Bloggarkiv

Mördaren i Norge 2 – Om Extremism som Orientering för Stollen


Anders Behring Breivik, den norske terroristen med över 90 liv på sitt samvete, är inte färdig med oss. Rapporterna om hans uppträdande under hans första dag inför rätta tyder på att han fortsätter att agera enligt sin ”plan”, som han lagt upp under flera år. Den visar också på hans medvetna extremism.

(se tidigare inlägg om Mördaren i Norge: https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/24/mordaren-i-norge-1-om-stollighet-vald-och-extremism-i-dodlig-kombination/ och https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/23/en-norsk-mardrom-utan-slut/)

Här har tidigare pekats på att även om Anders Breivik är en avvikande typ så är han ingen Galning. Snarare kan han klassas som en Stolle, en person med en inkrökt och enkelspårig verklighetssyn som desvärre inte är helt ovanlig. Men stollighet räcker förstås inte.

Den andra av de avgörande faktorerna bakom storskaliga och våldsamma dåd av Anders Breiviks typ, är rätt lätt att få syn på – att han är en extremist. Hans världsåskådning är ju uppenbart radikal, och lösgör sig från normerna för inte bara politisk diskurs utan för vanliga sociala normer överhuvudtaget.

Många hakar dock upp sig här, och fäster sig vid enskilda inslag i extremisternas idéer. Men det finns extremister av alla schatteringar: extrema xenofober, vänsterextremister, fascister, miljövänner, fundamentalister, extrema antifascister, extrema liberaler… Det här är inte att säga att alla ideologier lämpar sig lika väl för extremism. Vissa tankemönster lånar sig lite lättare, de har s.a.s. byggt in en beredvillighet att acceptera och inkorporera extremism i sina trossatser. Men de flesta bredare idétraditioner, vare sig de är religioner eller politiska åskådningar, har en kanon som är tillräckligt vid för att rymma en bredd av impulser, där den som vill kan hitta bördig mark för extremistiska varianter. Sålunda stödjer sig kristna eller muslimska extremister på samma bibel eller koran som deras djupt fredliga och solidariska trosfränder. För den som vill vara extrem kan en ideologi alltid böjas, låt vara att vissa budskap måste bändas lite mer på för att bli brukbara för extremism.

Det som är extremismens kärnegenskap är att det handlar mindre om vad man tror på, utan hur man tror på det, och de slutsatser man drar om relationen till konkret handling. Extremister, vare sig de är Djurens Befrielsefront, AFA, Vit Makt-grupper, religiösa extremister, vänsterextremister eller något annat, är radikala aktivister – de går från ord till aktioner. Och aktionerna kännetecknas av att vara drastiska och ha starka destruktiva drag, de är riktade mot något, snarare än för. Den här tendensen till antipati, till hat mot motståndarna som inte sällan etiketteras som ”förrädare” eller ”ohyra” kännetecknar extremism som slår över i våld.

Extremism är ett fenomen på randen mellan det privata och det sociala – den lever av en växelverkan mellan individer som av egna anledningar dras till extrema medel, samtidigt som den ger dem en grupp av likasinnade att ty sig till, inte sällan förenade av ett upplevt hot från en annan grupp som man motsätter sig. De annars isolerade extremisterna finner alltså näring i varandras bekräftelse, liksom i att ha en gemensam fiende att rikta sina frustrationer och sitt hat mot. Det gör dem oftast beroende av att någon auktoritetsfigur eller bredare rörelse tar upp eller framför delar av deras tankegods, vilket ger dem legitimitet och känslan av att representera en bredare ”sak”, som nationen, rasen eller klassen eller tron. Det här samspelet är anledningen till att man bör vara vaksam på grupper som Sverigedemokraterna, apologeter för salafister eller i en annan era de många vänstersekter som spred sina grumliga idéer i samhället. De kanske inte själva planterar bomber eller skjuter av folk. Men de utgör ”överjaget” för att uttrycka sig freudianskt, toppen på isberget för extremistiska tendenser, och rationaliserar och ger eldunderstöd till de grupper eller individer som är beredda att ta budskapet hela vägen.

