En oblyg push för en aktuell författare och tänkare: Evgeny Morozov.
I samband med att jag nyligen skrivit om Internetfenomen som Facebook, Kinas censur och annat, både här i bloggen och i tidningen Utblick måste jag säga att jag fann det nyttigt att ha tagit del av Evegeny Morozovs tankar.
Evgeniy, som är bördig från vitryssland, är en slags kärring mot strömmen vad gäller nätets möjlighter att påverka stora politiska eller ekonomiska skeenden. Hans poäng är egentligen inte ett dugg konstig – att eliterna och förtryckarna runtom i världen också kan bruka nätet, nya tjänster och informationsteknologi rent allmänt, och att opposition inte kan hoppas på att nätets nya resurser i sig skall kunna göra stort för att vräka ner diktaturer. Evgeniy är verkligen ingen teknofob, tvärtom – han var tidigt ute med att identifiera t.ex. sociala mediers viktiga potential. Men som tänkande människa kan han inte undvika att hamna i motsättning till de slags ansvarslösa glädjeprofeter (”utopister” kallar han dem) som ofta drivna av egna agendor vill låta påskina att framsteg i teknik och tjänster per definition är någon slags frihetsalstrande fenomen. Som idén, som förfäktats av t.ex. Google för att nödtorftigt dölja deras girighet, att internet även i ett land som Kina automatiskt är en ”befriande” kraft, vilket skulle legitimera deras närvaro där under den kinesiska statens kontroller. De som följt vissa rapporter från mellanöstern och hört uttrycket ”Facebook-revolutionen” och ”Twitter-revolutionen” för att skildra skeendena kan också där ha haft svårt att kväsa kräkreflexen, och finna Evgenys tankar vara en motvikt. Evgeniy står definitivt på de opositionellas sida, men har en mer mörk bild av vilka som till slut kommer att få mest nytta av nätet, och man bör läsa hans bok som den delvis varnande skrift det är – dvs med urskillning. Men det han pekar på behöver sägas, och hållas i bakhuvudet när de egennyttiga tekno- eller tjänstelangarna kraxar, eller ännu en begränsning i bruket av medier eller information införs.
Men men – låt honom själv redogöra för sig, som i denna roliga animation i samarbete med RSA
Det finns ett antal andra Evgeniy-klipp på Youtube för de som är intresserade att tänka om Internets genomslag med mer än en hjärncell i taget (för att ha dem och några till samlade finns också en kort spellista för Youtube för Evgeny Morozov – http://www.youtube.com/view_play_list?p=473587382A5E7457).
Evgeniy Morozov om ”The dictators dilemma” 2.44 min
Evgeniy Morozov om hur internet kan stärka diktaturer – Jevgeny Morozov 11 min
Evgeniy Morozov om Wikileaks framtid
Diverse
———————————————–
Jag rekommenderar förstås att läsa Evgeniys bok ”The Internet Delusion”, som för övrigt publicerades innan de folkresningar som skett i främst arabvärlden. Man behöver inte hålla med allt som står i den (jag gör det inte). Men det är talande att den gett upphov till en intressant debatt och kommententerats på otaliga tidningssidor och bloggar världen över, för många för att listas. Här skall enbart vårt eget Svedala tas upp: se DNs recension av boken i http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/evgeny-morozov-the-net-delusion-how-not-to-liberate-the-world, Svd (http://www.svd.se/nyheter/utrikes/kritik-mot-overtro-pa-internet_5923649.svd), och Aftonbladet (http://www.aftonbladet.se/kultur/article12585547.ab).
Boken finns allmänt tillgänglig på t.ex Amazon (http://www.amazon.com/Net-Delusion-Dark-Internet-Freedom/dp/1586488740/), men även Bokus (http://www.bokus.com/bok/9781846143533/net-delusion/) och Adlibris (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=1586488740).
Evgeniy har en mycket kortfattad webbsida http://www.evgenymorozov.com/
The RSA är ett intressant forum för att föra ut idéer, och deras animerade presentationer i samarbete med betydande nutidstänkare som Evgeniy, eller Steven Pinker med flera har blivit mycket populära på inte minst Youtube. RSAs egen hemsida är http://www.thersa.org/
”Jihad skall fortsätta även när jag inte är här” Så sade Usama bin Laden bara veckor efter terroråden 11/9 2011.
Så kan man sammanfatta den sjukliga världssynen hos en religiöst anstucken mördare, som kallar sin privata terrorkampanj för ett ”heligt krig”. Nu är han borta – men tyvärr är det troligt att de som delar hans sjuka värderingar och perverterade uttolkning av islam och läget i världen och som hämtade inspiration från al-qaidas terrordåd kommer att fortsätta, som han trodde.
Det är också, som en ung muslimsk kvinna sade , tyvärr så att det påföljande ”kriget mot terrorismen”, denna bisarra neologism, kommer att fortskrida med de övertramp mot människors värdighet och rättigheter som från början varit dess signum.
Även bortsett från det makabra mordet på över 3000 oskyldiga människ0r är den skada som bin Laden dessutom tillfogat världens nära en och en halv miljard muslimer ofattbar. Genom västvärldens fixering vid Bin Laden och chocken för att för e gångs skull själva drabbas av våld och död får nu vanligt folk se sig misstänkliggjorda, måltavlor för rasisters och xenofobers hat, manipulerade eller anstiftade mot av våldsanstuckna demagoger världen över, för att inte nämna om hur det tillåtit västsstödda diktatorer och förtryckare att fortsätta sitt tyranni genom att peka på al-qaida-anstuckna gruppers våld. Allt är förstås inte Bin Ladins påfund. Jamaa Islamiya dödade Sadat långt före honom, hamas sprängde pizzerior i Tel Aviv likaså. Men hans sätt att tala till väst via medier och ge kräk som Bush och Cheney på motsatt sida just den fiende de önskade sig lättade inte precis upp stämningen.
Idag finns dock något mer hoppfullt och ljusare att se till, ett löfte som missdådare av al-Qaidas kaliber aldrig kunnat ställa ut. Den arabiska våren har visat vad befolkningar är kapabla till, att politisk handling som verkligen betyder något är möjligt, utan utskillningslöst dödande av ”otrogna”. De, mycket mer än USAs trupper, har besegrat bin Ladens idéer. Så det är passande att han får respass nu.
Jag kan inte glädjas som folken som dansat i NY. För en sekulär person är det också med ett styng av sorg att han nu är död, och att det är allt. Han är förintad, och inget av honom som kan ställas inför dom eller svara för hans brott kvarstår. Men som student av islam vilar mitt sinne ändå i vad som skulle vänta, om jag nu skulle ha fel, och Islams ontologi stämde. Vilket straff som väntar en förrädare, som bin Ladin var, mot själva den idé som han menade sig företräda. Den gränslösa perversion det är att svinet vågade kalla sig en ”guds krigare”.
För vi vet vad de som förde den första ”yttre” jihad, de som följde på Muhammed och var de rättrognas ledare och först byggde det muslimska härraväldet, och som till skillnad från Usama besegrade sin tids supermakter, sade om det heliga kriget. Det var under Abu Bakr, Islams förste kalifs, tid som Islams gränser började utvidgas och de fantastiska erövringar som följde inleddes. Och vad var hans anvisning, hans ord till islams första krigare? Vad hade de att rätta sig efter, när de nu inte slogs för sig själva enbart utan i islams namn?
”Detta är mina ord till er, tio bud att följa
Ni skall inte döda kvinnor
ni skall inte döda barn
ni skall inte döda de äldre, de svaga och nödställa
Hugg inte ner träden som bär frukt
sprid inte förstörelse bland människornas boningar
slakta inte boskap, inte kameler eller får,
utom för att stilla trängande hunger
bränn inte bikuporna, eller skingra dem
stjäl inte från vad som erövrats
Var så, inte ynkliga.”
(min översättning via engelska)
Ett högt ställt ideal, till och med omöjligt att följa, för krig är ett ont ting hur nödvändigt eller berättigat det än kan te sig, och förvrider den som för det. Men färdriktingen är tydlig, och den iver med vilken många befolkningar slöt sig till de segerrika araberna bär syn för sägen. För sin tid var de arabiska muslimerna en tämligen ”lätt” erövrarmakt, fjärran från det skatteutsugande, religiöst förföljande Östrom eller förfallna och ineffektiva Sassanidiska Persien. Och kontrasten kunde inte vara mer skriande jämfört med en mördare som Usama. Neslig är den brasa som väntar honom enligt islams egna trossatser, som lär att ingen ostraffat får Döda det liv, som Gud själv har gjort heligt.
”Döda inte varandra.
Gud är förvisso barmhärtig.
Men den som gör så, i hat och orättvisa, honom skall vi steka i Elden.”
Sura 3:29
————————————————————–
Se också:
Sveriges Radios P1 som behandlade ämnet tämligen uttömmande idag, måndag – se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4482755
DN som något tar upp Usamas effekt på den muslimska världen. http://www.dn.se/nyheter/varlden/arabisk-expert-bin-ladins-betydelse-overdrivs-i-vast och http://www.dn.se/nyheter/varlden/han-var-redan-en-slagen-man
Svd funderar på Al-Qaidas framtid i http://www.svd.se/nyheter/utrikes/zawahiri-kan-bli-bin-ladins-eftertradare_6133181.svd, http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/en-belastning-for-pakistan_6132915.svd, http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/al-qaida-ar-mer-an-bin-ladin_6131965.svd
Al-Jazeera har förstås fylligt med material, man kan t.ex börja med deras sammanfattningar av makthavares och tyckares reaktioner på dödsbeskedet – http://english.aljazeera.net/news/asia/2011/05/20115241936984209.html och deras funderingar på vad som händer sedan, http://english.aljazeera.net/indepth/2011/05/20115255840441224.html. Ledaren ”Stop Feeding the Beast” (http://english.aljazeera.net/indepth/opinion/2011/05/201152104652958379.html) rekommenderas – den är en bra sammanfattning av det kända dubbelspel som Pakistans militär ägnat sig åt, och som möjliggjort för Usama att sitta där så länge.
En introduktion av Usamas leverne finns förstås på Wikipedia för den som få en första inblick i de märkliga turerna i dårens liv – se http://en.wikipedia.org/wiki/Osama_bin_Laden
Vidarebearbetning av min bild på Djaq-Chigin ”Odjuret” och fler bilder på den populäre karaktären i ”Gladiator”, den fruktade Tigris of Gaul.
Jag har börjat måla på min bild av Djaq-Chigin, ”Odjuret”, den dödligaste krigaren i min fantasyvärld A’ratauma. Det där kommer att ta sin tid, men som en liten teaser och på begäran kommer här lite fler bilder på en av de främsta imspirationskällorna, karaktären Tigris av Gaul från en av mina favoritfilmer, Ridley Scotts ”Gladiator”.
Tigris of Gaul är den store obesegrade gladiator som kastas ut mot hjälten Maximus i ”Gladiator”. Han spelades av Sven-Ole Thorsen, som fantasyentusiaster kan känna igen som Thorgrim, en av krigarna närmast skurken Thulsa Doom i ”Conan, Barbaren”.
Original & Rekonstruktion av turkisk ansiktsmask
Hans utstyrsel som Tigris är verkligen maximalt cool, och man önskar så smått att han hade gjort grus av Maximus… I verkligheten fick också Russell Crowe äta upp sin macho-nonchalans när de började träna tillsammans – han trodde det skulle bli lätt ”vadå det är bara film”, men när Sven-Ole var klar med honom och ett antal bandage senare insåg han att han måste skärpa sig…”Russell had much to learn about physical readyness” som Ridley Scott lakoniskt uttrycker det i ”Gladiators” extramaterial…
Men tillbaka till bilden. Jag har behållit lejonmotivet från Tigris hjälm för Djaq-Chigin – den är helt enkelt för häftig för att avvara. Men inför målningen har jag något gjort om hjälmens mask något – den som föreligger i ursprungsbilden var en inte särskilt genomtänkt variant. Förlagan Tigris ansiktsmask ser dock som av en händelse väldigt lik ut något som skulle passa perfekt, nämligen en ansiktsmask av den sort som bars av turkiska stäppfolk (t.ex Oghuz-turkar & Petjeneger) på 900-1300-talet och som återfunnits i nuvarande Ukraina och östra Anatolien. De var vackert smidade med välgjorda ansiktsdetaljer, en verklig prydnad för de troligen högättade krigare som bar dem, och jag kommer att återkomma till dem. Men jag ville trycka på ett mer brutalt utseende – Djaq-chigins mask skall hålla honom tillbaka, den skyddar omgivningen från honom, inte tvärtom.
Inspirationen kom från en klassiker som jag förut använt, och som slår an en sträng hos envar som sett en skräckfilm – en hockeymask. Det är förstås Jason från ”Fredag den Trettonde”-filmerna som spökar. En tusen år gammal, åttafots Jason med rustning och en arsenal för en mindre armé – vem vill inte möta honom? Jag kladdade till en skiss som blev OK. Som en extra detalj satte jag bland annat kedjor på den: idén är att kedjorna skall hålla masken på plats stenhårt, eftersom den ingår i de återhållande besvärjelser som gör att Djaq-Chigin alls kan vistas utanför vadderade rum. Till och med för mina galna fantasy-mamlucker är han annars lite väl blodtörstig.
Hockeymaskdesign för Djaq-Chigin
Jag ersatte således huvudet på bilden med det nya med Photoshops hjälp. Det ser OK ut, men ironiskt nog har jag idag mycket bättre pennföring och scanningteknik än när ursprungsbilden ritades några år sedan, vilket syns som en diskrepans i hur fina linjerna är på det nya och det gamla. Jaja det kan förhoppningsvis åtgärdas när jag lägger på färgen.
Djaq-Chigin Odjurskrigaren med gammal & ny mask
←Se första inlägget – ”Djaq-chigin ‘Odjuret’”
———————————————————
Mer om Sven-Ole Thorsen i http://en.wikipedia.org/wiki/Sven-Ole_Thorsen och http://www.imdb.com/name/nm0861752/
Eparchen, en mäktig potentat i mitt fantasy-Konstantinopel Aracanea designas till utseende och klädedräkt, med inblickar i den research och arbetet bakom att göra gestalten och allt som hör därtill autentiskt och trovärdigt i en bysantinskt inspirerad miljö.
Prefektpalatset i Köln
Processen börjar med var scenen är satt: i mitt fantasy-Konstantiopel Aracanea. En mäktig potentat komplicerar där livet för huvudrollsinnehavaren Yakane (mer om vilken i tråden Yakane). Men vad för potentat? Det måste vara någon mycket mäktig, men inte så fjärran i den bysantinska stratosfären att det inte skulle vara troligt att Yakane kunde komma i kontakt med honom. Det uteslöt kejsaren själv, men också premiärministern Megas Logothetes, som inte skulle sänka sig att ha direkt kontakt med en simpel legoknekt. Men från mina romerska studier påminde jag mig en kandidat, en vars makt endast stod kejsarens efter i huvudstaden, och som hade fingrarna i både högt som lågt. Prefekten.
Prefekt var en gammal titel och funktion, från romerska rikets praefecti, som från början var de praktiskt ansvariga för romerska legioner och svarade för disciplin och straffutmätning. De kom senare att bli titel för ståthållare i prefekturerna, det senantika romerska rikets provinser. I Rom var stadsprefekten, Praefectus Urbi, den högste magistraten eller domaren och gavs alla befogenheter nödvändiga för att upprätthålla lag och ordning i staden, inklusive en slags ordförandeposition gentemot stadens gillen och korporationer (collegia). Hans makt ökade med fler och fler befogenheter tills han i praktiken blev Roms ståthållare eller borgmästare, endast underställd kejsaren själv.
När romerska rikets huvudsäte flyttades till Konstantinopel fick den nya huvudstaden en stadsprefekt (Eparchos) med samma position som prefectus urbi i det sena Rom: han var den högste representanten för lag och ordning och företrädde också kejsarmakten gentemot alla korporationer, från gillena och hela vägen upp till den nya Konstantinopolitiska Senaten, över vilken han presiderade. För det ändamålet uppgraderades ämbetet så att dess innehavare kom att räknas till illustres – den högsta rangklassen i den bysantinska senaten.
Eparken och kejsaren - från Skylitzes krönika
Prefekten var alltså direktansvarig för administrationen av Konstantinopel och dess närområde. Stadsprefektens ansvarssfärer, vilka alla sprang ur upprätthållandet av lag, ordning och service i staden, tolkades mycket brett och inkluderade som sagt regleringen och överinseendet av alla gillen, korporationer och offentliga institutioner, såsom ansvar för tillsättningen av lärare till Konstantinopels universitet och utdelningen av säd i staden. I den mellanbysantinska perioden (ca 750-1050) var eparchen den främste domaren i huvudstaden efter kejsaren själv. Inom hela rikets förvaltning kom han direkt efter megas logothetes, den högste ministern, i rang, på ungefär samma nivå som Logothetes tou Genikon, finansministern i det bysantinska systemet.
Arkelogisk skiss praetorium i Caesarea
Eparchens unika maktställning vilade på hans dubbla roll som dels en hög civil ämbetsman, dels en exekutiv makthavare med egna trupper och styrkor till sitt förfogande. Förutom murarnas garnisoner och kejsarens privata vakt var prefektens trupper de enda permaneta stående styrkorna i staden. Stadspolisen (taxiotai) och nattvakten (vigles) lydde under honom, liksom fängelserna av vilka det viktigaste var i de nedre nivåerna av hans stora residenskomplex, praetorium, vilken befanns centralt vid Konstantins Forum på huvudgatan mese, inte långt från kejserliga palatset.
För min berättelse studerade jag arkeologiska rekonstruktioner av prefektsbyggnader i romerska riket samt från utgrävningar och stadsplaner i nuvarande Istanbul, för att få fram ett troligt utseende för Eparchens stora komplex i mitt fantasy-Konstantinopel, Aracanea. Se ett utkast till enkel storyboard nedan”.
Praetorium, Eparchens Komplex i Aracanea
Därefter kom en hel förvaltning med underlydande subprefekter, bl.a.
Inför eparchen kallades huvudmännen, geitoniarchai och domarna (kritai) för stadens distrikt (regeonai, från lat. regiones), liksom parathalassites, hamnmästaren med ansvar för staden hamnar och stränder liksom för tullar, liksom inspektörer (epoptai), gillenas huvudmän (exarchoi) och marknadsinspektörerna boullotai, som likt muhtasiberna i Islams länder kontrollerade och satte eparchens sigill på varor, vikter och vågar på marknaderna.
Ovanstående gör att eparchen är perfekt som en makthavare som samtidigt är en skuggfigur över mer skumma göranden, och gör att man kan introducera sådant som lokala skurkar och maffior, och element ur deckar-thrillergenren till berättelsen. Den som sett den utmärkta TV-serien ”Rome” från HBO minns säkert framställningen av collegia, de lokala ordningsmännen, i principer oskiljbara från maffior, som härskade över Roms kullar i serien och som även pretendenterna Julius Caesar, Augustus och Marcus Antonius måste ta hänsyn till för att få staden att fungera. Eparchen är en sådan som kan sända en blodtörstig galning som Yakane ner för att handskas med slöddret, se t.ex. från ”Rome” när Lucius Vorenus påtvingar Aventin-kullens collegia sin vilja för vad jag talar om.
Själva faktum att eparchen spelar en roll i min berättelse innebär dock ett avsteg från verkligheten. Hans befogenheter försvann efter det fjärde korståget 1204 efter att redan tidigare varit på dekis, och när bysantinarna återtog Konstantinopel 1267 organiserades den sargade staden inte åter under en prefekt, och hela den ovasntående förvaltningen gav vika för entt mycket grövre och småskaligare system. Men i mitt Aracanea skedde inte det fjärde korståget, och den mellanbysantinska hierarkin, däribland den mäktige Eparchens ämbete, lever vidare i däst men stolt dekadens.
Amerikanska Hemvärnets Symbol
Eparchen bar en toga av senatorstyp, en s.k . toga praetexta som tecken på sitt ämbetes civila karaktär och position gentemot senaten. Hans klädedräkt följde ett karaktäristiskt färgschema, med en svart och vit tunika (chiton) som officiellt tecken på ämbetet (se bilden från Skylitzes ovan). Hans dräkt pryddes med brodyrer av den ”juridiska yxan”, de traditionella prefektyxorna som förekommer tillsammans med de bekanta spöknippena Faces, som symbolen för hans rättskipande makt. Denna symbol för rättskipning var också broderad på de kläder som bars av vissa av hans män och underlydande prefekter.
För mer om faces se tidigare inlägg om Sverigedemokratisk Symbolik. Värt att notera är att Eparchens symbol som så mycket annat romerskt överlevt och tagits upp av USA, och bland annat pryder det amerikanska nationalgardets emblem(se bilden).
Andreas Papandreou & Dimitra Leani
Jag grunnade länge på hur eparchen skulle se ut personligen. Skådespelare som Jürgen Prochnow, Anthony Quinn med flera passerade revy, men förkastades som alltför moderna och utan den rätta…grekiska prägeln. Som vanligt stirrade svaret en i ansiktet – jag hade omedvetet tänkt á la Hollywood, på alltför unga och fotogeniska förebilder. Det finns en bra förebild i vår nära nutid, en slug och listig maktspelare som också hade den klassiske åldrade potentatens aptit för yngre kvinnor – precis som min berättelses eparch. Nämligen Greklands f.d. premiärminister Andreas Papandreou. Under decennier byggde Papandrou upp sitt Pasok-parti till en mäktig klientorganisation som återkommande kunde ta makten i Grekland. Om hans arv kommer grekerna, just nu på gränsen, om inte förbi den, till statsbankrutt att diskutera länge än. Men ingen kan ta ifrån Papandreou hans skicklighet att manövrera sig till makten och behålla inflytande ända till slutet. En annan lustig parallell var att Papandreou på sin ålders höst fattade tycke för en yppig flygvärdinna, Dimitra Liani, och gifte sig med henne efter att ha haft henne som älskarinna i flera år – min Eparch har en liknande sådan affär. Jag hade inte nämnt honom, och som en liten blinkning gav jag därför honom namnet Andreas Dimitrianou.
Faces & Yxor för Eparchen, ordningsmaktens högste chef
Bilder på Papandreou finns, inte ymnigt men ändå, på nätet. Så i en blandning av tekniker, både blyerts och mjukt kol, tuschpennor och penslar gjorde jag flera bilder och utkast till hans utseende som fogades samman i ett collage. Ansiktsuttrycken är begränsade till de han skulle visa i sin ämbetssal – eparchen i min berättelse framstår som slug, men också eftertänksam och praktisk, ja krass, och trots sin ålder med en skarp blick och närvaro.
Baserat på prefektyxorna gjorde jag också en design av eparchens symbol med två korslagda faces-försedda yxor och satte den på hans kläder. Kläderna ja. Här har tidigare bysantins klädsel diskuterats, både allmänt och i samband med design för en kvinnas klädedräkt, och jag skall inte uppehålla mig vid det. Helt kort kan sägas att eparchen över sin svartvita chiton-tunika bär sin toga pratexta, senatorstoga. Jag broderade dem schematiskt men rikligt för att visa på hans rikedom och makt, med mönster från kyrkomålningar och bevarade bokillustrationer. På det hela taget är jag nöjd – lärorikt var det som vanligt, och det verkar (av mina sökningar på nätet iaf) också som om inte många har avbildat en eparch eller andra höga bysantinska ämbetshavare på sistone.
Aracaneas Eparch eller Prefekt, med sitt Signum
Andra inlägg på temat Bysantinska studier finns under samlingsrubrikerna
Bysantinsk /Ortodox Arkitektur
————————————————————–
På senare år har redovisningen av detaljstudier av bysans samhälle blivit oerhört mycket lättare tack vare wikipedia – sällan är detta påfund bättre tills in rätt än för studier av det bysantinska , om vilken man kan hitta en rik flora av artiklar. En kort lista av de citerade här innehåller:
”Prefektens bok” från 900-talet, som stadgade reglerna för de gillen som kom under stadsprefektens auktoritet, är en av de främsta källorna till Konstantinopels dåtida stadsliv. Se en introduktion till dess innehåll i http://en.wikipedia.org/wiki/Book_of_the_Prefect
För den som är mogen att gå vidare från Wikipedia rekommenderar jag som vanligt ”Byzantium, the Surprising Life of a Medieval Empire” av Judith Herrin, tillgänglig på Amazon, översatt till svenska med titeln ”Det Bysantinska Riket” på t.ex. Adlibris och Bokus. För hur huvudstaden kunde te sig hade jag behållning av Michael McLagans ”The City of Constantinople” som finns begagnad på Amazon. Konstantinopel och Bysans generellt skildras levande av John Julius Norwich i dennes serie om tre böcker
som rekommenderas varmt. De finns på såväl Bokus (http://www.bokus.com/bok/9780140114478/byzantium/, http://www.bokus.com/bok/9780140114485/byzantium/, http://www.bokus.com/bok/9780679416500/byzantium-iii-the-decline-and-fall/) som Amazon.
Den främsta källan till vår kunskap om byzantinska befattningshavare är arbetet Kletorologion, en lista över kejserliga ceremonier från den mellanbysantisnka perioden som sammanfattar alla ämbetshavare och titlar inom den månghövdade kejserliga hierarkin, skriven av ämbetsmannen Philoteos år 899 (under kejsar Leo VI ”den Vises” styre). Se http://en.wikipedia.org/wiki/Kletorologion för en introduktion av dess tillkosmt och betydelse. Själva Kletorologion finns tillgängling att läsa översatt till engelska tack vare John Bagnell Burys arbete från 1911, ”The imperial administrative system in the ninth century, with a revised text of Kletorologion of Philotheos” och finns tillgänglig via openlibrary http://openlibrary.org/books/OL7109086M/The_imperial_administrative_system_in_the_ninth_century och http://www.archive.org/details/imperialadminist00buryrich
En introduktion till Andreas Papandreou finns i http://en.wikipedia.org/wiki/Andreas_Papandreou
21 04
Detta galleri innehåller 3 bilder.
