Kategoriarkiv: All vår början bliver Svår
Tester av nya tekniker och redskap för att rita och måla
Jag är Döden, och jag har länge vandrat…öh, jag menar ridit…vid din sida
Om en teckning av Liemannen, som leder till en ritt genom några historiska representationer av döden.
Idén kom till mig för ett år sedan när min gode vän Johan, utsänd och förvisad av vårt konungsliga Maj:t till lapphelvetet för att underkuva infödingarna (läs: jobbar på länsstyrelsen i Hälsingland) berättade att han gick en kurs i att slå med lie, vilken konst har hamnat i en viss dekadens i vårt moderna jordbruk (Lieslagen mark ger tydligen bättre ängsmarker med tanke på biologisk mångfald).
Tanken var förstås: Johan är den moderne Liemannen!
Plastinicerad häst & ryttare
I samband med det här hade jag tittat på bilder av de inplastade lik som tillverkas av Günther von Hagens i Haidelberg i studiesyfte, där döda kroppar i olika stadium av genomskärning bevaras genom en process kallad plastination. Det finns en hästkropp som sådeles inplastats, med huden borttagen och alla musklerna synliga.
Vore det inte kul om…
Den där bilden plus Johans märkliga aktiviteter inspirerade mig till en ridande dödsgestalt, med en stor lie på en häst halvvägs in i förruttnelse. Jag utgick från fotot till vänster men skalade bort mycket av hästens kött som fick hänga som sjok på ett mer exponerat skelett. Döden ritades traditionellt som ett skelett i en kåpa – fast en ljus, istället för den mörka som är norm. Den första tuschteckningen, direkt ifylld på blyertsskissen, kom ganska lätt och kan skådas nedan.
Liemannen på sin dödsspringare
Nu ville jag gärna gå vidare och lovade Johan att inkomma med en mer fullständig bild. Men hur skulle en sådan se ut? Här kom effekterna av beslutsångest och ”too much information” att åter göra det svårt för mig… för det fanns ju oändliga variationer på dödstemat. Även om jag parkerade mitt sinne där det iofs alltid vilar upp sig, på högmedeltiden, så var döden i sig en egen genre under den epoken, avbildad och representerad in absurdum inom ramen för olika traditionella motiv, alla med sina pros & cons…
Dödens ryttare vid domedagen, Tyskt 1300-tal
Den enklaste varianten skulle kunna vara döden som likt en slåttermaskin hackar sig fram genom de levande, som i en domedagsbild från 1300-talets Köln. Inte så subtilt kanske, men med mycket action.
En annan liknande idé var mer kittlande och litet inspirerad av medeltida föreställningar om döden som red fram osynlig och liksom spred farsot och död omkring sig – jag såg framför mig scener som i Stephen Kings ”Pestens tid”, med tusentals döda liggande runt en obevekligt framridande lieman. Det finns en berömd 1400-talsfresk i Palermo som jag såg i en bok i tonåren som låg och malde och hade kunnat bli något – se nedan. Det kan inte undgå att framkalla ett leende, och säger något om folks berättigade agg under den tiden, att de som först ligger döda under Dödens fötter är religionens företrädare, interfolierade med en och annan furste med krona på sig. To hell with them.
Trionfo della morte - Döden spränger fram i sengotisk målning 1446
Men vid närmare eftertanke skulle motivet inte passa ihop med den teckning som redan förelåg, där döden är lite av stjärnan, huvudpersonen. En massakrerande död skulle obönhörligen bli en slags bifigur i sin egen show – intresset skulle dras mot de döda eller dödende eller bedjande runt dödsskepnaden. Det var ju inte meningen. Döden med sin lie skulle ju vara the shit här. (Idén kan dock kanske kombineras med skorpionlejonen från Apokalypsen som jag håller på med…)
Dödsdans efter senmedeltida träsnitt
Ett tag riktade jag uppmärksamheten till det populära motivet dance macabre, medeltida avbildningar av en dödsdans, som blev en vouge efter Digerdöden. Men de slog inte riktigt an rätt ton för en ridande död, och har ens lags humoristisk udd som väl kanske inte riktigt var min avsikt.
Jag funderade vidare på en variant på apokalyptisk scen, där Döden infogades i en tablå med apokalypsens fyra ryttare – jag höll på att rita några av domedagsmonstren från Johannes uppenbarelse och hade det färskt i minnet. Men det var inte riktigt heller, då skulle Dödens centralitet i bilden undermineras och temat förskjutas för mycket.
Jag lade ett tag bilden åt sidan då idéerna till helhet dök upp och förkastades. Men till slut kom, tack vare Umberto Ecco och hans utmärkta bok ”Om Fulhet”, ännu en av mina gamla favoritmålningar till hjälp: Pieter Brueghels ”Dödens triumf” från 1562. Den skildrar stunden då de döda kommer för att göra upp räkningen en gång för alla. Döden som en framstormande här, som drabbar de levande med det oundvikliga slutet. Varken kungar, påvar, kvinnor och män kan motstå den.
Pieter Brueghel "Dödens Triumf"
Detta är en av historiens stora tavlor, avskräckande i sin mästerliga mångfald. Idén om en armé av döda förblev med mig, och jag funderade på en slags prequel till den. Vad om döden red fram på sin springare för att väcka just den här av döda som tavlan visar? Jag ritade fler varianter av skelett i olika stadium av uppvaknande, några samlade, några nyss uppstigna från myllan. Teckningarna kom till endast mycket långsamt och gradvis, med influenser från flera olika håll. Jag ritade då och då nya delar som sedan kom att hamna i olika lager på bilden, vars montering och färgläggning tycktes ödesbestämd att ske i Photoshop, fast i slow-motion. De tuschade teckningarna i min vanliga semi-serietidningsstil droppade således in enligt nedan:
- Döden på dödshäst -ett lager
- Grupper av marscherande skelett mitt i bilden -ett lager
- Skelett som reser sig från marken längst fram i bilden -ett lager
- En gam smög sin in (?) -ett lager;
- Markplan till bilden – ett lager
- Rök och dimma – ett lager
- Och sist att falla på plats blev ett utkast för bakgrunden – en dramatiskt sjuklig måne på en nattsvart himmel blev valet.
Och sålunda kom dagen då allt skulle fogas samman och färgläggas. Jag utgick från starka kulörer i egna färglager under varje tecknat lager, direkt blandade i varje plan med mjuka penslar, och sedan gradvis avmattade.
Liemannen rider fram och kallar de döda till strid.
Jag tog till ett av mina vanliga knep för att binda samman bildens element och samtidigt skapa en mystisk känsla – dimsjok och rökridåer. Som en dis som förebådar och väcker de döda till uppstigande utgår den från Döden, omvärver skeletthären runt centralfiguren men anknyter också till den sjukliga dimvärvda himlen i bakgrunden. Bakgrunden anknyter till Döden också genom att jag målade dödsskelettet svagt grönaktigt, likt den grönaktiga corona som omger den ”onda månen” i bakgrunden. Rendering i Photoshop användes för att lägga på ljuseffekter, och en slags aura runt döden och hans häst. Samt förstås för att skapa genomskinligheten i dimmorna.
Jag är lite nöjd. Det ser ut som ett småcoolt serietidningsomslag. Dock så måste jag jobba på mitt ruttnande kött, det blev faktiskt inte speciellt anslående på hästen – den uppstigande handen i förgrunden har bättre ”sönderfallande zombie”-känsla. Och så här i efterhand slog det mig att man kunde uppnått en ytterligare effekt om man framställt dödsarmén mitt i vintern, uppstigande genom ett vitt snötäcke. Så mycket knas, så litet tid.
Jaja, jag hoppas iaf att Johan gillar den, för idag leverar jag den sent omsider personligen till honom uppe hos skogstrollen.
Studier i Anatomi & Utseende: Yakane Början på Slutet 2
Det var dags att börja runda av denna rendesvouz i anatomins och historiens gränsland. Studierna av starka män, skador och karlar i rörelse kunde slutligen sammanfattas i ett litet collage med ett urval av mer exakta skisser av Yakane i olika positioner.
Detta är den sjätte delen av studier i Anatomi för design av en fiktiv figur. Den och de tidigare delarna kan studeras i den sammanfattande tråden ”Studier i Anatomi & Utseende: Yakane”.
De här mer behandlade skisserna är gjorda med kol och mjuk blyerts, och ärr och tatueringar pålagda med photoshops ritverktyg efter montering. Anledningen var att jag ville bruka Photoshops warp-verktyg för att linda text och ärr runt kroppens böjar och dalar. Redan på skisstadiet lade jag på viss rendering på ärren som fick skuggor och krackelering och ritades i färg för ökad tydlighet. Det här skapar en obalans eftersom själva kroppsteckningarna är väldigt lite behandlade. Jag har i princip bara ändrat lite på kurvan för svart-vit balans för att kompensera för inscanningens effekter, rensat från koldamm i bakgrunden och jämnat till konturerna. Men i övrigt är bilderna fortfarande enkla blyertsskisser och man ser tydligt koldamm, suddskuggor och enskilda pennstreck.
