Kategoriarkiv: Världen

Poster med bäring på regioner från runt om i världen

Dumskallarnas Konspiration – En Sant Finländsk Armbindel

Dumskallarnas Konspiration – En Sant Finländsk Armbindel

16 04

Publicerat av


Förra veckan blev det känt att en funktionär hos partiet Sannfinländarna, Finlands variant på xenofobt och euroskeptiskt parti av en sort som numera förekommer lite varstans i Europa, ”skojade” om att förse folk från olika etnicitet, tro eller ursprung med en form av armbindlar för att polisen lätt skulle kunna identifiera dem.

Humoristen ifråga var Helena Eronen, sekreterare till den Sannfinländske riksdagsmannen James Hirvisaari. Hennes lilla skämtstycke tog formen av ett slags ”förslag” tillkommen som svar på att den finske diskrimineringsombudsmannen kritiserat den finländska polisens utövande av det som kallas för race profiling dvs. att klassificera folk som misstänkta på uttalad grundval av enbart deras etnicitet.

Helena Eronen

”Förslaget” gick i korthet ut på att man skulle förse folk med olika etnicitet och/eller trostillhörighet med väl synliga märken som syntes offentligt för att polisen lättare skulle kunna identifiera vederbörandes ursprung, vilket skulle lända polisarbetet en omätlig hjälp av någon anledning… det var lite diffust det där.

”Förslaget” och bloggposten togs ner efter en våldsam kritikstormen (varför, det var ju bara ett skämt?) men finns att läsa hos bloggen galdum.info (http://www.galdump.info/true-finns-minorities-wear-identifying-marks/), manglad genom Google translate. Men poängerna framgår.

If any foreigner would be required to keep the background telling patches, so the police as soon as he saw first met with at a glance, the “aha, that’s a Muslim from Somalia”, or “aha, that’s a beggar from Romania”. Muslims, it might look like a crescent, which define the color of someone such as a home or starting a national story, the Russians have the hammer and sickle, Cambodian land mine and the Americans have a hamburger.

[…]

If this suggestion seems somehow not-now-maybe-so-good-idea, so what if the pattern to turn the other way around? Then all Finnish citizens can be obliged to carry the patches, which could simply be for example the Finnish lion or the like, for example, or the region could be such tickets, and foreigners to recognize the fact that they do not have patches?

Hihihi. Jättekul. Speciellt de där sista. Så tokigt liksom.

Tacksamt också, eftersom James Hirvisaari därefter har kunnat uttala att varje normalintelligent människa borde förstå att det hela var ett ”skämt” och ”satir” och vägrat att ens kritisera sin sekreterares lilla hyss.

Ooops – vad var det jag kläckte ur mig nu igen?

Den okunnige och hänsynslöse lever ofta i ett medvetet lyckligt dis av ovetskap om sådant som skulle tvinga dem att modifiera sitt beteende. Därför är det faktiskt möjligt, osannolikt men möjligt, att det bara är ett rent sammanträffande att det är ett vanligt trick, brukat av alla möjliga från Putin, Sverigedemokrater till Silvio Belusconi, att påstå att bissarra idéer som utsätts för berättigat förakt är utslag av ”humor”, möjligen ett ”skämt” som ”gick för långt” när man råkat lufta fördomar eller sitt solkiga inre som man sedan inte vill stå för.

Etniciteten innefattar framför allt kultur, språk och religion, men man kan heller inte bortse från att utseendet också har en viss betydelse.

En ung Jimmie Åkesson om etnicitet. Refererat i Sydsvenskan den 22 april 2007.

På samma sätt kanske kunskaper inte är deras forte, så de kanske inte är medvetna om vilken skamlig, föraktansvärd historia själva idén om offentliga märkningar av människor har, om hur historiskt, ända tillbaka till medeltidens början, det varit ett sätt att stöta ut, eller fängsla, eller markera någon för döden. Att frågan kom upp nyligen när man i Finland genomförde att invandrare skall ha bruna ID-kort, och då det påtalades att det där leder tanken in på J-stämplar och annat spännande kan man förstås ha glömt.

Ibland är minnet kort. Om nu saker skulle utveckla sig så att Sannfinländarna tar makten i Finland, låt oss därför påminna dem om historien som en inspiration för att bygga ut deras system, så att det blir rationellt och systematiskt (se ovan).Var inspirationen kommer ifrån, det är ju inte så noga, det har vi ju deras ord på? Det blir iaf  praktiskt. För polisen.

Freudiansk blogginläggning

För just Sannfinländarna har ju en del andra idéer som liksom ligger i linje med vad Eronen råkade klämma ur sig i en slags bloggande variant av Freudiansk felsägning. Som att deras manifest anmodar finländska kvinnor att studera mindre och istället ägna sig åt att föda fler finländska barn. De är för att ha ett B-lag av medborgarskap – ett medborgarskap som skall vara ”villkorat” och kan återkallas så att man kan deportera folk som råkar vara fött utsoknes även om de är medborgare… Eller nej vänta – de kanske bara skämtar? De har ju skojat förr, t.ex om att ha en tyst minut vid Kim Jong-ils död.

Men OK, de säger sig vara frejdiga och skojfriska, det är ju bra, för vi är fler som uppskattar humor, och man måste säga att just den humoristiska visionen av Eronens slutkläm med en armbindel för finnar var visuellt skojjig.

Nu är detta en bildmässigt inriktad blogg, så  genom ett visuellt citat kan vi väl lyfta fram det skojfriska och humoristiska i Eronens funderingar, vägledd av hennes partikamrat Jussi Halla-aho som själv skämtade med media och själv publicerade en valaffisch på sig själv med horn och hitlermusche (se ovan).

Timo Soini, Sannfinnarnas´partiledare.
Say Heil to the Chief

Kul, inte sant?

Inte? Ja men… enligt Hirvisaari borde varje normalintelligent människa fatta satiren i det där?

*************************

(Förf. Anm. Ett stort tack till Björn för tipset om sannfinpajsarnas stollerier)

————————————-

Några Bloggar om saken

Om Sannfinländarna

Om ras & etniska märken

Om de nya bruna utlännings-ID-korten i Finland se

Publicerat i Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics, Rasism /Främlingsfientlighet / Xenophobia /Racism, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Spanat & Tänkt /On My Mind, Världen

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , ,

Om Fattigdom del 4 – Fattigdom i Afrika

Om Fattigdom del 4 – Fattigdom i Afrika

9 03

Publicerat av


Del 4 i artikelserie om Fattigdomen tar upp

FATTIGDOMEN I AFRIKA (Exkl. Nordafrika)

Afrika Söder om Sahara

Afrika är för många i Väst blivit själva sinnebilden för fattigdom i världen. En bild som även om den långt ifrån är fullständig eller ens riktigt rättvis, tyvärr har viss fog för sig. Afrika är den just nu fattigaste kontinenten.

Afrika var under europeiska kolonialmakters grepp fram till efter andra världskriget. Olikt i de latinamerikanska länderna som koloniserades tidigare och mestadels blev självständiga under 1800-talet, skedde förutom i Sydafrika ingen storskalig inflyttning av vita inbyggare som bildade nya, självständiga eliter. Kolonialmakterna såg till att ta för sig av regionens rikedomar i form av råvaror och behöll ett visst grepp om ländernas ekonomier även efter avkoloniseringen. I många länder söder om Sahara fick demokratiska styresformer liten eller ingen chans att utvecklas efter den brådstörtade befrielsen, och de nya lokala eliter som tog över hade sällan ett brett demokratiskt mandat eller möjlighet att främja sina länders utveckling. I många av länderna har de nya styresmännen visat sig vara korrupta, och berikade sig själva på sina länders bekostnad.

från Le Monde Diplomatique http://mondediplo.com/maps/inequalitymdv51

Det finns ibland en tendens att överförenkla den effekt som koloniseringen av Afrika fick, och att dra ut linjerna till nutiden samtidigt som man fråntar de lokala styresmännen och underskattar de lokala och unika konflikternas roll i utvecklingen eller bristen därav. Vad man däremot kan hävda är att i Afrika fick koloniseringen en speciellt djävulsk eftereffekt. Genom att lokala riken och strukturer krossades och koloniseringen tog formen av fjärrstyrd plundring utan stor inflyttning av kolonisatörer (det är ingen slump att Sydafrika är det rikaste landet i regionen – det enda land med en stor vit minoritet som på plats fick ett intresse i landets framtid) skapades ett historiskt unikt vakuum i de flesta afrikanska länder när kolonierna avvecklades. De stater som då uppstod var i nästan samtliga fall ytterst svaga, flertalet med en bristande infrastruktur, icke-existerande tillgång till utbildning och sjukvård på lokal nivå, och olösta konflikter av stam- och regionkaraktär som kolonisatörerna lagt locket på men inte löst, samtidigt som modellen för utvinning av ländernas kapital och resurser vilar på att dessa skall föras ut ur landet och kontrolleras av en liten klick. Det är kombinationen av dessa faktorer som gjort Afrikas fattigdom så skriande skarp och endemisk i så många fall.

Många afrikanska länder är fångna i problemet med råvarubaserade ekonomier – mycket litet av högteknologisk eller avancerad tillverkning eller tjänsteproduktion sker söder om Sahara. En låg utbildningsnivå, oftast bristande infrastruktur och dessutom en väldigt skelettartad förvaltning för att verkligen styra ett land effektivt utgör andra starka hinder. Som om det inte vore nog den enorma AIDS-epidemi som drabbat kontinenten efter 1980-talet har ytterligare försvårat försök att minska fattigdomen, genom att kräva resurser och slå särskilt svårt mot den unga vuxna, mest produktiva delen av befolkningen.

Krigets Förbannelse

Många gånger har de godtyckligt dragna kolonialgränserna utan hänsyn till etniska indelningar eller gamla motsättningar skapat grogrund för våldsamma konflikter och förvärrat av kampen om kontroll över naturrikedomar. Avgrundsexemplet Rwanda där ett folkmord ägde rum så sent som på 1990-talet är bara ett i raden. Krig och inbördeskrig har där och på andra platser omintetgjort befolkningens försök att överleva på egen hand. I t.ex. Västafrika, Uganda, Angola liksom i Demokratiska Republiken Kongo har mordiska krigsherrar skapat enorma flyktingströmmar och avfolkat hela landsändar.Mörkrets Hjärta – Demokratiska Republiken Kongo

Kongo har 71% av befolkningen under fattigdomsgränsen, i land där medelinkomsten är endast 180 dollar om året. DR Kongo såg sin BNP per capita sjunka katastrofalt mellan 1970 och år 2000, från 392 USD/person till 127 USD per person. Efter att ha plundrats blint av envåldshärskaren Mobutu Sese Seko och tagits över av rebeller med endast marginellt mindre korrupta ledare, drogs landet in i striden mellan Hutus och Tutsier i folkmordets Rwanda. Åren före 2004 blev Kongo skådeplatsen för ”Afrikas Första Världskrig”, ett inferno där alla omgivande stater ingrep. 5 miljoner människor omkom i striderna som trots ett fredsavtal inte är helt över än. En och en halv miljon traumatiserade internflyktingar, sjukdomar och en ödelagd landsbygd bidrar till att DR Kongo fortsätter vara plågat av fattigdom, detta trots att det jättelika landet har varje upptänklig naturresurs, stora vattenvägar och ett klimat som kunde ge rika skördar. Men det är oerhört svagt sammanhållet – landsändarna förbinds med varandra av få och tidvis usla vägar, statens närvaro är oftast en ren fantasi, och kvarvarande band av tungt beväpnade plundrare gör ännu regionen osäker.

Liberia – Krigsherrar & korrupt exploatering omintetgör rikedomar

Se Dokumentären ”Liberia: an Uncivil War”, http://www.docurama.com/docurama/liberia-an-uncivil-war/

Liberia är ett annat land som slitits sönder av krig som driver befolkningen i misären. Liberia är en av världens fattigaste länder med 63,8% av befolkningen under fattigdomsgränsen. Framför allt dess utbildningssystem och hälsovårdssystem blev fullständigt sönderslaget av de blodiga åren av krig och bortrövande av vad som sedermera blev barnsoldater. Sådana fattigdomsindikatorer som barnadödlighet och läskunnighet steg som en följd till oerhörda nivåer, över det vanliga för regionen. Decennier av krig i och runt huvudstaden Monrovia förstörde också mycket av transportkapaciteten vilket omintetgjort effektivt bruk av landets stora järnfyndigheter, samt hindrat tillgång till timmer och diamanter. Liberia försöker nu bygga upp ett utbildningsväsen igen och mildra effekterna av den dåliga sjukvården genom att återuppbygga läkarstationer och lokala skolor. Liberias krigsherrar, bland dem den brutale krigsherren Charles Taylor, står nu inför rätta inför en FN-tribunal. Men dessa ansträngningar försvåras av osäkerheten kring om freden håller och om den politiska processen stabiliterats nog, och också av att handel och transporter kan komma igång. Många intressenter, utländska och inhemska, drog nytta av kaoset under krigsåren och Libera har det t.ex oerhört svårt att säkerställa att inkomsterna från landets naturresurser når statskassan: korruptionen är djup och utbredd.

Charles Taylor arrested. Photo: Mathew Elavanalthoduka/UNMIL, 29 March 2006

Krig och Svält som blir endemisk – Etiopien

På andra sidan kontinenten stod Etiopien framför allt under 80-talet fram som den ultimata symbolen för extrem svält och fattigdom. Sedan dess har den gamla regimen bytts ut, vissa förbättringar i infrastruktur och distribution utförts. Men ändå har svält återkommit flera gånger på 90- och 2000-talet. Enligt världsbankens siffror är i dagsläget 39% av Etiopiens 80 miljoner invånare fattiga, och fortfarande djupt sårbara för uteblivna monsunregn som när som helst kan föra omfattande svält tillbaka. Etiopien har trots detta fortsatt att använda delar sina knappa resurser till en mycket stark militärmakt, och har legat i flera krig de senaste decennierna mot Eritrea och Somalia. I dagsläget är Etiopien i den märkliga situationen att vara den ledande militärmakten i nordöstra Afrika samtidigt som tiotals miljoner bönder i framför allt provisner alltjämt lever en dagsranson från dödlig svält.

Krig är inte den enda orsaken till fattigdom dock. Det som ibland lett utomstående besökare att tappa modet inför Afrika är att även länder där krig inte brutit ut på länge uppvisar deprimerande svårigheter att resa sig från fattigdom. Ofta är dock den ”civila” karaktären även i dessa länder delvis illusorisk – exemplen från två av Afrikas potentiellt mäktigaste länder kan illustrera detta.

Nigeria – Rikedom som ingen ser av

Afrikas befolkningsjätte med 155 miljoner invånare illustrerar väl problemet med råvaruekonomin och en korrupt, repressiv elit. Nigera har mestadels styrts av militärdiktatorer, numera av ex-generaler som dock behåller sina band med militären, och det demokratiska underskottet i landet är påfallande. Flera inbördeskrig har flammat upp som ytterligare förvärrar situationen. Landet är ridet av regionala konflikter, och på senare år har en allt starkare motsättning mellan den norra, muslimska delen av landet och den mer heterogena södern blivit skönjbar, med terrordåd, ”terroristbekämpning” och progromliknande upplopp som lett till en ökad polarisering. 70% av dess invånare lever under fattigdomsgränsen, och en medellivslängd på bara 47,5 år, visar att livet är hårt, fattigt och svårt för en stor del av befolkningen. Nigeria visar med all klarhet ett av Afrikas dilemman – landet saknar sannerligen inte rikedomar, med stora oljefyndigheter, jordbruksmark och annat som kunde komma folket till del – ändå lever mer än 2/3-delar i armod, medan pengarna från oljeexporten strömmar in till ett litet segment av befolkningen. Runt de stora städerna, speciellt huvudstaden Lagos, har enorma slumområden växt upp utan rent drickvatten, avlopp eller bra tillgång till elektricitet eller ens vettiga vägar. I Nigers delta, genom vilken pipelines med oljan går, har befolkningen ofta bara sett till effekterna av förgiftning och oljeutsläpp från det Svarta Guldet.

Sydafrika Reser sig från Apartheid – men till vad?

Sydafrika är naturligtvis anmärkningsvärt för sin speciella historia av rasåtskillnad. Landets ökända och brutala Apartheid-styre där de vita lade beslag på all makt, nästan alla rikedomar och allt jordägande i landet, höll länge stora delar av den svarta befolkningen i fattigdom, antingen som kuvade hantlangare ute hos de vita farmarna eller hopträngda i jättelika kåkstäder (t.ex det ökända Soweto) runt storstäderna. Efter avskaffandet av Apartheid har delar av befolkningen fått en bättre situation. Siffror för andelen fattiga enligt landets egna mått ligger på ca 25% – en minskning från år 2000 då de var 50%. Men arvet från apartheid suddas inte bort så lätt. Sydafrika fortsätter att vara ett land med stora klyftor mellan inte bara vita och svarta, utan numera också mellan den nya svarta medelklass som börjar uppstå och de miljoner som blivit kvar i kåkstäderna och på landsbygden. Kritik har riktats mot att elektrifiering, utbyggnad av vatten och avlopp samt vettiga vägar inte nått ut till hela befolkningen.

Värst har kanske misslyckandet med att minska den höga arbetslösheten (officiellt ca 25%, men troligen högre)  som håller stora delar av befolkningen i knappa förhållanden. Trots att Sydafrika är en av kontinentens rikaste länder levde 2006 fortfarande 17,4 % av befolkningen under 1,25 USD om dagen, dvs Världsbankens absoluta fattigdomsgräns. Tendenser till ett mer auktoritärt och korrupt styre i landet ger anledning att oroa sig om fattigdomsbekämpningen verkligen kommer att ägnas ökad uppmärksamhet.

http://www.youtube.com/watch?v=Hux9lYoPQsI&feature=relmfu

Efterord

Under det sista decenniet har en långsam och stötvis tendens mot något ökad demokratisering skett i vissa delar av Afrika. Detta har satt något större fokus på bekämpning av svält och fattigdom i många länder, där befolkningen också dragit upp ur den mest extrema omedelbart dödshotande fattigdomen. Men utsikterna att komma längre omintergörs fortfarande i många fall av de svaga och dåligt sammanhållna staterna, där grupper ställs emot varandra av smala eliter som ser till att skaffa sig kontroll över eventuella rikedomar. Och utomstående exploatörer och köpare som inte ställer några krav eller frågor finns det gott om: den senaste resursen som börjat tas i direkt anspråk är själva jordbruksmarken (se karta nedan). Även i mer välorganiserade stater som Sydafrika (Uganda kan vara ett anant exempel) sker framsteg långsamt – viljan att hålla marknader lugna och att inte stöta sig med redan etablerade maktcentra vilar som en mörk hand även här, och gör att fattigdomen förblir en realitet för en stor del av ländernas befolkningar.

Land and Poverty in Africa

Nästa del i serien av inlägg om fattigdom kommer att ta upp fattigdomen i Mellanöstern, inklusive Nordafrika, en region som är mer aktuell än någonsin.

Denna Artikelserie skrevs för publicering i Utblick Magazins och Utrikespolitiska Föreningen i Göteborgs Webb

Den ingår i en följetong av artiklar/inlägg om Fattigdom – se kategorin: Om Fattigdom i Världen

←Klicka på bild för del 3 av Serien: Fattigdomen i Asien

 

———————————————————–

Artiklar och Källor

Afrika Söder om Sahara

Allmänna källor

Publicerat i Afrika /Africa, Ekonomi /Economy, Fattigdom /Poverty /pobreza, Mänskliga Rättigheter /Human Rights, Politik /Politics, Publicerat i Tidningar & Externa websidor, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Spanat & Tänkt /On My Mind, Världen

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

Att sätta en bild – Putin, Ryssland och babusjka-dockor…

Att sätta en bild – Putin, Ryssland och babusjka-dockor…

27 02

Publicerat av


I helgen noterade jag att att båda de stora ”gammelmedia”-tidningarna hade stora upslag och förstasidor med tillhörande brett innehåll om Ryssland, med fokus på Vladimir Putin, den förre och om inte en meteorit slår ner, näste presidenten. Och lustigt nog hade en liknande illustration till temat.

Jag antar att orsaken till att medierna trappar upp sin bevakning är det förestående ”valet” i Ryssland, ett val som är riggat och i förhand anordnat så att maktens kandidat, och i Putins fall är makten han egna kumpaner och förbindelser sedan ett dussin år tillbaka, skall vinna oavsett vilket.

DN var förs ut och slog till med ett sällsynt fylligt temapräglat nummer om Ryssland den 25/2 2012: ”Special:Ryssland”. Där togs såväl politisk som ekonomisk utveckling upp… Se

I papparsupplagans Näringsliv fanns också artiklar under Special:Ryssland – se framför allt Johan Schücks ”Korruption hindrar bolag” och ”Ryska Framgångar bygger på dyr olja”, som desvärre inte finns på nätet.

Jag måste säga att vad som tilldrog sig mitt gillande i första hand var  förstasidan – de klassiska babuschka (egentligen matrosjka)-dockorna med Putin i lager på lager, och hur mycket man än skalar av är den gamle KGB:aren ständigt där… En småkul variant på ett annars lite trött visuellt tema.

Dagen efter, södangen 26/2 kom Svenska Dagbladet med liknande fokus på Ryssland, http://www.svd.se/nyheter/utrikes/svd-portratterar-tsar-putin_6881623.svd med flera artiklar i papperstidningen.

Det är inget fel på de där artiklarna,  SvD hade t.ex. en bra genomlysning av hur stora resurser som styrts om till Putins klick som är bra att ha i bakhuvudet, och DN hade i sin egen näringslivsdel ett nyttigt klarläggande av hur den ”medelklass” som det ibland talas om i Ryssland egentligen ser ut. Att det är folk som i väst skulle räknas som tämligen ”låg” medelklass, och speciellt vad gäller sin bostadssituation lever ganska trångt och knappt, men som konsumerar prylar på en för oss märkligt lyxbetonad nivå. SÅ ser den ut, projektionen av den lyckade individen i Ryssland, och det är en deprimerande och lite sorglig bild som framträder, speciellt med tanke på frånvaron av yttrandefrihet och politiska alternativ.

Jag påminde mig en lite annan bild på Putin som jag såg 2006, med presidenten som gangster med oljan som vapen… det säger något, att den där fastnat i sinnet i ett halvdussin år. Den är mer spetsig den där, i typisk Economist-anda, men på pricken.

En sak som man dock slås av är att rapporteringen kring Ryssland på ett sätt bidrar till att fokusera på den närmast enväldige presidenten Putin. Det är oundvikligt, och dessutom inte fel på så sätt att det ju är en av landets kännetecken att så mycket snurrar kring maktkoncentrationen runt presidenten-sedan-premiärministern-och-så-president-igen. Men det är också i en mening kontraproduktivt, eftersom det är så de mäktiga i Ryssland vill ha det, att allt skall snurra kring deras person, som om landet vore en enmansshow, som om tsarväldet fortfarande rådde. Det finns inget lätt sätt att komma runt det dock.

Nå, det är en bra sak att vårt stora grannland uppmärksammas, och med lite bredare penseldrag än vad som annars är fallet. Man hoppas att ännu fler aspekter av det stora riket tas upp, av dess samhällsliv och utveckling, och gärna djärvt, utan att vare sig trippa på tå inför landets usla styresmän eller problem, men heller inte som del av t.ex. vissa av våra partiers motbjudande skräckpropaganda. Det är viktigt för oss som är så nära det att ha en korrekt rapportering och påverkar inte bara ekonomin utan försvarspolitik, utrikes förhållanden och mycket mer.

——————————————-

Lite mer om de berömda babusjka-dockorna

http://sv.wikipedia.org/wiki/Matrjosjka och längre i http://en.wikipedia.org/wiki/Matryoshka_doll

Publicerat i En bild säger mer än tusen ord, Kändisar /Celebrities, Media & Rapportering /Media and Coverage, Politik /Politics, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Världen

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , ,

Om Fattigdom del 3 – Fattigdom i Asien

Om Fattigdom del 3 – Fattigdom i Asien

2 01

Publicerat av


Del 3 i artikelserie om Fattigdomen tar upp

FATTIGDOMEN I ASIEN (exkl. Japan & Mellanöstern)

Asien är en paradox ur fattigdomssynpunkt. Ur ett perspektiv är det den just nu mest intressanta och hoppingivande världsdelen ifråga om fattigdom. Hundratals miljoner människor i Kina, Indien och Sydöstasien har lyfts ut ur fattigdom av de snabbt växande ekonomierna i de länderna. Eftersom befolkningarna i länder som Kina och Indien (1,3 respektiuve 1,1 miljarder invånare) är så stora innebär det en stor mängd människor i absoluta tal, men proportionellt sett har vissa s.k. ”tigerekonomier” såsom Malaysia åstadkommit ännu mer ifråga om andel av befolkningen.

Men samtidigt är Asien fortfarande hem för den största koncentrationen fattiga i världen. Över 900 miljoner människor lever ännu under den svåra fattigdomsgränsen på 1,25 USD om dagen, 600 miljoner av dessa i syd- och sydostasien. Hur detta kan hänga ihop skall här översiktligt presenteras.

Enter the Dragon – Kina

Störst går ut först. Den ”kommunistiska” diktaturen Kina, världens folkrikaste land (>1,3 miljarder invånare), brukar självt lyfta fram de stora framsteg som gjorts för att minska fattigdomen. Fortfarande på 70-talet var över 30 % av befolkningen på landsbygden officiellt klassade som fattiga 2.8% lever under fattigdomsstrecket enligt världsbankens uppskattning. Officiellt lever 21,5 miljoner under den officiella siffran för ”absolut” fattigdom, som motsvarar inkomster på mindre än 90 USD om året, och ytterligare 35.5 miljoner under siffran för ”låga inkomster” på 125 USD om året. (2007).  En väldig minskning har således skett. Icke desto mindre uppskattas det dock fortfarande att något i stil med över en tredjedel av befolkningen, eller mer än 450 miljoner människor, lever under världsbankens 2 USD/dagen-gräns.

Vad Kina framför allt lyckats med är att lyfta den relativa nivån som dess hundratals miljoner fattiga lever i. Utbyggnad av elektricitet och rinnande vatten och infrastruktur generellt har varit viktiga faktorer, tillsammans med upprättandet av skolor och flera antianalfabetismkampanjer som förbättrat livet och höjt standarden generellt för framför allt bönderna. Det har framförts att det auktoritära styrets styrka har varit förmågan till storskaliga projekt. Inte sällan har dock dessa skett på ett tämligen brutalt sätt, som i det stora dammprojekten ”3 Raviner” som bidrog till att elektrifiera mellersta Kina men krävde att 1,4 miljoner människor fick tvångsflyttas.

http://www.youtube.com/watch?v=B7U0qaKRnbE

Totalt sett räknar dock Kina med att minst 100 miljoner människor på landsbygden fortfarande lever i svår fattigdom. Kina har också en stor grupp av s.k. ”flytande” befolkning, och det uppskattas att så många som 100 miljoner människor flyttar runt mellan temporära eller svarta jobb. Kinas industrialisering, den snabbaste i världshistorien, har gjort den till ”världens verkstad” – men lönerna och arbetsförhållandena är ofta mycket hårda och knappa. I ett land utan fri press eller fackföreningar är missbruk ofta svåra att stävja, och en mångmiljonhövdad skara människor har bytt vad som var en existens som utfattiga bönder till löneslaveri i storstädernas industriområden istället. Ett lyft, på vissa sätt, men Kina förblir ett land med svårigheter när det gäller fattigdom, även med den absoluta, totala fattigdomen på väg att minskas rejält.

http://www.youtube.com/watch?v=iEvOFlpAye8&feature=related

Kina sitter också i den komplicerade sitsen att trots att absolut fattigdom kvarstår att bekämpa så har den realiva fattigdomen och inkomsklyftorna skjutit fart, inte minst i de öar av välstånd som generar mycket av den tillväxt som dragit upp Kinas ekonomi. Det här är en känslig fråga för de styrande, som också bidrar till att fördunkla statistiken för mängden fattiga i landet. Men Siffror från 2000-talet visar på trenden – både på landsmygden och framför allt i städerna stiger inkomstklyftorna kraftigt.

Malaysia – En Tigerekonomi

Malaysia får stå som exempel på en av de ”tigerekonomier” som bland mycket annat lyckats med att reducera fattigdomen betydligt under se senaste decennierna. 1950 var 50% av landets befolkning fattiga. 2010 hade siffran för de hushåll som klarade sig på mindre än 250 USD om månaden (den Malaysiska fattigdomsnivån,  väl över världsbankens 2 USD-om-dagen-nivå) pressats ner till 3,8 %. Malaysia är på god väg att ingå i gruppen rika länder – men börjar också få sådanas problem med en fattigdom som inte längre bara kan avskrivas med att folk inte svälter ihjäl, utan har lite högre aspirationer. Debatten inom landet konstaterar t.ex. att även en familj med över 625 USD om månaden, alltså över 10 ggr världsbankens fattigdomsnivå, numera har svårt att möta de aktuella kraven på näringsriktig mat, el, kläder, bränsle, transporter, hyra, utbildning och rekreation. Malaysia illustrerar ett dilemma som möter länder som lyckats ta sig bortom fattignivån och är på väg in i de rika ekonomiernas krets – de ökade förväntningar från medborgarna som samma utveckling ger upphov till, och som, just när man trodde sig ha utrotat fattigdomen, gör att problemet aktualiseras igen, fast på en ny nivå.

Den andra faktorn som gör Asien anmärkningsvärd ifråga om fattigdom är dock de enorma klyftor som råder där. Hundratals miljoner fortlever på existensminimum under miserabla förhållanden alltmedan nya städer växer fram och skyskrapor reser sig i ländernas finansiella centra. Vissa länder, såsom Kina, har fortfarande en stor fattig befolkning men har lyckats lyfta nivån även för fattiga över den mest usla nivån, och samtidigt gjort det möjligt för många i städerna att få en mycket högre levnadsstandard. Samtidigt har stora klassklyftor uppstått. Och i regioner som t.ex Sydöstasien och stora delar av Indien biter sig trots vissa framsteg sig en mycket svår fattigdom kvar.

