I ett lagförslag som regeringen sitter på skall utgrävningen och bevarandet av fornminnen i samband med byggprojekt läggas över på byggherrarna som skall bli fria att anlita den budgivare de vill – dvs lägsta anbudsgivaren.
Jag trodde knappt mina öron när jag hörde nyheten i radi0 (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=4568044). Regeringens menar alltså på allvar att byggherrarna, de som har varje intresse av att få problemet med fornlämningar i deras byggen ur världen så snabbt och billigt som möjligt, att de skulle ges ansvar och fria händer att anlita vilken utgrävare och bevarare som helst? Med fri prissättning?
Men det är innebörden av regeringens förslag (se kulturdepartementets eget pressmeddelande http://www.regeringen.se/sb/d/14085/a/161375).
Förslaget omtalades redan när det blev känt i mars i år, och har utsatts för hård kritik redan under beredningsstadiet, se t.ex remissinstansen upplandsmuseéet http://www.sweden.gov.se/content/1/c6/16/83/01/578b0e32.pdf, och Riksantikvarieämbetet http://www.sweden.gov.se/content/1/c6/16/84/01/1080b89d.pdf samt i media från höger till vänster, se bl.a. SvD http://www.svd.se/kultur/nya-spelregler-for-arkeologin_5993049.svd respektive Aftonbladet, http://blogg.aftonbladet.se/ledarbloggen/2011/03/varfor-inte-privatisera-arkeologin-nar-man-anda-ar-igang.
Karin Linder, ordförande för DIK, förbundet för bl.a. arkeologer, pekar i ett blogginlägg (http://www.akademikernatet.se/karinlinder/?p=105) på något som är självklart – Arkeologi är ett samhällsintresse.
När en arkeolog finner och varsamt bevarar och ser till att fornlämningar kan studeras agerar den å nationens och medborgarnas vägnar. Dvs i ett syfte som är vida större och mer långtgående än någon enskild privat eller ens offentlig institution. Att inte låtsas se att ett sådant intresse obönhörligen kommer att komma i konflikt med entreprenörers och byggherrars intressen är rent nonsens, ja snudd på bedrägeri. Arkeologin skall inte gå med vinst, och behovet av att bevara kulturarvet är just ett intresse som kan stå i motsättning till att snabbt bli färdig med ett projekt eller att agera enbart med syn på praktiska eller ekonomiska incitament. Fanns ingen sådan motsättning skulle inte lagar krävas, som krävde just att fornminnen som kommer i vägen för byggprojekt skulle bevaras. Då skulle byggherrarna kunna sköta det hela helt frivilligt. Men Byggbolag är inte till för att ta vara på nationens intressen – de är instiftade att gå med vinst och tjäna pengar , och uppmuntras och befalls till och med att vara så krassa och effektiva som möjligt, och att sätta sina ägares intressen främst. Är det någon som inte inser att byggbolagen kommer att anlita den ”expert” (vilkas kvalitéer för övrigt obönhörligen kommer att dras ner) som kan lova snabbast undersökning för minst pengar? Eh? Är det inte det som är själva meningen med effektivitet (Pareto, någon?) i ett marknadsdrivet system?
"Här fåru, nu har du till i morgon på dig innan vi asfalterar stället..."
Det här är ett flagrant exempel på hur man söker föra in ett marknadsekonomiskt tänkande för en verksamhet där ett sådant inte hör hemma – troligen i syfte att gynna just ena sidan i en intressekonflikt, nämligen byggherrararna, på bekostnad av nationens intresse av att bevara sitt minne och fördjupa studierna av sin egen kultur.
Nyliberaler – deras totala brist på intresse för kultur och bildning förnekar sig aldrig. Som kulturintresserad person till höger om mitten i politiken måste man fråga sig – med sådana vänner, vem behöver fiender?
Knappt hade dock idén med att privatiseria arkeologin och sänka den i marianergraven sjäsatts förrän nästa försöksballong kom, från ignoranterna i Svenskt Näringsliv som föreslog en sänkning av studiemedlet för universitetstudier som de på godtyckliga grunder anser frivola och onyttiga (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1120&artikel=4582299).
Mer om detta i ett senare inlägg.
————————————————-
Soppan med att Arenastaden runt nationalarenan verkar ha tillkommit i ett nära, korrupt samarbete mellan tjänstemän på Solna stad och byggherren till diverse projekt därute rullar vidare, än så länge med sex åtalade för bestickning och mutbrott.
Här har tidigare skrivits övervägande positivt om de nya stora arenorna i Stockholm, både på planeringsstadiet och under byggfasen (se de tidigare inläggen Fotbollsarenor, återblick på Stockholmsarenan och Uppdatering om Stockholms Arenabyggen). Mer och mer har dock oron för att något inte varit hundraprocentigt med projekteringen av bygget funnits där, och nu väcks åtal mot flera centrala aktörer som byggherren och ledande tjänstemän i Solna.
De detaljer som nu blir kända i och med åtalet solkar definitivt ner inte bara Nationalarenans och Solnas utan hela Sveriges anseende. Förvisso har fler och fler nu börjat inse att vi varit extremt blåögda när vi trott att vi här i Svedala skulle vara mer ”rena” än andra, mer öppet korruptionsridna länder. Men det är ändå talande att de som åtalats alla verkar tycka att vadå, allt är i sin ordning. Att höga kommuntjänstemän vid sidan av verkar som avlönade konsulter för bolag som är parter i politiska beslut som sagda tjänstemän har att ta ställningom, det är väl inget, verkar omkvädet vara. De skall förstås ha betalt för eventuella ”extraknäck”.
Mall of Scandinavia - en av de berörda projekt där Solnas kommuntjänstemän varit med och "konsulterat" samtidigt som de haft att fatta beslut
Som om sagda politikers extraknäck vore att sälja saft på fritiden. Varför tror herrar politiker att det finns regler för jäv? Hm? Har de givit en tanke till de principer som underligger idén att offentliga befattningshavare skall vara fristående från de privata intressen som kan beröras av deras publika, för allmänhetens bästa tillkomna beslut?
Detta är solklart fall av korruption i ordets moraliska, ursprungliga betydelse. Korruption, av latinets corruptio, fördärvelse, förstörelse eller förruttnelse, innebär, antingen den är politisk, bolagsbaserad eller mer snävt påverkar ordningsmakten (de tre vanligaste betydelserna) i grunden samma sak. Att den normala, fastlagda ordningen för beslut förvrids. I en demokratisk stat betyder det att beslut sker på sätt som strider mot de proklamerade idealen om transparens, granskningsbar nytta för folket, att vara kostnadseffektiva med medborgarnas pengar, och rent generellt vara för det allmänna bästa.
Se en sammanfattning av alla projektet med flera av turerna runt i http://sv.wikipedia.org/wiki/Swedbank_Arena
Konceptbilder från Nationalarenan och omgivningar
Hur ”nyttigt” hela arenaprojektet med kringområden än visar sig vara (vilket starkt kan ifrågasättas, speciellt med tanke på att den redan fördyrats ) innebär redan det faktum att beslutet fattats på ett uppenbarligen dunkelt sätt, där diverse privata intressen kunnat påverka ledande politiker att fatta ”rätt” beslut, att förfarandet är korrupt. Det skulle herrar kommuntjänstemän veta om de hade två gram moral i kroppen. Vem som helst förstår att det finns en intressekonflikt i att verka för medborgarnas bästa i en tradition av öppenhet och rågång mellan politiska beslut och andra, mer snäva intressen, samtidigt som man är avlönad att verka för (även om det bara är i en underlättande/rådgivande position) just en sådan part som har egna intressen av fattade politiska beslut. Och de vet det. Hela upplägget skvallrar om en vilja att undgå genomlysning, att verka i det fördolda.
Och om de nu åtalade inte inser att de har gjort minsta fel, vilket de menar sig inte gjort (se t.ex. Lars-Eriks Salminens ynkliga uttlanden i http://www.cisionwire.se/solna-stad/r/lars-erik-salminen-kommenterar-aklagare-alf-johansson-beslut,c9132526), ja även om de formellt skulle frias av åklagare som inte kan göra sitt jobb, borde de inse det tvivelaktiga i sitt agerande, och avsättas och hängas ut redan av den anledningen. Istället har de tillåtit sin girighet att solka ner ett beslut och projekt av stor betydelse inte bara för sin lilla kommun utan hela huvudstadsregionen, för idrottsverige och för staten Sverige som nation. Antingen är de här gynnarna öppna, rent korrupta mutkolvar eller inkompetenta att se till medborgarnas och samhällets intressen: princip- och ryggradslösa kräk som borde få respass å det snaraste, om inte värre.
Storhotellet vid planerade arenastaden
Jag drog mig till minnes en artikel av Niklas Ekdal som jag läste för 10 år sedan. Där myntar han ett uttryck som jag använt flera gånger sedan dess, ett som i mitt tycke på ett bra sätt vidgar betydelsen av korruption till att gälla mer än de öppna och grova mutor av maffiatyp som man kanske tänker på när man säger ordet. Han kallar det en ”inkompetensens korruption”, en blandning av beslut som tas bak slutna rum, om tysta samförstånd som aldrig vädras ut, av en ovilja att öppet redovisa motsättningar och intressekonflikter. Några citat ur artikeln:
”Den svenska konsensuskulturen, att låtsas vara överens trots att det finns verkliga konflikter, har också blivit effektivitetens fiende. […]”
”Offentlighetsprincipen har fått den växande baksidan att viktiga frågor aldrig sätts på pränt utan avhandlas muntligt i slutna rum. Den noggrannaste dokumentationen i offentliga sammanhang gäller kvitton och reseräkningar, vilket leder in den journalistiska granskningen i samma begränsade spår.”
”I de svenska kommunerna, där huvuddelen av den offentliga verksamheten ligger, genomförs ännu ingen revision värd namnet. En skara tappra kommunreportrar på lokaltidningarna räcker inte för att syna skruvarna och muttrarna i denna gigantiska apparat. […]”
Den där artikeln är, trots att den åldrats något och gällde andra beslut, väl värd läsning en dag som denna – den finns som av en händelse kvar ute på nätet, se http://estonia.kajen.com/DN_010805.html.
Under sådana förhållanden är skandaler sådana som de som rullats upp i Göteborg och och nu i Solna sorgliga men tyvärr knappast oväntade. Sedan Ekdals artikel skrevs borde det sluttande plan med statsminister Perssons bruk av regeringsplan, diverse makthavare i Göteborgs fiffel med tillstånd och kontrakt, Systembolagets provisioner med mera fått oss att inse allvaret i korruptionshotet: se sammanfattningen av den korruptionskultur som allt mer uppdagas i vårt land som sammanfattats av Fokus http://www.fokus.se/om/korruption/. Inte minst riskerar en sådan mut- och gentjänstkultur att undergräva förtroendet för hela det demokratiska systemet, och underblåsa missnöjespartier och populism av en sort som nu tyvärr även finns representerade i vår riksdag.
vy över delar av den tänkta Arenastaden
Frågan är var, inte om, någon lyfter på en sten och ser kommunala och andra gråsuggor och deras privata medlöpare och anstiftare ränna undan dagsljuset nästa gång. Medierna gör rätt i att granska de här affärerna mycket nogrannare, och också ställa berättigade frågor till lagstiftarna om hur de bestämmelser som skall skydda allmänheten och tilltron till demokratin kan göras mer vattentäta och omfattande.