Den högerextrema miljön är ett paradexempel av denna sorts struktur. Till och med en på ytan skojfrisk rörelse som Ny Demokrati kan fylla den ursäktande funktionen – exemplet med John Ausonius, ”lasermannen” på 90-talet bär syn för sägen. Den tilltalagande öppna främlingsfientligheten i samhället, vars banérförare var de två pajasarna Ian och Bert, gav enligt hans egen utsago honom stöd i hans tanke på att ”något måste göras”. Han visste att det fanns andra grupper som tog det hela längre, den då verksamma VAM-rörelsen  var ett exempel, liksom den tidens Sverigedemokrater som var mer öppet rasistiska. Så kan den ensamme krigaren eller den lilla extremgruppen göra sig till talesmän för ett större intresse. Det är för övrigt detta att deras dåd har en publik, samhällstillvänd sida, som skiljer dem från seriemördarens privata våldsgärningar. Här kan vi se faran för hela samhället av att extremistiska tendenser tillåts breda ut sig eller i vissa fall, Nazityskland är det klassiska exemplet, dominera samhällsordningen.

Samtidigt är extremister, speciellt våldsamma sådana, förstås alltid i en mening randfigurer – deras drastiska attityd fungerar inte väl i det vidare samhället. Isolering kan ibland vara själva skälet till att de antar en extremistisk syn.

Men det är viktigt att notera att i ett samhälle som präglas av andra, mer positiva idéer är de flesta extremister faktiskt inte våldsamma, i alla fall inte oftast. Många rasister, bolsjeviker, miljötomtar eller fundamentalister samlas i sina lokaler varje vecka för att mumla till varandra om samhällets förfall och den rena trons eller klasskampens eller raskrigets förträfflighet. De kan utföra aktioner av olika typ. Men så länge de inte stollar ur, så länge deras extrema ideologi behåller band till verkligheten, och de själva någon form av koppling till positiva sociala normer, blir de inte terrorister. Den som måste hämta barn på dagis, umgås med sin flickvän eller hälsa på sin gamla mamma kan ha radikala idéer både enskilt och i grupp, utan att massakrera sina medmänniskor.

Här har tidigare nämts filmen ”Three Kings”, som förvisso är en komedi men som visar på många aspekter av extremistfenomenet. Där kan man se skillnaden mellan de våldsbenägna amatörterroristerna och den djupt fundamentalistiske men trots allt fredlige brodern till en av attentatsmännen som förvisso låser in sin fru i skrubben när andra män är i huset men aldrig skulle dra på sig bombbältet. Det krävs ännu en ingrediens, nämligen att hat och våld görs till viktiga och bärande delar av den extremistiska praktiken för att portarna verkligen skall öppnas för massakrer av Ander Behring Breiviks typ.

Om stollighten ger den intellektuella grunden, extremism kanaliserar det privata gentemot det sociala så är den känslomässiga och tredje avgörande faktorn bakom dåd sådana som Norgemördarens den hatiska och våldsamma fantasin, som skall vidröras i nästa del av Mördaren i Norge.

Föregående Inlägg om Terroristattacken i Norge:

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/24/mordaren-i-norge-1-om-stollighet-vald-och-extremism-i-dodlig-kombination/

Nästa Inlägg om Terroristattacken i Norge:

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/10/mordaren-i-norge-3-valdet-ger-terroristen-men-vad-ger-upphov-till-valdet/

———————————————

Se DN om Högerextremism i Sverige http://www.dn.se/nyheter/sverige/svensk-nazistretorik-liknar-breiviks och http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/dilsa-demirbag-sten-nar-ett-samhalle-star-och-vager

SvD om extremismens spiral, http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vi-maste-orka-se-det-intraffade-i-sitt-sammanhang_6344008.svd och http://www.svd.se/nyheter/utrikes/attentaten-liknar-inget-annat_6343784.svd,

Sveriges Radio hade en mängd inslag om spridningen av högerpopulistiska partier tigare i vår, vilka nu fått kulsig aktualitet. Se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4273608. Länk till Gunnar Bolins reportage: http://sverigesradio.se/api/radio/radio.aspx?type=db&id=2829238&codingformat=.m4a&metafile=asx. Länk till intervju med Lasse Denchik, professor i socialpsykologi (Roskilde Universitet) http://sverigesradio.se/api/radio/radio.aspx?type=db&id=2829406&codingformat=.m4a&metafile=asx

Expo benar också ut vexälverkan men också skillnaderna mellan extrema tendenser i allmänhet och terrordåd. http://expo.se/2011/_4194.html

Se också Sydsvenska Dagbladets chatt med Expo om atttentaten. http://www.sydsvenskan.se/varlden/article1516758/Chatta-med-Expo-om-attentaten-i-Norge.html

Se en introduktion om John Ausonius, alias Lasermannen, i http://sv.wikipedia.org/wiki/John_Ausonius. För en fördjupad bild rekommenderas Gellert Tamas prisade bok ”Lasermannen – En berättelse om Sverige”. Den finns på adlibris (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=917037211X), och bokus (http://www.bokus.com/bok/9789170372117/lasermannen-en-berattelse-om-sverige/) och liksom på välsorterade bokhandlar i pocket, ljusbok och andra medier.

