Ibland kan saker verkligen börja såsom av en händelse. Efter att ha kladdat några bilder av Tor och Surtur och visat dem för Felicia, min 5-åriga musa, så bad hon på en fest Carl Jansson, en gemensam vän som också ritar, om en bild på en nordisk gud. Jag överräckte skissblocket och han kladdade snabbt upp en suggestiv bild på Oden med Hugin och Munin på axlarna. Grön av avund tittade jag på hans utmärkta skiss.

Carl Janssons skiss

Nu råkar Calle vara just en sådan oslipad diamant som vårt avlånga rike kryllar av. Dvs han slutför inte sina bilder. De fastnar i skisstadiet.

Not on my watch tänkte jag med heroisk filmmusik dånande i min inre stereo. ”Det här måste man göra något mer av”. Jag hade skisserat en egen Oden-bild i min genomresearchade-och-realistiska-men-uppenbart-serieinspirerade stil.

Min Oden-skiss - tuschad

Bilden är förstås historiskt korrekt, man är ju inte historienörd för ingenting. Så här skulle en vikingahövding redo för strid verkligen ha kunnat se ut. Plus menageriet förstås, och tur är det, eftersom djuren är det enda som ger bilden stämning. Jämfört med Carls skiss är den platt och intetsägande. Samtidigt är grundskissen väldigt begränsad. Men tillsammans skulle de kanske kunna bli något, i bästa sampling-stil. Men för att sätta ihop dem behövdes någon form av övergång. Jag kom på att lägga in en bild av Hidsljalf, Odens högsäte varifrån han såg ut över de nio världarna, som objekt mellan de två bilderna. Efter några dagars funderande bestämde jag mig för ett enkelt torn med trappsteg på utsidan. Uppe på en hög klippa (förstås), omgärdat av gudomliga dimmor (eller haschdimmor, där Oden sitter med sin gudomliga jättejoint).

Hidskjalf

Sedan var det bara att sätta ihop dem. Tacka gudarna för Photoshop.

Oden - sammansatta komponenter