Framåt, men inte tillsammans.

Detta blir övertydligt i just Indien. Samtidigt som landet bli en allt viktigare ekonomisk aktör på världsscenen, och numera kan ståta med en medelklass som kan konsumera på i-landsnivå på över 50 miljoner, lever över 450 miljoner, företrädesvis på landsbygden, i närmast medeltida förhållanden utan rinnande dricksvatten, en vitt spridd analfabetism (speciellt bland kvinnor), grasserande sjukdomar och ett kastväsende och omodernt jordbruk som håller dem kvar där. Detta är också sant, om än inte lika extremt, i medelinkomstländer som Thailand – där finns många fattiga, men andelen som klarar sig någorlunda i de snabbväxande delarna av landet är större än i de två stora jättarna.

27,5% av Indiens över 1,1 miljard invånare lever under fattigdomsstrecket enligt världsbanken. Indien är ett extremt exempel på ojämlikhet inom ett och samma land, och trots att ekonomin tagit stora kliv framåt och flera högteknologiska sektorer kunnat utvecklas där, är det andra sidan av myntet att en form av livegenskap bitit sig fast i landets väldiga lantliga regioner. Jordbrukare som på pappret är arrendatorer blir under krisår så skuldsatta och under de lokala landägarnas våld att de i princip är förslavade och bundna till marken de jobbar på. Lantbruksbefolkningen är generellt sett oerhört utsatt, speciellt de som inte lever i direkt anslutning till de snabbt växande och dynamiska stora städerna. Läskunnigheten i sådana områden är mycket låg, och kastsystemet ligger som en våt filt över utvecklingen i många avskilda trakter, speciellt de s.k. ”stamområden” där folken framlever i närmast medeltida armod – analfabetiskt jordlösa utan tillgång till infrastruktur och kommunikationer.

http://www.youtube.com/watch?v=wGP6OwoRl3o

Barn som tigger på gatorna är en stereotyp bild av fattigdomen i Indien, och ett symptom för den armod som följt med in i städerna där jättelika slumområden vuxit upp utan avlopp, rinnande vatten för hushållen och allmänt usla sanitära förhållanden. 

Just tillgången till vatten och avlopp är ett enormt problem i landet, och en källa till ständiga sjukdomsutbrott och höjd barnadödlighet. Endast 31% av Indiens befolkning har tillgång till riktiga toaletter.

http://www.youtube.com/watch?v=orIFs72HGmM&feature=related

Det finns länder i Asien, främst Japan och Sydkorea men också t.ex. Singapore, som tillhör de rikaste i världen. Deras fattigdomsproblem är samma som Europas länder eller USAs – en marginaliserad del av befolkningen saknar tillgång till sina länders moderna möjligheter, utan att de för den skulle lever i ständigt hot att svälta ihjäl. Fattigdomsgränsen i Japan är t.ex. 22 000 USD (154 000 SEK) per familj på 4 om året, en dröm om en dröm för de flesta Indier. Samtliga har dessa länder också någon form av system för att tackla den värsta fattigdomen. Men liksom hos oss saknas förstås inte Bostadslösa eller familjer som knappt hankar sig fram och saknar möjlighet att köpa nya kläder.

Asien har också några märkliga statsbildningar som tillhör de mest förtryckande i världen, och där fattigdomen som av en händelse är enormt hög. Burma och Nordkorea är två bisarra länder om vilka inte mycket är känt utom just att stora delar av befolkningen lever i yttersta armod. Ingenstans är linjen mellan fattigdom och välstånd kanske så stark ifråga om stater som mellan Nord- och Sydkorea, som utgör ett fantastiskt åskådningsexempel på hur politiska system kan påverka utsträckningen och arten av fattigdom.

Korea – Fattigdom och Välstånd på två sidor om linjen

Sydkorea började sin existens som den fattigare av de två koreanska staterna. Industrierna fanns i norr, och södern var länge ett mer agrart, semifeodalt och av diktatur rivet land. Men efter landets demokratisering från slutet av 1970-talet och framåt steg välståndets snabbt. Sydkorea har den intressanta distinktionen att ha uppnått varje u-lands dröm och är nu ett välutvecklat land, en OECD-ekonomi, med storindustrier som Hyundai, Samsung och Daewoo. BNP per kapita för dess strax under 50 miljoner invånare är ca 24 000 USD per år.

Vad är väl en natt i Seoul...

Där finns förstås fattigdom, men det är ett välfärdslands fattigdom. Ca 15% av befolkningen lever under den officiella fattigdomsgränsen, som ligger på runt 12 000 USD per år, eller 84 000 SEK per familj och år. Sydkorea har dock starka fackföreningar och ett utbyggt nät av kyrkor och välgörenhetsinrättningar – att vara fattig är ingen picknick, men liksom i Sverige eller Storbrittanien finns stöd att få, och vägar ut.

http://www.youtube.com/watch?v=_LAuuh4M-dc&feature=related

Ingen utgång utom en livsfarlig flykt eller döden är möjlig i Nordkorea, världens mest slutna och repressiva land, och händelsevis också ett utfattigt konkursbo. BNP per kapita är inte ens en tiondel av Syds: 1700 USD per kapita och år.

mot storstadens puls i Nordkorea?

Efter en början som den mer industrialiserade av de två tog det den bisarra kommunistdiktaturen mindre än en generation att köra landet fullständigt i diket, och med Sovjetunionens sönderfall föll botten helt ur Nordkoreas ekonomi. Skillnaden mot det moderna Sydkorea är synlig med blotta ögat från rymden – se satellitfotot över skillnaden i elektrifieringsgrad.

Miljoner har svultit ihjäl i Nordkorea sedan 1990-talet, när ett helt sönderslaget sovjetstylat kollektivt jordbruk utan tillgång till gödningsmedel eller moderna maskiner skall försöka föda en befolkning på miljoner samtidigt som mycket av vad som faktiskt produceras tas av staten för att föda en liten elit, samt för den absurt överdimensionerade armén. Undernäringen är allmän, och vore det inte för utländskt bistånd, mest faktiskt från ärkefienden Sydkorea, skulle miljoner till dö av svält. 

http://www.youtube.com/watch?v=Yu0YdK3I45I

Nästa del i denna serie skall ta upp Fattigdomen i Afrika

Denna Artikelserie skrevs för publicering i Utblick Magazins och Utrikespolitiska Föreningen i Göteborgs Webb

←Klicka på bild för del 2 av Serien: Fattigdomen i Rika Länder

Del 4 i Serien: Fattigdomen i Afrika→

———————————————————–

Artiklar och Källor

Uppsatser & Papers

Publicerat i Asien Fjärran östern /Asia the Far East, Ekonomi /Economy, Fattigdom /Poverty /pobreza, Kina /China, Mänskliga Rättigheter /Human Rights, Politik /Politics, Publicerat i Tidningar & Externa websidor, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Världen

2 kommentarer

Etiketter: , , , , , , , , ,

Om Fattigdom del 2 – Fattigdom i Rika Länder

Om Fattigdom del 2 – Fattigdom i Rika Länder

17 12

Publicerat av


Del 2 i artikelserie om Fattigdomen tar upp

FATTIGDOMEN I RIKA LÄNDER

Fattigdom i rika länder  är ett mångfacetterat fenomen, och aktualiserar problemet med definitioner, som framgår t.ex av följande jämförelse mellan OECD-länder eller jämförelse mellan relativ fattigdom mellan USA & Europeiska länder nedan(se blogginlägg i Dick Erixons blogg).

En europeisk eller japansk uteliggare är fattig på liknande sätt som en i Indien. Men vad som åsyftas med fattigdom i rika länder  är oftast mer subtila former av nöd – inte ren svält, men en brist på förmåga att klara sig själv, att planera för framtiden och att få nödvändiga omkostnader som bostad, el, mat och annat att gå ihop med inkomsterna. Fattiga i rika länder kan inte köpa nya kläder, inte åka någonstans, har svårt att klara sina hushållsräkningar eller ha råd med nödvändiga mediciner och behöver generellt sociala bidrag och välgörenhet för att sörja för sina barn eller inte hamna på gatan. Fattigdomen är olikt i utvecklingsländer inte lika kopplad till jordbrukssektorn, och har en starkare koppling till tillgången på arbete inom industri- och tjänstesektorn.

Europa

17 %, en sjättedel av befolkningen i EU-länderna, lever under fattigdomsgränsen med sociala bidrag  – 80 miljoner människor. Barn och pensionärer är överrepresenterade, med 19 miljoner barn som lever under fattigdomsstrecket.  Europas fattigdomsgräns räknas generellt som ett hushåll som lever under 60% av medianinkomsten i varje land. Europa kännetecknas således av stora skillnader ifråga om fattigdomens nivå. I Tyskland ligger fattigdomsgränsen strax över 140 000 SEK medan den i Rumänien är knappt 19 000 SEK per år.

https://youtu.be/nQq2Ae0Ca_w

Fungerar inte fönstret? se One third of Europe will be in poverty 2025

I Europa håller sig de många länderna tyvärr ofta med olika definitioner av vissa nyckeltal. Hemlöshet t.ex. Siffror från 3 till 4,5 miljoner ges för EUs hemlösa, med de högre siffrorna med en vidare definition av vad som skulle utgöra hemlöshet. Det skulle i så fall motsvara ca 0,9 % av Europas befolkning på strax över 500 miljoner.De sociala skyddsnäten i de västeuropeiska EU-länderna, såsom allmän sjukförsäkring, minskar fattigdomens verkningar, och lyfter bort över en tredjedel av befolkningen över fattigdomsgränsen. Men även här finns en grupp människor som saknar allt, sover på gatan och är helt beroende av välgörenhet för sin dagliga överlevnad.

I de fattigare länderna som Rumänien eller Bulgarien är omständigheterna hårdare, med en större del av de fattiga på överlevnadsgränsen och boende i improviserade bostäder eller på gatorna. Situationen för Europas romer är t.ex. en fattigdomsbomb med en hel folkgrupp som har låg utbildning, medelinkomst långt under snitten för medlemsländerna och ofta brist på vettig bostad.

http://www.youtube.com/watch?v=EmLUp2_h50c

Östblockets fall i början av 1990-talet ledde till en återkomst av fattigdomen i östra Europa. De vidgade klyftorna tillsammans med de statliga subventionernas avskaffande, som i någon mån kompenserat för den lägre inkomstnivån i de länderna, ledde till att miljoner pensionärer och folk på landet kastades ut i fattigdom. Många omoderna industrier, icke konkurrenskraftiga som de var, fick slå igen och arbetslösheten steg drastiskt. Medellönerna har därefter ökat en hel del i flera länder – men ökade klyftor har gjort att stora grupper inte alls hänger med i välståndsutvecklingen.

I de ekonomiska krisernas Europa får nu en mängs människor erfara hur de åter sjunker ner i fattigdom som de trodde sig ha lämnat bakom sig. Grekland och Portugal har sådana ekonomiska problem att levnadsstandarden för många kommer att sjunka, och en utbredd nyfattigdom kan redan anas.

Sveriges andel fattiga är, om någon nu trodde något annat, inte mindre än ca 6,5 % enligt FNs Human development Index. Sverige har dock en låg Gini-koefficient över sociala klyftor, med låg barndödlighet och en hög levnadsstandard och många sociala mekanismer på plats för att ta den värsta udden av fattigdomen. Det är värre att vara fattig i Liberia, det är ett som är klart – men knappast någon sinekur här heller, som alla siffror på sämre psykisk och fysisk hälsa för fattiga tydligt visar. Och Sveriges inkomstklyftor ökar dessutom– se http://www.economist.com/blogs/dailychart/2011/12/incomes

Kortfilm om bostadslösa i Göteborg 2010

http://www.youtube.com/watch?v=Xr7mEVaSqyU

USA

Fattigdomströskeln i USA är ca 157 000 kronor (22 000 USD) för en familj med två vuxna och två barn. Det är en inte så många länder som har en så pass hög nominell fattigdomströskel. Men i USA är levnadsomkostnaderna, såsom bostad, värme och el höga och de sociala nätverken svaga – mediciner, sjukvård, barn- och äldreomsorg och utbildning samt försäkringar är till stora delar privatiserade eller avgiftsbelagda och icke subventionerade, så redan dessa system drar mycket av hushållens inkomst. Många människor har mycket svårt att få ekonomin att gå runt och måste t.ex. leva utan sjukförsäkring. Fattiga människor i USA kan ansöka om socialbidrag, som dock ofta kommer i form av matkuponger eller i natura – generella bidragssystem saknas i många delstater, vilket tvingar folk att lita på de många (skattebefriade) välgörenhetsorganisationerna.

http://www.youtube.com/watch?v=ReFcg6TZ-bg&feature=related

USA har en för industrialiserade länder märkvärdigt hög andel människor utan inkomst som har svårt att någonsin få ett vanligt lönearbete – hemlösa och fängelsebefolkning utgör t.ex. en unikt hög andel av befolkningen. Uppemot 1,2 %, 3,5 miljoner människor, upplever hemlöshet varje år i USA, varav en allt högre andel permanent. Den högsta andelen någonstans i världen, 2,2 miljoner människor, ruttnar i landets fängelser.

Fattigdomen stiger nu märkbart i USA – 46,2 miljoner människor lever i fattigdom, den högsta mängden sedan mätningar startade. Var sjätte människa är fattig. Hälften av dem, över 20 miljoner, lever under halva fattigdomsgränsen, definitionen av extrem fattigdom. Fattigdom är överrepresenterad bland barn: mer än vart femte barn, runt 22%, lever fattigt. Där finns också en stark korrelation med ras – bland svarta och latinamerikaner är 25 procent fattiga. Det finns också ett könsgap på 2 % till kvinnors nackdel, vilken tenderar att förvärras ihop med rasskillnaderna. 2008 var 26,5 % av svarta kvinnor fattiga, mot 22,3 % svarta män.

http://www.youtube.com/watch?v=wLdN7h3ABTs

Sett i relativa termer har USAs fattigdomsproblem ökat än mer. Trenden de senaste decennierna är att rikedom i form av ägande koncentrerats bland de redan välbeställda, medan lönerna bland de lägre inkomstsegmenten inte alls stigit i takt med produktiviteten.

Efter att ha minskat från 50-talet till ca 1975 har fattigdomen i USA parkerat på mellan 10-15%. Men sedan sedan år 2000 har detta tak brutits, och nu är uppemot 16% av befolkningen antingen arbetslös eller undersysselsatt (i ofrivilligt deltidsarbete). Krisen i fastighetssektorn har gjort att många förlorat sina hem och gjort problemen ännu mer akuta. Nästan hälften av befolkningen är i dagsläget antingen fattiga eller låginkomstagare. Fattigdomen drabbar inte bara privatpersoner utan även det allmänna, både federala program, delstater och counties (ung. kommuner) vilkas skattebaser urholkas. Detta har en lång historia i ett USA där det finns ett motstånd mot allmänt finansierade funktioner, speciellt sådana som kommer just fattiga till del. Som en starkt affärs- och konsumtionsorienterad, gör-det-själv-inriktad kultur har USA märkvärdigt liten förståelse för universell välfärd, och närvaron av en ständig grupp med tiotals miljoner fattiga mitt bland en enorm rikedom har inte getts speciellt mycket uppmärksamhet genom åren.

http://www.youtube.com/watch?v=LmrfiPi4H20&feature=related

Själva ordet, eller konceptet ”fattigdom” är således fortfarande väldigt känsligt i USA, där den speciella diskurs som råder gjort det möjligt att anklaga kritiker av den rådande situationen för att ”hetsa till klasskrig” redan för att de omnämner faktum att det finns fattiga medborgare. Men samhällsdebatten i USA har de senaste åren börjat svänga till att ta upp frågor om fattigdom mer och mer, i takt med att allt bredare grupper av människor förlorat sina heltidsjobb och i ännu högre grad sina hem.

Japan & Australien

Japan är den utan jämförelse rikaste nationen i Asien, en ekonomisk stormakt i paritet med USA eller EUs rikare medlemsstater. Deras fattigdomsproblem ser också snarlikt ut, även om det inte alltid varit så. Tills för några decennier sedan fanns knappt någon arbetslöshet i Japan, och hemlösheten var ett minimalt problem. Nu, med en ekonomi som har växt obefintligt sedan 1990-talet, har arbetslösheten återvänt. 16 % av befolkningen lever numera under landets fattigdomsgräns, ett sorgligt rekord. Hemlösa kantar tunnelbanorna och gatorna i det högteknologiska landet. En omständighet som också börjar bli tydlig är hur den japanska ojämlikheten mellan könen slår – kvinnor är markerat överrepresenterade som andel av de nya fattiga, och så många som var tredje ensamstående kvinna räknas som fattig.

http://www.youtube.com/watch?v=OyKAkrd86mk

FNs Human Development Index sätter fattigdomen i Australien på nivån 14% – en fattigdomsnivå lik andra utvecklade länder, men på en standard väl över den för sina asiatiska grannars. I Australien har debatten om just absoluta kontra relativa fattigdomstal gett effekten att statistiken är tämligen dålig på området. Att ca 16% lever på socialbidrag verkar dock peka på att fattigdomen minst är på den nivå FN pekar på. Det är väl känt att en betydande andel av den australiska ursprungsbefolkningen, aboriginerna, lever i svår fattigdom på ett sätt som är snarlik Europas Romer. Detta är en fråga som är mycket brännbar i Australien, där det rests krav på kompensation till aboriginerna för den behandling de fått utstå i de vitas händer de senaste 100 åren. Här ser man hur fattigdomen griper in med andra faktorer som ras. Men även bland vita Australier finns fattigdom, med arbetslöshet på 5,6 % och hemlöshet på över 100 000 personer av ca 22 miljoner. En märkligt och för Australien generande omständighet är att andelen fattiga bland människor med funktionshinder är så stort, värre än för något annat rikt land.

Denna Artikelserie skrevs för publicering i Utblick Magazins och Utrikespolitiska Föreningen i Göteborgs Webb

←Klicka på bild för del 1 av Serien: Absolut eller Relativ Fattigdom

 Klicka för del 3: Fattigdomen i Asien →

———————————————————–

Europa

USA

Japan

Australien

Publicerat i Asien Fjärran östern /Asia the Far East, Ekonomi /Economy, Fattigdom /Poverty /pobreza, Mänskliga Rättigheter /Human Rights, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Politik /Politics, Publicerat i Tidningar & Externa websidor, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Sverige /Sweden, Världen

4 kommentarer

Etiketter: , , , , , , , , ,

Om Fattigdom del 1 – Absolut eller Relativ

Om Fattigdom del 1 – Absolut eller Relativ

9 12

Publicerat av


Närhelst pengar diskuteras, följer ett begrepp med även om det inte nämns. Alltid närvarande som ett hot även mitt bland de mest slösande materiella och resurser eller en bister verklighet för hela nationer och befolkningar: frånvaron av pengar och den välfärd och de materiella tillgångar som är nödvändiga för ett värdigt liv. Rikedomens mörka skugga,

Fattigdom

Vi lever i ett rikt land, en av de säkraste i världen med hänsyn till risken att hamna i armod. För många är fattigdom något de inte tänker på eller känns väldigt fjärran. Deras bild av fattiga kommer från svältande människor i Afrika, möjligen uteliggaren man skymtat i storstaden eller på TV. Men fattigdomen är en bister, livshotande realitet för miljarder människor i världen. Och även i de mest genomplanerade moderna samhällen finns stora grupper som står utestängda från de löften som konsumtion och samhällsplanering ställer ut för medborgarna, på grund av brist på inkomster.

Fattigdom är dock ett delvis problematiskt begrepp. Bortsett från de uppenbara fallen där folk inte ens har tak över huvudet finns djupa ideologiska stridsfrågor inbakade i hur man väljer att definiera och tackla fattigdom. Många åtgärder och politiskt fattade strategier för att minska fattigdom är också omstridda, liksom de moraliska implikationerna av hur allvarligt man tar på fattigdom, både internationellt och inom ett land.

Fattigdom kommer ofta att uttryckas i form av andra problem som svält, hälsa, rätt till utbildning och så vidare. Men är fattigdomen ett resultat av dåliga levnadsförutsättningar eller roten till dem? Fattigdom kan ibland vara ett övergående fenomen, en fas som folk går igenom men kan lyfta sig ut, men fattigdom kan också vara permanent hos vissa grupper. Vilken av dessa faktorer man väljer att lyfta fram vid behandlingen av fattigdom kan ge vitt skilda strategier för att komma åt problemet. Det kan gälla både inom ett land, i form av t.ex. i frågan om socialbidrag, och internationellt, när man diskuterar bistånd eller handel. Regeringar i vissa länder gör stora ansträngningar för att minska fattigdomen, medan andra mest ägnar sig åt en läpparnas bekännelse, eller är förhindrade att göra något på grund av resursbrist eller beroende av utländskt bistånd.

Relativ eller Absolut Fattigdom

En fråga som är viktig, inte minst när man tillägnar sig fattigdomsstatistik, är om man skall tillämpa ett absolut eller relativt fattigdomsbegrepp.  Absolut fattigdom innebär att man sätter en gräns i form av en fast penningsumma och uppskattar hur många som lever på eller under den gränsen, som t.ex. Världsbankens gränsdragningar på 1,25 USD och 2 USD (i konsumentprisindexerade dollar uttryckta i lokal valuta) för extrem respektive ”moderat” fattigdom respektive. Många myndigheter, som Svenska SIDA, använder sig av måttstockar som utgår från de gränserna.

 

Relativ fattigdom utgår från definitioner av ländernas fattigdom relaterad till landets genomsnittliga eller median inkomstnivå och handlar väldigt mycket om skillnader i inkomst och graden av social grundtrygghet. För rika länder innebär det att människor med tak över huvudet och tillgång till vissa begränsade inkomster måste betraktas som fattiga, eftersom prisnivå och tänkta utgifter utgår från medelinkomsterna, förväntningarna är högre och behoven delvis annorlunda än i fattiga länder.

Det finns flera måttstockar, som GINI-koefficienten  eller FNs Human Development Index, (som baseras på läskunnighet, barndödlighet och långtidsarbetslöshet + andelen med mindre än halva medianinkomsten) för inkomstskillnader. GINI-koefficienten har många styrkor, men också nackdelar – den visar på hur inkomstfördelningen i samhällen är utan hänseende på landets inkomstnivåer, funkar på små och stora länder osv. Men den har också nackdelar – nyanser på vilken nivå man startar förloras osv. Men som ett komplement till absoluta tal och räkning av ren BNP per kapita som inte tar någon hänsyn till kostnadsnivåer är de svåra att avvara för en fullödig syn på fattigdomen, speciellt i ett mer utvecklat land.

Den här perspektivskillnaden har bäring t.ex. på debatten i Sverige, där den borgerliga regeringen är anhängare av absoluta fattigdomsdefinitioner, medan vänsteroppositionen hellre åberopar indikatorer på inkomstklyftor, fattigdom. Det finns tyvärr tecken på att inkomstklyftorna i Sverige, som historiskt haft mycket stark ställning ifråga om inkomstfördelning och låg nivå fattigdom, nu ökar påtagligt.

En liten visualisering av vad klyftorna i världen innebär

http://www.youtube.com/watch?v=r6eTr4ldDYg&feature=related

I följande delar av denna lilla sammanställning skall först fattigdomen i olika regioner i världen diskuteras, avslutat av en diskussion om olika perspektiv och faktorer i studiet av fattigdom, som kön, klass, bistånd osv.

Denna Artikelserie skrevs för publicering i Utblick Magazins och Utrikespolitiska Föreningen i Göteborgs Webb

Se del 2 av serien: ”Fattigdom i Rika Länder”→

 

—————————————-

Globalt & Statistik

Publicerat i Ekonomi /Economy, Fattigdom /Poverty /pobreza, Mänskliga Rättigheter /Human Rights, Politik /Politics, Publicerat i Tidningar & Externa websidor, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Världen

6 kommentarer

Etiketter: , , , , ,

Dagens I-landsproblem: För Övrigt anser jag…

Dagens I-landsproblem: För Övrigt anser jag…

1 11

Publicerat av


att Google Översättning omedelbart borde införa mongoliska som tillvalsspråk!

Vad är det för skräp när det mäktiga mongoliska väldets ärorika tungomål, som härskade över historiens största landimperium på 1200-talet, inte förekommer som självklart alternativt? Djinghis Khans och hans arvtagare storkhanerna roterar i sina gravar av detta ohemula tilltag!
Ska det vara så här, va?

Vi som skriver om mongolerna på sin prakts dagar säger: Nu är det nog!

Mongolväldet med delriken ca 1280

Publicerat i Asien Fjärran östern /Asia the Far East, Egna Kartor /Original Maps, Mongoler /Mongols, Världen

2 kommentarer

Etiketter: , ,

Dumskallarnas konspiration – om Ultraortodoxa Övergrepp mot Barn

Dumskallarnas konspiration – om Ultraortodoxa Övergrepp mot Barn

23 10

Publicerat av


För inte så länge sedan rapporterades om några Ultraortodoxa judar som försöke sig på att slå något slags vidrighets- och feghetsrekord.

Scenen är följande. I en ortodox stadsdel med en skola i Jerusalem  bor numera en majoritet ultra-ortodoxa judar. De ortodoxa judarnas barn, i åldern 6 till 12, går till skolan med sina föräldrar varje dag i konservativa men någorlunda moderna och bekväma kläder. Nej vänta, jag tar tillbaka det. De går i apvarma kläder i ett land där temperaturer går regelmässigt uppåt 40 grader celcius. Stora långa tröjor. Långa kjolar. Alla småtjejerna har påfallande långt hår (vaaarmt!). Men de ser inte ut som UFOn.

Men när de närmar sig skolan möts de varje dag av en mobb av svartklädda skäggskallar i svarta hattar, hellånga rockar och korkskruvar kring tinningarna. De här vuxna främmande männen skriker

”SLYNA!”

”HORA!”

”LUDER!”

till de små flickorna som går där. Men det är inte allt.

Plötsligt kommer något farande, och träffar en liten tjej i ansiktet. Det är mjukt, äckligt och luktar…bajs.

Det är för att det är bajs. Svartrockarna bombarderar 10-åriga flickor med bl.a. extrementer för att de går till skolan. Utan hellånga klänningar och svart huckle. Det här är numera standard på flera ställen runt flickskolor i Israel.

Klicka bild för BBCs länk till filmklippet

Välkommen till Jerusalems förorter anno 2011.

Det här är sjukt på så många nivåer att det är svårt att börja någonstans.

De där skolbarnen är barn till Ortodoxa Judar. Svårt religiösa och sedessamma personer på gränsen till det neurotiska i sig. Men inte tillräckligt för korkskruvsbrigaden, som säger att flickorna är ”lättfärdigt” klädda. Ursäkta? Flickorna ser ut som tanter. Och so what? De är barn. Vilken sorts pervers syn på barns sexualitet och blygsel skall man ha för att ens haka upp sig på tioåringa barns helt normala klädsel? Och även om de vore äldre – vad är det för kvinnosyn som de här kräken tillåts försöka trycka på andra människor i samhället?

Hur sjuka är de här männen att sitta där och skrämma och förnedra små barn för en sådan sak? Jag menar, var är rättfärdigheten i det?

Och den djupare frågan, som min moster ställde direkt. Hur kan myndigheterna alls tillåta att de där snubbarna får stå där och skrika? Utan att skingra dem? Varför förbjuds inte deras ”protest” rakt av?

Svaret är förstås att de ultraortodoxa har tillåtits bli så många och starka att de nu betraktas som en maktgruppering i staten Israel. Deras partier har en vågmästarställning i parlamentet knesset, och de är högröstade. Israels egen kluvenhet ifråga om sin religiösa och etniska grundval har spelat dem i händerna. Så finns till exempel inte sekulär skillsmässa i staten Israel – du måste gå till en rabbi för att skilja dig (se http://www.npr.org/templates/story/story.php?storyId=125673859). De olika religiösa grupperingarna har således fått en roll i staten Så de har fått behålla sin maktställning och växa.

Se Dateline på BBC från 2008 om Ultra-Ortodoxa i Israel, Del 1 & 2 respektive

Det  är viktigt att påminna om de här svartrockarna som pratar så vitt och brett om Herrens Heliga Land och har ”modet” att antasta barn inte bidrar en centimeter till försvaret och uppbyggnaden av det samhälle som omger dem och håller dem vid liv. Ultraortodoxa gör inte den för israeliska Män och Kvinnor obligatoriska militärtjänsen på två till tre år. De betalar i många fall inte ens skatt. Deras boende är ofta skattefinansierat. Många arbetar inte och lever till stor del på bidrag. De är parasiter på staten Israel, vars barn de tar sig rätten att kasta exkrementer på.

Om hur lite det behövs för att de tokortodoxa skall kalla andra judar för perverterade eller gå till angrepp mot dem, se Nedanstående exempel, som nota bene riktar sig enbart mot staten Israel och andra Judar. Vad de här tokdårarna gör mot palestinier eller andra goyim när de tror de kan komma undan med det skall vi inte ens tala om.

Upprinningen till debatten om flickskolan

Om de ultraortodoxas intåg och hävdande av sin lag i Jerusalem

Om ultraortodoxa judars kampanjer för att driva bort andra troende från städer – i det här fallet s.k. messianska judar (Judar som tror att Jesus faktiskt var Messias, men i övrigt behåller en judisk identitet)

Till inlägget i bloggen Skepchick (finns också på svenska, Skepchick.se) som först informerade mig om flickskolsincidenten (http://skepchick.org/2011/10/ultra-orthodox-men/) fanns en intressant men oroväckand följdinlägg. Den handlade om en stadsdel i New York, USA, där de ultraortodoxa tagit det på sig att segregera män och kvinnor enligt samma mall som i Jerusalem. Kvinnor och män skall inte mötas på trottoarerna. De får inte sitta tillsammans på bussen. Så börjas det. Se artikeln i http://skepchick.org/2011/10/ultra-orthodox-misogyny-redux/.