—————————————————-
Många medier har förstås skrivit om Solnadebaclet ur många olika vinklar, och mer lär det bli.
För drygt en vecka sedan spreds nyheten om att Migrationsverket beställt material med Bamse, världens starkaste björn osv, som behandlade flyktingfrågor. Många proffstyckare rasade och debatten blev stundvis het. Men, kunde man fråga sig, vad tycker barn egentligen? Jag fick som få chansen att få ett förvisso helt ovetenskapligt men intressant svar på det nyligen…
Objektet för diskussionen bestod av ett särtrycksnummer där två flyktingfamiljer, en kaninfamilj respektive ett gäng grävlingar, kommer till Sverige och undrar om de får stanna. I slutändan får kaninerna det, men inte grävlingarna – de skickas hem. Det hela är framställt på vanligt Bamse-manér, väldigt snällt och pluttigt. Migrationsverket menar på att avsikten är att skildra flyktingsituationen för barn, och man har inte velat skapa ångest utan försöka ”förklara” på barns nivå (http://www.migrationsverket.se/info/3816.html).
Vad många kritiker verkar haka upp sig på är dock att tidningen väljer att aktivt framställa att det ”kanske inte är så illa” att bli nekad upphållstillstånd och tvingas återvända hem – man skulle alltså medvetet vilja tona ner de negativa aspekterna av att neka folk som kommer till Sverige uppehållstillstånd. På olika debattsidor anklagades migrationsverket för propagande i egen sak i mer eller mindre skarpa ordalag. Se ett axplock i:
Jag måste säga att jag spontant var misstänksam mot migrationsverkets lilla ploj. Det luktar för mycket just som propaganda eller överslätande av riktigt dåliga nyheter för barn – något som jag är emot. En objektiv skillnad mot vanliga Bamse-äventyr är också att Bamse et ales mot sin vana inte gör något själva – själva beslutet som allt snurrar kring sker i en märklig stratosfär där ovan, och Bamse är osedvanligt och mer än lovligt lam när han konstaterar att han inget kan göra.
Men tydligen har organisationer som sysslar med barnfrågor inte haft något att invända – jag antar att de tar fasta på att tidningen ändå kan betraktas som ett försök att ta upp en svår fråga på barnens nivå.
Nu råkade jag jobba som lärare förra veckan, för en 3:a (barn i åldern 9-10 år) i Skarpnäck – en plats där frågor om invandring faktiskt kommer upp i naturliga samtal med barn. Och under en lektion, apropå en liten diskussion om rasism och annat anknutet till härkomst, så jag blev plötsig fundersam, och ställde frågan.
”Vet ni vad, det finns någonting som ni skulle kunna berätta för mig, något som vuxna har diskuterat på senare tid. Ni vet vem Bamse är?”
”mmm”
”Vet ni vad migrationsverket är för något?”
”Jo”
(Jag var inställd på att behöva förklara, men alla hade en ungefärlig koll. Jag ställde lite kontrollfrågor – 100%).
”Migrationsverket har gett ut en tidning med Bamse. Den där tidningen har de gjort för de som inte vet om de får stanna i Sverige, och där finns det en familj som får stanna, och en som inte. Jag undrar vad ni, som är barn, tycker om det?”
Jag berättade om handlingen. Sedan bröt stormen lös.
Barn. Det är är en vanlig plattityd att hävda att vuxna har saker att lära av barn – men det vore verkligen inte dumt om man då och då omsatte de sällan menade orden i handling. Jag frågade var och en enskilt, och de förhörde sig om detaljer – jag fick förstås förklara mer eller mindre ingående för olika av dem. En intressant sak redan här var att alla själva tycktes utgå från att en sådan tidning har ett slags budskap, en avsikt bakom – ”som reklamen ungefär”, som någon sade.
Men det rörande var att nästan alla tog direkt tag i kärnfrågan – Varför fick familjen inte stanna? Många var oroliga för vad som hände med dem när de återvände, men jag berättade att i historien verkade det inte vara så jättehemskt att återvända. Jag har sällan fått så skeptiska blickar. Eller fått höra så förnumstigt att det viktiga är om folk får stanna eller inte. ”En tidning är ingenting om man måste åka”. Om Bamsetidningen säger att det kanske är OK att återvända i ett läge där man vill stanna men måste åka tillbaka är det snarare ett slags…ett slags…lur.
(”Lur?” från luras, antar jag)
Och dåligt. ”Riktigt elakt ju” – ”riktigt slemmigt!” sade de argaste (De sa värre saker än så, men jag förbigår deras mer…ähum, affekterade uttryck).
Vi bollade fram och tillbaka och jag sammanställde det hela i en slags ”hiss eller diss”-tabell.
2 stycken tyckte att det var väl fint att de gjorde en tidning för barn som kanske måste åka hem. 14 tyckte det var ”botten””dåligt” ”blä” eller ”uselt”(sic!). Ingen var likgiltig.
Flera hade svårt att tro att inte var ”Sverigedemokraternas fel” att den där tidningen kommit till – det där var också en överraskning. Det borde det kanske inte ha varit. En sak med min klass var att den med en kvalificerad majoritet bestod av barn till migranter. Och det fanns ingen där som inte hade en familjemedlem, eller nära vän, som inte anlänt nyligen till vårt land. Vi talar om en grupp där många själva tillhört den tänkta målgruppen för Migrationsverkets tidning. Och bland dessa, tämligen unikt insatta (definitvit mer insatta än några opinionsbildare på olika tidningar) individer var den helt dominerande åsikten , och jag citerar en elev:
”Migrationsverket borde strunta i att ge ut tidningar och låta folk stanna i Sverige istället!”
Kära barn. Ni säger det bättre än vuxna betalda åsiktsmaskiner kunde. Ni kommer att gå långt, mycket längre än cynikerna på Migrationsverket och Egmonsts Förlag. Jag är glad att kunna uppfylla mitt löfte till er, och föra fram ER åsikt, som kan sammanfattas sålunda (och nu är vi snälla):
——————————————————-
Det är intressant att notera att Bamse, som av tradition haft belackare på högerkanten och beskyllts för att vara ”kommunist”, sedan Rune Andreassons död 1999 övergått till att vara en vara som vilken som helst, ett varumärke som kan säljas ut för vilket syfte som nu ger mest pengar. När Rune själv skrev och belyste frågor om invandring och utlänningsskap i Bamse såg anslaget diametralt motsatt ut. – se förstasidan på det uttryckligen antirasistiska numret ”Bamse och Kalle Svartskalle”. För att få en sammanfattning av Bamsetidningens historia se http://sv.wikipedia.org/wiki/Bamse
Egmonts Förlag har numera utgivningen av Bamse. Förlaget utsattes nyligen för diskussioner av annat slag, när de bestämde sig för att ge ut två tidningar, riktade till killar-respektive tjejer, med ett tilltal lika modernt och progressivt som, öh Alf Svensson. Se
http://www.medievarlden.se/nyheter/2011/05/tjej-och-killtidning-fran-egmont?page=1
Det börjar dra ihop sig för de stora arenorna i Stockholm, Nationalarenan och Stockholmsarenan. Räkningens dag är också nära. Många turer har följt redan under byggtiden, och ännu är det en öppen fråga om de kommer att gå ihop, kunna fyllas och sätta Stockholm på kartan och provinserna på plats, eller bli pinsamma fiaskon med en stank av inkompetens, girighet och korruption.
Här har förut skrivits om de Stockholmska arenorna vilka nu alltså kommit en bra bit på väg (se inläggen Fotbollsarenor och En kort Återblick…på Stockholmsarenan).
Stockholmsarenans byggetapper
Den alltid joviale Daniel Lidén (tack och snabb återhämtning på dig) skickade nyligen en länk om Swedbank Arena /Nationalarenan och farhågorna om dess allt mer orealistiska ekonomiska kalkyler (DN ”nationalarenan—ett-riskfyllt-bygge”). Den säger egentligen inte så mycket nytt, men det är alltid nyttigt att granska siffrorna som krävs och jämföra just med befintliga anläggningar.
I april skrev tidningen Citys Jessica Ritzen en bra artikel om Stockholms arenor (”avspark i Arena-matchen”) där man pekar på den hårda konkurrens som kommer att bryta ut om arenabesökarna – kampen är redan igång, som framgår av Idrottens Affärers artikel ”stockholmsarenans-fracka-replik”. Stockholmsarenan har som nämns i de två första artiklarna trumf på hand i och med kopplingen till en ledande koncertarrangör. Det är också från början klart att Hammarby tagit den nya arenan till sig och förbereder sig att ta den i besittning.
Nationalarenan i mars 2011
Mot bakgrund av ovanstående är det närmast offattbart vilka turer som vidhängt relationen mellan AIK och Nationalarenan. Ännu nästan fem år efter att förhandlingar inletts och med arenans färdigdatum nu i antågande är det inte klart att Stockholmsarenan blir hemmaarena för AIK – diskussionen har inte avancerat speciellt mycket sedan artikeln i Svd från okt. 2007 (”AIK kan nobba den nya Arenan”). I sammanhanget är jag böjd att sympatisera med klubben, trots de konstiga hugskottten om en alternativ arena för AIK, vilket alltså skulel bli en tredje eller fjärde ny Arena i Stockholm om Djurgårdens avsomnade projekt någonsin lyfter (se Fotbollskanalens ”AIK vill bygga arena i Syndbyberg”).
Men i nyktert tillstånd borde det stå rätt klart för alla att Arenan behöver en stadigvarande ”inneboende” i form av en större klubb, både för sitt varumärke, sin ekonomi och som en investering i att etablera arenan och skaffa sig en bas för framtida besök. Man borde ha kunnat komma överens om något vid det här laget, om någon av de inblande alltså kunde tänka längre än näsan räcker – till slut blir de i alla fall troligtvis tvungna att göra upp.
SwedBank Arena - Redan befläckad av Mutrykten
Mer otrevlig, men tyvärr också knappast förvånande, är de misstankar om korruption och mutor som hänger som en unken odör runt det stora skrytbygget. Se t.ex Dagens Samhälles bevakning , men även andra har rapporterat, som Fotbollskanalen – (”Oro kring Nationalarenan)” eller E24s ekonominyheter . Turerna om det blir ett åtal alals är inte över än, och ligger som en otrevlig odör över inte bara Arenan – det är ju en hel stadsdel som skall byggas därute.
vy över delar av den tänkta Arenastaden
Som vanligt med stora byggen alltså – de är alltid en chanstagning och lockar fram både det lägsta och högsta från de många inblandade. Fortsättning lär följa.
———————————————
Bilden av den gradvis framväxande Stockholmsarenan är tagen från Madeleine Sjöstedt, Stockholms Kultur- och Fastighetsborgarråds, egen blogg, http://madeleinesjostedt.wordpress.com/tag/stockholmsarenan/. Där puschar hon hårt för Stockholmsarenan, i vilken staden själv ju har ett starkt intresse – och det är gott så. Jag brukar inte bry mig mycket om vad politiker skriver i sina bloggar – de brukar vara själva definitionen på självförhärligande och egennyttiga (kan någon säga Caaaarl Bildt! 3 gånger baklänges?). Men jag gillar Madeleines blogg – inläggen håller sig till projekten och vad som talar för dem på ett sätt som gör dem till seriösa partsinlagor snarare än bullshituppvisningar.
