Kategoriarkiv: Spanat & Tänkt /On My Mind
Följetonger är inlägg som hänger ihop tematiskt på ett sätt som drar in flera av de olika kategorierna på denna blogg, och därför buntas ihop här: det kan röra sig om inlägg som rör ett visst tema eller motiv, eller som har vissa kronologiska sammanbindande element, eller dylikt
The Dark Knight Rises – Tredje gången gillt?
Efter den enormt framgångsrika och kritikerrosade ”The Dark Knight” var det så dags för den tredje och (förhoppningsvis) sista delen i Christopher Nolans tolkning av Batman-myten, ”The Dark Knight Rises”, och frågan på allas läppar var – skulle det bli en trött uppföljare eller en värdig avslutning för den hittills bästa ”nytändningen” av en superhjältemyt?
”The Dark Knight Rises” regi Christopher Nolan, med Cristian Bale, Michael Caine, Morgan Freeman, Anne Hathaway, Gary Oldman, Tom Hardy, Marion Cotillard med flera.
Efter att ha gett ny mening till Batman-figuren i ”The Dark Knight”, och de svåra och mörka händelserna i filmens slut då Bruce Waynes gamla flamma dog tillsammans med den desförinnan fallne idealistiske åklagaren Arthur Dent, har mångmiljonären lagt kostymen på hyllan och lever nu undangömt i sitt palats, riden av mardrömmar men viss i vetskapen om att hans dekadenta stad Gotham trots allt gjort en slags uppryckning. Allt det får förstås ett slut, för en ny skurk kommer för att terrorisera stadeni form av den muskulöst maskprydde och lätt Darth Vader-påminnande Bane.
Det imponerande gänget som fyllt rollerna innan, med den mörke och plågade Christian Bale som Bruce Wayne, tillsammans med kvalitetsaktörer som Michael Caine, Fary Oldman och Morgan Freeman, gör som vanligt ett proffsigt och seriöst jobb.
Här får de sällskap av Anne Hathaway i rollen som Catwoman, ett val som trots att man har diverse prinsessor och ingenuen i ”The Devil wears Prada” dansande för ögonen, fungerar oväntat väl. Anne lyckas göra sin kickande mästertjuv stilfull och lite gäckande och samtidigt moraliskt ambivalent. Och ser inte oäven ut i tight dräkt, som Nolan tack och lov avstår från att gubbsjukt panorera in dess knarrande läder i tid och otid, olikt fallet med stackars Halle Berry i hennes Catwoman-inkarnation.
Bane, filmen skurk, spelas av en muskelstinn Tom Hardy. Denne den mest fysiske av motståndarna hittills är dock förstås inte utan en master plan för att bokstavligen förinta hela Gotham City. Det är påfallande att skurkarna i Nolans ”Batman”-filmer riktar sig mot hela samhället – efter 11/9 2001 krävs storskalig ondska för att motivera att man drar på sig slängkappor och muskelharnesk, vanliga mördare och brottslingar räcker liksom inte.
En observant åskådare påpekade att dock vanliga människor är nästan helt frånvarande från denna film – medan i ”vanliga” träddemänniskor fram ”The Dark Knight” , i form av korrumperade poliser, eller bara som tilltänkta offer, så utspelas ”The Dark Knight Rises” helt och hållet på toppnivån – det är Batman, hans motståndare och sidekicks, vilka här inkluderar polisen. Resten av mänskligheten är bara en grå massa. Det ger en viss sur eftersmak eftersom skurken Bane, förvisso falskt, döljer sina avsikter bakom ett moln av revolutionär retorik. The Dark Knight Rises har på det sättet en mycket mer elitistisk bismak, där människorna reduceras till får och spelpjäser för vad som sker ovan dem, utan någon roll, utan några försonande kvalitéer.
Efter bara några få scener med Bane blir dock frånvaron av Heath Ledger, som ju stal showen som Jokern, mycket påtagligt. Eftersom Batman-karaktären själv ju gradvis avklätts sin mystik i takt med att han blir mer och mer bekant för oss, blir behovet av en intressant motpart desto större. Tyvärr växer Bane trots sitt väsande aldrig riktigt ut till att bli den skräckinjagande och kaotiska urkraft som Jokern var och som fyllde ”The Dark Knight” med en ny sorts mystik och spänning. Att man tillgriper en fusionsreaktor som apokalyptisk ”tickande bomb” blir också något av ett missgrepp – till skilnad från fallet med Jokern som faktiskt sprängde alla stans sjukhus och verkligen ingav fruktan vet vi att inte ens Nolan skulle låta hela Gotham City och alla miljoner gå upp i rök. Det är synd.
Rent teknisk är ”The Dark Knight Rises” mycket välgjord – de storskaliga scenerna, den sci-fi-aktiga teknologin, fotografi och allt som är filmens yttre gestalt är snyggt och välavvägt. Nya pryttlar introduceras i vanlig ordning, bl.a. en flygande ”Bat” – men olikt fallet med diverse ”3D”-filmer lägger man inte in fåniga effekter bara för att det går. Stridsscenerna ärvälgjorda, akrobatiken med eller utan teknisk hjälp hisnande. Ändå är det som om en lätt förlust av skärpan infinner sig, en brist på nerv i de återkommande ”Batman-slår-ner-ett-dussin-snubbar”-scenerna, där oavsett om det är han eller Catwoman motståndarna faller som käglor efter ett slag.
Christopher Nolan, till vilket mycket av hyllningen för den oväntat höga kvalitén på den nya ”Batman”-cykeln gått, gjorde det delvis svårt för sig genom att lyckas så fullständigt i ”The Dark Knight”. Trots att ”The Dark Knight Rises” är mer spektakulär är den i en jämförelse också plattare. Förutom vad som redan nämnts lider den också av en alltför svart-vit konflikt. I ”Batman Begins” var hotet inte så mycket kriminalitet och korruption som den övernitiska reningsiver med vilken Skuggornas Brödraskap ville statuera ett exempel. Den iskalle psykopaten i Heath Ledgers Joker-gestalt skärpte till det hela och förde in en dimension som sällan ses i superhjältefilm, mitt i alla spektakulär action – om det sociala kapitalet, om korruptionens väsen och svårigheten att konsekvent bestämma vem som är ”ond” eller ”god”. Det var en pessimistisk betraktelse som ändå ingav hopp.
Några posters för ”The Dark Knight Rises” i urval
”The Dark Knight Rises” förmår tyvärr inte leva upp till det. Filmen har flera bra scener, den är suggestiv, bitvis fängslande, nästan alltid välgjord. Men den sträcker sig efter för mycket, och lider som en följd av det av en obalans med en ganska långdragen starsträcka och dess andra halva där det känns som att mycket stressas fram, med några berättarmässiga klavertramp som följd. Trots att den slår länge och väl på sin stora trumma och sina föresatser lever den inte riktigt upp till sin fulla potential. Den är dock ett gott försök, och behöver alls inte skämmas för sig, trots att den tyvärr inte når upp till epitetet ”en intelligent superhjältefilm” som man kommit att förvänta sig.
Indomitus Betyg
Medelbetyg för gott försök
Med tack till Daniel och Patrik för en intressant diskussion efter förhandsvisningen
————————————————-
Se om ”The Dark Knight Rises” i IMDB och Filmens website http://www.thedarkknightrises.com/#
”Korsfararen” av Michael Alexander Eisner
En roman om en medeltida Ordensriddare som far på korståg, en väntande kärlek med förvecklingar hemma, trassliga privata förhållanden och ond bråd död och olycka i det Heliga Landet… Neeej det är inte Arn de Gothia, utan Francisco de Montcada, Katalansk riddare på 1200-talet, i Michael Alexander Eisner
”Korsfararen” Michael Alexander Eisner, 2001, Bokförlaget Prisma (2005), Stockholm, Sv. Uppl, 269 s. – Roman
Med ”Korsfararen” verkar Michael Alexander Eisner velat vinnlägga sig om att skriva en slags anti-krigsskildring med korstågen som fond. Hans är inte en ridderlighetskramande berättelse, inte heller ett actionspäckat äventyr, utan söker skildra medeltiden ur ett mer nedtonat perspektiv, med en ansats till inblick i de psykologiska faktorer som formade medeltidens människor. I den andan har han valt ett ”efter kriget”-grepp, bekant från berättelser som skildrar soldaters våndor och trauman efter krigshändelser, som i de många berättelserna om t.ex. soldater som återvände från Vietnamkriget.
Här är den forne korsfararen Francisco de Montcada från Katalonien den psykiskt nedbrutne, närmast katatoniske veteranen från korståget 1270, och hans historia och bakgrund berättas av hans vän, den streberaktige munken Lucas i ett samspel som liknar den hos psykoanalysens. Francisco de Montcadas livshistoria och ungdomsår nystas upp, hans involvering i den spanska militära riddarorden Calatravariddarna, och fram ur minnets djup kommer de för vissa stormän graverande detaljerna kring hans deltagande i en våldsam och blodig belägring och sedan i det hopplösa försvaret av Johanniternas berömda borg Krak des Chevaliers.
En historiekunnig person lägger förstås märke till att det är lite si och så med autenticiteten i det historiska skeendet. Inga större grupper av Calatravariddare och ingen större expedition från Katalonien deltog i korståg i det heliga landet, borgen Toron föll 1266 och återtogs aldrig, en hel del fiktiva karaktärer hoppar omkring… Ja så där är det. Man kunde önskat att Eisner följt Robyn Young (som skrivit böcker som Brödraskapet mfl. om samma tid) exempel och angivit sina källor. Skeendet är vidare skildrat strikt från korsfararnas och de kristna västerlänningarnas sida: muslimerna är endast skugglika motståndare och ges aldrig kött på benen, även om faktum att det finns sådant som civila offer på kriget på den andra sidan är något som lyfts fram. Men trots sitt stundvis martialiska fokus görs mycket få observationer om t.ex. de Mamluker som var de som slutligen körde bort korsfararna och tog en efter en under de ointagliga borgarna under denna tid.
Trots det är ”Korsfararen” inte en så hemsk medeltidsskildring, vilket främst beror på sitt grepp att via ett freudianskt inspirerad ramhandling dyka lite djupare ner i karaktärernas personligheter. Det är ett bitvis fruktbart grepp, som ger inblick i hur psykisk hälsa eller hur sociala konventioner kunde yttra sig i den religiösa och hierarkiberoende medeltidsmänniskans självbild. Men Eisner tar tyvärr också till ett antal slitna klichéer för att limma ihop sin berättelse, som att låta sin förvisso högadlige adelsman vara mycket finare och ädlare än sina i övrigt förtryckande och klassmedvetna likar, och hans kärleksaffär med en god väns syster är av det mest konventionella slag. Den fiendskap som utvecklas med den diaboliske arvsprinsen Fernando av Aragonien känns även den som en rätt sliten konstruktion.
Hursomhelst är ”Korsfararen” en habil roman med flyt, om en intressant epok. Inget mästerverk, men väl värd läsning för den som är intresserad av medeltiden, och kanske uppskattat t.ex Robyn Young, eller Guillous ”Arn”-böcker men vill ha en lite mer nedtonad, mindre superhjälteaktig huvudperson.
Indomitus Betyg
Medelbetyg för gott försök
Denna och Fler bokrecensioner återfinns i Indomitus samlingssida för Bokrecensioner:
https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/
Guilt by Association eller Samma Andas Barn? Högerpopulister och Anders Behring Breivik
Årsdagen av terroristen Anders Behring Breiviks massmord är här. En betraktelse över några lösa trådar i bevakningen av denne, vad som hänt sedan dess och hur debatten kommit att förändras – om den har det.
Är det verkligen ett år sedan? På ett sätt känns det som igår. Fast på ett annat som en evighet sedan – framför allt den senaste tidens täta rapportering av rättegången mot massmördaren gör att en viss utmattning infinner sig, inte för själva händelsens skull utan för den mediala bevakningen.
Nyligen rapporterades kring Framskrittspartiets återuppsving i norska opinionsundersökningar. En artikel av Gellert Tamas, ”Den Ensamme Galningen är också en Terrorist” tog också upp kopplingen mellan olika idiologiskt drivna ”ensamma” terrorister och samhällsklimatet. Frågor som tagits upp här tidigare, men som lämnade kvar några mer eller mindre lösa funderingar och den berättigade frågan om beröringspunkterna mellan en terrorist som Breivik och de som delar hans idéer och samtidigt agerar som representanter för mycket vidare grupper än stolliga extremister, ja som har gjort det till sin sak att föra ”nationens” intressen i det offentliga samtalet.
(Sista inlägget i serien om Breivik den gågnen var https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/23/mordaren-i-norge-6-motviljans-retorik-som-forutsattning-for-terrorn/, i vilken motvilja och hat som samhällsfenomen togs upp, med exempel från bland annat ex-Jugoslavien.)
Hatets retorik bereder väg för Terroristen
En av de första saker som bereder vägen för våld är ett hotfullt språk. Lasermannen John Ausonius är ett tydligt exempel på detta – han har själv medgivit att han såg Ny Demokratis utfall mot invandrare och romer som legitimerande för de åsikter han omfattade och som han senare kom att omsätta i mordisk handling. Likadant är det med Breivik. Det är märkligt att detta behöver påpekas och ändå stöter på motstånd. Vi har inga problem att se problemet med ett politiskt parti som f.d. Herri Batasuna (ETAs politiska gren), vilken uskuldar och har ett delansvar för det våldsamma ETAs dåd. Likadant var det i Nordirland (där Sinn Fein dock lyckats reformera sig bort från våldsromantiken), och så är det ännu i t.ex Palestina, där man på goda grunder misstror de som hejar på terrordåd mot civila israeler.
I en mer fredlig situation är dock ansvaret liknande, bara mer subtilt. För att ta ett iögonfallande exempel: i USA hade man efter Arizonaskjutningen en diskussion om detta med våldsamt språk och symbolism. Bland annat togs Sarah Palins idiotiska måltavlekarta upp som ett exempel på ett bildspråk som stadsfäster en syn på politiska motståndare som präglas av våld (från http://twitter.com/#!/sarahpalinusa/status/10935548053)
”Commonsense Conservatives & lovers of America: ”Don’t Retreat, Instead – RELOAD!” Pls see my Facebook page.”
Frågan är inte Sarah Palin aktivt hetsar till att skjuta motståndare -det gjord ehon inte. Utan att den där måltavlebilden är illustrativt för ett oeftergivligt krav hos motviljans språk – den lever på måltavlor. Något att frukta. Något att hata.
Samtida västerländska ideologier som rider på okunskap och skräck har, efter att antikommunism fallit av vägen och öppen antisemitism blivit icke salongsfähigt, bestämt sig för Islam som det stora hatobjektet. Nu finns det mycket att invända mot alla religioner, speciellt sådana som blir redskap för en politisk agenda. Högerkristendom, hindunationalism, shintonationalister (i Japan), ultraortodox judendom, muslimsk fundamentalism… de är alla ideologier som kan och skall sättas åt, om man bryr sig om ett pluralistisk, demokratisk och inkluderande samhälle. Men tyvär finns det inte dem som tvekar att ta steget från befogad kritik till att medvetet så skräck i befolkningar, och som bygger upp en antagonism som tar sikte på hela grupper av människor.
Sådan retorik göder motviljans ensamma terrorister. I dagens uppkopplade och medialt utspelande värld finns den överallt: från den hatpropaganda som nätet tyvärr kryllar av, men också i gradvis mer uttunnad form ända in i folkförsamlingarnas kamrar. På toppnivån är det hatiska språkbruket ofta mindre uttalat, med olika koder och omskrivningar, men ändå inte speciellt subtilt. Motvilja och antipati som massfenomen är sällan det, och kan ändå rätt lätt packas upp.
Hotfulla bilder och uttryck i Norden
Även här i Norden har dock språkbruket och bildspråket förråats, främst genom att frammana hotbilder. Moderna medier ger gott om möjlighet att göra det på ett sätt som trycker på mer eller mindre medvetna tolkningsmönster. Se t.ex. SverigeDemokraternas valfilm (http://www.youtube.com/watch?gl=SE&v=XkRRdth8AHc) nedan.
Notera den hotfulla tonen, den mörka musik- och ljussättningen och dramaturgin i filmen – ett klassiskt exempel på skräckpropaganda. Den är förstås fullständigt löjeväckande i sin huvudtes. Det finns inga samhällsföreteelser som inte kunde ställas mot varandra med en sådan absurd, konstlad motsättning. Varför inte JAS-plan mot dagisplatser? Det skulle varit exakt lika sant. Ingen som inte redan vill se världen i sådana ”vi-och-de”-termer kommer att övertygas av en sådan film. Filmens egentliga budskap är inte att övertyga – det är stryka folks redan befintliga fördomar medhårs och att man till att handla i enlighet med sina fördomar, att rösta och ge makt till vissa individer som kommer att realisera konsekvensen av antipatin mot en grupp människor.
Xenofoba och motviljebaserade rörelser bjuder på talrika exempel på hur man kan hårdra en företeelse så att den framstår som hotfull. Ett talande exempel är acceptansen och framförandet av ett uttryck som xenofoba ofta undslipper sig: att Europa, eller enskilda länder, håller på att ”Islamiseras”. Den figurens popularitet är av ganska nytt datum, men har trängt djupt ner i den invandringsfientliga och vulgärnationalistiska diskursen i västeuropa, och brukas öppet av Sverigedemokraterna i Sverige, Framskrittspartiet i Norge, Dansk Folkeparti med flera.
I efterdyningarna av terrordådet i Norge, speciellt efter att det uppdagats att mördaren hade en klar agenda med manifest och allt, så aktualiserades den diskussionen i olika medier.
Grundbultarna bakom idén om att Europa håller på att ”islamiseras” är två (2).
- En är att muslimer förökar sig så snabbt att de är en tickande islamisk demografisk bomb. Se http://www.goddiscussion.com/69608/islamophobia-is-the-height-of-common-sense-says-stop-islamisation-of-europe-but-expert-says-it-is-the-worlds-biggest-myth/, http://tinyfrog.wordpress.com/2009/05/03/muslim-demographics/.
- Den andra är att muslimer en masse vill ändra på lagstiftning och författningar i Europa för att förvandla dess stater till en slags islamisk statsbildning av den sort som uppvisas av t.ex våra allierade och vapenkunder i Saudiarabien.
Det här är alltså den hotbild som döljer sig bakom Sverigedemokraters tal om ”islamisering” av Sverige.Ett av många exempel är Björn Söder, SDs partisekreterare, som fruktar en islamistisk revolution i Sverige. (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sd-sverige-kan-bli-som-iran_5344291.svd). SD hade tänkt hålla en konferens i riksdagen om islamisering, men bokade av det hela efter att Breivik tog det hela lite väl långt, kantänka. Men givetvis utan att erkänna någon som helst koppling mellan deras problemformulering och Breiviks dåd.
Dansk Folkeparti mumlar förstås också om Islamisering i tid och otid – se t.ex. när en danskminister deltar i Ramadan-middag (http://www.vl.no/verden/article93276.zrm).
Tag betäckning, det är bara 3 år kvar!
Ute i Europa är islamiseringsidén levande och framträdande, och har t.o.m försetts med ett eget dystopiskt framtidsscenario, det s.k ”Eurabia” där delar eller hela Europa ”tas över” av ”muslimer” och kommer att bilda del av ett internationellt ”Kalifat” där man offrar barn till Mecka…eller vad de stackars islamofoberna haschat ihop.
Det samtidigt lustiga och otäcka med den där haschmardrömmen är att den fyller den extremt användbara syftet av att vara något att projektera på vad man än är emot, i alla fall från högerhåll. Att en sådan som Breivik, öppet xenofoba outfits som Vlaams Belang i Flandern använder sig av den är kanske inte så konstigt, men se hur t.ex. en katolsk konservativ sajt (http://federation-pro-europa-christiana.org/wordpress/?p=2170) – vars egentliga käpphäst är ogudaktigheten och det faktum att europeer idkar barnbegränsning och individuell rätt till sin kropp via t.ex preventivmedel och abort – får islamspöket att funka som en hotbild också för sina syften.
Om att distansera sig och förneka samtidigt
”The lady doth protest too much, methinks.”
William Shakespeare (Hamlet), Akt 3, scen 2, rad 254
Som vi kan se bereder en terrorist som Breivik de xenofoba populistpartierna ett problem. De vill gärna behålla sina idéer som bygger på hot och rädsla, men inte förknippas till en massmördare. De slår harmset ifrån sig kopplingen till Breivik som en konspiration av medierna och andra partier. Men samtidigt har de dock försiktigt tassat tillbaka på ett sätt som visar att de mycket väl förstår relationen mellan deras eget tal och deras ideologis svans av extremister.
Notera att man därmed paradoxalt nog kan använda sig av Breivik för att hålla fast, snarare än ta klart avstånd från, hans idéer. Resonemanget går ut som följer. Eftersom Breivik är så pass extrem, kan man lätt mena att man inte alls är som han, man förespråkar inte massmord och så vidare. Man har ingenting med en sådan som Breivik att göra. Ingenting alls. Det förhållande att man liksom Brevik oroar sig över ett islamiskt övertagande av nordiska länder är en ren tillfällighet, liksom motståndet mot diverse folkgrupper på basis av deras etnicitet. En ren tillfällighet.
Den här formen av avståndstagande med ett ”men” efter är ett universellt fenomen och vida spritt – även högeranstuckna på ställen som inte rimligen hade med Norden eller Norge att göra kände uppenbarligen ett behov av att tvaga sina händer efter att Breivik kastat en skugga på hörn i deras föreställningsvärld som inte tål för mycket belysning.
Ett exempel är den föraktansvärde Bill O’Reilly som satte det främsta krutet i bevakningen av Breivikdådet inte på dådet i sig, utan på sin märkliga balansakt att dels dela Breiviks islamhat och att framföra sin egen konspirationsteori om att liberala media ”hatar kristna”. Se
http://www.youtube.com/watch?v=Z3_DEp–J8c&feature=related
Mitt favoritcitat från Bill O’Reillys karaktäristiskt babbliga nonsensinslag, närmast genialiskt i sin totala falskhet och felaktighet:
”No-one believing in Jesus, commits mass murder”
Bill har tydligen missat de senaste tvåtusen årens litania av oöverträffad mordiskhet i just det kristna västerlandet…
Från den australienska konservativa sajten australianconservative hörs samma indignerade protest, och man hänvisar till en essä i Quadrant Magazine som avvisar hela förekomsten av högerextrem terrorism: http://www.quadrant.org.au/blogs/qed/2011/08/the-myth-of-right-wing-terrorism.
Om att generalisera skuld – för andra, men inte för oss
En av de tendenser som väcker förakt för företrädare från t.ex SD eller Framskrittspartiet är deras dubbla standard ifråga om motviljans språkbruk. Trots sin image av att ”ta bladet från munnen” och säga saker som de etablerade partierna inte ”vågar” ta upp, slingrar de sig minst lika snabbfotat när det, som efter Breiviks dåd, dök upp frågor om deras egen bakgrund och idéer. Det de utan vidare utsätter andra för, är de inte beredda att utsättas för själva. Som framgått av ovan är de tydligen väldigt känsliga för att utsättas för sammankopplingne med Breivik – vilket är ironiskt för rörelser som gjort svepande generaliseringar till sin livsluft.
Just norska Framskrittspartiet ger en uppvisning av ovannämnda förhållande. Efter att de tvingades erkänna att, Jo, de hade nog använt sig av Breivikfiguren”en smygande islamisering av Norge”, deklarerade Siv Jensen och Knut Hanselman, kommunalråd för Framskrittspartiet, att de tänkte tona ner sin retorik. Men samtidigt höll de bestämt fast vid synpunkterna bakom (”Det är alltigenom en uttrycksfråga” somKnut Hanselman sade). Siv Jensen distansierade sig alltså från Breiviks retorik, men på den direkta frågan om hur hon nu upplever det att utsättas för exakt samma behandling som brukar drabba alla muslimer när det sker terrordåd från den kanten slingrar hon sig som en OS-gymnast.
– Når dere har kommet med utfall mot muslimer og islamister, så har mange moderate muslimer følt at dere også angriper dem. Kan du forstå at de føler seg stigmatisert på samme måte som noen nå har forsøkt å stigmatisere Frp på grunn av én muslimhaters terroraksjon?
– Nå ber dere meg å gå inn i de spørsmålene som jeg har avstått fra å gå inn i, sier hun, og lover å ta debatten når tiden er moden.
– Jeg kommer ikke til å dukke unna ubehagelige debatter
Från intervju i Aftonposten 2 Aug 2011
Det har gått ett år, men Siv Jensen har inte sagt ett pip i frågan. Fremskrittspartiet har dock lagt lock på sina islamofoba tendenser, hjälpta på sistone av att en ny måltavla för xenofoba tirader dykt upp i skepnaden av… romer. De skall visst ”deporteras” ur Norge en masse.
Och då är ändå Fremskrittspartiet den minst rabiata av xenofobins topppartier i Norden, med en vidare bas av genuint protestparti än både Sverigedemokraternas och Dansk Folkeparti, något som t.ex expo genomlyser i artikeln http://expo.se/2011/viktigt-att-peka-pa-skiljelinjerna_4207.html.
Lena Sundström pekade på den ynklighet som vidlåder att gnälla på andras generaliseringar när de är lika ens egna – och dessutom på att klagan är direkt felaktig. Se artikeln ”Så skapas en Fiende”:
”Efter attentaten i Oslo och Utøya försöker Sverigedemokraterna nu även vilseleda diskussionen och blanda bort korten genom att försöka hävda att alla som ifrågasätter partiets hårda antimuslimska retorik gör samma slags generaliseringar som de själva blir anklagade för. Att man genom att koppla Sverigedemokraternas fiendebild till Anders Behring Breiviks fiendebild gör samma sak som när man kopplar ihop 11 september med världens alla muslimer.