De här incidenterna pekar på vad som händer när man tillåter religionen att spela en roll för statens institutioner och policy även i ett demokratiskt samhälle. Snabbt befinner man sig i ett sluttande plan, där diverse intoleranter och sekterister infiltrerar staten och håller den gisslan, medan de mer högröstade och våldsamma kan flytta fram sina positioner på omgivningens bekostnad, och i tvärt motsättning till alla demokratiska och värden och idéer om mänskliga rättigheter och jämlikhet.

***********************************

UPPDATERING

Dagen efter det här inlägget sände P1:s ”Människor och Tro” ett utmärkt program betitlat ”Ortodoxa Judar har för stor makt” som tog upp många av de teman som drogs upp i inlägget ovan. Lyssning rekommenderas – klicka bilden eller direktlänken under

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=416

———————————————–

Svenska medier har skrivit om de Ultraortodoxas allt starkare närvaro i framför allt Jerusalem och sammanstötningar med andra grupper i det israeliska samhället, men inte speciellt mycket, och inte alls i den omfattning problemet förtjänar. Se 

Bloggaren Leffe 45 har också skrivit om flickskolsincidenten http://leffe45.wordpress.com/2011/10/11/ortodoxa-judar-utan-hjarna/

Bloggen ”Hedniska Tankar” tog apropå en tråd från en artikel av Nathan Shachar i DN, upp att Ultraortodoxa judar kallar andra, icke-extremistiska judar för hellenister och epikuréer. Det säger en del om deras syn på upplysning och humanism som det västerländska samhället vilar på. Se http://tannhauser3.wordpress.com/tag/jerusalem/ och http://www.dn.se/nyheter/nathan-shachar-grekernas-arvedel–och-var-egen

Mer initierat om utvecklingen med de ultraortodoxa kan läsas i t.ex bloggen Judaistik – http://www.judaistik.se/blog1.php/vems-jerusalem

Publicerat i Islams Värld /World of Islam, Judiska Myter /Jewish Myth, Mänskliga Rättigheter /Human Rights, Media & Rapportering /Media and Coverage, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics, Världen

1 kommentar

Etiketter: , , , ,

Steve Jobs och iBleed – Apples mörka baksida

Steve Jobs och iBleed – Apples mörka baksida

7 10

Publicerat av


Med anledning av Steve Jobs död, förutsägbart åtföljd av enstämmiga hyllningar från hela världen över den store mannen osv osv, påminde jag mig ett inlägg som jag började göra research på i somras men som jag sedan lade på hyllan, eftersom en illustration till texten drog ut på tiden. 

Att ta upp den med anledning av Jobs död kommer utan tvivel att tolkas som ett försök att lägga smolk i bägaren på Jobs eftermäle, eftersom det anses ”oartigt” att påpeka en persons brister när de dött – orättvist, elakt mot de anhöriga och allmänt, tja hatiskt. Nå, må det vara så. Det är skillnad på kritik som är berättigad och näthat, och den förstnämnda förtjänar att levereras oavsett mottagarens tillstånd, eller icke-tillstånd i det här fallet. Eftersom den berör inte bara Jobs utan hela Apple.

Steve Jobs var förvisso en viktig och stor företagsledare, en nytänkare inom PR, marknadsföring och produktutveckling. Hans förståelse för och vidare syn på produkter, med inriktning på användbarhet, innovation och design förtjänar att berömmas och hållas fram som ett föredöme. Han var central i att göra Apple till det enormt prestigefyllda och symboltyngda varumärke det är idag. Hans speciella ledningsstil  -och filosofi, även om den också kunde störa väldigt många som samarbetade med honom, innebar dock att han var djupt engagerad i produktutvecklingen och fortsatte att ha nära  kontakt med företagets verksamhet, speciellt på den kreativa sidan. Han hade en känsla för det teatrala och framtidsoptimistiska, som bidragit till att göra Apples varumärke till ett av de viktigaste i världen och företaget till det näst högst värderade i världen.

Men.

Just denna nära ledningsform innebär också att Jobs måste bära ansvaret för Apples göranden, och inte bara formellt, utan högst personligt och moraliskt.

”Utan Apple och Jobs skulle teknik vara någonting som bara nördar höll på med. Han hade en unik version: Att skapa teknik som var enkel att använda. Till varje pris. Det var nästan lite fanatiskt, men han lyckades. Det krävs någon som vågar ta de hårda besluten, säger [interaktionsdesigner] Zayera Khan”

(http://www.dn.se/ekonomi/apple-utan-jobs)

”Till varje pris”. ”Hårda beslut”. Det låter alltid heroiskt när diverse skrivbordsnissar uttalar sig så om en attityd som är beredd att gå över lik för framgångens skull. Vilket Jobs, och Apple gjort, bokstavligt talat. Priset som Jobs och Apple har varit berett att betala är inte sina egna, utan sina lägsta underlydandes liv. Det är baksidan av de insmickrande omdömena från Apple som ett bolag med en särskild ”karisma och mystik” med ”passion för enkelhet och elegans” (http://www.svd.se/naringsliv/steve-jobs-hyllas-varlden-over_6528680.svd).

”Efter sig lämnar Steve ett företag som bara han kunde ha byggt. Hans anda kommer alltid att ligga till grund för Apple”.

Översatt från Apples http://www.apple.com/stevejobs/

Den ”andan” har dock inte aktat sig för slavarbetsliknande förhållanden för dem som faktiskt tillverkar de apparater som byggt varumärket och Jobs förmögenhet. Apple har under flera år, och just under Steve Jobs direkta ledning, kritiserats för att tillämpa samma rovdrift på sina anställda på lägre nivå som vilket utsugarbolag som helst. Sålunda stationerade man ut sin tillverkning av mobiler och läsplattor till Kina och företaget Foxconn, till en diktatur utan fria fackföreningar där det är känt att bolagen har fria händer att driva på sina arbetare som slavar, och har därefter öppet och uppenbarligen struntat i att hålla in sina underleverantörer i frågor om arbetsmiljövillkor. 

I själva verket framgår det rätt klart att det är just Apples, av Steve Jobs personifierade, ständiga förnyelsehets och jakt på nya marknadsandelar som gjort att produktionstakt satts före allt annat. För några år sedan började en epidemi av självmord drabba Foxconns iPhone-tillverkning där arbetstakten varit så hög som 16 timmar om dagen vid bandet, och där arbetarna i praktiken hålls fångna innanför frabrikerna. När iPaden kom uppdagades det dessutom att  nya metoder som svårt förgiftade arbetarna infördes i tillverkningen – allt för att skära kostnader (se länkar nedan).

Hur tror någon att de stackars , företrädelsevis ensamma unga kvinnor från provinserna, som tog sitt liv när de inte klarade de omänskliga arbetspassen skulle känna det om man läste högt för dem ur Apples lilla dokument ”Apple Values”?

”We support each other and share the victories and rewards together. […] As a corporate citizen, we wish to be an economic, intellectual, and social asset in communities where we operate.”

Från ”The Apple Employee Handbook” se http://www.seanet.com/~jonpugh/applevalues.html 

På allt detta har Apple svarat undvikande, slingrat sig, försökt bortförklara eller förneka – men gång på gång tvingats medge missförhållandena. Någon uppfyllnad av humanism och omsorg har knappast präglat Apples låtanden och göranden där i öst. Och brasklappen, som hörts av de lakejer som pekar på att folk där ute ”iaf fått jobb” via Apple och Foxcomm är inget annat än fikonlöv för en rovdrift som de själva inte skulle vara beredd att utstå en dag ens. En cynisk uppmaning till konsumenterna att smeka sina leksaker utan att känna blodsstanken som stiger upp från den formgivna ytan. Det är det som gör att ”sörjande” nu flockas kring Apple stores för att sörja en guru utan att ge arbetarna i Kina en tanke.

Denna blogg avskyr inte Steve Jobs eller gläds åt hans död. Jobs var en visionär, och för de som har råd med hans företags leksaker har världen säkerligen blivit bättre. Men det är synd att baksidan av hans imperium inte uppmärksammades mer under hans livstid, eller att han aldrig agerade för att rätta till den exploatering som det vilar på.

Då hade man, vilket man inte kan nu, förutom en smart och driven affärsman med kommersiella visioner kunnat sörja en verkligt beundransvärd, medmänsklig och human makthavare, vars företag lyckades stå för något annat än att kränga mer, och snyggare, pryttlar till priset av anställdas utsugning och hälsa.

Stewart Lee säger det bättre än någon, vad som bör vara reaktionen när kommersiella företag eller deras representanter pratar om sin ”anda” och sina ”värderingar”

http://www.youtube.com/watch?v=GwH1fLEMDkY

————————————————-

Några pressröster om Steve Jobs död

Rapporterat i Media om Arbetsförhållandena i Apple-fabriker och Underleverantörer

Apples egen rapport i frågan om bolagets ansvar för produktionsförhållandena i Asien.

Bloggat och mer generellt om Apple

Publicerat i Artefakter /Artifacts, Asien Fjärran östern /Asia the Far East, Kändisar /Celebrities, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Världen

4 kommentarer

Etiketter: , , , , , ,

Om Politisk Korrekthet, eller ”Political Correctness gone maaad!”

21 09

Publicerat av


Den som skriver om kontroversiella frågor och frekventerar internetfora och kommentatorsfält kan inte undgå att upprepade gånger snubbla över uttrycket

”Politiskt Korrekt”

Nästan alltid som ett slags avfärdande av idéer som någon inte gillar, men också oftast vagt, utan att direkt gå in på vad det skulle betyda i detalj. Här skall vi ta oss en titt på det där uttrycket och nysta upp vilka som oftast vill bruka det, och varför.

Termen ”politisk korrekthet” har i själva verket en intressant historia. Från att ha använts helt utan ironi för att syfta på vad som var korrekta definitioner inom en viss, snäv ram av statsvetenskapligt eller politiskt samtal, kom uttrycket efter 1800-talet att brukas av vänstern. Det verkade passa dess marxistiskt inspirerade idé om en ”vetenskapligt” grundad ideologi, som således kunde förse med objektivt ”rätta” eller ”korrekta” svar på samhälleliga problem och stridsfrågor. Mao tog upp det motivet och använde ymnigt varianter på ”korrekthet” i politiskt hänseende, som i det berömda citatet:

”Att inte ha korrekt politisk synpunkt är som att inte ha någon själ…”

Mao Tse-tung, ”Om det rätta sättet att lösa motsättningar inom Folket” (1957), ss 43-44 (1:a pocketupplagan)

Inom den bredare demokratiska vänstern i Europa och USA kom dock termen, förutom i några små vänstersekter, att brukas främst i ironiska sammanhang.

Men mitt under 60- och 70-talets kulturella strider, då just vänstersekterismen firade sin hårresande höjdpunkt, kom en helt annan del av det politiska spektrat in, några som var beredda att ta upp termen och svinga den på fullt ansvar.  Reaktionen på 60-talets liberaliserande strömningar födde en narrativ (läs konspirationsteorier) runt ”politisk korrekthet”, som kom att baka ihop Marxism, Frankfurtskolan, Freud och Psykoanalysen, tillsammans med en märklig form av antisemitism till något som benämndes ”politisk korrekthet” för att brukas, inte som ett imperativ, utan som ett skällsord.

http://www.youtube.com/watch?v=tz8pzG02oxU&feature=related

Ovanstående klipp, som helt och hållet är sammansatt av de som alltså vill använda sig av termen, visar på ett klart sätt hur man kom att lägga plockepinn med idéhistorien för att komma fram till att stora delar av den akademiska humanismen blivit till en enda stor judisk vänsterkonspiration som sedan 1900-talets början arbetat för att störta västerlandets kultur i fördärvet. Och samlingsbeteckningen man använde för konspirationen ifråga var, just det – ”Politisk Korrekthet”.

Den här konstruktionens konservativa, för att inte säga reaktionära, agenda ligger dock i öppen dager: lägg märke till hur man i klippet ovan utan ursäkt kallar homosexualitet för en aberration (abnormitet), homosexuella för deviants (avvikare) och beklagar att samhället ”vänts på huvudet” och hänvisar till religiöst och auktoritärt präglad fostran för en frisk bildning.  Det är intressant att Kevin McDonald (http://en.wikipedia.org/wiki/Kevin_B._MacDonald, en av den vita extremhögerns och nynazismens favorittänkare, se http://www.thenation.com/article/republicanizing-race-card) som figurerar prominent  klart och tydligt utsäger vad det är som så retar med humaniora och samhällsstudier nuförtiden, nämligen att

”the rights of white americans to keep America as a white country, with a white majority, where ethnic, white interest is safeguarded, is completely rejected in this litterature[…] that is the fundamental premise of political correctness.”

Efter Reagan-årens konservativa backlash kom uttrycket ”politically correct” att få ett stort lyft och  användas som ett effektivt slagträ inom den högerdiskurs som vill diskreditera liberala och progressiva idéer såväl som den främsta bastionen för sekularismen i USA, nämligen den akademiska världen. Medlet blev att ständigt, i tid och otid anklaga media och akademia i USA för att ha vad som kallas ”liberal bias” – alltså att vara vänstervridna, en skrattretande idé i ett USA där nästan all media är lokal och privatägd, och med europeiska förhållanden påtagligt högervriden, och de få nationstäckande medieorganisationerna så beroende av annonser eller eljest ängsliga att de ytterst sällan utmanar makten eller det etablerade samhället på något sätt. Men oavsett vilket anklagades de för att ”censurera” ”allmänt hållna” åsikter under inflytande av den ständigt närvarande ”politiska korrektheten”.

För hävdarna av ”politisk korrekt”-teorin kom den nya blogosfären och möjligheten till användar/läsarfeedback som nätet gav möjlighet till under 2000-talet att erbjuda en ytterligare ventil, där de kunde uttrycka sina dunkla åsikter och skapa en slags parallell informationsvärld där konspirationsteorier och alternativa sanningar kunde ventileras och delas fritt – mönstret känns igen från den högerkristna världen i USA, där framför allt kreationister och högerkristna reaktionärer skapat egna mediekanaler där deras anhängare kan ta del av information utan att besväras av besvärliga fakta och motbilder, innan de småningom spiller ut till de mer etablerade och breda mediekanalerna via kommentatorsfält mm. Uttrycket blev stapelvara eftersom den lätt kan fogas in i ett vitt spektrum av anti-vänsterretorik, vare sig den kommer från libertariansk, rasistisk, fundamentalistisk eller bara allmänt (stock-)konservativ art.

Att bry sig om miljön och dissa bensinslukande skräpbilar är förstås…gissa vad?

Det som är försåtligt med termen, och bidragit till att göra den så effektiv, är att den kan användas för att kategorisera något som verkligen finns och är ett problem: nämligen olika former av oärligt och tillrättalagt beteende från främst makthavare som verkligen är irriterande för medborgarna oavsett deras ideologiska hemvist. Som att politiker av hyckleri, eller vilja att säga vad de tror att åhörarna vill höra, eller uttrycka i medierna vad som är minst obehagligt, pliktskyldigt rabblar plattityder som de inte nödvändigtvis tror sådär jättemycket på. Människor som utsätts för ofta för det där börjar snart att identifiera vissa kulturella stereotyper som förljugna uttryck för det ”politiskt korrekta”.

Uttrycket ”politisk korrekhet”  blandar dock ihop allt det där,  i en ospecifierad soppa som endast de som redan är välbekanta med en språkbruk kan bena ut. Detta lockar till användning från sektliknande eller exkluderande grupper. Det är inte bara xenofober eller andra högerkraxare som gillar det – se nedanstående exempel på stollemarxistiskt bruk från blogginlägget http://maverablogg.wordpress.com/2011/03/29/kriget-for-olja-och-usa-dollar-politiskt-korrekt/.

”Västerländsk demokrati är den mest politiskt korrekta formen av slaveri!”

Det finns andra uttyck som hyckleri, behagsjuka, inställsamhet, moralisk feghet, ja t.o.m. korruption som man kan och borde ta till. Problemet är att nämligen att ”politiskt korrekt” inte bara säger det där, utan samtidigt antyder en medvetet dold agenda, en konspiration av medier och politiker för att… vadå? Tysta sanningen? Hindra yttrandefriheten? Likrikta medierna?  Allt det där är viktiga frågor som kräver uppmärksamhet, men som synes ovan har termen ”politisk korrekt” precis det sorts bagage av tendens och antydningar som den säger sig försöka peka ut och avslöja. Det är det som har gjort den till ett kodord för främst intoleranta åsikter, och i vidare diskussioner ett skällsord som är ämnat att tysta meningsmotståndare. Därför är det djupt olyckligt att det numera brukas i helt irrelevanta sammanhang: den engelske komikern Stewart Lee är definitivt de som använder politisk korrekthet för att beteckna allt de inte gillar på spåret i komedibiten ”Political Correctness Gone Mad?”

http://www.youtube.com/watch?v=1IYx4Bc6_eE

Även Europa och vårt eget Svedala har en kontingent av personer som irriterar sig på att reaktionära och intoleranta åsikter inte längre anses salongsfähiga. Sådana typer svingar glatt uttrycket, oaktat att få av dem vet varifrån det egentligen stammar, eller att de mer eller mindre direktkalkerat bruket från en helt annorlunda politisk tradition (se en bra genomgång av nutida bruk i Sveriges Radio http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1253&artikel=2701684).

Uttrycket har således gärna brukats för att slå ner på åsikter eller handlingssätt även när de varit radikala eller rätt långt ut på idéernas landskap. Även när mycket få inom politiken delar den. Hur en sådan åsikt blir politisk korrekt(korrekt för vem?) när mycket få delar den skulle vara en gåta om inte den underliggande idén att allt som är inklusivt och visar hänsyn hör dit. Och är löjligt.

Vad som gör hela saken ofrivilligt komiskt är också att vissa högspända debattörer eller aningslösa lallare bjuder ”politisk inkorrekt”-kastarna på gratis poänger genom sin falsettartade ton. Från Sverige kan vi dra oss till minnes den absurda Nogger Black-debatten, där Center Mot Rasism genom sitt klumpiga ingripande bäddade för löje http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/joakimjakobsson/article11465854.ab och http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/ingen-debatt-behover-konspirationsteorier_1528465.svd.

Det har också gjorts en hel del rätt bra komik  med uttryckets hjälp – som en drift med just ängslighet eller hyckleri som visats ovan. Se t.ex. Victoria Wood om det politisk korrekta och det omistliga engelska svärordet ”wanker” (runkare). Det ÄR kul, och man måste skratta med.

http://www.youtube.com/watch?v=oAM2cLhBFzU

Att uttrycket således har blivit helt förgiftat och mer eller mindre meningslöst annat än som pejorativt utfall har undertecknad själv fått erfara – Som när jag hävdade en egen modell för föräldraförsäkring för över tio år sedan (dvs i slutet på 90-talet), baserad på individualiserad försäkring där samarbetande föräldrar får en gemensam pott över vilken de kan förfoga. ”Politiskt Korrekt!” vrålade min antagonist. Ursäkta? Det absurda är snarare att det ännu idag anses som en så politiskt dödfödd idé att inget parti på allvar vågar strida för det. Det är ungefär lika politiskt korrekt som att plädera för dödshjälp – många håller med, men ingen vågar driva det.

Jag anser att bruket av termen ”politisk korrekt” borde överges, trots att det till synes skulle kunna fylla en funktion. Därtill har det kommit att missbrukas för mycket, och i dagsläget i bästa fall blivit ett kännetecken på intellektuell eller moralisk lättja, och i andra fall ren feghet eller stollighet.

Feghet och lättja eftersom termen syftar till att klumpa ihop meningsmotståndare till del av en sammansvärjning eller accepterande av en dold dagordning utan att försöka bena exakt vad det är som gör något politiskt korrekt eller inkorrekt. Eller för vem – oftast för att den som svingar det vill tysta en diskussion och vinna på walk-over utan att själv våga stå fullt ut för sina fördomar och konspiratoriska tänkande. Gudarna förbjude att man skulle bli tvungen att specificera vilka man tror står bakom den stora konspirationen – då skulle ju alla se vilken stolle man är.

Uttrycket är vidare ett praktexempel på obskurantism, att låtsas säga något viktigt men i själva verket blanda bort korten, likt så mycket annan oklar jargong för de redan invigda.

”Det dunkelt sagda, är ofta det dunkelt tänkta”

Esaias Tegnér

Jag inbjuder alltså alla som hör eller själv funderar på att bruka ”politisk korrekt” att påminna sig Monty Pythons drift med antydningar och dunkelt tal och fråga sig om de verkligen vill fylla den blinkande töntens roll:

http://www.youtube.com/watch?v=jT3_UCm1A5I

—————————–

För en introduktion se http://en.wikipedia.org/wiki/Political_correctness och http://sv.wikipedia.org/wiki/Politisk_korrekthet, eller http://www.bookrags.com/research/political-correctness-sjpc-04/

Under inläggets tillkomst stötte jag på en text Niklas Ekdal, skriven för Levande Historia: ”Debattdödaren” (http://www.levandehistoria.se/files/Ess%C3%A4%20Debatt-d%C3%B6daren.pdf) som bättre än min lägger ut en bakgrund kring begreppet ”Politisk Korrekt” solkiga innebörd och politiska användning.

En liten sammanfattning av Mao-citat för de som inte orkar plöja sig genom den kinesiske massmördarens rätt tröttsamma skrifter (utom när han skriver om guerillakrig, där är han verkligen skarp) finns i http://en.wikisource.org/wiki/Quotations_from_Chairman_Mao_Tse-tung/Political_Work

Stewart Lee, en av Storbritanniens bästa komiker lyckas i sin show  ”the 41st best standup in the world” både driva med de som hävdar att ”political correctness have gone mad” nedan.

https://www.youtube.com/watch?v=bmsV1TuESrc

samtidigt som han visar på och skönt dissar  vad verklig ”politisk korrekthet” faktiskt är – en krypande inställsamhet och falskhet, nästan alltid utförd av folk i maktställning med något att förlora, som när ett vinstdrivande, propagerande privatföretag vars enda syfte är att ge sina ägare avkastning lismande låtsas vara ”motståndare till rasism” och ha ”värderingar”. Stewart Lees urlackning på, citat:

”Det rena, genomskinligt nakna ohederliga hyckeriet att låtsas att det någonsin funnits något sådant som ett telefonförsäljarföretags värderingar”

är episk. Se mer Stewart Lee!

Publicerat i ...ett Ord kan dock betyda mer än 1000 bilder, Internets Stridsfrågor /Internet Issues, Kändisar /Celebrities, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics, Rasism /Främlingsfientlighet / Xenophobia /Racism, Sverige /Sweden, Världen

2 kommentarer

Etiketter: , , , , , ,

Mördaren i Norge 6 – Motviljans retorik som förutsättning för Terrorn

Mördaren i Norge 6 – Motviljans retorik som förutsättning för Terrorn

23 08

Publicerat av


En månad har gått sedan Anders Behring Breivik utförde sina bestialiska dåd i Oslo och Utöya.
Tidigare har här några av huvudspåren i vad som framkommit om den norske massmördaren och terroristen Anders Behring Breivik gåtts igenom, samt den debatt, eller flertal debatter, som kom igång med orsak av hans groteska dåd. Och just det faktum att dessa dåd nu blivit ämne för en vidare diskussion om samhället har adderat en dimension runt Anders Behring Breivik och hans massmord som går bortom individuella orsakssamband och spekulationer om uppsåt, och det är språkets och den samhälleliga diskursens makt. Hur man skall tala om Brevik och hans likar? Hur definierar man deras ideologi och drivkrafter? Och vilket sorts språk inspirerade och genljöd i mördarens inre, när han satte sin mordiska avsikt i rörelse?

En diskussion om språket i samband med terror och våld har tagits upp här förr, efter Arizona-skjutningarna i januari i år – se https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/12/ett-ord-kan-saga-mer-an-mangen-bild/och https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/16/nar-hatet-och-motviljan-dominerar-det-offentliga-samtalet/. Förutom terroristbegreppet så är frågan vad samtalstonen eller diskursens språkbruk har på effekt på individer. Min föga originella tes var att förekomsten av våldsamt offentligt språkbruk, eller ett språkbruk som bottnar i hot och tvång och ytterst (men ofta omskrivet) har våld som bottenplatta alltid bör vara ett varningstecken som förebådar våldsamma dåd.

Det har påpekats tidigare här att varje form av större idétradition, som socialism, nationalism, ekologism, konservatism, etniskt särartstänkande, liberalism, religioner av alla sorter och kulörer, kan förvridas åt våldsamma och övervägande negativt orienterade uttryck. En stollig världsbild och tillgång till extremism tar en långt på vägen. Men även om det man tror på förordar våld finns en individuell tröskel som varje person måste överskrida. Inte nödvändigtvis för sig själv – i själva verket är de mekanismer som river de sista hindren mot det extrema våldet av samma sort som de som bygger upp dem: det är grupprocesser, och kommer främst till uttryck i social interaktion och språk.

Den här diskussionen är delvis av gammalt slag, och väl genomforskad ifråga om t.ex. agitationen under tredje riket, där såväl språket som illustrationer som judekarikatyrer anses å ena sidan vara både talande och just illustrativt, men å andra sidan också hetsande och framkallande och spridande av ett klimat där våld blev lättare att genomföra mot utpekade grupper som med språkets hjälp först avklätts sin mänsklighet. Politiskt våld sker aldrig i ett vakuum, och först måste man skapa en berättelse, ett språk, där man själv är hjälten, den hatade fienden inte värd annat än förakt. Sådana berättelser sporrar vidare till handling genom att i en mening kasta ut en utmaning, för den ”djärve” att svara på. Någonting som sporrar den våldsbenägne eller äretörstande, och ger hans våld inte bara mening utan också status.

En av de snällare bilderna från den ökända tidningen der Stürmer, nazistpartiets propagandaorgan kan illustrera detta. Den antisemitiska hatskriften ser sig som en båld riddare som stolt men bistert, med svärdet i hand, reser sig mot de judiskt kroknästa och ynkliga plutokraterna, som i sin kabal samlats i slutna rum för att konspirera mot och suga ut det tyska folket. Exakt så såg sig Behring också, och med automatvapen, anabolapumpade muskler och ett sanningens manifest reste han sig mot de nutida konspiratörerna, slog dem till marken i deras eget hus. Förutom att konspirationen bestod i tonåriga ungdomar på kollo hos ett demokratiskt politiskt parti.

Bilden visar inget blod. Inget öppet våld. Men det ligger där, tydligt under ytan, och manar till efterföljelse. Det är extra tydligt på grund av att det är illustrerat – men grundkoderna, innebörden hos de olika elementen och i stämningen var lagda sedan lång tid. Nazisterna var inte ensamma, men framträdande i bruket av just av symboler och illustrationer, de var mästare på ett slags rått och kraftfullt bildspråk som bar många betydelser i sig och illustrerade en knippe väl identifierbara idéer. Många fler exempel på karikatyrer och artiklar av denna typ kan ses i t.ex. http://www.bytwerk.com/gpa/lustige.htm ).

Redan i språket finns många begrepp som på samma sätt är laddade med våldsamma innebörder, men där våldet i sig förblir outsagt. Se t.ex. uttryck som utgår från ”förräderi”. En förrädare är det värsta som man kan tänka sig, den ultimate svikaren, förtjänt av det yttersta av straff – det är därför t.ex. landsförräderi i krigstid i det längsta (t.om. 1973 i Sverige) straffades med döden. I politiska sammanhang legitimerar således begreppet rättfärdigt våld mot den som förråder fosterlandet, nationen eller den nationella gemenskapen. Inom rasistisk och vit-maktmiljö är följaktligen avledningar på förräderi, som ”landsförrädare” och ”rasförrädare” en stapelvara och så vanligt i xenofobiska bloggar över hela spektrat, från Sverigedemokratsympatisörer till extrema nazister, att det närmast gått inflation i det. Vilket envar som googlar orden omedelbart kan se.

Rasförrädares koncentrationslägermärke

”Rasförrädare” är ett annat hatiskt begrepp, speciellt i att det pekar ut en speciell sfär där ett tvång skall råda, med hot om våld för avvikare: det sexuella området. Det kommer från Nazityskland, där det hade en specifik betydelse: ”rasförrädare” var benämning på ”ariska” kvinnor som hade sexuella relationer med judiska män i strid mot de nazistiska raslagarna. Dessa deporterades till koncentrationsläger, där de hade en egen symbol som uttryckte deras ”brott” (http://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A4rken_f%C3%B6r_f%C3%A5ngar_i_nazistiska_koncentrationsl%C3%A4ger). Det kan vara värt att komma ihåg – den som associerar sig med folk som använder sådana begrepp umgås alltså med människor som potentiellt vill förpassa de som har relationer med ”fel” folkgrupp till koncentrationsläger.

Våldsromantik, om nu någon trodde det, är inte begränsad till högerns mörkare vrår, bland xenofoberna och extremhögern. Den grasserar även på den andra sidan, och har där en anrik historia av begrepp som i fel miljö kan inbjuda till våld och övergrepp, och en egen variant av hyllning av våld och drastisk handling. Jag glömmer aldrig Emile Zolas illustration av detta i ”Germinal”, med ord som han sätter i munnen på anarkisten Souvarine, denne som föraktar arbetarnas försök att organisera sig fackligt för bättre arbetsförhållanden. Hans botemedel för kapitalismens rovdrift av arbetarna är istället

(Från den franska filmen ”Germinal” från 1993)

För de som i likhet med mig har knackiga franskakunskaper, lyder slutklämmen om målet för aktioner

”[…] anarki, alltings slut, då hela världen skall dränkas i blod och renas i eld… Då får vi se” (min översättning)

Och i slutet av ”Germinal” är det mycket riktigt så att Souvarine placerar sin bomb, och det är arbetarna som dör. Ett sådant handlingssätt är intill förväxling lik den moderne terroristen, en Muhammed Atta eller Anders Behring Breivik.