Yakane Skisscollage med Ärr & Tatueringar
På det här stadiet kan man börja se om målsättningarna med studien har uppnåtts. Yakane skall som som sagts vara stark. Riktigt stark, och storväxt, men inte klumpig. Massiv men ändå rörlig och smidig. Hans styrka är manifest, men inte i ballonglika muskler av steroidursprung. Hans kropp skall inte vara de perfekta proportionernas och det skönas fanbärare trots sin duglighet. När jag visade de första skisserna för kvinnor sade de flesta att han ”såg ut som en apa”. Det gör han förhoppningsvis inte längre, men särdrag som stora händer, en ganska tjock hals osv. och alla tecken på de svåra umbäranden han har fått utstå gör honom ändå något grobianaktig. Men det är bra. Yakane är verkligen ingen Adonis, men förhoppningsvis inte motbjudande ful eller så dåligt tecknad att man inte kan föreställa sig honom bland andra människor.
Här hade studien kunnat vara slut. Men neeeej, en klåda ligger och skaver i mitt medvetande, att det måste gå att rendera kroppsskisserna så att det blir bättre överensstämmelse med ärren… Fortsättning lär följa.
←Föregående: ”Yakane, Kroppens Tunna Skal”
Den Bruna vågen? Högerextremism & Xenofobi i Europeiska parlament
Det tyvärr mycket dystra valresultatet i Sverige där de främlingsfientliga Sverigedemokraterna tog sig in i vår numera inte lika respektabla folkförsamling sporrade mig att skapa en liten karta där man tydligt ser ett visst…mörker bre ut sig över vår kära kontinent. Den visar på de europeiska högerextrema/främlingsfientliga partier som har representation i sina länders respektive parlament, plus två traditionellt starka sådana partier som varit framgångsrika men som sedermera, i sina sista parlamentsval, åkt ut men som sannerligen inte gett upp utan kämpar för att komma åter.
Främlingsfientliga parlamentariska partier i Europa
Det förtjänar att sägas att de här partierna kan se tämligen olika ut. Exempelvis Norges framskrittsparti började som ett libertarianskt sinnat skatteupprorsparti, vars främsta paradnummer i norsk dagspolitik numera är att man vill sätta sprätt på oljefonden – de har plockat upp främlingsfientlighet närmast på vägen, som ännu en fråga som skiljer ut dem och där de har ett psykologiskt försteg gentemot de etablerade partierna. Medan det nationaldemokratiska partiet i Tyskland, som tog sig in i delstaten Sachsen, är ett sant nazistvurmande parti på yttersta högerkanten, vars rullor dräller av förintelseförnekare och nazistapologeter. Men de har alla det gemensamt, att de gör invandring och integration till en viktig, central fråga för sin politiska marknadsföring, och ger repressiva och kraftigt förenklade svar på vad man skall göra åt de därmed vidhängande problemen. De är också samtliga höger-om-mitten, vissa uttalat, vissa genom sina val av samarbetspartners (som fallet med tex Italiens Lega Nord). Av flera anledningar tycks xenofobin smitta på politikens högra flank.
Nedan listar jag de partier som är med på kartan, med en hänvisning till lite mer inledande info om dem (NEJ inte till deras egna sidor)
- Belgiens parlament: 2 olika partier i respektive delstat –
-
i Flandern Vlaams Belang http://en.wikipedia.org/wiki/Vlaams_Belang,
-
i Vallonien Nationella Fronten http://en.wikipedia.org/wiki/National_Front_(Belgium)
- Danmarks riksdag: Danska Folkepartiet http://en.wikipedia.org/wiki/Danish_People%27s_Party
- Finlands riksdag: Sannfinnländarna http://en.wikipedia.org/wiki/True_Finns
- Greklands parlament: Folklig Ortodox Samling http://en.wikipedia.org/wiki/Popular_Orthodox_Rally
- Hollands parlament: Frihetspartiet http://en.wikipedia.org/wiki/Party_for_Freedom
- Italiens parlament och regeringskoalition – Lega Nord http://en.wikipedia.org/wiki/Lega_Nord
- Norges parlament: Framstegspartiet http://en.wikipedia.org/wiki/Progress_Party_(Norway)
- Schweiz Federala Parlament: Schweiziska Folkpartiet http://en.wikipedia.org/wiki/Swiss_People%27s_Party’
- Slovakiens parlament: Slovakiska Nationalistpartiet http://en.wikipedia.org/wiki/Slovak_National_Party
- Sloveniens parlament: Slovenska Nationalistpartiet http://en.wikipedia.org/wiki/Slovenian_National_Party
- Tyskland: representerade i delstaten Sachsen – Nationaldemokratiska Partiet http://en.wikipedia.org/wiki/National_Democratic_Party_of_Germany
- Ungern: Jobbik, ”Rörelsen för ett bättre Ungern” är landets tredje största parti http://en.wikipedia.org/wiki/Movement_for_a_Better_Hungary
- Österrikes riksdag: Frihetspartiet http://en.wikipedia.org/wiki/%C3%96VP och österrikiska framtidsförbundet http://en.wikipedia.org/wiki/Alliance_for_the_Future_of_Austria
Två stora partier som hört till kategorin ovan och som påverkat sina länders inre politik är för närvarande på, troligen temporär, tillbakagång, men har ändå tagits med här. De är:
- Storrumänska partiet http://en.wikipedia.org/wiki/Greater_Romania_Party som ett tag var landets näst största parti
- Franska Nationella Fronten vars ledare Jean-Marie Le Pen länge var Europas mest framträdande xenofob, men vars parti gick starkt tillbaka efter utbrytning ur en falang i partiet http://en.wikipedia.org/wiki/Front_National_(France)
Det är en dyster utblick, att vi nu hamnat i detta träck till sällskap. Återstår att se om vårt folk kan upprepa tricket från Ny Demokrati-tiden och snabbt åter förpassa de främlingsfientliga och deras anhang till den politiska garderoben. Man kan hoppas. Tills dess skall jag sätta upp min improviserade karta där hemma på väggen som en skammens tecken, en som, när en ny och klokare (val-)dag randas kan tas ned och förpassas till den historiens skräphög där den hör hemma.
Storyboards – Snöstorm och oväder
Efter en smärre paus efter sammanfattningen för Kapitel 1:s illustrationer fortsätter kavalkaden med spridda scener som ber om en pennas stöd. Som utmaningen i dagens post: hur tusan skulle det se ut att pulsa fram i en snöstorm högt ovanför österrikiska alperna?
Scenen är att vår bekanta Yakane & Jack och ett följe med bl.a. den stridbara damen Corinna åtföljer den från en tidigare storyboard bekante munken Mondenaga upp i ett bergspass i motsvarande alperna, och ju högre upp de kommer desto sämre blir vädret. Den tekniska utmaningen är att framställa vädrets makter, samtidigt som figurerna är tydliga och igenkännbara. Samt att all research på deras utrustning, kläder och dessas veck och skuggor inte skall vara helt bortkastad. Som vanligt en paradox, och som vanligt något tämligen nytt och ovant för undertecknad.
Först måste man sätta scenen. En grundläggande blyertsskiss växte fram med de viktigaste figurerna i relation till varandra. Jack, som är den enda som har klättervana, går först, framåtböjd mot vinden, och följs av Yakane som fungerar som ”ankare” för de som kommer efter. Jag vet inte hur medeltida bergsklättring kan ha tett sig, men det är nog inte för mycket att anta att man då också gärna band ihop sig med varandra för att hindra folk från att falla. Mondenaga står bredvid och pekar ut vägen, i bildlig bemärkelse apart från gruppen i övrigt och ledanden den framåt. Redan på det här stadiet måste man komma ihåg att framställa effekten av vinden, vilket underlättas av de tidstypiska mantlar och kåpor som folket bär, och vars fladdrande visar på vädret. En annan sak är att alla, även den store Yakane, måste se ut att streta och pulsa fram i stormen. Genom att låta figurerna stödja sig mot stavar och luta sig framåt får man en i alla fall rimlig idé om att det inte är någon picknick som de är ute på.
Yakane & Co upp i Donnersheim-passet skiss
OK, det var en rimlig setup. Men sedan kom frågan som fick bilden att stå och jäsa i evigheter: hur skapa själva känslan av miljön, en snöryrande storm, genom vilken figurerna pulsar fram över bergen?
- Snö i Sin City
Notera den lilla anteckningen i övre högra hörnet. Jag hade tidigt Frank Millers ”Sin City” på näthinnan: den och Miller generellt tillhör mina stadigvarande inspirationskällor för grafisk framställning. I ”Sin City” regnar och snöar det alltid – det är en av Millers sätt att skapa en dov, dyster stämning (Se exempel till vänster). Nu kan Millers teknik inte tillämpas rakt av. Han använder ett specifikt färgschema med mycket svärta – hans sätt att bokstavligen skapa en noir-stämning som vidareutvecklats från den store Will Eisner (”The Spirit”). Det gör att bilderna snarare bygger på kontrast än på linjer, vilket tenderar att sudda ut detaljer. Det passar oftast inte för min emfas på realistisk avbildning och utrustningsdetaljer. Men knepet att öka kontrasten och lägga på övertydliga snöflingor i förgrunden gav mig iaf en idé.