Så är det naturligtvis inte. Skall man följa Sverigedemokraternas och Dansk folkepartis logik och retorik skulle Anders Behring Breivik kopplas till kristendomen i stort, och Svenska kyrkan i synnerhet. Till Göran Hägglund och alla biskopar i Sverige. Men också med de sekulära skandinaver som inte ens är troende, men som fortfarande vill fira påsk, jul eller bröllop. Man skulle hävda att det kristna korset är en symbol för att man stöttar en våldsreligion. En symbol att jämföra med ett hakkors. För Sverigedemokraterna är inte en religion. Det är ett politiskt parti i Sveriges riksdag som driver en mycket medveten politik och retorik som går ut på att islam är det största hotet mot västvärlden. Det är inte ett ”invandringskritiskt” parti. Det är ett parti som anser att muslimerna föder för många barn, och svenskarna för få.”
Minnet är ofta kort, men mindre än ett år har gått från att det underjordiska danska nätverket ORG uppdagades, ett knippe högerextremistiska terrorceller som kartlade ”landsförrädare” i syfte att motverka invandring, och med kopplingar till såväl Danskt Folkeparti som våldamma högerextrema grupper. (Se http://politiken.dk/indland/ECE1357122/den-danske-hoejrefloej-er-infiltreret-af-hemmeligt-netvaerk/ rapporterat av Expo http://expo.se/2011/hemligt-danskt-natverk-avslojat_4222.html).
Så kan också trapporna se ut som tripp-trapp-trull leder från oansvarigt skitsnack om folkgrupper via hemliga sammanslutningar till massmord på motståndare.
Kan radikala rörelser avsvära sig våld?
En av de viktigaste läxorna av de senaste årens extremsitiska våld borde vara, oavsett vad vissa psykologer desperat försöker göra gällande, att våld inte nödvändigtvis är en funktion av psykopati eller andra abnorma tillstånd. Psykopatens våld är svår att förutse eller helt skydda sig mot – men den överväldigande majoriteten extremt våld i samhället sker av ”vanliga ”, mentalt tillräkneliga människor, och det inkluderar politiskt våld. Samtidigt är våldsutövning, även i stor skala, inte i sig tillräckligt för att göra en terrorist. Gellert Tamas har också en svårrubbad argumentation för att det även i skymningslandet av personlighetsstörda stollar finns ett ideologiskt element, och sociala faktorer som spelar in.
Notera att båda lägren, höger som vänsterextrema, har sina mordiska stollar. Just nu har den krypobruna högern, men som påpekats tidigare finns det liknande tendenser som slumrar på den andra sidan. Man kan också påminna sig t.ex. mordet på Pim Fortuyn i Holland. Oavsett vad man tyckte om sistnämndes xenofoba retorik är det ett föraktansvärt terrordåd att ta livet av en folkvald politiker, och mördarenVolkert van der Graaf inte bättre än en Mihajlovic, en annan politiskt anstucken stollemördare.
Det är en svårt masochistisk sak, men som undertecknad regelbundet gör, att besöka hatsajter. Men bra för självförtroendet, för när man ser hur rädda, ynkliga och paranoida de människorna är kan man inte annat än tycka synd om deras små egon, som kräver sådana hatuppblåsta konstruktioner för att stå ut med det frukt-ans-värda moderna pluralistiska samhället. Som Karl-Ove Knausgård väl påpekar i en betraktelse i DN idag.
Våld är ett element för sig i utövandet av terrorism, skild från men överlappadne ideologi, extremism och stollighet. Den gror, precis som kriminellt våld i miljöer där våld tolereras eller inte beivras tillräckligt, ges status eller rättfärdigande av någon betydande del av befolkningen eller i en subkultur som i sin tur omges av andra som delar dess värderingar.
Sådant politiskt våld beivras enligt alla erfarenheter bäst av de som är nära de som begår det. Det enda sättet politiska partier kan visa att de tar utbrott av politiskt våld på allvar är således att de tar otvetydigt avstånd från allt våld från sina sympatisörer, även de mer perifera, och inte kommer med halvkvädna ursäkter eller tillåter att representanter, speciellt sådana i ledande eller ansvarsställning, svänger sig med våldsurskuldande snack, eller ägnar mer tid åt att beklaga sig för att de får ögonen på sig, istället för att faktiskt göra något. Tyvärr är vårt eget xenofoba parti inte vuxet denna roll. Motviljan mot och det tunt förklädda föraktet mot ”de andra” sitter för djupt i dem, för att på allvar och otvetydigt släcka det hatets mummel som göder extremismerna i deras periferi.
Det är i det sammanhanget värt att påminna om att vissa aktörer faktiskt haft verklig självinsikt och tagit ansvar för sin del av debatten i Breivik-fallet. Se t.ex. norska Hoyres ungdomsförbund som rätt långt från vad Utøya handlat om rannsakade sina mer grova antivänstertirader (http://arbetarbladet.se/nyheter/utrikes/1.3796505-slut-med-slagordet-hellre-dod-an-rod). På samma sätt som IRAs nerläggande av vapnen trots många hack och extremutbrott lett till en stabilisering av situationen på Nordirland och en fredlig republikanism, så bör också de som t.ex. är kritiska till Sveriges invandringspolitik axla sitt ansvar för att deras budskap inte färgas av rasistiska övertoner, eller inlindat motstånd mot en viss grupp människor.
Auktoritärt & xenofobt – JOBBIK vid makten i Ungern
Och vad det omgivande samhället har att göra är att inte tolerera aggressivt och människoföraktande bullshit. Oavsett ideologi eller partitillhörighet,och oavsett om man får inkryggernas favoritvapen, epitetet ”politiskt korrekt” på sig, måste de som manar till våld, men också de som bygger sin argumentation på fruktan vars grunder inte kan ledas i bevis, ansättas med vassa frågor, med ständiga påminnelser om konsekvenserna av vad de håller på med.
***********************************
Tidigare inlägg om Anders Behring Breivik, Oslodåden och Politiskt Våld
https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/10/mordaren-i-norge-4-breivik-en-extrem-man/
————————————————-
Några artiklar och källor
- Lisa Bjurwald om att liberaler också riskerar att fastna i ”Islamiserings”-diskursen
http://www.dn.se/debatt/vi-diskuterar-invandringens-baksidor och http://www.expressen.se/debatt/1.2508666/lisa-bjurwald-asikterna-identiska-med-sd-s
och recensionen av hennes sista bok ”Europas Skam” http://www.svd.se/kultur/litteratur/en-fraga-om-anstandighet_6139261.svd
Se också hennes rapport ”Extremhögern i Europa” http://fores.se/assets/201/fores_pp_extremh%C3%B6gern_i_europa.pdf som nämts i ett tidigare inlägg. - Om ett vettigt bruk av termen Islamisering – se http://www.svd.se/kultur/understrecket/islamisering-ett-uttryck-for-identitetsbygge_209813.svd
- Om Anders Behring Breivik och verkligheten http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=793&artikel=4659012
- Om Breivik av Karl Ove Knausgård http://www.dn.se/kultur-noje/karl-ove-knausgard-breivik-slaktade-unga-manniskor-av-samma-radsla-for-granslosh
- En lite annorlunda syn på det tongivande idéarvet hos högerextremismen i Europa finns i http://copyriot.se/2011/07/24/ater-till-fragan-om-europas-tva-extremhograr/
- Lite Wikipediaartiklar:
Om högerextrem terrorism http://en.wikipedia.org/wiki/Right-wing_terrorism
Om Eurabien http://en.wikipedia.org/wiki/Eurabia
Om Islamofobi http://en.wikipedia.org/wiki/Islamophobia
Om Anders Behring Breivik http://en.wikipedia.org/wiki/Anders_Behring_Breivik
Om AntiFascistisk Action http://sv.wikipedia.org/wiki/Antifascistisk_aktion_i_Sverige#Andra_organisationer - Mattias Gardell har skrivit boken ”Islamofobi” se recension http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/mattias-gardell-islamofobi
- Om att klumpa ihop extremister för mycket http://mobil.hd.se/kultur/2011/08/09/sa-formas-ansvarsfriheten/
- Om Sverigedemokraternas dunkla och hotpräglade världsbild http://www.dn.se/debatt/sverigedemokraterna-ar-en-ortodox-minoritetsgrupp.
- Om våldsaktioner i politiken http://www.radikalen.com/01309/att-kanna-sig-trygg-ar-en-rattighet/
- Om Sverigedemokraternas tänkta islamiseringskonferens se http://www.makthavare.se/2011/08/03/islamiseringskonferens-i-sveriges-riksdag/ och http://www.makthavare.se/2011/08/08/sd-staller-in-islamiseringskonferens/,
http://mobil.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/danielswedin/article13427576.ab?partner=www, http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/599514-ekeroth-avfardar-sd-kollegans-uttalande och http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/599412-oklart-om-ekeroth-eller-sd-bokade-islamiseringskonferens - Gellert Tamas artikel i DN http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/den-ensamme-galningen-ar-ocksa-en-terrorist, och andra artiklar
http://www.dn.se/nyheter/sverige/gellert-tamas-dagens-samhalle-liknar-lasermannens och http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/for-sverigedemokraterna-ar-zlatan-inte-svensk - Lite om dagsaktuell antiziganism,
http://www.dn.se/nyheter/varlden/romer-i-fokus-for-ny-vag-av-framlingshat, http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/magnus-linton-de-hatade–om-radikalhogerns-maltavlor, http://blog.zaramis.se/2012/07/21/ett-ar-sen-utoya-romer-trakasseras-i-norge/, http://honkensrodablogg.bloggsida.se/diverse/jensen-nog-ar-nog-hyr-en-bus-skicka-ut-dem - Om Fremskritsspartiet
ändring av ordval efter Utøya http://www.yle.fi/rundradion/nyheter/artikel.php?id=221948
återuppsving se http://www.nrk.no/nyheter/norge/1.8240056 och http://www.nrk.no/nyheter/norge/1.8244413 (pläderar för massdeportation av romer) - Övrigt med anledning av Brevik och årsdagen av Utøya
http://www.dn.se/debatt/politiker-maste-sluta-flirta-med-framlingfientliga-krafter
http://debatt.svt.se/2012/07/22/breivik-ar-inte-ensam-framlingshatet-finns-i-parlamenten-over-hela-europa/
http://expo.se/2012/breivik-tog-vid-dar-hatretoriken-brukar-sluta_5201.html
http://www.etc.se/nyhet/ska-breivik-fa-yttra-sig
http://www.svd.se/kultur/understrecket/breiviks-morka-idevarld-ligger-annu-i-dunkel_7360720.svd
http://mobil.aftonbladet.se/nyheter/terrordadetinorge/article15150852.ab?partner=www
En bild säger mer än 1000 ord – Lite tankar om Photoshop 2
En betraktelse runt korrigerande med Photoshop som börjar i det stora och slutar i det privata…
Apropå att forskare på Dartmouth college tagit fram en ny programvara som kan spåra och mäta spåren av digital fotoredigering kom jag att fundera lite på det här med bruket av fotoredigeringstekniker i offentligheten. Men det finsn förstås också numera ett växande privat bruk av fotoredigering. Redan här kan vi se att program som Photoshop verkar i en demokratiserande riktning.
I förra inlägget togs dels olika former av politiskt och religiöst men framför altl kommersiellt bruk av ”photosoppande” upp, och de risker och baksidor för synen på en realistisk människosyn och även synen på skönhet som ligger på lur.
Det är dock värt att notera, för de purister som menar att all efterbehandling av bilder är anatema, att en sådan syn på saken kan tappa kontakten med vad som är syftet med bilder. Om vi bortser från sådan förvrängning som sker av direkt kommersiella eller ideologiska motiv så kvarstår faktum att många vill att bilder tagna med kamera skall spegla hur det avbildade faktist ser ut vid ett givet tillfälle.
Men en kamera är inte ett öga, utan en apparat som arbetar med helt andra mekanismer och dessutom saknar de filter som vi själva har i form av hjärnfunktioner som styr fokus och uppmärksamhet. Ett foto, det vet alla som t.ex.tagit bilder i dåligt ljus, kan i själva verket ge en väldigt dålig representation av hur något ser ut, om måttet på att ”se ut” är vad det mänskliga ögat skulle uppfatta. I de här fallen kan man hävda att viss efterbearbetning i själva verket kan vara ett sätt att överkomma begränsningarna i mekanismen och visa mer ”verklighetstroget” hur någon verkligen ser ut.
Ett privat exempel kan illustrera detta. En välkänd effekt av fotoblixt i mörker är de sk ”rödögonen” – blixtens ljus gör att vi ser rätt in, genom ögat och ser de blodådror som ligger bakom ögat som en rödfärgning av iris. Helt vanliga kameror har länge haft olika funktioner som försöker komma till tals med denna effekt, som får envar fotograferat objekt att se ut som en vampyr. Men det är inte allt. Ett foto taget i skumt ljus, med fotoblixt, gör som regel de stackars avbildade mycket blekare än de skulle framstå för våra ögon i samma situation. Här kan efterbearbetning av färgerna med Photoshop tjäna för att återställa de färger som vi skulle se om vi stått i samma rum vid tillfället då fotot togs. Jämför exemplet ovan och nedan, på två fina sötnosar som fotobehandlades lite för att inte se ut som de rödögda lik som kameran ville få det till.
Skisser busdraken före av ”tvättning” av koldamm
Steg för Steg färgläggning Joel & Draken
Photoshop har dock vidare inplikationer än så. Förutom det enkla sträckande och ljusbearbetningen av enstaka bilder frestar den också med möjligheten att skapa sammansatta bilder som inte finns i enad, fysisk form, och foga ihop dem till en enhet. Men frågan är om man kan referera till det som bildmanipulation – snarare är det ett konstgrepp, eller en egen framställningsform inom bildskapandet. Min tavla till den fina Felicia ovan var en tidig sådan, sammansatt av dussintals olika objekt och teckningar som sedan färgmålades ”för hand” i Photoshop med hjälp av dess penselfunktioner.
Steg-för-steg färglager för Jake the Dragonslayer
Numera gör jag rutinmässigt ymnigt bruk av Photoshop som målnings- och sammansättningsverktyg. Serien av bilder på temat ”drake + pojke” med de coola killarna Joel ”den Unge” och Jakob ”Jake the Dragonslayer” är några senare exempel, som också visar på en speciella teknik som används – här kan man verkligen tala om en egen framställningsform för bildalster, med sina egna unika villkor.
Naturligtvis finns en gråzon även där. Photoshop kan användas för att ”rätta till” även sådana bilder i efterhand, och även här kan frågor ställas om autenticitet . Ett eget exempel är en tuschteckning, där jag efter att bilden färdigställts och monterats upptäckte en miss. Det handlade om vindriktningen, och vartåt gräset borde vaja. Notera att den i ursprungsbilden verkar blåsa åt motsatt håll som Yakanes kappa – det går ju inte.
Vind blåser mantel & gräs åt fel håll
Den bilden var redan från början ett collage av flera teckningar (se inlägget Yakane & en Claymore ), så att gå tillbaka och vända på gräset kändes inte som att sträcka sig speciellt långt.
Här kom åter syftet med bilden, att illustrera en viss händelse stiliserat men ändå trovärdigt, att stå över min egen privata bestämning av att den i en mening var ”färdig”. Och om man vill rätta till något som snett gräs, vad skulle hindra att man rätar till en sned näsa? Lustigt nog är det få som funderar i termer av ”fusk” i de lägena – antagligen för att ritade bilder inte har samma nimbus av att representera en slags ”genuin” verklighet som fotografier.
Det finns inga enkla svar. Som så mycket annat är photoshoppande eller efterbearbetning av bilder något som är neutralt i sig, och gör sig bäst i en sansad och medveten skala. Avarterna avslöjas enklast genom att vederbörande oftast inte vill stå för vad de gör eller mumlar bak grumliga skäl. Då bör man dra öronen åt sig, precis som alltid är fallet när ny teknik missbrukas eller vulgariseras. Den ungdoms- och smalhetshets som pågår överallt, alltmer uppstagat i det tysta med Photoshops hjälp är ett exempel på det senare – om man öppet gick ut och sade att ”vi är inte intresserade av våra fotoobjekt annat än som föremål för att få dem att se ut som anorektiska plastlik” skulle man inte få ta många bilder. Så man mörkar.
Men så länge det finns ett verkligt omdöme bakom, och syftet med vad som eftersöks utsägs klart, är det meningslöst och också ofruktbart att oja sig kategoriskt över vad som trots allt är ett språng framåt för möjligheterna att skapa nya och intressanta visioner. Photoshop är här för att stanna, och i var mans händer. Använt med måtta och hederligt är den ett fruktbart redskap.
←Se föregående inlägg ”[…] lite tankar om Photoshop 1”
En bild säger mer än tusen ord… om Kommunistisk Propagandakonst i Nordkorea
Om Nordkorea, denna stolliga statsbildning med världens enda sittande kommunistiska dynasti (inne på tredje generationen med tillsättningen av Kim Jong-Un) kan mycket sägas – och det retar alltid fnissviljan att återkomma till deras märkliga syn på estetiska spörsmål och hur man förhåller sig till omvärlden.
Även ur estetisk synpunkt är Nordkorea en mycket märklig blandning av relik, politisk totalitär hysteri, kulissbygge och allmänt galna infall. Här har tidigare berörts det verklighetsfrämmande, närmast religiösa kvalitén hos många av deras propagandaposters framställningar av ett Nordkoreanskt Astridlingrenland, liksom av Pyongyangs märkliga kår av påtagligt presentabla kvinnliga trafikpoliser.
De där postrarna utgör en fortsättning på vad som varit en hel genre – den handmålade affischen, inom den speciella subgenren det Handmålade Politiska Propagandabladet. 
Propagandaposterns grundidé, att i en bild fånga en enkel konflikt och illustrera okomplicerade slogans togs först i bruk i massiv skala under första världskriget, men har förstås brukats i många samhällen och situationer av främst mobiliserande slag därefter. Folkomröstningar, politiska kampanjer, inte minst demokratiska länders valrörelser, och förstås – krig. Under andra världskriget var de närvarande på alla sidor.
Några svenska politiska propagandaaffischer
Men i ideologiskt drivna totalitära stater som Sovjetunionen, där många av de bärande stilgreppen utvecklades (men förstås även i Kina, Hitlertyskland och andra sådana regimer) kom propagandapostern förutom rollen av mobiliseringsinstrument också snabbt att bli en slags modern motsvarighet till medeltida kyrkomålningar. 
De gav således till känna den officiella dogmen på ett samtidigt dekorativt och lättfattligt sätt, samtidigt som de bidrog till att stadsfästa statens närvaro i det offentliga rummet. Staten är för övrigt ofta liktydig med de högsta ledarna, vilkas personkult manifesteras och proklameras genom deras gudalika närvaro på postrarna.
Affischen som målat verk, kommersiell eller politisk, var i nedgång nästan överallt i världen, även t.ex. i den västerländska filmindustrin som alltmer började gå över till fotomontage, när den delvis kom tillbaka under vänsterradikalismens 70-tal. 
En anledning var maoismens särdrag av att ständigt behöva ”kampanjer” och nya revolutionära mål att mobilisera med eller mot som blev övertydlig i samband med kulturrevolutionen (se några stilexempel nedan). Då fick en ”marknad” för stiliserad och klart igenkännbar politisk ikonografi åter ett uppsving.
Efter 70-talet har ingen modern stat konsekvent använt sig av den handmålade postern som publikt konstverk och kommunikationsmedel – utom det slutna och i tiden frusna Nordkorea.
Totalitära stater har ett behov av att anknyta till en ytligt partikulär kultur som gör att landet framstår som ”unikt” och bortom jämförelse med andra länder. I Nordkorea har det där drivits in absurdum – hela basen för Kim il-Sungs förljugna ”Juche”-ideologi är ju den schizofrena idén att ett land, tillråga ett som inte är speciellt stort eller tätt befolkat, kan vara helt självförsörjande och samtidigt militärt, ekonomiskt, socialt och politiskt helt oavhängigt. Medan verkligheten varit att landet skulle befinna sig i stenåldern om inte antingen Kina och/eller Sovjetunionen stagat upp det från sin tillblivelse. 
Det är sålunda ironiskt men helt följdriktigt att det enda som är originellt med landets officiella visuella kultur är graden av bombasm och samtidigt slaviskt upprepande av teman som tröskats i över ett sekel.
I Nordkorea har den politiska postermålningens speciella genredrag utvecklats till sin yttersta, för att inte säga bortom det parodiskas, gräns. Exemplen representerar en märklig blandning av knasiga hatutfall mot landets fiender, sockersöta eller heroiserande bilder av landet och dess ledare och allmän kamp- och framstegsikonografi, med tidvis absurda inslag .
I en bok som kom ut häromåret, North Korean Posters: The David Heather Collection by David Heather and Koen De Ceuster(Prestel USA, 288 s.) görs en unikt fyllig katalogisering av dessa märkliga verk. David Heather har samlat på sig den största samlingen av Nordkoreanska propagandaposters någonsin någonstans, och personligfierar i sig det faktum att kommunistiska propagandaposters numera betraktas som kuriosa och samlarobjekt.
Ännu knasigare framstår således det faktum att de där affischerna fortfarande hänger överallt i Pyongyang. Tänk en evig valrörelses mängd av affischer som lusar ner hela staden, med den skillnaden att man aldrig får välja någonting.
Någonsin. Samma familj sitter vid makten och upprepar samma smörja, samma bilder och haschfantasier i 60 år, medan befolkningen i vad som kunde varit ett i alla fall drägligt land lever på eller under svältgränsen.
De bärande stilgreppen är desamma, fast formmässigt smalare, som de som utvecklades under Sovjetunionens första decennier. Dels finns den berömda ”socialrealismen”, bilder av formellt ”realistiska” personer och objekt avbildade i ett smickrande varmt softat ljus, misstänkt välnärda och lyckligt leende över att bo i det socialistiska paradiset.
Där finns målningar som går i en mer linjestark stil, oftast med en reducerad färgpalett (ofta rött, svart och vitt) med drag som vi idag skulle förknippa med serieteckningsstil. 
Däremot ser man inte mycket av de mer abstrakta, modernistiska varianterna som återfanns i åtminstone det tidiga Sovjetunionen, som parallellt med sitt tyranni och terror hade en verklig relation till modernisering och framstegstro. Nordkorea är i en jämförelse ännu mer kitschigt och bundet av hårdare socialrealistiska konventioner. 
Undantaget är främst hataffischen, som tillåts avvika från strikt ”realism” och softat ljus för en mer polemisk stil. Även om stilen förstås också är direkt plagierad, notera t.ex den kroknäste (judiske?) plutokraten längst ner till höger- han skulle kunna vara direkt tagen från ”der Stürmer”.
Överlappande med olika stilar finns vissa stående motiv som också är karaktäristiska. Den mest dominerande är förstås den sjukliga ledarkulten. I Nordkorea får denna en ytterligare krydda av att den förment kommunistiske ledaren tillhör en dynasti av klassiskt konfucianskt snitt. Kim Il Sungs ande svävar bokstavligt över den stat där hans söner och sonsöner leder i hans namn fortfarande: ”den Store Ledaren” är ju president i evighet, och hans efterträdare endast överbefälhavare eller partisekreterare och slika, mindre titlar. 
Ledaren som vinkar till folket. Ledaren som ger produktionenheten, antingen det är kollektivjordbruket, gruvan eller kontoret, fantastiskt visa råd. Ledaren som leker med barn. Ledaren som pekar mot framtiden. 
Ledaren som supehjälte till häst uppe i bergen (??). Men det är klart, enligt en tidigare poster föddes ju den enbart hole-in-one-slagande, operaskrivande och övermänskligt stilige 
Kim Jong-il praktiskt taget på hästryggen. Att han var en lönnfet och hjärtsjuk liten fluktare som inte vågade flyga hörde liksom inte till saken.
Det kampretoriska inslaget med folk i gevär och bistra miner, eller följ-ledaren-temat där massor sluter upp bakom ledaren och/eller hans heliga bok är förstås en annan självskriven och ofta upprepad trop.
Det finns mycket att göra sig lustig över, mitt i det tragiska öde som varje dag vederfars nordkoreanerna, inklusive den kitschiga konst de måste stå ut med.
En är att det nordkoreanska bildspråket också har sin parallell i deras politiska språk, som är tryfferat med bombasmer och konstiga, överspända invektiv. Se sajten DK-News, en databas tillägnad nordkoreansk propaganda, som har den roliga ”Nordkoreanska diplomatiska förolämpningar-generatorn” för ett smakprov på hur det kan låta…
(http://www.nk-news.net/extras/insult_generator.php )
Det går ännu i denna dag uppenbarligen ut order på att visualisera de märkliga hatiska utfallen. I år skrev till exempel http://www.economist.com/blogs/banyan/2012/04/north-korean-propaganda och http://www.nknews.org/2012/04/8-leemyungbak_cartoons/om de nordkoreanska nidbilder som porträtterar sydkoreas president Lee Myung-bak, som regeringen i norr hjärtligt avskyr eftersom han inte är för eftergifter till Pyongyang, som en råtta.
Nordkoreas märkliga bildkonst är ingalunda ett passerat stadium, snarare förstärktes det bisarra draget under Kim-Jong-ils, den andre nordkoreanske kejsarens, tid. . Nu väntar vi bara på vilka spännande fantasmagorier som skall plitas ner om den nytillträdde Kim Jong-Un, den tredje i raden.
**************************************
Här har tidigare filmposterns utveckling diskuterats, i ett inlägg om posterns utveckling
samt ett om en modern postervariant, signerad Rebecca
Ett annat inlägg på temat visuell propaganda med ideologiska motiv, apropå kreationistiska bildframställningar
___________________________________
North Korean Posters: The David Heather Collection av David Heather and Koen De Ceuster(Prestel USA, 288 s.) finns på adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=3791339672, bokus http://www.bokus.com/bok/9783791339672/north-korean-posters/ och Amazon http://www.amazon.com/North-Korean-Posters-Heather-Collection/dp/3791339672
Artiklar & Blogg:
- http://www.asianoffbeat.com/defsault.asp?display=885
- http://www.mstrum.com/onmywaytokorea/2010/04/27/north-korean-propaganda-series/
- http://www.mstrum.com/onmywaytokorea/2009/07/19/north-korean-propaganda-series-juche-and-seon-gun/
- http://bluedelliquanti.blogspot.se/2010/05/art-of-propaganda-north-korea.html
- http://debrisson.free.fr/propaganda.html
- http://gotopublicschool.com/design-things/korean-propaganda-posters
- http://all-that-is-interesting.com/amazing-soviet-propaganda-posters-stalin-world-war-2
- http://soviet-posters.tumblr.com/
- http://guity-novin.blogspot.se/2010/05/chapter-29-propaganda-posters.html
- http://bengtjohansson.blogspot.se/search/label/Valaffischer
- http://www.nytimes.com/2010/01/27/books/27book.html
- http://www.lucylussecretgarden.com/2009/11/das-verbotene-land/
- http://calitreview.com/875
- http://news.bbc.co.uk/2/hi/in_pictures/7531260.stm
En liten fredagsbild från Projekt Storyboards – Corinnas ”First Kill”
Det började som kladdar för en actionscen som är svår att överblicka, men fortsatte till en tämligen komplett tuschmålad storyboardskiss: Corinna, den sköna krigarens, dödar för första gången.
Tilltaget att rita små ritningar eller storyboards för scener i den fantasybok jag skriver producerar hela tiden nya alster, och här kan man se hur arbetet på en sådan tar in mer och mer aspekter och så småningom förändrar och fördjupar scener.
Grundscenen är som följer – under ett banditöverfall i medeltidens motsvarighet till norra Albanien anfalls den kvinnliga protagonisten Corinna av en rövare. Från början hade jag tänkt mig scenen som att snubben anföll henne bakifrån, de brottades och hennes svärd eller hans föll till marken, han brottar ner henne, drar en kniv men hon får tag i svärdet och när han böjer sig ner för att hugga satte hon svärdet i magen på honom. Typ. Inte speciellt intressant dock.
Klotteruppslag för Corinnas ”first kill”
Men under lite spontant telefonklottrande så började figurerna komma närmare varandra. Ur kladdarna blev det tydligt att vad som först framstått som en knuff i sjävla verket var en slags brottning , att snubbens hela tyngd låg på Corinna. Elementet av övergrepp, av att bli fastnaglad stod fram klarare, rövaren greppade och slet i Corinna. Och i en sådan position, så höjde han sig mycket kort, för att dra sin kniv, varvid Corinna bara har bråkdelen av ett ögonblick att sätta svärdet var som helst, var hennes arm kommer åt…
Det är lustigt, men de flesta uppfattar nog att man kör ett svärd genom halsen som mycket mer brutalt och rått än att genborra en mans buk. I förmodern tid skulle sistnämnda varit en mycket mer plågsam, smärtsam och utdragen död. Men det är något med blodet och luftstrupen som berör oss illa.
Även ur de mycket slafsiga kladdarna framstod också något annat – rövarens förvåning och smärta, den chock som borde lysa ur ögonen på honom när han plötsligt finner sig dräpt av sitt föregivet svaga och övermannade offer. En slags smärtfylld vantro som fryser fast i dödsögonblicket.
Vid det laget hade den mentala bilden klarnat så pass att jag försökte mig på en tuschteckning med pensel.
Oook. Men det var inte illa, med tanke på min oexisterande tuschteknik.
När den var färdig fortsatte jag dock rita lite grässtrån vid sidan av, och sedan ett buskage… snart hade en hel jävla skog växt fram bakom kombattanterna, direkt ritad med tuschpensel och marker. Det var lite otippat. Men som illustration till hur en scen kan bli djupare och fylligare än vad som först var tänkt var det inte så dumt. En slags facit på konsten att visualisera, som aldrig nog kan övas och skärpas.
För som kringgrund till vad som faktiskt är första gången som Corinna dödar någon så förhöjdes den traumatiska verkan, hela händelsen framstod plötsligt som mycket mer brutal, osnygg och potentiellt ångestframkallande än bara ett enkelt ”tjoff” genom magen. Den är en bätte startpunkt för frågor om självförsvar, om vad som är berättigat våld, som löper som en röd tråd genom berättelsen.
Det var ett fall framåt, som aldrig hade blivit av om man inte försökt destillera visionen på papper. Det var värt det också för att ”Corinna, First Kill” i en mening fångar ett avgörande ögonblick, när den unga och i grunden icke-våldsamma Corinna börjar en slags nedstigning i den brutala värld som hon senare kommer att tvingas att röra sig i.
****************************
Mer bilder och Storyboards med den anslående Corinna, inklusive kläddesign åt henne (hon är en tacksam modell för det) finns i tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/corinna/
Se mer av de storyboards som hör skapats för en fantasyberättele i tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/storyboards/
En bild säger mer än 1000 ord – Lite tankar om Photoshop 1
En betraktelse runt korrigerande med Photoshop som börjar i det stora och slutar i det privata…
En nyhet som kom tidigare i år om att forskare vid Dartmouth college tagit fram en ny programvara som kan spåra och mäta spåren av digital fotoredigering sparkade igång lite funderingar av vad som nu måste betraktas som ett kulturellt fenomen.
Ursprungligen var Photoshop ett rent fotoredigeringsprogam. Numera har det växt och kan göra de mest skilda förändringar och manipulationer av digitala bilder, och dess användning har också svällt enormt. Photoshop brukas numera av hög som låg. Som alla massfenomen har det också gett upphov till en diskussion, som i detta fall kretsar kring den eviga frågan: vad är falskt och vad är äkta?
Den här diskussionen är dock lika gammal som realistiska avbildningar funnits, och har alltså månghundraåriga rötter. I vissa fall kan fotobehandling ha allvarliga och dunkla motiv. En av de mest berömda instanserna med ett systematiskt manipulerande av bilder som tidigare berörts här är de retuscheringar av makthavare som blev standard i gamla sovjet, där det mest ökända exemplen var de berömda ”försvinnandena” av sådana som föll i onåd under Stalintiden. Det här gjorde dock med en helt analog teknik.
Här har bloggats förut om de judisk-ortodoxa kretiner som inte tål att se kvinnor på bild och som häromåret tog sig för att retuschera bort USAs utrikesminister, följande sin religiösa målsättning att kvinnor helt skall försvinna från offentligheten. Photoshop blir alltså ett instrument för religiöst motiverat kvinnohat, redskap för en världssyn som vill förslava, förminska och exkludera mer än hälften av världens befolkning. 
Den rysk-ortodoxe patriarken Kiril använde nyligen Photoshoppande för att försöka dölja att han är en aficionado av dyra klockor för en rysk allmänhet som med rätta kunde undra hur han med en blygsam lön kunde samla på sig sådant. Här nyttjas bildmanipulerandet för att dölja en religiös hierarkis korrupta böjelser och befattningshavare.
Ett gruvligare exempel på effekterna av bildmanilpulation är sekten Heaven’s Gate, som tände på en förvrängd bild av kometen Hale-bopp som verkade besanna deras sjuka idé om att i kometens släptåg kom ett rymdskepp som skulle ”stråla upp” de rättrogna till sig. Problemet var bara att för att stiga upp ”till nästa nivå” så måste sektmedlemmaran i Heavens Gate först ta livet av sig. Vilket de också gjorde, 39 på en gång i ett hus i San Diego den 27 mars 1997. Än mer fruktansvärt var att det visade sig att de foton de hakat upp sig och som sades stödja deras budskap var falska – de hade manipulerats för att förstärka illusionen av att ett rymdskepp for fram invid kometen. Här kan vi tala om ”Photoshoppande” som dödar, bokstavligt talat.
På senare år har dock efterbearbetning kommit att kretsa kring digitala medier och program som Photoshop i relation till kommersiell masskultur och publikationer. Det här är en diskussion som har ett visst existensberättigande, och som behövs som korrektiv för vad som annars oundvikligen leder till excesser.
Mest av allt har diskussionen kretsat kring utseendefrågor. Foton av celebriteter av alla de slag, och i princip alla som fotograferas för kommersiella ändamål får numera rutinmassigt en ”Uppsnyggning” i Photoshop innan bilden går ut i tryck. I vissa fall blir de där bilderna rent absurt beskurna eller retuscherade och måste helt enkelt anses vara dåligt bildbehandlade. Se t.ex den redan slanka Phillippa Hamilton som ”spagettifierades” bortom all sans i en reklam för Ralph Lauren.
Photoshoppandet sätter därmed luppen på hur mode-och publicitetsindustrin konsekvent strävar efter att bibringa betraktarna, dvs konsumenterna, en mycket skev bild av hur en människa, speciellt kvinnor, egentligen ser ut. Ålder, varje form av normal, kurvig kroppsform, eller skinn som inte är spänd som ett trumskinn trollas numera undantagslöst bort och förvandlar den avbildade till en närmast syntetisk varelse, mer lik en vaxdocka än en verklig människa. Ett illustrativt fall är på den vackra amerikanska sångerskan Faith Hill som för framsidan av tidningen Redbook försågs med ett antal numrerade bildbehandlingar. Det oroväckande med den bilden är att det inte finns några misstag eller överdrifter eller missgrepp på den – den visar vad som är standard practice för ett foto på en 39-årig kvinna, oavsett hur tilldragande.
I avantgardet för denna utveckling har förstås den uttalade skönhetsindustrin gått. Deras bruk av kändisar och en från verkligheten helt frikopplad idé om vad somen vacker människa är görs möjlig just av det omfattande bruket av retuschering som borde påkalla hånleenden men som en avtrubbad samtid bara accepterar utan vidare. Här går fotoredigeringar arm i arm med den grasserande plastikindustri som också, om än på något annorlunda premisser, tjänar till att förvanska synen på vad som är mänsklig skönhet. 
För en illustration av de tvås gäng, se den förvisso tilldragande Demi Moore, en av de många celebriteter som redan pressar sin tillgång på sexuell och ungdomlig attraktionskraft till det yttersta med kliniska medel, men som efter fotoredigering ser närmast ut som en plastdocka, totalt befriad från mänskliga kvalitéer.
Demi Moore har figurerat även i andra photoshop-”skandaler”, där hennes figur bytts ut och utsats för extremt hårdhänt redigering upp och över gränsen för ren förfalskning, uppenbarligen med hennes gillande (se nedan och jmf med modellen Anja Kubik). Hon är sannerligen inte ensam om det där, det har snarast blivit regel.
Men det finns förstås människor med integritet även i denna utseendefixerade värld. Den oskarsbelönade aktrisen Kate Winslet tog 2003 bladet från munnen och protesterade efter att ett berömt omslagsfoto för magazinet GQ smalnat av och förlängt hennes figur bortom all igenkänning. Hon har sannerligen en poäng, Kate, i att det ligger en förnedrande nedlåtenhet i att reducera en professionell skådespelarska som lovprisats för sin skicklighet och genuina gestaltning till ett rent objekt för slöa medieproducenters oreflekterade syn på hur vederbörande borde se ut.
Kontrasten är lika slående som skillnaden i professionalism och skådespelarkompetens mellan den lysande Kate Winslet och B-filmskådisen Demi Moore, men man bör undvika att reducera det till en fråga om en enskilda individers hang-ups och/eller girighet – det här är ett strukturellt fenomen. Det framgår inte minst av att det numera utsträcks bortom den sedvanliga mänskliga köttvaran, dvs kvinnor, och används i allt mer ökad utsträckning även på foton av män – se t.ex de överlagda magmusklerna på ”New Moons” hunk Taylor Lautner som likt Demi försågs med mer ”passande” kroppsform från en professionell modell.
Om någon nu tror att den här formen av bildmanipulering är en ofarlig eller trivial sak som möjligen bara berör de ytliga eller celebritetskåta så lägg märke till vad nedanstående bruk av Photoshop lägger i dagen ifråga om synen på ras, ondska och skuld. När Times Magazine publicerade polisfotot på den mordmisstänkte OJ Simpson så ”svartifierade” de honom på ett sätt som både avslöjar en svårartat rasistisk böjelse och också bidrar till att sprida densamma. Som om inte de bestialiska dåd han (med rätta) anklagades för vore nog, måste man med Photoshops hjälp göra vad som är en tämligen ljus afrikanskättlad man till en slags mörkrets neger-stereotyp, med ett rast-tänk som för övrigt var en tendens som gick genom hela mediebevakningen i USA. Så kan Photoshop ikläda sig även Ku-klux-klan-huva.
Även de som likt denna blogg vill hylla och lyfta fram den mänskliga skepnadens oöverträffade skönhet, inklusive de attribut som den förkoppsligar av ungdom, hälsa, fysisk kompetens och sexuell kraft, måste oroa sig över de enorma mängder retouch som nu blivit normen. Det är uppenbart att den tjänar till att nedvärdera, inte lyfta fram, betydelsen av kroppslig skönhet, göra den till ett lockinstrument för konsumtion, att sträcka och förvanska snarare än det transcendenta fenomen som det är och borde behandlas som.
På samma sätt som auktoritära makthavares och religiösa dårars oaktsamhet om sanningen och fotot som samtidsvittne och dokument över en fångad verklighet gör medborgarna samtidigt cyniska och illa informerade, så gör den kommersiella förvrängningen av hur den mänskliga fysiska formen ter sig konsumenter och medborgare till anatomiskt och estetiskt obildade neurotiker. Genom att medvetet underblåsa en ofruktbar fåfänga, dödsångest och åldersnojor, samt stereotyper för ras och utstrålning, görs betraktaren till lätta och självbedragande offer för en industri som inte bryr sig om mänsklig kroppslighet och skönhet annat än som en sekundär vara, något att bruka och slänga bort som en billig tingest.
SÅ långt om fotoredigering i offentlighetens större scen. Men i akt och mening att inte bara gnälla utan också vara konstruktiv skall också sägas att mänskliga påfund och landvinningar i sig är neutrala. Photoshop är ett fantastiskt instrument om det brukas med omdöme och med öppna kort, och möjliggör mycket av bildskapande och framställning som annars skulle var hart när omöjlig. I en mer privat anstruken fortsättning skall mer positiva sidor av de möjligheter som photoshop och liknande program erbjuder tas upp.
Se nästa del om privat photoshoppande ”…lite tankar om Photoshop 2”→
———————————————————-
Lite Källor:
- Darthmouths College’s nya metod för metriskt spårande av fotoredigering redovisas i http://www.cs.dartmouth.edu/farid/Hany_Farid/Research/Entries/2011/6/4_Photo_Retouching.html, funnen via http://blog.the-dot.co.uk/tag/before-and-after/
- Om det ödesdrigra foto som kickade igång självmordsekten Heaven’s Gate kan läsas i boken ”Sekter och Hemliga Sällskap i Sverige och Världen” av Clas Svahn. Se också wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Heaven’s_Gate_(religious_group)
- Om Kate Winslet och kontroversen kring GQs förvränging av hennes kroppsform se bl.a. http://news.bbc.co.uk/2/hi/entertainment/2643777.stm,
http://photoshopnews.com/2005/04/03/kate-doesnt-like-photoshop/,
http://www.hellomagazine.com/film/2003/01/10/katewinslet/ och
http://www.freshoffthecouch.com/2011/05/i-dont-look-like-that-and-i-dont-desire.html - Om Demi Moore och fotoredigering se
http://www.dailymail.co.uk/debate/article-2119313/Demi-Moores-airbrushed-pictures-say-society-her.html,
http://www.rick.com/deessleaze/demi-moore-gets-major-photoshop-niptuck,
http://www.newser.com/story/78930/stop-photoshopping-demi-moore.html och
http://www.realstylenetwork.com/blogs/fashion-and-style/2009/11/fashion-news-demi-moore-in-photoshop-scandal/ - Bilden på Taylor Lautner kom från http://agentbedhead.com/index.php/archive/two-points-for-team-edward/#
- Om kontroversen kring den mörkade bilden på OJ Simpson, se bl.a.
http://www.museumofhoaxes.com/hoax/photo_database/image/darkened_mug_shot/
http://tech.mit.edu/V114/N28/time.28w.html
http://www.nytimes.com/1994/06/25/us/time-responds-to-criticism-over-simpson-cover.html
http://blogcritics.org/sports/article/ojs-last-run-a-tale-of/
och en genomlysning av mediabevakningen i http://en.wikipedia.org/wiki/O._J._Simpson_murder_case#Media_coverage - Flera av exemplen av fotoredigering för kändisar och publicitet är från en listor på sådant som finns i mängd på nätet. Några av de mer välbalanserade sådana finns t.ex på
Mediabistro som allmänt tar upp både framsidors och fotojournalistiks tendens att ”förbättra verkligheten” med hjälp av Photoshop – se http://www.mediabistro.com/10000words/10-news-photos-that-took-photoshop-too_b328
Jezebel.com som listar märkligt manipulerade kändisfoton se http://jezebel.com/5426296/photoshop-of-horrors-hall-of-shame-2000+2009/ och http://jezebel.com/278919/heres-our-winner-redbook-shatters-our-faith-in-well-not-publishing-but-maybe-god,
Yourcover, har en lista om magazins framsidor, se http://www.yourcover.com/Articles/Most-Blatant-Uses-of-Photoshop-in-Magazines-Ads/
Sajten 11 points listar fall där ljusning/mörkning av hud stått i fokus, http://www.11points.com/Misc/11_Celebrities_Who_Were_Photoshopped_To_Have_Darker_or_Lighter_Skin
Dumskallarnas Konspiration – Om korruption och auktoritär Hysteri vs Kvinnliga Ryska Punkrockare
I månader har en märklig exposé över hur auktoritära tendenser i Ryssland går hand i hand med en korrupt kyrkas totalitära reflexer utspelats – det s.k. Pussy Riot-fallet, där ett band kvinnliga punkare som framförde ett Putinkritiskt nummer i frälsarkatedralen i Moskva i månader hållits häktade utan åtal och riskerar fleråriga fängelsestraff för vad som närmast är att betrakta som ett studentikost spex.
En kort rekapitulation. Den kvinnliga punkgruppen Pussy Riot framförde i Rysslands största kyrka Frälsarkatedralen(som revs under Stalin-tiden, ironiskt nog) en sång där de protesterade mot den nyomvalde ryske presidenten Vladimir Putins maktinnehav (Texten var tydligen något i stil med ”Ave Maria, fräls oss från Putin”). De unga kvinnorna arresterades prompt och hårdhänt, fängslades och begärdes häktade. Ännu månader senare har de inte anklagats för något, även om det hela tiden sagts att de kommer att anklagas för ”huliganism” och ”uppvigling av religiöst hat” (se bl.a Moscow Times och Sveriges Radio här och här). De riskerar upp till sju (7!) års fängelse.
Exemplet Ryssland bör stämma till eftertanke. Ett Ryssland där det demokratiska utanverket är papperstunt, och den ortodoxa kyrkan har fortsatt sin tradition att villigt knäböja inför makten och göra dess sak till sin. I Putins era har kyrkan slutit upp mer än någonsin förr, och dricker entusiastiskt statens repressiva och auktoritära mjöd. Pussy Riot illustrerar detta väl. Den ryska kanales RTs rapportering har den senaste turen, och nedan kan ses ett tidigare inslag.
Och då skall man minnas att RT är en statligt nätverk för att förmedla nyheter ”ur ett ryskt perspektiv”. Men även där framgår tydligt vilken absurd människojakt som pågår och den repressiva attityd som kyrkan stödjer – vilket också blir uppenbart i rapporteringen från den ”massbön” mot pussy riots tilltag som orkestrerades efter att gruppen begärdes häktade.
Lika lite som andra sekter tål den ortodoxa ryska kyrkan några avvikande uppfattningar. På något annat sätt kan man inte tolka rysk-ortodoxa kyrkans patriark Kyrill, som svar och åthutning av vissa kyrkliga företrädare som uttryckte att reaktionen på Pussy Riots tilltag varit överdrivet och att åtalet borde läggas ner, efter att de citerats av ryska medier.
”Vi har ingen framtid om heliga platser vanhelgas. om denna vanhelgelse ses av vissa om en dygd, som ett uttryck för politisk protest […] vissa personer börjar dyka upp som försöker rättfärdiga denna vanhelgelse, att förminska det, och mitt hjärta brister efterseom det bland dem finns de som kallar sig ortodoxa kristna”
min översättning, från ryska sajten Ria Novosti
Lägg märke till hur denne mycket tydligt gör en glidning där att vara en ”ortodox kristen” likställs med att begära att staten skall fara fram hårt mot några punkare som ju uppenbart utförde just en politisk protest. Här kan man snacka om kluven tunga.
Pussy riot har god anledning att påpeka, vilket de gör, att den rysk-ortodoxa kyrkans hierarki är korrupt, och inte bara i relation till regeringen. En kyrka som manar till bot och bättring och straff för vanhelgelse och glatt organiserar protester mot Pussy Riots tilltag har inga problem med att deras hierarker samlar på exklusiva klockor och lyxbilar medan alla undrar vem som står för betalningen…och det är inte den enda rapporteringen av vitt spridda mutor och märkliga kopplingar (se bl.a. Daily Telegraph rapportera). De stalinistiska reflexerna lever starkt inom den här kyrkans institutioner, och det är inte förvånande att deras svar var att excellera i den ryska favoritsporten att retuschera foton av maktskäl, vilket påkoms just med hänseende på den ryske patriarkens misstänkt dyra accessoarer (se mera Daily Telegraph och ABCNews ).
Varifrån har den ryske patriarken råd att hålla sig med dyra klockor, bilar och annat som om han vore någon sorts direktör? Hans lön räcker inte på långa vägar till sådant. Men i den genomkorrupta och icke-transparenta ryska maktmiljön verkar kyrkan ha funnit sin plats tillsammans med organiserade kriminella, underrättelseväsende och stenrika regimtrogna oligarkers och deras skumraskaffärer. Och även en kyrklig mafioso förtjänar förstås en guldklocka. De är sig lika, maktlystna trosskallar och auktoritära lallare världen över.
Det funde synas att utlevande kvinnliga protester i post-sovjetunionen blivit en slags egen genre. Bloggkollegan Tannhauser och hans Hedniska Tankar har tidigare tagit upp det märkliga ukrainska fenomenet FEMEN (se här och här)och deras variant på sexuellt laddade protester till behandling – inklusive den absurt överdrivna brutalitet med vilken polisen bemöter deras protester.
Det är något med det ryska och ukrainska samhället här, en misogyni som de här kvinnorna sätter luppen på, som i sin tur ger upphov till besvär när repressionen sedan skall bemöta dem. Det kan verka märkligt och motsägelsefullt, ja lite fnipprigt från vår horisont. Men i den ryska/ukrainska miljö där bristen på demokratiska uttrycksmedel mot genomgripande problem (som frånvaron av verklig politisk representation samt en grasserande trafficking och prostitution) är mycket mer skriande blir deras aktioner mer ett desperat och för myndigheterna genant nödrop än det skulle varit här, där kvinnor som sjöng mot Fredrik Reinfeldt i Uppsala Domkyrka eller visade brösten för att protestera mot prostitutionen snarast skulle bemötas med roade ögonkast.
Fallet har fått internationell uppmärksamhet, och blivit ännu en fläck och en belastning för det auktoritära systemet där. Att datum för när åtal alls skall meddelas flyttas fram verkar tyda på att myndigheterna vill föhala saken. Hemsidan Free pussy riot, http://freepussyriot.org/ ägnas helt åt att bevaka pussy riot-fallet. Med tanke på hur rättvisan agerat i deras fall hittills får man tyvärr säga att den verkar behövas…
***********************************
Se mer ska-man-skratta-eller-gråta-bidrag från runtom i världen i tråden ”Dumskallarnas Konspiration”
—————————————————
Medier:
- Sveriges radio http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1012&artikel=5160380 och http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5160926
- DN http://www.dn.se/kultur-noje/musik/feministiska-punkare-i-ratten-for-putinprotest
- SvD http://www.svd.se/nyheter/utrikes/putin-uppmanas-slappa-ryska-punkare_6981131.svd & http://www.svd.se/nyheter/utrikes/ryskt-protestband-kvar-i-hakte_7070977.svd
- Sydsvenskan http://www.sydsvenskan.se/Pages/ArticlePage.aspx?id=585413&epslanguage=sv
- Norrbottenskuriren http://www.kuriren.nu/kultur/default.aspx?articleid=6392798
- BBC http://www.bbc.co.uk/news/world-europe-17767457
- The Guardian http://www.guardian.co.uk/world/2012/apr/22/russians-support-orthodox-church-pussy-riot & http://www.guardian.co.uk/world/2012/apr/19/russian-police-pussy-riot-court
- Daily Telegraph http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/russia/8790457/Russian-Orthodox-Church-embroiled-in-corruption-scandal.html och http://www.telegraph.co.uk/news/religion/9188342/Russian-Orthodox-Church-admits-doctoring-Patriarch-photograph.html samt http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/russia/9215595/Pussy-Riot-held-in-prison-after-mocking-Vladimir-Putin-in-cathedral-punk-prayer.html
- ABC News http://abcnews.go.com/blogs/headlines/2012/04/russian-orthodox-church-apologizes-for-photoshop-stunt/
- RT http://rt.com/art-and-culture/news/pussy-riot-detention-264/
- The Moscow Times http://www.themoscowtimes.com/news/article/detention-of-pussy-riot-rockers-extended-30-days/460703.html
- Ria Novosti http://en.rian.ru/russia/20120324/172366988.html
Övrigt:
En bild säger mer än 1000 ord – Om Kungen?