Arbetet på en bildidé som inte riktigt hann förverkligas före deadlinen för en artikel illustrerar väl en av mina maximer – om att man inte skall låta goda idéer förfaras, och inte skämmas för att ta upp trådar och gamla koncept. En idé som jag påbörjade men inte hann färdigställa var en bild till min […]
10 04
Detta galleri innehåller 10 bilder.
Efter mina första studier av den sköna Sophia Lorens anlete var nästa steg kroppsstudier, en stöttesten i mina första försök till Zoes figur. Trots att Zoe förekommer under en begränsad del av berättelsen är förståelsen av kroppens form i hennes fall viktigare än för många andra på grund av den rådande klädedräkten, som utretts i […]
31 03
Detta galleri innehåller 8 bilder.
Jakten på ett utseende till den bysantinska Zoe går vidare. Här redogörs för hur ett passande innehavare av Zoes mantel till slut hittades, i skepnad av en av de klassiska filmstjärnorna från 1950-talet och framåt. I första inlägget om jakten på Zoe skrev jag om de övergivna försöken att besätta figuren med aktrisen Barbara Carreras utseende, […]
27 03
Detta galleri innehåller 10 bilder.
En dam av tvivelaktigt rykte, men av intagande skönhet, som vet väl att intrigera i den bysantinska världen och kan sätta såväl stalldrängar som kejserliga prefekter på plats. En sådan kvinna har jag sökt efter för en karaktär till min berättelse, den mystiska Zoe. Zoe är den som lärt krigskaptenen Yakane, en barbarisk otrogen utböling, att […]
23 03
Detta galleri innehåller 6 bilder.
Elisabeth Taylor avled idag 79 år gammal efter en omtalad och på många sätt lysande karriär, och ett skandalomsusat privatliv som får många moderna kändisar att framstå som småskolebarn. Elizabeth Taylor började sin karriär som barnstjärna, och var med i filmer som ”Lassie på äventyr” redan runt 10 års ålder (1943). Hennes roller i ungdomen […]
12 03
Detta galleri innehåller 15 bilder.
Kavalkaden av märkliga återkomster ifråga om kläder fortsätter, med en detalj som redan Terry Pratchett (”The Light Fantastic”)ironiserade över var märkligt populär inom Fantasy-genren. Nu är den här, och inte bara på gatflickor á la Pretty Woman. Den höga stöveln har gjort sin återkomst. Den höga stövelns definitiva återkomst på catwalken och snart på var kvinnas […]
Jag skrev i inledningen till de två inläggen om långa stövlar att stövelns historia och förståelsen av deras utseende och syfte utgör en bakgrund för mig för att skapa egna varianter. Här skall jag visa hur en sådan design, som jag också gjort för många andra rekvisitadetaljer, kan se ut.
Design för Corinnas kläder.
Jag hade för flera år sedan skissat på min figur Corinnas reseutstyrsel inför en bild av henne i kamp med en drake. Min uppmärksamhet den gången rörde mest hennes hela dräkt, stövlarna gjordes översiktligt och som delar av en helhet snarare än ett eget stycke i sin egen rätt. När jag började bereda mer detaljerade tablåer och bilder uppstod ett nytt behov av en närmare titt och utförligare design.
Lite retsamt för mig måste jag vidstå att första impulsen till Corinnas boot-design kom från Nicole Scherzinger, den iofs anslående sångerskan i det märkliga strippor-som-sjunger/stönar-iförda-lack-och läder-bandet Pussycat Dolls. Jag har studerat hennes intressanta hawaiiska utseende i samband med ett annat projekt, men kunde inte missa de knasiga boots som hon och hennes bandmedlemmar ständigt flaxar runt med. Nicoles märkliga skodon ser nästan ut som ett slags benskydd, och jag höll just då på att designa detaljer för en rustning till Corinna. Vore det inte kul om…?
Medeltida Ridstövlar
Jag hade redan den gången snabbt nog gått över till att leta efter riktiga medeltida förlagor. Nu hade jag många fler, och med dem som bas bestämde jag mig för satsa på en egen design. Tre krav framstod:
– tidsäkta realism – Inga lackstövlar för S&M bruk där inte, inga höga klackar, inga modernt behandlade material eller design, det måste se ut som något som verkligen fanns
– de måste vara vanlig vildmarksutrustning, utan långsökta extravaganser eller obskyra detaljer. Och inga eftergifter för en specifikt kvinnlig form fick finnas, eftersom Corinna under denna del av handlingen rör sig runt klädd som en man. Stövlarna måste fås att passa ändå.
– funktionen måste styra formen. De måste fungera att rida med, men inför en resa i träskområden måste de även vara bekväma att gå i. Höga men också tåliga, i matt, impregnerat läder som medger rörelse och inte smiter för tätt var ledordet.
Med hjälp av de bilder jag samlade på mig och lite böcker och vägledning började jag från början – hur skulle de grundläggande läderbitarna skäras och vikas, och hur skulle sedan stövelns spännen osv sättas? Jag gjorde en ”ren”, enskild stövel steg för steg, stående för sig själv.
Design utformning Corinnas Vildmarksstövlar
Sedan ritade jag Corinnas figur och satte på stövlarna för att få en känsla för passformen när de satt på benen, med en knäböjd variant för att utforska hur de skulle vika sig eller strama åt.
Corinnas vildmarksboots, figurdesign
Det blev inte dumt, och med den kunskap jag numera har om hur stövlar av olika modeller sitter på kroppen kunde jag ta in en läderkänsla som ser OK ut utan att det blir för modernt – det är fortfarande ett medeltida plagg, vilket märks av t.ex. tåspetsen som är enkelt sammansydd, inte gjord med moderna tekniker. Spännena är vanliga korta skärp, och placeringen av dem fungerade väl för nåbarhet, flexibilitet och rörelsefrihet.
Sist ritade jag in dem som en del av hela den tillhörande vildmarks/reseutstyrseln i en bild som skall bli del av en större tablå. Stövlarna passade väl in med övriga utrustningen, och såg bra ut på Corinna utan att man fått offra de tre styrande principerna.
Gamla Keltiska snörade boots
Den här lilla övningen gav blodad tand och jag har därefter tagit mig för att designa skodonen mer seriöst ínför framtida tablåer och Storyboards – se t.ex. designen av ett par stövlar för den livliga Kati.
De inspirerades av en gammal keltisk design jag hittade, och skall föreställa en vidareutveckling av en mycket mer primitiv grundutformning – i praktiken en delad läderstrut som binds och veckas för att passa med mängder av remmar.
Jag gjorde passformen av själva benet och dess övergång i fotdelen mer tillskuren, och utformade ett system med öglor inspirerade av vissa romerska sandaler, som som skulle göra stövlarna mer justerbara.Resultater blev även här inte helt misslyckat – det ser snyggt ut på henne, utan att göra avkall på funktion, och utan att tappa i ursprunglig och autentisk känsla.
Många andra designs för höga stövlar har tillkommit under mitt arbete med min berättelse, alla med liknande stöd i 1300-talsurkunder och rekonstruktioner från runtom i världen.
Jacks stövlar som redan visats i denna series inledning, är av bysantinskt ursprung i likhet med hans övriga utrustning, passande för mitt fiktiva Konstantinopel, det kosmopolitiska Aracanea. En bit in i berättelsen får den anslående Corinna en slags sagorustning gjord för sig, som hon i sitt orientaliska hemland döljer med bl.a. lårhöga stövlar fästa vid midjan. Det turkiska nomadursprunget till dessa har redogjorts för i del 2. Det är förstås ett utslag av mina preferenser – som tidigare nämnts gillar jag höga stövlar, men det där måste tuktas hårt med källkritikens hårda piska.
Den här lilla utflykten i stövlarnas värld ger en inblick till ännu en av kinksen med min metod – istället för att bara rita av en stövel måste jag tränga in bakom hela fenomenet och bli en fan av moderna Emilio Pucci… man får trösta sig med att det iaf är lärorikt. Liknande studier av framför allt klänningar, men också manstunikor, turbaner, mantlar och byxor har gjorts och kommer att redovisas här vad det lider.
←Föregående: ”Återkomster – Långa Boots del 3”
Neurotiska och flirtiga New-Yorkkvinnor, banbrytande artister, strippor, en iskall industri och en ful ankunge – alla spelar de roller i del 3 i serien om höga stövlar, som tar stövelns utveckling från 90-talet in i vår egen tid.
Föregående delar i denna serie finns här (del 1) och här (del 2).
Det man kan ta med sig från en film som ”Pretty Woman”, bortsett från dess absurda och förljugna story, är att en prakttjej eller självständig kvinna kan bära klassiska attribut för en ”dålig kvinna”, såsom höga stövlar, utan att vara en dålig person, och få prinsen och hela kungariket på det fåniga slutet. Det kan låta idiotiskt, men det här var på 90-talet fortfarande lite vågat, och kunde bara ske på vissa bestämda arenor, som popkulturens eller filmens värld, och under vissa ironiska eller speciella förutsättningar. De förutsättningarna kunde dock tänjas på, och utvidgas mer och mer.
Cynthia Nixon har höga boots...
Ett tydligt exempel på detta är TV-serien ”Sex and the City”, som ju ansågs vara mycket ”vågad” i USA när den fick premiär 1998. De fyra karaktärerna bär under loppet av seriens 8-åriga historia alla upptänkliga accessoarer av mer eller mindre smakfullt slag. Som skyltfönster för mode och trender kom serien att bli ett betydande fenomen, speciellt när den befäste sin ställning på 2000-talet. En omsvängning skedde i serien, där de från början intressanta och självständiga karaktärerna blev mer och mer platta och konventionella, men deras garderober och skohyllor mer och mer fantasifulla.
...liksom Sarah Jessica Parker
En av de accessoarer som vägde tyngst var vilka skor hjältinnorna (eller, nåja) bar. Och bland de många knasiga och extremt opraktiska skodon som de plågade sina fötter med fanns också höga stövlar, av finaste märke förstås. Sensmoralen är: visst, stöveln är fortfarande ett extravagant plagg med sexuella konnotationer, men en ”frigjord” kvinna kan bära dem, utan att vara fnask, speciellt om de är dyra och har rätt logga på sig. Detta var ingen slump, utan många faktorer verkade i samma riktning.
Bakom kulisserna satt modeskapare och modehus som Versace, Chanel och Thierry Mugler redan på 90-talet och insåg att fotmode inte skilde sig från modet i övrigt i sin ständiga flåsande jakt på sensationer och tendens att återanvända symboliska eller subkulturella attribut. Stöveln dök allt oftare upp i olika sammanhang i TV och film, alltid med en märklig nimbus av, tja ”stygghet” i sig. Men det var en snygg stygghet. Se t.ex Gisele Bündchens lesbiska skurk i den amerikanska versionen av filmen ”Taxi” – där kan man snacka om att slå många fetischflugor i en smäll – mode, brudar med eldvapen, biljakter, en supermodell, lite kinky sexualitet (nåja) och – höga boots.
Gisele Bündchen som stövelklädd badass i "Taxi"
Den höga stövelns genombrott, och beviset på att det skett ett slags paradigmskifte sedan 80-talet, utmärks alltså av att aldrig skulle kunnat återkomma på bred front om den inte samtidigt behållit ett stråk av ”stygghet” med sexuell innebörd. Detta framgår ännu tydligare när vi iakttar musikvärlden, en sfär där den ”lagoma” provokationen lyfts upp till en konstform.
Madonna bär upp sina hooker boots
En sångerska som alltid haft ett gott öga till vad som är på gång och konsekvent legat på en just lagom ”vågad” och extravagant framtoning är Madonna. Hon hade använt sig av hooker boots förut, men då främst för chockverkan – då, på 90-talet, var de stövlarna forfarande ren fetisch och allmänt opassande, och syftade inte till att vara trendsättande, snarare tvärtom – de skulle kittla med sin opassande framtoning, inte lända till efterrättelse.
Madonna i scenstövlar 2004
Men nu var det 2004 och för sin ”VIP”-turné tog Madonna på sig en anmärkningsvärd hög stövel som såg ut som en slags ”best of the high boot” sammanknådad till ett. Av svart läder (förstås), med snörning, hög höjd, hög klack, och nitliknande detaljer hade den allt som varit vågat i det förgångna och skulle ha ansetts opassande obskyrt 10-15 år innan.
Men ingen förfasades, tvärtom – det var vågat, det var man ense om, men också…helläckert. Alla ville kopiera det. Madonna hade gjort det igen – hon tog upp acessoaren höga stövlar igen
Rihanna shakes her boot(y)
precis när det var moget att bli ett massfenomen, och det plagierades och fördes snart ännu längre av varje artist som ville ha en vågad och sexuellt utmanande stil, som Rihanna, Lady Gaga, med flera i samma anda. Precis som den bara magen, de synliga underkläderna, jeansen med hål och annat som lanserats som lite ”edgy” i det förgånga har den höga stöveln brutit igenom en vall och behållit ett kittlande drag samtidigt som den appellerar till en bredare skara. Det säger också mycket om samtidens blaserade syn på exhibitionism och sexuell kittling att stripporna med mikrofon i Pussycat dolls, vilka i det förgångna knappast skulle varit ett passande skyltfönster för att marknadsföra produkter, numera inte bara kan vifta på rumpan för utsålda hus iförda extrema stövlar utan tjäna mycket mer pengar på ett eget, just det, skomärke. Hooker boots for the people! liksom.
Pussycat dolls does the fetisch
Det kan verka paradoxalt, men faktum att lättklädda, men ändå breda artister koketterade med den höga stöveln samtidigt som stilmedvetna kvinnor bar allt högre boots av finaste märke skapade just den spänning, den dubbeltydighet som ett objekt behöver för att bli riktigt lockande. På 60-talet hade dubbelheten bestått i att stöveln förvisso var lite kinky men samtidigt bars som ett tecken på en ny frihet. På 2000-talet blir stöveln ett tecken på att en tillräckligt stilmedveten kvinna med hjälp av starka varumärken kan höja sig över stövelns inneboende ”stygghet” – de blir i sig märken för en slags elegant exhibitionism.
Catwalken 2009, med lårhöga stövlar i alla väderstreck
Jennifer Lopez på premiär...
Den här genomgången visar också på hur viktigt det är med ”rätt” personer som anvisar riktningen när ett fenomen är moget att bli bredare. I den höga stövelns fall har vi stött på sådana som Nancy Sinatra, Jane Fonda, Madonna med flera bärare som gett ett plagg vidare betydelse och attraktionskraft. Men där finns också sådana som Patricia Field, kostymören i ”Sex and the City”, som också var också ansvarig i ”Djävulen bär Prada”, och vars förståelse av den moderna kvinnans konsumtionsmönster går igen i vad hon använder för accessoarer.
Maria Sharapova på lansering...
Det som Patricia Field och andra med henne intuitivt insåg var att den höga stövelns moderna konnotationer av lagom djärvhet, en önskan om att visa upp sig, och känsla för dyrköpt stil passar perfekt för nutiden.
Det passade också perfekt för de starka kommersiella mekanismer som arm i arm med trendsättarna blev intresserade av att damma av den gamla hooker booten. Genom att lyfta in de höga stövlarna i the mainstream kunde man skapa ännu en massmarknad av ännu en accessoar för olika prisklasser och ambitionsnivåer.
Genomslaget för the brand image, varumärkenas konceptuella budskap med dess mix av förväntingar och identitet i konsumtionssamhället, gör sedan stövlarna till ännu en bärare av ett varumärke som konsumenten kan haka upp sin identitet på.
Den moderna kändiskulturen där celebriteter kan ägna sig åt litet av varje, eller ibland ingenting alls, men ändå synas överallt, gjorde uppdraget lättare än det skulle varit i det förgångna: så snart kändisar av olika halt började bära stövlarna på premiärer, lanseringar, på krogen och på sina kaffe-latte-rundor hamnade bootsen i blickfånget.
Hjälpta av de profesionella kännarna och en mediekultur som gärna lånade sig för att skapa ännu en möjlighet till annonsintäkter kunde industrin således ta tag i de förbjudna S&M-bootsen och göra dem till rumsrena, moderiktiga stövlar för moderna kvinnor.
Det här blir prinsamt klart när man ser en film som ”Djävulen bär Prada” bara två år efter att ”Sex and the City” lades ner (2006). Här bar hjältinnan Anne Hathaway just höga stövlar av dyrt märke som delar av en chic och moderiktig persona som hon vill bygga upp i motsats till det återhållna och oglamourösa jag hon har i filmens början. Filmens moralkaka, att man inte skall sälja sin själ för det ytliga och blablablaaa överskuggas totalt av det faktum att hon trots allt behåller sin nya stil och flärd på slutet. Till vilken de höga bootsen numera hör, till skillnad från på ”Pretty Womans” tid.
Utvecklingen sedan 80-talet kan sammanfattas som att Julia Roberts tog av sig bootsen för att bli en sagoprinsessa, medan Anne Hathaway tar på sig dem för att göra detsamma. Det sistnämnda är mycket bättre för kommersen, vars dörrar kan öppnas för att släppa in de hungriga köparna i jakt på en snygg sko för att bättra på sina skamfilade jag.
Rent hantverksmässigt har de kvinnliga höga stövlarna vid det här laget förlorat varje drag av praktisk funktion. De är regelmässigt försedda med höga, smala klackar, och deras ”tuffa” utseende döljer massproducerade och omtåliga material, konstfärdigt bearbetade i vissa fall men utan något gemensamt med forna tiders väderbitna benläder.
Fashion Week, NY 2011. Snygga stövlar men… tjejer, ta på er 10 kilo, för tusan!
Den höga stöveln har alltså gjort en dubbel återkomst. Från att ha varit ett manligt praktiskt och krigiskt plagg blev den på 60-talet en befrielsesymbol för kvinnor, och efter 80-talets backlash är den nu på 2000-talet åter tillbaka som en prydnad för var kvinnas..ben. För dem av oss som gillar höga stövlar på grund av deras historia, profil, framhävande av benen, knarret av läder och allmänna tvetydighet är det bara att tacka och ta emot, så länge det nu varar. Min enda tunga invändning mot dagens höga stövel skulle vara att den i nutidens anda så ofta förses med stilettartade klackar som misshandlar kvinnornas stackars fötter på ett helt onödigt sätt.
Denna vindlande resa i den höga stövelns historia motiverades ursprungligen av mina egna studier av höga boots för avbildningar i en medeltida miljö. Man kan se det som en stor utvikning, men i sista delen skall som en slags epilog mina egna försök på stöveldesignens område läggas fram.
← Föregående inlägg ”Återkomster – Långa Boots, del 2”
Nästa: ”Långa Boots, del 4 – Egen stöveldesign ”→
25 02
Detta galleri innehåller 24 bilder.
Detta är andra delen i en studie av den höga Stövelns utveckling. Del 1, ”Återkomster – Långa Boots” tog upp stövelns tidiga utveckling. Denna del rör den era där Stöveln blir laddad av positiva och negativa innebörder efter 2a världskriget och fram till slutet på 80-talet. Som vi såg i del 1 av ”Återkomster – Långa […]
24 02
Detta galleri innehåller 8 bilder.
Medan jag hörde den stapplande översättningen av den Libyske diktatorn Khadaffis patetiska tal på tisdagskvällen, hans sista utmanande gest inför den framryckande upprorsvågen, påminde jag mig en tid då den samme Khadaffi tänkte sig att ena hela mellanöstern, och lanserade idén att förena viktiga arabländer i en Federation – med honom som ledare förstås. Raden av lovvärda […]
En av de mer kuriösa inslagen bland de projekt som förevisas på denna blogg är att jag håller på att skriva en slags berättelse, arbetet på vilken hämtar många grepp från filmens värld snarare än litteraturens. Parallellt med skrivandet har en mängd anknutna bilder producerats, vilka synts till här.
I en kort serie betraktelser beskrivs och stöts och blöts min konstiga metod tillsammans med att några gamla och nya bilder gås igenom/presenteras.
Här i del 1 skall definitioner gås igenom och det benas ut vad en storyboard inte är. Del 2 handlar om tablåer som hjälp för research och karaktärsutveckling. Del 3 visar slutligen den riktiga storyboardens kraft att ange ramar för handling, men även att sätta fokus på det viktigaste i en scen.
Först en definition. Storyboards är en arbetsmetod som brukas inom visuella medier, klassiskt sett film men numera också TV-program, reklam, dataspel m.m, och som består i att man med översiktliga teckningar pre-visualiserar något, dvs skissartat visar scener eller inslag som sedan skall filmas eller datoranimeras. De liknar till det yttre serieteckningar, och vilar på manuset för filmens eller spelets handling. En kort introduktion till Storyboardens praktik på ett kan ses i följande film.
Filmstudenten Thomas Boguszewski har gjort en kul liten film om Storyboardens historia, se nedan.
Ett namn står ut i minifilmen ovan, som är den regissör vars bruk av storyboards jag mest studerat och som också inspirerat mig: Ridley Scott, skaparen av filmer som ”Alien”, ”Blade Runner”, Gladiator, ”American Gangster”, ”Kingdom of Heaven” med många fler. Hans verk fyller min DVD-hylla. Som teckningsstudent vid Academy of Arts i london har Ridley ett mycket välutvecklat inre öga och lägger stor vikt vid visualiseringen av sina filmer.
Idén är att frammanna känslan av en hel bakomliggande värld, och fokusera på viktiga intryck som skapar närvaro, vilket lyckas på ett ofta mycket suggestivt och påtagligt sätt. Det är därför som hans stil passar så väl för historiska filmer eller Science Fiction, genrer där en viktig utmaning är att få miljön att komma till livs och inte bara vara en hög kulisser och maskeraddräkter. Ridley samarbetar nära med ledande storyboardartister eller konstnärer av hög rang, som Moebius eller HR Giger för de teckningar som ligger till grund för varje scen.
Ridleygram till "Kingdom of Heaven"
Förutom riktiga fullformatsstoryboards har Ridley ett eget grepp som kallas ”Ridleygrams”: grupper av ofta små storyboards som han själv ritar och som beskriver viktiga intryck, detaljer eller annat som sätter visuellt fokus inom varje redan definierad scen. Vi pratar om sekund-för-sekundkontroll här – varje ögonblick är specificerad och planerad. Nedan kan man se ett collage med ”Ridleygrams” för hans första film, ”The Duelists”.
Det var inte utan ett leende på läpparna jag erfor att han ofta sitter och kladdar de där på taxin, på inspelningsplatsen, på lunchen, ja överallt han kommer åt. Han verkar vara en man efter mitt sinne.
Att som jag gör producera teckningar under arbetet med en text är sällsynt och saknar förlagor som jag känner till, troligen för att det är extremt opraktiskt. Min process kan enkelt beskrivas som:
…och så vidare.
Visualiseringen är det viktiga. Ibland är det orden själva som föder visionen. Ibland kommer externa källor in, musik eller film eller även vardagens situationer. Ofta är det tvärtom ritandet och förberedelserna till bilden som ger impulsen till en scen eller dialog. Ibland dominerar tecknadet stort, och inte mycket blir skrivet. Ibland har skrivandet varit i fokus, och teckningarna har uppstått senare, och modifierat skrivandet med mer detaljer.
Läsare av denna blogg kan notera mitt bruk av termen storyboard för sådana teckningar. Jag har tidigare förevisat bilder som den till vänster som representanter för sådana ”storyboards”. Den illustrerar en scen ur berättelsen, ett sjöslag ute till havs med den beskrivna karaktären Claudio di Mazzatti och handlingen precis sådan den framstår i texten, som också i storyboardens tradition fick kött på benen av arbetet med bilden.
Men redan en bild som den nedan visar att tecknandet delvis lever sitt eget liv. Det är en scen från efter slaget, och något som rimligen måste hända med tanke på vad som följer. Men det där är inte beskrivet någonstans i berättelsen. Bilden visar något som inte finns i texten (I alla fall inte än). Det bara framgår att det måste hända. I en film skulle den inte vara malplacerad eftersom regelrätta manus ofta saknar beskrivningar av opersonliga skeenden och överlåter sådan dialog -och personfri handling till regissörens skön. Som i sin tur beställer en storyboard (eller som Ridley Scott gör, ritar en själv). Gjorde jag en fim skulle bilden nedan ligga helt rätt, oavsett manus. Men det gör jag inte.
I natten närmar sig Atreminarnas flotta Huvudlägret
En annan sak är att storyboards är översiktliga teckningar, snabbt utförda för att visa ett skeende. Och även om kvalitén på mina ”berättelse-bilder” varierar är de som hittills visats snarare teckningar eller illustrationer med viss omsorg om detaljerna (iaf vissa) än snabba skisser. ”Tablåer” skulle kanske passa bättre för de där mer genomarbetade bilderna. Gränsen är dock flytande. Notera t.ex. den bild som omedelbart följer på den ovanstående, som också skildrar något som ges nycket litet utrymme i texten: figuren jack får berätta om det där har hänt, men det skildras inte i realtid. Det är dock en så pass viktig händelse, och så intressant för mig som historieintresserad, att jag ändå gjorde en slags översiktlig bild av det, med klara storyboardiska drag.
Atreminarna Landstiger vid Arbine
Här var behovet att skildra händelseutvecklingen och det generella intrycket av scenen starkt överordnat: den mäktiga ankommande flottan, de tidstypiska skeppstyperna, riddarna som väller ut på stranden och inte minst de kuriösa landstigningsgalärerna, vilka designats utifrån skriftliga källor från det 4:e korståget (1204) – allt det är viktigare än att få till detaljerna helt perfekt. Tittar man närmare ser man det skissartade storyboard-draget.
Närbild på landstigningsgalär
Den närmaste landstigningsfarkosten har besättning och armborstskyttar längst fram, men ljuset som faller på skeppet är konstigt med tanke på att fullmånen är snett bakom skeppet. Det skulle ha räckt med att en eller två män höll i några facklor däruppe för att dölja denna inkonsekvens, men det tänkte jag inte på då. Ville man vara petig borde också några pilar sticka ut ur skrovet, med tanke på att det sägs i texten att fientliga bågskyttar väntade på stranden.