Frågan var bara hur man skulle applicera det på skissen? Återigen kom ritfilmen till hjälp. Genom att lägga vädereffekterna på ett separat plan kunde figurskissen fyllas i direkt med lite tjockare blyerts utan miljöeffekterna. Dessa, främst vinden och snön, ritades istället på ovanliggande ritfilm. Trots den väldigt enkla tekniken, i praktiken bara några streck och vita rundlar, ändrar och fördjupar de sammantaget (i mitt tycke iaf) bildens karaktär. Jag passade också på att lägga till vissa ytterligare smådetaljer som Yakanes ringbrynja och snö på personernas axlar och kläder, och lite mörka moln i bakgrunden. Sedan monterades det hela i Photoshop, och hela bakgrunden gjordes något mörkare, vilket får snön att framstå tydligare. Resultatet kan ses nedan.
Yakane & co upp i Donnersheim-passet Monterad
Ganesha Returns – in clear-line
Den första bilden som lades upp på min blogg var en soffatillkommen teckning av den älsklige Ganesha, festens och glädjens gud, trind och fyrarmad festprisse som kan muntra upp till och med sin glåmige styvfader Shiva, förstörelsens herre. Nu är han tillbaka, i ny dräkt, skrudad i clear-line för maximal barntillfredställelse!
- Skiss Ganesha
Som ett led i ett projekt att rita söta elefantvisioner till den oförlikneliga Alma drogs denne gladlynte filur åter fram, dansant och lättfotad, för att förhoppningsvis lysa på henne, och alla oss andra som inte kan undgå att falla för en liten snabelförsedd tjockis, med sin glädjespridning. Det började i gammal god stil: på en soffa hos min syster växte en blyertskiss förvånansvärt lätt fram, direkt ur huvudet och med lite suddande och ingen research -han kommer lätt, den lille gynnaren, eller så är det något med honom som tilltalar mig. Notera de disneyinspirerade trefingrade händerna (+tumme). Jag ändrade också helt spontant på hans fötter för att göra honom mer… ”elefantig”. Som förut sitter mycket av karaktären i ögonen – i enlighet med hinduisk tradition har Ganesha stora och markerade ögon som ger ansiktet ett generöst uttryck och också, i den bästa bemärkelsen, en lätt androgyn känsla. Hinduiska gudomar har ofta denna känsla av att bära på de två könens kraft, och även i en såpass stiliserad bild som denna kan man försöka projicera det där.
Ganesha Tuschad i Clear-line
Skissen pekade hän mot en renodlad clear-line-bild enligt vad som tidigare diskuterats – en bild i serietidningsstil med få inre linjer och detaljer, där totalintrycket blir dominerande. Den visade sig bli lätt att tuscha, och med en medeltjock pensel kom konturerna och de till antalet begränsade detaljerna snabbt på plats. Jag behöll lite mer fin detalj bara i kronan och blomsterkransen. Uttrycket blev bra, Ganesha framstår som gjord för den här tekniken – det måste bero på att figuren i sig, med sina fyra armar, anslående huvud och den dansanta position jag föredrar, är tillräckligt intressant och distinkt för att behålla sin lyster även utan detaljerade och realistiska inslag. I själva verket tycker jag nästan att hans personlighet och roliga utstrålning vinner på denna avskalade form.
Den där bilden ber om att färgläggas. Fram således, med Photoshops penselfunktioner! Ganesha avbildas ibland hudfärgad, ibland vit. I linje med att framhäva hans ”elefant-skap” (knasigt adjektiv – alt. elefantism? elefanteri?) bestämde jag mig för en sedvanlig elefantgrå, med starka färger i detaljer som höftskynke och juveler. Jag stannade inte för de enkla färgerna utan efter kort experimenterande lades en lätt rendering på, i form av gradient-verktyget och ljuseffekter. Resultatet, som kan skådas nedan, blev inte dumt alls, och ger mig förtroende att improviserade bilder i clear-line kan bli vettiga slutprodukter. All hail the inspiring Alma and lord Ganesha!
Ganesha Clear-line Färglagd
För en jämförelse med den första bilden av Ganesha, utför i en mer realistisk cross-hatch-teknik se här.
Och det var fest och gamman i dagarna sju…
Eller: ”För övrigt anser jag att Versailles bör förstöras”
Såsom av en händelse genomled jag hysterin kring prinsessbröllopet djupt inbegripen i egna bröllopsbestyr av ett särskilt slag… ett bröllopsporträtt. Och nej, inte av nån ätstörd aristokrat och en gymägare utan av mer förtjänstfulla personer.
Björn & Jennys Bröllopsfotografi
När vännen Björn och hans ljuvliga brud Jenny förmäldes för läänge, lääänge sedan (hehe) skickade de ett fint kort i klassisk stil som sedan dess haft och behållit en hedersplats hos mig. Ett minne av en fin dag, av storartad glädje och lycka och att fantasin att brudgum och brud kan vara på sitt ypperligaste denna symboliska dag faktiskt kan slå in.
Men. Nu är vissa av oss så funtade att vi icke kan låta bli att skämma det fullkomliga utan ständigt, som Stephen King säger, funderar på ”Vore det inte kul om…?”.
Det började som ett skämt, tänk om man kunde tänka sig bröllopstablån i en helt annan miljö, säg i ett tibetanskt lamakloster med de unga tu i region- och tidstypiska kläder? Knasigt men kul… och jag började till och med skissa på ett vindpinat Himalaya och knäppa kostymer kompletta med rustningar och prinsessan Amidala-liknande håruppsättningar, som här skall förbigås utan vidare kommentar…
Jag skojade om det där en dag och fick höra att ”andra hälften på 1700-talet skulle vara ett bättre val”.
Marie Antoinette i blå klänning 1783
Jaså…hmmm… ja klädmässigt mycket anslående, med möjlighet till extravagans i både accessoarer, frisyrer och annat. Dessutom helt nytt för mig. Idén växte och blev oemotståndlig, speciellt efter att jag läst en bok om Madame de Pompadour. Och så, en dag, begynte ett mer seriöst skissarbete .
Det svåra var förstås porträtten – här har medgetts förut att det inte är min starka sida. Men med lite svett och nervdarr fick jag fram en OK likhet på en första skiss av bildens mö. Sedan kom arbetet med design av en sen 1700-talsklänning, frisyr och accessoarer. Jag bestämde mig för franskt post-1770-tal á la Marie Antoinette, och kunde efter lite research från filmer och böcker få fram en tidstypisk men ändå unik look.
Jenny i Fransk sen 1700-talsklänning
Håret var extra kul, med utmaningen att få den höga perukfrisyren tidstroget imposant utan att huvudet såg ut som en jättelik hårpuff.
Klänning, profilporträtt och frisyr hade alla skissats i samma teknik, blyerts och kolkrita, och kunde monteras till en sammansatt bild. Fram trädde en förvånansvärt hyfsat porträtt. Stärkt av reaktionerna och input som följde på en liten remissrunda kunde jag börja grunna på bildens vidare element.
Livgardet, samtida teckning Krigsarkivet
Näste man till rakning var just det, mannen. Här började Marie Antoinettes historia, som redan funnits i mitt bakhuvud och framstående förekommit i min research, surra lite högre. Marie hade en svensk älskare, den oförvägne Axel von Fersen. Vore det inte kul om…. man kunde klä Björn i uniform från perioden? Efter lite letande fastnade jag för Livgardets uniform Det passade också med tanke på att en Livgardist var en mer upphöjd soldat, och verkade i omedelbar anslutning till kungliga personager.
- Livgardets Unifrom 1779 för Björn
Det fanns bilder på lite olika varianter från olika år på nätet, men grunddragen var desamma. Uniformen av 1779 passade bäst för ändamålet, och med hög hatt, peruk med hårtofs och blekgula handskar trädde en översiktlig blyertskiss fram.
Sedan kom frågan om hopsättning och förberedelse för målning. Med photoshops hjälp fogade jag ihop skisserna när de nått samma grad av färdigställande. Jag bestämde mig för att använda mig en helt ny teknik för målning, inspirerad av en förebild, den nyligen avlidne mästaren på historiska illustrationer Angus McBride. Han gjorde den underliggande skissen på duken i brun s.k. sepia-ton, och målade sedan över den med ganska tunna färger som låter det underliggande framträda som skuggor och konturer som på ett påtagligt sätt smälter ihop med de ovanliggande färglagren.
Björn & Jenny skiss Sepia
En viktig detalj fattades nu – bakgrunden. Bildens tema hade vid det här laget fått ett helt eget liv, och valet var ganska självskrivet: slottet Versailles. Svårigheten låg främst i att hitta ett bra perspektiv, lagom långt borta för att slippa måla varenda krusidull men ändå tydlig nog att kännas igen. Efter lite letande i arkiv och nät gjorde jag en kolskiss som jag trodde skulle fungera, med en av flyglarnas hörn och en liten fontän som de två kunde tänkas sitta vid kanten på.
Blyertskiss av Versailles
Den där skissen fick genomgå samma behandling till sepia (kan photoshop tackas nog?) och sedan var det bara målning som återstod. Jag gjorde först ett färgtest, efter att ha fått tips om färgval – blått på klänningen önskades. Det passade väl ihop med uniformens färger, och efter att ha sett resultatet av övermålningen av sepiaskissen satte jag igång. Den nya tekniken visade snart sina förtjänster – bilden blir mer än någonsin förut en målad tavla, där datorpenslar förvisso ersätter fysiska dito men där färger, vattenmängd och annat är identiska till sin effekt som en verklig förlaga, och smälter ihop på ett sätt som tvingar en att vara försiktig och tänka som om man använde verkliga material. Bilden avancerade dessutom mycket mer jämt än den tillförne använda skaltekniken. Versailles målade fasad blev bra, åtminstone med tanke på att det var ännu en av dessa första gånger som ett sådant motiv användes.
Björn & Jenny i Versailles
Som vanligt kunde komplikationer inte riktigt undvikas: bilden tycktes närapå vara färdig och funderingar började på renderingar (ljus- och eftereffekter) när det slog mig – utifrån den ljussättning jag valt skulle fontänens vatten reflektera fasaden. Aaaargh – under några dagar ansågs det att Versailles för Övrigt bör Förstöras, men det hela blev trots allt ett lyft, och genom omsorgsfullt val av färg och droppande penslar blev det faktiskt inte illa alls. En annan sak som inte helt kunde skylas av min nybörjarteknik var att skisserna för porträtten inte riktigt överensstämmer: Björns porträttskiss tar sikte på skuggorna i ansiktet medan Jennys trycker på dess linjer. Efter påmålning blev de där skillnaderna påtagliga, men då var det för sent att göra om, och deadline (midsommarafton) närmade sig med stormsteg.
En sista komplikation blev tryckning och inramning som drabbades av det mest osannolika strul i precis sista sekunden, men efter vredesutbrott och gisslantagningar i en atelje kunde bilden ovan till slut produceras och levereras, med, verkar det som, ett gott mottagande. Må den skina på sina protagonister med alla välgångsönskningar som tänkas kan.
Prinsessan Felicia del 3 – Målning och Slutförande
Efter att ha skissat, börjat måla så smått på draken och bestämt mig för Felicia som sagoprinsessan var det sent omsider dags att börja arbetet med att montera och verkligen börja måla bilden. Som tidigare nämnts var bilden redan i obalans, draken var närapå färdig, medan det bara fanns en extremt översiktlig idé, föga mer än en kladd, på borgen och den övriga bakgrunden.
Jag hade bara en tidigare erfarenhet av en bild av den här magnituden – där hade arbetet startat med en skiss gjord på en liten lapp. Målning hade börjat nästan direkt, med en udda teknik: jag missbrukade Photoshop och bokstavligen målade för hand i datorn. För hand? Genom att använda musen som pensel med de vattenfärg- och oljefärgspenslar som finns som verktyg i datorns palett fick jag fram en grundmålning som såg ut som om den gjorts för hand. Sedan kunde man använda olika effekter som lager, ljussättning med mera direkt på bilden – den sorts bildbehandling som Photoshop egentligen är gjord för. Färgerna blir snygga, men det är tyvärr ett extremt opraktiskt sätt att arbeta på. Det skulle komma att visa sig på flera otrevliga sätt.
Först började vad jag nu kallar ett färgtest – jag prövade fram de grundläggande färgerna för figurerna i bilden. Redan här uppstod problem. När jag målat in figurernas grundfärger började jag måla skyarna. Genom att titta på bilder på moln och solnedgångar fick jag snart fram en överraskande bra himmel. I en typisk Pablo-attack blev den dock nästan färdig långt före övriga bilden, innan jag ens visste hur övriga landskapet skulle se ut. Det var andra gången, dessförinnan hade draken rusat i förväg. Nu stod jag där med en långt gången himmel som hovrade över en bakgrund som i övrigt bara var lite linjer. Och som dessutom hade ett stort hål i mitten, eftersom jag inte ens hade skissat den delen i avvaktan på monteringen. Nu fick jag jobba ikapp, och bestämde mig för en liten genväg. Jag hade en generell idé om att bakom prinsessan skulle en rad taggiga berg bilda horisontlinjen. Men jag hade inte skissat bergen någonstans. Hur skulle det se ut? Jag gick igenom mitt fotobibliotek (400 000+ bilder) och hittade ett par snygga berg. Jag klippte ut dem ur fotot ifråga och klistrade in dem för att se hur det skulle se ut. Vid det här laget såg det hela ungefär ut som nedan.
Bakgrund, Färgtest och början på himmel
Det var otroligt mycket jobb kvar, men jag tog mig an det hela med sikte på att bli klar årskiftet 2007. Samtidigt som delar fick färg på ett lite oplanerat jobbade jag mycket på att förbättra skisserna som låg under. Då slog katastrofen till.
Problemet med min obefintliga teknik vid denna tid var att mängden lager och information i bilden var för stor. Mycket mer än vad datorn egentligen klarade. Av någon nu oklar anledning målade jag bilden i A1-format 1200 dpi – den är ENORM, om den trycktes i säg 150 dpi skulle den täcka ett helt rum. Datorn klarade det inte, och hängde sig konstant. Ändå fortsatte jag, med ständiga frustrerade utbrott när timmars arbete försvann. Tills en dag, transformatorn gav upp och ett elfel slaktade hela min installation. Efter att ha skrikit och förbannat alla gudar lyckades jag rädda det mesta av datan. Men bilden hade blivit förstörd – informationen om lagren hade korrumperats och bilden hade plattats till, utan målningslagren, och flera av skisslagren var fördärvade. Månaders arbete var förstört. Vad som återstod var monteringsbilden ovan och mina första skisser på papper.
Fruktansvärt. Demoraliseringen var total, jag närmade mig inte bilden på månader. Men man bryter ihop och kommer igen. Det var bara att ta tag i det. Jag skaffade en ny transformator, byggde om burken och kickade igång arbetet, den här gången med massor av back-ups av bilden olika stadier – en rutin som grundlades för framtiden och som slukar mycket utrymme men bevarar ens sinnesfrid och blodtryck. Och nu skulle inget få rusa iväg, utan bli jämt och fint fördelat.
Med en mer metodisk process började jag nu måla direkt på de åter inscanande skisserna. Jag gjorde om bakgrunden, med mer detaljer innan färgläggning, som ändå blev en pärs. Att måla en skogs alls träd är inte en inspirerande sysselsättning. Men penseldrag för penseldrag växte bildens helhet fram. Att försöka få till ett färgporträtt av Felicia med min usla teknik var en förödmjukande upplevelse. Trots allt slit blev resultatet lite halvdant – man kan ana vem det är om man kisar lite, men det är ingen superbra likhet. Klänningen blev dock fin. Sammanbrottet för datorn fick en annan effekt – eftersom bilden fick tas om från de första skisserna blev teknikerna för djuren olika, och den där spretigheten i underlag sken igenom. Gripen och enhörningen har grund i blyertskisser som försetts med bläcklinjer i en slags mellanstil av realistisk och serietecknad stil. Draken var som nämnts ritad i en slags spontan tuschstil. Borgen vilade på en grovskiss. Medan Prinsessan å andra sidan var mycket mer av en ren målning.
Prinsessan Felicia, Drake, Grip, Enhörning i Solnedgång - Målad
Men att bli färdig var det viktiga. Efter flera veckor var målningen klar i sin grundform. En lång fas av efterarbete började. Himlen fick en sol som ligger bakom Prinsessan i förgrunden och ger en fin varm belysning. Borgen försågs med en stenväggstextur. Trollspöet fick en liten lysande spets längst ut. Jag målade försiktigt på dimmor över landskapet för mer sagolik effekt, med ett skimmer från den lågt stående solen. Och med noggrann påmålning av fler och fler lager färg och ljus blev det hela ändå OK.
Till slut kom dagen då den skulle tryckas – valet föll på ett kanvastryck uppspänd på ram, vilket gav en snygg textur och äkta tavel-känsla. Det hade varit en lärorik upplevelse, men efter ett års förvecklingar kunde Felicia till slut få sin bild. Hennes reaktion gjorde det värt allt strul.
Clear-line med tusch – Krigarkvinnor & pellefanter
Tuschövningarna fortsätter med lite clearline, för att få lite stadigare och jämnare hand, speciellt med de tjockare linjerna. Motiv 1 är en fortsättning på mitt ”Krigarkvinnor”-tema från världens olika sagosfärer som rönt uppskattning. Den här gången är det tuffa tjejer från (vänsterifrån) Mongoliet, Kina och Japan som inte står bredvid och låter någon fånig prins få all action.
Krigarkvinnor från Mongoliet, Kina & Japan
(Förra bilden i serien återfinns i detta inlägg)
Nästa motiv är den blå elefanten Pellefant, en tidig skapelse av Rune Andreasson, Bamses skapare. Den första serien jag fick i händerna i Sverige för 30 år sedan var just ett nummer av Pellefant. Den penslades för hand och färglades efteråt i dator för leverans till den oförlikneliga Alma, som jag hoppas skall tycka om den.
Pellefant
←Klicka bild för föregående bild på tecknade krigartjejer från olika kulturer
Projekt Storyboards: Smoke on the Water
Ambitionsgraden fortsätter uppåt.