Bilden av den tänkta Arenastaden runt Nationalarenan kommer passande nog från en närboendes blogg – bloggen Livet i Frösunda, som förstås tar upp de stora förändringar som sveper genom området – https://frosunda.wordpress.com/category/swedbank-arena/
Övriga länkar till artiklar:
5 04
Detta galleri innehåller 1 bild.
Under de dagar som gått sedan Sveriges riksdag bestämde att Sverige bör delta i militära aktioner under FN-mandat för att sätta stopp för Libyens diktator Muammar Khaddafi har hårresande dumheter sagts som borde rendera folk till dårhus, och som ännu värre, kan komma att få avgörande effekter på fältet. I den ursprungliga propositionen, 2010/11/111 (se i sin helhet […]
24 03
Detta galleri innehåller 7 bilder.
En gång i tiden startades denna blogg just med anledning av Facebooks oförskämda policy att göra vad de vill med de bilder som läggs upp på deras tjänst, som att ta dem, bruka dem för egna syften – och censurera dem. Vid det här laget har de bevisat mina farhågor på det tydligaste sätt, som […]
6 03
Detta galleri innehåller 9 bilder.
Förra året skrev jag om en teckning jag höll på med, tänkt till en fotbollssupporter, där en kraftfull snubbe svingar sitt lags flagga. För det studerade jag vilken det stiligaste emblemet var, och landade på att AIK:s var bäst utformat och snyggast. Men det var inte slutet, utan bara början… Inledningsvis måste jag understryka jag inte är AIK:are. […]
En populär bild här på bloggen har legat slumrande ett år, men häromveckan drogs den fram ur sin dvala i dammig, öhh…hårddisk, och se! Lite nya målarknep gjorde att den trögrörliga stenen åter började rulla…
(Tidigare inlägg om denna bild finns under fliken Gudar […]/ Nordiska […]/Oden/Wotan bland kategorierna ovan. Eller här)
Det är ”Oden, Dödsdrotsen” som sålunda väcktes till liv igen. Jag övergav den för ett tag sedan när jag inte kunde komma på ett bra sätt att införliva Carl Janssons fina blyertsskiss med övriga bilden. Ny kunskap om olika sätt att gradera skalen i Photoshop samt nya digitala penslar som jag fick ta del av i December gav mig dock lusten att pröva lyckan åter.
Närbild Oden-på-himlen original
Till vänster ser man tydligt problemet. Saken var att jag ville behålla Calles skiss som den underliggande bilden samtidigt som jag ville låta den omärkligt övergå i molnen och kontrastera mot en mörk stjärnhimmel bakom. Men saken är den att den oerhört smutsiga kolkaraktären i en sådan skiss gjord med mjuk blyerts, med dess både ljusa och mörka partier, sken igenom, och det fanns för mitt liv inte ett vettigt sätt att få det att se integrerat ut i övriga bilden. Så jag kämpade och kämpade men kom ingen vart: antingen stod de mörka partierna eller de ljusa ut som fläckiga smutsränder mot bildens övriga komposition.
Närbild Oden-på-himlen efter ommålning
Men med de nya penslarna och lite bättre koll på ”overlay”-funktionens fördelar kunde jag mjukt och med en nästan ånglik lätthet lägga lager på lager på lager av fluffig molnighet över blyertsen, så att den smälte samman med de övergripande delarna och angav skuggor och mörker utan att koldammet syntes längre – den täcktes av de semitransparanta lagren. Det är inte lysande, men i alla fall en slags lösning, och gör att Oden Dödsdrotsen åter är på banan.
Nedan ger ett kraftigt nedskalat visningsexempel en idé om var den befinner sig efter årsskiftet. Manteln återstår, dess rökiga mörker måste skapas med samma teknik som Oden-på-himlen. Vargarnas päls måste bli mer… tja pälsig, och sedan återstår att sudda ut och integrera alla tuschlinjer i bilden, som är tänkt att se ut som en mer renodlad målning, inte som nu en blandning med en massa tecknade inslag i. Och putsa putsa putsa, det finns otaliga detaljer att feja på, spjutets glans, guldets glimmer, stenarnas stenighet…
Testbild Oden Dödsdrotsen efter ommålning
Tidigare har här skrivits om Arizonadådet som en illustration av det märkliga bruket av termen ”terrorism” som uppenbarligen fastnade väldigt olika beroende på vem som åsyftade. Här skall en annan aspekt av Arizona-dådet tas upp, en som diskuterats mycket i USA och som också har bäring på oss här i Svedala.
Poängen i mitt första inlägg var att peka på språkbruket: att terroriststämpeln visar på ett dolt villkor i hur man talar om våldsdåd och att terrorism är något som folk av en viss religion hemmahörande i mellanöstern utför, inte vita grabbar. Samma handling (t.ex. multipla politiskt motiverade mord och/eller mordförsök) behandlas olika beroende på vem som utför dem i detta ljus. Det finns en fara i andra ändan av spektrat av att sätta starka etiketter på sådant och sådana man är emot: att man svepande fördömer eller demoniserar alla sina meningsmotståndare och därmed brutaliserar språket och polariserar det offentliga samtalet, vilket i sin tur underlättar för fler våldsdåd.
Arizonadådet har redan kommit att betraktas som symptomatiskt för en större utveckling som vi i Sverige också är delar av. I själva verket är den sortens våldsutbrott något som vi, med vår egen historia av politikermord och extremistvåld, tyvärr inte borde känna oss så främmande inför. Minns senast Peter Mangs, ”Lasermannen 2 ”, också kallad mer diskret ”malmöskytten” mannen som kände en oemotståndlig lust att jag efter folk med mörkare hår än han som djur nere i Skåne nyligen. Han som för övrigt inte kallades terrorist.
Den här stollen är en klassisk tok, men sådana som han är inte opåverkade av samhällsutvecklingen, vilket den förste Lasermannen själv vittnat om. Tanken är att extremistiskt språkbruk inom politiken brutaliserar samhället överhuvudtaget så att dessa bestämmer sig för att ta det ”sista steget”. Att det finns sådana kopplingar har slagit också kommentatorer efter Arizonadådet då ett ett ökat tryck har kommit att riktas mot den amerikanska tokhögern inom bl.a. Tea-party-rörelsen, och sådana populister som Sarah Palin och hennes måltavlor på motståndarpolitiker. Keith Olbermann på MSNBC är en av många som utvecklar det där.
Teorin om ett sluttande plan är förstås svår att leda i bevis. Men jag måste erkänna att jag blev lite illa till mods av nedanstående uppräkning av nyligen utförda tokdåd med någon form av politiska eller extremistiska förtecken i USA.
Amerikansk Debatt?
Nu menar ett av mina favoritorgan The Economist i en som vanligt välskriven krönika (”The Blame Game”) att problemet med extrema våldshandlingar snarare kan läggas för de absurda amerikanska vapenlagarnas än på den politiska debattens fötter. Jag håller med om vad som borde vara i fokus, men uppdelningen är delvis konstlad. Det finns en symbios, där utvecklingen i alltmer polariserad riktning som brett ut sig låter en lobby som den mäktiga vapenintresseorganisationen NRA att prägla samtalet, samtidigt som NRA inte har något som helst intresse att föra ett vettigt samtal om vapen i USA: deras policy är att inte vika en tum, och att utmåla varje försök till begränsningar av rätten att bära vapen som snudd på landsförräderi. Så snurrar spiralen neråt, och vapnen kommer på plats och kan köpas av vemsomhelst och bäras överallt och se, där kommer strax en tokfan som riktar den mot någon som spökgrisarna i hans huvud säger måste skjutas av…
Klu Klux Klan m sin egna milis 1982
Folks minne är selektivt med rätta eftersom man inte kan hålla allt i huvudet. Men det kan vara nyttigt att påminna sig den märkliga uppsjö av attentat och mord på prominenta personer och oskyldiga civila tillika som präglade USA för sådär 40 år sedan, företeelser som var parallella till vietnamkrigsmotståndet och medborgarrättsrörelsen. Organisationer som Ku Klux Klan, Svarta Pantrarna och the Weatherman sköt folk och utförde attentat till höger och vänster, och där de två förstnämnda
Svarta Pantrar m sina hagelbrakare
för övrigt uttryckligen vurmade för och vitt utövade rätten att bära vapen. Utvecklingen gick dock därefter under en hel generation i riktning mot att minska våld med politiska förtecken inom landet. Den ökade tillgången på vapen under de sista 20 åren och det allt giftigare tonläget i vad som generellt kallas ”the culture wars” i USA riskerar att bryta den trenden och andas in en ny era av tilltagande våld inom politik och debatt. Kommentarer från många läger i USA visar tydligt att vissa är medvetna om riskerna med en demonisering av motståndarna och en polarisering av det offentliga samtalet.
Det är här, tyvärr måste jag säga, som Arizona-diskursen har bäring på Sverige. För även om vi inte delar USA: vapenfetischism (Det är dock knappast ont om bössor med över 2 miljoner registrerade vapen enligt artikel i Fokus) och allmänna våldskultur här i Sverige ser man en tendens att samhällsklimatet och det politiska samtalet hårdnat. Faran av ett polariserat samhällsklimat är att tröskeln för att utföra våldsdåd, oavsett vad man kallar dem, blir lättare att överkomma. I det ljuset är t.ex. SD:s ständiga omnämnande av sina politiska meningsmotståndare som ”extremister”, som senast i P1:s Lördagsintervju 20110115 med Jimmy Åkesson då riksdagens tredje största parti Miljöpartiet i vad som närmast måste betraktas som ett ofrivilligt komiskt ögonblick fick epitetet ”ett extremistparti” (ca 12 minuter in) illavarslande för samhället i stort. Den här tendensen återfinns tyvärr, om än i mindre cynisk form, på annat håll inom det politiska spektrat. Vänsteranstuckna människor uttrycker sig ibland om den borgerliga regeringen som om den enbart var Ond och illasinnad mot en majoritet av Sveriges medborgare. För de här människorna räcker det inte att Borg, Reinfeldt, et ales bevisligen är kalla medelklassteknokrater med sådanas värderingar – nej de måste demoniseras och hysa sadistiska planer också, annars funkar inte den svart-vita världsbilden.
Sansad Aktivism?
Väx upp, vill man säga. Och peka på att det här är drag som länge återfunnits inom en smal krets av militanta aktivister – notera t.ex. Högerextremisters och deras motparter AFA:s språkbruk de senaste åren. Den sista avläggaren inom denna tradition, som också innebär en motbjudande eskalering, utgörs av de radikala vargjaktsmotståndarnas idiotiska publicering av en bild där en vargjägare visas upp som ett bytesdjur (se nedan). Hur kan man rimligen tolka det annat än att de anser att deras meningsmotståndare borde dödas som djur? Och vad tror de att bevisligen beväpnade och rätt snarstuckna antagonisterna på andra sidan kommer att säga?