Spökskeppen närmar sig?
På närbild två kan man tydligt se att den närmaste båten är ett spökskepp och saknar besättning – det skeppet är bara där för att skapa en slags kontinuitet i ankomsten mot land, ett slags mellanled till massan av skepp längre bak. Inspirationen kom från en filmscen, nämligen den grekiska flottans ankomst i filmen ”Troy”, och den som ser efter noga ser att jag tagit några av seglen där och satt på mina egna skepp. Intrycket, inte detaljerna, är som sagt poängen.
"Troy" - grekernas flotta anländer
En annan sak är att vinkeln på mina olika skepp är lite skev – galären längst ut till höger borde vara längre fram i bilden, för den betraktas med ett starkt grodperspektiv. Meningen när jag startade med denna scen var att den båten skulle vara nära inpå betraktaren och dominera bilden mer – när jag sedan ändrade perspektivet till en bredare panoramisk vy blev dess vinkel mer och mer ett problem, som jag löste nödtorftigt genom att sträcka och bända galären ifråga med Photoshops ”warp”-verktyg. Photoshop har överhuvudtaget blivit ett viktigt redskap i sin egen rätt: med den kan jag kladda ner små enskilda bilder och sedan lägga ihop dem, rafsa till en bakgrund och sedan snabbrendera på det sätt som skett i Landstigningsbilden ovan.
Från de här bilderna var steget inte så långt till riktiga storyboards, både till utseendet och syftet. Och således började jag rita sådana när del 2 i min berättelse började skrivas. De delarna har hittills inte förevisats här, men skall jag visa på ett urval av de nyare bilderna för att illustrera hur, och kanske också varför, saker och ting kom att utvecklas i allt mer filmisk riktning.
Fortsättning: ”Om Teckningar och Berättande del 2″→
Med anledning av en artikel om USA:s presidentfru Michelle Obamas inverkan på den amerikanska modeindustrin i tidningen Utblick som jag ombads illustrera fick jag skäl att återkomma till ett ämne som jag ofta grunnat över: de märkliga och skiftande sätt som modeindustrin förhåller sig till makten.
Utblick 4/2010, "Ingen Klapp för Mamma" av Olivia Wronski
Decembernumret av Utblick (nr 4/2010) innehåller den utmärkta artikeln av Olivia Wronski om Michelle Obamas effekt på modevärlden som delvis låg till grund för detta inlägg. En av mina illustrationer kom också med i det numret, som finns tillgänglig som PDF.
Även om bilderna var nya slumpade det sig dock så att ämnet redan hade legat och pyrt i mig ett tag, eftersom det tagits upp i en del andra fora och i samtal om modet generellt: bl.a. en serie tv-sända debatter och intervjuer på den utmärkta tjänsten FORA-TV tog år 2009 upp teman kring kvinnor i politiken, Obama-effekten i amerikansk politik och Michelle Obamas gestalt specifikt: nedan kan några av dessa beses (klicka på bilderna för att komma till respektive film).
FORAtv - Women in American Culture: Female Politicians
FORAtv - Annette Gordon - The Obamas & Race in America
FORAtv Fashion Forward
Michelle Obama rock och matchande kjol
De första programmen satte tonen under året, men det var det sistnämnda som verkligen gjorde mig irriterad. OK att modevärlden är en av de mest skitsnackiga branscherna över huvudtaget, men det finns ju gränser. Frågan ställs: vad vill ni mest, klä (franska presidentfrun) Carla Bruni eller Michelle Obama? En hel hög med modefigurer bedyrar då unisont att det är så ”intressant” att klä en ”riktig Kvinna” istället för Carla Bruni som ”är en modell” och ”modeller är vi vana vid” – underförstått det är tråkigt eller oäkta på något sätt. Förvisso en åsikt man kan sympatisera med. Men vad har hindrat dessa modeskapare att använda sig av eller propagera för ”riktiga kvinnor” i det förgångna? Vem har satt pistolen mot huvudet på dem förut i det hänseendet?
Carla Bruni & Michelle Obama tuschteckning Utblick
Hur kan hyckleriet vara mer påfallande, än att när den förste svarte presidenten och därmed hans likaledes färgade, och påtagligt unga, familj genombryter barriärer och hela landet kokar av Obama-feber, då och inte förr börjar modevärldens kråkor att kraxa om hur fantaaastiskt det är att skapa kläder för en ”verklig” kvinna, som bara rååååkar vara den avgudade presidentens hustru? Jag måste erkänna att jag alltid haft en tagg i sidan till modeindustrins aktörer med tanke på den enorma skada som dessa ställt till med, t.ex. när de upphöjt sina vandrande klädhängare till ideal för hur kvinnor borde ser ut. Men den ohöljda kappvändarattityd som de här människorna visar upp tog min avsmak till helt nya nivåer.
Jag misstänker alltså att en viktig del av den inverkan som Michelle Obamas person haft på modevärlden handlar om sistnämndas servilitet och nervösa önskan att ligga ”rätt” i tiden. De anar en ny trend och beredda att följa den. Bidragande är den överhuvudtaget krypande attityden till den amerikanske statschefen och dennes familj, som lätt ger ifrån sig patetiska vibrationer… när hon började syssla med trädgårdsodling slogs det upp som en stor nyhet, osv osv. Så när hon bär ett modemärke blir det uppenbarligen trendigt. Som Olivia Wronskis artikel i Utblick nämner beräknas mervärdet av att Michelle Obama bär en klädnad eller accessoar vara 2,3%. Det är mycket mer än vad som oftast är mätbart på basis av en enskild reklamkampanj eller celebritetssponsring.
Which bag to choose today?
Två impulser blir tydliga här, dels fascination och kryperi för makten, dels den allmänna celebritetskulturen, som mer och mer lyfter fram ”kändisar” som bärare av livstilsval och företrädare för en hel identitet som marknadsförare är ivriga att kränga. Vilket förstås i sin tur handlar om att identitet mer och mer är något som konsumeras snarare än residerar inuti människor, i form av integritet och värderingar. Det är därför som modeskaparna kastar sig över Michelle, som förkroppsligandet av ett nytt identitetspaket. Allt annat är bullshit. Michelle förstår det där uppenbarligen och försöker göra något smart av det, genom att gynna modeskapare som gör mer ”normala” kläder & acessoarer för verksamma kvinnor (med universitetsexamina och karriär vill säga) snarare än att pråla ut sig som en filmstjärna eller trött societetstant. Tyvärr så minskar det inte konsumtionskarusellen en millimeter – hon gör sig bara till ännu ett skyltfönster för en själ -och ryggradslös industri som inte bryr sig ett dyft om de frågor som hon uppenbarligen själv besjälas av.
Det är förstås i en mening omöjligt att skriva om en celebritet som Michelle Obama utan att själv bidra till hypen. Men efter bakslaget för Obama vid mellanårsvalet till Senaten och Representanthuset har måhända Obama-effekten sett sin högsta punkt, och följaktligen kan vi kanske få se Michelle Obamas lyskraft minska.
Michelle Obama -Vogue Inside the White House
Det ironiska är jag delvis skulle komma att beklaga det, eftersom jag till skillnad från hycklarna faktiskt finner Michelle mycket intressant och värd att hålla ögonen på… fast som en egen figur, inte bihang till en snubbe. Och som möjlig makthavare, knappast modeikon – jag menar, den stil hon framhäver är trots allt mest en form av högre kvalitetspreppy. Det gör också modeskaparnas ”Ooooh” och ”aaaaah” extra fåniga: det är ju verkligen inte originella kläder hon bär, Michelle, hennes stil är snarare rätt proper och återhållen med en klar udd av högre medelklassutsyrsel. Knappast något som rockar världen på sikt, även om hon, och många kvinnor med henne, faktiskt ser bra ut i de där kläderna.
Ovan: Mina alster inspirerade av Vogue-bilden
Nej, det är som en kompetent och tänkande människa som Michelle är intressant. Det är som Hillary Clinton – jag minns diskussionerna på 90-talet med min far, som visade mig på att hon antagligen var den mer intelligenta av henne och Bill, vilket sedan visat sig stämma. Obama är en smart snubbe, men av vad jag läst och hört verkar Michelle vara den mer principfasta och karaktärsstarka av de två. Den amerikanske tyckaren Michael Eric Dyson skojar om att när Michelle blir president kommer Bin laden att hittas på en vecka… fan tro’t, framför allt för att hon än så länge inte verkar intresserad av att äntra podiet och starta en självständig politisk karriär. Men vi får väl se…
———————————————————
FORAtv är en utmärkt tjänst som jag skamlöst pitchar för alla, och som bjuder på en mängd intervjuer, föreläsningar och debatter inom områdena politik, vetenskap och kultur, med många perspektiv, oftast med deltagande av den yppersta gräddan av tidens engelsksspråkiga debattörer och tänkare. Förut var tjänsten i sin helhet gratis, reklamfri och klippen nedladdningsbara. I enlighet med tidens strömningar är en del av materialet numera avgiftsbelagt, ett betalt medlemskap krävs för att ladda ner klippen och reklam förekommer före (men inte inom) programmen. Men än är den väl värd många tittar: adressen är http://fora.tv/
Överskriftsbilden till det här inlägget innehåller ett urval av klädmärken som Michelle Obama garanterat burit vid ett eller flera tillfällen (konfirmerat genom bildbevis på nätet)och som sett sin försäljning stiga som följd.
Om att designa ett utseende för en ”normal” människa och de speciella svårigheterna detta innebär.
Efter publicering av utseendestudierna för den märkligt anblickande (?) Yakane är det på sin plats för den mer normalt funtade Jack, en annan karaktär ur mina berättelser. Jack är på sitt sätt lättare att designa eftersom han ser ut som en normal människa – man behöver inte uppfinna eller utforska en helt unik fysionomi för honom. Samtidigt är hans utseende därmed också mer subtilt, och svårare att få kläm på och få distinkt.
Jack har redan förekommit i storyboards, men då alltid i krigsmundering, mitt under ett pågående fältslag, miljöer som inte är ägnade åt att lyfta fram individuella sär -och karaktärsdrag. Det rent ytliga är att Jack stammar från motsvarande brittiska öarna, är ung men kanske inte längre någon yngling, och skall föreställa åtminstone att vara en inte helt frånstötande man. Men han är också en suput och obotlig lögnare och kvinnotjusare – en oborstad man med glimten i blicken och ett lite djävulusiskt flin på läpparna. Detta är drag som skall skänka individualitet och gå igenom i hans utseende.
Colin Farrell faces
Den lite oskarpa bild som dansat runt lite löst i min skalle de senaste åren har alla haft det långa, ostyrliga håret och den orakade hakan gemensamt. Men sedan? I fjol tog jag en titt i bildbiblioteken och funderade på de filmer man sett genom åren – fanns det månne bra förlagor där ute?
Två stycken kom fram för mig efter lite eftertanke, en irländare och skotte respektive: Colin Farrell och Gerard Butler.
Gerard Butler Pressbild
Farell hade sin främsta tid i början av 2000-talet, då han återkommande fick spela lite rebelliska och normöverskridande karaktärer av klassisk ”bad boy”-typ. Han var en stilig kille, kanske lite för välnärd och hjältefager i ansiktet trots sin orakade haka, men ändå med en touch av impulsivitet i sig – privat hade Farrell en air av droger, superi och bestigande av fala kvinnor kring sig, och vem kan klandra honom? Det passar för övrigt bra med det intryck Jack skall ge.
Colin Farell
Gerard Butler som Beowulf
Gerard Butler har däremot varit mer av en renodlad romantisk hjälte, en stilig och hunkig men ändå ”vanlig kille” i sina filmer, bortsett från ett eller annat sidospår, som den som kung Leonidas i ”300” och fantomen i ”Fantomen på Operan”. Han har också deltagit i flera filmer som utspelar sig i förmodern tid, som ”Timeline”, ”Beowulf & Grendel” och förstås ”300”, vilket ger en vink om hur han skulle te sig fäktande i medeltida kläder. Farrell har också haft utflykter i historiska filmer: ”Alexander” och ”The New World” är de som kommer till minnes. Gerard kan också se väldigt sympatisk och samtidigt lite klurig ut – det verkar överhuvudtaget vara en sak med dessa keltiska karlar, och det passar Jack som hand i handske.
Nåväl, med dessa två gentlemän som inspiration började jag jobba fram ett vettigt utseende för Jack. Först ansiktet.
Colin Farell + Gerald Butler = Jack?
I det här monterade urvalet av skisser kan man se att jag först övade på de verkliga förlagornas ansiktsform – varefter jag i de senare bilderna försökte få fram fungerande kombinationer eller varianter. Jag letade efter en rackare, fryntlig och sympatiskt och kanske lite väl snabb med ett bilhandlaraktigt smajl… men som också måste kunna se oerhört sliten och ruffig ut. Det blev inte så dumt, framför allt de två bilderna i mitten lyfter bra fram vad jag var ute efter.
