händelserna medan de sker. Kapningen av United 93 låg tidsmässigt lite efter New York-händelserna och filmen tar också upp den inverkan det har på folket ombord att de får nyheter om vad som sker i New York och Washington, och om detta kan ha påverkat deras beslut. United 93 är verkligen ingen hjältehistoria- därtill är slutet alltför tragiskt, och blicken alltför nära på människorna ombord. Man känner verkligen hur detta är riktiga människor och att det inte är en saga, utan ett närmast dokumentärt försök att skildra en del av ett större skeende inifrån. Amerikanarna var kanske inte redo för så mycket realism – själv finner jag dock United 93 mycket stark och sevärd.

Båda filmerna försöker undvika tal om hämnd och vedergällning – det finns närvarande i Oliver Stones film i skepnad av en högerkristen reservist som hjälper till vid röjningen, men annars är filmerna stillsamma i den meningen att de tar fasta på perspektiv som leder åt ett annat håll än våld eller ens fruktan. De handlar om hur man överkommer fruktan och effekterna av förstörelsen. Att detta är något som ännu inte riktigt slagit rot i USA har framgått rätt tydligt av grälen runt vad man skall göra med Ground Zero i NY, samt även av hur man valde att ”ta hand” om Usama Bin Ladin,  den andlige ledaren bakom terrordåden, när man väl fick tag i honom.

En sak som kanske inte är ämnat att förvåna men ändå känns mycket märklig när man stöter på det är den till synes outtröttliga kader med folk som vill spinna konspirationsteorier kring elfte September, oftast i syfte att kasta skulden på USAs regering, alternativt israelerna, alternativt frimurarna osv.  för att tornen rasade. Det verkar inte som om mycket biter mot den sortens snubbar, iaf av döma av de lätt surrealistiska diskussioner jag själv haft om saken med sådana. En lista av konspirationsteorier i wikipedia (se http://en.wikipedia.org/wiki/9/11_conspiracy_theories) ger bara en aning om stolleriet, som grasserar på näter, speciellt bland bloggar och på Youtube. I USA har det blivit till en veritabel folkrörelse, den s.k. ”9/11 Truth Movement”, se  http://en.wikipedia.org/wiki/9/11_Truth_movement. Vi kan göra en direkt jämförelse med våra egna Palme-spanare, så får man en känsla för hur snacket går där.

Se den trevliga sammanfattningen av knasteorier och deras tillbakastande av http://www.youtube.com/user/erikssonjonas10

Slutligen: 9/11 har en speciell tagg för alla som har koppling till Chile. Samma datum 1973 skedde den militära statskupp som ledde till att tusentals människor dog, ringde in 17 års diktatur och fick så många opositionella att spridas ut över världen – undertecknad inräknad. Det är inte för att ta något ifrån offren för händelserna 9/11 2001 som jag också vill påpeka att det finns många andra händelser av våld och tragik värda att minnas.

————————————————

Se kontroversen om ”The Falling Man”-fotot: 

DN har en trevlig grafisk framställning av händelserna den elfte september 2001 http://www.dn.se/nyheter/varlden/sa-lite-visste-vi-en-manad-efter-daden

SvD har också lite grafik över skeendena den dagen, se http://www.svd.se/nyheter/utrikes/tusentals-dog-i-attackerna_6457320.svd, liksom förstås aalyser av allehanda slag, se t.ex. http://www.svd.se/nyheter/utrikes/en-forandrad-varld_6457486.svd 

En liten exposé i konspirationerna runt elfte september 2001:

osv, osv

Projekt Storyboards – Zoe och Yakane småpratar i Sängen…


Med uppkastningar under fötterna i en knöktrång nattbuss på väg hem efter en sen natt kan behovet av att avleda tankarna plötsligt anfalla extra hårt…då försvinner jag in i mitt inre landskap, mitt A’ratauma, och kikar in på vad dess invånare har för sig egentligen.

Inte sällan får man syn eller reda på något matnyttigt, och då är det tur att man har ritblocket med sig. Skakande fram längs vägen och med några sympatiskt beskänkta damer kring mig kladdade jag till skisser för en ganska nedtonad men intim scen. En omväxling till det storvulna eller actionbetonade som annars tenderar att dominera fantasybilder

I sagostaden Aracanea ligger den store Yakane och hans dam Zoe sida vid sida på sängen. De pratar, och jag tänkte mig att den bildade och läskunniga Zoe kanske legat och läst ur några skriftrullar därförinnan. De allra första kladdarna i bussen satte ungefär vad jag tänkte mig ifråga om de tvås relation till varandra. Snabbt gick jag över till att grundlägga själva perspektivet – betraktat från ett snett läge uppifrån är liggande människor inte helt lätta att rita.

Nattbussskisser på Zoe & Yakane i säng

Inte dumt tänkte jag, och bestämde mig för att utveckla de där till en vettig teckning när jag kom hem. Jag gillade stämningen, en stilla samkväm, ett slags fångat ögonblick av avslappning. Nu visade sig som vanligt att det hela blev lite mer komplicerat. Jag hade lyckats sätta själva det grundläggande perspektivet i den blåa skissen ovan, men det fanns många detaljer som inte nödvändigtvis satt klockrent. Det är en svår vinkel att försöka avbilda, och även i den mer seriösa teckningen (helt i mjuk blyertspenna, 2b-8b) sitter väl inte alla kroppsdelar och detaljer helt perfekt. Eller så är jag bara nojjig. Jag ville inte överarbeta det hela, viktigast var att totalintrycket blev rättvisande för vad jag sett för mitt inre öga.

Lyckligt skall ditt hus vara, därest du äger en trofast vän

Som en liten detalj skrev jag in på den rulle som Zoe håller i handen ”Lyckligt skall ditt hus vara, därest du äger en trofast vän” på grekiska. Det är en parafras ur Ovidius Ars Amandi (konsten att älska) och står som en slags ledmotiv till Zoes och Yakanes relation. Den passar här, som inramning till en stilla konversation, som kanske övergår i något mer, mellan två människor som om än mycket olika, har glädje av och trivs i varandras sällskap.

En liten nostalgiatripp till 80-talets kassa succéer


Med anledning av ”Top Guns” 25-årsjubileum och en artikel därom i Washington Post (http://www.washingtonpost.com/opinions/25-years-later-remembering-how-top-gun-changed-americas-feelings-about-war/2011/08/15/gIQAU6qJgJ_story.html) kom jag att fundera på den ström av våldsamma och flaggdraperade filmer som fyllde biosalongerna och sålde VHS-kasetter under andra hälften av 80-talet.

”Top Gun” katapulterade Tom Cruise till superstjärnestatus, där denne märklige scientologanstrukne karl lyckats hålla sig kvar sedan dess. Men vem skulle inte velat få sitt genombrott i just en sådan film? ”Top Gun” var en kommersiell dröm, en expose av snyggt filmade flygstrider ovanpå en papperstunn plot och närmast parodisk ”pojke-till-man”-historia med rivalitet, romans och motorcyklar som krydda. Såsom en klassisk high-koncept-film var dess huvudidé nerkokad till ett absolut trådenklaste minimum, och filmens huvudingredienser alltigenom välbekanta. Resultatet var en enda lång rockvideo med postersnygga snubbar i flygaruniformer, en gråtmild kris/twist mitt i filmen, fånrockig men ändå väl utvald musik, ett sanslös bejakande av en slags Yeeaaah-gåpåaranda, dumma ryssar att slåss mot /skjuta ner… men viktigast av allt – spektakulära flygstrids och hangarfartygscener som inte kunde toppas före den dataanimerade grafikens genombrott. Sistnämnda var avgörande för hela filmen och förutsatte en oförliknelig tillgång till hårdvara, piloter och miljöer (inklusive flygfotografi) – allt bjudet på av den amerikanska militären.  

Detta var dock inte gratis. Även om kostnaden för själva tillgången till personal, prylar och miljöer kom för den närmast symboliska summan 1,6 milj. USD var det verkliga priset att militären fick långtgående inflytande på filmens utformning och handling. De såg chansen att göra en fullängds, hollywoodproducerad reklamfilm för sin verksamhet och lade sig därför i alla möjliga detaljer och såg handgripligt till att ändra på manus, som artikeln i ”Washington Post” förtäljer. Det blev en lysande affär för fler än producenterna – åren efter såg flygutbildningarna en mångdubbling av sökande och i förlängningen fick hela den militära apparaten en goodwill och ärans skimmer över sig som höll i sig i decennier.

Mer allmänt står ”Top Gun” fram som ett praktexempel för den anda av militarism och klämkäck nationalism som spred sig i Hollywood , och ledde till en serie överdrivet propagandistiska Hollywoodfilmer. Det var delvis som en anpassning till Reagan-erans ideal, dels som ett resultat av ”Blockbuster-film”-fenomenet – satsningen på rent kommersiella filmer utan några andra pretentioner än stora kassaintäkter, finansierade av studios som sedan 70-talet släppt alla konstnärliga ambitioner och vädrade i luften att det gick att göra pengar av den rådande tidsandan. Den här utvecklingen hade redan förebådats av filmer som John Milius ”Red Dawn” (1984) om en sovjetisk invasion av USA (även den med tvålfagra hjältar, här en ung Patrick Swayze).

Ett belysande  exempel på en som kastade alla hämningar överbord under decenniet och blev posterpojke för en militant amerikanism var Sylvester Stallone. Hans första filmer, som ”Rocky” och ”First Blood” innehåller en hel del social kritik trots båda filmernas tryckande på den ensamme starke mannens primat, och betraktaren får skåda in i amerikanska underklassens trista tillvaro, behandlingen av vietnamveteraner osv.

Men under senare 80-tal kom ”Rambo”, uppföljaren till ”First Blood” att porträttera en superpatriotisk ryss- och vietnamesätande enmansarmé, medan Rocky Balboa i ”Rocky IV” fick representera amerikansk förträfflighet mot en dopad sovietisk robot i Dolph Lundgrens skepnad.

Han var förstås inte ensam. Arnold i filmer som ”Commando”, Chuck Norris i ett otal B-filmer, ja till och med Ninja-filmerna, kände sig föranledda att drapera sig i stjärnbaneret under den här eran. Det var ett allmänt fenomen, som inte helt har bedarrat.

