I samband med att jag skrev om möjliga alternativ till Spotify kände jag ett behov att hissa eller dissa de olika varianterna som jag omnämnde, på ett lättöversiktligt sätt. Att sätta betyg helt enkelt, som tidningarna plägar göra. Jag är dock allergisk mot betygsskalor av typen ”1-5” eller ”fyra stjärnor” – och finner dem trista, med en konstig bismak dessutom: det är som om kvantifieringen, siffran, vilar på en falsk idé av objektivitet, av att saker verkligen går att jämföra så, på en löpande skala.
En skala borde vara just så, den får gärna vara tydlig, men skall inte försöka dölja det subjektiva tyckandet bakom. Och gärna vara lite kul också. Som tur är behövde jag inte uppfinna hjulet, utan hade redan ett eget alster i genren till hands, en som designades till den nu i frid vilande tidningen Nöjespressen. Vad kan visa gillande på ett sätt som är uttrycksfullt, utan att vara en fast skala? Det var frågan. Svaret från verkligheten är…ansiktet. Men det var taget, om än på ett väldigt abstrakt sätt, av Nöjesguidens kända skala. Men idén var där – fanns något annat som kan varieras för att uttrycka god- eller underkännande, nära till hands så att säga?
Vad gjorde man i den romerska arenan för att uttrycka liv – eller död?
Just det.
Sålunda slagen av lånad inspiration tillkom designen under några svettrökiga dagar mellan filmrecensioner och artiklar till tidningen. De olika gesterna i ändarna av gillande/ogillande kom rätt lätt – det svåra var mellanläget, symbolen för det neutrala. Till slut bestämde jag mig från en gest som min mamma gör, med en vickning av handen sträckt framåt för att markera ”så där”.
Så där är det – från Utmärkt till Uselt, en guide för smaken hos den recenserande eller tyckande parten. Den är knappast ett under av originalitet. Men so what. Nostalgifaktorn, och gammaldags slöhet vinner. Jag började genast dela ut betygen i min Spotify-artikel. Nedan synes händerna i vitt respektive svart framför en färgkarta med olika färger och olika toner.
Lämna en kommentar
Kommentarer 0