Den berömde psykologen Erich Fromm beskrev i portalverket ”Flykten från friheten” om strävan efter hierarki och renhet som drar folk till extrema rörelser. Den finns på bokus – http://www.bokus.com/bok/9789127037076/flykten-fran-friheten/

Hanna Arendt har skrivit väl om samspelet mellan individen och totalitära strukturer – se intro i http://sv.wikipedia.org/wiki/Hannah_Arendt. I den berömda ”Den Banala Ondskan”, som alla bör läsa, visar hon på hur en extrem omgivning kan göra den mest skinntorre och fyrkantige byråkrat till en folkmördare. Den finns översatt på bokus (http://www.bokus.com/bok/9789171730527/den-banala-ondskan/) och adlibris (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9171730524)

När hatet och motviljan dominerar det offentliga samtalet


Tidigare har här skrivits om Arizonadådet som en illustration av det märkliga bruket av termen ”terrorism” som uppenbarligen fastnade väldigt olika beroende på vem som åsyftade. Här skall en annan aspekt av Arizona-dådet tas upp, en som diskuterats mycket i USA och som också har bäring på oss här i Svedala.

Poängen i mitt första inlägg var att peka på språkbruket: att terroriststämpeln visar på ett dolt villkor i hur man talar om våldsdåd och att terrorism är något som folk av en viss religion hemmahörande i mellanöstern utför, inte vita grabbar. Samma handling (t.ex. multipla politiskt motiverade mord och/eller mordförsök) behandlas olika beroende på vem som utför dem i detta ljus. Det finns en fara i andra ändan av spektrat av att sätta starka etiketter på sådant och sådana man är emot: att man svepande fördömer eller demoniserar alla sina meningsmotståndare och därmed brutaliserar språket och polariserar det offentliga samtalet, vilket i sin tur underlättar för fler våldsdåd.

Arizonadådet har redan kommit att betraktas som symptomatiskt för en större utveckling som vi i Sverige också är delar av. I själva verket är den sortens våldsutbrott något som vi, med vår egen historia av politikermord och extremistvåld, tyvärr inte borde känna oss så främmande inför. Minns senast Peter Mangs, ”Lasermannen 2 ”, också kallad mer diskret ”malmöskytten” mannen som kände en oemotståndlig lust att jag efter folk med mörkare hår än han som djur nere i Skåne nyligen. Han som för övrigt inte kallades terrorist.

Den här stollen är en klassisk tok, men sådana som han är inte opåverkade av samhällsutvecklingen, vilket den förste Lasermannen själv vittnat om. Tanken är att extremistiskt språkbruk inom politiken brutaliserar samhället överhuvudtaget så att dessa bestämmer sig för att ta det ”sista steget”. Att det finns sådana kopplingar har slagit också kommentatorer efter Arizonadådet då ett ett ökat tryck har kommit att riktas mot den amerikanska tokhögern inom bl.a. Tea-party-rörelsen, och sådana populister som Sarah Palin och hennes måltavlor på motståndarpolitiker. Keith Olbermann på MSNBC är en av många som utvecklar det där.

Teorin om ett sluttande plan är förstås svår att leda i bevis. Men jag måste erkänna att jag blev lite illa till mods av nedanstående uppräkning av nyligen utförda tokdåd med någon form av politiska eller extremistiska förtecken i USA.



Amerikansk Debatt?