Efter den allra första storyboarden med Yakane blickande ner på staden Arbine i solnedgången flankerad av katapulter har det kliat i fingrarna att visa den bildens ”tvilling” – där synfältet svänger runt och man ser vad Yakane ser, staden Arbine och dess bukt, havet och himlen. Till sist var det dags. Nu har det dock gått ett dygn, och det stora sjöslaget om Arbine är i full gång. I bukten utkämpar flottor från de stora handelsrepublikerna, motvarande Venedig och Genua, sin dödliga strid. Allt medan Yakane gör sitt bästa för att bombardera staden Arbine för att få den att ge upp innan den kanske undsätts av de ankommande skeppen. Vår vän den ”grekiska elden” kommer åter till bruk, spåren från katapulternas rykande kastbanor förenas med den molniga himlen och ute på havet denna syn…
Ut ur havshöstens dis i gryningen, mellan dimmorna och bankarna av rök, framträdde små vita konturer på vattnet, och ljuset från eldar som brann. De såg redan rökplymer stiga upp från skeppen, vissa förenade i stora svarta pelare som dansade i havsbrisen. Svärmar av brinnande bloss flög mellan de mörka avlägsna skepnaderna där ute, som långa lysande klor som rev, med eld som sprang upp där de vidrörde sitt mål.
Apropå en av mina obligatoriska sidospår: det gick inte att undvika Deep Purples klassiska ”smoke on the water” , som därmed fick utgöra soundtrack till denna scen, i en version med orkesterstöd för maximal maffighet:
Nåväl.
Den här bilden var ett massivt åtagande, med tanke på att det bara är en snabb (?) illustration till en text. Det finns en mängd fällor i den: det är en landskapsbild, innehåller en stad, har ett märkligt perspektiv, massor med trupper, maskiner som kastar saker, rök och fan vet allt… Och som vanligt skulle allt in på en A4.
Ett till sidospår. Jag är irrationellt rädd för stora papper. De är som en stor, vit öken, som stirrar på mig och utmanar mig att skapa ett totalt pekoral till kludd. Bara tanken får mig att svettas. A4 är lagom för mig. Endast tvingande omständigheter får mig att glänta på mitt A3-block.
Här var svårigheterna stora. Redan den första konceptskissen visade att det skulle bli ett pillejobb värdig en frimärkssamlare att rita alla små detaljer, och hur pappret skulle se ut med alla mörka partier ville jag inte tänka på… och de satans belägringsmaskinerna som måste ritas i perspektiv (klossarna markerar deras tänkta läge) och ljuset från morgonsolen som skulle skugga allt (se pilen) och…aaargh. Den blev liggande över en månad.
Koncept för slaget om Arbine
Men vad har man fantasin till? Istället för att förbereda en stor tavla av det hela och gå till väga som man SKA göra, kastar jag mig ut i det totalt okända, sån är jag… och det slog mig att det kanske fanns en ful genväg. Man kunde begagna sig av… Ritfilm. Ritfilm är likt kalkerpapper, en nästan helt genomskinlig film, men behandlad så att den är styv, nästan som OH-film, men det går att rita och sudda på osv. Lysande. Sålunda beväpnad och med de nya tuschpenselpennorna man skaffat (och ritat 2 hela bilder med!) skred jag till verket…
Modell på en Ballista
Först ritade jag med bläck direkt på skissen. Arbine befinner sig på motsvarande Adriatiska havet så jag tittade på städer som Split och Dubrovnik för dess murar och allmänna utseende. De många myrlika soldaterna som bemannar och vaktar maskinerna har bysantinska kläder och utrustning av sen 1200-talstyp som är bekant och redan förekommit i andra storyboards. Petigt, men inte svårt. Värre var det med belägringsutrustningen.
Liten katapult av ”Skorpion”-typ
Jag hade ritat en del sådan innan i en annan storyboard. Nu skulle det dock bli mycket mer, och från en konstig vinkel snett ovanifrån. Och vilka varianter skulle man ta? Att bara köra på flera av samma sorter vore praktiskt men…trist. Och förmodernt artilleri är ju lite smårolig, vem skulle inte vilja att ha en ballista på balkongen? Jag dök ner i mina böcker och mitt bildbibliotek, läste på ytterligare och hittade illustrationer på flera kul varianter av ballistor, trebucheter och katapulter, skorpioner med mera.
Modell av Katapult med kastarm
En not om maskinerna: en ballista eller arbalest är i praktiken en jättestor båge. En kastarmskatapult är som en stor slunga. De jobbar alla med elastiska senor som kastar iväg projektiler uppemot 200 meter, mer om de står på en höjd. ”Grekisk Eld” bör ha skjutits med en katapult, troligen en lätt sådan. Såvida inte man ville nå långt, riktigt långt.
Trebuchet, från en 1200-talsurkund
Superkanonen på den här tiden var trebucheten, som är en slunga placerad på en stor motviktshävstång. Den fylldes med sten eller grus och kunde väga uppemot ett ton. En stor trebuchet kunde kasta en stenbumling på 50 kilo uppemot 200 meter, och en lättare projektil for i en hög kastbana hundratals meter ytterligare. En sådan finns tex i Luc Bessons ”Jeanne d’Arc”. Förutom flera katapulter måste Yakane ha en sådan: stor karl – stor kanon och allt det där…
Kanske inte maximalt realistiskt, men i alla fall…möjligt.
I fortsättning ritades hav och växtlighet snabbt och skissartat direkt med tuschpensel. Ett karpaltunnelsyndrom senare såg det ungefär ut som nedan.
Nu återstod himlen och röken från staden, samt de rykande kastbanorna från katapulterna. Det ritade jag på ritfilmen. Fantastiskt material.
Sedan scannade jag in det hela, lade på ljussättning på miljön för att visa den tidiga morgontimmen när det stora sjöslaget kör igång, lite ljuseffekter till flammor med mera. Och voila. Förhoppningsvis skiner i alla fall skuggan av en glimt av maffighet igenom på min första bild någonsin av ett fältslag.
Yakane ser ut över belägringen och Sjöslaget om Arbine
Tekniska Övningar – Häst med Tusch
För min andra övning i att måla med de nya tuschpenslarna tog jag ett motiv som valts av en av mina musor, den alltid underbara Felicia. Hon gav mig ett vykort med nedanstående bild på en fin framspringande häst.
Felicias Pålle
OK. Fint motiv i rörelse. Monokromt färgschema. Som gjort för en fumlig amatör. Lets rock. Ute på min mors altan kladdades en snabb blyerstskiss, och sedan direkt en tuschning. Resultatet blev…väldigt sådär. För mörk. Inte lika söt. Saknar något. Det är fortfarande en skiss, fast med bläck över, känns det som.
Tuschad Häst
Projekt Storyboards: Grekerna Retirerar
Det var en händelse som såg ut som en tanke: samtidigt som grekerna körde sina galna upptåg på Athens gator och fick tigga oss om pengar för att kunna överleva som land ett litet tag till satt jag och skrev om slutfasen av den sista tid när grekerna verkligen var något att ha – det bysantinska rikets förfall som militärmakt, och dess sakta nedstigande i bankrutt och religiös intolerans under 1300-talet. Det var, som jag skrivit annorstädes, imponerande att de under sådana omståndigheter ens kunde hålla fast så länge, ända till 1453 då de energiska turkarna som via Kallipolis tagit steget över till Europa åter kunde göra Konstantins stad till centrum för ett respektingivande imperium igen.
Hur som helst. Tidigare storyboards har visat huvudpersonen Yakane i spetsen för en motsvarande bysantinsk arméstyrka som belägrar staden Arbine. Efter diverse förvecklingar blir staden till slut undsatt från sjösidan av antågande västerlänningar. Yakane leder under den månupplysta natten sina trupper bort från den brinnande staden.
Trupptyperna var de bekanta bysantinska sådana som redovisats i tex
https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/04/27/projekt-storyboards-legokaptenen/
Skissen till bilden tillkom först som ett vågstycke – jag har velat förbättra min tuschteknik en tid, och bestämde mig för att rita bilden direkt på konceptskissen med tuschpenna -och pensel. Lite manga-style. Det blev tja, faktiskt, nästan en smula…bra. För ett första försök.
Yakane leder reträtten från Arbine
Det är klart, perspektivet är inte riktigt rätt, och ett gäng andra småfel smög sig in i hastigheten. Men ändå. Det känns som om detta kan bli en vinnande teknik för just storyboards, där det viktigaste är att visa på en översiktlig vy och skapa ett allmänt intryck av en scen. Den här fångar det jag var ute efter, ett gäng soldater som i natten smiter iväg under sin befälhavares ledning. Frågan var också om man inte ytterligare kunde stärka den sökta känslan genom lite bildbehandling. Enter Photoshop och…
Yakane leder reträtten från Arbine - ljussatt
Voila. Med ljusverktygen kunde man skapa nattmörker och lite inre och yttre lyster på facklan, månen och den brinnande staden. Och genom att flytta runt lite på Yakane och klipporna runtom honom och dra ut några av figurerna kunde man bota de värsta perspektivfelen. Det var kul, och inte för blodigt tidskrävande.
Projekt Storyboards: Ljus och Mörker
I enlighet med det uttalade målet att variera stilen och tekniken på mina storyboards, eller annorlunda uttryckt, att leka fritt och experimentera lite hursomhelst (ehuru med myndig och allvarlig min) kliade det en dag i min stortå på att leka med ljuset.
Motivet låg nära tillhands – en lång scen från när den stackars hjältinnan Kati står inför inkvisitionen, orättfärdigt anklagad för häxeri. Scenen beskriver hur Kati står i ett klosters receptorium, dvs matsal, vilken ofta användes som samlingssal. Runt omkring henne står munkar iklädda habitus, ordensmantlar med kåpor. Kati har dessförinnan svultits och misshandlats. Hennes antagonist, den kyrklige legaten Yvaine de Creres står bredvid henne.
”Rummet var fyllt av munkar i svarta och vita klädnader. De särade mumlande på sig när hon fördes in, och tillät henne att se ett bord som var uppställt vid ena kortsidan. Där satt, med skrivdon och pergament framför sig, fyra män: en munk, en högt uppsatt präst och ytterligare två vilka var klädda i världsliga kläder. En av dem höll en gåspenna i handen, och Kati kunde höra dess svaga krasande när denne antecknade. Bredvid bordet stod Yvaine i sin svarta klädnad. Kati fördes fram till honom och åt sidan, och vändes bryskt så att hon kom att stå blickande ut över salen, vänd mot munkarna.”
Denna scen passar för att ljusätta av flera orsaker. Den utspelas i en stor sal, med en tydligt riktad ljuskälla från fönstren på ena sidan. Processen äger rum på morgonen, så ljuset från morgonsolen i öster är starkt och onödiggör andra ljuskällor. Majoriteten av de inblandade är klädda i enkla och kontrasterande svarta och vita kläder. De närvarande står så att blicken har en klar riktning. Och omgivningarna, själva rummet och dess detaljer, är enkla och avskalade.
Först är frågan om munkarnas klädnad. Ett utmärkt exempel på olika habiter kan ses i bilden av Hans Memling i St: Johannes hospital i Brügge, från runt 1480. De kläderna har knappast förändrats speciellt mycket sedan eller före dess.
För inspiration till rummet tog jag refectoriet i klostret Sant Domenec i Xativa, Spanien, inte långt från Valencia som jag besökte för flera år sedan. Flera bilder från ett festspel där kan ses på nedanstående länk:
Kati inför inkvisitionen - GrundteckningSedan var det dags för ljussättningen. Jag använde mig av Photoshops lagerfunktion i kombination med effekten "spotlights". Bilden delades upp i fem lager som motsvarade nivåer av djup: en för munkarna närmast, en för nästa rad, en för Kati och Yvaine, en för bordet och sist bakgrunden. Med härledning från fönstrens placering lade jag in strålkastare med olika vidd och fokus från vardera av fönsteröppningarna. Riktningen fick jag markera med ett system av markeringar på motstående sidan, inte olika de tejpmärken som används inom filmen. Ljuskäglorna fick brytas mot varandra och deras sammanlagda ljus falla på var och en av lagren.Kati inför inkvisitionen med ljuseffekterJag var rätt nöjd med resultatet och tyckte nästan att nu är jag färdig -det är trots allt en storyboard, ingen tavla. Ljusbehandlingen hade gett ett önskat resultat och förlänat bilden en känsla av rymd och djup. Men petigmeterdjävulen fick tag i mig, och jag började störa mig på att munkarnas klädnader inte var tillräckligt mörka i kåpdelen - hela bilden saknade i själva verket kontrast. Så jag återvände till ritbordet och lade på mer svärta på skuggor och mörka partier. Det hela blev... sådär. Svärtan blev bra men gjorde samtidigt att resten av bilden kändes för mjukt ritad. Allt som allt är jag inte säker på att det verkligen var en så stor förbättring. Resultatet kan beskådas nedan. Som experiment betraktat var det intressant, men nya friska tag kommer att behövas för att det verkligen skall bli bra. Det saknas tack och lov inte motiv för nya försök.Kati inför inkvisitionen med ljuseffekter och Mörker
Projekt Storyboards: Födelsen
Som en del i att skriva ner mina berättelser så kliar det förstås också i fingrarna av att rita sådant som man ser för sin Inre Syn. Inom filmen är storyboards sedan länge en vedertagen teknik. Flera av de regissörer vars visuella stil jag uppskattar, som Ridley Scott, är inte främmande för att själva fatta pennan och med sina Storyboard Artists skissa på hur scenerna skall se ut. Så vitt jag vet är det dock inte så vanligt när man försöker skriva en bok.
Det är märkligt. För man märker snabbt en växelverkan mellan bild och text. Många av beskrivningarna i min berättelse tenderar att börja som bilder. Bildens överlägsna mängd information gör att mycket faller på plats. Man lägger märke till mer detaljer, man får en känsla för hur saker står eller måste röra sig i förhållande till varandra, och får ledtrådar till vilket intryck något ger. En skiss kan ge helt ny inspiration till handling i berättelsen. Ovärderligt. Ett försvarligt bibliotek av Storyboards, design av byggnader, landskap och artefakter samt Porträtt har börjat växa fram som täcker det jag skriver om, i olika stilar och med olika teknik.
- ”Hon var nästan framme vid Lejonporten, nergången till de kungliga stallarna och sin farliga färds destination. Men var fanns den som skulle möta upp henne? Gülfems hjärta slog hårt medan hon bet i sina plutande läppar av oro. Hon stod just i begrepp att lämna sitt paket på marken och skynda sig tillbaka till haremets trygghet när en skugga lösgjorde sig från det kompakta mörkret alldeles framför henne.”
Den första scenen, ”Födelsen”, fick nyligen en egen Storyboard och kan vara en bra början. En slavinna skall smuggla undan ett litet paket var innehåll snart skall visa sig, och rör sig en mörk natt runt på sultanens citadell, när hon träffar på en mörk gestalt…
Bilden är gjord som en klassisk skiss som upparbetats med mjuk kolkrita. Tekniken möjliggör ett realistiskt återgivande av ansiktsuttryck. Bilden bidrog till att definiera hur slavinnan skulle se ut – innan jag ritade den hade jag inte en aning, utöver att hon skulle vara ung och snygg i största allmänhet (sultanens harem tenderar att premiera sådant). Hon måste ha något utmärkande drag, och jag gjorde henne tämligen ljus. Med härledning från bilder på turkiska fotomodeller kunde ett fungerande utseende arbetas fram, och förhoppningsvis skall hennes känsla av utsatthet och nervositet gå igen i bilden. Kläderna är grundligt genomresearchade och överenstämmer med couture i ett medeltida harem i östra medelhavet, som de ottomanska odaliskernas. Den mörka skepnaden bakom henne skall vara höljd i skugga men ändå synas. Som en kompromiss lät jag ansiktet vara försänkt i mörker medan de svepande tygerna i hans kaftan framträder i ljuset av facklor och månen som kikar fram ur den molniga himlen. Även här kan man se att arbetet med en bild påverkar texten – belysning och stämning kom att förändras av insikterna som ritarbetet gav.
Lejonfiguren är inspirerad av en bro i Kairo, och i förgrunden kladdade jag snabbt in ett schematiskt stadslandskap med antydda kupoler och minareter för att ge miljön.
En Riddare – Marc & Adeleide
Ett önskemål som rests från barnahåll är att jag skulle rita en riddare, gärna med sin dam. Sagt och gjort. Här fanns också en möjlighet att kombinera med teman från mina berättelser. En av hjältarna där är 1300-talsriddaren Marc d’Arnevou, som är vicomte nere i motsvarande södra Frankrike. Han är gift i ett kärlekslöst arrangerat äktenskap (som var brukligt då), och har ett mer romatiskt fast förhållande med en hemlighetsfull dam vid namn Adeleide de Sabran vid sidan av. Det fick bli en bild där båda figurerar, med Marc i full rustning och Adeleide i en historisk korrekt klänning mot bakgrund av ett landskap med koppling till dem bägge.
Studier av rustningar decennierna efter 1300 AD
Några förberedande arbeten fanns redan gjorda – det påverkade definitivt mitt val av motiv. Jag hade gjort research för en historiskt korrekt rustning under denna övergångperiod, då riddarna började dra på sig allt tyngre rustning och hela metallskydd men ännu inte var helt inkapslade i stål. Hjälmen var ett problem, och jag tvekade i det yttersta för om Marcs ansikte skulle synas eller vara täckt. Till slut bestämde jag mig för en heltäckande hjälm, av en rätt speceill design som jag sett i samband med researchen till filmen ”Timeline” som utspelas under perioden.
En detalj som inte kan slarvas bort är Heraldiken. Marc är en högadlig potentat, och hans ställning är manifesterad i hans blazon, hans sköldemärke. I min berättelse ersätter stiliserade solmotiv korset som religiös symbol, och Marcs familj fick ett mångfaldigad gyllene sol på rött som blazon. Men Marc är ju från början ett oäkta barn, som hans fader endast sedermera fick legitimerad hos kyrkan (vanligt under perioden). Han var också den äldste sonen, men fick icke desto mindre inte ärva större delen av sin faders besittningar och titeln som greve.