Den yttersta vänstern har således också begrepp som inte så lite påminner om extremhögerns ifråga om att öppna portarna för våld. Att sådana här begrepp snabbt kittlar de som har våldsfantasier framgår t.ex. av diskussioner runt begrepp som ”klassfiender” som på ett forum som socialism.nu snabbt exalterar gott om folk som känner sig föranledda att visa upp sina låga impulser. Se vidare https://www.socialism.nu/index.php?s=5786a5fb350580a2647ffae87ef1f2a.

I vissa fall använder man exakt samma ord – se t.ex. ”Folkförrädare” som brukades friskt i sovjetunionen och som också nyttjas av extremhögern – det som förändras är inte mycket, extremnationalister åsyftar förräderi mot den etniska nationen, medan stalinister menade förrädare mot statens intressen såsom företrädare för arbetarklassen. Men båda skall förstås våldsamt ”åtgärdas”.

För den som hamnar i vägen för de där våldsamma renhetsivrarna blir det närmast irrelevant var idéerna kommer ifrån: se t.ex. http://kontrovers.se/arkiv/kam/100116-01-kam.html, och en ofrivilligt komisk illustration av vänster/högerbruk av ”f-”ordet med en typiskt förvirrad användning av rasbegreppet kan ses i det högerextrema forumet  Nordisk.nu, se http://www.nordisk.nu/showthread.php?t=21706&page=1.

Det här kan göras övertydligt, genom att lyfta en äkta replik från en wannabee-vänstertok, och se hur lite som krävs för att göra den rumsren på högerextrema fora.

Först originalcitatet:

”En brat från lundsberg kan jag mycket väl se som en klassfiende som jag inte bangar på att boxa på, men jag är väl medveten att ett knäckt borgarnäsben inte per automatik betyder något som helst samhällsomvälvande.”

blir med en högermakeover

”En muslim från Rosengård kan jag mycket väl se som en rasfiende som jag inte bangar att boxa på, men jag är medveten om att en knäckt kroknäsa inte per automatik betyder något som helst samhällsomvälvande”

En muslim eller bördig från mellanöstern som går på Lundsberg (de är inte många, men de finns) lär inte tycka att det är någon större skillnad vem av de två falangerna som knäcker hennes näsa. Vilket är korrekt.

Det finns uppenbarligen de som förstår implikationerna av det där språkbruket och försöker distansera sig från de mer extrema tolkningarna av sådant sätt att stämpla vad man bekämpar – men viljan att hålla fast vissa hävdvunna begrepp är uppenbarligen stark, liksom viljan att alltid vilja trycka på att ”vårt” eventuella våld är en form av självförsvar mot våldtäktsaraber eller polisbrutalitet. Se t.ex. hur en skribent som verkar inom en tradition av frihetlig socialism som inspirerar den utomparlamentariska vänstern idag slingrar sig när han talar om legitimt kontra illegitimt våld http://autonomakarnan.motkraftblogg.net/2009/05/06/klassfiendens-vara-eller-icke-vara/

Nu skall man inte därmed säga att alla är lika goda kålsupare, även ute på extremismens gungfly. Som det påpekats i en kommentar här på bloggen är vissa extremismer åtminstone under vissa perioder mer inriktade på just våld å person än andra, och statistiken över genomförda terrorbrott från Eurostat visar det tydligt ). Det har gjorts en sak av att terrorn som drabbat Norge den här gången inte kom från salafister, de förväntade gärningsmännen. Men ifråga om våldsamhet är det just Högerextremister och jihadister som idag hyser ett märkligt själarnas möte (under 60-och 70-talet skulle röda terrorister varit mer framträdande). För de förstnämnda är våldet en fetisch i sig – arvet från nazismens språk sipprar ner till dem och dess maning till kamp och totala lösningar genomsyrar deras tankevärld. För salafistiska jihadister är det perverterade religiösa budskapet och dess maning till martyrskap och heligt krig som spökar. Och båda säger sig göra det ”i självförsvar” mot de angripande horderna av ”andra”.

Så ser konfrontationens och hetsens språk ut, och följderna av att de släpps lösa är kända. Det är en sak att plädera för självförsvar. Att stå upp och försvara sina värden och medmänniskor kan vara en hedersam handling, speciellt när det sker motvilligt. Men det krävs förberedelser, det krävs en ”startsträcka” för att  i förväg bereda sig att gå ut och aktivt jaga eller våldsamt anfalla motståndare, även den som är en djupt känd antagonist. Den som är våldsbenägen från början kommer lättare till den punkten, men det finns en vid gråskala av mottagliga, som står beredda att hetsa upp sig och de sina för en våldsam konfrontation, och deras främsta förbederelse är ett sinne som krökts och förberetts med ett språk som har resonans hos andra, hos den egna gruppen. Det finns en anledning till att hot-och krigsmetaforer är så omistliga redan i förstadiet till extremism, när man just påbörjat resan till hat och våld. Liknelserna vid krig, vid strid för livet mot en ondsint fiende, möjliggör extrema åtgärder. Drar man ut konsekvenserna av detta kan även vanliga män begå mord och övergrepp.

Slobodan Milosevic inför avskaffandet av Kosovos autonomi 1989

Jugoslaviens sönderfall illustrerar detta väl. Det föregicks före 1991 av ett decennium av spirande nationalism, av alltmer oförsonligt tal och gester, av chauvinism för den egna etniska gruppen och misstänkliggörande och nedvärdering av ”de andra”. Före 1980 skulle de flesta jugoslaver inte ha vetat om de skulle bli arga eller hånfullt skratta åt den som påstått att de olika folkgrupperna snart skulle mörda, fördriva och stoppa varandra i koncentrationsläger i tiotusental. Ett dussin år senare var det ingen som skrattade längre.

Men det var inte en plötslig epidemi av psykopati som slagit till, inte ens en statskupp som öppnade flodportarna. Utan den smygande processen hos demagoger och lokala eliter som blåste på motsättningar i samhället och som tolkade dem i en viss riktning, utan hänsyn till vad de kunde leda till. Slavenka Draculik har beskrivit den nedstigningen i helvetet väl i flera av sina böcker, framför allt essäsamlingen ”Balkan Express”. Hon pekar i en mängd konkreta exempel på hur misstänkliggörandet och missunsamheten blev regel mellan landets invånare, och hur nationaliteten blev allt viktigare som identitetsmarkör, det enda som betydde något. Den brygden var avgörande för att mobilisera en hel generation att ta till vapen mot sina grannar och landsmän. Behovet av att hitta ett sätt, ett språk för att dehumanisera ”de andra” bar ända in till ögonblicket för morden och våldtäkterna. Slavenka berättar i texten ”Konsten att Döda” (http://www.dn.se/kultur-noje/konsten-att-doda) att soldater i färd att begå folkmord i ex-Jugoslavien först hade en slags ”hatseanser” (som de filmade) där de allt mer aggressivt förnedrade sina fiender inför varandra för att underlätta de stundande övergreppen, och i förlängningen morden.

”De serbiska soldaterna på videon gör det för sin egen skull, talar om för sig själva och varandra att männen framför dem är muslimer, som inte är människor. […] Förnedring är bästa sättet att skapa den rätta distansen.”

Lägg märke till att t.ex. Serbiens Slobodan Milosevic kom från en föregivet ”socialistisk” idémiljö – det spelade dock föga roll för innehållet eller följderna av hans nationalistiska hets. Anders Behring Breivik identifierar sig, förutom som nationalist, som kulturkonservativ, kristen och sionist (något som t.ex. högerextremistiska forum haft många knasiga funderingar om). Fenomenet är inte på något sätt begränsat till västeuropa och den rika världen – en av de mest konfliktridna och av intolerant retorik drabbade länderna i världen är Indien – och som påpekas i P1:s OBS nyligen är det ingen slump att Breivik ser med gillande på indiska nationaliströrelser som BJP och Shiv Sena och dessas islamfientliga och antimulitkulturalistiska tirader som eldat upp en månghövdad svans av extremister genom åren. Hör programmet på http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=4653609.

Allt är accidenser, för att tala med Aristoteles. Essensen är hatet, tron på den avgörande konflikt som kastar hänsynen åt sidan, och det våld som föds därur. Och det är fenomen som kan prägla många.

För att masstillverka ”Breivikare” krävs dock en lång uppförsbacke, en stigning som sker gradvis och börjar i det föregivet ”normala” offentliga samtalet. I tillvänjningen vid kränkande och illvilligt tal, i en ständig övning och bekräftelse av att det är OK att låta sig ledas av fördomar och förnedrande stereotyper. Det här är den vidare offentlighetens spelplan, politikens och de breda folkrörelsernas, numera också nätens forum och kommentatorsfältens. Det är i denna offentlighet som den första ronden mellan det öppna, toleranta samhället och dess fiender sker. Tonläget där blir på många sätt en slags audition och också en exponent för de drifter och idéer som de ruvande extremisterna sedan tar till sina slutgiltiga konsekvenser.

←Föregående Inlägg om terrorattackerna i Norge: Mördaren i Norge 5 – Anabola och Psykopati förklaring till Breiviks Våld?

————————————————–

Några som analyserat och plockat sönder Breiviks manifest och världsbild, och granskat hans inspirationskällor är bl.a. Lars Fr H Svendsen som pekar på det reaktionära draget i Breiviks idéer. http://www.svd.se/kultur/understrecket/de-obegripliga-dadens-tanklosa-manifest_6360126.svd och Mattias Gardell, ”Om Terroristens Logik” http://www.aftonbladet.se/kultur/article13391464.ab. Anders Gustafsson diskuterar i Dagen om Breiviks relation till sin självpåtgna identitet som ”kristen” http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=272940. Den militaristiska attityden hos Breivik tas upp av t.ex. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/vart-samhalle-foder-terrorismen_6376356.svd.

Om förekomsten av hatbrott och hatpropagandas potential även i frånvaro av Breivikarmassakrer se http://www.svd.se/opinion/brannpunkt_6370824.svd

Frågan om framväxten av intolerans på nätet som en kittel där intolerans och extremism kan gro och växa till tas upp i http://www.svd.se/opinion/brannpunkt_6385734.svd

Om det normaliserade hatet skriver Ingrid Hedström: http://www.dn.se/nyheter/livsfarligt-nar-hatet-normaliseras

Zaramis är en annan bloggare som tagit upp många faktorer med i Breivik-fallet – http://www.zaramis.nu/blog/2011/07/29/terrorismens-orsaker-2/

Ola Larsmo tar också upp Slavenak Drakulics ”Konsten att döda” i en intressant liknelse, där han pekar på vissa tendenser i den moderna tonen på nätet http://www.dn.se/kultur-noje/essa/ola-larsmo-sa-kan-spraket-bana-vag-for-massmord. Se också http://www.aftonbladet.se/kultur/article13473196.ab.

Om nazistisk propaganda i der Stürmer http://en.wikipedia.org/wiki/Der_St%C3%BCrmer och andra publikationer före och under kriget, finns för den som vill fördjupa sig en utmärkt samlingssida, http://www.calvin.edu/academic/cas/gpa/ww2era.htm med massor av underavdelningar som tal, serieteckningar, artiklar med mera.

Slavenka Drakulić har skrivit flera böcker som berör förhållanden på Balkan under och efter det Jugoslaviska sammanbrottet i början av 90-talet. Se bland annat Balkan Express och Inte en fluga förnär: krigsförbrytare inför rätta.

Om Emile Zola för 2000-talet, se http://pubs.socialistreviewindex.org.uk/isj96/birchall.htm

Publicerat i Media & Rapportering /Media and Coverage, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics, Psykologi /Psychology, Rasism /Främlingsfientlighet / Xenophobia /Racism, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Spanat & Tänkt /On My Mind, Världen

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , , , ,

Mördaren i Norge 5 – Anabola och Psykopati förklaring till Breiviks Våld?

Mördaren i Norge 5 – Anabola och Psykopati förklaring till Breiviks Våld?

12 08

Publicerat av


Om Breiviks Våld kopplad till Psykopati eller Drogbruk

När Breivik greps och nyheterna om hans inställning till saker och ting blev kända infann sig hos vissa av oss (se föregående inlägg)  en oro för att han skulle avfärdas som en totaltokig psykopat. Det finns förstås de som skulle vara angelägna att avfärda Breivik som sinnesjuk: bland dem förutsägbart nog de vars idéer han mest delade, den xenofoba högern. Men där finns också en vidare vilja att se mannen som ett monster, som någon som är helt och fundamentalt trasig och annorlunda. Det temat överlappar med vad Johan Croneman skriver om (se länk ovan).

Det verkade delvis besannas de första dagarna efter våldet där advokaten först reste frågan. Många tyckare skyndade till – men de var ändå förvånansvärt nyanserade. De pekade på en del tvångsmässiga drag och personlighetsstörningar. Men trots att Breivik var tydligt excentrisk har attityden varit att vänta med att utkora honom till klinisk psykopat i lagens bemärkelse. Sten Levander avviker något, men inte helt heller. Insikten om att det är en svår fråga och att dådens brutalitet delvis skymmer sikten för utredningen verkar i alla fall spridd hos svenska bedömare.

Debatten om Breiviks eventuella galenskap är högt spekulativ men vad man kan ta till sig, som också utredarna tagit fasta på, är att han sannolikt inte lider vad som förut kallats psykopatisk eller antisocial personlighetsstörning, liksom svår psykisk sjukdom eller svåra vanföreställningar av typen schizofreni eller paranoid psykos. Breivik var en någorlunda fungerande samhällsmedborgare, han uppvisar förmåga att planera, att vänta, att kontrollera sina impulser tills stunden är inne. Och han har sakta och gradvis byggt upp en världsbild som passar in med hans handlingar. Hans världsbild är inkrökt och Stollig, men utan bisarra inslag av typen Röster, mystiska Energier eller Strålningar. Han stämmer helt enkelt inte in på profilen för en psykopat oförmögen att avvakta eller ta ansvar, gripen av oemotståndliga impulser, eller skadad i sin kognition.

Själv kom jag tidigt att tänka på David Finchers berömda film ”Seven” och den utmärkta framställningen av den övertygade massmördaren utförd av Kevin Spacey. På något sätt tror jag att Breivik liknar Spaceys figur, fast troligen mindre samlad.

För att medverka med en egen spekulation skulle jag inte förvånas om det visar sig att Breivik uppvisar starka drag av narcissism – hans manifest och sätt att presentera sig uppvisar alla drag av ett uppblåst ego, grandiositet och en överdriven syn på sin egen betydelse. Nå, nu är han betydelsefull. Det är smärtsamt, men innan det går upp för Breivik hur resten av hans liv som en av världens mest hatade män kommer att te sig, varav 20 av dem i fängelse (maxstraffet i Norge är 21 år) kommer han troligare att känna sig mer viktig och betydelsefull än någonsin före i sitt patetiska liv. Det skulle han då knappast vara ensam om, men det har inte direkt bäring på hans våldsamma handlingar. Narcissismen samexisterar med våldsamma impulser, men någon direkt koppling till våldsam extremism springer inte ur extremism. Det är mer av en kuriosa, en pusselbit i mördarens sinne, men troligen inte en grundförklaring.

Ett litet sidospår. Det kan vara intressant att notera att  verkan av svårt psykiskt sjuka på befolkningen och dess våldsanvändning i stort uppskattas till ca 5% i en studie som utfördes med just data från vårt kära Sverige.

”Overall, the population attributable risk fraction of patients was 5%, suggesting that patients with severe mental illness commit one in 20 violent crimes.”

Kontentan är att den vanliga kommentaren ”det är ju sjukt” när man påtalar våldsdåd är missvisande – våld är mindre förknippad med psykisk sjukdom i klinisk mening än vi vill tro. Det spelar in, speciellt för kvinnor enligt studien, men våldsdåd skulle fortfarande förekomma ymnigt utan påvisade svåra psykiska sjukdomar.

Breivik Driven av Anabola Steroider?

Ett liknande spår som fått en del press är frågan om hur Breiviks rapporterade bruk av Anabola Steroider bidrog till hans våldsdåd, och antingen eldade på hans affressivitet paranoia, byggde upp honom fysiskt och i beslutsamhet eller förstärkte hans förmåga att ”gå över gränsen” och utföra ett dåd han annars inte kunnat göra.

Emma Löfgren skriver i en kort men intressant artikel i DN tisdag den 2 Augusti ”Anabola hjälpte honom att Döda” där hon citerar Harrison G. Pope, framträdande forskare i ämnet anabola steroider.

Det här anknyter till att våldsmän och torpeder ibland  tar droger som just steroider, eller rohypnol inför våld. Forskningsläget är lite splittrat om hur generellt fenomenet med extremt ökad aggression vid Anabola-användning (s.k. Roid Rage) är, och det skulle verka som om de som drabbas av psykotiska effekter av anabola steroider uppvisar en ökad benägenhet för våld även utan steroider – steroiderna skulle alltså s.a.s.  knuffa dem över gränsen (se några artiklar & källhänvisningar under roid rage)

De aggressionshöjande effekterna av steroider kan däremot förstås underlätta utövandet av massivt våld även om man inte blir vansinnig. Statistiken här är klarare: förekomsten  av steroider är uppenbarligen överrepresenterad vid brott. Men frågan kvarstår om det är steroiderna i sig som leder till fler brott, eller om den som skulle begå brott ändå gärna tar steroider för att e.g. bli starkare. (Se längst ner på sidan för nägra hänvisningar steroider + våld)

Ännu en liten utvikning: det är intressant att notera att en av de mer noggranna studierna pekar på samma relation mellan anabola steroider som för svår psykisk sjukdom för kvinnor i ralation till brott – kvinnor som begår våldsbrott har större sannolikhet att vara steroidpåverkade än män. Från sammanfattningen av resultaten:

”Study results suggest that AASs (Androgena Anabola Steroider, min förklaring) do not function as a proximal trigger for violence but still involve an increased risk for violence in users of illicit drugs. These findings also suggest that AAS use is highly overrepresented in women who commit crimes.”

Precis som i studien om psykisk sjukdom ser man att en kvinnlig våldsbrottsling är alltså mer sannolikt är psykisk sjuk eller pillerknaprande än en man, vilket skulle tyda på att kvinnor behöver en högre grad av påverkan från abnorma psykiska tillstånd för att ta till våld.  Det skulle kunna synas bekräfta en misstanke som förstås funnits länge, att män har en lägre tröskel för våld, helt enkelt är mer våldsbenägna än kvinnor. Forskningsläget kommer troligen att kasta mer och mer ljus på det där sambandet.

Det kommer att blir intressant att se hur Breivik tar nertaggningsperioden som brukar infinna sig efter en koncentrerad form av Anabolamissbruk. Polisen måste hålla ett noga öga på honom och ha beredskap för att han förösker begå självmord då, alternativt se till att han medicineras för att minska risken på de effekter som kan inträda när man plötsligt drar undan steroidmattan för honom.

Men så vitt vi kan se är effekterna av Anabola Steroider alltså inte sådana att de fritar än person från ansvar från brottsliga handlingar som de ändå skulle ha begått. Breivik var, så vitt det rapporterats, heller inte under inflytande från det slags psykotiska effekter av Anabola steroider som benäms ”roid rage”: han var medveten om sina handlingar. Detta gör hans Anabolabruk snarare  till en försvårande omständighet, i alla fall vad gäller ansvarsfrågan, och också ifråga om uppsåt. Eftersom han planerade att göra det och därefter tog anabola, som en del av sin planering.

Hur konstigt det än kan låta pekar det faktum att Breivik drog anabola steroider också på att Breivik inte är psykopat på det sätt som vissa skulle vilja göra gällande. De skyddsmekanismer mot vidriga dåd som folk har finns nämligen där även inom honom. Han vet innebörden av det han skall göra, och det är inte heller resultatet av en dålig impulskontroll. I själva verket har han mycket bestämt, mycket medvetet sett till att göra sig än mer hatisk och våldsdriven inför sitt dåd. Det gör anabolaspåret till ännu en intressant detalj, men antagligen inte ett bärande drag i varför Breivik utförde sitt terrordåd.

←Föregående inlägg om terrorattacken i Norge

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/10/mordaren-i-norge-4-breivik-en-extrem-man/

Nästa Inlägg om terrorattacken i Norge→

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/23/mordaren-i-norge-6-motviljans-retorik-som-forutsattning-for-terrorn/

————————————————–

Diskussionerna om mentala tillstånd eller sjukdomar springer ur de diagnostiska kriterierna i amerikanska psykologsamfundets tongivande publikation DSM-IV, Diagnostical and Statistical Manual.

Samt att köpa som kurslitteratur för de flesta psykologutbildningar – se

För en introduktion till Psykopati, utöver de diagnostiska kriterierna i DSM-IV finns många sajter på nätet tar upp psykopati. För introduktioner se t.ex.

Om Narcissism – Utgångspunkten för narcissistisk personlighetsstörning är DSM-IV-kriterierna för mentala sjukdomstillstånd. Hjälp att tolka dem finns, förutom presentationen på wikipedia

roid rage

steroider + våld

Se studier om Anabola och Brottslighet  

Mer information om Anabola Steroider:

Om Body Dysmorphic Disorder http://www.bddcentral.com/

Relevanta pressröster

Publicerat i Media & Rapportering /Media and Coverage, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics, Psykologi /Psychology, Rasism /Främlingsfientlighet / Xenophobia /Racism, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Spanat & Tänkt /On My Mind, Världen

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , , ,

Mördaren i Norge 4 – Breivik en Extrem MAN?

10 08

Publicerat av


Terroristvåld som en utlöpare av Manlig våldspraktik

En tråd som kanske inte getts tillräcklig uppmärksamhet , men som förekommit lite vid sidan av i främst terapeutiskt och feministiskt präglade blogginlägg, är påpekandet att Breiviks våld är ett slags maxivariant på manligt våld, och att man kan betrakta hans terror som en återkommande instans av män som tar det aggressiva draget i manligheten till extrema höjder.

Se t.ex inslaget ”Det var en ung Man Igen” i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=4620485, många blogginlägg tar upp sambandet kvinnosyn & våldsbenägenhet hos Breivik på många olika sätt http://salig.bloggagratis.se/2011/07/24/5884682-anders-behring-breivik/, http://alltomjamstalldhet.se/?p=989,  http://inga.blogg.se/2011/july/anders-behring-breivik-kvinnosyn.html osv.

Det är ett intressant påpekande, och får en viss relevans när man i Breiviks manifest kan läsa om hur misogynt och reaktionärt han ser på könsrollerna i samhället. I själva verket verkar han lika anti-feministisk som anti-socialdemokrat eller antimuslim.

Det är inte fruktbart att här ta upp den riktning inom studier av manligt våld i hemmet elller våldtäkter som benämner sådana övergrepp i sig för ”terrorism” – dels för att det är en felaktig etikett enligt undertecknad, dels för att vi redan dragit upp  snävare definition av Terrorism, vilken som element förutsätter en förvriden, stollig världsbild och en extremistisk ideologisk inriktning förutom våldet.

Det här hindrar dock inte att man skulle kunna passa in Breiviks ruvande, icke-impulsiva våld i ett mönster av systematiskt, manligt förtryckande våld utövad för att återställa en hotad manlighet som passar för en feministisk analys.

I ”September 11 and Male Violence” (http://www.nikk.no/September+11+and+Male+Violence.9UFRvM52.ips) framlägger Maud Eduards sin syn på kopplingen mellan manligt våld generellt och storskaliga våldsdåd av terroristtyp utifrån en genuspräglad analys.

”However, threatened masculinity, men’s right to have access to women and the questioning and denial of women’s freedom of action, is in my opinion what links between global terrorism and an individual man’s killing of ”his” woman. […]

What is universal is the “culture” of male violence; that factors such as men’s frustrations, the need to control and that threatened masculinity are ”permitted” to express themselves in violence on all levels: on personal, collective (explicit or implicit), national and global levels. This hegemonic masculinity is an underestimated global problem, with repercussions for women’s conditions, democracy and peace in the world.”

Det är sant att ett inre liv präglad av en lätthet att bruka våld för att lösa motsättningar också lätt kan spilla över utåt, speciellt om man upplever sin identitet som man hotad av tänkta fiender. Manligheten är en mycket skör konstruktion i de styckena, och hundratusentals män bara i vårt land (det är mestadels män) slår sina partners, eller pucklar på varandra på krogen eller våldtar på ett sätt som antyder att deras våld är kopplad till deras manliga självbild. Det kan utan vidare kombineras med en förvriden världsuppfattning parad med extremism.

Breiviks misogyni och manliga självömkan är dock bara en av flera trådar i en väv där de bärande delarna är nationalism, xenofobi och islamofobi. Det är helt enkelt inte det mest framträdande draget i hans världssyn. På ett privat plan har det heller inte visats, trots hans förtryckarinställning mot kvinnor och villighet att utnyttja prostituerade, att Breivik har en historia av våldtäkt eller kvinnomisshandel, ja av våld överhuvudtaget.

I den vidare frågan, om tesen att manlighet är den alltigenom dominerande orsaken till våldsutövning, har detta svårt att stå emot det faktum att Våld , trots allt, inte är ett manligt monopol. Kvinnor runtom i världen utövar våld mot t.ex. barn, och även mot sina partner, vilket på senare tid blivit föremål för mer forskning.

Michel Kimmel, som gjort mycket för att skingra myten, spridd inte minst hos vissa ”mansgrupper”, att våld i hemmet fördelar sig rätt likt mellan kvinnor och män, inskärper icke desto mindre att en betydande del av våldet i nära relationer utövas av kvinnor – se hans ”‘Gender Symmetry’ in domestic violence” från 2002

”[…] violence as an expression of family conflict is somewhat less than symmetrical but would include a significant percentage of women. I would hypothesize that including assaults and homicides by ex-spouses, spousal homicide, and sexual assault, the gendered ratio of male perpetrated violence to female-perpetrated violence would be closer to 4:1. On the other hand, violence that is instrumental in the maintenance of control—the more systematic, persistent, and injurious type of violence—is overwhelmingly perpetuated by men, with rates captured best by crime victimization studies.   More than 90% of this violence is perpetrated by men.”(s.27)

Den här observationen av att män dominerar våldsutövandet, men långtifrån är ensamma om den, kan överföras också till terroristiskt våld. Ett betydande antal kvinnor har deltagit/deltar i terroristiska dåd och grupperingar något som uppmärksammats på sistone, inte minst mot bakgrund mot kvinnors deltagande i självmordsbombningar i mellanöstern och ställen som Ryssland och Kaukasus (se http://en.wikipedia.org/wiki/Female_suicide_bomber). Se ett urval artiklar i ämnet – http://www.csmonitor.com/USA/2010/0407/Jihad-Jamie-and-the-black-widows-Why-women-turn-to-terrorism, http://www.drtomoconnor.com/3400/3400lect03a.htm, http://www.terrorism-info.org.il/malam_multimedia/English/eng_n/html/women_terror_e.htm med flera.

Kvinnliga terrorister var temat för ett intressant program från Al-Jazeera-programmet ”Everywoman”: ”Women as Terrorists” – se del 1 (av 2) nedan.

http://www.youtube.com/watch?v=eSpH0wtwRzs

Länk till del 2 – http://www.youtube.com/watch?v=Up1yxJv8IkI&feature=relmfu

Anders Breivik har det gemensamt med majoriteten av män i världen i att han tog sin tillflykt och tillät sig att hysa fantasier där våld eller aggression står i centrum – om hämnd, om dominans, eller bara för spänningens skull, som en ”kul grej”. Men denna testosterondrivna impuls lyckas de flesta män numera styra i mer konstruktiva eller i alla fall harmlösa banor. Detta är en viktig anledning till att våldet i samhället minskat de senaste århundradena. Sistnämnda faktum är något som konstigt nog ofta glöms bort. Toleransen för och utövandet av våld har verkligen blivit mindre i fredstid, vilket är värt att hålla i bakhuvudet, som t.ex. den framstående Psykologen Steven Pinker  redogör för i den sevärda presentationen nedan.

http://www.youtube.com/watch?v=ramBFRt1Uzk&playnext=1&list=PLAAD760E2C6B8DE8E

Aggressivitet, förutsättningen för våld, detta område av mänsklig aktivitet där män dominerar men som de alltså inte är ensamma utövare av, har getts mängder med utlopp av mer harmlös karaktär – notera de många aktiviteter av aggressivt men roande slag som idrott, jakt, paintball, kampsporter osv. Kanaliseringen av den aggressiva impulsen i sådant kan vara nyttig, om den bidrar till att minska den utövade, skadliga och våldsbenägna aggressionen i samhället – speciellt om den utövas över könsgränserna. Män kan ha sådana aktiviteter gemensamma med många kvinnor, som befinner sig i en god position att vittna om att det minsann inte bara är män som vill tjonga till sin motståndare – fråga en kvinnlig idrottare om inte den inre aggressiviteten måste kanaliseras och undertryckas i vissa situationer.

Spåret med ett specifikt ”manligt” våld, och det faktum att de mest extrema och våldsamma våldsyttrignarna generellt sett utövas av män äralltså  en observation som är intressant och värd att hålla i bakhuvudet, men även om kopplingen kan synas bestickande, är det trots allt en inte oviktig skillnad i skala och inriktning mellan privat våld och storskalig terrorism. Observationen att män tar till våld för att värna sin manlighet riskerar också att bli så svepande att den blir en truism – det skulle kunnat vara ett huvudmotiv, men det är något som bör utforskas från fall till fall, och verkar vara ett sidospår i Breiviks fall.

Vi har alla dunkla drifter, men det krävs specifika, och viktigare saker att fokusera på, än ett könsligt eller ens genuskonstruerat grundtillstånd för att göra en Man till terrorist.