Dessa intellektuellt och moraliskt slappa personer och rörelser, och alla andra som gillar att gå efter det mest uppeldande tilltalet, borde lära sig lite svenska och tänka på vad som händer om man tar deras ord bokstavligt. En obalanserad person som dag ut och dag in får höra att en viss grupp är ”extrem”, uppfylld av ”hat” och en fara för samhället eller något annat omistligt värde kommer, inte kan utan kommer (det visar historien) förr eller senare att agera på ett obalanserat och extremt sätt själv.
Även en blind höna… Aftonbladet, som alla som känner mig vet knappast är min favorittidning (”Aftonhoran” och ”Aftonblajjan” är visst mina vanligaste omnämnanden av denna Lars Johan Hiertas stackars publikation) har nu några månader efter valet gjort en mer seriös genomlysning av pseudopatrioterna i SD.
Aftonbladets välkomna granskning i sin artikelserie Aftonbladet Granskar: Jimmie och Sanningen (som dock ännu mer gärna fick ha utförts av säg, SvD) har en förvånansvärt stringent publicistisk linje – så vitt jag kan se har de helt enkelt kollat på SD som om de vore vilka makthavare som helst nu när de är i riksdagen, och det är i det ljuset som deras drevtränade skribenter börjat lysa på Sverigedemokraternas skarvningar med sitt förflutna och sin politik. Deras artikelserie kompletteras med en trevlig film som kan beses nedan på en direktlänk till Aftonbladets Webb-tv (OBS – den öppnas i samma fönster, så använd med fördel funktionen ”öppna i ny flik” på vänster musknapp.)
Jag erkänner gärna att eftersom jag själv skrivit i de här frågorna är man ju lite extra uppmärksam. Det är ju trevligt att andra finner symbolik och historien bakom nutidsfenomen intressant. Speciellt en av underartiklarna ”Sanning 5: Partisymbolen” tar upp Sverigedemokraternas partisymboler, något som jag själv skrivit och förevisat om här i bloggen i inlägget ”En liten Efterstudie i Partisymboler…”.
Själv har jag fortsatt mitt letande efter märkliga och avslöjande inblickar i våra inbilska och främlingsrädda (o)vänners föreställningsvärld… Häromveckan hittade jag ännu en kul bild från Sverigedemokraterna på den tiden när de inte riktigt lärt sig att koda sin politiska preferenser med bäring på det här med symbolik… Som framgår väl på t.ex. Wikipedias artikel om Sverigedemokraternas ursprung har Ungdomsförbundet spelat en avgörande roll i partiets vägval: dels som ideologisk blåslampa, men intressant nog också som plantskola för en ny form av mer anpassbara politiker som kunnat klä det högerextrema och xenofoba budskapet i en mer rumfähig framtoning.
Som bilden visar finns under den polerade ytan, hur skall man säga, lite dunkla ideal och dito självbild och lurar. Det ”nationella” är i färgen, men själva motivet trycker på aktivism och mobilisering av en sort som skulle göra sig mycket väl hos både auktoritära vänsterextremister eller i Adolf Hitlers NSDAP-kampanjstab då det begav sig… Här är det mer raskrig än blåsippa på gång, det är ett som är säkert.
Främlingsfientliga parlamentariska partier i Europa
Min favorit SD-watch senaste tiden var dock när SD:S riksdagsledamot Kent Ekeroth tillsammans med Vlaams Belang och sina övriga polare i europeiska högerextremist-kretsar (en uppräkning och originalkarta över vilka finns annorstädes här i bloggen, i inlägget ”Den Bruna Vågen…”) åkte över till Israel nyligen, vilket jag hörde om i ett inslag i Studio Ett. Ärendet? Att idka vänskapsbesök hos de isrealiska ”bosättare” som ockuperar Västbanken illegalt, fördriver och trakasserar dess palestinska befolkning, och uttrycka sitt stöd för förstnämndas ”kamp i frontlinjen mot Islams Jihad”.
Snacka om att framkalla kräkningar och hånskratt samtidigt… så de notoriska antisemiterna och hysarna av antijudiska konspirationsteorier i den europeiska och svenska xenofobin i allmänhet, och de här partierna i synnerhet (Gå in på säg Flashback för att höra den svenska undervegetationen utan självcensur -bara häromdagen kallade en av fotfolket allt Aftonbadet skrev som verk av den kroknästa Judiska Schibstedt-koncernen – sedermera borttaget) har alltså blivit kramare av militanta judiska bosättarockupanter? Allt är uppenbarligen tillåtet för att ge sig själv lov att sparka på muslimer, herrejösses…
Jaja, man har inte tråkigt när man följer dessa herrar och deras bisarrier, det är ett som är säkert. Fortsättning lär följa.
När jag knåpade ihop en karta över utbredningen av högerextrema och främlingsfientliga partier i Europa kom naturligt frågan om partiernas symboler att tilldra sig uppmärksamhet. Mest intressant var förstås historien bakom vårt eget xenofoba parti, Sverigedemokraterna (SD) och deras symboler.
Hitler & Mussolini, fasces & Nazistisk Örn
Högerextrema och etnicitetskramande partier av den sort SD tillhör har, särskilt efter andra världskriget och nazismen men även dessförinnan (se t.ex. de italienska fascisternas bruk av faces, de romerska liktorernas spöknippen), ett speciellt förhållande till partisymboler och symbolism överhuvudtaget. Den dåliga PR som kopplingar till fascism och nazism innebär balanseras dock för dessa rörelser av den samlande effekt på tänkbara sympatisörer som symbolerna har, och möjligheten att ange en länk bakåt, alternativt peka ut en ny färdväg för en äldre rörelse.
I Sverigedemokraternas fall är detta speciellt intressant. Sverigedemokraternas ursprung är i sig okontroversiellt – det är väl känt att partiet har sina rötter i den främlingsfientliga ”Bevara Sverige Svenskt” (BSS)-rörelsen. Det har lite här och var på nätet skrivits en del om extremhögerns och rasiströrelsens partiemblem och symboler: se t.e.x denna snygga grafiska presentation av högerrörelsernas symbolik. Mitt eget fokus ligger på hur själva, skall vi säga historieskrivningen ser ut. Det roande, och ibland också talande, ligger i vad man förtiger och stoppar undan i byrålådan. Inspirerad av Dan ”Da Vinci-koden” Brown och dennes småroligt tendentiösa sätt att bedriva symbologi så satte jag själv ihop en liten sammanfattning.
Följande lilla genomgång bygger direkt på ett avsnitt från Sverigedemokraternas egna hemsida, som i sig är rätt intressant, och vid ett första påseende föredömligt ärlig när de tex. talar om varför de valde bort Facklan som symbol. Kursiverad text nedan inom citattecken är icke modifierade avsnitt direkt från SDs hemsida 2010-11-15,kl. 19.16. Citaten är från ett enda löpande block, inte lösryckta eller tagna ur sitt sammanhang. Djävulen ligger dock som vanligt i detaljerna, här symboliserade av mina kommentarer.
Förgätmigej - Familj, Hembygd, Fädernesland
”Förgätmigej
Sverigedemokraternas första partisymbol var Dalslands landskapsblomma, Förgätmigej. Det bestämdes genom en tävling i SD-Bulletinen 1990. Förgätmigej blev inte särskilt långlivad som partisymbol, även om den aktualiserades på nytt när symbolbyte diskuterades inför valet 2006.”
BSS-Sverigedemokraterna
Kommentar. Nej den plankningen av en stackars majblomma blev inte speciellt långlivad, och man kan ju förstå varför (jämför med alla till dags dato här) och dessutom -”Familj, Hembygd, Fädernesland” var väl kanske lite väl mossigt? Här kan vi dock se en första, om än subtil skarvning. Uppenbarligen sviker minnet lägligt, eftersom partiet inte vill dra sig till minnes en hel del andra symboler som var i omlopp runt partiet på det glada 90-talet. På den tiden var bandet till den kända logon BSS, Bevara Sverige Svenskt, bra mycket mer betydande än någon abstrakt blomsymbol – som synes av klistermärket till höger här som delades ut i ymniga mängder. Det skulle ju iofs kunna vara så att bildredaktörer idag skulle tokvägra ha med den där, det hade kanske inte sett snyggt ut att ha en kitschig viking på den i övrigt mycket sobra hemsidan, märket är ju så, så…skrikigt. Nä den gick kanske bort av estetiska orsaker. Gult e så ute, så 90-tal på något sätt.
”Hjärta för Sverige
Hjärta för Sverige har egentligen aldrig varit någon officiell partisymbol men har ändå använts i en rad publikationer, särskilt på senare år. Även under 1990-talet användes hjärtat som illustration på klistermärken och i partiets tidningar.”
Kommentar. Notera hur man här erkänner den verkan som t.ex. klistermärken, flaggor och andra medier för symboler har, medan man för BSS-märkena ”glömmer” det. Ifråga om själva symbolen förstår jag att man inte fastnade för den. Den lyckas med att både vara för gräll och för intetsägande. Det ser mer ut som något man skulle svinga på en fotbollslandskamp än ett politiskt partis symbol. Kanske är det inflytandet från det samtida högerpopulistiska Ny Demokrati (någon som minns dem?) och deras allmänna lättsamma inställning till politik som kom att påverka SD. Hursomhelst tog aldrig ”Hjärta för Sverige”- symbolen riktigt, och den symbol som kom att dominera SD:s kommunikation blev istället en som föredrogs av ungdomsförbundet, nämligen…
SD Fackla Symbol & Skylt
”Facklan.
Historien förtäljer inte exakt när facklan började användas som Sverigedemokraternas partisymbol, men det rör sig om tidigt 1990-tal. Till en början var facklan ungdomsförbundets symbol men den kom så småningom att användas också i partisammanhang. Det råder delade meningar om facklans ursprung. Klart står att den påminner mycket om en annan fackla som använts av extrema rörelser i Europa, vilket också var ett huvudargument när facklan byttes ut mot blåsippan.”
Brittiska Nationella Frontens Flagga
Kommentar. Här blir det hela lite mer skoj. Det roliga med ovanstående citat är språkbruket ”den påminner mycket om en annan fackla…” Låt mig försöka översätta det till ren svenska, det kan nämligen läsas den var direkt tagen från uttalat rasistiska partiorganisationer ute i Europa. Kandidaterna kan göras många. En uppenbar koppling är förstås engelska National Front, en organisation som så sent som i år (2010) inte tillät ”icke-vita” personer som medlemmar i partiet (det tvingades nyligen att ändra stadgar tack vare Europeiska diskrimineringslagar – behöver jag säga att partiet, liksom SD, är EU-fientligt?).
"Framtiden är vår"
Franska Nationella Frontens Flamma
Det första riktigt stora invandrarfientliga partiet som fick ett bredare stöd i ett europeiskt land av betydelse var franska Nationella Fronten, lett under dess tillväxtperiod på 90-talet av antisemiten och kvinnomisshandlaren Jean-Marie le Pen. ND och hela den xenofoba rörelsen beundrade Nationella Fronten och såg deras framgångar som en inspiration. Frontens emblem var en flamma, och än idag använder den anslutna ungdomsorganisationen Front National de la Jeunesse (FNJ) som samlar de mer radikala elementen, en fackla som är närmast identisk med engelska National Fronts (se t.ex. deras Facebook-sida).
Vlaams Blok Flamländska Fackla
En annan rasistisk outfit med en fackla som ”påminner” om SD av årgång 2006 var det flamländska separatistpartiet i Belgien Vlaams Blok, en rörelse som gärna hedrade holländska SS-soldater och där ledande medlemmar förnekade förintelsen. De företedde det flamländska lejonet på sin fackla tills partiet upplöstes efter domstolsbeslut 2004. Dess bas kom dock att bilda det numera framgångsrika högerextrema partiet Vlaams Belang.
Varför facklor? undrar man kanske. Jag menar, för ett svenskt extremhögerparti vore snarare en majbrasa en passande symbol? Men nej, det skulle vara den mer, ska vi säga aktiva, facklan… Är det månne ett uttryck för pyromaniska böjelser?
Nej, kanske inte. Länge var facklan främst ett uttryck för lärdom – upplysning i andlig mening (som t.ex. hos Stockholms Universitets, och många andra läroanstalters, emblem).
Facklans pånyttfödelse som politisk symbol kan man för extremhögerns del söka i Tyskland på det glada 1930-talet, då en mustaschprydd herre med svårregerligt temperament ledde saker och ting… Nazisterna älskade facklor – förutom att symbolisera kraft, ljus och värme generellt var de religiöst neutrala, vilket gjorde dem passande som ikoner i ett land där de viktigaste symbolerna annars kretsade kring kristendomen och redan var inmutade av de traditionella center-högerpartierna och den katolska kyrkan.
På avstånd såg det nästan ut som julafton...komplett med tomtar
Nazistpartiets viktigaste fest hade den intressanta datummärkningen 11/9 till åminnelse av den misslyckade nazistkuppen i en ölhall i München 1923, då 16 överförfriskade brunskjortor sköts ner av polisen. Varje år efter maktövertagandet 1933 hölls den 8-9/11 två dagar av ceremonier under vilka SS-avdelningar tågade genom gatorna till facklornas sken, fram till det mausoleeliknande minnesmärket som rest till hjältarnas ära…
Ringdans med facklor
Liknande fackeltåg hölls vid andra viktiga tillfällen, vilket kan beses t.ex. i Leni Riefenstahls ”Triumph des Willens” (Viljans triumf), den legendariska propagandafilm som skildrar partidagarna i Nürnberg. Samma Leni Riefenstahl och organisatören av olympiska spelen 1938 i Berlin, Carl Diem, gjorde så effektfullt bruk av fackeltåget och överlämnandet av den Olympiska elden att de därefter blev standardrekvisita i olympiska sammanhang.
Med tanke på ovanstånde är det kanske symptomatiskt att samtliga omtalade moderna partier valt att så att säga dämpa sina flammor till förmån för mer slätstrukna grafiska symboler. Därtill hade SD en fördel, eftersom svenskt partiväsende av tradition företer blommor som partisymboler. Men fanns det någon ledig blomma med rätt nationell ackreditering?
SD 7-bladig blåsippa
”Blåsippan
Högerpartiet de Konservativas vs SDs Blåsippa
Kommentar: SD:s senaste och nuvarande symbol, som ju också är den som de företedde när de i år (2010) tog sig in i riksdagen, utgörs av en stiliserad blåsippa. I samband med bytet kom det dock fram att andra politiska rörelser, nämligen det lilla Högerpartiet de Konservativa, Konservativa Studentförbundet och Högerpartiet i Svenska Kyrkan använde sig av en liknande symbol (se bilden). De blev inte glada över SD:s tilltag, som framgår av Högerpartiets pressmeddelande. Det hela blev en rättssak som drogs upp i PRV där saken till slut bestämdes i SDs favör eftersom målsägandena inte kunde bevisa att symbolen var inarbetad eller allmänt känd som deras. SD fick, iaf för stunden, fortsätta med sin blåsippa (motparterna kan ju alltid överklaga till Patentbesvärsrätten). En lite kul detalj är att alla partierna valde just en 7-bladig variant, även om den 6-bladiga är vanligast. Det har inte saknats lustigkurrar som påpekat att en sjubladig blåsippa utgör en slags mutation eller deformation. Det måste i så fall vara en inte alltför svår avvikelse, eftersom blåsippor tydligen kan ha upp till 10 kronblad utan att anses vara abnorma. Oavsett detta måste man säga att SD till slut valt en symbol som uppfyller flera krav för ett distinkt och tilltalande emblem:
Så oaktat att de mer störda xenofoberna rasar om att SD i.o.m. sitt symbolbyte blivit som alla andra, sålt sin själ och annat som borde föranleda insättning av pharmaceutiska åtgärder, så tror jag den nuvarande symbolen kommer att visa sig ha bättre staying power, som jänkarna säger, än dess föregångare.
Sammanfattningsvis kan man säga att det inte verkar lätt, det där med att välja en symbol för Sverigedemokraterna. Man kan också som synes se en ganska klar överensstämmelse mellan partiets val av symboler med partiets utveckling, från en liten apart sekt på högerflanken som söker sitt uttryck, till den rörelse med mer vid apell som det tyvärr blivit idag. Förutom de mer tragikomiska inslagen kan man också konstatera att rörelsens proklamerade rättspatos och nationella stolthet inte hindrat dem från att stjäla andras emblem och att nyttja utländsk (vafalls!) symbolik när det så passat.
——————————————————————————————-
En betraktelse över främst Facebook och hur Paulus Indomitus karta över högerextrema & invandringsfientliga partiers utbredning i Europa helt oväntat kom att publiceras i Utrikespolitiska Föreningens publikation Utblick (nr. 3, 2010)
Jag har i mina dagar ironiserat en del över sociala media som Twitter & Facebook. Denna blogg tillkom ju på sätt och vis som en protest mot Faceboooks i min syn avskyvärt tjuvaktiga regler om ägande av intellektuell egendom som publiceras hos dem. Trots mina betänkligheter har jag dock fortsatt använda mig av tjänsten, i begränsad omfattning. Den största taggen de senaste två åren har varit att vad som faktiskt skulle kunnat vara ett lysande redskap för kommunikation samtidigt trivialiserats och kommersialiserats sönder. Min erfarenhet är att den trevliga känslan att kunna kasta iväg meddelanden till sina faktiska vänner och bekanta degrederas av att kretsen av inlägg lätt sväller över alla bräddar (Jag finner f.ö. Fejjans bruk av ordet ”vänner” för alla ens kontakter mycket irriterande) och att ens meddelandefält hela tiden hotas av fyllas av inlägg från kommersiella, snarare än personliga aktörer. Jag vet om flera som tänt av på Facebook just för den ständiga strömmen som man, om man är rimligt upptagen, inte hinner läsa eller reflektera över. Kvantitet är alltid potentiellt kvalitetens fiende, och jag skulle gissa att för de flesta står mängden ”vänner” och ”like”-anknutna meddelanden troligen i omvänd proportion till substansen i vad som behandlas.
Nu är Paulus Indomitus inget gnällforum. De sociala medierna har också många förtjänster.
Som privatperson tycks tricket vara att hålla mängden ”vänner” eller kontakter starkt begränsad, eller i alla fall överblickbar, och att vara selektiv i vad man tar upp på allmänna kontra mer privata kanaler inom tjänsterna. Jag upplevde en del av detta själv vid jordbävningen i Chile i februari, där släktingar inte kunde ringa men vi lyckades etablera kontakt via just Facebook istället. Och en mycket trevlig sammankomst av gamla vänner från gymnasietiden kunde snickras ihop med just fejjans hjälp.
Publikt och även kommersiellt har också vissa förtjänster börjat mogna fram , om man kan bortse från det pseudointima tonfallet och den potentiellt banala expofaktorn.
Kloka vänner (riktiga sådana) med bredare utblick har också sedan en tid påpekat hur nyttig en sådan kanal för massinfo som folk får sänd till sina personliga konton kan vara, trots den intellektuella och publika nedsmutsning som reklamen i sig utgör (min tirad). Som fallet var när SAS använde fejjan & twitter för att delge flyresenärer aktuell info vid vulkanutbrottet på Island nyligen, vilket med rätta fått beröm av mediebevakare. Svenska myndigheter har också hakat på det där, som tex kommuner, myndigheter med informationsuppgifter som vårdguiden, med flera: t.ex. tog vaccineringskampanjen mot influensan steget över till facebook förra året. Kommunernas topporganisation SKL och Datainspektionen har börjat ta tag i det där med riktlinjer och annat, se artikel om denna process i Sydsvenskan.
NPR på Facebook
I januari, alltså nästan ett år sedan, skrev Journalistförbundets tidning att 3 miljoner svenskar använde facebook (de lär vara ännu fler nu) och uppmanade alla med granskande/journalitiska ambitioner att iaf testa tjänsten.
The Economist
Och många nyhetstjänster har från sin sida skapat utmärkta ”passager” från Facebook till sitt eget innehåll: två av mina favoriter är amerikansk public-service radio NPR, och den tunga tidskriften The Economist, som integreras väl med ens övriga innehåll på just Fejjan.
(Klicka på bilderna ovan för att komma till sidorna ifråga)
Facebook har, syns det mig, alltså mer rört sig bort från det personligt-privata och förvandlats till ett slags öppet torg där folk rör sig publikt, hejjar på bekanta men också kan ta del av nyttigheter. Det är en i huvudsak god utveckling.
Som ett eget mikro-exempel på hur fejjan kan brukas för kommunikation som faktiskt har ett vettigt syfte fick jag otippat för några veckor sedan en förfrågan från tidningen Utblick, som undrade om de fick använda min karta över främlingsfientliga partiers utbredning i Europa, publicerad i ett inlägg här den 21:a Augusti, efter det svenska valet. De hade tydligen läst mitt inlägg (det är en av de mer populära här på bloggen) och ville ha den som illustration till en artikel, som sedermera publicerats.
"Sverige - Bara en i mängden", Utblick nr 3 2010
Utblick är en publikation som ges ut av utrikespolitiska föreningen i Göteborg men som också distribueras i bibliotek, myndigheter och andra offentliga platser. Deras hemsida är http://www.utblick.org/, där man kan ladda ner hela tidningen som PDF.
Omkvädet i artikeln är inne på samma spår som i mitt inlägg: att Sverige varit ett undantag, men nu (tyvärr) fallit in i klungan av europeiska länder som har högerextrema partie med säte i sin lagstiftande folkförsamling, vilket jag ville illustrera i enlighet med min ”en bild säger ibland mer än 1000 ord”-filosofi. Det var naturligtvis en trevlig klapp på axeln att det anslaget och min karta togs upp av andra, speciellt med tanke på att jag slängde ihop den just eftersom jag inte hittade någon aktuell sådan karta på webben.
I sammanhanget var det tur att facebook fanns – jag hade nämligen angett fel mailadress på Paulus Indomitus kontaktsida (felet är rättat nu), och vore det inte för fejjan hade bildredaktören på Utblick kanske inte fått tag på mig före deadline.
Så för att återknyta till den röda tråden: bra att facebook finns – om de nu bara kunde kamma till sin immaterialpolicy och ha ännu bättre fusion med fler nyttighetssiter som bloggar och informationstjänster istället för de fåniga spel och blaj som de tidigare promotat, skulle man kunna svinga fanan fullt ut.
Spaden är numera fast förankrad i jorden och bygget av den nya Stockholmsarenan vid Globenområdet i full gång sedan förra inlägget om arenabyggen i Stockholm.
Stockholmsarenan Flygbild
Här skall jag inte ironisera om kontrasten mellan Hammarbys förmåga att få en juste och respektabel fotbollsplan och deras prestationer på just… ja planen. Utan slå an en positiv ton, och nöjt konstatera att det hela fortlöper enligt plan, och att bygget också kan följas och studeras på ett föredömligt sätt, Bajen har t.o.m. haft den goda smaken att ordna med en egen blogg av det pågående arbetet, vilken kan beses här. Ännu är platsen dock främst ett hål i marken, och senast jag kollade skulle man börja lägga grunden. Ännu får vi vänta på den stora visionen ovan.
Det som fick mig att hoppa till och göra en liten återblick var dock en annan sak – när jag studerade sidan ”The Stadium Guide” om pågående och befintliga arenor av vikt runtom i Europa, så snubblade jag på några märkligt kontrafaktiska, för att inte säga felaktiga, bilder av den framtida arenan.
Eller?
Vore jag konspiratorisk á la fotbollsfans skulle jag börja svettas och undra: är det så här arenan verkligen kommer att se ut? Har Hammarby och staden endast bedrivit ett märkligt dubbelspel i syfte att lura i oss att den nya arenan är mer spejsad än den faktiskt blir? Är det ett sabotage från avundsjuka djurgårdare/AIK:are/Brommapojkar som inte unnar andra Stockholmslag vad de själva inte får? Eller är det månne bara ren inkompetens från någons sida som gör att olika bilder på den pågående stadion cirkulerar?
OK, inte så illa från markplanet...
Personligen föredrar jag den officiella versionen (nedan) vida bättre än den närmast med våld påbultade fyrkant som the Stadium Guide företer på sin sida. Den bär stark prägel att vara en mycket tidig spekulation, ett av de tidigaste projektutkasten för hur arenan skulle se ut. En spekulation av någon som inte hittat kurvfunktionen till sitt CAD-program. Som symbol för ett modernt, återupprättat Hammarby duger det inte riktigt. Inte för att det förslag som verkligen byggs (eller?) är otroligt fantastiskt – men det är iaf nytt och annorlunda och ser inte ut som allt annat runt omkring.
...men det här är mycket bättre.
Som en lustig bagatell var det ju iaf lite kul. Men det finns, tror jag, ett litet beskt piller därunder. Om Sverige och våra klubblag vore det minsta framträdande som fotbollsnation skulle The Stadium Guide aldrig slarva så med uppdateringen för vad som trots allt är byggandet av en betydande fotbollsfacilitet. Men så är det inte. Detta är ett av följderna av att ligga i gärsgården – folk bryr sig inte om att hålla sig á jour och ha rätt info om en. Sverige eller Schweiz? Fyrkant eller oval? Who gives a crap? tänker fotbollsvärlden. Det skulle de aldrig göra om Portugal, eller Belgien, två med oss jämstora länder. Det är dystert, och borde föranleda uppryckning. Man kan ju hysa den fromma förhoppningen att, när Bajen väl intar sin nya plan, de skall spela så att de sätter den på kartan, och visar sig värdiga den investering som det offentliga – dvs i förlängning vi skattebetalare gjort (via försäljning av byggrätter på platsen till förmån för arenan).
————————————————-
Det tyvärr mycket dystra valresultatet i Sverige där de främlingsfientliga Sverigedemokraterna tog sig in i vår numera inte lika respektabla folkförsamling sporrade mig att skapa en liten karta där man tydligt ser ett visst…mörker bre ut sig över vår kära kontinent. Den visar på de europeiska högerextrema/främlingsfientliga partier som har representation i sina länders respektive parlament, plus två traditionellt starka sådana partier som varit framgångsrika men som sedermera, i sina sista parlamentsval, åkt ut men som sannerligen inte gett upp utan kämpar för att komma åter.
Främlingsfientliga parlamentariska partier i Europa
Det förtjänar att sägas att de här partierna kan se tämligen olika ut. Exempelvis Norges framskrittsparti började som ett libertarianskt sinnat skatteupprorsparti, vars främsta paradnummer i norsk dagspolitik numera är att man vill sätta sprätt på oljefonden – de har plockat upp främlingsfientlighet närmast på vägen, som ännu en fråga som skiljer ut dem och där de har ett psykologiskt försteg gentemot de etablerade partierna. Medan det nationaldemokratiska partiet i Tyskland, som tog sig in i delstaten Sachsen, är ett sant nazistvurmande parti på yttersta högerkanten, vars rullor dräller av förintelseförnekare och nazistapologeter. Men de har alla det gemensamt, att de gör invandring och integration till en viktig, central fråga för sin politiska marknadsföring, och ger repressiva och kraftigt förenklade svar på vad man skall göra åt de därmed vidhängande problemen. De är också samtliga höger-om-mitten, vissa uttalat, vissa genom sina val av samarbetspartners (som fallet med tex Italiens Lega Nord). Av flera anledningar tycks xenofobin smitta på politikens högra flank.
Nedan listar jag de partier som är med på kartan, med en hänvisning till lite mer inledande info om dem (NEJ inte till deras egna sidor)
Två stora partier som hört till kategorin ovan och som påverkat sina länders inre politik är för närvarande på, troligen temporär, tillbakagång, men har ändå tagits med här. De är:
Det är en dyster utblick, att vi nu hamnat i detta träck till sällskap. Återstår att se om vårt folk kan upprepa tricket från Ny Demokrati-tiden och snabbt åter förpassa de främlingsfientliga och deras anhang till den politiska garderoben. Man kan hoppas. Tills dess skall jag sätta upp min improviserade karta där hemma på väggen som en skammens tecken, en som, när en ny och klokare (val-)dag randas kan tas ned och förpassas till den historiens skräphög där den hör hemma.
I det nyligen avslutade Fotbolls-VM lyckades ju sydafrikanerna , kanske över förväntan, att ordna med ett bra evenemang, och jag misstänker att detta på det hela taget framgångsrika VM kommer att öppna upp fältet för många fler intresserade att vilja arrangera denna tävling i framtiden. Med anledning av ett inlägg på nätverket Yimby om de sydafrikanska arenornas utformning samt ett tidigare inlägg här om nya arenor i Qatar, kom jag att tänka på hur det där skulle te sig i Sverige, naturligtvis med ett extra öga på Stockholm, med tanke på stadionanläggningar. Hur ser de arenor ut som finns idag eller är under byggnation, och hur mycket nytt skulle behöva anläggas?
FIFAs definition av en vettig stadion fångas rätt väl av ett citat från deras riktlinjer:
”For major international matches a stadium should seat at least 30 000 people.”
Detta gäller allmänt, för klubb- såväl som landslagsfotboll. Ytterligare krav sätts på stadiumanläggningar som skall hysa ett VM – då ska ingen arena ha under 40 000 sittplatser totalt, och för en VM-final stadgas en riktigt stor arena med plats för 80 000 sittande eller mer. I dessa kapacitetskrav inkluderas dock också temporära utbyggnader av befintliga arenor, som sedan kan monteras ner.
Det har i åratal varit ett stående samtalsämne inom just fotbollen att Sverige saknar stadionanläggningar av internationell klass och som kan ta en vettig publikmängd (≥ 25 000 sittplatser). Mest frapperande har det varit att Stockholm, huvudstad, huvudort, ja huvud överhuvudtaget i Svea, Götes och Vendes Rike och centrum i den största befolkningskoncentrationen i Norden tills nyligen enbart haft en (1!) dålig ursäkt till Riktig Arena, nämligen Råsunda Stadion (kapacitet 36 608 sittande). Det har istället varit Sveriges undersida Göteborg som länge hyst Nordens fram till nu största fotbollsstadion Ullevi med plats för 43 200 sittande åskådare.
Ullevi är en respektabel arena, inget snack om saken. Den är förstås lite daterad, och kan inte tjänstgöra för en mängd evenemang året runt som det numera krävs för nya anläggningar. Men ändå. Just nu är den på topp. Så Göteborg behöver inte skämmas för sig.
Det kan vara värt att notera att det ingick i planerna för en Norsk-Svensk EM-ansökan 2016 (som gick till Frankrike efter att Sverige-Norge drog sig ur) att bygga ut flera arenor betydligt: Ullevi framför allt skulle ha kunnat utökas till ca 70 000 sittplatser (För den som vill läsa mer om denna Sverige-Norges EM-ansökan som aldrig blev av finns en lång diskussion på arkitekturforumet skyskrapercity).
Det blev ingen EM-ansökan. Men diskussionen om nya arenor, som föregick ansökan och fortsatt efter, har obönhörligen tagit fart och en mängd fotbollsarenor har börjat byggas och utökas inte bara i Stockholm utan runt om i landet. Mest intressant är förstås Stockholms fall, där de tre stora fotbollsklubbarna AIK, Djurgården och Hammarby legat på Stockholms politiker i många år, vilket underlättats av att framför allt borgerliga politiker pratade runt och dyrt lovade och svor att var och en av lagen skulle få sin egen arena. Detta var förstås lätt att säga, svårare att göra. Klubbarna själva är heller inga topptränade…någonting egentligen, men definitivt inte lobbyister. Sakta men säkert och med många gupp på vägen har dock saker börjat hända…
SwedBank Arena
Mest betydelsefull av Stockholms anläggningar blir den nya stora Nationalarenan i Solna (vars fruk-tans-värda officiella sellout-namn inbegriper en bank som också är inblandad i Malmöstadion). Denna kommer att ersätta Råsunda – men lita på att AIK:arna kommit med gnäll om detta och vill ha en annan arena, sorgligt nog. Nåväl – Nationalarenan är tack och lov en angelägenhet för fler än några gulsvartklädda typer, och bygget är redan i full gång. Det är en mastig Arena – 50 000 sittplatser för fotboll och idrott, 65 000 om även innerplanen används för tex koncerter. Taket är helt utskjutbart och möjliggör aktiviteter året runt. Den kommer att markant öka chanserna för att tex internationella Cup-matcher spelas här, och ge möjlighet för de allra största artisterna att komma till huvudstaden. Arenan ingår i ett större nytt område, kallat Arenastaden. Hotell, köpcenter med mera kommer att ingå i den, och dess placering vid goda kommunikationer i form av pendeltåg och närhet till motorvägar har varit en förutsättning för dess storlek. Nedan ser vi en annan vy över Nationalarenan, denna gång på natten. Mer om Nationalarenans faciliteter finns i http://www.swedbankarena.se/
Nationalarenan Nattvy
Den andra anläggning som redan börjat sin projektfas, och vars tomt redan beretts i och med rivningen av alla tidigare byggnader och anläggningar på byggplatsen, är den s.k. Stockholmsarenan vid Globen.
Stockholmsarenan
Denna skall bli hemmaarena för Hammarby, och skall förhoppningsvis brukas mer än den tragiska Söderstadion. Kapaciteten verkar ha fastställts till 30 000 sittande, vilket gör den FIFA-mässig. Även här har en avgörande detalj vid utformningen varit dess helt förslutningsbara tak, vilket gör att den kommer att erbjuda möjligheter till skiftande verksamhet över hela året, inklusive större koncerter i omedelbar anslutning till staden (iaf närmare än Solna), som annars har haft en ovana att gå oss förbi. Arenan ingår som sig bör i en större plan för utvecklingen av området och kommer att rymma en mängd andra aktiviteter. Förutsättningarna för att bygga upp en på evenemang, sport och underhållning baserad anläggning, liksom att förlägga kommers här, är osedvanligt goda, i och med det redan befintliga Globenområdet. Nedan syns en annan vy som visar hur den nya arenan passar in i omgivande Globenområde. Mer om det pågående bygget finns i http://www.nyarena.se/
Stockholmsarenan Flygbild
Den mest sena av anläggningarna att komma igång, och den som omgärdats av mest knasiga turer, har varit en ny arena för Djurgården. Efter att planerna på att bygga om Stockholms K-märkta Stadion definitivt skrinlades för några år sedan har det som funnits av tankeverksamhet koncentrerats kring en ny arena vid platsen för Östermalms IP. Hur anläggningen skall se ut är var mans gissning eftersom den fortfarande är på planeringsstadiet, och en diskussion om dess kapacitet pågår fortfarande. Ursprungligen pratades det om 20 000-25 000 platser, men senaste planerna tar sikte på en 18 000 mans arena enligt en artikel i DN. En bit under FIFA-klass således. Se nedan en bild för hur det senaste förslaget ser ut.
Plan Östermalms IP
Det är ganska roande att läsa diskussionen på olika fora om hur fansen för respektive lag hanterat turerna kring anläggningarna. Även med förbehåll för fan-faktorn kan man delvis förstå de stackarna, som alla Stockholmare har de drabbats av många frustrationer när det gäller stora byggen.
Men man behöver inte vara en inbiten supporter för någon av lagen (i själva verket hjälper det snarare) för att önska att samtliga dessa arenor blir av och framgångsrika, förhoppningsvis åtföljda av framgångsrika klubbar som lyfter fotbollen i Stockholm. Så att när Sverige nästa gång bestämmer sig för att ansluta sig till vuxenvärlden ifråga om evenemang det inte skall falla på att våra bästa anläggningar är de som byggs av småbarn med legoklossar…
En vidare genomgång av pågående eller projekterade arenabyggen runtom i Sverige visar att inga kommer i närheten av FIFAs rekommendationer – även Kalmars och Norrköpings nya arenor är tänkta för under 15 000 åskådare. Undantaget är den nyligen färdigställda Nya Malmöstadion, som förvisso ligger under FIFAS krav med sina knappt 21 000 sittplatser. Det är icke desto mindre en ny anläggning med förutsättningar att byggas ut i framtiden, se några bilder nedan. För en sammanställning av nya arenor se Svensk Fotbolls website, http://svenskfotboll.se/arkiv/tidigare/2009/01/nya-svenska-arenor-tar-form/
Nya Malmöstadion - foto Bengt Håkansson
Nya Malmöstadion 2 - Foto Bengt Håkansson
Så sade Cato den äldre – helt säkert! Åtminstone enligt Skönhetsrådet!
Häromdagen läste jag ett intressant illustrerat inlägg, ”Att Döda ett Hus”, av Pawel Flato på nätverket YIMBY om futtigheten och bristen på visioner som hindrar större och mer anmärkningsvärda byggnadsverk i Stockholm numera.
Här återger jag några av artikelns bilder, men för mer om Söder torn, rekommenderas den kompletta artikeln i http://www.yimby.se/2010/06/att-doda-ett-hus…_917.html. Vad som framgår av den är att fegheten som vidlåder tyckandet om stora och anmärkningsvärda byggprojekt i Stockholm inte bara är feg och estetiskt grund, utan också har en brist på fantasi och en statisk syn på staden i stort som är ohistorisk.
Söder Torn 2010
Med teknikens hjälp kan nämligen envar numera åtminstone i efterhand utvärdera de fruktansvärda farhågor som de ständigt tvehågsna för fram, och det var vad artikelförfattaren gjorde. Han använde debatten om den berömda ”Söder Torn” eller ”Haglunds Pinne” som står på Medborgarplatsen i Södermalm som en illustration av hur fegheten och kompromissandet fördärvar vad som byggs och ger oss åbäken som endast en mor kan älska. 
Titta bara på den toppstruktur av glas och stål som kröner byggnaden. Den är uppenbart för stor för ett torn av den höjden. Om man nu skall korta den, så varför inte ändra den också? Men ne-ee-ej det vore ju att försöka ha en egen vision av hur det redan beslutade höghuset kunde se ut, dvs en positiv vision istället för att bara obstruera och säga nej. Och för vad? Se på artikelförfattarens idé av hur söder torn kunde ha sett ut med lite vettiga proportioner -så fruktansvärt högt är det inte, och alla idéer om hur fruktansvärt neutronsbomsförstörande för Stockholm det skulle varit med ett hus av den typen faller platt till marken.
Söder Torn Originalförslag
Och notera att det är den enda förändringen som gjorts på bilden: arkitektens originalförslag hade en fasad med mycket mer textur, inspirerad av art-deco och skyskrapor sådana som finns i New York. Det hade varit snyggt. Men, och det är vad som är sjukt, inte främmande för staden heller. För Stockholm har redan inte bara en utan två höga hus av den typen. Nämligen Kungstornen som flankerar paradgatan Kungsgatan i Stockholm.
Kungstornen
Artikeln sätter alltså fingret på den idiotiska tumregeln, inofficiellt antagen av byggnadsmyndigheter och tyckarinstanser som Skönhetsrådet och understödd av reaktionära småklickar i staden, att nya hus i Stockholms innerstad inte får vara höga eller stora eller på annat sätt exceptionella – bara gamla byggnader får ha storlek och/eller karaktär. De anledningar som anges för detta är varierande, men följande kommer oftast igen i en eller annan form:
Vad de yrkesnegativa missar är hur ohistoriskt detta bisarra synsätt är. I sin enfald ser de inte att vad de nu anser heligt och orörbart också en gång byggts. Det är den värsta formen av brist på historiskt perspektiv och sann respekt för traditionen – att ta den för given, som om det nuvarande Stockholm byggts av Gud eller Jultomten. Låt mig illustrera vad som hänt om denna avart av synpunkt varit rådande när byggnader som vi nu ser som omistliga och typiska för Stockholm restes. Och låt oss ta en emblematisk byggnad, förkroppsligande Stockholms själva själ. Stadshuset.
Stadshuset, Stockholm
Det här är verkligen ett snyggt hus. Klassiskt till färg och form. Det har fina proportioner. Det står ut vid ett så vackert läge. Men det var inte på något sätt självklart när det byggdes, ett bygge som för övrigt inte ändade förrän 1923. Det är inget hus från antiken vi talar om här. Arkitekten Ragnar Östberg fick också verkligen slåss för sin vision. Han hade en fördel, nämligen att tomten det låg på var underutnyttjat efter att den berömda Eldkvarn brann ner, och det var redan tänkt att ett nytt rådhus (dock ej stadshus) skulle byggas där. Men designen var inte alls uttänkt, och det krävdes en arkitekttävlan och hårt manglande med framför allt Östbergs rival Ferdinand Broberg innan husets form blev klar. Dess stil blev unik. Långt från att företräda något slags ”rent” formspråk drog Östberg uttryckligen inspiration från framför allt två håll: stora nordeuropeiska tegelklädda byggnader (se ett polskt exempel för en jämförelse), av vilka det fanns många i utomlands men inget av den skalan i Sverige, samt italiensk senmedeltida arkitektur, som tex Palazzo Ducale i Venedig, eller Palazzo Vecchio i Florens. Det här är hus med en äldre påbrå än något som vi har här.
Rådhuset i Florens (1299 AD)
Lidzmarks Biskopsborg
Dogens Palats Venedig
Och det lustigaste av allt är att Östbergs sammanhållande idé är nationalromantiken, som strävar efter att skapa en nationellt representativ arkitektur med inspiration från historien. Det hindrade inte honom från att söka sig till goda idéer var han än fann dem, att bygga på en dittills osedd skala, och ha ett framträdande, ja överväldigande intryck på den plats där hans byggnad anlades. Allt det som gnällspikarna nu menar är anathema för Stockholm idag.
Om dagens tyckare fått bestämma hade Stadshuset således sett ut så här.
Stadshuset: 1990-talsstympat
Förra sommaren var det någon som lite oseriöst antydde att den ville köpa en bild av mig på en snubbe som svingade sitt fotbollslags emblem. Jag sade att visst, OK, och gjorde en snabb skiss, men sedan rann det hela ut i sanden.
Skiss Heroisk Flaggviftare för Supporter
Nyligen tog jag fram den där skissen och använde den för att öva tushpenselteknik. Men det fick mig att fundera lite över vilket lagemblem som skulle se bäst ut att avbilda. Det slog mig att jag diskuterat det vid något tillfälle med några fotbollssupportrar. Erfarenheten var att det där var en känslig, närmast omöjlig fråga för dem, eftersom deras skygglappar förstås stänger av alla normala estetiska mekanismer och närmast tvingar dem att tycka att deras egna lags emblem är snyggast.
En ofjättrad person har dock inga sådana inskränkningar. Däremot har jag ärligt kända preferenser. Och en av dem är att jag endast befattar mig med stockholmslagens symboler. Provinsernas lag får ursäkta, deras göranden har ingen bäring på mitt liv och varje tågande av deras fanor och symboler på våra gator drar hos mig fram visioner av bondetåget 1914. Om jag har en preferens som är okuvlig är det för Stockholm, för huvudstaden och dess liv.
AIK, DIF, Hammarby, Brommapojkarna, Assyriska, Reimersholmes, Westermalms
Reymersholmes IF
Jag tittade på de lag som de senaste åren spelat i allsvenskan, och jämförde i första hand de tre stora lagens insignier – Hammarby, AIK samt Djurgården – men tog också med Brommapojkarna och Assyriskas märken, de har ju varit där uppe och vänt på sistone.
Westermalms IF
Jag lämnade Reymersholms IF och Westermalms IF (någon som ens hört talas om dem?) åt sidan, då dessas spel i högsta divisionen skedde under stenåldern.
Ett litet stickspår – det säger något om synen på elitlags verksamhet att man numera helt övervägande kallar deras lagsymboler, insignier eller emblem för loggor (en snabb titt på Google visar det med all tydlighet). Som om de vore ett varumärke, eller ett företag. Eller så kanske fotbollsvärlden bara har bristande språkfärdigheter, det skulle ju knappast förvåna…
Så vilket emblem skulle se snyggast ut på min bild?
Assyriskas Emblem
Assyriska
En intressant inledande fråga är om Assyriska kan betraktas som ett Stockholmslag. Men om man skulle tillämpa en slags strikt skiljelinje av typen ”lag som verkar inom stockholms kommun” skulle ett visst Solnalag också falla bort. Vilket förstås har sin ironi, men till sist och syvende är orimligt. Stockholm är för mig ”Stockholmsområdet”, som sig bör för rikets pulserande och växande hjärttrakt. Assyriska kommer alltså med.Nåväl. Assyriskas symbol lider av att vilja för mycket, vilket jag gissar hör samman med dess vidare betydelse än att bara vara symbol för ett fotbollslag utan också en slags kulturell fanbärare. Den har således för många element som inte är välkomponerade, i betydelsen att det finns för många färger och saknar tydliga avgränsningar. Att de vilar på ett vitt fält gör också hela emblemet blekt, och lite otydligt. De borde ha renodlat dess vita och röda element, för övrigt de som dominerar deras uniform, och fullföljt avgränsningen som axen runt stjärnan påbörjar.
Brommapojkarnas Emblem
Brommapojkarna
Brommapojkarnas emblem är inte dumt. Symbolen med de två händerna som möts mitt i bilden är sympatisk och kontrasterar väl med sköldens två tydliga färger, för övrigt mina favoritfärger, rött och svart. Frågan är dock om inte just rött och svart är lite för mörka tillsammans. Tilltaget att sätta bilden omgivet av en grön lagerkrans mitt i bilden gör att det blir lite väl mycket färg – grönt, gult, svart och rött. Allt som allt dock ett bra emblem.
Djurgården
Jag har alltid funnit Djurgårdens emblem för skrikigt – 
det har för många färger och ser ut som en sallad av de tre grundfärgerna. En kul sak var dock deras regalinspirerade symbol, med stående lejon bredvid skölden. Den är riktigt snygg och ser anrik och respektingivande ut, men det skulle inte vara korrekt att jämföra ett sådant utökat emblem, troligen tänkt att sättas på en stor yta av typen flagga, med de övriga lagens avskalade. Frågan som ligger kvar är dock om den inte skulle se snyggast ut på min bild, som innehåller just en stor flagga.
Hammarby
Hammarbys Emblem
Hammarbys emblem är inte illa, inte illa alls, och innehåller också i sig en flagga, som på min bild. Den har enkelheten och kontrasten hos två tydliga färger, vitt och grönt, kompletterat med gult som i heraldiska sammanhang anses känneteckna guld. Lagerkransen runt ger den en viss stil. Men tilltaget att skriva in små bokstäver i själva flaggan utan avgränsningar drar ner betyget – det ser lite plottrigt ut, stör kompositionen och gör den lite…tacky. Som om de tagit någons hemsydda flagga och gjort den till sitt emblem. På avstånd ser det ut som gula kråkfötter.
AIK
Det bästa till sist. För vinnaren blir…AIK. Deras märke är välkomkomponerat i betydelsen väl avgränsat och tydligt trots att den innehåller många element. Tydligheten kommer av att den innehåller endast två starka och kontrasterande färger, svart och gult, som också harmonierar väl med varandra och dessutom skapar en dramatisk effekt. Svart, alltid en bärare av många betydelser, är en färg som det inte går att stå likgiltig inför och öppnar dessutom dörren för snygga svarta uniformer.
Tilltaget att mörka de gula delar som är bokstäver och ornament och behålla ett klargult fält i mitten är genaliskt: det behåller kontrasten hos grundfärgerna i märket samtidigt som det möjliggör många smådetaljer. Den heraldiska utformningen av skölden är stilfull utan att vara för tillkrånglad och uppnår på en begränsad yta vad Djurgårdens stora ”regal”-symbol behöver massor av utrymme utanför själva emblemet för att uppnå – en känsla av tradition, av anrik och dramatisk historia.
Så – det blir en AIK:are som svingar sin flagga när bilden skall sättas ihop.
Fortsättning följer.
Nästa del: ”Att sätta en Lagsymbol på en Flagga”→
UPPDATERING: ”En återblick på assyriskas klubbmärke” →
Häromdagen postade jag länken till intressant inlägg på nätverket YIMBY, som är för ett mer metropolitanskt stuk för stockholm, och som bildats som svar på alla konservativa förståsigpåare som automatiskt säger ”nej” till allt som är nytt på arkitekturens, infrastrukturens och stadsplaneringens område I det här fallet rörde det sig om motstånd mot en ny aulabyggnad för KI, vars tänkte utformning kan ses nedan.
Wingårdh arkitektkontor tänkt aula KI
(Se vidare länken http://www.yimby.se/2010/04/skonheten-och-feilitzen_904.html).
Det var ett bra inlägg, och jag hamnar definitivt på den sida som häcklar bakåtsträvare som Feilitzen. Men den fick mig också att fundera lite på den egna positionen – kan man visa på när en modern arkitektonisk skapelse verkligen är helt, helt…tja Fel? Folk som är anti-något, i praktiken vad det är,(t.ex. mot förnyelse, mot invandring, mot nazister osv.) bör alltid drabbas av den motiverade frågan vad de är för, de skall tvingas precisera sina målsättningar eller preferenser. Men omvänt bör den som är för något, som i detta fall för modernisering och förtätning av statskärnan, för djärva och storvulna hus och offentliga monument fråga sig: var går gränsen? Är allt som är nytt bra? Hur ser den ut, den nya arkitektur som man helst inte vill se?
För mig är mycket av det som är värst med ny arkitektur och stadsplanering på förevisning i de arabiska gulfstaterna: Dubai, Saudiarabien, Oman, mfl. ställen. Den olyckliga kombinationen av för mycket pengar, för lite hjärna och mycket att bevisa för de despoter eller deras sykofanter som undantagslöst styr de ställena närmast garanterar att den dåliga smaken kan härska, med några få undantag. Detta framgår i såväl det lilla som det stora. Alla som besökt Dubais internationella flygplats vet vilket tacky ställe det är. Och titta på designen nedan för ett område med bungalows inte långt därifrån.
Palm Jumeirah
Som sandlådeprojekt skulle det vara lysande. Men att verkligen bygga så på riktigt? Jag menar hur praktiskt är det? Kan den som står på marken, kan någon överhuvudtaget under 500 meters höjd uppskatta designen? Hela projektet är från början till slut ett utslag av för späckad plånbok parad med ett hävdelsebehov av gigantiska proportioner. Det hela blir förstås inte bättre när man inser de enorma kostnaderna som är förbundna med att placera konstgjorda öar längs havsbandet i ett världens torraste områden – räkningen för bevattning av alla grönytor lär bli astronomiska, och avsaltningen av marken närmast helt omöjlig redan på kort sikt.
Det här aktualiserar ett annat problem, ett som kritiker av moderna projekt med fördel kunde ta tag i om deras agenda hade någon annan substans än att motsätta sig, tja nya saker. Nämligen den stora skillnaden mellan design på ritbordet och hur en stor struktur som en byggnad verkligen upplevs på marken. Ett paradexempel ifråga om skevhet mellan tänkt design och verklighet finns att skåda på världsutställningen i Shanghai, återigen levererad av våra vänner från gulfen…
Arkitekten verkar ha sett framför sig en slags båt som gled fram, ett samtidigt imponerande och smäckert monument.
Men verkligheten är att det hela ser ut som, tja en överdimensionerad och illa underhållen blomkruka. Se nedan en bild tagen av en besökare.
Saudiska Paviljongen i verkligheten
Om någon försökte sig på att bygga motsvarande i Stockholm skulle jag vara bland de första att ladda upp med ruttna ägg och tomater, YIMBY eller ej…
Mer om världsutställningen på adressen http://en.expo2010.cn/c/en_gj_tpl_35.htm
Så var det då dags att sätta ihop Oden-bilden och börja måla. Nedan kan ses resultatet från de första färglagren. Mycket återstår, men bilden ser lovande ut. Jag är speciellt nöjd med himlen, gjord med oljefärgspenslarna i Photoshop. En av de svåraste utmaningarna blir att på ett vettigt sätt få ihop det överpositionerade ansiktet av Oden med himlen och röken. Samt att få rätt ljus till blixten. Samt rätt glans på vargpälsen. Och så vidare…
Oden Sammansatt med första färglagren
Ibland kan saker verkligen börja såsom av en händelse. Efter att ha kladdat några bilder av Tor och Surtur och visat dem för Felicia, min 5-åriga musa, så bad hon på en fest Carl Jansson, en gemensam vän som också ritar, om en bild på en nordisk gud. Jag överräckte skissblocket och han kladdade snabbt upp en suggestiv bild på Oden med Hugin och Munin på axlarna. Grön av avund tittade jag på hans utmärkta skiss.
Carl Janssons skiss
Nu råkar Calle vara just en sådan oslipad diamant som vårt avlånga rike kryllar av. Dvs han slutför inte sina bilder. De fastnar i skisstadiet.
Not on my watch tänkte jag med heroisk filmmusik dånande i min inre stereo. ”Det här måste man göra något mer av”. Jag hade skisserat en egen Oden-bild i min genomresearchade-och-realistiska-men-uppenbart-serieinspirerade stil.
Min Oden-skiss - tuschad
Bilden är förstås historiskt korrekt, man är ju inte historienörd för ingenting. Så här skulle en vikingahövding redo för strid verkligen ha kunnat se ut. Plus menageriet förstås, och tur är det, eftersom djuren är det enda som ger bilden stämning. Jämfört med Carls skiss är den platt och intetsägande. Samtidigt är grundskissen väldigt begränsad. Men tillsammans skulle de kanske kunna bli något, i bästa sampling-stil. Men för att sätta ihop dem behövdes någon form av övergång. Jag kom på att lägga in en bild av Hidsljalf, Odens högsäte varifrån han såg ut över de nio världarna, som objekt mellan de två bilderna. Efter några dagars funderande bestämde jag mig för ett enkelt torn med trappsteg på utsidan. Uppe på en hög klippa (förstås), omgärdat av gudomliga dimmor (eller haschdimmor, där Oden sitter med sin gudomliga jättejoint).
Hidskjalf
Sedan var det bara att sätta ihop dem. Tacka gudarna för Photoshop.
Oden - sammansatta komponenter
Shogun - James Clavell
[…] YouTube Twitter Facebook RSS Flöde ← First Times /Förstagånger: Alcohol Color Ma
[…] med i det set på 6 olika pennor som sändes mig för skapandet av den första bilden (se
I really like the detail and thought that went into this piece.
Wonderful Beauty ! "Ooh, oh, how many eyes have seen their dream?Oh, how many arms have felt their d
Om det rör sig om beställningar av bilder, immaterialrättsliga ärenden och annat anknutet till mater
hur kommer man i kontakt med dig?
Det är helt korrekt - de samtida romarna kopplade Hermes/Mercurius mer till Wotan/Oden. Jag gissar a
För övrigt har Hermes, även i sin esoteriska form Hermes Trismegistos (den trefalt mäktige) klara dr
Välkommen till min blogg, vars tema främst är visuella uttryck och skapande. Tidigare berördes också ofta andra teman såsom politik, religions- och samhällsdebatt.
Gillar (eller ogillar) du något, ge gärna feedback! Man kan sätta stjärnor ("Rate This") vid inläggen, "Gilla" längst ner vid inläggets slut. Och kommentera förstås - jag läser alla kommentarer så fort jag hinner.
/Pablo, alias Paulus Indomitus
För kontakt angående beställningar/
for inquiring about comissions, contact:
paulus.indomitus@gmail.com
Indomitus.blog 