Bilderna på två spanska riddare för några av Almas vänner får ett stänk färg på sig.
Utformningen och det grundläggande skissandet av de två riddarna Jaron del Liral och Leonel de Monteal, som redovisats i föregående inlägget Olé på några 1300-talsriddare del 1, hade krånglat sig fram till målningsfasen. Det var hela tiden avsikten att måla dem i akvarell, dessa ännu för mig aviga färger. För den här sortens distinkta figurstudier med starka färger skulle det bli en övning i att jobba med skuggning och ljusläggning, samt att få fram känslan av metallytor.
Skiss Jaron del Liral
Först ut på banan var Jaron. Hans målning gick tämligen snabbt och smärtfritt – motivet är ganska enkelt och har ett konventionellt färg -och ljusschema, med hans jupon i klarrött och den gyllene örnen i vapenskölden bildande en stark kontrast mot hans rustnings kallare kulörer för ett klassiskt hjälteutseende (Det slog mig i efterhand att Jarons färger är identiska med det spanska landslaget i fotboll – ren tillfällighet, men passande på sitt sätt).
Jaron del Liral Akvarellmålad
Mest koncentration gick, förutom till ansiktets färgskiftningar, till att lägga grunden för de metalliska delarna i ringbrynjan respektive arm- och benskydden. Att lägga sistnämnda med de rinniga och undflyende akvarellerna var något av en pina, men den tidigare övningen med en mindre bild på Jaron (se föregående inlägg) kom väl till pass.
Leonel de Monteal Skiss
Näste man till färgning, Leonel, hade en mer dämpad färgskala och innebar en litet mer avancerad uppgift. Han är också mer metalltäckt, och för hans porträtt är spelet mellan ljusare och mörkare partier viktigare.
Leonel de Monteal akvarellmålad
Hans ansiktsuttryck är också mer tvetydigt – den erbjöd problem med dess nedslagna men samtidigt sinistra blick på svärdet, som skall föra tankarna på de mindre hedervärda dåd som han utfört med det i sin herres tjänst. Att färglägga ögonen med darrande fingrar var ett litet helvete, och lyckades väl inte helt.
Som tidigare omtalats mår akvarellfärger inte så bra av att läsas in med enkla standardscanners – som framgår av de här exemplen blir den bleka och lätt transparenta färgen matt och nyanslös, och får en slags överexponerad look.
Bildbehandling är därför nödvändig för att återställa färgen till sin naturliga glans och färgstyrka, liksom förstås för att ta bort smuts och fläckar runtom själva bilden. I sammanhanget använde jag mig också av verktygen i GIMP för att förstärka vissa kontraster och högdagrar, och efter en viss tvekan, av upplösningsverktyget för att göra färgövergångarna mjukare. Resultatet av reparationerna och bildbehandlingen blev som nedan.
Jarón del Liral akvarellmålad & slutbehandlad
Leonel de Monteal akvarellmålad & slutbehandlad
Mest fruktbar blev behandlingen för Leonel, vars ansikte och metallklädda gestalt till slut fick det uttryck jag sökt efter, det intryck av ruvande brutalitet i stillhet som passar karaktären.
Ett ord om att lägga ner den här sortens jobb för att ge till barn.
Någon påpekade att finliret med bilderna kanske var lite över huvudet för de unga mottagarna. Måhända, men det var viktigt för mig att de inte bara var generiska kluddar, utan föreställde någon som har lite mer bakgrund och karaktär. Det är mitt bestämda intryck att barn också, ofta mer än vuxna, kan ta till sig sådant som detaljer, kroppsspråk och ansiktsuttryck och ur dem bilda sig en uppfattning om andemeningen bakom dem. Vad frågan om själva ansträngningen och prestationens mängd anbelangar, kan jag inte acceptera synsättet att saker som görs till barn, även barn som man inte känner så väl, därför kan höftas fram och göras halvhjärtat. Snarare är det så, att barn, som inte fått sin kreativitet stympad än, och som oförställt kan gilla eller ogilla något, förtjänar det bästa vi kan göra. Jag skulle inte ens dragit ett enda penseldrag med akvarellerna om det inte vore för den oförlikneliga Alma, inte gjort mitt första porträtt om det inte vore för den fina Felicia. Utan Felix och Julian skulle inga dinosaurier sett dagens ljus under mina händer. Joel och Jakob har fått mig att lära nytt och göra teckningar och målningar som jag inte bara inte skulle ha gjort annars, jag skulle inte ha kunnat göra dem, utan de två. Jag är tacksam för den inspiration och entusiasm som de förmedlat till mig, och kan bara beklaga att det inte kan bli ännu mycket bättre, att saker tar sådan tid för att jag inte riktigt vet vad jag håller på med.
Hursomhelst, de färdiga målningarna trycktes ut och överlämnades, och fick ett glatt mottagande. Tacka Alma för det, grabbar.
——————————————————————-
← Se föregående inlägg ”Olé på några 1300-talsriddare (del 1)”
Om två målade historiska studier av spanska 1300-talsriddare, tillkomna för vänner till Alma. En dag på våren, när den oförlikneliga Alma skulle hämtas, utvecklade sig en längre tids sittning med henne och hennes kompisar då vi pratade om tecknande och pysslande och att lära sig nya saker. Och det föll sig så att flera ville pröva på att använda de akvarellpennor och precis inköpta vattenpennor – och att två av grabbarna, med Almas tillåtelse, fick sig lovade teckningar föreställande varsin riddare. Under de följande veckornas skissande, tecknande och sedan målande tog jag inte bara tillfälle till slipning av teckningsteknik och fördjupande av lite historiska studier. Utan också efter en möjlighet att inkludera de där bilderna i mina egna projekt och min egen tankevärld. Och så kom det för mig, att jag kunde ta upp några karaktärer från mina gamla rollspelstider med Björn och Johan och Patrik, vilka sedermera infogats i en av mina fantasyberättelser, och rita dem. De riddare som jag fastnade för verkar i Hesperien, min värld A’rataumas motsvarighet till Spanien, och har väldigt olika framtoning. 
Först ut var den ädle riddaren Jarón del Liral. Denne är närmast arketypen för en riddare av sin tid – en oöverträffad stridsman, hövisk och stark i sin hederskänsla, övertygad i sin tro. Inte för inte kallas han el caballero impecable, den perfekte, eller felfrie, riddaren. Nu är bilden inte så rosig alltigenom, och Jaron har mörkare moln på sin soliga yta. Men utåt sett, och för mitt syfte, passade han för att anslå en heroisk pose – vilket var vad som efterfrågats. En snabb skiss i tusch med honom hållande upp sin sköld och med svärdet i hand gav den rätta känslan. 
En mer uttalat mörk figur, på sitt sätt en motbild till Jaron, utgjordes av min näste riddare Leonel de Monteal. Leonel är en riddare i tjänst hos en av motsvarande Aragoniens största furstar. En fruktad sådan, för hans dödliga skicklighet har drabbat många som misshagat hans herre, och ingen som utmanat honom har levat länge. Under den servila och bistra ytan hyser dock Leonel en personlig tragedi, en olycklig kärlek till sin kusin som är gift med hans herre, och för vilkens skull han helt undertryckt sina egna ambitioner för att träda i sin herres tjänst. Jag meckade lite med en bild på en stridsman i en återhållen pose, men vars anblick och beväpning skulle meddela en hotfull närvaro.
Notera den förste riddaren i uppställningen av utveckling av plåtskydd
Båda de här riddarna skulle avbildas i rustning och utrustning som är karaktäristisk för sin period och region. Perioden i fråga utgörs av de första decennierna på 1300-talet, ibland kallad för transitionsperioden i militärhistoriska sammanhang, då den utmärks av diverse blandrustningar som förebådar den hela plåtrustningens definitiva genombrott mot slutet av samma århundrade. Olika former av plåtförstärkta läderrockar med namn som brigandine, coat-of-plates m.m. ökade då skyddet för bålen, samtidigt som stridshandskar av stål och längre arm-och benskydd av metall skyddade extremiteterna.
Exempel på coat-of-plates: fram- bak och insida
I just Spanien kom transitionskydd att bli speciellt populära och förblev i bruk parallellt med mer hela plåtrustningar långt in på 1400-talet. Det fanns en tradition av att spansk rustning drog mot den lättare skalan – dels för klimatets skull, men också beroende på sättet man slogs på. Inspirerade av terrängen och de mer lättrörliga muslimska motståndarna anammade ryttare i Spanien en stridsmetod kallad a la jinete, som inbegrep snabba förflyttningar, överfall och återtåg. För sådant passade de tyngsta formerna av rustning för män och hästar illa. 
När jag således drog fram de mjuka grafitpennorna för en mer seriös teckning av först Jaron och sedan Leonel såg jag till att utrusta dem med korrekt utstyrsel för en framgångsrik stridsman i Spanien åren strax efter 1300. Járon har en ganska traditionell uppsättning med heltäckande ringbrynja under en lång surcoat eller vapenrock. Under sistnämnda bär han dock en kort metallförstärkt läderväst, och hans armar skyddas av enkla plåtskenor över brynjan liksom hans skenben, med separata knäskydd. Mer speciell, och hemmahörande i Spanien, är den bevor som täcker hans axlar och hals. Denna är av härdat läder (sk cuir bouilli), förstärkt med underliggande plåtremsor framgår av nitarna. Leonel är som förut påtalats den mindre sympatiske av mina två riddare, och hans utseende och hållning ägnades lite mer omsorg. Hans ansikte ligger delvis i skugga och han betraktar sitt dragna svärd med vad som skall vara en kylig blick. Leonel har en toppmodern rustning för sin tid. Hans coat-of-plates sträcker sig över höfterna och har integrerade axelskydd, och både hans arm-och benskenor av stål har direktanslutna skydd för armbåge respektive knä. Underarmsskyddet går dessutom hela vägen runt armen, med små gångjärn på insidan, och kompletteras av stålhandskar. I linje med Leonels mer utvecklade rustning försåg jag honom också med ett modernare svärd med lite längre hjalt som möjliggör tvåhandsfattning (utan handskar) och med starkare avsmalning mot spetsen. 
Den uppmärksamme noterar kanske att jag inte markerade ut den ringbrynja som omtalas i båda de ovanstående bilderna -jag var nämligen lite osäkert hur bynja, alltid en trassligt och meckig detalj, bäst skulle tecknas in med tanke på framtida målning. Det kändes som om lite övning i att måla ringbrynja innan jag tog itu med de två huvudteckningarna skulle sitta fint. 
Förutom huvudbilderna gjordes därför parallellt en liten sidomålning ovanpå en snabb blyertsteckning på Jaron del Liral – Jag drog ner konturerna av Jarón, som verkar be hållande i sitt svärd, och med akvarellerna penslade jag på flera lager först mörk, vattnig färg och därefter det ljusare, mer blåaktiga stålet toppat med blänkande högdagrar. Efter utförd färgläggning kombinerade jag den första teckningen med målningen och anpassade ljusstyrkan hos respektive något och fick fram nedanstående bild. 
Det hela blev väl sådär – svårigheten ligger inte i att få fram själva känslan av metallen, men i att få blänk och skuggning, inklusive ringarnas hål, att ge intryck av att de följer kroppens buktningar och veck. Det var dock en nyttig övning inför målningen av mina två riddare. Hur de målarjobben föll ut kommer att framgå av nästa inlägg.
———————————————————–
Se fortsättningen i nästa inlägg ”Olé på några 1300-talsriddare (del 2)”→
Även sjukdom och olyckor i ens närmsta krets kan lämna något fruktbart efter sig. Efter att ha spenderat merdelen av 3 månader fram och tillbaka från sjukhus fann jag mig lite överraskad ha avverkat ett helt vykortsblock med små… akvarellövningar.
Det var inget genomtänkt – mest ett alternativ till tummade pocketböcker eller fipplande med smartfånen för att avleda tankarna, slå ihjäl tid eller varva ner. I början av året hade jag bestämt mig för att börja använda pensel för att måla vissa av mina bilder (varav några visats i inlägg här). Som övning började jag därför med väldigt grova små ”färgteckningar” utförda på ett litet vykortsstort block akvarellpapper – vilket har fördelen är att man ta med sig sin lilla portabla färgburk o några penslar och måla lite varsomhelst när tillfälle erbjuds. Nu när man sent omsider börjar varva ner är det lite kul att gå igenom det där – de visar om inte annat att man kan utvinna något ur de mest hopplösa förutsättningar.
De första försöken handlade mycket om att alls få en känsla för hur färgen såg ut på papper och beter sig -samt att få den att hamna åtminstone i närheten av där man vill.
Sålunda kämpade man med att få ens darrhänta fingrar i styr och få fram något igenkännligt alls, och motiven kom i andra hand och var lite, ska vi säga oplanerade… Som en liten stuga med två äppelträd? Eller en gul häst? Varför inte? Grejen var att de var minimalt skissade, att själva färgen fick styra.
Framåt februari började jag satsa på litet mer medvetna motiv. Mest nöjd blev jag nog med ett vykort åt min favviskille Julian: med ett vagt minne av något presentkort jag sett någon gång fumlade jag fram ett sommarmotiv med en fiskande kille, en katt och en misstänksam… mås tror jag det är,
Framemot påsk var det dags att mer seriöst prova att färglägga teckningar med akvarell och alltså anpassa färgpalett och jobba på intilliggande färger – alltid ett problem med akvarell som vill ”blöda” mellan färger som ligger intill varandra. Och varför inte passa på att prova lite ”påskiga” motiv för de påskpysslande sötisarna Alma o Julian?
För Alma målade jag en lite mangainspirerad tjej-alv som målade ägg (som vi två gjort) och – inspirerad av kycklinggrejen – en urtidsfågel (Phorusrhacos) som fått sina vingar gulmålade av en busig kille till Julian.
Jag blev lite glad över de där – mixandet av olika färger verkade ta till sig bättre än jag trott mig om.
Det gav uppmuntran för att fortsätta på den vägen, och jobba mot målet att kunna egenhändigt färglägga teckningar snarare än att göra det helt i datorn.
De närmaste veckorna fortsatte jag med olika färgövningar tillämpade på gradvis mer avancerade teckningar. Ett tidigt exempel är en slags… jag vet inte, det ser närmast ut som en servitris på en ölhall, av armarna att döma. Här var prylen att göra något med bara de färgerna gult och rött.
Den onde Augustus – en karaktär för mitt pågående bokprojekt för den fina Alma – var en annan liknande övning i att ta fram en bild utifrån färgen, här i syfte att genom målning lägga tonvikten på figurens långa klädnader i olika nedtonade gråa och bruna nyanser.