En intressant övergång från mansspåret är medias spekulationer om inte Breivik, som själv uppgett att han knaprade Anabola Steroider (syntetiskt manligt könshormon) var påverkad av drogförstärkt aggression och att det var avgörande för hans dåd. Eller om han helt enkelt var psykotisk och s.a.s ”naturligt hög” på mordiska tankar och impulser? Det är temat för nästa inlägg.

Föregående inlägg om terrorattacken i Norge

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/10/mordaren-i-norge-3-valdet-ger-terroristen-men-vad-ger-upphov-till-valdet/

Nästa inlägg om terrorattacken i Norge

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/12/mordaren-i-norge-5-anabola-och-psykopati-forklaring-till-breiviks-vald/

—————————————————–

Om en introduktion av kopplingen mellan våld i nära relationer och kön se http://en.wikipedia.org/wiki/Domestic_violence#Gender_aspects_of_abuse

Michael S Kimmel ”‘Gender Symmetry’ in domestic violence” i VIOLENCE AGAINST WOMEN, Vol. 8 No. 11, November 2002, tillgänglig på nätet på http://www.xyonline.net/sites/default/files/Kimmel,%20Gender%20symmetry%20in%20dom.pdf

För en bred och balanserad diskussion om kvinnors roll i våldsamma konflikter, och relation till maskulinitet se ”States of conflict: gender, violence, and resistance” av Susie M. Jacobs, Ruth Jacobson & Jen Marchbank, kan förhandsgranskas på nätet i GoogleBooks http://books.google.com/books?hl=sv&lr=&id=tzLKEX3WlhwC&oi=fnd&pg=PA1&dq=feminist+analysis+male+violence+terrorism&ots=248T5O5Uv5&sig=taBYr3BhS8Te1CWjsDMMOjAt8JM#v=onepage&q&f=false

boken finns att anskaffa på Amazon – http://www.amazon.com/States-Conflict-Gender-Violence-Resistance/dp/1856496562

Det är delvis en avstickare, men Steven Pinker rekommenderas för alla med intresse av psykologi på skärningspunkten mellan det sociala och det medfödda. Hans viktigaste forskningsfält rör språket, men han har också producerat föreläsningar och böcker som berör anknutna ämnen som våld, det mänsklgia medvetandet, vad som står bakom religiösa föreställingar, med mera. Hans a history of violence är egentligen en kortversion på en längre föreläsning i mänet, som rekommenderas i sin helhet: se

En introduktion till Steven Pinker finns i Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Steven_Pinker. Hans mest betydande verk, ”The Blank Slate” är mycket läsvärd. Den finns på Amazon http://www.amazon.com/Blank-Slate-Modern-Denial-Nature/dp/0670031518, på Adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0142003344 och bokus http://www.bokus.com/bok/9780142003343/the-blank-slate-the-modern-denial-of-human-nature/.

Publicerat i Media & Rapportering /Media and Coverage, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics, Psykologi /Psychology, Rasism /Främlingsfientlighet / Xenophobia /Racism, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Spanat & Tänkt /On My Mind, Världen

3 kommentarer

Etiketter: , , , , , , ,

Mördaren i Norge 3 – Våldet ger Terroristen, men vad ger Upphov till Våldet?

10 08

Publicerat av


Reflektioner om Den Norske Terroristen, med fokus på hans relation till Våld.

I efterdyningarna av de mordiska terrordåden i Norge har här skrivits en del om vissa aspekter av mordiska terrordådet i Norge: om nödvändigheten av en Stollig världs- och människoförståelse; och om hur sådan stollighet blir en farlig brygd när man kombinerar det med Extremism, betraktad som en praktik snarare än en ideologi.

Men en sak har legat och gnagt, och det är var just hur det Våld som en Anders Behring Breivik utövar kommer in. Det kan låta som det mest uppenbara och enkla att uttala sig om, och många medier gör det också. Men eftersom våld är en så mångskiftande företeelse är det i själva verket svårt att ringa in våldets roll i stolliga extremisters terrordåd. Kunskaper och research får en att fara åt alla möjliga håll – från psykologi till statsvetenskap, från religiösa studier till säkerhetspolitik. Det är ett mischmasch. Det återspeglas i rapporteringen som lite famlande tagit upp många trådar.

Mycket återstår förstås ännu att luska ut om Breivik, utredningen går vidare och sedan kommer rättsprocessen att uppdaga ytterligare detaljer. Frågan om Breivik var ensam eller hade medhjälpare är en sådan faktor som kan förändra bilden. Det kan inte hjälpas att en del nedan därför är av delvis spekulativ karaktär, och kanske visar sig förhastat. Oaktat det har jag känt ett behov av att samla ihop mina intryck av denna omvälvande händelse så här lite i efterdyningen av den massiva rapporteringen de första veckorna.

Breivik Terroristen – inte så apart som man vill tro

Första dagarna var det förstås, delvis på grund av den mer eller mindre omfattade överraskningen att den mordiske terroristen var en vit blondin, mycket spekulationer om gärningsmannens grupptillhörighet. Tidigare har här postats ett inslag från CNN, som är värt att kika på igen för att visa den tidiga diskussionen där det konsekvent talades om den extrema våldsamma vit-makt-miljön och ”grupper”.

http://www.youtube.com/watch?v=Tvpiz2n_qLc

Det är en naturlig reaktion, påspädd av 11 september 2001, att se sig om efter enkla samband till grupper och större strukturer. Lika naturligt är det att i avsmak och fasa ta avstånd från mördarens person och framställa honom som mycket apart och speciellt ond. Johan Croneman skrev en intressant krönika om det där: http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-croneman-det-ar-inte-konstigt-att-medierna-demoniserar-anders-behring-brei.

Han har definitivt en poäng, Croneman. Och efter några veckor kan man konstatera att det sensationalistiska anslaget har fått stor plats i vad som skrivits om Breivik, och draget att göra honom till ett slags förvirrat UFO stärkts.

I tidigare inlägg här på bloggen har det framförts att våld och politisk extremism underlättas av vad som kallats den ”extremistiska praktiken” – valet att handla på ett utagerande och aggressivt sätt, riktat mot snarare än för något, och framför allt utanför de demokratiska processerna och spelreglerna. Det sista är avgörande för just skillnaden mellan t.ex. våldsam terrorism och den osmakliga populism som kanske delar de grundläggande premisserna men inte praktiken.

Andra har haft liknande tankar, men kanske med en något annorlunda udd. Croneman ovan är ett exempel. Salam Karam kallar det dominerande draget i de våldsamma extremisternas världsbild, och ett som är kännetecknande för inte bara Anders Breivik  utan de som delar hans ideologi. Detta dominerande drag är ”Hatet mot Demokratin” vilken enligt Karam definierar extremister, och leder till att våld per definition blir en favoriserad taktik för dem (från SvD http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/hatet-mot-demokratin_6347282.svd):

”[…] de ser människan enbart som ett medel för att uppnå ett mål, ett ”högre gyllene” samhälle som bara eliten kan förstå. Därför kan människor offras i kampen att uppnå politiska mål. De hatar demokrati för att de tror att det är fullt legitimt att bruka sig av lögner, manipulering och våld för att uppnå sina mål. Därför är våld, snarare än argument, anti-demokraternas favoritmetod.”

Han har en poäng, och det är definitivt en grundsten för terrorism i demokratiska länder. Men det finns dock extremister som utför aktioner i liten eller obefintlig skala, utan att det kan kallas terrordåd, speciellt i mindre fria samhällsordningar. Och det finns trots allt många som inte fullt ut omfattar demokratiska principer, som en Sverigedemokrat eller Wahhabist, som inte kan likställas med en Breivikare. Hatet mot demokratin kan vidare inte utan vidare sägas vara den bärande impulsen i auktoritära länder, där hatet i första hand kan vara riktat mot de styrande, inte mot ett icke-existerande demokratiskt styrelseskick. ETAs terror, som kom igång under Francos fascistiska regim, är ett exempel på sistnämnda.

Leif GW Persson är inne på det konkreta spåret när han skriver om hur sådana som Breivik kan stoppas – hans är ett väldigt polisiärt sätt att se på saken, men intressant, i det att även om man medger att Breivik är stollig eller rentav tokig, så kan man med ett systematiskt arbetssätt komme en bra bit på väg mot att hejda sådana som han han – våldsverkare som Breivik uppvisar trots allt vissa mönster som går att känna igen, menar Leif GW i http://www.expressen.se/kronikorer/gw/1.2514605/leif-gw-persson-sa-stoppar-vi-kryp-som-anders-behring-breivik

Lisa Bjurwald författade 2010 rapporten ”Extremhögern i Europa” (http://fores.se/assets/201/fores_pp_extremh%C3%B6gern_i_europa.pdf) som brett visar på den parallella utvecklingen av främlingsfientliga, antimuslimska och antisemistiska idéer i Europa. Hon pekade på att element i extremhögern tenderade att kopiera den autonoma vänsterns nätverksstruktur. Sådana ”fria nationalister” utgör små, lokala grupper eller individer vilka kan agera självständigt utan direkta kopplingar till t.ex. högerextrema rörelsers ungdomsförbund, och utgör ett reellt hot mot sina motståndare, till vilka inte bara hör invandrare eller muslimer utan också poliser, journalister, antifascistiska aktivister och andra meningsmotståndare (s.10). Breivik utgör ett exempel på en sådan självgående extremist, som via nätet kan ta kontakt med andra men själv sätter sina planer i verket utan behov av en större organisation.

Samma slutsats drar professorn i Statsvetenskap vid Politihögskolan i Oslo, tillika experten på rasistiskt våld och terrorism Tore Björgo, vars rapport ”Right-Wing and Racist Terrorism” (http://academic.udayton.edu/race/06hrights/waronterrorism/racial03.htm) pekar ut den nya taktiska doktrinen från amerikanska högerextremister, som han sammanfattar sålunda:

”You know who the enemy is, you know what you are against, so get out and start
attacking. Act alone or in very small groups, without any central organisational
structure that the authorities could uncover.”

Se nedanstående klipp från amerikansk public-service-TV (PBS) som drar ut olika aspekter olika trådar kring extremism och högerextremism i relationen till Breiviks dåd, och vad som är karaktäristiskt för de mer extrema våldsyttringarna.

http://www.youtube.com/watch?v=yorwcn3jJuk

Intressant nog visar Säkerhetspolisen sig ha en beteendevetenskapligt vittfamnande ingång till relationen Våld-extremism. Den svenska säkerhetspolisen har publicerat ett antal texter om extremism som faller under deras vakthållning, varav flera är förvånansvärt tankvärd och nyttig läsning. I ”Våldsam politisk Extremism” (s. 40ff) kan man läsa om deras definition av vad en våldsam politisk extremist är.

”Extremistmiljöerna benämns som extrema eftersom de inte accepterar den grundläggande politiska normen i Sverige, att politiska mål skall förverkligas genom en demokratisk process som bygger på allas lika rätt att föra fram sina åsikter, att alla accepterar resultatet av fria val och att det därför är oacceptabelt att begå brott för att protestera mot eller på annat sätt påverka den demokratiska processen.”

(http://www.sakerhetspolisen.se/download/18.5bf42a901201f330faf80002541/valdsampolitiskextremism.pdf)

I skriften ”Våldsbejakande Islamistisk Extremism i Sverige” (2010) tar SÄPO upp forskningsläget om hur människor radikaliseras (s. 33ff) med en medvetet vid syn på hur radikaliseringsprocesser ser ut generellt. Rapporten ringar in vissa grundläggande faktorer som gör att folk går från att vara extremister eller ha en apart världsbild generellt till att bli fullfjädrade terrorister. De konstaterar att:

”[…] den huvudsakliga orsaken till att unga söker sig till extremism i olika former ofta handlar om sociala och känslomässiga orsaker, snarare än det ideologiska innehållet.”(s.34)

”Det som förenar vit-maktrörelser, autonoma nätverk, våldsbejakande islamistiska grupper, ungdomsgäng, fotbollshuliganer och i viss mån religiösa sekter är att de alla kan erbjuda någon form av bekräftelse, skydd, tillhörighet och adrenalinkickar”(s.35)

SÄPO hänvisat till att i studier

”[…] konstateras dock att radikaliseringsprocesserna för personer som dömts för terroristbrott långt ifrån alltid var en naturlig och linjär förflyttning från att ha radikala åsikter till att bli våldsbejakande. Vad som utmärkte de som blev våldsbejakande var istället att deras radikaliseringsprocess karakteriserades av grupptryck, våldskultur och en hederskod inom gruppen där våld var en väg till högre status.” (s.36)

(se http://www.sakerhetspolisen.se/publicerat/rapporteramnesvis/valdsbejakandeislamistiskextremism/valdsbejakandeislamistiskextremismisverige.4.34ffc68f1235b740c0680005424.html)

SÄPO tar på flera ställen upp tråden att

”Ideologin spelar en betydande roll i radikalisering, men är för de flesta personer som radikaliseras inte den avgörande faktorn.”

”grundförutsättningarna för att en person ska radikaliseras är dock att det finns världsbejakande ideologier i personens omgivning eller som man kommer i kontakt med via internet.” (s.38-39)

Vad som avses är att vilken ideologin i sig är, antingen det är militant veganism, nazism eller islamism, inte är vad som spelar mest roll för om extremisten blir våldsam. Det avgörande är att ideologin böjts att bli just våldsbejakande, tillsammans med de faktorer av gruppbildning, karismatiska ledare och andra sociala faktorer som kommer att betyda mest för den enskilde individen.

Jag tror att SÄPO gör en rimlig avvägning och är tillräckligt vida i sin utblick samtidigt som de är behåller en viss stringens i sina definitioner.  Använder man deras utgångspunkter är Breivik måhända speciell på vissa sätt, och definitivt anmärkningsvärd i att han verkligen utförde sina massiva dåd i så stor skala – de flesta planerade terroristplotter materialiseras ju aldrig. Men han är inte så apart att han är en isolerad företeelse, en aktör sui generis. I själva verket faller han in i ett mönster som är tillräckligt generellt för att man skall kunna dra paralleller med många andra: det finns  en hel subgrupp av terroristtyper (”grubblaren”) som passar väl in på vad vi vet om Breiviks profil.

Det kan också vara värt att hålla i bakhuvudet att politiskt våld befinner sig på en gråskala som kan överlappa eller gränsa till rena krigshandlingar eller beväpnad kamp. Sådan kamp kan ibland ha sitt berättigande i extrema lägen: De sydafrikanska befrielseorganisationen ANCs militära gren Umkontho We Ziswe praktiserade t.ex. i flera år attacker mot medlemmar av den sydafrikanska apartheidapparaten och dess kollaboratörer, för vilket de benämndes terrorister av USA. Gerillarörelser som reser sig mot ”fel” fiender eller regimer blir i själva verket regelmässigt benämnda ”terrorister”. Trots att andra begrepp som ”assymetrisk krigföring” uppfunnits för att komma bort från det där förblir det ibland en stridsfråga vilka som skall benämnas ”terrorister”, vilket framgår när man talar om väpnade grupper i mellanöstern som t.ex. Libanons Hizbollah, som har en väldigt specifik fiende (Israel) som de för krig men också genomför terrordåd mot.

Det är ett stående inslag att extremister liknar sig själva vid just sådana motståndsrörelser eller krigförande parter som utför liknande dåd – det ingår i deras militaristiska världsbild och är stapelvara, från de röda terroristerna i Rote Armee Fraktion, Al-Qaida, Vitt Ariskt Motstånd, ETA eller vad man nu vill. Det gör också Breivik, som ser sig själv som del av en större ”motståndskamp” mot ”förrädarna” i staten.

I kraft av sin syn på våld, sin ideologi, sin envetna fokus på fiender och svartvita världsbild, är Breivik således inte otypisk för en extremistisk terrorist. Det är tillvägagångssättet, och det faktum att han rodde iland med sitt dåd, som gör honom speciell. Hur han kunde göra det, och vad som drev honom den sista biten till att verkligen genomföra massmord på ungdomar i en sådan ohygglig skala, är något som det spekulerats mycket om. Förklaringar som mental sjukdom,  drogmissbruk, övergrepp, och sociala faktorer är bara några som dragits fram i media, och som skall ägnas en lite närmare titt i det följande.

Föregående inlägg om Terrorattacken i Norge

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/25/mordaren-i-norge-2-om-extremism-som-orientering-for-stollen/

Nästa Inlägg om Terrorattacken i Norge

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/10/mordaren-i-norge-4-breivik-en-extrem-man/

————————————————–

SÄPOs hemsida om Politisk Extremism http://www.sakerhetspolisen.se/forfattningsskydd/politiskextremism.4.3b063add1101207dd46800055430.html

Statistik om terroristattacker i Europa 2010, från många olika rörelser som separatister, högerextremister, islamister med flera

https://www.europol.europa.eu/sites/default/files/publications/te-sat2011.pd

Publicerat i Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics, Rasism /Främlingsfientlighet / Xenophobia /Racism, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Spanat & Tänkt /On My Mind, Världen

2 kommentarer

Etiketter: , , , , , ,

Dumskallarnas Konspiration: Swedish Man Arrested For Trying To Build Nuclear Reactor In His Kitchen

4 08

Publicerat av


En kortis apropå stollar, och att vi i Sverige minsann inte saknar sådana…

En snubbe i Ängelholm skriver till Strålsäkerhetsinstitutet och frågade om det var OK att syssla med kärnklyvning i Hemmet.

”Jag har lite Uran och Americium och radium och experimenterar lite med det…”

”VAD?” säger tjänstemännen när poletten trillar ner efter ett par dagar…

Strax därpå knackar det på hos snubben och polisen och teknikerna i stråldräkter kikar in på kaffe, fika och atomsanering…

Här snackar vi hemmafixare! Men kärnreaktor i hemmet?

Från Swedish Man Arrested For Trying To Build Nuclear Reactor In His Kitchen : The Two-Way : NPR.

Läs mer om storyn i:

http://hd.se/angelholm/2011/08/01/forsokte-bygga-karnreaktor-i/

http://news.yahoo.com/swedish-man-caught-trying-split-atoms-home-153341057.html

Publicerat i Media & Rapportering /Media and Coverage, Om Dumskallarnas Konspiration, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Spanat & Tänkt /On My Mind, Sverige /Sweden, Världen

Lämna en kommentar

Etiketter: ,

The Colbert Report om dumskallekonspirationen och Al-Qaida-tåget

The Colbert Report om dumskallekonspirationen och Al-Qaida-tåget

28 07

Publicerat av


Medan jag plöjer SÄPO-publikationer för att skriva om extremistvåld måste man ju roa sig lite också…

The Colbert Reports högersatir är en passande hyllning till alla de modiga, omdömesgilla människor, medier, bloggare, twittrare och andra pundhuvuden som inte kunde vänta en sekund från att dådet blev känt tills de grötmyndigt förkunnade kopplingen till Al-Qaida.

http://www.colbertnation.com/the-colbert-report-videos/393042/july-25-2011/norwegian-muslish-gunman-s-islam-esque-atrocity

Tack till Meta för länken

Sidan har ibland kapacitetsproblem, men jag hittade en bootleg-variant på Youtube

Några har vid det här laget uppmärksammat , ska vi säga missarna, i nyhetsrapporteringen under fredagen, något som orsakakt en viss, inte alltför omfattande men klart berättigad ruelse:

http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-croneman-man-far-skammas

Resume tar också upp The Colber Report apropå spekulationsbingon på fredagen- se http://www.resume.se/nyheter/2011/07/27/medier-far-svidande-kritik/

Svd hade en bra reflektion till skillnaden i reaktion på norsk vs islamisk terrorist http://www.svd.se/nyheter/utrikes/terroristen-ar-blond-och-kristen_6350334.svd, och hade också ett positivt motexempel till de snabbkraxande kråkorna  http://blog.svd.se/mellanostern/2011/07/24/ge-den-mannen-medajl/

The Colbert Reports hemsida är på http://www.colbertnation.com/

Publicerat i Media & Rapportering /Media and Coverage, Om Dumskallarnas Konspiration, Rasism /Främlingsfientlighet / Xenophobia /Racism, Spanat & Tänkt /On My Mind, TV /Television, Världen

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , ,

Dumskallarnas Konspiration: Biskopens fundamentalistiska fotarbete och hans likasinnade

22 07

Publicerat av


Om att skenet av dansant sympati inte är någon garanti mot inskränkt religiositet

Häromdagen fick jag se följande småroliga bild i Kyrkans tidning, och tog en bild av den med mobilen.

(se artikel http://www.kyrkanstidning.com/nyheter/inrikes/festfylld_avslutning_pa_oasmote_0_17895.news.aspx)

Jag läste vidare att den snurrande biskopen är Graham Dow, f.d biskop av Carlisle i den anglikanska kyrkan, som deltog i ett svenskt kyrkomöte. Det är ju en småputtrigt sympatisk bild – den glade biskopen som tar sig en svängom, så trevligt och avslappnat liksom. Man tänker sig en välvillig prelat, fylld av gudlig välvillja.

Men vänta, biskop av Carlisle? Var det inte… Jo.

Graham Dow är nämligen inte vilken glad präst som helst. För några år sedan, när översvämningar ödelade norra England klev den sittande biskopen Dow fram och slog fast att detta voro Guds straff för Englands synder, mest framträdande av vilka vore den tillåtande attityden till den hemska sodomin. England hade nyligen lättat på de lagar som diskriminerat homosexuella. För detta skulle GUD straffa syndarna och låta regn, död och förstörelse drabba den lantliga regionen runt York (man kan fråga sig varför Han inte lät straffet träffa det troligen mer syndkoncentrerade London). Det här rapporterades i t.ex. http://www.telegraph.co.uk/news/uknews/1556131/Floods-are-judgment-on-society-say-bishops.html, och drog på sig berättigat hån från olika källor (se t.ex http://newhumanist.org.uk/1630/demob-happy).

Men det visar sig, för att citera Christopher ”God is not Great” Hitchens, att Graham Dow  inte bara är en komplett idiot, han är en vidskeplig och skrockfull sådan också. Mannen tror på fullt allvar på demoner och besatthet, oroar sig för förbannelser från 1600-talet, och sysslar med och skriver om exorcism. Det här sker heller inte disparat: Graham Dow har kombinerat sina böjelser för reaktionär homofobi och tidigmodern vidskeplighet till en freudiansk soppa i vilket ingår tron på att vid Anala och Orala sexuella handlingar Demoner kan intränga i kroppen och besätta syndaren. Via anus förstås.

Han har inte gett upp dessa idéer, endast mycket litet tonat ner dem, vilket framgår av en artikel i Dagen häromdagen http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=268990&utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=feed%3a+dagense-nyheter+%28dagen.se+-+nyheter%29. Dow är ingalunda ensam om det där, utan ingår helt öppet i en högerkristen tradition. Dow ”föddes igen” genom undervisning från den högerkristne amerikanske predikanten Billy Graham, som avslöjats som antisemit i sina konversationer med bl.a. Richard Nixon, där han beskyller ”judarna” och ”satans synagoga” för pornografin och det allmänna förfallet i samhället

Kristna förkunnare i den här fundamentalistiska ådran har liksom Dow gång på gång kopplar naturkatastrofer med Guds vrede. Se t.ex. den avlidne Jerry Fallwell,  som i en intervju med den avskyvärde Pat Robertson binder ihop det hela rätt väl när han skyller naturkatastrofer och terrorism på, ”feminister, homosexuella och abortionister”.

och

Pat Robertson har kört vidare i de spåren och skyllde bara häromåret jordbävningen i Haiti på haitiernas ”pakt med djävulen” när de svarta slavarna hade mage att göra uppror mot de vita slavägarna i den haitiska revolutionen 1804.

Michael Savage, ännu en av dessa fundamentalistiska nötter, skyllde i högerpopulisten Glenn Becks show i Fox News så sent som i år Tsunamin i Japan på japanernas ”dåliga uppförande”, helt i Graham Dows anda.

Och som sagt – detta är inte ”guilt by association” utan en typ av åsikter som publikt förfäktats av den dansante biskopen i Kungsbacka. Härligt sällskap, det där. Man får väl vara tacksam att idioten inte längre sitter i House of Lords, det brittiska parlamentets överhus, och kan påverka politik och lagstiftning direkt. Men man borde tycka att arrangörerna bakom OAS-mötet borde vara beklämda av att svänga sina lurviga med en sådan primitiv mörkerman. Såvida de inte håller med honom förstås.

————————————————–

OAS-rörelsen är s.k. ”karismatisk” strömning inom ramen för svenska kyrkan, och satsar på en upplevelsebaserad tro, med tungotal, osv. som stående inslag. Inom rörelsen dominerar en negativ syn på kvinnliga präster, vilka t.ex. inte tillåts att leda mässor på deras möten. Detta har uppmärksammats av kritiker som menar att sina ekumeniska ambitioner till trots är Oas-rörelsen fast rotad i en tradition av hierarkisk och gammaldags syn ifråga om prästämbetet och liturgi. Se http://sv.wikipedia.org/wiki/Oasr%C3%B6relsen och http://www.oasrorelsen.se/vad-aer-oasroerelsen. Karin Långström Vinges Blogg har flera inlägg om Oas-rörelsen: http://karinlangstromvinge.blogspot.com/2009/07/oasrorelsen-kommer-ut-ur-garderoben.html och http://karinlangstromvinge.blogspot.com/2006/09/drfr-r-jag-tveksam-till-oasrrelsen.html

Christopher Hitchens gav Graham Dow en välbehövlig diss i det mycket sevärda samtalet mellan fyra prominenta ateister (de övriga är Daniel Dennett, Sam Harris och förstås Richard ”The God Delusion” Dawkins) också kallade ”The Four Horsemen”, se ca 6.50 minuter in i http://www.youtube.com/watch?v=tq4Q42ZjVNA&feature=related. Hela samtalet, som rekommenderas varmt, finns samlad i 2 långa Youtubeklipp – http://www.youtube.com/watch?v=9DKhc1pcDFM och http://www.youtube.com/watch?v=TaeJf-Yia3A&feature=relmfu.

Publicerat i Kristna Fundamentalister / Christian Fundamentalists, Kristna Myter /Christian Mythology, Media & Rapportering /Media and Coverage, Om Dumskallarnas Konspiration, Religion, Gudar & Mytologi /Gods and Mythos, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Spanat & Tänkt /On My Mind, Sverige /Sweden, Världen

2 kommentarer

Etiketter: , , , , , , ,

Utblicks Framsida – Obama, Lassange, Mubarak och Den Uppkopplade Sociala Nätvärlden

17 07

Publicerat av


Om Arbetet med framsidan till Utblick nr 2/2011.

(Framsidan och de artiklar som den illustrerar publicerades i Utblick nr 2/2011, som finns på nätet i PDF-format i http://www.utblick.org/2011/05/05/1680/ och http://www.utrikespolitiskaforeningen.se/webbtidning.html)

Det började som en improvisation, delvis lite panikartad – det fanns ingen klockren framsida för temat på numret, som var ”Det Digitala Samhället” – hur utveckling av informationsteknologi, nya kommunikationsmöjligheter och sociala medier fundamentalt har förändrat världen. Redaktörn hörde sig för om någon hade idéer. Jag var inte speciellt pigg på att ta mig an det, efter allt jobb jag lade ner på Facebook-artikeln. Men jag hade en idé. Eller snarare, ett löst hopkok av idéer, som kom ut från några av de frågor som berördes av flera artiklar i Utblick, och som var aktuella då: upproret i Egypten, Wikileaks, jordbävningen i Japan…

Vore det inte kul om…?

…man hade alla de där, och försökte visualisera att de liksom hörde samman, bands ihop av den digitala världen genom internet?

Men hur visualiserar man en digital, sammanbunden internet-värld? Om man tänker lite bokstavligt, som barnsliga människor som jag tenderar att göra, så är svaret givet. Det som är globalt illustreras med en…glob.

Tanken var en glob som binder samman det som annars vore enskilt eller disparat. Här kom en idé till mig via just en av de saker som gör det, vilket är poetiskt passande i någon mening. Wikipedia har en intressant logga som består av en glob sammansatt av pusselbitar med tecken från olika alfabet. Kunskapen som bitar som fogas ihop till ett helt, det där är en bild jag gillar. Den fanns på min näthinna när jag funderade på min glob.

Eftersom Internet är en mänsklig konstruktion, inte ett naturfenomen, måste det vara en slags uppenbart konstruerad glob – tanken gick till jordglobar av stålrälsar, eller kanske av CAD-linjer. Och tomrummen i globen kunde fyllas med Internets innehåll, specifikt det som berördes i numret – de nya mötesplatser, i form av sociala medier, nätsökning, sajter för spel och applikationer, nyheter och annat, som bidrar till kommunikation mellan människor.

Så här långt gången hade jag i praktiken tagit på mig att göra jobbet. Jag lämnade mina telefonklotterkladdar och började göra en slags mock-variant, som jag presenterade. Den vann gillande som idé, men behövde mycket ombearbetning, det var ett som var klart. Ett av de input som jag fick från redaktionen var att det var önskvärt att den såg mer ”ritad” ut. Det var en bra poäng.

Det visar hur osofistikerad man kan vara i tanken att jag bokstavligen började just rita de figurer som jag ville skulle vara med – tre personer som i en mening står för olika sidor av de effekter som nätet kan ha. Barack Obama, eftersom hans valkampanj drog stor, många menar avgörande, fördel av gräsrotsaktivism via nätet. Julian Assange, Wikileaks frontfigur, för den enorma storm som rördes upp av Wikileaks läckor och deras undergrävande av staternas informationsmonopol (det här var före hans undflyende från anklagelser om våldtäkt här i Sverige). Hosni Mubarak, eftersom vågen av protester i arabvärlden gjort bruk av nätet för att organisera sig och hålla kontakten och protesterna till mångas förvåning lyckades störta just Egyptens diktator Mubarak.