Eller, ja en bild med bildtext… Inte för att jag är helt hundra på beskrivningen, men denna märkliga förfalskning/konstverk/spratt fick en att dra lite på munnen…
Hehehe. Jag avvaktade några dagar ifall det skulle visa sig om det hela var ett senkommet aprilskämt, men tydligen inte?
Det är inte utan att man blir lite motvilligt imponerad av ambitionsgraden i tilltaget. I vår digitala tidsålder utgörs den här sortens spratt oftast av en photoshoppad bild eller möjligen en snygg animering. Se t.ex en drift med USAs ex-presiden Clinton som har samma idé och ett liknande tema, men som stannade i ren bildform. 
Men här har någon alltså utfört en verklig gravyr och helt sonika låtit prägla mynt som sedan släppts ut i omlopp… Det är seriöst. Och inte undra på att de där nu kommer att bli samlarobjekt.
Det är förstås också fullständigt olagligt, att mynten kommer i cirkulation gör att det hela måste räknas som penningförfalskning. Förr om åren hade det inte räckt med det, det skulle nog ha klassats som majestätsbrott en gång i tiden, och skämtaren skulle ha riskerat att få plikta med livet.
Med tanke på hur djupt kungaslickande medierna i riket är (vilket för övrigt även visar sig här – hur många tror att det gammalmodiga och lite högtydliga ”smädelse” hade använts om det varit en bild av säg Fredrik Reinfeldt som förfalskats?), är också närmast en lättnad att någon vågar skämta om vad många säkerligen tror och tänker innerst inne, speciellt efter alla skriverier om det ytterst märkliga sällskap som kungen gång efter gång tenderat att hamna i… Oavsett om det ligger något i det eller inte. Den här sortens offentliga spratt kan ju verka på det sättet, lite som en ventil i ett väldigt ängsligt och tryckt klimat. Det finns säkert de kungakramare som anser att det där är en outhärdlig förolämpning mot hela nationen, att föromämpa kungen, gubevars. Men de flesta av oss idag måste ju garva åt det hela. Oavsett gör nog provokatören i det här fallet bäst i att hålla en låg profil och nöja sig med den plats själva skämtet fått.
——————————————————
Se:
- http://www.dn.se/ekonomi/kunglig-smadelse-pa-enkrona
- http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/kunglig-smadelse-pa-enkrona_7276545.svd
- http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/706247-falsk-enkrona-i-omlopp-var-horkarl-till-kung
- http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14979648.ab
- http://www.nyteknik.se/nyheter/innovation/forskning_utveckling/article3493660.ece
PROMETHEUS – Rymdmonster och Livsfrågor som spretar
Det är inte lätt att slippa alla spoilers som kringlåder en film som ”Prometheus”. Efter drygt en vecka av hört blundande och hållande av öron sägandes Lalalaaaa masade man dock iväg sig för att se på denna omsusade och emotsedda film av ”Alien”-regissören Ridley Scott.
”Prometheus” (2012), regisserad av Ridley Scott, med Noomi Rapace, Michael Fassbender, Charlize Theron mfl. 124 minuter. Skräck-Science Fiction. Filmad i 3D
Taktiken att inte veta något om filmen fungerade på ett positivt bra sätt. Den första chocken kom nämligen redan i biofoajén när det visade sig att filmen var en… 3D-produktion.
Stön. Inte igen (läsare av denna blogg vet att de flesta försök att änvända så kallad ”3D” inte setts med gillande här)
Men sedan kom nästa överraskning. 3D-tekniken i ”Prometheus” fungerar nämligen…riktigt bra, mycket bättre än på flertalet filmer som sökt använda tekniken sedan ”Avatar”. En kännare upplyser mig, och det framgår av lite research, att ”Prometheus” till skillnad från de flesta filmer som försetts med det undlyende ”3D”-epitetet i sin helhet är filmad med 3D-kameror.
Resultatet är givande. Djupet i bilden, med åkningar i stora berg, mäktiga rymdskepp, stora rum och annat passar för att förmedla stora avstånd och 3D-tekniken gör att man får en helt annan känsla för miljön. Djupkänslan är mycket realistisk och man kan själv fokusera på de olika planen i bildens djup. De stora salarna, landskapet, fordonen, hologrammen… allt lyfter från den ”platthet” man är van vid på ett omärkligt sätt. Man har alltså satsat på att göra 3D ”naturlig” och undvikit de fåniga fjanteffekter med saker som ideligen åker ut i bild mot åskådaren, som bara bidrar till att bryta illusionen.
En biobesökare uttryckte det bäst efter visning – ”Jag tänkte inte ens på det efter 10 minuter.” Det blir helt enkelt naturligt att bilden har djup. Ett klart fall framåt för användingen av 3D.
Överhuvudtaget är fotot och den mycket vackra och genomarbetade inramningen och scensättningen några av filmens stora styrkor. Sådan är Ridley Scotts känsla för det visuella, och han förnekar sig inte.
Tyvärr kan samma sak inte sägas om filmens handling. Det skall sägas att filmens historia redan från början lider av handikappet att kopplas ihop med ”Alien”-filmerna. Det skapar ett knippe förväntningar och en förförståelse av filmen som komplicerar relationen till betraktaren – skall man se filmen som en ren prequel, eller skall man se den som en slags bihistoria som utspelar sig i samma universum som ”Alien”, fast med ett helt annat anslag?
Den här motsättningen har tyvärr byggt in i filmens gestaltning som spretar åt främst två håll.
Den ena historiebågen drar åt vad man kan kalla Existenciell Science Fiction. Kanske bäst företrädd av filmen 2001, är det berättelser där man i en framtida värld ges möjlighet till insikter och utforskning som vi saknar, samt att ställa de stora frågorna om begynnelsen, om existensens natur, om människans plats i universum och så vidare. Science Fiction-inslaget, speciellt temat med en färd, ger en möjlighet till kammarspel där de här sakerna förtätas. Tyvärr förlorar det existensiella inslaget mycket av sin udd ”Prometheus”, helt enkelt för att den skrivs så tydligt på publikens näsa. Istället för att lita på berättelsens inneboende mystik eller karaktärernas inre drivkrafter som en Stanley Kubrick, låter Ridley figurerna prata om Gud, livet, universum och allting i tid och otid på ett sätt som känns påklistrat.
Den andra huvudriktningen i filmen är det bekanta Thriller/skräck-anslaget. Hur den artar sig i Alien-filmerna är bekant, men tyvärr också ett problem för denna film. För vi vet ju vad som väntar. Chansen till överraskningar är minimal. Här kommer dock det mer existensiella eller kosmiska anslaget in och försöker ge filmen en spänning av ett annat slag, där de slemmiga rymdmonstren har en given plats. Men ack, det fungerar tyvärr inte riktigt. ”Prometheus” är, av flera skäl, aldrig riktigt skrämmande.
Det mystiska draget i filmen tar sig inte riktigt, och har dessutom ett helt annat tempo, en annan stämning än de delar som skall vara skrämmande. Känslan av att vi vet precis vad som skall ske, och av upprepning, släpper aldrig riktigt. Betraktar man ”Prometheus” som ”för-film” till Alien-mytologin fungerar det, men såg man den helt för sig själv skulle man inte kunna låta bli att tycka att många uppslag inte alls får komma till sin rätt. Inklusive rymdvarelserna själva. Deras design och utseende går i de fotspår som lades ut av H.R.Giger, ”Alien”-monstret och lookens berömde upphovsman, och är intressanta – men ack så bekanta. Och det är svårt att överrumpla när allt är så bekant.
En annan sak är att många av de mer skrämmande scenerna känns som ditlagda för att de skall vara med bara för att, de tillför inte så mycket till den större handlingen.
Som till exempel när den kvinnliga huvudpersonen (spelad av Noomi Rapace) blir befruktad med en alien som hon tar bort med en modern medicinsk maskin (vart fanns den tekniken i ”Alien”-filmerna som utspelar sig ännu längre fram i tiden?). En scen som kunde varit riktigt rafflande men som stressas fram så att vi inte hinner känna någon riktig spänning. 
Att Noomi omedelbart bultas ihop efter att ha fått en handbollstor bit av sin mage bortsliten och därefter är lite öm men i allt väsentligt fit for fight för att kunna fortsätta filmen drar ner trovärdigheten en smula.
Filmen saknar som sagt inte förtjänster. Förutom fin visualisering och 3D-teknik finns här bra skådespelarprestationer, dels från huvudrollen där Noomi Rapace gör en bra handlingskraftig-men-mänsklig-hjältinna, en värdig arvtagare till den ikoniska Ripley i Sigourney Weavers gestalt. Noomi verkar ha fått fart på sin internationella karriär, och man ser henne gärna i sådana här roller.
Dels, och kanske än mer, briljerar Michael Fassbender, som gör en mycket bra tolkning av den obligatoriska androiden i filmen. En varelse som nästan är mänsklig, men vars instrumentella och logiska syn på saker ges ett lätt sinistert drag utan att hemfalla till steroetypen av den Onda Roboten.
Även Charlize Therons figur, som får stå för de mer kalla och själviska intressena bland protagonisterna, är mindre svartvit än de ”bolagets” män som bebott Alien-filmerna och saboterat för hjältinnan i Ripleys gestalt. Den rollen även kunde gott ha fått ännu mer kött på benen – även här kommer bristen in med trådar och figurer som inte riktigt tillåts utveckla full kraft och istället pressas in i ett slags snabbspår.
Prometheus är alltså ingen riktig fullträff. Filmen lovar mer än vad den håller, de många trådar som tas upp nystas i många fall inte upp, den lider av motsättningar i sitt tempo och berättande som inte gör den fullödig åt något håll, utom rent visuellt. Det är synd. Filmen är dock sevärd. Ett medelbetyg, i sammanhanget något av en besvikelse, delas ut till ”Prometheus”.
Medelbetyg för gott försök
——————————————————————–
Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Prometheus_(film)
IMDB http://www.imdb.com/title/tt1446714/
Filmens egen sajt http://www.prometheus-movie.co.uk/
En sidonot om Feministisk läsning av Alien-filmerna.
Alien-filmerna har sedan sin begynnelse varit omgivna av en otrolig diskussion kring sexualitet och könsfrågor. Det verkar som den mer navelskådande feminismens tänkare (tyvärr) så till den grad hakade upp sig på att Ripley i Aliens var en kvinna att de aldrig riktigt kunnat lösgöra sig från att leta fallossymboler och mer långsökt symbolism i filmerna, som om de vore traktater kring könsfrågor snarare än kommersiella projekt med underhållning i siktet. Det blir lätt överspänt, som framgår av t.ex. blogginlägget http://opinionessoftheworld.com/2012/06/13/is-prometheus-a-feminist-pro-choice-metaphor/, bara en i strömmen av sådana kommentarer. Den här diskursen ligger som en skugga även över svenska diskussioner som den som utbrutit i SvD med anledning av två artiklar kring ämnet (http://www.svd.se/kultur/understrecket/episk-kamp-mot-moderligt-rymdmonster_7211457.svd och http://www.svd.se/kultur/rymden-behover-fler-kvinnohjaltar_7244821.svd). Kära med-feminister, slappna av. Själv ser undertecknad fram åt att se en action/spänningsfranchise där man åter, efter magplasket med ”Alien vs Predator II” kan räkna med att se kvinnliga hjältar kicka rumpa och samtidigt porträttera actionhjältar med en mer mänsklig och trovärdig touch än vad majoriteten av manliga dito klarar. Mera sådant.
Recension av Patrick Süskinds”Parfymen, Berättelsen om en Mördare”
En lustmördare som i infam genialitet och särart får Hannibal Lecter att framstå som en trist dussinmördare, en mustig skröna och en ovanlig inblick i 1700-talets värld passerar revy i recensionen av Patrick Süskinds ”Parfymen, Historien om en Mördare”.
Ett utdrag:
Süskind skildrar en varelse som lever i fullständig och evig isolering, berövad alla de känsloyttringar och sinnesrörelser som har samröre med mötet med andra människor. Endast de mest fysiska, grundläggande känslorna finns hos honom – han känner äckel, avsmak, åtrå, rädsla. Men hela hans inre liv, hans attraktioner och aversioner rör dofter och är formade efter dem. Han ger inget för språket, för människors gester, för mänsklig interaktion som inte sker genom näsan.
Se den fullständiga recensionen i
https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/
PS. En liten avvikning från själva recensionen av boken var att den ledde mina tankar till en dialog i filmen ”Matrix” där Agent Smith, matrisens personligfierade skyddsprogram, talar om vad som är det mest avskyvärda med den fysiska existensen – dofterna.
”I can taste your stink”
Om Fattigdom del 5 – Fattigdom i Mellanöstern
Del 5 i artikelserie om Fattigdomen tar upp
FATTIGDOMEN I MELLANÖSTERN & NORDAFRIKA
Mellanöstern är en speciell region med hänseende på fattigdom och av stort intresse, inte minst med tanke på att i debatten görs ofta en koppling mellan terrorism och fattigdom, samtidigt som många av Mellanösterns länder också sitter på stora fyndigheter av världens främsta strategiska resurs – olja. Till sin utsträckning är detta en enorm region med stora interna skillnader ifråga om ekonomiska och befolkningsmässiga förutsättningar. Från de oljerika gulfstaterna över typiska medelinkomstländer till utfattiga och svårt eftersatta stater som t.ex Jemen. Där finns länder med någorlunda homogen befolkning som säg, Tunisien, samt religiösa och etniska mosaiker som Libanon eller Irak. Få är de länder som inte har någon form av minoritetskonflikt inbyggd i sig – antingen det gäller kopter i Egypten, berber i Algeriet, Marocko och Libyen, kurder i Iran, Irak, Syrien och Turkiet, araber i Israel och så vidare. Detta är ett arv från kolonialismen dagar och har bidragit till att öka fattigdomen som nästan utan undantag är värre bland minoritetsbefolkningarna.
Det faktum att samtliga länder har en muslimsk majoritetsbefolkning borde, och har tidigare i historien, inte inneburit en avgörande faktor i ländernas välståndsutveckling. Och även idag visar exemplet Turkiet, där islamiskt inspirerade regeringar nu suttit vid makten i ett årtionde samtidigt som landet blomstrar ekonomiskt, att välstånd och Islam ingalunda står i direkt motsättning, Men på andra håll har tyvärr islamiska institutioner kommit att förstelnas ideologiskt och lägger hämsko på sådant som utbildning, kvinnors rätt och möjlighet att försörja sig och bidra till staternas välstånd, möjligheten och sätten att uttrycka politiska krav med mera, och därmed blivit en faktor i frågan om fattigdom i de länderna.
Matförsörjning i Mellanöstern
Det finns dock fler faktorer som motiverar att mellanöstern tas upp för sig i fattigdomshänseende. Till att börja med har alla stora jämlikhetsklyftor – det är djupt ojämlika samhällen med en liten och ineffektiv medelklass eller kvalificerad arbetarklass. De lider nästan samtliga av en akut brist på demokrati, rättsäkerhet, starka civila institutioner samt något som liknar folkligt deltagande i avgörande frågor om staternas styre. Nyligen har många av dessa länder skakats av stora folkliga resningar, ”Den Arabiska Vår”, som i alla fall lovar att något rubba regionens dominerande styresform- diktaturer eller auktoritära regimer med lite eller inget folkligt deltagande. Men än så länge har de strukturer som starkt bidrar till att låsa fast stora befolkningsgrupper i fattigdom visat sig svårrubbade.
almmänna val och politiska friheter mellanöstern
Två stater där omfattande protester skett och där också religionen spelar en viktig roll är de viktiga länderna Egypten och teokratin Iran. Deras många likheter men också olikheter hjälper till att kasta ljus över fattigdomsproblemet i mellanöstern.
Fattigdom i demokratibristens efterföljd 1: Det sekulära Egypten
I Egypten, liksom även Tunisien, har det gamla styret kastats över ända- eller har det? Ledarfiguren är borta – men frågan är om inte kontinuiteten är mycket större än vad man kunde förledas att tro under de segerrusiga dagarna. Framför allt har få åtgärder vidtagits för att minska de strukturella problem som vidlåder de ekonomierna. Fallet Egypten är bestickande. Egyptens befolkning på över 83 miljoner lever på 5 % av landets yta. På grund av konservativa värderingar, allmän inkompetens och sviktande insatser på det sociala området är födslotalen höga, och befolkningen växer år efter år över vad landets ekonomi förmår bära. Medianåldern är endast 24 år, hela 33% av befolkningen är under 15 år. Arbetslösheten är över 10 % i officiella siffror och troligen högre än så.
BNP per Capita är 6200 USD omräknat till köpkraft (Sverige 39 000 USD) men värst är de stora inkomstklyftorna: den rikaste 10% av befolkningen konsumerar nära 30% av landets produktion och inkomster, medan den lägsta 10% får nöja sig med 3 %. Statistiken för på exakt vilken nivå de många fattiga lever i spretar. Minst 22% av befolkningen under nationella fattigdomsgränser, medan världsbanken räknar med att närmare 40% av befolkningen lever på under 2 dollar om dagen.
De fattiga har svårt att uppnå utbildningsnivå tillräcklig för att kunna enrollera sig i vettiga skolor i ett Egypten där utbildningen är starkt segregerad längs klassgränser. Den egyptiska landsbygden, speciellt i Övre (södra) Egypten, är svårt eftersatt ifråga om sociala tjänster, och dess befolkning, bland vilka fattigdom bitit sig fast över generationerna av brist på möjligheter, har sökt sig till de enorma nergångna förstäderna som växt upp kring Kairo eller Alexandria där de utgör en mångmiljonhövdad, undersysselsatt människoreserv som tar vilka jobb som helst. Speciellt Kairos närmast bisarra trängsel och armod, förvärrad av den bristfälliga sociala servicen och korruption, har blivit ett kännetecken under den långa Mubarak-eran. Några exempel är t.ex. Zabbaleen, en folkgrupp om minst 70 000 personer som fungerar som Kairos skräpplockare, och det berömda faktum att över 1,5 miljoner människor lever i stadens gamla kyrkogård al-Khalifa…
Fattigdomen är i Egypten som annrostädes i Mellanöstern mycket ett ungdomsfenomen – De unga har mycket få möjligheter även i storstäderna och 90% av de arbetslösa i Egypten är under 30 år. Den typiske fattige i Egypten är en ung man eller kvinna med bristfälliga läs-och skrivkunskaper, på landsbygden eller nyinflyttad till en storstad som äter en extremt ensidig, proteinfattig men sockerrik diet, och arbetslös eller hankande sig fram på ströjobb.
Ungdomsarbetlöshet Mellanöstern
Det här utgör en viktig bakgrund till de protester som nyligen störtade den auktoritäre Hosni Mubaraks styre, men också till det Muslimska Brödraskapets starka närvaro i de fattiga stadsdelarna. Många i väst förundras och förfasar sig att det Muslimska Brödraskapet, som ända från början satsat hårt på social verksamhet, kan ha så mycket stöd i Egypten. Men under de ovan nämnda förhållandena är det knappast konstigt, då de utgör i praktiken en ersättning för statens roll och delar ut mat, stipendier och hälsovård bland de fattiga.
Fattigdom i demokratibristens efterföljd 2: Prästväldets Iran
I Iran, också ett land med en växande ung befolkning vars framtidsutsikter inte är ljusa har hittills protester och försök att öppna upp teokratin misslyckats. I kontrast till Egypten framstår Iran (och också Syrien) som exempel på ett mycket mer brutalt repressivt styre. Detta kan inte annat än också påverka försöken att komma till rätta med fattigdomsproblemen, som liknar Egyptens på många sätt.
Iran är intressant ur fattigdomssynpunkt delvis på grund av sin säregna samhällsmodell, med en teokratisk stat som formellt har just lindrandet av nöd och jämlikhet som viktiga mål. Den iranska regeringen berömmer sig ofta för att ha gjort stora framsteg ifråga om utbildning och hälsovård. Men bortsett från subsidier för att klara livhanken och grundläggande samhällstjänster är möjligheten till seriös högre utbildning, att starta affärsverksamhet samt att satsa på nya tjänster och näringar kraftigt snedfördelad och hämmad dels av censur och korruption, dels av att landet delvis står isolerad från sin omgivande region. Just bristen på ekonomisk frihet är något som Iran inte är ensamt om i regionen, men även i den dystra samlingen är man ett särskilt dåligt fall.
Iran är trots sina föresatser, och trots att en utbyggnad av infrastruktur och sociala hjälpinsatser skett de senaste decennierna, ett djupt ojämlikt land med omfattande fattigdomsproblem, särskilt när man betänker dess oljetillgångar. Iran har några av mellanösterns största oljereserver. Men det är symptomatiskt för det korrupta och ineffektiva styret där att stora delar av befolkningen ser alltför litet av de pengarna i form av konstruktiva förändringar av sin situation. Detta samtidigt som landets religiöst anstuckna regering tycker sig ha råd att satsa på ett kärnenergiprogram snarare än att t.ex. bygga ut den svårt haltande infrastrukturen och hälsovården i landet.
Regeringen publicerar få och ibland motstridiga siffror om fattigdom, och data om fattigdomen i Iran saknas t.ex. hos världsbanken, men av landets egna statistik kan man skönja att ca 10 miljoner (%) lever under världsbankens fattigdomsgränser, och totalt 30 miljoner (%) under den egna relativa fattigdomsgränsen. Det är mer än hälften av en befolkning på 75 miljoner. Gränsvärdena för relativ fattigdom är mycket högre i huvudstaden Teheran jämfört med landsbygden (ca 8000 USD per familj och år och ca 5000 USD för stad och landsbygd respektive). Trots att situationen i städerna är bättre än i landsbygden utgör de högre levnadsomkostnaderna ett problem, liksom arbetslöshet och svårighet att starta företag. I de växande städerna lever således en stor del av befolkningen genom att hanka sig fram på ströjobb, av släktingars hjälp och med en ytterst osäker situation. Både gatubarn, tiggare och prostitution syns på Teherans gator. Det beräknas att mellan 45-55% av stadsbefolkningen lever under fattigdomsgränsen.
Fattigdomen får politiska implikationer när man betänker att den nuvarande konservativa regeringen åtminstone i sin retorik trycker på fler subventioner till just de fattiga. Fattigdomens återkomst är uppenbarligen djupt generande för den islamiska regeringen, men Irans isolering från viktiga marknader och brist på utländska investeringar parat med en repressiv inrikespolitik utgör stora hinder för mer omfattande program för tillväxt som kan nå de många fattiga.
Saudiarabien – Oljerikedom som slätar över fattigdomen
Oljelandet framför alla andra, Saudiarabien, kan stå som typexempel för gulfstaterna på arabiska halvön.
De oljerika gulfstaterna omtalas ofta som rika länder som skämmer bort sin befolkning med sådant som fri hälsovård och skolgång. Kungariket frammannar bilden av Mercedesförsedda shejker med horder av tjänarstaber som mest hänger och kokar te åt sina stormrika herrar. Och sant är att landet sitter på en oerhörd rikedom i kraft av sina oljetillgångar. Men även så drabbas även Saudiarabien av problemet med en råvarubaserad ekonomi, vars intäkter lätt kan förskingras. Landet ägs i praktiken av en enda familj och dess klienter, och dessa ser varje rapportering av missförhållanden, med rätta, som ett hot mot sin bisarra medeltida envåldsmakt.
Reportage från National Public Radio
http://www.npr.org/2011/05/19/136439885/poverty-hides-amid-saudi-arabias-oil-wealth
Saudiarabien rapporterar således inte gärna officiella siffror om fattigdom till världsbanken eller andra internationella organ. Men kännare med insyn i landet, samt regeringens egna siffror på hjälp till nödställda pekar på att över 670 000 familjer lever i fattigdom – det skulle motsvara ca 3 miljoner människor, av en total infödd befolkning på 18 miljoner, så det är inget litet eller marginellt problem.
Då har man inte ens tagit med de miljoner gästarbetarna som i praktiken utför allt jobb i landet med i beräkningen. Samtliga gulfstater har importerat miljontals gästarbetare från runtom i världen, att utföra grova eller obehagliga kroppsarbeten samt som tjänstefolk. Rapporter visar att vissa av dessa lever under usla förhållanden. Men regeringen verkar ytterst obenägen att erkänna att problemet finns, och under den hårda censuren är det svårt att få gehör för förändringar borde ske. Alla gästarbetare är inte fattiga i meningen att de lever i armod, men förutom ett toppskikt av kvalificerade yrkesmän från främst Västländerna är deras inkomster blygsamma med landets mått och deras liv svårt beskurna. I praktiken är de rätts- och egendomslösa och totalt beroende och undertryckta av sina herrar vilka ofta inte tvekar att exploatera dem hänsynslöst och i fallet med t.ex kvinnliga anställda heller inte skyggar från sexuella eller andra former av personliga övergrepp. Likt forna tiders slavar, som de till stor del ersatt.
Ett annat faktum som försvårar fattigdom i Mellanöstern är att området är instabilt, med många till tänderna beväpnade stater och etniska och religiösa konflikter som pyr under ytan. Inget illustrerar detta bättre än Israel/Palestina-konflikten.
Israel & Palestinierna – flyktingar, krig och fattigdom
Den omtalade konflikten mellan palestinierna och staten Israel har fattigdom som en viktig komponent. Den 45-åriga ockupationen med dess katastrofala effekter på de arabiska invånarnas förmåga till ekonomisk utveckling har skapat några av de mest förslummade platserna på jorden. Nästan 50% av befolkningen i Västbanken, och nästan 80% i Gaza lever i mycket svår fattigdom. De allra sista åren har den palestinska ekonomin sett en modest uppryckning – men avsaknaden av en slutlig uppgörelse mellan staten Israel och den palestinska myndigheten sätter svåra hinder för den ekonomiska utveckling som behövs för att minska fattigdomen på sikt. Till dess kan den palestinska myndigheten inte importera fritt, inte utöva kontroll över egna resurser eller sin skattebas, eller få tillgång till internationella marknader. Beroendet av utländskt bistånd är starkt – ca en tredjedel av den palestinska budgeten härrör från utländskt bistånd, och hälften av nödhjälpen till den palestinska befolkningen betalas av biståndet.
