Den 5:e Augusti hade det gått 50 år sedan Marilyn Monroes död. För mig som för många andra hade Marilyn en speciell plats i hjärtat. En försenad hyllning till en verklig ikon som förkroppsligar kvinnlighet och skönhet.
Brist på internet under en vecka gör det litet sent påkommet, men värt mödan ändå.
Det var som 9-åring som jag såg en bild på den vackra, iklädd stassen till filmen ”River of No Return” om jag inte missminner mig, och en gitarr som rekvisita.
Men det var HON som drog min blick till sig. Affischen hängde i en numera nedlagd leksaksaffär i Gamla Stan, och var i naturlig storlek. Så jag såg Upp. På något… anmärkningsvärt. Något som överskred gränserna, och bröt sig ut från livets fåror som de dittills tett sig. Något som fick det att klicka på ett väldigt speciellt sätt i mig. Och jag förstod, med ens, när jag såg henne le där och följde hennes konturers färd… att det här med tjejer, damer, ja kvinnor alltså, det var inte dumt. Det var kanske det Finaste som fanns.
Sedan var ingenting detsamma igen.
Elise Karlsson skrev för några dagar sedan en intressant betraktelse över Marilyn i SvD (se http://www.svd.se/kultur/foralskad-i-marilyn_7377322.svd), där hon fokuserar på två av hennes mest kända filmer och de två olika sidor av henne som framställs i de: dels i Billy Wilders skruvade ”Some Like it Hot”(”I Hetaste Laget”) dels i den på hennes make Arthur Millers baserade manus ”The Misfits”.
Att se Marilyn är att vara förälskad i henne, jag kunde inte hålla med mer. Sedermera har jag sett de flesta av hennes filmer sedan barndomen. Något gjorde det troligen för min syn på henne och hjälpte att sätta hennes skönhet i ett vidare sammanhang att den första var just ”the Misfits”, den mest upprivande och naknaste, i själslig bemärkelse, av hennes filmer. Långt ifrån den glamörösa Marilyn får man här se en desperat kvinna, som gör uppror, skriker ut mot den råhet som mansvärlden uppvisar runt henne.
Stig Björkman hade också en betraktelse ”Marilyn såg den blyge killen i hörnet” i DN tosdag 2 Aug. Där han menar att Marilyn riktade sig till alla de som, dragna av hennes skönhet, icke desto mindre kunde se bortom den på en oskuld och allvar som låg under ytan.
Jag vet inte det, draget av önsketänkande i det synes mig starkt. Det var inte obetydligt att Marilyn var en vida djupare och mer sammansatt person än den glamorösa och sexiga ytan först gav sken av. Och att det fanns ett suggestivt och svårförklarat drag i hennes lockelse. Allt det, tillsammans med det tragiska ödet, bidrar till att skapa den mer komplexa bild av henne som gör att hon blir mytisk och mer betydelsebärande.
Men för mig är det viktigt att minnas det som verkligen sög mig in, alldenstund jag inte enbart fäste mig vid det.
Marilyn var vacker. Hon attraherade mig då, och än. Alltid.
Hennes kraft sprang och sökte näring i skönhetens kraft, den som berör själen och låter ana hur ljuvligt gudalikt skapt en människa kan vara. Hon var på en gång fångad, och fängslande. Hennes karaktär och sårade oskuld, hennes beräknade användning av sina attribut, det faktum att det både öppnade dörrar och också begränsade henne, vilket tydligt framgår av hennes ansträngningar att inte enbart vara vacker bröt aldrig mot det grundläggande – att hon var skön.
Och varför skulle det? Att desperat kasta sig runt efter något annat som alibi för att attraheras av Marilyn har ett drag av hyckleri kring sig, i alla fall, gissar jag, för de flesta heterosexuella män. Det är helt onödigt. Man kan hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Marilyn var en fascinerande skönhet, en skådespelarska att respektera och en komplex och intressant person. Hennes öde var en otrolig resa, djupt tragisk men fantastisk på samma gång. Så stark blev hennes av drömfabriken Hollywoods projekterade åtråvärdhet att alla ville, och många fick, en bit av henne. Alltför lite blev kvar för henne själv.
Snarare än att låtsas att det första ledet är en bisak bör man, menar jag, lyfta fram det med respekt, istället för att betrakta skönheten med den sexualneurotiska och kroppshatande tidigare, av religionen präglade synen på den yttre skönheten eller den krassa instrumentella syn på skönhet som parad med en ohöljd krämarinställning, tyvärr tagit över i våra dagar. Den som förvridit kroppsideal och så fjärmat den allmänna synen på vad som är en frisk människas kroppsform att man ibland hör Marilyn omnämnas som ”mullig” eller t.om. ”tjock”. Inte ens medeltida asketer hatar det levande människoköttet och blodet mer än de som håller sig med sådana idéer. 
Kanske är det en banal eller hopplös naiv önskan, att vilja att skönheten och allt som är vackert och talar till våra mest grundläggande instinkter och behov, inklusive kroppens och åtråns och den rena sinnliga hänförelsens, skulle betraktas inte som ting att äga, som så många ville äga och bruka Marilyn och hennes skönhet.
Utan som vad det är är – den levande manifestationen av att människan kan vara vacker till både ande, själ och kropp, och att det är ingen olyckshändelse eller motstridigt, att en ljuvligt attraktiv kvinna som Marilyn med sin anblick kan få en att ana kraften i det fysiska varat, i den existens som kan vara så skön, så eggande och så värd att betrakta och utforska.
——————————————————
Se Marilyns Filmografi i IMDB http://www.imdb.com/name/nm0000054/ och Wikipedia artikeln om henne i http://en.wikipedia.org/wiki/Marilyn_Monroe
Det finns förstås otaliga biografier och böcker, för att inte tala om filmer om Marilyn – men Joyce Carol Oates berömda ”Blonde”, ironiskt nog en fiktiv berättelse men mycket nära baserad på händelserna i Marilyns liv, kommer enligt många närmast. Det är en mycket bra bok, även om den i undertecknads ögon fokuserar altför mycket på Marilyns status av offer. Trots allt var Marilyn också en djärv och ibland tuff kvinna – hon slet sig från Filmbolagets kontraktsslaveri, hon bildade eget produktionsbolag, och hon fann sig inte i sina begränsningar utan ville, och vågade, expandera bortom dem. Hon hade modet att våra sårbar och inte nöja sig med vad hennes yttre behag kunde ge henne utan ansträngningn. Hur många vackra människor kan säga detsamma?
Se Elise Karlssons tribute- artikel i SvD http://www.svd.se/kultur/foralskad-i-marilyn_7377322.svd
Lite fler hyllingar och åminnelser om Marilyn på hennes 50-årsdödsdag
Bloggar
Det började som kladdar för en actionscen som är svår att överblicka, men fortsatte till en tämligen komplett tuschmålad storyboardskiss: Corinna, den sköna krigarens, dödar för första gången.
Tilltaget att rita små ritningar eller storyboards för scener i den fantasybok jag skriver producerar hela tiden nya alster, och här kan man se hur arbetet på en sådan tar in mer och mer aspekter och så småningom förändrar och fördjupar scener.
Grundscenen är som följer – under ett banditöverfall i medeltidens motsvarighet till norra Albanien anfalls den kvinnliga protagonisten Corinna av en rövare. Från början hade jag tänkt mig scenen som att snubben anföll henne bakifrån, de brottades och hennes svärd eller hans föll till marken, han brottar ner henne, drar en kniv men hon får tag i svärdet och när han böjer sig ner för att hugga satte hon svärdet i magen på honom. Typ. Inte speciellt intressant dock.
Klotteruppslag för Corinnas ”first kill”
Men under lite spontant telefonklottrande så började figurerna komma närmare varandra. Ur kladdarna blev det tydligt att vad som först framstått som en knuff i sjävla verket var en slags brottning , att snubbens hela tyngd låg på Corinna. Elementet av övergrepp, av att bli fastnaglad stod fram klarare, rövaren greppade och slet i Corinna. Och i en sådan position, så höjde han sig mycket kort, för att dra sin kniv, varvid Corinna bara har bråkdelen av ett ögonblick att sätta svärdet var som helst, var hennes arm kommer åt…
Det är lustigt, men de flesta uppfattar nog att man kör ett svärd genom halsen som mycket mer brutalt och rått än att genborra en mans buk. I förmodern tid skulle sistnämnda varit en mycket mer plågsam, smärtsam och utdragen död. Men det är något med blodet och luftstrupen som berör oss illa.
Även ur de mycket slafsiga kladdarna framstod också något annat – rövarens förvåning och smärta, den chock som borde lysa ur ögonen på honom när han plötsligt finner sig dräpt av sitt föregivet svaga och övermannade offer. En slags smärtfylld vantro som fryser fast i dödsögonblicket.
Vid det laget hade den mentala bilden klarnat så pass att jag försökte mig på en tuschteckning med pensel.
Oook. Men det var inte illa, med tanke på min oexisterande tuschteknik.
När den var färdig fortsatte jag dock rita lite grässtrån vid sidan av, och sedan ett buskage… snart hade en hel jävla skog växt fram bakom kombattanterna, direkt ritad med tuschpensel och marker. Det var lite otippat. Men som illustration till hur en scen kan bli djupare och fylligare än vad som först var tänkt var det inte så dumt. En slags facit på konsten att visualisera, som aldrig nog kan övas och skärpas.
För som kringgrund till vad som faktiskt är första gången som Corinna dödar någon så förhöjdes den traumatiska verkan, hela händelsen framstod plötsligt som mycket mer brutal, osnygg och potentiellt ångestframkallande än bara ett enkelt ”tjoff” genom magen. Den är en bätte startpunkt för frågor om självförsvar, om vad som är berättigat våld, som löper som en röd tråd genom berättelsen.
Det var ett fall framåt, som aldrig hade blivit av om man inte försökt destillera visionen på papper. Det var värt det också för att ”Corinna, First Kill” i en mening fångar ett avgörande ögonblick, när den unga och i grunden icke-våldsamma Corinna börjar en slags nedstigning i den brutala värld som hon senare kommer att tvingas att röra sig i.
****************************
Mer bilder och Storyboards med den anslående Corinna, inklusive kläddesign åt henne (hon är en tacksam modell för det) finns i tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/corinna/
Se mer av de storyboards som hör skapats för en fantasyberättele i tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/storyboards/
En betraktelse runt korrigerande med Photoshop som börjar i det stora och slutar i det privata…
En nyhet som kom tidigare i år om att forskare vid Dartmouth college tagit fram en ny programvara som kan spåra och mäta spåren av digital fotoredigering sparkade igång lite funderingar av vad som nu måste betraktas som ett kulturellt fenomen.
Ursprungligen var Photoshop ett rent fotoredigeringsprogam. Numera har det växt och kan göra de mest skilda förändringar och manipulationer av digitala bilder, och dess användning har också svällt enormt. Photoshop brukas numera av hög som låg. Som alla massfenomen har det också gett upphov till en diskussion, som i detta fall kretsar kring den eviga frågan: vad är falskt och vad är äkta?
Den här diskussionen är dock lika gammal som realistiska avbildningar funnits, och har alltså månghundraåriga rötter. I vissa fall kan fotobehandling ha allvarliga och dunkla motiv. En av de mest berömda instanserna med ett systematiskt manipulerande av bilder som tidigare berörts här är de retuscheringar av makthavare som blev standard i gamla sovjet, där det mest ökända exemplen var de berömda ”försvinnandena” av sådana som föll i onåd under Stalintiden. Det här gjorde dock med en helt analog teknik.
Här har bloggats förut om de judisk-ortodoxa kretiner som inte tål att se kvinnor på bild och som häromåret tog sig för att retuschera bort USAs utrikesminister, följande sin religiösa målsättning att kvinnor helt skall försvinna från offentligheten. Photoshop blir alltså ett instrument för religiöst motiverat kvinnohat, redskap för en världssyn som vill förslava, förminska och exkludera mer än hälften av världens befolkning. 
Den rysk-ortodoxe patriarken Kiril använde nyligen Photoshoppande för att försöka dölja att han är en aficionado av dyra klockor för en rysk allmänhet som med rätta kunde undra hur han med en blygsam lön kunde samla på sig sådant. Här nyttjas bildmanipulerandet för att dölja en religiös hierarkis korrupta böjelser och befattningshavare.
Ett gruvligare exempel på effekterna av bildmanilpulation är sekten Heaven’s Gate, som tände på en förvrängd bild av kometen Hale-bopp som verkade besanna deras sjuka idé om att i kometens släptåg kom ett rymdskepp som skulle ”stråla upp” de rättrogna till sig. Problemet var bara att för att stiga upp ”till nästa nivå” så måste sektmedlemmaran i Heavens Gate först ta livet av sig. Vilket de också gjorde, 39 på en gång i ett hus i San Diego den 27 mars 1997. Än mer fruktansvärt var att det visade sig att de foton de hakat upp sig och som sades stödja deras budskap var falska – de hade manipulerats för att förstärka illusionen av att ett rymdskepp for fram invid kometen. Här kan vi tala om ”Photoshoppande” som dödar, bokstavligt talat.
På senare år har dock efterbearbetning kommit att kretsa kring digitala medier och program som Photoshop i relation till kommersiell masskultur och publikationer. Det här är en diskussion som har ett visst existensberättigande, och som behövs som korrektiv för vad som annars oundvikligen leder till excesser.
Mest av allt har diskussionen kretsat kring utseendefrågor. Foton av celebriteter av alla de slag, och i princip alla som fotograferas för kommersiella ändamål får numera rutinmassigt en ”Uppsnyggning” i Photoshop innan bilden går ut i tryck. I vissa fall blir de där bilderna rent absurt beskurna eller retuscherade och måste helt enkelt anses vara dåligt bildbehandlade. Se t.ex den redan slanka Phillippa Hamilton som ”spagettifierades” bortom all sans i en reklam för Ralph Lauren.
Photoshoppandet sätter därmed luppen på hur mode-och publicitetsindustrin konsekvent strävar efter att bibringa betraktarna, dvs konsumenterna, en mycket skev bild av hur en människa, speciellt kvinnor, egentligen ser ut. Ålder, varje form av normal, kurvig kroppsform, eller skinn som inte är spänd som ett trumskinn trollas numera undantagslöst bort och förvandlar den avbildade till en närmast syntetisk varelse, mer lik en vaxdocka än en verklig människa. Ett illustrativt fall är på den vackra amerikanska sångerskan Faith Hill som för framsidan av tidningen Redbook försågs med ett antal numrerade bildbehandlingar. Det oroväckande med den bilden är att det inte finns några misstag eller överdrifter eller missgrepp på den – den visar vad som är standard practice för ett foto på en 39-årig kvinna, oavsett hur tilldragande.
I avantgardet för denna utveckling har förstås den uttalade skönhetsindustrin gått. Deras bruk av kändisar och en från verkligheten helt frikopplad idé om vad somen vacker människa är görs möjlig just av det omfattande bruket av retuschering som borde påkalla hånleenden men som en avtrubbad samtid bara accepterar utan vidare. Här går fotoredigeringar arm i arm med den grasserande plastikindustri som också, om än på något annorlunda premisser, tjänar till att förvanska synen på vad som är mänsklig skönhet. 
För en illustration av de tvås gäng, se den förvisso tilldragande Demi Moore, en av de många celebriteter som redan pressar sin tillgång på sexuell och ungdomlig attraktionskraft till det yttersta med kliniska medel, men som efter fotoredigering ser närmast ut som en plastdocka, totalt befriad från mänskliga kvalitéer.
Demi Moore har figurerat även i andra photoshop-”skandaler”, där hennes figur bytts ut och utsats för extremt hårdhänt redigering upp och över gränsen för ren förfalskning, uppenbarligen med hennes gillande (se nedan och jmf med modellen Anja Kubik). Hon är sannerligen inte ensam om det där, det har snarast blivit regel.
Men det finns förstås människor med integritet även i denna utseendefixerade värld. Den oskarsbelönade aktrisen Kate Winslet tog 2003 bladet från munnen och protesterade efter att ett berömt omslagsfoto för magazinet GQ smalnat av och förlängt hennes figur bortom all igenkänning. Hon har sannerligen en poäng, Kate, i att det ligger en förnedrande nedlåtenhet i att reducera en professionell skådespelarska som lovprisats för sin skicklighet och genuina gestaltning till ett rent objekt för slöa medieproducenters oreflekterade syn på hur vederbörande borde se ut.
Kontrasten är lika slående som skillnaden i professionalism och skådespelarkompetens mellan den lysande Kate Winslet och B-filmskådisen Demi Moore, men man bör undvika att reducera det till en fråga om en enskilda individers hang-ups och/eller girighet – det här är ett strukturellt fenomen. Det framgår inte minst av att det numera utsträcks bortom den sedvanliga mänskliga köttvaran, dvs kvinnor, och används i allt mer ökad utsträckning även på foton av män – se t.ex de överlagda magmusklerna på ”New Moons” hunk Taylor Lautner som likt Demi försågs med mer ”passande” kroppsform från en professionell modell.
Om någon nu tror att den här formen av bildmanipulering är en ofarlig eller trivial sak som möjligen bara berör de ytliga eller celebritetskåta så lägg märke till vad nedanstående bruk av Photoshop lägger i dagen ifråga om synen på ras, ondska och skuld. När Times Magazine publicerade polisfotot på den mordmisstänkte OJ Simpson så ”svartifierade” de honom på ett sätt som både avslöjar en svårartat rasistisk böjelse och också bidrar till att sprida densamma. Som om inte de bestialiska dåd han (med rätta) anklagades för vore nog, måste man med Photoshops hjälp göra vad som är en tämligen ljus afrikanskättlad man till en slags mörkrets neger-stereotyp, med ett rast-tänk som för övrigt var en tendens som gick genom hela mediebevakningen i USA. Så kan Photoshop ikläda sig även Ku-klux-klan-huva.
Även de som likt denna blogg vill hylla och lyfta fram den mänskliga skepnadens oöverträffade skönhet, inklusive de attribut som den förkoppsligar av ungdom, hälsa, fysisk kompetens och sexuell kraft, måste oroa sig över de enorma mängder retouch som nu blivit normen. Det är uppenbart att den tjänar till att nedvärdera, inte lyfta fram, betydelsen av kroppslig skönhet, göra den till ett lockinstrument för konsumtion, att sträcka och förvanska snarare än det transcendenta fenomen som det är och borde behandlas som.