Det fanns dock en annan orsak: juristhjärnan i mig sade mig också att det kunde vara en idé att skapa frihandsteckningar av Copyright-skäl. Det var ett litet orosmoment som hängde över våra huvuden, att inte bara foton utan de skärmdumpar av hemsidor (inklusive deras logotyper) som jag ville använda i min illustration kunde ge upphov till upphovsrättsintrång (detta kommer att behandlas i ett eget inlägg). Nå, dock har jag svårt att se att någon kan resa anspråk baserat på teckningar. Nedan framgår hur jag gick till väga – jag skissade av från ett foto, sedan tuschades det med penselpennor och därefter lyftes porträttet in och behandlades ytterligare med s.k. cut-out-teknik för att få mer grafisk renhet.

Barack Obama, teckning för omslag Utblick - skiss+tusch

Jag ville också ha med något om naturkatastrofer, eftersom jag senaste åren lagt märke till att just sociala medier kunnat brukas på uppfinningsrika sätt under svåra katastrofer, bl.a. i Chile, i Japan, och även här i Europa vid det isländska vulkanutbrottet. Även här tog jag foton, ritade av dem och körde dem sedan genom en mängd filter. Jag bestämde mig också för att flytta de här sidobilderna till nederkanten, för att på så sätt skapa en större samling och riktning i bilden, och också med tanke på att lämna plats för text och titel för tidningen.

När jag nu tagit ett bestämt tag om designen och dess detaljer började jag tänka om ifråga om min glob. Jag tyckte inte riktigt att stålgloben gjorde fullt bruk av de idéer som jag ville föra fram. Istället slog det mig att man kunde invertera själva globidén – istället för att att vara ett sammahållet helt, med hemsidorna i luckorna, slog det mig att man kunde ta bort den förenande strukturen och låta sidorna hänga i rummet, bildanden en tänkt, istället för en bokstavlig sfär.

I själva verket kunde man låta dem sväva liksom ovanför jorden, så att man fick en idé av ett slags satellitsystem av hemsidor som omvärvade världen… Så förvandlades globen till en sammansatt mängd av bildskärmar, var och en innehållande en hemsidas skärmdump för att symbolisera en viktig nättjänst. Dessa lades ovanför en jord, där jag för skojs skull ritade in ett kabelnystan på världshaven för att symbolisera den infrastuktur som binder det hela samman. Skärmdumparna behandlades med filter för ”ink outlines” som gav dem en mer ”ritad” karaktär, och fogades samman. Med mycket plock och lutande på skärmarna i sektioner som sedan duplicerades och placerades ut fick jag fram en någorlunda symmetrisk, globliknande sammansättning. Lite ”inner & outer glow” på de enskilda skärmarna i photoshop gav den rätta effekten av lysande monitorer.

Du Sköna Sociala Mediavärld, Obama, Mubarak & Assange

Under skärmgloben och jorden står makthavarna och ser på den nya verklighet som illustrationen skall förmedla, en slags meta-inslag i själva bilden. Bakom dem har jag med enkla behandlade (i ”photocopy”-filter för kontrastens skull) bilder på dels vulkanutbrottet på Island (med ett SAS-plan som symboliskt stiger till väders) och siluetter som står under den Egyptiska flaggan, symboliserande ”den Arabiska Vår” som svept undan Mubarak och orsakat huvudbry i Washington.

Det hela verkade ta sig. En bakgrund för de ritade/behandlade elementen var det som kvarstod. Den idé som jag ursprungligen haft om en glob ritad i CAD-linjer kom nu tillbaka fast på ett nytt sätt – genom att rita rymden som ett slags CAD-mönster, istället för stjärnor, skapar man en inbäddning som lyfter fram det digitala igen, som annars kunde tryckas undan av alla kringillustrationer. Genom att böja ett CAD-mönster runt bilden i förgrunden skapades en känsla av rymd, och dessutom med en slags blinkning till uttrycket ”cyberrymd” om nätet. Den gav också en bra bakgrund som kunde komma att behövas för tidningens Titel och rubriker.

Utblick 2/2011 - Framsida i publicerat skick

Det blev inte så dumt alls. Med ännu lite mer tid kunde man kanske ha barbetat bilderna i förgrunden ännu mer och behandlat ljuset bättre, men under förutsättningarna är jag nöjd, och tydligen min redaktör också. Det är min första framsida, ett hästjobb, men väl värt det tycker jag nog.

PS: The Screenorb

Hemsidorna som bildade min ”Skärmglob” består av 35 skärmdumpar från följande sajter, från vänster topp och högerut på den numrerade modellen nedan:

  1. Made in India – stor portal för att söka efter underleverantörer och outsourcing i Indien
  2. World of Warcraft – det största interaktiva dataspelet med en global anhängarskara
  3. Amazon.com – den största näthandlaren av böcker, skivor och mycket annat
  4. The Pirate Bay – flaggskeppet för Torrent-tekniken, som används för illegal nerladdning i hela världen
  5. Youku 5 – Den största siten för Online Video i Kina
  6. Skype – pionjären inom IP-telefoni över hela världen
  7. Digg – Social Sajt för ranking av blogginlägg och artiklar, allt viktigare orienteringspunkt i blogosfären
  8. Wikileaks – läckor-sajten per excellence, med global åtkomst och stort genomslag världen över
  9. WordPress – har ersatt Blogger om platsen som största bloggplattformen
  10. Flickr – största sajt för spridning av privat bildmaterial, främst folks egna foton
  11. Baidu – Kinesisk sökmotor som ersätter Google i Kina
  12. Apple – centrumpunkten för Iphone, Itunes och hela Apple-världen
  13. MSN – Ledande chat-och-meddelandetjänst med den största fria majlleveratören, Microsofts brohuvud i den sociala mediavärlden
  14. Youtube – Störst på Videouppladdning och avlyssning
  15. LinkedIn – Ledande Socialt Media med professionell inriktning
  16. Salafipublications – favorittillhåll för all världens Salafister och Jihadister – i praktiken en slags apologihub för Islamisk terror
  17. Myspace – Kämpar numera med Facebook om största sociala sajt alla kategorier
  18. Facebook – Största Sociala mediet alla kategorier
  19. Al-Jazeera – Har revolutionerat Arabisk nyhetsförmedling, med 24-timmars streamade nyhetssändningar som är de friaste och minst censurerade i mellanöstern
  20. Yahoo – En av de stora meddelande-och grupptjänsterna – nu en koloss på lerfötter, tävlar med främst MSN och leder än på gruppmeddelandetjänster
  21. Blogger – Den mest kända, om än inte längre största, Bloggplattformen
  22. QZone – Snabbväxande kinesisk sajt som seglat upp som den viktigaste portalen ut på Internet, har integrerade sociala funktioner som mikrobloggar
  23. Twitter – Centrum och pionjär för mikrobloggar i världen
  24. Sina.com – En annan stor Kinesisk portal
  25. EBay – Den största privata handels- och bytessajten på nätet
  26. CNN – Stor på Nyheter Online
  27. Orkut – Socialt media som dominerar i Sydamerika, främst i Brasilien, och stor också i Indien
  28. Wikipedia – Det främsta uppslagsverket på nätet
  29. Firefox – viktig portal för nätanvändare av den största alternativa sökmotorn för nätet, Firefox
  30. BBC – Den brittiska nyhetstjänsten på nätet, störst på nyheter bland engelsktalande i hela det forna brittiska imperiet, inklusive Indien
  31. Technorati – Söktjänst för Bloggar, en av de största i världen och integrerad med många sökmotorer
  32. DHL – Teknologitungt transportföretag, störst i Europa och andra i världen, ledande i internetstyrning och kontroll av transporter
  33. CC.com – Världens största sajt för Spel och dobbel Online
  34. Ubuntu – modersajt för LINUX-världens alternativ till operativsystemet Windows, Ubuntu
  35. Vkontakte – Största Ryska sociala Sajten, och stor också i flera forna Sovjetrepubliker

Publicerat i All vår början bliver Svår, Bildbehandling i Dator /Digital Image Rendering & Editing, Egna Bilder /My Artwork, En bild säger mer än tusen ord, Färgläggning i Dator /Digital Coloring, Logotyper /Logotypes, Målningar /Paintings, Media & Rapportering /Media and Coverage, Photoshop, Politik /Politics, Porträtt /Portraits, Publicerat i Tidningar & Externa websidor, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Spanat & Tänkt /On My Mind, Symboler, Teckningar /Drawings, Världen

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , , , ,

Resistance is Futile, You will be assimilated – Google, Google+, Photovine med mera

13 07

Publicerat av


Om att söktjänstgiganten Google nu (åter) tar krafttag för att etablera sig även på sociala medier med sin nyligen presenterade tjänst Google+.

Som den maktfaktor på nätet som Google utvecklats till genom sin dominans över sökningar vill man förstås också ha en bit av de allt viktigare sociala nätverken, om inte annat så för att få tillgång till den enorma mängd information om användning, preferenser och kontaktvägar som numera finns tillgänglig för den som hanterar sociala medier. Google är ivriga att ta del av den kakan.

Tidigare har här skrivits om sociala medier med fokus på främst Facebook. Flera av de frågor som togs upp i relation till Facebook om anpassning till företagsbruk (se inlägg om Facebook del 1 om företagsanpassning) samt skiktning och delningsinställningar (inlägg om Facebook del 2 – Kriser, Katastrofer och Statsingripanden och del 3 – Censur och Kontroll ) synes också ha uppmärksammats av Google i deras egen ambition att skapa en modern social tjänst.

Redan för flera år sedan startade Google den sociala nätverkstjänsten Orkut, som migrerades till Brasilien – och stannade där. Den har kommit att bli populär i just Brasilien och Indien – men slog aldrig igenom i USA och inom EU. Nu tar Google nya tag med den nya sociala tjänsten Google+.

Klicka för att komma till Google+ projektets hemsida

SvD låt några kännare uttala sig om den nya tjänsten, se http://www.svd.se/naringsliv/experterna-betygsatter-google_6314344.svd. Deras omdömen var överlag positiva, men inte utan vissa reservationer. Flera intressanta faktorer togs upp som visar på vissa särdrag i den nya tjänsten.

Om Företagsanpassning

En intressant utveckling är att de sociala medierna potentiellt kan utvecklas specifikt för att passa intressen hos företag som vill använda dem som marknadsförings- och kommunikationsverktyg. Facebook har satsat på att erbjuda en enda, gemensam plattform. Google verkar däremot satsa målmedvetet på att skapa en miljö som är skräddarsydd för profesionell användning. De arbetar med att skapa ett eget alternativt, en arbets- och företagsanpassad tjänst parallel till den individinriktade tjänsten Google+, som dock redan har flera features som gör tjänsten till mer av ett arbetsredskap: möjligheten att enkelt skifta över till videosamtal med upp till 10 användare är ett exempel. Därmed slår Google+ också mot det mer professionellt inriktade sociala mediet LinkedIn. Se SvD http://www.svd.se/naringsliv/google-forbereder-social-natverkstjanst-for-foretag_6311268.svd och IDG http://www.idg.se/2.1085/1.395293/foretagsversion-av-google-i-gorningen.

Skiktade Kontakter

En annan sak är att Google+ verkar vara mer skiktbar än t.ex Facebook. Som en av SvD:s intervjuade experter påpekar är detta både ett löfte och ett problem – det lägger en viss börda på användaren att komma ihåg till vilka han/hon vill dela visst innehåll, och öppnar också för misstag i vilka som får del av foton eller inlägg. Det här är dock en ofrånkomlig del av att ge användarna större kontroll, och en möjlighet, som inte tas upp i artiklarna, är att det också möjliggör en mer flexibel policy om vilket innehåll som skall kunna utbytas på tjänsten. Olikt facebook, som har formellt strikta riktlinjer för material parat med närmast total öppenhet, kan Google+ möjliggöra att känsligt material, som inte är ämnad för spridning i vidare kretsar, kan utbytas mellan utvalda grupper av användare. Det skulle innebära en integritets -och yttrandefrihetsvinst för användarna. Samtidigt kan man också befara att en sådan möjlighet skulle komma att ses negativt på av t.ex. auktoritära regimer som vill ha insyn i medborgarnas internetkommunikation. Intressanta komplikationer kan alltså följa.

Sammanlänkning med andra tjänster

För den konspiratoriskt lagde ser det ut som en tanke, att Google som redan expanderat med en egen browser (Google Chrome), e-posttjänst (Gmail), etablerat sig inom mobilsidan med Android, lanserat en musiktjänst, Google Music (om vilken skrivits här, se senaste-pa-streaming-music-fronten-google-music-beta/), och nu också som IDG har rapporterat om lanserar en ny bilddelningstjänst, Photovine (http://www.idg.se/2.1085/1.395482/har-ar-googles-nya-mystiska-bildtjanst) söker knyta ihop allt det här med sitt initiativ inom sociala medier. Det skulle skapa en behemoth som kan slå åt alla håll. Tankarna går lätt till Microsofts försök att vara överallt närvarande. Samtidigt måste man komma ihåg att det är delvis en defensiv strategi. Såsom nätet har utvecklats har de viktigaste noderna för aktivitet ständigt varit ett rörligt mål, och företagen måste springa med för att inte förlora initiativet. Googles styrka ligger i deras dominans inom nätsökningar, som ger dem en överblick över nätet, över vad som är relevant och användarmönstren. Men om en allt större del av interaktionen på nätet startar från sociala medier eller en slags ny form av utbyte av musik och bilder kommer mer och mer information att undandras Google med dess tyngdpunkt på mer ”allmänna” sökningar. Det är i det ljuset man skall se deras satsning, vilket inte hejdar att det också för med sig att Google därmed söker befästa sin egen affärsmodell och därmed påverkar hur hela nätet används.

Inför det här inlägget hade jag nytta av författaren Steven Levy, som skrivit en bok om Google och fick tillgång till det annars rätt slutna företagets inre talar om just Googles strävan efter att etablera sig inom sociala medier.

Hela intervjun i kan ses avgiftsfritt i ForaTV och ger en intressant bakgrund till Googles utveckling samt nuvarande ställning och vägval inför framtiden (klicka Bilden eller länken under för att komma till ForaTV)

Klicka för att komma till ForaTV

http://fora.tv/2011/04/19/Steven_Levy_Inside_Google

Än så länge är Google+ endast öppen för användare som fått en inbjudan (som i fallet med t.ex. Spotifys gratistjänst). Undertecknad har anmält sig för att få börja pröva tjänsten, och ser fram emot att jämföra den med inte bara Facebook utan också LinkedIn. Fler inlägg i ämnet lär följa

————————————————

Publicerat i Internets Stridsfrågor /Internet Issues, Media & Rapportering /Media and Coverage, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Världen

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , ,

Dumskallarnas konspiration Fortsätter – Sänk studiestödet till Humaniora!

9 07

Publicerat av


Alltför länge har kulturkoftor och Ingmar-Bergman-wannabees tillåtits att utbilda sig till dansare, filmvetare eller studera kultur överhuvudtaget i Sverige! På medborgarnas bekostnad till råga på allt. Sedan går de ut i arbetslivet och kan inte få jobb utan gnäller på att de får slava som spärrväkter. 

Svenskt Näringsliv, dessa otadliga försvarare av den svenska välfärden och medborgarnas intressen, tog djärvt tag i problemet och med ett lysande Alexanderhugg* föreslog de i ett debattinlägg i Svd (http://www.svd.se/naringsliv/sn-sank-studiestodet-for-humaniora_6283996.svd) att studiemedlet borde sänkas för ”utbildningar där sannolikheten att få jobb efter avslutade studier är relativt låg”, också kallade ”Harry-Potter-kurser” av Stefan Fölster,  Svenskt Näringslivs informationsrepresentant.

En lysande idé. Djärv. Handlingskraftig. Väl genomtänkt. Med solid forskning i ryggen. Garanterad att irritera ”rätt” folk, dvs vänsterflummare.

Eller?

Eftersom jag själv knappast är någon vänstermänniska roade jag mig med att hålla ögonen på reaktionen från höger i den politiska – och kulturdebatten, och begränsade mig till just den tidning där förslaget först luftades, nämligen Svenska Dagbladet. Förslaget har sablats ner inte bara av oppositionen och fackförbund som organiserar kulturarbetare http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sverige-behover-en-bredd-av-utbildningar_6291686.svd#after-ad utan, vilket säger något, från tyckare bra myclet längre högerut, som framgår av  nedanstående lista av konservativa eller borgerliga skribenter och opinionsbildare som obönhörligt nedgjorde förslaget bara de första dagarna.

Föga förvånande tvingades organisation backa och ta avstånd från sitt eget förslag – se http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sn-vill-inte-sanka-studiestod_6288722.svd och http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svenskt-naringsliv-vill-inte-sanka-stod-till-humaniorastudenter_6288928.svd, där man bedyrar att Svenskt Näringsliv inte aaaaalls menat det man uttryckligen sagt att man menade. Utan något annat, att man blivit felciterade eller att det bara var en försöksballong. Låt oss dra ett streck över det hela och gå vidare, liksom.

Vill man vara på välgörenhetshumör kan man fästa sig vid att förslagets huvudmän fäster sig vid något som verkligen är ett problem – att kultursektorn inte förmår absorbera alla som utbildar sig längs estetiska eller litterära linjer. Men i sammanhanget glömmer de, eller låtsas inte veta, något om vad det är som skapar kreativa kluster, nya industrier och genrer. Kan de till exempel berätta hur det ”Svenska Deckarundret” skulle ha uppstått utan folk som var intresserade av skrivande och litteratur? Varför just svensk musikproduktion är en växande industri? Hur dataspelsdesigners från lilla Sverige kan vara med och konkurrera i världen? Hm? Bara för att ta några exempel på yrkesområden där folk regelmässigt ägnat sig åt och läst allt möjligt onyttigt.

Statistik om vad som leder till snabba jobb kan inte fånga in vad som kommer att vara nyttigt om decennier, om vad som kommer att ge impulsen till nästa stora näring. Inte ens inom de allra ”hårdaste” vetenskapliga discipliner kan man göra det – notera t.ex hur det tar årtionden att utvärdera vilken grundforskning som leder till nyttiga resultat inom ämnen som kemi, biologi eller medicin. Nobelpriset illustrerar det väl – oftast går det minst 20 år mellan utforskandet eller postulerandet av ett fenomen till dess vi kan se att det kan bli någon påtaglig nytta av det. Ingen kan veta om den som läser skumma litteraturkurser idag inte kan komma att starta tidningar, designa dataspel, skriva egna böcker eller vad som helst som kommer att finna nåd inför kvartalshjärnorna imorgon.

En annan sak är gränsdragningen. OK, så att ägna en termin åt analysera JK Rawlings litterära produktion är ”flum”. Men fantasy allmänt då? Skönlitteratur? Var skall Svenskt näringslivs bildningspolitrucker sätta ner sin fot? Börjar man snäva in på en viss genre, vad hejdar att man snävar in på litteratur rent allmänt? Eller på filmvetenskap? Inkonsekvensen hos det kortsiktiga perspektivet visas väl av Modevetenskap, som rätt nyligen uppgraderats och mer och mer blir ett akademiskt respekterat ämne, efter att i många år betraktats som en icke-intellektuell verksamhet. Trots det har folk sökt till och velat utbilda sig inom modé. Nu, när mode blivit en enorm och växande industri är det inte konstigt att  ägna en termin att studera säg, dräkthistoria, en termin. En mentalitet som bara ser till nästa kvartal hade aldrig kunnat förutspå det. Bara för att ta ett exempel.

SÅ där kan man hålla på hela dagen. Svenskt näringslivs utspel är oerhört inskränkt och, vilket borde vara märkligt, präglad av dirigisme, den i Frankrike dominerande inställningen att Staten, genom diverse godtyckliga ingrepp kan staga upp fallerande samhällsinstitutioner eller lösa svåra samhällsproblem.

Rent logiskt borde man, med deras tänkande, snäva in bidragen för alla som sysslar med teoretisk matematik eller grundforskning i ett antal vetenskaper. De handlar inte heller om att ta fram nya stekpannor eller annat ”nyttigt”, eller leder till nya jobb som vi nu kan se. Utan om kunskap för kunskapens skull, för att vidga våra horisonter, och studera fenomen som påkallar vår uppmärksamhet, för att de är intressanta. Nyttan, om den ens spelar en framträdande roll, får komma efteråt och utforskas av andra. Och i ett dynamiskt, kunskapsbaserat samhället kommer dessa andra att finnas. För kunskap handlar också om tilltro, tilltro till den mänskliga anden och nyfikenheten, och att om ett område är angeläget eller fruktbart så kommer någon förr eller senare att försöka göra något av det.

På det sättet liknar kunskap och utforskning en marknad – den ”osynliga hand” som Adam Smith talar om i ”Wealth of Nations” och leder till utveckling och en dynamisk balans om man skapar en miljö som är tillåtande, och som ser till möjligheterna, snarare än klåfingrigt söker ställa saker till rätta von Oben.

Utbildningens natur i ett modernt samhälle är en komplicerad sak, väl värd att debattera. För inte så länge sedan tog jag t.ex. del av följande lilla framställning av utbildningsdebattören Ken Robinson där han tar upp flera av de viktigaste aspekterna av problem för utbildningssystemen i den industrialiserade världen och dess behov av förnyelse och nytänkande. (klicka bilden bild eller länk nedan för att komma till presentation)

Ken Robinson i en RSA-presentation om framtidens utbildning

länk: http://fora.tv/2010/10/14/Ken_Robinson_Changing_Education_Paradigms#fullprogram

En annan fråga som Svenskt Näringsliv knappast berör är frågan om excellens i utbildningen. Man bör och skall ställa krav på att utbildningar håller hög kvalité inom sina gebit, och att de erkänns såsom vederhäftiga och fruktbara enligt kriterierna i deras egna akademiska ramar. Här har humaniora anledning att rycka upp sig. Att excellens och vederhäftighet inom utbildning generellt är ett eftersatt värde blir dock högst påtagligt inom t.ex. medicinen, där diverse studier av kvacksalverier som homeopati samexisterar och konkurrerar med den evidensbaserade medicinen. Men Svenskt Näringsliv bryr sig inte om utbildningars innehållsmässiga värde, utan fäster vid etiketten hos kurserna och jämför med diverse beskrivningar på kunskapskrav på dagens arbetsmarknad.

En sådan syn på mänskliga drivkrafter och vad som leder utvecklingen av nationer, regioner och befolkningar framåt borde göra en mörkrädd.

För det här är Sverige. Ett litet land, med rätta stolt men för vår välfärd  beroende av omvärldens marknader. Vi kommer aldrig att kunna konkurrera med antal människor, u-landslåga löner eller billiga råvaror, och än så länge inte heller med förslavade och underkuvade anställda, eller med folk som jobbar ihjäl sig bortom all rimlighet.

En sådan nation har bara ett val. Att teknologisk och idémässigt ligga på gränsen, att vara kreativ, ständigt balanserande mellan att hushålla med sina resurser, att samarbeta och dela på vad som finns, och att tillåta individer att tänka nytt. Problemet med Sverige är inte att folk läser konstiga kurser. Problemet, som åskådliggörs av Svenskt Näringslivs mörkermän, är att bildning, kunskap och nytänkande i en bred bemärkelse ännu 2011 inte uppskattas tillräckligt i vårt land, att man ser dem som instrumentella egenskaper, nyttiga om de ger omedelbar return of investment men annars ”flum”.  Och att riktigt djup kompetens, att verkligen vara utmärkt och fantastiskt kunnig inom ett område, oavsett vilket det är, inte vinner respekt. Det är trots, inte tack vare, denna tyvärr rådande tendens som duktiga och initiativrika människor gör sig bemärkta hos oss.

Hjärnorna bakom svenskt näringslivs försöksballong är ett gäng inskränkta, okunniga och okultiverade stackare. Ord som kreativitet, upptäckarglädje, kultur, innovation, bildning, serendipitet, mångfald, utbyte och nyskapande är tomt oväsen för dem, de hör bara klonket av nästa skattesänkning, nästa kvartalsrapport i sina ödemarker till själar. Jag tycker allvarligt synd om dem. Men det är ingenting jämfört med hur synd det skulle bli om oss, om tänkandet bakom Svenskt Näringslivs förslag skulle bli policy, och det styrande sättet på vilken utbildning organiseras i vårt land.

—————————————————-

*För de som inte likt undertecknad ägnat sig åt onyttiga Harry Potter-studier förklaras det klassiska uttrycket Alexanderhugg i http://sv.wikipedia.org/wiki/Gordiska_knuten

Den som vill ta del av lite forskning och studier av hur krativitet inom vida fält korsbefruktar och ger näring åt ett dynamiskt näringsliv kan studera berg av rapporter och inlägg, ett litet urval av de jag läst:

Uppdatering 20110710: SvDs  Gustav Almkvist skriver i en tankvärd ledare (http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/humaniora-maste-resa-sig-sjalv_6308674.svd) vidare om humanioras roll, med fokus på behovet av det som jag ovan berör som excellens – att höja kvalitén och ställa hårdare krav på analys och substans.

Publicerat i Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Spanat & Tänkt /On My Mind, Sverige /Sweden, Världen

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , ,

Nytt från Dumskallarnas konspiration: Om hur vår historia lämnas över till Lägstbjudande

Nytt från Dumskallarnas konspiration: Om hur vår historia lämnas över till Lägstbjudande

6 07

Publicerat av


I ett lagförslag som regeringen sitter på skall utgrävningen och bevarandet av fornminnen i samband med byggprojekt läggas över på byggherrarna som skall bli fria att anlita den budgivare de vill – dvs lägsta anbudsgivaren.

Jag trodde knappt mina öron när jag hörde nyheten i radi0 (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=4568044). Regeringens menar alltså på allvar att byggherrarna, de som har varje intresse av att få problemet med fornlämningar i deras byggen ur världen så snabbt och billigt som möjligt, att de skulle ges ansvar och fria händer att anlita vilken utgrävare och bevarare som helst? Med fri prissättning?

Men det är innebörden av regeringens förslag (se kulturdepartementets eget pressmeddelande http://www.regeringen.se/sb/d/14085/a/161375).

Förslaget omtalades redan när det blev känt i mars i år, och har utsatts för hård kritik redan under beredningsstadiet, se t.ex remissinstansen upplandsmuseéet http://www.sweden.gov.se/content/1/c6/16/83/01/578b0e32.pdf, och Riksantikvarieämbetet http://www.sweden.gov.se/content/1/c6/16/84/01/1080b89d.pdf  samt i media från höger till vänster, se bl.a. SvD http://www.svd.se/kultur/nya-spelregler-for-arkeologin_5993049.svd respektive Aftonbladet, http://blogg.aftonbladet.se/ledarbloggen/2011/03/varfor-inte-privatisera-arkeologin-nar-man-anda-ar-igang.

Karin Linder, ordförande för DIK, förbundet för bl.a. arkeologer, pekar i ett blogginlägg (http://www.akademikernatet.se/karinlinder/?p=105) på något som är självklart – Arkeologi är ett samhällsintresse.

När en arkeolog finner och varsamt bevarar och ser till att fornlämningar kan studeras agerar den å nationens och medborgarnas vägnar. Dvs i ett syfte som är vida större och mer långtgående än någon enskild  privat eller ens offentlig institution. Att inte låtsas se att ett sådant intresse obönhörligen kommer att komma i konflikt med entreprenörers och byggherrars intressen är rent nonsens, ja snudd på bedrägeri. Arkeologin skall inte gå med vinst, och behovet av att bevara kulturarvet är just ett intresse som kan stå i motsättning till att snabbt bli färdig med ett projekt eller att agera enbart med syn på praktiska eller ekonomiska incitament. Fanns ingen sådan motsättning skulle inte lagar krävas, som krävde just att fornminnen som kommer i vägen för byggprojekt skulle bevaras. Då skulle byggherrarna kunna sköta det hela helt frivilligt. Men Byggbolag är inte till för att ta vara på nationens intressen – de är instiftade att gå med vinst och tjäna pengar , och uppmuntras och befalls till och med att vara så krassa och effektiva som möjligt, och att sätta sina ägares intressen främst. Är det någon som inte inser att byggbolagen kommer att anlita den ”expert” (vilkas kvalitéer för övrigt obönhörligen kommer att dras ner) som kan lova snabbast undersökning för minst pengar? Eh? Är det inte det som är själva meningen med effektivitet (Pareto, någon?) i ett marknadsdrivet system?

"Här fåru, nu har du till i morgon på dig innan vi asfalterar stället..."

Det här är ett flagrant exempel på hur man söker föra in ett marknadsekonomiskt tänkande för en verksamhet där ett sådant inte hör hemma – troligen i syfte att gynna just ena sidan i en intressekonflikt, nämligen byggherrararna, på bekostnad av nationens intresse av att bevara sitt minne och fördjupa studierna av sin egen kultur.

Nyliberaler – deras totala brist på intresse för kultur och bildning förnekar sig aldrig. Som kulturintresserad person till höger om mitten i politiken måste man fråga sig – med sådana vänner, vem behöver fiender?

Knappt hade dock idén med att privatiseria arkeologin och sänka den i marianergraven sjäsatts förrän nästa försöksballong kom, från ignoranterna i Svenskt Näringsliv som föreslog en sänkning av studiemedlet för universitetstudier som de på godtyckliga grunder anser frivola och onyttiga (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1120&artikel=4582299).

Mer om detta i ett senare inlägg.

————————————————-

Publicerat i Natur & Vetenskap /Natur & Sciences, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Spanat & Tänkt /On My Mind, Sverige /Sweden, Världen

Lämna en kommentar

Etiketter: , , ,

Facebook – Artikel i Utblick och vidare funderingar, del 3. Censur och Kontroll

Facebook – Artikel i Utblick och vidare funderingar, del 3. Censur och Kontroll

5 07

Publicerat av


Sista delen av artikeln om Facebook som publicerades i kortare form i Utblick 2/2011, där de brännbara frågorna om kontroll över kommunikation, brott mot användarvillkoren och censur togs upp.