Gerard Butler som Leonidas
Jag gick vidare till hans kroppsform och kroppsspråk. Det enklaste, att rakt av planka Gerald Butlers absurt vältrimmade kroppshydda i ”300” var inte på tapeten, men det är klart, Jack verkar tidvis som en medeltida legosoldat och kan ju inte vara en vekling. Han måste se ut att ha ridit en del, och kunna lyfta ett svärd. I själva verket är Jack en god krigare, men med tonvikten inte så mycket på jättebiceps. Hans är i grunden en smal kroppshydda, och det ymniga intaget av alkohol istället för mat utesluter någon kroppsbyggarfysik. Jag kastade en snabb blick på några fotbollsspelare och jobbade mig från det. En annan sak är också att han har ett ledigt kroppsspråk, han är inte direkt de strikta givaktens man.
Jack i lite olika poser
Min ovana vid att rita vanliga människor ställde till problem här, och tvingade fram mycket suddande och omtagningar… Jaja, det är den amatörritande superhjälteserienördens förbannelse, det är ett som är klart. Det är bara att bita ihop. Jag kunde inte avstå från att avbilda Jack sittande med sin flaska – inspirationen kommer förstås från en (påklädd) bild av Farrell. Hehe, den mannens lever…
Sålunda utrustad med grunden för ett fungerande utseende kunde man börja slipa en del på några utstyrslar – några bland klippen nedan har redan dykt upp i storyboards, några kommer i framtiden. Jack-karaktären är anpassbar och smälter in på de flesta ställen, så det finns många varianter att välja på: bland annat styrs han ut i en fullständig riddarrustning under ett inpasse som riddare i motsvarande Katalonien, och sagan förtäljer att han smugit runt utspökad som nunna… fortsättning följer.
Skisser Kläder för Jack - Landet Bortom, Väst & Aracanea
Den insikt som framför allt slagit mig när jag jobbade lite på Jack, och som numera ingår i min estetiska grundhållning, är att det i en mening är lättare att avbilda ett freak eller missbildad person, omvänt en stereotypt ”vacker” person, eller någon som eljest är mycket anmärkningsvärd i sitt utseende, än en ordinär person. Sistnämnda är också svårare att få lik från bild till bild – de små subtila kännetecknen är svårare att få till rätt, och gör att personens ansikte ser ut att variera våldsamt mellan bilder om man inte ser upp (som också framgår av ovan). Det normala må kanske inte vara lika lockande som det underbart sköna eller morbitt fascinerande som det frånstötande eller abnorma, men det är sannerligen inte ointressant, och rymmer sin egen mystik.
Inför slutförandet av skisserna av Yakane måste hans först porträtt benas ut. Hur ser vår muskulöse vän ut i ansiktet?
Det här är del 4 i en serie studier om utseende & anatomi – santliga delar kan studeras under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
Den sista punkten att reda ut centrerar kring Yakanes porträtt. Som sades i första inlägget i denna serie är Yakane en salig blandning av etniciteter: hans far är en motsvarighet till jude, hans mor en blandning av asiatiska och gamla indoeuropeiska folk. Det här borgar för en spännande mix av drag, som under åren inspirerat till flera skisser – se collaget här som samlar arbetet med skisser och koncept på 90-talet.
Skisser Yakanes ansikte från 90-talet
Det här bakgrundsarbetet, som bildade utgångångspunkt för vidare studier, visade huvuddragen i Yakanes visage. Han är således mörk i huden och har djupt liggande ögon som skuggas av en framträdande ögonbrynslinje, och från vars sammanlagda mörker linjer och rynkor strålar ut . Hans kindben är starka och han har markerad mun. Han bär, som seden är i hans land och klass, oftast håret långt.
Som synes av teckningarna finns (trots att jag använde kolpenna) en klar seriestil där i form av vissa detaljer som inte är realistiska – speciellt sättet att visa på Yakanes djupt liggande ögon är bristfälligt. Hans etnicitet är förvisso obestämbar, men dragen saknar något, en viss verklighetsanknytning. Och bilderna är alla i samma stenhårda läge utan mycket till uttryck, även om Yakane förvisso inte är de stora minernas man.
Klassisk Conan av John Buscema & Alfredo Alcala
En sak som slår mig är att utförandet och framtoningen påminner en del om Conan Barbaren, vilket inte är konstigt eftersom Conans främsta tecknare John Buscema & Alfredo Alcala och deras stämningsfulla balans av ljus och skugga var en viktig inspirationskälla. Man måste dock konstatera att jag helt enkelt inte var tillräckligt bra tecknare för att få fram alla de nyanser och detaljer som skulle vara med.
Genom åren har olika förlagor för ett mer realistiskt utseende för Yakane övervägts, men förkastats. Nu var ett avgörande nödvändigt.
"The Rock" i "Scorpion King"
Och se, där fanns faktiskt någon som dykt upp sedan Yakane skapades och åtminstone delvis kunde användas för ett närmare betraktat och mer realistiskt utseende vilken kom närmare min inre bild. Denne osannolike någon var fribrottaren, numera skådisen Dwayne ”The Rock” Johnson.
Närbild Dwayne Johnsson "The Rock"
Jag fick vetskap om honom efter äventyrsfilmerna ”The Mummy Returns” och ”The Scorpion King” (sistnämnda kom, trots sin bristande kvalité också att inspirera ett annat utseende, i form av den vackra Kelly Hu – mer om det i framtiden). Dwaynes skådespelarinsats skall lämnas därhän, men han har ett säreget utseende och närvaro med sin blandning av polynesier och vit nordeuropéättling, och han kan vara både en tämligen hotfullt stor och kraftig karl, men också slappna av och verka sympatisk. Hans anletsdrag och överskridande etniska drag passade som inspiration för ett något modifierat och mer konsekvent utseende för Yakane.
Några tidiga utkast hjälpte till att skärpa tankarna, och en vidarebearbetning med blyerts och kol blev oväntat bra – jag byggde ut den med fler huvudpositioner till en komplett detaljstudie ur olika vinklar, som kan betraktas nedan.
Yakanes ansikte
I rent övermod försökte jag mig till och med på lite minspel – inte mitt forte kan man lugnt säga, och resultatet blev därefter. Roligast är den i nedre högra hörnet som skulle visa Yakane som ser rädd eller orolig ut men där han snarast ser ut att stå inför att få skäll av sin käresta, hehe. Den viktigaste skillnaden mellan Yakane och en vanlig man som Dwayne skall ligga runt ögonen, där den förres skall vara djupt liggande och ge ett hotfullt intryck. Ljuset noterades mer än vanligt – det är den som är nyckeln till hur Yakane skall verka skrämmande och omänsklig i vissa situationer. En annan sak är ärren på ansikte och hals, vilka ger en föraning till de än mer omfattande skadorna och ärrbildningarna på hela kroppen.
Det här är ett ansikte man kan jobba med – nu återstod det sista (och denna undersöknings huvudsak) – att förvandla skisserna för hela kroppen till en färdig studie.
←Föregående: ”Yakane -Redan de Gamla Grekerna”
Nästa del:”Yakane – Början på Slutet”→
I denna bildstudie av starka män har, efter bodybuildare och styrkeatleter, stunden kommit till idrottsmän och andra starka karlar med vad jag vill kalla funktionell styrka – män som behöver ha styrka i hela kroppen, kombinerat med snabbhet och spänst, och under varierande situationer. Vi börjar i det gamla Grekland…
Det här är del 3 i en serie teckningsstudier på temat styrka och kroppsform. Samtliga delar finns under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
Grekiska brottare
Fältet vidgas med denna sista studerade kategori, där råstyrka skall betraktas som en viktig, ja avgörande men inte enda, egenskap för starka, fysiskt aktiva män. Som min kloka mor påpekade finns det hjälp för att fokusera, nämligen i antikens Grekland. De atleter som deltog i den stora olympiadens olika grenar och som utgjorde idealet för den grekiska manskroppen utgjordes av stadsstaternas främsta krigare, vilket var liktydigt med de mest stridbara fria medborgarna. De brottades, sprang, hoppade, kastade spjut & diskus, och var som sagt stridsmän.
Lennox Lewis, världsmästare i tungvikt, boxning
Dessa soldater-atleter fick bilda utgångspunkten för mitt sökande, och jag tittade på deras moderna motsvarigheter: mångskampsatleter såsom tiokampare och gymnaster, samt soldater och utövare av sporter med inslag av kamp tillsammans med andra moment, såsom boxare och rugbyspelare.
Amerikansk Marinsoldat
De här killarna har stor styrka, men tyglad av spänst och strävan efter kroppslig kontroll. De eftersträvar en kropp som är ett vasst och starkt, kompetent redskap, inte något att visa upp. Perfektion i relation till sina respektive sporter eller fysiskt krävande uppgifter är deras syfte. Abstrakta värden som en estetisk kroppshydda eller en enögd strävan efter en enda kvalité som råstyrka faller tillbaka för de varierande uppgifter som skall utföras.
John Rothlisberger, olympisk gymnast, USA
Till skillnad från styrkeatleterna har som synes den ständiga och mångfacetterade träningen av musklerna i hela kroppen smält deras fetter och gjort dem naturligt vältrimmade, utan bodybuildingens absurda ”rippande”. Deras muskler är också välväxta och tydliga men inte kantigt skapade av gym eller anabolt uppsvällda (även om prestationshöjande preparat verkligen inte är okända för t.ex. atleter). Även en boxare som Lennox Lewis (se bilden) är också betydligt smidigare än styrkeatleterna. Så ser kroppar ut som är kapabla till smidighet, snabbhet och spänst förutom stor styrka, och vi vet också att de dessutom har uthållighet och vad jag kallar ”hårdhet i kroppen” – de kan röra sig på många olika sätt och utöva sin styrka varierat. De är starka i praktiken och inte bara i spegeln, och kan anstränga sig i olika ställningar.
Nederländsk gymnast´demonstrerar överkroppsstyrka
Bismarck du Plessis -Sydafrikansk Rugbyspelare
Man kan så klart se en större variation inom den här gruppen. Gymnasterna t.ex. kan inte vara lika stora som boxarna med tanke på de volter och vändningar de skall utföra, och rugbyspelare är smidiga men också kraftigt byggda för att motstå hårda tag och stötar – men den som skulle hävda att inte samtliga dessa har en avundsvärd styrka till sitt förfogande bör söka avgiftning.
Den röda tråden här är enkelt uttryckt funktionell styrka, den kraft som driver kroppar som kan utföra månghanda rörelser och uppgifter under akut press och stor explosiv ansträngning. Det här är vad Yakanes kropp skall förmedla, även om han ligger åt det större hållet inom spektrat.
Tiokamparen Maurice Smith
Det verkade först som en avstickare, men ett faktum som tyvärr komplicerar min studie är att vissa, för att inte säga nästan alla, av mina exempel här ser lite för… moderna ut. De liknar inte medeltidsmänniskor. Modern högkaloridiet -och sjukvård och träningsmetoder har gjort dem lite för välskapta. Det är den moderna rika världens privilegium att kunna utveckla en stark kropp i lugn och ro, utan sjukdomar, svält och annat som sätter käppar i hjulen. I en äldre tid hade nog starka karlar mer av en medfödd styrka, troligtvis buren av en grövre benstomme än många av våra atleter – de hade inte möjlighet att bygga upp styrka på en i övrigt normal kroppsbyggnad med redskap och modern träning.
Men, kan man då fråga sig – hur gjorde grekerna det för 2500 år sedan? Det är en intressant fråga…
Men i alla fall. Min undersökning har vid det här laget gett tillräcklig inspiration, och hundratals bilder och åtskillig litteratur gåtts igenom. Genom att kombinera intrycken från framför allt de rena styrkemännen och de mer balanserade och smidiga atleterna har jag fått ett flertal anslag för att börja den nya designen på Yakanes kropp.
←Förra delen: ”Yakane-Stark som ett Lok?”
Nästa: ”Yakane -En man från många platser”→
En serie av betraktelser kring arbetet på att bestämma eller designa utseenden i bild – först ut är figuren Yakane, som aktualiserar en intressant fråga: hur skulle en riktigt kraftig och stark karl kunna se ut, utan anabola, gym och modern diet?
Detta är första delen i en serie om anatomiska studier och tecknande. Samtliga delar kan ses under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
Inför arbetet med storyboardsen aktualiserades en fråga som hängt med i åratal, nämligen hur flera av protagonisterna egentligen ser ut. Alltså själva, utan kläder, utrustning och diverse parafernalia. Ett fåtal är ordentligt designade, men många är bara beskrivna i text och en snabb skiss, med hänvisning till en verklig förlaga eller inspirationskälla. I takt med att bilderna på handlingen växte fram med ganska svagt stöd i tidigare skisser bestämdes det inför arbetet med kapitel 2 att påbörja ett parallellt projekt, nämligen en serie fristående designkoncept med fokus på olika figurers utseenden.