- Marc Blazon design
Detta framgår av hans blazon, som är försedd med s.k. brisurer, broderade tillägg. Högst upp finns en s.k label som visar att han är äldste son. Den brukar tas bort när fadern dör, men Marc behöll den eftersom han inte ärvde sin faders stora furstendöme, men ville visa att han var äldste son. Korsande över skölden är en svart bend, en linje som visar att han varit illegitim son. Den kunde Marc också tagit bort, men han behöll den eftersom han behöll labeln. Jag kontrollerade mina idéer på diverse siter som Wikipedia och specialiserade sidor som http://www.heraldsnet.org/saitou/parker/index.htm.
Första skissen av den tänkta bilden etablerade figurerna. Marc med sin rustning enligt mina tidigare skisser för 1325, med ringbrynja som bas, kompletterat med tidens modernaste metallskydd: vambraces & spaulders på armar och axlar, och greaves & sabatons på underben och fötter. Under sin jupon, eller vapenskjorta, bär han en extra coat-of-plates av metallband på läder. Huvudet täcks av en avancerad form av tunnhjälm med en svängbar del framför ansiktet. En aventail av ringbrynja ger extra skydd åt halsen och övre delen av bålen. Hans stridshäst försågs med schabrak med hans sköldemärke, chamfron (huvudskydd) och halsstycke. Adeleide fick en tidstrogen klänning med knappar, och skor av mjukt läder. Hon rider tyvärr damsadel som då var brukligt, men har en lätt pilbåge med ett koger som om hon skulle ut på jakt, som sportiga adelsdamer gärna deltog i. Hennes håruppsättning är tagen från en effigy, ett gravmonument från 1345.
SKiss Marc & Adeleide
Nästa steg var att förstora bilden och bygga ut den så hästarna med sina ryttare syns i helfigur. Bakom skissade jag upp bakgrunden, en sydfransk by med ett slott uppe på en klippa. Slottet i fråga baserade jag på det periodiskt korrekta sydfranska slottet i grevskapet Foix, som har en fascinerande historia. Se http://en.wikipedia.org/wiki/Ch%C3%A2teau_de_Foix för förlagan.
Marc & Adeleide Skiss m bakgrund
Sedan var det bara att scanna in, sätta igång Photoshop och måla på. Jag behöll de tuschade linjerna för en slags blandstil med drag av serietidning och ren målning, och använde akvarellfiltren för penslarna i Photoshop. För stadsmuren använde jag ett tegelmönster som jag mångfaldigade för att efterlikna sten, och för klipporna skapade jag likaledes en stentextur som fungerade OK. Med akvarellfärger målade jag ett slags schabloniserat gräsmönster med skugga under figurerna. Resultatet kan ses nedan.
Marc & Adeleide Målad
Corinna och Draken
En sommar lovade jag den äldste sonen till några av mina vänner att rita en drake. Han är inne på sådana, och ville ha en ryslig, röd, eldsprutande drake. Typ Smaug i ”Bilbo”. Nåväl, jag satte mig ner och började fila på en drake.
en drake
Det var en intressant utmaning. Drakar har ju en gedigen historia, redan den mesopotamiska Enuma Elish omtalar det stora odjuret Tiamat, av vilken guden Marduk skapade världen. Det var 5000 år sedan. Genom årtusendena har draken fått stå för faran, det monstruösa hotet som en hjälte måste besegra. Med fantasy, och inte minst Tolkiens mäktiga drake Smaug i hans första bok Bilbo, fick draken en renässans. Fantasy har dock skapat sina egna konventioner och flertalet avbildade drakar skrämmer numera inte någon, avbildas antingen som passiva eller saknar den djuriska framtoning, den vildhet som ett stort rovdjur borde ha. Det är inte konstigt att de numera påfallande ofta förekommar som riddjur i berättelser. Å andra sidan ritas drakar ibland som rena djur, som en överdimensionerad ödla. Det är inte heller rätt, en drake är ju en intelligent varelse, och bör ha syfte och medvetenhet i sin framtoning. Många i övrigt mycket skickliga illustratörer som Garland (se bilden) går i någon av de fällorna, som i mitt tycke gör draken mindre hotfull och märkvärdig.
Ett annat problem är att sätta scenen. Att bara rita draken verkade lite…trist. Drakens hotfulla närvaro och blotta storlek framhävs bäst när man sätter den i en scen med människor som jämförelseobjekt. Och från mina egna historier finns just ett sådant tillfälle, med en drake. En av mina hjältinnor som jag ofta ritar är den vackra Corinna.
1300-talshuvor m knapp
Corinna är en oförvägen och modig kvinna, som inte tvekar att ta till vapen i en era då sådant inte var vanligt. I en episod hjälpte hon sin blivande man att dräpa en drake i dennes lya. Hon klev orädd fram och störde draken genom att kasta sitt svärd i dess mun just då den skulle drabba dem med sin mördande eld. Den scenen beslöt jag mig för.
Ridstövlar
Corinnas klädedräkt orsakade en djupdykning i arkiven och på nätet. Att avbilda hjältinnor iklädda en slags ringbrynjebikini som ursäkt för att visa deras kroppar är något som irriterar mig starkt. Men att regelmässigt sätta en helrustning på hjälten känns inte heller rätt – metallrustningar användes på slagfält och torneringar, och sällan annars. Corinna torde vara klädd i grova färdkläder, för att röra sig obehindrat i terrängen. Inspiration från replikor av 1300- och 1400-talskläder var inte svårt att få tag i.
Design för Corinnas kläder.
Corinna och draken skiss
Som koncept var det inte dumt, inte dumt alls, och skissen kunde användas för vidare arbete. Bilden måste tänjas och göras vidare. Jag valde att förstora skissens drake och måla dess vingar i sin helhet och lade ut riktlinjerna till en slags bakgrund.
Corinna & Draken utökad skiss
Förutom Corinna och draken lade jag in lite rekvisita i bilden. Några djurkadaver fungerade väl, och efter några tittar på nätet hade jag lite skallar och döda kor och getetr att rita av. Jag ville också ha med rester av tidigare olyckliga besökare, som det inte gått så bra för. En hög med dödskallar i förgrunden och liket efter en död krigare som fått hjärtat utslitet gav en touch av att den har draken inte är att leka med.
Rester hos Draken
Sedan var det bara att lägga in skissen i Photoshop och måla. Draken skulle vara röd, och jag lade på en ljusare gul färg för dess buk. Hela kroppan var täckt av fjäll, så med kloningsverktyget skapade jag en template där de runda fjällen liksom stod ut, inte helt olika små bölder på kroppen. Ljuseffekterna med riktade ljus tillät att jag kunde testa vilken ton som skulle målas på varje del. Ljuskällan i detta fall var drakens eld, som jag jobbade en hel del med, för att få fram den lätt genomskinliga känslan. Corinnas kläder målades i mörka bruna och svarta nyanser – passande för läder. Motljuset från drakens eld krävde ljusare kanter, och att man lade uppmärksamhet vid Corinnas kastade skugga. Bakgrunden målades helt och hållet med pensel med oljefilter, det fanns inte mycket till skiss där. Jag gjorde den mörk för att förstärka intrycket från drakens eld och starka färger, men lät lite ljus bryta in genom några öppningar för att bildens totalintryck inte skulle bli för nattsvart. . Man anar de spridda resterna under och bakom draken, målade i matta färger för att inte dra uppmärksamhet från huvudbilden. Resultatet kan skådas nedan.
- Corinna och Draken som reser sig för att spruta eld – i Färg
Jag har sedermera gjort ett antal studier och vidarebearbetningar av olika detaljer med koppling till den där scenen:
-
En närstudie av Corinnas vildmarksstövlar, som en del av en serie om förekomsten av just höga stövlar i bilder och andra sammanhang(klicka bilden)→
Om att Teckna Mer Cartoon-aktigt 2 – Älvor, Vättar och Krigarkvinnor
Efter mina inledande övningar i att rita i en enklare och mer stiliserad teknik efter andra förlagor gjorde jag några snabba försök att rite helt egna origalbilder i en sådan stil, för att se hur det skulle se ut. Den första var en bild på en älva och en liten orch. Älvor har jag ju ritat förut , och kontrasten mot en orch gör att man får med två olika sorters motiv att testa den nya tekniken på. Resultatet blev faktiskt inte illa alls, och ser lite komiskt ut om jag får säga det själv.
Älva möter Orch
Nästa bild innehöll ännu en utmaning, att skildra olika sorters klädedräkt med den ”storögda” och klara linje-stilen. Den blir den första i en serie med ”coola tjejer” klädda i varianter på gamla klädedräkter från olika mytologiska regioner. De tre i den första bilden är från det gamla Norden, Grekland och Egypten respektive. (En ny bild i denna serie finns här).
Krigartjejer från Norden, Grekland & Egypten
Nästa bild på tecknade krigartjejer från olika kulturer finns här (klicka bild)→
Om att Teckna mer Cartoon-aktigt 1
Eller ”storögt” som jag kallar det. Barn, speciellt yngre sådana, kan uppskatta bilder ritade med emfas på de viktigaste dragen i bilden. Detta kan var och en konstatera efter att ha sett på stilarna för serier riktade till yngre barn. Efter att ha fått förfrågan om att rita serier av bilder från och för barn har jag undersökt hur en sådan stil skulle kunna tas fram för mina teckningar. Mina bilder avbildar ofta kläder och parafernalia i viss detalj, och ansiktsdragen är ofta unika, inspirerade från levande förlagor. Frågan är hur man kan renodla teckningarna till att bli enklare men ändå vara uttrycksfulla utan att helt förlora i detalj. Det har också uttryckts en vilja att teckningarna skall passa för färgläggning av barnen som skall ha dem.
Aurora (Törnrosa) och Jasmin (Aladdin
Det finns flera vägar att slå en bro mellan detalj och realism å ena sidan och stilisering och uttrycksfullhet å den andra. Den fransk-belgiska stilen Ligne Claire, bekant från Hergés Tintin-böcker, är ett exempel. Den mer realistiska Disney-stilen, speciellt dess långfilmsanimationer, är ett annat.
Jag började med att rita med ledning av några Disney-bilder. Här är det de två Disney-prinsessorna Aurora och Jasmin (från ”Törnrosa” respektive ”Aladdin”) som avbildats. Mitt spontana grepp var att använda s.k. cross-hatch för att markera skuggning hos Aurora. Det blev rätt mycket skuggning, och visade hur viktig färgläggningen är för en Disney-illustration av den här typen. Själva de tecknade dragen är lika för båda: ögonen är stora, med markerade ögonfransar- och bryn, som används för att ange känsloläge och allmän attityd. Cross-hatch går i någon mening emot idén med mitt experiment: det är en realistisk teknik för att simulera mycket skuggning som passar för realistisk avbildning, gärna i svart-vit.
För Jasmin tog jag bort all form av skuggning. Det blev mer likt Disney, och mer passande för färgläggning. Båda de här teknikerna har sina löften. Som bild för är den mer skuggade snyggare, och ger en känsla av vad som avbildas som helt enkelt går förlorad om man renodlar bilden för mycket. Den renare bilden är dock tacksammare för förläggning, och tvingar en också att renodla uttrycket till maximum.
Älva från Mappbild
Jag testade två nya varianter på var och en av dem som en övning.Den nya skuggade bilden utgick från en målning av en liten älva i en flickas mapp. Jag avlägsnade kläderna som jag alltid gör med älvor (neeej älvor fryser inte så att förse dem med en massa kläder är bara amerikanskt pryderi). Det gav möjlighet att jobba med helt rena linjer, och resultatet blev inte illa alls. Det kändes som om jag fick lite kläm på tekniken.
Den andra skuggade bilden med cross-hatch-teknik utgick från en svårare förlaga, nämligen en tredimensionell liten leksak. Men den blev också bra, avbildningen är mer verklighetstrogen än dockan själv, och skuggningen kom till sin rätt här för att göra en avbildning som om än med stora ögon och andra stildrag ser rätt realistisk ut och ger en känsla för volym och rörelse utan att förlora sin stiliserade karaktär.
Sjöjungfru från leksak
Afrikanska folksagor…
Det var ett tag sedan sist, men inte för att man legat på latsidan ritmässigt… Lite återblickar blir av nöden. I september kallades jag in som illustratör av en god vän som ville att jag skulle illustrera en afrikansk saga som hon skulle berätta för sina elever.
Storyn är enkel: en man vars mamma är gammal och behöver sonens hjälp gifter sig med en vacker fru av hög status, en prinsessa eller liknande. Den nya frun skall hjälpa sin man med svärmodern och skall till att mata henne. Då biter den skröpliga mamman tag i fruns hand och vägrar släppa. Den yngre kvinnan sliter och försöker komma loss, men tanten har ett rottweilerbett… in kommer maken och inte heller han kan sära de två, varvid han ställs inför dilemmat
– skall han hugga av hustrun handen eller huvudet av mamman?
Låter skumt? Idén med historien verkar vara att locka till diskussion, att man skall kunna motivera sina val. Jag valde snabbt en variant på serieliknande framställning, med den unga kvinnan + svärmodern centralt.
Mannen kommer in och ser...vadå?
Sedan kom ett vägval ifråga om framställning som kunde bli problematiskt. jag ville få med maken, som förfärad kommer in för att se att hans mamma håller på att bokstavligen bita handen av hans fru… OK vi avbildar honom förfärad och förvånad. Men jag ville också göra själva dilemmats val tydligt med hans person. I sagan är mannen väldigt prudentlig och går till en domare för att bilägga tvisten, alltmedan hans stackars fru vrider sig i smärtor. Jag ville göra valet mer omedelbart, och försåg honom därför med ett västsudanesiskt svärd i ett avhängt axelbälte. Svärdets närvaro i bilden stärker omedelbarheten i mannens val – frun eller mamma?
Sedan lades elementen ihop, försågs med en viss bildbehandling och en påmålad bakgrund för att stärka kontrasten och tydligheten i bilden, och voila, en illustration av en sanslös situation…
Mom bites wife
Fantasiporträtt 3
Efter att levererat bilden på Jennie som mongolprinsessan Yisüi med positiv kritik uppkom frågan om man inte kunde renodla själva porträttdelen. Och varför inte? OK, det finns i och för sig skäl emot: ett foto är förstås alltid bättre på så sätt att den är mest lik personen (doh). Men det finns en charm i att likt forna tiders porträttmålare måla en persons anlete på fri hand. Det är en utmaning, om inte annat. Mitt första steg blev att behandla kolbilden för att stärka kontrasten och rensa den från smuts och kolrester. Normalt ger kolkrita ifrån sig ett fint lager av koldamm som lägger sig som en slags imma och gör det mycket svårt att efterbehandla bilden, framför allt vad gäller färgläggning. Den behandlade svartvita bilden ses nedan.
Jennie porträtt mer kontrast
Nu kunde experimentverkstaden börja. Jag har testat två varianter. En där man använder oljepenselfilter och målar på gammaldags sätt. Nu är jag ingen målare, så problem har uppstått direkt med att finna rätt nyanser och kulörer för hudfärgen.
Jennie färglagd 1
Den andra varianten bygger på få färger men ger ett intressant resultat som är lätt att mångfaldiga. Med hjälp av så kallad cut-out-teknik samlar man de dominerande färgerna på ansiktet i olika fält. Färgerna kan göras varmare och mer distinkta, vilket ger en effekt likt den som en målare skulle använda på tex en väggmålning. Se nedan för mitt första försök.
Jennie målad m cut-out
Vilken väg skall man gå? Jag velar, och eftersom min stationära dator varit trasig en tid kan jag för närvarande inte gå vidare. Dessutom känner jag behovet av bättre verktyg. Jag har hittills färglagt mina bilder med musen, och en målarplatta till datorn vore en stor förbättring för att kunna måla med den precision som endast handen kan ge.
Nordiska Gudar Oden Ihoppsättning
Så var det då dags att sätta ihop Oden-bilden och börja måla. Nedan kan ses resultatet från de första färglagren. Mycket återstår, men bilden ser lovande ut. Jag är speciellt nöjd med himlen, gjord med oljefärgspenslarna i Photoshop. En av de svåraste utmaningarna blir att på ett vettigt sätt få ihop det överpositionerade ansiktet av Oden med himlen och röken. Samt att få rätt ljus till blixten. Samt rätt glans på vargpälsen. Och så vidare…
Oden Sammansatt med första färglagren
Indiska Gudar – Ganesha
Ganesha konceptskiss & tusch
Det här är en serie kladdar och skisser som jag började med för att glädja framför allt en god väns dotter. Hon är 5 år gammal och lysande intresserad av allt som har med mytologi och gudaberättelser att göra. På sistone har jag betättat för henne om de indiska gudarna – framför allt de ”nya” gudarna, ni vet Vishnu, Shiva, Brahma, Parvati, Lakshmi med flera. En kväll efter att hon hade lagt sig halvlåg jag i soffan med ölen i ena handen och huvudet i den andra och kladdade på en skiss av Ganesha, den goda turens och lyckans gud, samtidigt som jag var indragen i att förklara uppsåtshierarkin i straffrätten för mina icke-jusristvänner…
Resultatet blev faktiskt över förväntan. Nu ser ju Ganesha väldigt rolig ut, och det är svårt att misslyckas med honom. Men konceptet växte snabbt fram och jag började genast fila på en version som gick att tuscha. De närmaste dagarna slangade jag ner lite bilder på Ganesha från nätet för att få till rätt detaljer som smycken med mera (jag glömde till exempel bort att indiska gudar regelmässigt porträtteras med blomsterkransar). Efter några få modifikationer växte en tuschad skiss fram som jag är tämligen nöjd med. En glandlynt partygud med elefanthuvud och trivselmage som stuffar på sin rumpa.
Min unga musa påpekade att hans ögon såg väldigt snälla ut, ”han ser ut som en tjej i ögonen”. Jag var väldigt glad över kommentaren, det var en detalj jag jobbade lite med, samtidigt som det säger något om vår kultur…
Indomitus.blog 