PROMETHEUS – Rymdmonster och Livsfrågor som spretar


Det är inte lätt att slippa alla spoilers som kringlåder en film som ”Prometheus”. Efter drygt en vecka av hört blundande och hållande av öron sägandes Lalalaaaa masade man dock iväg sig för att se på denna omsusade och emotsedda film av ”Alien”-regissören Ridley Scott.

”Prometheus” (2012), regisserad av Ridley Scott, med Noomi Rapace, Michael Fassbender, Charlize Theron mfl. 124 minuter. Skräck-Science Fiction. Filmad i 3D

Taktiken att inte veta något om filmen fungerade på ett positivt bra sätt. Den första chocken kom nämligen redan i biofoajén när det visade sig att filmen var en… 3D-produktion.

Stön. Inte igen (läsare av denna blogg vet att de flesta försök att änvända så kallad ”3D” inte setts med gillande här)

Men sedan kom nästa överraskning. 3D-tekniken i ”Prometheus” fungerar nämligen…riktigt bra, mycket bättre än på flertalet filmer som sökt använda tekniken sedan ”Avatar”. En kännare upplyser mig, och det framgår av lite research, att ”Prometheus” till skillnad från de flesta filmer som försetts med det undlyende ”3D”-epitetet  i sin helhet är filmad med 3D-kameror.

Resultatet är givande. Djupet i bilden, med åkningar i stora berg, mäktiga rymdskepp, stora rum och annat passar för att förmedla stora avstånd och 3D-tekniken gör att man får en helt annan känsla för miljön. Djupkänslan är mycket realistisk och man kan själv fokusera på de olika planen i bildens djup. De stora salarna, landskapet, fordonen, hologrammen… allt lyfter från den ”platthet” man är van vid på ett omärkligt sätt. Man har alltså satsat på att göra 3D ”naturlig” och undvikit de fåniga fjanteffekter med saker som ideligen åker ut i bild mot åskådaren, som bara bidrar till att bryta illusionen.

En biobesökare uttryckte det bäst efter visning – ”Jag tänkte inte ens på det efter 10 minuter.” Det blir helt enkelt naturligt att bilden har djup. Ett klart fall framåt för användingen av 3D.

Överhuvudtaget är fotot och den mycket vackra och genomarbetade inramningen och scensättningen några av filmens stora styrkor. Sådan är Ridley Scotts känsla för det visuella, och han förnekar sig inte.

Tyvärr kan samma sak inte sägas om filmens handling. Det skall sägas att filmens historia redan från början lider av handikappet att kopplas ihop med ”Alien”-filmerna. Det skapar ett knippe förväntningar och en förförståelse av filmen som komplicerar relationen till betraktaren – skall man se filmen som en ren prequel, eller skall man se den som en slags bihistoria som utspelar sig i samma universum som ”Alien”, fast med ett helt annat anslag?

Den här motsättningen har tyvärr byggt in i filmens gestaltning som spretar åt främst två håll.

Den ena historiebågen drar åt vad man kan kalla Existenciell Science Fiction. Kanske bäst företrädd av filmen 2001, är det berättelser där man i en framtida värld ges möjlighet till insikter och utforskning som vi saknar, samt att ställa de stora frågorna om begynnelsen, om existensens natur, om människans plats i universum och så vidare. Science Fiction-inslaget, speciellt temat med en färd, ger en möjlighet till kammarspel där de här sakerna förtätas. Tyvärr förlorar det existensiella inslaget mycket av sin udd ”Prometheus”, helt enkelt för att den skrivs så tydligt på publikens näsa. Istället för att lita på berättelsens inneboende mystik eller karaktärernas inre drivkrafter som en Stanley Kubrick, låter Ridley figurerna prata om Gud, livet, universum och allting i tid och otid på ett sätt som känns påklistrat.

Den andra huvudriktningen i filmen är det bekanta Thriller/skräck-anslaget. Hur den artar sig i Alien-filmerna är bekant, men tyvärr också ett problem för denna film. För vi vet ju vad som väntar. Chansen till överraskningar är minimal. Här kommer dock det mer existensiella eller kosmiska anslaget in och försöker ge filmen en spänning av ett annat slag, där de slemmiga rymdmonstren har en given plats. Men ack, det fungerar tyvärr inte riktigt. ”Prometheus” är, av flera skäl, aldrig riktigt skrämmande.

Det mystiska draget i filmen tar sig inte riktigt, och har dessutom ett helt annat tempo, en annan stämning än de delar som skall vara skrämmande. Känslan av att vi vet precis vad som skall ske, och av upprepning, släpper aldrig riktigt. Betraktar man ”Prometheus” som ”för-film” till Alien-mytologin fungerar det, men såg man den helt för sig själv skulle man inte kunna låta bli att tycka att många uppslag inte alls får komma till sin rätt. Inklusive rymdvarelserna själva. Deras design och utseende går i de fotspår som lades ut av H.R.Giger, ”Alien”-monstret och lookens berömde upphovsman, och är intressanta – men ack så bekanta. Och det är svårt att överrumpla när allt är så bekant.