Yakane kroppstudie från 90-talet
Först ut är Yakane, den först beskrivna karaktären. Back in the days höll jag till godo med några mycket översiktliga egna skisser och bilder i serieteckningsstil. Inför det här projektet skulle han avbildas mer verklighetstroget, med blyerts och kol för god skuggning, närmare riktiga porträtt än en series stiliserade schablonutseenden. För sådan mer realistisk gestalting reser Yakane ett gäng intressant frågor med hänseende på etnicitet, kroppsform och relationen till det mänskligt möjliga. Det dominerande draget i Yakanes utseende är:
Det kan låta enkelt att bara rita och låta ovanstående bli som det vill, men vid närmare eftertanke – finns det någon som ser ut så, som man känner till? Inte jag i alla fall. Sålunda blev det till att utföra lite research. Kroppens form blev första anhalt.
Det vet väl alla hur en storbyggd och stark men ändå inte alltför vanskapt man ser ut? Njaaae, det är just det. Om man undersöker saken ser man att den bild många, i första vändan, har av en stark karl kan ha rätt lite med praktisk och fungerande styrka att göra. Inför arbetet med konceptdesignen synade jag de faktorer som styr hur en riktigt stark kropp skulle kunna se ut med ett vaksamt och problematiserande öga. Vad som framträdde var framför allt följande huvudkällor för en passande kroppsform: bodybuildare, styrkeatleter, militärer, utövare av vissa kampsporter och mångsidiga atleter & gymnaster. Från ett från början väldigt snävt fokus med inriktning enbart på mina bilder kom studierna av dessa tänkbara förlagor också att bidra till att, vid eftertanke, avslöja intressanta saker i synen på den manliga kroppen generellt.
Kroppsbyggare ställer upp sig
Först ut bodybuilding. För innebörden av bodybuilding se definitioner och lite fakta här.
Varför är bodybuildare relevanta för ett studium av en stark mans anatomi? Därför att vi alla är påverkade av medias bild, som delvis tagit till sig bodybuildningens och gymkulturens kroppssyn, som i sig förenar idéer om slankhet och synlighet för välutvecklade muskler till ett estetiskt ideal. Framför allt män har tagit till sig bodybuildingens styrande maxim, att målet för kroppsutvecklingen är stora svullna muskler som framträder så klart (eller ”definierat”) som möjligt med väl synliga blodådror och muskelfästen genom en starkt uttunnad hud. Som levande anatomiska planscher bygger bodybuildarna upp en kropp som samtidigt är avmagrad och har råstyrkans attribut, volym och tydlighet.
Det säger sig självt att detta utpräglat estetiska ideal, med en tendens till bristande förståelse för kroppens långsiktiga villkor, inte är speciellt fruktbart, utom möjligen som lisa för utövarnas självkänsla (vilket dock inte skall avfärdas utan vidare), och till gagn för gymägare och försäljare av diverse preparat som tillåter en att spänna musklerna hårdare och oftare -inklusive dopingpreparat, som grasserar inom den här träningsformen. Överdrifterna och bizarrerierna kommer följaktligen som ett brev på posten.
De värsta fallen avviker från mitt syfte och skall inte tas med här, de utgör typfall för ren och skär dysmorfofobi. Men redan en snubbe som denne till höger visar på poängen med att bodybuilding lösgör sig från alla praktiska, och även sina egna uttalade estetiska hänsyn, och gärna blir…något annat.
Bred Rygg -men hur Stark?
Poängen för mitt studiums syfte är att det här bara marginellt har med riktig styrka att göra, för att inte tala om uthållighet och förmåga att tillämpa dessa i skiftande situationer. Med all respekt för deras mål och syften är renodlade bodybuildare förvisso starka, men bara upp till en viss punkt och i en tämligen snäv mening. De kan röra på tunga vikter under väl avgränsade former. Men de kan inte hävda sig i tyngdlyftning eller någon annan sorts mer avancerad lyftning heller för den delen. De flesta av de största exemplaren kan knappt lyfta sin egen kropp ordentligt – mycket få kroppsbyggare klarar av att göra vad tex gymnaster regelmässigt gör, som att hålla sin kropp i rakt läge med usträckta armar hållande i romerska ringar. Be en renodlad bodybuildare dra sig snabbt uppför säg ett klätterrep, eller hoppa högt eller långt, och var beredd på att bli underväldigad.
Jag har ett stort och slött...öh, svärd
En annan sak med bäring här är att det ständiga avmagrandet för att se ”rippad” (så genomskinlig i huden) som möjligt leder till de konstigaste ät- och drickvanor som knappast skulle varit möjliga eller eftersträvansvärda i förmodern tid. Eller för de som har viktigare saker för sig, som ett ansträngande jobb att sköta, där musklerna i sig skulle komma till nytta. Det är en banal fantasi att tex tänka sig brandmän, som verkligen kan vara mycket starka, utan tillstymmelse till bukfett.
Icke desto mindre accepterar många numera utan vidare att manlig styrka porträtteras av en bodybuildare. Bodybuilding går i takt med tidens visuella kultur – det är intrycket, åsynen som är det viktigaste, inte substansen. Det är därför sönderdopade kroppsbyggare som Arnold Schwarzenegger et consortes får spela förhistoriska barbarer eller moderna elitsoldater på film, trots att verklighetens krigare med hälften så stora biceps skulle filea dem med sina bara händer och stapla benen i duschen.
Nej, renodlade bodybuildare som utgångsläge för den verkligt starke medeltidsmannen Yakane leder inte långt. Anblicken av styrka för anblickens egen skull lär inte vara det som präglar hans figur. Studiet av dessa är dock inte bortkastad, om inte annat så för att titta på muskler utan behov av en plansch (värdet av vilket inte skall underskattas). Jakten på den rena styrkans gestaltning fortsätter i nästa inlägg i denna serie – då skall vi titta på de starkaste go’a göbbarna – styrkeatleterna.
Nästa del, ”Yakane, stark som ett Lok?”→
Som saker kan förändras under bara några decennier. För några dagar sedan kom jag över denna 60-tals reklamposter där den välförtjänta sexsymbolen Raquel Welch gjorde reklam för kosttillskott som skulle hjälpa behövande kvinnor att sätta FLER kilon på sina förmodat magra kroppar…Det här var efter genombrottet i filmen ”A Swingin’ Summer” som var en av de sista företrädarna för genren beachmovie, där ungdomar festade och romantiserade på kaliforniens stränder, som hade en kort guldålder i det tidiga 60-talet.
På samma sätt som beach movien snart skulle vara en saga all var denna reklam också en av de sista dödsrosslingarna för ett ideal med fokus på ungdomlig sundhet och fylliga kurvor som snart skulle få känna på kallare klimat. Invändningarna mot hela det geschäft av skönheten som denna annons är en del av kan förstås fylla en bibel – såtillvida är den inte ett dugg bättre än dagens idiotiska ”hur du blir smal på 10-dagar”-tips kombinerat med skönhetsingrepp som fyller tidningssidor och reklamen. Det intressanta här är det ”problem” som beskrivs, hur kvinnorna som verkar inom skönhetsinsrikatde branscher valt att anpassa sig till detta och hur tiderna förändrats – och inte. Raquel Welch bildar på sätt och vis en intressant utgångspunkt för att betrakta det där.
Raquel Welch var alltid en vacker kvinna, med en kurvig figur på en sund och atletisk grund. Vid flytten till Hollywood verkar det dock som att hon troligen, som många kvinnor med icke-nordeuropeiska drag (hon är halvbolivianska, hennes ursprungliga namn är Jo Raquel Tejada) tvingades operera näsan något för att se mer ”vit” ut i det då ännu hårt rasistiska Hollywood. Det fungerade, och hon blev den sista av studiovärldens klassiska sexsymboler, vilket förseglades efter medverkan i filmen ”One Million Years B.C.” (se bilden). Tiderna och synen på skönhet kom dock att förändras mot 60-talets slut, mot en mycket magrare figur inspirerad av catwalkens vandrande klädhängare.
Jakten på en sådan mager skönhet kom dock att få en speciell twist under de nästföljande 20 åren, när amerikanernas och västvärldens tilltagande fetma och stillasittande liv började uppmärksammas. Tillsammans med Jane Fonda, en annan 60-talsstjärna, kom Raquel Welch under tidigt 80-tal att bli en av de ledande fixstjärnorna för tränings- och gympakulturen som då fick sitt stora genombrott. Raquel hade alltid tränat hårt och hållit sig ”fit”, och kunde dock ta det hela till en helt annan nivå än de flesta som bara ville bli smala – hennes emfas kom att ligga på muskler som faktiskt kunde kicka lite rumpa. Som framgår nedan.
Raquel Welch på 80-talet
Det var inte bara snyggt och god business dock, utan kom att kosta henne – SÅ vältränad vill många män och kvinnor inte att en ”riktig kvinna” skall vara, och Raquel Welch omgavs dessutom av en aura av att vara för tuff mot korkade män & journalister, för självständig och tja, för mycket helt enkelt. Det här accentuerades av att hon flera gånger lekte med sin uppenbara sexbombsaura och spelade roller som var könsöverskridande, som tex tranvestit (!) i filmen Myra Breckenbridge och även i teateruppsättningen av den klassiska könsbytarfilmen ”Victor/Victoria”. Det här gav upphov till en idé om att hon var ”butch” och för ”manlig” i sitt sätt, och hon fick en satkärringstämpel på sig som aldrig riktigt tvättats bort (se tex den här artikeln i The New Yorker).
Raquel Welch 2008
Hon fortsatte dock att göra oväntade saker i relation till sitt utseende. I likhet med många hollywoodstjärnor fick hon enligt egen utsago svåra skador på sitt hår och skalp av de ständiga omilda färgningarna och behandlingarna som var stapelvara i filmbranschen (Förutom näsan var Raquels naturliga hår för mörkt och tjockt för Hollywood), och efter 70-talet ser man henne sällan med sitt eget hår långt. Så vad gör hon? Hon gör en affär av sitt eget behov av löshår och lanserar en mycket framgångsrik affärsverksamhet med peruker och hårförlängningar. Smart.
Med tilltagande ålder och en industri byggd på sin skönhet har dock plastikkirurgerna på senare år fått en bra kund i Raquel, som tyvärr i likhet med många Hollywoodstjärnor inte riktigt kan släppa att man ens med de bästa gener inte kan vara snyggast i världen hur länge som helst (hon fyller 70 i år). Tiderna förändras och åldern måste förr eller senare ta ut sin rätt. Vår samtid är dock drabbad av idén att mormödrar skall vara sensuella på exakt samma sätt som 20-åriga kvinnor (och sistnämnda skall tydligen helst se ut som yngre tonåringar med ballonger under BH:n). Vindlande är färden från mörk och yppig skönhet, till ”vitifierad” attraktiv strandflicka och posterkvinna för fler kilon, till ursexig och slimmad fitnessgudinna, till arbetsbord för skickliga kirurger och kosmetologer.
Men ändå.
Kommersialism, exploatering, prydhet, missriktad vrede mot flyktiga moden och även fåfänga, ytlighet och annan mänsklig svaghet kan få en att glömma hur underbart vacker den mänskliga varelsen är. En hyllning för enastående skönhet och sexuell attraktion måste gå till den inspirerande, fascinerande Raquel. Må minnet av anblicken av henne i sin långa glans dagar leva så länge det finns människor som erkänner att de är fysiska varelser, och så länge ungdom, hälsa och skönhet kan uppskattas på de sätt, inklusive med de förbehåll, de förtjänar.
Så har till slut alla skisser som legat och skräpat, men varit till stor hjälp icke desto mindre för att skriva historiens första kapitel, förvandlats till storyboards som även andra än jag kan se vad de föreställer. Här har jag valt att sammanställa dem, para dem med de relevanta textställena i berättelsen de föreställer samt även länkar till musik som jag tycker passar varje scen (Länkarna går till Spotify alt. Youtube).
Födelsen
Kolpenna på blyertsskiss
Längre fram avtecknade sig fackelskenet bredvid en staty av ett lejon på ett fristående torn, förenad med fästningen ovan med en bågbro. Hon var nästan framme vid Lejonporten, nergången till de kungliga stallarna och sin farliga färds destination. Men var fanns den som skulle möta upp henne? Gülfems hjärta slog hårt medan hon bet i sina läppar av oro. Hon stod just i begrepp att lämna sitt paket på marken och skynda sig tillbaka till haremets trygghet när en skugga lösgjorde sig från det kompakta mörkret alldeles framför henne.”
Musik: Hans Zimmer – Instinct alt http://www.youtube.com/watch?v=LtEDQVBNnsI
Yakane ovan Arbine
Blyertsskiss, tusch och kolstift
Som en skugga ruvande i den röda kvällssolen som badade staden Arbine, havet i väster och de omgivande kullarna i ett gyllenrött sken, betraktade Yakane staden som i skymningen hukade sig nedanför dem. Han höll tyglarna stadigt om sin stora krigshäst som oroligt trampade av och an från sin plats bredvid utkiken. Bakom honom stod på rad ett halvdussin av de katapulter och krigsmaskiner med vilka de sedan flera dagar bombarderade staden nedanför kullarna.
Musik: Jerry Goldsmith – Old Bagdad alt http://www.youtube.com/watch?v=v3a3Bb1oUq0
Kolpenna med stödjande crosshatch & bläcklinjer på blyertsskiss
Yakane talar till trupperna inför Slaget om Arbine
Med allas ögon på sig steg Yakane upp på sin häst som hölls av Jack och höjde sin röst så att den genljöd över samlingsplatsen.