På samma sätt som auktoritära makthavares och religiösa dårars oaktsamhet om sanningen och fotot som samtidsvittne och dokument över en fångad verklighet gör medborgarna samtidigt cyniska och illa informerade, så gör den kommersiella förvrängningen av hur den mänskliga fysiska formen ter sig konsumenter och medborgare till anatomiskt och estetiskt obildade neurotiker. Genom att medvetet underblåsa en ofruktbar fåfänga, dödsångest och åldersnojor, samt stereotyper för ras och utstrålning, görs betraktaren till lätta och självbedragande offer för en industri som inte bryr sig om mänsklig kroppslighet och skönhet annat än som en sekundär vara, något att bruka och slänga bort som en billig tingest.
SÅ långt om fotoredigering i offentlighetens större scen. Men i akt och mening att inte bara gnälla utan också vara konstruktiv skall också sägas att mänskliga påfund och landvinningar i sig är neutrala. Photoshop är ett fantastiskt instrument om det brukas med omdöme och med öppna kort, och möjliggör mycket av bildskapande och framställning som annars skulle var hart när omöjlig. I en mer privat anstruken fortsättning skall mer positiva sidor av de möjligheter som photoshop och liknande program erbjuder tas upp.
Se nästa del om privat photoshoppande ”…lite tankar om Photoshop 2”→
———————————————————-
Lite Källor:
Utseendestudiernas djupa brunn forsätter att ösa ur – några fler bifigurer till Aracanea
Mera olika ansikten från Aracanea är inriktad på några karaktärer som alla spelar viktiga roller delvis i bakgrunden. De här har påverkats av karaktärer med liknande roller i filmer som man sett – ¨på ett sätt är det, tänker jag mig, ofta så typisk ”typekasting”, att sätta en skådespelare till en viss karaktär i en film, går till. Man ser en karaktär i en film som man gillar, och jobbar från det. Jag försökte undvika fullständig porträttlikhet – det jag var mer ute efter var uttrycket, den känsla som deras anblick inger.
I den hierarkiskt ordnade värld som den bysantinskt inspirerade kultur som råder i Aracanea finns många människor som spelar oerhört viktiga roller i bakgrunden, i en tjänande roll. De två viktigaste av dessa är huvudkaraktären Yakanes samt hans dam Zoes närmastes tjänare: den förres kammarherre eller domestikos, den sluge Athames, och den senares livtjänarinna, den kloka Anna.
Athames roll i berättelsen är mycket viktig. I praktiken är det han som leder Yakanes stora hushåll och upprätthåller alla vardagliga kontakter med de många sökande, lakejer, leverantörer och fordringsägare som svärmar runt hans herre. Athames har det ekonomiska ansvaret för herrens militära hushåll, och måste trolla med knäna på ett alltmer avancerat sätt allteftersom hans herres ekonomiska situation blir allt mer ohållbar. Yakane lär sig för första gången att se värdet hos en civilist som Athames, och deras relation, om än präglad av skiljelinjen mellan herre och härskare ända till slutet, är ett av ömsesidig respekt.
Athames roll visavi Yakane liknar något den hos Posca gentemot sin herre Julius Caesar i HBOs serie ”Rome”. Posca spelas av Nicholas Woodeson, som i något föryngrad och än mer framträdande form fått bilda modell för Athames.
Se den enkla storyboarden ovan för Athames i relation till Yakane, och nedan till höger för Athames porträtt.
Den sköna Zoe, som presenterats mer fylligt i flera inlägg här innan, lutar sig å sin sida mycket på sin tjänarinna Anna, som i praktiken likt Athames sköter de löpande kontakterna med omgivningen och ser till sin härskarinnas hushåll. Deras är dock ett varmare band och Anna fyller också rollen som en slags modersfigur, eller ”tant” som Zoe kallar henne i mer intima situationer.
Annas uppenbarelse är inspirerad av den grekisk-amerikanska Olympia Dukakis, bekant från bl.a. filmen ”Mångalen” med Cher. Som delvis ansvarig för tillträdet till sin husmor är Anna kluven till Yakane och dennes relation till Zoe, och oroar sig för följderna av dennes våldsamma leverne och de politiska intriger han dras in i (se storyboard).
En karaktär som kommer att leda till oväntade kontakter är den från Salamora (motsvarande Katalonien) bördige Alfredo.
Han är en ung man som söker tjänst hos Yakanes kompani, och som kommer att åtfölja Yakane, Jack och de övriga i framtida händelser. Alfredo är en stilig yngling, men märkligt inbunden och samtidigt snarstucken, och kan ibland ge ett känsligt, lite osäkert intryck. Han har varit med ganska otrevliga saker och finner sig också utkastad ensam i den Aracanska miljön, avskild från sina landsmän. Det är sistnämnda som driver Alfredo att söka upp och så småningom ty sig till Yakanes sällskap.
Alfredos figur är lite lik den roll den fagre Vincent Perez spelar i ”Cyrano de Bergerac”. Jag ritade honom i helfigur, med en 1300-talsmundering som kombinerar västerländska och österländska element.
Vito är en annan av Yakanes män. Vitorio Luciano de Farese, som hans fullständiga namn lyder, påminner om Jack till kynnet och är en tämligen jovial natur och har olikt sin herre lätt för att tas med folk, men har inte samma framskjutna plats i Yakanes förtroende som Jack och hålls i stramare tömmar av sin befälhavare som ser med ogillande på hans många fruntimmersaffärer och tvångsmässiga kopulerande (Vito-karaktären är inspirerad av James Caans tolkning av Sonny i ”Gudfadern”-filmerna).
Här kan man se lite av utvecklingen av porträtt-tecknandet: Athames och Anna ritades för en tid sedan, i inledningen av de systematiska studierna av folk och fä i Aracanea, medan Vito är tillkommen senare, för bara någon månad sedan. En viss rutin har infunnit sig, och uttrycket som återspeglar personligheten har blivit tydligare känns det som.
*************************************
För en sammanställning av skisser och studier för min berättelse se
Utseendestudierna på lite löst och blandat folk för Städernas Drottning, Aracanea, fortsätter med en tuschstudie, den första i mitt slag, av den åldrade och bistre kyrkomannen Photios.
Som säkert framgår var det roligaste med de många studierna av folk och fä blandningen på åldrar och utseendetyper. Efter lite ämbetsmän i bistra poser, kriminella i likaledes hotfullt bläng, vilket något lättades upp av den insmickrande Saida, är det dags för ännu en karl som har lång till skrattet: den skriftlärde Photios.
Photios har hängt med sedan evärderliga tider som Protoasekretis (högste notarie) och Mystikos, privatsekreterare till olika kejsare, dragit sig undan till munkväsendet i typisk bysantinsk stil, återkommit, och så vidare… Hans långa liv har gjort honom till en slags föraktare av det världsliga, i den typiska bysantinska ortodoxa monastiska stil vars världssyn givits röst av sådana som kyrkofadern Johannes Chrysostomos:
Städse, de var såsom natten, och en dröm
de försvann med dagens ankomst
de var vårens blomster
med sommarens ankomst blev allt vissnat
det var skugga, och det förflyktigades
det var en rök, och det skingrades
det var en bubbla, och det spräcktes
det var en spindels väv, vilken rivits itu
Därför sjunger vi dessa Andens ord
sägandes om och om igen
Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!
-Johannes Chrysostomos skrift om den fallne kejserlige övereunuchen Eutropius makt och privilegier
Photios, Aracaneas Mystikos och Protoasekretis
Man måste gripa chansen att växa och slå in på nya stigar i det har gamet. Efter att ha producerat dussintals porträtt med vanliga blyerts- och kolpennor, slog jag in på en att göra en helt och hållet med bläck och marker-penna.
Den här gången tog jag tillfället i akt och skapade tämligen fritt, med endast en antydd förlaga från en bild av amerikanska vetenskapsakademien som jag såg för ett tag sedan. En av ledamöterna hade ett sådant där skägg som inte innehåller någon mustasch och som skänker åldrade män en min av svår intolerans om det vill sig illa…
Jag gillar det där porträttet. Det andas rätt stämning, och tekniken med fina linjer kombinerade med djupa svarta fält gav önskad effekt. Handföringen av tuschpenseln blir allt bättre, och tack vare det behöde inte lika mycket offras ifråga om detaljer i ansiktet – det viktiga i det stränga uttrycket går fram, snarast förstärkt av linjernas kompromisslösa svart-vitt.
Det var ännu ett test, men ett som blev bra, av den mycket gamle Photios som mot sin natur blev en föregångsman för nya vägar.
————————————————
Kyrkofadern Johannes Chrysostomos (347-407), en av de främsta tidiga predikarna, var ärkebiskop av Konstantinopel från 397 . Han skrev sin berömda skrift om Eutropius, som var Eunuch och privatsekreterare och den mäktigaste mannen (den förste eunucken med konsuls rang) vid hovet i Konstantinopel och faktiskt den som först gav Johannes hans position men som avsattes och förlorade sin makt år 399. I skriften tar Johannes upp några av sina favoritteman, om att vända sig bort från världens bländverk, inspirerat av bl.a. Predikarens (1:2) ord om maktens och alltings förgänglighet. Hela Eutropius-skriften, som finns tillgänglig i http://www.newadvent.org/fathers/1914.htm är väl värd läsning.
Johannes Chrystosmos lämnade dock ett mycket mer destruktivt arv till eftervärlden – han var en av de första ledande teorikerna bakom teorin om judarnas kollektiva skuld till Jesu död (bl.a. i den ökända Adversus Judaeos) som förfäktats av t.ex Katolska kyrkan till mycket nyligen, och som är en starkt bidragande orsak till över 1600 års pogromer, förföljelser och diskriminering som kulminerade i Förintelsen.
Ansikts-och porträttstudierna i Aracanea, mitt fantasy-Konstantinopel, fortsätter med ett litet collage av makthavare där vi även tar en titt på deras avancerade utstyrslar.
Den bysantinska maktapparat som ligger till grund för den väldiga Kafkaistiska labyrint som protagonisterna stångar pannan blodig mot hade en mängd viktiga funktionärer.
Aracaneas Eparch eller Prefekt, med sitt Signum
Här har tidigare skrivits om den mäktige eparchen, dvs Konstantinopels prefekt eller ståthållare. Dennes makt sprang från att han samtidigt var chef för rättsapparaten, ordningsmakten i huvudstaden och alla korporationer och gillen. I Konstantinopel var hans inflytande överallt närvarande, nära undersåtarna.
Men det fanns ännu mäktigare ämbetshållare inom den kejserliga riksförvaltningen. Två av dem spelar viktiga roller i min berättelses kulisser, och meriterade därför lite skiss-studier. Främst var den s.k. Logothetes tou Dromou, också känd som Megas Logothetes. Logothetes är ett bysantinskt uttryck som betyder ”förvaltare”, och Logothetes tou Dromou (”Vägarnas Förvaltare”) var ursprungligen chefen för kurirerna och posten. 
Det var ingen vanlig postgeneral vi pratar om. Som ansvarig för korrespondensen kom allt att gå via denne, och snart nog hade han fått en nyckelroll inom statsapapraten som ansvarig för främmande sändebud och gäster, vilket utökades till alla audienser…
När Bysans mer och mer kom att förlita sig på utländska legosoldater, vilka formellt sett var ”främmande gäster”, utsträcktes hans makt även över armén. Samtidigt en slags inrikesminister, spionchef och högste statssekreterare för förvaltningen – det var inte konstigt att Logothetes tou Dromou mot 1000-talet kom att kallas ”Den Store Logothetes”, och betraktas som en slags grå eminens i riket. Tänk ungefär den roll som kardinal Richeliu spelar i ”de tre musketörerna” av Alexandre Dumas och man får en aning.
Vi har bilder av logotheter bevarade, men i vanlig mening är det inte direkt realism som eftersträvas, även om vi förstås får vissa ledtrådar till deras uppenbarelse, som t.ex. en hovdräkts utsmyckning och snitt hos Theodor Mitochites (Logothetes tou Dromou i början på 1300-talet).
Jag försökte mig på en samlingsbild, där också den redan gjorda bilden på eparchen ovan kom med. Den föreställer, förutom Logothetes tou Dromou, också överbefälhavaren Megas Domestikos, samt två lägre tjänstemän, en lägre logothetes, samt en sekreterare, för att illustrera hur byråkrater på lägre nivå i den stora byzantinska apparaten kunde sett ut. Skissen fick en finish med tuschpenna och grå penselpenna för en lätt skuggning.
Allt är som sagt historiskt belagt, och ger en idé om hur de ofta tämligen utsmyckade och draperande byzantinska ämbetsdräkterna kunde se ut. En intressant sak är de knasiga huvudbonader som tycks ha präglat den bysantinska hovet i sen tid, och som är väl belagda i avbildningar som de ovan.
Bakom Logothetes står alltså Megas Domestikos, som var rikets formelle överbefälhavare för armén. Denna post innehades ofta av en släkting till kejsaren, men i mitt fall är innehavaren av ämbetet aristokraten Gregor Laskaris, vars roll blir viktig längre fram, när svåra tronstrider bryter ut i det sönderfallande Aracanea. Megas Domestikos är en representant för de stora ätternas makt och det militära etablissemanget, vilket syns på hans hovutstyrsel – den minner om en äldre, utsmyckad militär mundering sådan som t.ex från Chora-kyrkan i Istanbul till vänster (som för övrigt projekterades av Theodoros Metochites ovan).
Men hur visa hur en mäktig potentat personligen se ut?För Megas Logothetes fick jag inspiration av Joe Turkel, bekant för vissa som bartender i Stanley Kubricks ”The Shining”. 
Han spelade också rollen som den mäktige Tyrell i en av mina filmfavoriter, Riddley Scotts ”Blade Runner”. Båda de rolltolkningarna inspirerade min gestaltning av figuren både litterärt och visuellt.
I ett avsteg från de märkliga formerav ceremoniella hattar som logotheterna bar inför hovet tecknades därför denne mer diskret. Klädd i ceremoniell toga (logothetes var hade också senators rang) kunde hans inflytande och skugglika makt mer visas via ansiktet och dess antydan om en (hån-?)leende beräkning . Megas Domestikos är en mer hård och storväxt man, och växte fram mer spontant, och Eparchen, som inspirerats av en yngre Andreas Papandreou, är ju ritad sedan tidigare.
Samlingsbilden är gjord i vanlig skissgrafit, i mjukhet från 2H till 4B, med borttagning av repor & damm i Photoshop och viss anpassning av svart/vit-balansen för bättre återgivning.
De där porträtten och bilderna kan verka frivola, men de har gett en hel del input för att beskriva de personernas manér och personligheter, och i vanlig ordning har researchen kring dem stärkt detaljerna och närvarokänslan i berättelsen. Ett win-win på alla sätt, utom ett, tidsåtgångens…
***************************************
En introduktion till Bysantinsk kosnt som förlaga för teckningar finns i
Fler studier baserade på bysantinska förlagor finns under kategorin
—————————————————–
En introduktion till de Byzantinska vindlingarna av befattningshavare finns att tillgå i http://www.thefullwiki.org/Byzantine_aristocracy_and_bureaucracy
De många porträttstudierna av folk i min berättelse fortskrider med en bild som inspirerades av ett nyupptäckt intresse för toga-liknande klänningar och en lättfotad kurvig celebritet
Trots det tämligen osmakliga och fåniga geschäft som det mest av allt är kan det vara värt att ha ett halvt ofrivilligt öga på modefronten. Rätt vad det är kan något som faktiskt ser snyggt ut och kan inspirera dyka upp. Förra året när jag höll på att utforma karaktärer till min berättelses första del, lade jag märke till att efter 2010 kunde anas en markant ökning i mängden galaklänningar med toga-inspirerat stuk. Toga leder mina tankar till min berättelses stora stad Aracanea, min parafras på Konstantinopel. Det är alltså en bra sak.
En av de som bär upp toga med viss gusto är den (ö)kända celebriteten Kim Kardashian, som efter att ha exponerats i hemporrinspelning sköt till stjärnorna likt många andra märkliga mediala stjärnskott som inte egentligen gör eller kan något, men är kända för… att de är kända. Nu måste man säga att hon ju iaf ser lite minnesvärd ut – hon bryter många av de hävdvunna normerna för kvinnlig skönhet men har ändå lyckats etableras som en slags snygging. OK, varför inte. Hon slår bengetterna på mången catwalk iaf. Jag har tagit upp just detta i ett tidigare inlägg, om representationer av den klassiska skönhetssymbolen Kleopatra.
Och för min berättelse, när jag såg mig runt efter en snygg-men-kanske-inte-så-skön look för en av min berättelses personer, gatflickan Saida, så kom Kim tillbaka till mig, och verkade passa på mer än ett sätt.
Saida är som sagts en ung prostituerad i Aracanea. Som sådan är hon bekant, professionellt och privat, med Jack, en av huvudpersonerna i berättelsen som inte aktar för att lätta på sin börs för en liten kurvig pudding som hon. Hennes är en viktig roll i några händelser som mynnar ut i mycket blodspillan när karaktärerna möter upp med den organiserade brottligheten i Aracanea (utseendestudier för gangstrarna har tagits upp i ett tidigare inlägg).
Jag gjorde en liten porträttstudie och drog på Saida/Kim en stola, en kvinnlig toga av bysantinskt snitt, med hjälp av mjuka grafitpennor. Parallellt försökte jag i ett porträtt fånga hennes mer odygdiga och tänkt lockande framtoning, med ett öga på balansen mellan ett tillgjort och ett faktiskt sympatiskt uttryck. Bilderna blev helt OK, kanske lite sotiga men med Photoshop kan det fixas. Kim passar för Saida, och prylen att sure, här vankas det kopulering för lite slantar, men Saida är faktiskt en sympatisk person också, går fram tycker jag nog,
Maffian, medeltida gangsters, ”Rome” och bysantinska kriminella hejarklackar kolliderar i några bilder och utseendestudier för min berättelses fantasy-Konstantinopel Aracanea.
På sistone har man bredvid det vanliga trälandet med några pågående bilder övat lite på att skissa ansikten och porträtt. Det där är en delvis helt överflödig aktivitet, men både skrivande och storyboards tjänar mycket på att man har vettiga porträtt att ta fasta vid. Man kan ju inte bara nöja sig med foton av förlagorna… På sistone har därför studier genomförts, av dels en mycket vacker person som studeras mycket noggrant (coming really soon), men också några snabbare porträtt som kontrast och övning. Det roliga är att mejsla fram ansiktsuttryck och se om man kan fånga lite av karaktären med en sådan skiss.
Det är genomgående enkla och snabba blyertsteckningar med mjukheterna 2H+HB+4B. För användbarhetens skull samlades några av de där ihop till en samlad bild. Det är skisser på några mer skumma existenser, kriminella helt enkelt, för min pågående berättelses första seriöst beskrivna stad, den av Konstantinopel inspirerade Aracanea. Protagonisterna får där möta såväl höga som låga bekantskaper, bland dem min motsvarighet till maffiagängen, de fruktade Symmories. Min idé är att en så stor stad som Aracanea förstås har en undre värld – jag har redan skapat en sådan för min motsvarighet till Kairo, det väldiga Al-Kash.