”Top Gun” stod dock i en klass för sig med hänseende på skalan, och framhävandet av just den massiva, reguljära militära apparatens förtjänster. Som synes har den amerikanska faiblessen för den ensamme hjälten trots allt, tillsammans med rena budgetskäl, gjort att även de mest patriotiska och fiendetuggande filmerna framställs i mindre skala, med en ensam eller mindre grupp av hjältar som slagits mot de slemma kommunisthorderna eller en sovjetisk ”bad guy”. Tillsammans med aversionen mot the Federal Government som går somen röd tråd i amerikansk högerdiskurs, gör det att hjältarna inte sällan agerar mot ”den stora apparatens” anvisningar.  Även direkta efterhärmare till ”Top Gun”, som de mer B-filmsbetonade ”Iron Eagle”-filmerna är exempel på detta.

Det skall erkännas att jag tillhör gruppen som aldrig fattade prylen med de där filmerna. Dels var flaggviftandet för uppenbart redan för en 12-åring, dels var våldet och porträtteringen av vad strid och kamp är så…orealistisk, och konflikten så totalt icke-intressant. En hjälte som helt osofistikerat bankar skiten ur ryssar (eller kommunistiska araber eller bananrepublikskurkar – men alltid med en röd stjärna på kragen). Jahapp.

”Top Gun” var både symptomatisk och också pådrivande för en utveckling inom filmen  som ett exempel på vad som var möjligt att göra bara man kröp tillräckligt för militären och romantiserade krig och konflikter. Genom att den påverkade den amerikanska militärens rekryteringsbas och hur de presenterades på vita duken kom filmen också att ha effekter utöver filmens värld. Inom sistnämnda är den dock också betydande för hur långt man var beredd att anpassa sig till rådande tidsanda och gifta samman kommersialism och rå, ohöljd militarism.

Framställningar av våld, krig och spänning generellt kan vara estetiskt tilltalande, och också tankeväckande  – det finns riktigt bra krigsfilmer och juste actionfilmer (Apocalypse Now och Matrix kan vara två ex). De flesta av de här upptagna filmerna är dock inte speciellt bra – inte ens våldet är särskilt välgjort, och de är inte mer än marginellt spännande, i alla fall inte för en vuxen person, och de flirtar med en tämligen människofientlig och brutal världssyn. ”Top Gun” står ut som den kanske, om inte bästa så i alla fall mest påkostade och välgjorda, och spektakulära av 80-talets actionfilmer, till stor del på grund av just den hjälp som man fick av militären, men också på grund av dess lite pojkaktiga charm och anda. Det är en ganska glad och sprudlande film, inte speciellt förråande även om dess budskap om att man kan leka begränsat krig och skjuta ner sovjetiska stridsflyg lite hursomhelst är ganska otrevligt om man betänker risken för kärnvapenkrig på den tiden. Hela filmen påminner därvid om huvudpersonen – en charmig och stilig slyngel, men småkorkad, impulsiv, ytlig och fullständigt ansvarslös.

En liten slututvikning:

Ovanstånde oheliga giftermål står sig förstås också idag, trots att tiderna förändrats dramatiskt med sovjetimperiets sammanbrott. Kalla krigets slut aktualiserade behovet av en ny fiende, och ett tag såg det ut som om man kunde ersätta den röda med den gröna faran. Men trots 11/9 2001 har det varit svårt att filmiskt få till massiva klämkäckheter med hangarfartyg att gå ihop med kampen mot islamistiska fiender. Det är, både i film och verklighet, svårt att motivera kostnaden för en kärnvapenbestyckad carrier group eller en mekaniserad infanteridivision med några skäggiga typer i bergsgrottor. Både hollywood och militären behöver en stor, massiv fiende som fond till sina trumvirvlande rullar och uppvisning av militär parafernalia.

Men var är den onde fienden? Om man inte kan hitta en på jorden får man hitta en i – rymden. Man kan tydligt se en utveckling att motståndaren i massiva krigsfilmer utgörs av aliens från yttre rymden – en utveckling som påbörjades redan i mindre skala med ”Predator” som kombinerade arméfilm, antikommunism och slagsmål mot en cool alien. Förutom möjligheter till flaggviftande och vapenonani möjliggör rymdvarelser (eller liknande figurer som t.ex.den radioaktiva jätteödlan ”Godzilla”) också tillsammans med den nya digitala tekniken förstörelse och storskaliga strider som trotsar allt som man skulle kunna se i verkligheten. Det här konceptet togs hela vägen av ”Independence Day” och kan beses i senare filmer som ”Transformers”-filmerna, ”AVP Requiem” och den uppenbara rekryteringsfilmen ”Battle: Los Angeles” från i år, bara för att nämna några få.

—————————————

bloggen onemanclique noterar också effekten av film på kultur och tar även upp Rocky (vars huvudrollsinnehavare Sylvester Stallone nu förärats en plats i boxningens Hall of Fame i USA för sina insatser för sporten)
http://onemanclique.com/post/3994851821/the-top-gun-effect

http://www.tcm.com/this-month/article/21800%7C0/Top-Gun.html tar upp den intressanta, men kanske inte oväntade parallellen att en film som lyfter fram en maskulinitet av det renskrubbade slag som ”Top Gun” gjorde ohjälpligen också kom att få homoerotiska undertoner – något som redan Quentin Tarantino noterade med sin monolog om ”Top Gun” som den ultimata subversiva Gay-filmen

http://yellowmagpie.com/top-gun-film-review-can-the-fascination-be-explained/ förklarar ”Top Guns” framgång med framför allt den sympatiske och vinnande hjälten i Tom Cruises gestalt och pojkrumsfantasi-elementet i hela sagan

man kan studera recensioner, vissa samtida, av ”Top Gun” i ”Rotten Tomatoeshttp://www.rottentomatoes.com/m/top_gun/

Storyboard & Arkitekturdesign – Aracanea & den Gyllene Porten framskrider


Bilden med Aracaneas, mitt fantasy-Konstantinopels, murar och dess Gyllene Port har tuffat vidare. Efter att perspektiv, skala och de viktigaste strukturella mönstren och detaljerna kom på plats var det dags att måla vidare och lägga på färg på alla element i bilden.

Tack vare vare importerade penselfunktioner till Photoshop (adonihs respektive grass pencils) gick flera detaljer relativt smärtfritt att skapa, och tämligen likt att måla med riktiga penslar fast med möjlighet att sudda och korrigera. Mycket tacksamt.

En viss klurighet infann sig när jag skulle beräkna längden och vinkeln på alla skuggor. Det finns säkert färdiga actions eller applikationer som gör det där i senare versioner av Photoshop, men jag jobbar ju mer primitivt, så det krävde lite meck, eftersom det inte är helt okomplicerat att sidoskugga ett tvåpunktsperspektiv där det centrala objektet sträcker sig både över och under perspektivpunkt och horisontlinje. Men det hela fungerade till slut och gav en OK känsla. Lite synd var det att skuggan faller så mycket över den gyllene porten, men realism är vad det är.

Arbetet med skuggor gav målningens mer eller mindre ”rena” utseende, oaktat att många tillägg och korrigeringar förstås kan göras. Jag hade sedan tidigare tänkt mig en mer dämpad färgpalett, och nu var det bara att leka på. Flera utkast med olika former av renderingar och filtereffekter har därefter tillkommit.

Huvudspåret för mina eftermanipulationer var att få fram att scenen utspelar sig på kvällen. Jag använde ett fotofilter som används för att göra ljuset lite varmare, och renderade det hela med en omni-ljuseffekt för att få fram ett mer skiktat och riktat ljus och mjuka övergångar. Det här gav rätt färgkänsla. Ett varmt, men lite matt ljus ligger över himlen och färgar den kalla stenen. En överläggning med en effekt som påminner om en pensel med hårda borst gjorde att bilden ser lite mer målad ut, även om den fortfarande behåller vissa av grundteckningens detaljer och linjer.

Det är OK, men inte helt färdig än. Vattnet i vallgraven måste förbättras – jag är inte nöjd med min målning där. Portens relief och andra detaljer kan behöva förbättras, även om Porten också redan är ämne för en egen bild, där man ser figurerna och hantverket lite mer seriöst avbildade.

Enligt flera källor fanns det katapulter och ballistor uppe på murkrönen. Frågan är om man inte skall lägga till sådana.  Dessutom måste murarna bemannas mer, de ser lite spöklikt ut däruppe. Några spjutspetsar osv som sticker upp ovan kreneleringen borde räcka. Och slutligen måste man nog skita ner hela bilden lite – det ser alldelles för rent och färgglatt ut. Och som vanligt kan man alltid justera och städa upp småmissar in absurdum – jag ser att munken i förgrunden liksom ena porten saknar skugga t.ex. Ooops. Tur att man har Photoshop.

←Klicka för föregående Inlägg om denna bild

Klicka för nästa inlägg om denna Bild→

Direkt anknutna länkar till inlägg på temat bysantinsk arkitektur, konst och framställning på denna blogg:

 https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/19/storyboard-arkitekturdesign-aracanea-den-gyllene-porten/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/04/26/bysantinska-studier-fran-romarrikets-prefekter-till-aracaneas-eparch/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/11/02/konstnarliga-kallor-del-1-bysans-den-ortodoxa-varlden/

se också kategoriflikarna ovan eller länkar till andra inlägg på temat Bysantinska studier under samlingsrubrikerna

Bysans /Bysantinska Riket

Bysantinsk /Ortodox Arkitektur

Bysantinska Kläder

——————————————-

Jag skyller på min Kusin – Conan Barbabaren i 2¼D


NEJ det var inte ett stavfel – Jason Momoa känns nämligen ungefär lika farlig som Barbapappa i sin roll som den senaste inkarnationen av Robert E. Howards mäktige svärdssvingare Conan.

Regi: Marcus Nispel

Med: Jason Momoa, Rose McGowan, Stephen Lang, Ron Pearlman, Rachel Nichols m.fl.