Ur fattigdomssynpunkt är det palestinska problemet inte bara begränsat till de palestinska territorierna. Efter 1948 då de första palestinska flyktingarna flydde och än mer efter kriget 1967 har miljoner flyktingar etablerats i stora flyktingläger, både intern i Västbanken och Gaza och i de omgivande grannländerna. De flyktingarna har varken tillåtits att återvända eller integreras i de länder där de befinner sig. De palestinska flyktinglägren är veritabla fattigdomsfällor med begränsad tillgång till avlopp, el och hälsovård och utan omfattande hjälp från det internationella samfundet skulle stora delar av befolkningen svälta.
Israel, som är det land som mest avviker från de ovriga ifråga om dels religion och institutioner samt grad av demokrati, i alla fall för sin judiska befolkning, har tyvärr mer och mer kommit att närma sig de övriga, och dess eget fattigdomsproblem har ökat på senare år. Även inom staten Israel från före 1967 års gränser ökar klassklyftorna markant och en nyfattigdom har uppstått, delvis pådriven av den pervertering av ekonomin och allokeringen av resurser till den jättelika militära apparat som detta lilla land tycker sig behöva hålla sig med, samt de kostnader och snedprioriteringar som vidlåder bosättningarna och att en hel sektor av samhället, de ultra-ortodoxa, kräver subsidier och statliga interventioner för att upprätthålla ett samfundsliv som är skandalöst icke-produktivt för samhället i övrigt.
Trots att Israel är ett OECD-land med en blomstrande högteknologisk industrisektor lever en fjärdedel, ca 25% av befolkningen, i fattigdom. Talet är mycket högre bland ortodoxa judar, ryska invandrare och förstås – israeliska palestinier. Värt att omnämna i sammanhanget är att Israel omsätter ca en femtedel av sin BNP på rena försvarsutgifter, mer om man tar in industrier som har både militära och civila verksamhetsområden.
Algeriet – Terrorism, Korruption & Fattigdom trots oljereserver
Exemplet Algeriet slutligen, visar på att trots att ett land har oljerikedomar kan korruption, interna konflikter och auktoritärt styre göra att stora delar befolkningen ändå kvarblir i armod. Speciellt på landsbygden, där arbetslösheten är omfattande, grasserar nöd och brist på modern infrastruktur. Det blodiga kriget mellan regeringstrupper och islamiska väpnade grupper som GIA på 1990-talet gjorde situationen än mer akut och slog mot transporter, utbildning och hälsovård på landsbygden. Efter att en normalisering inlett på 2000-talet har situationen något förbättrats, men i dagsläget är ännu 22,6% av befolkningen under den nationella fattigdomsgränsen. Precis som i Egypten är arbetslösheten vitt spridd bland de unga, och ca 70% av befolkningen under 25 år arbetslös, och den totala arbetslösheten ca 16%. Dessa måste leva på ströjobb, och när de bildar familj är risken stor för att barnen föds in i fattigdom och behov av sociala insatser. Precis som i Tunisien och Egypten har detta lett till omfattande protester mot regeringens politik.
Nästa del i serien av inlägg om fattigdom kommer att ta upp fattigdomen i Latinamerika.
Denna Artikelserie ingår i en följetong av artiklar/inlägg om Fattigdom – se kategorin: Om Fattigdom i Världen
←Klicka på bild för del 4 av Serien: Fattigdomen i Afrika
*****************************************
Se också Indomitus publicerade (i tidningen Utblick) artiklar om Egypten och Det Muslimska Brödraskapet, som visar på hur repression, religion och fattigdom samverkar i detta centrala och avgörande land i mellanöstern. Artiklarna skrevs alledeles i början av den Arabiska Våren men har ännu bäring på siutiationen där.
———————————————————–
Artiklar och Källor
Afrika Söder om Sahara
- http://content.yudu.com/Library/A1qew5/TradeLiberalizationa/resources/index.htm?referrerUrl=
- http://news.egypt.com/en/2010062711600/news/-egypt-news/un-report-poverty-in-egypt-is-inherited.html
- http://en.wikipedia.org/wiki/Standard_of_living_in_Israel
- http://en.wikipedia.org/wiki/Palestinian_territories
- http://en.wikipedia.org/wiki/Economy_of_the_Palestinian_territories
- http://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-3124397,00.html
- http://www.jewishjournal.com/articles/item/poverty_in_israel_the_divide_deepens_between_the_haves_and_havenots_2007030/
- http://www.haaretz.com/jewish-world/features/israel-s-greatest-threat-is-not-security-it-s-poverty-1.337939
- http://www.palestinemonitor.org/spip/spip.php?article13
- http://www.unrwa.org/userfiles/2011050234417.pdf
- http://www.undp.ps/en/index.html
- http://observers.france24.com/content/20081028-poverty-exists-saudi-arabia
- http://www.npr.org/2011/05/19/136439885/poverty-hides-amid-saudi-arabias-oil-wealth
- http://www.informationclearinghouse.info/article3412.htm
- http://books.google.com/books?id=VJc3Yhdc48wC&lpg=PP2&ots=CW_7PkfU2T&dq=palestinian%20refugee%20camps&lr&hl=sv&pg=PR8#v=onepage&q&f=false
- http://www.ruralpovertyportal.org/web/guest/country/home/tags/algeria
- http://www.arab-api.org/cv/belkacem-cv/belkacem/wps0103.pdf
- http://web.worldbank.org/WBSITE/EXTERNAL/TOPICS/EXTPOVERTY/EXTPA/0,,contentMDK:20208487~menuPK:435735~pagePK:148956~piPK:216618~theSitePK:430367~isCURL:Y~isCURL:Y,00.html
- http://en.wikipedia.org/wiki/Economy_of_Algeria
- http://en.wikipedia.org/wiki/Economy_of_Egypt#Poverty_and_income_distribution
- http://www.huffingtonpost.com/2012/05/22/egypt-garbage-city-presidential-elections_n_1536945.html
- http://en.wikipedia.org/wiki/Zabbaleen
- http://inhabitat.com/incredible-garbage-city-rises-outside-of-Cairo/
- http://tundratabloids.com/2011/07/daily-mail-finally-discovers-the-garbage-tending-christians-of-cairo.html
- http://www.ifpri.org/book-6959/ourwork/researcharea/middle-east-and-north-africa?print
- http://en.wikipedia.org/wiki/Social_class_in_Iran
- http://en.wikipedia.org/wiki/Economy_of_Iran#Labor_and_welfare
- http://www.pbs.org/wgbh/pages/frontline/tehranbureau/2011/04/comment-urban-poverty-in-iran-a-sea-or-a-mirage.html
- http://www.brookings.edu/research/opinions/2009/01/29-iran-salehi-isfahani
- http://www.filebox.vt.edu/users/salehi/Iran_poverty_trend.pdf
- http://hdrstats.undp.org/images/explanations/IRN.pdf
- http://www.pbs.org/wgbh/pages/frontline/tehranbureau/2011/03/irans-cities-a-sea-of-poverty.html
- http://www.ifpri.org/book-6959/ourwork/researcharea/middle-east-and-north-africa?print
Allmänna källor
- Se Världsbanken för olika uppskattningar eller analyser av fattigdom: http://data.worldbank.org/topic/poverty,
- http://web.worldbank.org/WBSITE/EXTERNAL/TOPICS/EXTPOVERTY/EXTPA/0,,contentMDK:20202211~menuPK:435069~pagePK:148956~piPK:216618~theSitePK:430367,00.html
- http://web.worldbank.org/WBSITE/EXTERNAL/TOPICS/EXTPOVERTY/EXTPA/0,,contentMDK:20210352~menuPK:435735~pagePK:148956~piPK:216618~theSitePK:430367,00.html
- http://web.worldbank.org/WBSITE/EXTERNAL/TOPICS/EXTPOVERTY/0,,menuPK:336998~pagePK:149018~piPK:149093~theSitePK:336992,00.html
- CIA Faktbook för listan över länders fattigdom – in på enskilda länder under varje landslistning https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/fields/2046.html#ch
- http://www.globalissues.org/issue/2/causes-of-poverty
- http://en.wikipedia.org/wiki/Poverty
- http://en.wikipedia.org/wiki/Poverty_threshold#National_poverty_lines
- http://en.wikipedia.org/wiki/Homelessness#Statistics_for_developed_countries
- http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_percentage_of_population_living_in_poverty
- http://en.wikipedia.org/wiki/Gini_coefficient
- http://www.poverty.com/
- http://hdr.undp.org/en/statistics/
- http://mycontinent.co/African-Revolution.php
- http://arab-aa.com/2010/02/19/poverty-tourism-exploring-the-slums-of-india-brazil-and-south-africa/
- http://farmlandgrab.org/post/view/20134 (Food Crisis and the Global Land Grab)
En liten söndagsteckning: En Prinsessa rider ut…
För Alma kommer en bild som jag alltid tänkte färglägga, av hennes Prinsessa Julia som i sin häst smörblomma och hjärtespjutet rider ut från sin borg…
Med hjärtespjutet rider prinsessan ut för att leta efter Draken
Lite trött och sliten efter lite galej på lördagen finns inget som lägger lisa på saker som ett litet test av ”snabbmålning”, som jag hoppas skall komma väl till pass. Framför allt för att sätta färg på de många bilderna med Julia och draken Pelle som ligger färdiga eller på skisstadiet.
En av de bilderna, som blev klar för en tid sedan, var en skiss på när prinsessan rider ut på sin häst och man får se lite hur hennes astridlindgrenland-söta kungarike ser ut…
Istället för att renteckna den så gick jag direkt till färgning av blyertsskissen, för att se hur det blev. Resutlatet är inte något fantastiskt men ändå. inte så dumt… Med en reducerad palett och utan att konstra med för många lager går det att få någorlunda hyfs på bilden ändå, även utan de klara linjer som en riktig tuschning skulle ge.
Senare kan man kanske efterbearbeta dem mer, om man så vill, och införa lite mer mjuka övergångar kanske…
Jag hoppas förstås att Alma skall gilla den.
Fler bildet och inlägg med den käcka Julia kan hittas på
Recension av Strindbergs Stjärna av Jan Wallentin
En bokrecension av Jan Wallentins ”Strindbergs Stjärna” artar sig till en bokläsares förteckning över några förlorade timmar som inte kommer tillbaka.
Ett utdrag:
”Jag tvekade att ge den här boken betyget ”usel” rakt av. Den är nämligen snäppet bättre, om det är rätt ord, än den genomgående totalusla ”Den Försvunna Symbolen” från Dan Brown som redan recenserats. Men sedan mindes jag att den potentiellt intressanta bakgrunden med Andrée-expeditionen och första världskriget helt och hållet kastas i soporna av en absurd och ospännande blandning av UFO-uppslag, spiritism och pseudovetenskap. Liksom att Wallentin nästan helt saknar förmågan att ta de bärande trådarna bakom intrigen och avtäcka dem litterärt integrerat i handlingen istället för att ta till det Brownska greppet med träaktiga ”förklaringsseanser” där allt uppenbaras som om vi satt på en skolbänk. Det ungefär lika spännande som att läsa en manual…”
Se den fullständiga recensionen i
https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/
Rollator 3000 för den som är ung i sinnet?
Eller, ja… Så här är inför Kristi Flygare är det ju uppenbart att vissa har glimten i ögat och inte fogat sig i sin snara himmelsfärd.
Och lägg märke till att den kommer komplett med käpphållare för att banka lite vett i unga slynglar!
Något för Hells Angels äldre gubbs?
VROOOM VROOOM…yeeeah! liksom.
Den fick mig att le. Speciekkt med tanke på att den där, skulpturen måste man säga, faktiskt står i foajén på ett äldreboende här i Stockholm. Några av de som byggde landet har uppenbarligen lite humor och självdistans, det är kul att se.
En bild säger mer än 1000 ord… om Venus och vår plats i Universum
Ett foto som illustrerade pappersupplagan av SvD förra veckan fäste ännu en gång uppmärksamheten på vår plats i världsalltet.
Det var i en recension av boken ”Jakten på Venus” av Andrea Wulf, och som handlar om det sällsamma vetenskapliga fenomenet Venuspassagen.
En Venuspassage inträffar när Venus passerar jorden i en vinkel som gör den synlig från solen.
SvD Onsdag 9 Maj
Synlig. Med blotta ögat. En annan planet.
Bilden ifråga, som illustrerade texten, togs från Einstein-tornet vid Astrofysiska Institutet i Potsdam-observatioriet. På projektionen av den pekade astronomen Knud Jahnke ut Venus i relation till Solen, även på det avståndet. Kom ihåg att Venus ändå är 108 miljoner kilometer framför solen på den bilden. Så solen är egentligen mycket mycket större än så. Ändå ger den en känsla för de där himlakropparna, som är verkliga, fysiska objekt. Och Venus är nästan lika stor som Jorden, Det är vår tvilling vi ser där.
Venus
Fantastiskt är det. Åter kan vi se, verkligen se med egna ögon, vår plats i Universum. Ett klot snurrande runt ett gigantiskt exploderande gasklot: ett av 100 miljarder bara i vår galaz; men en där människoapor tack vare evolutionen kan blicka ut och uppskatta väldigheten i de mekanismer som av en lycklig händelse råkade spotta ut oss.
Se texten till artikeln nämnd ovan i http://www.svd.se/kultur/litteratur/ett-himmelskt-aventyr_7182691.svd
Introduktion om planeten Venus i http://en.wikipedia.org/wiki/Venus och venuspassager http://en.wikipedia.org/wiki/Transits_of_Venus
INDOMITUM LIBRORUM
Paulus Indomitus lanserar en samlingssida för bokrecensioner, Indomitum Librorum, där främst lästa romaner, men ibland också en och annan faktabok kommer att tas upp till närmare behandling.
Det kan verka lite bakvänt, eftersom undertecknad läser facklitteratur till 2/3. Men det bygger på den egna erfarenheten att andras tyckande eller analyser har ett större värde vid läsningen av skönlitteratur. Man förlitar sig på ett annat sätt på omdömen och tips där, säkerligen för att folks smak är viktigare för oss vid de tillfällena. Jag har själv haft stor glädje av andras tips om böcker, läser ofta de stora dagstidningarnas bokrecensioner och besöker gärna vissa hemsidor sidor som tar upp böcker, som bokhora.se. Sedan årets början för jag en slags notering med bild och länk till de böcker som jag läser på min fria tid på bloggen. Dags sålunda att ta steget till ett eget bidrag, i form av en slags bokblogg anknuten till huvudbloggen.
En del av de där romanerna eller övriga böckerna kommer att komma upp på huvudbloggen också (Se t.ex Ildefonso Falcones ”Katedralen vid Havet” och Richard Dawkins ”The Greatest Show on Earth”): dessa har någon form av speciellt anknytning till andra ämnen som annars tas upp här, och kommer då att markeras på Indomitum Librorum med ett kort utdrag från den längre recensionen och en länk till den fulla recensionen på huvudsidan.
För närvarande ligger recensioner av en handfull böcker från Stephen King, Albert Camus, Simon Scarrow, H.P. Lovecraft, Tom Rob Smith, Richard Dawkins, Dan Brown och Ildefonso Falcones uppe på sidan, men det kommer snabbt att växa…
Förutom ett omdöme av mer eller mindre långradigt slag delas också betyg ut, i Indomitus egen lilla skala upp, från Usel till Utmärkt.
Indomitus Betygsskala – från Utmärkt till Uselt
Om bokbloggen har ett syfte utöver att utjämna en tacksamhetsskuld av sorts, är det för mer läsande, om det kan hjälpa till med det. Tiden är begränsad och det finns mycket som pockar på vår uppmärksamhet. Därför tas också en del böcker upp, som verkligen inte är att rekommendera. Undertecknad är en allätare, och inte sällan slinker riktigt usla böcker med – till skillnad från wannabee-konnässsören läses dessa trots allt till slutet. På boksidan kommer det att varnas för dylika stolpskott, alltid med förbehållet att smaken är olika, och att olika sortets böcker har olika bruk, för olika tillfällen.
Den som läser är aldrig ensam, eller inlåst. Utnyttja det privilegium det innebär att leva i en era och i ett land där böcker är allmänt tillgängliga. För bildning och vidgade vyer, läs. För inkännande med det osedda, de man aldrig mött, läs. Känn dig själv, genom att läsa och utsätta dig för det orörda, det nya, det spänningsfyllda eller inåtblickande. Kanske skall vi mötas där, bland bladen som för bort, och öppnar portarna till det väsentliga, det som gör människan till allt hon är.
Läs.
Bokbloggen direkta adress är
https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/
Sidan har en länk från huvudsidan via en flik högst upp bland kategorierna och undersidorna.
Ildefonso Falcones – Katedralen vid Havet
Inför att Paulus Indomitus skall expandera med en ny sida för romanrecensioner kommer här ett första och tämligen fylligt tyckande om en bok som länge låg och väntade på att läsas, och förorsakade en hel del huvudbry och introspektion…
“Katedralen vid Havet” Ildefonso Falcones, Bazar Förlag, Stockholm 2006, Sv. Uppl. 666 s. – Roman
I det sena 1200-talets Katalonien föds en pojke efter ett övergrepp från en adelsman som sedermera tvingar fadern att fly med sin son Arnau och ta sig till den blomstrande handelsstaden Barcelona, den viktigaste staden i västra medelhavet. Pojken växer upp där, och i Ildefonso Falcones ”Katedralen vid Havet” (La Catedral del Mar) från 2006 får vi följa hans liv och öden från gömd flykting och hantlangare i ett katedralbygge upp genom samhällstegen till en uppburen position som rådsherre i Barcelona. Under vägen stöter vi på krig, pestens härjningar, inkvisitionen, romantiska förvecklingar, sociala orättvisor och religiösa konflikter och ges en ingående insyn i högmedeltidens Barcelona.
Dramatiserad Historiebok
Det finns en tendens hos ambitiösa författare av historiska romaner att vilja ge en komplett historielektion om den miljö där deras böcker utspelas. Något som är förståeligt. Med tanke på bristen på historiekunskaper hos moderna läsare är det närmast ett måste att förklara vissa historiska fakta som delar av berättelsen. Men samtidigt är det ett otyg. Stora stycken av fakta som läggs ovanpå narrativet för att förklara vad som händer bryter ens kontakt med handlingen och inkännandet med protagonisterna. Den ständiga hänvisningen till bakgrundsfakta aktualiserar också ett annat problem, nämligen att den skapar ett dokumentärt krav – eftersom fakta görs så framträdande blir det viktigt att få till dem rätt. De får således antingen hjälpa eller stjälpa läsupplevelsen.
Karta Medeltida Barcelona
Undertecknad har läst en del om just det medeltida Katalonien, med inriktning på just slutet av 1200-talet och framåt. I förstone är det ett plus. Man blir alltid glad när någon vill skriva om en period eller region som man har ett speciellt gott öga till. Men. Problemet är att man också hittar felen, eller förenklingarna. Falcones har inte så många rena faktafel. Men hans sätt att introducera vissa företeelser först på en viss given plats i handlingen känns konstig och ger i alla fall en historiskt inkorrekt bild– som till exempel fallet med inkvisitionen, som kommer in i handlingen påpassligt en bit in i boken. Men den katalanska inkvisitionen var en etablerad företeelse redan när handlingen i boken tar sin början och skulle ha uppmärksammats av envar som tillbringade mer än en kvart under den perioden. I boken dimper den plötsligt ner på ett väldigt konstigt sätt – historielektionen spelar författaren spratt. Istället för att jobba in fakta gradvis i små stycken i berättelsen måste han välja när han skall släppa sin stora trave historiekunskaper, och ducka för företeelser fram tills dess.
Santa Maria del Mar, bokens ”Katedral vid Havet”
Det kan verka petigt, men tyvärr är det här symtomatiskt för ett knippe brister som alla har att göra med Falcones svårigheter att göra en fullödig roman av sitt faktamässigt rika källmaterial.
När NEO i Matrix framstår som trovärdig och komplex… har man problem
Till att börja men är huvudkaraktären Arnau Estanyol märkligt färglös. Idén är att han skall vara en ”everyman” som vi skall identifiera oss med. Men ofta känns hans vacklan och allmänna tvehågsenhet lite… konstruerad. Han låter bli att handla, känns det som, just för att driva handlingen framåt. Och hans ädla drag är mer än lovligt naiva. Runtom honom utnyttjar folk varandra, ett knivskarpt ståndssamhälle råder och man måste trampa eller bli trampad på. Sociala relationer är starkt hierarkiska. Men Arnau glider som en slags modern ömsint man genom allt det där, lika godtrogen och renhjärtad som när han föddes, trots att han utsätts för trauman, trots att han är en social klättrare, trots att han har flera förhållanden.
Stora Rådets Sal, där Arnau också får säte i boken
Speciellt hans relationer till kvinnor och romans känns störande till slut, och också tämligen anakronistiska. Medeltiden var tvärtemot vad många tror en ganska pang-på-rödbetan period – det är först senare, under renässans och framför allt motreformationen, som den kristna sexuella traumatiseringen tog fart. Men Arnau står fri från tidens strömningar – trots att han är gift med en förvisso högfärdig men ändå snygg och ung adelsdam som inget mer vill än att bli befruktad av honom håller han munklikt på sig. Han är störtkär i sin superläckra myndling men låter bli att lägga an på henne ända till slutet för att… varför? Det är svårt att se annat än att författarens vilja att dra ut på berättelsen är det som styr här.
Det, och hans märkliga behov av en otadlig huvudperson. Vilket leder till nästa problem.
Either You Are with Us, or with the Terrori…I mean, the Noblemen
”Katedralen vid Havets” största brist är berättelsens svårt svart-vita världsbild, där hela samhällsgrupper karikeras för att passa in i mallen. De snälla stenbärarna av enklaste härkomst är allesammans rättrådiga, patriotiska och solidariska. De judiska köpmännen är hyvens män, och att de är rika tycks mest vara ett olycksfall i arbetet. Adelsmän däremot, även kvinnliga sådana, är utan undantag svin. En viss anti-aristokratisk bias är förståelig med tanke på den tidens sociala verklighet, men den närmast parodiska uppdelningen i goda och onda klasser framstår här mer än lovligt pamflettartad och motsägelsefull. Och onödig. För mellan utbrotten av goda-mot-de-onda-konflikt som vidlåder huvudpersonens mellanhavanden låter Falcones främst bifigurerna hantera mer komplexa situationer och ställningstaganden. Det gäller inte minst kvinnorna i berättelsen, som trots huvudpersonens fjortisromantiska ryck är mer än bara vackra staffagefigurer, och viktiga för och ofta drivande i handlingen.
1300-talsbild, synagogan i Barcelona
Men hela tiden tuffar hjälten Arnau på, ibland impulsiv och naiv men nästan alltid välvillig, vilket gör att lyckans växlingar känns väldigt påklistrade. Arnau stöter ideligen på folk som vill ge honom gåvor, krediter, adelsskap, rädda honom från inkvisitionen och vadhelst. Han gör inte mycket själv för något av det där – hans lycka är nästan enbart ett utslag av hans ädelmod som alla utom de nattsvarta skurkarna ser, och som får diverse välgörare att lyfta honom till en framstående position utan att Arnau behöver smutsa händerna som en verklig social klättring garanterat skulle ha medfört. Medan ”de onda” är jätteonda, vilket närmast nödvändiggör att de får sina rättmätiga straff.
Att den här enkelspåriga uppdelningen så präglar handlingen minskar spänningen och vanställer också den realism som Falcones på andra håll lägger så mycket krut på. Det förminskar också värdet av den fresk med personer ur många samhällslager som träder fram.
Jämförelser med Carlos Ruiz Zafón är svåra att komma ifrån, trots att vad som mest förenar dem är att de båda har Barcelona som en viktig fond för sina böcker. I Falcones bok är detta ännu mer uttalat än i Zafons böcker. Men trots att de utspelar sig i Barcelona som bakgrund är Zafóns böcker persondrivna, och det är med språkets och den spännande handlingen som han väver sitt nät av intriger i vilken staden träder fram och kommer till liv. Tyvärr är det där mycket mer grovhugget genomfört i ”Katedralen vid Havet”, med vilken Ildefonso Falcones velat göra en slags heltäckande, total exposé över det Medeltida Barcelona. På vissa sätt har han lyckats. Boken saknar sannerligen inte förtjänster – trots allt får man en ingående och mångfacetterad insyn i medeltidens Barcelona som ger mersmak, och lust att (åter) stifta bekantskap med källorna och fördjupa sig. Barcelona är en fascinerande stad, som alla som varit där kan intyga. Man lockas att återbesöka henne och ta en närmare titt på Santa Maria del Mar, den kyrka som byggdes helt av folket och återkommer som en slags samlingspunkt i ”Katedralen vid Havet”och gett boken dess namn.
Man önskar således att Falcones lagt mer vikt vid det litterära i sin bok – nu känns det ofta som om han suttit begravd bakom intressanta källor och faktaböcker som han bara måååste pressa in i boken. Vågar man hoppas att han kan släppa sin svart-vita TV i kommande böcker, vilka gärna får utspela sig i Barcelona, nu när han förhoppningsvis fått sin 666-sidiga föreläsning med sagokaraktär ur kroppen?
”Katedralen vid Havet” rekommenderas för alla som likt undertecknad vill läsa en roman som tar upp Medeltida kommanditbolag, inkvisitionsprocessens formalia och långradiga utläggningar av stenbärares skråregler före 1348. Andra läser den på egen risk.