För handlingen i Aracanea, som utspelas mycket senare (mtsv. 1200-talet) tänkte jag mig en delvis mer nedtonad organiserad brottslighet baserad framför allt på de klassiska grenarna beskyddarverksamhet, prostitution och smuggling. Med tanke på historiens förutsättningar kunde man dra paralleller med förbudstidens USA eller sädesbristens Rom under det andra Triumviratet (43-33 FKr.). Alltså för de kriminellla dels den klassiska maffian, La Cosa Nostra, dels på representationen av de romerska collegia såsom de framstår i den underbara TV-serien ”Rome”, som inte nog kan rekommenderas.
Storyboard - Jack inför den knivviftande Bouros och hans män
Två av bossarna, Bouros och Efyadinis, kommer i konflikt med berättelsens huvudpersoner. Utseendet till Bouros är också fångat från ledaren för en av gängen i ”Rome”, den sluge Memmio (spelad av Daniel Cerqueira), som kan ses i scenen nedan…
Nåväl. Den samlade bilden, körd genom lite förändring av ljuskurvan, blev som nedan.
Bouros och och hans storvuxne och brutale kollega Efyadinis är placerade i förgrunden, med Bouros livvakt, en stor nordman, mellan sig. Över dem svävar den undflyende ledaren för stadens organiserade brottslingar, den försvunne Lukas Tycheros, vars namn, Lukas ”den lyckosamme” förstås är en ploj på den berömde gangstern Lucky Luciano. han spelar en viktig roll i handlingens bakgrund – så han får hovra där, lite spöklikt nedtonad i bakgrunden.
Senare tog jag fram en ny variant med en ljugradering, för skojs skull och för att leka lite i Photoshop… Lite hafsjobb, bara, inget allvarligt, men ändå inte helt utan poänger.
Det är lite kul vad man kan åstadkomma men några enkla blyertsteckingar. Jag tycker nog den där sista blev ganska bra, och fångar den allmänna stilen hos snubbarna. Inga av de där ser ju ut som någon man skulle vilja köpa en begagnad, öh, kärra av. Det går inte så bra för flertalet av dem, när de råkar reta upp någon som är ännu mycket blodigare och mer bestialisk än de själva…
Lite glädje, romantik och kanske livslust kommer fram i en storyboard-teckning med Kati
Ibland fungerar det olyckliga faktum att tiden inte riktigt räcker till för allt man vill göra lite som kommunicerande kärl – upp på ett ställe – ner på ett annat. Lite seghet och tidsbrist för bloggen på sistone har således medgivit att mängden teckningar, andra artiklar och skrivande fått desto mer tid. Från den växande högen tas för fredagsandans skull fram en teckning som egentligen var en skiss till en storyboard. Motivet är de här bekanta Yakane, den mörke krigaren, och hans stora kärlek, den eldfängda Katarina eller Kati.
Yakane tvager sig i Mörkret
Här har tididigare skrivits om de inledande försöken att försöka fästa känslotillstånd och djupare stämningar på papper, och experimentera med andra ritstilar för att söka vad som är bäst därtill. Yakanes på många sätt rätt depressiva, bittra och inbundna natur har därvid varit ett motiv, som synes i inläggen här (OCD och krigets smuts) och här (grubblaren i mörkret).
Figuren Katis senare öde blivit föremål för en tidigare post här (Kati & Scarface). Men när hon först kommer in i handlingen är hon på många sätt Yakanes motsats: dansant, full av glädje, liv och tåga som inte låter sig hejdas. Hur visa det där, när sprudlande entusiasm möter lite kluvet motstånd, med en stänk av romans? För de tycker ju väldigt mycket om varandra de där två, och det måste framgå… Jag föreställde mig en scen där Kati efter en kärleksstund vill dra upp Yakane till dans. Som alltid, utgick jag från den vackra Rebecca Ferratis persona, men sedan var det bara att fabulera med pennan i hand…
Den första tidiga skissen kom snabbt, lätt och fick faktiskt fram det jag sökte efter. Katis uttyck, som rymmer mycket av både glädje och förförelse, men som också ser med den förälskades blick på Yakane och söker hans deltagande, hans bifall. Jag tog en risk att tuscha den där med en blandning av tuschpensel och ultrafin ZIG-penna (005). Utmaningen är att med helt annan och delvis motsatt teknik behålla liknelsen vid den proträtterade personen, och uttrycket. Det gick dock inte riktigt här.
Men resultatet blev istället att skissen och den rentecknade bilden blev som två olika porträtt. I blyerts ser Kati… jag vet inte, yngre ut? Mer som, tja, en rodnande brud? I tusch förlorar bilden lite av sin mänskliga kvalitet, vilket är normalt eftesom man måste ersätta gråskala med linjer. Men å andra sidan är porträttlikheten mer exakt, detaljerna kommer fram.
Den här teckningen påminner åter om att allt har ett pris – renheten och de fina linjerna hos tuschet gör att man måste offra något av det diffusa och skuggiga som också är en viktig del av en persons utseende och skapar dess uttryck. Inga av de där två är dåliga, och tillsammans ger de en skymt av den naturkraft som är Kati. Eller för att citera Yakane, som blir mycket mer lyrisk efter att ha träffat henne…
”Du är den som danat liv i mig, vattnat den karga marken med strida strömmar”
Poängen är iaf där någonstans, även om helvetet kommer frysa till is innan man kan göra Kati rättvisa.
*******************************
Om mer avbildningar av trevliga och romanspräglade situationer involverande den bedårande Kati, se
https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/02/15/lite-puss-o-kram-sa-har-efter-alla-hjartans-dag/
På grundval av påskhögtiden, och för att det är en film som jag ofta återvänder till… en liten tillbakablick på ”The Passion of the Christ”.
Berättelsen är förhoppningsvis bekant. I det romerskt invaderade Galiléen för litet mer än 2000 år sedan börjar en snickare predika ett delvis reformerat judiskt religiöst budskap, och får ett visst följe. Det här orsakar oro i olika kretsar av samhället, och det slutar inte väl för snickaren, som till slut finner sig hånad, torterad och uppspikad på ett kors.
Över tusen år senare hade den legendariske snickarens religiösa budskap bildat basen för en stor religion som dominerade västerlandet, och berättelserna om hans tortyr och kvalfyllda sista timmar kommit att bli en central och symboliskt laddad rit inom den s.k. romersk-katolska kyrkan. Diverse självspäkare fäste i processioner och andra rituella sammanhang särskild emfas på temat med snickarens plågor och tortyr som en slags rening och avståndstagande från den fysiska verkligheten och kroppens föregivet låga och smutsiga natur.
Det här draget kom att få ännu en skjuts och förstärkas efter den i historien oöverträffade massdöd som drabbade hela den civiliserade världen på 1300-talet – den s.k Digerdöden eller Stora Pesten (eng. Black Death). Lidande och död kom därefter att få en central mättad och överspänd betydelse i ett svårt traumatiserat religiöst samhälle och hänsyftades tillbaka på Kristuspassionen och de sista dagarnas lidande, något som inte sällan kom att anta märkligt sadomasochistiska anstrykningar som fortlevt ända in i våra dagar.
Intro en moraliskt tämligen anfrätt halvalkoholiserad och fundamentalistiskt kristen Hollywoodpersonlighet, en potentiellt saftig publik av obildade men trosnitiska kristna och en allmänst sensationalistisk kultur och voilá: en succé och en filmsnackis är ett faktum.
Mel Gibsons ”The Passion of the Christ” handlar alltså om den berömde snickaren Jesus ”Kristos” (”den smorde”), som den grekiska transkriberingen av hans namn kommit att bli.
nutida flagellanter
Filmen, med Jim Caviezel i titelrollen, fokuserar nästan bara på de sista dagarnas tortyr och död av nämnde protagonist, i en orgie av självspäkning och förakt för köttet i en märklig och uppeldad kombination med frossande i köttslamsor, blod och stön av smärta som en medeltida flagellant skulle finna helt och hållet bekant.
Även antipatin mot den judiska miljön i vilken Jesus, som ju själv var jude, verkade i, skulle också varit helt i linje med en 1300-tals flagellants världsbild.
”The Passion of the Christ” väckte mycket motstridiga känslor efter sin premiär 2004. Å ena sidan entusiastiskt bifall, men också en berättigad diskussion och avståndstagande från många för hur berättelsen om Jesus-figurens sista dagar gestaltades. Här skall för enkelhetens skull tre invändingar ur högen dras fram.
Porträtteringen av det judiska högsta rådet av skriftlärda (sanhedrin) och deras anhängare är svårt antisemitisk och präglad av teorin om ”blodsskuld”, dvs att det judiska folket bär ett slags kollektivt och evigt ansvar för avrättningen av Jesus den Smorde. Det kan vara värt att notera att den här teorin om judarna som ”Jesusmördare” lett till mordet på oräkneliga judar sedan dess i diverse progromer och bildar en direkt länk till nazismens antisemitism.
Porträtteringen av romarna är svårt inkonsekvent och ohistorisk och präglad av den katolska kyrkans uttryckliga önskan att avlasta ansvaret för Jesus död från de ansvariga romerska myndigheterna – Kristendomen hade ju det romerska riket att tacka för sitt genombrott som religion, i och med att det blev det romerska imperiets statsreligion efter kejsar Konstantin.
Pontius Pilatus, som till skillnad från Jesus själv är en belagd historisk person, var en brutal och tämligen okänslig ståthållare i typisk kolonial romersk stil. I denna film dock porträtterad som en själfull och sofistikerad gentleman ansatt av moraliska och existensiella funderingar. 
Frossandet, det perversa närkikandet i att se en människa plågas och torteras till döda, de lång närbilderna och åkningarna, den beslutsamhet det innebär att låta blodsplatter träffa linsen som om man filmade en verklig tortyr. Mer än en biobesökare drabbades av äckelkänslor, och även religiösa personer kände sig illa berörda av denna uppvisning i sadism och lidande.
Sistnämnda kan tyvärr inte dölja det faktum att fundamentalistiska kristna flockades till biograferna för att se filmen, inte sällan på anmodan av sina pastorer. Det bär syn för sägen, att porträtteringen av en människa som utdraget torteras ihjäl väckte helt andra känslor av andakt och bävan hos dem.
Det här är en film som gör mig djupt kluven.
Första gången drabbades även jag av dess välgjorda yta och den verklighetstrogna iscensättningen. För en autenticitetsgalning som undertecknad utgör figurer i nitiskt realistiska och tidstrogna kläder, samt detta att alla talar de samtida språken (även om man kan undra lite över frånvaron av antik grekiska, ett troligare medium i kontakter mellan folk från mellanöstern och romare) en svår lockelse. Jag hade också hört talas om Mel Gibsons svårigheter med att få filmen gjord, och förväntade mig inte en så pass bastant produktion. Man var motvilligt imponerad. Men detta föll undan vid efterföljandet tittar, faktiskt redan samma kväll, och det som kom i förgrunden var de andra och mer problematiska intrycken.
Som en fan av den undersköna Monica Bellucci är det förstås med en märkligt blandad förtjustning som man ser henne som figuren Maria Magdalena, oaktat att hon förstås är osannolikt vacker även med den tidens ickesmickrande vestiment.
Generellt är det för övrigt just scenerna med de två Mariorna, modern och Magdalena, som är de som ännu väcker viss genklang hos mig. Det är rörande, den enkla men slagkraftiga porträtteringen av t.ex en moders kärlek och omsorg om sitt barn.
Men dessa scener stärker också mitt avståndstagande från filmens budskap, och den omänskliga moral som vidlåder hela mythosen runt Kristus. Den Gud som tycker sig kunna kräva den här människooffret – och själv delta, om den tossiga treeninghetsläran är något att gå efter – och den sjukliga iscensättning som skall få betraktaren att se detta som något sublimt och heligt. Kristendomens centrala dogm, människooffret som renande och försonande akt mellan Gud och människa, framstår här som det nakna och perversa påhitt det är för var och en som har ett uns empati.
På ett märkligt sätt har The Passion of the Christ ändå blivit en film som jag återvänder till. Just iscensättningen av tortyren är så pass realistiskt och kväljande att jag kommit att använda mig av den som referensmaterial, bl.a. för den tortyr som drabbar två av protagonisterna i min berättelse, en av vilken också har vissa drag av Jesusgestalt. Men väl att notera, inte som något sublimt eller transcendent, utan som det traumatiserande övergrepp som det är.
Noteras kan också filmmusiken, som också väckt viss irritatíon, en som dock är lite malplacerad. John Debneys filmmusik har med rätta anklagats för att vara bombastisk, men det är att missa poängen. Det är meningen att den skall vara det, och den ligger helt i linje med filmens läsning av de omtalade händelser som porträtteras. Det är dit som kritiken måste riktas – annars är man bara en som både vill ha den blodiga jesuskakan men blunda för den överspända teologi som kommit att vävas kring de frånstötande delarna av berättelsen. Jag måste säga att jag gillar John Debneys musik, och använder den, fast för att sätta ljud till krig och naturkatastrofer… (som ”Resurrection” nedan)
Några fler bilder från filmen
Det slutgiltiga omdömet för den här filmen är ett lätt otillfredsställande Medioker. Snyggt genomförd och några guldklimpar mer än vägs upp av dess budskap och tortyrvouyerism
Medelbetyg för gott försök
——————————————————
För mer info om filmen se http://www.imdb.com/title/tt0335345/ och http://en.wikipedia.org/wiki/The_Passion_of_the_Christ. Filmens egen site är http://www.thepassionofchrist.com/v2/index.html
En liten fredagsskiss efter alla bedrövligheter med terrorister, ACTA-lagar och annat deprimerande: en skiss på den vackra Corinna i egenskap av Sultanens främsta konkubin.
En ottomansk odalisk
Corinna, vars anatomiska skisser ännu inte presenterats här, är ett favoritmotiv. Här ser man henne i den position som halayik, framstående konkubin hos den store Sultanen, Guds skugga på jorden och allt det där, i vilken hon kommer att spela en stor roll i min berättelse. Bakgrunden skall vara interiören i det stora palatset i al-Kash, mitt fantasy-Kairo, där intriger liknande de hos sultanerna i Istanbuls harem och deras fala odalisker kommer att utspela sig.
Inspiration kom från lite orientalistiska tavlor som Charles-André van Loo’s (1705-1765) ”Sultane”, samt från min egna samling urkunder. Mamluckriket har inte riktigt gett ifrån sig den mängd vackra målningar och miniatyrer som finns från det osmanska riket, så vi får förstås extrapolera och försöka föreställa oss saker och ting, och hur de vida kläderna skulle sitta på den långa Corinna.
Som vanligt var det mjuk blyerts som gällde, med en lätt efterbearbetning för att främst ta bort det koldamm och fläckar som alltid blir på en blyertsteckning.
Corinnas figur flöt rätt lätt under pennan – ett tacksamt motiv, om det någonsin fanns ett. Däremot var det inte utan visst gnäll och gnöl som jag stretade mig igenom stolens detaljer. Skissen är därefter i och för sig rätt klar. Mer mönster för hennes kläder behövs, men det får jag lägga på i efterhand med ritfilm, liksom text på arabiska som löper längs hennes trons inre ram.
Redan som den är fångar den dock hennes uppenbarelse väl. Kläderna är förstås korrekta, liksom accessoarerna. I handen har hon en liten ridpiska, inte för att hon använder sådan utan för att det är symbol för en högburen dam i Kiralatet, mitt fantasykoncept för verklighetens Mamlucksultanat. Porträttlikheten till hennes förlaga, den anslående modellen Samantha Dorman blev också OK för storleken. Blicken är fokuserad, och antyder att någon annan står där i rummet, en undergiven tjänare eller äskande undersåte. Förhoppningen är att man ser en inte enbart vacker utan också respektingivande och upphöjd kvinna, vars auktoritet står klar och bidrar till hennes utstrålning.
Fler skisser och teckningar på Corinna kan ses under hennes tråd
Ett räddande av arbetsdatorns filer ger skäl för att fira och möjlighet att ägna tid åt att fila på en skön men fruktansvärd uppenbarelse, den vackra Kati sådan som hon kommer att framstå när hennes själ vänts från ljuset efter inkvisitionens tortyr.
Det såg inte bra ut ett tag där – i en vecka verkade det som om alla bilder med henne, många fler än vad som postats här, skulle vara räddningslöst förlorade. Det är skäl för stor glädje att så inte är fallet. Så fortsättningen på diverse funderingar kring barnsoldater och KONY 2012-kampanjen får vänta.
Rebecca i början av sin tillgymning, sent 80-tal
Kati är den mest genomarbetade av de kvinnliga karaktärerna i min berättelse, med kompletta bildsviter och hela sin livsberättelse från födsel till död beskriven och illustrerad. Min musa, och sinnebilden för Katis utseende, är den amerikanska fotomodellen, b-filmskådespelerskan och stridskonstutöverskan Rebecca Ferratti, vars skönhet och kick-ass-framtoning inte nog kan prisas. Hennes egen kroppsliga framtoning har kommit att förändras med åren, från en påtagligt slank men vältränad till mer och mer styrketränad och bodybuildad.
Det där inspirerade mig under en tid att ägna uppmärksamhet åt den förändring som Kati-karaktären genomgår efter att inkvisitionen torterar henne henne i min berättelse, en traumatisk vändpunkt i hennes utveckling som leder in henne på en våldsammare och mörkare väg. Frågan är hur hur man kan illustrera den inre omvandlingen skulle kunna tänkas avspeglas i hennes uppenbarelse.
Yngre Kati stående se inlägg https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/02/15/lite-puss-o-kram-sa-har-efter-alla-hjartans-dag/
I sin mer utvecklade skepnad blir hon dock ännu mer muskulös. . Det får henne att se lite mer…liksom satt ut, mer maskulin och kantigare, trots att de grundläggande proportionerna förblir desamma. Den underliggande slanka och välformade kroppen är där, men med några små förändringar, väl baserade på vad som är effekterna av stenhård träning, markeras att här har ett skifte skett i inriktning av kroppens bruk, bort från ritt och vad vi skulle kalla intensiv men normal motion, mot en mer instrumentellt inriktad kroppsform. 
Liksom ett annat sätt att bära upp det. Det är svärdet, kampen och en ny mordiskhet som sätter avtryck där, och en ruvande, mer tillbakahållen hållning. Den unga Kati hade ett livligt och intensivt uttryck. Jag ritade henne nu som inte alls utlevande, mer dyster och kall i hela sin persona.
Efter att en vettig skiss i mjuk blyerts (2H-2B-4B) mejslats fram jobbade jag fram varianter och arbetade med skuggorna, svärtan och anatomin i GIMP för att se var skuggorna hamnade bäst och hur kontrasten borde uttryckas. Jag hade tidigt bestämt mig för att föra över den mjukt skuggade och måhända mest realsitiska varianten över till en mer uttrycksfull form, med tuschning.
Med själva den kroppsliga strukturen bestämd kom den nya tuschpenseln väl till pass för att med användande av stark svärta och korsade streckade skuggor trycka än mer på starka kontraster, passande för en mörkare och mer olyckbådande gestalt, men som förhoppningsvis ändå har en länk bakåt, till feminin kropp och ett slags kvarvarande minne av mjukhet och rondör som inte bara är hårda muskler. Det var en övning som vanligt, och brytande av ny mark, men en som nu känns mer bekväm.
Under arbetet med tuschning kom jag att tänka på en diskussion om filmposters och vad de skulle kunna tänkas uttrycka som låg färskt i minne efter några inlägg på ämnet (se t.ex. inlägget om filmposters här). En filmposter och film vars aktier står högt hos mig, Brian de Palmas ”Scarface” med Al Pacino i en av sina mest minnesvärda roller, smög sig in , och som inspiration men mest av allt en slags tribute, monterade jag bilden för att efterlikna den svart-vita postern av Al Pacino.
De två fälten uttrycker dels en starkt renodlad idé, dels den svarta och vita sidan hos protagonisten, i filmen som hos Katis plågade karaktär. Jag kompletterade själva figuren med de talrika ärr som hon bär efter tortyr, som hos henne som framstår som ett märke, likt de hos hennes älskare och antagonist Yakanes kropp, på vad hon varit med om men också på den nya orienteringen mot lidande och smärta i hennes varelse… Jag körde också bilden genom ett filter som får den att se ”fotokopierad” ut, lite mer skitig och mindre perfekt, med vita fläckar i de svarta, och jobbade in den svarta panelen med skuggpartierna på den högra sidan…
Som en blandning av ingivelse, övning och en utflykt i hur man jobbar med uttryck och kroppsspråk var det en bra upplevelse. Datorn Obseqium är död, men Kati och de andra bilderna i den, lever.
*************************
Det här inlägget slutfördes med soundtrack-musik, en personlig svaghet, och Globus – Diem ex Dei från albumet ”Epicon” kändes extra passande för Kati
Och kanske läge att redovisa utvecklingen för en serie studier av tja, romantik eller kanske till och med erotik, kind of…
Yakane och Zoe pratar till sängs
Tidigare har storyboards för mer lågmälda och ömma stunder redovisats här, exempelvis bilden på Yakane och Zoe i ett eget inlägg. Förutsättningen för sådana bilder är dock att man har koll på den mänskliga figuren i olika vinklar och i olika grad av avslappning och mjukare rörelse. Och vill man gå längre, åt att figurerna kysser eller omfamnar varandra, tillkommer att deras kroppar måste samspela, tyngd och balans fördelas, och så vidare. Det där kräver studier, i alla fall för mig.
Det började som så ofta med små kladdar, som exemplet här bredvid. Men parallellt började jag omarbeta en del riktiga skisser med kol och blyerts åt det hållet, och det gav i sin tur upphov till en hel serie utkast och studier. Föremålet för de där teckningarna är förstås några av protagonisterna i min berättelse, och behovet är att klart och tydligt se dem framför sig när de är mer bara, i kärvänligare position inklusive kyssar.
En som är uppenbart intressant ur den synpunkten är är den här förut omnämnde Yakane, en stor luns till man. Eller låt mig refrasera. En bautastisk grobian, en och nittio lång och hundra kilo muskler. Nå det finns kvinnor som uppskattar en man som är stor på alla sätt, och han har sina dagar, Yakane. Inom berättelsen träffar han således på den fantastiska, ja paralyserande vackra Kati, och lyckas med bedriften att bli hennes man och älskare. Frågan är hur den store tatuerade mannen på bilderna tar sig ut i sadåna situationer?
Förlagan för Katis vältrimmade och kvinnliga uppenbarelse är skådisen-kampsportaren-modellen Rebecca Ferratti, så det finns en del material att studera. Kati är alltså ingen liten vek ärta hon, utan har kraft i rygg och en stenhård höger, som Yakane väl finner ut. Men tja, den kroppsliga skillnaden är ganska påtaglig. Och som en god vän sade: ”Alltså hur gör de? Egentligen”?
Det där är en farlig fråga att ställa till undertecknad. För man börjar fundera. Förr eller senare spiller det dock ner på papper, och svaret uppenbaras förhoppningsvis…. Inspiration finns det gott om. Dock, och det är definitivt ett allmänt råd, är det en bra idé att styra bort tanken från det mesta av erotik eller pornografi inför de här studierna, för att inte påverkas för mycket i den inre bilden. Så har jag också gjort, med ett undantag – tecknaren Serpieri, vars teknik för att just teckna framför allt mjuk hud och den rundade kvinnliga formen inbjuder till efterföljande. Men vad gäller själva scenerna har det kommit väldigt spontant, en av de där bilderna (nedan) fick t.ex. sin första skjuts av en reklam för ett elbolag…
Nu är syftet med de där studierna att hitta själva det kroppsliga uttrycket. Men också en hjälp i att se protagonisterna i min story i en situation som tja, är mjukare och mer behaglig, en del av livet tveklöst, men som ändå omges av vissa knasiga tabun. Vi tror oss ofta vara mycket frisläppta här i Sverige. Och visst, jämfört med afghaner kanske det stämmer, men det finns ändå en spändhet i rösten och en märklig tassande ton i både uttryck och bildspråk när man kommer till temat kärlek och romantik, speciellt ifråga om det mer konkreta uttrycket. Som om det ändå vore något väldigt annorlunda och väsenskilt från andra ämnen, som man inte kan prata om eller visa i blandade sällskap.
De här små övningarna, som också i slutändan skall underlätta för storyboards såväl som beskrivningar i textform, är delvis ämnade åt att lyfta en del av den där spänningen. Speciellt, och det gäller de kvinnliga karaktärerna mest, finns det ett element av svår självövervinnelse i att våga fästa dem på papper. Jag blir väldigt nervös över det närmast garanterade misslyckande det innebär att tro att mina darriga fingrar kan ge form åt deras anslående gestalter. Sådana hang-ups kan dock inte tolereras. Bit för bit, måste tekniken lyftas för att bättre kunna göra dem rättvisa. Med kol och blyerts och lätt utsmetning skall dansken på knä… eller nåt.
För övning av rittekniken i sig är också de här små studierna väldigt fruktbara. Att få bukt med koldammet, mjuka upp med försiktig utsmetning med fingrar och suddning, ge akt på högdagrar och skuggor… Allt är övning, allt leder framåt. Närmare figurerna, närmare en vettig process för att plocka fram de inre bilderna.
Den nedersta av de där bilderna skildrar Yakane med hans vännina och sedermera fru, den likaledes mycket tilltalande Corinna. Den tillkom väldigt snabbt för min söliga arbetstakt, bara ett par timmar från idé till skiss till teckning (det är framför allt ansiktenas vinklar, uttryck och porträttlikhet med sina förlagor som drar ner takten). Det syns i och för sig, men tekniken börjar ändå sätta sig så smått.
En av de knasigare fördelarna med de här studierna och liknande är att man kan erfara något väldigt tacksamt i att rita de där karaktärerna i sådan behaglig aktivitet, omfamnande varandra och lite glada för omväxlings skull. Lite som om man gjorde dem en tjänst. Knasigt som sagt. Det här är långt ifrån alla bilder av den här sorten, och vid tillfälle kommer fler, och med andra personer, att redovisas. Jag har börjat snegla på andra tekniker också – den nya bläckpenseln har börjat ge ifrån sig intressanta spår i den riktningen…
**********************
Tidigare kroppsstudier av främst Yakane finns på den speciellt tillägnade kategorin https://paulusindomitus.wordpress.com/category/foljetonger-posting-serials/studier-i-anatomi-utseende-for-aratauma/studier-i-anatomi-utseende-yakane/
———————————–
Några bilder på Rebecca Ferratti, förlaga och inspiration för den sköna Kati kan ses på
Även serieaktigt ritade prinsessor behöver studeras närmare, om man menar att ge dem olika uttryck. En liten studie i att försöka rita känslolägen för en bild tuschad i klara linjer.
Experimenten med tuschpensel fortsätter. Härnäst något jag grunnat på länge – att göra utseendestudier i den serietidnings/mangaliknande stil som jag ritar min berättelse om Prinsessan Julia och Draken Pelle (tillkommen för och inspirerad av den fina Alma).
Hittills har de flesta av bilderna i ”Prinsessan och Draken”-serien vari helfigursbilder där ansiktet är tämligen rudimentärt framställt, en detalj för en större helhet.
"Men draken, det är ju en HÅRtofs!"
Men just därför är det tydligt att kunna fånga ansiktsuttrycket med några få penseldrag. Det måste göras tydligt vilken sinnesstämning som figurerna vill uttrycka. Vissa av bilderna har dessutom redan varit sådana att de inblandades känslostämning är viktigare – se t.ex. ”Prinsessan, Draken och Hårtofs” från ett tidigare inlägg.
Jag gör ju figur -och ansiktsstudier i kol och blyerts för figurerna i min berättelse i den realistiska fantasyberättelsen om A’ratauma. De viktiga personerna som Yakane, Jack, Zoe, Corinna med flera har fått sådana ansiktsstudier (se nedan).
Prinsessan och Draken måste förstås också få sådana studier, fast i den annorlunda teknik som jag använder för dem. Svårigheten, förutom ovanan, ligger i frånvaron av skuggning.
Tintint, ett paradexempel på dels Linie Claire, klarlinjeteknik, och komisk äventyrsseriestil
När man tecknar med ett medium med stark kontrast som en bläckpensel får man använda linjering och cross-hatch-teknik för att vissa på ansiktets nyanser. Problemet med starka linjer är dock att det måste bli perfekt rätt: en felaktigt dragen tuschlinje förändrar eller omintetgör ett helt uttryck. Ju mindre linjer, desto viktigare blir de återstående uttryckens precision. En av mästarna på det där var t.ex. Tintins skapare Hergé.
En annan sak, som här mer samman med genre, är att man måste bestämma sig för hur mycket man vill frångå strikt realism och framhäva t.ex. ögon och ett större huvud. Det här är standard bland s.k. humoristiska äventyrsserier – man har vissa realistiska element, blandade med humor/slap-stick-seriens konventioner som premierar uttryckfullhet före ren realism. Det hjälper också att etablera ett renodlat och omedelbart, konsekvent utseende. Jag strävar inte efter en Hergéeisk renhet, utan kör en mer realistisk ”blandstil” med fler nedtecknade ansiktsdetaljer.
Jag har dock problem med det där. Alla personer har en slags grundläggande idé om hur en människa ser eller borde se ut, baserad på egen kroppsuppfattning och preferenser. Hos mig är det väldigt mycket preferenserna som spökar. Mina bilder drar ständigt åt riktningen för vad jag tycker är önskvärt eller vackert – och det kan man se på bilderna ovan. På vissa ser Prinsessan rätt bestämt äldre ut än de tidiga tonår som är hennes ålder. Ansiktena skiljer sig också åt i grad av realistiskt återgivande, och frågan är om hon inte varierar i etnicitet mellan minerna. Och så vidare. Men som övning var det bra, och det är alltid nyttigtatt få syn på sina egna glidningar på det viset. För att få en stadigare penselföring var det inte bortkastat heller.
Ännu roligare var det dock att rita Drakens ansiktsuttryck – det kommer i ett senare inlägg.
—————————————-
För en inledning till historien som ovan spinner runt se inlägget Prinsessan och den Stygga Draken, och föregående bilder i serien ”Prinsessan och Draken” i Galleri för Prinsessan och Busdraken
Tidigare inlägg med realistiska utseende -och ansiktsstudier i urval:
Serien Studier i Anatomi och Utseende för Yakane https://paulusindomitus.wordpress.com/category/foljetonger-posting-serials/studier-i-anatomi-utseende-for-aratauma/studier-i-anatomi-utseende-yakane/
Studier för Jacks utseende i https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/12/24/studier-i-anatomi-utseende-jack/
Serien av studier av Zoe, se t.ex. https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/31/studier-i-anatomi-utseende-zoe-del-2-ett-eureka-vid-namn-sophia/
——————————————–
Tintin är alltid en förebild för att rita med klara linjer. Tintin-franchisens egen websida, med slagsida åt de nyare filmerna, är http://www.tintin.com/. Tintin i wikipedia har mer info om själva figuren se http://sv.wikipedia.org/wiki/Tintin och http://en.wikipedia.org/wiki/The_Adventures_of_Tintin. Georges Remi, alias Tintins skapare Hergé förtjänar alltid vidare studium, för sina underbart klara men också sköna teckningar, som inte bara passade för både action som slapstick, men också utvecklades och blev estetiskt allt vackrare – miljöer, kläder, byggnader landskap – allt är mycket vackert och inspirerar till efterföljelse. Se t.ex. http://www.asterion.se/tintinherge.html och http://lambiek.net/artists/h/herge.htm.
När vintern och sjukdom drar ner humöret och lusten att göra research och posta gör temperaturen sällskap ner mot nollstrecket…
så kan man, om man så önskar, dra fram någen av de 50-tal små utkast och skisser till inlägg som man städse kan ha liggande, och le åt den sköna paradox eller oxymoron om man så vill, som det är att den utfattiga totaldiktaturen Nordkorea har en kår med alldeles särskilt stilfulla och tilldragande…trafikpoliser.
Detta i ett land där trafiken är mer av ett imaginärt eller science-fiktionbetonat begrepp. Som en diplomat uttryckte det, så kan man till vardags lägga sig ner och ta en liten tupplur på vilken som helst av Pyongyangs större gator utan att riskera att bli överkörd…
Det är iofs inte så knasigt som det kan verka – i ett land där symboler och gester är det enda utom en groteskt överdimensionerad armé som regimen har att erbjuda förslavade undersåtar så fyller den här sortens företeelser en roll som symbolisk kompensation, en snuttefilt eller fiktiv ersättning för vad ett mer framgångsrikt eller ens gångbart styre kunde erbjuda… nämligen bilar på gatorna. Länder som, tja, Kina, eller Indien, eller Malaysia, för att inte nämna grannen söder om den demilitariserade zonen, Sydkorea har kanske inte välklädda och ovanligt snygga trafikpoliser. De har trafik.
Det finns förstås många mörkare aspekter på det här fenomenet, inte minst förstås att de här stiliga kvinnorna kan se ut som de gör genom att de dels är speciellt utvalda för sitt utseendes skull, upprätthåller sin sköna fysik genom extra ransioner som gör att de olikt större delen av befolkningen inte lever på svältens rand, samt förstås att Nordkoreas bortgångne lille fjant till ledare Kim Jong-il (likt sin fader) hade en speciellt gubbsjuk (för att inte säga feodalt perverad) attityd till kvinnor, och städse omgav sig med sådana som föll honom i smaken… Att klä huvudstaden i en slags pinup-show av snygga kvinnliga poliser är i förlängningen ytterligare ett sätt som Nekrokratin i Nordkorea förnedrar sig själva och sitt förslavade folk.
Jag snubblade på de de här märkvärdiga poliserna bland en av dessa knasiga specialsajter som nätet utgör en sådan trevlig liten miljö för – en hel sajt som alltså specialiserar sig på ”Pyongyang traffic Girls” som utgjorde ännu en påminnelse om att verkligheten kan vara knasigare än vad man kunde dikta ihop…
”När jag läste om det blev jag chockad!”
Det här var en kommentar från en person som har läst om missförhållandena i vården på sistone, någon som själv jobbar just inom åldringsvården.
”Chockad, verkligen?”
”Ja jag hade ingen aaaaaning att man kunde göra så här…” Apropå Carema, riskkapital och missvård.
Jag måste säga att hennes aningslöshet förvånade mig. ”Det borde du inte vara”, sade jag.
Det hör till saken att den här personen verkar i en mycket bra kommun, där den allmänna vården fungerar väl. En borgerlig kommun skall tilläggas, men en där av olika anledningar man inte sett det som ett överordnat mål att avhända sig alla verksamheter som möter medborgarna utan behållit ansvaret för det allmännas drift. Och kvalité. En välmående oas i ett hav som numera präglas av en mycket hårdare och krassare verklighet. Den lite naiva och godtrogna inställning som hon hade var på sätt och vis en bra sak. Det säger något om vilka förväntningar som hederliga människor har, och vad de utgår ifrån borde vara normen.
Problemet är att trots att det på papperet fortfarande finns en gemensam och allmän välfärd i vårt land, har det på sista årtiondena medvetet skapats enorma öppningar, stora som slagskepp, för de hänsynslösa och giriga att utnyttja systemet.
”Bli inte chockad”, sa jag således. ”Bli arg.”
Bli arg över att någon ens kan komma på tanken att låta riskkapitalbolag äga ochs därmed styra över institutioner som skall vårda människor, se efter deras välmående, ta hand om deras hälsa, livskvalité och värdighet.
En god vän som för några år sedan hamnade i den fruktansvärda sitsen att försöka driva långsiktig verksamhet men som hade att svara mot ett riskkapitalbolag lärde mig under långa frustrerade nätter av samtal, med otaliga exempel, hur de där bolagen fungerade. Alla de intressanta bokföringsmanövrarna, fixeringen vid rapporter och kvantitativa mått, och den otroliga kortsiktigheten i allt som kom från ovan.Och han verkade i en privat verksamhet utan minsta beröring med människors hälsa, värdighet eller rättigheter.
Ändå agerar framför allt makthavare som att man aaaaaldrig kunde förutse att det som hänt i Carema kunde ske. Det är märkligt. För även det tämligen icke-Norskessflamman-aktiga Svenska Dagbladet skrev i somras: http://www.svd.se/naringsliv/vardbolag-vagrar-bidra-till-valfard_6337990.svd
Som sagt – det får en att fundera. Och inte över minutia i det tröttande drev som kommer att släppa det här för nästa ”stora grej”. Men mer på sådant som principer, och den skall vi säga mer filosofiska poänger.
Och som långtida läsare av den utmärkta ”The Economist” drog jag mig till minnes följande uppräkning av riskkapitalbolagens dilemma och problem, som borde gjort varje beslutsfattare ytterst försiktig – se http://www.economist.com/node/1893232. Vi vet vad riskkapitalister vill, och The Economist säger det också öppet. Det är vad de alltid velat. Att göra vinster genom att äga verksamheter – en kort stund. Inte att driva dem långsiktigt. Inte att ta mänskliga hänsyn. Oavsett vilken nytta de kan tänkas göra i det finansiella systemet är detta något som är konstant.
The Economist är för avregleringar och privatiseringar, de vill alltid ha en marknad när det går. Denna hållning kan man ha invändningar mot, och det är en djupt ideologiskt grundad idé om samhället bakom. Men oavsett vad man anser om det kan man inte säga att de mörkar riskerna och de möjliga nackdelarna med sin modell. Det här är något som The Economist, återigen THE ECONOMIST, nyliberalismens flaggskepp i världen, nämnt upprepade gånger. De verkar mer medvetna med risker hos vinstdrivna verksamheter än deras kusiner från Landet, läs vad som går som svensk borgerlighet numera.
”If doctors are made subject to the strictures and scrutiny of the market, they cannot also be expected to behave like public servants.
But if consultants […] are to see themselves as tradesmen, they will feel entitled to sell their services to the highest bidder.”
I den nutida debatten om den amerikanska sjukvården, som inte ens den varmaste marknadsanhängare vill dra fram som ett föredöme, återkommer den här sortens invändingar hela tiden – se http://www.economist.com/blogs/democracyinamerica/2011/06/health-reform
Kontrastera detta med de mumlande politrucker som genomfört sådana reformer hos oss, som undantagslöst försöker gagga bort riskerna. Med den förutsägbara effekten att man sitter med skägget i brevlådan ett par år efteråt, med vanvård, tåg som inte går, skolbarn som i strid med skolans allmänna mål inte får likvärdig utbildning, apotek som svämmar över av piller ingen behöver men saknar riktiga läkemedel. Från kommunaliseringen av skolan till tillåtandet av friskolor, till avregleringen av äldreomvårdnaden, till tillåtandet av privata aktörer i för allmänna transporter – det är alltid samma sak. Redan har t.ex apotekets verksamhet börjat perverteras av det privata vinstintresset. Gissa vilka som köpt upp apotek till höger och vänster?
Genom åren har argumentet ibland svingats att varför skall man inte få tjäna pengar på själva vården, man får ju tjäna pengar på sjukvårdsutrustning, eller mediciner?
Varför inte? Det beror på hur man betraktar sådana tjänster, allså tjänsten-i-sig, med allt vad det innebär och vem som har ansvaret för dess utförande: som en vara eller en Mänsklig Rättighet.
För den som accepterar att människor har vissa mänskliga rättigheter, och att rättan att få vård, eller utbildning, finns en avgörande skillnad att göra kommers på de materiella ting som underhåller den rättighetsbaserad tjänsten, och tjänsten-i-sig. Ett ting, är just det – en vara man köper. De är utbytbara. De är förhållandevis icke komplexa. Inte ens supporten av det mest avancerade stödsystem kan jämföras med vårdnaden av en människa, som kräver sådant som empati. Sympati. Närhet. Eller för att tala med FN-stadgan om de mänskliga rättigheternas och vår egen Socialtjänstlags ord, Mänsklig Värdighet.
”Socialtjänstens omsorg om äldre, ska inriktas på att äldre personer får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande.”
Socialtjänstlagen 5 kap. 4 §
Principen att man skall få högsta utdelning och VINST från en verksamhet står i bjärt kontrast till vad en Mänsklig Rättighet innebär. En mänsklig rättighet skjuter ut från och häftar vid individen i dess kvalité som människa. Inte som konsument. Den är oupplösligt förenad vid principen om människors lika värde och behov. Den skall komma den till del som behöver den, i den omfattning den har behovet. Inte i den omfattning som den enskildes plånbok medger. Annars är det inte en rättighet, utan en vara som konsumeras.
En sådan allmän, universell rätt tillhör inte en person. Den tillhör alla medborgare, som skall var och en bidra till den. Och som äger den. Bibringandet av sådana allmänna och rättighetsbaserade tjänster måste därför innehålla kraftiga spärrar mot att plundras eller få sina medel, som demokratiskt manglats fram, avledda för ändamålet att ge vissa få enskilda vinster och privat förmögenhet. Att istället för att ge vård eller utbildning eller vad det än är för rättighetsbaserad tjänst som man utför för gemensamma pengar, ta ut dryga vinster och bonusar och undvika att skatta för dem, blir i det ljuset inget annat än förskingring av allmänna medel.
Article 22.
Everyone, as a member of society, has the right to social security and is entitled to realization, through national effort and international co-operation and in accordance with the organization and resources of each State, of the economic, social and cultural rights indispensable for his dignity and the free development of his personality
United Nations Universal Declaration of Human Rights
Den som vill att utförandet av sjuk- och åldringsvård, utbildning, säkerhet och andra sådana fundamentala rättigheter inte skall bindas av återhållande regleringar har således avslöjat sin människosyn. En som präglas av förtingligande. Att man anser att en ”service” av en åldrad människa eller ett barn skall komma att betraktas som samma som att serva ett kylskåp. Oavsett om den förstår det eller inte.
I själva verket skall man finna att de vägrar att inse det. Av förståeliga skäl, för befolkningen, iaf den absoluta majoritet som inte skulle ha råd att köpa det dyraste kylskåpet, ursäkta vården, skulle kunna tänkas invända. Samt alla som inser att incitamenten i ett system som präglas av upphandling och vinstintressen måste, notera av naturnödvändighet kan inte undvika att leda till missgrepp och prioriteringar som diametralt strider mot en rättighetsbaserad syn på vissa av samhällets verksamheter (se t.ex. http://csripraktiken.se/2011/11/21/per-grankvist-sattet-att-upphandla-skapar-nya-vardskandaler/).
Det är anledningen varför t.ex. Finland, som sägs ha världens bästa skola, inte tillåter de endast 23 privata skolorna i landet att Gå Med Vinst.
Exemplet Finland visar att det här är inte en höger- vänsterfråga. Socialdemokraterna hos oss har varit lika skyldiga som de borgerliga partierna i denna fråga. För dem har driften att slippa direkt ansvar för sådant som kan leda till kritik varit en lika perverterande drivkraft som nyliberal ideologi för högern. Båda har noga duckat för de vidare principerna.
Även som liberal måste man fråga sig, och inse, att det finns en konflikt här. Antingen är tillskyndandet av marknadslösningar till varje pris ett överordnat mål. Eller så sätter idén om att vissa samhällsfunktioner på en viss nivå är mänskliga rättigheter, en fundamental liberal princip, vissa gränser för vad, hur och om man skall få tjäna pengar på dem. Den här konflikten definierar om vi skall ha en välfärd i en demokratisk stat värd namnet, eller om detta skall abdikeras till förmån för Gordon Gekko och hans likar.
http://www.youtube.com/watch?v=e9mWAxHpeew
—————————————————–
Intressanta Blogginlägg i urval
Några pressröster i urval om Carema, privatiseringar och riskkapitals ägande
Den eviga strömmen av religiöst inspirerad idioti erbjuder en närmast oändlig dumhetens park av exemplar att skratta åt och förundras över. Som det här med den egyptiska nakenbloggaren.
Under dessa dagar då Tahrir-torget i Egypten åter kokar av folkets rättmätiga vrede mot det tredskande militärstyret, och Egypten försöker komma vidare i sin utveckling så finner den stockkonservativa och reaktionära opinionen tid för att istället ägna sig åt att ondgöra sig över en ung kvinna som postar bilder på sig själv utan kläder på sin blogg.
Hennes deklarerade avsikt (t.ex i intervju i CNN) är att peka på den svåra sexualfobi som vidlåder det egyptiska samhället, ett djupt konservativt land, och som går på tvären med de frihetens aspirationer som fått många kvinnor att sluta upp och protestera mot landets auktoritära regim.
”Put on trial the artists’ models who posed nude for art schools until the early 70s, hide the art books and destroy the nude statues of antiquity, then undress and stand before a mirror and burn your bodies that you despise to forever rid yourselves of your sexual hangups before you direct your humiliation and chauvinism and dare
to try to deny me my freedom of expression”Aliaa Magda Elmahdy
Det har sagts många gånger – reaktionärer, även om de till synes säger sig vara diametralt motsatta varandra, är nästan alltid rörande ense i många viktiga frågor. Som om människans, speciellt kvinnors, rätt till sin egen kropp (som de förnekar), som om yttrandefrihet (som de i grunden motsätter sig eller vill inskränka), som om kvinnors plats i samhället (som de alltid vill förminska). Antingen det sker i USAs bibelbälte, i Indien med dess hinduiska fanatiker eller i stora delar av den svårt sextraumatiserade muslimska världen är det hugget som stucket.
Det är ett beklagligt faktum att dessa idéströmningar dominerar i ett Egypten där kvinnor regelmässigt trakasseras, där tafsande är något universellt, där skräcken för beröring med kvinnor enbart matchas av den allmänt spridda puerila attityden att åsynen av en kvinnokropp är något ”orent” och förbjudet. Och där de islamistiskt anstuckna skäggbärarna utan vidare kan fördöma och hota någon som vill väcka debatt om detta, och få medhåll av breda lager, även föregivet ”liberala” grupper i samhället, rädda för att framstå som ”otuktiga”.
De spelar reaktionärerna i händerna, liksom alla som vill ta chansen att lufta sin ynkliga rädsla för muslimer generellt.
Man kan naturligtvis ha vitt skilda åsikter om det kloka i en viss manifestation på nätet, om publiceringars värde eller om det påkallade i att använda sin sexualitet som slagträ i debatter. Precis som i fallet med de Danska Muhammed-karikatyrerna kan man anlägga olika former av estetiska eller andra synpunkter på ett verk eller framställning (denna blogg vidhåller arrogant nog att Muhammedkarikatyrerna, liksom Lars Vilks rondellhundar, var USEL konst. Men usel ritteknik, obefintlig komposition och oinspirerad framställning är inte förbjuden. Eller kan någonsin tolereras leda till dödshot).
Om en kvinna eller man vill visa sin kropp kan man alltså anlägga vitt skilda perspektiv på det, och öppet yttra det. Den som är rädd för tjejbaciller eller längtar tillbaka till viktorianismen förfasar sig, vilket är deras rätt, medan andra, som nedan t.ex, stödjer det på ett vädligt…öppet sätt.
http://www.youtube.com/watch?v=UcrFK-m-frU
Men oavsett vad man tycker är inte legitimt eller en åsikt värd att respektera i ett samhälle med yttrandefrihet att skrika på förbud, eller hota vederbörande, eller urskulda eller ställa sig på samma sida som de som gör det,som nu sker, skamligt nog understött av en bred opinion i Egypten. Någon borde tala om för dem vad yttrandefrihet innebär, och att det går att stänga av eller gå någon annanstans på nätet. Ingen tvingar en stackars neurotisk egyptier eller muslim att spana in Aliaa. Reaktionen på hennes bilder visar med all tydlighet att egyptierna har en del att uppdatera sig om, om de vill aspirera på att vara ett fritt samhälle.
Och om detta låter kulturimperialistiskt så må det vara hänt.Denna blogg är inte kulturkonservativ. Eller neutral i frågor om kvinnors rättigheter eller yttrandefrihet. Den här kontroversen är en rätt fånig sidoshow till de vida viktigare händelserna i den Egyptiska politiken och denna blogg skall inte dväljas vid det. Utom att notera ännu ett bevis på att religiöst påverkad sexualmoral aldrig missar ett tillfälle att visa sina förtryckande och hysteriska reflexer.
———————————–
Ibland vet man verkligen inte om man skall skratta eller gråta, eller bådadera. Den här lilla nyheten, som kom in som ett telegram från TT först, kvalificerar till dem alla.
I sin helhet lyder den:
Glömde respirator – patienten dog
Publicerad i dag 12:26
Socialstyrelsen riktar allvarlig kritik mot Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg sedan en patient avlidit efter att personal missat att slå på en respirator, skriver gp.se.
Patienten hade allvarliga hjärnblödningar efter ett fall och skulle transporteras till intensivvårdsavdelningen. Där upptäckte en läkare att respiratorn inte var påslagen utan stod i stand by-läge.
Socialstyrelsen konstaterar flera brister i bland annat rutiner och ansvarsfördelning.
TT
Vad skall man säga?
Med risk för att låta vulgär visade jag den där för en stackars assistent som med rätta var arg för en screw-up från sin arbetsgivares, kommunens sida. Med tillägget: ”Ingen dog i alla fall”.
Hon log, trött.
Det är det enda lilla positiva man kan extrahera från denna soppa. Sådana här händelser är trots allt inte så vanliga.
Man bör heller inte föregripa den vidare utredningen om vad som gått fel. Sjukhuset självt gjorde en Lex Maria– anmälan, och socialstyrelsen pekade ut ett antal brister. De borde inte förvåna någon. Arbetsbelastningen var hög, högre än vad den befintliga personalen kunde klara. Det fattades rutiner för de interna transporterna i sjukhuset. Och alla hade inte den kompetens som man kanske kunde önska (se https://vardforbundet.se/Vardfokus/Webbnyheter/2011/November1/Respiratorn-slogs-aldrig-pa-och-patienten-dog/)
Utan att peka finger åt något bestämt håll så vet nog många av oss av personliga erfarenheter med vårdapparaten att den städse är uttänjd till det yttersta, och lever och levererar ofta sin livsviktiga funktion baserat mer på den underbemannade personalens vilja att offra sin tid och sin hälsa än något annat. I en sådan miljö finns inga marginaler. Accidents will happen, som USAs militär brukar säga. Den stackars människan som dog efter två dagar fick betala priset för detta. Han var 38 år gammal.
Exakt vem eller vilka som klantat sig, eller om rutinerna varit otillräckliga (men kan man verkligen enbart med rutiner avskaffa alla instanser av olyckshändelser och hjärnsläpp?) får visa sig. Men så länge vården dras med personalbrist och jonglerar med alla händer, och fötterna också, varje dag för att klara sin uppgift, så lär det tyvärr inte vara sista gången.
———————————-
I den sista delen om porträtteringen av den mytiska drottningen Kleopatra tittar jag på några moderna varianter av Kleopatraporträtt från det sista dussinet år. Undet den tiden har flera intressanta utvecklingar av de etablerade varianterna från den stora studioeran skett.
Förändringar tenderar att börja i periferin. Så det är inte en film som vi börjar från, utan den lätt obskyra fantasyTV-serien ”Xena – warrior princess”. Den blandade friskt inslag från fantasy med mytologi och även hisotoria. Så förekommer till exempel Julius Caesat i serien, och förstås…Kleopatra.
Men det är inte en Kleopatra som man är van att se henne. Hon spelas nämligen av Gina Torres, som ju är…svart. Eller halvt i alla fall, både hennes utseende och namn antyder att hon också har latinamerikansk påbrå.
Det har föreslagits, av t.ex Star Trek-fans, att sci-fi kan ha en inbyggd progressiv bias och ”gå före” med att ha folk från annan etnisk bakgrund än helvit i olika roller (se t.ex http://liberalvaluesblog.com/2006/09/22/sci-fi-friday-star-trek-as-a-dream-of-a-liberal-and-tolerant-society/). Detta är ett intressant argument, men som Mark Newton påpekar i en artikel i Huff Post i år(http://www.huffingtonpost.co.uk/mark-newton/science-fiction-fantasy-minorities_b_931078.html) finns det också en otrolig mängd stereotyper i och unkna fördomar kvar i de genrerna också (se bara den senaste Conan-filmen, som recenserades här på bloggen). Kontentan är att en attraktiv icke-vit kvinna som Kleopatra fortfarande var något sällsynt.
I ett ytterligare brott mot stereotyperna spelar Gina sin Kleopatra som en riktigt farlig och tuff kvinna, inte det bortskämda kvasi-våp med snygghet och kanske lite list som enda vapen som rådde på den gamla studioeran. Gina Torres har spelat med i många fantasy- och Science-fiction-filmer, och hon tog med sig sina figurers lite hårdare och mer stridbara karaktär.
Det här var inte en stor roll, men den är intressant som ett brytande av ett slags tabu. Som vi sett var Kleopatra genomgående tämligen ”vit” i de klassiska filmerna, och en aristokratisk liten dam. Här är det en tuff brud med dolken i högsta hugg vi får se. Hon är fortfarande en rykande het snygging och iklädd skumma bikiniliknande orientalistiskt inspirerade plagg som låter betraktaren se det till fullo. Men Gina Torres var defintivt en variation, och bröt ny mark.
TV fortsatte att producera ”nya” Kleopatror. Leonor Varela spelar Kleopatra i den sevärda miniserien ”Cleopatra” från 1999 En fördel med miniserieformatet är att man kan ägna sig lite längre åt sådant som ofta snabbspolas i en biofilm. En sådan sak är de politiska konflikterna och intrigerna, som här främträder mycket skarpare. Kleopatra var ungefär 21 när hon mötte Julius Caesar, vilket för den tiden var en fullvuxen ålder. 
Men för att vara en härskare och person med egen auktoritet var det ungt – så pass unga regenter var oftast bara staffagefigurer, och en anledning till att Kleopatra står ut som historisk figur var hennes strävan efter att verkligen ikläda sig den makt som hon hade nominellt, och befria sig från förmyndare och överrockar. 
En annan sak som kan ges mer djup är karaktärsutveckling. Intressanta diskussioner om hur makt och myndighet borde utövas i ett stort imperium förs, och slitningarna i den tidens Romarrike, som befann sig i en övergångsfas, blir tydliga. Kleopatras ambition och ärelystnad ges här en mycket stark framtoning, men på ett mer sympatiskt sätt än hos de klassiska filmerna. Kleopatra framstår som någon som får kämpa sig till sin tron och rätt att härska under ständig fara för sitt liv, och följaktligen använder sig av varje list och möjlighet för att försvara sin position och nå sina mål.
Hon är inte enbart sympatisk utan komplex, och ser till att döda sin syster för att bevara sin position utan speciellt förskönande förklaringar annat än att det rör en maktkamp. En så öppet makthungrig hjältinna, som ändå har vår sympati, hade suttit ytterst illa till under den klassiska studiofilmens tid.
Ifråga om det rena utseendet är Leonor Varela närmare Sophia Loren än de bleksiktiga Hollywood-Cleopatrorna från fordom, mindre yppig men väldigt vacker förstås, lite mer perfekt än vad som verkar troligt om än kanske inte nödvändigtvis som en grek-egyptier: hon är i själva verket bördig från Chile och Frankrike.
Men det är i alla fall i rätt härad, relativt sett, och med olivhy och mörka, intensiva ögon ser hon ut som ut en eldig medelhavstös med en lite främmande, exotisk twist. Hon ser också mer ut att vara i rätt ålder, och för sig mycket kungligt samtidigt som hon kan vara utsatt och liten i jämförelse men alla män i miniserien.
”Cleopatra”-serien blev rätt väl mottagen (se t.ex. http://nymag.com/nymetro/arts/tv/reviews/242/).
Serien var tidigt ute med en önskan att göra en storstilad TV-produktion med motiv och ett anslag liknande vad som förut var förbehållet filmer, speciellt med tanke på historiska teman. Dess framgång över många kanaler bidrog till senare satsningar som ”ROME”, ”Tudors” med flera. Den var inget stort avsteg från tidigare Kleopatraskildringar: skönhetsfixeringen finns där, den lite för moderna looken är där, de personliga intrigerna och romantiken får ta oerhört mycket plats – men bara det faktum att den är längre gör den mer varierad och vid i sitt perspektiv än tidigare varianter. Och viljan att framställa Kleopatra som en ung och ambitiös kvinna med mer kvaliteter än anslående yttre är definitivt där. Ett fall framåt.
Några stillbilder från ”Cleopatra”
Ännu mer popkulturell eller skall vi säga helt befriad från verklighet är den på ett seriealbum baserade filmen ”Asterix & Obelix: Mission Cleopâtre” från 2002. Det är en av de bästa Asterixalbumen och filmen håller sig nära dess historia, med en mycket stark och bossig Kleopatra som upprepas i filmen. I seriealbumet pratas det mycket ironiskt om Kleopatras näsa som en slags omskrivning för drottningens skönhet. Just den detaljen lades här och sidan och filmen väljer istället att ståta med den kanske vackraste av alla Kleopatror någonsin, den förödande sköna Monica Bellucci.
Några scener med Monica från ”Asterix & Obelix: Mission Cleopatre” (på franska)
Monica gör Kleopatra som fjärran, men ständigt närvarande – hon är inte filmens huvudperson, men allt snurrar kring henne – och despotisk, en slags gudinna, och ser också sådan ut, som bara hon kan i vår tid.
Ingen Kleopatra kunde varit skönare än Monica, en insikt som man bibringas trots, snarare än tack vare, de franskt gubbsjuka kameraåkningarna och godtyckliga hudvisningarna – aldrig till nytta när skönhet i sitt apex skall visualiseras. Kreationerna hon bär förstärker den effekten ytterligare, och har inte alltid mycket att göra med Egyptisk klädedräkt som dock, det skall betänkas, inte var så speciellt döljande eller pryd av sig heller.
Monicas skönhet var dock en stor tillgång för filmen och bidrog till dess stora framgång. Att det skedde medvetet framgår tydligt av marknadsföringen, och påtalades inte sällan öppet, som i den spanska affischen till vänster, som säger det uppenbara ”En Bra orsak att gå på Bio”. Se nedan för några av afficherna i den internationella marknadsföringen.
Icke desto mindre lyckas Monica göra Kleopatra till en auktoritär figur som skulle äta Vivien Leighs Cleopatra levande med krona och allt. Här är det Kleopatra som ger order och bestämmer, hennes vrede är dödlig, hennes humör något att frukta med livet som insats – med Caesar som en stackars hukande typ vilken som värst kan reta upp drottningen. Han är hennes allierade och gäst, inte någon erövrare, och det är helt klart han som är den erövrade. Caesar trånar efter men fruktar också henne, inte tvärtom. Kleopatras eget värde och attraktionskraft står över männens bedömningar. Det är hon som väljer och beordrar.
Monicas Kleopatra strävar inte efter att vara verklighetstrogen, utan är baserad på seriefiguren, kompletterad med en drift med Elizabeths Kleopatrafigur både vad gäller, humör, extravagans och attraktionskraft – som alla överträffas. Men trots sin parodiska och metafiktiva karaktär, eller kanske just tack vare det, uppstår det en märklig effekt när man för en gångs skull får se en porträttering av en ohöljt maktfullkomlig kvinnlig suverän, en kvinna som är så stark och skön att alla män runt henne bara kan dyrka och tassa på tå. Till slut är det också hon som avgör med segern, och med Caesar tillintetgjord och besegrad väljer hon att sluka honom i filmens sista heta scen.
Det kanske bara är jag, men jag kan tänka mig värre öden än att brottas ner av den gudomliga i Monikas skepnad.
Lite mer om filmen i http://en.wikipedia.org/wiki/Asterix_%26_Obelix:_Mission_Cleopatra
Några Stillbilder från ”Asterix & Obelix: Uppdrag Kleopatra”
Den unga Lindsey Marshal spelade Cleopatra i HBO’s fantastiska serie ”Rome”. Hennes är en på många sätt intressant prestation, kanske inspirerad av Sofia Coppolas tolkning av Marie Antoinette i filmen med samma namn.
Den tolkningen tar fasta något av en brat-persona, en kunglig sådan, och tonårig i sin outlook. Drottningen är omväxlande loj och gränslös i sina manér, ibland insmickrande, ibland dödligt uttråkad. Hon flyr gärna allvaret i sin ständigt prekära situation genom fester, hyss eller droger.
Lindseys torkning är i mitt tycke väldigt bra – kanske är den mer en porträttering av en nutida ung arvtagerska än vad som är helt historiskt korrekt, men det är gjort med pregnans som inte saknar mer universella poänger.
Hur Cleopatra iklär sig rollen som drottning är också bra porträtterat – hennes kronor och utstyrslar, hennes skabrösa fester och gränslösa person är utanpåverk, som hon är medveten om. De är skal som ligger på ytan, och Lindsey gör ett fint porträtt av den tomhet och rädsla som den unga drottningen känner när kronorna och pompan är av, och inget hjälper mot det hemska öde som väntar henne i Augustus skepnad.
Se den lysande iskalla scenen när Cleopatra och Caesar Augustus träffas först i ”Rome”
http://www.youtube.com/watch?v=599AzvrUqo0
Ifråga om utseende och attraktionskraft är denna tolkning på ett sätt en av de mer realistiska. Även här är förstås Cleopatra mer nordeuropeisk än vad som är rimligt. Den unga Lindesy, även om hon alls inte skäms för sig, är dock inte klassiskt vacker, och den rena skönheten hålls ner som avgörande kvalité för Kleopatras karaktär. Lindsey lyckas ändå göra det ändå högst troligt att män skulle dras till henne, ung och oblyg som hon är, med sina mystiska och exotiska manér, okynniga blick och lite farligt oförutsägbara humör. Även i ”Rome” får vi kanske inte se så mycket av den intrigerande och politiskt driftiga drottningen – kanske för att den rollen är vikt åt Polly Walkers ”Atia” av Juliernas ätt (hon gör ett ett ly-san-de jobb i serien).
Till skillnad från t.ex. Oktavianus/Augustus verkar Kleopatra dock inte åldras i serien, och vi får inte se den vuxna drottningen. Men det är en intressant och sevärd prestation, med delvis andra perspektiv än den klassiska vampen, eller lilla dockan eller trofén som annars varit normen.
Några Stillbilder av Kleopatra i ”Rome”
I en sista liten avvikelse från filmtemat tar jag med ett fotografitillfälle nyligen med kändisen Kim Kardashian – mest känd för kurviga kropp med tillhörande stora rumpa och att ha rippat dåtida ”kompisens” Paris Hiltons way to fame genom att förekomma på en amatörsexvideoinspelning.
Numera, genom tidens märkliga medialogik, kan en mycket bred kategori av folk (även om mycket få är utvalda) bli en ”kändis” med egen TV-serie och kan alltså låta sig bantas, gymmas, fotograferas och stylas av profesionella och skickliga yrkesmän – med tilltalande resultat. Kim är ju en tilldragande och yppig ung kvinna, och för ett fotoreportage för tidskriften Harpers Bazaar valdes just temat Kleopatra, antagligen inspirerat av Elisabeth Taylors frånfälle och som del av en kampanj för hennes mediaäventyr (hennes blogg).
Och trots det genomkommersialiserade syftet är det ett intressant (och positivt) vidgande av skönhetsbegreppet man kan se här. Kim är ju ingen lång tunn modell utan kortvuxen och försedd med rejäla former, och hennes armeniska påbrå uttrycker en annan form av skönhet än vad som är det ”klassiska”.
Det lustiga är att om man kan se förbi det mer kitschiga så ger Kim troligen en tänkbar idé om en verklig Kleopatra – hon är från rätt del av världen med sitt armeniska påbrå, har haft vett att inte låta ta bort det som gör henne lite intressant (som att blondera håret eller helt ändra på sina anletsdrag) och har därför drag som mer överenstämmer med vad som kunde vara en Kleopatra eller Arsinoe, om deras förfäder hade hållit sig till en strikt diet av perser och greker (vilket inte verkar sannolikt, men inte alls är omöjligt). Mer än den fulländade Monica Bellucci, den modellsnygga Leonor Varela, definitivt mer än de anglifierade Kleopatrorna i Vivien Leighs eller Elizabeth Taylors skepnader.
Så kan även ur en kitschfest något intressant utvinnas. Och med Kleopatrafenomenet som tittglas kan man få syn på stömningar i tiden vad gäller skönhet, och om olika gränser för kvinnligt beteende och utseende.
*******************
Man kan konstatera att även om man numera tillåter sig en vidare variation av hur Kleopatra framställs, och preferensernas vidgats att omfatta även sådana gestaltningar som åtminstone närmar sig hur den mytomspunna drottningen faktiskt kunde ha tett sig, så finns där fortfarande strömningar som drar åt andra hållet. Kravet på att en Kleopatra skall vara anmärkningsvärt vacker tycks skriven i sten, med en tillhörande fokusering mer på hennes utseende och rent fysiska utstrålning än den historiska personens faktiska gärning.
Man kan också notera att när ett tabu bryts så kvarstår en massa andra – ingen har hittills gjort en gestaltning av Kleopatra som tar ett helhetsgrepp på hennes person och vågar vara lite annorlunda på många fronter samtidigt. Det vore trevligt att få se en sådan Kleopatra, med ett seriöst anslag på den intressanta och omvälvande tid som hon levde i. Och hon får visst, gärna vara vacker. Men Kleopatra var mycket mycket mer än så.
←Klicka för den föregående delen ”Kleopatra och Studiornas Guldålder (2)”
———————————————–
Några bloggar som tar upp Kleopatra-inspirerade fenomen innefattar bl.a.
Om seriealbumet ”Asterix och Kleopatra” se http://seriewikin.serieframjandet.se/index.php/Asterix_och_Kleopatra)
TV-serien ”ROME”, både första och andra säsongen, kan inte nog prisas och rekommenderas. Intriger, blod, erotik, mäktiga arméer och slag, och vinddrivna existenser radas upp i den kanske mest realistiska och breda porträtteringen av livet i det mytiska historiska Rom under de världsavgörande dagar då den gamla republiken slutligen gick i graven och Kejsardömet föddes. Se ROME om du inte har sett den! Se Om den om du redan sett den! Finns som Box med kompletta första och andra säsongen överallt där DVDs säljs.
Monica Bellucci är en av denna blogs husgudinnor, en ikon av skönhet som förtjänar att dyrkas med vördnad av envar som förmår uppskatta kvinnlighet och skönhet. Efter en början som fotomodell i unga år har hon verkat i en mängd både fransk, italiensk och amerikansk film. En sann Musa i ordets verkliga, klassiska bemärkelse, inspirerade hon Guiseppe Tornatore till den oskarsnominerade ”Malèna”, om en kvinna så skön att en hel stad rivs upp i sömmarna, envar blottande sina återhållna känslor av hat lika väl som åtrå. Guiseppe skrev introduktionen till Monicas fotobok från 2010-en tribut från världens främsta fotografer av hennes tid som ung modell till nu. http://en.wikipedia.org/wiki/Monica_Bellucci,
Slutligen en liten uppdatering.
I del 1 av denna inläggserie omtalades Stacy Schiffs bok ”Cleopatra: A Life” – den skall nu filmas med ingen mindre än Angelina Jolie i huvudrollen. Se
Filmmediet har haft en enorm påverkan på hur Kleopatrafiguren kommit att utvecklas. Drottningens mytiska livsöde lämpar sig väl för film, speciellt av det mest stovulna slaget, och verkar ha allt: romans, krig & strider, exotiska miljöer, en välbekant historia som fond, och förstås möjligheten att visa upp stiliga människor, framför allt den sköna själv. För hon måste vara skön. Denna regel har varit stenhård. De rolltolkningar som tas upp nedan kommer från Filmstudiornas guldålder och sträcker sig mellan 40-talet och till 1963, precis innan det gamal studiosystemet i Hollywood slutgiligt brakade samman. Oavsett om de är gjorda i Hollywood eller i Italien följer de i gamla och beprövade spår av hur Kleopatra kan porträtteras, med undertoner som avslöjar något om tidens tabun och kvinnosyn.
En start är ”Cæsar & Cleopatra” från 1945, som redan visar på vissa särdrag i alla filmer om Kleopatra – bombasmen och strävan efter att göra mastodontfilm, tryckandet av den förmodade ”kärlekshistorien” mellan Kleopatra och främst de två romarna. Det här är annars en väldigt traditionell historia, och Kleopatra porträtteras som förvisso klipsk och bildad på ett slags ytligt sätt, men oregerlig och i behov av en äldre mans stadiga hand. För att fullborda det romantiska temat har de tillråga på allt stoppat en till beundrare av lägre härkomst, som får göra rollen som den unge stilige ynglingen, så att alla former av svärmare kan täckas in. Om någon tycker att beskrivningen ovan rätt mycket liknar Viviens stora roll som Scarlett O’hara är det förstås helt riktigt.
Den här tidens Kleopatra kan förstås inte ta några mer avancerade initiativ på det romantiska området: hon verkar mest förföra genom att bara visa upp sig, och hennes inviter är av ett tämligen prytt slag. Hon är ett pris som männen runt henne slåss om.
Rent utseendemässigt har man vitifierat den mytiska drottningen bortom all sans – Vivien Leigh var förstås en bedårande vacker kvinna, men hennes bleka blåögda drag frammanar knappast bilder av egyptiska stränder och påbrå. Utan mer av ett genomvitt WASPifierat filmetablissemang, med rätt unkna undertexter. Som att Cleopatra själv är vit som snö, medan hennes tjänare är mörka och afrikanskliknande människor – Jim Crow-andan är aldrig långt borta.
Hela filmen och hennes Kleopatra andas en mycket stark drift att projicera samtidens värderingar och dominerande preferenser bakåt, in i en antik som fylls med moderna amerikanska 40-talsfigurer, föreställningar om skönhet, könsroller och romans på film.
För mer om filmen se http://www.imdb.com/title/tt0038390/ och http://en.wikipedia.org/wiki/Caesar_and_Cleopatra_(film).
Stillbilder från ”Caesar and Cleopatra”
Se trailern i http://www.imdb.com/video/screenplay/vi2847670553/
Sophia Loren spelade både Cleopatra och hennes tjänstekvinna i den italienska förvecklingshistorien med komisk udd ”Due notti con Cleopatra” (Två nätter med Kleopatra) från 1953 – http://www.imdb.com/title/tt0045712/.
Detta är ett tydligt exempel på en annan Kleopatratradition med vissa anor: spåret att avbilda henne som en yppig, överflödande sexuellt kvinna, en slags divig manslukerska . Det är ganska talande att det här var en film från utanför det då tämligen pryda Hollywood.
Det var tidigt i Sophias karriär, och skönhetsdrottning som hon var (det var bättre tider i det hänseendet) ligger fokus väldigt mycket på hennes kropp och figur. Det kunde ha blivit ”Kleopatra som en kunglig pinuppa”. Men till skillnad från Vivien Leighs tolkning är denna Kleopatra beräknande men också utlevande, och sneddar därmed över till en annan manlig fantasi, en som fanns i omlopp i Filme Noire-genren: den om en farligt sexuellt frigjord kvinna – en vamp.
I en kul twist får Sophia spela ut 2 roller – den om drottningen själv, men också den om hennes ”body double”, en tjänarinna som ser exakt ut som hon. I den förstnämna rollen är hon förförisk och beräknande, i den senare mer oskyldigt spontan, en ingenue-typ.
Horan och madonnan-komplexet ligger således tungt över den här varianten av historien, där den ena av Kleopatrorna får vara den sexuellt frigjorda och svekfulla och den andra en mer dygdig variant. Lägg också märke till hur man valde att åskådliggöra skillnaderna – ser inte den ”dåliga” Kleopatra mer…mörk ut? Mer icke-vit liksom? Även i Italiens filmmiljö florerade förstås fördomar om kvinnlighet, ras och dygd.
Trailer till ”Due notti con Cleopatra”
http://www.youtube.com/watch?v=1cFcWFG1xNQ
Få, kanske ingen annan, kunde iklätt sig rollen som farlig fresterska lika väl som den omtöcknande Sophia, men man får också säga att hon, trots att historien förstås har fokus på romans och personliga förvecklingar och trots den sexistiska tonen, gör det intressant genom att spela ut två helt olika sätt att ikläda sig sin skönhet och dragningskraft. Båda slår förstås svår knock-out på en manlig åskådare.
Rent utseendemässigt är det förstås förnämligt, men också en uppluckring av de vitifierade Kleopatrorna från Hollywood: ur rent geografisk-etnisk synpunkt är Sophia med sin albansk-syditalienska härstamning inte malplacerad och minner om medelhavets stränder och mörka skönhet. Fokus ligger också för omväxlings skull inte på den genomtuggade historien med Kleopatra och Caesar et ales, utan på just de komiska förvecklingarna när den blida men sköna tjänsteflickan misstas för den djävulskt förföriska drottningen.
Stillbilder från ”Due Notti con Cleopatra”
Elizabeth Taylor gjorde den klassiska ”Cleopatra” år 1963 som porträtterar gudadrottningen omgiven av orientalism och bombasm. Framställningen av Kleopatra i den filmen följer ett annat typiskt spår i att den visar Kleopatra som på samma gång beräknande och som en impulsiv och barnslig ragata, som försöker spela männens spel men slutgiltigt misslyckas och drar ner de karlar som har med henne att göra i fördärvet.
En svår prestation som Elizabeth trots allt lyckas få intressant, och hypen kring filmen och dess enorma budget, samt den strax därpå följande nedgången för mastodontfilmer gjorde att den här framställningen för decennier kom att dominera den allmänna bilden. Dess berömda extravagans ifråga om garderob och mass-scener var en av det ”gamla” Hollywoods sista suckar men kom att fastna på mångas blick och färga synen på denna era. I en viss, begränsad mening motsvarar dessa kreationer och ceremonier något som förmoderna människor var mycket medvetna om – hur man genom symboler och ceremoniel skapar den gudomliga härskarens karisma. Men mycket var ett filmsystem som gått överbord.