Det är ironiskt, med tanke på namnet, att Fantasy-genren speciellt inom film är något av det mest fantasibefriade och genomexploaterade man kan ta del av inom populärkulturen: en ändlösa räcka monster, lättklädda muskulösa herrar och halvnakna kvinnor, våld och taskig rekvisita vars huvudsakliga syfte är att krama ur sin publik mer pengar. Det här vet man som biobesökare, och den som liksom undertecknad i formbar ålder råkat snubbla över några av de få intressanta verken (som ”Sagan om ringen” förstås, men också ”Narnia-böckerna”, numera också  George R Martins alster – och Robert E Howards ”Conan”-böcker)  och därefter fått en svaghet för Fantasy utan att vara ett freak eller fan utvecklar därför med åren tjock hud och ett kraftfullt filter med tillhörande varningslampor för att kunna njuta av sin guilty pleasure.

Jag har således inga illusioner eller förväntningar när jag bänkar mig med några yngre medbesökare för att se ”Conan”. Musiken smattrar igång, och en djup stämma som påminner starkt om Morgan Freemans börjar jiddra om fallna imperier och demonmasker och jadajada. OK, det är standard. Sedan smäller det igång, Conan föds på ett slagfält, sedan raskt över till ett idylliserat Cymmerien där Conan redan som pojke slaktar ett dussin vilda fiender som gått vilse från ”den siste Mohikanen”. Oooook. Det är blodigt men effektivt, och har nästan, vågar jag säga det, en liten psykologisk twist – den unge Conan vill lite för mycket, hans stridsvilja gränsar till det neurotiska, vilket en bekymrad fader noterar mellan sina rönnbärsvisdomar om is och eld som stålets hemlighet.  En sekund vågar man nästan hoppas på att i alla fall få se en halv film.

Men tyvärr, sedan anländer de riktiga skurkarna för att bränna ner byn, och filmen försvinner bort i ett träsk av återanvända klichéer, oinspirerande fäktscener och allmän trötthet som den aldrig reser sig från.

Det här är en riktigt usel film, om man ens kan kalla den det. Det är mest en räcka försök till actionscener trädda på varandra, majoriteten närmast identiska, och samtliga (utom den i barnaåren) plottriga och sönderklippta. Inte ens den yeah-faktor av snygg brutalaction som skulle kunna ge filmen behållning får man alltså. Varken skurkar, rekvisita eller stora mass-scener är tillräckligt intressanta eller omsorgsfullt gjorda för att lyfta den obefintliga historien. Den som sett fullängdstrailern har i princip sett hela filmen – eller snarare, filmen är en enda lång trailer…fast i ultrarapid.

Att ”Conan” saknar varje form av konsekvent plot eller vettig dialog är kanske inte förvånande – men den har inte ens några kul one-liners eller korthuggna uttalanden av den form som gav ”Conan Barbaren” från 1982 en viss behållning. Handlingen saknar varje form av logik även i det lilla – efteråt kunde ingen av mitt sällskap lista ut vad Conan egentligen gjorde på slutet för att hela den onda grottborgen skulle rasa ihop?

En del snack före filmen hängde samman med valet av huvudrollsinnehavare, och en del ögonbryn höjdes när Jason Momoa (mest känd från ”Stargate Atlantis”) bestämdes för rollen som Conan. Rolltillsättningen verkar ha snurrat kring atletisk kroppsbyggnad och en delvis okänd, formbar persona som inte skulle vara i vägen för en tolkning av karaktären.

Men ack, det funkar inte. För en roll med så få repliker, som lever så mycket på närvaro och fysisk karisma funkar Jason inte – hans hårdhet känns antingen påklistrad eller helt enkelt osympatisk, och det blir lite schizofrent – antingen är han bara blodtörstigt monoman eller så väntar man sig att han skall vända sig om och avfyra ett tandkrämsleende så att vi inser att det egentligen är en lång drömfrekvens i Baywatch Hawaii (där Jason började sin karriär). Det är inte det att han inte blänger hela tiden, eller ser mesig ut eller strider illa (sistnämda gör han verkligen inte, hans fysik och träning är troligen bättre för strid än en anabolad Arnold – hade de låtit bli rippningen hade det nästan varit trovärdigt), eller inte talar med mörk, hes stämma. Men han saknar närvaro, saknar…”det”.

Arnold hade det, iaf i ”Conan Barbaren”, något hårt men ändå med en slags galghumoristisk glimt i ögat, som tog honom bortom hans lite knasiga kroppshydda och rollens brutalitet. Och han kan leverera one-liners. När Jason firar av ett ”Jag lever, jag älskar, jag dräper” och den kvinnliga karaktären direkt dånar före klippet till en tam sexscen blir man bara trött.

Kvinnlig karaktär ja. Rachel Nichols som filmens ”kvinna-i-nöd” Tamara är i sammanhanget det största våpet jag sett  i en fantasyfilm på decennier. Conan-filmerna från 80-talet hade trots sin grabbighet starka kvinnor i varje film – Valeria i ”Conan Barbaren”, Grace Jones tokkrigare i ”Conan Förgöraren” och Röda Sonja i ”Barbarernas Hämnd”. Rachel Nichols får begränsa sig till att skrika och bli bortrövad filmen igenom, med några få sparkar mot onda hejdukar som enda eget bidrag till sin räddning. Hon får inte ens döda den onda häxan (en bortom igenkänning aliensminkad Rose McGowan), annars ett klassiskt sätt för kvinnliga karaktärer att visa lite tåga.

Att filmen medvetet spelar på misogyna strängar blir klart när de enda ropen på bifall under visningen hörs i salongen – från grabbgäng som hejar på när Conan kör med Rachels figur, binder och lägger munkavle på henne för att hejda hennes babblande. Bra jobbat – wahabister i Saudi kunde inte gjort sitt kvinnoförakt tydligare.

3D? Var då?

Ett ord om den påstådda ”3D”-kvalitén i filmen. Alltsedan ”Avatars” fantastiska nya bruk av tekniken har ju biomarknaden rusat att släppa filmer med etiketten 3D – det gör att man kan locka folk till biograferna ånyo, (iaf tills en 3D-standard för TV utkristalliseras) och ta mer betalt. Men ”Avatar” framstår mer och mer som ett närmast unikt fall, och denna film stadsfäster ytterligare den lurendrejarstämpel som ”3D”-etiketten alltmer präglas av. Det enda den har gemensamt med Avatar är Stephen Langs närvaro. Djupkänslan i bilden är bedrövlig för att inte säga obefintlig, och det är helt uppenbart att filmen är helt konventionellt filmad med i efterhand pålagda ”3D”-effekter. Dessa inskränker sig till att man delat upp bilden i skikt, ungefär som en Photoshop-bild och lagt dem på varandra i lager med olika effekter för att simulera en viss, liten vinkelskillnad – ljusår ifrån ”Avatar” där varje liten detalj var ett eget renderat objekt filmat ur 20 olika vinklar, och där man tog hänsyn till detta vid själva scenuppbyggnaden och kameraåkningen.

En enda kort liten stridsscen kan inte rädda en timmes och 45 minuters uttråkning, så tyvärr åker bottenbetyget fram: Usel.

———————————-

Info om Conan 2011 http://www.imdb.com/title/tt0816462/

För den som vill ha en Conan med lite drag rekommenderas istället böckerna. En räcka av Robert E Howards originalhistorier finns tillgängliga på t.ex. Adlibris, http://www.adlibris.com/se/searchresult.aspx?search=quickfirstpage&quickvalue=conan+howard&title=conan+howard&fromproduct=False, eller  Bokus – se http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?search_word=conan&language=&subject=&binding_normalized=&price_interval=&print_year=&rank_order=ranking_desc&campaign_tags=&avail_stat=&delivery_time_interval=&age_group=&search_word_small_path=&keywords=&publisher=&read_by=&title=&authors=&isbn=&search_word1_sel=&search_word1=&search_word2=&search_word2_sel=&exclude_word_sel=&exclude_search_word=&SAB=&print_year_from=&print_year_to=&num_pages_from=&num_pages_to=&weight_from=&weight_to=&exclude_avail_stat_21=&exclude_avail_stat_31=&exclude_avail_stat_41=&exclude_no_pict=&exclude_no_short_desc=&exclude_special_sortiment=&bokvideo=&present=&provlas=&recension=&price_from=&price_to=&country=&lagerrea=&nyhet=&forhandsboka=&kommande=&ac_used=no&search_word_small=conan+howard

Från ”Förintelsens Timme”, teckning John Buscema & Alfredo Alcala

Conan gav också på 70-talet 80-talet upphov till flera överföringar till seriemediet, vilket lockade några av genrens toppkrafter, som John Buscema, Alfredo Alcala, Walter Simonson, Barry Windsor-Smith mfl. Ett noga urval av dessa, speciellt de som baseras direkt på ursprungshistorierna (helst i svartvitt) är ännu njutbar seriekonst. Det finns flera samlingsutgåvor, tillgängliga på t.ex bokus som, ”Savage Word of Conan”  http://www.bokus.com/bok/9781593078386/savage-sword-of-conan/ och http://www.bokus.com/bok/9781840238914/chronicles-of-conan-song-of-red-sonja-and-other-stories/.

Och måste man se en film, är ”Conan Barbaren” från 1982 åtminstone en uthärdlig upplevelse, med en ung Arnold som med tung tysk brytning levererar Djinghis Khan-citat. Filmen finns att köpa överallt, även matvarubutiker.

Var är The Guvernator när man Behöver honom?

Storyboard & Arkitekturdesign – Aracanea & den Gyllene Porten


En storyboard som växte, via arkitektur -och konceptdesign till en illustration av den Gyllene Porten i Aracanea, mitt fantasy-Konstantinopel.

Aracanea, ”Staden av Guld”, huvudstaden i aracanska riket, fordom ett mäktigt imperium, nu reducerat till ännu ett kungarike. Men än står huvudstaden som den största staden i den doministiska (motsvarande kristna) världen, full av rikedomar (4:e korståget har inte slagit till…än) och hjärtpunkten för den östliga kyrkan, säte för Basileus, den helige kejsaren.