Ännu en bit mer genomtänkt var att med färg ta fram en arbetsskiss för en annan figur från en av mina andra böcker. Det var en tänkt framtida akvarellmålning av Monomakh, en fruktad krigare och väring i tjänst hos ultimates, min berättelses motsvarighet till den byzantinske kejsarens garde av sådana nordiska killar i sin tjänst från 1000-talet och framåt.
Fram till april lade jag konsekvent på färg ovanpå ett minimalt eller helt obefintligt skissarbete, och de stödjande linjerna i vattenfasta pennor lades på i efterhand.
För några veckor sedan bestämde jag mig slutligen för att försöka akvarellmåla en mer seriöst menad skiss – det är en teckning på Amanda, kompis till Julia i mitt bokprojekt om Prinsessan och Draken. Med kalkerpapper överförde jag de viktigaste linjerna av teckningen, utförd i mjuk grafit, till akvarellpapper. Efter att målandet var klart lade jag helt enkelt teckningen ovanpå det målade. Resultatet kan ses nedan.
Det är lååååångt kvar till någon penselföring av acceptabelt snitt och att få till en jämnhet och konsekvent färgtillämpning. Men ett mål kommer i alla fall närmare – målandet börjar närma sig punkten där man kan använda den som grund för färgsättning av teckningar och annat som sedan förhoppningsvis städas upp i datorn. Trots den otrevliga inramningen så fick man alltså i alla fall med sig något från oändliga dagar av vaka, något som kommer att komma andra till del.
**********************************************
Mer bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
————————————————————–
Om några lättfotade damer från kändisvärlden som ger oväntad inspiration till bild och skrift.
Saida, glädjeflicka i Aracanea
Ibland kan inspiration komma från oväntade håll. Jag skriver på en sammanhängande fantasyberättelse som utspelar sig i en medeltidsinspirerad (ca 1300) miljö, och där första delen tar plats i den stora staden Aracanea, en motsvarighet till det bysantinska rikets huvudstad Konstantinopel.
För persongalleriet där har intryck tagits från alla möjliga håll. Tidigare har här redovisats hur realitysåpakända Kim Kardashian, en s.k. ”socialite”, eller kändis som är känd för att… tja den är känd (och för ett vidlyftigt leverne, en kategori som numera upptar mycket plats i medierna) fått ge form åt en lättfotad dan, eskortflickan Saida. (Kim har också omnämts här apropå visioner av Kleopatra).
Kim kom till prominens, så vitt man kan förstå, genom att festa och umgås med den beryktade Paris Hilton, arvtagerskan som dominerade skvallerspalternas och kändisbevakningens värld för några år sedan. Saida har liksom sin förlaga en slags gynnare i den högre samhällssfären som introducerat henne in i noblessen – den karaktären måste också ges form. Vore det således inte kul om…
Effekten av detta hugskott kom att bli att en slags ”kändis”-persona inspirerad av Paris Hilton skrevs in i berättelsen. Denna dam, den beryktade Eleni Loforitza, är förmögen, har ett socialt följe, bjuds på de främsta festerna, och bär sig allmänt förfluget åt. Effekten på berättelsen blev ett antal intressanta förvecklingar och möjligheten att skildra lite bysantinskt skörleverne.
Tids nog ville jag dock ge henne ett visuellt avtryck också, och till den ändan kladdade jag ner en lätt skiss… Ännu ett litet experiment, helt och hållet utfört med rena kolstift och suddmassa på grovt, färgat papper.
I den grova skissen var jag inte ute efter samma porträttlikhet som i Saidas fall med Kim K – mer av ett allmänt intryck av en persona. Jag ville få fram känslan av någon som för sig lätt överlägset, av en boren elitperson som ser det naturligt att bli uppassad och få sina önskemål uppfyllda, gärna med ett nedlåtande småleende på läpparna. Eleni skall ha ett kroppsspråk som utrycker en slags lätjefull likgiltighet.
Påklädning och klädtecknande anno 2011
Kläder och smycken tog jag ur minnet från några av studierna av autentiska bysantinska stola och andra kvinnoplagg, något av vilket tidigare redovisats i inlägg, t.ex. här.
Halvnöjd med utkastet, speciellt med tanke på att det är första gången jag kladdar med rent kol för en figur med kläder på, bestämde jag mig för att gå vidare och rensa upp kladden, med en vag tanke om att kanske göra en färglagd illustration av den.
Eleni med reducerat koldamm
Skissen omgjordes till svartvit, och mycket suddande och utsmetande vidtog, Det rena kolets damm gör att papperets struktur står fram som ett stort, smutsigt tryck på teckningen. Jag lät det vara kvar i bakgrunden, men gjorde själva figuren ren.
Nödtorftigt rensad blev lusten att försöka färglägga den svår att motstå, och jag gjorde upp ett slags färgschema (se till vänster). Det jag hade i huvudet var inspirerat när proffs med lite bättre skills för fotobehandling gör, när de tar svartvita foton och färglägger dem (se exempel på vad jag talar om nedan). Sålunda bestämde jag mig för att använda min kladdiga teckning som om det vore ett svartvitt foto, och lade på färglager och började mixtra med ljuset i GIMP.
Färglagt foto av Raquel Welch
Effekten av mitt fumlande med färgerna kan ses nedan. Det blev i alla fall inte helt misslyckat, med tanke på utgångsläget. Håret till exempel, fick i princip skapas från grunden och blev väl inte så där jättebra. Överhuvudtaget blev färgerna generellt rätt skrikiga, vilket förtar den sökta fotoliknande effekten.
Eleni Loforitza med klänning
Mycket bättre behärskande av hur man hanterar nyanser, skuggor, högdagrar, matta och blanka partier måste till för att det skall vara acceptabelt. Det är dock ett första försök, och med bäbissteg… Och under mellantiden har man iaf ett slags porträtt av en högboren, dryg men tämligen lättfotad dam i min fantasis stad Aracanea.
***********************************
En liten slutkläm – när den där bilden behandlades hade jag ännu inte inhandlat och sett den blodiga men intressanta TV-serien ”Spartacus – Blood and Sand”. Sedermera insåg jag med viss blandad förtjusning att Eleni Loforizas lätt slampiga figur och också uppenbarelse rätt mycket liknar karaktären Ilithyia (välspelad av Viva Bianca) i tv-serien. Se bara nedan – det visar på behovet av en sådan figur för att krydda till saker…
Mer bilder och illustrationer till min berättelse finns förutom på sina respektive inlägg och det allmänna galleriet på samlingssidan
Mer än en veckas bloggträda avbryts med lite designstudier av några religiösa personager i min berättelse. Det låter lite som en Bellmanhistoria (en norsk, en dansk och Bellman…) , men i min pågående berättelse snubblar man återkommande över företrädare för de stora religionerna, vilka kommer att spela en avgörande roll i de skeenden som styr historien.
Redan under den ursprungliga tid då det som nu växer till en sammanhängande berättelsesvit ännu var en serie rollspelskampanjer funderade jag över framtoningen hos religiösa karaktärer. En av de viktigaste vägvalen på den tiden var att jag gradvis rörde mig bort från det polyteistiska kaleidoskop som vidlåder många fantasyvärldar och införde en alltmer enhetlig och omfattande organisation för religioner som vidare studier övertygade mig om måste vara lika verklighetens stora monoteistiska troskomplex.
Religionens organisation och inflytande är en svår och känslig fråga för fantasy. Det är uppenbart att många, för att inte säga de flesta, fantasyförfattare och kreatörer betraktat det strypgrepp som främst den katolska kristendomen (fantasy varande, även i våra dagar, främst ett västerländskt fenomen) utövade över tanken som en begränsande faktor för sina historier, vars sagokaraktär inte sällan måste komma i konflikt med den verkliga medeltida världens förhållanden och begränsningar. Lösningen för många har varit att helt enkelt låtsas att det går att ha en feodal, medeltidsinspirerad värld utan kristendomen, och inte låtsas om att grundvalen för en sådan konstruktion är ett gapande hål, alternativt ersätta det med religiösa föreställningar som mer liknar polyteistiska pantheoner som den Nordiska eller grekiska. Vilket är inkonsekvent, men inte stör den som inte har realism som ett rekvisit för sin fantasiberättelse.
Det har dock jag. Sålunda svarar min världs dominism, både dess västliga Numeniska (katolska) del och den östliga Ekumenen (ortodox), mellanösterns Iman (Islam) och hamerna (mina judar) och dessas religiösa etablissemang nära mot sina verkliga förebilder. Och all handling och alla vändningar måste förr eller senare komma i kontakt, inte sällan i konflikt, med dess företrädare. Med tanke på religionens genomgripande roll är många av dess viktiga protagonister i handlingen, och måste ges ett personligt uttryck.
En av de första sådana studierna var Damién de Montesilla, primas över kyrkan i riket Salamora, motsvarande det medeltida Aragonska kungariket på Iberiska halvön. Han är som sådan överhuvud för dess vicarier, ledarna över de kyrkliga provinserna. Jag funderade på hur en hög kyrkofurste som han kunde tänkas framstå, och gick till… ja kyrkan. 
Sneglande på en renässanspåve, Leo X (1513-1521) alias Giovanni di Medici vilkens porträtt målades av Rafael tog jag fram en förvisso välgödd men hårdare kyrkofurste.
Utkasterna till skisser från 1990-talets rollspelande är en vittnesbörd om just den rörelse som då var i full sving, där han från att ha kommit in i handlingen som en överstepräst i en typisk fantasy-polyteism kommer ut som en… tja en ärkebiskop.
En annan viktig personlighet var tidigt den sarnonske legaten, företrädaren för Sarnon, den västliga kyrkans högsta auktoritet, Yvaine de Créres. Denne mäktige inkvisitor har sedermera växt till att blir en avgörande kugge över all handling i västerlandet och vidare under decennier av utspelad tid i väst, med en ödesdiger inblandning i vad som kommer att bli avgörande skeenden för huvudpersonerna i min berättelse.
Ursprungligen, för 18 år sedan eller så, var jag böjd att ge honom ett utseende inte olikt en korsning mellan romersk senator korsad med en riddare med en viss avlägsen porträttlikhet med Leon Trotsky, med vilken han hade vissa gemensamma karaktärsdrag. Så småningon har jag kommit att trycka mer på drag som hårdhet och fysisk närvaro, och en mer realistisk och tonsur näraliggande frisyr, som senare bilder visar.
De här tidiga försöken ger bakgrund till några av senare tiders övningar, av vilka ett par kan ses nedan. I ”Staden av Guld” som utspelas i den stora östliga staden Aracanea kommer en predikande munk Phileotes att spela en viktig bakgrundsroll. Phileotes tillhör en grupp av världsstormare och idealistiskt skolade predikande fattiga munkar som i parallel till den ortodoxa kristendomens hesychaster kommer att uttrycka opposition till den rådande ordningen i det östliga imperiet. Jag ville få fram dels hans oordnade, bohemiska persona som dock också rymmer den stridbare predikantens närvaro – Phileotes stora synd är som han själv medger, hans högmod, han ställer sig i främsta ledet för protesterna mot sin kyrkas närmande till väst och dess elits föga kristliga handhavande av rikets svåra ekonomiska sits.
Phileotes, predikande munk i Aracanea
En annan religiös figur med två ansikten, om man vill så, är rabbin Eliakim ben Solomon, som huvudpersonen i handlingen Yakane stiftar bekantskap med. Denne har under sin ärevördiga image av äldste för hamernas kommunitet i Aracanea också dunkla tendenser och utan att avslöja för mycket, ingriper på ett ytterst ovälkommet sätt i Yakanes förehavanden.
Eliakim ben Solomon
Alla de här studierna får som en intressant följdeffekt att man kommer de man avbildar närmare, lär känna deras uttryck och mimik, hurdana de framstår i sin omgivning, vilket är till stor hjälp för att beskriva dem och också leder en till att förstå deras sätt att agera och deras reaktioner. Vidare ger de upphov till studier av deras fysiska såväl som andliga miljö. Figuren Phileotes utformning t.ex, föranledde en djupare dykning ner i den bysantinska kyrkliga klädedräkten, om hesychismens teologiska spetsfundigheter och så vidare. Återigen, så befruktar det visuella det litterära, och fjärran från att utesluta eller ersätta varandra leder oss anblicken till det som man läser eller skriver om till en djupare förståelse för den inre värld dit man strävar.
Till sist, efter år, dagar och tandagnisslan är äntligen andra bilden i serien ”pojken och Draken” för två killar färdig. En stor ful röd drake stor inför att få näsan kliad av en ung hjälte.
Det är passande att det sker på min moders födelsedag, hon som är källan till allt gott som kommer ur dessa fingrar.
I föregående inlägget ”Jake the Dragonslayer del 1” visades den långa och mödosamma upptakten till att nå det utgångsläge för färgläggningen som syns nedan.
Landskap, Jake och Draken monterade före färgläggning
Den stora verkliga arbetsintensiva delen är dock målningen. Jag använder Photoshop, på ett tyvärr grovt amatörmässigt sätt, som målningsduk. Grovt, för att jag aldrig kunnat lösgöra mig från den grundläggande tendensen att faktiskt måla, med musrörelser och de inställda penslarna, det som synes. Riktiga Photsoshopproffs använder ”spår”, ”redigeringslager” och lagereffekter med 3D-karaktär för att göra sin grej. Sånt grannlåt behärskar inte jag, även om denna bild, som alla före den, gav möjlighet att i alla fall pröva en del mer avancerade tekniker.
På den vindlande utflykten till Photoshoppandets krokiga stigar kan bakgrunden tas upp först. Den består av 10 lager men skall inte detaljstuderas . Det räcker med att säga att vissa utmaningar aldrig riktigt kunde mötas. Min teknik för handmålning med musen som pensel drar åt det vattenfärgsaktiga hållet, och starkt beroende av lagerfunktionen i Photoshop för att skapa vissa mjukare övergångar. I den här bilden var det mer av ett problem än i ”Joel den unge och Draken”, eftersom bakgrunden är mer framträdande. Den färgpalett som resulterar kan inte utan vidare förlikas med den tuschpenslade bakgrundens starka linjer, och det stråk av serieteckning som vidlåder bilden i stort. Färgerna måste ges mer kontrast och mättnad, och element som ser alltför målade ut måste bringas att se mer ”tecknade” ut.
Genom att använda filter och olika bearbetning försökte jag få målade element att stå ut på ett sätt som passade mer för de skarpa linjer och konturer som utgjorde teckningens grundform. Gräset i förgrunden målades t.ex. i fyra lager, som till slut förenades och via ”sök kant”-verktyget ficks att se lite mer tecknade snarare än målade ut. Ett ”suddningslager” ämnad åt att skapa den matthet som sker med stora avstånd lades över och gjorde att det blev lite mer…dimmhöljt vid horisonten. Det blev rätt OK ändå, som bakgrund betraktat.