Indomitus Betyg
Medelbetyg för gott försök
Fler bokrecensioner återfinns i Indomitus nya bokblogg:
https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/
**************************************
Några Kringfunderingar till ”Katedralen vid Havet”
Den här boken låg över 2 år i väntan, och tanken var ursprungligen att läsa den på originalspråket spanska först, för det är min erfarenhet att mycket av dialogers ton liksom tidskänsla är nästan omöjligt att behålla fullt ut i en översättning. Ingen skugga faller dock på Kajsa-Lisa Lönngrenn, den svenska översättaren, som jag vet måste haft en hel del att stå i med alla lokala och daterade uttryck. Historiska romaner bjuder på namn på historiska företeelser som måste förklaras och inte nödvändigtvis har en motsvarighet på det nya språkets breddgrader – som till exempel det katalanska insolvensförfarandet abatut, som det görs mycket av i boken, även om det finns många andra exempel. Ibland kunde man kanske önskat att översättaren vågat ta steget och helt enkelt brutit ut betydelsen av vissa uttryck – som t.ex. i fallet med Via Fora, som ju faktiskt bara var ett mönstringssystem för stadens borgares uppbåd och en företeelse som fanns i olika varianter i många länder och regioner på medeltiden. Varför inte bara kalla det ”allmän mönstring”?
Men, och det här är en poäng- man misstänker att den här tendensen föreligger redan hos författaren, vilken verkar ha drabbats av en svår förälskelse i sina källor. Och det oroade mig för jag är… likadan. Mycket av det som kritiseras om obalansen mellan fakta och litterär gestalning hos Falcones ovan är sådant som jag slår mig själv för och försöker få rätsida på i mitt eget skrivande. Man förstår att han vill berätta om allt underbart spännande som hände och att det blir lite långrandigt ibland. Jag delar hans begeistring av tiden och epoken till 100%. Så pass mycket att jag till min gränslösa fasa upptäckte att flera scener i boken på pricken skildrar sådant som hör till den berättelse jag själv skriver på, ibland på praktiskt taget samma platser. Det märks att vi har liknande källor och intressen, och det är bara att motvilligt gratulera den mer effektive Falcones som gjorde slag i saken.
Se min storyboard ”Kati inför inkvisitionen” nedan – i en scen som nästan kunde varit direkt tagen från ”Katedralen vid Havet, Grrrr…
Kati inför inkvisitionen med ljuseffekter och Mörker
Iron Sky – Rymdzeppelinare, Sarah Palin och ”Heil Kortzfleisch”
År 2018 återvänder amerikanarna till månen och nedstiger på dess mörka baksida för att staga upp presidentens opinionssiffror, och vad de hittar är… övervintrade nazister?
Finsk-Tysk Science-Fiction-komedi 2012. Med Julia Dietze, Götz Otto, Peta Sergeant, Udo Kier mfl.
Så ser i korthet upptakten till den Finsk-tyska filmen ”Iron Sky” som enligt uppgift skall ha kommit till de finska upphovsmännen i en dröm…(en som föregåtts av skapliga mängder Koskenkorva kantänka).
”Iron Sky” är en rätt knäpp historia, som byter ut anfallande aliens av vilka bioduken på sistone fyllts, med de ondaste men också tacksammaste driftsobjekten i historien, nazisterna.
På ett sätt står sig ”Iron Sky” väl i jämförelse med de senaste årtiondenas s.k. ”parodier”. Parodier på genrefilmer har förstås funnits länge, tänk bara Mel Brooks filmer, Monty Pythons produktioner eller den hysteriska ”Space Balls” som var så skruvat sjuk och inte duckade även för de knäppaste skämt att det blev befriande. Men alltifrån ”Den Nakna Pistolen”, då konceptets fördämningar helt släppte, har många mindre lyckade varianter släppts som egentligen inte parodierar utan som rakt av kalkerar en eller flera filmer och stoppar in lite skämt av varianten ”halka-på-bananskal” för att dölja att man inte har några som helst egna idéer… (se ”Scary Movie”-filmerna, ”Meet the Spartans” med otaliga andra).
-Vafan skall man kalla det, travesti? Parodi?
-Det är mer en satir…
-Vi säger väl Satir då…
diskussion i biofåtöljen vid visning
Iron Sky” ställer sig inte i plagierande fållan. Det är en satir med klara parodiska inslag med sikte på bl.a. ”Dr Strangelove” och aliens-anfaller-filmer som ”Independence Day” samt förstås driver med nazister. Men den spinner en egen historia och bygger inte scen-för-scen på sina förlagor, även om en och annan scen, som när reklamgurun Vivian Wagner skäller ut sina underlydande i Hitler i ”Undergången”-sti, är direkt dragna från en andra filmer.
– Heeeil Hitler!
-Sluta med det där! Heil Kortzfleisch heter det!
(PANG PANG SPARK SPARK)
-Jag antar att det heter ‘Heil Adler’ nu…
om titulatur för Ledarhälsning, befälhavare Adler och Månführern Kortzfleisch
Humorn skulle ha kunnat lida av att enbart baseras på ett enda skämt – och visst finns det ett sådant element, men man lyckas faktiskt ändå variera sig lite med skojigheter av typen drift-med-ikoner. Man driver inte bara med nazister, utan rätt konsekvent med Sarah Palin, med Obamas kampanj för presidentskapet, med rymdprogrammen, med Apple… Alla skämt funkar inte och det är rätt taffligt ibland, men några är rätt kul, som i motsvarande Förenta Nationerna där det skojas friskt med jänkarna, Nordkorea och… Finland, ”den enda nation som inte i hemlighet beväpnat sin rymdfarkost” (hehe, bara själva tanken på att Finland skulle ha ett eget rymdskepp är ju lite småkul).
En sak som man kanske saknar lite är en förklaring eller bakgrund till filmens absurda premiss – hur fan kom nazisterna till månen och etablerade sig där? En fånig James-Bond-superskurk-förklaring till det knasiga skulle räckt, men här får man faktiskt ingen förklaring alls. En miss, eftersom filmen rätt klart bygger utifrån de många, delvis konspiratioriska idéer som funnits i svang sedan andra världskriget (och underblåst av bl.a. Goebbels i nazipropagandan), på att nazisterna var i besittning av hemliga ”supervapen” och tekniska landvinningar.
Filmen gör rätt vitt bruk av specialeffkter, men dessa ärr väldigt ojämna – vissa, som rymdstridscener och allmänt allt där miniatyrer använts, är tämligen och ibland oväntat välgjort. Annat, som simuleringarna av låg gravitation, och faktiskt överraskande nog, explosioner, inte alls så bra. Allt handlar om budget antar jag, och ”Iron Sky” klarade faktiskt sin budget delvis med hjälp av sina fans – vad jag förstår kommer något i stil med en tiondel av pengarna direkt från insamlingar från privatpersoner.
Ifråga om skådespelare är den här filmen befriad från stjärnor, förutom kanske Udo Kier som minnesgoda känner igen som skurk i kända filmer som ”Blade” mfl – men annars är det diverse nya och mer obskyra ansikten, företrädesvis från TV, som kommer fram. Skådespelarinsatserna stapplar sig fram, överspelet är ibland monumentalt och har ett par pinsamma lågvattenmärken, men det gör kanske inte så mycket i sammanhanget… oftast.
”Iron Sky” lider egentligen mest av att den spretar lite väl mycktet. Den försöker ständigt ha glimten i ögat, men ibland är det tydligt att man eftersträvat verklig spänning – utan att man bibrigants känslan av att här kan allt ställas på ända. Den som vill ha spänning och konsekvent action gör bäst i att söka sig annanstans, men ”Iron Sky” funkar som popcornfilm för att dra på smilbanden, och med tanke på hur otippat den kom till är det ju rätt roligt att en sådan film alls kan göras. Dessutom är det tveksamt om Hollywood i dagsläget skulle klara av att t.ex. låta nazisterna tala tyska, eller skoja till det med den rätt hädiska stil som ändå genomsyrar filmen, och som mer än lite tydligt drar paralleller mellan nazistisk ideologi och amerikansk höger av det evangeliska och mer extrema slaget som tyvärr allt mer dominerar det republikanska partiet. Filmens slut, som inte skall avslöjas, är också lite småkul med en blinkning till ”Terminator”-filmerna utan att bli för allvarlig.
nazistiska motiv är så pass ikoniska att de i sig blir skämt utplacerade på oväntade ställen – som framgår av lite posteridéer för ”Iron Sky” nedan
Att filmen inte är längre än en timme och 33 minuter är i sammanhanget ett plus – filmen har heller inte så mycket större aspirationer än att roa och twista till vad som är för alla bekanta symboler och kulturella ikoner.
”Iron Sky” får ett svagt, men ändå, medelbetyg för en och en halv timmes småkul försök till satir. Någon ”Dr Strangelove” för 2010-talet är det defintivt inte, men ett par skämt, vissa kul scener, och undertecknads svaghet för Sci-Fi, politiska skämt och nazipastischer drar upp det hela från ”underkänt”.
Medelbetyg för gott försök
——————————————————————-
¨Iron Sky” Oficiell filmsajt http://www.ironsky.net/site/
Ett ord kan säga mer än 1000 bilder – lite kul namn på platser
Det har varit lite dystra och problemfyllda blogginlägg här på sistone med barnsoldater och fattigdom och dumskallarnas ständigt pågående konspiration (och då har ändå t.ex. Breivik undvikits). För några dagar sedan fick en vän mig dock att fundera i lättsammare banor.
Själva nyheten var att en by eller småstad i Österrike efter lokal omröstning skall fortsätta heta Fucking (se http://www.expressen.se/nyheter/fucking-fortsatter-heta-fucking/). Det där har gjort byn till en slags turistmagnet för folk som vill komma in och låta sig småfnissande fotas bredvid byns namnskylt.
Det här platsnamnet kommer av en visst Adalbert von Vucchingen från 1000-talet, länsherre av området. Med åren har stavningsreglerna förändrats och… tja nu står man där med Fucking, Austria. Som synes visar det här på att språket och namnen förändras. Etymologin kommer i glömska, och kvar står ett platsnamn som leder tankarna åt fel håll. Eller rätt, om folk har lite humor. Österrikarna i Fucking röstade ju till slut för att behålla namnet.
Det finns naturlugtvis gott om sådana här kul namn. Svenska namnsammansättningar kan ofta bli väldigt skoj. Den svenska sajten gothbarnie hade en lista på 300 kul platsnamn som det ofta hänvisas till på nätet.
(klicka på bilderna nedan för att komma till respektive sajt)
Men det här är förstps ett universellt fenomen och finns på alla språk – – engelsktalandes fnitter på skoj platser listas till exempes i
Österrikarna påpekade också det där i samband med namnstriden i Fucking. Den tyska nyhetssajten 20 Minuten Online hade med ett bildspel där en del tyska och italienska namn är med…
Spansktalande kan också… med eller utan andra språks inslag
se även
http://www.taringa.net/posts/humor/7349065/Ciudades-con-nombres-graciosos.html
När det gäller spanska kan man konstatera att ”stygga” namn på saker och platser inte är så vanliga, men det kan vara att undertecknad inte fattar anspelningarna…
Själv har man ockås gjort sig skyldig till ett sådant där litet knasigt namn, som kan leda tankarna åt fel håll. När för min berättelse tänkte ut ett namn för den bergskedja som inringade den delvis geografiskt annorlunda motsvarigheten till Italien – det vill säga, Alperna, så tänkte jag just på ”inringning”, och vad som bestämdes var den delvis ekivoka benämningen
ANULUS-BERGEN
(Anulus är ”ring” på latin)
Tack och fotskrap till Kimmen, fosterlandets värn, barn och gummors beskyddare, för uppslaget.
Om Vatikanens Pest – och motstånd inom den Katolska Kyrkan
Även katoliker kan tröttna på sin reaktionära kyrkas monumentala imbecillitet. Runtom i världen finns de som hävdar tron på en allmännelig, katolsk kyrka, och som klarar att kombinera detta med engagemang för verkliga människors liv, för medmänsklighet och solidaritet som är mer än ord. Tyvärr blir de här människornas värsta motståndare just deras egen kyrka.
Det här aktualiserades nyligen när präster i Österike nyligen startade ett upprop som manade till ett slags civilt motstånd mot deras kyrkas misogyna och sexualneurotiska budskap. En grupp präster, till dags dato runt 400 med den Österrikiske prästen Helmut Shüller har helt enkelt bestämt sig för att öppet trotsa kyrkan. På listan över deras fruk-tans-värda brott finns bland annat att de i sina kyrkor vill
- tillåta lekmän (alltså icke prästordinerade personer) att yttra sig i trosfrågor och rikta sig till menigheten i kyrkan (o ve och fasa)
- tillåta att skilda par får erhålla nattvarden, och alltså erkännas som trosfränder och katoliker (kom ihåg att katolska kyrkan forftarande fördömer skilsmässa)
- Verka för prästvigning av kvinnor
- förändra kyrkans attityd gentemot celibatet för präster – i förlängningen borde den avskaffas menar man
Scary stuff, eller hur?
Fördömandena från hierarkin lät inte vänta på sig, och är nästan komisk i sin mästrande ton. Ratzingers proklamation, kommen direkt från guldtronen i vatikanen under en homili, kan ses i
Ingen förändring kan springa ut olydnad, säger påven. Goddag yxskaft? ALL förändring kommer från olydnad av en eller annan sort. Status quo tillåter aldrig stillasittande förändring. Det här avslöjar hur total verklighetsfrämmande inte deras religion, utan deras reaktionära verklighetsbild gjort den Katolska kyrkans ledning.
I USA, det mest religiösa av alla moderna länder, har gapet mellan katolikernas praktik och hierarkins gagg växt till en sannslyldig avgrund. För många blev förtroendekrisen gentemot hierarkin akut efter att det uppdagats hur bedrägligt och kriminellt kyrkans makthavare agerat på den världsomspännade pedofilskandal som uppdagades inom den katolska kyrkan under 2000-talet. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=3620794.
I presidentvalet som nu pågår var den siste utmanaren på den republikanska sidan den katolskt ärkekonservative Rick Santorum, mannen som sade sig ”kräkas” av president Kennedys ord om att han som president inte tog order från påven, och där ”Åtskillnaden mellan kyrka och stat är ABSOLUT”, och misstolkade dem i enlighet med sin fundamentaliska idoti.
Den här snubben gör en stor sak av att han syn på staten och kyrkan springer ur hans tro, liksom en mängd andra hjärndöda ställningstaganden som förnekande av växthuseffekten, rättigheter för homosexuella, kvinnans roll och värdet av allmän högre utbildning. Och han dissar den ende hittillsvarande katolske presidenten för att denne inte var tillräckligt reaktionär. (JFKs tal i sin helhet tål att lyssnas på om och om igen, det är ett av historiens bästa tal i frågan om innebörden av att staten måste vara sekulär, tolerant och fri från religiöst inflytande.)
Få inser att USA i religiöst hänseende går bakåt. Idag skulle ett sådant tydligt tal göra det omöjligt att väljas till vaktmästare i USA, för att inte tala om presidentposten.
Progressiva röster inom den katolska kyrkan, för sådana finns, ställer sig den berättigade frågan om hur det kan komma sig att de som talar för katolska kyrkans kommunitet genomgående tillhör en konservativ, för att inte säga reaktionär, inriktning. Senast drog (Leadership Conference of Women Religious) den största organisationen för katolska nunnor (!) i USA på sig bannor från vatikanen för att de vågar framhålla kärleksbudskapet och omsorgen om fattiga och behövande istället för att gagga i frågan om abort eller homosexuellas rättigheter, där den katolska kyrkan är oerhört snabb att dra ut i härnad. De sanktioneras och sätts under förmyndarskap för vad de inte sagt, och för att de inte ställer sig på reaktionens sida i den amerikanska debatten.
Farliga Radikaler på marsch
Dessa farliga radikala element läxades omedelbart upp. Efter undersökning från Kongregationen för Trosläran – dvs den gamla Inkvisitionen (och nuvarande påvens gamla fögderi), befalldes de att underkasta sig biskoplig auktoritet och låta sina stadgar skrivas om. Så monumentalt är Kyrkans kvinnoförakt och oförmåga att kvinnorna i sin organisation att själva prioritera inom ramen för kyrkans budskap (se http://www.washingtonpost.com/blogs/under-god/post/vatican-report-us-catholic-sisters-nuns-hold-serious-theological-errors/2012/04/18/gIQAWSarRT_blog.html).
Katoliker med ett uns samvete kan vidare med rätta fråga sig, likt bloggen Katolsk vision, hur det kan komma sig att kyrkan ligger i ständig framkant och är alert att uppleva ”hot” mot sin lära från grupper som är progressiva och inkluderande, men tassat på tå och försöker anpassa sig och tona ner motsättningar gentemot grupper som avviker på basis av intolerans, homofobi eller antisemitism. Se http://www.katolskvision.se/blog/?p=5687 apropå att kyrkan snarare än att fördöma vill återintegrera den katolska sekten SSPX, vars framträdande drag är att den stödjer rasister och extremhöger, och förnekar Förintelsen. Vi pratar om snubbar som underkänner inte bara andra Vatikankonciliet (som bl.a. avskaffade latinet som religiöst huvudspråk) – de är mot Franska Revolutionens apeller om Frihet och Jämlikhet (!).
Minnesgoda kanske minns att en av SSPX biskopar, Richard Williamson ”outades” av Svensk TV när han förnekade Förintelsen – se http://svtplay.se/v/1413831/webbextra_langre_intervju_med_williamson
DE HÄR gynnarna skall till varje pris in under kyrkans hägn – men nunnor som vill verka lite mer, tja kristet, de hotas av uteslutning och sätts under inkvisitionens lupp. Det är för sorgligt.
Min käre webbkollega Tannhauser, stolt fanbärare för forna tiders hedendom och outtröttlig gisslare av den katolska liksom andra kyrkors dumheter får överse med att jag, som annars i stort sett delar hans smak för att piska svartrockar, finner upproren inom den papistiska världen positiv och riktar ett ord av uppmuntran för de progressiva av deras trogna. Den dagen den katolska kyrkan gör sig förtjänt av sitt namn, kommer man att kunna överse med mycket av det märkliga dravel som vidlåder dess lära. För vad de där interna striderna visar på är att kyrkan tyvärr inte bara är en religiös insitution, utan en ideologiskt konservativ och uteslutande rörelse, främmande för principen om människors lika rättigheter och en inkluderande och sekulär stat. Det är det, inte så mycket deras märkliga religion, som är problemet.
I Sverige tror vi gärna att den katolska kyrkans hierarki på något sätt ”lugnat ner” sig och övergett sina värsta idiotier. Detta är Fel, vilket kan vara värt att påminna om. Anledningen till att katolska kyrkan numera inte bränner folk levande, proklamerar korståg och sent omsider accepterar vetenskapliga rön har inget med själva institutionen att göra. Det är för att det civilia, sekulära samhället dragit dem skrikande och sparkande in i moderniteten som de tonat ner sig. Inget annat. Som framgår av det Österrikiska såväl som de amerikanska exemplen ligger de auktoritära och repressiva reflexerna hos denna unikt korrupta och tungfotade institution städse kvar under ytan, som en slumrande pest. För att tala med Camus, när han varnar för att släppa sin vaksamhet mot civilisationens fiender:
”[…] han visste det som den jublande skaran var okunnig om och som man kan läsa om i böcker, att pestens bacill aldrig vare sig dör eller försvinner, att den under årtionden kan slumra i möbler och källare […] och att den dag måhända skulle komma då pesten, människorna till olycka och varnagel, ånyo skulle väcka sina råttor och sända dem ut att dö i en fri stad”
Albert Camus, La Peste (1947)
************************************
Tidigare inlägg om Katolska Kyrkan
———————————————————
Mer om det österrikiska uppropet inom katolska kyrkan:
- http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5065100
- http://www.time.com/time/world/article/0,8599,2090629,00.html)
- http://blogs.reuters.com/faithworld/2011/08/31/austrian-priests-defy-catholic-church-clash-with-cardinal-schonborn-looms/
- http://eponymousflower.blogspot.se/2011/09/what-distinguishes-you-from-helmut.html
- http://diepresse.com/home/panorama/religion/751358/Helmut-Schueller_Brief-an-den-Papst
- http://www.kleinezeitung.at/nachrichten/chronik/2810838/ungehorsame-priester-proben-weiterhin-den-aufstand.story
Saken med de katolska nunnornas organisation i USA, omnämns bland annat i
- http://katolskareformvanner.blogspot.se/
- http://www.katolskvision.se/blog/
- http://ncronline.org/news/women-religious/options-facing-lcwr-stark-canon-lawyers-say
- http://www.advocate.com/News/Daily_News/2012/04/16/Vatican_Rebukes_American_Nuns_for_Radical_Views/
För introduktion till den Förintelseförnekande katolska rörelsen SSPX se
Dumskallarnas Konspiration – En Sant Finländsk Armbindel
Förra veckan blev det känt att en funktionär hos partiet Sannfinländarna, Finlands variant på xenofobt och euroskeptiskt parti av en sort som numera förekommer lite varstans i Europa, ”skojade” om att förse folk från olika etnicitet, tro eller ursprung med en form av armbindlar för att polisen lätt skulle kunna identifiera dem.
Humoristen ifråga var Helena Eronen, sekreterare till den Sannfinländske riksdagsmannen James Hirvisaari. Hennes lilla skämtstycke tog formen av ett slags ”förslag” tillkommen som svar på att den finske diskrimineringsombudsmannen kritiserat den finländska polisens utövande av det som kallas för race profiling dvs. att klassificera folk som misstänkta på uttalad grundval av enbart deras etnicitet.
Helena Eronen
”Förslaget” gick i korthet ut på att man skulle förse folk med olika etnicitet och/eller trostillhörighet med väl synliga märken som syntes offentligt för att polisen lättare skulle kunna identifiera vederbörandes ursprung, vilket skulle lända polisarbetet en omätlig hjälp av någon anledning… det var lite diffust det där.
”Förslaget” och bloggposten togs ner efter en våldsam kritikstormen (varför, det var ju bara ett skämt?) men finns att läsa hos bloggen galdum.info (http://www.galdump.info/true-finns-minorities-wear-identifying-marks/), manglad genom Google translate. Men poängerna framgår.
If any foreigner would be required to keep the background telling patches, so the police as soon as he saw first met with at a glance, the “aha, that’s a Muslim from Somalia”, or “aha, that’s a beggar from Romania”. Muslims, it might look like a crescent, which define the color of someone such as a home or starting a national story, the Russians have the hammer and sickle, Cambodian land mine and the Americans have a hamburger.
[…]
If this suggestion seems somehow not-now-maybe-so-good-idea, so what if the pattern to turn the other way around? Then all Finnish citizens can be obliged to carry the patches, which could simply be for example the Finnish lion or the like, for example, or the region could be such tickets, and foreigners to recognize the fact that they do not have patches?
Hihihi. Jättekul. Speciellt de där sista. Så tokigt liksom.
Tacksamt också, eftersom James Hirvisaari därefter har kunnat uttala att varje normalintelligent människa borde förstå att det hela var ett ”skämt” och ”satir” och vägrat att ens kritisera sin sekreterares lilla hyss.
Ooops – vad var det jag kläckte ur mig nu igen?
Den okunnige och hänsynslöse lever ofta i ett medvetet lyckligt dis av ovetskap om sådant som skulle tvinga dem att modifiera sitt beteende. Därför är det faktiskt möjligt, osannolikt men möjligt, att det bara är ett rent sammanträffande att det är ett vanligt trick, brukat av alla möjliga från Putin, Sverigedemokrater till Silvio Belusconi, att påstå att bissarra idéer som utsätts för berättigat förakt är utslag av ”humor”, möjligen ett ”skämt” som ”gick för långt” när man råkat lufta fördomar eller sitt solkiga inre som man sedan inte vill stå för.
Etniciteten innefattar framför allt kultur, språk och religion, men man kan heller inte bortse från att utseendet också har en viss betydelse.
En ung Jimmie Åkesson om etnicitet. Refererat i Sydsvenskan den 22 april 2007.
På samma sätt kanske kunskaper inte är deras forte, så de kanske inte är medvetna om vilken skamlig, föraktansvärd historia själva idén om offentliga märkningar av människor har, om hur historiskt, ända tillbaka till medeltidens början, det varit ett sätt att stöta ut, eller fängsla, eller markera någon för döden. Att frågan kom upp nyligen när man i Finland genomförde att invandrare skall ha bruna ID-kort, och då det påtalades att det där leder tanken in på J-stämplar och annat spännande kan man förstås ha glömt.
Ibland är minnet kort. Om nu saker skulle utveckla sig så att Sannfinländarna tar makten i Finland, låt oss därför påminna dem om historien som en inspiration för att bygga ut deras system, så att det blir rationellt och systematiskt (se ovan).Var inspirationen kommer ifrån, det är ju inte så noga, det har vi ju deras ord på? Det blir iaf praktiskt. För polisen.
Freudiansk blogginläggning
För just Sannfinländarna har ju en del andra idéer som liksom ligger i linje med vad Eronen råkade klämma ur sig i en slags bloggande variant av Freudiansk felsägning. Som att deras manifest anmodar finländska kvinnor att studera mindre och istället ägna sig åt att föda fler finländska barn. De är för att ha ett B-lag av medborgarskap – ett medborgarskap som skall vara ”villkorat” och kan återkallas så att man kan deportera folk som råkar vara fött utsoknes även om de är medborgare… Eller nej vänta – de kanske bara skämtar? De har ju skojat förr, t.ex om att ha en tyst minut vid Kim Jong-ils död.
Men OK, de säger sig vara frejdiga och skojfriska, det är ju bra, för vi är fler som uppskattar humor, och man måste säga att just den humoristiska visionen av Eronens slutkläm med en armbindel för finnar var visuellt skojjig.
Nu är detta en bildmässigt inriktad blogg, så genom ett visuellt citat kan vi väl lyfta fram det skojfriska och humoristiska i Eronens funderingar, vägledd av hennes partikamrat Jussi Halla-aho som själv skämtade med media och själv publicerade en valaffisch på sig själv med horn och hitlermusche (se ovan).
Timo Soini, Sannfinnarnas´partiledare.
Say Heil to the Chief
Kul, inte sant?
Inte? Ja men… enligt Hirvisaari borde varje normalintelligent människa fatta satiren i det där?
*************************
(Förf. Anm. Ett stort tack till Björn för tipset om sannfinpajsarnas stollerier)
————————————-
- Huvudstadsbladet http://hbl.fi/nyheter/2012-04-12/james-hirvisaari-forsvarar-assistents-minoritetsmarkning
- Österbottenstidningenhttp://www.ot.fi/Story/?linkID=193950
- Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14666888.ab
- Dagens Nyheter http://www.dn.se/nyheter/varlden/sannfinlandare-vill-marka-utlanningar
- YLE http://svenska.yle.fi/nyheter/artikel.php?id=242661 och http://svenska.yle.fi/nyheter/artikel.php?id=242636
- Helsinki Times http://www.helsinkitimes.fi/news/index.php/finland/finland-news/domestic/1954-ts-finns-party-mp-s-assistant-suggests-armbands-for-immigrants
Några Bloggar om saken
- Galdump http://www.galdump.info/true-finns-minorities-wear-identifying-marks/
- Nemoo http://nemoo.wordpress.com/2012/04/11/what-ps-mp-aide-helena-eronen-wrote-about-armbands-for-foreigners-in-finland/
- http://nemoo.wordpress.com/2012/04/12/what-ps-mp-aide-helena-eronen-wrote-about-sleeve-badges-for-foreigners-in-finland-part-2/
- http://nemoo.wordpress.com/2012/04/12/ps-parliamentary-group-want-hirvisaari-to-sack-eronen/
- lite lättsammare är lätt hånfulla http://yle.fi/extrem/artikel/musiknoje/43806-Har-ar-nu-den-finlandssvenska-armbindeln
Om Sannfinländarna
- http://sv.wikipedia.org/wiki/Sannfinl%C3%A4ndarna och http://en.wikipedia.org/wiki/True_Finns
Om sannfinländarnas quest för att minska finlandsvenskars rättighet att få vettig samhällservice i sitt eget land på sitt eget språk, Svenska, - http://www.vasabladet.fi/Story/?linkID=156428 och
- http://keskustelu.suomi24.fi/node/9701427
Om ras & etniska märken
- http://en.wikipedia.org/wiki/Badge_of_shame,
- http://en.wikipedia.org/wiki/Yellow_badge,
- http://en.wikipedia.org/wiki/Nazi_concentration_camp_badges
Om de nya bruna utlännings-ID-korten i Finland se
Dumskallekonspirationen Aprilskämtar (4): Kristna Intoleranter hejdas av…Ku Klux Klan?
Det låter som ett Aprilskämt men det är faktiskt sant. Idel 4 av korkskalle-vårstädningen återkommer en favorit i repris, den totalprilliga Westboro Baptist Church vars böghatande stollerier blivit för mycket för självaste Ku Klux Klan…
Årets Match! Westboro-stollar vs Ku Klux Klan-dårar!
Den svårt homofoba (och som av en händelse också Sverigehatande) kyrkan Westboro Baptist Church med sina roliga små ”GOD HATES FAGS” och bokstavligen ”DEATH TO AMERICA” -skyltar är i sig en stollighetens parad som är en gåva som aldrig upphör för denna lilla följetong. Men ännu mer tillsnurrat kul är hur Westboro krånglar till det för evangelisk-konservativa kramare i sitt hemland USA. För vad Westboro church har som grund för sitt prilleri, bög- och kvinnohatet, synen på den auktoritära familjen och den okritiska läsningen av bibeln delas i ju av många av dem.
En kik på Westboro & dess ledare Fred Phelps i Tv4 Nyhetsmorgon när de tackade Gud för Tsunamin som dödade många svenskar….
När Westboro vänder det där mot USA som nation och börjar skymfa säg fallna amerikanska soldater, så blir effekten dubbelt komisk när de upprör de som normalt skulle vara längst ut på den reaktionära böghatar-antiliberalism-skalan, och som får krumbukta sig och förfasas över någon som är från deras sida staketet för omväxlings skull. Som när de neokonservativas eget organ FOX News har att tampas med Westboro- skall vi kalla de terrorister, eller vad gör vi med de här lite för långt gångna själsfränderna? (se t.ex. http://www.nrk.no/nyheter/verden/1.7734694) Frågan varockså om Westboro church kunde förbjudas att störa fallna soldaters begravningar – vilket skulle begränsa den omtalade yttrandefriheten i den amerikanska konstitutionen, som neokonservativa säger sig dyrka.
Men roligast är det ändå när de stackars lokalsamhällena reagerar mot Westboro. Med anledning av Westborokyrkans trakasserier mot soldatbegravningar har medborgare i småstäder vänt sig till motorcykelgäng för att hejda dårarna – ännu en tragikomisk händelse som berörts här tidigare. Men nyligen kom självaste Ku Klux Klan (!) med vita särkar och allt ut för att motdemonstrera mot Westboro. Nu delar de här i princip varje hatfull åsikt utom just det där med patiotismen, så det blev en instans av ”delad stollighet är lika med dubbel stollighet…”.
(se http://www.washingtonpost.com/blogs/blogpost/post/klu-klux-klan-protests-westboro-baptist-church-video/2011/05/31/AGgoiPFH_blog.html och http://thehiphopdemocrat.com/2011/05/30/kkk-confronts-westboro-baptist-church-protesters-at-arlington-national-cemetary/)
************************************
Tidigare inlägg som berör näraliggande ämnen
En vårstädning av dumskallekonspirationer 3: Ultraimbecilla judisk-ortodoxa slår till med eget bildförbud
Del 3 av gisslandet av dumskallarnas konspiration tar sikte på ett slags bildförbud man inte hör lika mycket om som andra: ultra-ortodoxa judars märkliga kvinnoskräck som får dem att retuschera bort USAs utrikesminister i äkta sovjetisk anda…
Konsekvenserna av de ultraortodoxa judarnas sköna kvinnosyn i en modern värld blev häromåret bokstavligen illustrerad när de likt forna tiders stalinister retuscherade bort två av Vita Husets högsta makthavare från ett kort som togs i samband med Usama ben Ladins skjutning. De som den hassidiska tidningen Der Tzitung tog bort från kortet där maktmänniskorna sitter och bokstavligen spanar in tt statligt sanktionerat mord som presidenten och hans rådgivare befallt, var Utrikesminister Hillary Clinton och antiterrorchefen Audrey Tomason. Det hela faller förstås tillbaka på de ortodoxas konsekvent genomförda kvinnohat som förbjuder dem att visa bilder av kvinnor.
För att beordra mord på folk i främmande stater, ta sig in och ta dem och alla som kommer i vägen av daga och sedan slänga liken i havet, nä det är OK, bara man inte råkar se…vadå? En skymt av kvinnlig damstrumpa bland makthavarna som skulle distrahera från den solenna stunden? Eller få intrycket att kvinnor minnsann också kan delta i statliga mord? Eller vad?
Man undrar vad de kippabärande korkskruvsdårarna skulle ha sagt om Hillary vunnit presidentvalet? Skulle de fått lägga ner all bildrapportering från USA?
Denna variant på bildförbud drar inte på sig lika mycket löje som säg Muhammed-karikatyrer, men är exakt samma andas barn, och lika skrattretande korkad.
Den stammar också från en djupt kvinnofientlig ideologi, Denna blogg har föga sympati för individen Hillary Clinton, en cynisk maktspelare och manifestation av dynastiska ambitioner av ett tämligen osmakligt slag. Men det här är ett konkret bevis på de här lallarnas människosyn, en som, vilket redovisats här, inte aktar för att skrämma, antasta och förneda unga flickor som inte bär heltäckande täckelser. Återigen visas det hur reaktionära misogyner av alla kulörer i alla fall alltid har ett gemensamt, och hur i det här fallet judiska, hysteriker och sexuelneurotiker, inte aktar sig från de mest småsinta och tarvliga handlingar när de spelar ut sina låga drifter och vilja att underkuva och trycka ner hälften av människosläktet.
Se mer om den här lilla incidenten i
- http://www.dn.se/nyheter/varlden/hillary-clinton-togs-bort-fran-foto,
- http://svt.se/2.27170/1.2420334/hillary_forsvann_fran_klassisk_bild och
- http://humanistbloggen.blogspot.com/2011/05/vi-uppskattar-kvinnor-for-vilka-de-ar.html,
- http://newyork.cbslocal.com/2011/05/09/ultra-orthodox-paper-erases-hillary-clinton-from-iconic-situation-room-photo/ samt
- http://www.huffingtonpost.com/2011/05/09/hillary-clinton-der-tzitung-removed-situation-room_n_859254.html
En intro till sovjetunionens berömda retuschering av foton kan ses i http://en.wikipedia.org/wiki/Censorship_of_images_in_the_Soviet_Union
************************************
Tidigare inlägg som berör näraliggande ämnen
En vårstädning av dumskallekonspirationer 2: hellre en död flicka än en räddad utan slöja enligt Saudiarabiens ”Moral”-polis
Del 2 av en vårdagjämningsserie om Dumskallarnas Oupphörliga konspiration. Idag lämnar vi kommersialism och stendum idoldyrkan som kostar människoliv och rör oss åter mot det glada (?) Arabien där det är viktigare med slöja än att stå i lågor för att räddas av brandkåren
En speciell föraktansvärd samling idioter och intoleranta skitskallar utgörs av saudiarabiens mutaween (”volontärer”) eller religiösa ordningsstyrkor. Folk som använder uttrycket ”moralpolis” bör begrunda att det här är en riktig moralpolis, vars uppgift det är att genomdriva saudiarabiens absurda sedlighetslagar med käppar i hand och om så krävs på allmän plats misshandla t.ex de kvinnor som vill lätta på slöjan.
Lägg märke till att de här snubbarna verkar i ett land där miljontals främmande gästarbetare, ofta kvinnor, är fullständigt rättslösa och regelmässigt sexuellt antastas inom hemmets fyra väggar (se t.ex. http://www.butterfliesandwheels.org/2009/the-plight-of-migrant-workers-in-saudi-arabia/). Det är heeelt OK för skäggmupparna. Men om en kvinna ute på gatan försöker sig på att köra bil, eller lätta lite på slöjan i en av världens varmaste länder, kommer de här gynnarna och slår ner dem. Eller värre.
OK klassen, så här skall ni slå på ett fromt sätt…
Just hur totalt avskyvärt människofientliga de här lallarna är framgick för några år sedan (2002) i en incident i Mecka när de vid en brand i en skola lät ett antal unga flickor brinna till döds, hellre än att låta brandmän rädda dem. Eftersom flickorna inte var helttäckt och propert klädda därinne, och därför inte fick komma i kontakt med brandMÄN (det finns förstås inte kvinnnliga brandmän i Saudiarabien). Se http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/1874471.stm och http://thecandideye.wordpress.com/2010/04/21/saudi-police-let-15-school-girls-burnt-alive/.
Efter Mecka-branden fick mutaween minskade befogenheter, såvitt är känt (http://www.albawaba.com/blog_roundup/two-teachers-die-students-saved-another-saudi-girls-school-fire-401980). Men grundbulten med den religiösa diskrimineringen fortsätter, och förra året dog 2 lärare i en annan brand i en flickskola, eftersom byggnaden var klart mycket sämre än vad som annars är reglerna för en skolbyggnad, och det spekuleras i att många utgångar var låsta och i flera fall förkedjade, vilket är vanligt i byggnader där kvinnor samlas (http://observers.france24.com/content/20111121-saudi-arabia-girls-jump-window-deadly-blaze-consumes-school-jeddah). De unga studentskorna blev tvungna att kasta sig ut genom fönstren i scener som måste påmint om vår egen Göteborgsbrand i Hisingen – men här förvärrades situationen av religiösa bruk. Vidskeplighet och dumhet som dödar.
Mutaween är en gåva från himlen för alla som till nöds skulle vilja vända sin intolerans eller religiösa bias åt det motsatta, islamofoba hållet. Således är dumskallarna i sanning en skada för alla muslimer världen över, som svärtas ner av deras blotta existens, och för de som har oturen att leva i saudiarabien är deras närvaro en ständig förolämpning och en tyranniets förkroppsligande. Det skulle vara farsartat, om de inte spred skräck och död också.
Denna blogg har tillgång till kunskap om dessa förhållanden direkt från folk som verkat och arbetat i Saudiarabien, också som gästarbetare som nämts ovan. I vårt nuvarande samhällsklimat är det lätt att racka ner på muslimska dumskallar, och bara så någon inte fattar det, här hejas på den saudiska kvinna som för några år fick nog och bankade en mutaween gul och blå, lika mycket som på de svenska kvinnor som, om de skulle drabbas av sexistiska manliga poliser (och ojojooj, det saknas inte sådana), tar batongen och kör upp i röven på dem.
Och det är med i en feministisk övertygelse, intresse för den muslimska kultursfären och en sympati för inte minst kvinnorna i Islams hus, som dessa och många andra föraktansvärda och repressiva bruk kritiseras – inte för att göda xenofober och hatare från vår egen kultursfär – dessa skulle utan ögonblicks tvekan genomdriva analoga kvinnofientliga åtgärder hos oss, på det kan man vara säker.
UPPDATERING, tack vare underrättelser från alla monoteistiska stollars bane, den blotande bloggen Hedniska Tankar http://tannhauser3.wordpress.com/2012/03/28/allt-detta-och-fru-palin-dartil-en-vardag-att-varda-och-for-ovrigt-ar-det-ju-ungefar-samma-monoteister-har-som-dar som refererar till nyhetssajten Emirates 24/7 har Saudiarabien ökat trycket mot trollkonster och psykiska krafter, allt lett av Ministeriet för fromhet och bekämpande av Synd, Mutaweens hussar, som därmed hittat ny sysselsättning för sina bistra skäggtomtar nu när bränning av skolflickor visade sig vara en PR-miss… se http://www.emirates247.com/crime/region/saudi-steps-up-war-on-sorcery-2012-03-27-1.450545
(Lästips: den läsvärda bloggen Blue Abaya från en finsk skribent boende i Saudiarabien berättar med humor om livet i kungadömet, med t.ex ett inlägg om muttawas eskapader – se http://www.blueabaya.com/2011/08/muttawa-holidays.html)
************************************
Tidigare inlägg som berör överlappande ämne
https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/03/06/sverige-saudiarabien-sant/
En vårstädning av dumskallekonspirationer 1: Steve Jobs-dyrkare och lurade Apple-fantaster
Vårdagjämningen har kommit med sin märkliga 23-timmarsdag, och en vårstädning är av nöden. Här togs en titt på några uppföljningar till redan gjorda inlägg som alla på ett eller annat sätt hör hemma under rubriken ”Dumskallarnas Konspiration”
Först ut något som aktualiserades häromdagen och tagits upp här tidigare.
från lanseringen av Ipad 2 http://www.aftonbladet.se/pryl/article12784940.ab
En av mina sekulära favoriter i dumskallekonspiration och som på ett förmånligt sätt upprepar sig själv med vissa regelbundna mellanrum rör hypen och den genomlurade dyrkan som får annars rationella människor att köa mitt i natten för att köpa ännu en pryttel från Apple, ännu en gång demonstrerad den 23:e mars då, vad var det, senaste Ipad kom ut (?) Här har förut påtalats en del om det ganska framträdande stolliga draget som byggts upp runt Apple, dess produkter och nu genom sin egen tjockskallighet framlidne grundare Steve Jobs.
”Med mod och skicklighet räddade vår hjälte företaget och frälste världen med konsumentelektronik”
SvD Kultur 24:e Mars 2012
SvD Kultur hade i lördagens nummer den 24:e mars en genomgång – ”Appleiana eller Appleevangeliet” – av just den gapande skillnad som möter de fantaster som klamrar sig fast vid sina Apple-prylar, bilden av företaget och dess grundare, och den syn som möter de som granskat framför att företagets förgrundsfigur och Apples affärssed närmare. Och den talrika litteratur som fötts i följd av denna motstridiga bild.
Sam Sundberg gör i http://www.svd.se/kultur/appleevangeliet_6948757.svd en passande hänvisning till Joseph Campbells ”The Monomyth”, som sammanfattar huvuddragen i traditionella hjältemyter, och som verkar ligga som mall för framställningen av Steve Jobs för hans dyrkare. Vilket förklarar de märkliga dödshot och annat som drabbar de som vågar sig på att ifrågasätta mannens karaktär, granskar den företagskultur som blivit allt mer sluten och exploaterande, i direkt motsättning till mediebilden av ett slags lekfullt och människovänligt företag eller påpeka att Apples tillverkningsprocesser sker under bitvis slavarbetsliknande och dödsbringande förhållanden.
Det är väl det där sista som är mest avslöjande. Fjärran från att likt andra konsumenter kräva att deras favvismärke skall börja bete sig lite mänskligt och hänsynstagande, speciellt med tanke på hur absurt mycket pengar de tjänar, så har apple lyckats skapa en kult kring sig av konsumistiskt dyrkande köpare som försvarar företaget mot varje attack.
Det kunde synas att det är mycket med just religiösa dumheter en masse som tas upp här och visst, religiösa samfund har ett slags försprång på gruppbaserat korkskalleri av den sort som får en att undra om man skall skratta eller gråta. Men ingalunda exklusivitet. Det här är en slags sekulärt men kvasireligiöst beteende, noga underblåst av marknadsföring och ett konsumistiskt samhälle, som lyckats rätt bra med att skapa kultliknande förhållanden. Härnäst skall vi återbesöka några riktiga religionister och hur de också kan få sina prioriteter helt rubbade av, i deras fall, religiös dogm.
************************************
Tidigare inlägg som berör näraliggande ämnen
https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/10/07/steve-jobs-och-ibleed-apples-morka-baksida/
https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/11/14/mer-om-steve-jobs-apropa-dennis-ritchie/
https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/02/02/ett-ord-sager-mer-an-1000-bilder-om-neofili/
Dumskallarnas konspiration – kusligt lika, de motstående Mördarna
”En Fransk breivikare”. Så kunde man tänka spontant om nyheten om dödskjutningarna i Frankrike den senaste tiden, och det verkar också vara fallet – i alla fall finns det många kusliga likheter
Det är i alla fall det intryck som verkar mest överensstämmande med de detaljer som hittills kommit fram. Om man, istället för att stirra sig blind på puerila distinktioner som mördarens hårfärg eller vilken -ism stollens rouletthjul verkar ha stannat på, och istället bryr sig om hur de tänker, hur hjärnan verkar vara ordnad på de här mordiska, hatiska förövarna av mord i stor skala som draperas med politiska eller föregivet ideologiska motiv.
I skrivande stund har den franska polisen omringat vad de tror vara gärningsmannen till åtminstone sju mord, som barrikaderat sig i ett hyreshus i Toulouse i södra Frankrike. Den utpekade mannen, en viss Muhammed Merah, har varit under bevakning, men lyckades ändå dagarna dessförinnan sått skräck i staden genom att skjuta först en grupp soldater, och sedan tre elever och en lärare vid en judisk skola. Morden genomfördes på nära håll med handeldvapen i avrättningsstil, och mördaren lyckades därefter ta sig från gärningsplatsen med motorcykel.
http://www.youtube.com/watch?v=N-PSLr3Qx2o
Tidningar och medier har varit snabba med att dra parallellen mellan Anders Behring Breivik och Mördaren i Toulouse. I det här fallet kommer det nog visa sig stämma, även om man kan ha en invändning mot djupet i vissas analys. Här har tidigare skrivits en del om Breivik (se länkar nedan), och någon upprepning är inte av nöden, förutom att påpeka att vad som sagts om Stollens världsbild , extremism och våldsimpulser liksom förekomsten av ett hatets språk som legitimerar och och göder varandra med största sannolikhet är direkt tillämpbart även på de aktuella dåden. Men förutom det finns det vissa mer specifika drag hos själva dåden som, med förbehåll för vad som kommit fram, gör de här snubbarna till nära nog spegelbilder av varandra – det är i alla fall intrycket hittills om man ser till flera faktorer runt morden, och innefattar bland annat:
Handgripligheten -Toulousemördaren är liksom Breivik benägen och kapabel att själv, med vapen i hand, gå ut och kallt och beräknat skjuta sina motståndare och handfast döda dem med vapen i hand. Till skillnad från en renodlad bombman eller en shaheed (”martyr”, som islamiska självmordsbombare kallar sig) som har en delvis annan självbild – där spelar sådant som den ögonblickliga skalan, dådets själv ”plötslighet” och i självmordsmördarens fall martyrmotivet in och ger en delvis annan självbild. Toulousemördaren är liksom Breivik en pistolero, en revolverman på heligt uppdrag. Det skulle vara förvånande om inte de två delar samma ”hjälte”- och ”krigar”-motiv i sin självförståelse. I sina förvridna hjärnor ser de sig som stolta krigare som med svärd i hand rensar ut ondskan i världen.
Förrädarmotivet – Notera att de dödade soldaterna är av fransk-arabiskt ursprung. Liksom Breivik i relation till socialdemokraterna i Norge verkar den här mördaren ha en speciell tagg i sidan till just potentiella ”förrädare” mot sin sak. Man kan spekulera, och det är ännu så länge allt det är, i att mördaren anser att soldaterna av härkomst från en föregivet ”muslimsk” bakgrund borde vara med honom, mot den franska staten och den sionistiska konspirationen eller vilket annat spöke som nu utgör hans fiende.
Hatet som inte skyr att göra barn till måltavlor – Det här är ett speciellt gränsöverskridande drag. Det är en sak att slå till hämningslöst och hänsynslöst mot en folkmassa där man vet att det finns barn, eller iskallt, som en Timothy McVeigh i Oklahoma veta att barn kommer att stryka med vid attacken mot ett mål. Men den här sortens mördare ser barn som ett legitimt mål i sig, och skyr inte att gå fram till unga människor i blomman av livets begynnelse för att mörda dem, på nära håll, för att stryka under en poäng. Överskridandet av detta tabu, som även råbarkade terrorister och mördare oftast behåller, ger Breivik och Toulouse-mördaren drag som liknar en seriemördare: ett förfrämlingande och total brist på empati parat med en helt instrumentell människosyn, där även mycket unga människor kan betraktas och behandlas som pjäser och objekt som man kan utradera utan vidare.
Viljan att framträda i media och definiera bilden av sig själv och sina motiv – Liksom Breivik filmade sig själv, skrev sina plagierade manifest och efter infångandet patetiskt försökt komma till tals och modifiera och ”förklara” bilden av sig själv och sina dåd, verkar Toulouse-mördaren ha filmat sina dåd, är benägen att tala med media och ger varje sken av att vilja förklara och själv definiera bilden av sig själv. Den här sortens vilja till självrättfärdigande är av klassiskt snitt och förekommer i varje terrorkommuniké sedan anarkisterna uppfann det politiska terroristbegreppet på 1800-talet. Men i en alltmer medialiserad samtid finns det också ett alltmer påträngande narcissistiskt drag i de där egna presentationerna av jaget, vilket också ger grund för en distinktion. Till skillnad från säg en Hamas-bombare där det som framhävs är kampen och ideologin, och mördaren underkastar sig och går upp i en större sak, tycks de här mördarna, även när de som i Toulouse-fallet verkar vilja orientera sig mot en större gruppering, inte klara av att släppa taget om sin egen person och sina egna bevekelsegrunder. De vill stå i rampljuset själva, i eget namn.
http://www.youtube.com/watch?v=uv3pyBhInYs
Önskan att göra sig till talesman eller frontfigur för en större grupps ”kamp” på ett uppenbart kontraproduktivt sätt – Breivik ville slå ett slag för Norge och den vita västerländska civilisationen som han såg den, och såg sig som en frontfigur i en kamp där han, om än i huvudrollen, hade en ”tyst massa” bakom sig. Likadant verkar det vara med Toulouse-mördaren med hänsyftning till en inbillad kamp med en ”rättrogen” syn på Islam och dess kommunitet. Men som i Breiviks fall, som mer än någon annan händelse skulle kunnat,skadade och misstänkliggjorde de xenofober och rasister som kunde dela hans bevekelsegrunder av rasism, islamofobi och vänsterhat, måste Toulousemördarens dåd leda till att skada just den kommunitet som han säger sig föra baneret för. Muslimer världen över har all anledning att förbanna, och den palestinska myndigheten t.ex. har varit oerhört klara med, vilken skada en sådan extremistisk mördare som Toulouse-mördaren åsamkar deras sak, och sökt ta avstånd från honom.
Här kan man dock kanske se en viktig, möjligen avgörande skillnad. Åtminstone av vad franska myndigheter släppt ut hittills kans det i Toulouse-fallet verkligen finnas en koppling till en större grupp, även om Den Vedervärdige i Toulouse verkar ha agerat tämligen självvåldigt och inte direkt som en lydig soldat. Det där får visa sig.
http://www.youtube.com/watch?v=RJOnk3YuuB0
DNs rapportering dagen innan gärningsmannen greps och man visste det var, illustrerar poängen rätt väl om än antytt (http://www.dn.se/nyheter/varlden/nazistiska-ex-soldater-misstanks). Man misstänkte alltså ett tag en nazistisk f.d. fallskärmssoldat för morden – en fransk Breivik modell A1. Nu var det en jihadist istället. Denna blogg förutspår att högerextrema bloggar och mindre nogräknade tyckare kommer att dissa mediakonspirationen som trodde på ”en Breivik”, och missa poängen helt och hållet. Det var en Breivik.