Konstantinopel var, speciellt före 1204 då de västliga kristna högg det i ryggen, ett sannskyldigt underverk att skåda. Jag har haft en tjugoårig crush på staden som den var då varför hela första delen av min berättelse ägnas åt dess imaginära motsvarighet Aracanea – staden är närmast den verkliga huvudrollsinnehavarinnan. Redan när jag bestämde mig för att fästa min vision av ett imaginärt förflutet i ord och bilder bestämde jag mig för att ge staden Aracanea en särskild behandling. Tillsammans med sina yngre systrar Al-Kash (Kairo), Amirah/Agrabah (Bagdad), Lacunia (Venedig) med några till skulle staden få en speciell, genomarbetad behandling, med design, arkitekturkoncept och miljöbeskrivningar av extra noggrant slag.

Först ut är dock Aracanea. Grundkonceptet var enkelt nog. Några av huvudkaraktärerna närmar sig  staden. Redan här skall man få en aning av dess makt och majestät. I verklighetens Konstantinopel reste sig de enorma Theodosiska murarna (http://en.wikipedia.org/wiki/Walls_of_Constantinople) tredubbla och motstod varje attack från landsidan före de ottomanska kanonernas 1453. Jag kladdade en enkel konceptskiss för bilden för något år sedan, med muren och en ortodox munk i förgrunden (se ovan).

För att skänka en extra lyster bestämde jag mig för att inträdet i staden skulle ske genom den berömda ”Gyllene Porten” genom vilka kejsare återvände från kampanjer. Men den gyllene porten står inte kvar som förut – ottomanerna byggde på den till ett ännu större komplex, det berömda Yedikule, citadellet med de sju tornen, men dessa revs när stadsmurar slutgiltigt spelade ut sin roll som försvarsanläggningar på 1800-talet. Endast delar av de stora fyrkantiga tornen av ljus sten står kvar, men den ingick i en jättestor struktur vars schematiska grunddrag kan betraktas i bilden till ovan. Notera den tredubbla portanläggningen med en stor monumentalportal i mitten.

Dörrrarna till baptisteriet i Florens

Den här porten kallades ”Den Gyllene Porten” eftersom den enligt Notitia Urbis Constantinopolitanae  var utsmyckad, och klädd eller kanske målad med guldfärg, ofta behängd med stora dekorativa gobelänger och tyger.

Relief av den palaiologiska dubbelörnen

Mina tankar gick dock till den bysantinskt inspirerade men också framåtsyftande och fantastiska ”Paradisporten” i baptisteriet (dopkapellet) till El Duomo i Florens, som jag haft förmånen att se och utforska på plats. Den är täckt av paneler med bronsreliefer som föreställer scener ur Jesus-historierna, gjorda i en underbar teknik med gradvis relief av  Lorenzo Ghiberti (mellan 1401-1422). En annan grej som jag väldigt gärna ville trycka in var en väldig gyllene dubbelörn, symbolen för det Palaiologiska kejsarhuset som behärskade verklighetens bysantinska rike från 1259 till rikets erövring 1453. I min berättelse är den där dubbelörnen symbolen för hela kejsardömet.

Alla de här idéerna fördes ner till en väldigt översiktlig skiss koncentrerad på området runt porten, där jag lade fast några av de element som skulle vara med. Jag satte örnen på fyra elefanter, vilka också finns beskrivna i källorna.  Här skulle de symbolisera de fyra väderstrecken, över vilken örnen sträcker sin överordnade och beskyddande makt, sin aegis.

Jag började tusha bilden lite lätt, med viss koncentration på porten, örnen och också munken som blev ganska bra, lite sådär lagom bitter och mörk och med ortodox-liknande parafernalia. Samtidigt blev det uppenbart att perspektiven i den där skissen var helt fel, och jag började pussla runt lite med elementen i Photoshop. Det var farligt nära att jag avslutat bilden där som en tushad skiss.

Men i takt med att jag skrev vidare på mina storys ville jag åter ta upp den där bilden – det skulle vara fint att bli klar med den lagom till att det första riktigt sammanhållna avsnittet blev klart. Jag återvände till ursprunget, att med bilden försöka ge en illustrationen av kejsardömets makt.

Genom att mecka runt lite i Photoshop kom idén tillbaka att ställa muren och försvarsverken i fokus – och genom att visa dem i en skalenlig perspektivskiss skulle redan proportionerna få fram min poäng. Men då måste man först förlänga muren och ändra perspektivet och…tusan det skulle bli körigt.

Men skam den som ger sig. Jag började i alla fall skissa lite på perspektivritningar av muren, och fann till slut en bra vinkel som kunde fungera genom att lägga ihop flera ritningar i ett litet pusselspel.

Tredje porten till Theodosius murar, Konstantinopel

Jag har foton och datorrenderingar av de flesta kvarstående delar av muren som tyvärr tilläts förfalla väldigt innan restaureringar kom igång på allvar på 80-talet. Konstantinopels murar var som sagts tredubbla, där en lägsta, enkel nivå närmast vallgraven, en högre mur bakom med torn som antingen var fyrkantiga eller runda. Redan där hade man en bastant anläggning nog för vilken som helst dåtida europeisk storstad.

Modell av en av tredje murens torn, Konstantinopel

Men den tredje, inre muren var det bästa – den var över fem (5) meter tjock och 12 meter hög, interfolierad med 96 torn av olika skepnad – fyrkantiga men också i form av pentagoner, hexagoner och oktagoner. De där tornen var ca 20 meter höga. De var byggda i sten med rader av tegel längs med hela sin sträckning, vilket gav ökad styrka mot jordbävningar. Allt var krenelerat – ytterligare en ”kul” detalj att ta hänsyn till, men det gjorde också muren intressantare och mer varierad.

Perspektivet var den stora utmaningen. Jag valde ett tvåpunktsperspektiv där man tittar på muren lite snett från sidan för att få fram effekten av att muren närmast tonar bort och försvinner i fjärran, och den mer detaljerade delen kunde också genom att stretcha och skeva min första skiss passas in den så att det såg vettigt ut: figurerna blev mindre och mindre, muren större och större, och intrycket av ett helt enkelt ofantligt bygge kom fram OK. Jag lade in tegelraderna också, vilket ökade komplexiteten.

Ett antal smådetaljer lades in, som kreneleringar och hörn och fler av Yakanes soldater efter sin befälhavare: Yakane själv trycktes från bildens periferi längre och längre in, och han fick också en litet mer rustad hast och andra tillägg.

Bysantinsk diptyk, Konstantinopel år 506

Ett större tillägg, på ren impuls, blev en väldig stenrelief på den inre ytan av det ena porttornen, med en väldigt enkel scen där kejsaren avbildas med hovmän bredvid sig. Idén kom från en typisk bysantinsk relief , och stilen från den tidiga (500-tal) bysantinska stilen där kejsaren var närmast en halvgud. De flesta sådana reliefer var små – men vore det inte kul om en bautarlief på var sida om porten såg ner på de ankommande och tog ner dem några pinnhål? Det skulle ha en väldigt ominös verkan.

Flera veckor såg bilden ut som en sannskyldig spaghetti med alla hjälplinjer som jag lade in i de dussintals olika lagren i Photoshop. Men saaaakta sakta sniglade det sig framåt.

Nästa steg var att lägga på ytlagren – stenläggningen på muren förutom tegelraden. Jag skapade en A4-stor mall av en handritad stenvägg från en verklig stenmur från perioden. Genom att vända den, spegla den osv kan man skapa en stor yta som draperas över bilden och dras ut med skevhets- och perspektivverktygen. Genom att lägga på lite skuggor och tvätta ytan med ”svamp”-rendering får man en yta som ser lite knagglig och ojämn ut och inte alltför regelbunden, och fungerar både på nära och större avstånd. Medan jag höll på med det där började jag mer och mer övertygas om att den där borde målas. Jag valde grundfärgerna och lade på medan jag ännu hade olika stadier av renderad stenläggning, och det såg ju…OK ut iaf.

Jag har sedermera fortsatt med infernot att lägga till alla detaljer. Den sista stora stöttestenen blir att lägga till effekterna av utomhusljus -och skuggor, och kanske välja någon annan form av rendering. Men det värsta är avklarat, och perspektivet och själva scenens utformning uppfyller förhoppningsvis min idé – intrycket av att stå på tröskeln till den väldiga, mäktiga och ointagliga Aracaneas portar.

Klicka för fortsättning ”Aracanea & Den Gyllene Porten Framskrider” →

*

Direkt anknutna länkar till inlägg på temat bysantinsk arkitektur, konst och framställning på denna blogg:

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/04/26/bysantinska-studier-fran-romarrikets-prefekter-till-aracaneas-eparch/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/11/02/konstnarliga-kallor-del-1-bysans-den-ortodoxa-varlden/

se också kategoriflikarna ovan eller länkar till andra inlägg på temat Bysantinska studier under samlingsrubrikerna

Bysans /Bysantinska Riket

Bysantinsk /Ortodox Arkitektur

Bysantinska Kläder

——————————————-

För introduktioner till Konstantinopels försvarsverk se

Det fanns en Ytterligare ring av fortifikationer till Konstantinopels försvar som är mycket mindre välkänd, den s.k. Anastasiska Muren. Den sträckte sig hela 56 km (!) och ringade en en bra bit av sydöstra Thracien, där den kröp fram över landskapet likt en västlig kinesisk mur. De där befästningarna togs ur bruk efter 600-talet, troligen för att de inte gick att försvara lika effektivt som stadens egna befästningsverk, och tilläts sedan förfalla utom på vissa sektorer. Nutida arkeologer har intresserat sig för Anastasius murar, inte minst för deras koppling till Konstantinopels bevattningssystem, och inlett en mer systematisk utforskning av dem. Se bl.a.

Ett Drakalfabet för Alma


En paus från idioten Breivik: En liten sidoidé för berättelsen om Prinsessan och Draken – ett Alfabet av Drakar

Exempel på historisk Anfang

Det började som en idé till berättelsen om Prinsessan om Draken som jag gör till Alma – att ha Anfanger, stora illustrerade bokstäver, med draktema som början till olika avsnitt i storyn. Som historienörd är man ju förstås intressad av illuminerade skrifter, dvs färglagda handskrifter från medeltiden, före Gutenbergs tryckpress. De hade ofta dels marginalillustrationer, dels mer eller mindre stora Anfanger som en slags dekorationer. Anfangerna kombinerade element från kalligrafi och rena teckningar, och uppnådde så småningom en hög nivå av konstnärlig kvalité. Det ser mer än bara snyggt ut – anfanger kom att täcka stora delar av sina boksidor och utvecklades till en egen genre som överlevde in i boktryckararan där de gav upphov till de första uttalat dekorativa typsnitten.