Nu menar ett av mina favoritorgan The Economist i en som vanligt välskriven krönika (”The Blame Game”) att problemet med extrema våldshandlingar snarare kan läggas för de absurda amerikanska vapenlagarnas än på den politiska debattens fötter. Jag håller med om vad som borde vara i fokus, men uppdelningen är delvis konstlad. Det finns en symbios, där utvecklingen i alltmer polariserad riktning som brett ut sig låter en lobby som den mäktiga vapenintresseorganisationen NRA att prägla samtalet, samtidigt som NRA inte har något som helst intresse att föra ett vettigt samtal om vapen i USA: deras policy är att inte vika en tum, och att utmåla varje försök till begränsningar av rätten att bära vapen som snudd på landsförräderi. Så snurrar spiralen neråt, och vapnen kommer på plats och kan köpas av vemsomhelst och bäras överallt och se, där kommer strax en tokfan som riktar den mot någon som spökgrisarna i hans huvud säger måste skjutas av…

Klu Klux Klan m sin egna milis 1982

Folks minne är selektivt med rätta eftersom man inte kan hålla allt i huvudet. Men det kan vara nyttigt att påminna sig den märkliga uppsjö av attentat och mord på prominenta personer och oskyldiga civila tillika som präglade USA för sådär 40 år sedan, företeelser som var parallella till vietnamkrigsmotståndet och medborgarrättsrörelsen. Organisationer som Ku Klux Klan, Svarta Pantrarna och the Weatherman sköt folk och utförde attentat till höger och vänster, och där de två förstnämnda

Svarta Pantrar m sina hagelbrakare

för övrigt uttryckligen vurmade för och vitt utövade rätten att bära vapen. Utvecklingen gick dock därefter under en hel generation i riktning mot att minska våld med politiska förtecken inom landet. Den ökade tillgången på vapen under de sista 20 åren och det allt giftigare tonläget i vad som generellt kallas ”the culture wars” i USA riskerar att bryta den trenden och andas in en ny era av tilltagande våld inom politik och debatt. Kommentarer från många läger i USA visar tydligt att vissa är medvetna om riskerna med en demonisering av motståndarna och en polarisering av det offentliga samtalet.

Det är här, tyvärr måste jag säga, som Arizona-diskursen har bäring på Sverige. För även om vi inte delar USA: vapenfetischism (Det är dock knappast ont om bössor med över 2 miljoner registrerade vapen enligt artikel i Fokus) och allmänna våldskultur här i Sverige ser man en tendens att samhällsklimatet och det politiska samtalet hårdnat. Faran av ett polariserat samhällsklimat är att tröskeln för att utföra våldsdåd, oavsett vad man kallar dem, blir lättare att överkomma. I det ljuset är t.ex. SD:s ständiga omnämnande av sina politiska meningsmotståndare som ”extremister”, som senast i P1:s Lördagsintervju 20110115 med Jimmy Åkesson då riksdagens tredje största parti Miljöpartiet i vad som närmast måste betraktas som ett ofrivilligt komiskt ögonblick fick epitetet ”ett extremistparti” (ca 12 minuter in) illavarslande för samhället i stort. Den här tendensen återfinns tyvärr, om än i mindre cynisk form, på annat håll inom det politiska spektrat. Vänsteranstuckna människor uttrycker sig ibland om den borgerliga regeringen som om den enbart var Ond och illasinnad mot en majoritet av Sveriges medborgare. För de här människorna räcker det inte att Borg, Reinfeldt, et ales bevisligen är kalla medelklassteknokrater med sådanas värderingar – nej de måste demoniseras och hysa sadistiska planer också, annars funkar inte den svart-vita världsbilden. 

Sansad Aktivism?

Väx upp, vill man säga. Och peka på att det här är drag som länge återfunnits inom en smal krets av militanta aktivister – notera t.ex. Högerextremisters och deras motparter AFA:s  språkbruk de senaste åren. Den sista avläggaren inom denna tradition, som också innebär en motbjudande eskalering, utgörs av de radikala vargjaktsmotståndarnas idiotiska publicering av en bild där en vargjägare visas upp som ett bytesdjur (se nedan). Hur kan man rimligen tolka det annat än att de anser att deras meningsmotståndare borde dödas som djur? Och vad tror de att bevisligen beväpnade och rätt snarstuckna antagonisterna på andra sidan kommer att säga?

Dessa intellektuellt och moraliskt slappa personer och rörelser, och alla andra som gillar att gå efter det mest uppeldande tilltalet, borde lära sig lite svenska och tänka på vad som händer om man tar deras ord bokstavligt. En obalanserad person som dag ut och dag in får höra att en viss grupp är ”extrem”, uppfylld av ”hat” och en fara för samhället eller något annat omistligt värde kommer, inte kan utan kommer (det visar historien) förr eller senare att agera på ett obalanserat och extremt sätt själv.

%d bloggare gillar detta: