Fyll-i-kläderna-bilden av en tjej från en av Felicias målarböcker färgbehandlas och avslutas
Som tidigare berättats fick jag en sådan där siluettbild för en sådan där tjejig målarbok att behandla av Felicia en kväll, och jag gjorde som jag plägar, dvs ritade om den och satte på lite mer handlingskraftig och medeltida utrustning på henne. I förra inlägget framgick det hur den bilden blev efter att jag satt tusch på den, och sedan mitt val av färgskala.
Hur en sådan färgskala kan fås att se ut när man med Photoshops hjälp behandlat den med bränning och flera lager färg, högdagrar och skuggor framgår nedan…
Måla-på-kläder: En krigisk fantasytjej, renderad
För den fina Felicia, som jag hoppas skall gilla den.
Själv är jag nöjd med den sansade tidsåtgången – övning ger färdighet, och jag börjar iaf bli lite van vid flerlagerprincipen nu, så att hyfsade resultat kan uppnås någotsånär snart med en bild som är tydlig och begränsad i utförandet. Hela processen från tuschad skiss till färglagd och behandlad bild kan ses nedan.
PS. Det här är också en rätt kul grej att göra med barn som gillar att rita om manvågar släppa loss dem med en laptop och Photoshop. En av mina invändningar mot de i mitt tycke begränsade och begränsande ”plattorna” ute på marknaden är att de än så länge inte (mig veterligen) kan köra några rimliga ritprogram som Photoshop, Illustrator eller GIMP. Vilket är synd, för så fort de stackars tingestarna kan användas för att skapa och behandla något vettigt torde de passa jättebra för att göra sådant här, bättre faktiskt än en bärbar (de har ju touchscreen).
Klicka bild för att se det tidigare inlägget:
←”En fyll-i-kläderna-bild lever sitt eget liv…(del1)”
För fler bilder på Feclicias krigartjej, som jag sedermera kom att identifiera med en existerande sagofigur, se stora galleriet eller :
NÄR den fine Felix fyllde år (hurra! 5 år!) grabbade hans syster som med viss rätt känner ett visst ägande tag i mig och stuffade ner mig med några målarböcker för flickor där färdiga siluetter kan förses med kläder som man själv ritar dit.
Hennes egna alster var väldigt fina. Men hon ville minsann att jag också skulle göra det där.
”Men då måste jag få göra det på, öh, mitt sätt”
”OK då” sade hon med en menande blick
Felicia, hon känner mig alltför väl. Jag började således skissa med hård blyerts ovanpå de ljusa konturlinjerna och voila…
Eller vänta nej. Ingen Voila. För… jag ändrade storlek på huvudet. Och gav siluetten större höfter, och sedan skissades kläder över som helt förändrade konturerna. och när det var färdigt skulle de nya linjerna målas med tuschpenna. Ett svärd dök upp från ingenstans…
Efter att således ha följt min inre drift ett tag såg det hela ut som en krigartjej /fantasyprinsessa av mer stridbart slag, med en bekväm och lätt men ända rustning av kyllertyp på sig (Om någon Tvingade mig att rita en modern tjej skulle hon garanterat ha ett svärd också, eller åtminstone sparka eller slå på något). Jag är ingenting om inte förutsägbar i de styckena. Nu gillar Felicia mina sagotjejer så…
Pappa Ola scannade in, och hemma kunde jag inte låta bli att åtminstone ändra lite mer på proportionerna, för i början såg huvudet ut som en enorm pumpa med pyttesmå ben, med tefat till ögon värdiga en alien från Mars. Nu blev det iaf en slags ordning på en kropp som såg ut som en clear-line-variant av serieäventyrshjältinna.
Inte vilken hjältinna som helst för övrigt. För som ögon blev mer och mer mandelformade och ögonbrynen bestämda och krökta som på en någon som minsann har lynne, en mun som vet att tala såväl som ge en fin kyss, och mörkt lockigt hår, så tonade åter mina hjältinnor från mitt rike Bortoms värld fram, de som avspeglas i Kati och Corinna från min berättelse. Eller, som mest här, Almas prinsessa Julia. För visst är det hon. Sådan är lystern från Alma, min gryning, som skiner över allt som jag vidrör.
Förutsägbar som sagt. Så är det att vara fängslad av något somär större än en själv. Jag tror att Felicia förlåter mig det.
Jag började kladda lite med Photoshop för att hitta en vettig färgskala. Utan animus kan jag ändå säga att den rosa uniform som är standard för tjejhjältar inte är min första preferens. En lite mörkare utstyrsel med naturfärger och dovare toner får bilda grundfärgerna. För jag går nog vidare med den där och ger den flerlagerbehandlingen för att få fram skuggor, lyster och högdagrar.
En längre recension som tar itu med en hel bokserie, Joe Abercrombies trilogi ”First Law”, på svenska ”Första Lagen”.
”Första Lagen” är en trilogi av Joe Abercrombie, bestående av de tre böckerna ”Det Lockande Stålet” (2006), ”Man Bör Förlåta” (2007) och ”Det Yttersta Argumentet”(2008). Den har rönt framgång i Storbritannien och USA och är ett mer gediget menat försök att beskriva en parallell värld, med delvis realistiskt anslag och en intressant genomsyrande moral under en mer ordinär Fantasy-story.
Abercrombie har en lång ”introducerande” inledning där karaktärerna och historien växer fram gradvist. Persongalleriet är typiskt. Den store lunsen Logen Niofingrar, krigare från norra ödemarkerna, Bayaz den mystiske magikern , den kvinnliga tjuv/mördartypen Ferro , argsint f.d. slav och dödlig krigare, riddaren Jezal van Luthar, och några mer tänkande karaktärer. Det görs klart att figurerna, som i en twist som känns igen från thriller/polisgenren inte alls gillar varandra inledningsvis, dragits samman av en mer avancerad vilja för ett högre syfte.
Den inre dialog som åtföljer varje figur är dock lite för enkelt skriven på läsarens näsa, och inte konsekvent genomförd. Ibland får man väldigt mycket inblick i protagonisternas tankar och karaktär så att det känns som om dessa satt på analyssoffan med en. Men viktiga bitar smugglas ändå framåt och sparas för senare, ett rätt sökt litterärt grepp och stapelvara från deckargenren.
Liksom hos Robert E Howards ”Conan”-böcker har Abercrombie en värld vars indelningar delvis svarar mot den befintliga historiens. ”Unionen” är det västerländska stora riket i mitten, bestående av många länder. Det finns orientaler i öst med klar anstrykning av det ottomanska riket, och mer råbarkade och barbariska trakter med tydligt keltisk/nordliga drag i norr. Intressant är att dock ”Unionen” mer överlappar med det Tysk-romerska riket än de vanliga anglosaxiska förebilderna. Det högsta organet i riket är riksförsamlingen och monarkins makt svag och i händerna på höga ämbetshållare. Det är en välkommen variation och känns mer passande för ett så stort men icke centraliserat rike i en förmodern tid. Överhuvudtaget ger sig Abercrombie delvis på att beskriva ett senmedeltida samhälle, även de politiska turerna.
Realism i en fantasyvärld är en skör blomma, eftersom avvikelserna från vad som är logiskt eller rimligt då skorrar än mer. Som frånvaron av en stark kyrka i ”Första Lagen”, blivet ännu knasigare av att den i storyn viktiga inkvisitionen här är en icke-religiös, anakronistisk analogi till moderna säkerhetstjänster. Det undergräver trovärdigheten för en realistisk medeltida värld, som är totalt inkonsekvent utan den kyrka som var den ojämförligt starkaste institutionen och vars lära präglade varje facett av livet. Och den i Fantasy närmast obligatoriska Magin, dvs. förekomsten av väldiga ockulta krafter tillsammans med ofantligt gamla varelser ställer som så ofta till det. Abercrombie försöker, tar till det vanliga plåstret att magin och dess roll har försvagats, spinner några varv kring gudarna men kan i slutändan ändå inte undgå att framställa magin och dess utövare som ett gäng godtyckligt käbblande gubbstruttar och en trots försök till nyanser väldigt typisk manicheisk onda-goda-kosmologi.
Det särskiljande i böckerna framgår mer ju längre de fortskrider. Trots att grundstoryn är av typiskt slag med en viktig resa och deltagande i diverse stridshandlingar sker det med en ton som är ovanligt desillusionerad, renons på skönmålning. Den vanställde protagonisten och Inkvisitorn Glokta är fanbäraren för den desillusionerade tonen som kommer att lägga sig över handlingen. Hans nihilism och inte sällan ondsinta och sadistiska handlande känns först som en anomali, men snart anar man att Abercrombie tänkt tanken – ”Vore det inte kul om… man tog en stapelfantasy och lät den utspela sig i en moraliskt tvivelaktig värld med desillusionerade, trasiga eller rent amoraliska karaktärer på plats för de bärande typiska hjälterollerna?”
Det är dock störande att även Abercrombies moraliska ambivalens fläckas av en rasanstruken historiesyn. Barbarerna längst upp i norr är inte kloka, de onda österlänningarna, det stora hotet mot världens bestånd, är grymma och tyranniska och drabbade av en falsk religion. Hoppet står till den västerländska civilisationen i centrum. Man kan verkligen höra marschmusiken till Huntingtons ”Clash of Civilizations” som underliggande paradigm.
Men trots allt är grundtanken faktiskt lite kul, och ”Första Lagen” fungerar därför och känns ändå fräsch ur det perspektivet. Slutet har faktiskt en rolig knorr, i all sin frustrerande lätt nihilistiska poäng, fjärran från ”Så levde de lyckliga i alla sina dagar och fred och frid rådde i kungariket”. Mer skall inte sägas här, annat än att Abercrombie måste ha skrockat för sig själv när han till slut knöt ihop säcken.
För fantasydiggaren är ”första Lagen” en av de bättre High-Fantasy-serierna och kan trots förbehållen ovan rekommenderas. Enligt ett ofog som är vanlig i svensk fantasyutgivning är varje del uppdelad i två böcker – så det blir 6 böcker. De lämnar kanske inte ett outplånligt intryck men är läsvärda, speciellt om man har en nostalgisk svaghet för Fantasy som undertecknad, och saknar inte spänning och vissa intressanta överraskningar, speciellt vad gäller att bryta mot vissa förväntningar som annars plågar genren.
Medelbetyg för gott försök
Med Tack till Robert för tipset
PS: En liten not om översättning. Läsupplevelsen av ”Första Lagen” fläckas delvis av alltför moderna ord och uttryck som gör att känslan av förmodern era titt som tätt skingras. Ta bara namnet ”Unionen”. Vadå union? Samvälde, Förbund, det finns många uttryck som också brukades under historisk tid. Men Union? Det leder ofelbart tankarna till moderna politiska konstellationer som USA eller EU. Och det kan väl inte vara meningen. Eller? Det där är bara ett exempel, tillsammans med hänvisningar till Kilometer, Uniformer, Flaggor och annat tidigmodernt som inte hör hemma i en feodal miljö.
******************************************
Denna och Andra bokrecensioner återfinns samlade i
———————————————————-
Joe Abercrombies egen blogg http://www.joeabercrombie.com/
Storyboardprojekten forskrider, den här gången är det en tuschteckning föreställande ett landskap med en akvedukt, i en scen som utspelas i Aracanea, mitt fantasy-Konstantinopel.
Det är månbelyst natt på Apostlaberget i Aracanea. Yakane och Jack har varit ute och kidnappat ner en populär och stridbar predikant. Alldenstund denne har ett talrikt och ganska högröstat följe jagas Y & J över stock och sten och blir inringade vid den Stora Akvedukten. Där får Yakane en gaaalen idé…
Romersk akvedukt, Segovia, Spanien
Akvedukter är som vi vet en struktur som leder vatten i en täckt gång, över eller under jorden, från en högre liggande vattenkälla till sin destination.
De mest berömda (och talrika) varianten av förmoderna akvedukter är den romerska varianten av överjordsakvdedukt vars stora valv, korsande dalar och sträckande sig över sänkor på väg till sina mål finns utspridda över det romerska riket och höll deras stora städer och inte minst Rom med en vattenförsörjning som inte skulle se sin like igen förrän på 1700-talet. Stora, mäktiga och allmänt imponerande, speciellt med tanke på att de flesta byggdes för sisådär 1800 år sedan, är de ett tacksamt motiv för avbildning.
Valens Akvedukt, Istanbul
De flesta överjordsakvedukter gick genom landsbygden på väg till en stad. Väl innanför staden, eller ibland en bit före, leddes vattnet oftast ner i underjordisk akvedukt för sluttransport till fontäner och badhus. Men i dagens Istanbul, f.d. det kejserliga Konstantinopel, byggde man tvärtom en akvedukt, Valens akvedukt, som skar ovan jord rakt genom staden, korsande dess kulliga yttre delar för att ge färskvatten till det kejserliga palatsområde som låg längst ute på stadens halvö (se nedan i en rekonstruktion av stadens 10:e distrikt – som den såg ut för 1000 år sedan).
Valens akvedukt ger förstås en ursäkt för att ha en i mitt Aracanea (det är inte den enda, jag har förstås prackat på mit fantasy-Kairo Al-Kash en akvedukt också.) Impulsen att ha med den i en actionscen var förstås lika barnslig, och kom för mig när jag besökte ett sådant där sommarland med vattenfyllda gångar…
Vore det inte kul om… man kunde åka på en akvedukt som… som…en jättelik vattenrutschbana?
Idéer är till för att kladdas ner. En mycket mycket snabb blyertskludd gav den allmänna scenen. Men den antydde också något som kunde bli framtida problem – akveduktens utformning och vinkeln in i horisonten skulle behöva lite eftertanke, förutom det uppenbara mecket med att rita en miljon stenar…
Den blev därför jäsande några månader. Men som sommaren kröp fram kliade den alltmer, och en dag skred jag till verket beväpnad med hård skisspenna och BIC tuschpennor tjocklek från 0,05 till 0,5 mm.
Först gjorde jag förgrunden och stödlinjerna för akvedukten lades ut och in i horisonten. Som vanligt är perspektivet lätt att få tag på i teorin, men när man sedan skall sätta lite sten och volym på den uppstår problem. Så jag scannade in den ofärdiga skissen ifall akvedukten skulle bli extremt kass.
Sedan började jag fylla i själva akvedukten med tuschpenna. Man har ju fått en del övning på att rita stenar, genom dels konceptdesign och t.ex. Yakane & Jack vid Apostlakyrkan. I bakgrunden ritade jag in ytterst enkla konturer av hus, träd och gator på stadens kullar. På himlen några moln och en måne för att ursäkta att allt inte ligger i totalt beckmörker.
Som anat blev det till att mecka och korrigera flera av de sneda och vinda bärande pelarna … För att lyfta fram fullmånens sken lades en liten photoshop-effekt i form av inre och yttre lyster (inner & outer glow) och med ljuseffekter en olikfärgad, tonad himmel på.
Den tonade himlen fick dock bieffekten att resten av bilden såg platt och enhetligt belyst ut. Suck. Jaja, med lite ytterligare efterarbete, genom att göra förgrunden mörkare, kunde man få en önskad effekt genom att väldigt enkelt gå in på veck och utstående partier respektive skuggor med bränn/lys -verktyget, och skapa högdagrar och skuggade partier. Jag passade också på att lägga in ljuseffekter på facklor som visar på förföljarna som väntar vid foten av kullen, skymtande mellan trädgrenarna.
Nå. Det hela visade sig bli aningen mindre taffligt än man kunde frukta. Man blir förstås aldrig färdig när man jobbar så fragmenterat som undertecknad, t.ex. slog det mig att jag glömde stjärnor på himlen. Men det förstås, det kan varit molnigt högre upp… jaja det är inga konstverk det här, bara små kladdar för att visualisera en berättelse.
Mer av storyboards och koncept för en fantasyberättelse kan ses i fliken
Efter det delvis musikaliska debaclet med justitiemordet på Pussy Riot i Ryssland, som händelsevis sammanföll med förfärdigandet av en teckning på den ryska superhäxan baba Yaga (som man önskar borde besöka Putin och patriark Kyrill, två gubbjävlar som förtjänar att stekas på spett av denna människoätande hagga) drabbades jag av behovet att lyfta fram mer positiva saker med kopplingen Moder Ryssland-musik.
Det kom till mig som en märklig konflux av teman som antyddes i föregående inlägg med ryska teman (Dels om häxan Baba Yagas teckning och apropå den genomruttna ryska rättvisan och kyrkan som uppdagades av Pussy Riots oförvägna aktivister).
Häxor + Ryssland + Musik?
Vänta, det där har en behaglig doft av…Mussorgsky.
En av mina tidigaste favoritkompositörer var den ryske romantikern Modest Mussorgsky, som gav upphov till sådana härliga stycken som ”Natten på blåkulla” som bl.a. förekommer i filmen ”Fantasia” och tände mitt barnasinne.
I sitt stora samlingsverk ”Tavlor på en utställning” infogade Mussorgsky en bit som handlar just om Baba Yaga och hennes Hus på Hönsfötter. ”Tavlor på en Utställning” orkestrerades från Mussorgskys noter för piano av ingen mindre än Maurice Ravel. Det är en av mina favoritstycken sedan mer än 25 år, och låg i skivspelaren på repeat när jag läste bland annat ”Sagan om ringen”, för vilket den passar utmärkt, liksom för att skissa och rita på ryska motiv och sagor…
Hör nedan, ”The Hut on Hens Legs (Baba Yaga)” som låg i skvalpade i mitt bakhuvud som det dova och hotande omkvädet till häxan över alla häxor.
Mussorgskys romantiscism blandade häftiga infall och lätt dissonanta partier och fungerar utmärkt dels för att, som i modern filmmusik, bibringa en känsla, men håller en också i spänning och tvingar en att lystra till. Det är fantasieggande.
Hela ”tavlor på en utställning” kan höras nedan – den är ett fantastiskt plockepinn av teman, företrädesvis inspirerade av rysk historia och mytologi, med häxor, gnomer och segerrika tsarer i det gyllene Kiev…
”Natten på Blåkulla” (egentligen ”Natt på det Kala Berget”) är en annan av Mussorgskys utmärkta verk, och berör i högsta grad häxtemat. Se den något stympade och modifierade varianten som det sattes härliga bilder till i Disneys ”Fantasia”, med demoner som spexar under själve hin håles överinseende i en lustiger dans…
Olustigt nog mynnar i Disneys inledande festliga tappning av über-häxnatten ut i en kristen propaganda med en rätt trött visualisering av Schuberts i övrigt vackra Ave Maria – jag vet minst en hedning som det där måste orsaka hårresning på, och jag tror att jag håller med…
Mussorgsky rycktes bort för tidigt, men han gjorde mycket annat hörvärt som ”Khovanshina” med ”De Persiska Slavarnas Dans” och ”Boris Gudunov” med flera. Nastrovje till honom. Han skulle för övrigt troligtvis ha lett i njugg åt Pussy Riots tilltag mot en maktfullkomlig tsar Putin – som den kanske mest geniale och excentriske av de stora ryska kompositörerna var han ansedd som en tsarfientlig ”extremist” (han var t.ex. för avskaffandet av de ryska böndernas livegenskap), och hans stora opera ”Boris Gudonov” förbjöds i Tsarryssland.
Några dagars mycket trevlig samvaro med den underbara Alma gav upphov till några bilder på hennes sago-alter ego,den modiga prinsessan Julia. En av dem är när vetgiriga Prinsessan efter att ha läst i böcker kommer på ett sätt att bota sin drak-kompis Pelles mamma.
Den elake trollkarlen Augustus har gjort en magi som försvagar och förtvinar drakar, och den stackars gamla drakmamman ligger på sitt yttersta till Draken Pelles förtvivlan. Men Drakar, läser Julia, är varelser av luft och eld. Så under en stormig natt leder hon ner blixten, den himmelska elden, ner i drakmamman för att om möjligt ge henne ny kraft och styrka. Hon använder sitt förtrollade Hjärtespjut som åskledare – en livsfarlig idé. Men hon är modig som få, den fina Julia. Och bara hon kunde göra det. Så…
Jag kom att tänka på den hopkurade Julia när hon fått blixten ner i spjutet – ögonblicket innan höll draken Pelle upp henne i luften, men stöten har knuffat bort honom och hon har fallit ner på drakmammans rygg.
Bilden gjordes snabbt, med väldigt enkla medel under Almas överinseende. Färgblyerts över en vanlig blyertsskiss fick konturerna förstärkta med svart tuschpensel. Papperet var färgat, i ljuslila, som jag tog lite spontant för att scenen utspelas i en mörk omgivning. Det skulle visa sig vara ett tursamt drag.
Efter att ha målat någorlunda klart med de tämligen grova och inte så färgstarka blyertspennorna och fått Almas godkännande scannades bilden in. Men som så ofta tyckte jag att den där kunde hyfsas till i datorn….
Och voila. Med Photoshops verktyg kunde färgerna förstärkas och förbättras, den ljusstarka blixten som löper ner i och genom spjutet läggas till, och annan behandling som lyfte fram teckningens styrka. För trots det väldigt enkla utförandet tycker jag nog ändå att den där har något bra i sig. Det är ställningen, tror jag, kroppens uttryck. Det syns att Julia gör något svårt och jobbigt, men det utan något våld eller annat aggressivt eller ens akrobatiskt.
Jag hoppas Alma gillar den. Fler av teckningarna från vår vecka på Gotland väntar på liknande behandling.
*****************************
Fler bilder på prinsessan Julia, hennes lillebror prins Albin och deras busiga drakkompis Pelle finns på
Så här i sommarstiltjen som lagt sig även på denna blogg kan man ibland gå igenom sina papper och uppslag, lite slött kika på foton och annat som inte kommit och kanske frestas att…ge det en chans?
Ja, varför inte? Man är ju en sucker för nostalgi som alla andra, och min metod är i princip just det – ett ständigt ältande av det gamla, med övertygelsen att det säkerligen kan göras bättre. Som en av de som dök upp i upprensningen, ett i och för sig uselt foto taget med en gammal mobil, på den fiskfromade Ryggsäck som låg som förlaga till teckningen på ”Firren och Sjöhästen”-teckningen som jag gjorde åt Alma (behandlad i inlägget ”En liten Firre till Alma”).
Fisk från ryggsäck, med sjöhäst, färglagd
En annan liten bild som föll vid sidan av var mina provskisser för att få fram en söt Orm för den bedårande Alma, en händelse vilken beskrevs i inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/07/06/en-liten-fredagsbild-ormen-vera-med-och-av-alma/
Ett intermezzo förstås, men det är intressant att se hur urvalet och ansatserna såg ut med tanke på att Alma själv fick välja vilken jag skulle gå vidare på. Min lilla dam hade skarpa åsikter om vilken av ormarna som var kille eller tjej också… De lite ”Knasigare” varianterna uppe i övre högra hörnet var killar och kunde kanske passa för ormen Olle. Men Veras anblick skulle vara från de mera eleganta och mjukt strömlinjeformade men ändå storögda försöken.
Så det så!
En genusintresserad person som undertecknad kunde spinna mycket på det där, men då, och även för ögonblicket, ville jag låta det vara… Rent estetisk hade Alma förstås rätt, och valde också från de varianter som tillåter det vidaste uttrycket och både är söta men också har möjlighet att göras lite läskiga. Och Vera, som är ”stor som basilisken i Harry Potter!” som den gode Jakob, en klok ung man påpekade när han fick se henne, kan inte bara vara Enbart söt och Gullig, som nedanstående lilla ”Behind-the-scenes”-snutt antyder…
Det slog mig förresten att Ormen Vera skulle bli ”Vera the Viper” på engelska. Apropå ingenting.
Nåväl, Sagan om Gudaormen Vera slingrar sig vidare…
Till sist en bild, inte av egen fatabur, som blev över från ett inlägg om Kristen fundementalistisk bildframställning (Dumskallarnas Konspiration: Mera Kreationist-Dinosurier) där Dinosaurerna vävs in i bibelberättelserna. Det är en parodi förstås, men en rätt rolig sådan, och definitivt båderoligare och mer trovärdig än bibelstoryn i sig, speciellt tolkad som s.k. young-earth creationists, det vill säga Kreationister som tror att jorden bara är under 10 000 år och som måste passa in allt vi vet och kan påvisa inom ramen för det…
Yahwe kunde förstås ordna med en haubits till Noa…varför inte? 🙂
För Alma kommer en bild som jag alltid tänkte färglägga, av hennes Prinsessa Julia som i sin häst smörblomma och hjärtespjutet rider ut från sin borg…
Med hjärtespjutet rider prinsessan ut för att leta efter Draken
Lite trött och sliten efter lite galej på lördagen finns inget som lägger lisa på saker som ett litet test av ”snabbmålning”, som jag hoppas skall komma väl till pass. Framför allt för att sätta färg på de många bilderna med Julia och draken Pelle som ligger färdiga eller på skisstadiet.
En av de bilderna, som blev klar för en tid sedan, var en skiss på när prinsessan rider ut på sin häst och man får se lite hur hennes astridlindgrenland-söta kungarike ser ut…
Istället för att renteckna den så gick jag direkt till färgning av blyertsskissen, för att se hur det blev. Resutlatet är inte något fantastiskt men ändå. inte så dumt… Med en reducerad palett och utan att konstra med för många lager går det att få någorlunda hyfs på bilden ändå, även utan de klara linjer som en riktig tuschning skulle ge.
Senare kan man kanske efterbearbeta dem mer, om man så vill, och införa lite mer mjuka övergångar kanske…
Jag hoppas förstås att Alma skall gilla den.
Fler bildet och inlägg med den käcka Julia kan hittas på
Till sist, efter år, dagar och tandagnisslan är äntligen andra bilden i serien ”pojken och Draken” för två killar färdig. En stor ful röd drake stor inför att få näsan kliad av en ung hjälte.
Det är passande att det sker på min moders födelsedag, hon som är källan till allt gott som kommer ur dessa fingrar.
I föregående inlägget ”Jake the Dragonslayer del 1” visades den långa och mödosamma upptakten till att nå det utgångsläge för färgläggningen som syns nedan.
Landskap, Jake och Draken monterade före färgläggning
Den stora verkliga arbetsintensiva delen är dock målningen. Jag använder Photoshop, på ett tyvärr grovt amatörmässigt sätt, som målningsduk. Grovt, för att jag aldrig kunnat lösgöra mig från den grundläggande tendensen att faktiskt måla, med musrörelser och de inställda penslarna, det som synes. Riktiga Photsoshopproffs använder ”spår”, ”redigeringslager” och lagereffekter med 3D-karaktär för att göra sin grej. Sånt grannlåt behärskar inte jag, även om denna bild, som alla före den, gav möjlighet att i alla fall pröva en del mer avancerade tekniker.
På den vindlande utflykten till Photoshoppandets krokiga stigar kan bakgrunden tas upp först. Den består av 10 lager men skall inte detaljstuderas . Det räcker med att säga att vissa utmaningar aldrig riktigt kunde mötas. Min teknik för handmålning med musen som pensel drar åt det vattenfärgsaktiga hållet, och starkt beroende av lagerfunktionen i Photoshop för att skapa vissa mjukare övergångar. I den här bilden var det mer av ett problem än i ”Joel den unge och Draken”, eftersom bakgrunden är mer framträdande. Den färgpalett som resulterar kan inte utan vidare förlikas med den tuschpenslade bakgrundens starka linjer, och det stråk av serieteckning som vidlåder bilden i stort. Färgerna måste ges mer kontrast och mättnad, och element som ser alltför målade ut måste bringas att se mer ”tecknade” ut.
Genom att använda filter och olika bearbetning försökte jag få målade element att stå ut på ett sätt som passade mer för de skarpa linjer och konturer som utgjorde teckningens grundform. Gräset i förgrunden målades t.ex. i fyra lager, som till slut förenades och via ”sök kant”-verktyget ficks att se lite mer tecknade snarare än målade ut. Ett ”suddningslager” ämnad åt att skapa den matthet som sker med stora avstånd lades över och gjorde att det blev lite mer…dimmhöljt vid horisonten. Det blev rätt OK ändå, som bakgrund betraktat.
Men mest meck var det att måla förgrundsfigurerna. I ”Joel den Unge” visades hur man kan bete sig lite mer proffsigt och fullt ut dra fördel av lagerfunktionerna i Photoshop för att få fram mjuka skuggor och högdagrar. I praktiken innebär det att man målar bilden flera gånger, fast med olika färpaletter som sedan smälter ihop när man försiktigt försiktigt suddar sig ner genom lagren. Det är ett grannlaga arbete som kräver att man kommer ihåg vad som sitter i varje lager, och mycket tidsödande. Hur de här lagren läggs ovanpå varandra för att skapa den hela bilden är en dock process som jag fortfarande inte är van vid, och som jag tog ett slags serier av ögonblickbilder på för att minnas.
I galleriet ovan kan man se hur de olika lagren ser ut för sig. Jag finner de lite fascinerande, de övre lagren får en slags spöklig karaktär. De säger också något om hur kulörer egentligen ansluter till varandra och hur skiftande en färg, som vid en första åsyn ser väldigt klar och enhetligt ut egentligen är.
Nedan kan man se hur det hela utvecklar sig när lager läggs på lager och de olika färgsättningarna förenas.
Mycket av arbetet i Photoshop är kontraintuitivt. Till exempel hur ljusa och mörka partier samspelar. I en målning med t.ex. oljefärger skulle man lägga på det mörka först och sedan allt ljusare partier över, närmare och närmare betraktaren. Det stämmer också med den avbildade verkligheten där det ljusa är de utstickande, starkast belysta partierna, medan det mörka är det som hukar i skuggorna. Man testar sig fram för se vilket sorts ljus, varmt eller kallt, spritt eller riktat, som man vill använda.
I Photoshop är det tvärtom. Man måste bestämma sig för vilken färg de ljusa partierna skall ha från början, och inte väja för att det är väldigt skilt från de färger man vill skall dominera bilden till slut. Det första, alltså nedersta färglagret är alltså en matt dräkt av gul, gröna och ljusblåa nyanser.
Den unge hjälten själv utgör dock ett undantag. Bakgrundsfärgen till hans hy är starkt skär. Det beror på att man senare kommer att lägga på ett skuggande lager som får färgen att bli mattare. Det är ett kännetecken för mänsklig hud som lever, att det finns ett färgstarkare lager under även den ljusaste hy. Utan den ser personen ut som ett lik.
Ovanpå lägger vi sedan de mellantoner som är de som är tänkta att definiera färgsättningen. Rött för draken, mörkgrönt för Jakobs kilt osv. Vi suddar oss ner genom lagren och låter det ljusa underlagret skymta fram på de delar som sticker upp. Redan här skapas en känsla av volym.
I nästa lager målar vi bilden i de mörkare, skuggade partiernas färgskala och lägger på dem. Och suddar suddar suddar…Drakens veckade, skynkligt fjälliga hud kommer här mer och mer till sin rätt, och ryggkammen och Jakobs skjorta börjar här lyfta från sin enfärgade platthett
Den fjärde bilden visar det matta, ljust grå-lila-färgade lagret av ren skugga som läggs ovanpå resten. Den behövs för att ytterligare ta ner de ännu alltför grälla färgerna, och visa på den grådaskighet, alltså skillnaden i mättnad, inte bara ljusstyrka, som skapas av skuggor. Den måste följa skuggfärgspartiet noga, men spiller över även på ljusare partier som därmed, om man är omsorgsfull, får behövliga skiftningar som gör det hela mer levande. Skuggpartierna kan göras mer eller mindre mörka också, mer eller mindre intensiva. Med hjälp av brännverktyget får man en skiftning inte bara av skuggans djup, utan också intensitet.
Detta är som mest nödvändigt för den unge hjältens hy, för att undvika att han bara ser grisskär ut.
Till sist ser vi hur det hela ter sig i sammansättning.
I föregående inlägg skrevs om att den skotskt inspirerade bakgrunden fordrade att man utrustade den unge hjälten Jakob med skotska kläder med ett dito skotsktrutigt tyg. Det som i lekmäns ögon ser ut som ”rutigt” är dock ett rätt avancerat mönster med linjer och flera nyanser av de ingående färgerna i olika fält, som tillsammans bildar en unik och karaktäristisk s.k. tartan. I skottland har tartan-färgerna kopplingar till klanväsendet och olika grupper och sammanslutningar, ofta av militär typ som regementen. De bevakas av specialister alldeles precis som feodala vapensköldar. Att få till dem rätt är alltså en kitslig fråga.
The Black Watch vapensköld & Tartan-mönster
För den unge Jake valde som omnämnts den tartan som användes av det skotska regementet The Black Watch. Jake bär en kilt med en tillhörande fly plaid, en tvärgående mantel som bars över ena axeln i de skotska högländerna, som förstås har matchande färger. Grundfärgerna lades ursprungligen i olika lager som synts ovan. Men som framgår av hur mönstret egentligen ser ut blev det en mardröm att göra den helt rättvisa.
Men skam den som ger sig. Genom att måla med brutna linjer och över ett halvdussin lager över och under varandra samt använda ett ”tygfilter” skapades först ett mönster. Det draperades sedan omsorgsfullt varefter det böjdes och bändes över Jakes figur. Sedan lades samma skugglager på som hos draken, och några högdagrar. Till slut blev det inte så illa, om man kisar lite.
Slutbilden lades ihop. Skuggor och inramning lades till rätta, några få skönhetsfel som färg som hamnat över kanterna och så vidare fixades. Men nu är det dags att sätta stopp. Jakob måste få sin tavla någon gång, innan han bli lika gammal som på bilden, Jag hoppas att han gillar den.
←länk till föregående del ”Jake the Dragonslayer del 1”
Ansikts-och porträttstudierna i Aracanea, mitt fantasy-Konstantinopel, fortsätter med ett litet collage av makthavare där vi även tar en titt på deras avancerade utstyrslar.
Den bysantinska maktapparat som ligger till grund för den väldiga Kafkaistiska labyrint som protagonisterna stångar pannan blodig mot hade en mängd viktiga funktionärer.
Aracaneas Eparch eller Prefekt, med sitt Signum
Här har tidigare skrivits om den mäktige eparchen, dvs Konstantinopels prefekt eller ståthållare. Dennes makt sprang från att han samtidigt var chef för rättsapparaten, ordningsmakten i huvudstaden och alla korporationer och gillen. I Konstantinopel var hans inflytande överallt närvarande, nära undersåtarna.
Men det fanns ännu mäktigare ämbetshållare inom den kejserliga riksförvaltningen. Två av dem spelar viktiga roller i min berättelses kulisser, och meriterade därför lite skiss-studier. Främst var den s.k. Logothetes tou Dromou, också känd som Megas Logothetes. Logothetes är ett bysantinskt uttryck som betyder ”förvaltare”, och Logothetes tou Dromou (”Vägarnas Förvaltare”) var ursprungligen chefen för kurirerna och posten. 
Det var ingen vanlig postgeneral vi pratar om. Som ansvarig för korrespondensen kom allt att gå via denne, och snart nog hade han fått en nyckelroll inom statsapapraten som ansvarig för främmande sändebud och gäster, vilket utökades till alla audienser…
När Bysans mer och mer kom att förlita sig på utländska legosoldater, vilka formellt sett var ”främmande gäster”, utsträcktes hans makt även över armén. Samtidigt en slags inrikesminister, spionchef och högste statssekreterare för förvaltningen – det var inte konstigt att Logothetes tou Dromou mot 1000-talet kom att kallas ”Den Store Logothetes”, och betraktas som en slags grå eminens i riket. Tänk ungefär den roll som kardinal Richeliu spelar i ”de tre musketörerna” av Alexandre Dumas och man får en aning.
Vi har bilder av logotheter bevarade, men i vanlig mening är det inte direkt realism som eftersträvas, även om vi förstås får vissa ledtrådar till deras uppenbarelse, som t.ex. en hovdräkts utsmyckning och snitt hos Theodor Mitochites (Logothetes tou Dromou i början på 1300-talet).
Jag försökte mig på en samlingsbild, där också den redan gjorda bilden på eparchen ovan kom med. Den föreställer, förutom Logothetes tou Dromou, också överbefälhavaren Megas Domestikos, samt två lägre tjänstemän, en lägre logothetes, samt en sekreterare, för att illustrera hur byråkrater på lägre nivå i den stora byzantinska apparaten kunde sett ut. Skissen fick en finish med tuschpenna och grå penselpenna för en lätt skuggning.
Allt är som sagt historiskt belagt, och ger en idé om hur de ofta tämligen utsmyckade och draperande byzantinska ämbetsdräkterna kunde se ut. En intressant sak är de knasiga huvudbonader som tycks ha präglat den bysantinska hovet i sen tid, och som är väl belagda i avbildningar som de ovan.
Bakom Logothetes står alltså Megas Domestikos, som var rikets formelle överbefälhavare för armén. Denna post innehades ofta av en släkting till kejsaren, men i mitt fall är innehavaren av ämbetet aristokraten Gregor Laskaris, vars roll blir viktig längre fram, när svåra tronstrider bryter ut i det sönderfallande Aracanea. Megas Domestikos är en representant för de stora ätternas makt och det militära etablissemanget, vilket syns på hans hovutstyrsel – den minner om en äldre, utsmyckad militär mundering sådan som t.ex från Chora-kyrkan i Istanbul till vänster (som för övrigt projekterades av Theodoros Metochites ovan).
Men hur visa hur en mäktig potentat personligen se ut?För Megas Logothetes fick jag inspiration av Joe Turkel, bekant för vissa som bartender i Stanley Kubricks ”The Shining”. 
Han spelade också rollen som den mäktige Tyrell i en av mina filmfavoriter, Riddley Scotts ”Blade Runner”. Båda de rolltolkningarna inspirerade min gestaltning av figuren både litterärt och visuellt.
I ett avsteg från de märkliga formerav ceremoniella hattar som logotheterna bar inför hovet tecknades därför denne mer diskret. Klädd i ceremoniell toga (logothetes var hade också senators rang) kunde hans inflytande och skugglika makt mer visas via ansiktet och dess antydan om en (hån-?)leende beräkning . Megas Domestikos är en mer hård och storväxt man, och växte fram mer spontant, och Eparchen, som inspirerats av en yngre Andreas Papandreou, är ju ritad sedan tidigare.
Samlingsbilden är gjord i vanlig skissgrafit, i mjukhet från 2H till 4B, med borttagning av repor & damm i Photoshop och viss anpassning av svart/vit-balansen för bättre återgivning.
De där porträtten och bilderna kan verka frivola, men de har gett en hel del input för att beskriva de personernas manér och personligheter, och i vanlig ordning har researchen kring dem stärkt detaljerna och närvarokänslan i berättelsen. Ett win-win på alla sätt, utom ett, tidsåtgångens…
***************************************
En introduktion till Bysantinsk kosnt som förlaga för teckningar finns i
Fler studier baserade på bysantinska förlagor finns under kategorin
—————————————————–
En introduktion till de Byzantinska vindlingarna av befattningshavare finns att tillgå i http://www.thefullwiki.org/Byzantine_aristocracy_and_bureaucracy
Maffian, medeltida gangsters, ”Rome” och bysantinska kriminella hejarklackar kolliderar i några bilder och utseendestudier för min berättelses fantasy-Konstantinopel Aracanea.
På sistone har man bredvid det vanliga trälandet med några pågående bilder övat lite på att skissa ansikten och porträtt. Det där är en delvis helt överflödig aktivitet, men både skrivande och storyboards tjänar mycket på att man har vettiga porträtt att ta fasta vid. Man kan ju inte bara nöja sig med foton av förlagorna… På sistone har därför studier genomförts, av dels en mycket vacker person som studeras mycket noggrant (coming really soon), men också några snabbare porträtt som kontrast och övning. Det roliga är att mejsla fram ansiktsuttryck och se om man kan fånga lite av karaktären med en sådan skiss.
Det är genomgående enkla och snabba blyertsteckningar med mjukheterna 2H+HB+4B. För användbarhetens skull samlades några av de där ihop till en samlad bild. Det är skisser på några mer skumma existenser, kriminella helt enkelt, för min pågående berättelses första seriöst beskrivna stad, den av Konstantinopel inspirerade Aracanea. Protagonisterna får där möta såväl höga som låga bekantskaper, bland dem min motsvarighet till maffiagängen, de fruktade Symmories. Min idé är att en så stor stad som Aracanea förstås har en undre värld – jag har redan skapat en sådan för min motsvarighet till Kairo, det väldiga Al-Kash.
För handlingen i Aracanea, som utspelas mycket senare (mtsv. 1200-talet) tänkte jag mig en delvis mer nedtonad organiserad brottslighet baserad framför allt på de klassiska grenarna beskyddarverksamhet, prostitution och smuggling. Med tanke på historiens förutsättningar kunde man dra paralleller med förbudstidens USA eller sädesbristens Rom under det andra Triumviratet (43-33 FKr.). Alltså för de kriminellla dels den klassiska maffian, La Cosa Nostra, dels på representationen av de romerska collegia såsom de framstår i den underbara TV-serien ”Rome”, som inte nog kan rekommenderas.
Storyboard - Jack inför den knivviftande Bouros och hans män
Två av bossarna, Bouros och Efyadinis, kommer i konflikt med berättelsens huvudpersoner. Utseendet till Bouros är också fångat från ledaren för en av gängen i ”Rome”, den sluge Memmio (spelad av Daniel Cerqueira), som kan ses i scenen nedan…
Nåväl. Den samlade bilden, körd genom lite förändring av ljuskurvan, blev som nedan.
Bouros och och hans storvuxne och brutale kollega Efyadinis är placerade i förgrunden, med Bouros livvakt, en stor nordman, mellan sig. Över dem svävar den undflyende ledaren för stadens organiserade brottslingar, den försvunne Lukas Tycheros, vars namn, Lukas ”den lyckosamme” förstås är en ploj på den berömde gangstern Lucky Luciano. han spelar en viktig roll i handlingens bakgrund – så han får hovra där, lite spöklikt nedtonad i bakgrunden.
Senare tog jag fram en ny variant med en ljugradering, för skojs skull och för att leka lite i Photoshop… Lite hafsjobb, bara, inget allvarligt, men ändå inte helt utan poänger.
Det är lite kul vad man kan åstadkomma men några enkla blyertsteckingar. Jag tycker nog den där sista blev ganska bra, och fångar den allmänna stilen hos snubbarna. Inga av de där ser ju ut som någon man skulle vilja köpa en begagnad, öh, kärra av. Det går inte så bra för flertalet av dem, när de råkar reta upp någon som är ännu mycket blodigare och mer bestialisk än de själva…
Den enastående Alma har dedikerats många teckningar, men hennes fina bror Julian skall inte vara sämre han. Och med en sådan fin syster får man ju mycket hjälp. Alma insisterade på att prinsessan Julia i bildsviten ”Prinsessan o Draken” skulle ha en lillebror, prins ALBIN.
Albin. Klockrent.
Inspirerad av en T-shirt med en dinosaurie som Julian har, lyftes således bläckpenseln och såsom vägledd av min musas gudalika kraft kom snabbt en teckning i serieteckningsstil som jag blev… faktiskt nöjd med.
Dina dinosaurien träffar Albin på när han och syster Julia kommer till en öde ö, och rask och skojig som han är vill han förstås rida på henne…
Jag hoppas du tycker om den Julian. Den där passar att förglägga, undrar vilken färg dinosauren får då?
Prinsessan Julia och Lillprins Albin! Sålunda skall de två ut på spännande tecknade äventyr, så länge morbror har liv och hjärta och kan lyfta en penna.
För följande inlägg om denna bild se ”En Pojke rider på Dinosaurie 2…”→
Mellan dumskallarnas konspiration fortgår skiftas blicken för en dag mot några bilder på den allt annat än dumma prinsessan Julia som med Draken Pelle gäckar de enfaldiga och gör rätt för sig….
Tidigare har prinsessan Julia letat rätt på draken Pelle som knyckte kungarikets guld. Efter att ha bett om ursäkt och lämnat tillbaka guldet får draken hjälpa till i kungariket och också chansen att göra lite nytta som kompensation…
Här lagar draken taket på borgtornet som han plockade bort för att komma åt guldet, påhejad av prinsessan. Här får man en liten bild av kungariket, som är ett ganska idylliskt ställe… den där kommer nästan helt säker målas också vad det lider.
Draken lagar prinsessans borg
Draken och Prinsessan Julia bli kompisar och draken ansluter sig till prinsessans fotbollsträning – det går dock inget vidare för honom, prinsessan är för duktig för hans störa gröna fötter…
Prinsessan dribblar bort draken
TJONG när Draken o Prinsessan spelar Fotboll
Det där slutar med att Pelle tar i lite för mycket och sparkar till bollen med Julia så hon flyger o far, och får lite dåliga konsekvenser, tyvärr. Pelle måste lära sig att han är stor och att ta det lugnt (se bild i tidigare inlägg till vänster).
En sak som Julia & Pelle senare kommer att utforska, efter att prinsessan lärt Draken att läsa, är diverse skrock och sagor. Här är det frågan om det är någon idé att pussa grodor om man vill ha en prins? Draken som förläst sig på sagor tycker det låter som en kul idé, men prinsessan är lite tveksam, och grodan är kanske inte så entusiastisk…
En PRINS? Verkligen?
Ja det står så här…pussar man grodan kan den bli en stilig prins!
Det är bäst att det är en Jätte-stilig prins tänkte prinsessan och såg skeptisk ut…
Den där sista tecknades med tuschpensel, som ett test av hur handföringen numera är, och det skuller verka som om fallet framåt fortsätter… Även den kommer troligen att målas vad det lider, men de kommer också förhoppningsvis passa sin unga musa Alma i smaken som färgläggningsteckningar…
***************************************
Fler bilder på prinsessan Julia och Draken Pelle finns dels under tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/prinsessan-julia-draken-pelle/samt i det egna galleriethttps://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Mellan dumskallarnas konspirationer skjuts en liten studie i kreativa avvikelser in – en drake som blossar på ett litet misstänkt sätt på tjejtidningar…
Det är en av tecknandets men även skrivandets fördelar att man ibland prövar på diverse hugskott som inte nödvändigtvis är tänkta för vidare spridning. Det var fallet när jag apopå min pågående bildserie för ”Prinsessan & Draken” slogs av den gamla ”Vore det inte kul om…?”
Det roliga i sammanhanget är att prinsessan Julia är en tuff och smart tjej, som redan passerat tjejtidningsstadiet och istället läser, ähm, ”Krig och Fred”… så vad göra med alla dessa tidningshögar? Draken Pelle rullar ihop dem och använder ett ospecifierat blad från en stor säck som innehåll, och blossar på…
Han ser lite skönt avslappnad ut, Draken, och det slog mig inte förrän när den där blyertsskissen kommit en bra bit på väg att det kunde missförstås, vad är det för joint draken puffar på egentligen… och inför barn också. Fy. Den där skulle knappast få komma med i en präktig barnbok av idag, trots sitt kunskapsvurmande uppbyggliga budskap.
Men jag gillar den. Den har fått efterföljare, där Busdraken gör lite opassande saker med klurig min och grön uppsyn – de kommer säkert komma upp här vad det lider….
*************************************
Inscannade illustrationer till ”Prinsessan och Draken” -serien finns i tråden
samt samlat i galleriet under
Några fler skisser och bilder till Almas ”Prinsessan & Draken”-berättelse, som tuffar på…
Efter att Draken kommer till kungariket och blir prinsessans kompis återstår dock att få lite folkvett i honom…
Som att draken inte kan gå runt och äta första bästa djur som han stöter på – han måste handla sin mat. Men som den lite präktga Julia inser, så är en drake en drake, även när den drar runt med en kundvagn…
När draken skall lära sig att umgås med folk är storleken alltid ett problem. När prinsessan spelar bort honom i fotboll så tjongar han till slut till bollen lite hårt, och prinsessan får en luftfärd…
TJONG när Draken o Prinsessan spelar Fotboll
Draken tänker inte på att han är väldigt stor och att människorna är ömtåliga – längre fram blir det tydligt varför.
Den här sortens incidenter kommer att få en avgörande följd för berättelsen, när folk blir rädda för en stor drake som går mitt i bland dem. Än så länge vågar ingen människa riktigt säga till draken, men det kommer… 
Prinsessans häst Smörblomma blir dock arg, och kallar draken för en Fjällig Klumpeduns…
Senare i boken blir dock allt bra och Draken får en puss…
De här bilderna skall alla färgläggas så småningom, för Almas boks skull.
För de inscannade bilderna i denna berättelse till dags dato, se sammanställning i galleriet
En storyboard för att illustrera en slags stillhet när fältherren Yakane äntligen kommit hem, och kan lägga ifrån sig de aldrig sinande uppgifterna och ansvaret han haft ute i fält… En storyboard för en känsla som är ganska subtil. Den som överfallits av ett enormt betungande ansvar måste känna behovet att rensa sig själv och sin hjärna från alla tankar när man får en kort stunds respit. Chefers och ledares förbannelse i alla åldrar, säkerligen inte bara nu. 
Efter att ha krånglat ur sina män från en misslyckad belägring och tagit dem oskadda tillbaka till den kejserliga huvudstaden Aracanea och sysslat lite med tvagnings-tvångssyndrom i sitt hem och högkvarter får Yakane en halv natts vila. Han sätter sig i sin kammare, och rensar sina tankar i tystnaden… Den första snabbt kladdade storyboarden är som synes bara en idé, ett stöd för att minnas scenen. När jag mer seriöst började fundera på att verkligen rita en bild till den, var det också ett sätt att få svar på vissa frågor som berörde mer än ögonblicket självt.
Turkisk härskare med livvakt 1200-talet
Som t.ex vilka kläder Yakane borde ha på sig.Vid sådana tillfällen gör nyttan av år av research sig påmind. Efter att ha vägt källorna och mycket av litteraturen om Bysans och Mamlukerna respektive kom jag fram till att Yakane, om han själv fick välja, skulle ha kläder påminnande om de turkiska kaftan-rockar och tunikor som blev allt mer vanliga i både mellanöstern och det bysantinska riket från 1100-talet och framåt och påverkade modet där.
Mamluker i procession 1200-talet
Turkiska kläder från motsvarande mindre Asien, varifrån många av Yakanes legosoldats-kollegor kom (min berättelse utspelar sig under just den tid då turkmener och de berömda framtida Ottomanska turkarna börjar röra sig runt Bysans), skulle vara tillräckligt lika hans mamlukiska kläder för att kännas bekväma för honom. Det var utmärkta kläder för ritt och rörelse, och inte utan en viss enkelhet och elegans. 
Den stol Yakane sitter på ägnades lite närmare studium. Jag är partisk för lätta stolar av romersk typ, formade som två halva cylindrar. Men bysantinska möbler tenderade att vara ganska tunga och schabrakiga, ofta med utsirade detaljer. Så jag kombinerade de två till en slags korsning av tung pjäs men med enkelheten i designen hos den romerska fältstolen. Resultatet passar också för den över 100 kg tunge Yakane. 
Positionen, kroppställningen hos den store mannen var dock det allra viktigaste. Den måste på en gång vara i vila, med vikten vilande på stolen, men också visa på en viss inre spänning och stamhet, som liksom sakta pyser ur honom. Genom att utforma detaljerna kunde man närma sig det där. Ena handen verkar greppa stolen, medan den andra är mer hängande. Huvudet är nedåtlutat, men samtidigt är positionen hos kroppen ännu lite upprätt, inte helt avslappnad. Jag bestämde mig för att inte tuscha bilden utan slutföra den direkt i datorn. Fortsättningsvis fyllde jag i svärtan med bruk av GIMP-programmet, och tog upp och ner kontrasten tills jag var nöjd med resultatet. Som ofta förr hade jag lite inspiration av noir-tecknarna Will Eisner och Frank Miller, med deras bruk av mycket svärta i bilden för att skapa en viss stämning. 
En sådan bild kan naturligtvis bara vara en illustration till texten, som är det verkliga redskapet för att skildra dessa odramatiska men ändå viktiga inblickar i en persons psyke. Men med den intressanta magi som äger rum när text och bild korsbefruktar varandra har jag märkt att stycket fått vissa drag från bilden, apropå mörkret och svärtan… som framgår av senaste utkastet.
”Han blåste ut [ljuset], och satte sig ner på sin stol i det täta mörkret, helt tom på intryck, ruvande och stilla.
I mörkret i sin kammare kände Yakane till slut, efter de senaste dagarnas och veckornas febrila handlande och ovisshet, en väldig trötthet skölja över sig, blandad med lättnad. Medan han såg på konturerna av divaner och ljushållare som stumt stod otända var det som om all kraft sögs ur honom, tillsammans med all den spänning som han dittills hållit i schack. Likt en vätska rann den ur hans varelse, nerför den stol han satt på och förenade sig med skuggorna på golvet, löstes upp, försvann, och lämnade hans kropp stum och orörlig, samtidigt som hans huvud kändes närmast omtöcknat, uppfylld av en enda tanke istället för de tusen som varit dessförinnan. De hade överlevt. Bågen hade spänts och närapå brustit, men han hade klarat sig och de sina tillbaka. Han var åter hemma.”
Under mitt arbete hade jag bl.a. Hans Zimmers utmärkta ”Strenght and Honor” från ”Gladiator” som stämningsmusik till den grubblande och ruvande kaptenen: hör den på https://www.youtube.com/watch?v=ZjSL28MSgoo
Efter 9/11 2001 – frosseriet de senaste dagarna är det skönt att ta sig liten tripp till helt andra domäner, och jag drog fram en teckning av en slags orch- eller vättekrigare jag ritade för 16 år sedan o försjönk i huru orcherna kommit att avbildas av andra…
- hehe, kom hit lille pojke (maaaamma!)
Det finns något utsökt brutalt och också lätt fånigt med orcher som tilltalar många. I en snäv definition uppfanns Orcher av JRR Tolkien, där dessa fula, våldsamma, mer eller mindre korkade, mer eller mindre krumma vättar till folkslag översvämmar berg och ödemarker samt fyller leden i de Ondas återkommande jättearméer. Orcher (eller orker i nyare översättning) var ursprungligen alver som perverterades under tortyr och fångenskap av den onde guden Melkor/Morgoth (se ”Silmarillion”). Själva idén är förstås vidare och äldre, och Tolkien byggde på tanken på vättar och svartalfer, troll och andra halvmänskliga och illvilliga varelser som finns i de nordeuropeiska sagovärldarna (se t.ex Ogre).
Ur narrativ synpunkt är orcher tacksamma på så sätt att de ger hjälten carte blanche att tillåta sig vad som helst i konflikten med dem – de är ju inte människor, och fula dessutom, bara hö för hjältarnas skära, att mejas ner utan vidare eftertanke. De tillfredsställer önskan att få rocka loss utan att bry sig, för fienden är Ond per definition. Redan i ”Sagan om Ringen” är det draget starkt närvarande, och i alla filmer, rollspel, tv-serier osv. som gjorts därefter har det behållits, och orcherna såsom en expendable enemy blivit en sådan stapelvara att de lyfts in i de mest knasiga och osannolika sammanhang.
OK, jag ger mig, Mangalorer var det, inte orcher...
Orcherna har till och med fått lift till rymden – förutom i rollspelet Warhammer 40 000, där man helt enkelt tagit fantasyvärlden och satt laserkanoner istället för armborst i händerna på alver, orcher et ales, finns de i t.e.x Luc Bessons festliga ”Det Femte Elementet”. De heter Mangalorer där och inte orcher, men ingen skall lura mig att ”Aknot” och hans cohorter inte är orcher.
En av de värsta plagiaten av orch-konceptet var Jack Snyders film ”300” för några år sedan, där persernas berömda elitenheter ”de Odödliga” (The Immortals, som fanns i verkligheten men utan huggtänder – de var persernas storkonungs livgarde) porträtterades som huggtandsförsedda grymtande…tja orcher, kompletta med en ”überorch…jag menar über-odödlig” av övernaturlig kaliber.
I det här sammanhanget kan man dock peka på den intressanta möjligheten som rollspelsfenomenet ger att vända perspektiv. Olikt en film, där betraktaren är mer passiv, erbjuder rollspelen många möjligheter att leva ut Vore det Inte kul Om…-impulsen.
Och vore det inte kul att spela just en slags anabolastinn grobian med grön solbränna och imponerande tandgarnityr? Alternativ en liten, ettrig vätteliknande grön snubbe med lurig blick?
Båda har definitivt haft sin lockelse, och i både Warhammer-spelen(både roll-, figur- och dataspelen) och även i Äventyrsspels ”Drakar och Demoner” (bara för att nämna några) lyftes därför orcherna mer och mer fram som cooola och lite skojsigt crazy också.
Man byggde på Tolkiens fauna av krumma grottorcher och stora Uruk-hai, och skapade mängder av olika stammar och typer, från superbautaorcher till svartnissar eller små gretchins som lappar ihop de skadade. Massor av möjligheter till glädje för alla som drömt om att dissa de mer tvålfagra alverna!
Men det mycket av det här låg i framtiden när jag ritade min bild, jag svamlar så lätt iväg…
Min avsikt i början av 90-talet var att designa en slags hjälte-orch till en rollspelskampanj. Inspirationen för hans stuk kom framför allt från filmen ”Predator”, vars uppföljare kom vid den tiden, snarare än vanliga Tolkien- och rollspelsorcher. Jag fick idén till en slags ”alvjägare”, något som kunde hålla även de långlivade spetsöronen vakna om nätterna.
Torsekhi, som karaktären kom att heta, var den ultimata krigaren bland vättarna/orcherna. Han hade kommit att bli skild från sina orchiska artfränder genom de förtrollningar, brygder och dåd som han utsatt sig för och blivit en slags varelse sui generis, som inte passade in någonstans, men ändå med ett tydligt syfte: han var speciellt tränad och utvald för att kunna dräpa sina dito motståndare på alvsidan.
För att visa på hans ambivalenta natur gjorde jag honom själv lite ”alvlik” – med långt hår, och en mycket stark men ändå inte vanskapt eller aplik fysik. Jag satte lite hårda element på hans ansikte, inspirerad av reptilfjäll, men lät annars bli att göra honom extrem eller monstruös med jättelika betar och annat sådan. Nedan kan en del av utvecklingsskisserna ses.
Design Vättekrigaren Torsekhi
En del av uppmärksamheten ägnades åt hans utrustning och prylar – som Stridens Herre var Torsekhi snarare lätt rustad och beväpnad för att fullt ut nyttja sin skicklighet än nertyngd av jätterustning. Lite kul detaljer som det förkrympta alvhuvudet och de udda improviserade plaggen skall visa på hans speciella attityd – som en slags veteran som lämnat de vanliga uniformerna bakom sig, och klär sig med vad han nu har för händer snarare än enligt sin stams eller arts stereotyper. Således skippade jag de ständigt närvarande spetsiga attiraljer och detaljer som orcher annars belastas med.
Torsekhi - Legendarisk Vättekrigare 1995
Skisserna till Torsekhi låg och jäste ett bra tag innan jag bestämde mig för att rita en mer seriös bild 1995. Det var ett tidigt bruk av mjuk kolpenna och blev på det hela taget ganska bra. Skuggorna och anatomin sitter kanske inte hundraprocentigt och man ser en tydlig påverkan från serieteckningsstil, men den fläckiga tonen på hans skinn gick fram bra och jag var nöjd med designen av hans parafernalia liksom utformningen av hans gestalt i stort. Torsekhi såg svårmodig och butter ut, men förhoppningsvis väldigt stark och inte som någon man ville mucka med i onödan.
——————————————
Några länkar till orcher i olika litterära/rollspels/figurspels/dataspelsmiljöer
Tydligen har det skrivits en välsäljande bok med orcher i huvudrollen: ”Orcs”, av Stan Nichols, från 2008.
Med uppkastningar under fötterna i en knöktrång nattbuss på väg hem efter en sen natt kan behovet av att avleda tankarna plötsligt anfalla extra hårt…då försvinner jag in i mitt inre landskap, mitt A’ratauma, och kikar in på vad dess invånare har för sig egentligen.
Inte sällan får man syn eller reda på något matnyttigt, och då är det tur att man har ritblocket med sig. Skakande fram längs vägen och med några sympatiskt beskänkta damer kring mig kladdade jag till skisser för en ganska nedtonad men intim scen. En omväxling till det storvulna eller actionbetonade som annars tenderar att dominera fantasybilder
I sagostaden Aracanea ligger den store Yakane och hans dam Zoe sida vid sida på sängen. De pratar, och jag tänkte mig att den bildade och läskunniga Zoe kanske legat och läst ur några skriftrullar därförinnan. De allra första kladdarna i bussen satte ungefär vad jag tänkte mig ifråga om de tvås relation till varandra. Snabbt gick jag över till att grundlägga själva perspektivet – betraktat från ett snett läge uppifrån är liggande människor inte helt lätta att rita.
Nattbussskisser på Zoe & Yakane i säng
Inte dumt tänkte jag, och bestämde mig för att utveckla de där till en vettig teckning när jag kom hem. Jag gillade stämningen, en stilla samkväm, ett slags fångat ögonblick av avslappning. Nu visade sig som vanligt att det hela blev lite mer komplicerat. Jag hade lyckats sätta själva det grundläggande perspektivet i den blåa skissen ovan, men det fanns många detaljer som inte nödvändigtvis satt klockrent. Det är en svår vinkel att försöka avbilda, och även i den mer seriösa teckningen (helt i mjuk blyertspenna, 2b-8b) sitter väl inte alla kroppsdelar och detaljer helt perfekt. Eller så är jag bara nojjig. Jag ville inte överarbeta det hela, viktigast var att totalintrycket blev rättvisande för vad jag sett för mitt inre öga.
Lyckligt skall ditt hus vara, därest du äger en trofast vän
Som en liten detalj skrev jag in på den rulle som Zoe håller i handen ”Lyckligt skall ditt hus vara, därest du äger en trofast vän” på grekiska. Det är en parafras ur Ovidius Ars Amandi (konsten att älska) och står som en slags ledmotiv till Zoes och Yakanes relation. Den passar här, som inramning till en stilla konversation, som kanske övergår i något mer, mellan två människor som om än mycket olika, har glädje av och trivs i varandras sällskap.
Regi: Marcus Nispel
Med: Jason Momoa, Rose McGowan, Stephen Lang, Ron Pearlman, Rachel Nichols m.fl.
Det är ironiskt, med tanke på namnet, att Fantasy-genren speciellt inom film är något av det mest fantasibefriade och genomexploaterade man kan ta del av inom populärkulturen: en ändlösa räcka monster, lättklädda muskulösa herrar och halvnakna kvinnor, våld och taskig rekvisita vars huvudsakliga syfte är att krama ur sin publik mer pengar. Det här vet man som biobesökare, och den som liksom undertecknad i formbar ålder råkat snubbla över några av de få intressanta verken (som ”Sagan om ringen” förstås, men också ”Narnia-böckerna”, numera också George R Martins alster – och Robert E Howards ”Conan”-böcker) och därefter fått en svaghet för Fantasy utan att vara ett freak eller fan utvecklar därför med åren tjock hud och ett kraftfullt filter med tillhörande varningslampor för att kunna njuta av sin guilty pleasure.
Jag har således inga illusioner eller förväntningar när jag bänkar mig med några yngre medbesökare för att se ”Conan”. Musiken smattrar igång, och en djup stämma som påminner starkt om Morgan Freemans börjar jiddra om fallna imperier och demonmasker och jadajada. OK, det är standard. Sedan smäller det igång, Conan föds på ett slagfält, sedan raskt över till ett idylliserat Cymmerien där Conan redan som pojke slaktar ett dussin vilda fiender som gått vilse från ”den siste Mohikanen”. Oooook. Det är blodigt men effektivt, och har nästan, vågar jag säga det, en liten psykologisk twist – den unge Conan vill lite för mycket, hans stridsvilja gränsar till det neurotiska, vilket en bekymrad fader noterar mellan sina rönnbärsvisdomar om is och eld som stålets hemlighet. En sekund vågar man nästan hoppas på att i alla fall få se en halv film.
Men tyvärr, sedan anländer de riktiga skurkarna för att bränna ner byn, och filmen försvinner bort i ett träsk av återanvända klichéer, oinspirerande fäktscener och allmän trötthet som den aldrig reser sig från.
Det här är en riktigt usel film, om man ens kan kalla den det. Det är mest en räcka försök till actionscener trädda på varandra, majoriteten närmast identiska, och samtliga (utom den i barnaåren) plottriga och sönderklippta. Inte ens den yeah-faktor av snygg brutalaction som skulle kunna ge filmen behållning får man alltså. Varken skurkar, rekvisita eller stora mass-scener är tillräckligt intressanta eller omsorgsfullt gjorda för att lyfta den obefintliga historien. Den som sett fullängdstrailern har i princip sett hela filmen – eller snarare, filmen är en enda lång trailer…fast i ultrarapid.
Att ”Conan” saknar varje form av konsekvent plot eller vettig dialog är kanske inte förvånande – men den har inte ens några kul one-liners eller korthuggna uttalanden av den form som gav ”Conan Barbaren” från 1982 en viss behållning. Handlingen saknar varje form av logik även i det lilla – efteråt kunde ingen av mitt sällskap lista ut vad Conan egentligen gjorde på slutet för att hela den onda grottborgen skulle rasa ihop?
En del snack före filmen hängde samman med valet av huvudrollsinnehavare, och en del ögonbryn höjdes när Jason Momoa (mest känd från ”Stargate Atlantis”) bestämdes för rollen som Conan. Rolltillsättningen verkar ha snurrat kring atletisk kroppsbyggnad och en delvis okänd, formbar persona som inte skulle vara i vägen för en tolkning av karaktären.
Men ack, det funkar inte. För en roll med så få repliker, som lever så mycket på närvaro och fysisk karisma funkar Jason inte – hans hårdhet känns antingen påklistrad eller helt enkelt osympatisk, och det blir lite schizofrent – antingen är han bara blodtörstigt monoman eller så väntar man sig att han skall vända sig om och avfyra ett tandkrämsleende så att vi inser att det egentligen är en lång drömfrekvens i Baywatch Hawaii (där Jason började sin karriär). Det är inte det att han inte blänger hela tiden, eller ser mesig ut eller strider illa (sistnämda gör han verkligen inte, hans fysik och träning är troligen bättre för strid än en anabolad Arnold – hade de låtit bli rippningen hade det nästan varit trovärdigt), eller inte talar med mörk, hes stämma. Men han saknar närvaro, saknar…”det”.
Arnold hade det, iaf i ”Conan Barbaren”, något hårt men ändå med en slags galghumoristisk glimt i ögat, som tog honom bortom hans lite knasiga kroppshydda och rollens brutalitet. Och han kan leverera one-liners. När Jason firar av ett ”Jag lever, jag älskar, jag dräper” och den kvinnliga karaktären direkt dånar före klippet till en tam sexscen blir man bara trött.
Kvinnlig karaktär ja. Rachel Nichols som filmens ”kvinna-i-nöd” Tamara är i sammanhanget det största våpet jag sett i en fantasyfilm på decennier. Conan-filmerna från 80-talet hade trots sin grabbighet starka kvinnor i varje film – Valeria i ”Conan Barbaren”, Grace Jones tokkrigare i ”Conan Förgöraren” och Röda Sonja i ”Barbarernas Hämnd”. Rachel Nichols får begränsa sig till att skrika och bli bortrövad filmen igenom, med några få sparkar mot onda hejdukar som enda eget bidrag till sin räddning. Hon får inte ens döda den onda häxan (en bortom igenkänning aliensminkad Rose McGowan), annars ett klassiskt sätt för kvinnliga karaktärer att visa lite tåga.
Att filmen medvetet spelar på misogyna strängar blir klart när de enda ropen på bifall under visningen hörs i salongen – från grabbgäng som hejar på när Conan kör med Rachels figur, binder och lägger munkavle på henne för att hejda hennes babblande. Bra jobbat – wahabister i Saudi kunde inte gjort sitt kvinnoförakt tydligare.
3D? Var då?
Ett ord om den påstådda ”3D”-kvalitén i filmen. Alltsedan ”Avatars” fantastiska nya bruk av tekniken har ju biomarknaden rusat att släppa filmer med etiketten 3D – det gör att man kan locka folk till biograferna ånyo, (iaf tills en 3D-standard för TV utkristalliseras) och ta mer betalt. Men ”Avatar” framstår mer och mer som ett närmast unikt fall, och denna film stadsfäster ytterligare den lurendrejarstämpel som ”3D”-etiketten alltmer präglas av. Det enda den har gemensamt med Avatar är Stephen Langs närvaro. Djupkänslan i bilden är bedrövlig för att inte säga obefintlig, och det är helt uppenbart att filmen är helt konventionellt filmad med i efterhand pålagda ”3D”-effekter. Dessa inskränker sig till att man delat upp bilden i skikt, ungefär som en Photoshop-bild och lagt dem på varandra i lager med olika effekter för att simulera en viss, liten vinkelskillnad – ljusår ifrån ”Avatar” där varje liten detalj var ett eget renderat objekt filmat ur 20 olika vinklar, och där man tog hänsyn till detta vid själva scenuppbyggnaden och kameraåkningen.
En enda kort liten stridsscen kan inte rädda en timmes och 45 minuters uttråkning, så tyvärr åker bottenbetyget fram: Usel.
———————————-
Info om Conan 2011 http://www.imdb.com/title/tt0816462/
För den som vill ha en Conan med lite drag rekommenderas istället böckerna. En räcka av Robert E Howards originalhistorier finns tillgängliga på t.ex. Adlibris, http://www.adlibris.com/se/searchresult.aspx?search=quickfirstpage&quickvalue=conan+howard&title=conan+howard&fromproduct=False, eller Bokus – se http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?search_word=conan&language=&subject=&binding_normalized=&price_interval=&print_year=&rank_order=ranking_desc&campaign_tags=&avail_stat=&delivery_time_interval=&age_group=&search_word_small_path=&keywords=&publisher=&read_by=&title=&authors=&isbn=&search_word1_sel=&search_word1=&search_word2=&search_word2_sel=&exclude_word_sel=&exclude_search_word=&SAB=&print_year_from=&print_year_to=&num_pages_from=&num_pages_to=&weight_from=&weight_to=&exclude_avail_stat_21=&exclude_avail_stat_31=&exclude_avail_stat_41=&exclude_no_pict=&exclude_no_short_desc=&exclude_special_sortiment=&bokvideo=&present=&provlas=&recension=&price_from=&price_to=&country=&lagerrea=&nyhet=&forhandsboka=&kommande=&ac_used=no&search_word_small=conan+howard
Från ”Förintelsens Timme”, teckning John Buscema & Alfredo Alcala
Conan gav också på 70-talet 80-talet upphov till flera överföringar till seriemediet, vilket lockade några av genrens toppkrafter, som John Buscema, Alfredo Alcala, Walter Simonson, Barry Windsor-Smith mfl. Ett noga urval av dessa, speciellt de som baseras direkt på ursprungshistorierna (helst i svartvitt) är ännu njutbar seriekonst. Det finns flera samlingsutgåvor, tillgängliga på t.ex bokus som, ”Savage Word of Conan” http://www.bokus.com/bok/9781593078386/savage-sword-of-conan/ och http://www.bokus.com/bok/9781840238914/chronicles-of-conan-song-of-red-sonja-and-other-stories/.
Och måste man se en film, är ”Conan Barbaren” från 1982 åtminstone en uthärdlig upplevelse, med en ung Arnold som med tung tysk brytning levererar Djinghis Khan-citat. Filmen finns att köpa överallt, även matvarubutiker.
Var är The Guvernator när man Behöver honom?
Med anledning av det pågående arbetet med ”The Hobbit”, nästa film baserat på Tolkiens böcker: en hyllning till de som verkligen, konkret skapar det vi ser på duken – animatörerna, konstnärerna och hantverkarna på WETA-studion.
Tråden ”Pris och lov för de skönaste” som denna enkla och ja, ödmjuka hyllning hamnar under är passande för de fantastiska yrkesmännen -och kvinnorna på WETA Workshops & WETA Digital, som designade, byggde och gav fysisk och grafisk form åt Peter Jacksons Sagan om Ringen-trilogi. Utan att ta ifrån någon av de många andra inblandade deras förtjänst, har de alltid varit de verkliga hjältarna bakom filmerna för mig. I decennier var en av de största, för att inte säga den största av hindren för att filma Tolkienfilmerna omöjligheten att skapa de nödvändiga specialeffekterna och visuella form som berättelserna tarvade. Och det var WETA som fick uppgiften, och som gjorde det med den äran.
Aldrig har behovet av att handgripligen skapa en helt egen värld varit så beroende av dessa hantverkare, designers, dataanimatörer, trädgårdsmästare, skulptörer, skräddare… listan bara fortsätter. Nivån på deras hantverk är fantastisk, i ordets rätta bemärkelse, ambitionsgraden oöverträffad. Från Sauron till Minas Tirith, från bältespännen till vingbestar, trådgårdar till hela geografin i Gondor, sammanfallande kilometerhöga torn och råttfångares stuga- den omsorg och detaljrikedom med vilken de här människorna gick till väga är otrolig.
Ut ur den rika mylla som Tolkiens fantasi försåg dem med lyckade de odla ett mäktigt träd av visioner, som kommer att stå sig så länge filmer ses, och inspirera och vara förebild för alla som aspirerar på att ge liv åt sina egna världar.
Vad skulle man inte ge för att vara tio år yngre och boende i Nya Zeeland… Jag avundas alla på Weta, som också lyckats lyfta fram det hantverk som ligger bakom allt filmskapande, och oftast tas för given eller snabbt passeras med en litet nedlåtande klapp medan all uppmärksamhet går till regissörer och andra mer statusfyllda medverkande i vad som är, och alltid har varit, ett kollektivt åtagande. Hjältar är de alla.
———————————————
Alla som har de långa versionerna med extramaterialet av de tre Sagan om Ringen-filmerna och har minsta intresse i hur skapandet av vad som redan är en historisk insats gick till, bör ta sig en titt på det rikliga ”making of-materialet”, speciellt avsnitten om design, effekter och filmande.
Mer om WETA i http://www.wetanz.com/ och http://en.wikipedia.org/wiki/Weta_Workshop
Om arbetet med filmerna, inklusive The Hobbits inspelning, se http://www.theonering.net/torwp/
25 02
Detta galleri innehåller 24 bilder.
Detta är andra delen i en studie av den höga Stövelns utveckling. Del 1, ”Återkomster – Långa Boots” tog upp stövelns tidiga utveckling. Denna del rör den era där Stöveln blir laddad av positiva och negativa innebörder efter 2a världskriget och fram till slutet på 80-talet. Som vi såg i del 1 av ”Återkomster – Långa […]
23 02
Detta galleri innehåller 6 bilder.
Det började med en bild i Clear-line för Alma, av en prinsessa. Med Felicias hjälp blev det en prinsessa som läxar upp en drake, och så fortsatte det hela ända tills… Det var en gång… en busig drake. Han hade hört att en riktig drake har massor med guld och annat fint i sin grotta. Nu […]
Djaq-chigin, ”den mörke väktaren”, även kallad ”Odjuret” eller ”odjurskrigaren” är den farligaste krigaren i min berättelses värld. Som den ultimata stridsmaskinen sedan 700 år och nästan helt berövad sin mänsklighet slumrar han djupt nere i sultanens citadell, drömmande om floder av blod, för att ibland släppas upp för att slakta envar som kommer i hans väg.
Djaq-chigin, "Odjurskrigaren"
Djaq-chigin har hängt med sedan 90-talet när jag spekulerade om hurdan Yakane skulle kunna bli om han inte lärde sig tygla sin blodlust – de två är också släkt på långt håll. Djaq-chigin, ”den mörke väktaren” är en odödlig itaré (motsvarande skyter) som överlevde en livstid på gladiatorarenorna och sedan framlevde århundrandena ständigt i krig, förvriden av blodtörst. Numera är han i sultanens tjänst i Kiralatet, min version av Mamluk-sultanatet. Där dväljs han djupt i íde mesta tiden, efter att hans vapenbroder och mentor Tey-Khan lärt honom att försänka sig i en slags dvala, där han slaktar sig fram genom djuriska och mänskliga fiender i drömmens rike snarare än i verkligheten. Bokstavligen en sömngångare, kan han ibland stiga upp för att avrätta eller instruera i hur fiender klyvs. När han väcks helt och fullt inför de mest yttersta av nödlägen är han nästan lika farlig för de egna som för motståndarna, för när bärsärkaraseriet stiger till gör han ingen åtskillnad på vän och fiende.
Growl? -från "300"
En litet retsam sak var att när filmen ”300” kom noterade jag att de har med en figur som något påminner om Djaq-chigin : the über-immortal, som upphovsmannen, regissören Zack Snyder, kallade honom (han var inte med i Frank Millers seriealbum). Frank Miller har ju dragit på samma historier och legender om orientaliska elitgarden som jag (t.e.x Herodotos), fast mer tendentiöst och grovhugget, och Snyder fyllde på med en megamaxi-krigare åt Xerxes. Denne monstruöse odödlige är en karikatyr av en omänsklig fiende och mycket mer endeminsionell än Djaq-chigin. Men hans effekt på slagfältet är lik min galne skyter, som framgår av scenen nedan. Nå, ibland tänker knasbollar lika.
Gladiatorn Tigris of Gaul i Ridley Scotts "Gladiator"
Det är dock på sätt och vis passande att Djaq-chigin hade pendanger inom filmens värld: under flera år hade jag inte haft något genomarbetat utseende till Djaq-chigin – jag gjorde det skissade, lite djuriska porträttet för många år sedan (notera att han är lik min gamla vision av Yakane), men i övrigt var han bara en stor och svart krigare. Men efter att ha sett Ridley Scotts ”Gladiator” år 2000 rafsade jag på baksidan av ett kuvert några snabba kladdar inspirerade av jättegladiatorn ”Tigris of Gaul”.
Kladdar Djaq-chigin från "Gladiator"
Redan då tänkte jag mig honom mitt i striden och med en mask för ansiktet. De där låg och jäste tills för något år sedan, när jag skrev in Djaq-chigin i min berättelse (han släpps lös i tredje boken). Då var det läge att göra en mer genomarbetad bild, och med utgångspunkt från skisserna körde jag lite research för att göra en mer färdig teckning på honom.
Skytisk krigare i full rustning
Djaq-chigin är alltså en itaré, motsvarande skyterna, ett indo-iranskt folk som dominerade nuvarande Ukraina och södra Ryssland mellan ca 2300 och 1700 år sedan, och som drabbade greker, perser och sedan romarnas klienter i öst lika tills de underkuvades av goterna på 300-talet E.kr. Skyterna var nomader och stred från hästryggen, oftast lätt beväpnade med tyngdpunkt på pil och båge. Deras främsta krigare kunde dock ha mer genomarbetade rustningar som framgår av rekonstruktioner från deras gravar. Det kan vara intressant att veta att skyterna är en av de främsta upphovskandidaterna för legenden om amazonerna, eftersom arkeologiska fynd visar att skytiska kvinnor brukade vapen och deltog i krig.
skisser Kungliga mamlucker i tung rustning
Djaq-chigin är ”supermamlucken” över alla andra och bär alltså med sig i praktiken alla vapen – långa och korta svärd, yxor, klubbor, dolkar, pil, båge och spjut. Denna arsenal dras runt av en 2,3 meters snubbe som ser ut som en stridsvagn. Jag drog från min research av skyternas respektive mamluckernas lamellbaserade rustningar och övriga utrustning och lade på de detaljer som jag gillade från ”Gladiator”.
Jag hade en vision av Djaq-chigin som överflygad av fiender, i hans fall tudjuter (motsvarande mongoler) som han slaktade på diverse blodiga sätt. Men det kändes inte riktigt…rätt. Det gav liksom inte full stuns åt hans övermänsklighet. Ännu en filmisk deja-vu-upplevelse ledde in mig på rätt spår: när Morpheus i ”Matrix Reloded” nergör en truck med svärd.
Vad skulle vara motsvarigheten vara? Förstås en anrusande fiende till häst, en tudjut/mongol överförfriskad på kumys (jäst stomjölk, mongolernas favoritbooze) med äran i blick och hjärnan i malpåse. Och vår djuriske jätten Djaq-chigin stannar då inte utan tar ett steg åt sidan och spetsar… hela ekipaget, häst, ryttare, rubbet som på en påle, uppträdda på Odjurets spjut.
"odjurskrigaren" Djak-chigin spetsar mongolryttare
Efter några snabba linjedragningar valdes ett lätt grodperspektiv för att understryka den enorma kraften och styrkan hos Djaq-chigin och ge bilden dynamik och ett starkare intryck.
Den första blyertsskissen blev lyckad och jag tuschade därför direkt på den med bic-penna och fyllde i med ljusgrå tuschpensel för en antydan till skuggning. Inspirerad av blodsprutet i ”300” lade jag på en rejäl blaffa där spjutet tränger fram. Bilden fick karaktär av renteckning och är således en stark kandidat för senare färgläggning. Som den är nu är jag dock nöjd – intrycket av en fruktansvärd krigsmaskin in action går förhoppningsvis fram.
Klicka bild för nästa del i arbetet på teckningen: ”Mera Djak-Chigin och Tigris of Gaul” →
En ny tablå av den typ som jag använt som stöd för min berättelse introducerar den viktiga karaktären Corinna, samtidigt som vägen över till mer snävt definierade storyboards börjar trampas upp.
Detta är del 2 i en kort serie om bruket av Storyboards för att skriva en bok. Del 1 finns här.
Arbetet med tablåer och storyboards illustreras väl i en scen jag valt, där i princip alla element av bildstöd som jag brukar är närvarande: utseendestudier (för Corinna), tablå för kläder och miljö, enklare teckningar, skisser, samt riktiga storyboards. Det enda som saknas är en arkitektonisk skiss.
Scenen är från kapitel 2 av min berättelse, benämnd ”Staden av Guld”. Staden ifråga är Aracanea, min version av 1300-talets Konstantinopel.
Corinna drar på sig reskläder - Monterad Skiss
Där gör sig karaktären Yakane redo att med en av de kvinnliga huvudkaraktärerna, hans landsmannina Corinna, anträda en lång och farofylld resa. Corinna har ställt sig under Yakanes auktoritet, och det är på det villkoret hon följer med. Det här har viktiga kulturella implikationer vilka antyds av texten. Genom att underkasta sig Yakanes domvärjo gör hon sig i praktiken till hans slav, han blir hennes ata eller sahib, hennes ”fader-herre”.
Yakane ser med ogillande på att den högresta Corinna är för uppseendeväckande, för kvinnlig i sin utstrålning, och befaller henne att ta på sig praktiska och icke iögonfallande reskläder av manssnitt för att tona ner sitt utseende.
Någonstans i den här bildserien måste det finnas minst en mer seriös teckning, och det är kring arbetet med dem som man kan lägga in detaljer från research som kläder, artefakter och miljöinslag. Här kan man också försöka sätta i praktik, alternativt mejsla ut, visuell personlighetsteckning och andra mer subtila element. I den här scenen är den mer noggrannt utförda teckningen den första, som inleder skeendet.
bysantinska kläder
Den första delen av det här skeendet har jag alltså illustrerat i vanlig ordning, med en regelrätt teckning som visar personerna som de verkligen ser ut, och än viktigare, är en studie av deras kläder och annan utrustning. Här är plaggen baserade på min research i tidens och regionens (1300-talets Bysans och Anatolien) klädedräkt och skodon. Ett exempel från mitt bildbibliotek synes till höger. Corinna bär således en bysantinsk mantel, och under en överdragsklänning med knappar (en turkisk uppfinning) över en bysantinsk tunika. Det här är kläder hon hade innan hon mötte Yakane.
Två andra detaljer tilldrog sig mer uppmärksamhet: Corinna har seriösa ridstövlar, höga upp till knäna och sydda i en enda symmetrisk form, dvs utan veck och spännen, och med en definitiv, separat klack. Det här var ett skodon som inte fanns i västerlandet i början på 1300-talet, utan också ett turkiskt påfund som börjar sprida sig i just bysans.
Medeltida Huva
Över sin tunika får Corinna en speciell huva att bära, med läderrundlar påsydda för att tynga ner kanterna, vald för den adderade fördelen att de bidrar till att dölja hennes barm. Vissa av de där klädesdetaljerna har funnits i medvetandet i flera år och kom till just genom arbetet med bilder. De som sett inlägget med arbetet till bilden ”Corinna och Draken” har sett utkast till några av dem redan.
Grundteckningen gjordes med blyerts och mjuka kolpennor och jag skapade en variant med lätt rendering för ljusets skull (se nedan). Fokus ligger på Corinnas kroppsställning och mimik, som är osäker och avvaktande, hon söker Yakanes blick och undrar om han är nöjd.
Corinna får reskläder, lätt ljusbehandlad
Yakane avvisar Corinnas kläder & hår
Yakane är dock inte nöjd. Han förmanar Corinna att komma på något ytterligare sätt att göra sig mer diskret, annars kommer det inte att fungera, det vill säga hon kan inte komma med. Han antyder något om hennes hår, som verkligen är mycket vackert och iögonfallande (de bilder som här föreligger framhäver inte alls detta, men det framgår förhoppningsvis i en utseendestudie som snart kommer ut). Han säger något bistert om saken och tågar ut ur rummet, som framgår av teckningen till vänster.
Den är gjord med bläckpenna och står lite mellan en storyboard och en teckning – trots att den var snabb och översiktlig arbetade jag lite med Corinnas siluett genom klädvecken, liksom hennes rika hårsvall. Vinkeln är sådan som jag ser det hela, underifrån, i en slags undergiven position som svarar mot den form av underkastelse som skall komma.
För vad som sker är att Corinna tar sin överordnades ord bokstavligt och resolut börjar klippa av sig sitt vackra hår, likt en Jean d’Arc, för att minska sin kvinnlighets attribut. Och med detta tvingar hon också sin skapare att byta verktyg och arbetsmetod, för att rätt skildra betydelsen av hennes handling.
←Föregående del: ”Om teckningar och Berättande del 1”
Nästa: ”Om Teckningar och berättande del 3″→
————————————————-
Historien om Jeanne d’Arc har varit en stark inspiration för mig i många år, ända sedan tonåren då jag fantiserade om hur historien kunde sett ut om män och kvinnor varit mer jämlika även i det förgångna. Dess avtryck är mycket tydligt i min berättelse där en av huvudkaraktärerna, den av Gud berörda Katarina alias Kati, hämtat inspiration från Jeanne. Historien förtäljer också hur Jeanne bar manskläder, även rustning, och klippte sitt hår. Den delen går igen i delar av berättelsen, där Corinna gör likadant fast med andra förtecken än Jeanne. Även Jeanne d’Arcs kläder sådana de framställs i filmen av Luc Besson (The Messenger – the story of Joan of Arc) var en inspiration för kläder och andra detaljer, och kommer att hänvisas till återkommande.
En av de mer kuriösa inslagen bland de projekt som förevisas på denna blogg är att jag håller på att skriva en slags berättelse, arbetet på vilken hämtar många grepp från filmens värld snarare än litteraturens. Parallellt med skrivandet har en mängd anknutna bilder producerats, vilka synts till här.
I en kort serie betraktelser beskrivs och stöts och blöts min konstiga metod tillsammans med att några gamla och nya bilder gås igenom/presenteras.
Här i del 1 skall definitioner gås igenom och det benas ut vad en storyboard inte är. Del 2 handlar om tablåer som hjälp för research och karaktärsutveckling. Del 3 visar slutligen den riktiga storyboardens kraft att ange ramar för handling, men även att sätta fokus på det viktigaste i en scen.
Först en definition. Storyboards är en arbetsmetod som brukas inom visuella medier, klassiskt sett film men numera också TV-program, reklam, dataspel m.m, och som består i att man med översiktliga teckningar pre-visualiserar något, dvs skissartat visar scener eller inslag som sedan skall filmas eller datoranimeras. De liknar till det yttre serieteckningar, och vilar på manuset för filmens eller spelets handling. En kort introduktion till Storyboardens praktik på ett kan ses i följande film.
Filmstudenten Thomas Boguszewski har gjort en kul liten film om Storyboardens historia, se nedan.
Ett namn står ut i minifilmen ovan, som är den regissör vars bruk av storyboards jag mest studerat och som också inspirerat mig: Ridley Scott, skaparen av filmer som ”Alien”, ”Blade Runner”, Gladiator, ”American Gangster”, ”Kingdom of Heaven” med många fler. Hans verk fyller min DVD-hylla. Som teckningsstudent vid Academy of Arts i london har Ridley ett mycket välutvecklat inre öga och lägger stor vikt vid visualiseringen av sina filmer.
Idén är att frammanna känslan av en hel bakomliggande värld, och fokusera på viktiga intryck som skapar närvaro, vilket lyckas på ett ofta mycket suggestivt och påtagligt sätt. Det är därför som hans stil passar så väl för historiska filmer eller Science Fiction, genrer där en viktig utmaning är att få miljön att komma till livs och inte bara vara en hög kulisser och maskeraddräkter. Ridley samarbetar nära med ledande storyboardartister eller konstnärer av hög rang, som Moebius eller HR Giger för de teckningar som ligger till grund för varje scen.
Ridleygram till "Kingdom of Heaven"
Förutom riktiga fullformatsstoryboards har Ridley ett eget grepp som kallas ”Ridleygrams”: grupper av ofta små storyboards som han själv ritar och som beskriver viktiga intryck, detaljer eller annat som sätter visuellt fokus inom varje redan definierad scen. Vi pratar om sekund-för-sekundkontroll här – varje ögonblick är specificerad och planerad. Nedan kan man se ett collage med ”Ridleygrams” för hans första film, ”The Duelists”.
Det var inte utan ett leende på läpparna jag erfor att han ofta sitter och kladdar de där på taxin, på inspelningsplatsen, på lunchen, ja överallt han kommer åt. Han verkar vara en man efter mitt sinne.
Att som jag gör producera teckningar under arbetet med en text är sällsynt och saknar förlagor som jag känner till, troligen för att det är extremt opraktiskt. Min process kan enkelt beskrivas som:
…och så vidare.
Visualiseringen är det viktiga. Ibland är det orden själva som föder visionen. Ibland kommer externa källor in, musik eller film eller även vardagens situationer. Ofta är det tvärtom ritandet och förberedelserna till bilden som ger impulsen till en scen eller dialog. Ibland dominerar tecknadet stort, och inte mycket blir skrivet. Ibland har skrivandet varit i fokus, och teckningarna har uppstått senare, och modifierat skrivandet med mer detaljer.
Läsare av denna blogg kan notera mitt bruk av termen storyboard för sådana teckningar. Jag har tidigare förevisat bilder som den till vänster som representanter för sådana ”storyboards”. Den illustrerar en scen ur berättelsen, ett sjöslag ute till havs med den beskrivna karaktären Claudio di Mazzatti och handlingen precis sådan den framstår i texten, som också i storyboardens tradition fick kött på benen av arbetet med bilden.
Men redan en bild som den nedan visar att tecknandet delvis lever sitt eget liv. Det är en scen från efter slaget, och något som rimligen måste hända med tanke på vad som följer. Men det där är inte beskrivet någonstans i berättelsen. Bilden visar något som inte finns i texten (I alla fall inte än). Det bara framgår att det måste hända. I en film skulle den inte vara malplacerad eftersom regelrätta manus ofta saknar beskrivningar av opersonliga skeenden och överlåter sådan dialog -och personfri handling till regissörens skön. Som i sin tur beställer en storyboard (eller som Ridley Scott gör, ritar en själv). Gjorde jag en fim skulle bilden nedan ligga helt rätt, oavsett manus. Men det gör jag inte.
I natten närmar sig Atreminarnas flotta Huvudlägret
En annan sak är att storyboards är översiktliga teckningar, snabbt utförda för att visa ett skeende. Och även om kvalitén på mina ”berättelse-bilder” varierar är de som hittills visats snarare teckningar eller illustrationer med viss omsorg om detaljerna (iaf vissa) än snabba skisser. ”Tablåer” skulle kanske passa bättre för de där mer genomarbetade bilderna. Gränsen är dock flytande. Notera t.ex. den bild som omedelbart följer på den ovanstående, som också skildrar något som ges nycket litet utrymme i texten: figuren jack får berätta om det där har hänt, men det skildras inte i realtid. Det är dock en så pass viktig händelse, och så intressant för mig som historieintresserad, att jag ändå gjorde en slags översiktlig bild av det, med klara storyboardiska drag.
Atreminarna Landstiger vid Arbine
Här var behovet att skildra händelseutvecklingen och det generella intrycket av scenen starkt överordnat: den mäktiga ankommande flottan, de tidstypiska skeppstyperna, riddarna som väller ut på stranden och inte minst de kuriösa landstigningsgalärerna, vilka designats utifrån skriftliga källor från det 4:e korståget (1204) – allt det är viktigare än att få till detaljerna helt perfekt. Tittar man närmare ser man det skissartade storyboard-draget.
Närbild på landstigningsgalär
Den närmaste landstigningsfarkosten har besättning och armborstskyttar längst fram, men ljuset som faller på skeppet är konstigt med tanke på att fullmånen är snett bakom skeppet. Det skulle ha räckt med att en eller två män höll i några facklor däruppe för att dölja denna inkonsekvens, men det tänkte jag inte på då. Ville man vara petig borde också några pilar sticka ut ur skrovet, med tanke på att det sägs i texten att fientliga bågskyttar väntade på stranden.
Spökskeppen närmar sig?
På närbild två kan man tydligt se att den närmaste båten är ett spökskepp och saknar besättning – det skeppet är bara där för att skapa en slags kontinuitet i ankomsten mot land, ett slags mellanled till massan av skepp längre bak. Inspirationen kom från en filmscen, nämligen den grekiska flottans ankomst i filmen ”Troy”, och den som ser efter noga ser att jag tagit några av seglen där och satt på mina egna skepp. Intrycket, inte detaljerna, är som sagt poängen.
"Troy" - grekernas flotta anländer
En annan sak är att vinkeln på mina olika skepp är lite skev – galären längst ut till höger borde vara längre fram i bilden, för den betraktas med ett starkt grodperspektiv. Meningen när jag startade med denna scen var att den båten skulle vara nära inpå betraktaren och dominera bilden mer – när jag sedan ändrade perspektivet till en bredare panoramisk vy blev dess vinkel mer och mer ett problem, som jag löste nödtorftigt genom att sträcka och bända galären ifråga med Photoshops ”warp”-verktyg. Photoshop har överhuvudtaget blivit ett viktigt redskap i sin egen rätt: med den kan jag kladda ner små enskilda bilder och sedan lägga ihop dem, rafsa till en bakgrund och sedan snabbrendera på det sätt som skett i Landstigningsbilden ovan.
Från de här bilderna var steget inte så långt till riktiga storyboards, både till utseendet och syftet. Och således började jag rita sådana när del 2 i min berättelse började skrivas. De delarna har hittills inte förevisats här, men skall jag visa på ett urval av de nyare bilderna för att illustrera hur, och kanske också varför, saker och ting kom att utvecklas i allt mer filmisk riktning.
Fortsättning: ”Om Teckningar och Berättande del 2″→
Jag postade nyligen ett inlägg om arbetet med en bild till Felicia, ”Fjärilsflykt”. Dess motiv med en flygande flicka, älvor med älvadamm och hundratals individuellt målade fjärilar tog över ett år att göra, men basen är färdig. Jag har gått vidare och testar nu olika slutbehandlingar i det kära gamla Photoshop.
Förra veckan testade jag att lägga ett varmt filter över bilden och passade på att måla om delar av flickan för mer differentierad skuggning (med nya penslar och ”bränn”-verktyget). Alla ljuseffekter arbetades sedan om och gjordes mer distinkta, och jag lade också på ett knippe ljusstrålar som strilar ner mellan lövverket för lite ökad la-la-laaa-känsla. Jag är ännu inte övertygad att det inte går att göra mycket bättre, och frågan är om jag inte kommer att vilja applicera någon form av skuggning på det enskilda fjärilarna för att matcha ljusknippena som påverkat någras fyllning. Det känns i alla fall som ett fall framåt.
Fjärilsflykt 1.1 putsad m ljusknippen & varmt filter
Ingen som vet? Jo vänta hon återfanns i min dator… En retrospektiv för en 18 år gammal bilds vindlande resa så här i slutet på år 2010
1992 gjorde jag och Tommie Nygren ett kompisexperiment – vi frågade varandra efter skisser som motparten sedan skulle arbeta vidare på. Tommie gav mig en skiss på en barbröstad tjej i en grotta med ett monster som lurar i bakgrunden.
Tommies skiss -92
Oook, jag satte mig och gjorde en egen version av den där, i min lite mer bestämt seriemässiga stil. Jag ändrade lite på anatomin också och gav den lättklädda lite mer av en avvaktande, orolig pose. Första versionen hade klassiska fel som jag ännu måste se upp med, med för stora och konstigt ritade händer och annat. Hennes bröst förblev också väldigt runda. I sitt sista skick såg den i alla fall närmast ut som en renteckning före tuschning eller annan efterbearbetning. En lustig liten detalj var att jag hade med mig den teckningen, tillsammans med andra bilder jag höll på med, till en rittävling på dåvarande rollspelsföreningen Yxan, där den vann gillande av den tonåriga grabbpubliken men inget pris, ack nej. Det var sannerligen inte igår…
Min variant av Tommies spjuttjej
Jaja. Meningen var i alla fall att att den där skulle skuggas och göras färdigt med kolpennor, som jag börjat jobba med då. Men jag tappade sugen, annat kom i vägen och istället blev den liggande i en byrålåda, och följde sedermera med flyttar och livets växlingar.
Många år senare, i mitten på 2000-talet efter att jag skaffat min första egna scanner, hittade jag den där skissen och kom på att den passade bra för att öva på mitt gryende Photoshoppande. Den hade inte några skuggningar eller annat störande, och gick lätt att städa upp. Jag hade heller ingen direkt referens eller anledning att tassa runt den, utan kunde leka fritt. Sagt och gjort. Under flera år har jag använt den där bilden för att skapa vissa effekter och öva på Photoshop-målning. Hår, hud, sten och vatten, skuggning och bränning, det är inte mycket den inte utsatts för, den stackars spjuttjejen. Sista omgången var så sent som i år, då jag testade några nya digitala ”penslar” till photoshop på den – det är väldigt mjuka penslar anpassade för att måla ytor med oregelbundna men ändå mjuka övergångar. Nyligen bestämde jag mig för att pensionera den – dess roll är numera överspelad och bilden har fyllt sitt sifte som kanvas för studier i photoshop. Nedan kan den beses i sitt sista, grundligt (över-)genomarbetade stadium.
Tommies Spjuttjej färglagd och experimentrenderad
Det som blivit bra på den där och gett insikter för framtiden är framför allt huden och vattnet, som genomgått ett otal förändringar genom åren. Första färgläggningen var enbart gjord i min primitiva period att bara ”bränna” och ”dodga” en grundfärg. Efter att ha lagt på lager på lager och lärt mig skifta genomskinligheter har resultatet blivit mycket bättre. Vattnet är också bra – mina första försök att skapa virvlar och ljusskiftningar såg inget vidare ut, men numera kan jag skapa ett mer ”blött” utseende med ljusreflexioner och annat. Steneffekten visar att det finns en del kvar att lära – den är lite monokrom och har för få skiftningar i kulören, men det var en bra sak att lära sig använda bränning och skuggning med några av de grövre penslarna för att få fram varierande ljus, även om det inte riktigt har gett den skrovliga effekt som jag skulle önskat. Idag skulle jag göra annorlunda. Men inlärningen går framåt, och när jag nu lägger den där till vila markerar den ändå att en viss utveckling skett.
Till sist vill jag tacka Tommie för den första skissen- det var en kul grej, att ha någon annans bildidé att jobba efter, och har gett goda erfarenheter.
Om att designa ett utseende för en ”normal” människa och de speciella svårigheterna detta innebär.
Efter publicering av utseendestudierna för den märkligt anblickande (?) Yakane är det på sin plats för den mer normalt funtade Jack, en annan karaktär ur mina berättelser. Jack är på sitt sätt lättare att designa eftersom han ser ut som en normal människa – man behöver inte uppfinna eller utforska en helt unik fysionomi för honom. Samtidigt är hans utseende därmed också mer subtilt, och svårare att få kläm på och få distinkt.
Jack har redan förekommit i storyboards, men då alltid i krigsmundering, mitt under ett pågående fältslag, miljöer som inte är ägnade åt att lyfta fram individuella sär -och karaktärsdrag. Det rent ytliga är att Jack stammar från motsvarande brittiska öarna, är ung men kanske inte längre någon yngling, och skall föreställa åtminstone att vara en inte helt frånstötande man. Men han är också en suput och obotlig lögnare och kvinnotjusare – en oborstad man med glimten i blicken och ett lite djävulusiskt flin på läpparna. Detta är drag som skall skänka individualitet och gå igenom i hans utseende.
Colin Farrell faces
Den lite oskarpa bild som dansat runt lite löst i min skalle de senaste åren har alla haft det långa, ostyrliga håret och den orakade hakan gemensamt. Men sedan? I fjol tog jag en titt i bildbiblioteken och funderade på de filmer man sett genom åren – fanns det månne bra förlagor där ute?
Två stycken kom fram för mig efter lite eftertanke, en irländare och skotte respektive: Colin Farrell och Gerard Butler.
Gerard Butler Pressbild
Farell hade sin främsta tid i början av 2000-talet, då han återkommande fick spela lite rebelliska och normöverskridande karaktärer av klassisk ”bad boy”-typ. Han var en stilig kille, kanske lite för välnärd och hjältefager i ansiktet trots sin orakade haka, men ändå med en touch av impulsivitet i sig – privat hade Farrell en air av droger, superi och bestigande av fala kvinnor kring sig, och vem kan klandra honom? Det passar för övrigt bra med det intryck Jack skall ge.
Colin Farell
Gerard Butler som Beowulf
Gerard Butler har däremot varit mer av en renodlad romantisk hjälte, en stilig och hunkig men ändå ”vanlig kille” i sina filmer, bortsett från ett eller annat sidospår, som den som kung Leonidas i ”300” och fantomen i ”Fantomen på Operan”. Han har också deltagit i flera filmer som utspelar sig i förmodern tid, som ”Timeline”, ”Beowulf & Grendel” och förstås ”300”, vilket ger en vink om hur han skulle te sig fäktande i medeltida kläder. Farrell har också haft utflykter i historiska filmer: ”Alexander” och ”The New World” är de som kommer till minnes. Gerard kan också se väldigt sympatisk och samtidigt lite klurig ut – det verkar överhuvudtaget vara en sak med dessa keltiska karlar, och det passar Jack som hand i handske.
Nåväl, med dessa två gentlemän som inspiration började jag jobba fram ett vettigt utseende för Jack. Först ansiktet.
Colin Farell + Gerald Butler = Jack?
I det här monterade urvalet av skisser kan man se att jag först övade på de verkliga förlagornas ansiktsform – varefter jag i de senare bilderna försökte få fram fungerande kombinationer eller varianter. Jag letade efter en rackare, fryntlig och sympatiskt och kanske lite väl snabb med ett bilhandlaraktigt smajl… men som också måste kunna se oerhört sliten och ruffig ut. Det blev inte så dumt, framför allt de två bilderna i mitten lyfter bra fram vad jag var ute efter.
Gerard Butler som Leonidas
Jag gick vidare till hans kroppsform och kroppsspråk. Det enklaste, att rakt av planka Gerald Butlers absurt vältrimmade kroppshydda i ”300” var inte på tapeten, men det är klart, Jack verkar tidvis som en medeltida legosoldat och kan ju inte vara en vekling. Han måste se ut att ha ridit en del, och kunna lyfta ett svärd. I själva verket är Jack en god krigare, men med tonvikten inte så mycket på jättebiceps. Hans är i grunden en smal kroppshydda, och det ymniga intaget av alkohol istället för mat utesluter någon kroppsbyggarfysik. Jag kastade en snabb blick på några fotbollsspelare och jobbade mig från det. En annan sak är också att han har ett ledigt kroppsspråk, han är inte direkt de strikta givaktens man.
Jack i lite olika poser
Min ovana vid att rita vanliga människor ställde till problem här, och tvingade fram mycket suddande och omtagningar… Jaja, det är den amatörritande superhjälteserienördens förbannelse, det är ett som är klart. Det är bara att bita ihop. Jag kunde inte avstå från att avbilda Jack sittande med sin flaska – inspirationen kommer förstås från en (påklädd) bild av Farrell. Hehe, den mannens lever…
Sålunda utrustad med grunden för ett fungerande utseende kunde man börja slipa en del på några utstyrslar – några bland klippen nedan har redan dykt upp i storyboards, några kommer i framtiden. Jack-karaktären är anpassbar och smälter in på de flesta ställen, så det finns många varianter att välja på: bland annat styrs han ut i en fullständig riddarrustning under ett inpasse som riddare i motsvarande Katalonien, och sagan förtäljer att han smugit runt utspökad som nunna… fortsättning följer.
Skisser Kläder för Jack - Landet Bortom, Väst & Aracanea
Den insikt som framför allt slagit mig när jag jobbade lite på Jack, och som numera ingår i min estetiska grundhållning, är att det i en mening är lättare att avbilda ett freak eller missbildad person, omvänt en stereotypt ”vacker” person, eller någon som eljest är mycket anmärkningsvärd i sitt utseende, än en ordinär person. Sistnämnda är också svårare att få lik från bild till bild – de små subtila kännetecknen är svårare att få till rätt, och gör att personens ansikte ser ut att variera våldsamt mellan bilder om man inte ser upp (som också framgår av ovan). Det normala må kanske inte vara lika lockande som det underbart sköna eller morbitt fascinerande som det frånstötande eller abnorma, men det är sannerligen inte ointressant, och rymmer sin egen mystik.
6 nya bilder tillagda till galleri, avdelningarna ”Studier/Utkast/Skisser” samt ”Övriga Fristående Teckningar”.
En lång väg, från tunnelbanekladdets puppa till den någorlunda färdiga bildens vingslag, slingrade sig denna bild från 2008.
Det började som alla mina sagor i en skumpig tunnelbana… Felicia hade pratat om älvor, som hon då var svårt såld på, och om att jag borde rita sådana och deras hår och mycket annat, och med detta på näthinnan valde jag att kladda till en liten älva direkt med tuschpennan. Den blev ganska söt, och när jag sedan visade den för min musa ville hon ha fler. Jag slog till med några till älvor i diverse akrobatiska poser, och tuschade snabbt till dem. Där kunde det ha slutat.
Flygande Älvor
Vi fantiserade dock vidare, på ett scenario där älvorna kunde sprida lite älvdamm så att folk kunde flyga sedan, som tingeling i ”Peter Pan” antar jag… Med denna trevliga fantasi slog ett lite frö rot.
Jag hade just sett Tim Burtons ”Corpse Bride”, och på slutet finns en vacker passage där den döda brudens klänning förvandlas till malar som sprids och flyger runt bruden som löses upp, innan de flyger iväg i natten… Jättefint. Det där gav mig en idé. Älvorna jag ritade hade fjärilsvingar. Vore det inte kul om… fjärilar och älvor tillsammans gjorde en magi så att en flicka kunde flyga? Jag satte mig ner och ritade en mer genomtänkt skiss i blyerts och lyfte in älvorna i den… ”Fjärilsflykt” var född.
Fjärilsflykt - flygande flicka, älvor & fjärilar
Den här bilden ropade efter att färgläggas. Jag gjorde ett färgtest, där jag lade på grundfärg på fjärilarna och lite hud på tjejen med några snabba Photoshop-penslar. Fjärilarna, det stod klart, borde vara i mycket olika färger och mönster. Det fanns ingen bakgrund, och bilden kändes lite tom med bara vitt bakom, så jag lade på en snabb grönaktig struktur med hjälp av ”cloud”-verktyget. I princip omedelbart bestämde jag mig för att skapa en mer genomarbetad bakgrundsbild. Fjärilarna borde också inte bara vara färggranna, utan verkligen ha alla de mönster som fjärilar bör ha. Jag räknade efter och insåg att jag behövde hundratals fjärilar. Att verkligen skapa unika mönster för var och en av dem skulle bli tradigt…
Fjärilsflykt Färgtest m Cloud bakground
Nåväl. En sak i taget. Först bakgrunden. Jag ritade en enkel och lite Disney-aktig skogsmiljö, en glänta tänkte jag mig, där träden kunde rama in fjärilarna, flickan och älvorna som bildens centrala motiv. Med kolpenna och grafitstift växte en passande kuliss fram, och monterades.
En liten skogsdunge som bakgrund
Sedan var det dags att måla. Jag började med träden. Med min primitiva Photoshop-teknik tog det förstås en erbarmlig tid, och klumpigt och halvdant blev det, men till slut uppstod ändå trädliknande krumbukter med ådring och skuggor. Jag lade på ett ”fresco”-filter efter att ha gjort min egen målning, och skapade djupare skuggor och mer textur och framträdande linjer och ådror på trädstammarna. När jag jobbade med löven slog det mig att man kunde lägga på ljus som kom från ovan, så att bilden var ljusare i toppen och mörkare neråt och mot kanterna. Med ”render: light effects” kom jag åtminstone nära grannskapet av det jag tänkt mig.
Men det största jobbet var fjärilarna. Redan ett litet batteri på några hundra fjärilsmönster fick mig att känna lätt yrsel. Och som anat var det ett urtrist pillejobb att måla var och en av de där, hur färgstarka de än var. Jag pallade inte med mer än ett halvdussin i taget. Månader förflöt, och ibland ville jag inte ens se åt den där bilden. Men saaaaakta men säkert blev de mer och mer färdiga, och jag passade på att testa lite olika tekniker för att skapa effekter som ängladamm, lyster och ljuseffekter på älvorna och annat. En särskild ”fjärilspensel” gjorde att jag kunde lägga på skuggan och konturen av ännu fler fjärilar bakom de som jag färglagt. Så där höll det på, och vad som växte fram var en veritabel färgexplosion, ett myller av mönster och prickar och vingar.
Fjärilsflykt, sammansatt och färglagd -december 2010
Över ett års hattande med den där bilden blev det. Men det (o)lustiga är att den fortfarande har något ofärdigt över sig – grundkonceptet håller, det är bildens styrka. Men detaljerna… När jag nu åter tittar på den ser jag massor med saker som kunde förbättras, häromdagen lekte jag med lite olika färgsättningar och ytterligare ljuseffekter. Men så där kan man hålla på i evigheter. Arbetet med den här bilden lyfter ännu en gång fram ett avgörande personlighetsfel – oförmågan att bestämma sig, för att bli färdig med något. Den som inte är förmögen att själv ändra sina later har bara ett val: att överkomma sig själv. Det är svårt. Men nu är jag nästan där, och oavsett vad som sker SKA den här tryckas och produceras före jul. Fjärilsflykt skall slutligen lyfta.
Och jag har inte glömt vem jag har att tacka för allt – ett exemplar av denna är självskriven för Felicia som inspirerat. Först nu tycker jag att den duger åt dig.
Shogun - James Clavell
Tyvärr sant
Long time, no see - men inkvisitorer är alltid aktuella...
Tackar! Har provat på en hel del nytt senaste tiden, just nu är det färgmarkers som gäller, hoppas d
Gudars vad vackert! Jag har många inlägg och kreativa verk att hinna ikapp från dig framöver. Jag se
I really like the detail and thought that went into this piece.
Wonderful Beauty ! "Ooh, oh, how many eyes have seen their dream?Oh, how many arms have felt their d
Om det rör sig om beställningar av bilder, immaterialrättsliga ärenden och annat anknutet till mater
hur kommer man i kontakt med dig?
Välkommen till min blogg, vars tema främst är visuella uttryck och skapande. Tidigare berördes också ofta andra teman såsom politik, religions- och samhällsdebatt.
Gillar (eller ogillar) du något, ge gärna feedback! Man kan sätta stjärnor ("Rate This") vid inläggen, "Gilla" längst ner vid inläggets slut. Och kommentera förstås - jag läser alla kommentarer så fort jag hinner.
/Pablo, alias Paulus Indomitus
För kontakt angående beställningar/
for inquiring about comissions, contact:
paulus.indomitus@gmail.com
Indomitus.blog 