Trailer till ”Cleopatra”
”Cleopatra” trampar vidare på en annan misogyn tradition, som vill trycka på Kleopatra som en representant för en slags arketypisk kvinna, med en sådans förtjänster men framför allt brister. Intrigerande, men ändå styrd av sina känslor, impulsiv, vacker men en svårartat infantil person som till slut leder sina män vilse. 
Relationen till just männen är också det viktigaste i hennes liv – inte undersåtarna eller landet utan männen. För att vara en envåldshärskare är hon märkligt osjälvständig som person. Ur männens synpunkt framstår också Kleopatra knappast som om hon skulle vara speciellt uthärdlig om hon inte vore så skön. Så reduceras trots alla storvulna gester gudadrottningen till en trånande trulig pudding.
Elizabeths är också en mycket västeuropeisk skönhet, stylad och tillrättalagd enligt hollywoods konventioner på 60-talet. Visst är hon vacker, men som någon sagt – det behövs mycket kajalpenna för att få henne, eller Vivien Leigh, att se ut som något annat än de bleka anglosaxiskor de är. Det spelas en del på sensualism om förförelsekonster, och temat Caesar som mäktig fadersfigur som förförs av praktiska orsaker och Markus Antonius (spelad av Elizabeths man Richard Burton) som en mer äkta kärleksaffär spelas ut i klassisk stil. Elizabeth spelar ut olika varianter av åtråvärd kvinna, och det gör hon förstås…bra. Man kan dock inte låta bli att undra om en så mäktig drottning verkligen skulle känt ett behov av att spela ut med genomskinliga nattlinnen och enorma dekolettage i bodoir-stil som här är fallet. Det är helt klart för den manliga publikens behållning i typiskt Hollywood ”wink wink, nod nod”-stil.
Några stillbilder ur ”Cleopatra”:
Tre klassiska bilder av Kleopatra, tre visioner av kvinnlig skönhet. Men också tre visioner av en kvinnas plats och väsen, vilka tyvärr lämnar en hel del att önska, och som avlägsnar sig rätt rejält från den realpolitiker med intellektuella böjelser som stiger ut ur mer seriösa och vetenskapligt inriktade biografier. Och trots viss variation är porträtten inte smickrande för kvinnliga makthavare.
I nästa del skall vi titta närmare på vår samtid, och se om det inträtt någon förändring i hur den sagoomspunna drottningen gestaltats de senaste åren.
————————————–
←Klicka för föregående del: ”Några Tankar kring Kleopatra, kvinnor, skönhet och ‘ras’”
Klicka för nästa del →
”Moderna bilder av Kleopatra: Nya varianter i medial korsbefruktning”
I samband med Elizabeth Taylors död för inte så länge sedan kom jag att tänka på framställningen av Kleopatra i konsten, framför allt i modern visuell gestaltning sådan den möter oss i TV, och Kleopatrafigurens märkliga och krokiga relation till kvinnlig skönhet.
Det första som slår en ifråga om Kleopatra är vilket kulturellt allmängods historien om hennes liv blivit. Figuren verkar kunna tas upp av hög som låg, i alla genrer och tonarter, med positiv likväl som negativ spin. Jag har funderat på hur dessa avbildningar och porträtteringar förhåller sig till hur en Kleopatra verkligen kunde tänkas se ut. Och det visar sig att det inte är en speciellt originell undran, som framgår redan vid en titt i http://en.wikipedia.org/wiki/Cleopatra_VII.
Det intressanta, som inte direkt slår en, är att det verkar finnas en kontrovers huruvida Kleopatra hade en egyptiers etniska drag. Kleopatra hade härstamning av grekiska (makedonska) förfäder, ymnigt blandade med persisk adel främst på den kvinnliga sidan. Några av de kvinnliga släktingarna förblir inte helt säkrade och det kunde rimligen antas att några av de där kunde vara högättade egyptier. Se en artikel nyligen om just de här familjebanden – http://www.svd.se/nyheter/inrikes/nya-ron-om-kleopatras-harkomst_2603375.svd. Så naturligtvis har grekofiler och Egyptofiler eller afrikanister respektive velat kidnappa den uppburna och berömda drottningen som ”sin”. Se t.ex. http://en.wikipedia.org/wiki/Ancient_Egyptian_race_controversy och http://en.wikipedia.org/wiki/Population_history_of_Egypt, och webdiskussionen i http://marquee.blogs.cnn.com/2010/06/17/backlash-over-angelina-jolie-as-cleopatra/.
Det som komplicerar det hela är att även om en byst sådan som den här ser väldigt, tja ”realistisk” ut är den gjord efter hennes död, och präglad av de greko-romerska stilideal som hänger runt dess tillblivande. Att Kleopatra skulle se ut så är ungefär lika troligt som att hon skulle se ut tja, som i den mer afrikanskt präglade bilden.
Mer intressant är det faktum att många av hennes tidigare ättlingar gifte sig och skaffade barn trots mycket nära släktskap. Kleopatra var dotter till grekiskättade Ptolemeiska dynastin, som praktiserade ingifte i kunglig Egyptisk tradition. Syskon- och kusinäktenskap har den biologiska effekten, förutom att öka risken för genetiska sjukdomar att framträda, att förstärka typiska familjedrag. Stora näsor, framträdande eller försvinnande hakor och annat är legio bland kusin- och syskonäktenskapens ätteläggar (Mest berömd i det hänseendet är den Habsburgska dynastin med sin berömda habsburgska näsa, som bars som kännetecken efter 1500-talet).
Det har spekulerats, och tillgängliga urkunder i form av avbildningar nära eller under hennes tid verkar visa på, att Kleopatra såg ut som en ganska normal ung kvinna i den regionen, med en en sådans vanliga drag – en markerad näsa, mörka, stora ögon – och varför inte?
En artikel i Dailymail tar upp egyptologen Sally Ann Ashtons försök att komma fram till ett realistiskt utseende för Kleopatra, baserat på en datoranimerad behandling av alla tillgängliga någorlunda samtida urkunderna, som mynt, byster mm. http://www.dailymail.co.uk/sciencetech/article-1095043/Sorry-Liz-THIS-real-face-Cleopatra.html. Resultatet är intressant, men det är viktigt att minnas att det ändå är en approximation, och spekulativt – det finns inget sätt för oss att veta exakt hur någon från den tiden sett ut, bara att komma närmare med informerade gissningar.
Hela diskussion är som synes något nattstånden och många av dess gamla inlägg bär i sig, uttalad eller inte, den illaluktande idén om människoraser som grundligt krossats av modern genetik. Totalt sett torde Kleopatra haft ett rätt typiskt Mediterreant utseende, av blandad härstamning som hon var.
Den andra konflikten, som är tydlig är att mågna vill ”rädda” myten om Kleopatras stora skönhet. Det vilar dock på en väldig bokstavlig idé om att någon som skildrats som lockande och förförisk måste ha varit en exceptionell, och också universellt, vacker person även med våra mått. Vilket inte bara verkar osannolikt, men också tämligen ytligt. Förmågan att resonera och övertala, vilket verkar ha varit Kleopatras forte, skulle inte hindrats av att hon såg normalt bra ut – var hon frisk och hälsosam skulle hon redan av det ha framstått som kvinnligt lockande och attraktiv för de som umgicks med henne. Speciellt med tanke på att hon var tidens rikaste kvinna.
Nu är tyvärr myter och framställningar, och möjligen den manliga fantasin, mer ytlig än så, och vi behöver kanske framställa Kleopatra som enormt vacker enligt vår tids preferenser för att identifiera henne som lockande och förförisk. Detta är något som var där redan från början, och med den allt kraftigare betydelsen av bilder och visuella uttryck som utvecklingen av fotografi, film och TV och nu Internet innebar förstärktes den norm som säger att Cleopatra måste avbildas som otroligt snygg. Det borde därför inte förvåna, att när man tittar på vilka som spelat Cleopatra på film så är det en veritabel parad av anmärkninsgsvärt vackra kvinnor – egentligen utan undantag, bara gradskillnader.
Se den rätt digra listan i http://en.wikipedia.org/wiki/Cultural_depictions_of_Cleopatra_VII
Några Kleopatror genom åren: Monica Bellucci, Leonor Varela, Elizabeth Taylor, Gina Torres, Claudette Colbert, Vivien Leigh
Även med den här begränsningen fnns det dock ett antal olika traditioner eller riktingar i hur Kleopatra avbildas – och de säger alla en del om vår syn på etnicitet, kvinnor och även töjbarheten i skönhetsbegreppet. Jag har själv sett eller studerat ett par närmare, och i följande delar går jag igenom dem som olika sätt att porträttera den gudinneförklarade drottningen.
Klicka bild för nästa del →
”Bilder av Kleopatra – Bilder från Hollywoods Guldålder (del 2)”
I en diskussion på ancient history på About.com tas frågan om Kleopatras utseende upp i artikeln http://ancienthistory.about.com/cs/cleopatrabio/a/cleopatraappear.htm, som också har ett bildspel med bilder från lite olika epoker och genrer.
About.com tog också upp boken ”Cleopatra: from History to Myth” för anmälan och recension i http://ancienthistory.about.com/library/weekly/aa090401a.htm. Boken tar upp just hur redan samtiden anpassades bilden av drottningen till hennes olika roller. Boken finns på Amazon, och också bokus http://www.amazon.com/Cleopatra-Egypt-History-Susan-Walker/dp/0691088357, Bokus http://www.bokus.com/bok/9780691088358/cleopatra-of-egypt/ och Adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0691088357.
Stacy Schiff skrev i Huff Post Books en artikel på liknande tema som detta, visade det sig – se http://www.huffingtonpost.com/stacy-schiff/cleopatra-images-wrong_b_781099.html#s178220&title=1Cleopatra_coin_80. Stacy Schiff är författare till en bok om Kleopatra, ”Cleopatra – A Life”, som är söker återupprätta drottningen och visa på vad vi vet om hennes många manövrer och politiska drag, samt hennes persons mer intellektuella sida. Boken finns på Amazon förstås (http://www.amazon.com/Cleopatra-Life-Stacy-Schiff/dp/0316001929), liksom Bokus och Adlibris (http://www.bokus.com/bok/9780316001922/cleopatra-a-life/ och http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0316001929), på de två sisntnämnda också översatt till svenska (http://www.bokus.com/bok/9789170281723/kleopatra-ett-liv/ och http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9170281726)
En annan bok om Kleopatra är ”Kleopatra : Egyptens sista drottning” Joyce Tyldesley http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9170920834
Ett galleri
med flera hundra olika bilder av Kleopatra finns i http://www.fotosearch.com/photos-images/cleopatra.html
Med uppkastningar under fötterna i en knöktrång nattbuss på väg hem efter en sen natt kan behovet av att avleda tankarna plötsligt anfalla extra hårt…då försvinner jag in i mitt inre landskap, mitt A’ratauma, och kikar in på vad dess invånare har för sig egentligen.
Inte sällan får man syn eller reda på något matnyttigt, och då är det tur att man har ritblocket med sig. Skakande fram längs vägen och med några sympatiskt beskänkta damer kring mig kladdade jag till skisser för en ganska nedtonad men intim scen. En omväxling till det storvulna eller actionbetonade som annars tenderar att dominera fantasybilder
I sagostaden Aracanea ligger den store Yakane och hans dam Zoe sida vid sida på sängen. De pratar, och jag tänkte mig att den bildade och läskunniga Zoe kanske legat och läst ur några skriftrullar därförinnan. De allra första kladdarna i bussen satte ungefär vad jag tänkte mig ifråga om de tvås relation till varandra. Snabbt gick jag över till att grundlägga själva perspektivet – betraktat från ett snett läge uppifrån är liggande människor inte helt lätta att rita.
Nattbussskisser på Zoe & Yakane i säng
Inte dumt tänkte jag, och bestämde mig för att utveckla de där till en vettig teckning när jag kom hem. Jag gillade stämningen, en stilla samkväm, ett slags fångat ögonblick av avslappning. Nu visade sig som vanligt att det hela blev lite mer komplicerat. Jag hade lyckats sätta själva det grundläggande perspektivet i den blåa skissen ovan, men det fanns många detaljer som inte nödvändigtvis satt klockrent. Det är en svår vinkel att försöka avbilda, och även i den mer seriösa teckningen (helt i mjuk blyertspenna, 2b-8b) sitter väl inte alla kroppsdelar och detaljer helt perfekt. Eller så är jag bara nojjig. Jag ville inte överarbeta det hela, viktigast var att totalintrycket blev rättvisande för vad jag sett för mitt inre öga.
Lyckligt skall ditt hus vara, därest du äger en trofast vän
Som en liten detalj skrev jag in på den rulle som Zoe håller i handen ”Lyckligt skall ditt hus vara, därest du äger en trofast vän” på grekiska. Det är en parafras ur Ovidius Ars Amandi (konsten att älska) och står som en slags ledmotiv till Zoes och Yakanes relation. Den passar här, som inramning till en stilla konversation, som kanske övergår i något mer, mellan två människor som om än mycket olika, har glädje av och trivs i varandras sällskap.
En liten hyllning till den berömvärda och sköna Michelle Yeoh med anledning av hennes nästa film, ”The Lady”.
Läste nyligen att Michelle Yeoh som spelar fredspristagaren Aung San Suu Kyi portförbjudits av diktaturen i Burma – utan vidare orsak. Det låter lovande. Om det är innehållet i Luc Bessons kommande film ”the Lady” som kliar de brutala militärhärskarna i Burma/Myanmar så blir man bara mer benägen att se den – om den ogillas av de kräken är det närmast ett kvitto på att man gjort något rätt. Filmen kommer så vitt jag förstår att fokusera på Ang San Suu Kyis relation till sin bortgångne engelske make, men hennes politiska kamp kommer väl oundvikligen att bilda fond för det där.
Se DN http://www.dn.se/nyheter/varlden/burma-svartlistar-filmstjarna, huvudstadsbladet http://hbl.fi/nyheter/2011-06-28/burma-forvisar-skadespelare-aung-san-suu-kyi-roll, http://www.thebeijinger.com/forum/2011/06/28/Michelle-Yeoh-deported-from-Burma mfl. om burmesernas reaktion, och mer om själva filmen i http://www.abc.net.au/news/stories/2010/12/09/3089190.htm, http://www.beyondhollywood.com/first-images-of-michelle-yeoh-in-the-lady-aka-into-the-light/
Valet av ämne är förstås aktuellt, livsödet fascinerande. Men nästan lika intressant, och inte minst djärvt och en bra sak, är valet av just Michelle Yeoh för huvudrollen. Michelle Yeoh är nämligen uppstigen från actionfacket, en av de mest framträdande actionhjältinnorna inom Hong-Kong-actionscenen. OCh det ger undertecknad ett svepskäl att hissa flaggan för Michelle, som jag beundrar och gillar sedan många år.
En snabbintroduktion till Michelle Yeohs karriär fås med fördel i http://en.wikipedia.org/wiki/Michelle_Yeoh och http://www.media-courses.com/blog/malaysian-actress-michelle-yeoh/, http://www.imdb.com/name/nm0000706/.
Fram träder en dansant, vacker, vältränad, och djärv kvinna – och en som uppenbart är en seriös och ambitiös utövare inom sin gebit också, vågat testa nytt och breddat sig med tiden och skapat sig respekt inom bredare delar av facket. Det är det som lett fram till att hon nu erbjuds att spela bredare roller mellan actionfilmerna, antar jag – något som är få förunnat. Kan någon tänka sig säg, Wesley Snipes i rollen som Nelson Mandela? Nä, jag trodde inte det.
Men med det sagt måste man säga att Michelle Yeoh är mycket njutbar inom det fack där hon stigit upp. Vill man ha kvinnliga hjältar, speciellt med inslag av våghalsiga scener, blir det inte mycket bättre än Michelle : inom både kostymfilmsaction såväl som polisfilmer asian style kan man inte undgå henne, och hon har deltagit i en mängd kampsportsfilmer med många och svåra actionscener. Inom kung-fu-filmsscenen blev hon berömd på 90-talet för att göra sina egna stunts, och hon har ärren och benbrotten att visa upp efteråt.
En av de mest berömda stunts någon, man eller kvinna, genomfört är hennes v-a-n-s-i-n-n-i-g-a motorcykelstunt-upp-på-ett-tåg i Hong-filmen ”Supercop (Police Story 3)”. Fullständigt livsfarlig, och en av hennes medskådis, den berömde Jackie Chans (ännu en skådis som gör sina egna stunts) all-time-favoriter.
Det är ironiskt och en ytterligare vittnesbörd om hennes mod, fysiska kompetens och engagemang att hon svingar sig upp i sadeln och gör sådant, och lärt sig kicka rumpa med de bästa, för hon har ingen kampsports -eller stuntbakgrund från början, utan är utbildad dansare.
På 90-talet fick även västerländska studios (läs Hollywood) upp ögonen för Michelle, och hon fick roller i flera västliga storfilmer och TV-serier. Hon gjorde bl.a. rollen som kinesisk agent som slåss sida vid sida med James Bond i ”Tomorrow Never Dies”, där hon bidrog till trenden i de senare bondfilmerna att ha med kvinnliga karaktärer som är mer än bara sexobjekt och sängkamrater till Bond.
Michelle fick ett än större genombrott i Ang Lees legendariska ”Crouching Tiger, Hidden Dragon” (som vann 4 Oskar, bland annat för bästa icke-engelskspråkiga film), där hon spelade den ädla krigaren Yu Shu Lien, som har en platonisk kärleksaffär med Chow Yun-Fats karaktär. Även fast jag såg Bondfilmen när det begav sig var det efter att ha sett ”Crouching Tiger” som jag hållit mera utkik efter Michelle.
Filmen har en filmhistoriens bästa stridsscener, mellan två kvinnor till råga på allt: Michelle och hennes kinesiska medstjärna Zhang Ziyi (som fick sitt stora internationella genombrott i och med filmen – för övrigt ännu en dansutbildad stjärna som slagit sig in på kampfilmsgebiten) visar upp den kinesiska kung-fu-traditionens styrka och smidighet och röjer vilt med hela vapenarsenalen i en förmodern kinesisk träningshall.
Oändligt inspirerande, dynamisk, snyggt koreagraferad, dramatisk, väl genomförd…fantastisk rent ut sagt. Den där scenen tål att studeras frame-by-frame i all evighet – den har närmast ALLT för att se kvinnliga eller vilka som helst stridisar in action.
Kati m 2 svärd á la Michelle Yeoh
Jag har plundrat den scenen skamlöst för att rita actionskisser av min egen berättelses favorit, den stridbara Kati, se t.ex. Michelles ställning m 2 svärd som inspirerade till en liten skiss för några år sedan.