I sann ”vore det inte kul om…?”-anda började jag klottra lite smådrakar som kunde se ut som bokstäver. De såg lite roliga ut, eftersom vissa bokstäver krävde att Draken flexade sig och intog ganska akrobatiska ställningar för att få fram dem. När man väl börjat klottra är det svårt att sluta. Några bokstäver blev tydligare än andra, så jag började mecka med dem, och det blev fler och fler, och…och…

Till slut hade hela Alfabetet dykt upp.

(tack Paloma för idén med bollar till draken för prickar)

Det är ju inte en så dum idé. Om man kisar lite ser man ju nästan vad de föreställer. Kommen så långt kastade jag lite färg på dem i Photoshoppen och…voila.

Hihihi. Barnsligt kul. Drakbokstäverna, eller någon variant av dem, kommer nog med i berättelsen. Man kan aldrig få för mycket drakar!

———————————————————-

Drakalfabetet Anfanger m Ram

Se nästa inlägg om drakalfabetet: ”Ett Drakalfabet för Alma 2”→

Mördaren i Norge 2 – Om Extremism som Orientering för Stollen


Anders Behring Breivik, den norske terroristen med över 90 liv på sitt samvete, är inte färdig med oss. Rapporterna om hans uppträdande under hans första dag inför rätta tyder på att han fortsätter att agera enligt sin ”plan”, som han lagt upp under flera år. Den visar också på hans medvetna extremism.

(se tidigare inlägg om Mördaren i Norge: https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/24/mordaren-i-norge-1-om-stollighet-vald-och-extremism-i-dodlig-kombination/ och https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/23/en-norsk-mardrom-utan-slut/)

Här har tidigare pekats på att även om Anders Breivik är en avvikande typ så är han ingen Galning. Snarare kan han klassas som en Stolle, en person med en inkrökt och enkelspårig verklighetssyn som desvärre inte är helt ovanlig. Men stollighet räcker förstås inte.

Den andra av de avgörande faktorerna bakom storskaliga och våldsamma dåd av Anders Breiviks typ, är rätt lätt att få syn på – att han är en extremist. Hans världsåskådning är ju uppenbart radikal, och lösgör sig från normerna för inte bara politisk diskurs utan för vanliga sociala normer överhuvudtaget.

Många hakar dock upp sig här, och fäster sig vid enskilda inslag i extremisternas idéer. Men det finns extremister av alla schatteringar: extrema xenofober, vänsterextremister, fascister, miljövänner, fundamentalister, extrema antifascister, extrema liberaler… Det här är inte att säga att alla ideologier lämpar sig lika väl för extremism. Vissa tankemönster lånar sig lite lättare, de har s.a.s. byggt in en beredvillighet att acceptera och inkorporera extremism i sina trossatser. Men de flesta bredare idétraditioner, vare sig de är religioner eller politiska åskådningar, har en kanon som är tillräckligt vid för att rymma en bredd av impulser, där den som vill kan hitta bördig mark för extremistiska varianter. Sålunda stödjer sig kristna eller muslimska extremister på samma bibel eller koran som deras djupt fredliga och solidariska trosfränder. För den som vill vara extrem kan en ideologi alltid böjas, låt vara att vissa budskap måste bändas lite mer på för att bli brukbara för extremism.

Det som är extremismens kärnegenskap är att det handlar mindre om vad man tror på, utan hur man tror på det, och de slutsatser man drar om relationen till konkret handling. Extremister, vare sig de är Djurens Befrielsefront, AFA, Vit Makt-grupper, religiösa extremister, vänsterextremister eller något annat, är radikala aktivister – de går från ord till aktioner. Och aktionerna kännetecknas av att vara drastiska och ha starka destruktiva drag, de är riktade mot något, snarare än för. Den här tendensen till antipati, till hat mot motståndarna som inte sällan etiketteras som ”förrädare” eller ”ohyra” kännetecknar extremism som slår över i våld.

Extremism är ett fenomen på randen mellan det privata och det sociala – den lever av en växelverkan mellan individer som av egna anledningar dras till extrema medel, samtidigt som den ger dem en grupp av likasinnade att ty sig till, inte sällan förenade av ett upplevt hot från en annan grupp som man motsätter sig. De annars isolerade extremisterna finner alltså näring i varandras bekräftelse, liksom i att ha en gemensam fiende att rikta sina frustrationer och sitt hat mot. Det gör dem oftast beroende av att någon auktoritetsfigur eller bredare rörelse tar upp eller framför delar av deras tankegods, vilket ger dem legitimitet och känslan av att representera en bredare ”sak”, som nationen, rasen eller klassen eller tron. Det här samspelet är anledningen till att man bör vara vaksam på grupper som Sverigedemokraterna, apologeter för salafister eller i en annan era de många vänstersekter som spred sina grumliga idéer i samhället. De kanske inte själva planterar bomber eller skjuter av folk. Men de utgör ”överjaget” för att uttrycka sig freudianskt, toppen på isberget för extremistiska tendenser, och rationaliserar och ger eldunderstöd till de grupper eller individer som är beredda att ta budskapet hela vägen.

Den högerextrema miljön är ett paradexempel av denna sorts struktur. Till och med en på ytan skojfrisk rörelse som Ny Demokrati kan fylla den ursäktande funktionen – exemplet med John Ausonius, ”lasermannen” på 90-talet bär syn för sägen. Den tilltalagande öppna främlingsfientligheten i samhället, vars banérförare var de två pajasarna Ian och Bert, gav enligt hans egen utsago honom stöd i hans tanke på att ”något måste göras”. Han visste att det fanns andra grupper som tog det hela längre, den då verksamma VAM-rörelsen  var ett exempel, liksom den tidens Sverigedemokrater som var mer öppet rasistiska. Så kan den ensamme krigaren eller den lilla extremgruppen göra sig till talesmän för ett större intresse. Det är för övrigt detta att deras dåd har en publik, samhällstillvänd sida, som skiljer dem från seriemördarens privata våldsgärningar. Här kan vi se faran för hela samhället av att extremistiska tendenser tillåts breda ut sig eller i vissa fall, Nazityskland är det klassiska exemplet, dominera samhällsordningen.

Samtidigt är extremister, speciellt våldsamma sådana, förstås alltid i en mening randfigurer – deras drastiska attityd fungerar inte väl i det vidare samhället. Isolering kan ibland vara själva skälet till att de antar en extremistisk syn.

Men det är viktigt att notera att i ett samhälle som präglas av andra, mer positiva idéer är de flesta extremister faktiskt inte våldsamma, i alla fall inte oftast. Många rasister, bolsjeviker, miljötomtar eller fundamentalister samlas i sina lokaler varje vecka för att mumla till varandra om samhällets förfall och den rena trons eller klasskampens eller raskrigets förträfflighet. De kan utföra aktioner av olika typ. Men så länge de inte stollar ur, så länge deras extrema ideologi behåller band till verkligheten, och de själva någon form av koppling till positiva sociala normer, blir de inte terrorister. Den som måste hämta barn på dagis, umgås med sin flickvän eller hälsa på sin gamla mamma kan ha radikala idéer både enskilt och i grupp, utan att massakrera sina medmänniskor.

Här har tidigare nämts filmen ”Three Kings”, som förvisso är en komedi men som visar på många aspekter av extremistfenomenet. Där kan man se skillnaden mellan de våldsbenägna amatörterroristerna och den djupt fundamentalistiske men trots allt fredlige brodern till en av attentatsmännen som förvisso låser in sin fru i skrubben när andra män är i huset men aldrig skulle dra på sig bombbältet. Det krävs ännu en ingrediens, nämligen att hat och våld görs till viktiga och bärande delar av den extremistiska praktiken för att portarna verkligen skall öppnas för massakrer av Ander Behring Breiviks typ.

Om stollighten ger den intellektuella grunden, extremism kanaliserar det privata gentemot det sociala så är den känslomässiga och tredje avgörande faktorn bakom dåd sådana som Norgemördarens den hatiska och våldsamma fantasin, som skall vidröras i nästa del av Mördaren i Norge.

Föregående Inlägg om Terroristattacken i Norge:

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/24/mordaren-i-norge-1-om-stollighet-vald-och-extremism-i-dodlig-kombination/

Nästa Inlägg om Terroristattacken i Norge:

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/10/mordaren-i-norge-3-valdet-ger-terroristen-men-vad-ger-upphov-till-valdet/

———————————————

Se DN om Högerextremism i Sverige http://www.dn.se/nyheter/sverige/svensk-nazistretorik-liknar-breiviks och http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/dilsa-demirbag-sten-nar-ett-samhalle-star-och-vager

SvD om extremismens spiral, http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vi-maste-orka-se-det-intraffade-i-sitt-sammanhang_6344008.svd och http://www.svd.se/nyheter/utrikes/attentaten-liknar-inget-annat_6343784.svd,

Sveriges Radio hade en mängd inslag om spridningen av högerpopulistiska partier tigare i vår, vilka nu fått kulsig aktualitet. Se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4273608. Länk till Gunnar Bolins reportage: http://sverigesradio.se/api/radio/radio.aspx?type=db&id=2829238&codingformat=.m4a&metafile=asx. Länk till intervju med Lasse Denchik, professor i socialpsykologi (Roskilde Universitet) http://sverigesradio.se/api/radio/radio.aspx?type=db&id=2829406&codingformat=.m4a&metafile=asx

Expo benar också ut vexälverkan men också skillnaderna mellan extrema tendenser i allmänhet och terrordåd. http://expo.se/2011/_4194.html

Se också Sydsvenska Dagbladets chatt med Expo om atttentaten. http://www.sydsvenskan.se/varlden/article1516758/Chatta-med-Expo-om-attentaten-i-Norge.html

Se en introduktion om John Ausonius, alias Lasermannen, i http://sv.wikipedia.org/wiki/John_Ausonius. För en fördjupad bild rekommenderas Gellert Tamas prisade bok ”Lasermannen – En berättelse om Sverige”. Den finns på adlibris (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=917037211X), och bokus (http://www.bokus.com/bok/9789170372117/lasermannen-en-berattelse-om-sverige/) och liksom på välsorterade bokhandlar i pocket, ljusbok och andra medier.