Kontroll av kommunikation och Motreaktioner

Facebook har vuxit extremt snabbt de senaste åren, och således blivit en måltavla för kritik från många olika håll, på samma sätt som andra stora IT-företag. Från konspirationsteorier till berättigad kritik av olika funktioner och vägval från företagets sida har olika former av motreaktioner till facebooks utbredning uppstått runtom i världen. Motståndet till Facebook tenderar i praktiken att lägga sig längs 2 huvudlinjer:

  1. Fördumningsargument – att facebook är en onödig, kommersiellt inriktad ploj som stjäl folks fritid, premierar en ytlig, tillrättalagd form av kommunikation osv osv.
  2. Storebrorsargument – att facebook är en kanal för censur, kontroll och gör individen sårbar ur integritetssynpunkt, ingår i övervakning, och att Facebook själv har ohejdade expansionsplaner.

Ett tidigt exempel på den första varianten var när vissa brittiska studenters motstånd mot hela ”social-tjänst”-fenomenet som rapporterades redan 2008. De sociala nätverken uppstod ju ursprungligen i högskolevärlden – vad studenterna reagerade på var de många komersiella plojar och events som kom att åtfölja de numera etablerade internetföretagens försök att ”värva” ungdomar på campus.

(http://www.timesonline.co.uk/tol/life_and_style/education/student/student_life/article3152120.ece)

En annan variant är upprop för att avsluta Facebook- konton som framförs av bland annat rörelsen ”Quit Facebook Day” (http://www.quitfacebookday.com/) och som nådde sin kulmen år 2010. Hittills har sådana aktioner haft ringa effekt – idén att man skulle bojkotta Facebook på någon slags allmän eller principiell basis har antagligen samma chans till framgång som att försöka hejda utbredningen av Windows på sin tid. Vad som skulle krävas är alternativ till Facebook.

Mer bitande, och med gensvar hos viktigare grupper av användare av IT-tjänster, är därför att Facebook, likt andra stora aktörer som Microsoft på sin tid, anklagats för att dra nytta av en dominerande ställning för att utestänga eventuella rivaler. Det har rapporterats på diverse fora på internet att vissa meddelanden tenderar att ”försvinna” i samtal och meddelanden över Facebook, och att hänvisningar och länkar till olika kontroversiella gruppers Facebook-grupper ”tas bort” på nätet. (Se http://current.com/technology/92826725_make-facebook-angry-and-they-ll-censor-you-into-oblivion.htm)

Jan Fredrikson bedyrar att man inte har några sådana filter, och att det skulle bryta mot företagets strävan om öppenhet att diskutera fritt på Facebook. ”Så länge användare och annonsörer följer de regler som finns officellt dokumenterade på sajten”.

Det här har varit företagets linje hela tiden, och Facebook har som visats (i del 2 i denna artikel) haft viss framgång med hålla en rågång mot staters och andra kommersiella aktörers inblandning i sina tjänster och användaruppgifter.

Men oron kvarstår, och aktuliseras då och då av nya incidenter. Se t.ex. facebooks reaktion på den avledda sidan ”Lamebook”, som tar upp roliga eller dråpliga inlägg och diskussioner på Facebook (http://www.lamebook.com/). Facebook skulle ha kunnat betrakta sidan som en form av ”tribute”, och i vart fall insett att sidan knappast skadat facebook som varumärke utan snarast presenterar tjänsten som en area där smålustiga och komiska saker sker. Men så gjorde man inte, utan på typiskt humorbefriat amerikanskt-copyright-juridiskt manér valde man att blockera all trafik till Lamebook (Facebooks hantering omtalades bl.a. i http://current.com/1sn454c).

Facebooks agerande gentemot sina allt fler och mångskiftande användare är således en källa till konflikter. Det är ironiskt att Facebook, som lyfts fram som ett instrument för fritt meningsutbyte och hyllats av demonstranter från Sanaa till Marrakech, själva censurerar sina användare och tar bort eller blockerar material på sin tjänst.

Facebooks hantering av Användarvillkoren

Anklagelserna om censur har framför allt tagit fasta på Facebooks tillämpning av sina användarvillkor. Hotet från sådant som misstänkt barnpornografi (Facebook har ju en åldergräns på 13 år) eller mordhot som kan sättas i verket via FB ses som det värsta hotet mot varumärket. Det är, enligt Facebook, för att undvika att dränkas av pornografi och motverka en brutalisering av umgänget på tjänsten som man har valt att tolka användarvillkoren för tjänsten väldigt strikt. Facebooks instrument för att åtgärda brott mot användarvillkoren har generellt sett varit att spärra uppläggningen av nytt material eller avsluta konton. Facebook avlägsnar varje dag någonting runt 20 000 profiler från sin tjänst för brott mot användarvillkoren, främst för spridande av skräppost och annat olämpligt material samt brott mot åldersgränserna.

Någon diskussion om att använda sig av t.ex. säkerhetsinställningarna som ett styrinstrument för olika former av material som läggs upp och som potentiellt kan anses som stötande av vissa användare är dock inte aktuell för Facebooks sida. När detta kommer på tal framkallar det inledningsvis en viss krampaktighet från deras representants sida. ”Information som strider mot användarvillkoren hör inte hemma på Facebook oavsett hur individer ställt in sina säkerhetsinställningar. Facebook har utformat tydliga regler för användningen. De handläggare som avgör huruvida åtgärder ska tas mot inkommnade anmälningar utgår från dem.”

Jan Fredriksson fortsätter med att berätta att handläggningen av brotten mot användarvillkor är centraliserad, samlad till två enheter i Palo Alto respektive Dublin, som kikar igenom dem och avgör om de skall leda till olika följder. De teamen administrerar alltså tiotusentals ärenden som kan leda till uteslutning, per dag.

Politik, Muhammed, Nakenhet, Homosexuell Kärlek – ett axplock av konflikter för Facebook

Oftast rör sig kontroverser runt Facebook om specifikt material eller snarare reaktioner till sådant, och kan då ha beydande effekt. För att få vetskap om stötande innehåll är Facebook beroende av att folk anmäler bilder eller länkar, vilka sedan prövas mot reglerna. Men sådana anmälare, som kan befinna sig var som helst i världen, kan ha en syn på det anmälda materialet som i sig kan leda, och har lett, till problem.

I Pakistan t.ex. begärdes det att hela tjänsten skulle spärras av i efterdyningarna till Muhammed–karikatyrkontroversen, eftersom länkar fanns som pekade mot de tidningar och andra som visat teckningarna ifråga (t.ex. Jyllandsposten). De bilderna var inte olagliga eller kunde anses vara hets, och de befann sig inte ens på Facebooks egen sida. Ändå riktades krav, och en hätsk reaktion, mot Facebook.

En annan kontrovers var de anmälningar om uppvigling till våld som uppstod kring Facebooksidan ”Palestinian Intifada” och föranledde Facebook att stänga av sidan. Nya sidor på samma tema har dock kommit upp, och satt Facebook i den obekväma sitsen att övervaka att en viss, av många omfattad, politisk åsiktsriktning inte skall få förekomma på dess tjänst utan att totalförbjuda och därmed dra på sig kritik, och möjligtvis stämningar, från alla håll. Damned if you do, damned if you don’t.

(se http://www.theatlanticwire.com/technology/2011/03/facebooks-middle-east-censorship-problem/36186/).

Många har misstänkt att rädslan för att röra upp en opinion (konservativ sådan) och möjliga stämningar ligger bakom en incident nyligen i Sverige och Danmark där bilder av konstverk föreställande nakenhet från så långt tillbaka som hundra år sedan (det aktuella fallet rörde en målning av Anders Zorn) togs bort och användaren spärrades. Men andra lika nakna konstverk släpps igenom, helt enkelt för att de inte anmäls.

Miljoner människor publicerar semesterbilder på Facebook med alla möjliga nakna saker i bild, från badande med minimalt med kläder till sakral konst, Där finns t.ex  en egen Facebookgrupp tillägnad studien av Michelangelos berömda David, världens mest berömda manliga nakenstaty. Om Zorn skall omges av restriktioner åpå Facebook, varför inte David? Det finns berättigade frågor om Facebooks policy – dess tilld et yttre ”raka” principer kracklererar snabbt när man börjar granska hur olika fall bedöms.

Godkänd kyss enligt Facebook...

Som av en ironisk händelse kom dagen efter min intervju Facebook att lyfta bannlysningen av en engelsk grupp där det fanns ett foto av två (påklädda) män som kysser varandra. Bilden hade förstås anmälts, och tagits ner – men omprövades, eftersom den inte kunde sägas bryta mot reglerna. Men trots att homosexualitet hos många framkallar minst lika stort avståndstagande som vanhelgelse, bestämde sig trots allt Facebook för att där var det inte i deras intresse av att framstå som homofoba. Men det är inte alltid lätt för en utomstående att skönja den principiella linjen bakom att en 100-årig dalkulla bannlyses men inte den ännu naknare David, eller att kyssande unga män skulle vara känsligare än män och kvinnor som hånglar halvnakna.

...men kanske inte den här?

Jag frågar Jan Fredrikson om det inte en finns en risk att godtycke kommer att råda? Och en risk för okynnesanmälningar som får konsekvenser för informationsutbyte som är helt ofarligt? Museer och utbildningsanstalter som vill upplysa om sin verksamhet kan i ett sådant system rankas bredvid pedofiler. Jan Fredriksson medger att intresset av att administrera en så stor sida med användare över hela världen trots allt kan komma att leda till att vissa beslut ifrågasätts.

”Vi måste vara väldigt, väldigt noga med att hålla på användarvillkoren, och i princip ha ingen tolerans mot överträdelser, eftersom det är enda sättet att upprätthålla en så stor tjänst, med så många användare”

Mer om Facebook och dess tveksamma inställning till egen censur av material och länkar finns bl.a. i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=4488968, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=4463163. Att det också provocerat fram en slags motreaktion framgår också av inlägget på denna blogg https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/24/nytt-fran-dumskallarnas-konspiration-facebooks-censurbyra-och-zorn/, som intressant nog aktualiserats av Fotografiska Museets utställning med  Robert Mapplethorpe, se http://www.thelocal.se/34590/20110627/, http://www.mediesverige.se/2011/06/23/fotografiska-utmanar-facebooks-censur/ och Svds Jenny Maria Nilssonn apropå Facebooks prydhet i http://www.svd.se/kultur/tramsig-prydhet_6282712.svd

Hur är det med säkerheten och integritetskyddet för anknutna länkar och annat externt material?

”Facebook hanterar innehållet på plattformen. Facebook förutsätter att de webbsidor som vill vara förknippade med sajten följer de villkor som finns.” säger Jan Fredriksson, men medger också att Facebook för säkerhets skull håller sig med vissa filter gentemot material som via automatisk länkning postas på en Facebook-sida från andra sidor, filter som kan tänkas rensa bilder eller inkommande texter baserade på olyckliga ordval, oavsett vilket det faktiska innehållet är.

(Undertecknad har själv varit med om att helt oskyliga länkar, t.ex till bilder från Vitorio de Sicas film ”Giftas på Italienska” censurerats, se ett annat exempel på censurerade länkar i http://www.theusr.org/p/58)

Facebook som vapen mot privatpersoner

Facebooks dilemma ifråga om censur tydliggörs av flera uppmärksammade händelser och tillfällen där det tvärtom varit just den allmänna åtkomsten och tillgänligheten av information på Facebook som ställt till problem. Frågorna om åtkomst på Facebook har aktualiserats av en mängd rättsfall och övergrepp som skett mot olika privatpersoner på sistone. De här händelserna kretsar kring det missbruk eller de negativa reaktioner som kan följa av all information som numera, påhejat av Facebook själva, läggs upp på tjänsten.

Facebook har gått mot att allt mer upplagt material ska vara tillgänglig, inte bara för de som har åtkomst till tjänsten utan även andra. Detta framkallade starka protester t.ex. när Facebook lanserade sin uppdaterade version med nya säkerhetsinställningar (s.k. ”Privacy Settings”), där användare förlorade kontroll över vad som var synligt av hans eller hennes Facebook-konto från nätet, samt förmågan att dölja visst innehåll även från ”vänner” inifrån tjänsten. Säkerhetsinställningarna, som skulle kunna användas för skikta innehållet i en profil och folks kontakter har dock tvärtom marginaliserats och förlorat i styrka.

Följande sammanställning från the Electronic Frontier Foundation (http://www.eff.org/), som bevakar frågor om integritet på nätet, listar utvecklingen av Facebooks säkerhetsinställningar och integritetsskydd och kommer till slutsatsen med tiden eroderats – se https://www.eff.org/deeplinks/2010/04/facebook-timeline

I en liten avstickare kunde man fråga sig hurivuda en sådan skiktning borde undersökas mer av Facebook själva då det är en ofta citerad anledning till att folk slutar använda Facebook. De som ”trappar av” från Facebook anger ofta att mängden meddelanden från alla ”vän”-kontakter gör tjänsten helt oöverskådlig och fylld av nonsens, från vilket man mödosamt och tidsödande måste plocka upp de få guldkornen.

Men vad som uppmärksammats mer är följderna av att vem som helst kan gå in i en Facebookprofil och titta på alla foton m.m. som läggs upp där. Och reagera på dem, ibland på drastiska sätt. Drev och trakasserier av olika slag är ett välkänt fenomen på MSN Messanger, men numera finns exempel även Facebook – se t.ex det Facebook-drev som startats mot den iofs klandervärde rektorn på en skola där mobbning mot en elev kunde fortgå (klicka på bilden för länk)

Ett fall av rena trakasseriern är det nyligen avslutade rättsfallet där ett par flickor som hämnades på socialsekreterare genom att lägga upp en falsk, komprometterande Facebook-profil. Sveriges Television. De fälldes för ofredande och dömdes till ungdomsvård (se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4570981, Svd http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ungdomsvard-for-falsk-facebookprofil_6277886.svd, DN http://www.dn.se/nyheter/sverige/ungdomsvard-for-falsk-facebookprofil, Smålandsposten http://www.smp.se/nyheter/vaxjo/flickorna-hamnades-pa-socialsekreterare(2837381).gm?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+smp-nyheter+%28SMP+Nyheter%29).

Det nyligen avslutade (efter min intervju) ”Rektor-målet” här i Sverige är det kanske tydligaste fallet: en rektor som lade upp privata bilder på Facebook sparkades för att dessa skulle göra honom ”olämplig” som ansvarig för en skola. Rektorn fick rätt i domstol, dvs. det ansågs att arbetgivaren inte haft rätt att sparka honom enbart med härledning från hans facebook-profil. Men det har slutgiltigt satt luppen för vilka följder publiceringar på Facebook kan få. Frågan rapporterades ymnigt när utslaget nyligen kom: se i Sveriges Radio http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=98&artikel=4569947, http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1646, och http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4570981, DN http://www.dn.se/nyheter/sverige/dom-om-rektors-facebook, Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/article11880305.ab, Expressen http://www.expressen.se/nyheter/1.2479149/forsta-facebook-malet-avgjort, Norrländska Socialdemokraten http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=6239743

Insikten att facebooks bedömningar av dessa frågor kan komma att upplevas av många som en form av censur och att oväntade situationer kan uppstå som kan utmana deras sätt att förhålla sig till frågor om integritet och säkerhet tycks dock ändå finnas på sina håll inom Facebook. Jan Fredriksson nämner själv problemen med minnessidor, dvs. Facebookprofiler som tillhör människor som har dött. Det där har varit en stridsfråga i USA, där anhöriga har menat att Facebook inte velat avsluta sidor som tillhört döda personer (klicka bild för Länk till Facebooks egen blog om frågan)

”Det där är inte lätt. Till vem skall vi ge rätten att ta ner någon annans konto, och styrka att den är död? Är det maken eller andra nära släktingar? Och hur kan vi veta att den personen verkligen är den närmaste, och inte andra invänder?”

Mot slutet kom vårt samtal att kretsa kring frågan om inte Facebook skulle kunna tänka sig att satsa på en mer… tja, mänsklig process, en handläggning där t.ex. anmälda också kan ges tillfälle att bemöta en anmälan, folk identifiera sig och man kanske kunde ta mer hänsyn till var den som lägger upp respektive invänder mot innehåll finns. På det svarar Jan Fredrikson lite svävande:

”Joo – men samtidigt pågår en utveckling – vem vet hur det hela ser ut om några år.”

Först efter att min intervju med Jan Fredriksson avslutats slog det mig att det sista uttalandet kunde avse både en utveckling av normerna för kommunikation på nätet eller en teknisk utveckling som tillåter mer grannlaga hantering.

Jag tog dock farväl med insikten att det inte bara är för att många människor lokalt, men spritt över världen, använder tjänsten som man kan peka på dess betydelse för en ökad globalisering. Genom sitt blotta sätt att fungera, med sina annonser och sina användarvillkor, sina funktioner och sitt identifierande av användarna, förenar Facebook folk över världen på mer subtila sätt. Och att det är värt att hålla ögonen på. Vare sig i Kairo eller LA, i Göteborg eller Valparaizo, kommer olika syn och regleringar kring hädelse, sexualitet, integritet och död att komma i kontakt med Facebooks regler och dess ambitioner att växa, och innesluta så många som möjligt i sin famn där vi alla kan finna varandra och bli ”vänner” på nätet .

←klicka bild för föregående del ”Facebook – Artikel i Utblick och vidare funderingar, del 2. Kriser, Katastrofer och Statsingripanden”

———————————————

Lång och relativt bred i anslaget som Facebook-artikeln var, fanns det frågor som inte togs upp. En är de senaste rönen och observationerna kring hur upplagda utrop brukar vara rätt ytliga rent allmänt – svåra frågor om religion, klass, hur man egentligen mår eller verkliga problem i livet är, om inte frånvarande, så starkt underrepresenterade. Facebook utvecklas därmed till ett skyltfönster för ett glättigt och tillrättalagt liv med idel positiva poster blandat med möjligen lite gnäll på vädret och en missad buss. En annan sak är Faceboook-användandet på arbetstid, som då och då tas upp som en distraherande sak som sägs sänka effektiviteten. Dessa och ett flertal frågor om facebook-vanor tas upp i t.ex SR-programmet http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4555726. Allmänt om jobb & privatliv och Facebooks inverkan på det behandlas också i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3824861.

Publicerat i Internets Stridsfrågor /Internet Issues, Konst & Arkitektur /Art & Architecture, Media & Rapportering /Media and Coverage, Politik /Politics, Publicerat i Tidningar & Externa websidor, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Spanat & Tänkt /On My Mind, Världen

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , , ,

Dumhet, inkompetens & Korruption i Solna – Sex åtalade för bestickning och medverkan till Mutbrott

Dumhet, inkompetens & Korruption i Solna – Sex åtalade för bestickning och medverkan till Mutbrott

14 06

Publicerat av


Soppan med att Arenastaden runt nationalarenan verkar ha tillkommit i ett nära, korrupt samarbete mellan tjänstemän på Solna stad och byggherren till diverse projekt därute rullar vidare, än så länge med sex åtalade för bestickning och mutbrott.

Här har tidigare skrivits övervägande positivt om de nya stora arenorna i Stockholm, både på planeringsstadiet och under byggfasen (se de tidigare inläggen Fotbollsarenor, återblick på Stockholmsarenan och Uppdatering om Stockholms Arenabyggen). Mer och mer har dock oron för att något inte varit hundraprocentigt med projekteringen av bygget funnits där, och nu väcks åtal mot flera centrala aktörer som byggherren och ledande tjänstemän i Solna.

De detaljer som nu blir kända i och med åtalet solkar definitivt ner inte bara Nationalarenans och Solnas utan hela Sveriges anseende. Förvisso har fler och fler nu börjat inse att vi varit extremt blåögda när vi trott att vi här i Svedala skulle vara mer ”rena” än andra, mer öppet korruptionsridna länder. Men det är ändå talande att de som åtalats alla verkar tycka att vadå, allt är i sin ordning. Att höga kommuntjänstemän vid sidan av verkar som avlönade konsulter för bolag som är parter i politiska beslut som sagda tjänstemän har att ta ställningom, det är väl inget, verkar omkvädet vara. De skall förstås ha betalt för eventuella ”extraknäck”.

Mall of Scandinavia - en av de berörda projekt där Solnas kommuntjänstemän varit med och "konsulterat" samtidigt som de haft att fatta beslut

Som om sagda politikers extraknäck vore att sälja saft på fritiden. Varför tror herrar politiker att det finns regler för jäv? Hm? Har de givit en tanke till de principer som underligger idén att offentliga befattningshavare skall vara fristående från de privata intressen som kan beröras av deras publika, för allmänhetens bästa tillkomna beslut?

Detta är solklart fall av korruption i ordets moraliska, ursprungliga betydelse. Korruption, av latinets corruptio, fördärvelse, förstörelse eller förruttnelse, innebär, antingen den är politisk, bolagsbaserad eller mer snävt påverkar ordningsmakten (de tre vanligaste betydelserna) i grunden samma sak. Att den normala, fastlagda ordningen för beslut  förvrids. I en demokratisk stat betyder det att beslut sker på sätt som strider mot de proklamerade idealen om transparens, granskningsbar nytta för folket, att vara kostnadseffektiva med medborgarnas pengar, och rent generellt vara för det allmänna bästa.

Se en sammanfattning av alla projektet med flera av turerna runt i http://sv.wikipedia.org/wiki/Swedbank_Arena

Konceptbilder från Nationalarenan och omgivningar

Hur ”nyttigt” hela arenaprojektet med kringområden än visar sig vara (vilket starkt kan ifrågasättas, speciellt med tanke på att den redan fördyrats ) innebär redan det faktum att beslutet fattats på ett uppenbarligen dunkelt sätt, där diverse privata intressen kunnat påverka ledande politiker att fatta ”rätt” beslut, att förfarandet är korrupt. Det skulle herrar kommuntjänstemän veta om de hade två gram moral i kroppen. Vem som helst förstår att det finns en intressekonflikt i att verka för medborgarnas bästa i en tradition av öppenhet och rågång mellan politiska beslut och andra, mer snäva intressen, samtidigt som man är avlönad att verka för (även om det bara är i en underlättande/rådgivande position) just en sådan part som har egna intressen av fattade politiska beslut. Och de vet det. Hela upplägget skvallrar om en vilja att undgå genomlysning, att verka i det fördolda.

Och om de nu åtalade inte inser att de har gjort minsta fel, vilket de menar sig inte gjort (se t.ex. Lars-Eriks Salminens ynkliga uttlanden i http://www.cisionwire.se/solna-stad/r/lars-erik-salminen-kommenterar-aklagare-alf-johansson-beslut,c9132526), ja även om de formellt skulle frias av åklagare som inte kan göra sitt jobb, borde de inse det tvivelaktiga i sitt agerande, och avsättas och hängas ut redan av den anledningen. Istället har de tillåtit sin girighet att solka ner ett beslut och projekt av stor betydelse inte bara för sin lilla kommun utan hela huvudstadsregionen, för idrottsverige och för staten Sverige som nation. Antingen är de här gynnarna öppna, rent korrupta mutkolvar eller inkompetenta att se till medborgarnas och samhällets intressen: princip- och ryggradslösa kräk som borde få respass å det snaraste, om inte värre.

Storhotellet vid planerade arenastaden

Jag drog mig till minnes en artikel av Niklas Ekdal som jag läste för 10 år sedan. Där myntar han ett uttryck som jag använt flera gånger sedan dess, ett som i mitt tycke på ett bra sätt vidgar betydelsen av korruption till att gälla mer än de öppna och grova mutor av maffiatyp som man kanske tänker på när man säger ordet. Han kallar det en ”inkompetensens korruption”, en blandning av beslut som tas bak slutna rum, om tysta samförstånd som aldrig vädras ut, av en ovilja att öppet redovisa motsättningar och intressekonflikter. Några citat ur artikeln:

”Den svenska konsensuskulturen, att låtsas vara överens trots att det finns verkliga konflikter, har också blivit effektivitetens fiende. […]”

”Offentlighetsprincipen har fått den växande baksidan att viktiga frågor aldrig sätts på pränt utan avhandlas muntligt i slutna rum. Den noggrannaste dokumentationen i offentliga sammanhang gäller kvitton och reseräkningar, vilket leder in den journalistiska granskningen i samma begränsade spår.”

”I de svenska kommunerna, där huvuddelen av den offentliga verksamheten ligger, genomförs ännu ingen revision värd namnet. En skara tappra kommunreportrar på lokaltidningarna räcker inte för att syna skruvarna och muttrarna i denna gigantiska apparat. […]”

Den där artikeln är, trots att den åldrats något och gällde andra beslut, väl värd läsning en dag som denna – den finns som av en händelse kvar ute på nätet, se http://estonia.kajen.com/DN_010805.html.

Under sådana förhållanden är skandaler sådana som de som rullats upp  i Göteborg och och nu i Solna sorgliga men tyvärr knappast oväntade. Sedan Ekdals artikel skrevs borde det sluttande plan med statsminister Perssons bruk av regeringsplan, diverse makthavare i Göteborgs fiffel med tillstånd och kontrakt, Systembolagets provisioner med mera fått oss att inse allvaret i korruptionshotet: se sammanfattningen av den korruptionskultur som allt mer uppdagas i vårt land som sammanfattats av Fokus http://www.fokus.se/om/korruption/. Inte minst riskerar en sådan mut- och gentjänstkultur att undergräva förtroendet för hela det demokratiska systemet, och underblåsa missnöjespartier och populism av en sort som nu tyvärr även finns representerade i vår riksdag.

vy över delar av den tänkta Arenastaden

Frågan är var, inte om, någon lyfter på en sten och ser kommunala och andra gråsuggor och deras privata medlöpare och anstiftare ränna undan dagsljuset nästa gång. Medierna gör rätt i att granska de här affärerna mycket nogrannare, och också ställa berättigade frågor till lagstiftarna om hur de bestämmelser som skall skydda allmänheten och tilltron till demokratin kan göras mer vattentäta och omfattande.

—————————————————-

Många medier har förstås skrivit om Solnadebaclet ur många olika vinklar, och mer lär det bli.

Publicerat i Arkitektur /Architecture, Fotboll /Football /Soccer, Juridisk Debatt, Konst & Arkitektur /Art & Architecture, Människor & Folk i fokus / People, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna projekt, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Spanat & Tänkt /On My Mind, Stockholm, Sverige /Sweden, Världen

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , , ,

The Greatest Show on Earth – SÅ gick det verkligen till

The Greatest Show on Earth – SÅ gick det verkligen till

10 06

Publicerat av


Läste häromveckan ut Richard Dawkins ”The Greatest Show on Earth” på engelska.

Många har skrivit i om boken  då den var som mest på tapeten 2009-2010. Richard Dawkins själv kan gott introducera bokens tema.

”The Greatest Show on Earth” är en utmärkt bok som metodiskt och pedagogiskt lägger fram de otaliga bevis från mängder av olika forskningsfält som ligger till grund för evolutionsteorin. Det är, som Richard själv skriver, inte en anti-religiös bok, fast med brasklappen att evolutionsförnekare kommer att slita sitt hår och få nackspärr av hur totalt han krossar deras banala världsbild med verklighetens fascinerande och komplexa slägga. Boken ger således mycket ammunition inför mötet med kreationister, och det var också dess syfte. Men den är också ändlöst fascinerande i sitt breda anslag, sina exempel på fantastiska experiment och landvinningar (som Lenski-experimentet där olika stammar av bakterier muterade kraftigt och utvecklade helt nya förmågor, avhängiga av varann dessutom, och hur denna evolution kunde följas med utsökt precision av Lenski och hans lärjungar över 10 000-tals generationer), och dess redovisande av hur insikterna byggts på, bit för bit, hur pusselbit läggs till pusselbit och de olika vetenskaperna befruktar varandra för att bygga på och förfina de modeller som ligger till grund för vår nuvarande kunskap.

Skall man hitta något att anmärka på skulle det kanske vara (speciellt för svenska läsare) de ideliga stingen mot kretiner, ursäkta, kreationister, som präglar framställningen. Trots att det är en viktig del av bokens syfte känns det lite övertydligt ibland, men viljan att verkligen gnugga in de insikterna pedagogiskt skvallrar också om ett helt annat debattklimat i Storbritannien och framför allt USA vad gäller frågan om evolutionen. Jag har själv stött på ansatser till kreationism bland skolelever, men det har inte alls den tyngd och det tryck bakom sig som det kan ha i t.ex. USA där den största enskilda världsåskådningen (ca 40-45%) verkar vara att jorden är 10 000 år gammal och skapades på 6 dagar (i Kentucky finns t.o.m finns ett ”museum” ägnat åt att visa att dinosaurier och människor levde samtidigt på jorden, och förstås alla fick plats på Arken, se nedan och på http://creationmuseum.org/).

”Kreationsmuséet” i Kentucky, med dinosaurier och grottmänniskor sida vid sida

Samhällsdebatten åsido kan man dock mer än väl läsa boken enbart för det intressanta ämnets skull, för att öka sin allmänbildning och som en redovisning av hur vetenskaplig kunskap byggs upp. Richard Dawkins entusiasm för sitt ämne är inte att ta miste på – gång på gång ger han sig ut på utvikningar av intressanta aspekter av forskningen eller detaljer av olika betydelse. Hans prosa, som är behaglig och lättillgänglig utan att tappa i precision, gör att man står ut med detta, vilket annars kunde blivit lite tjatigt eller babbligt. Bitvis är det ofta som att sitta i ett spännande samtal med en överetusiastisk professor – vilket ju inte är långt från sanningen. Uppskattar man sådant (jag gör det) stör det inte – men för vissa kan det stundtals bli lite väl mycket att smälta. Det rekommenderas att läsa boken bitvis – detta är inte, som Dawkins bok ”Illusionen om Gud” en sträckläsarbok.

Man kan höra Richard Dawkins själv berätta och läsa ur sin bok och sedan svara på frågor i ett flertal konferenser och bokpresentatotioner – han är närmast oöverträffad i de sammanhangen, som anstår en ”Professor för främjandet av och förståelsen för vetenskap” i Oxford, hans professorstitel under många år. Se t.ex. nedanstående presentation (tot ca 1 h 20 min) av hur boken är upplagd, tillgängligt på det utmärkta ForaTV.

Richard Dawkins presenterar sin bok (klicka bild för länk)

Richard Dawkins har en god och livfull läsarröst, och hans böcker rekommenderas som ljudböcker på originalspråket. Även pappersboken vinner mycket på att läsas på originalspråket, speciellt om man hart Richard själv tala, men finns förstås översatt till svenska med titeln ”Så gick det till – Bevisen för evolutionen”. På engelska kan man också uppskatta det eleganta och bildade tilltal som är den klassiska engelska universitetsvärldens signum, och som tyvärr gått förlorad för egen högskolevärld, vars fikonspråk sällan är vare sig elegant eller speciellt lättillgängligt. Richard Dawkins och hans likar skyggar inte på att uttycka sig med en verserad engelska, och förutsätter att man har bakgrundskunskaper. Se t.ex bokens avslutande stycke, som bygger på slutorden från Charles Darwins ”Om arternas uppkomst”, det verk som startade den upptäcksförd till vilken Richard Dawkins själv bidragit med nya insikter.

We are surrounded by endless forms,

most beautiful and most wonderful, and it is no accident,

but the direct consequence of evolution by non-random natural selection

– the only game in town,

the greatest show on Earth

”The Greatest Show on Earth” borde vara obligatorisk läsning för alla som undervisar i NO eller biologi i grundskolan, men rekommenderas varmt för Alla. Läs eller hör den, och känn hur allmänbildning och förståelse för den fantastiska verkligheten får sig en svåröverträffad skjuts framåt.

För mer klipp med Richard Dawkins, se en liten lista jag satte ihop med Google-klipp, på http://www.youtube.com/user/thefeatheredsnake#grid/user/89053BD74F63D3D3

Jag kommer att ta upp Richard Dawkins tidigare bokproduktion i andra inläggvad det lider.

För mer bokrecensioner se samlingssidan

https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/

———————————————–

En artikel om The Greatest Show on Earth finns på Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Greatest_Show_on_Earth:_The_Evidence_for_Evolution

I svensk översättning heter boken ”Så gick det till – bevisen för Evolutionen” och utges av Leopard Förlag http://www.leopardforlag.se/Article/View/?articleId=164.

Boken finns att köpa bland annat på:

Publicerat i Bedömt & Betygssatt, Konst & Arkitektur /Art & Architecture, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Natur & Vetenskap /Natur & Sciences, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Spanat & Tänkt /On My Mind, Världen

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , ,

Vikariens irrfärder: bilder börjar pressas fram 3 – Prinsessor, flickor och massor med djur…

Vikariens irrfärder: bilder börjar pressas fram 3 – Prinsessor, flickor och massor med djur…

8 06

Publicerat av


Dagens ämne, kära klass, är mängder av djur av skilda slag, med fina tjejer och prinsessor som matar eller vakar över dem…

Bland önskebreven som kom in var det ett intressant kluster som hade ett nog så fint och ganska självklart motiv.

Den första, som också blev klar först, kom från en tjej, som ville ha någon som såg litegrann ut som hon, och en iller. Hon hade själv haft en iller som husdjur. Det var en jättefin begäran, hur kunde jag säga nej? Illrar, illrar, de ser för roliga ut, söta och samtidigt lite slingrigt busiga, några googlingar och jag rockade på. Svårare var det med likheten, eftersomjag valde en ungdomsteckningsstil (en variant på sk. Komisk Äventyrsstil), som är svår att kombinera med exakt realism i framställningen. Men någotsånär, hoppas jag, och att dess allmänna miljö och stil faller sin motagarinna Milena i smaken.

Sedan fanns det två som var väldigt lika varandra. En tjej eller prinsessa skulle det vara, med massor av djur, ett mindre zoo i släptåg. Jag misstänker att det var en som kom på det där först, och en annan som lite grann snodde idén…nåväl.

Till den klipska Mariama, vars huvud en dag skall föra henne långt (Jag kunde inte låta bli att ge bildtösen lite liknande frisyr som tja, sin förlaga), ritade jag en ridande tjej till häst med alla djur omkring henne. Djuren är av så många slag så de har lite svårt att hålla ihop – men de försöker hjälpa varandra att hänga med, speciellt hundvalpen och kattungen som bär den stackars sköldpaddan på sina ryggar…

Till Delina en prinsessa. En prinsessa från nordafrika, från Meroe närmare bestämt. Hon har en lite ökenhundsaktig vovve som hon lugnar ner, och kattunge och chihuaha som ser lite avvaktade ut… Men ser man på väggen bakom ser man motiv som också skulle vara med – en drake, en orm, en häst och en ängel, fast som målningar-i-bilden (groovy). Jag valde den medeltida konstnärliga traditionen just från det här området mellan Nubien, Eritrea och Somalia för framställningen. Således är det en ängel, drake och riddare just från medeltiden och rätt plats, som är målade där.

Sist hade jag fått lite blodad tand, och det hela flöt på smidigt och medgav att lägga lite krut på en enkel men förhoppningsvis effektiv komposition. En västafrikansk prinsessa, med en hund och en kanin, och…fiskar. Jag kunde inte låta bli att skoja till det och ge prinsessan två pirayor istället för snälla guldfiskar. Prinsessan matar dem med köttbullar som hon tar ur en liten skål, och pirayorna ser inte helt avslappnade ut av var deras lilla runda skål är placerad… Idén till prinsessan var från Disneyfilmen ”Prinsessan och Grodan”, men i min egen tolkning förstås, som jag hoppas att Sainabo skall gilla.

Fler djur, änglar och kändisar och massor med annat är på gång, tills nästa gång…

←Se förra posten i serien Vikariens Irrfärder: ”[…] bilderna börjar pressas fram 2”

Se nästa post ”[…] bilderna pressas fram 4”→

Publicerat i Afrika /Africa, Artefakter /Artifacts, Änglar /Angels, Bilder att Färglägga, Djur & Naturteckningar, Drake Drakar /Dragon Dragons, Egna Bilder /My Artwork, Enklare teckningar /Clear-line Drawings, För Barn /For Children, Häst & Ridning, Judiska Myter /Jewish Myth, Kläder /Clothes, medeltidskläder /medieval clothes, Prinsar & Prinsessor /Princes & Princesses, Religion, Gudar & Mytologi /Gods and Mythos, Sagodjur /Fairy Tale Animals, Sagor /Tales, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Spanat & Tänkt /On My Mind, Teckningar /Drawings, Världen, Vikariens Irrfärder

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

Die Welle – bra film, vita skjortor och snygg logga

Die Welle – bra film, vita skjortor och snygg logga

3 06

Publicerat av


Såg äntligen den tyska filmen Die Welle, ”Vågen” från 2008 med min far förra helgen.

Filmen handlar om en lite rebellisk lärare som när han tvingas undervisa en temavecka om autokrati för sina gymnasieelever förvandlar det hela till ett slags experiment i realtid av hur man skapar ett auktoritärt samhälle. Med uppföranderegler, klädkoder, disciplin, sedan uppmuntran av eleverna och tryckandet på kollektivets kraft skapas snabbt en mycket speciell kåranda i klassen. Men de krafter som läraren satt i rullning visar sig snabbt få effekter som han inte kunde föreställa sig…

Filmens huvudtema är dock hur snabbt en gruppanda baserad på regler och tydliga gränser för ”ute” och ”inne” kan sjösättas. Genom att ömsom vara uppmuntrande, ömsom lätt hånfull på ett sätt som får klassen med sig, får läraren deras uppmärksamhet och aktiva deltagande i experimentet. Han illustrerar hur en ”mjuk” auktoritär ledare verkar – han lyckas framstå som resonlig och motivera sin godtyckliga regler, och skratta bort eller förklena de som invänder utan att vara stenhård. Och genom att vara effektiv och sadla elevernas energi får han så eleverna att villigt att acceptera den nya sorts verklighet som uppstår i klassrummet. Hur det där sedan snabbt svämmar över till något utanför lektionstid skildras lite väl översiktligt – men fenomenet i sig är så vitt jag kan se inte bara möjligt utan också dokumenterat i flera studier. I själva verket har Die Welle en slags verklighetsbakgrund på så sätt att den är baserad på ett experiment som utfördes på en gymnasieklass i USA 1967, kallad ”the Third Wave” (se http://en.wikipedia.org/wiki/The_Third_Wave).

Man skulle kunna rikta viss kritik mot att vissa klichéer smyger sig in i beskrivningen av eleverna (även om de unga skådespelarna spelar väl) – men det är en ungdomsfilm, och behovet av att snabbt panorera över en hel grupp och flera parallella skeenden gör det till ett förståeligt grepp. Det kan också vara lite frustrerande att filmen tar upp så många intressant teman, som man dock inte alltid tar sig tid att titta djupare på.

En av de många uppslag som skildras är t.ex. hur en slags ”aktiv följsamhet” snabbt kickar in – underlydande (i det här fallet elever) med lite initiativkraft börjar agera självständigt i vad de tror är ”ledarens anda” och hittar på saker som skall främja den nya gruppens sammanhållning och uttrycka dess mål utan att direkt checka med läraren först. Det där är mycket bekant från t.ex. Nazityskland och kulturrevolutionen.

Filmen berör mer uttalat den intressanta frågan om estetik, symboler och deras spridning – genom att skaffa sig en egen logga (en riktigt snygg en för övrigt), en uniform, om än mycket enkel, och speciella hälsningar, förstärks den nya gruppidentiten snabbt. Symbolen startar redan från början som en graffitti, och har således ett subversivt element passande för ugdomskultur. Eftersom filmen utspelar sig i nära samtid är hemsidor och sådant en självklar del av processen – och frågan uppstår om det t.ex. går för långt att ha revolvrar och sådant på sidan, och hur det kan tolkas…

På ett metaplan måste det där användandet av symboler också ha hjälpt till att lansera filmen – dess posters och PR-material är ju mycket tacksamma att sätta loggan på, och de vitklädda eleverna och läraren ger massor med tillfällen till suggestiva bilder, som synes här. Överhuvudtaget är det visuella material som omgav filmen vid lanseringen (den fick vidare distribution utanför Tyskland år 2009) väldigt snyggt, och på flera fora på nätet verkar folk ense om att den där symbolen, den får det att klia i ens inre sprayburk…

Som personlig refelktion måste man tillägga att det är konstigt att se en sådan film när man själv jobbar som lärare – det adderar en skum dimension att man trots allt känner igen en del av hans sätt att bringa ordning i klassen, tilltalet och porträtten av lite olika typer som man lätt känner igen…

Filmen vann förtjänt tyska filmpriser i klassen bästa film och för skådespelare. Die Welle sammantaget en mycket sevärd upplevelse – roande och underhållande, och samtidigt fruktansvärd och tankväckande. Den rekommenderas för alla och envar.

——————————————————

Detaljer om filmern finns som vanligt i http://www.imdb.com/title/tt1063669/, eller varför inte http://en.wikipedia.org/wiki/The_Wave_(2008_film).

Tyskarna lyckas numera på något sätt att göra underhållande mainstream-filmer med svåra teman – se ”Goodbye Lenin”, ”Sophie Scholl”, ”de Andras Liv” och ”Der Baader-Meinhof Komplex” bara för att nämna några. De filmerna tar faktiskt tag i och gör en slags exposé över intressanta problem eller fenomen, men lyckas ända vara breda och underhållande. Hollywood kunde väl ta en lektion från dem – om dess bolag hade den allra minsta ambition att tackla några svårare teman (Man blir fundersam…hur många filmer som centrerar kring svåra sociala eller psykologiska teman har producerats direkt av de större studiorna i Hollywood de senaste, tja fem åren?).

Publicerat i Affisch / Poster Art, Bedömt & Betygssatt, Film /Movies, Filmaffisch /Movie Poster, Filmrecensioner /Movie Reviews /Critique, Konst & Arkitektur /Art & Architecture, Logotyper /Logotypes, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Politik /Politics, Politiska Symboler /Political Symbols, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Spanat & Tänkt /On My Mind, Symboler, Världen

2 kommentarer

Etiketter: , , , ,

Tummen ner för Bamse som migrationsverkets gatbjörn

Tummen ner för Bamse som migrationsverkets gatbjörn

28 05

Publicerat av


För drygt en vecka sedan spreds nyheten om att Migrationsverket beställt material med Bamse, världens starkaste björn osv, som behandlade flyktingfrågor. Många proffstyckare rasade och debatten blev stundvis het. Men, kunde man fråga sig, vad tycker barn egentligen? Jag fick som få chansen att få ett förvisso helt ovetenskapligt men intressant svar på det nyligen…

Objektet för diskussionen bestod av ett särtrycksnummer där två flyktingfamiljer, en kaninfamilj respektive ett gäng grävlingar, kommer till Sverige och undrar om de får stanna. I slutändan får kaninerna det, men inte grävlingarna – de skickas hem. Det hela är framställt på vanligt Bamse-manér, väldigt snällt och pluttigt. Migrationsverket menar på att avsikten är att skildra flyktingsituationen för barn, och man har inte velat skapa ångest utan försöka ”förklara” på barns nivå (http://www.migrationsverket.se/info/3816.html).

Vad många kritiker verkar haka upp sig på är dock att tidningen väljer att aktivt framställa att det ”kanske inte är så illa” att bli nekad upphållstillstånd och tvingas återvända hem – man skulle alltså medvetet vilja tona ner de negativa aspekterna av att neka folk som kommer till Sverige uppehållstillstånd. På olika debattsidor anklagades migrationsverket för propagande i egen sak i mer eller mindre skarpa ordalag. Se ett axplock i:

Jag måste säga att jag spontant var misstänksam mot migrationsverkets lilla ploj. Det luktar för mycket just som propaganda eller överslätande av riktigt dåliga nyheter för barn – något som jag är emot. En objektiv skillnad mot vanliga Bamse-äventyr är också att Bamse et ales mot sin vana inte gör något själva – själva beslutet som allt snurrar kring sker i en märklig stratosfär där ovan, och Bamse är osedvanligt och mer än lovligt lam när han konstaterar att han inget kan göra.

Men tydligen har organisationer som sysslar med barnfrågor inte haft något att invända – jag antar att de tar fasta på att tidningen ändå kan betraktas som ett försök att ta upp en svår fråga på barnens nivå.

Nu råkade jag jobba som lärare förra veckan, för en 3:a (barn i åldern 9-10 år) i Skarpnäck – en plats där frågor om invandring faktiskt kommer upp i naturliga samtal med barn. Och under en lektion, apropå en liten diskussion om rasism och annat anknutet till härkomst, så jag blev plötsig fundersam, och ställde frågan.

”Vet ni vad, det finns någonting som ni skulle kunna berätta för mig, något som vuxna har diskuterat på senare tid. Ni vet vem Bamse är?”

”mmm”

”Vet ni vad migrationsverket är för något?”

”Jo”

(Jag var inställd på att behöva förklara, men alla hade en ungefärlig koll. Jag ställde lite kontrollfrågor – 100%).

”Migrationsverket har gett ut en tidning med Bamse. Den där tidningen har de gjort för de som inte vet om de får stanna i Sverige, och där finns det en familj som får stanna, och en som inte. Jag undrar vad ni, som är barn, tycker om det?”

Jag berättade om handlingen. Sedan bröt stormen lös.

Barn. Det är är en vanlig plattityd att hävda att vuxna har saker att lära av barn – men det vore verkligen inte dumt om man då och då omsatte de sällan menade orden i handling. Jag frågade var och en enskilt, och de förhörde sig om detaljer – jag fick förstås förklara mer eller mindre ingående för olika av dem. En intressant sak redan här var att alla själva tycktes utgå från att en sådan tidning har ett slags budskap, en avsikt bakom – ”som reklamen ungefär”, som någon sade.

Men det rörande var att nästan alla tog direkt tag i kärnfrågan – Varför fick familjen inte stanna? Många var oroliga för vad som hände med dem när de återvände, men jag berättade att i historien verkade det inte vara så jättehemskt att återvända. Jag har sällan fått så skeptiska blickar. Eller fått höra så förnumstigt att det viktiga är om folk får stanna eller inte. ”En tidning är ingenting om man måste åka”. Om Bamsetidningen säger att det kanske är OK att återvända i ett läge där man vill stanna men måste åka tillbaka är det snarare  ett slags…ett slags…lur.

(”Lur?” från luras, antar jag)

Och dåligt. ”Riktigt elakt ju” – ”riktigt slemmigt!” sade de argaste (De sa värre saker än så, men jag förbigår deras mer…ähum, affekterade uttryck).

Vi bollade fram och tillbaka och jag sammanställde det hela i en slags ”hiss eller diss”-tabell.

2 stycken tyckte att det var väl fint att de gjorde en tidning för barn som kanske måste åka hem. 14 tyckte det var ”botten””dåligt” ”blä” eller ”uselt”(sic!). Ingen var likgiltig.

Flera hade svårt att tro att inte var ”Sverigedemokraternas fel” att den där tidningen kommit till – det där var också en överraskning. Det borde det kanske inte ha varit. En sak med min klass var att den med en kvalificerad majoritet bestod av barn till migranter. Och det fanns ingen där som inte hade en familjemedlem, eller nära vän, som inte anlänt nyligen till vårt land. Vi talar om  en grupp där många själva tillhört den tänkta målgruppen för Migrationsverkets tidning. Och bland dessa, tämligen unikt insatta (definitvit mer insatta än några opinionsbildare på olika tidningar) individer var den helt dominerande åsikten , och jag citerar en elev:

”Migrationsverket borde strunta i att ge ut tidningar och låta folk stanna i Sverige istället!”

Kära barn. Ni säger det bättre än vuxna betalda åsiktsmaskiner kunde. Ni kommer att gå långt, mycket längre än cynikerna på Migrationsverket och Egmonsts Förlag. Jag är glad att kunna uppfylla mitt löfte till er, och föra fram ER åsikt, som kan sammanfattas sålunda (och nu är vi snälla):

——————————————————-

Det är intressant att notera att Bamse, som av tradition haft belackare på högerkanten och beskyllts för att vara ”kommunist”, sedan Rune Andreassons död 1999 övergått till att vara en vara som vilken som helst, ett varumärke som kan säljas ut för vilket syfte som nu ger mest pengar. När Rune själv skrev och belyste frågor om invandring och utlänningsskap i Bamse såg anslaget diametralt motsatt ut.  – se förstasidan på det uttryckligen antirasistiska numret ”Bamse och Kalle Svartskalle”. För att få en sammanfattning av Bamsetidningens historia se  http://sv.wikipedia.org/wiki/Bamse

Egmonts Förlag har numera utgivningen av Bamse. Förlaget utsattes nyligen för diskussioner av annat slag, när de bestämde sig för att ge ut två tidningar, riktade till killar-respektive tjejer, med ett tilltal lika modernt och progressivt som, öh Alf Svensson. Se
http://www.medievarlden.se/nyheter/2011/05/tjej-och-killtidning-fran-egmont?page=1

Publicerat i Bedömt & Betygssatt, Konst & Arkitektur /Art & Architecture, Mänskliga Rättigheter /Human Rights, Media & Rapportering /Media and Coverage, Politik /Politics, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Serier /Comics, Spanat & Tänkt /On My Mind, Sverige /Sweden, Världen, Vikariens Irrfärder

7 kommentarer

Etiketter: , , ,

Undrar om Domedagen behöver lite peppning idag…

23 05

Publicerat av


För den som missade det skulle Jorden gå under på Lördag den 21:a Maj, och hänryckningens tid, dvs den tid som enligt kristna idi… erh ursäkta fundamentalister av den mer evangeliska varianten förebådar domedagen, skulle ta sin början.  Jag måste ha missat det PMet. Men det har inte gått förbi utan en del komiska skyltar och annonser – jag menar, snacka om att slå in öppna dörrar.

Skylt om domedagen

Här har tidigare skrivits om idioterna i den Sverige -och Böghatande Westboro Church, och de här snubbarna är på samma nivå – dvs de tar sin magiska bok på allvar och försöker verkligen lista ut vad den säger, till skillnad från de flesta kristna eller så kallade troende överhuvudtaget, som dissar 99% av vad deras påtända överspelade texter faktiskt påstår.

Tokstollen i det här fallet är Harold Campinger, en religiös ledare som med sin skattebefrielse på något sätt lyckats bygga upp en religiös posse med 300+ anställda och en egen radiostation, som tillåtit honom att faktiskt bli uppmärksammad. Även Svenska tidningar har rapporterat Camping, bl.a. SvD http://www.svd.se/nyheter/inrikes/domedagsprofetiorna-som-misslyckades_6185789.svd, Expressen, http://www.expressen.se/nyheter/1.2444797/kristna-i-usa-snopna-efter-domedagen
och GP http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.624064-domedagen-ar-har-igen.

Expressen-TV intervjuade honom också dagarna före den proklamerade domedagens början (ursäkta reklamen):

Hänryckningen var 1992?

Det hela kokar ner till en speciell läsning av Johannesevangeliet, denna påtända apokalyptiska soppa som ligger speciellt amerikanska högerkristna så varmt om hjärtat. Det som inte ens flugsvampshjärnorna i evangeliska kretsar mestadels vågar sig på numera är att fastställa ett specifikt datum för när jorden går under. För att alla, 100%, som försökt sig på det hittills har ju uppenbarligen misslyckats. Men en speciell sorts charlataner med numerologiska böjelser låter inte en sådan liten detalj besvära sig, utan fortsätter att spinna sina galna trådar – se exempelvis http://judgementday2011.com/ eller http://www.ebiblefellowship.com/outreach/tracts/may21/. Harold Campinger själv spådde att Domedagen skulle komma 1994, men skam den som ger sig… han är sannerligen inte den förste att lalla vidare och försöka igen – se t.ex annonsen för domedagen anno 1992.

Harold Campings van

Det hela blir snabbt tröttsamt. Mer kul kan man ha åt deras försök till reklam för sin pårökta idé. Se t.ex. Harolds egen lilla van. Notera hur det alltså är ”awesome” att jorden går under och att de flesta människor skall plågas i vidunderliga krig och katastrofer innan den slutliga domedagen, varfter de skall steka i helvetet för evärdelig tid. Huuuurra!

Bibeln Garanterar det!

En annan kul liten skylt har några nationsflaggor på de gudomliga trumpeterna… tydligen är ärkeänglarna som blåser i dem från Belgien, Kanada och Jamaica? Och slutklämmen är för festlig – 2012 är fel, men VI, dvs de krista tokdårarna, vi har rätt – Bibeln garanterar det! Hahaha!

Skämtarna på motsidan (läs: den mentalt friska sidan) har haft mycket kul åt Harold, det märks, och nätet kryllar av spoofs på 21-maj-domedagen.

Obamajesus med Nope, inte Hope

Se t.ex. denna, en variant på messias-annonsen med texten HOPE, känd från Barack Obamas presidentkampanj. Lite småkul, mest för att den också driver med frälsarattityden hos den kampanjen -det bästa med de senaste 2 årens dissar på Obama är att det greppet förhoppningsvis inte kan användas igen på ett tag, tack och lov.

Upp med sexdockorna i himlen bara

En annan skojig variant är driften med själva sinnebilden av de ”frälsta” som i hänryckningens stund alltså skall levitera direkt till himlen enligt de rapture-troende. Det skulle alltså se ut ungefär som heliumfyllda sexdockor måste någon ha kommit på, så… Befria underbara uppblåsbara Barbara den 21:a! Hehe.

Vissa ateistiska kretsar i USA ställde till med feta fester på den påtänkt yttersta dagen – se t.ex nedanstånde skylt från föreningen ”American Atheist”, som också påtalar det korrekta och i sig smålustiga faktum att kristenhetens centrala text i nära nog 2000 år sagt att det kommer snart. När som helst. Inom era livstider, sa uppenbarligen Jesus själv – se Matteus 16:28 apropå när det är dags för Guds rike

”Sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas några
som icke skola smaka döden, förrän de få se Människosonen komma i sitt rike.”

Ooook – om det någonsin sades var det alltså någonting i stil med ettusen niohundraåttio år sedan (där ligger t.o.m Microsoft coming really soon i lä). Någon borde påtala för kristna att deras Jesus var lika fel ute som Camping (fast med bättre frisyr) – men förstnämnde hade inte tillgång till modern vetenskap och/eller psykofarmaka, så han är kanske lite ursäktad.

Min favorit är nedanstånde, som jag vill kalla hänryckningsursäktsbingo – vad skall Camping & co säga nu när verkligheten dissat dem igen? Spela och vinn!

Hänryckningsbingo - varför blev det inte av?

(Återfinns ursprungligen hos http://www.thefailfactor.com/)

Publicerat i En bild säger mer än tusen ord, Kristna Fundamentalister / Christian Fundamentalists, Kristna Myter /Christian Mythology, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Om Dumskallarnas Konspiration, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Världen

1 kommentar

Etiketter: , , , , ,

Uppdaterat om Stockholms Arenabyggen

Uppdaterat om Stockholms Arenabyggen

20 05

Publicerat av


Det börjar dra ihop sig för de stora arenorna i Stockholm, Nationalarenan och Stockholmsarenan. Räkningens dag är också nära. Många turer har följt redan under byggtiden, och ännu är det en öppen fråga om de kommer att gå ihop, kunna fyllas och sätta Stockholm på kartan och provinserna på plats, eller bli pinsamma fiaskon med en stank av inkompetens, girighet och korruption.

Här har förut skrivits om de Stockholmska arenorna vilka nu alltså kommit en bra bit på väg (se inläggen Fotbollsarenor och En kort Återblick…på Stockholmsarenan).

Stockholmsarenans byggetapper

Den alltid joviale Daniel Lidén (tack och snabb återhämtning på dig) skickade nyligen en länk om Swedbank Arena /Nationalarenan och farhågorna om dess allt mer orealistiska ekonomiska kalkyler (DN ”nationalarenan—ett-riskfyllt-bygge”). Den säger egentligen inte så mycket nytt, men det är alltid nyttigt att granska siffrorna som krävs och jämföra just med befintliga anläggningar.

I april skrev tidningen Citys Jessica Ritzen en bra artikel om Stockholms arenor (”avspark i Arena-matchen”) där man pekar på den hårda konkurrens som kommer att bryta ut om arenabesökarna – kampen är redan igång, som framgår av Idrottens Affärers artikel ”stockholmsarenans-fracka-replik”. Stockholmsarenan har som nämns i de två första artiklarna trumf på hand i och med kopplingen till en ledande koncertarrangör. Det är också från början klart att Hammarby tagit den nya arenan till sig och förbereder sig att ta den i besittning.

Nationalarenan i mars 2011

Mot bakgrund av ovanstående är det närmast offattbart vilka turer som vidhängt relationen mellan AIK och Nationalarenan. Ännu nästan fem år efter att förhandlingar inletts och med arenans färdigdatum nu i antågande är det inte klart att Stockholmsarenan blir hemmaarena för AIK – diskussionen har inte avancerat speciellt mycket sedan artikeln i Svd från okt. 2007 (”AIK kan nobba den nya Arenan”). I sammanhanget är jag böjd att sympatisera med klubben, trots de konstiga hugskottten om en alternativ arena  för AIK, vilket alltså skulel bli en tredje eller fjärde ny Arena i Stockholm om Djurgårdens avsomnade projekt någonsin lyfter (se Fotbollskanalens ”AIK vill bygga arena i Syndbyberg”).

Men i nyktert tillstånd borde det stå rätt klart för alla att Arenan behöver en stadigvarande ”inneboende” i form av en större klubb, både för sitt varumärke, sin ekonomi och som en investering i att etablera arenan och skaffa sig en bas för framtida besök. Man borde ha kunnat komma överens om något vid det här laget, om någon av de inblande alltså kunde tänka längre än näsan räcker – till slut blir de i alla fall troligtvis tvungna att göra upp.

SwedBank Arena - Redan befläckad av Mutrykten

Mer otrevlig, men tyvärr också knappast förvånande, är de misstankar om korruption och mutor som hänger som en unken odör runt det stora skrytbygget. Se t.ex Dagens Samhälles bevakning , men även andra har rapporterat, som Fotbollskanalen – (”Oro kring Nationalarenan)” eller E24s ekonominyheter . Turerna om det blir ett åtal alals är inte över än, och ligger som en  otrevlig odör över inte bara Arenan – det är ju en hel stadsdel som skall byggas därute.

vy över delar av den tänkta Arenastaden

Som vanligt med stora byggen alltså – de är alltid en chanstagning och lockar fram både det lägsta och högsta från de många inblandade. Fortsättning lär följa.

———————————————

Bilden av den gradvis framväxande Stockholmsarenan är tagen från Madeleine Sjöstedt, Stockholms Kultur- och Fastighetsborgarråds, egen blogg, http://madeleinesjostedt.wordpress.com/tag/stockholmsarenan/. Där puschar hon hårt för Stockholmsarenan, i vilken staden själv ju har ett starkt intresse – och det är gott så. Jag brukar inte bry mig mycket om vad politiker skriver i sina bloggar – de brukar vara själva definitionen på självförhärligande och egennyttiga (kan någon säga Caaaarl Bildt! 3 gånger baklänges?). Men jag gillar Madeleines blogg – inläggen håller sig till projekten och vad som talar för dem på ett sätt som gör dem till seriösa partsinlagor snarare än bullshituppvisningar.

Bilden av den tänkta Arenastaden runt Nationalarenan kommer passande nog från en närboendes blogg – bloggen Livet i Frösunda, som förstås tar upp de stora förändringar som sveper genom området – https://frosunda.wordpress.com/category/swedbank-arena/

Övriga länkar till artiklar:

Publicerat i Arkitektur /Architecture, Fotboll /Football /Soccer, Idrott /Sports, Konst & Arkitektur /Art & Architecture, Människor & Folk i fokus / People, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna projekt, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Stockholm, Sverige /Sweden, Världen

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , ,

← Äldre inlägg
Nyare inlägg →