Men mest meck var det att måla förgrundsfigurerna. I ”Joel den Unge” visades hur man kan bete sig lite mer proffsigt och fullt ut dra fördel av lagerfunktionerna i Photoshop för att få fram mjuka skuggor och högdagrar. I praktiken innebär det att man målar bilden flera gånger, fast med olika färpaletter som sedan smälter ihop när man försiktigt försiktigt suddar sig ner genom lagren. Det är ett grannlaga arbete som kräver att man kommer ihåg vad som sitter i varje lager, och mycket tidsödande. Hur de här lagren läggs ovanpå varandra för att skapa den hela bilden är en dock process som jag fortfarande inte är van vid, och som jag tog ett slags serier av ögonblickbilder på för att minnas.
I galleriet ovan kan man se hur de olika lagren ser ut för sig. Jag finner de lite fascinerande, de övre lagren får en slags spöklig karaktär. De säger också något om hur kulörer egentligen ansluter till varandra och hur skiftande en färg, som vid en första åsyn ser väldigt klar och enhetligt ut egentligen är.
Nedan kan man se hur det hela utvecklar sig när lager läggs på lager och de olika färgsättningarna förenas.
Mycket av arbetet i Photoshop är kontraintuitivt. Till exempel hur ljusa och mörka partier samspelar. I en målning med t.ex. oljefärger skulle man lägga på det mörka först och sedan allt ljusare partier över, närmare och närmare betraktaren. Det stämmer också med den avbildade verkligheten där det ljusa är de utstickande, starkast belysta partierna, medan det mörka är det som hukar i skuggorna. Man testar sig fram för se vilket sorts ljus, varmt eller kallt, spritt eller riktat, som man vill använda.
I Photoshop är det tvärtom. Man måste bestämma sig för vilken färg de ljusa partierna skall ha från början, och inte väja för att det är väldigt skilt från de färger man vill skall dominera bilden till slut. Det första, alltså nedersta färglagret är alltså en matt dräkt av gul, gröna och ljusblåa nyanser.
Den unge hjälten själv utgör dock ett undantag. Bakgrundsfärgen till hans hy är starkt skär. Det beror på att man senare kommer att lägga på ett skuggande lager som får färgen att bli mattare. Det är ett kännetecken för mänsklig hud som lever, att det finns ett färgstarkare lager under även den ljusaste hy. Utan den ser personen ut som ett lik.
Ovanpå lägger vi sedan de mellantoner som är de som är tänkta att definiera färgsättningen. Rött för draken, mörkgrönt för Jakobs kilt osv. Vi suddar oss ner genom lagren och låter det ljusa underlagret skymta fram på de delar som sticker upp. Redan här skapas en känsla av volym.
I nästa lager målar vi bilden i de mörkare, skuggade partiernas färgskala och lägger på dem. Och suddar suddar suddar…Drakens veckade, skynkligt fjälliga hud kommer här mer och mer till sin rätt, och ryggkammen och Jakobs skjorta börjar här lyfta från sin enfärgade platthett
Den fjärde bilden visar det matta, ljust grå-lila-färgade lagret av ren skugga som läggs ovanpå resten. Den behövs för att ytterligare ta ner de ännu alltför grälla färgerna, och visa på den grådaskighet, alltså skillnaden i mättnad, inte bara ljusstyrka, som skapas av skuggor. Den måste följa skuggfärgspartiet noga, men spiller över även på ljusare partier som därmed, om man är omsorgsfull, får behövliga skiftningar som gör det hela mer levande. Skuggpartierna kan göras mer eller mindre mörka också, mer eller mindre intensiva. Med hjälp av brännverktyget får man en skiftning inte bara av skuggans djup, utan också intensitet.
Detta är som mest nödvändigt för den unge hjältens hy, för att undvika att han bara ser grisskär ut.
Till sist ser vi hur det hela ter sig i sammansättning.
I föregående inlägg skrevs om att den skotskt inspirerade bakgrunden fordrade att man utrustade den unge hjälten Jakob med skotska kläder med ett dito skotsktrutigt tyg. Det som i lekmäns ögon ser ut som ”rutigt” är dock ett rätt avancerat mönster med linjer och flera nyanser av de ingående färgerna i olika fält, som tillsammans bildar en unik och karaktäristisk s.k. tartan. I skottland har tartan-färgerna kopplingar till klanväsendet och olika grupper och sammanslutningar, ofta av militär typ som regementen. De bevakas av specialister alldeles precis som feodala vapensköldar. Att få till dem rätt är alltså en kitslig fråga.
The Black Watch vapensköld & Tartan-mönster
För den unge Jake valde som omnämnts den tartan som användes av det skotska regementet The Black Watch. Jake bär en kilt med en tillhörande fly plaid, en tvärgående mantel som bars över ena axeln i de skotska högländerna, som förstås har matchande färger. Grundfärgerna lades ursprungligen i olika lager som synts ovan. Men som framgår av hur mönstret egentligen ser ut blev det en mardröm att göra den helt rättvisa.
Men skam den som ger sig. Genom att måla med brutna linjer och över ett halvdussin lager över och under varandra samt använda ett ”tygfilter” skapades först ett mönster. Det draperades sedan omsorgsfullt varefter det böjdes och bändes över Jakes figur. Sedan lades samma skugglager på som hos draken, och några högdagrar. Till slut blev det inte så illa, om man kisar lite.
Slutbilden lades ihop. Skuggor och inramning lades till rätta, några få skönhetsfel som färg som hamnat över kanterna och så vidare fixades. Men nu är det dags att sätta stopp. Jakob måste få sin tavla någon gång, innan han bli lika gammal som på bilden, Jag hoppas att han gillar den.
←länk till föregående del ”Jake the Dragonslayer del 1”
Utseendestudiernas djupa brunn forsätter att ösa ur – några fler bifigurer till Aracanea
Mera olika ansikten från Aracanea är inriktad på några karaktärer som alla spelar viktiga roller delvis i bakgrunden. De här har påverkats av karaktärer med liknande roller i filmer som man sett – ¨på ett sätt är det, tänker jag mig, ofta så typisk ”typekasting”, att sätta en skådespelare till en viss karaktär i en film, går till. Man ser en karaktär i en film som man gillar, och jobbar från det. Jag försökte undvika fullständig porträttlikhet – det jag var mer ute efter var uttrycket, den känsla som deras anblick inger.
I den hierarkiskt ordnade värld som den bysantinskt inspirerade kultur som råder i Aracanea finns många människor som spelar oerhört viktiga roller i bakgrunden, i en tjänande roll. De två viktigaste av dessa är huvudkaraktären Yakanes samt hans dam Zoes närmastes tjänare: den förres kammarherre eller domestikos, den sluge Athames, och den senares livtjänarinna, den kloka Anna.
Athames roll i berättelsen är mycket viktig. I praktiken är det han som leder Yakanes stora hushåll och upprätthåller alla vardagliga kontakter med de många sökande, lakejer, leverantörer och fordringsägare som svärmar runt hans herre. Athames har det ekonomiska ansvaret för herrens militära hushåll, och måste trolla med knäna på ett alltmer avancerat sätt allteftersom hans herres ekonomiska situation blir allt mer ohållbar. Yakane lär sig för första gången att se värdet hos en civilist som Athames, och deras relation, om än präglad av skiljelinjen mellan herre och härskare ända till slutet, är ett av ömsesidig respekt.
Athames roll visavi Yakane liknar något den hos Posca gentemot sin herre Julius Caesar i HBOs serie ”Rome”. Posca spelas av Nicholas Woodeson, som i något föryngrad och än mer framträdande form fått bilda modell för Athames.
Se den enkla storyboarden ovan för Athames i relation till Yakane, och nedan till höger för Athames porträtt.
Den sköna Zoe, som presenterats mer fylligt i flera inlägg här innan, lutar sig å sin sida mycket på sin tjänarinna Anna, som i praktiken likt Athames sköter de löpande kontakterna med omgivningen och ser till sin härskarinnas hushåll. Deras är dock ett varmare band och Anna fyller också rollen som en slags modersfigur, eller ”tant” som Zoe kallar henne i mer intima situationer.
Annas uppenbarelse är inspirerad av den grekisk-amerikanska Olympia Dukakis, bekant från bl.a. filmen ”Mångalen” med Cher. Som delvis ansvarig för tillträdet till sin husmor är Anna kluven till Yakane och dennes relation till Zoe, och oroar sig för följderna av dennes våldsamma leverne och de politiska intriger han dras in i (se storyboard).
En karaktär som kommer att leda till oväntade kontakter är den från Salamora (motsvarande Katalonien) bördige Alfredo.
Han är en ung man som söker tjänst hos Yakanes kompani, och som kommer att åtfölja Yakane, Jack och de övriga i framtida händelser. Alfredo är en stilig yngling, men märkligt inbunden och samtidigt snarstucken, och kan ibland ge ett känsligt, lite osäkert intryck. Han har varit med ganska otrevliga saker och finner sig också utkastad ensam i den Aracanska miljön, avskild från sina landsmän. Det är sistnämnda som driver Alfredo att söka upp och så småningom ty sig till Yakanes sällskap.
Alfredos figur är lite lik den roll den fagre Vincent Perez spelar i ”Cyrano de Bergerac”. Jag ritade honom i helfigur, med en 1300-talsmundering som kombinerar västerländska och österländska element.
Vito är en annan av Yakanes män. Vitorio Luciano de Farese, som hans fullständiga namn lyder, påminner om Jack till kynnet och är en tämligen jovial natur och har olikt sin herre lätt för att tas med folk, men har inte samma framskjutna plats i Yakanes förtroende som Jack och hålls i stramare tömmar av sin befälhavare som ser med ogillande på hans många fruntimmersaffärer och tvångsmässiga kopulerande (Vito-karaktären är inspirerad av James Caans tolkning av Sonny i ”Gudfadern”-filmerna).
Här kan man se lite av utvecklingen av porträtt-tecknandet: Athames och Anna ritades för en tid sedan, i inledningen av de systematiska studierna av folk och fä i Aracanea, medan Vito är tillkommen senare, för bara någon månad sedan. En viss rutin har infunnit sig, och uttrycket som återspeglar personligheten har blivit tydligare känns det som.
*************************************
För en sammanställning av skisser och studier för min berättelse se
Ansikts-och porträttstudierna i Aracanea, mitt fantasy-Konstantinopel, fortsätter med ett litet collage av makthavare där vi även tar en titt på deras avancerade utstyrslar.
Den bysantinska maktapparat som ligger till grund för den väldiga Kafkaistiska labyrint som protagonisterna stångar pannan blodig mot hade en mängd viktiga funktionärer.
Aracaneas Eparch eller Prefekt, med sitt Signum
Här har tidigare skrivits om den mäktige eparchen, dvs Konstantinopels prefekt eller ståthållare. Dennes makt sprang från att han samtidigt var chef för rättsapparaten, ordningsmakten i huvudstaden och alla korporationer och gillen. I Konstantinopel var hans inflytande överallt närvarande, nära undersåtarna.
Men det fanns ännu mäktigare ämbetshållare inom den kejserliga riksförvaltningen. Två av dem spelar viktiga roller i min berättelses kulisser, och meriterade därför lite skiss-studier. Främst var den s.k. Logothetes tou Dromou, också känd som Megas Logothetes. Logothetes är ett bysantinskt uttryck som betyder ”förvaltare”, och Logothetes tou Dromou (”Vägarnas Förvaltare”) var ursprungligen chefen för kurirerna och posten. 
Det var ingen vanlig postgeneral vi pratar om. Som ansvarig för korrespondensen kom allt att gå via denne, och snart nog hade han fått en nyckelroll inom statsapapraten som ansvarig för främmande sändebud och gäster, vilket utökades till alla audienser…
När Bysans mer och mer kom att förlita sig på utländska legosoldater, vilka formellt sett var ”främmande gäster”, utsträcktes hans makt även över armén. Samtidigt en slags inrikesminister, spionchef och högste statssekreterare för förvaltningen – det var inte konstigt att Logothetes tou Dromou mot 1000-talet kom att kallas ”Den Store Logothetes”, och betraktas som en slags grå eminens i riket. Tänk ungefär den roll som kardinal Richeliu spelar i ”de tre musketörerna” av Alexandre Dumas och man får en aning.
Vi har bilder av logotheter bevarade, men i vanlig mening är det inte direkt realism som eftersträvas, även om vi förstås får vissa ledtrådar till deras uppenbarelse, som t.ex. en hovdräkts utsmyckning och snitt hos Theodor Mitochites (Logothetes tou Dromou i början på 1300-talet).
Jag försökte mig på en samlingsbild, där också den redan gjorda bilden på eparchen ovan kom med. Den föreställer, förutom Logothetes tou Dromou, också överbefälhavaren Megas Domestikos, samt två lägre tjänstemän, en lägre logothetes, samt en sekreterare, för att illustrera hur byråkrater på lägre nivå i den stora byzantinska apparaten kunde sett ut. Skissen fick en finish med tuschpenna och grå penselpenna för en lätt skuggning.
Allt är som sagt historiskt belagt, och ger en idé om hur de ofta tämligen utsmyckade och draperande byzantinska ämbetsdräkterna kunde se ut. En intressant sak är de knasiga huvudbonader som tycks ha präglat den bysantinska hovet i sen tid, och som är väl belagda i avbildningar som de ovan.
Bakom Logothetes står alltså Megas Domestikos, som var rikets formelle överbefälhavare för armén. Denna post innehades ofta av en släkting till kejsaren, men i mitt fall är innehavaren av ämbetet aristokraten Gregor Laskaris, vars roll blir viktig längre fram, när svåra tronstrider bryter ut i det sönderfallande Aracanea. Megas Domestikos är en representant för de stora ätternas makt och det militära etablissemanget, vilket syns på hans hovutstyrsel – den minner om en äldre, utsmyckad militär mundering sådan som t.ex från Chora-kyrkan i Istanbul till vänster (som för övrigt projekterades av Theodoros Metochites ovan).
Men hur visa hur en mäktig potentat personligen se ut?För Megas Logothetes fick jag inspiration av Joe Turkel, bekant för vissa som bartender i Stanley Kubricks ”The Shining”. 
Han spelade också rollen som den mäktige Tyrell i en av mina filmfavoriter, Riddley Scotts ”Blade Runner”. Båda de rolltolkningarna inspirerade min gestaltning av figuren både litterärt och visuellt.
I ett avsteg från de märkliga formerav ceremoniella hattar som logotheterna bar inför hovet tecknades därför denne mer diskret. Klädd i ceremoniell toga (logothetes var hade också senators rang) kunde hans inflytande och skugglika makt mer visas via ansiktet och dess antydan om en (hån-?)leende beräkning . Megas Domestikos är en mer hård och storväxt man, och växte fram mer spontant, och Eparchen, som inspirerats av en yngre Andreas Papandreou, är ju ritad sedan tidigare.