Så nära ligger extremerna varann.
Skillnaden i namn och hårfärg är irrelevant för offren, och ser man till dådens natur och mördarens psyke så vitt vi kan bedöma den, är de samma andas barn. Liksom de tafatta försöken hos de som innerst inne har någon form av förståelse för de bakomliggande motiven andas samma unkna människohatande luft, antingen de svingar koranen, bibeln eller mein kampf.
Den franska polisen bör få tummen ur – vid skrivande tillfälle hade mannen fortfarande inte ge upp – och skjut för tusan inte snubben i huvudet som frestelsen, den förståeliga frestelsen, måste vara. Denna blogg hoppas att svinet gjorde de här dåden skall ruttna och äta bajs i fängelse resten av sitt liv precis som norska själsfrände, och att hans likasinnade diskrediteras grundligt som de vidriga kräk de är.
********************************************
Inlägg om Anders Behring Breivik och Terrorismens Psykologi
mordaren-i-norge-1-om-stollighet-vald-och-extremism-i-dodlig-kombination
mordaren-i-norge-2-om-extremism-som-orientering-for-stollen
mordaren-i-norge-3-valdet-ger-terroristen-men-vad-ger-upphov-till-valdet
mordaren-i-norge-4-breivik-en-extrem-man
mordaren-i-norge-5-anabola-och-psykopati-forklaring-till-breiviks-vald
mordaren-i-norge-6-motviljans-retorik-som-forutsattning-for-terrorn
————————————————————–
Senaste nytt om jakten på Toulouse-mördaren
- DN http://www.dn.se/nyheter/varlden/polisen-spanade-men-misstankte-aldrig-brottsplan, http://www.dn.se/nyheter/varlden/eldstrid-vid-fransk-razzia, http://www.dn.se/nyheter/varlden/eldstrid-vid-fransk-razzia
- SvD http://www.svd.se/nyheter/utrikes/barnen-skots-i-huvudet_6937061.svd, http://www.svd.se/nyheter/utrikes/portratt-mohammed-merah_6942447.svd
- SR http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5028897
- SVT http://svt.se/2.22584/1.2750269/belagringen_i_toulouse_fortsatter
- Franska medier har ett litet försteg här – se http://www.lefigaro.fr/actualite-france/2012/03/21/01016-20120321ARTFIG00314-toulouse-le-raid-intervient-un-policier-blesse.php med version på engelska för de icke-fransktalande http://plus.lefigaro.fr/note/police-negotiating-with-suspect-in-toulouse-killings-20120321-840887
- The Guardian http://www.guardian.co.uk/world/2012/mar/21/mohammed-merah-profile
- Washington Post http://www.washingtonpost.com/french-police-raid-house-in-toulouse-for-school-shooting-suspect/2012/03/21/gIQAbip4QS_story.html
Inspiration från filmposters och den sköna Rebecca för en kvinnlig antihjälte
Ett räddande av arbetsdatorns filer ger skäl för att fira och möjlighet att ägna tid åt att fila på en skön men fruktansvärd uppenbarelse, den vackra Kati sådan som hon kommer att framstå när hennes själ vänts från ljuset efter inkvisitionens tortyr.
Det såg inte bra ut ett tag där – i en vecka verkade det som om alla bilder med henne, många fler än vad som postats här, skulle vara räddningslöst förlorade. Det är skäl för stor glädje att så inte är fallet. Så fortsättningen på diverse funderingar kring barnsoldater och KONY 2012-kampanjen får vänta.
Rebecca i början av sin tillgymning, sent 80-tal
Kati är den mest genomarbetade av de kvinnliga karaktärerna i min berättelse, med kompletta bildsviter och hela sin livsberättelse från födsel till död beskriven och illustrerad. Min musa, och sinnebilden för Katis utseende, är den amerikanska fotomodellen, b-filmskådespelerskan och stridskonstutöverskan Rebecca Ferratti, vars skönhet och kick-ass-framtoning inte nog kan prisas. Hennes egen kroppsliga framtoning har kommit att förändras med åren, från en påtagligt slank men vältränad till mer och mer styrketränad och bodybuildad.
Det där inspirerade mig under en tid att ägna uppmärksamhet åt den förändring som Kati-karaktären genomgår efter att inkvisitionen torterar henne henne i min berättelse, en traumatisk vändpunkt i hennes utveckling som leder in henne på en våldsammare och mörkare väg. Frågan är hur hur man kan illustrera den inre omvandlingen skulle kunna tänkas avspeglas i hennes uppenbarelse.
Yngre Kati stående se inlägg https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/02/15/lite-puss-o-kram-sa-har-efter-alla-hjartans-dag/
I sin mer utvecklade skepnad blir hon dock ännu mer muskulös. . Det får henne att se lite mer…liksom satt ut, mer maskulin och kantigare, trots att de grundläggande proportionerna förblir desamma. Den underliggande slanka och välformade kroppen är där, men med några små förändringar, väl baserade på vad som är effekterna av stenhård träning, markeras att här har ett skifte skett i inriktning av kroppens bruk, bort från ritt och vad vi skulle kalla intensiv men normal motion, mot en mer instrumentellt inriktad kroppsform. 
Liksom ett annat sätt att bära upp det. Det är svärdet, kampen och en ny mordiskhet som sätter avtryck där, och en ruvande, mer tillbakahållen hållning. Den unga Kati hade ett livligt och intensivt uttryck. Jag ritade henne nu som inte alls utlevande, mer dyster och kall i hela sin persona.
Efter att en vettig skiss i mjuk blyerts (2H-2B-4B) mejslats fram jobbade jag fram varianter och arbetade med skuggorna, svärtan och anatomin i GIMP för att se var skuggorna hamnade bäst och hur kontrasten borde uttryckas. Jag hade tidigt bestämt mig för att föra över den mjukt skuggade och måhända mest realsitiska varianten över till en mer uttrycksfull form, med tuschning.
Med själva den kroppsliga strukturen bestämd kom den nya tuschpenseln väl till pass för att med användande av stark svärta och korsade streckade skuggor trycka än mer på starka kontraster, passande för en mörkare och mer olyckbådande gestalt, men som förhoppningsvis ändå har en länk bakåt, till feminin kropp och ett slags kvarvarande minne av mjukhet och rondör som inte bara är hårda muskler. Det var en övning som vanligt, och brytande av ny mark, men en som nu känns mer bekväm.
Under arbetet med tuschning kom jag att tänka på en diskussion om filmposters och vad de skulle kunna tänkas uttrycka som låg färskt i minne efter några inlägg på ämnet (se t.ex. inlägget om filmposters här). En filmposter och film vars aktier står högt hos mig, Brian de Palmas ”Scarface” med Al Pacino i en av sina mest minnesvärda roller, smög sig in , och som inspiration men mest av allt en slags tribute, monterade jag bilden för att efterlikna den svart-vita postern av Al Pacino.
De två fälten uttrycker dels en starkt renodlad idé, dels den svarta och vita sidan hos protagonisten, i filmen som hos Katis plågade karaktär. Jag kompletterade själva figuren med de talrika ärr som hon bär efter tortyr, som hos henne som framstår som ett märke, likt de hos hennes älskare och antagonist Yakanes kropp, på vad hon varit med om men också på den nya orienteringen mot lidande och smärta i hennes varelse… Jag körde också bilden genom ett filter som får den att se ”fotokopierad” ut, lite mer skitig och mindre perfekt, med vita fläckar i de svarta, och jobbade in den svarta panelen med skuggpartierna på den högra sidan…
Som en blandning av ingivelse, övning och en utflykt i hur man jobbar med uttryck och kroppsspråk var det en bra upplevelse. Datorn Obseqium är död, men Kati och de andra bilderna i den, lever.
*************************
Det här inlägget slutfördes med soundtrack-musik, en personlig svaghet, och Globus – Diem ex Dei från albumet ”Epicon” kändes extra passande för Kati
Mer om Häxeri och religiöst grundad tortyr av barn
Här har tidigare redovisats denna bloggs åsikt i frågor som rör övergrepp som sker i hägnet av en tro på häxeri exorcism och annan sådan vidskepelse.
(Se tidigare inläggen ”Om tro på häxeri, böner och andeutdrivning som dödar” del 1 respektive del 2.)
Ett inlägg av bloggkollegan Tannhauser, http://tannhauser3.wordpress.com/2012/03/12/haxrattegangen-i-boras-fortsatter-med-manga-egendomliga-expertvittnen/tar upp det faktum att det varit märkligt få som vågar påpeka det uppenbara, att en form av häxtro i samband med kristan dogmer är det som underligger den senaste tidens beryktade övergrepp.
Financial Times skriver om häxritualrelaterade mord i UK - klicka bild för att komma till artikel
Denna blogg kan inte se annat än att det är mediernas svårigheter med att ta tag i sådana ämnen som potentiellt skulle vara kontroversiella eller ”splittrande” som kickar in här. Kanske tycker media att de kristna ändå är en grupp på dekis i samhället och vill inte sparka på en som ligger… men det borde inte avleda ett fullständigt redovisande av fakta och de implikationer som personers bisarra världsåskådning oundvikligen för med sig.
Gör tankeexperimentet bara att de övergrepp som talas om skulle skett under hägnet av en satanistisk eller asatroende världsbild. Då hade tidningarna hoppat högt jämfota och rubriker som SATANISTER TORTERAR FLICKOR eller ASATROENDE OFFRAR BARN eller något annat lika stört tapetserat löpsedlarna och fingrarna skulle peka på hur dessa fruk-tans-värda och okristliga missdådare förfar…
Dock vill jag peka på en lite tendentiös glidning, som min värderade bloggkollega tyvärr också inlåter sig till i sitt rättmätiga fördömande av dessa absurda och klandervärda handlingar och de som inte vågar ta bladet från munnen och kalla det för vad det är i det här fallet – exempel på religiöst motiverad idioti och barntortyr.
Ibland påpekas det lite svepande att tron på häxor och fördömande av sådanas praktik, med förföljelse och olika former av exorcism är något universellt – se t.ex. http://societies-religion-culture.factoidz.com/witches-and-their-craft-a-crosscultural-perspective/ och http://www.comparativereligion.com/evil.html.
Men när man talar om exorcism, kan man mena ett ganska brett spektrum av företeelser. Notera att wikipedias definition (i http://en.wikipedia.org/wiki/Exorcism) går tillbaka på Oxford-ordboken, ett rättesnöre för korrekt engelska om det någonsin fanns någon, och denoterar
”the religious practice of evicting demons or other spiritual entities from a person or place which they are believed to have possessed.[1]”
Exorcism är alltså andefördrivning från besatta personer och platser. Och håller man sig till den definitionen kan man säga att ja, jo, då är nog tron på häxeri, andebesatthet och den åtföljande exorcismen ett universellt fenomen, så vitt denna blogg kan utröna .
Här skall inte tas upp exempel från varje upptänklig tro och världsåskådning, utan vi skall hålla oss till det vi känner något så när väl.
I västerlandet kan man tyvärr se att rätt drastiska fall av andefördrivning och straffande av de som anvädner sig av andar inte är något som kristna funnit på. I katolska kyrkans fall kan man till och med argumentera för att en impuls bakom de mer drakoniska straffen mot häxeri var just den äldre romerska, hedniska lagen.
Den som liksom undertecknad är bekant med Ius Duodecim Tabularum (de tolv tavlornas lag) som utgjorde den gamla basen för romersk rätt innan det som senare blev den praetoriska rättskipningen kan följande lagrum i tavla VIII 1a och 1b, (exempel på engelska finns i t.ex. http://avalon.law.yale.edu/ancient/twelve_tables.asp) på att häxeri och förbannelsen straffades med DÖDEN (genom bränning eller korsfästelse, androm till varnagel) vara illustrativ. Notera att staten var en religiös institution med egna gudar och vars handlingar hade en religiös innebörd. Det är i den kontexten sådant som triumftåg, kejsarkult, gladiatorspel och mycket annat måste förstås – liksom att den romerske kejsaren var pontifex maximus, Roms överstepräst (En titel som nu övertagits av – gissavem? Jo Påven).
Romarnas häxfördrivnignar och brännande skall alltså förstås som en form av exorcism. Och då är vi nästan 500 år före kristendomen: tavlorna sammanställdes på 450-talet före vår tideräkning. Vi vet också att de germanska barbarer som invaderade Romarriket från 400-talet och framåt delade romarnas syn på häxeri och trolldom.
Redan de gamla grekerna... häxan Circe från Odysséen
På basis av endast ovanstående exempel blir det genast mycket svårt att tro, att t.ex. de asatroende inte också fördrev andar och/eller avrättade häxor från gång till gång. Kan man bevisa det? nej på grund av bristen på skrivna källor (och denna brist är tyvärr svår för våra dåtida mer, ska vi säga, råbarkade breddgrader). Men det verkar logiskt att man skulle betrakta viss form av häxeri som skadlig och straffvärd – om man tror att den alls är möjlig, så måste den ju följaktligen behandlas som andra handlingar, vilka kan vara skadliga och eller välbringande allt efter deras art och omständigheter. Grundbulten var antagligen samma som i den romerska lagen som tar sikte på trolleri som skadar andra: som orsakar skada i form av injuria (intrång i andras rättigheter, inklusive ekonomiska) eller infamia (förtal ellerhedersförlust), täckande vad vi idag skulle benämna ekonomisk skada och en form av ideell skada. Men notera att straffet efter fördrivning ändå var döden.
Det finns således ingen anledning att måla hedendomen i rosenrött vad gäller häxfördrivning. Lika lite osm någon anann ideologi.
(En liten avvikelse här: notera att i t.ex Hinduismen förekommer omnämnandet av häxor, i sällan i positiva ordalag, både Rig-veda och Bhagavad-gita. Undertecknad plågar sig ibland med den senare, en blodigare traktat än några andra, och kan notera att guden Krishna utför en exorcism och samtidigt dödar häxan Putana i en av de uppbyggliga små historierna – se http://krsnabook.com/ch6.html)
Hinduister gör det -exorcism från Bali...
Hedningar avrättade häxor och fördrev onda andar sedan urminnes tid. Judendomen hade det som en stånde del av sin mythos när deras gud Elohim var en av många, och de kristna tog över det, så det var inte tillfällighet att man inkorporerade en fortsatt tro på häx- och andefördrivning. Vem som än tyckte det var det klandervärt, och man måste se upp så att en essentialsitisk eller partisk syn på dessa saker förmörkar en syn. Förfäderna avrättade folk, höll sig med slavar och betraktade kvinnor som egendom också. Däri hade de fel, och man måste kunna säga det.
...liksom muslimer. Klicka på bild för att komma till artikel med video.
Det ändrar ingenting i rättsfallet ifråga. Anledningen till att det alls dyker upp i domstol nu, med ibland tämligen tveksamma ”expertvittnen” som Tannhauser tar upp, är antagligen en något märklig tanke om att man därmed kan utröna uppsåt. Om föräldrarna och pastorn osv trodde att vad de gjorde inte var skadligt, om de trodde att de försökta ”hjälpa”, kan möjligen straffet bli annorlunda eftersom det blir en annan brottsrubricering om argumentet godtages – mer mot vållande än uppsåtlighetsdelikt. Den argumentationen haltar, eftersom de anklagades oaktsamhet och snabbhet i att tillgripa drastiska medel för att driva ut de häxor de trodde på visar att de var likgiltiga för det lidande som orsakades den verkliga, existerande lilla människa som var där framför dem. Deras tro är inte rimlig, inte ett försvar för sådana handlingar. Oavsett i hur många tusen år man trott på sådant strunt. Vi lever varken i en hednisk eller teokratiskt kristen stat – vår är en sekulär rättsordning, som skall ta hänsyn till påvisbara fakta. Det är det som är frågan här, inte vilka olika sorters villfarelser som är av äldst datum eller var de kommer ifrån. Kom ihåg att om man misshandlade barnet för att främja dess ”Moraliska fostran” eller något annat skitsnack av den typen skulle omdömet bli detsamma.
1 § Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Lag (1983:47).
Föräldrabalken (1949:381), 6 kap, 1 §
Och för att återvända till mitt stöd för Tannhausers tes att tidningarna fegar – kolumner och debattsidor borde fyllas av tyckare som tryckte på det här, och pekar på att ingen tro, INGEN RELIGIÖS ELLER IDEOLOGISK ÖVERTYGELSE ÄR URSKULDANDE FÖR TORTYR AV BARN.
———————————
Se http://en.wikipedia.org/wiki/Exorcism och http://en.wikipedia.org/wiki/Witch-hunt
Se uppsats som tar upp synen på häxor ur just ett straffrättsligt perspektiv i västerlandet http://www.aquinas.edu/history/pdf/dearing_eberle_paper.pdf
Ett informativt blogginlägg om kopplingen mellan tron på demonisk besatthet och vad vi idag vet är olika psykologiska diagnoser och tillstånd som finns hos http://samuelvargthunberg.se/2012/03/11/exorcism-i-en-kort-historik/
Se introduktion till de Tolv Tavlornas Lag i http://en.wikipedia.org/wiki/Law_of_the_Twelve_Tables. För en historisk genomgång av förhållandet till häxor i västerlandet inklusive De tolv tavlornas lag se http://www.1902encyclopedia.com/W/WIT/witchcraft.html. Hela lagsamlingen finns översatt inom ramen för the Avalon project, bedrivet av Yale-universitetet http://avalon.law.yale.edu/ancient/twelve_tables.asp
Några reflektioner för de introverta bland oss
Ett tal på TED och en olycka med min dator ger upphov till en betraktelse över något som många behandlar som vore det ett problem: att vara en introvert, en inåtvänd person.
Jag är inte en utgående person, inte spontant, av naturen. Med många andra, i själva verket en god andel av befolkningen, är jag i ro, och känner stimulans, när jag själv får ta in intryck, skapa och ordna mina tankar i enskildhet.
Susan Cain – the power of introverts, en push för de introverta
http://www.ted.com/talks/susan_cain_the_power_of_introverts.html
Det här handlar inte om att vara asocial eller rädd för att träda inför grupper. Sådant är för sociala fobiker, alternativt folk med dåligt självförtroende som är rädda för andras reaktioner. Jag har t.ex. inte problem med att tala inför grupp, något som gör många människor nervösa. Eller rättare sagt, inte med handlingen i sig. Men det finns en olust där ändå, under ytan, i form av ett visst mått av måhända överkritisk syn på min egen prestation. Som när jag tecknar, vilket är ett annat sätt att presentera något och föra det inre i ljuset, är jag sällan, ja aldrig riktigt nöjd. Det skulle alltid kunna bli bättre. Jag grunnar i evighet på vad jag kunde ha sagt, vänder och vrider på det. Det här är ett förhållningssätt till upplevelser som är reflekterande och kräver en hög grad av inre processande och värderande. En tendens till överkompensation är typiskt för den introverte, som upplever saker och ting starkare, reflekterar över intrycken mycket.
Tänkande, den introvertes forte. Auguste Rodin - Tänkaren
Att vara introvert är inte att vara en människofientlig ensamvarg. Likt alla människor söker man och behöver interaktion med andra. Det goda samtalet, förmedlandet av kunskap, diskussionen – det här är lika njutbart och nödvändigt för oss, om inte mer. Men det är väl avgränsat. Till skillnad från en extrovert person som trivs mitt i vimlet och vill vara där typ, jämt, inträder en form av utmattning hos oss. Det tar mer att tvingas framträda för andra dag efter dag efter dag och ständigt behöva agera i en social kontext. Sociala medier kan vara en underbar sak för många av oss, och ge möjligheten den introverte söker, att ta den input möten ger och själv grunna på saken. Men sedan återkomma. Även om det kan dröja (sociala medier kan förstås också verka som ett evigt cocktailparty för den som så vill…)
Det finns som alltid en gråskala, och varianter. Jag är mer introvert än de flesta, men framstår tydligen samtidigt ofta som en snackpåse och väldigt säker i tilltalet, ja dryg och nonchalant om man får tro många, när jag är ute i världen. Men det där är korta utbrott, avvikelser från regeln. Det ändrar inte den grundläggande tendensen. Jag blir svårt stressad och olycklig om jag inte får fundera och göra mina prylar mest varje dag. Dagar kan gå utan att jag känner större behov av att frottera mig med mängder av människor. Men kontakten med sina närmaste, och även större möten då och då, där man får chansen att göra sig nya bekantskaper, blir förstås viktigare då. Saknad efter andra, och även rädslan för att verkligen vara ensam, övergiven, finns förstås där också – bara på en lite mer utdragen tidsskala.
Introverta vill pussas och kramas också - Auguste Rodin, Kyssen
Det finns en kulturell dimension i hur det introverta manifesteras också. Jag kom att tänka på ett uttalande från Daniel Espinoza, regissören till bioaktuella ”Safe House” om när han första gången insåg hur stor och meckig en amerikansk filminspelning var.
”Den här naturkatastrofen, som är vår inspelning […] Jag tar mig inte in där, det där ser typ, för tok för jobbigt ut”
(hela intervjun finns i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3051&artikel=4991397&play=3804154&playtype=Sändning)
USA är den mest snackiga, mest försäljaraktiga varianten av västerländskt samhälle, och även hos oss mycket sociala människor kan få höra, och känner sig också själva som, väldigt tysta, beskedliga och inbundna där. I jämförelse är det antagligen ett större problem att ha introverta böjelser i en sådan kontext, något som nu börjat uppmärksammas. Susan Cain i videoklippen här är ett exempel – hon står för tusan på en scen och snackar järnet – hur introvert kan man vara då? Men i deras kontext är hon väldigt lågmäld, och behöver mycket tid mellan snackpassen. Jag kan oxå göra jämförelsen med flera länder i latinamerika där kulturen också är mer utåtriktad, mer baserad på snabba kontakter, på många möten och mycket kallprat.
Sverige har ofta ansetts vara ett jantelagsland där alla kniper käft. Det är en grov förenkling, och introverta vet det väl. Att de sociala formerna är mindre extravaganta och mer subtila här, ändrar inte faktum. I själva verket sätter vår konsesuskultur stora krav på anpasslighet, förmågan att socialisera med färra uttalade tecken och signaler. Den introverte riskerar följaktligen att bli mer isolerad här.
Det finns implikationer för många mänskliga fält, inte bara det privata, i att hitta en balans för det där. Inom undervisningen t.ex. blir gruppuppgifter som inte sällan är rätt vagt formulerade allt vanligare – det passar den introverte tämligen illa. Det finns också sedan länge en oro för att trycket att vara konform, och anpassa sig till mängden, kväver kreativiteten. (se t.ex. http://www.psychologytoday.com/blog/quiet-the-power-introverts/201105/creativity-introverts).
Möten och konferenser i arbetet är också en arena där den extroverta personligheten naturligt dominerar – men åstadkommer de verkligen så mycket, de där mötena? Ofta vilar framgången mer på ryggen av det arbete som de mer tillbakadragna utfört i kulisserna och som andra, mer bredkäftade typer, alltför villigt tar åt sig äran för. Det synes mig att kombinationen är det mest fruktbara. Möten behövs för att ge inspiration och nya impulser, nya perspektiv. Har man detta fokus får man ut det bästa av båda världar. Men om social interaktion mest kommer att handla om status, om att försvara positioner och visa upp sig själv, går man miste om den reflektion och det det mer djuplodande insikter som är en mer introvert läggning eller arbetes signum.
En längre presentation av Susan Cain http://www.youtube.com/watch?v=AzlCIS072_Y
I dagens samhälle går riktningen åt andra hållet: ”sälj-dig-själv” och var sprallig -och-utåt-kulturen vinner mer och mer mark. Det här passar tyvärr inte många av oss så där jättebra, men också misstänker jag, inte samhället i stort. Ett samhälle där det är ett socialt tvång att smila upp sig och vara gruppinriktad, där alla drömmer om att vara celeber, ses som sympatisk och vara festens stjärna upplever jag och många med mig som lika tryckande och auktoritärt som en där inbundna och tysta grubblare sitter och trycker för sig. En blandning är som vanligt att föredra, och kanske en större förståelse och acceptans för att folk är olika och att alla typer har något att bidra med.
En introvert hjälte för min berättelse - Yakane reflekterar i sin kammares mörker i Aracanea
———————————————-
Se introduktion i wikipedia om introvert-extrovert, en grundläggande kategori i psykologin http://en.wikipedia.org/wiki/Extraversion_and_introversion
Frågan om hur de här personlighetedragen är biologiskt förankrade diskuteras för närvarande inom forskningen, se artikeln http://www.scienceagogo.com/news/19990228212951data_trunc_sys.shtml
Susan Cains bok har landat och gett bränsle till en diskussion som pågår som bäst i USA, där fokus ofta ligger på om introverta vs extrovert läggning är mer, tja effektiv. Nyttoaspekten går som en röd tråd där, tyvärr måste man säg. Se t.ex.
- http://www.nytimes.com/2012/01/15/opinion/sunday/the-rise-of-the-new-groupthink.html?pagewanted=all
- http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=the-power-of-introverts
- http://blogs.psychcentral.com/creative-mind/2011/03/the-creative-personality-both-extroverted-and-introverted/
- http://selfpromotionforintroverts.com/leadership/745/
Kopplingen mellan kreativitet och en introvert läggning är en omstridd fråga. Forskningen är inte entydig, och kan otlkas på flera sätt. Som vanligt inom psykologin finns flera läger – en kritik av Susan Cains starka tryckande på att introverta är mer kreativa kommer från Keith Sawyer, en anhängare av gruppprocser – se hans blogginlägg http://keithsawyer.wordpress.com/2012/01/16/does-solitude-enhance-creativity-a-critique-of-susan-cains-attack-on-collaboration/. Se också blogginlägg som pekar på andra resultat som pekar i annan riktning, som http://www.bakadesuyo.com/are-extraverts-smarter-than-introverts
Indomitus.blog 