Den berömde psykologen Erich Fromm beskrev i portalverket ”Flykten från friheten” om strävan efter hierarki och renhet som drar folk till extrema rörelser. Den finns på bokus – http://www.bokus.com/bok/9789127037076/flykten-fran-friheten/

Hanna Arendt har skrivit väl om samspelet mellan individen och totalitära strukturer – se intro i http://sv.wikipedia.org/wiki/Hannah_Arendt. I den berömda ”Den Banala Ondskan”, som alla bör läsa, visar hon på hur en extrem omgivning kan göra den mest skinntorre och fyrkantige byråkrat till en folkmördare. Den finns översatt på bokus (http://www.bokus.com/bok/9789171730527/den-banala-ondskan/) och adlibris (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9171730524)

Mördaren i Norge 1 – Om Stollighet, Våld och Extremism i Dödlig Kombination


Så var det bevisat – mördardåren i Norge är en extremistisk Stolle. Många kanske säger – men det visste vi väl redan? Snubben är ju en uppenbart galen psykopat, jag menar, han har dödat över 90 personer i iskallt uppsåt?

(första inlägg om den Norske Terroristen https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/23/en-norsk-mardrom-utan-slut/)

Här menas dock inte stolle som i galen. Norska förhörsledare verkar inte tycka att Anders Breivik är galen, inte i klinisk mening. Och detsamma kan sägas om många som gjort sig skyldiga till liknande dåd. Det finns en skillnad mellan en sådan som säg, Osama bin Laden, Timothy McVeigh och nu också Anders Breivik liksom andra som utför avancerade terrordåd å ena sidan och den som dödar folk i enskilda, psykotiska vansinnesdåd, inklusive seriemördare, å den andra. Den här skillnaden mellan Stollen och psykopaten kan vara intressant att kika på, ja nödvändig om vi skall lära något av det vidriga norska dådet.

Umberto Ecco lägger, i den utmärkta ”Foucaults Pendel” fast en bra definitionen på en vad som utgör en Stolles attityd.

”För honom bevisar allt allting. Stollen har en fix idé och allt
han råkar på använder han för att bekräfta den. Stollen känns igen på de
friheter han tar sig när han tvungen att komma med bevis, och han tror att
allting är snilleblixtar. Ni kanske tycker att det är konstigt, men förr eller
senare kommer stollen dragande med tempelherrarna”.

En vän påpekade just det sista idag med viss gusto – för det visar sig att Anders Breivik är riden av just idéer om tempelriddarna, den konspiratoriska stollens favoritfigur sedan hundratals år tillbaka. Ajajaj, Stollevarning i nejden.

länk till Anders Breiviks video

En stolles idéer kännetecknas av sin inkrökta och långsökta karaktär, samtidigt som de är väldigt enkelspåriga. Allt, varje företeelse i samhället, hänvisas och ordnas in i den fixa idéens prisma. Genom den ser Stollen på allt i sin omgivning färgat i ett enhetligt ljus.Det här möjliggör en märklig syn på vad som utgör ”bevis” för någonting, och vad som är adekvata kopplingar eller antaganden.

Stollar kan vara intelligenta nog, och tror sig ofta vara sofistikerade och upplysta i meningen att de ser något som andra inte inser – de kan s.a.s ”genomskåda” den världsbild som andra människor ordnar sina liv efter. Är de vältaliga kan det låta förföriskt likt kritiskt tänkande eller en insiktsfull dissidents utifrånperspektiv. Men den kritik och skepsis som stollen tillämpar mot andras berättelser eller fakta går upp i en rök av grumliga samband och obevisade påståenden när de skall redogöra för grunderna i sin centrala tes om hur saker egentligen hänger samman.

Vi lever i en era där sådant som konspirationsteorier kan få en spridning som de aldrig förut haft, via Internet. TV-serier som ”X-files” eller regissörer som Oliver Stone har glorifierat den okonventionellt tänkande hjälten som ”genomskådar” traditionella förklaringar till anmärkningsvärda händelser eller fenomen. Stollens attityd kan sägas börja där, i känslan av det finns ”something out there”, ett osett samband som just han skall avslöja.

Som regel är dock stollarna mycket mindre självständiga än vad de tror. Deras idéer är till överväldigande del varianter på gamla och deskrediterade enkelspåriga tankespår. Som antisemitism, UFO- eller rasteorier till exempel. Eller vurmen för hemliga samfund, kulter och sekter från tidigare historia, som frimurarna och tempelriddarna. Notera att Anders Breivik prickar av nästan alla de där. Stollen är trots sin upplevda individualism en ”följare”, inte en ledare. Undantag som Adolf Hitler, som hade klara stolliga drag, snarast bekräftar denna regel. Stollen finner och hakar upp sig på ett samband, och ställer sedan alla sina tankeprocesser i den sakens tjänst. Det är delvis därför som konspirationsteorier är sådana favoriter bland dem, och också varför många stollar, när man skrapar lite på dem, uppvisar totalitära tendenser. De behöver en heltäckande förklaring för att skingra den osäkerhet och mångfacetterade verklighet som de har svårt att stå ut med. Sådana människor ställer sig i tjänst under saken, antingen de själva tycker sig styra sina handlingar eller drivs framåt av en stark ledare.

Filmaren Max Blumenthal som följt den kristna extremhögern i dess hemland USA har beskrivit det väl, den psykologiska bakgrunden till att stolliga rörelser på den kristna högerkanten kan bli så starka och dra till sig olika sorters individer.

Det är lustigt, men det slog mig så fort uppgifter om Breiviks idéer kom fram att UNA-bombaren (som Breivik under söndagen visade sig ha plagierat) utgör ett exempel på en terroristisk stolle som var åtminstone delvis originell. Men han är ett undantag, och de flesta stollar är tämligen harmlösa och kufar snarare än terrorister. Ett exempel på stollig världsåskådning är ”jorden går under NU”-rörelserna som skrivits om här förut. Notera att de där människorna är just stolliga, men inte nödvändigtvis farliga för sin omgivning.

Det här är en viktig sak att minnas. Det har här varnats för att avfärda Anders Breivik som galen. Det är standard vid massiva våldsdåd, utom förstås när förövaren är muslim. Är Breivik obalanserad? Javisst. Han är ju en stolle. Men han är inte en klinisk galning, han har kunnat försörja sig, prata med folk osv. Han har planerat sitt dåd länge, och gått systematiskt till väga, han har pluggat in sig på litteratur och tänkare som fördjupat hans världs- och människosyn. Få av de som nu uttalar sig om hans förmenta ”galenskap” skulle ha kunnat peka ut honom i en line-up för en vecka sedan, det är ett som är klart. Sure, att hävda att Breivik hade ”tvångsmässiga drag” (http://www.dn.se/nyheter/varlden/manifestet-visar-att-personen-har-tydliga-tvangsmassiga-drag) är något av en truism, men att som Lars Lindström kalla Breivik för ”europas galnaste terrorist” som om det sade oss något är att abdikera från sitt ansvar som debattör (se http://www.expressen.se/nyheter/1.2508674/lars-lindstrom-tempelriddaren-ar-europas-galnaste-terrorist).

Breiviks stollighet skapade den inkrökta enkelspårigheten, en världsbild med hemliga sällskap, muslimska och marxistiska konspirationer och rasism. Men man kan när som helst ta ut någon ur valfri busskö som delar flera eller alla de teorierna. Undertecknad har befunnit sig i rum av välklädda gentlemän där alla mer eller mindre omfattade tron på den Vita rasens överlägsenhet, judernas perfida kontroll och islams behov av dödshjälp. De har inte dödat någon. Mer och starkare doningar krävs för att få fram en skjutande tempelriddarwannabe. Det behövs en extremistisk praktik att fästa den stolliga mentaliteten vid. Och extremism är, som jag skall hävda i nästa del av Mördaren i Norge, tyvärr tillgänglig i större doser i ett samhälle som släpper fram hat, motvilja och utestängande som accepterade grunder för det offentliga samtalet.

Nästa Inlägg om Terristattacken i Norge:

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/25/mordaren-i-norge-2-om-extremism-som-orientering-for-stollen/

——————————————

Mer om Anders Behring Breiviks manifest i

Citat från  ”Foucaults Pendel”. Umberto Ecco 1994. Brombergs, Stockholm (övers. E.
Alexandersson)

För mer om de psykologiska grunderna till att ta till sig stolliga samhällsteorier se

En Norsk Mardröm utan slut


Nu några timmar efter explosionen börjar en slags ofattbar klarhet tona fram från Norge. Den stora explosion som ödelade delar av innerstaden i Oslo verkar, trots att minst 7 dödsoffer krävdes och de materiella skadorna var enorma, ha varit den mindre av en märklig tandem av terror och våld igår. Av vad som hittills framgått tog sig alltså en (1) beväpnad man, identifierad som Anders Behring Breivik, förklädd till polis ut på ön Utöya. Beväpnad med flera handeldvapen började han jaga och systematiskt massakrera de ungdomar som samlats där på sommarläger i Socialdemokratiska partiets regi. Samme man misstänks för att ha placerat ut bomben eller bomberna som briserade i centrala Oslo. 0900 släppte polisen offertalet 84 dödsoffer – men det kan troligen komma att stiga.

http://www.expressen.se/nyheter/1.2507598/anders-behring-breivik-32-misstanks-for-attackerna-i-norge

Det är fasaväckande bilder och nyheter som kom fram under natten. Och givet omständigheterna är det en oväntad gärningsman. Det verkar alltså som om en högerextremistiskt anstucken, islamfientlig egenföretagare i trädgårdsbranschen med legala vapentillstånd efter att ha mejslat ut en extrem ideologi bestämt sig för att handla, enligt någon förvriden logik. Mina tankar gick redan under fredagen till Oklahoma-bombaren Timothy McVeigh, han som ödelade en federal byggnad med en bilbomp i Oklahoma City 1995. (se http://en.wikipedia.org/wiki/Oklahoma_City_bombing).

McVeigh hade koppling till den amerikanska milisrörelsen och de antifederala strömningar som är starka där. Men i Norge?

I själva verket är Behring den fruktansvärda manifestationen av en trend som behandlats här i bloggen just i samband med två andra brott med politiska förtecken som något liknar galningens framfart på Utöya:

  1. skottlossningen i Arizona nyligen där en beväpnad högerdåre angrep en amerikansk politiker, Gabrielle Gifford men också dödade mängder av omkringstående, däribland barn.
  2. Peter Mangs, den usle s.k. ”Malmöskytten” som drog runt och terroriserade Malmö och sköt och dödade oskyldiga människor helt godtyckligt på stadens gator under månader

se: https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/16/nar-hatet-och-motviljan-dominerar-det-offentliga-samtalet/

Jag är säker på att Anders Behring skulle ha haft mycket att vara överens med dessa sina likasinnade. För deras idéer är inte bara snarlika, de är också produkten av en förråing av samhällsdebatten. En som tillåter främlingsfientlighet, fördomar mot religioner, homosexuella eller motståndare överhuvudtaget, motvilja mot invandrare och en hänsynslös hantering av människor baserat på deras etnicitet. Genom att tillåta att dessa attityder numera kan svingas helt öppet, utan mothugg, att de ges säte i våra parlament, genom detta får man Anders Behringar, liksom vi fick en John Ausonius.

Ett exempel på högerextrem diss på Norge för dess ”islamvänlighet” – från sajten Libertydwells.com

Utan att överdriva vad polisiärt arbete kan göra mot individer som är så pass extrema och agerar själva, så har säkerhetstjänsten i Norge och förhoppningsvis också hos oss anledning att ta sig en tankeställare. Det har rätt länge påtalats att hotet från högerextremismen i Norden helt kommit av sig under den rådande ”kampen mot terrorismen” med dess monomana fokus på muslimska terrorister.

(den som vill bilda sig något om den verkliga terrorsituationen i Europa kan ta del av Europols senaste rapport från 2009  https://www.europol.europa.eu/content/press/eu-terrorism-situation-and-trend-report-te-sat-2011-449)

Men oavsett om det är en vedervärdig högerextremist som agerat ut sina antimultikulturella fantasier måste man säga att det inte spelar någon som helst roll för värderingen av själva handlingarna. Detta är fullständigt groteska dåd, riktade mot försvarslösa, till råga på allt inte ens vuxna, människor. Om man tänker sig hur det måste ha sett ut blir det ännu värre, då inser man att dåren måste ha laddat om många gånger, och att han bokstavligen hade en människojakt på de panikslagna ungdomar som var inlåsta ute på ön med honom.

Genom att ge sig på barn och ungdomar har han inte bara dödat sina offer – han har ödelagt livet för hundratals människor – hur många föräldrar och syskon kommer att framleva sina liv som skuggor av sina jag, för evigt undrande, drömmandes mardrömmar om hur slutet måste tett sig för deras älskade söner och döttrar, hukande i snåren, panikslaget drivna av monstret skoningslöst bakom sig. Och de som överlevt detta kommer att leva med ärren i år, kanske för alltid.

FÖR VAD? Vilket syfte, vilket möjligt ändamål tänkte sig svinet ge skjuts åt med sitt obscena massmord? Att dissa multikulturen? Chickanera de medier vilka inte tillräckligt attackerar Islam?

I efterdyningarna av chocken och fylld av hat mot den vidrige som utfört detta avgrundsdjupa brott vill jag också peka på den latenta tendensen att direkt ge sig ut i långa resonemang om hotet från Islam osv som direkt kom fram efter dådet. Det är många som avslöjat sin beredvillighet att anklaga en viss folkgrupp eller trosriktning för allt ont här i världen, sin latenta önskan att det skulle varit en Abdullah så att de öppet kunde kasta sina fördomar och etniska bias omkring sig. Exakt samma tendens var manifest 1995 i Oklahoma, före 9/11 2001, så alla brasklappar om att det skulle finnas skäl för sådana xenofoba utfall att direkt peka ut en viss grupp faller i skräphögen.

Samma idéer som i detta fall verkat driva, just det, gärningsmannen.

Med sådana vänner behöver våra öppna, demokratiska samhällen här i Norden inga andra fiender.

Jag fruktar att detta i fortsättningen kommer att verka så att det trycks på att mannen var ”en ensam dåre”, en ”galning” osv osv, och att man förklarar hans handlande på rena psykiska grunder.

Så låt det bli skrivet på näsan på alla som verkar behöva det. Anders Breivik är en Massmördande TERRORIST. Varken mer eller mindre. Låt det bli en väckarklocka för alla som vill sätta etiketter, mer drivna av hat mot andra än av omtanke om våra samhällen och våra framtida generationer, vad de än vill säga.

Och låt vårt broderfolk Norge bli en varning för framtiden – vi är lika, och har liknande frågor att ta ställning till. Vi gör båda rätt, och det är vår plikt, att motarbeta och konfrontera och i möjligaste mån utrota al-Qaida, Lashkar-e Taiba och andra muslimska terroristiska outfits. Men vi bör inte glömma att det finns lika många hembrygda terrorister, Anders Breivikare och Peter Mangar där ute, krypande under sina stenar, lyssnande på samhällsdebatten, väntande på tillräckligt höga signaler på att vad de tror på är legitima åsikter, så att de kan kasta sitt urskillningslösa våld mot oss alla.

Jag har ingen flaggstång i min trädgård. Så tillåt mig att hala flaggan på halv stång här i mitt digitala hem. En broderlig hälsning med det djupaste deltagande går till det norska folket, släktingar och anförvanter till de som direkt drabbats av denna tragedi.

******************************

Andra inlägg om terrorism på denna blogg

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/12/ett-ord-kan-saga-mer-an-mangen-bild/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/16/nar-hatet-och-motviljan-dominerar-det-offentliga-samtalet/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/05/02/en-dumskalle-mindre-off-usama-goes-till-fordomelse-och-evardelig-eld/

————————————————

En hyllning till WETA workshops


Med anledning av det pågående arbetet med ”The Hobbit”, nästa film baserat på Tolkiens böcker: en hyllning till de som verkligen, konkret skapar det vi ser på duken – animatörerna, konstnärerna och hantverkarna på WETA-studion.

Tråden ”Pris och lov för de skönaste” som denna enkla och ja, ödmjuka hyllning hamnar under är passande för de fantastiska yrkesmännen -och kvinnorna på WETA Workshops & WETA Digital, som designade, byggde och gav fysisk och grafisk form åt Peter Jacksons Sagan om Ringen-trilogi. Utan att ta ifrån någon av de många andra inblandade deras förtjänst, har de alltid varit de verkliga hjältarna bakom filmerna för mig. I decennier var en av de största, för att inte säga den största av hindren för att filma Tolkienfilmerna omöjligheten att skapa de nödvändiga specialeffekterna och visuella form som berättelserna tarvade. Och det var WETA som fick uppgiften, och som gjorde det med den äran.

Aldrig har behovet av att handgripligen skapa en helt egen värld varit så beroende av dessa hantverkare, designers, dataanimatörer, trädgårdsmästare, skulptörer, skräddare… listan bara fortsätter. Nivån på deras hantverk är fantastisk, i ordets rätta bemärkelse, ambitionsgraden oöverträffad. Från Sauron till Minas Tirith, från bältespännen till vingbestar, trådgårdar till hela geografin i Gondor, sammanfallande kilometerhöga torn och  råttfångares stuga- den omsorg och detaljrikedom med vilken de här människorna gick till väga är otrolig.

Ut ur den rika mylla som Tolkiens fantasi försåg dem med lyckade de odla ett mäktigt träd av visioner, som kommer att stå sig så länge filmer ses, och inspirera och vara förebild för alla som aspirerar på att ge liv åt sina egna världar.

Vad skulle man inte ge för att vara tio år yngre och boende i Nya Zeeland… Jag avundas alla på Weta, som också lyckats lyfta fram det hantverk som ligger bakom allt filmskapande, och oftast tas för given eller snabbt passeras med en litet nedlåtande klapp medan all uppmärksamhet går till regissörer och andra mer statusfyllda medverkande i vad som är, och alltid har varit, ett kollektivt åtagande. Hjältar är de alla.

———————————————

Alla som har de långa versionerna med extramaterialet av de tre Sagan om Ringen-filmerna och har minsta intresse i hur skapandet av vad som redan är en historisk insats gick till, bör ta sig en titt på det rikliga ”making of-materialet”, speciellt avsnitten om design, effekter och filmande.

Mer om WETA i http://www.wetanz.com/ och http://en.wikipedia.org/wiki/Weta_Workshop

Om arbetet med filmerna, inklusive The Hobbits inspelning, se http://www.theonering.net/torwp/

 

Utblicks Framsida – Obama, Lassange, Mubarak och Den Uppkopplade Sociala Nätvärlden


Om Arbetet med framsidan till Utblick nr 2/2011.

(Framsidan och de artiklar som den illustrerar publicerades i Utblick nr 2/2011, som finns på nätet i PDF-format i http://www.utblick.org/2011/05/05/1680/ och http://www.utrikespolitiskaforeningen.se/webbtidning.html)

Det började som en improvisation, delvis lite panikartad – det fanns ingen klockren framsida för temat på numret, som var ”Det Digitala Samhället” – hur utveckling av informationsteknologi, nya kommunikationsmöjligheter och sociala medier fundamentalt har förändrat världen. Redaktörn hörde sig för om någon hade idéer. Jag var inte speciellt pigg på att ta mig an det, efter allt jobb jag lade ner på Facebook-artikeln. Men jag hade en idé. Eller snarare, ett löst hopkok av idéer, som kom ut från några av de frågor som berördes av flera artiklar i Utblick, och som var aktuella då: upproret i Egypten, Wikileaks, jordbävningen i Japan…

Vore det inte kul om…?

…man hade alla de där, och försökte visualisera att de liksom hörde samman, bands ihop av den digitala världen genom internet?

Men hur visualiserar man en digital, sammanbunden internet-värld? Om man tänker lite bokstavligt, som barnsliga människor som jag tenderar att göra, så är svaret givet. Det som är globalt illustreras med en…glob.

Tanken var en glob som binder samman det som annars vore enskilt eller disparat. Här kom en idé till mig via just en av de saker som gör det, vilket är poetiskt passande i någon mening. Wikipedia har en intressant logga som består av en glob sammansatt av pusselbitar med tecken från olika alfabet. Kunskapen som bitar som fogas ihop till ett helt, det där är en bild jag gillar. Den fanns på min näthinna när jag funderade på min glob.

Eftersom Internet är en mänsklig konstruktion, inte ett naturfenomen, måste det vara en slags uppenbart konstruerad glob – tanken gick till jordglobar av stålrälsar, eller kanske av CAD-linjer. Och tomrummen i globen kunde fyllas med Internets innehåll, specifikt det som berördes i numret – de nya mötesplatser, i form av sociala medier, nätsökning, sajter för spel och applikationer, nyheter och annat, som bidrar till kommunikation mellan människor.

Så här långt gången hade jag i praktiken tagit på mig att göra jobbet. Jag lämnade mina telefonklotterkladdar och började göra en slags mock-variant, som jag presenterade. Den vann gillande som idé, men behövde mycket ombearbetning, det var ett som var klart. Ett av de input som jag fick från redaktionen var att det var önskvärt att den såg mer ”ritad” ut. Det var en bra poäng.

Det visar hur osofistikerad man kan vara i tanken att jag bokstavligen började just rita de figurer som jag ville skulle vara med – tre personer som i en mening står för olika sidor av de effekter som nätet kan ha. Barack Obama, eftersom hans valkampanj drog stor, många menar avgörande, fördel av gräsrotsaktivism via nätet. Julian Assange, Wikileaks frontfigur, för den enorma storm som rördes upp av Wikileaks läckor och deras undergrävande av staternas informationsmonopol (det här var före hans undflyende från anklagelser om våldtäkt här i Sverige). Hosni Mubarak, eftersom vågen av protester i arabvärlden gjort bruk av nätet för att organisera sig och hålla kontakten och protesterna till mångas förvåning lyckades störta just Egyptens diktator Mubarak.

Det fanns dock en annan orsak: juristhjärnan i mig sade mig också att det kunde vara en idé att skapa frihandsteckningar av Copyright-skäl. Det var ett litet orosmoment som hängde över våra huvuden, att inte bara foton utan de skärmdumpar av hemsidor (inklusive deras logotyper) som jag ville använda i min illustration kunde ge upphov till upphovsrättsintrång (detta kommer att behandlas i ett eget inlägg). Nå, dock har jag svårt att se att någon kan resa anspråk baserat på teckningar. Nedan framgår hur jag gick till väga – jag skissade av från ett foto, sedan tuschades det med penselpennor och därefter lyftes porträttet in och behandlades ytterligare med s.k. cut-out-teknik för att få mer grafisk renhet.

Barack Obama, teckning för omslag Utblick - skiss+tusch

Jag ville också ha med något om naturkatastrofer, eftersom jag senaste åren lagt märke till att just sociala medier kunnat brukas på uppfinningsrika sätt under svåra katastrofer, bl.a. i Chile, i Japan, och även här i Europa vid det isländska vulkanutbrottet. Även här tog jag foton, ritade av dem och körde dem sedan genom en mängd filter. Jag bestämde mig också för att flytta de här sidobilderna till nederkanten, för att på så sätt skapa en större samling och riktning i bilden, och också med tanke på att lämna plats för text och titel för tidningen.

När jag nu tagit ett bestämt tag om designen och dess detaljer började jag tänka om ifråga om min glob. Jag tyckte inte riktigt att stålgloben gjorde fullt bruk av de idéer som jag ville föra fram. Istället slog det mig att man kunde invertera själva globidén – istället för att att vara ett sammahållet helt, med hemsidorna i luckorna, slog det mig att man kunde ta bort den förenande strukturen och låta sidorna hänga i rummet, bildanden en tänkt, istället för en bokstavlig sfär.

I själva verket kunde man låta dem sväva liksom ovanför jorden, så att man fick en idé av ett slags satellitsystem av hemsidor som omvärvade världen… Så förvandlades globen till en sammansatt mängd av bildskärmar, var och en innehållande en hemsidas skärmdump för att symbolisera en viktig nättjänst. Dessa lades ovanför en jord, där jag för skojs skull ritade in ett kabelnystan på världshaven för att symbolisera den infrastuktur som binder det hela samman. Skärmdumparna behandlades med filter för ”ink outlines” som gav dem en mer ”ritad” karaktär, och fogades samman. Med mycket plock och lutande på skärmarna i sektioner som sedan duplicerades och placerades ut fick jag fram en någorlunda symmetrisk, globliknande sammansättning. Lite ”inner & outer glow” på de enskilda skärmarna i photoshop gav den rätta effekten av lysande monitorer.

Du Sköna Sociala Mediavärld, Obama, Mubarak & Assange

Under skärmgloben och jorden står makthavarna och ser på den nya verklighet som illustrationen skall förmedla, en slags meta-inslag i själva bilden. Bakom dem har jag med enkla behandlade (i ”photocopy”-filter för kontrastens skull) bilder på dels vulkanutbrottet på Island (med ett SAS-plan som symboliskt stiger till väders) och siluetter som står under den Egyptiska flaggan, symboliserande ”den Arabiska Vår” som svept undan Mubarak och orsakat huvudbry i Washington.

Det hela verkade ta sig. En bakgrund för de ritade/behandlade elementen var det som kvarstod. Den idé som jag ursprungligen haft om en glob ritad i CAD-linjer kom nu tillbaka fast på ett nytt sätt – genom att rita rymden som ett slags CAD-mönster, istället för stjärnor, skapar man en inbäddning som lyfter fram det digitala igen, som annars kunde tryckas undan av alla kringillustrationer. Genom att böja ett CAD-mönster runt bilden i förgrunden skapades en känsla av rymd, och dessutom med en slags blinkning till uttrycket ”cyberrymd” om nätet. Den gav också en bra bakgrund som kunde komma att behövas för tidningens Titel och rubriker.

Utblick 2/2011 - Framsida i publicerat skick

Det blev inte så dumt alls. Med ännu lite mer tid kunde man kanske ha barbetat bilderna i förgrunden ännu mer och behandlat ljuset bättre, men under förutsättningarna är jag nöjd, och tydligen min redaktör också. Det är min första framsida, ett hästjobb, men väl värt det tycker jag nog.

PS: The Screenorb

Hemsidorna som bildade min ”Skärmglob” består av 35 skärmdumpar från följande sajter, från vänster topp och högerut på den numrerade modellen nedan:

  1. Made in India – stor portal för att söka efter underleverantörer och outsourcing i Indien
  2. World of Warcraft – det största interaktiva dataspelet med en global anhängarskara
  3. Amazon.com – den största näthandlaren av böcker, skivor och mycket annat
  4. The Pirate Bay – flaggskeppet för Torrent-tekniken, som används för illegal nerladdning i hela världen
  5. Youku 5 – Den största siten för Online Video i Kina
  6. Skype – pionjären inom IP-telefoni över hela världen
  7. Digg – Social Sajt för ranking av blogginlägg och artiklar, allt viktigare orienteringspunkt i blogosfären
  8. Wikileaks – läckor-sajten per excellence, med global åtkomst och stort genomslag världen över
  9. WordPress – har ersatt Blogger om platsen som största bloggplattformen
  10. Flickr – största sajt för spridning av privat bildmaterial, främst folks egna foton
  11. Baidu – Kinesisk sökmotor som ersätter Google i Kina
  12. Apple – centrumpunkten för Iphone, Itunes och hela Apple-världen
  13. MSN – Ledande chat-och-meddelandetjänst med den största fria majlleveratören, Microsofts brohuvud i den sociala mediavärlden
  14. Youtube – Störst på Videouppladdning och avlyssning
  15. LinkedIn – Ledande Socialt Media med professionell inriktning
  16. Salafipublications – favorittillhåll för all världens Salafister och Jihadister – i praktiken en slags apologihub för Islamisk terror
  17. Myspace – Kämpar numera med Facebook om största sociala sajt alla kategorier
  18. Facebook – Största Sociala mediet alla kategorier
  19. Al-Jazeera – Har revolutionerat Arabisk nyhetsförmedling, med 24-timmars streamade nyhetssändningar som är de friaste och minst censurerade i mellanöstern
  20. Yahoo – En av de stora meddelande-och grupptjänsterna – nu en koloss på lerfötter, tävlar med främst MSN och leder än på gruppmeddelandetjänster
  21. Blogger – Den mest kända, om än inte längre största, Bloggplattformen
  22. QZone – Snabbväxande kinesisk sajt som seglat upp som den viktigaste portalen ut på Internet, har integrerade sociala funktioner som mikrobloggar
  23. Twitter – Centrum och pionjär för mikrobloggar i världen
  24. Sina.com – En annan stor Kinesisk portal
  25. EBay – Den största privata handels- och bytessajten på nätet
  26. CNN – Stor på Nyheter Online
  27. Orkut – Socialt media som dominerar i Sydamerika, främst i Brasilien, och stor också i Indien
  28. Wikipedia – Det främsta uppslagsverket på nätet
  29. Firefox – viktig portal för nätanvändare av den största alternativa sökmotorn för nätet, Firefox
  30. BBC – Den brittiska nyhetstjänsten på nätet, störst på nyheter bland engelsktalande i hela det forna brittiska imperiet, inklusive Indien
  31. Technorati – Söktjänst för Bloggar, en av de största i världen och integrerad med många sökmotorer
  32. DHL – Teknologitungt transportföretag, störst i Europa och andra i världen, ledande i internetstyrning och kontroll av transporter
  33. CC.com – Världens största sajt för Spel och dobbel Online
  34. Ubuntu – modersajt för LINUX-världens alternativ till operativsystemet Windows, Ubuntu
  35. Vkontakte – Största Ryska sociala Sajten, och stor också i flera forna Sovjetrepubliker