Samlingsbilden är gjord i vanlig skissgrafit, i mjukhet från 2H till 4B, med borttagning av repor & damm i Photoshop och viss anpassning av svart/vit-balansen för bättre återgivning.
De där porträtten och bilderna kan verka frivola, men de har gett en hel del input för att beskriva de personernas manér och personligheter, och i vanlig ordning har researchen kring dem stärkt detaljerna och närvarokänslan i berättelsen. Ett win-win på alla sätt, utom ett, tidsåtgångens…
***************************************
En introduktion till Bysantinsk kosnt som förlaga för teckningar finns i
Fler studier baserade på bysantinska förlagor finns under kategorin
—————————————————–
En introduktion till de Byzantinska vindlingarna av befattningshavare finns att tillgå i http://www.thefullwiki.org/Byzantine_aristocracy_and_bureaucracy
Med anledning av min födelsedag nyligen och lite reparationer av min ständigt krånglande utrustning förde jag över och städade upp lite filer från gamla datorer, inklusive lite bilder. Och fastnade i en nostalgisk betraktelse av två gamla diton…
En del diskussioner med den i forna seder och militaria väl insatte bloggkollegan Tannhauser (bå bloggen Hedniska Tankar) apropå ett inlägg om historiska tester och experiment (https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/01/12/tung-metall-skyddar-men-kanske-inte-sa-bra-i-strid-om-experimentell-arkeologi/) har fått mig att åter uppmärksamma det sätt på vilket våra intressen dalar och stiger åter i vågor genom åren. Betraktande mina gamla bilder såg jag en utveckling av korsflödet eller överlappningen av flera sådana intressen. För teckning, för fantasy, och för historia. Rättare sagt mellanösterns medeltida historia, ännu mer specifikt det här ofta omnämnda mamluck-rikets historia. De ritades med bara några års skillnad, men man kan se en progression där.
1991 hade jag börjat läsa om de märkliga slavkrigarna för en rollspelskampanjs räkning. Jag visste inte speciellt mycket om orientens materiella kultur eller utrustning, och de olika perioderna av militär teknologi. Det här är pinsamt tydligt i mina första utkast till teckningar. Jag ritade helt enkelt västerländska riddare från den senare medeltiden, från 1400-talet och framå. Och satte på dem lite exotisk parafernalia som spetsiga hjälmar.
Idag kunde det vara generande att se att mycket av inspirationen kom från så opassande källor som star-wars-filmerna, japanska samurajrustningar med mera. Men sådan ser inspirationen ut, man jobbar med vad man har. De där utkasten visar graden av min okunskap och mitt dåvarande mentala bagage mer än något annat.
Men det där var en ungdomlig och ivrig tid, och mellan läsande av BSOAS-artiklar av David Ayalon om mamluckerna fanns där en känsla att man inte gjorde de där killarna rättvisa. Att lära sig visualisera tidens klädedräkt och detaljer i den region man mer och mer insåg såg rätt annorlunda ut blev en slags följeslagare till att bara ta in information i bokform.
Mina studier av Keffiyeh-dok från källor
1993 försökte jag göra en slags filmposterliknande bild, med element inspirerade av mamluckriket. Min ritteknik var då ännu mer grov och primitiv än nu, och dessutom ojämn. För de förra delarna, som hantverkaren, den stående krigaren-officeren i mitten och den skriftlärde eller domaren till höger samt förstås stadsbilden, är en slags ofullständig serieteckningsstil påtaglig. Där skymtar bristen på färdighet i att t.ex. rita kläder och fall för mer oformliga skepnader. För andra, som magdansösen och det beslöjade ansiktet i förgrunden hade jag foton som förlagor, och där finns också ett försök till mer känslig pennföring.
Idé filmposterliknande bild till Kiralatet
Vissa kompositionsidéer är dock bra – som staden i bakgrunden med floden som smälter samman med den beslöjade under. Idag skulle jag kunna använda en sådan idé men säkert ändra på hur de fogades samman. Bonden och hantverkaren, och den skriftlärde ulama, en muslimsk skriftlärd ”notabel”, som visar på andra samhällsklasser än mamluckerna själva borde också vara med. Men man kan notera att förutom magdansösen fattas kvinnor – dåligt i en bild som vill ge en känsla för ett helt samhälle.
Nattklubb, inte medeltid - den egyptiska dans-och filmstjärnan Samia Gamal
Och detaljerna kan förstås göra enormt mer korrekta med hänseende på historisk vederhäftighet. Magdansösen är i sig ett sådan exempel på klassisk modern orientalism. Inte för att magdans inte fanns i mellanöstern på den tiden, det är en urgammal konstform. Men en dåtida magdansös skulle inte ha haft vad som uppenbart är en slags BH på sig, och troligen inte bar mage eller så avslöjande kjol. Det där är en modern avart, mer för att beundra kvinnlig kurvatur är dansen i sig, och typisk för vår tid – den där kostymeringen uppstod i själva verket för en västerländsk magdanspublik på 1800-talet och framåt.
Födelsen
Något liknande gäller krigarna själva, där boven mer var en uppenbar fantasyskada, som den den svarta amiren i en för perioden icke-existerande rustning. Att han skulle se cool ut var det viktigaste för mig. Jag hade inte läst historia på universitetet än och fått den autenticitetsdille som jag nu kräver av mina bilder och illustrationer. Numera vet man också att även tidstrogen mundering kan se både cool och tja, tilltalande ut, som t.ex. i den nyare storyboarden ”Födelsen” (i ett annat inlägg).
Poängen är att användningen av de missledda inspirationerna trots allt kantar ett slags fall framåt – från något slags allmänna medeltidshårdingar framstår mamluckerna och deras rike som klart icke-västerländska: deras placering i mellanöstern är tydlig och klar. Intresset har vidgats från bara krigarna till samhället i stort, inklusive den större miljön. Och poängen var att det visar ett mentalt skifte – min hjärna började byta scen, och sökte efter sätt att i en mening sätta bo därute, bortom den vanliga fantasy-verkligheten i en sammanhållen miljö. Jag gillade alltid den där bilden, med åren mer för dess idé kanske, än dess bestående artistiska värde, som tyvärr är begränsad. Att det fanns många fel där tar inte bort att de ändå ledde framåt – och de blev trots allt gjorda, det här var före den tio år långa torka som skulle komma.
Kanske var man djärvare då – idag kan jag knappt dra ett streck utan att att läsa en specialiserad bok med urkunder för motivet. Det är ungdomens kaxighet som framträder. Och en dag som denna saknar man den, lite grann.
—————————————-
Ännu ett litet utdrag från mina studier av bysantinska kläder, parafernalia och möbler.
Motivet är åter Zoe, en kurtisan i Aracenea, mitt fantasy-Konstantinopel. Det specifika syftet var att öka insikten i hur den bysantinska miljön verkligen ter sig. Hur de långa klädnader som var typiska för bysans ser ut när man står upp och ner är vid det här laget någorlunda utrett, men hur är det med andra normala poser som i rörelse, eller när man sitter eller ligger ner? Hur faller de och formar sig när kroppen är böjd, vad skymtar fram under och hur framstår personen i de kläderna?
(Tidigare har bysantinska kläder presenterats i bl.a. inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/27/studier-i-anatomi-utseende-zoe-del-1-bysans-medeltida-klader-barbara-carrera/, bland andra) . 
Zoe är en bildad och intelligent kvinna, så jag tänker mig henne gärna sittande vid en 1300-tals skrivpulpet, funderande på viktiga ärenden. En inspiration är den bildade Anna Komnene, som skrev det betydande verket Alexiaden om hennes fader den berömde kejsaren Alexios i Komnenos regeringstid. En av böckerna om henne visar på omslaget hur en högättad dam kunde te sig. Det verkade vara ett bra ställe att börja på.
Jag skissade Zoes kropps konturer på en stol, och började också skissa på hur möblerna skulle se ut. Några snabba tittar på dåtida möbler gav mig inspirationen för att skapa mina egna varianter, och efter några snabba konceptskisser tonade några hyfsat trovärdiga möbler fram.
Med position och rekvisita bestämda var det bara att jobba sig fram med själva huvudsaken – hur de långa klädnaderna faller och virar sig runt kroppen. Zoe bör en palla, den kvinnliga motsvarigheten till en toga, och över den en mantion, en mantel som virades runt armarna, lite som en stor sjal. På fötterna bär hon mjuka bysantinska skor med en öppning i mitten. Jag fick faktiskt inspirationen från en modern sko som efterliknar den gamla formen (fast med en modern sula). Det mörka håret är ordnat med pärlbeströdda band som ramar in en stor rund frisyr.
Veck för veck, med lite tittar i speglar med lakan och annat skoj växte fallen och skuggorna fram. Det blev mycket suddande, och jag valde därför mellanmjuka blyertspennor för min teknik – 2B-4B, och ett smalt grafitstift.
Zoe sitter vid sin pulpet i palla, mantion & läderskor
Det är märkligt, men det går inte att undvika: genom påverkan från den kristna religiösa ikonografin, som ofta framställer helgon och heliga figurer i den sortens kläder, förlänas bäraren en sorts sakral karaktär. Zoe framstår som strängare, striktare, mer vertikal, mer tanke än kropp. Hennes yppighet försvinner, ja hela hennes materiella varelse sublimeras av klädernas linjer och fall, hur de veckar sig och luftigt lägger sig över konturer… Det är lite fascinerande i sig.
Till slut blev det iaf en OK teckning – den fyller i alla fall syftet att hjälpa till att visualisera en kvinna i dåtidens Bysans som funderar över tingens ordning i utstyrsel passande hennes ställning.
**********************************
Mer om Zoe och byzantinska saker bl.a.
https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/10/18/projekt-storyboards-zoe-trader-in/
——————————-
För en inblick i en bildad och fascinerande inblick i det medeltida Bysans kan man med fördel läsa själva Alexiaden, Anna Komnenas bidrag till världslitteraturen. Det utspelar sig under en extremt dramatisk tid för kejsardömet, när det verkar som om det bysantinska riket skulle gå under och erövras av fiender från alla håll, och Annas fader Alexios I Komenenos hade fullt upp med att hålla ihop sitt anrika Östromerska imperium. I öster fanns det mäktiga seldjukiska riket, som efter slaget vid Manzikert 1071 öppnade vägen för turkisk invandring i Anatolien (nuvarande Turkiet). I väst hotade de slemma normanderna, ledda av sådana osannolika figurer som äventyraren Robert Guiscard. Och 1096 kommer något som aldrig tidigare skådats, hopar av beväpnade trashankar från väst i tiotusenden, enligt uppgift för att ”befria” det Heliga Landet i Palestina, traskande rakt över det redan ansträngda Bysantinska Riket. det var det första korståget som slog till…
Det finns en bra introduktion till Alexiaden på svenska – ”Anna Komnenas Värld – Bysans på 1100-talet” kommenterad och utvald av Sture Linnér. Den finns på bokus (http://www.bokus.com/bok/9789174860856/anna-komnenas-varld-bysans-pa-1100-talet-alexiaden-i-urval/). Om Anna Komnena finns också ”Anna of Byzantium” av Tracy Barrett varifrån illustrationen ovan kommer. Den är tillgänglig på bokus http://www.bokus.com/bok/9780756901301/anna-of-byzantium/ och adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0440415365). Lite mer om Anna Komnena på svenska finns i antalogin ”Kända Kvinnor” av Curt Sjöholm, tillgänglig bl.a. på Adlibris (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9188034836)
Min berättelses karaktärer Yakane och hans vapendragare Jack är i början av sina resor i det bysantinskt inspirerade Aracanea, där förstnämnde dragit ihop en styrka legosoldater av vinddrivna existenser från lite varstans runt det sammanfallande imperiet.
Jag bestämde mig en dag för att rita en liten skiss där jag samlade några av Yakanes underlydande soldater för att få en känsla för var de kunde tänkas komma ifrån. Det här avsnittet är en av de mer realistiska, och därför gick jag lite snabbt till källorna, vilket kan sammanfattas som…
En liten bakgrund till legoförband i Bysantinska Riket ca 800-1300
Bysantinsk tung Scutatoi
Bysantinska soldater
I verklighetens Konstantinopel och det bysantinska riket var legosoldater ordningen för dagen, och flera berömda regementen sattes upp, mest berömt det s.k. Väringagardet från 900-talet, ursprungligen bestående av väringar eller variager, dvs de ruser eller svear som börjat konsolidera territorier i öst runt orter som Nygård (Novgorod). Många till kom efter att ryktet spreds om att kejsaren nere i Miklagård (Konstantinopel) betalade en för dem god penning och gärna såg armstarka karlar från norr för att tjäna i sitt garde. Varangoi, väringarna, kom senare att omfatta alla sorters tillresta ”Nordmän”, en tämligen vid definition som kunde omfatta alla nordeuropéer. De tjänade kejsarna väl och fick ärebetygelser och ett rykte för lojalitet och ståndaktighet i strid, och blev så småningom ett av de centrala förbanden bland tagma, de stående direktavlönade i den centrala rörliga hären.
Mot 1000-talets senare del kom dock många fler sorts legosoldater av skiftande ursprung att mer och mer ta över som arméns starka förband, i takt med att riket skar ner på thema, de lokalt baserade avlönade arméenheterna. Dessa var mycket mer improviserade och lösliga förband, inte stående enheter, och kunde variera stort i effektivitet och sammansättning. Oftast var de etniskt homogena stridsgrupper av allierade och/eller underkuvade folk: turkar, stäppnomader från norr som kumaner och bulgarer, serber, kaukasier, armenier, normander från Sicilien liksom andra franker.
Den här processen skildras i min story. Dels finns det en motsvarighet till Varangoi i mitt Aracanea – de fruktade Ultimates (om varom mer skall skrivas senare). Yakane, som är en Mamluk tar dock det hela en bit längre genom att han kokar ihop ett legoförband med folk av alla möjliga folkslag. Endast duglighet och lydnad är måttstocken för den disciplinskadade Yakane.
Nedan ses hans adjutant Jack, en västerlänning från motsvarande Wales, en serb, en grek från Anatolien (motsvarande Turkiet) och en kaukasisk krigare från motsvarande Georgien/Abchasien när de står och ser kompetenta ut och stridsglada ut. Jag har gett dem övervägande bysantinsk utrustning, vars grundutförande är väl känd för mig och på vilka jag redan gjort vissa enklare skisser baserade på ett antal foton och bilder med tillräcklig autenticitet.
Tjoho, här kommer vi...