Efter ”Crouching Tiger […]” sågs Michelle Yeoh och Zhang Ziyi också tillsammans i ”En Geishas Memoarer” med den tredje, och kanske högst uppburna av de kinesiska storstjärnorna, den fantastiska Gong Li, bekant framför allt från flera filmer från den store Zhang Yimou (Den röda lyktan, Att leva, Shanghai-triaden, Hero). Oavsett filmens något tillrättalagda och smöriga karaktär är filmen i alla fall sevärd för att skåda tre av den asiatiska filmens främsta skådespelerskor på en och samma gång.
Jag kan inte låta bli att visa ännu en av mina favoritbilder, av de tre tillsammans.
Så mycket talang, mod, skönhet, grace och professionalism på en enda bild ser man sällan. Fantastiska är de, alla tre, och man hoppas alltid se mer av dem, inte minst av Michelle Yeoh. Jag hoppas innerligt att regissören till ”The Lady”, Luc Besson, skärpt till sig efter några torftiga år, och att Michelle får ännu ett genombrott i rollen som den beundransvärda Aung San Suu Kyi.
Ett litet urval av filmer där man kan se Michelle Yeoh (extrakt från IMDB)
2010 Jianyu (Reign of Assassins) Zeng Jing
2004 Fei ying Lulu Wong
1994Shao Lin xiao zi II: Xin wu long yuan Ah King—————————————-
Ja, vad har de gemensamt? Förstås att en elev bett mig rita dem.
I själva verket skrev han en hel drös sångare, mestadels rappare av den mer gangsteraktiga skolan. Jag påpekade att endast en kvinna fanns där bland hans valda artister, vilket ledde till ett märkligt grabbig men ändå intressant resonemang…
(Notera att Eleven ifråga är en förvisso cool, men endast 10 år gammal kille)
Jag:”Åh, trevligt med en tjej bland alla dina tuffingar…hon ska definitivt vara med”
Eleven misstänksant: ”Varför då?
”För att tjejer är roligare att rita för mig, än bara en massa trista rapgubbar”
”???””
”Kvinnor, tjejer liksom, är snyggare, och därför trevligare att rita, eftersom man måste koncentrera sig på hur de ser ut”
Han verkade begrunda det där.
”Tänk efter nu – DU skrev ju helt själv Rihanna i listan av stenhårda rapsnubbar – Varför gjorde du det?”
(Rodnar) ”För att hon är bra”
”Joooo, men det här är en bild jag ska rita åt dig, inte en skiva man lyssnar på. Vilken av de där andra snubbarna ser coolast ut?
”Lil Wayne! Å han måste va med!”
”Dåså – hur han ser ut gör att han hamnar på din lista, så det måste betyda något att just Rihanna smög sig in där…det är ett bra val”
mummel…
”Kom igen. Du tycker Rihanna är snygg, och det är hon ju. Det är inget att skämmas för, om du kan säga det utan att vara grov eller fräck”
”Men Lil’Wayne ska också vara med!”
OK. Självklart. Så till Bilal en blyerts-& kolteckning av Rihanna och Lil Wayne – fast jag skippade blinget och tatueringarna på den senare. Den kom till lite snabbt den där, och jag kunde kanske gjort dem ännu mer lika sina förlagor. Hoppas den faller dig i smaken.
Se övriga bilder till mina elever i temat ”Vikariens Irrfärder”
← Förra inlägget i serien ”Vikariens Irrfärder […] del 4 – Änglar”
Nästa inlägg i serien: ”Vikariens Irrfärder […] del 6 – Eminem, Cristiano Ronaldo & Michael Jordan” →
Eparchen, en mäktig potentat i mitt fantasy-Konstantinopel Aracanea designas till utseende och klädedräkt, med inblickar i den research och arbetet bakom att göra gestalten och allt som hör därtill autentiskt och trovärdigt i en bysantinskt inspirerad miljö.
Prefektpalatset i Köln
Processen börjar med var scenen är satt: i mitt fantasy-Konstantiopel Aracanea. En mäktig potentat komplicerar där livet för huvudrollsinnehavaren Yakane (mer om vilken i tråden Yakane). Men vad för potentat? Det måste vara någon mycket mäktig, men inte så fjärran i den bysantinska stratosfären att det inte skulle vara troligt att Yakane kunde komma i kontakt med honom. Det uteslöt kejsaren själv, men också premiärministern Megas Logothetes, som inte skulle sänka sig att ha direkt kontakt med en simpel legoknekt. Men från mina romerska studier påminde jag mig en kandidat, en vars makt endast stod kejsarens efter i huvudstaden, och som hade fingrarna i både högt som lågt. Prefekten.
Prefekt var en gammal titel och funktion, från romerska rikets praefecti, som från början var de praktiskt ansvariga för romerska legioner och svarade för disciplin och straffutmätning. De kom senare att bli titel för ståthållare i prefekturerna, det senantika romerska rikets provinser. I Rom var stadsprefekten, Praefectus Urbi, den högste magistraten eller domaren och gavs alla befogenheter nödvändiga för att upprätthålla lag och ordning i staden, inklusive en slags ordförandeposition gentemot stadens gillen och korporationer (collegia). Hans makt ökade med fler och fler befogenheter tills han i praktiken blev Roms ståthållare eller borgmästare, endast underställd kejsaren själv.
När romerska rikets huvudsäte flyttades till Konstantinopel fick den nya huvudstaden en stadsprefekt (Eparchos) med samma position som prefectus urbi i det sena Rom: han var den högste representanten för lag och ordning och företrädde också kejsarmakten gentemot alla korporationer, från gillena och hela vägen upp till den nya Konstantinopolitiska Senaten, över vilken han presiderade. För det ändamålet uppgraderades ämbetet så att dess innehavare kom att räknas till illustres – den högsta rangklassen i den bysantinska senaten.
Eparken och kejsaren - från Skylitzes krönika
Prefekten var alltså direktansvarig för administrationen av Konstantinopel och dess närområde. Stadsprefektens ansvarssfärer, vilka alla sprang ur upprätthållandet av lag, ordning och service i staden, tolkades mycket brett och inkluderade som sagt regleringen och överinseendet av alla gillen, korporationer och offentliga institutioner, såsom ansvar för tillsättningen av lärare till Konstantinopels universitet och utdelningen av säd i staden. I den mellanbysantinska perioden (ca 750-1050) var eparchen den främste domaren i huvudstaden efter kejsaren själv. Inom hela rikets förvaltning kom han direkt efter megas logothetes, den högste ministern, i rang, på ungefär samma nivå som Logothetes tou Genikon, finansministern i det bysantinska systemet.
Arkelogisk skiss praetorium i Caesarea
Eparchens unika maktställning vilade på hans dubbla roll som dels en hög civil ämbetsman, dels en exekutiv makthavare med egna trupper och styrkor till sitt förfogande. Förutom murarnas garnisoner och kejsarens privata vakt var prefektens trupper de enda permaneta stående styrkorna i staden. Stadspolisen (taxiotai) och nattvakten (vigles) lydde under honom, liksom fängelserna av vilka det viktigaste var i de nedre nivåerna av hans stora residenskomplex, praetorium, vilken befanns centralt vid Konstantins Forum på huvudgatan mese, inte långt från kejserliga palatset.
För min berättelse studerade jag arkeologiska rekonstruktioner av prefektsbyggnader i romerska riket samt från utgrävningar och stadsplaner i nuvarande Istanbul, för att få fram ett troligt utseende för Eparchens stora komplex i mitt fantasy-Konstantinopel, Aracanea. Se ett utkast till enkel storyboard nedan”.
Praetorium, Eparchens Komplex i Aracanea
Därefter kom en hel förvaltning med underlydande subprefekter, bl.a.
Inför eparchen kallades huvudmännen, geitoniarchai och domarna (kritai) för stadens distrikt (regeonai, från lat. regiones), liksom parathalassites, hamnmästaren med ansvar för staden hamnar och stränder liksom för tullar, liksom inspektörer (epoptai), gillenas huvudmän (exarchoi) och marknadsinspektörerna boullotai, som likt muhtasiberna i Islams länder kontrollerade och satte eparchens sigill på varor, vikter och vågar på marknaderna.
Ovanstående gör att eparchen är perfekt som en makthavare som samtidigt är en skuggfigur över mer skumma göranden, och gör att man kan introducera sådant som lokala skurkar och maffior, och element ur deckar-thrillergenren till berättelsen. Den som sett den utmärkta TV-serien ”Rome” från HBO minns säkert framställningen av collegia, de lokala ordningsmännen, i principer oskiljbara från maffior, som härskade över Roms kullar i serien och som även pretendenterna Julius Caesar, Augustus och Marcus Antonius måste ta hänsyn till för att få staden att fungera. Eparchen är en sådan som kan sända en blodtörstig galning som Yakane ner för att handskas med slöddret, se t.ex. från ”Rome” när Lucius Vorenus påtvingar Aventin-kullens collegia sin vilja för vad jag talar om.
Själva faktum att eparchen spelar en roll i min berättelse innebär dock ett avsteg från verkligheten. Hans befogenheter försvann efter det fjärde korståget 1204 efter att redan tidigare varit på dekis, och när bysantinarna återtog Konstantinopel 1267 organiserades den sargade staden inte åter under en prefekt, och hela den ovasntående förvaltningen gav vika för entt mycket grövre och småskaligare system. Men i mitt Aracanea skedde inte det fjärde korståget, och den mellanbysantinska hierarkin, däribland den mäktige Eparchens ämbete, lever vidare i däst men stolt dekadens.
Amerikanska Hemvärnets Symbol
Eparchen bar en toga av senatorstyp, en s.k . toga praetexta som tecken på sitt ämbetes civila karaktär och position gentemot senaten. Hans klädedräkt följde ett karaktäristiskt färgschema, med en svart och vit tunika (chiton) som officiellt tecken på ämbetet (se bilden från Skylitzes ovan). Hans dräkt pryddes med brodyrer av den ”juridiska yxan”, de traditionella prefektyxorna som förekommer tillsammans med de bekanta spöknippena Faces, som symbolen för hans rättskipande makt. Denna symbol för rättskipning var också broderad på de kläder som bars av vissa av hans män och underlydande prefekter.
För mer om faces se tidigare inlägg om Sverigedemokratisk Symbolik. Värt att notera är att Eparchens symbol som så mycket annat romerskt överlevt och tagits upp av USA, och bland annat pryder det amerikanska nationalgardets emblem(se bilden).
Andreas Papandreou & Dimitra Leani
Jag grunnade länge på hur eparchen skulle se ut personligen. Skådespelare som Jürgen Prochnow, Anthony Quinn med flera passerade revy, men förkastades som alltför moderna och utan den rätta…grekiska prägeln. Som vanligt stirrade svaret en i ansiktet – jag hade omedvetet tänkt á la Hollywood, på alltför unga och fotogeniska förebilder. Det finns en bra förebild i vår nära nutid, en slug och listig maktspelare som också hade den klassiske åldrade potentatens aptit för yngre kvinnor – precis som min berättelses eparch. Nämligen Greklands f.d. premiärminister Andreas Papandreou. Under decennier byggde Papandrou upp sitt Pasok-parti till en mäktig klientorganisation som återkommande kunde ta makten i Grekland. Om hans arv kommer grekerna, just nu på gränsen, om inte förbi den, till statsbankrutt att diskutera länge än. Men ingen kan ta ifrån Papandreou hans skicklighet att manövrera sig till makten och behålla inflytande ända till slutet. En annan lustig parallell var att Papandreou på sin ålders höst fattade tycke för en yppig flygvärdinna, Dimitra Liani, och gifte sig med henne efter att ha haft henne som älskarinna i flera år – min Eparch har en liknande sådan affär. Jag hade inte nämnt honom, och som en liten blinkning gav jag därför honom namnet Andreas Dimitrianou.
Faces & Yxor för Eparchen, ordningsmaktens högste chef
Bilder på Papandreou finns, inte ymnigt men ändå, på nätet. Så i en blandning av tekniker, både blyerts och mjukt kol, tuschpennor och penslar gjorde jag flera bilder och utkast till hans utseende som fogades samman i ett collage. Ansiktsuttrycken är begränsade till de han skulle visa i sin ämbetssal – eparchen i min berättelse framstår som slug, men också eftertänksam och praktisk, ja krass, och trots sin ålder med en skarp blick och närvaro.
Baserat på prefektyxorna gjorde jag också en design av eparchens symbol med två korslagda faces-försedda yxor och satte den på hans kläder. Kläderna ja. Här har tidigare bysantins klädsel diskuterats, både allmänt och i samband med design för en kvinnas klädedräkt, och jag skall inte uppehålla mig vid det. Helt kort kan sägas att eparchen över sin svartvita chiton-tunika bär sin toga pratexta, senatorstoga. Jag broderade dem schematiskt men rikligt för att visa på hans rikedom och makt, med mönster från kyrkomålningar och bevarade bokillustrationer. På det hela taget är jag nöjd – lärorikt var det som vanligt, och det verkar (av mina sökningar på nätet iaf) också som om inte många har avbildat en eparch eller andra höga bysantinska ämbetshavare på sistone.
Aracaneas Eparch eller Prefekt, med sitt Signum
Andra inlägg på temat Bysantinska studier finns under samlingsrubrikerna
Bysantinsk /Ortodox Arkitektur
————————————————————–
På senare år har redovisningen av detaljstudier av bysans samhälle blivit oerhört mycket lättare tack vare wikipedia – sällan är detta påfund bättre tills in rätt än för studier av det bysantinska , om vilken man kan hitta en rik flora av artiklar. En kort lista av de citerade här innehåller:
”Prefektens bok” från 900-talet, som stadgade reglerna för de gillen som kom under stadsprefektens auktoritet, är en av de främsta källorna till Konstantinopels dåtida stadsliv. Se en introduktion till dess innehåll i http://en.wikipedia.org/wiki/Book_of_the_Prefect
För den som är mogen att gå vidare från Wikipedia rekommenderar jag som vanligt ”Byzantium, the Surprising Life of a Medieval Empire” av Judith Herrin, tillgänglig på Amazon, översatt till svenska med titeln ”Det Bysantinska Riket” på t.ex. Adlibris och Bokus. För hur huvudstaden kunde te sig hade jag behållning av Michael McLagans ”The City of Constantinople” som finns begagnad på Amazon. Konstantinopel och Bysans generellt skildras levande av John Julius Norwich i dennes serie om tre böcker
som rekommenderas varmt. De finns på såväl Bokus (http://www.bokus.com/bok/9780140114478/byzantium/, http://www.bokus.com/bok/9780140114485/byzantium/, http://www.bokus.com/bok/9780679416500/byzantium-iii-the-decline-and-fall/) som Amazon.
Den främsta källan till vår kunskap om byzantinska befattningshavare är arbetet Kletorologion, en lista över kejserliga ceremonier från den mellanbysantisnka perioden som sammanfattar alla ämbetshavare och titlar inom den månghövdade kejserliga hierarkin, skriven av ämbetsmannen Philoteos år 899 (under kejsar Leo VI ”den Vises” styre). Se http://en.wikipedia.org/wiki/Kletorologion för en introduktion av dess tillkosmt och betydelse. Själva Kletorologion finns tillgängling att läsa översatt till engelska tack vare John Bagnell Burys arbete från 1911, ”The imperial administrative system in the ninth century, with a revised text of Kletorologion of Philotheos” och finns tillgänglig via openlibrary http://openlibrary.org/books/OL7109086M/The_imperial_administrative_system_in_the_ninth_century och http://www.archive.org/details/imperialadminist00buryrich
En introduktion till Andreas Papandreou finns i http://en.wikipedia.org/wiki/Andreas_Papandreou
10 04
Detta galleri innehåller 10 bilder.
Efter mina första studier av den sköna Sophia Lorens anlete var nästa steg kroppsstudier, en stöttesten i mina första försök till Zoes figur. Trots att Zoe förekommer under en begränsad del av berättelsen är förståelsen av kroppens form i hennes fall viktigare än för många andra på grund av den rådande klädedräkten, som utretts i […]
31 03
Detta galleri innehåller 8 bilder.
Jakten på ett utseende till den bysantinska Zoe går vidare. Här redogörs för hur ett passande innehavare av Zoes mantel till slut hittades, i skepnad av en av de klassiska filmstjärnorna från 1950-talet och framåt. I första inlägget om jakten på Zoe skrev jag om de övergivna försöken att besätta figuren med aktrisen Barbara Carreras utseende, […]
27 03
Detta galleri innehåller 10 bilder.
En dam av tvivelaktigt rykte, men av intagande skönhet, som vet väl att intrigera i den bysantinska världen och kan sätta såväl stalldrängar som kejserliga prefekter på plats. En sådan kvinna har jag sökt efter för en karaktär till min berättelse, den mystiska Zoe. Zoe är den som lärt krigskaptenen Yakane, en barbarisk otrogen utböling, att […]
24 03
Detta galleri innehåller 7 bilder.
En gång i tiden startades denna blogg just med anledning av Facebooks oförskämda policy att göra vad de vill med de bilder som läggs upp på deras tjänst, som att ta dem, bruka dem för egna syften – och censurera dem. Vid det här laget har de bevisat mina farhågor på det tydligaste sätt, som […]
18 03
Detta galleri innehåller 2 bilder.
Vissas hjärnor är tyvärr så funtade att när de överladdas med galna intryck så blir de trötta och, istället för att förbli rationellt klartänkta, återgår till något slags default-stadium av gamla tankespår. Allt otroligt och fasaväckande som hänt i Japan och annorstädes har fått den effekten på mig nu, och jag har återgått till att tänka i […]
Shogun - James Clavell
[…] YouTube Twitter Facebook RSS Flöde ← First Times /Förstagånger: Alcohol Color Ma
[…] med i det set på 6 olika pennor som sändes mig för skapandet av den första bilden (se
I really like the detail and thought that went into this piece.
Wonderful Beauty ! "Ooh, oh, how many eyes have seen their dream?Oh, how many arms have felt their d
Om det rör sig om beställningar av bilder, immaterialrättsliga ärenden och annat anknutet till mater
hur kommer man i kontakt med dig?
Det är helt korrekt - de samtida romarna kopplade Hermes/Mercurius mer till Wotan/Oden. Jag gissar a
För övrigt har Hermes, även i sin esoteriska form Hermes Trismegistos (den trefalt mäktige) klara dr
Välkommen till min blogg, vars tema främst är visuella uttryck och skapande. Tidigare berördes också ofta andra teman såsom politik, religions- och samhällsdebatt.
Gillar (eller ogillar) du något, ge gärna feedback! Man kan sätta stjärnor ("Rate This") vid inläggen, "Gilla" längst ner vid inläggets slut. Och kommentera förstås - jag läser alla kommentarer så fort jag hinner.
/Pablo, alias Paulus Indomitus
För kontakt angående beställningar/
for inquiring about comissions, contact:
paulus.indomitus@gmail.com
Indomitus.blog 