”Män! Just nu vet ingen hur striden ute på havet slutar. Allt vi kan göra är vår plikt här där vi är. De där nere tror säkert att de har anledning att fira. Låt oss slå den lusten ur dem, och påminna dem om vår eld! Låt dem frukta oss och vår seger mer än de hoppas på sin egen! Och gör vi vårt så vem vet vad morgondagen har i utsikt? Där ute rasar striden, och större styrkor än vår väntar på att ge sig i kampen. Men idag, just nu, är det vi som är dubbelörnens skugga. Låt ingen glömma att det är vi som har staden i våra klor! Protostrator och atreminarna kanske finner att staden, och dess rikedomar, redan gett sig till männen på kullarna.”
Samtidigt som han sade det sista höjde han armen och visade upp depeschen med sitt sigill och såg på Jack. Männen visste att denne överlämnade Yakanes budskap, och det gick snabbt upp ett ljus för dem.
Musik: Stargate SG 1 – Return To Active Duty/General Hammond
Yakane ser ut över belägringen och Sjöslaget om Arbine
Blyerts, tuschpenna -och pensel. Renderad
Yakane stod ovan avsatsen med katapulterna en bit upp på kullens fortsättning , varifrån han hade sikt ner mot staden och bortom den sjöslaget vid horisonten. Den magnifika vyn hade för Yakane en slags våldsam skönhet, och han kände sig vederkvickt av den bris som fick manteln att fladdra bakom honom likt seglen ute på havet. Ett sådant skådespel hade få av hans landsmän sett. Det var en vacker stridsskådeplats, ett bildskönt landskap en vanlig dag, nu bliven mer dramatisk då echatiska havets blåa vatten och den ljusa himlen sölades av svart rök, vrakgods och eld, och Arbines röda tegeltak alltmer doldes av diset från den krunska eldens tjocka svarta rök. De svarta plymerna ute på havet framträdde skarpt mot den ljusblå skyn med sina få ulliga moln. Vinden kastade de mörka slingorna fram och tillbaka och förenade dem till ett ruvande täcke, ett mörkt monster som tycktes sträcka ner svarta fingrar mot de små skvalpande flytetygen där nere.
Musik: Hans Zimmer – Do You Think I’m Saxon? – Score alt http://www.youtube.com/watch?v=8NWirlDso38
Deep Purple – Smoke On The Water alt http://www.youtube.com/watch?v=arpZ3fCwDEw
Inledande Rendering Claudio i Slaget vid Arbine
Tuschpenna på blyerts, tuschpensel. Renderad.
Lågorna slog ut från rundskeppets för och slickade dess hissade segel. Fartyget var dödsdömt, nostrilensarna hade slutat bekämpa elden. Nu var de dock på väg att lägga sig jämsides med Claudios skepp. Skeppen krängde i de höga vågorna, men i den starka vinden var segelfartyget snabbare än Claudios uttunnade led av rorsmän. Brinn upp, fördömda segel, brinn! I akterkastellet sköt Claudios besättning frenetiskt mot det annalkande trämonstret, vars för såg ut som en igelkott av de många loden. Men Claudio såg att det skulle bli strid man mot man. Nu hade fienden bara en chans, att borda ”Örnen”.
”Se upp män, de kommer!” vrålade Claudio med svärdet i högsta hugg.
Musik: A.R. Rahman – Storm alt http://www.youtube.com/watch?v=Qk16–gdlHg
Mondenaga de Quiroga i Yakanes tält, m Jack
Tuschad blyertsskiss, cross-hatch. Renderad
Ur sin vida kappa tog prästen sakta och demonstrativt fram en skriftrulle försedd med en bulla, liknande de stora metallsigill som ketorianerna brukade på sina högsta officiella skrivelser och räckte fram den, dock utan att släppa taget. Sigillet såg ut som ett stort mynt, med infattade snören av olika färg som band runt det vikta papperet. Yakane fingrade på den. Denna var ingraverad med soldekerationerna som hörde till västerlänningarnas och ketorianernas tro, numenismen, och bilder på två mansansikten samt inskriptionerna SIMEON och SARANEUS i den västerländska skriften som skilde sig från ketorianernas. När Yakane vände på den såg han att det stod något skrivet på baksidan: VICARIUS IANNAII BENEDICTUS X. Vicarius Iannaii, alltså Iannais, deras profets, ställföreträdare. Yakane såg upp från bullan till prästen med en skeptisk och frågande blick.
Musik: A.R. Rahman – Dr Dee Part 1 alt http://www.youtube.com/watch?v=3FFTf33ixWY
I natten närmar sig Atreminarnas flotta Huvudlägret
Blyertsskisser, tuschpenna -och pensel. Hopfogad och renderad.
[…] deras blickar riktades ut mot vågorna där de kunde urskilja en rad av skepp som lösgjorde sig från sjöslagets dödliga omfamning och styrde in mot strand. Runtomkring dem stod havet i brand, de tågade som ut ur helvetet och tillbaka till världen, årtag för årtag, mot havets makt, mot vind och regn, nu till slut segerrika mot sina fiender. Men vems sida var det?
Vem hade segrat? Det ändlösa ögonblicket innan Yakane och hans kisande män kunde få syn på skeppens fanor drogs ut till det outhärdliga. Sedan sjönk hjärtat i bröstet på dem när de skymtade den vita stegrande hästen mot blå botten på de ankommande skeppens master och akterkastell. Atreminarna hade dragit det längsta strået i stormen och kaoset. De hade brutit igenom blockaden.
Musik: Hans Zimmer – I See Dead People In Boats alt http://www.youtube.com/watch?v=pccvB8aGzCk
Atreminarna Landstiger vid Arbine
Tuschad blyertsskiss, cross-hatch. Hopfogad och renderad.
”Då stormade vakten in och sade att iorikoi redan befann sig i lägret, att de steg från krigsfartygen direkt ut på stranden! Panik utbröt och alla sprang ut. Därute var lägret i oordning och alla gjorde sig redo och beväpnade sig. Soldatern sprang ner till stranden, som inte var ordentligt skyddad eller försvarad. Där hade atreminarna lagt till med stora skepp med runda kölar och en slags portar i fören ur vilka uppsuttna ryttare stormade ut… rakt in i striden! De slaktade de bågskyttar som hade stått närmast vattenlinjen på vakt och var på väg att bana sig väg in i lägret… Jag har aldrig sett något liknande.”
Musik: Basil Poledouris – Destruction of Roger Young alt http://www.youtube.com/watch?v=NzdHMI9GbCs&feature=related
Yakane leder reträtten från Arbine - ljussatt
Blyerts, tuschpenna -och pensel. Renderad.
Yakane tände en stor fackla och gjorde sig själv till en tydlig punkt, klev upp på branten så att de alla kunde se honom. En försäkran för männen. Var de än kom ifrån, varför de än tagit upp vapnen, skulle de se att den som angav riktningen var där mitt ibland dem. Hans stora mantelklädda figur ledde dem genom mörkret, mot dagens gryning. Hela natten marscherade de.
Musik: Craig Armstrong – They’re Here och Craig Armstrong – Escape som finns i längre version här http://www.youtube.com/watch?v=ZhP6F-vxeZI&feature=related
Dags för en storyboard i mer vardaglig miljö, där befälhavare Yakane tar emot det kyrkliga sändebudet Mondenaga de Quiroga i sitt tält. Till skillnad från de flesta andra översiktsteckningar hittills fokuserar denna på personerna och deras interaktion snarare än på handling i en större miljö. Större vikt måste läggas på porträtten och ett mer dämpat kroppsspråk.
Jeremy Irons
Jack och Yakane har avbildats förr. Mondenaga de Quiroga är en ny karaktär i berättelsen, en munk utsänd av kyrkan för att förhandla med det östliga kejsardömet. Jag funderade länge och väl på hans utseende. Han måste utstråla en viss gravitas, samtidigt som han inte får vara för gammal, med tanke på den handling som följer och den auktoritet som han också axlar. Efter lång tids genomgång föll valet på Jeremy Irons. Hans utseende och utstrålning ligger väl i linje med Mondenaga-figurens behov: i själva verket ligger en av Jeremy Irons roller, den som jesuitpräst i den utmärkta filmen ”the Mission”, nära Mondenaga-karaktären med avseende på innehåll, handlande och inre väsen. Som framgår av bilden har han åldrats väl.
”The Mission” är för övrigt en viktig inspiration på många andra sätt. Det religiösa temat gjorde starkt intryck när jag såg den i de yngre tonåren, och inte bara Mondenaga- figuren utan den ännu viktigare karaktären Yvaine de Creres (inte avbildad här än) är inspirerade av rollfigurer i filmen. Det är också värt att nämna ”The Mission” för dess utsökta filmmusik, komponerad av den store mästaren Ennio Morricone och som i sig inspirerat flera scener i berättelsen. (Spotify-länk till The Mission Original Soundtrack finns här)
studie huva & kåpa
Den research som gjorts för medeltida kyrklig klädnad och som redogjorts för i andra storyboards (som t.ex. ”Kati inför Inkvisitionen”) gav basen för Mondenagas klädsel. Men ovanpå det skulle munken se ut som om denne varit på färd ett tag. Jag tog fram en redan gjord design för en resmantel (se bilden) och lade den ovanpå den klerikala klädseln. Jack och Yakane bär samma klädsel som i tidigare bilder från härlägret, dvs bysantinsk ringbrynja och tillhörande kringklädsel. Mest uppmärksamhet gavs åt Mondenagas och även Jacks porträtt, i den förres fall eftersom det dessutom fanns en bestämd förlaga som teckningen borde vara åtminstone lite lik.
Frågan om personernas positioner i rummet var det som krävde mest eftertanke när rekvisitan och utseendena bestämts. Och här blev bilden en nyttig övning i ”less is more”. Fantasy-och historisk målning är ofta operettartad, dramatisk och storvulen i sina gester – eller omvänt står bara personerna där, utan någon riktig relation till omgivningen. Här är idén dock av ett fångat ögonblick av ett mänskligt möte, vars personer måste relatera till varandra utan att se ut som om de strax skulle deklamera eller brista ut i sång… Nedan kan man se de olika stadierna av snurrande på den mentala kameran innan den rätta vinkeln framträdde.
Konceptidéer Yakane, Jack & Mondenaga
Slututförandet skedde i klassisk blyertskiss som tuschades med cross-hatch-teknik. Bilden skapades i två lager: dels personerna för sig, dels bakgrunden bestående av Yakanes tält, och sammanfogades i Photoshop. Den hopfogade bilden kan ses nedan.
Mondenaga i Yakanes befälstält
Ansiktsuttrycken är lågmälda, men blickar och framtoning borde passa för tillfället. Skalan var också viktig: de olika personernas storlek påverkar dels hur de ser på varandra och ger betraktaren en idé om den övergripande känslan i mötet. I sin hand håller Mondenaga en påvlig bulla, en skrift med en metallmedaljong som graverats med bilder på apostlarna Petrus och Paul (i detta fall deras motsvarigheter i berättelsen). Bakgrunden framstod för mitt inre som den hos en romersk befälhavares tält. Efter lite letande i den utmärkta TV-serien ”Masada”, om belägringen av den sista utposten för det judiska upproret 66-73 AD, fann jag några inventarier och detaljer som lika gärna kunde läggas in i en medeltida miljö. Dubbelörnen, symbolen för det bysantinska kejsardömet, fick ersätta den romerska Jupiterörnen. Efteråt renderades bilden i Photoshop, lite detaljer som tex Yakanes & Jacks ringbynja adderades och framför allt effekten av de olika ljuskällorna lades till. Resultatet kan ses nedan.
Mondenaga de Quiroga i Yakanes tält, m Jack
Shogun - James Clavell
I really like the detail and thought that went into this piece.
Wonderful Beauty ! "Ooh, oh, how many eyes have seen their dream?Oh, how many arms have felt their d
Om det rör sig om beställningar av bilder, immaterialrättsliga ärenden och annat anknutet till mater
hur kommer man i kontakt med dig?
Det är helt korrekt - de samtida romarna kopplade Hermes/Mercurius mer till Wotan/Oden. Jag gissar a
För övrigt har Hermes, även i sin esoteriska form Hermes Trismegistos (den trefalt mäktige) klara dr
För övrigt är det ju OS i Paris, och jag har alltid gillat björnar... "Jeder mann sein eigener Fussb
Kul att höra att du gillar den Hedningen! 11 till hedniska gudar kommer för att förhoppningsvis förh
Välkommen till min blogg, vars tema främst är visuella uttryck och skapande. Tidigare berördes också ofta andra teman såsom politik, religions- och samhällsdebatt.
Gillar (eller ogillar) du något, ge gärna feedback! Man kan sätta stjärnor ("Rate This") vid inläggen, "Gilla" längst ner vid inläggets slut. Och kommentera förstås - jag läser alla kommentarer så fort jag hinner.
/Pablo, alias Paulus Indomitus
För kontakt angående beställningar/
for inquiring about comissions, contact:
paulus.indomitus@gmail.com
Indomitus.blog 