På lite traditionellt manér har jag satt dit prylar från olika länder för att visa på lite knasigt ursprung i blandningen av stilar. Jack har ett stort Claymore-svärd, hans knep för att verka mer skrämmande för sina motståndare. Milan från Raznien (=Serbien) med sin coola bandana och stoppade skydd spänner armborstet, Alexander har en klassisk tung fotsoldats sköld och rustning, och bakom står en Severier (typ Georgier) redo med bladen…För den sistnämnde tog jag lite härledning från en kul bild jag har på en kaukasisk dans…en knivig sådan.
Det blev ju en småkul konceptstudie i blyerts till slut, och en bra övning för framtida storyboards.
***************************
Några tidigare inlägg på temat avbildningar på bysantinska kläder och krigisk parafernalia, se
https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/05/26/projekt-storyline-smoke-on-the%c2%a0water/
https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/05/18/projekt-storyboards-grekerna-retirerar/
https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/04/27/projekt-storyboards-legokaptenen/
—————————————————-
För mer om Varangoi, väringagardet, se t.ex boken ”The Varangians of Byzantium – An Aspect of Byzantine Military History”av Benedict Benedikz. Den finns på Bokus (http://www.bokus.com/bok/9780521217453/the-varangians-of-byzantium/)
Dick Harrison skrev om Harald Hårdråda, vikingakungen som började sin karriär som officer i den bysantinske kejsarens väringagarde i SvDs historieblogg. http://blog.svd.se/kunglighistoria/2010/04/19/harald-hardrade-i-grekland/
Tidningen Populär Historia tar upp väringarnas stridskonst i artikeln http://www.popularhistoria.se/artiklar/vikingarnas-stridskonst/
Bloggen Historiens Vingslag tog också upp väringgardet såg jag, med lite mer kött på benen än här http://historiensvingslag.blogspot.com/2010/03/varingergardet.html
Se Osprey Publishings kortfattade sammanfattningar med utmärkta illustrationer av periodens krigsmunderingar och metoder. På deras egen hemsida ospreypublishing.com finns bland annat:
Titlarna finns även tillgängliga på Amazon: sehttp://www.amazon.com/Varangian-Guard-988-1453-Men-at-Arms/dp/1849081794/ref=pd_bxgy_b_img_c, http://www.amazon.com/Byzantine-Armies-886-1118-Men-at-Arms-Heath/dp/0850453062 och http://www.amazon.com/Byzantine-Armies-AD-1118-1461-Men-at-Arms/dp/1855323478/ref=pd_bxgy_b_img_c
Dagens ämne, kära klass, är mängder av djur av skilda slag, med fina tjejer och prinsessor som matar eller vakar över dem…
Bland önskebreven som kom in var det ett intressant kluster som hade ett nog så fint och ganska självklart motiv.
Den första, som också blev klar först, kom från en tjej, som ville ha någon som såg litegrann ut som hon, och en iller. Hon hade själv haft en iller som husdjur. Det var en jättefin begäran, hur kunde jag säga nej? Illrar, illrar, de ser för roliga ut, söta och samtidigt lite slingrigt busiga, några googlingar och jag rockade på. Svårare var det med likheten, eftersomjag valde en ungdomsteckningsstil (en variant på sk. Komisk Äventyrsstil), som är svår att kombinera med exakt realism i framställningen. Men någotsånär, hoppas jag, och att dess allmänna miljö och stil faller sin motagarinna Milena i smaken.
Sedan fanns det två som var väldigt lika varandra. En tjej eller prinsessa skulle det vara, med massor av djur, ett mindre zoo i släptåg. Jag misstänker att det var en som kom på det där först, och en annan som lite grann snodde idén…nåväl.
Till den klipska Mariama, vars huvud en dag skall föra henne långt (Jag kunde inte låta bli att ge bildtösen lite liknande frisyr som tja, sin förlaga), ritade jag en ridande tjej till häst med alla djur omkring henne. Djuren är av så många slag så de har lite svårt att hålla ihop – men de försöker hjälpa varandra att hänga med, speciellt hundvalpen och kattungen som bär den stackars sköldpaddan på sina ryggar…
Till Delina en prinsessa. En prinsessa från nordafrika, från Meroe närmare bestämt. Hon har en lite ökenhundsaktig vovve som hon lugnar ner, och kattunge och chihuaha som ser lite avvaktade ut… Men ser man på väggen bakom ser man motiv som också skulle vara med – en drake, en orm, en häst och en ängel, fast som målningar-i-bilden (groovy). Jag valde den medeltida konstnärliga traditionen just från det här området mellan Nubien, Eritrea och Somalia för framställningen. Således är det en ängel, drake och riddare just från medeltiden och rätt plats, som är målade där.
Sist hade jag fått lite blodad tand, och det hela flöt på smidigt och medgav att lägga lite krut på en enkel men förhoppningsvis effektiv komposition. En västafrikansk prinsessa, med en hund och en kanin, och…fiskar. Jag kunde inte låta bli att skoja till det och ge prinsessan två pirayor istället för snälla guldfiskar. Prinsessan matar dem med köttbullar som hon tar ur en liten skål, och pirayorna ser inte helt avslappnade ut av var deras lilla runda skål är placerad… Idén till prinsessan var från Disneyfilmen ”Prinsessan och Grodan”, men i min egen tolkning förstås, som jag hoppas att Sainabo skall gilla.
Fler djur, änglar och kändisar och massor med annat är på gång, tills nästa gång…
←Se förra posten i serien Vikariens Irrfärder: ”[…] bilderna börjar pressas fram 2”
Se nästa post ”[…] bilderna pressas fram 4”→
Eparchen, en mäktig potentat i mitt fantasy-Konstantinopel Aracanea designas till utseende och klädedräkt, med inblickar i den research och arbetet bakom att göra gestalten och allt som hör därtill autentiskt och trovärdigt i en bysantinskt inspirerad miljö.
Prefektpalatset i Köln
Processen börjar med var scenen är satt: i mitt fantasy-Konstantiopel Aracanea. En mäktig potentat komplicerar där livet för huvudrollsinnehavaren Yakane (mer om vilken i tråden Yakane). Men vad för potentat? Det måste vara någon mycket mäktig, men inte så fjärran i den bysantinska stratosfären att det inte skulle vara troligt att Yakane kunde komma i kontakt med honom. Det uteslöt kejsaren själv, men också premiärministern Megas Logothetes, som inte skulle sänka sig att ha direkt kontakt med en simpel legoknekt. Men från mina romerska studier påminde jag mig en kandidat, en vars makt endast stod kejsarens efter i huvudstaden, och som hade fingrarna i både högt som lågt. Prefekten.
Prefekt var en gammal titel och funktion, från romerska rikets praefecti, som från början var de praktiskt ansvariga för romerska legioner och svarade för disciplin och straffutmätning. De kom senare att bli titel för ståthållare i prefekturerna, det senantika romerska rikets provinser. I Rom var stadsprefekten, Praefectus Urbi, den högste magistraten eller domaren och gavs alla befogenheter nödvändiga för att upprätthålla lag och ordning i staden, inklusive en slags ordförandeposition gentemot stadens gillen och korporationer (collegia). Hans makt ökade med fler och fler befogenheter tills han i praktiken blev Roms ståthållare eller borgmästare, endast underställd kejsaren själv.
När romerska rikets huvudsäte flyttades till Konstantinopel fick den nya huvudstaden en stadsprefekt (Eparchos) med samma position som prefectus urbi i det sena Rom: han var den högste representanten för lag och ordning och företrädde också kejsarmakten gentemot alla korporationer, från gillena och hela vägen upp till den nya Konstantinopolitiska Senaten, över vilken han presiderade. För det ändamålet uppgraderades ämbetet så att dess innehavare kom att räknas till illustres – den högsta rangklassen i den bysantinska senaten.
Eparken och kejsaren - från Skylitzes krönika
Prefekten var alltså direktansvarig för administrationen av Konstantinopel och dess närområde. Stadsprefektens ansvarssfärer, vilka alla sprang ur upprätthållandet av lag, ordning och service i staden, tolkades mycket brett och inkluderade som sagt regleringen och överinseendet av alla gillen, korporationer och offentliga institutioner, såsom ansvar för tillsättningen av lärare till Konstantinopels universitet och utdelningen av säd i staden. I den mellanbysantinska perioden (ca 750-1050) var eparchen den främste domaren i huvudstaden efter kejsaren själv. Inom hela rikets förvaltning kom han direkt efter megas logothetes, den högste ministern, i rang, på ungefär samma nivå som Logothetes tou Genikon, finansministern i det bysantinska systemet.
Arkelogisk skiss praetorium i Caesarea
Eparchens unika maktställning vilade på hans dubbla roll som dels en hög civil ämbetsman, dels en exekutiv makthavare med egna trupper och styrkor till sitt förfogande. Förutom murarnas garnisoner och kejsarens privata vakt var prefektens trupper de enda permaneta stående styrkorna i staden. Stadspolisen (taxiotai) och nattvakten (vigles) lydde under honom, liksom fängelserna av vilka det viktigaste var i de nedre nivåerna av hans stora residenskomplex, praetorium, vilken befanns centralt vid Konstantins Forum på huvudgatan mese, inte långt från kejserliga palatset.
För min berättelse studerade jag arkeologiska rekonstruktioner av prefektsbyggnader i romerska riket samt från utgrävningar och stadsplaner i nuvarande Istanbul, för att få fram ett troligt utseende för Eparchens stora komplex i mitt fantasy-Konstantinopel, Aracanea. Se ett utkast till enkel storyboard nedan”.
Praetorium, Eparchens Komplex i Aracanea
Därefter kom en hel förvaltning med underlydande subprefekter, bl.a.
Inför eparchen kallades huvudmännen, geitoniarchai och domarna (kritai) för stadens distrikt (regeonai, från lat. regiones), liksom parathalassites, hamnmästaren med ansvar för staden hamnar och stränder liksom för tullar, liksom inspektörer (epoptai), gillenas huvudmän (exarchoi) och marknadsinspektörerna boullotai, som likt muhtasiberna i Islams länder kontrollerade och satte eparchens sigill på varor, vikter och vågar på marknaderna.
Ovanstående gör att eparchen är perfekt som en makthavare som samtidigt är en skuggfigur över mer skumma göranden, och gör att man kan introducera sådant som lokala skurkar och maffior, och element ur deckar-thrillergenren till berättelsen. Den som sett den utmärkta TV-serien ”Rome” från HBO minns säkert framställningen av collegia, de lokala ordningsmännen, i principer oskiljbara från maffior, som härskade över Roms kullar i serien och som även pretendenterna Julius Caesar, Augustus och Marcus Antonius måste ta hänsyn till för att få staden att fungera. Eparchen är en sådan som kan sända en blodtörstig galning som Yakane ner för att handskas med slöddret, se t.ex. från ”Rome” när Lucius Vorenus påtvingar Aventin-kullens collegia sin vilja för vad jag talar om.
Själva faktum att eparchen spelar en roll i min berättelse innebär dock ett avsteg från verkligheten. Hans befogenheter försvann efter det fjärde korståget 1204 efter att redan tidigare varit på dekis, och när bysantinarna återtog Konstantinopel 1267 organiserades den sargade staden inte åter under en prefekt, och hela den ovasntående förvaltningen gav vika för entt mycket grövre och småskaligare system. Men i mitt Aracanea skedde inte det fjärde korståget, och den mellanbysantinska hierarkin, däribland den mäktige Eparchens ämbete, lever vidare i däst men stolt dekadens.
Amerikanska Hemvärnets Symbol
Eparchen bar en toga av senatorstyp, en s.k . toga praetexta som tecken på sitt ämbetes civila karaktär och position gentemot senaten. Hans klädedräkt följde ett karaktäristiskt färgschema, med en svart och vit tunika (chiton) som officiellt tecken på ämbetet (se bilden från Skylitzes ovan). Hans dräkt pryddes med brodyrer av den ”juridiska yxan”, de traditionella prefektyxorna som förekommer tillsammans med de bekanta spöknippena Faces, som symbolen för hans rättskipande makt. Denna symbol för rättskipning var också broderad på de kläder som bars av vissa av hans män och underlydande prefekter.
För mer om faces se tidigare inlägg om Sverigedemokratisk Symbolik. Värt att notera är att Eparchens symbol som så mycket annat romerskt överlevt och tagits upp av USA, och bland annat pryder det amerikanska nationalgardets emblem(se bilden).
Andreas Papandreou & Dimitra Leani
Jag grunnade länge på hur eparchen skulle se ut personligen. Skådespelare som Jürgen Prochnow, Anthony Quinn med flera passerade revy, men förkastades som alltför moderna och utan den rätta…grekiska prägeln. Som vanligt stirrade svaret en i ansiktet – jag hade omedvetet tänkt á la Hollywood, på alltför unga och fotogeniska förebilder. Det finns en bra förebild i vår nära nutid, en slug och listig maktspelare som också hade den klassiske åldrade potentatens aptit för yngre kvinnor – precis som min berättelses eparch. Nämligen Greklands f.d. premiärminister Andreas Papandreou. Under decennier byggde Papandrou upp sitt Pasok-parti till en mäktig klientorganisation som återkommande kunde ta makten i Grekland. Om hans arv kommer grekerna, just nu på gränsen, om inte förbi den, till statsbankrutt att diskutera länge än. Men ingen kan ta ifrån Papandreou hans skicklighet att manövrera sig till makten och behålla inflytande ända till slutet. En annan lustig parallell var att Papandreou på sin ålders höst fattade tycke för en yppig flygvärdinna, Dimitra Liani, och gifte sig med henne efter att ha haft henne som älskarinna i flera år – min Eparch har en liknande sådan affär. Jag hade inte nämnt honom, och som en liten blinkning gav jag därför honom namnet Andreas Dimitrianou.
Faces & Yxor för Eparchen, ordningsmaktens högste chef
Bilder på Papandreou finns, inte ymnigt men ändå, på nätet. Så i en blandning av tekniker, både blyerts och mjukt kol, tuschpennor och penslar gjorde jag flera bilder och utkast till hans utseende som fogades samman i ett collage. Ansiktsuttrycken är begränsade till de han skulle visa i sin ämbetssal – eparchen i min berättelse framstår som slug, men också eftertänksam och praktisk, ja krass, och trots sin ålder med en skarp blick och närvaro.
Baserat på prefektyxorna gjorde jag också en design av eparchens symbol med två korslagda faces-försedda yxor och satte den på hans kläder. Kläderna ja. Här har tidigare bysantins klädsel diskuterats, både allmänt och i samband med design för en kvinnas klädedräkt, och jag skall inte uppehålla mig vid det. Helt kort kan sägas att eparchen över sin svartvita chiton-tunika bär sin toga pratexta, senatorstoga. Jag broderade dem schematiskt men rikligt för att visa på hans rikedom och makt, med mönster från kyrkomålningar och bevarade bokillustrationer. På det hela taget är jag nöjd – lärorikt var det som vanligt, och det verkar (av mina sökningar på nätet iaf) också som om inte många har avbildat en eparch eller andra höga bysantinska ämbetshavare på sistone.
Aracaneas Eparch eller Prefekt, med sitt Signum
Andra inlägg på temat Bysantinska studier finns under samlingsrubrikerna
Bysantinsk /Ortodox Arkitektur
————————————————————–
På senare år har redovisningen av detaljstudier av bysans samhälle blivit oerhört mycket lättare tack vare wikipedia – sällan är detta påfund bättre tills in rätt än för studier av det bysantinska , om vilken man kan hitta en rik flora av artiklar. En kort lista av de citerade här innehåller:
”Prefektens bok” från 900-talet, som stadgade reglerna för de gillen som kom under stadsprefektens auktoritet, är en av de främsta källorna till Konstantinopels dåtida stadsliv. Se en introduktion till dess innehåll i http://en.wikipedia.org/wiki/Book_of_the_Prefect
För den som är mogen att gå vidare från Wikipedia rekommenderar jag som vanligt ”Byzantium, the Surprising Life of a Medieval Empire” av Judith Herrin, tillgänglig på Amazon, översatt till svenska med titeln ”Det Bysantinska Riket” på t.ex. Adlibris och Bokus. För hur huvudstaden kunde te sig hade jag behållning av Michael McLagans ”The City of Constantinople” som finns begagnad på Amazon. Konstantinopel och Bysans generellt skildras levande av John Julius Norwich i dennes serie om tre böcker
som rekommenderas varmt. De finns på såväl Bokus (http://www.bokus.com/bok/9780140114478/byzantium/, http://www.bokus.com/bok/9780140114485/byzantium/, http://www.bokus.com/bok/9780679416500/byzantium-iii-the-decline-and-fall/) som Amazon.
Den främsta källan till vår kunskap om byzantinska befattningshavare är arbetet Kletorologion, en lista över kejserliga ceremonier från den mellanbysantisnka perioden som sammanfattar alla ämbetshavare och titlar inom den månghövdade kejserliga hierarkin, skriven av ämbetsmannen Philoteos år 899 (under kejsar Leo VI ”den Vises” styre). Se http://en.wikipedia.org/wiki/Kletorologion för en introduktion av dess tillkosmt och betydelse. Själva Kletorologion finns tillgängling att läsa översatt till engelska tack vare John Bagnell Burys arbete från 1911, ”The imperial administrative system in the ninth century, with a revised text of Kletorologion of Philotheos” och finns tillgänglig via openlibrary http://openlibrary.org/books/OL7109086M/The_imperial_administrative_system_in_the_ninth_century och http://www.archive.org/details/imperialadminist00buryrich
En introduktion till Andreas Papandreou finns i http://en.wikipedia.org/wiki/Andreas_Papandreou
10 04
Detta galleri innehåller 10 bilder.
Efter mina första studier av den sköna Sophia Lorens anlete var nästa steg kroppsstudier, en stöttesten i mina första försök till Zoes figur. Trots att Zoe förekommer under en begränsad del av berättelsen är förståelsen av kroppens form i hennes fall viktigare än för många andra på grund av den rådande klädedräkten, som utretts i […]
31 03
Detta galleri innehåller 8 bilder.
Jakten på ett utseende till den bysantinska Zoe går vidare. Här redogörs för hur ett passande innehavare av Zoes mantel till slut hittades, i skepnad av en av de klassiska filmstjärnorna från 1950-talet och framåt. I första inlägget om jakten på Zoe skrev jag om de övergivna försöken att besätta figuren med aktrisen Barbara Carreras utseende, […]
27 03
Detta galleri innehåller 10 bilder.
En dam av tvivelaktigt rykte, men av intagande skönhet, som vet väl att intrigera i den bysantinska världen och kan sätta såväl stalldrängar som kejserliga prefekter på plats. En sådan kvinna har jag sökt efter för en karaktär till min berättelse, den mystiska Zoe. Zoe är den som lärt krigskaptenen Yakane, en barbarisk otrogen utböling, att […]
Jag skrev i inledningen till de två inläggen om långa stövlar att stövelns historia och förståelsen av deras utseende och syfte utgör en bakgrund för mig för att skapa egna varianter. Här skall jag visa hur en sådan design, som jag också gjort för många andra rekvisitadetaljer, kan se ut.
Design för Corinnas kläder.
Jag hade för flera år sedan skissat på min figur Corinnas reseutstyrsel inför en bild av henne i kamp med en drake. Min uppmärksamhet den gången rörde mest hennes hela dräkt, stövlarna gjordes översiktligt och som delar av en helhet snarare än ett eget stycke i sin egen rätt. När jag började bereda mer detaljerade tablåer och bilder uppstod ett nytt behov av en närmare titt och utförligare design.
Lite retsamt för mig måste jag vidstå att första impulsen till Corinnas boot-design kom från Nicole Scherzinger, den iofs anslående sångerskan i det märkliga strippor-som-sjunger/stönar-iförda-lack-och läder-bandet Pussycat Dolls. Jag har studerat hennes intressanta hawaiiska utseende i samband med ett annat projekt, men kunde inte missa de knasiga boots som hon och hennes bandmedlemmar ständigt flaxar runt med. Nicoles märkliga skodon ser nästan ut som ett slags benskydd, och jag höll just då på att designa detaljer för en rustning till Corinna. Vore det inte kul om…?
Medeltida Ridstövlar
Jag hade redan den gången snabbt nog gått över till att leta efter riktiga medeltida förlagor. Nu hade jag många fler, och med dem som bas bestämde jag mig för satsa på en egen design. Tre krav framstod:
– tidsäkta realism – Inga lackstövlar för S&M bruk där inte, inga höga klackar, inga modernt behandlade material eller design, det måste se ut som något som verkligen fanns
– de måste vara vanlig vildmarksutrustning, utan långsökta extravaganser eller obskyra detaljer. Och inga eftergifter för en specifikt kvinnlig form fick finnas, eftersom Corinna under denna del av handlingen rör sig runt klädd som en man. Stövlarna måste fås att passa ändå.
– funktionen måste styra formen. De måste fungera att rida med, men inför en resa i träskområden måste de även vara bekväma att gå i. Höga men också tåliga, i matt, impregnerat läder som medger rörelse och inte smiter för tätt var ledordet.
Med hjälp av de bilder jag samlade på mig och lite böcker och vägledning började jag från början – hur skulle de grundläggande läderbitarna skäras och vikas, och hur skulle sedan stövelns spännen osv sättas? Jag gjorde en ”ren”, enskild stövel steg för steg, stående för sig själv.
Design utformning Corinnas Vildmarksstövlar
Sedan ritade jag Corinnas figur och satte på stövlarna för att få en känsla för passformen när de satt på benen, med en knäböjd variant för att utforska hur de skulle vika sig eller strama åt.
Corinnas vildmarksboots, figurdesign
Det blev inte dumt, och med den kunskap jag numera har om hur stövlar av olika modeller sitter på kroppen kunde jag ta in en läderkänsla som ser OK ut utan att det blir för modernt – det är fortfarande ett medeltida plagg, vilket märks av t.ex. tåspetsen som är enkelt sammansydd, inte gjord med moderna tekniker. Spännena är vanliga korta skärp, och placeringen av dem fungerade väl för nåbarhet, flexibilitet och rörelsefrihet.
Sist ritade jag in dem som en del av hela den tillhörande vildmarks/reseutstyrseln i en bild som skall bli del av en större tablå. Stövlarna passade väl in med övriga utrustningen, och såg bra ut på Corinna utan att man fått offra de tre styrande principerna.
Gamla Keltiska snörade boots
Den här lilla övningen gav blodad tand och jag har därefter tagit mig för att designa skodonen mer seriöst ínför framtida tablåer och Storyboards – se t.ex. designen av ett par stövlar för den livliga Kati.
De inspirerades av en gammal keltisk design jag hittade, och skall föreställa en vidareutveckling av en mycket mer primitiv grundutformning – i praktiken en delad läderstrut som binds och veckas för att passa med mängder av remmar.
Jag gjorde passformen av själva benet och dess övergång i fotdelen mer tillskuren, och utformade ett system med öglor inspirerade av vissa romerska sandaler, som som skulle göra stövlarna mer justerbara.Resultater blev även här inte helt misslyckat – det ser snyggt ut på henne, utan att göra avkall på funktion, och utan att tappa i ursprunglig och autentisk känsla.
Många andra designs för höga stövlar har tillkommit under mitt arbete med min berättelse, alla med liknande stöd i 1300-talsurkunder och rekonstruktioner från runtom i världen.
Jacks stövlar som redan visats i denna series inledning, är av bysantinskt ursprung i likhet med hans övriga utrustning, passande för mitt fiktiva Konstantinopel, det kosmopolitiska Aracanea. En bit in i berättelsen får den anslående Corinna en slags sagorustning gjord för sig, som hon i sitt orientaliska hemland döljer med bl.a. lårhöga stövlar fästa vid midjan. Det turkiska nomadursprunget till dessa har redogjorts för i del 2. Det är förstås ett utslag av mina preferenser – som tidigare nämnts gillar jag höga stövlar, men det där måste tuktas hårt med källkritikens hårda piska.
Den här lilla utflykten i stövlarnas värld ger en inblick till ännu en av kinksen med min metod – istället för att bara rita av en stövel måste jag tränga in bakom hela fenomenet och bli en fan av moderna Emilio Pucci… man får trösta sig med att det iaf är lärorikt. Liknande studier av framför allt klänningar, men också manstunikor, turbaner, mantlar och byxor har gjorts och kommer att redovisas här vad det lider.
←Föregående: ”Återkomster – Långa Boots del 3”
12 03
Detta galleri innehåller 15 bilder.
Kavalkaden av märkliga återkomster ifråga om kläder fortsätter, med en detalj som redan Terry Pratchett (”The Light Fantastic”)ironiserade över var märkligt populär inom Fantasy-genren. Nu är den här, och inte bara på gatflickor á la Pretty Woman. Den höga stöveln har gjort sin återkomst. Den höga stövelns definitiva återkomst på catwalken och snart på var kvinnas […]
In medias res, kallas det när man kommer in mitt i handlingen, och det var således mitt i steget som behovet av teckningar går över från en statisk tablå av en typ som visats mången gång här, och via enskilda teckningar blev till en regelrätt serie storyboards som visar hur jag tänkt scenen i sin helhet med vinklar, betraktelserörelser och inzoomningar som om det vore en film som skall göras…fast det är det ju inte.
Detta är del 3 i en serie om användandet av teckningar och storyboards för att klarare se handlingen i en berättelse. De tidigare delarna finns här (1) och här (2).
Som framgick av del 2 hade den hårfagra Corinna börjat skära av sina långa lockar på anmodan av överordnade mansfigur och herre, den bistre Yakane. Här bröt tablåsystemet samman, och behovet av att närmare följa handlingen ledde in på en reguljär storyboard.
Först kan det vara på plats påminna om att Corinna och Yakane kommer från mellanöstern där håret av tradition är laddat av symbolisk innebörd. Speciellt för en kvinna kan håret ofta vara själva tecknet på hennes femininitet: det är därför slöja och huvuddok är så laddade plagg. Att tvingas klippa av sig det är en gränsöverskridande akt av djup betydelse, med innebörder som självutplåning och djup förnedring. Nu talar jag om kulturell sedvänja och refererar inte till de många knasiga bud för kvinnors hårs längd som diverse charlataner till religiösa ”auktoriteter” slänger ur sig med sådan lust, med stöd i ett eller annat citat i sina magiska böcker. Sannerligen, det bästa sättet att komma undan med vilka dumheter som helst, som Christopher Hitchens brukar säga, är att kalla sig präst (eller pastor eller rabbi eller imam).
Nåväl.
Jack och Corinna
Karaktären Jack har stått och tjuvlyssnat på det spända samtalet mellan Yakane och Corinna. Efter Yakanes uttåg kommer han in och ser Corinna som sammanbitet och lite krampaktigt skär av sig sitt hår. Även om Jack långt ifrån är någon gentleman blir han närmast förfärad. Det här är ett skeende som är svårt att illustrara med både ord och stillbild – Corinnas hårda spända rörelser, svepet med kniven och håret som faller mot marken…man vill ha en kamera, inte en penna i det här läget. Som en studie i personteckning och mimik var det dock meningsfullt, och jag fick hejda mig halvvägs in från att göra det till en riktig teckning. Figurerna gjordes med blyerts och viss skuggning, men bakgrunden gjordes schematisk.
Nästa bild är en blick på Yakane när han enligt texten gått ut ur rummet och ner för trappan och vänder sig om i ett ögonblicks tvekan när han svagt hör att Jack talar med Corinna på övervåningen. Han anar svagt att något blev fel där, att han behandlat sin kvinnliga skyddsling orättvist och kunde skött saken bättre. Men han vänder inte tillbaka, utan rationaliserar kärvt bort det hela.
Yakane i trappan, perspektivstudie
Jag tänker mig det där som en kontinuerlig åkning där blicken följer Yakane ut genom dörren och ner i trappen, på ett sätt som trycker på distansen, på avståndet mellan honom och hans kvinnliga skyddsling. Rörelsen i bilden förstärkts av det starka perpspektivet i blickriktningen nerför trappan. Jag valde en tuschbaserad teknik, för ökad tydlighet – effekten blev i efterhand lik Frank Millers svartvita scenerier i tex ”Sin City”. Med en ram runt blir det verkligen likt en serieruta.
Däruppe har Jack, som inte lyckats få Corinna att avstå från sin hårstympning icke desto mindre i en av sina ljusare stunder övertalat henne att låta honom göra det hela. Varpå han klipper Corinnas hår så att det ser mer ut som en mans, även om han sparar en del och inte rakar det kort direkt. Corinna låter sig klippas, till synes stum, med ansiktet tomt på uttryck.
När Jack är färdig kommer Yakane in, och hans mörka och hotfulla närvaro visas genom att bara ögonen framträder. Han nickar bara när han ser resultatet. Corinna reser sig, och man ser hennes ansikte när hon utan att göra en min tar sina saker och går för att göra sig i ordning. Det här är klassiska storyboards – snabbt tuschade, översiktliga bilder som visar huvudpoängen i skeendet och hjälper mig fram till beskrivningen i texten. Vägvalet görs tidigt – man avstår från för många detaljer och trycker på figurernas position och ett sceniskt snarare än individuellt intryck.
Skillnaden mot en skiss till en mer bearbetad bild framgår av den sista bilden på Corinnas ansikte – de lite uppförstorade anletsdragen blev bra, liksom frysta och sammanhållna men antydande en underliggande sorg och tomhet. Utan sin tidigare jätteman av hår ser hon förminskad ut, och de ojämna, korta resterna har något härjat och drabbat över sig. Frestelsen att fortsätta och bygga ut skissen till en hel bild är stark, eftersom den förutom sin ansats ger en slags inblick i karaktären. Corinna är verkligen en mycket sammanhållen person, värdig i sin självkontroll som döljer djupa källsprång av känslor, och det är förstås intressant och en utmaning att försöka göra hennes imponerande gestalt rättvisa.
Som framgår av allt meckande är det här en viktig scen som skall visa på många saker: dels figurernas karaktär, men också den kulturella underordning som en kvinna var tvungen att foga sig i, även en så stark som Corinna och som skapar barriärer mellan karaktärerna. Sedan också oförmågan att kommunicera och ta in andras reaktioner som är karaktäristisk för Yakane i detta skede av berättandet. En sak som är svår att få tag på med statiska teckningar, är att över hela denna scen finns något olycksbådande, hotfullt till och med. För underliggande i Yakanes och Corinnas korthuggna samtal och vad som sedan händer finns faktum att båda kommer från det märkliga Kiralatet, slavhärskarnas land, där hierarkierna är mycket hårda och man lyder order utan att tveka. I texten kan dock Jack, som avlyssnar det hela, sätta ord på denna stämning.
Så varför inte bara skriva om det, med tanke på de många nyanser som bilder helt enkelt inte kan göra rättvisa?
Därför att trots allt finns det mycket i kroppsspåk, i minspel med mera som först blir tydligt när man tvingar sig att avbilda det. Det skärper blicken, fokuserar på det väsentliga samtidigt som det avslöjar detaljer som man annars inte skulle tänkt på, detaljer som sedan kan användas för att markera viktiga inslag i berättelsen.
Hela scenen ovan hade sitt ursprung just i en fundering om hur Corinna ser ut och framstår för omvärlden, och vilka problem det kunde medföra i en realistisk 1300-talsmiljö. Corinnas utseende är omsorgsfullt valt – förlagan till hennes gestalt är den sagolikt vackra modellen Samantha Dorman på 1990-talet – och mycket viktigt, eftersom hon är en av huvudpersonerna i den fortsatta berättelsen. Omfattande studier av hennes ansikte, kroppsform och i olika former av kläder finns och tillkommer ständigt (och kommer att redovisas här i framtiden). De visualiseringarna visade dock på problemet – Corinna är för vacker, för iögonfallande i det samhälle som berättelsen utspelas i, och skall man hålla fast vid utseendet måste det få konsekvenser för historien. Dett gav i sin tur gav upphov till intrigtrådar och djupare personteckning, och nya teckningar i en accelererande spiral.
Studie av Corinnas ansikte för storyboard
Alla åberopanden av fördelarna och det fruktbara med min metod kan dock inte dölja hur tidsödande och splittrande processen ovan är. Kanske är det ett tecken på en obotlig junkie med beslutsfobi att inte kunna ge upp det ena till fördel för det andra, och koncentrera sig på en sak. Otrevliga frågor snurrar ibland i mig: är berättelsen en insvept ursäkt för att få motiv till teckningar, eller är tecknandet en flykt undan begränsningarna i språklig bemärkelse – jag kan ändå inte skriva värt något, men här iaf en fin teckning?
Jag vet inte. Kanske. Men kanske är det sådant som hör till när man åtar sig ett stort och ännu delvis okänt projekt som man inte vet hur och om, man skall bringa till slutförande.
En sak vet jag: språk och bildskapande är båda vägar till ett slags seende, instrument för fantasins förmåga att bebo och utforska det som inte är, att skåda bortom barriärerna. Som mina ledsagare tar jag dem i handen och låter dem föra mig in i berättelsens värld, utan att kunna välja bort någon av dem. De kommer förstås att stanna och tjafsa vid varje vägskäl, men det får man ta: förr eller senare går det framåt, närmare berättelsens avtäckande, sådan den nu blir. Så skall de båda, Ord och Bild, bringa denna ohyggliga födsel ut i världens ljus.
← Förra delen ”Om teckningar och Berättande del 2”
En ny tablå av den typ som jag använt som stöd för min berättelse introducerar den viktiga karaktären Corinna, samtidigt som vägen över till mer snävt definierade storyboards börjar trampas upp.
Detta är del 2 i en kort serie om bruket av Storyboards för att skriva en bok. Del 1 finns här.
Arbetet med tablåer och storyboards illustreras väl i en scen jag valt, där i princip alla element av bildstöd som jag brukar är närvarande: utseendestudier (för Corinna), tablå för kläder och miljö, enklare teckningar, skisser, samt riktiga storyboards. Det enda som saknas är en arkitektonisk skiss.
Scenen är från kapitel 2 av min berättelse, benämnd ”Staden av Guld”. Staden ifråga är Aracanea, min version av 1300-talets Konstantinopel.
Corinna drar på sig reskläder - Monterad Skiss
Där gör sig karaktären Yakane redo att med en av de kvinnliga huvudkaraktärerna, hans landsmannina Corinna, anträda en lång och farofylld resa. Corinna har ställt sig under Yakanes auktoritet, och det är på det villkoret hon följer med. Det här har viktiga kulturella implikationer vilka antyds av texten. Genom att underkasta sig Yakanes domvärjo gör hon sig i praktiken till hans slav, han blir hennes ata eller sahib, hennes ”fader-herre”.
Yakane ser med ogillande på att den högresta Corinna är för uppseendeväckande, för kvinnlig i sin utstrålning, och befaller henne att ta på sig praktiska och icke iögonfallande reskläder av manssnitt för att tona ner sitt utseende.
Någonstans i den här bildserien måste det finnas minst en mer seriös teckning, och det är kring arbetet med dem som man kan lägga in detaljer från research som kläder, artefakter och miljöinslag. Här kan man också försöka sätta i praktik, alternativt mejsla ut, visuell personlighetsteckning och andra mer subtila element. I den här scenen är den mer noggrannt utförda teckningen den första, som inleder skeendet.
bysantinska kläder
Den första delen av det här skeendet har jag alltså illustrerat i vanlig ordning, med en regelrätt teckning som visar personerna som de verkligen ser ut, och än viktigare, är en studie av deras kläder och annan utrustning. Här är plaggen baserade på min research i tidens och regionens (1300-talets Bysans och Anatolien) klädedräkt och skodon. Ett exempel från mitt bildbibliotek synes till höger. Corinna bär således en bysantinsk mantel, och under en överdragsklänning med knappar (en turkisk uppfinning) över en bysantinsk tunika. Det här är kläder hon hade innan hon mötte Yakane.
Två andra detaljer tilldrog sig mer uppmärksamhet: Corinna har seriösa ridstövlar, höga upp till knäna och sydda i en enda symmetrisk form, dvs utan veck och spännen, och med en definitiv, separat klack. Det här var ett skodon som inte fanns i västerlandet i början på 1300-talet, utan också ett turkiskt påfund som börjar sprida sig i just bysans.
Medeltida Huva
Över sin tunika får Corinna en speciell huva att bära, med läderrundlar påsydda för att tynga ner kanterna, vald för den adderade fördelen att de bidrar till att dölja hennes barm. Vissa av de där klädesdetaljerna har funnits i medvetandet i flera år och kom till just genom arbetet med bilder. De som sett inlägget med arbetet till bilden ”Corinna och Draken” har sett utkast till några av dem redan.
Grundteckningen gjordes med blyerts och mjuka kolpennor och jag skapade en variant med lätt rendering för ljusets skull (se nedan). Fokus ligger på Corinnas kroppsställning och mimik, som är osäker och avvaktande, hon söker Yakanes blick och undrar om han är nöjd.
Corinna får reskläder, lätt ljusbehandlad
Yakane avvisar Corinnas kläder & hår
Yakane är dock inte nöjd. Han förmanar Corinna att komma på något ytterligare sätt att göra sig mer diskret, annars kommer det inte att fungera, det vill säga hon kan inte komma med. Han antyder något om hennes hår, som verkligen är mycket vackert och iögonfallande (de bilder som här föreligger framhäver inte alls detta, men det framgår förhoppningsvis i en utseendestudie som snart kommer ut). Han säger något bistert om saken och tågar ut ur rummet, som framgår av teckningen till vänster.
Den är gjord med bläckpenna och står lite mellan en storyboard och en teckning – trots att den var snabb och översiktlig arbetade jag lite med Corinnas siluett genom klädvecken, liksom hennes rika hårsvall. Vinkeln är sådan som jag ser det hela, underifrån, i en slags undergiven position som svarar mot den form av underkastelse som skall komma.
För vad som sker är att Corinna tar sin överordnades ord bokstavligt och resolut börjar klippa av sig sitt vackra hår, likt en Jean d’Arc, för att minska sin kvinnlighets attribut. Och med detta tvingar hon också sin skapare att byta verktyg och arbetsmetod, för att rätt skildra betydelsen av hennes handling.
←Föregående del: ”Om teckningar och Berättande del 1”
Nästa: ”Om Teckningar och berättande del 3″→
————————————————-
Historien om Jeanne d’Arc har varit en stark inspiration för mig i många år, ända sedan tonåren då jag fantiserade om hur historien kunde sett ut om män och kvinnor varit mer jämlika även i det förgångna. Dess avtryck är mycket tydligt i min berättelse där en av huvudkaraktärerna, den av Gud berörda Katarina alias Kati, hämtat inspiration från Jeanne. Historien förtäljer också hur Jeanne bar manskläder, även rustning, och klippte sitt hår. Den delen går igen i delar av berättelsen, där Corinna gör likadant fast med andra förtecken än Jeanne. Även Jeanne d’Arcs kläder sådana de framställs i filmen av Luc Besson (The Messenger – the story of Joan of Arc) var en inspiration för kläder och andra detaljer, och kommer att hänvisas till återkommande.
6 nya bilder tillagda till galleri, avdelningarna ”Studier/Utkast/Skisser” samt ”Övriga Fristående Teckningar”.
2 nya bilder tillagda i galleriet, avdelning ”Storyboards”
”Plus ça change, plus c’est la même chose”
Ju mer saker förändras, desto mer förblir de densamma. Ibland är det som historieintresserad intressant att se hur saker och ting återkommer och ges nya innebörder i vår tid. Redan före de senaste årens arbete med att rita och lära mig mer om den verkliga, fysiska medeltida världen har jag flera gånger slagits av hur fenomen i mode och vad som kallas ”apparel” har paraleller i flydda tider, speciellt min specialistperiod 1200-1400. I en återkommande serie inlägg skall fenomen med relation till kläder då och nu studeras.
Först ut är de väldigt spetsiga skorna.
Clarice de Gasconnes adelsfölje år 1468
De utstuderat spetsiga skorna har allt av döma sitt ursprung i 1300-talets Europa. Det hade tidigare funnits skor med en tydlig spets, framför allt i mellanöstern och via kulturell påverkan också i delar av östeuropa. Oavsett att man i väst trodde att de tydligt spetsade skorna härrörde från just östeuropa, närmare bestämt Polen vilket gav upphov till termen poulaines, var skor på den tiden även i väst ofta lite spetsiga som en följd av den tillgängliga sömnads -och skomakartekniken.
Poulaines-replikor
Med poulaines kom dock de spetsiga tårna att få ett eget liv. De sattes främst på skor av lägre typ, motsvarande våra dagars loafers och lågskor, men senare även på låga och höga stövlar, och till och med ridarrustningar (se nedan). Under senare 1300-tal och de närmaste hundra åren framåt kom dock, framför allt bland de högsta samhällsskikten, det vill säga adeln, spetsen på poulaines att bli allt längre och smalare, med en tilltagande
Engelska & Franska 1300-talspouleins
längd av från kanske ett par tum till senare 12 och ibland 24 tum (1 respektive 2 fot, dvs 30 till 60 cm) från tårnas ytterspets. Sådana poulaines hade som man lätt inser rent galna proportioner, och spetsarna blev så långa att de fick skruvas in och ibland hållas på plats av band och till och med kedjor för att inte förstöras.
skruvad poulaine
Så varför skulle man ha sådana extrema och framför allt opraktiska skor? Antropologer och historiker som Barbara Tuchman gissar att just frikopplingen från det praktiska signalerade välstånd och klass hos bäraren, och som en följd också att man var en som inte gick så mycket utan red, och framför allt en som inte ägnade sig åt kroppsarbete eller andra fysiska aktiviteter där skospetsarna regelmässigt skulle vara i vägen. Ju längre sko, desto finare och viktigare person helt enkelt.
Sandalpoulaine från pyreneerna
Detta antagande stöds av de många s.k. ”överflödsförordningar” som framför allt efter pesten (dvs efter 1350) försökte hejda ekonomiska och sociala förändringar genom detaljerade lagar och regler för vem som fick bära vad. Sålunda fick adelsmän bära 2 fot (60 cm) långa skor, medan välbärgade borgare fick nöja sig med en fot (30 cm). Ibland förbjöds alltför långa skor helt och hållet, eftersom de sågs som ett skadligt tecken på fåfänga och som sådana kritiserades av bland andra prästerskapet.
Soleret
Ett annat tecken på poulainens betydelse som statusmarkör och en av de prilligare uttrycken för dess attraktionskraft var att man satte deras spets som accessoar på riddarnas rustningar – japp, den plåtklädde stridsmannen på väg ut i krig kunde inte undvara denna avgörande lilla detalj, kallad soleret, som verkligen underströk att han var en riddare-och-adlig-och-minsann-ingen-fotsoldat. Detta oaktat att poulainen var så erkänt opraktisk i strid att det finns flera historier om att riddarna skar av spetsarna på dem när de satt av. Det får en att undra hur många offer solereten, som inte lika lätt kunde kortas av, hade på sitt samvete efter t.ex. sådana drabbningar som slagen vid Sempach (1386) eller Agincourt (1415), där riddarna tvangs sitta av och slåss till fots (och fick duktigt med stryk).
pling i dojan
Detta gjorde dock lite för att minska deras attraktion och verkan som statusmarkörer, och de återkom under resten av medeltiden tills klädedräkten genomgick en större förändring mot slutet av 1400-talet. Därefter ser vi inte till väldigt långa och spetsiga skor på 500 år. Långa skor fick tvärtom ett löjets skimmer över sig. Att den klassiske narren hade fått just de långa spetsiga skorna med en fånig bjällra som kännetecken visar att det hela tiden funnits ett fnissande över de märkliga poulaines i den mer folkliga kulturen. Det kan noteras att än idag bär clowner just långa skor som uttryck för något knasigt och skrattretande.
Spetsiga skor fick dock en kuriös återkomst på slutet av 1950 -och början av 1960-talet. 1950-talets USA gav överhuvudtaget upphov till en våg av förnyad extravagans och överflöd i formspråket, som alla som sett frisyrer, bilar, accessoarer (som glasögon av typen ”geting-modellen”) och mycket annat från epoken kan vittna om. Den klassiska damskon pumps hade redan under 40-talet blivit spetsigare och spetsigare, och herrskon kom att haka på, enligt en teori delvis inspirerat av de amerikanska 
cowboy-bootsens spetsiga form. Långa, blanka skor herrskor och pumps blev ett av de många kännetecknen för en tid som inte höll tillbaka ifråga om stora och (övertydliga) former som visade på den våghalsige bärarens känsla för stil och flärd. Eller panage, som riddarna skulle ha sagt. I Sverige kom spetsiga skor av denna typ att åtnjuta fortsatt popularitet bland raggare och andra som gillar rockabilly och annan amerikana från åren runt 50- och 60talsskiftet – sådana spetsiga herrskor kallas myggjagare i den subkulturen. De här skorna överlevde genom årtiondena som ett randfenomen, närvarande men inte del av mainstream-kulturen.
Lång herrsko 2006
Tills andra hälften av 1990-talet, då den alltmer bakåtblickande modeindustrin återintroducerade den långa skon och satte den på ett mycket bredare urval av skotyper, vilket gjorde den till ett mer allmänt fenomen. Men det tog inte lång tid förrän de trötta modeskaparna och deras uppdragsgivare inom konfentionsindustrin kände sig föranledda att plocka upp de mer extrema varianterna och damma av dem för en ny tid.
Herrskor anno 2007
moderna Myggjägare
Kännetecknen var alla där, speciellt för herrskor – först en koppling till stövlar, och sedan kom en avlång och smal, och fullkomligt opraktisk, skospets som ett brev på posten några år senare. Innan man kunde blinka var myggjagare på var mans fot, och spetsarna fortsatte att växa. Jag minns än att jag gick runt i Stockholm för några år sedan och tänkte: varför bär alla poulaines helt plötsligt? Och tråkade ut familj och vänner med den obskyra 
medeltida referensen.
Men kopplingen är inte så långsökt som den kan verka – notera t.ex. att det är ett påtagligt urbant mode – och i dagens Sverige är kontrasten stad-land även en tydlig social markör, i princip identisk med skillnaden mellan ”ute” och ”inne”. De är lika opraktiska för att springa och överhuvudtaget röra sig runt i som någonsin, och till råga på allt försedda med smala sulor och klackar av ett slag som gör längre promenader i dem icke rekommenderbara.
damsko-poulaine av idag
En annan sak är att nu, år 2010, när påtagligt avlånga skor slutat vara ett brett allmänt mode har varianter av elegantare snitt parkerat sig som populära bland en elit-orienterad grupp människor, folk i yrken som advokater, penningmäklare, samt allmänna stekare och andra med behov av att projicera status. Här ser vi en återspegling av modet som statusmarkör som inte är helt väsensskild från mitt 1300-tal.
Liksom andra detaljer som den långa stöveln eller höga klacken har den spetsiga skon nu funnit en stadig nisch i dagens mer fragmenterade trendvärld, som ett uttryck bland andra för personlig smak och känsla för stil. Som sådan har den dock förlorat de mest uppenbart särskiljande dragen och uppfattas inte som så extravagant längre, men de är fortfarande markörer för en viss flärd, kaxighet och vilja att visa upp sig – skuggan från den utåtriktade och självmedvetne adelsmännen från 1300-talet lever på så sätt kvar, även i våra mer demokratiska tidevarv med dess bredare konsumtionskultur. Kanske är det bara en tidsfråga innan de långa skobananerna åter förses med bjällra och försvinner in i den mer buleska underhållningens mörklagda rum. Tiderna förändras, men knappast människan.
En nutida puoulaine-bärare
—————————————————————–
Ett önskemål som rests från barnahåll är att jag skulle rita en riddare, gärna med sin dam. Sagt och gjort. Här fanns också en möjlighet att kombinera med teman från mina berättelser. En av hjältarna där är 1300-talsriddaren Marc d’Arnevou, som är vicomte nere i motsvarande södra Frankrike. Han är gift i ett kärlekslöst arrangerat äktenskap (som var brukligt då), och har ett mer romatiskt fast förhållande med en hemlighetsfull dam vid namn Adeleide de Sabran vid sidan av. Det fick bli en bild där båda figurerar, med Marc i full rustning och Adeleide i en historisk korrekt klänning mot bakgrund av ett landskap med koppling till dem bägge.
Studier av rustningar decennierna efter 1300 AD
Några förberedande arbeten fanns redan gjorda – det påverkade definitivt mitt val av motiv. Jag hade gjort research för en historiskt korrekt rustning under denna övergångperiod, då riddarna började dra på sig allt tyngre rustning och hela metallskydd men ännu inte var helt inkapslade i stål. Hjälmen var ett problem, och jag tvekade i det yttersta för om Marcs ansikte skulle synas eller vara täckt. Till slut bestämde jag mig för en heltäckande hjälm, av en rätt speceill design som jag sett i samband med researchen till filmen ”Timeline” som utspelas under perioden.
En detalj som inte kan slarvas bort är Heraldiken. Marc är en högadlig potentat, och hans ställning är manifesterad i hans blazon, hans sköldemärke. I min berättelse ersätter stiliserade solmotiv korset som religiös symbol, och Marcs familj fick ett mångfaldigad gyllene sol på rött som blazon. Men Marc är ju från början ett oäkta barn, som hans fader endast sedermera fick legitimerad hos kyrkan (vanligt under perioden). Han var också den äldste sonen, men fick icke desto mindre inte ärva större delen av sin faders besittningar och titeln som greve.
Detta framgår av hans blazon, som är försedd med s.k. brisurer, broderade tillägg. Högst upp finns en s.k label som visar att han är äldste son. Den brukar tas bort när fadern dör, men Marc behöll den eftersom han inte ärvde sin faders stora furstendöme, men ville visa att han var äldste son. Korsande över skölden är en svart bend, en linje som visar att han varit illegitim son. Den kunde Marc också tagit bort, men han behöll den eftersom han behöll labeln. Jag kontrollerade mina idéer på diverse siter som Wikipedia och specialiserade sidor som http://www.heraldsnet.org/saitou/parker/index.htm.
Första skissen av den tänkta bilden etablerade figurerna. Marc med sin rustning enligt mina tidigare skisser för 1325, med ringbrynja som bas, kompletterat med tidens modernaste metallskydd: vambraces & spaulders på armar och axlar, och greaves & sabatons på underben och fötter. Under sin jupon, eller vapenskjorta, bär han en extra coat-of-plates av metallband på läder. Huvudet täcks av en avancerad form av tunnhjälm med en svängbar del framför ansiktet. En aventail av ringbrynja ger extra skydd åt halsen och övre delen av bålen. Hans stridshäst försågs med schabrak med hans sköldemärke, chamfron (huvudskydd) och halsstycke. Adeleide fick en tidstrogen klänning med knappar, och skor av mjukt läder. Hon rider tyvärr damsadel som då var brukligt, men har en lätt pilbåge med ett koger som om hon skulle ut på jakt, som sportiga adelsdamer gärna deltog i. Hennes håruppsättning är tagen från en effigy, ett gravmonument från 1345.
SKiss Marc & Adeleide
Nästa steg var att förstora bilden och bygga ut den så hästarna med sina ryttare syns i helfigur. Bakom skissade jag upp bakgrunden, en sydfransk by med ett slott uppe på en klippa. Slottet i fråga baserade jag på det periodiskt korrekta sydfranska slottet i grevskapet Foix, som har en fascinerande historia. Se http://en.wikipedia.org/wiki/Ch%C3%A2teau_de_Foix för förlagan.
Marc & Adeleide Skiss m bakgrund
Sedan var det bara att scanna in, sätta igång Photoshop och måla på. Jag behöll de tuschade linjerna för en slags blandstil med drag av serietidning och ren målning, och använde akvarellfiltren för penslarna i Photoshop. För stadsmuren använde jag ett tegelmönster som jag mångfaldigade för att efterlikna sten, och för klipporna skapade jag likaledes en stentextur som fungerade OK. Med akvarellfärger målade jag ett slags schabloniserat gräsmönster med skugga under figurerna. Resultatet kan ses nedan.
Marc & Adeleide Målad
En sommar lovade jag den äldste sonen till några av mina vänner att rita en drake. Han är inne på sådana, och ville ha en ryslig, röd, eldsprutande drake. Typ Smaug i ”Bilbo”. Nåväl, jag satte mig ner och började fila på en drake.
en drake
Det var en intressant utmaning. Drakar har ju en gedigen historia, redan den mesopotamiska Enuma Elish omtalar det stora odjuret Tiamat, av vilken guden Marduk skapade världen. Det var 5000 år sedan. Genom årtusendena har draken fått stå för faran, det monstruösa hotet som en hjälte måste besegra. Med fantasy, och inte minst Tolkiens mäktiga drake Smaug i hans första bok Bilbo, fick draken en renässans. Fantasy har dock skapat sina egna konventioner och flertalet avbildade drakar skrämmer numera inte någon, avbildas antingen som passiva eller saknar den djuriska framtoning, den vildhet som ett stort rovdjur borde ha. Det är inte konstigt att de numera påfallande ofta förekommar som riddjur i berättelser. Å andra sidan ritas drakar ibland som rena djur, som en överdimensionerad ödla. Det är inte heller rätt, en drake är ju en intelligent varelse, och bör ha syfte och medvetenhet i sin framtoning. Många i övrigt mycket skickliga illustratörer som Garland (se bilden) går i någon av de fällorna, som i mitt tycke gör draken mindre hotfull och märkvärdig.
Ett annat problem är att sätta scenen. Att bara rita draken verkade lite…trist. Drakens hotfulla närvaro och blotta storlek framhävs bäst när man sätter den i en scen med människor som jämförelseobjekt. Och från mina egna historier finns just ett sådant tillfälle, med en drake. En av mina hjältinnor som jag ofta ritar är den vackra Corinna.
1300-talshuvor m knapp
Corinna är en oförvägen och modig kvinna, som inte tvekar att ta till vapen i en era då sådant inte var vanligt. I en episod hjälpte hon sin blivande man att dräpa en drake i dennes lya. Hon klev orädd fram och störde draken genom att kasta sitt svärd i dess mun just då den skulle drabba dem med sin mördande eld. Den scenen beslöt jag mig för.
Ridstövlar
Corinnas klädedräkt orsakade en djupdykning i arkiven och på nätet. Att avbilda hjältinnor iklädda en slags ringbrynjebikini som ursäkt för att visa deras kroppar är något som irriterar mig starkt. Men att regelmässigt sätta en helrustning på hjälten känns inte heller rätt – metallrustningar användes på slagfält och torneringar, och sällan annars. Corinna torde vara klädd i grova färdkläder, för att röra sig obehindrat i terrängen. Inspiration från replikor av 1300- och 1400-talskläder var inte svårt att få tag i.
Design för Corinnas kläder.
Corinna och draken skiss
Som koncept var det inte dumt, inte dumt alls, och skissen kunde användas för vidare arbete. Bilden måste tänjas och göras vidare. Jag valde att förstora skissens drake och måla dess vingar i sin helhet och lade ut riktlinjerna till en slags bakgrund.
Corinna & Draken utökad skiss
Förutom Corinna och draken lade jag in lite rekvisita i bilden. Några djurkadaver fungerade väl, och efter några tittar på nätet hade jag lite skallar och döda kor och getetr att rita av. Jag ville också ha med rester av tidigare olyckliga besökare, som det inte gått så bra för. En hög med dödskallar i förgrunden och liket efter en död krigare som fått hjärtat utslitet gav en touch av att den har draken inte är att leka med.
Rester hos Draken
Sedan var det bara att lägga in skissen i Photoshop och måla. Draken skulle vara röd, och jag lade på en ljusare gul färg för dess buk. Hela kroppan var täckt av fjäll, så med kloningsverktyget skapade jag en template där de runda fjällen liksom stod ut, inte helt olika små bölder på kroppen. Ljuseffekterna med riktade ljus tillät att jag kunde testa vilken ton som skulle målas på varje del. Ljuskällan i detta fall var drakens eld, som jag jobbade en hel del med, för att få fram den lätt genomskinliga känslan. Corinnas kläder målades i mörka bruna och svarta nyanser – passande för läder. Motljuset från drakens eld krävde ljusare kanter, och att man lade uppmärksamhet vid Corinnas kastade skugga. Bakgrunden målades helt och hållet med pensel med oljefilter, det fanns inte mycket till skiss där. Jag gjorde den mörk för att förstärka intrycket från drakens eld och starka färger, men lät lite ljus bryta in genom några öppningar för att bildens totalintryck inte skulle bli för nattsvart. . Man anar de spridda resterna under och bakom draken, målade i matta färger för att inte dra uppmärksamhet från huvudbilden. Resultatet kan skådas nedan.
Jag har sedermera gjort ett antal studier och vidarebearbetningar av olika detaljer med koppling till den där scenen:
En närstudie av Corinnas vildmarksstövlar, som en del av en serie om förekomsten av just höga stövlar i bilder och andra sammanhang(klicka bilden)→
Shogun - James Clavell
[…] YouTube Twitter Facebook RSS Flöde ← First Times /Förstagånger: Alcohol Color Ma
[…] med i det set på 6 olika pennor som sändes mig för skapandet av den första bilden (se
I really like the detail and thought that went into this piece.
Wonderful Beauty ! "Ooh, oh, how many eyes have seen their dream?Oh, how many arms have felt their d
Om det rör sig om beställningar av bilder, immaterialrättsliga ärenden och annat anknutet till mater
hur kommer man i kontakt med dig?
Det är helt korrekt - de samtida romarna kopplade Hermes/Mercurius mer till Wotan/Oden. Jag gissar a
För övrigt har Hermes, även i sin esoteriska form Hermes Trismegistos (den trefalt mäktige) klara dr
Välkommen till min blogg, vars tema främst är visuella uttryck och skapande. Tidigare berördes också ofta andra teman såsom politik, religions- och samhällsdebatt.
Gillar (eller ogillar) du något, ge gärna feedback! Man kan sätta stjärnor ("Rate This") vid inläggen, "Gilla" längst ner vid inläggets slut. Och kommentera förstås - jag läser alla kommentarer så fort jag hinner.
/Pablo, alias Paulus Indomitus
För kontakt angående beställningar/
for inquiring about comissions, contact:
paulus.indomitus@gmail.com
Indomitus.blog 