En annan sak är att många av de mer skrämmande scenerna känns som ditlagda för att de skall vara med bara för att, de tillför inte så mycket till den större handlingen.

Som till exempel när den kvinnliga huvudpersonen (spelad av Noomi Rapace) blir befruktad med en alien som hon tar bort med en modern medicinsk maskin (vart fanns den tekniken i ”Alien”-filmerna som utspelar sig ännu längre fram i tiden?). En scen som kunde varit riktigt rafflande men som stressas fram så att vi inte hinner känna någon riktig spänning.

Att Noomi omedelbart bultas ihop efter att ha fått en handbollstor bit av sin mage bortsliten och därefter är lite öm men i allt väsentligt fit for fight för att kunna fortsätta filmen drar ner trovärdigheten en smula.

Filmen saknar som sagt inte förtjänster. Förutom fin visualisering och 3D-teknik finns här bra skådespelarprestationer, dels från huvudrollen där Noomi Rapace gör en bra handlingskraftig-men-mänsklig-hjältinna, en värdig arvtagare till den ikoniska Ripley i Sigourney Weavers gestalt. Noomi verkar ha fått fart på sin internationella karriär, och man ser henne gärna i sådana här roller.

Dels, och kanske än mer, briljerar Michael Fassbender, som gör en mycket bra tolkning av den obligatoriska androiden i filmen. En varelse som nästan är mänsklig, men vars instrumentella och logiska syn på saker ges ett lätt sinistert drag utan att hemfalla till steroetypen av den Onda Roboten.

Även Charlize Therons figur,  som får stå för de mer kalla och själviska intressena bland protagonisterna, är mindre svartvit än de ”bolagets” män som bebott Alien-filmerna och saboterat för hjältinnan i Ripleys gestalt. Den rollen även kunde gott ha fått ännu mer kött på benen – även här kommer bristen in med trådar och figurer som inte riktigt tillåts utveckla full kraft och istället pressas in i ett slags snabbspår.

Prometheus är alltså ingen riktig fullträff. Filmen lovar mer än vad den håller, de många trådar som tas upp nystas i många fall inte upp, den lider av motsättningar i sitt tempo och berättande som inte gör den fullödig åt något håll, utom rent visuellt. Det är synd. Filmen är dock sevärd. Ett medelbetyg, i sammanhanget något av en besvikelse, delas ut till ”Prometheus”.

Medelbetyg för gott försök

——————————————————————–

Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Prometheus_(film)

IMDB http://www.imdb.com/title/tt1446714/

Filmens egen sajt http://www.prometheus-movie.co.uk/

En sidonot om Feministisk läsning av Alien-filmerna.

Alien-filmerna har sedan sin begynnelse varit omgivna av en otrolig diskussion kring sexualitet och könsfrågor. Det verkar som den mer navelskådande feminismens tänkare (tyvärr) så till den grad hakade upp sig på att Ripley i Aliens var en kvinna att de aldrig riktigt kunnat lösgöra sig från att leta fallossymboler och mer långsökt symbolism i filmerna, som om de vore traktater kring könsfrågor snarare än kommersiella projekt med underhållning i siktet. Det blir lätt överspänt, som framgår av t.ex. blogginlägget http://opinionessoftheworld.com/2012/06/13/is-prometheus-a-feminist-pro-choice-metaphor/, bara en i strömmen av sådana kommentarer. Den här diskursen ligger som en skugga även över svenska diskussioner som den som utbrutit i SvD med anledning av två artiklar kring ämnet (http://www.svd.se/kultur/understrecket/episk-kamp-mot-moderligt-rymdmonster_7211457.svd och http://www.svd.se/kultur/rymden-behover-fler-kvinnohjaltar_7244821.svd). Kära med-feminister, slappna av. Själv ser undertecknad fram åt att se en action/spänningsfranchise där man åter, efter magplasket med ”Alien vs Predator II” kan räkna med att se kvinnliga hjältar kicka rumpa och samtidigt porträttera actionhjältar med en mer mänsklig och trovärdig touch än vad majoriteten av manliga dito klarar. Mera sådant.

About thefeatheredsnake

Legal Consultant hooked on history, art & writing

Posted on 13 juni, 2012, in Bedömt & Betygssatt, Film /Movies, Filmrecensioner /Movie Reviews /Critique, Science Fiction and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink. Lämna en kommentar.

KOMMENTARER TILL INLÄGGET

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: