Kategoriarkiv: Filmaffisch /Movie Poster
I väntan på Mulan
Lite typiskt för livet så här i Coronatider: återväckandet av denna blogg kickar igång med en teckning som låg och jäste över ett år och som gjordes färdig i våras, inspirerad av den kommande spelfilmen ”Mulan”.
Vars premiär blivit uppskjuten till…ingen vet när
I väntan kan man dock snurra på vad man har, i det här fallet den första bilden som getts någon form av avslut sedan september 2017.
Under 2018 fnulade jag lite på en skiss till en kinesisk krigare, delvis inspirerad av den stundande premiären av Mulan, spelfilmsversionen av den kinesiska hjältesagan om Hua Mulan, en flicka som tar sin fars plats i hären som skall försvara Kina mot de leda hunnerna. Jag är ett starkt fan av den storyn, och den tecknade filmen från 1998 är en av mina favoriter. Kanske därför fortsatte jag, till skillnad från allt annat under året, att jobba lite på den, iaf. så pass långt att den fick lite tusch stänkt på sig.
Det fanns dock andra källor till den där bilden och flera kringkladdar och skisser: nämligen i mitt eget världsbyggande. Jag gjorde vid tiden research om det sena 1200-talets Kina, såsom det tog sig ut vid tiden för mongolernas invasioner, och som alltid tillkommer en del visuella skisser och anteckningar. Det var Sung-dynastin (960-1279), som IRL liksom i min värld kom till korta mot mongolerna, som var i fokus. Grunden för min kinesiska krigare till häst blev således det (nord-)kinesiska tunga kavalleriet under 1200-talet. En viss bekantskap med perioden gjorde det antagligen lättare att komma igång, och för detaljerna finns visuella förlagor från eran.
Kinesisk rytteri Sung-perioden (960-1279), samtida målningar och teckningar
Hursomhelst. Den här våren, när filmens premiär (ursprungligen satt till den 27e Mars) närmade sig och flera utmärkta trailers började visas, vaknade flamman igen. Mulan till ära skulle min kinesiska ryttare bli klar, för tusan. Och så, greppade jag musen för att färglägga den tuschade teckningen i GIMP.
Metoden var som vanligt inte avancerad – ett basfärglager över teckningen i multiplicerat läge. Sedan lite fler lager för mörkare och ljusare valörer, och en enkel fond. Det tog förstås helt orimligt lång tid med bara musen som redskap, men blev ändå OK nog för att gå vidare med att hitta och utforma detaljer som brodyren på tunikan och så vidare. Som ofta är fallet kom en flaskhals ifråga om ljussättning och slutbehandling. Mina kunskaper om bildbehandling är så yxiga att det tar mycket letande och återuppfinnande av hjulet för att få till färger och ljus.
Sung-ryttare, skuggad m riktat ljus
Till skillnad från hur det brukar vara när jag frustrerat mer eller mindre förstör bilderna med oförenliga ingrepp även långt in i processen, så tog jag i det här fallet ett steg tillbaka. Accepterade faktum – jag hade strandat, med två varianter av bilden: en huvudversion med mer nedtonad, mörkare och mer konsekvent realistisk ljussättning, och en ljusare, mer upplyst och färggrann variant.
Sung-ryttare ljus färgbehandling
En lustig men ytterst vanlig liten knorr apropå bilden: folk som sett den tuschade teckningen har gett uttryck för att det ”förstås” föreställer en… man. Men jag hade, för min ryttares figur under rustningen och hjälmen, utgått från en… kvinna. Vilket numera alltid är default för mig, men speciellt passande i det här fallet. Hon har förstås vad som är en funktionell, historiskt någorlunda korrekt rustning och beväpning, och hjälm på sig. Jag undvek också att sätta en massa smink och andra hyperkvinnliga attribut på henne – och då blev hon manligt kodad för alla.
Mission accomplished skulle Hua Mulan ha viskat. Jag hoppas få se henne snart. Hennes är den film, tillsammans med ”Wonderwoman 1984” som jag sett mest fram åt. Jag är nog än mer en beundrare av hennes legend nu, då den hjälpt mig att återvända till de hemska tomma pappersarken, och återta lusten att skapa något, hur futtigt det än kan verka.
Mirakelkvinnan! (2) – Wonder Woman (2017)
I fredags hade den länge emotsedda filmen ”Wonder Woman” äntligen premiär. Den första full-budget actionfilmen med fokus helt på en kvinnlig superhjälte – passande nog med den första Superhjältinnan – Mirakelkvinnan.
OBS! läsare varnas för att denna recension kan innehålla Spoilers som kan avslöja delar av filmens handling/innehåll.
Som omtalats i det tidigare inlägget ”Mirakelkvinnan! (1)” har det gått 75 år sedan figuren skapades för att göra en fullt budgeterad film med henne i huvudrollen. Processen kring skapandet kring den här sålunda gränsöverskridande filmen har också varit hårt bevakad och utdragen. Wonder Woman fick en slags förintroduktion i och med att hon framträdde i förra årets ”Batman v Superman”, och hennes framträdande ansågs vara en av höjdpunkterna i en film som annars fick utstå mycket kritik och delade åskådarna. Redan då var det bestämt att Mirakelkvinnan skulle få sin egen film, och när den första trailern släpptes i det stora seriekonventet Comic-con förra sommaren började förväntningarna verkligen stiga.
Wonder Woman Comic-con trailer
”Wonder Woman” är en klassisk Förhistoria-film, som i en sammanhållen historia berättar bakgrunden till huvudpersonen. Det hela börjar med att flickan Diana växer upp som dotter till drottningen av Amazonerna, ett odödligt folk, bestående av enbart kvinnliga krigare dolda från världen bortom tid och rum. Trots motstånd från sin mor tränas hon i stridskonsterna, tills en dag Amazonernas isolering bryts när ett flygplan störtar utanför deras ö, åtföljd av förföljande trupper.
Wonder Woman Official ”Origin” (3rd) Trailer
Året är då 1917, och första världskriget rasar, som den störtande piloten Steve Trevor avslöjar efter att Diana räddat honom. Hon förfäras över vad han berättar om krigets grymheter och kopplar det till amazonernas myter om den onde krigsguden Ares, och bestämmer sig helt sonika för att hjälpa och följa Steve tillbaka till världen för att bekämpa vad hon tror är krigsgudens inflytande på männens värld.
Tillsammans tar de sig till London för att inse att kriget står vid en vändpunkt: fredsförhandlingar är på gång, men det finns krafter som motsätter sig krigets slut, vilket leder till att Diana, Steve och en grupp kompanjoner hamnar mitt i skyttegravskrigets och gaskrigföringens helvete. Här får Diana sitt elddop och framträder öppet med sina övermänskliga krafter för att dels försöka hjälpa civilbefolkningen men också stoppa hela kriget. Därifrån tar berättelsen flera turer, som inte skall avslöjas här, med klimax i en finalscen där mycket av vad Diana trott ställs på huvudet samtidigt som hon får ta till alla sina krafter mot sin mäktiga motståndare.
Wonder Woman är som synes en ganska rak historia, stadigt förankrad i dels klassisk hjältemyt liksom flera av superhjältegenrens grundläggande drag.
Gal Gadot & Patty Jenkins
Men just därför, och för att utförandet tillåter sig att fylla vad som är en ofta återberättad historia med karaktärer som man känner något för, samtidigt som dialog, actionscener och miljöerna är välgjorda, blir ”Wonder Woman” en klart sevärd och njutbar film.
Största äran för det måste gå till regissören Patty Jenkins som gör ett mycket bra jobb med att berätta en sammanhållen historia, balansera de mytiska och historiska/realistiska inslagen, skildra actionsekvenserna och mest av allt få fram det bästa ur sina skådespelare.
Gal Gadot, som spelar titelrollen, gör det nämligen mycket bra. Det märks att hon tagit rollen på allvar och att arbetet med det fysiska iklädandet av figuren, med en uppenbart vältränad Gal som också har ett välspelat minspel för känslolägen, burit frukt. Hon gör den handlingskraftiga och godhjärtade men också ofta naiva Diana närmast oemotståndlig: och det är uppenbart för den som sett många intervjuer och bakom-scenen-inslag att det är Gal Gadots egna intagande personlighet som låtits skina igenom, vilket också visar sig inte minst i oväntat bra timing för de komiska inslagen. Många oroade sig för Gal Gadots förmåga att leverera repliker så att brytningen inte stör rytmen – men det gör hon galant.
Men även i övriga roller gör många ett bra jobb. Dianas sidekick, piloten Steve Trevor görs av Chris Pine – som porträtterar en mycket bra understödjande roll, såväl filmiskt som i storyn, och har ett mycket bra samspel med Gal Gadot. Även de som har mindre exponering, som Lucy Davis i rollen som sekreteraren Etta Candy, samt Dianas & Steves krigskamrater, gör sina roller väl och på ett sätt som driver historien framåt. De äldre amazonerna i Connie Nielsens och Robin Wrights skepnad förtjänar också att nämnas: de gör kanske det starkaste intrycket under den begränsade tid de är på duken, och inte minst porträtterar de en sällan sedd karaktärstyp, nämligen mogna, erfarna kvinnliga patriarker som också kan kicka rumpa med de bästa.
Just hur dess action fördelats och regisserats är något som lyfter filmen oväntat mycket. Flera av scenerna, som när Amazonerna slåss mot tyska marinsoldatet och när Diana röjer sig genom ingenmanslandet mellan fiendelinjerna och rensar upp en by från ett regemente tyskar är underbara. Mycket tanke och god koreografi har uppenbarts lagts ner på att framhäva den nära, personliga hand-mot-hand-striden, och det är vackert och väl filmat också, ja föredömligt i valet att istället för att slakta scener med många korta och snabba klipp (utmärkande för dåliga actionfilmer) så tar kameran ofta ett steg tillbaka och låter en få se hela skeendet i all sin våldsamma skönhet.
Det ganska omfattande bruket av Slow-motion är något som omtalats. Det sker dock på ett intressant sätt och är inte godtyckligt. Regissören Patty själv har delgett att tanken var att konsekvent skildra striden från Dianas och amazonernas synpunkt och ge en känsla för hur stridsscenen skulle se ut från en överlägsen, övermänsklig stridares perspektiv.
Filmens estetik gäller förutom dess bildspråk också själva designen, vilket i en film som denna, med både fantasy-, superhjälte- och historiska periodinslag är viktig. Seriers formspråk låter sig inte utan vidare föras över till spelfilm utan att bli fånig, men här har man lyckats. Filmens mytiska värld siktar inte på strikt realism: idén verkar ha varit hur skulle det ta sig om sagor och hjältemyter klev ut i vår värld. Uppgiften att visualisera koncept som amazoner, skyttegravskriget, det industrialiserade & mekaniserade väst och inte minst Mirakelkvinnans dräkt och framträdande lyckas och känns både snygga och passande.
Wonder Woman – Rise of the Warrior (final) Trailer
Wonder Woman avviker i sin genre genom att den inte tvekar att ta livet av personer som vi lärt känna och gilla. Paradoxalt nog dock finns ifråga om våldet i filmen ett smärre irritationsmoment: frånvaron av blod, som förtar effekten av att denna film är en av de tydligaste anti-krigsfilmerna i sin genre. Hollywood bär ett tungt ansvar för att över decennierna ha gjort speciellt sin amerikanska hemmapublik väldigt okänsligt för krigets blodiga realitet. Här är faktiskt en film som väldigt tydligt bär ett budskap om att krig är ont – men sedan duckar för just de slafsiga bitarna Samtidigt inser man att det är för att filmen skall kunna vara PG-13, dvs ha en lägre åldersgräns (närmast motsvarande vår 11-årsgräns i vuxens sällskap)
En annan skönhetsfläck rör filmens slutakt: det är något som skorrar där, en viss ryckighet parat med vissa förutsägbara, i superhjältefilmer ofta upprepade moment som gör att slutet känns mindre fullödigt. Ares, filmens huvudantagonist, framträder som en slags fallen Satansfigur, inte olik Lucifer i Miltons ”Paradise Lost”. Det är dock något av ett försummat tillfälle. Hade man stramat upp hans pessimistiska klarsyn istället för att satsa så mycket på maffiga effekter i slutstriden hade konfrontationen mellan honom den naivt godhjärtade Diana kunnat bli riktigt intressant. Det är synd, för det finns mycket bra där också, som striden med general Ludendorff (f.ö. en verklig person) och Dianas och Trevors sista samtal.
Det är intressant att notera är att trots att kritiken överlag varit mycket positiv, så kvarstår i alla fall här i Sverige en slags blind fläck ifråga om vad det egentligen är som porträtteras, dvs insikt i grundmaterialet till de här filmerna – nämligen serier. Filmer baserade på serier har ett speciellt paradigm: till skillnad från filmer baserade på romaner har de redan en visuell förlaga, och dessutom är serier löpande, och uppdateras därför ständigt, följande sin tid och dess skiftningar ifråga om hur saker visualiseras på ett sätt som t.ex. böcker inte gör. Belackarna av t.ex. Mirakelkvinnans dräkt i dess moderna tappning har uppenbart inte insikt i vilka som är källorna för figurens utformning i sin helhet.
För undertecknad var ”Wonder Woman” en väldigt stark och känslomässigt gripande upplevelse, förstärkt att det faktum att filmen kommit att belastas med närmast orimliga förväntningar. Mirakelkvinnan ingår i DCs stall av hjältar med kollegor som Batman, Stålmannen m.fl. och de senaste åren har filmerna med förlagets hjältar varit allt annat än fullträffar. Till det kommer elementet att actionfilmer med kvinnliga protagonister haft svårt att göra sig gällande (m undantag för ”Hungerspelen”). Det är därför med en suck av lättnad som man redan ett par minuter in i filmen, när den lilla söta barn-Diana vill haka på amazonernas träning, satt där med fuktiga ögon. Och det skedde flera gånger om. Att filmen är vacker, har snygga stridscener parade med bra interaktion mellan karaktärerna och trycker på elementet av personlig utveckling hos sin hjälte gör den sevärd i min uppfattning. Till det kommer för mig, och troligen många Mirakelkvinnan-fans att dessa byggstenar framhäver att Diana i Gal Gadots tappning ger liv åt ett ideal, en bild av hur en hjälte ser ut som borde efterliknas och som jag längtat efter så länge minnet sträcker sig. Tack således till Gal Gadot, Patty Jenkins och de övriga för en se- och minnesvärd film.
Betyg: Tummen upp
****************************
← För det tidigare inlägget på temat se ”Mirakelkvinnan! (1) en historia om bondage & hårdkokta kvinnokrigare”
Ett tidigare inlägg i denna blogg berörde Mirakelkvinnans dräkt i en vidare kontext: se Den Malplacerade Baddräkten (5:2) – Baddräkter på vift i superhjältevärlden
Se mer om filmen ”Wonder Woman” i:
- Internet Movie Database: Wonder Woman (2017) IMDb
- Wikipedia: Wonder Woman (2017 film)
- Wonder Woman’s Officiella Sajt: wonderwomanfilm.com
- Svenska Dagbladets recension ”Wonder Woman – Superhjältefilmen vi längtat efter – äntligen”
- Dagens Nyheter recension ”Patty Jenkins – Wonder Woman”
En Återblick på Bioåret 2016
Förvisso lite sent, då bioåret 2017 redan börjat, kan det vara på plats med en liten återblick på filmer man sett på plats i biograferna förra året, innan rullningen kommer igång på allvar och före oskarsnomineringarna landar den 24:e Januari…
Film är undertecknads favoritkonstform, som också menar att den helst skall ses på bio. Allt, från själva tekniken som används till de konstgrepp som vinklar, färgskala, klippning med mera som präglar hela tillkomsten av en film utgår från att den skall intas på en biograf med vissa dimensioner, avstånd, ljus -och ljudförutsättningar etc. för att ge den optimala upplevelsen.
Samtidigt är det obestridligen något av ett projekt att ta sig till en biograf, och för den som upplever sig såsom väldigt upptagen blir bio lätt något att prioritera bort. Speciellt eftersom tekniken de senaste åren, antingen det är DVDs, Blurays och strömmande TV & Filmer, tillsammans med större och bättre TV-apparater och ljudanläggningar numera erbjuder alternativet att se film med något så när rimlig standard i hemmet. Bio blir i en sådan miljö en av flera sätt att se film – överlägset kanske ifråga om upplevelsens potential, men sårbart för tidsbrist och olyckliga omständigheter. År 2016 gjorde sistnämnda att man själv bara kom iväg på bio 21 ggr, dvs. under målsättningen på 2 gånger i månaden eller 24 ggr per år.
Indomitus Betygsskala – från Utmärkt till Uselt
Nedan följer hela listan, med mina anteckningar och betyg. Omdömen och betyg enligt bloggens egen skala (se ovan) avgavs samma kväll som var och en av filmerna sågs, och trots att vissa av dem sedermera har setts om och delvis kommit i ett annat ljus är det i grunden mitt spontana, omedelbara intryck som ligger till grund för betygen.
Drama
2016 års dramafilmer, med spänning eller nerv, dramatisk tyngd och en god historia som sina hörnstenar, innehöll liksom tidigare flera av årets bästa filmer.
”Legend” (UK 2015), historien om de kriminella Kray-bröderna i vad som är ett försök att skapa en slags engelsk ”Maffiabröder” – dock utan att riktigt nå målet. Ett bra försök dock, och det är något med engelska gangsters i en väl återgiven miljö och periodskildring, liksom Tom Hardys utmärkta spel som båda bröderna Kray som ger mersmak.
”Macbeth” (UK 2015) filmatiseringen av Shakespeares ödesdrama är såklart intressant för den som uppskattar den klassiska ursprungstexten. Våldsam, tät och väl filmad med utmärkta insatser av Michael Fassbender i titelrollen och Marion Cotillard som den pådrivande Lady Macbeth som dock sent omsider inser att hon skapat ett monster. Man får inte ha svårt för Shakespeares ursprunglig dialog och språk: men om man som undertecknad njuter av denna är det en karamell att suga lääänge på.
“10 Cloverfield Lane” (USA 2016) Ett psykologiskt kammarspel om överlevnad och tillfångatagande, där den extremt katastrofberedde John Goodman gör en stark och skräckinjagande insats. En del kritiker irriterade sig på filmens sista akt, som utan att spoila den kan sägas vända filmen på huvudet, ja t.om. skjuter den sidledes till en delvis ny genre – men undertecknade fann inte att den rysansvärda psykologiska spänningen från innan förtas bara för att slutet är överraskande. En klar rekommendation för uppskattare av den klaustrofobiska thrillern med lite oväntat spinn.
”Spotlight” (USA 2016) kastar ljus över begynnelsen av den otroliga skandal som från 2001 och framåt började avslöja katolska kyrkans döljande av de otaliga fallen av barnvåldtäkt och ofredande som dess präster gjort sig skyldiga till. En film om idogt grävande arbete från journalister och redaktörer på tidningen the Boston Globe, och om hur tystnadens kultur, omsorgen om traditionella strukturer och sociala konvenanser hindrar att brott uppdagas och ansvars utkrävs av de med makt och respektabilitet i samhället. En omsorgsfullt upplagd och välspelad film, som undviker övertoner och pekpinnar utan låter fakta och den skickliga ensemblen drabba åskådaren.
”Ben-Hur”, (USA 2016) nyfilmatiseringen av den klassiska historien med Charlton Heston i versionen från 1959. Då ansedd som en av de bästa filmerna någonsin – nu håller väl inte historien hela vägen. Vackert och anslående filmad gör den klart att tekniskt och miljömässigt har förmågan att skildra gått framåt. Men den nya, över en timme kortare versionen dras med tydliga obalanser i tyngdpunkt och tempo som gör att den känns delvis framstressad, speciellt mot slutet.
”Suburra”, (Italien 2015) Våldsamt modernt gangsterdrama i liknande anda som ”Gomorra” (2008), som gav en hårdkokt och mörk bild av den organiserade brottsligheten och dess effekt på alla nivåer i dagens södra Italien. ”Suburra”, som utspelas i Roms gangstervärld med förgreningar i det politiska livet, är trots sina parallella handlingar en mer sammanhållen berättelse, men känns samtidigt inte lika drabbande realistisk – några av den moderna gangsterfilmens troper är tydligare, och slutet känns kanske något tillrättalagt. Det är ändå en spännande och definitivt sevärd historia.
”Julieta”, (Spanien 2016) var mästerregissören Pedro Almodóvars återkomst till de breda dukarna. En nedtonad Almodovar som lämnat det burleska och lätt hysteriska bakom sig bjuder på sedvanligt välgjorda personporträtt, med initierade inblickar på de kvinnliga protagonisternas smärtsamma bakgrunder, konflikter och vägval. Skådespelerskorna Emma Suarez & Adriana Ugarte gör lysande insatser i titelrollen under olika skeden av livet. Det lite abrupta slutet lämnar åskådaren lite hängande, men trots allt med ett slags hopp om att försoning med det förgångna skall kunna ske. .
“Hacksaw Ridge”, (USA 2016) Mel Gibsons definitiva comeback som regissör har alla den moderna välgjorda amerikanska krigsfilmens ingredienser – inklusive extremt blodiga och välgjorda stridscener. Det är dock den osannolika huvudpersonen, Andrew Garfields religiöst motiverade vapenvägrare som ändå vill delta i kriget mot sina överordnades och militärens vilja, och som sedan heroiskt räddar mängder av liv på det blodiga slagfältet, som skiljer ut den från mängden. Lyckas hålla det vanliga flaggviftandet under kontroll, och undviker också att predika om huvudpersonens övertygelse.
Superhjältar & Fantasy
2016 var året då superhjältefilmen tog det definitiva klivet över till att bli den kanske enskilt mest publiklockande av filmgenrer. För en läsare av såväl serietidningar som Fantasy -och Science Fictionberättelser sedan barnsben är det välkommet att genren har breddats och numera kan bli föremål för mer seriösa och genomarbetade filmer. 2016 bjöd dock på så pass många axplock ur genren att några av de bästa (som t.ex. ”Captain America: Civil War”) oturligt missades på den stora duken, till förmån för flera mer mediokra alster som tyvärr tog upp undertecknads tid.
”Batman v Superman: Dawn of Justice” (USA 2016) lovade för många att bli superhjältefilmens episka höjdpunkt för i år. Döm om besvikelsen när titanernas möte istället visade sig vara en högst ojämnt berättad historia, med flera magplask vad gällde handling, karaktärer och tonläge blandat med mycket som är välgjort – det är en snygg film och titelns Batman görs oväntat väl av Ben Affleck. ”BvS” har, trots sin kommersiella framgång, delat superhjältefansen som få filmer kunnat, och de gapande hålen i den onödigt brutala och svartsynta historien lämnade många med en sur eftersmak. För undertecknad räddades filmen från ett klart underkänt betyg av den mycket lovande introduktionen av min favoritsuperhjälte – eller snarare hjältinna – alla kategorier, den stridbara Mirakelkvinnan (Wonder Woman) i Gal Gadots sevärda tappning.
”Dr Strange”, (USA 2016) en av de mindre välkända superhjältarna i Marvel-universumet är trollkarlen Dr Strange. Marvel tog något av ett djärvt steg när de valde att introducera sin version av en mystisk magipräglad verklighet i sin hittills starkt teknologibaserade superhjältevärld. Sällan har visuella effekter fått spela en så viktig roll för att skapa en annorlunda verklighet, och resultatet är mycket iögonfallande och suggestivt. Själva historien är dock framstressat berättad, och personerna utöver titelns hjälte, välspelad av huvudrollsinnehavaren Benedict Cumberbatch, liksom dennes mästare Tilda Swinton, är väldigt skissartat skildrade. Filmens konflikt saknar också nerv – det känns liksom aldrig riktigt spännande trots orgien i kaos och välgjorda effekter. Välgjord och visuellt intressant som den är, står ”Dr Strange” inte ut som någon originell eller mer djupsinnig historia.
”Warcraft” (USA 2016) är baserat på Warcraft-spelen, först lanserade 1994. Handlingen utspelas i en fantasyvärld där gorillaliknande orcher och människor i överdimensionerade rustningar bekämpar varandra. Det här är ännu en av dessa filmer som vilar tungt, för att inte säga nästan helt, på modern datorgrafik för att bygga upp omgivningar och figurernas utseenden. Trots vackra vyer och detaljrikedom ser det dock ofta inte riktigt…äkta ut, och den sökta sagoatmosfären är inte på något sätt i nivå med den tekniska nivån. Den vackra grafiken förmår heller inte dölja att historien och personerna i den är tunna som flor, och bär heller inte upp det gravallvar som protagonisterna tillmäter den mitt bland alla datoranimationer. Trots den snygga ytan känns Warcraft aldrig spännande eller angelägen, och måste läggas till raden av missar i försöken att göra en bra film baserat på ett dataspel.
”Suicide Squad”, (USA 2016) Efter halvmissen gravallvarliga ”Batman vs Superman” försökte DC-superhjältevärlden återkomma med en mer edgy och förment skojig film. Premissen är i och för sig inte så dum.”Suicide Squad” är en samling brottslingar som av USAs regering tvingas att agera som en slags elitstyrka att sättas in mot andra hot med superkrafter. Dess medlemmar är mer än lovligt trasiga och missanpassade, och i serierna som ligger till grund för filmen har det bäddat för intressanta förvecklingar och ett delvis annat stuk än den normala svartvita dynamik som präglar superhjältegenren. Dessa lovande karameller slösas tyvärr bort på en historia som inte bara är plågsamt ologisk, fruktansvärt klippt och sammansatt utan också, vilket är värre, ointressant och rätt trist mot slutet.
”Fantastic Beasts and Where to Find Them”, (USA 2016) JK Rawlings magitryfferade värld återkom i denna prequel till handlingen som utspelats i de välkända Harry Potter-filmerna. Scenen är USA under mellankrigstiden, dit magizoologen Newt Scamander anländer med en väska fylld av sagomonster. Förvecklingar sker och väskan med dess magiska kreatur kommer på avvägar och så är jakten igång… Det kan låta tunt, men ”Fantastic Beasts” lyckas fylla ut det där med själva miljöombytet till USA, där relationen mellan vanliga människor och trollkarlsvärlden är mycket mer konfliktfylld, med passande typiskt amerikanskt religiösa motiv. Filmen är också mycket vackert gjord, miljön väl genomförd och protagonisterna känns faktiskt som intressanta och tredimensionella karaktärer. Trots några instanser där filmen saktar ner en på det hela taget klart sevärd nytändning av Potter-världen.
”Rogue One – A Star Wars Story”, (USA 2016) är det senaste nedslaget i Star Wars-sagan. Mycket är förstås bekant, men dess premiss är delvis annorlunda än övriga filmers. Formellt en prequel till den första Star Wars-filmen (”A New Hope”) tar ”Rogue One” sikte på en specifik och begränsad episod i starwarsvärldens mytvärld: hur det gick till när rebellerna till Imperiet får tag på ritningarna som avslöjar svagheten i supervapnet Dödsstjärnan. Den här begränsningen och frånvaron av de mer sagolika inslagen som Jediriddarna och Kraften som deus ex machina bäddar dock för en mycket mer fokuserad historia som också vilar mer solitt på miljön som kommer till liv på ett sätt som inte setts till sedan ”Rymdimperiet Slår Tillbaka”. Den bästa starwarsfilmen sedan de tre ursprungsfilmerna!
Animerat
En av fördelarna med barn i familje- och bekantskapskretsen är att man kan fortsätta ta del av tecknad film med rätt sorts sällskap, i meningen den huvudsakliga målgruppen, och ta del av deras intryck samtidigt som man åtnjuter deras sällskap. Samtidigt gör dock detta omdömet om själva filmerna lite… skev. Enkelt uttryckt dras filmernas betyg definitivt upp av att de ses tillsammans med de bedårande medbesökarna. Detta förtas förstås inte deras värde, och det är en lycklig omständighet att det numera finns flera konkurrerande mediehus som regelbundet producerar bred animerad film av hög kvalité.
”Den Gode Dinosaurien” (USA 2015) Premissen för denna Disney/Pixar-film är att asteroiden som satte igång utrotandet av dinosaurierna hel enkelt… missade. Miljoner år senare har dinosarierna blivit intelligenta och lever stilla farmarliv, i en slags nästan omkastad ”Fred Flinta”-värld. I en sådan dinosauriefamilj lever den timide Arlo, som en dag ställs inför ett nytt läskigt hot, och som drabbas av att fadern dör. ”Den Gode Dinosaurien” är väldigt gullig, men har också vissa tänkvärda inslag: om att inte vara så ängslig, inte frukta det nya, och om att göra sitt bästa. Interaktionen med det lilla människobarnet han stöter på är kul, och så är också flera av de mer råbarkade dinosaurerna han stöter på i sin färd. Kul, sevärd och väl berättad.
”Zootropolis” (USA 2015) var årets stora nysläpp från Disney/Pixar – och det märks. Sprudlande, extremt välgjord med karaktärer som roar och engagerar och mängder av kul referenser till andra genrer och även verkliga samhällsfrågor – det här är en fullmatad film som kan ses av ett brett spektrum av besökare. Animationen och miljön är fantasieggande – samtidigt är parallellerna med företeelserna i den verkliga världen hela tiden där. Det är kanske det mest överraskande – att filmen lyckas framföra ett tydligt och klart genomfört budskap som känns organiskt och följdriktigt och bidrar istället för att avleda eller förta från handlingens tempo, istället för att kännas påklistrat som annars ofta är fallet.
”Kung Fu Panda 3” (USA 2016) Den tredje av Dreamworks filmer om den feta pandan Po, som avancerat till att bli den främsta Kung-fu-mästaren efter sin mästares frånfälle. Samtidigt som han återförenas med sin panda-pappa, så hotas Kina av en ny fara från en uråldrig krigare och lärjunge till deras gemensamme mästare… ”Kung Fu Panda 3” är välgjord och kul ett tag, när hans pandafar hittar honom, och har några skoj repliker. Men tyvärr lider filmen av kroniska upprepningar vid det här laget, och efter det femtioelfte fetskämtet inser man att serien är på upphällningen.
”Hitta Doris”, (USA 2016) Uppföljaren till succén ”Hitta Nemo” från 2003 har en handling som i sina huvuddrag är nästan identisk med den första filmen. Här är det dock den tankspridda Doris som kommer bort, och omkvädet är att hon varit vilse, skild från sina föräldrar större delen av sitt liv. När hon hamnar på en marin djurpark ger sig Nemo och Marlin sig ut för att leta rätt på henne… Filmens budskap att ”annorlunda är OK” är lagom präktigt och skorrar inte för gullenuttigt, och ”Hitta Doris” är förstås vackert renderad och väl animerad, och historien tillräckligt rappt berättad för att inte bli tråkig. Men det är ändå svårt att undvika känslan av omtagning, och man får hoppas att någon tredje borttappning med tillhörande räddningsfärd inte ligger på lut.
”Kubo & de två Strängarna”, (USA 2016) årets animerade dark horse utspelas i en Japanskt inspirerad miljö, med samurajer, förfädersgudar och kamis (andeväsen), och handlar om pojken Kubo som lever själv med sin mor som råkat ut för ett rysligt olycksöde i det förgångna. En dag kommer det förflutna ifatt dem och Kubo kastas ut i en serie äventyr med talande djur och läskiga krigarandar som vill åt honom. Kubo är underbart vackert gjord i en blandning av Stop-motion-teknik och dataanimering, av teamet bakom ”Boxtrolls” häromåret. Det gör att den känns mycket mer organisk och taktil, samtidigt som dess sagoberättande karaktär lyfts fram. Berättelsens omkväde, relationen till de döda och värdet av en människas begränsade liv, skulle ha kunnat bli pekpinneaktigt – men här passar den väl in och löper centralt genom berättelsen. Årets mest gedigna hantverk i genren.
”Sing”, (USA 2016 ) Detta är ett sådant tillfälle när betyget definitivt drogs upp av det mysiga sällskapet, och den var en av de filmer som vi väntade mest på skulle få premiär: den är svåremotståndlig för den som gillar att sjunga med barn och sågs 2 gånger. ”Sing” är helt enkelt en animerad variant i djurbefolkad miljö av en talangtävling i stil med ”Idol”. Den vilar helt på tjusningen med att höra bekanta låtar i kombination med lite tokskojiga djur som bokstavligen lallar runt. Filmens studio Illumination (bakom bl.a. ”Dumma Mig”-filmerna) kan inte tävla med Disney/Pixar eller ens Dreamworks i tekniskt hänseende – men här kompenserar de det med enkla men effektiva figurer, som man precis som i verklighetens talangtävlingsförlagor kan engagera sig i och heja på. Resultatet är sympatiskt och man finner sig nynnande på de gamla godingarna ett bra tag efteråt.
Av de animerade filmerna kan man i efterhand konstatera att ”Kubo och de två Strängarna” nog var bäst, tätt följd av ”Zootropolis” som trots sitt berömvärda utförande, bra figurer och tänkvärda budskap inte riktigt hade den ”fullträffskänsla” som t.ex. ”Frost” fick till häromåret. Det är lovande att den mest intressanta, både visuellt och ifråga om budskap, av filmerna för ovanlighetens skull inte kom från någon av de stora studiorna för animerat (Disney/Pixar, Dreamworks och Illumination). Det bäddar förhoppningsvis för än större mångfald i framtiden.
———————–
Så – det var förra årets filmer på bio för undertecknad. En diger samling från olika håll, fast kvalitetsmässigt ändå ganska samlad strax ovan mitten av strecket: flera gedigna verk, några lite sämre, men inga superba mästerverk eller usla bottennapp stack ut. I skrivande stund har årets första biobesök avklarats, The Accountant med Ben Affleck som autistisk lönnmördarrevisor (hehe). Januari är annars lite av en stiltjeperiod för biobesök – och därför skall inom kort en liten genomgång av filmer att se fram emot under 2017 publiceras.
Den malplacerade baddräkten (del 5:4) – På vift i Framtid och Sagoland
I en önskan att fly från en tilltrasslad politisk verklighet återvänder bloggen till vår pågående serie om baddräkter på rymmen i fantasins landskap. Efter strövtåg i orienten, serierutan och den historiska skildringen är det dags att granska hur genrerna Science Fiction och Fantasy drabbas av de badklädda nymfernas förbannelse…
Fantasy & Science-Fictionbaddräkten
Som framgått av de tidigare inläggen i denna serie om den märkliga utbredningen av felplacerade baddräktsliknande plagg springer denna ur utvecklingen av modet i den moderna verkligheten, tillsammans med äldre idéer som orientalism och en viss syn på ”primitiva” förhållanden som implicit lättklädda och som sadlats i den kommersiella kulturens tjänst.
Att Fantasy/Sci-fi -genren gick i spetsen för denna trend var närmast följdriktigt. Likt forna tiders orientalism och exotism erbjuder Fantasy och Science Fiction ett utlopp för fantasier och överföringar som härrör från den egna kulturen, men som projiceras på en lätt förvanskad och lagom fjärran fantasilandskap där tabun lättare kan brytas och drifter av olika slag bejakas.
Båda genrerna är också intimt sammankopplade med en kommersiell kultur som förr eller senare kommer att ta tillvara de önskemål, uttalade eller inte, som en tänkt kundgrupp reser. Som driften att se på lättklädda och sexuellt tilltalande kvinnor. Bikiniklädda skönheter drar blicken till sig, och kom tidigt att bli ett tacksamt motiv för bok- och magasinomslag. Närliggande konstarter som serietidningskonsten tog snart upp den tråden.
Det här draget var först starkare i Sci-fi än i fantasy, delvis för att Science Fiction först fann en större publik, men också för att skiljelinjerna mellan de båda inte var så tydlig i början. Ett exempel är den tidiga seriefiguren Flash Gordon på 1930-talet, som till stora delar utspelades på fjärran planeter där de orientalistisk/exotiserande dragen är tydliga.
Men snart kom bikinin att beredas plats även i den renodlade Fantasy-genren. Dels via den serievärld som via Sci-fi redan befolkats med bikinibrudar. Men i än högre grad än i Sci-fi fick illustrationer med bikinivarianter fäste inom poster- och bokomslagskonsten inom Fantasy.
Genom tekniskt skickliga målningar kom artister som Boris Vallejo och Frank Frazetta, att närmast stadfästa likhetstecknet fantasy = överflödande kvinnlig hud. Det kan vara värt att notera att ett tag var kvinnorna lika ofta topless eller helt nakna, något som dock upphörde mer eller mindre under 90-talet.
Man kan fundera på om det var en slags missriktad reaktion gentemot anklagelser för sexism, parad med att en allmän utveckling mot mer topless bröts vid samma tid i världen i stort. Den var i så fall svårt meningslös, för att inte säga hycklande.
För som omtalats i tidigare posten (bikinin som åkte av och på igen) så gör en minimal bikini ingenting för att minska sexism och objektifiering i en visuell framställning, snarare stryker den under kroppens allmänna nakenhet.
Sci-fi & Fantasybaddräkten kom att förbli en fast inventarie inom illustration-och serievärlden (för sistnämnda se baddräkter på vift i superhjältevärlden) ända in i våra dagar. Nästa generation av illustratörer, som Luis Royo och Simon Bisley, förstärkte ofta de vilsekomna strandplaggens effekt ytterligare genom att kombinera dem med andra kittlande accessoarer och provocerande eller kontroversiella subkulturers symboler. Vissa av direkt sexuell natur, som läder, lack och parafernalia från S&M-världen samt utmanande Höga Stövlar (Vilkas tillkomst och innebörder ägnats en egen serie inlägg här på bloggen). Medan andra varit mer indirekta, som kombinationen stor puffra-bikinibrud, (Som Simon Bisley nedan, f.ö. inspirerad av nakenmodellen/aktrisen Julie Strain, musa för många fantasyillustratörer ), vilken appellerar till den vapenfetischistiska amerikanska popkulturen.
Boris Vallejo -poster…
Knasbaddräkten som fenomen fick en enorm draghjälp när filmvärlden från 1950-talet och framåt kom att omfamna först Science-Fiction och senare även Fantasygenrer, och i sammanhanget importerade många av bok-och illustrationsvärldens troper – inte sällan med samma kreatörer, artister och medverkande (som t.ex. den omnämnda Julie Strain).
… och filmaffisch
Produktionerna inom Fantasy -och Sci-figenrerna, som fann en allt större publik efter slutet på 1960-talet kom att drabbas av en formlig stortflod konstiga malplacerade baddräkter Det var tyvärr också påtagligt att tilltaget att visa upp mycket hud togs till som en avledande blickfångare för den tänkta kundgruppen av företrädesvis unga, sexuellt agiterade biobesökare när story och allmän kvalitet i övrigt brast.
Som tidigt exempel kan tas ”Viking Women and the Sea Serpent” från 1957. Javisst, vikingbrudar som jagar sina bortsprungna män och slåss mot sjöodjur i baddräkt… helt logiskt. Att deras utstyrslar är direkta baddräktsplankningar blir uppenbart också av att både hel och delad baddräkt är representerad här – liksom på badstranden, där bikinin ännu inte gjort sitt intåg.
Jane Fonda, om vilken tidigare skrivits i samband med den höga stöveln, kan sägas ha stadsfäst trenden på Sci-fi-sidan i kalkonklassikern ”Barbarella” från 1968, när hon springer runt, skjuter och ser snygg ut i stövlar och olika former av futuristiska metalliska bikinis. Den berömda postern målades av den tidigare nämnde Boris Vallejo.
Den ifråga om baddräkter allestädes närvarande Raquel Welch, som vi sett bl.a. gjorde Pälsbikinin odödlig, bar naturligtvis också en sorts baddräkt för ett av sina inhopp i Science Fiction-världen, som synes av hennes läder-och-metall-utstyrsel í ”The Magic Christian” från 1969. Med en piska för lite S&M-krydda för att toppa det hela.
Under de här årtiondena hade den kvinnliga frigörelsen trätt fram tydligt i offentligheten. Detta återspeglades delvis även i genrerna under studie, där kvinnliga hjältar stundtals tilläts ta mer plats och svinga svärdet, olikt under t.ex. Blixt-Gordon-eran då nästan alla kvinnor var antingen varianter på bimbos eller femme fatales.
Att kvinnor från gång till gång får bära en mer aktiv roll verkar dock inte göra någon skillnad för deras utstyrsel på genrernas gräsrotsnivån, där paraden av bisarrt underklädda rollfigurer snarast verkar ta fart. Just detta att fokuseringen på hjältinnornas kroppar accelererar och den medvetna sexualiseringen av deras närvaro blir mer uttalad samtidigt som de får mer att göra i filmerna belyser en märklig tudelning i attityderna.
Det är i det ljuset man kan se skillnader på mäns (som också stundtals framträder tämligen lättklädda) och kvinnors exponering i den här genren. För män är hela garderoben och kompetensspektrat tillgängligt – men kvinnor i Science Fiction och Fantasy får fortsatt se sig omotiverat lättklädda, oavsett vad de tar sig för. I takt med att fler och fler filmer inom de här genrerna såg dagens ljus, blev den sexistiska slagsidan hos explosionen av bikiniinspirerade dräkter för kvinnor i Fantasy & Science Fiction allt mer uppenbar.
Här skall endast några axplock ur horden av exempel ger, för att illustrera detta.
Den vackra brittiskan Caroline Munro hade redan tidigare stoltserat med sin figur i avslöjande fantasykläder i filmer som ”Sinbads Fantastiska Resa” (1973).
I Sci-Fi-kalkonen ”Starcrash” slog hon dock något slags rekord när hon i närmast cat-walk-liknande form visade upp en hel garderob knasiga ”futuristiska” baddräktsinspirerade kostymer, gärna kompletterade med lårhöga läderboots.
Den här filmen var bara en av otaliga som försökte rida på succén ”Star Wars” (Stjärnornas Krig) som tog Science Fictiongenren till en annan nivå såväl publik -som budgetmässigt. Många, för att inte säga de flesta av dessa filmer var dock av mycket blygsammare format, och drogs med uppenbara brister i kvalité, om man undantar de lättklädda hjältinnornas attraktionskraft.
Apropå ”Star Wars” kan man konstatera att även de till slut föll till föga för knasbikinitrenden, I de två första filmerna stoltserade de med en kvinnlig hjältinna, Prinsessan Leia spelad av Carrie Fisher, som i för filmen normal klädsel faktiskt framhävde helt andra kvaliteter än sin sex appeal. Men i ”Jedins Återkomst” verkar frestelsen ha blivit för stor, och vem kan nu glömma Prinsessan Leias orientalistiskt inspirerade slavinneutstyrsel med en guldbehängd bikinipastisch bland sanddyner och strålpistoler?
Här är överlappningen av de klassiska influenserna orientalism + kvinnlig hjälte + tonårsfantasier så stark att det blir närmast övertydligt.
Att denna grundsyn på de kvinnliga medverkandes bidrag är så pass uttalad framgår med nästan generande tydlighet av t.ex. den mediala cross-over-produkten Heavy Metal (1981): en tecknad film, med science-fiction och fantasyinslag, och med starkt annonserad koppling till Rockmusik – till filmens soundtrack bidrog välkända band från den då upplevt farliga hårdrocksscenen. I filmen är kvinnor främst påsättningsobjekt, förutom i ett fall – en hjältinna som bär, vad om inte, en Fantasybikini ut i strid…
Ännu ett bestickande exempel på att hur bitsk och kompetent en kvinnlig rollkaraktärer inom Sci-fi/fantasy än är så ingår en slags godtycklig halvnakenhetsklausul i dealen: Den kommer via min och denna bloggs Husgudinna, aktrisen & nakenmodellen tillika kampsportaren Rebecca Ferratti som deltog i flera garderobsmässigt mindre nogräknade filmer.
I fantasyfilmen ”Gor” från 1987 och dess uppföljare red, svärdssvingade och sköt hon i sin unika välsvarvade anda, allt bärandes vad om inte en … läderbikini? Tacksamt förstås för oss som beundrar hennes skönhet men förstås tämligen fånigt… och onödigt. Det finns gott om andra sätt att uppmärksamma en anslående figur.
Rebecca Ferratti Gor
Tiderna förändras… ibland. Snart 30 år senare har det blivit vanligare med sådana tuffingar, och ifråga om garderob har tendensen gått mot mer heltäckande klädsel för sci-fi och fantasyhjältinnorna, låt vara att deras dräkter ofta är av ett påtagligt figurnära slag. Men Fantasybikinin hänger sig ändå kvar, och stiger upp till ytan lite här och var de senaste åren, speciellt när man vill visa på lite orientaliskt exotiskt hos figurerna.
Kelly Hu
Sålunda styrdes Kelly Hu ut i magdansinspirerad stass för att förvirra biobesökarna med sin skönhet i sin roll som östlig sierska i ”The Scorpion king” (2002)…
… och ett par år senare kunde de kvinnliga stridisarna i dess asiatiska efterföljare ”Scorpion King 3”, Krystal Virulchaya och Selina Lo, kläs som om de inte riktigt kunnat bestämma sig för om de ska till beachen eller närmaste Kinky Live-event…
Selina Lo i the Scorpion King 3
Och trots högre budget och pretentioner verkade Aaliyahs uppvaknade egyptiska vampyrdrottning i ”Queen of the Damned” (2002) likväl ha gått vilse till magdansworkshopen i sin med ”orientaliskt” krimskrams försedda bikini-med-kjol.
Ifråga om Televisionen har Fantasy och Sci-fi på Tv i den engelsktalande världen haft en lite annan inriktning än i den mer vildvuxna biovärlden, och samtidigt haft en högre grad av smakdom hängande över sig som gjort dem mindre benägna ifråga om godtyckligt visande av för mycket hud även i Fantasy-serier.
Med intåget av Kabel-TV-nätverken som konkurrenskraftiga distributörer av TV-serier luckrades det där upp, och det är kanske inte så förvånande att även den kvalitetsmedvetna serien ”Game of Thrones”, även den dag som är nu, slinter med saxen och spökar upp prinsessan Daenerys Targarien i Fantasybikini-inspirerad outfit.
Detta är dock inte att säga att aficionados av Fantasybikini varit helt berövade sin fix även i marksänd TV. TV-serien ”Xena Warrior Princess” exempelvis, bjöd på en ymnig kavalkad av mer eller mindre absurda bikini-rip-offs, både på titelfiguren Xena, spelad av Lucy Lawless, och övriga protagonister… oftast såg det hela mer ut som en strandgrillfest med lite rustikt tema än mytologins Grekland som det hela skulle vara…
Ett exempel från denna serie illustrerar dock oavsiktligt också den främsta anledningen till varför bikiniinspirerade outfits, oavsett material, är så urbota korkade för speciellt actionhjältinnor – de skyddar absolut ingenting, varken mot fluktare, väder & vind eller fiender.
Fantasybaddräkten har förstås utstått en viss kritik med tiden, och blivit föremål för en hel del löje och parodier med sikte på dess sexistiska kopplingar, dess bristande historieförankring, dess totala brist på praktikalitet för allt utom att hänga på stranden, och mycket annat.
En specifik kategori inom Fantasybaddräkten har dock utsatts för en mer konsekvent form av löje och kritik, vilket under de senaste åren faktiskt lett till att TV-serier, filmer och dataspel sent omsider öppet börjat ta avstånd från den. Denna den mest berömda av fantasibikinis, nämligen Rustningsbikinin, är föremålet för det sista avsnittet på denna serie om baddräkter i fictionens världar.
*********************************
Se andra inlägg på temat baddräktbärandets historia i serien
Den Malplacerade Baddräkten
← Föregående del (5:3) Baddräkter på vift i Filmisk Forntid
Nästa del (5:5) ”…Rustad med Tanga”→
——————————————-
- Se om ett fan av Xena, Rosa Luis Journal http://rosalui.livejournal.com/89656.html
- En slags historia över bikinin som har med fantasi- och knasvarianterna likväl finns http://www.energy-dimension.com/a-brief-history-of-the-bikini/
- en parad av knasiga outfits för actionbruden Xena, spelad av Lucy Lawless, se http://www.fanpop.com/clubs/xena-warrior-princess/picks/results/408850/out-xenas-outfits-which-one-like-best
Den malplacerade baddräkten (del 5:3) – Baddräkter på vift i Filmisk Forntid
Som vi sett i inlägget ”Bikinin som åkte av och på igen” var bikinins genombrott på 1960-talet starkt kopplad till dess exponering i filmer och inom medierna, och förekomsten av en närmast egen genre, Beach Party-Filmerna. Men filmvärlden är en spretig arena för idéer, och snart nog kom att man att pressa in de heta plaggen i helt andra sammanhang. Som filmer där man förmodat skall porträttera flydda tider – resultatet är en räcka baddräkter som halkar vilse och dyker upp på fel plats och i fel tidsålder.
Dagens tema är således…
Anakronismer
Den västerländska filmindustrin byggde vidare på tidigare mediers bildspråk, såsom konstens och teaterns. Därmed kom man också att föra vidare vissa konstmässiga idéer. I och med att filmen blev det mest spridda kommersiella mediet ville man förstås visa lättklädda snygga människor för att tjäna pengar, samtidigt som man såg till att innesluta detta i en bekant och föregivet ”ursäktande” kontext. Den i denna serie tidigare nämnda orientalismens (se Den Malplacerade Baddräkten 4:1) konventioner låg väldigt nära till hands när förmoderna eller icke-västerländska civilisationer skulle avbildas.
Den kungliga antika bikinin
Den historiska Mellanöstern utgör förstås själv ur-myllan för att plantera orientalismens idéer. Inte bara själva plagget utan också miljön, företrädesvis högreståndsmiljöer och antika hov, följde med in i filmens värld. Det blev tydligare när filmindustrin expanderade efter andra världskriget och filmerna blev maffigare och glitzigare. Ett exempel, filmen ”Drottningen av Saba” (The Queen of Sheba) från 1952 visar den amazonliknande antika drottningen iförd en misstänkt baddräktsliknande utstyrsel som skulle varit rätt konstig i södra Arabien på 900-talet f.Kr (se här för den mytiska drottning som ligger till grund).
Det där har inte mycket förändrats mycket. Snabbspolning mer än 50 år framåt och vad ser vi då om inte… en förvisso oöverträffat praktfull Monica Bellucci som Kleopatra bärande en hel garderob av olika anakronistiskt bikiniinspirerade plagg i den iofs inte speciellt seriösa ”Asterix – Uppdrag Kleopatra” (f.ö. omtalad för denna roll i inlägget ”Bilder av Kleopatra del 3”).
Att det här draget spänner över både genre- och ambitionsgränser blir tydligt när vi kastar blicken mot den annars så kvalitetsmedvetna och med rätta hyllade TV-serien ”Rome” – inga pretentioner och goda skådespelarinsatser kan tyvärr ta bort att den minimala bikini som Lindsey Marshalls inkarnation av Kleopatra bär förtjänar en anakronistisk dumstrut…
Speciellt Egyptens forntida kultur har som synes fått bli en avstjälpningsplats för bikinis på drift, inte sällan kombinerade med diverse annan popkulturell bråte, som i den nästan mästerligt felaktiga scen där Rachel Weisz och Patricia Velasquez fightas (?) iförda egyptisk (?) … erh, forntidsbikini i ”the Mummy Returns” – med japanska sai??
Inte många rätt där inte, förutom bärerskornas trevliga uppenbarelser förstås, men hur svårt hade det varit att utrusta dem med verklighetstrogna egyptiska vapen och linnen av tunn bomull istället? Men nej, det hade inte gett tillräckligt uppenbara syftningar till sex appeal…
Att just antiken fått bli projektionsyta för knasbaddräktsdetaljer har inte hindrat att man till och från också kastat sig ut i senare perioder i strävan att visa upp nästan-men-inte-riktigt-nakna kroppar. Ett riktigt rått exempel på den sexistiska ådran kan ses i affischen till den framgångsrika ”sexiga” medeltidskomedin ”Ubalda” där man försåg Edwige Fenech med bikinidesign för ett… kyskhetsbälte.
Bikini – den ädla vildens val?
I inlägget om baddräkter på vift i superhjältevärlden påpekades att ett annat tidigt alibi för att kasta på feltänkta badkläder på folk var den förmodade klädedräkten hos ”primitiva” och ”ociviliserade” folk. Samtidigt var det tydligen svårt att helt lösgöra sig från de uppenbara sensuella konnotationerna hos den moderna bikinin – vilket kunde leda till knasiga resultat, som t.ex. Michèle Merciers stenåldersbikini gjord av läderbitar och…löv? i filmen ”Det Äldsta Yrket” från 1967 som spekulerar om prostitutionens historia.
Den här från synen på ”det primitiva” lever dock kvar, och fortsätter att leta sig in konstiga sammanhang, som framgår av t.ex. den märkliga läderbikinitopp som Keira Knightley bär ut i strid i det maffiga men totalt otillförlitliga historiska actiondramat ”King Arthur”. Den antas utgöra en ”keltisk” till skillnad från civiliserad romersk mundering, och den med grova naturmaterial förfärdigade anakronismen ger oss signaler om en slags ”ursprunglig” lättkläddhet.
En varm och Gosig päls…bikini?
Just det här med syftningen på det ”primitiva” fick en ökad spridning i början av 70-talet, när en radda filmer som utspelade sig i en tänkt ”urtid” kom att ge upphov till en av de knasigaste malplacerade baddräkterna – pälsbikinin.
Den mest flagranta formen av baddräktsanakronism visar sig nämligen när man skall illustrera riktigt gamla tider. Filmgenren har alltid haft en fäbless för Dinosaurier, som i med ca 65 miljoner års felmarginal ofta kommit att porträtteras i strid med tänkta primitiva ”urtidsmänniskor”. Dessa kom efter 1960-talet att bära… bikini.
Tanken hos många regissörer tycks ha varit att eftersom man var van att porträttera ”vildar” eller icke-moderna folk lättklädda med bara ländkläder och pälsar så kunde man väl förse dem med ”förmoderna” varianter av de minsta moderna plaggen – dvs baddräkter. Några exempel från filmen ”When Dinosaurs Ruled the Earth” från 1970 visar vad det är frågan om. Männen bär höftskynken i Tarzan-stil eller större – men vad är det den dessutom knasigt blonda ”urkvinnan” har på sig, om inte en bikini? En axelbandlös också till råga på allt.
Att det här har mer gemensamt med Fred Flinta än med verkliga plagg från förhistorisk tid gjorde förstås inget för att minska dess dragningskraft för regissörer och bolag som ville passa på att exponera hud. I den mest kända av alla de där tämligen förglömliga filmerna,”1 million years BC” (”Giganternas Kamp”), tog man också hjälp av den sista av de stora sexsymbolerna, Raquel Welch, vilken följaktligen kom att göra sitt knasiga plagg ikoniskt.
Ingen kunde förstås ha burit pälsverken som Raquel, även om historien kring hennes deltagande inte oväntat hade en mindre trevlig sida. I filmen blir Raquel attackerad av urtidsfåglar, kidnappad, slåss mot andra ”urtidskvinnor” – allt nästan utan att säga ett ord, och hon tiggde och bad regissören & producenterna att få lite fler repliker. Dessa skall bara ha sett upp och ner på henne i hennes pälsverksbitar och med en handrörelse avfärdat henne.
Ett foto från inspelningen illustrerar också på ett tragikomiskt sätt varför pälsverksbikinin är en så urbota dum idé, hur vacker bäraren än är. En huttrande Raquel som försöker skydda sig mot regnet på inspelningens parkeringsplats säger mer än tusen ord om plaggets totala frånvaro av skydd mot elementen.
En Speedo för en antik hjälte
Det måste påpekas att den anakronistiska baddräktstrenden inte enbart omfattat kvinnor. Filmgenren Peplum vars storhetstid också var under tidigt 1960-tal (ibland omnämnd som ”Svärd-och-Sandaler”-filmer”) dvs lågbudgetäventyr i antiken, hade t.ex. närmast som obligatorium att visa upp speciellt de manliga hjältarna iförda ytterst snäva baddräktsliknande plagg. Som t.ex. i filmen ”Mars, God of War” (iofs kan man kanske ha velat visa på en s.k. subligaculum – men sådana brukades inte av vanliga romerska medborgare, utan främst av atleter och andra som inte bar vanliga vardagskläder).
Som synes kom det anakronistiska baddräktsbärandet oundvikligen att få starkt sexistiska konnotationer. Det här leder dock till vissa komplikationer när män porträtteras i dem. Som tidigare konstaterats (se Den Malplacerade Baddräkten del 1) har exponeringen av män i för små badbyxor vissa känsliga… bibetydelser, eftersom det kan leda tankarna till mäns kroppar som rena objekt – dvs som kvinnliga sådana, och det är sällan önskvärt, utom möjligen när man vill visa på en avvikande eller kanske dekadent manlighet.
Det här blir närmast övertydligt i den av bisarra historiska fel bemängda filmen ”300”. Föregivet utspelande sig i Grekland på 300-talet F.Kr, är den en orgie i välgymmade manskroppar. Men för att liksom tona ner de ”manliga” spartanernas små ländkläder trycker man på ondskan i den perverterade perserkungen Xerses skepnad genom att dra på Rodrigo Santoro en pungkrossande 24 karats… nånting.
Will the real Xerses stand up?
Vi vet hur persiska storkonungar såg ut och klädde sig – och det var inte som vilsekomna medlemmar i ”Army of Lovers”på väg till den lokala bögklubben. Xerxes absurda tanga och S&M-parafernalia är till för att framställa honom som på en gång fjolligt kvinnlig, och samtidigt hotfullt bögig – en pervers orientalisk despot på väg att våldta det straighta Europa.
Det här med baddräkter irrande i fel del av historien är som synes möjligen en uppbygglig historia ur tonårigt masturbatorisk synvinkel men tyvärr inte mycket annars…
Just fantasibiten är dock vad vi skall titta närmare på, när några andra genrer ur populärkulturen där baddräkter kommit på avvägar hamnar under luppen – nämligen Fantasy och Science Fiction.
***************************
Se andra inlägg på temat baddräktbärandets historia i serien
Den Malplacerade Baddräkten
←Tidigare del (5:2) ”…på drift i Superhjältevärlden”
Nästa del (5:4) ”…på Vift i Framtid & Sagoland”→
———————————————————–
En kavalkad av anakronistiska speedos kan betraktas i den knasiga sajten http://peplums.blogspot.ca/, helt tillägnade de s.k. Peplum-filmerna(vi skulle kanske säga toga-filmer), företrädesvis italienska filmer som utspelade sig i antikens Europa och där lättklädda heroiska gudasöner och gladiatorer springer runt i lite lågbudgetaktig ”historisk” miljö, slåss mot monster eller onda ränksmidare och frotterar sig med fala damer.
Alla Drabbningars Moder del 8 – The Movie?
Målningen ”Alla Drabbningars Moder” hade till slut försetts med en ”klar”-stämpel. Men som en baksmälla hängde en tanke kvar i huvudet – tänk om man skulle använda den där bilden för att illustrera hela skeendet i avsnittet i berättelsen… typ som en filmposter?
Som redovisats återkommande under arbetets gång i tidigare inlägg (Se de enskilda delarna 1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7) så bär ”Alla Drabbningars Moder” som bild på en mängd innebörder och skall dels säga något om protagonisten Yakane och hans kvaliteter, om det specifika skeendet som äger rum, samt om den värld och den tid som dessa utspelar sig i. På det sättet är den således en klart illustrerande bild som ingår som en del i ett större sammanhang.
Kati bakifrån i ”Scarface-”poster
Jag har alltid haft en fäbless för affischer och posterkonst. Som en bildgenre illustrerar just filmpostern en intressant utmaning: att locka till och också i någon mån säga något om ett helt filmverk med en enda bild. Här har tidigare skrivits om filmposters och affischer i allmänhet i olika sammanhang, inklusive tillkomsten av egna bilder (se t.ex. min ”Scarface”-homage).
En starkt bidragande orsak till att funderingar i de här banorna låg än mer nära till hands var en poster jag fick syn på under arbetet med min bild – för den historiska turkiska filmen”Fetih 1453” (”The Conquest”) om erövringen av Konstantinopel. Dess allmänna period och plats har starka kopplingar till min berättelse, men det som slog mig var hur kusligt lika affischens huvudelement – från flaggan, den sårade hjälten, det starka bakgrundsljuset – var min egen målnings. Det visar bara att man aldrig är så originell som man vill tro, även om jag tycker att min bild, om än taffligare bildbehandlad, har mer schvung i sig…
Hursomhelst, med allt det här i bakhuvudet var det närmast oundvikligt att den gamla tankeormen låg och slingrade sig kvar i bakhuvudet, även efter att själva bilden ansetts ”färdig”:
Vore det inte kul om…
Jag lade således på namnet på målningen som om det vore det en filmtitel, och jobbade mig lite snabbt fram till en slags metallfinish på bokstäverna i en passande kontrastrik färgskala så att de stod ut. Tillägget ”Yakane” i utstickande rött lades på för att markera vem centerfiguren är – anledningen är att flera andra bilder från själva slaget, med andra protagonister, är under utveckling. Ovanför bilden drog jag på med ett tvåradigt citat från Yakane själv – det där är hans mantra om vad befälhavarens plikt är, och jag tyckte det passade i sammanhanget…
Som vanligt innebar vad jag trodde skulle bli en snabb knorr en massa extraarbete – jag fick tänja ut och lägga på en delvis annorlunda skuggning på grundbilden för att skriften dels skulle synas ordentligt, dels inte täcka bildens innehåll för mycket. Jaja… längst ner hängde jag på lite info om upphovsmän och produktion så att det liknade de ”credits” av den typ som alltid åtföljer en filmaffisch.
Den…
Det var en kul liten utvikning, och det blev, åtminstone under mina förutsättningar, en småcool variant. Jag är dock nyfiken på vad en riktig Posterkreatör skulle säga – troligen att bilden är för plottrig, och att färgskalan alldeles för vildvuxen. Moderna filmposters tenderar mot en enhetlig färgskala där några få kulörer ger postern dess stämning, möjligen uppbruten av några få kontrasterande element: jag tror till och processen kallas för just ”posterisering”. Min font är heller inte så kul kanske, man skulle antagligen skapa en egen, mer ”grov” i brons eller någon annan snygg metall…
…eller den?
Jag skall i alla fall fråga Björn, till vilken bilden skapades, om han inte skulle vilja ha postern eller en bearbetning av den.
En sak med den där är att man blåsa upp den rätt stort. Grundbilden skapades ursprungligen i formatet A3 ( 420×297 mm) med grafikkvalité 600 dpi, sedermera utökad på bredd och höjd, så möjligheterna till uppförstoring är goda. Dubbelt så stor skulle bli 84x 60 cm. tre gånger så stor, 126 x 90. Fyra gånger så stor 172 x 120…
Den går alltså att trycka i filmposterformat, om man tycker det vore kul…
************************************
För att fullfölja filmtemat kan omtalas att för mig förelåg en speciell musik som en slags soundtrack till målningen. Undertecknad har en speciell svaghet för s.k. Original SoundTrack (OST), dvs originalmusik skriven för filmer, framförd av orkester, och lyssnade förstås ymnigt på sådan under arbetet med bilden. Ett stycke stod fram speciellt för mig i det här fallet: den heroiskt hektiska actionmusiken från Hans Zimmers score till filmen ”Rush”, specifikt stycket ”Lost But Won”. Den passar målningen på mer än ett sätt: Yakane syns just efter att ha gjort sin nästan självmordsaktiga rusning in bland tudjuternas led, där han befinner sig omgiven, men kämpande in i det sista… Och dessutom, med risk för en spoiler, säger titeln något om hur själva slaget går…
Musiken finns också tillgänglig på Spotify: Hans Zimmer – Lost but Won.
Hans Zimmer är en mycket anlitad filmmusikmakare, med en fäbless för maffiga och storvulna kompositioner (även om han skrivit mer suggestiva stycken, till exempel de prisbelönta soundtracken till Inception och Den Tunna Röda Linjen).
———————————————————
Se hela arbetet med målningen ”Alla Drabbningars Moder” under länken
Alla Drabbningars Moder
FROST – En Snödrottning i Disney-tappning
Till slut kom man iväg på ”Frost”, den senaste i raden av Disneys filmatiseringar baserade på sagoklassiker, med eminent sällskap av Alma & Julian och deras mor, min fina Syster.
I kungariket Arendal lever två prinsess-systrar, Elsa & Anna. Elsa är född med en slags köldskapande krafter, men när de båda är små sker en olycka som nästan tar livet av lillasyster Anna. Därefter är Elsa inlåst i sin kammare under hela sin uppväxt, med allt större svårigheter att behärska sin kraft. Barnens föräldrar dör, och Elsa skall ärva kungariket – tyvärr urartar ett bråk mellan systrarna till att Elsa tappar kontrollen. Hon flyr från Arendal, men skadan är skedd – en bitande vinter lägger sig över kungariket. Till slut bestämmer sig syster Anna för att söka upp henne för att förmå henne att dra tillbaka den vinter som hotar att göra slut på alla…
Det är teamet bakom ”Trassel” som låtit sig inspireras av HC Andersens ”Snödrottningen”– och det var tur att de var uttryckliga med det, som min syster sade, för relationen till den utpekade förlagan är nästan obefintlig rent historiemässigt. Man har tagit tillvara på några allmänna motiv – kylan som hot, att det rör sig om syskon, osv. men persongalleriet är omkastat, och många av historiens poänger har gjorts mer allmängiltiga och mänskliga, inte minst med humorns hjälp. Att berättelsen förhåller sig så pass fritt från sin inspirationskälla blir i slutändan en bra sak – purister må dra något gammalt över sig, och HC Andersens av kristen propaganda svårt anstuckna originalstory kan man gärna bespara dagens yngre generationer.
”Frost” lyckas också undvika några av de vanligaste moderniseringsfelen som annars brukar plåga Disney-filmatiseringar, snabba actionscener, obligatorisk humor -och musical-inslag till trots. Till exempel duckar den inte för att hemska saker sker i livet – att föräldrarna dör i handlingen, vilket man med några få undantag (”e.g. ”Lejonkungen”) brukar stöka undan före filmens början, är t.ex. ett bra steg, även om barn kan finna det lite jobbigt en kort stund. De båda systrarnas ensamma uppväxt när de inte längre får träffas och mamma och pappa är borta är också sorgligt om än på ett slags sött sätt – och man kan misstänka att många barn känner igen sig i det.
Det har påpekats att musical-filmens enda brohuvud i väst idag utgörs av just Disney-filmer, som får bilda ett slags reservat där vi ogenerat kan stå ut med att folk brister ut i sång som får illustrera känslolägen och den allmänna stämningen. Ofta känns dock sådana nummer tämligen nödbedda och får inte sällan täcka över dålig gestaltning eller bilda en nödtorftig brygga mellan olika avsnitt. Men när det blir bra kan det lyfta och inympa en särskild sorts magi i en scen. ”Trassel” t.ex., hade åtminstone en (1) sådan (”I see the light” / ”nu när jag ser dig” och en, kanske två till).
”Frost” gör en inte besviken på den här punkten, och även om alla sånger inte är lika minnesvärda fyller nästan alla sin plats, med ett par nummer som står ut och som man finner sig trallandes på eller hänvisande till även efter att ridån gått ner. Se ett exempel från den engelska versionen: sången ”Let it Go” när Elsa blir till snödrottningen. Elsas röst görs av operasopranen Idina Menzel, vilket faktiskt var ett krav för att rätt framföra sången som tydligen spänner över ett brett röstomfång.
Som man kan begära funkar sångerna också bra på svenska – se t.ex. snögubben Olofs sång, som nästan blir roligare på svenska. Olof är för övrigt en av filmens behållningar, en utpräglat komisk karaktär som kan härja fritt utan att det blir påklistrat.
En orsak till att filmen faktiskt känns mer riktig på svenska än på engelska är miljön för sagan, som tydligt är inspirerad av Norge och Sverige i en slags fantasy-tappning – lite roligt för oss i Norden som annars inte direkt alltid känner oss hemma i Disneys sagovärldar.
En sak som är mycket välkommen är att drivkraften och/eller det dramatiska i berättelsen inte utgörs av romantik – trots att sådan förstås har en plats i filmen. Men den tillåts inte vara avgörande, olikt i så många av Disneys filmer, som ofta på ett tvångsmässigt sätt trycker in romansaspekten som en deus ex machina på slutet även när den utrymmesmässigt inte varit central i filmen – se Snövit, Törnrosa, Askungen mfl. ”Frost” avviker från det där, och tillåter sig till och med en twist på sagoprinsessa-möter-sagoprins-grejen som skulle varit svår att tänka sig för några decennier sedan.
Karaktärer i ”Frost”
Den relation som står i fokus och driver storyn i ”Frost” är den mellan de två systrarna – och det gäller inte en slags tävlan, utan om att de tycker om varandra, fast med förhinder. Prinsessorna Elsa och Anna är väldigt olika karaktärer, intressanta på så sätt att de illustrerar olika aspekter av att vara frustrerad, isolerad eller reducerad av sin historia och sina egenheter. Framför allt den yngre Annas försök att sträcka ut och försöka få kontakt med sin storasyster utgör en välkommen variation på drivkraft för en huvudkaraktär i ”Frost” och utan att avslöja för mycket, är det så rätt att det offer som Anna gör på slutet är för systern, inte för nån snubbe.
Man vågar nästan hoppas att det kan vara en intressant trend i Disneys filmer: breddandet av olika former av relationer. I ”Trassel”och än mer i ”Modig” fick en dotters och en mors relationer ta mycket plats (även om det visar sig vara en ond kidnapperska i förstnämnda fallet) – en klar skillnad mot de klassiska filmerna, där hjältinnans och hjältens föräldrar alltid är döda eller frånvarande. Eller för att parafrasera vad jag och syster min sa till varandra: ”Förut var den enda kontakten mellan mor o dotter såhär: hjältinnans mamma dog, och EXAKT ett år senare gifter farsan (som man aldrig ser röken av) om sig med en ragata”
”Frost” saknar förstås inte saker att haka upp sig på, för den som vill. Undertecknad fann till exempel snabbspolningen till det oförklarligt okomplicerat glada slutet, mer än lovligt påklistrad med tanke på filmens övriga mer nyanserade framställning … OK, så syrran offrar sig för Elsa Snödrottningen men… se’n då? Hur sistnämnda sedan hux flux kan kontrollera sin kraft utan problem något av ett mysterium… Men superlyckligt slut är ju närmast obligatoriskt, vad kan man vänta sig.
Så vad kan man säga? Inom ramen för vad som är rimligt måste man medge – bra gjort Disney. ”Frost” är en lyckad filmsaga.
Indomitus Betyg
Tummen upp
*********************************************
NPR, USAs public-service radio har en artikel om arbetet med översättningen av sången ”Let i Go” som blivit en hit inte bara i USA utan också många andra språk http://www.npr.org/2014/02/24/282081061/let-it-go-a-global-hit-in-any-language?utm_medium=facebook&utm_source=npr&utm_campaign=nprnews&utm_content=02%2F25%2F2014
Filmens hemsida är http://movies.disney.com/frozen
Den malplacerade baddräkten del3 – Bikinin som kom, åkte av – och på igen
Drabbad av hosta och förkylning kan sinnet icke desto mindre fly till varmare breddgrader och fortsätta fundera lite över mäns och kvinnors utstyrslar på beachen och hur det säger något om vår och andra tider… turen har kommit till bikinin
Förra delen ägnades åt den kvinnliga hela baddräkten, som utmärkts av sin praktiska form och funktion med hänseende på de flesta vattenaktiviteter. Men ända sedan efterkrigstiden fanns en annan gren av bäddräktandet som inte hade lika mycket fokus på just, tja, badandet, utan på sådant som man gör vid sidan av stranden eller poolen. Med åren har denna variant på kvinnlig, i alla bemärlkelser, utstyrsel kommit att dominera i kulturen. Vi talar förstås om…
De Första Delade baddräkterna
Esther Williams i hel och delad baddräkt 1945 respektive 1942
Föregångaren till bikinin var vad vi kan kalla den delade baddräkten. En direkt anledning till de första delade baddräkterna för kvinnor kan spåras till 2:a världskrigets ransonering av de elastiska material som kommit att dominera den mer figurnära badutstyrseln under 1930-talet. Det här gav incitament till att minska på mängden tyg i plaggen och skall ha inspirerat tillverkare av fritidskläder för kvinnor att lansera modeller som var delade.
Linda Christian delad baddräkt baksida
Samtidigt kan man se en parallell och koppling till BHn och dess utveckling. Förut hade kvinnor burit en korsett som täckte hela bålen, men efter 1930-talet började man sära på dessa för en bekvämare och mindre begränsande form av underkläder. Att man gjorde likadant med badkläderna, som var mycket snarlika underkläder, är en händelse som ser ut som en tanke. Man kan också notera att detta skedde ungefär samtidigt som simmande män började avvara sin tidigare topp.
Linda Christan, delad baddräkt 1945
De här föregångarna till bikinin var alltså inte ett nytt plagg i egen rätt, utan egentligen en hel baddräkt, fast med mitten bortskuren, vilket syns på deras design. De lämnade förvisso en smal rand på magen bar, men behöll den dåtida höga midjan, och omslöt det mesta av höften. Bystdetaljen utvecklades en del med smalare remmar, några blev i praktiken axelbandlösa.
Rita Hayworth
Ava Gardner
Den delade baddräktens genombrott skedde dock mycket mer gradvist i jämförelse med avskaffandet av den manliga badtoppen. I början var vissa parallella utvecklingar tydliga. Precis som i fallet med den ensamstående manliga badbyxan som först bars av profesionella simmare som Johnny Weissmüller var några av de första bärarna kvinnliga sim- och badatleter som också tog steget över till film -och medieindustrin. Exempel som Linda Christian (se ovan) som var verksam i samma period som Weissmüller, eller den tidigare nämnda Esther Williams säger något om att mediesamhället, speciellt Hollywoods filmindustri grep in i större utsträckning än hos män.
Jayne Mansfield
Detta satte också en tydlig pekare på vilka som antogs böra bära den – det var inte ett plagg för kreti och pleti än. Icke vältränat vackra och glamourösa bärare göre sig icke besvär – däremot kunde etablerade och aspirerande filmstjärnor som Rita Hayworth, Ava Gardner och den blivande Marliyn Monroe, Jayne Mansfield med flera stärka sina förförelseaktier genom att bära delad baddräkt, till föda för manliga fantasier.
Bikinin
Polynesien hade också en air av lättkläddhet, och i många västerlänningars fantsi hägrade kanske bilden av infödningsflickor med bastkjol och blommor för brösten, men i övrigt just inte mycket mer. Det kan vara lite si och så med det direkta orsakssambandet: vad man kan konstatera är att den nya badutstyrseln, som fick sin första spridning mot det senare1940-talet, laddades med en slags exotism och flärd minnande om tropiska stränder och avslappnat och naturligt leverne som senare kom att häfta vid plagget allt framgent.
Den första bikinin 1965: designer Louis Réard, modell Micheline Bernardini
Jämfört med tidigare baddräkter var bikinin mycket mindre och underströk förstås sin bärarinnas skönhet och sexuella attraktionskraft, Bikinins laddning som sexuellt kittlande, eller snarare, att den tillät mer avslöjande blickar på bärarens sexuellt kittlande kropp, fick återverkningar också på dess design. Axelbandlösa modeller eller sådana med mycket tunna axelremmar, som framhävde och täckte mindre av brösten än vad som förut varit regeln såg snart dagens ljus. Underdelen täckte nästan inte höfterna alls, och redan tidigt fanns modeller liknande string-trose-bikinis som visade en stor del eller merparten av rumpan.
Bikinin sågs tidigt som ett inte så lite provokativt plagg. Kanske för provokativt för den mer hycklande pryda publiken. Bikini var först förbjuden i många mer städade sammanhang, som idrottstävlingar, amerikansk film (som på den tiden hade att följa en serie censurbestämmelser, The Hays Code) och så vidare. Det var något för dekadenta fransyskor. Det gjorde den också kittlande, med en air av vågspel, av uppror.
Brigitte Bardot, 1953
Utvecklingen på 1960-talet kom att understryka just ett uppbrott med efterkrigstidens konventioner. Bikinins provokation kom därmed att också ses i perspektivet av frihet från inskränkta begränsningar av vad man visade, av en sexualitet som bars utan skranker. Och den var ju också i kraft av sin litenhet och lätthet förstås också ett väldigt ledigt plagg, som ger bäraren stor rörelsefrihet, och för många en känsla av att stå fram som man är, lätt klädd därför att det passar med klimatet utan alltför mycket låsningar. Bikinin blev bärare av en spontanitet, en joy de vivre, och att symbolisera en slags bokstavlig… frihet.
Raquel Welch 1964
Att det tidigt fanns en koppling till massmedier som film gjorde att det här perspektivet kom att få spridning, låt vara i en kommersialiserad dräkt, och laddas av masskulturens underförstådda ideal. Bikinin kom, med sin koppling till frihet, att ses som en följeslagare till den framväxande pop-och ungdomskulturen. Det här blev tydligt under en period då de s.k. Beach-party-filmerna var populära.
Raquel Welch A swingin Summer 1965
Oerhört tama med senare tiders mått, fanns där ändå en anda av ny sorts ungdomlighet, frihet (från föräldrar och andra auktoriteter) och att njuta av livet, och underströk allmänt kopplingen mellan att ha kul, svänga loss och bära bikini. Stjärnor som Raqel Welch, som delvis fick sitt genomslag i filmer som ”A Swingin’ Summer”, bidrog till att koppla bikinin till stunder av spontant, mindre hämmat umgänge, umdomlighet, den nya mer spontana och utlevande musiken.
Ursula Andress i ”Dr No”
Samtidigt, och nästan med automatik, kom det faktum att kvinnors kroppar betraktas som något som en betraktare kan konsumera med manlig blick, att spela in. Eftersom kvinnokroppar i mycket större utsträckning är något att visa upp och locka med i vår mediala kultur blev företrädesvis vackra kvinnor i bikini en stapelvara i filmer som appellerade till en manlig masspublik. Många spårar t.ex. ett av genombrotten för bikinin när Ursula Andress kom upp i vattneti ”Agent 007 med rätt att Döda…” (”Dr No”) bärande en vit bikini.
Efter det kan binkin sägas vara etablerad som plagget att bära på en strand eller vid poolen, eller så fort det är lite varmt och ledigt runtomkring. Framväxten av en allmän och bred turismindustri efter 1960-talet populariserade plagget för en än bredare grupp personer – de solsemestrande medel- och arbetarklassen.
Raquel Welch ”One Million Years BC”
Efter den här tiden börjar också bikinin också att dyka upp lite varstans i filmer, TV-serier och berättelser som inte nödvändigtvis har någon direkt koppling till sol och bad. Raquel Welch, som gjort mer för bikinin än de flesta, kan även här sägas ha deltagit i brytandet av ny mark när hon i den fantasy-artade urtidsfilmen ”One miljon Years BC” agerade en grott kvinna som sprang runt i en – pälsbikini. Bikinins lediga kittlande av sinnena kom att i någon mån att ersätta de tidigare raffiga underklädernas roll, samtidigt som det är ett plagg som man kan bära publikt utan att alltför många protesterar.
En svacka för Bikinin – och Återkomst
Den utveckling av avslappnad sexualitet som häftade vid bikinin såg ett tag också ut att bli dess död. Delvis under inflytande av den framväxande kvinnorörelsen och dess stridsrop av att kvinnor skall få bära hur mycket eller hur litet de vill, kom många strand-och solbadare att kasta sin topp och den som växte upp på 70- och 80-talet kunde kanske tro att både mer tillbakalutade kvinnor och män framgent skulle bära enbart en liten badbyxa, inte större än en kalsong (många gick hela vägen till helnaket – de åren var nudismens stora språng framåt). De många kvinnor som dåförtiden gick top-less och inte täckte brösten, och männen som bar vad som närmast liknade en tanga, verkade bära vittne om detta.
Men så har det inte blivit. 1990-talet såg inte bara en stark comeback för inte bara bikinin, utan som i fallet med återkomsten för avancerade underkläder, har bibehållandet av ett faktiskt plagg som avslöjar det mesta men döljer det viktigaste blivit en storindustri.
Halle Berry i ”Die Another day”
Trots att bikinin blivit ett plagg som bärs av allt fler, och av fler åldersgrupper, har dess roll som framhävare av ungdom och skönhet inte underminerats, snarare har man sett en utvidgning av dess förförelsepotential.
Framhävandet av ett visst sort publikt bikinibärande visar nämligen vilka som anses vara sköna och åtråvärda. Det här blev närmast övertydligt av att den förvisso mycket vackra Halle Berry upprepade Ursula Andress scen på pricken, och med en snarlik baddräkt, i den senare bondfilmen ”Die Another Day”. Se att kopplingen till sensualism inte stort har förändrats på 40 år. Däremot kan även en icke-vit kvinna nu bära bikinin för att axla rollen av ideal skönhet – något som skulle varit otänkbart för 60-talets mainstream.
Man kan se en viss parallel utveckling att även lite större badbyxor för män återkommit. Många, om inte de flesta, män bär nuförtiden shorts, inte sällan knälånga, på stranden.
Och bikininn har inte bara återvänt, utan är närmast allenarådande. Dess många variationer i färg, skärning och storlek kan signalera mänga olika saker, och den kan bäras för att dra blicken till sig eller helt enkelt för att det är bekvämt i värmen och för ett dopp i semestervatten. Många kvinnor, speciellt sådana som motionerar och bryr sig om att hålla sig i fysisk form, alternerar gärna mellan baddräkt och bikini.
Man kan undra – vad är grejen med just bikinin?
Olikt sin manliga motsvarighet speedon är bikinin inte så effektivt som badplagg ur någon sportslig eller aktivitetsmässig synpunkt. Notera t.ex. att få, om några utövare av vattensporter som simning eller simhopp brukar bikini. Därtill är den för ledig, den håller inte ihop kroppen på det sätt som passar bäst för idrottsliga prestationer. (Ett noterbart undantag är dock Beach Volleyball, Notera dock att dessa funktionella bikinis delvis avviker från de små och icke sammnhållande modeller som numera är legio)
Grejen med bikinin är att den är… liten. Den täcker verkligen bara de erogena kroppsdelarna och lämnar allt annat bart, vilket bidrar till att dra blicken till, inte från förstnämnda, samtidigt som betraktarens blick kan vandra upp och ner över vad som i övrigt är en naken kropp. Så bikinin är både ett plagg för sinnets och kroppens frihet och för ögats betraktelse.
Det finns dock en mindre avspänd koppling till nakenhet hos bikinin. Det är ett tecken på våra tiders snedvridning av synen på kroppen och något som potentiellt skulle kunna vara positivt att det är det sista ledet ovan, tryckandet på betraktaren, som kommit i förgrunden och att det är de här associationerna som dominerar bikinins existens i mediernas och idéernas torg. Det är inte så märkligt i vår ytligt sexualiserade samtid, att man låter det mest hudnära av alla plagg, de moderna baddräkterna, dyka upp i tid och otid i olika medieframställningar. TV-serier, filmer, dataspel och reklam – allt svämmar över av små badkläder som avslöjar retuscherade och lockande kroppar. Det finns på ett sätt goda anledningar Inget är så åtråvärt som den mänskliga kroppen, det är ett lätt sätt att skapa positiva associationer och dra blicken till vad det än är. Att hala fram vackra kvinnor för att sälja sprit eller flygresor är att bruka deras skönhet för ovidkommande skäl, dvs ren sexism. Det är trist att bikinin skall utnyttjas för det syftet.
Bikinin blir under de förutsättningarna den ultimata teasern för utbjudandet av bärarens anblick, vilket i ett konsumtions- och konkurrenssamhälle hela tiden också på individnivån slår över i en stressande strävan efter att visa upp kroppen mer som en vara än som manifestationen av ett subjekt. Idén att den egna kroppen är där för att visa upp för andra ställler förstås också till problem för majoriteten av de potentiella bärarna. Utsatta för kommersiellt påhejad kroppsneuros som speciellt kvinnor är, krävs det inte mycket för drabbas av utseendekomplex när insikten om sin måhända mindre än optimalt yppiga och tjuskraftigt byggda kropp slår en. Det här lägger effektivt hämsko på den verkan som bärandet av bikinin som frihetsplagg kunde ha.
Tyra Banks bikiniomslag 1997 och 2007
Här blir bikinin ett vapen att förvända mäns huvuden och förvrida synen på hur man kan se ut. Även oerhört välskapta bikinibärare som t.ex. Tyra Banks i den annars banbrytande första framsidan för en afrikanskättad kvinna för tidningen Sports illustrateds baddräktsupplaga bär syn för sägen – hon kom tillbaka för en ny framsida 10 år senare, fortfarande (om inte mer) skön, men det där är inget som en normal, icke-retuscherad eller kroppsligt manipulerad kvinna någonsin kan leva upp till.
Burquinis
Man kan invända att hela det ovanstående resonemanget uppehåller sig i den västliga kultursfären och dess syn på kroppslighet, kommersialism och fritid. Så är det också. Andra samhällen har nämligen inte mycket att tillföra i denna diskussion, som inte redan harvats av Västerlandet tidigare i dess historia. Det är ur det perspektivet man bör betrakta sådant som t.ex den islamiska antibikinin, den s.k. burquinin, som det misogyna och reaktionära påfund det är. Ingen kulturrelativism i världen kan ändra det faktum att bevekelsegrunderna och skälen som framförs för detta heltäckande ”altervativ” till mer ledig badklädsel har över hundra år på nacken i en västlig kontext.
Här skall dock den gravallvarliga delen av saken inte vidare tröskas. Vad man nämligen kan slås av, när man betraktar malplacerat överexponerade kvinnor och numera även karlar i sina bikinis och speedos är att effekten också kan bli komisk. Om anakronismer, konstiga genrefigurer och några andra sådana knasiga avarter handlar nästa del om den malplacerade baddräkten.
***************************************************
För Andra inlägg på temat baddräktbärandets historia, se serien
Den Malplacerade Baddräkten
←Se den tidigare ” Den Malplacerade baddräkten del 2 – Baddräkten som ble FÖR praktisk”
Se nya inlägg i serien: ”Den Malplacerade Baddräkten (Del 4:1) – Baddräkter på vift i Orienten”→
———————————————————————
Bloggar och Hemsidor med bikinitema översvämmar nätet. Några som kom till nytta för detta inlägg var bl.a.
- Wikipedia:
- History Channel http://www.history.com/this-day-in-history/bikini-introduced
- http://www.getfrank.co.nz/lifestyle/fashion/the-history-of-swimwear
- http://tlc.howstuffworks.com/style/history-of-womens-bathing-suits.htm
- http://www.colourlovers.com/fashion/blog/2008/08/04/the-colorful-history-of-the-bikini
- http://news.globalintimatewear.com/FashionStyle/6823/14/Historical_Evolution_of_Bikini.html
- http://brazilbikiniblog.blogspot.se/2011/03/history-of-bikini.html
- http://www.fashion-era.com/swimwear.htm
- http://debyclark.blogspot.se/2013/02/vintage-bathing-costumes-swimwear.html
- http://en.wikipedia.org/wiki/Beach_party_film och http://en.wikipedia.org/wiki/A_Swingin%27_Summer
- http://www.norafinds.com/post/29620465235/then-swimwear
World War Z – Zombievärldskriget kommer
”World War Z” 1 timme 56 minuter Regi Max Forster Med bl.a. Brad Pitt, Mireille Enos, Daniella Kertesz
Den zombieattack som setts fram emot är äntligen här, med passande namn: Zombie-världskriget,
Som påtalades i en ” är det tänkt ulitmata i Zombie-apokalyptik som nu står för dörren, med jorden överflyglad av horder av zombies på varenda kontinent. Det är i och för sig inget nytt – på senare tid har i de flesta zombiefantasier från Stephen Kings ”Signal” ( tidigare recenserad här) via ”28 dagar efter”, ”I am Legend” eller TVs ”The Living Dead” det låtits förstå att de tomt stirrande köttätarzombierna gått hårt åt hela mänskligheten även bortanför den närmaste handlingen i berättelsen. Men detta har alltid varit randanmärkningar. I ”World War Z”, baserad på Max Brooks bok med samma namn står det faktum att hela mänskligheten står på utrotningens rand i förgrunden.
Brad Pitt gör den motvillige hjälten, FNs krigsbrottsutredare som sadlat om till familjefader. Likt alla andra fastnad med hustru och döttrar mitt i paniken på USAs östkust återvänder han till sitt jobb, och från FNs flyktingflotta tar han sig globetrottande till SydKorea, därefter Jerusalem och lutligen det lantliga Wales i jakt efter en ledtråd till vad det är man har att göra med.
Det är svårt att tänka sig en mer o-zombielik hjälte än Brad Pitt, men denne har tack och lov mognat som skådis sedan sin tid som bihang till sina magrutor. I ”World War Z” gör han sin ytterst mänsklige hjälte väl, mankänner med honom och hans närvaro håller ihop filmen.
Det behövs, för tyvärr är ”World War Z” osammanhängande bitvis, och knakar i fogarna rent berättarmässigt. Övergången från den första paniken och förvirringen, via sökandet efter ett motmedel och speciellt den avslutande tredje delen (som vilket undertecknad senare fått veta är helt omgjord efter att filmen egentligen ansågs färdig) anslår en ton som skiljer den från övriga filmen – och inte på ett speciellt bra sätt. Där filmen dittills haft en viss rytm mellan att skildra ett på-marken-perspektiv och ett mer övergripande sådant med mäktiga masscener, blir slutet mer av en katt-och-råtta lek i mörka korridorer av den där sorten som slasher-filmer kryllar av.
Dude – borsta tänderna
Zombierna är såpass välkända för alla att de knappast skrämmer någon i sig. Zombierna i ”World War Z” är av den mer biologistiska formen, dvs de bär på och utlöses av en sorts smitta, vilket för en film med vitt perspektiv som det här tar in element av Pandemifilm (se begreppet i t.ex recensionen av filmen ”Contagion”). Hjältens uppdrag är sålunda att försöka finna ursprungspunkten, samt en bot eller motmedel till den farsot vars slutprodukt är de bitande, dräglande zombierna. Att zombierna har ett föregivet naturligt ursprung reducerar i en mening deras mystiska väsen och gör dem kanske lite mindre främmande.
Filmen kompenserar dock detta genom att krama en hel del skrämsel ur just hur snabbt paniken utbryter i folkmassor -det är massans skräck som är det farligaste, den blinda paniken som förvandlar den tuggande, för all del farliga enskilda zombien till en skräckinjagande våg av tänder och fasa. Fast kanske lite väl vågig. ”World War Z” har s.k. snabba zombies, dvs zombies vars rörelseförmåga är obehindrad, och de är svårdödade men inte alls omöjliga att eliminera – en och en. I det här hänseendet bär dock specialeffekterna iväg med filmen när zombierna bokstavligen blir som en våg – då går det alldeles för snabbt, det räcker liksom inte att det är 100 000 zombies som kommer, de måste plötsligt röra sig snabbare än ett framrusande tåg. Det är helt onödigt.
Boken ”World War Z” är skriven som en slags serie rapporter, och skulle altid bli väldigt annorlunda på film – men även med det förbehållet måste man säga att filmen tappar extremt lite ur bokens olika beskrivna episoder och helt och hållet ändrar på en hel del – ibland till det bättre.
En bra sak är t.ex att man kastar den mesta nationella essentialism som präglar boken, där olika länders sätt att handskas med katastrofen används som ett tunt förklätt schablonmässigt utdömande av andra samhällen än den amerikanska. Här är katastrofen allmän och den enda som klarar av att knappt koordinerar de rester som är kvar är just det förkättrade FN. Avfärdandet av vapenmakt som ett verksamt sätt att bekämpa ett dyligt hot är också sympatiskt.
En av filmens bästa scener är när Israel, som trott sig säkert (och är det i boken) efter att ha uppgraderat den verkliga, existerande muren för att hålla palestinierna fångna i västbanken till en anti-zombie-barriär och som självgott jäser bakom sitt förmodade värn, överflyglas av Zombierna som krälar över medan de där inne gratulerar sig själva… Man kan undra om det inte finns en lätt syftning på verklighetens Israeliska mur där, men tyvärr är den inte helt klockren. Undertecknad och sällskap lämnade scenen med idén att sådana väggar inte erbjuder det de lovar – säkerhet, men det verkar som om vissa trott att filmen vill säga att problemet med väggen är att den inte är tight nog – även i verkligheten. Det är i alla fall snyggt och rätt omskakande gjort.
”World War Z” avslutar tyvärr med en antiklimax, ett slags ”öppet” slut som alltför tydligt skvallrar om att man hoppas på en uppföljare – måhända blir det mindre av en besvikelse om man betänker att det tidigt var tänkt att bli flera filmer (se http://en.wikipedia.org/wiki/World_War_Z_(film)#Sequels), men som del av en enskild film är den en besvikelse.
”World War Z” är inte en film förstås, för den som tycker hela grejen med zombies bara är fånig eller för de som helt står främmande för fantastiska scenarios och genrer. För den som har åtminstone en gnutta fantasimuskler utgör den ett vettigt försök att ta ett slags helhetsgrepp på den mytiska zombietropen, och som sådan har den vissa poänger och goda ansatser – även om flera av dessa inte realiseras på bästa sätt. Berättarmässigt är den rapp, man tröttnar inte under de nästan 2 timmarna, och rent filmiskt har den ett antal minnesvärda scener. Trots dess brister får den således Godkänt.
Indomitus Betyg
Medelbetyg för gott försök
Se fler filmrecensioner under kategorin Filmrecensioner /Movie Reviews /Critique
****************************************************
En liten kul detalj kittlingen med den totala katastrofen, berört här tidigare som katastrofporr (se inlägget ”Domedagen? Johannes uppenbarelse är en patetisk picknic…”), får ett utlopp med sådana här filmer – se t.ex att det finns variationer på temat med förstörda zombiefyllda städer för posters och bilder som just har inget med själva filmens handling att göra http://www.radiotimes.com/news/2013-05-31/see-your-capital-city-destroyed-by-zombies-in-posters-for-brad-pitts-world-war-z. 
Se London och Moskva ovan, nedan stormar zombierna Barcelona, Mexico City, New York, Berlin, Paris, Rom, Sydney och Rio de Janeiro
————————————————————————————-
- World War Z’s oficiella webbplats är http://www.worldwarzmovie.com/#
- Mer info om filmen och dess något struliga tillkomst http://www.imdb.com/title/tt0816711/, samt http://en.wikipedia.org/wiki/World_War_Z_(film)
- Diskussionen med det tvetydiga i att hålla fram inte bara Israels Mur mot västbanken, utan också Nordkorea som ett slags föredöme för att motverka zombieapokalypsen diskuteras i http://www.huffingtonpost.com/2013/06/26/israel-world-war-z-wall_n_3502076.html
- En post på nätet spekulerar i om inte orsaken till en förändring från boken, att Zombieplågan uppstår i Korea istället för Kina, gjorts för att stryka den kinesiska censuren medhårs, se http://www.flixist.com/world-war-z-being-changed-to-appease-chinese-censors-215268.phtml
Man of Steel – Stålmannen flyger (också) igen
Man of Steel, USA 2013, 143 minuter.
Regi: Zack Snyder,
med Henry Cavill, Amy Adams, Michel Shannon, Russel Crowe, Kevin Kostner, Diane Lane, Lawrense Fishburne m.fl.
Det är en fågel, nej det är ett plan, nej det är en rebooot på superbanan…
Stålmannen, Superman, den mest klassiske av seriesuperhjältar flyger igen i en lätt omtolkad version för en ny publik. ”Man of Steel” är ännu en i raden av s.k. reboots – en omtagning på en redan bekant historia. Den senaste filmen med den S-märkte hjälten, ”Superman Returns” från 2006, byggde fortfarande på den klassiska serien av stålmannenfilmner som gjordes efter 1978 då Christopher Reeve var den trikåbärande supersnubben.
Det var kanske oundvikligt – även om ”Superman Returns” var en rätt svajig film, var en av dess starkaste poänger att Stålmannen förr eller senare måste komma att betraktas som en slags Gud, en messiasgestalt. För det ändamålet utrustades han till och med en halvgudomlig son, avkomman till hans och Louis Lanes kärlek. Intressant och tankeväckande som det anslaget var, skulle det ha varit svårt att gå vidare på samma spår efter det.
Det är fördelen med en reboot: att man kan koncentrera sig på ett nytt anslag för figuren och dana den med en ny stämning eller bakgrund – i huvuddrag är sig saker lika, men med små nyansskillnader. I filmindustrins Hollywood har sådana omstarter den stora fördelen att man kapitaliserar på redan etablerade varumärken, varför andra kända figurer som Spindelmannen och Batman fått en sådan ”omstart” de senaste åren. Det är framför allt den såväl berättarmässiga såväl som publika framgången med den senare som antagligen spelat in när man bestämde sig för att börja om från början igen. Talande för detta är att Christopher Nolans roll som såväl manusförfattare som en av producenterna.
Om regissören Zack Snyder (från bl.a. ”300”) står för det visuella, har Nolan anförtrotts med att föra in ett mer allvarligt och mörkt stråk i den välkända storyn, precis som han gjorde i sin nytändning av ”Batman”-figuren med början i ”Batman Begins”. Inledningsvis verkar det som också ”Man of Steel” skall visa oss en delvis annorlunda Stålman, och det finns några ansatser i filmen som är nya, åtminstone för en Stålmannenfilm, även om de känns igen från de superhjältehistorier som främst Nolan tagit upp.
Viktigast är fokus på Stålmannens totala utanförskap och känsla av isolering bland människorna. Det framhävs genom en mängd tillbakablickar från en barndom som, fjärran från den 50-talsidyll som vanligen målas upp, är ensam och olycklig. Hans krafter framstår närmast som en förbannelse, och den unge Clark Kent rids av element av ambivalens, tveksamhet och känsla av att inte höra hemma . Efter styvfaderns död varndrar han en tid runt som en luffare, inkognito, utan mål och syfte för sina krafter, endast utrustad med en vag önskan av att leta efter sitt ursprung. Det där är vi möter honom, innan den ”nutida” handlingen tar vid.
Denna gång är det Henry Cavill, främst känd från TV-serien ”The Tudors” som drar på sig den röda capen. Det kan synas som en tacksam roll för enskådis med främst ett stiligt utseende för sig, för Stålmannen som figur är i sig tämligen träig: en ädel halvgud som är total övermänsklig i sina krafter samtidigt som han är någon slags helylleamerikan. I övrigt är det dock en mustig rollista – Amy Adams som Louis Lane, Michael Shannon som General Zod, Russel Crowe, Kevin Kostner, Diane Lane, Lawrence Fishburne med flera har några av de välkända birollerna. De bärande gestalterna är förstås alla män, och de främsta relationerna är mellan dem – även om det finns kvinnliga karaktärer som får viss tid, är det här en film av och med karlar och deras konflikter.
Tyvärr är dessa relationer, eller karaktärerna själva, inte speciellt avancerade. Det är inte utan att man saknar t.ex. Lex Luthor, en figur som här helt skrivits ur handlingen (fast han dyker säkert upp i ”Man of Steel 2”), både i Gene Hackmans och den mer demoniske Kevin Spaceys inkarnation. Eller Marlon Brandos gestaltning av Jor-El, den vise rymdfadern till Kal-El, jämfört med Russel Crowe som en uppiffad och mycket mer närvarande anfader. Att denne till och med, via brasklappen att vara ”nerladdad” för framtida bruk, tillåts springa runt och påverka handlingen direkt gör att känslan av mystik och bävan inför att Supermänniskan egentligen är en främmande utomjording försvinner, och ersätts av idén att jorden mest är ett slagfält för en redan föregående konflikt mellan tämligen klart onda (Zod) och goda (Jor-El) sidor.
Filmen lovar, och håller förvisso, en maffig visuell framställning, action och mäktiga scener. Möjligheten till nästan obegränsade specialeffekter och gör att man numera kan skildra sådant som strider mellan superstarka och kraftfulla motståndare fullt ut. Men som är fallet med många superhjältefilmer så riskerar allt vad nyanser och förbehåll att stryka med på köpet. Så fort Stålmannen får på sig sina trikåer och börjar agera klassiskt superhjälteaktigt rinner bakgrundens lovande konflikter och inledningens djupare personporträtt raskt undan.
De logiska och berättarmässiga inkonskvenserna är också för många för att bara borsta åt sidan. Som när den supersmarte krigaren/ledaren general Zod i ett utslag av mental härdsmälta försöker övertyga Stålis att ansluta sig till dem genom att visa det allra värsta som Stålis kunde tänka sig – en total utrotning av mänskligheten. Än mer övertydligt blir det när den katastrofala förstörelse som vi numera vant oss vid att se efter filmer som ”Independence Day” och ”2012” tar vid. Ett exempel ur högen är att när Stålmannen slåss mot den onde Zod, och man river halva staden, så är de hundratals människor som borde strukit med märkligt borttrollade – borde inte den så omtänksamme stålmannen brytt sig om dem? Men nej, inget får hindra specialeffektsfesten.
Nu är det kanske dock inte mest för den psykologiska trovärdigheten och den intrikata dramaturgin som man går och ser”Man of Steel”. Utan att överanalysera kan man säga att Stålmannen även efter sin nytändninge framstår som blekare än Batman, som film och som gestalt. Filmens teman från dess första hälft binds inte samman med upplösningen, och den svart-vita konflikten med onda svartklädda rustningsbärande skurkar med konstiga namn mot stålis och de goda amerikanarna ligger ljusår efter de moraliska konflikter och funderingar kring människans och samhällets väsen som Nolan mästerverk, den i superhjältegenren oöverträffade ”The Dark Knight” bjöd på. Allt som allt är det en underhållande två timmar och tjugotre minuter, men lämnar inga riktiga spår och känns inte inspirerande eller nydanande på något sätt. Även för undertecknad, som har en svaghet för superhjältar, kan betyget därför bara bli – med tvekan – godkänt.
Indomitus Betyg
Medelbetyg för gott försök
*****************************
Se fler inlägg om filmer under subkategorin
FILM/MOVIES
———————————————-
Allmänna fakta om filmen finns på http://www.imdb.com/title/tt0770828/ samt http://en.wikipedia.org/wiki/Man_of_Steel_(film)
Filmens egna hemsida på Warner Brothers sajt http://manofsteel.warnerbros.com/index.html#index.html?home&_suid=137282126343708106409926291462
All vår början bliver svår… porträtt i Kol och en retouch-extravaganza
Det första porträttet i kol på seriöst underlag mynnar ut i en orgie av ritande med datorns hjälp…
Vid årskiftet inskaffades det nya verktyget ritkol (charcoal) för att expandera våra kreativa marker, och saaaakta sakta med några få och små försök har dess bruk avancerat vår torftiga teknik… För några veckor sedan bestämdes att ett viktigt steg skulle tas – ett verkligt porträtt, som skulle vara snarlikt någon verklig, identifierbar person, skulle åstadkommas.
Så det så!
OK, men vem välja för mina fumlande försök? Inte någon som är mig alltför kär, det gör mig nervös… bäst vore någon som man vill lära känna bättre, få bättre grepp om, samtidigt som man är bekant med dess drag, så att man inte stirrar ihjäl sig på en fotoförlaga.
Det som kom till mig var ett återbesök hos en dam vars karaktär ännu växer fram bland rollinnehavarna i min berättelse: den visa och vackra Zoe, en dam av mitt fantasy-Konstantinopel Aracanea, vars utseende jag lånat från den legendariska Sophia Loren.
Hon spelade passande nog den bysantinska prinsessan Honoria, i ”Attila” (1954) en historisk film som tar upp den episod på 400-talet där bysantinarna gifte bort den kejserliga prinsessan med Hunnernas khan Attila för att avvärja en attack på Kosntantinopel (Anthony Quinn spelade den legendariske barbaren). Sophia var ung, hennes skönhet och sex appeal uppenbar, men kanske ännu inte riktigt utmejslad och fullmogen, men med några foton från filmen som hjälp kunde man i alla fall skrida till verket.
Så. Ett tjockt 160g ljusgult papper avsedd för oljekritor täcktes hela ytan med kol, så att den blev alldeles grågul. Några få linjer med mjuk blyerts för att markera ansiktets kanter och viktigaste element… Sedan var det bara att ta mjuk suddmassa och börja ta bort, sakta…
Det är en märklig teknik, det här att sudda sig ner genom den smutsiga kolytan. Istället för att skapa med linjer, med det mörka som när man tecknar, så är det mörka redan där, och man skapar med ljus, med högdagrar och mindre skuggade partier. Mjuk suddmassa, som har en liknande konsistens som tuggummi, kan vikas och formas till vilka skepnader som helst, så även små detaljer kan vaskas fram ur dunklet. Plötsligt är de där, och upplevelsen är snarlik att avtäcka något som redan fanns, som om man drog bort ridåer från något som väntade på en i skuggorna. Stomfern, eller smetstiftet som jag kallar det, fick bråda dagar när jag försökte få till de gradvisa övergångarna.
Jag fyllde i de högdagrar som jag visste att jag ville ha med en vit pastel-penna, och sedan kom jag inte längre… Jag noterade i efterhand att Zoe ser ut som en äldre Sophia än hon var i ”Attila” – kanske min undermedvetna önskan att understryka hennes intellektuella sida. Zoe är mycket bildad, och en allvarlig dam.
Det kände i alla fall inte som ett misslyckande för det allra första försöket med kol, även om effekten av papperets grova textur var irriterande tydligt, och vissa fel, t.ex i ögonens läge, var svåra att korrigera i efterhand. Men längre än så kunde jag inte komma. Eller?
Jag hade redan planerat att spara en svartvit version i datorn när bilden skulle scannas in. Mina pastelmarkeradehögdagrar fick mig att leka lite med ljus/bränn-verktyget i GIMP, och smetaren kom strax in för att korrigera mina klumpigheter och missar ochså ville jag bättra på juvelerna och… Det hela skenade förstås iväg, och efter dagars pulande och en total make-over, millimeter för millimeter, fann man sig skapande en närmast helt ny bild, med kolteckningen som bas men i övrigt handritad i datorn, om man kan säga så. Och vad som trädde fram var…
Det var en gaaalen utflykt i ritandets vägar det där – från det allra skitigaste och mest primitiva av alla medier, rena kolbitar, till att i praktiken teckna om den digitalt och virtuellt, om man så vill. Vilket även det var en slags första gång. Jag har manipulerat bilder många gånger, men aldrig så fullständigt. Det ger en viss tillfredställelse att se att det i alla fall finns en gnutta av förmåga där, och att det som jag skulle ha önskat och eftersträvat i porträttet av Zoe kan komma fram på olika sätt.
Kolritande är en bökig process, men har uppenbarligen sina löften- Jag har sedermera teckant lite snabbare och enklare porträtt och figurstudier i kol, och dessa kommer väl att dyka upp här på bloggen vad det lider…
*******************************************
Mer bilder på den vackra Zoe, inspirerad av Sophia Loren, finns i tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/zoe/
Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet
Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery
THE HOBBIT: En Oväntad Resa (?)
Eller kanske inte så oväntad…resan från att ”Shit, vi har en ny mäktig filmfranchise, hur skall vi krama mer pengar ur den?” till att man slet sönder den stackars ungdomsboken ”Bilbo, en Hobbits Äventyr” till tre mer än tvåtimmarslånga filmer är möjligen beklaglig, men knappast förvånande.
Bilbo skrevs som bekant av JRR Tolkien, ”Sagan om Ringens” skapare, och var den första berättelsen i vad som skulle utvecklas till hans unikt genomarbetade sagovärld Midgård. Den skrevs dock för läsning för och av barn från 10-årsåldern och uppåt, så historien är således inte alltför komplicerad. Bilbo är en Hobbit, dvs tillhörig ett folkslag av små människoliknande, fridsamma invånare i ett idylliskt och distinkt engelsk-aktigt landskap. Plötsligt en dag kommer trollkarlen Gandalf, en skum men inte helt obekant figur, och föreslår ett äventyr. Strax efter följer en posse av 13 dvärgar och våldgästar Bilbo. Varvid det framgår att äventyret ifråga är att ta tillbaka en skatt som stulits av en drake som ödelagt dvärgarnas rike Erebor. Snart nog befinner man sig på väg österut mot Ensamma Berget, en lång resa under vilken man stöter på alver, troll, vättar och andra onämnbara varelser innan det är dags för en konfrontation med draken. Under färden sätts ett antal politiska skeenden igång som mynnar ut i en stort upplagd konfrontation. Svek, mod och diverse hjältedåd samt magi och mystiska varelser kantar det rappa äventyrets väg. 
Den där berättelsen har alltså delats upp för att täcka hela 3 filmer. För att fylla ut den enkla storyn i boken har man också tagit med en del kringmaterial som Tolkien lämnade efter sig i de olika appendix och senare tillägg för vilka han var berömd. 
Först skall sägas att ”The Hobbit” är väldigt snygg. Scenbyggen, dräkter och konceptuell design bär samma anslag som LOTR. Filmningen, efterbearbetningen och de allerstädes närvarande specialeffekterna bildar en stark enhet, och ofta när det gäller att skapa ett visst utseende eller en vy, smälter de in i varandra otroligt snyggt och sömlöst – man tänker inte ens på att det är specialeffekter överallt i Erebor eller hos orcherna. För att inte nämna Gollum, Gollum, denna genialiska karaktär tillika vandrande effekt lyser upp varje ruta han är med i.
Att filmen är en estetisk pärla tar dock inte bort att svårigheten att fylla ut Bilbos kompakta och ganska raka story så att man kan motivera tre filmer är mycket påtagligt. Tyvärr framstår filmen som en slags pastisch på LOTR 1, inte minst på grund av den valda inledningen. Man traskar, man kommer till alverna där det pratas allvar, sedan drar man vidare, ner i underjorden och kommer sedan ut omskakade och råkar på en massa orcher som man får problem med. Känns bekant, eller hur?
Filmen dras med flera berättarmässiga problem. Ett är att dess inbyggda konflikter, som borde bestå av de motståndare och faror man stöter på under handlingen, fogas in i en mer episk skala som skall mynna ut i den världsomspännande kamp som utgör fonden i ”Sagan om Ringen”. Det funkar tyvärr inte helt väl. Den essentiella ondska som är Saurons funkar för den mytologiska skala som LOTR utspelar sig på med nazguler och Sauron som är en slags halvgud. Här är den dock bara närvarande antydningsvis, och när det mest är orcher som är fienden ställer man sig förr eller senare frågan varför de agerar som de gör, vilka motiv och syften de har osv, varvid svaret”för att de är Onda” känns mindre tillfredställande. Den bleke überorchen Azog, t.ex., liknades av en biobesökare med Darth Maul-i Episode 1″ av Star Wars-filmerna: dvs en potentiellt cool, men slutändan trist motståndare.
Sedan är det Peter Jackson. Dennes signum, att närmast tvångsmässig skruva actionscener flera extra varv dras här tyvärr så långt att det blir fånigt. Det tenderar till och med att skada berättelsen, som blir inkonsekvent. Se t.ex hur rädda dvärgsällskapet är för några få spejare i flmens första hälft; men sedan, när man är hos mitt i orchernas håla så slaktar man hundratals av dem medan man flyr. Samma sak med de enorma bergsjättarna – vad de än gör biter inget på hjältarna och det skapar en mättnad, en slags inflation i övermaxade actionscener och dödar mycket av den potentiella spänningen.
De scener som funkar bäst blir paradoxalt nog av ett lugnare slag, som när de allvarliga dvärgarna eller alverna talar om viktiga saker. Gestaltningen av dvärgarnas öde och varför de strävar efter att nå Erebor är inte alls dumt gjord – man sympatiserar med dem, utan att det blir för slibbigt. Gollum-scenen med gåtorna är filmens kanske största behållning – snygg, tät och nervig, med den skogstokie Gollum på en gång roande vansinnnig och avgjort farlig och otäck. 
Stundtals känns dock ”The Hobbit” ganska tungfotad. Det lätta handlag som är boken ”Bilbos” kännetecken är inte riktigt närvarande. Filmen känns ofta träig och försöken till humor för att lätta upp det hela känns sökta och ibland märkligt opassande. Det saknas en Pippin och Merry, eller ens en Gimli trots alla dvärgar, som kan tillföra en lite naturligt lättsam atmosfär. Att skoja till trollen funkar för den korta scen där de är med, men det räcker bara så långt. Resultatet blir en ”episk rulle med skämt av buskis-karaktär” som en fyndig betraktare uttryckte det.
Det har gjorts stor sak av att ”The Hobbit” visas i såväl 3D som i High Frame Rate, dvs med 48 bilder i sekunder för ökad skärpa. 3D-tekniken funkar bra och är snyggt genomförd, kanske inte i klass med ”Avatar”, men ändå. 3D är som av en händelse något överflödigt i stora miljöscener ur vinklar som gör att hjärnan ändå skapar känslan av djup. Det är orsaken till att gamla knep inom bion som ”forced perspective” fungerar. Det gör att 3D mest kommer till sin rätt på mellanlångt avstånd där man kan se att objekten står ut i relation till omgivningen. Det finns dock en fälla också här, den klassiska 3D-filmens fälla, att medvetet lägga in objekt som flyger mot betraktaren för att verkligen gnugga in att det minsann är 3D. Peter Jackson gör sig inte alltför ofta skyldig till det, men det händer. Irritationen över att tvingas bära de jävla glasögonen är också påtaglig – det där är en självförstörande grej för 3D, att eftersom man måste göra en sådan onaturlig sak så hakar man upp sig på det och sitter och letar efter ”3D’n” istället för att slappna av och ta det som en naturlig del av filmupplevelsen. 
Apropå den skarpa bilden har det sagts av många att den känns ”tv-mässig”. Undertecknad tror att det inte beror på tekniken i sig, utan på att den skarpa bilden gör att begränsningar hos ljussättningen blir tydligare. I ”The Hobbit” är detta tydligt nere i Baggershus, medan man inte alls tänker mycket på det i de stora utomhusscenerna. Men samtidigt skorrar det lite i kanten när man ser vissa saker på lite halvlångt sikt, som Radagasts kaninsläde ute i ödemarken, vars rörelser ser alltför tydligt CGI-aktiga ut i den skarpa bilden. 
PR-maskinen för ”The Hobbit” var ungefär lika subtil som Saurons horder, och filmen har enligt alla konstens regler hypats upp till nivåer där det alltid skulle bli svårt att förhålla sig objektiv till den, speciellt för en gammal tolkienfan. Förekomsten av de tidigare filmerna gör det ännu mer komplicerat – de tre LOTR-filmerna lyckades ju bra med att skapa en stämning som gjorde böckerna rättvisa och var vackert och berättarmässigt väl genomförda (Även om purister som undertecknad känner rasade iaf, och å andra sidan måååånga som inte läst böckerna förstod de där filmerna på ett mycket ytligt plan – men det är en annan diskussion). 
Det går nästan inte att ge en så pass snygg och minutiöst, och bitvis mycket sevärd, film underkänt- men den är verkligen inte lika bra som LOTR-filmerna, och en uppryckning behövs om inte nästa film skall kännas ännu mer som en upprepning och en transportsträcka av ens pengar till filmbolagen, utnyttjande ens nostalgi och skimret från de tre LOTR-filmerna.
Indomitus Betyg:
Medelbetyg för gott försök
————————————————————————-
Se info om filmen
- Filmens egen sajt – http://www.thehobbit.com/
- Den officiella filmbloggen http://www.thehobbitblog.com/
- The Hobbit Movie Blog http://the-hobbit-movie.com/
- Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/The_Hobbit_(film_series)
- IMDB http://www.imdb.com/title/tt0903624/
Läs boken ”The Hobbit”, eller ”Bilbo” på svenska, själv eller för barn. Det är en bra introduktion till Tolkiens sagovärld. Den finns överallt där böcker säljs.
- Om boken ”The Hobbit” se http://en.wikipedia.org/wiki/The_Hobbit
Förälskad i Marilyn
Den 5:e Augusti hade det gått 50 år sedan Marilyn Monroes död. För mig som för många andra hade Marilyn en speciell plats i hjärtat. En försenad hyllning till en verklig ikon som förkroppsligar kvinnlighet och skönhet.
Brist på internet under en vecka gör det litet sent påkommet, men värt mödan ändå.
Det var som 9-åring som jag såg en bild på den vackra, iklädd stassen till filmen ”River of No Return” om jag inte missminner mig, och en gitarr som rekvisita.
Men det var HON som drog min blick till sig. Affischen hängde i en numera nedlagd leksaksaffär i Gamla Stan, och var i naturlig storlek. Så jag såg Upp. På något… anmärkningsvärt. Något som överskred gränserna, och bröt sig ut från livets fåror som de dittills tett sig. Något som fick det att klicka på ett väldigt speciellt sätt i mig. Och jag förstod, med ens, när jag såg henne le där och följde hennes konturers färd… att det här med tjejer, damer, ja kvinnor alltså, det var inte dumt. Det var kanske det Finaste som fanns.
Sedan var ingenting detsamma igen.
Elise Karlsson skrev för några dagar sedan en intressant betraktelse över Marilyn i SvD (se http://www.svd.se/kultur/foralskad-i-marilyn_7377322.svd), där hon fokuserar på två av hennes mest kända filmer och de två olika sidor av henne som framställs i de: dels i Billy Wilders skruvade ”Some Like it Hot”(”I Hetaste Laget”) dels i den på hennes make Arthur Millers baserade manus ”The Misfits”.
Att se Marilyn är att vara förälskad i henne, jag kunde inte hålla med mer. Sedermera har jag sett de flesta av hennes filmer sedan barndomen. Något gjorde det troligen för min syn på henne och hjälpte att sätta hennes skönhet i ett vidare sammanhang att den första var just ”the Misfits”, den mest upprivande och naknaste, i själslig bemärkelse, av hennes filmer. Långt ifrån den glamörösa Marilyn får man här se en desperat kvinna, som gör uppror, skriker ut mot den råhet som mansvärlden uppvisar runt henne.
Stig Björkman hade också en betraktelse ”Marilyn såg den blyge killen i hörnet” i DN tosdag 2 Aug. Där han menar att Marilyn riktade sig till alla de som, dragna av hennes skönhet, icke desto mindre kunde se bortom den på en oskuld och allvar som låg under ytan.
Jag vet inte det, draget av önsketänkande i det synes mig starkt. Det var inte obetydligt att Marilyn var en vida djupare och mer sammansatt person än den glamorösa och sexiga ytan först gav sken av. Och att det fanns ett suggestivt och svårförklarat drag i hennes lockelse. Allt det, tillsammans med det tragiska ödet, bidrar till att skapa den mer komplexa bild av henne som gör att hon blir mytisk och mer betydelsebärande.
Men för mig är det viktigt att minnas det som verkligen sög mig in, alldenstund jag inte enbart fäste mig vid det.
Marilyn var vacker. Hon attraherade mig då, och än. Alltid.
Hennes kraft sprang och sökte näring i skönhetens kraft, den som berör själen och låter ana hur ljuvligt gudalikt skapt en människa kan vara. Hon var på en gång fångad, och fängslande. Hennes karaktär och sårade oskuld, hennes beräknade användning av sina attribut, det faktum att det både öppnade dörrar och också begränsade henne, vilket tydligt framgår av hennes ansträngningar att inte enbart vara vacker bröt aldrig mot det grundläggande – att hon var skön.
Och varför skulle det? Att desperat kasta sig runt efter något annat som alibi för att attraheras av Marilyn har ett drag av hyckleri kring sig, i alla fall, gissar jag, för de flesta heterosexuella män. Det är helt onödigt. Man kan hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Marilyn var en fascinerande skönhet, en skådespelarska att respektera och en komplex och intressant person. Hennes öde var en otrolig resa, djupt tragisk men fantastisk på samma gång. Så stark blev hennes av drömfabriken Hollywoods projekterade åtråvärdhet att alla ville, och många fick, en bit av henne. Alltför lite blev kvar för henne själv.
Snarare än att låtsas att det första ledet är en bisak bör man, menar jag, lyfta fram det med respekt, istället för att betrakta skönheten med den sexualneurotiska och kroppshatande tidigare, av religionen präglade synen på den yttre skönheten eller den krassa instrumentella syn på skönhet som parad med en ohöljd krämarinställning, tyvärr tagit över i våra dagar. Den som förvridit kroppsideal och så fjärmat den allmänna synen på vad som är en frisk människas kroppsform att man ibland hör Marilyn omnämnas som ”mullig” eller t.om. ”tjock”. Inte ens medeltida asketer hatar det levande människoköttet och blodet mer än de som håller sig med sådana idéer. 
Kanske är det en banal eller hopplös naiv önskan, att vilja att skönheten och allt som är vackert och talar till våra mest grundläggande instinkter och behov, inklusive kroppens och åtråns och den rena sinnliga hänförelsens, skulle betraktas inte som ting att äga, som så många ville äga och bruka Marilyn och hennes skönhet.
Utan som vad det är är – den levande manifestationen av att människan kan vara vacker till både ande, själ och kropp, och att det är ingen olyckshändelse eller motstridigt, att en ljuvligt attraktiv kvinna som Marilyn med sin anblick kan få en att ana kraften i det fysiska varat, i den existens som kan vara så skön, så eggande och så värd att betrakta och utforska.
Norma Jeane Baker / Marilyn Monroe 1926-1960
——————————————————
Se Marilyns Filmografi i IMDB http://www.imdb.com/name/nm0000054/ och Wikipedia artikeln om henne i http://en.wikipedia.org/wiki/Marilyn_Monroe
Det finns förstås otaliga biografier och böcker, för att inte tala om filmer om Marilyn – men Joyce Carol Oates berömda ”Blonde”, ironiskt nog en fiktiv berättelse men mycket nära baserad på händelserna i Marilyns liv, kommer enligt många närmast. Det är en mycket bra bok, även om den i undertecknads ögon fokuserar altför mycket på Marilyns status av offer. Trots allt var Marilyn också en djärv och ibland tuff kvinna – hon slet sig från Filmbolagets kontraktsslaveri, hon bildade eget produktionsbolag, och hon fann sig inte i sina begränsningar utan ville, och vågade, expandera bortom dem. Hon hade modet att våra sårbar och inte nöja sig med vad hennes yttre behag kunde ge henne utan ansträngningn. Hur många vackra människor kan säga detsamma?
Se Elise Karlssons tribute- artikel i SvD http://www.svd.se/kultur/foralskad-i-marilyn_7377322.svd
Lite fler hyllingar och åminnelser om Marilyn på hennes 50-årsdödsdag
- http://www.expressen.se/nyheter/sista-nakenbilden-pa-marilyn-monroe/
- http://www.bltsydostran.se/tv/index.php?catid=2531&mid=8D9CAE17
- http://tidningenkulturen.se/artiklar/film/essaeer-om-film/12552-marilyn-det-foerevigade-barnet-en-hummingbird–
- http://www.svd.se/nyheter/utrikes/stjarnans-dod-fascinerar-annu_7390866.svd
- http://www.vk.se/676836/50-ar-sedan-marilyn-dog?mobil
Bloggar
The Dark Knight Rises – Tredje gången gillt?
Efter den enormt framgångsrika och kritikerrosade ”The Dark Knight” var det så dags för den tredje och (förhoppningsvis) sista delen i Christopher Nolans tolkning av Batman-myten, ”The Dark Knight Rises”, och frågan på allas läppar var – skulle det bli en trött uppföljare eller en värdig avslutning för den hittills bästa ”nytändningen” av en superhjältemyt?
”The Dark Knight Rises” regi Christopher Nolan, med Cristian Bale, Michael Caine, Morgan Freeman, Anne Hathaway, Gary Oldman, Tom Hardy, Marion Cotillard med flera.
Efter att ha gett ny mening till Batman-figuren i ”The Dark Knight”, och de svåra och mörka händelserna i filmens slut då Bruce Waynes gamla flamma dog tillsammans med den desförinnan fallne idealistiske åklagaren Arthur Dent, har mångmiljonären lagt kostymen på hyllan och lever nu undangömt i sitt palats, riden av mardrömmar men viss i vetskapen om att hans dekadenta stad Gotham trots allt gjort en slags uppryckning. Allt det får förstås ett slut, för en ny skurk kommer för att terrorisera stadeni form av den muskulöst maskprydde och lätt Darth Vader-påminnande Bane.
Det imponerande gänget som fyllt rollerna innan, med den mörke och plågade Christian Bale som Bruce Wayne, tillsammans med kvalitetsaktörer som Michael Caine, Fary Oldman och Morgan Freeman, gör som vanligt ett proffsigt och seriöst jobb.
Här får de sällskap av Anne Hathaway i rollen som Catwoman, ett val som trots att man har diverse prinsessor och ingenuen i ”The Devil wears Prada” dansande för ögonen, fungerar oväntat väl. Anne lyckas göra sin kickande mästertjuv stilfull och lite gäckande och samtidigt moraliskt ambivalent. Och ser inte oäven ut i tight dräkt, som Nolan tack och lov avstår från att gubbsjukt panorera in dess knarrande läder i tid och otid, olikt fallet med stackars Halle Berry i hennes Catwoman-inkarnation.
Bane, filmen skurk, spelas av en muskelstinn Tom Hardy. Denne den mest fysiske av motståndarna hittills är dock förstås inte utan en master plan för att bokstavligen förinta hela Gotham City. Det är påfallande att skurkarna i Nolans ”Batman”-filmer riktar sig mot hela samhället – efter 11/9 2001 krävs storskalig ondska för att motivera att man drar på sig slängkappor och muskelharnesk, vanliga mördare och brottslingar räcker liksom inte.
En observant åskådare påpekade att dock vanliga människor är nästan helt frånvarande från denna film – medan i ”vanliga” träddemänniskor fram ”The Dark Knight” , i form av korrumperade poliser, eller bara som tilltänkta offer, så utspelas ”The Dark Knight Rises” helt och hållet på toppnivån – det är Batman, hans motståndare och sidekicks, vilka här inkluderar polisen. Resten av mänskligheten är bara en grå massa. Det ger en viss sur eftersmak eftersom skurken Bane, förvisso falskt, döljer sina avsikter bakom ett moln av revolutionär retorik. The Dark Knight Rises har på det sättet en mycket mer elitistisk bismak, där människorna reduceras till får och spelpjäser för vad som sker ovan dem, utan någon roll, utan några försonande kvalitéer.
Efter bara några få scener med Bane blir dock frånvaron av Heath Ledger, som ju stal showen som Jokern, mycket påtagligt. Eftersom Batman-karaktären själv ju gradvis avklätts sin mystik i takt med att han blir mer och mer bekant för oss, blir behovet av en intressant motpart desto större. Tyvärr växer Bane trots sitt väsande aldrig riktigt ut till att bli den skräckinjagande och kaotiska urkraft som Jokern var och som fyllde ”The Dark Knight” med en ny sorts mystik och spänning. Att man tillgriper en fusionsreaktor som apokalyptisk ”tickande bomb” blir också något av ett missgrepp – till skilnad från fallet med Jokern som faktiskt sprängde alla stans sjukhus och verkligen ingav fruktan vet vi att inte ens Nolan skulle låta hela Gotham City och alla miljoner gå upp i rök. Det är synd.
Rent teknisk är ”The Dark Knight Rises” mycket välgjord – de storskaliga scenerna, den sci-fi-aktiga teknologin, fotografi och allt som är filmens yttre gestalt är snyggt och välavvägt. Nya pryttlar introduceras i vanlig ordning, bl.a. en flygande ”Bat” – men olikt fallet med diverse ”3D”-filmer lägger man inte in fåniga effekter bara för att det går. Stridsscenerna ärvälgjorda, akrobatiken med eller utan teknisk hjälp hisnande. Ändå är det som om en lätt förlust av skärpan infinner sig, en brist på nerv i de återkommande ”Batman-slår-ner-ett-dussin-snubbar”-scenerna, där oavsett om det är han eller Catwoman motståndarna faller som käglor efter ett slag.
Christopher Nolan, till vilket mycket av hyllningen för den oväntat höga kvalitén på den nya ”Batman”-cykeln gått, gjorde det delvis svårt för sig genom att lyckas så fullständigt i ”The Dark Knight”. Trots att ”The Dark Knight Rises” är mer spektakulär är den i en jämförelse också plattare. Förutom vad som redan nämnts lider den också av en alltför svart-vit konflikt. I ”Batman Begins” var hotet inte så mycket kriminalitet och korruption som den övernitiska reningsiver med vilken Skuggornas Brödraskap ville statuera ett exempel. Den iskalle psykopaten i Heath Ledgers Joker-gestalt skärpte till det hela och förde in en dimension som sällan ses i superhjältefilm, mitt i alla spektakulär action – om det sociala kapitalet, om korruptionens väsen och svårigheten att konsekvent bestämma vem som är ”ond” eller ”god”. Det var en pessimistisk betraktelse som ändå ingav hopp.
Några posters för ”The Dark Knight Rises” i urval
”The Dark Knight Rises” förmår tyvärr inte leva upp till det. Filmen har flera bra scener, den är suggestiv, bitvis fängslande, nästan alltid välgjord. Men den sträcker sig efter för mycket, och lider som en följd av det av en obalans med en ganska långdragen starsträcka och dess andra halva där det känns som att mycket stressas fram, med några berättarmässiga klavertramp som följd. Trots att den slår länge och väl på sin stora trumma och sina föresatser lever den inte riktigt upp till sin fulla potential. Den är dock ett gott försök, och behöver alls inte skämmas för sig, trots att den tyvärr inte når upp till epitetet ”en intelligent superhjältefilm” som man kommit att förvänta sig.
Indomitus Betyg
Medelbetyg för gott försök
Med tack till Daniel och Patrik för en intressant diskussion efter förhandsvisningen
————————————————-
Se om ”The Dark Knight Rises” i IMDB och Filmens website http://www.thedarkknightrises.com/#
PROMETHEUS – Rymdmonster och Livsfrågor som spretar
Det är inte lätt att slippa alla spoilers som kringlåder en film som ”Prometheus”. Efter drygt en vecka av hört blundande och hållande av öron sägandes Lalalaaaa masade man dock iväg sig för att se på denna omsusade och emotsedda film av ”Alien”-regissören Ridley Scott.
”Prometheus” (2012), regisserad av Ridley Scott, med Noomi Rapace, Michael Fassbender, Charlize Theron mfl. 124 minuter. Skräck-Science Fiction. Filmad i 3D
Taktiken att inte veta något om filmen fungerade på ett positivt bra sätt. Den första chocken kom nämligen redan i biofoajén när det visade sig att filmen var en… 3D-produktion.
Stön. Inte igen (läsare av denna blogg vet att de flesta försök att änvända så kallad ”3D” inte setts med gillande här)
Men sedan kom nästa överraskning. 3D-tekniken i ”Prometheus” fungerar nämligen…riktigt bra, mycket bättre än på flertalet filmer som sökt använda tekniken sedan ”Avatar”. En kännare upplyser mig, och det framgår av lite research, att ”Prometheus” till skillnad från de flesta filmer som försetts med det undlyende ”3D”-epitetet i sin helhet är filmad med 3D-kameror.
Resultatet är givande. Djupet i bilden, med åkningar i stora berg, mäktiga rymdskepp, stora rum och annat passar för att förmedla stora avstånd och 3D-tekniken gör att man får en helt annan känsla för miljön. Djupkänslan är mycket realistisk och man kan själv fokusera på de olika planen i bildens djup. De stora salarna, landskapet, fordonen, hologrammen… allt lyfter från den ”platthet” man är van vid på ett omärkligt sätt. Man har alltså satsat på att göra 3D ”naturlig” och undvikit de fåniga fjanteffekter med saker som ideligen åker ut i bild mot åskådaren, som bara bidrar till att bryta illusionen.
En biobesökare uttryckte det bäst efter visning – ”Jag tänkte inte ens på det efter 10 minuter.” Det blir helt enkelt naturligt att bilden har djup. Ett klart fall framåt för användingen av 3D.
Överhuvudtaget är fotot och den mycket vackra och genomarbetade inramningen och scensättningen några av filmens stora styrkor. Sådan är Ridley Scotts känsla för det visuella, och han förnekar sig inte.
Tyvärr kan samma sak inte sägas om filmens handling. Det skall sägas att filmens historia redan från början lider av handikappet att kopplas ihop med ”Alien”-filmerna. Det skapar ett knippe förväntningar och en förförståelse av filmen som komplicerar relationen till betraktaren – skall man se filmen som en ren prequel, eller skall man se den som en slags bihistoria som utspelar sig i samma universum som ”Alien”, fast med ett helt annat anslag?
Den här motsättningen har tyvärr byggt in i filmens gestaltning som spretar åt främst två håll.
Den ena historiebågen drar åt vad man kan kalla Existenciell Science Fiction. Kanske bäst företrädd av filmen 2001, är det berättelser där man i en framtida värld ges möjlighet till insikter och utforskning som vi saknar, samt att ställa de stora frågorna om begynnelsen, om existensens natur, om människans plats i universum och så vidare. Science Fiction-inslaget, speciellt temat med en färd, ger en möjlighet till kammarspel där de här sakerna förtätas. Tyvärr förlorar det existensiella inslaget mycket av sin udd ”Prometheus”, helt enkelt för att den skrivs så tydligt på publikens näsa. Istället för att lita på berättelsens inneboende mystik eller karaktärernas inre drivkrafter som en Stanley Kubrick, låter Ridley figurerna prata om Gud, livet, universum och allting i tid och otid på ett sätt som känns påklistrat.
Den andra huvudriktningen i filmen är det bekanta Thriller/skräck-anslaget. Hur den artar sig i Alien-filmerna är bekant, men tyvärr också ett problem för denna film. För vi vet ju vad som väntar. Chansen till överraskningar är minimal. Här kommer dock det mer existensiella eller kosmiska anslaget in och försöker ge filmen en spänning av ett annat slag, där de slemmiga rymdmonstren har en given plats. Men ack, det fungerar tyvärr inte riktigt. ”Prometheus” är, av flera skäl, aldrig riktigt skrämmande.
Det mystiska draget i filmen tar sig inte riktigt, och har dessutom ett helt annat tempo, en annan stämning än de delar som skall vara skrämmande. Känslan av att vi vet precis vad som skall ske, och av upprepning, släpper aldrig riktigt. Betraktar man ”Prometheus” som ”för-film” till Alien-mytologin fungerar det, men såg man den helt för sig själv skulle man inte kunna låta bli att tycka att många uppslag inte alls får komma till sin rätt. Inklusive rymdvarelserna själva. Deras design och utseende går i de fotspår som lades ut av H.R.Giger, ”Alien”-monstret och lookens berömde upphovsman, och är intressanta – men ack så bekanta. Och det är svårt att överrumpla när allt är så bekant.
En annan sak är att många av de mer skrämmande scenerna känns som ditlagda för att de skall vara med bara för att, de tillför inte så mycket till den större handlingen.
Som till exempel när den kvinnliga huvudpersonen (spelad av Noomi Rapace) blir befruktad med en alien som hon tar bort med en modern medicinsk maskin (vart fanns den tekniken i ”Alien”-filmerna som utspelar sig ännu längre fram i tiden?). En scen som kunde varit riktigt rafflande men som stressas fram så att vi inte hinner känna någon riktig spänning. 
Att Noomi omedelbart bultas ihop efter att ha fått en handbollstor bit av sin mage bortsliten och därefter är lite öm men i allt väsentligt fit for fight för att kunna fortsätta filmen drar ner trovärdigheten en smula.
Filmen saknar som sagt inte förtjänster. Förutom fin visualisering och 3D-teknik finns här bra skådespelarprestationer, dels från huvudrollen där Noomi Rapace gör en bra handlingskraftig-men-mänsklig-hjältinna, en värdig arvtagare till den ikoniska Ripley i Sigourney Weavers gestalt. Noomi verkar ha fått fart på sin internationella karriär, och man ser henne gärna i sådana här roller.
Dels, och kanske än mer, briljerar Michael Fassbender, som gör en mycket bra tolkning av den obligatoriska androiden i filmen. En varelse som nästan är mänsklig, men vars instrumentella och logiska syn på saker ges ett lätt sinistert drag utan att hemfalla till steroetypen av den Onda Roboten.
Även Charlize Therons figur, som får stå för de mer kalla och själviska intressena bland protagonisterna, är mindre svartvit än de ”bolagets” män som bebott Alien-filmerna och saboterat för hjältinnan i Ripleys gestalt. Den rollen även kunde gott ha fått ännu mer kött på benen – även här kommer bristen in med trådar och figurer som inte riktigt tillåts utveckla full kraft och istället pressas in i ett slags snabbspår.
Prometheus är alltså ingen riktig fullträff. Filmen lovar mer än vad den håller, de många trådar som tas upp nystas i många fall inte upp, den lider av motsättningar i sitt tempo och berättande som inte gör den fullödig åt något håll, utom rent visuellt. Det är synd. Filmen är dock sevärd. Ett medelbetyg, i sammanhanget något av en besvikelse, delas ut till ”Prometheus”.
Medelbetyg för gott försök
——————————————————————–
Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Prometheus_(film)
IMDB http://www.imdb.com/title/tt1446714/
Filmens egen sajt http://www.prometheus-movie.co.uk/
En sidonot om Feministisk läsning av Alien-filmerna.
Alien-filmerna har sedan sin begynnelse varit omgivna av en otrolig diskussion kring sexualitet och könsfrågor. Det verkar som den mer navelskådande feminismens tänkare (tyvärr) så till den grad hakade upp sig på att Ripley i Aliens var en kvinna att de aldrig riktigt kunnat lösgöra sig från att leta fallossymboler och mer långsökt symbolism i filmerna, som om de vore traktater kring könsfrågor snarare än kommersiella projekt med underhållning i siktet. Det blir lätt överspänt, som framgår av t.ex. blogginlägget http://opinionessoftheworld.com/2012/06/13/is-prometheus-a-feminist-pro-choice-metaphor/, bara en i strömmen av sådana kommentarer. Den här diskursen ligger som en skugga även över svenska diskussioner som den som utbrutit i SvD med anledning av två artiklar kring ämnet (http://www.svd.se/kultur/understrecket/episk-kamp-mot-moderligt-rymdmonster_7211457.svd och http://www.svd.se/kultur/rymden-behover-fler-kvinnohjaltar_7244821.svd). Kära med-feminister, slappna av. Själv ser undertecknad fram åt att se en action/spänningsfranchise där man åter, efter magplasket med ”Alien vs Predator II” kan räkna med att se kvinnliga hjältar kicka rumpa och samtidigt porträttera actionhjältar med en mer mänsklig och trovärdig touch än vad majoriteten av manliga dito klarar. Mera sådant.
Iron Sky – Rymdzeppelinare, Sarah Palin och ”Heil Kortzfleisch”
År 2018 återvänder amerikanarna till månen och nedstiger på dess mörka baksida för att staga upp presidentens opinionssiffror, och vad de hittar är… övervintrade nazister?
Finsk-Tysk Science-Fiction-komedi 2012. Med Julia Dietze, Götz Otto, Peta Sergeant, Udo Kier mfl.
Så ser i korthet upptakten till den Finsk-tyska filmen ”Iron Sky” som enligt uppgift skall ha kommit till de finska upphovsmännen i en dröm…(en som föregåtts av skapliga mängder Koskenkorva kantänka).
”Iron Sky” är en rätt knäpp historia, som byter ut anfallande aliens av vilka bioduken på sistone fyllts, med de ondaste men också tacksammaste driftsobjekten i historien, nazisterna.
På ett sätt står sig ”Iron Sky” väl i jämförelse med de senaste årtiondenas s.k. ”parodier”. Parodier på genrefilmer har förstås funnits länge, tänk bara Mel Brooks filmer, Monty Pythons produktioner eller den hysteriska ”Space Balls” som var så skruvat sjuk och inte duckade även för de knäppaste skämt att det blev befriande. Men alltifrån ”Den Nakna Pistolen”, då konceptets fördämningar helt släppte, har många mindre lyckade varianter släppts som egentligen inte parodierar utan som rakt av kalkerar en eller flera filmer och stoppar in lite skämt av varianten ”halka-på-bananskal” för att dölja att man inte har några som helst egna idéer… (se ”Scary Movie”-filmerna, ”Meet the Spartans” med otaliga andra).
-Vafan skall man kalla det, travesti? Parodi?
-Det är mer en satir…
-Vi säger väl Satir då…
diskussion i biofåtöljen vid visning
Iron Sky” ställer sig inte i plagierande fållan. Det är en satir med klara parodiska inslag med sikte på bl.a. ”Dr Strangelove” och aliens-anfaller-filmer som ”Independence Day” samt förstås driver med nazister. Men den spinner en egen historia och bygger inte scen-för-scen på sina förlagor, även om en och annan scen, som när reklamgurun Vivian Wagner skäller ut sina underlydande i Hitler i ”Undergången”-sti, är direkt dragna från en andra filmer.
– Heeeil Hitler!
-Sluta med det där! Heil Kortzfleisch heter det!
(PANG PANG SPARK SPARK)
-Jag antar att det heter ‘Heil Adler’ nu…
om titulatur för Ledarhälsning, befälhavare Adler och Månführern Kortzfleisch
Humorn skulle ha kunnat lida av att enbart baseras på ett enda skämt – och visst finns det ett sådant element, men man lyckas faktiskt ändå variera sig lite med skojigheter av typen drift-med-ikoner. Man driver inte bara med nazister, utan rätt konsekvent med Sarah Palin, med Obamas kampanj för presidentskapet, med rymdprogrammen, med Apple… Alla skämt funkar inte och det är rätt taffligt ibland, men några är rätt kul, som i motsvarande Förenta Nationerna där det skojas friskt med jänkarna, Nordkorea och… Finland, ”den enda nation som inte i hemlighet beväpnat sin rymdfarkost” (hehe, bara själva tanken på att Finland skulle ha ett eget rymdskepp är ju lite småkul).
En sak som man kanske saknar lite är en förklaring eller bakgrund till filmens absurda premiss – hur fan kom nazisterna till månen och etablerade sig där? En fånig James-Bond-superskurk-förklaring till det knasiga skulle räckt, men här får man faktiskt ingen förklaring alls. En miss, eftersom filmen rätt klart bygger utifrån de många, delvis konspiratioriska idéer som funnits i svang sedan andra världskriget (och underblåst av bl.a. Goebbels i nazipropagandan), på att nazisterna var i besittning av hemliga ”supervapen” och tekniska landvinningar.
Filmen gör rätt vitt bruk av specialeffkter, men dessa ärr väldigt ojämna – vissa, som rymdstridscener och allmänt allt där miniatyrer använts, är tämligen och ibland oväntat välgjort. Annat, som simuleringarna av låg gravitation, och faktiskt överraskande nog, explosioner, inte alls så bra. Allt handlar om budget antar jag, och ”Iron Sky” klarade faktiskt sin budget delvis med hjälp av sina fans – vad jag förstår kommer något i stil med en tiondel av pengarna direkt från insamlingar från privatpersoner.
Ifråga om skådespelare är den här filmen befriad från stjärnor, förutom kanske Udo Kier som minnesgoda känner igen som skurk i kända filmer som ”Blade” mfl – men annars är det diverse nya och mer obskyra ansikten, företrädesvis från TV, som kommer fram. Skådespelarinsatserna stapplar sig fram, överspelet är ibland monumentalt och har ett par pinsamma lågvattenmärken, men det gör kanske inte så mycket i sammanhanget… oftast.
”Iron Sky” lider egentligen mest av att den spretar lite väl mycktet. Den försöker ständigt ha glimten i ögat, men ibland är det tydligt att man eftersträvat verklig spänning – utan att man bibrigants känslan av att här kan allt ställas på ända. Den som vill ha spänning och konsekvent action gör bäst i att söka sig annanstans, men ”Iron Sky” funkar som popcornfilm för att dra på smilbanden, och med tanke på hur otippat den kom till är det ju rätt roligt att en sådan film alls kan göras. Dessutom är det tveksamt om Hollywood i dagsläget skulle klara av att t.ex. låta nazisterna tala tyska, eller skoja till det med den rätt hädiska stil som ändå genomsyrar filmen, och som mer än lite tydligt drar paralleller mellan nazistisk ideologi och amerikansk höger av det evangeliska och mer extrema slaget som tyvärr allt mer dominerar det republikanska partiet. Filmens slut, som inte skall avslöjas, är också lite småkul med en blinkning till ”Terminator”-filmerna utan att bli för allvarlig.
nazistiska motiv är så pass ikoniska att de i sig blir skämt utplacerade på oväntade ställen – som framgår av lite posteridéer för ”Iron Sky” nedan
Att filmen inte är längre än en timme och 33 minuter är i sammanhanget ett plus – filmen har heller inte så mycket större aspirationer än att roa och twista till vad som är för alla bekanta symboler och kulturella ikoner.
”Iron Sky” får ett svagt, men ändå, medelbetyg för en och en halv timmes småkul försök till satir. Någon ”Dr Strangelove” för 2010-talet är det defintivt inte, men ett par skämt, vissa kul scener, och undertecknads svaghet för Sci-Fi, politiska skämt och nazipastischer drar upp det hela från ”underkänt”.
Medelbetyg för gott försök
——————————————————————-
¨Iron Sky” Oficiell filmsajt http://www.ironsky.net/site/
En Passionerad Påskpiskning?
På grundval av påskhögtiden, och för att det är en film som jag ofta återvänder till… en liten tillbakablick på ”The Passion of the Christ”.
Berättelsen är förhoppningsvis bekant. I det romerskt invaderade Galiléen för litet mer än 2000 år sedan börjar en snickare predika ett delvis reformerat judiskt religiöst budskap, och får ett visst följe. Det här orsakar oro i olika kretsar av samhället, och det slutar inte väl för snickaren, som till slut finner sig hånad, torterad och uppspikad på ett kors.
Över tusen år senare hade den legendariske snickarens religiösa budskap bildat basen för en stor religion som dominerade västerlandet, och berättelserna om hans tortyr och kvalfyllda sista timmar kommit att bli en central och symboliskt laddad rit inom den s.k. romersk-katolska kyrkan. Diverse självspäkare fäste i processioner och andra rituella sammanhang särskild emfas på temat med snickarens plågor och tortyr som en slags rening och avståndstagande från den fysiska verkligheten och kroppens föregivet låga och smutsiga natur.
Det här draget kom att få ännu en skjuts och förstärkas efter den i historien oöverträffade massdöd som drabbade hela den civiliserade världen på 1300-talet – den s.k Digerdöden eller Stora Pesten (eng. Black Death). Lidande och död kom därefter att få en central mättad och överspänd betydelse i ett svårt traumatiserat religiöst samhälle och hänsyftades tillbaka på Kristuspassionen och de sista dagarnas lidande, något som inte sällan kom att anta märkligt sadomasochistiska anstrykningar som fortlevt ända in i våra dagar.
Intro en moraliskt tämligen anfrätt halvalkoholiserad och fundamentalistiskt kristen Hollywoodpersonlighet, en potentiellt saftig publik av obildade men trosnitiska kristna och en allmänst sensationalistisk kultur och voilá: en succé och en filmsnackis är ett faktum.
Mel Gibsons ”The Passion of the Christ” handlar alltså om den berömde snickaren Jesus ”Kristos” (”den smorde”), som den grekiska transkriberingen av hans namn kommit att bli.
nutida flagellanter
Filmen, med Jim Caviezel i titelrollen, fokuserar nästan bara på de sista dagarnas tortyr och död av nämnde protagonist, i en orgie av självspäkning och förakt för köttet i en märklig och uppeldad kombination med frossande i köttslamsor, blod och stön av smärta som en medeltida flagellant skulle finna helt och hållet bekant.
Även antipatin mot den judiska miljön i vilken Jesus, som ju själv var jude, verkade i, skulle också varit helt i linje med en 1300-tals flagellants världsbild.
”The Passion of the Christ” väckte mycket motstridiga känslor efter sin premiär 2004. Å ena sidan entusiastiskt bifall, men också en berättigad diskussion och avståndstagande från många för hur berättelsen om Jesus-figurens sista dagar gestaltades. Här skall för enkelhetens skull tre invändingar ur högen dras fram.
Porträtteringen av det judiska högsta rådet av skriftlärda (sanhedrin) och deras anhängare är svårt antisemitisk och präglad av teorin om ”blodsskuld”, dvs att det judiska folket bär ett slags kollektivt och evigt ansvar för avrättningen av Jesus den Smorde. Det kan vara värt att notera att den här teorin om judarna som ”Jesusmördare” lett till mordet på oräkneliga judar sedan dess i diverse progromer och bildar en direkt länk till nazismens antisemitism.
Porträtteringen av romarna är svårt inkonsekvent och ohistorisk och präglad av den katolska kyrkans uttryckliga önskan att avlasta ansvaret för Jesus död från de ansvariga romerska myndigheterna – Kristendomen hade ju det romerska riket att tacka för sitt genombrott som religion, i och med att det blev det romerska imperiets statsreligion efter kejsar Konstantin.
Pontius Pilatus, som till skillnad från Jesus själv är en belagd historisk person, var en brutal och tämligen okänslig ståthållare i typisk kolonial romersk stil. I denna film dock porträtterad som en själfull och sofistikerad gentleman ansatt av moraliska och existensiella funderingar. - Vissa lätt bisarra inslag, som ett par lätt psykedeliskt inspirerade sekvenser med Judas, och också den märkligt androgyna gestaltningen av Satan i filmen liksom den klart osympatiska framställlningen av barn.
Frossandet, det perversa närkikandet i att se en människa plågas och torteras till döda, de lång närbilderna och åkningarna, den beslutsamhet det innebär att låta blodsplatter träffa linsen som om man filmade en verklig tortyr. Mer än en biobesökare drabbades av äckelkänslor, och även religiösa personer kände sig illa berörda av denna uppvisning i sadism och lidande.
Sistnämnda kan tyvärr inte dölja det faktum att fundamentalistiska kristna flockades till biograferna för att se filmen, inte sällan på anmodan av sina pastorer. Det bär syn för sägen, att porträtteringen av en människa som utdraget torteras ihjäl väckte helt andra känslor av andakt och bävan hos dem.
Det här är en film som gör mig djupt kluven.
Första gången drabbades även jag av dess välgjorda yta och den verklighetstrogna iscensättningen. För en autenticitetsgalning som undertecknad utgör figurer i nitiskt realistiska och tidstrogna kläder, samt detta att alla talar de samtida språken (även om man kan undra lite över frånvaron av antik grekiska, ett troligare medium i kontakter mellan folk från mellanöstern och romare) en svår lockelse. Jag hade också hört talas om Mel Gibsons svårigheter med att få filmen gjord, och förväntade mig inte en så pass bastant produktion. Man var motvilligt imponerad. Men detta föll undan vid efterföljandet tittar, faktiskt redan samma kväll, och det som kom i förgrunden var de andra och mer problematiska intrycken.
Som en fan av den undersköna Monica Bellucci är det förstås med en märkligt blandad förtjustning som man ser henne som figuren Maria Magdalena, oaktat att hon förstås är osannolikt vacker även med den tidens ickesmickrande vestiment.
Generellt är det för övrigt just scenerna med de två Mariorna, modern och Magdalena, som är de som ännu väcker viss genklang hos mig. Det är rörande, den enkla men slagkraftiga porträtteringen av t.ex en moders kärlek och omsorg om sitt barn.
Men dessa scener stärker också mitt avståndstagande från filmens budskap, och den omänskliga moral som vidlåder hela mythosen runt Kristus. Den Gud som tycker sig kunna kräva den här människooffret – och själv delta, om den tossiga treeninghetsläran är något att gå efter – och den sjukliga iscensättning som skall få betraktaren att se detta som något sublimt och heligt. Kristendomens centrala dogm, människooffret som renande och försonande akt mellan Gud och människa, framstår här som det nakna och perversa påhitt det är för var och en som har ett uns empati.
På ett märkligt sätt har The Passion of the Christ ändå blivit en film som jag återvänder till. Just iscensättningen av tortyren är så pass realistiskt och kväljande att jag kommit att använda mig av den som referensmaterial, bl.a. för den tortyr som drabbar två av protagonisterna i min berättelse, en av vilken också har vissa drag av Jesusgestalt. Men väl att notera, inte som något sublimt eller transcendent, utan som det traumatiserande övergrepp som det är.
Noteras kan också filmmusiken, som också väckt viss irritatíon, en som dock är lite malplacerad. John Debneys filmmusik har med rätta anklagats för att vara bombastisk, men det är att missa poängen. Det är meningen att den skall vara det, och den ligger helt i linje med filmens läsning av de omtalade händelser som porträtteras. Det är dit som kritiken måste riktas – annars är man bara en som både vill ha den blodiga jesuskakan men blunda för den överspända teologi som kommit att vävas kring de frånstötande delarna av berättelsen. Jag måste säga att jag gillar John Debneys musik, och använder den, fast för att sätta ljud till krig och naturkatastrofer… (som ”Resurrection” nedan)
Några fler bilder från filmen
Det slutgiltiga omdömet för den här filmen är ett lätt otillfredsställande Medioker. Snyggt genomförd och några guldklimpar mer än vägs upp av dess budskap och tortyrvouyerism
Medelbetyg för gott försök
——————————————————
För mer info om filmen se http://www.imdb.com/title/tt0335345/ och http://en.wikipedia.org/wiki/The_Passion_of_the_Christ. Filmens egen site är http://www.thepassionofchrist.com/v2/index.html
Inspiration från filmposters och den sköna Rebecca för en kvinnlig antihjälte
Ett räddande av arbetsdatorns filer ger skäl för att fira och möjlighet att ägna tid åt att fila på en skön men fruktansvärd uppenbarelse, den vackra Kati sådan som hon kommer att framstå när hennes själ vänts från ljuset efter inkvisitionens tortyr.
Det såg inte bra ut ett tag där – i en vecka verkade det som om alla bilder med henne, många fler än vad som postats här, skulle vara räddningslöst förlorade. Det är skäl för stor glädje att så inte är fallet. Så fortsättningen på diverse funderingar kring barnsoldater och KONY 2012-kampanjen får vänta.
Rebecca i början av sin tillgymning, sent 80-tal
Kati är den mest genomarbetade av de kvinnliga karaktärerna i min berättelse, med kompletta bildsviter och hela sin livsberättelse från födsel till död beskriven och illustrerad. Min musa, och sinnebilden för Katis utseende, är den amerikanska fotomodellen, b-filmskådespelerskan och stridskonstutöverskan Rebecca Ferratti, vars skönhet och kick-ass-framtoning inte nog kan prisas. Hennes egen kroppsliga framtoning har kommit att förändras med åren, från en påtagligt slank men vältränad till mer och mer styrketränad och bodybuildad.
Det där inspirerade mig under en tid att ägna uppmärksamhet åt den förändring som Kati-karaktären genomgår efter att inkvisitionen torterar henne henne i min berättelse, en traumatisk vändpunkt i hennes utveckling som leder in henne på en våldsammare och mörkare väg. Frågan är hur hur man kan illustrera den inre omvandlingen skulle kunna tänkas avspeglas i hennes uppenbarelse.
Yngre Kati stående se inlägg https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/02/15/lite-puss-o-kram-sa-har-efter-alla-hjartans-dag/
I sin mer utvecklade skepnad blir hon dock ännu mer muskulös. . Det får henne att se lite mer…liksom satt ut, mer maskulin och kantigare, trots att de grundläggande proportionerna förblir desamma. Den underliggande slanka och välformade kroppen är där, men med några små förändringar, väl baserade på vad som är effekterna av stenhård träning, markeras att här har ett skifte skett i inriktning av kroppens bruk, bort från ritt och vad vi skulle kalla intensiv men normal motion, mot en mer instrumentellt inriktad kroppsform. 
Liksom ett annat sätt att bära upp det. Det är svärdet, kampen och en ny mordiskhet som sätter avtryck där, och en ruvande, mer tillbakahållen hållning. Den unga Kati hade ett livligt och intensivt uttryck. Jag ritade henne nu som inte alls utlevande, mer dyster och kall i hela sin persona.
Efter att en vettig skiss i mjuk blyerts (2H-2B-4B) mejslats fram jobbade jag fram varianter och arbetade med skuggorna, svärtan och anatomin i GIMP för att se var skuggorna hamnade bäst och hur kontrasten borde uttryckas. Jag hade tidigt bestämt mig för att föra över den mjukt skuggade och måhända mest realsitiska varianten över till en mer uttrycksfull form, med tuschning.
Med själva den kroppsliga strukturen bestämd kom den nya tuschpenseln väl till pass för att med användande av stark svärta och korsade streckade skuggor trycka än mer på starka kontraster, passande för en mörkare och mer olyckbådande gestalt, men som förhoppningsvis ändå har en länk bakåt, till feminin kropp och ett slags kvarvarande minne av mjukhet och rondör som inte bara är hårda muskler. Det var en övning som vanligt, och brytande av ny mark, men en som nu känns mer bekväm.
Under arbetet med tuschning kom jag att tänka på en diskussion om filmposters och vad de skulle kunna tänkas uttrycka som låg färskt i minne efter några inlägg på ämnet (se t.ex. inlägget om filmposters här). En filmposter och film vars aktier står högt hos mig, Brian de Palmas ”Scarface” med Al Pacino i en av sina mest minnesvärda roller, smög sig in , och som inspiration men mest av allt en slags tribute, monterade jag bilden för att efterlikna den svart-vita postern av Al Pacino.
De två fälten uttrycker dels en starkt renodlad idé, dels den svarta och vita sidan hos protagonisten, i filmen som hos Katis plågade karaktär. Jag kompletterade själva figuren med de talrika ärr som hon bär efter tortyr, som hos henne som framstår som ett märke, likt de hos hennes älskare och antagonist Yakanes kropp, på vad hon varit med om men också på den nya orienteringen mot lidande och smärta i hennes varelse… Jag körde också bilden genom ett filter som får den att se ”fotokopierad” ut, lite mer skitig och mindre perfekt, med vita fläckar i de svarta, och jobbade in den svarta panelen med skuggpartierna på den högra sidan…
Som en blandning av ingivelse, övning och en utflykt i hur man jobbar med uttryck och kroppsspråk var det en bra upplevelse. Datorn Obseqium är död, men Kati och de andra bilderna i den, lever.
*************************
Det här inlägget slutfördes med soundtrack-musik, en personlig svaghet, och Globus – Diem ex Dei från albumet ”Epicon” kändes extra passande för Kati
En bild säger mer än 1000 ord – Om Serendipitet, oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 2
Del två av en liten betraktelse över upphovsrättsövertramp, eget skapande och filmposterns estetik.
Serendipitet (f. eng. Serendipity) är ett av mina favorituttryck. Det betecknar en upptäckt eller nydanande idé som påkoms oplanerat, eller av olyckshändelse.
När jag recenserade filmatiseringen av Stieg Larsson-romanen ”Män som hatar kvinnor, ”The Girl with the Dragon Tattoo” trampade jag, som redovisats i föregående inlägg, in i ett gränsland vad gäller upphovsrätten. Man får redovisa vissa bilder, men inte alla. Det finns en citaträtt, men bolagen skulle helst vilja toppstyra det där. Och så vidare.
Men serendipitin var att en av bilderna var en spännande doldis. En fotograferande och bildbehandlande privatperson gjort en egen filmposter på filmens tema som del av ett slags studieuppgift, och när jag kastade ut mitt lilla nät efter bilder för att illustrera mitt inlägg kom hennes med tillsammans med filmbolagens egna material. Hon, för det är en en hon, en fotograf med signaturen Beckiuzz, har huvudet på skaft och fick syn på sin poster i mitt inlägg, där den var kopplad till en kopia i min blogs databas…. Mån om sina rättigheter, som sig bör, bad hon mig först att ta bort den från inlägget.
beckiuzz poster - baserad på självporträtt, se http://www.flickr.com/photos/beckiuzz/6519923039/in/photostream
Självklart, det är ju helt och hållet hennes skapelse att förfoga över. Bort med den. Men…
Men episoden kittlade min galna hjärna. Man har inte tiotusentals digitala bilder på filmposters för ingenting. Och den där postern är bättre än de officiella tycker jag nog, i sin avskalade enkelhet. Så jag bad snällt Beckiuzz, som egentligen heter Rebecca, om att få använda bilden i ett särskilt inlägg, och länka till hennes galleri och photostream på Flickr, där bilden kan ha legat ursprungligen (jag minns inte, dumt nog – använder man Googles bildsök kommer man ju ofta direkt till bilden och tänker inte på vilken sida som ligger bakom). Hon var vänlig nog att gå med på det, och en liten majlkonversation inleddes…
Serendipiten var tydligen djupare än vad man kunde ana. Rebecca har nämligen inte sett Stieg Larsson-filmerna (!). Hon gjorde sin poster på ren känsla. Hennes inspiration enligt egen utsago var några bilder från den svenska versionen, ”Män som Hatar Kvinnor” med Noomi Rapace. Jag antar att de är bilderna här bredvid hon syftar på. Hon hade ett självporträtt till hands och tyckte att det där skulle bli en fruktbar kombination, med tanke på Noomis huvabärande appareans, och ägde kunskap och färdighet att realisera sin idé.
I min recension tog jag upp en glidning i Lisbeth Salander-gestalten. Noomis gestaltning, vilket också framträder i hennes uppenbarelse, är mer aggressiv och omedelbar i sitt sätt. Lisbeth såsom hon spelas av Rooney Mara i den nya filmen är däremot mindre hatisk, mer socialt utstött och fobisk . Stilla, med våldet dolt inom sig. Rebecca kunde inte veta det, men hennes poster, med den mer skuggade och inte lika blängande Lisbeth (som ju är hennes eget porträtt, för att spinna till det ytterligare) utgör en oväntat bra illustration av den här annorlunda tyngdpunkten i karaktären. Det är för kul. Och dessutom – jag vet inte om jag är überblind, men hade ingen påtalat det hade jag aldrig sett att bilden föreställer någon annan än Rooney Mara, mörk och nedtonad som den är. Sålunda bevisade bilden också den gamla tesen om att ”man ser vad man vill se”. En nördextravaganza i undertexter således, från en enda bild.
En gång var filmposters oskiljaktiga från annan propaganda – målade konstverk av mer eller mindre välgjort och suggestivt slag. Nej, allt var inte bättre förr – många var snabbkladdade hetsjobb som vilken konstfackelev idag kan göra bättre. Vad de dock hade var en klar egen verkshöjd, som vi upphovsrättsintresserade säger.
Den nya foto- och bildbehandlingstekniken har gjort mycket för att möjliggöra fler motiv och andra former av ljussättning i postern, men tyvärr också gjort den mindre självständiga. Få filmposters från de stora bolagen aspirerar på numera på att stå själva eller uttrycka, på sitt eget sätt, en vision av den berättelse de illustrerar. Det är iofs möjligen en återspegling av en trend som emanerar från filmerna själva.
Det finns mycket mer man kan säga om filmposters, men att de mer subtila och eller självständiga dominerar bland storffilmerna är inte en av dem. Tvärtom finns flera faktorer som stärker en tendens att antingen ha med för mycket, att bygga plottrigt med massor med figurer, nödtorftigt dolda skrikiga färger, alternativt att dölja bristen på idéer med skuggor, bild- och ljusbehandling eller fokus på filmstjärnorna – allt utom en egen tolkning av filmens tänkta idé eller känsla. Man kan se flera exempel på kampanjer med flera posters, som illustrerar poängen.
Plottrighets -eller skrikighetssinvasionen är tydlig i framför allt actiongenren. Det är synd. Less is more är inte någon naturlag, men det är inte sällan mer av ett utslag av stjärnornas ego, bolagets ”blockbuster”-jakt och ren och skär slöhet som filmaffischer kommer att se ut som överlastade collage.
Ibland är en konventionellt överlastad filmaffisch en verklig återspegling av filmens väsen. Som i fallet med magplasket ”Starwars: Episode 1 The Phantom Menace (Det mörka Hotet – åter aktuell nu som 3D-film)”, som kastade bort i princip allt som gjorde Starwars-filmerna intressanta och satsade enbart på grälla och omtuggade sekvenser och trötta specialeffekter. Den officiella Starwars episod 1 -affischen anklagades också för att vara extremt gammaldags i sin ikonografi, med antydningar om rasbaserade steroetyper, typiska figurer som den vise äldre vite mannen/fadern, den målade icke-vita fienden/stamkrigaren osv. Rent estetiskt lider den av brist på distinktion mellan förgrund och bakgrund, upplysta och skuggade objekt osv, dvs mellan viktigt och oviktigt – det var överhuvudtaget ett problem som återspeglade George Lucas films problem, som försökte vara allt åt alla.
Den nya affischen är inte mycket bättre – här har man helt och hållet övergivit filmens enda bärande tema, den om den unge Anakin som skall bli Darth Vader och istället förstorat den ”coole” onde Darth Maul – f.ö. en usel skurk som endast har en juste stridsscen för att legitimera sin existens. Men intrycket är trots de reducerade elementen fortfarande plottrigt, och till råga på allt obalanserat, för en stor tom fläck i den i övrigt överlastade affischen lämnas uppe till höger, färgskalan är gräll och plastig…suck.
Klicka bild för jdesign79's sida i Deviantart
Men tänk om man verkligen satsat på stämningen i de första filmerna istället och fördjupat den mystiska och sagoaktiga aspekten? Ett exempel på en möjlig riktning kommer från ett annan privat fan, signaturen jdesigns, som med ytterst enkla medel gjorde en affisch som även om den inte avviker speciellt kraftigt från den första affischen visar hur man åtminstone kan lyfta fram det väsentliga och skapa distinktioner trots många element.
Ta exemplet ”Blood Diamond”, en bra film som lyckas kombinera drama, ett intressant och angeläget ämne och bra action. Men de flesta av postrarna är mer påminnande om en dussinactionrulle, tillråga på allt avhängig filmstjärnorna snarare än sin story. Det här framstår i väldigt skarp kontrast genom att det faktiskt gjordes en mer suggestiv poster, den avskalade längst till höger.
Ett annat exempel på en bra film där postern delvis fallerar är ”Bound”, ett kammarspel i gangstermiljö med lesbiskt (!) tema. Det kan ha varit det lätt gränsöverskridande anslaget hos filmen som gjorde affischbeställarna nervösa, men ingen av de posters som jag sett lyckas fånga själva spänningen i filmen, den djupa misogyni som den blottställer eller någon annan av filmens sevärda kvaliteter. Istället ömsom fokuserar den på tjejernas som sexobjekt, ömsom är plottriga eller intetsägande, eller… jag vet inte vad. Filmen är i alla fall inte speciellt representerad av någon av affischerna.
Minimalism kan annars ibland ges en chans om filmens huvudfigur är väldigt känd och dess varumärke etablerat – se t.ex affischen till Tim Burtons ”Batman”, som markerade relanseringen av Batman-figuren från 60-talets fåniga TV-serie. Den visar bara märket. Det räcker. Den bildmässig tystnaden bär i sig ett slags outtalat löfte om ett nytt blad, om att man skall börja om från grunden, och ingjuta nytt liv i ikonen. Vilket Tim Burton gjorde.
Impressionistiska och nedtonade afficher är således ofta (men inte alltid) följeslagare till filmer med sådan känsla eller stämning, något som i högre grad gäller för filmer från utanför studiosystemet.
Men det gäller även studiofilmer som är ”mindre” i meningen att de inte lanseras på så bred front eller inte förväntas tilltala så breda grupper, även om vissa, som t.ex ”8 Mile” här. Den slog igenom i överraskande hög grad genom att den inte bara hade en då väldigt framgångsrik protagonist, Eminem, utan också lyckades innympa ovanligt mycket kvalitet i sin berättelse. Den affischen är bra, och fångar något av filmens nerv – spänningen mitt i den färglösa tristessen och utmaningen i att verka som improviserande hip-hop-artist som ett sätt att rädda sig ut därifrån.
Inom skräckgenren är mer suggestiva och/eller avskalade posters mer vanliga, troligen för att det är genrer som lever just på stämning och suggestion. Således har man ofta med mycket mörker och svärta i bilden för att trycka på de dunkla drifterna i filmen, oftast centrerat för att verkligen lyfta fram ett viktigt element. Se ”Alien” affisch som ett praktexempel. Bilden och undertexten tillsammans räcker för skärpa tanken, och ljuset, den märkliga formen och det täta mörkret förebådar filmens olycksbådande tema.
Det finns många goda exempel, men förstås också många avarter eller bara platta försök. Vad man fokuserar på är lika viktigt som hur man gör det, och en avskalad affisch tar risken att om det som söks inte kan fångas så står man med i praktiken… ingenting. Som exemplet ”The Eye”, som varken känns kittlande eller läskig eller stämningsfyllt.
Ett sätt att runda den här risken som den affischen leder in på, och en rätt irriterande trend för filmaffischer generellt, är att när man inte har någon annan idé, så tar man sikte på en känd huvudrollsinnehavare – samma fenomen som i bästsäljarböcker, där författaren är själva stjärnan och säljer böckerna – döljaktligen står deras namn i jätteskrift och titeln försvinner (Se t.ex. paradexemplet Stephen Kings böcker).
I ”The Eyes” fall är det kuttersmycket Jessica Alba som möjligen skall locka. Men det finns talrika exempel från olika genrer – se ”Mission Impossible”-filmerna nedan som efter första filmen hänger allt krutet på Tom Cruises gestalt, och affischen till thrillerförsöket ”Flawless”. Där har man inte vetat vad man skall göra förutom att visa upp ädelstenen som binder ihop storyn så vafan, vi smäckar upp två bilder på de två filmstjärnorna i filmen, som får hänga där som svävande huvuden i mörkret. Trött och omedelbart förglömligt.
Jag noterade att beckiuzz tar till en variant på spänningsfilmens stämningsfokus med sina skuggor och avskalade, centrerade bild men skiljer dock ändå ut sig genom att hon fullföljer det nedtonade temat och inte har med en massa blod eller en yxa eller glödande ögon eller annat strunt som förtar renheten i det sökta uttrycket. Hon använder också konstgreppet att visa oss en person som är känd och får representera filmen, men likt en Tim Burton eller ”Hannibal”-postern, istället fokuserar på huvudkaraktären i sin affisch – det är vida mer subtilt än huvudrollsinnehavaren. Genom att ta sikte på en välkänd karaktär åstadkommer hon också att man ”ser” Lisbeth och missar att det egentligen är hon själv som står modell- hon tar alltss hjälp av vad som i praktiken blir en optisk illusion, att vi ser vad vi vill se.
Nå, slutklämmen i denna långrandiga exposé är i alla fall att man måste berömma Rebecca för en bra poster, som verkar fungera bättre för filmen än hon ens själv visste om (kom igen, gå och se den!).
PS. Som slutord vill jag också tacka för att faktiskt ha fått visa upp affischen, trots att hon först tog kontakt för att be mig ta ner den. Det är sannerligen inte alla som är generösa på det sättet. När jag i väldigt positiva ordalag omnämnde filmen ”K-19”s filmmusik som en illustration av kärnkraftsolyckan vid Fukushima i ett tidigare inlägg slog filmbolaget snabbt till och blockerade mitt Youtubeklipp som jag lagt upp som illustration. Vid senare kontakt bad de svenska representanterna halvt om halvt om ursäkt för att filmbolaget borta i USA är tokiga som försöker hindra positiv reklam för deras produkt. Så kan man också reagera, även i vår digitala tidsålder. Distinktioner, ett annat av mina favoritbegrepp, är sannerlige inte för alla.
← Se Föregående del- En bild säger mer än 1000 ord – Om oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 1
——————————————————–
Besök Rebeccas, alias beckiuzz, sida med foton och andra skapelser på http://www.flickr.com/photos/beckiuzz/. Postern ovan finns på länken http://www.flickr.com/photos/beckiuzz/6519923039/in/photostream
En kul grej med att skriva det här inlägget, men som dessvärre gjort att flera dagar förflutit, är mängden knasiga filmbloggar manbesökt, alldeles för många för att nämna här. Ett kul litet urval ur högen dock:
Hemsidan Retrojunk har en sida om filmposters som delar flera av mina synpunkter, och tar upp flera av affischerna ovan. Redan därför kan den rekommenderas 😉 se http://www.retrojunk.com/details_articles/8053/
Bloggen ”The Viewers Commentary” har en intressant artikel om starwarsfilmerna och deras influenser ”Star Wars: Relics – How the Star Wars Posters Reflect Their Influences”. Se http://viewerscommentary.wordpress.com/2012/01/27/star-wars-relics-how-the-star-wars-posters-reflect-their-influences/
http://trashisking.wordpress.com/ har ett kul anslag, att satsa på att utvinna lite sevärdhet ur filmer som anses vara lite trash, lite ”B”. ”Skattjakt på den populärkulturella soptippen” som underrubriken lyder, och dess författare Luciano är en fullkomligt galen men väl insatt man med aaaalldeles för mycket tid på sina händer. Men han skriver bra. För den som vill få koll på obskyra knasfilmer är det här en guldgruva.
http://afreaklikeme.blogg.se har många posters. Recensionernas tyngd är det lite si och så med, men det är viktigt med bra bildmaterial… Afreaklikeme verkar vara en stolt (?) nörd som äger sin galenskap, och kör en klassisk maraton där hon håller räkning på filmerna. Av döma av både mängden, över 1000 när jag var på bloggen, och några av titlarna misstänker jag starkt att det gått troll i det där och hon pinar sig igenom riktigt genomusla filmer för att öka summan… men vad vet jag.
En bild säger mer än 1000 ord – Om oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 1
En betraktelse i två delar där upphovsrätt, ton på nätet, och filmposters samsas
Det är lustigt hur det kan bli. Tidigare recenserades i ett inlägg här ”The Girl with the Dragon Tattoo”, den nya, amerikanska filmatiseringen av Stieg Larsson-romanen ”Män som hatar kvinnor”. I samband med det illustrerade jag som brukligt inlägget med flera av filmens postrar tillsammans med andra bilder (se t.ex den officiella postern tillvänster).
Men, visade det sig, en av de där bilderna avvek från de övriga på ett litet dolskt men intressant sätt. Under upphovsrättens dunkla vatten hade en bild kommit med som rymde en delvis annan historia…
Men först en utvikning om detta med upphovsrätten.
1 § Den som har skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till verket oavsett om det är
- 1. skönlitterär eller beskrivande framställning i skrift eller tal,
- 2. datorprogram,
- 3. musikaliskt eller sceniskt verk,
- 4. filmverk,
- 5. fotografiskt verk eller något annat alster av bildkonst,
- 6. alster av byggnadskonst eller brukskonst, eller
- 7. verk som har kommit till uttryck på något annat sätt.
Till litterära verk hänförs kartor, samt även andra i teckning eller grafik eller i plastisk form utförda verk av beskrivande art.
Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk
Filmposters tillhör som regel ägaren till filmen och dess kringprodukters rättigheter. Det vill säga filmbolaget. Att återge dem olovligt är egentligen, i en mening, sama sak som att olovligt återge folks eller andra företags privata bilder. Det finns klara regler för hur man får använda sådan bild – i journalistiska syften får man t.ex. visa mer än eljest. Det finns en s.k. citaträtt, där man får ”citera” en film genom att ha med en eller annan bild från filmen om det är påkallat för att informera om filmen. Och så vidare.
Citaträtten har uttryckligt stöd i Upphovsrättslagen – se
22 § Var och en får citera ur offentliggjorda verk i överensstämmelse med god sed och i den omfattning som motiveras av ändamålet. Lag (1993:1007).
Men rent principiellt skulle filmbolag kunna försöka styra varje återgivning av bilder avledda från deras filmer, antingen genom förbud, eller för citaträtten, genom att tillhandahålla utvalda bilder som de vill att pressen skall bruka när de rapporterar eller recenserar filmen, officiella posters för biografägarna att bruka, osv.
Godkänd pressbild för ”About A boy”, medgiven för publicering av recension av undertecknad publicerad i tidningen Nöjespressen år 2004.
I realiteten har dock filmbolagen ingen möjlighet att administrera tillstånd och tillämpa sina rättigheter fullt ut gentemot alla och envar, speciellt inte på nätet. Det skulle i praktiken hindra folk att få vetskap om filmen att varje blogg, hemsida och webbpublikation inte fick visa bilder som bolaget f.ö. redan tagit fram för annonssyften. Som posters. Filmbolagen vill att man skall skriva om deras filmer. Och postern och andra filmbilder är, även om de räknas som verk i egen rätt, trots allt bara kringprodukter, tillkomna och spridda i syfte att kränga huvudprodukten, som är filmen. Det här har blivit enormt tydligt med tillkomsten av s.k. teaser trailers och teaser posters, som föregår själva filmen med allt längre tid.
Färdig poster för ”Bilbo” från oktober 2011 – en film som inte har premiär förrän 12e december 2012
(Här kan man dock skönja en skillnad mellan en rättighetshavare som ett filmbolag och en enskild kreatör eller skapare. För fotografer, målare och andra bildkonstnärer som inte överlämnat sin upphovsrätt till andra (som t.ex. en filmfotograf gör) är bilden ofta liktydigt med verket. De har således ett angeläget intresse av att bevaka sina rättigheter och kräva att få någon form av erkännande, gärna betalt men åtminstone ett omnämnande, för sitt hantverk och dess resultat. Det här är en distinktion som de mäktiga rättighetshavarna oftast vill släta över – de vill gärna låtsas att de står på samma fot som konstnärerna själva när de i själva verket lika mycket exploaterar dessa)
Parodi på Batman -klicka för länk
Men nätet är inget om inte ett hav av gråskalor. Den ”fan”-kultur som alltid funnits och numera frodas på nätet, lättheten att sprida material, och demokratiseringen av redskap för att skapa högkvalitativ eget material har alla gjort att gränserna luckras upp. Tydligast är detta på Youtube, där egenmixade ”trailers”, skämt- och ”fan”-versioner av material grasserar. Men även grafiker, layoutare och folk skolade i bildframställning och bildbehandling kan göra sina ”tributes” eller egna varianter på bilder till andras verk, och om de är skickliga och inspirerade väl ta upp tävlan med t.ex. filmbolagens alster.
Och en sådan inspirerad privat skapares utmärkta alster var precis vad jag råkade snubbla över när jag gjorde min recension.
Nästa del – En bild säger mer än 1000 ord – Om oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 2
En framstormande riddare möter ett Claymoresvärd…tuschpenseltekniken utvecklas
Den nya tuschpenseln börjar skörda frukter, och en av de första studierna var en bild i en slags impressionistisk mangastil, av en riddare i 1300-talsstil som närmar sig ett möte med allas vårYakane och ett stooort svärd…
Det började som en kladd på ett kuvert för ett tag sedan. Ännu en liten illustration av en av mina käpphästar: ”spara alltid dina uppslag”, var de än sker. Om det så är bättre telefonklotter. Vem vet vilken frukt de kan ge. Just för detta tillfälle kom den fram, och kom att inspirera till ett försök att använda min nya tuschpensel för ett lite mer avancerat tecknande.
Bakgrundet till kladdet är en scen som omtalas i min berättelse, när en övermodig västerländsk riddare anfaller den beredde Yakane, som för tillfället ”lånat” sin underlydande Jacks långa svärd, ett Claymore-svärd(gaelic claidheamoh’more, ”Stort Svärd”) det berömda ”en-och-en-halv-mans-svärdet” som gjorts populärt bland annat genom filmen ”Braveheart” med Mel Gibson i huvudrollen.
Jack, som stammar från Innis, motsvarigheten till brittiska öarna, bär runt det där jättesvärdet för att verka avskräckande, men det är ju egentligen inget riktigt effektivt vapen för andra än mycket storvuxna och starka män. Yakane är det. Så jag bestämde mig för en kul detalj, där Jack i vissa lite trängda lägen kastar över sitt svärdsskrälle till sin boss, som sedan svingar det som sin tids RPG mot sin samtida stridsvagn, den rustade riddaren med sin dito häst.
Det motiv som krävde lite återkoppling var också riddaren. Min berättelse utspelar sig i en teknologisk tidsålder som motsvarar början av 1300-talet. Detta är en övergångsperiod från den tidigare ringbrynjebaserat rustade epojen till det som många idag ser som klassisk riddarrustning, helrustningen i plåt. I facktermer talar man om s.k. ”transitional armor” övergångsrustning, där mer och mer av kroppen täcks av plåt, blandat med vissa förstärkningar av brynjan eller blandningar mellan material, som brigandinen som kombinerar stålplåtar och nitat läder. Här kan man se några exempel från andra hälften av den perioden när det allra sista som fattas för helrustningen är harnesket på bålen.
Min riddare skall snarare vara mot början av den där övergången, med mindre helplåt och mer fastnitade metallremsor, något som först fick fäste i Italien, varifrån den där riddaren också kommer ifrån.
Teknikhistorien och militaria skall inte överskugga det faktum att drivet för den här bilden var att öva min nya pensel och försöka få kontroll på min skakiga hand. Och så, strax efter juletid med bronkit i lunga men glögg som tröst fattade jag penseln och tuschmålade riddarjäveln direkt på blocket efter bara en mycket lätt skiss.
Det blev inte så illa alls faktiskt. Alla häststudier och meckande med rustningar klickade och handen darrade bara som om jag var dubbelt så gammal. Stilen för en sådan här tuschteckning blir med viss nödvändighet en variant av korsad streckskuggning, s.k. crosshatch. Men det funkar, och penseln med dess förmåga att variera linjernas bredd ger ändå goda möjligheter att variera skuggdjupet och svärtan.
Med sålunda blodad tand och med min första kladd i bakhuvudet föll sig stilen för den hela teckningen naturligt. Det är ju trots allt en japansk pensel. En sådan som Goseki Kojima, som penslade den utmärkta serien ”Ensamvaren och hans valp” (publicerad på svenska under titeln ”Samuraj”) brukat. Jag har alltid varit intressad och imponerad av dennes impressionistiska stil, på en gång realistisk och starkt suggestiv, full av rörelse och dynamik, med fladdrande klädnader och blixtsnabba rörelse som frysta mitt i svinget.
Min tur att sent omsider försöka mig på något liknande. Jag målade Yakane i förgrunden, en antydd gräsbevuxen slänt, och kraftlinjer för att stärka intrycket av rörelse, allt med penseln. Resultatet kan skådas nedan – den första storyboarden helt målad direkt i tusch. Fler lär följa – tekniken har klara fördelar, och det blir ju ganska bra bilder av det.
—————————————–
För en titt på främst Yakanes mundering vid tillfället, en rustning i bysantinsk stil, se inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/04/27/projekt-storyboards-legokaptenen/
————————————
För mer bilder och definitioner av rustningar i övergångsperioden till full plåt under 1300-talet, se bl.a.
The Girl with the Dragon Tattoo
Så, efter att den värsta hypen klingat av och man hunnit glömma nästan allt var det dags att pallra sig iväg till den amerikanska versionen av ”Män som Hatar Kvinnor”, ”The Girl with the Dragon Tattoo”.
Regi: David Fincher
Med: Rooney Mara, Daniel Craig, Stellan Skarsgård, Christophet Plummer mfl.
Den amerikanska fulländstrailern
http://www.youtube.com/watch?v=UgeRXqMu3zc&feature=related
Det första som slår en är att ett konstigt avstånd uppstår när folk talar engelska överallt i början, speciellt eftersom allas namn fortfarande är svenska, och faktiskt oftast rätt uttalade. Den märkliga kombinationen av ett främmande språk och bekanta namn och miljöer – varenda scen i staden kan lätt lokaliseras av varje Stockholmare med självaktning – tar en ur illusionen i början och påminner en ständigt om att det inte är på riktigt – men man kommer faktiskt över det. Vilket inte är illa redan där – inte alla regissörer skulle klara av det.
En av de på förhand mest haussade aspekterna av filmen var frågan om man skulla kunna porträttera dess mest ikoniska figur, den trasiga men superkompetenta Lizbeth Salander. Speciellt eftersom Noomi Rapace redan gjort det så bra på svenska. Rooney Mara gör dock ett mycket bra tolkning av romankaraktären.
Men det är en annan karaktär än Noomi Rapaces, den tar fast på andra sidor. Där Noomis Lizbeth lågar av hat och tillbakatryckt våld, och bär sina aggressivt punkiga yttre attribut och nonchalans som ett öppet trots mot omgivningen, gör Roney en mer återhållen, nervigt koncentrerad men också sorgsen Lisbeth, som mer pressas till sitt våld och lever sitt liv mer bland perifera och randmässiga existenser. Lika trasig, men mindre utagerande, om man inte går över hennes gränser vill säga…
Peter Haber gör ett bättre jobb som den onde seriemördaren än Stellan. Det kan vara att Stellans persona börjar komma mellan honom och hans rolltolkningar. Men jag tror ärligt talat att det lågmälda här går överstyr. Stellan gör kvinnomördaren Martin Vanger närmast loj, trött. Haber låter hans hat lysa igenom mer, och förmår sätta ord för hans totala förakt som låter lika kalla som karaktären.
Och scenen där Michaels Nykvist hänger där i stålkabeln är mycket råare i den svenska versionen. Naknare liksom, med den rasslande vevens klatter som ackompanjemang till ett mördande som antar närmast förintelseliknande undertoner: industriellt, mekaniskt, med offren reducerade till slaktdjur. Men så heter också den svenska romanen ”Män som Hatar Kvinnor”. I den svenska versionen blir mordkulan verkligen det som Peter Englund kallar ”nollpunkten”, där offren berövas all mänsklighet och blir till slaktavfall.
David Fincher har genom flera täta och välgjort makabra filmer som ”Seven”, ”Fight Club” och ”Zodiac” visat sin förmåga att skapa stämningar eller en tidsanda där han kan åskådaren både nyfiken och på spänn, mot en estetiskt välutvecklad fond med otäcka inslag. Hans visioner är mörka och svarar mot de dunkla drifter han skildrar, med flackande grönblått ljus som kastar djupa skuggor på likaledes mörka djup i karaktärerna. När Fincher nu tar sig an Stieg Larssons böcker får man se bekanta platser och miljöer genom Finchers prisma.
Här börjar dock problemet. Fincher har tagit till sig Stieg Larssons lätt misantropiska syn på Sverige och lägger en påtagligt kall, känslosval stämning inte bara över det yttre uttrycket men också människornas relationer, som verkar lika stelfrusna inuti som vädret utanför ger anledning till. Vilket känns extra knasigt när figurerna springer runt och pratar på engelska.
För en amerikan kan det förstås kanske förefalla så, och det ligger en viss poäng där. Men beskrivningen av Sverige som Fincher satsar på är ett samhälle som är supervälordnat och inte så lite stelt och byråkratiskt i sitt tickande maskineri, ett fullständigt själlöst samhälle, vilket poängteras genom användningen av olika färgskalor där det förgångna är pastelligt varmt ljussatt, och nutiden kyligt belyst och badande i skuggor. Han sätter s.a.s färg på det som folkhemsnostalgiker av S, Kd, eller Sd-kulör skulle kunna säga – det är något rutten i det f.d. idylliska kungariket Sverige, något som förlorats… Det är problematiskt, och lite gjort dessutom – vi är vana att redan från Sjöwall-Wahlöös tid få höra hur det bär utför och ojojoj vad hemskt allt blivit.
Det är dock symptomatiskt att i sin strävan att göra filmen mer lågmäld lyckas Fincher få den att mer kännas som en svensk film än den svenska filmen själv, med tanke på takten i handlingen och det jordnära perspektivet. Ända till slutet som firas av så snabbt att man knappt hinner förstå vad som händer. Det är synd att filmen har så lite nytt att tillföra jämfört med den svenska. Och tonfallet är så pass svalt och återhållet att det lämnar lite plats för djup under, med Rooney Mara som märkbart undantag.
Det är synd. Man skulle ha kunnat anlägga lite olika perspektiv på många saker, relationen mellan Mikael och Lisbeth till exempel, eller av industrifamiljens sönderfall och interna intriger… men nej, man följer manus närmast slavlikt. Det är tätt, det är bra och snyggt gjort, men inte så omskakande eller öppnar några nya infall på vad som nu är en tämligen känd historia.
Jaja. ”The Girl with The Dragon Tattoo” verkar ha fått allmänt goda recensioner, men har till dags dato precis passerat sina produktionskostnader på 90 milj. USD (så dyrt att filma med jänkare). Filmen är nominerad till Oskar i fem (5) kategorier och kan väl få en nytändning om den tar hem en eller flera, så att denkan gå upp igen i fler dukar. Jag måste dock säga att för omväxlings skull att för två filmer som liknar varandra mycket så är den svenska bättre. Men David Fincher har gjort ett gott hantverk som vanligt och Rooney Mara lyfter ”The Girl with the Dragon Tatoo” till ett slags godkänt plus.
Medelbetyg för gott försök
PS. Som om det inte räckte med den räcka filmer som gjorts kommer berättelsen snart som Seriealbum. DC comics, Stålmannens universums ägare, har tillkännagivit att de kommer att släppa berättelsen i serieform http://comicbook.com/blog/2012/01/17/the-girl-with-the-dragon-tattoo-free-preview-comic-announced/
——————————–
Lite kuriosa: ”Män som hatar Kvinnor” hette just ”The Girl with the Dragon Tattoo” i USA, precis som remaken. den gick för övrigt mycket bra inom ramen för den begränsade distribution som filmer med textning alltid har. Se trailern för den svenska filmens lansering i USA 2009 på http://www.youtube.com/watch?v=RL8LI-h2WFc.
Den amerikanska filmens website är http://www.dragontattoo.com/site/
Wikipedia om boken som bildar förlaga, ”Män som Hatar Kvinnor” – se http://en.wikipedia.org/wiki/The_Girl_with_the_Dragon_Tattoo, och om den amerikanska filmen http://sv.wikipedia.org/wiki/The_Girl_with_the_Dragon_Tattoo
IMDB har fakta om ”The Girl with the Dragon Tattoo” på http://www.imdb.com/title/tt1568346/, och ”Män som Hatar Kvinnor” på http://www.imdb.com/title/tt1132620/.
Andra mediers recensioner (som man noga bör undvika innan man ser en sådan film om man skall skriva själv)
- http://www.svd.se/kultur/film/salander-sa-in-i-norden_6722471.svd
- http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/the-girl-with-the-dragon-tattoo
- http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article14067646.ab
- http://www.expressen.se/noje/recensioner/film/1.2651462/the-girl-with-the-dragon-tattoo
- http://www.gp.se/kulturnoje/film/1.804861-the-girl-with-the-dragon-tattoo
- http://m.moviezine.se/film/girl-with-the-dragon-tattoo
fler recensioner på svenska i samlingssajten för kritik, http://kritiker.se/. Se http://kritiker.se/film/recension/?film=David_Fincher__-__The_Girl_With_The_Dragon_Tattoo
Lite Julfilmsnostalgia bland tomtar och troll…
Vad mer kan man begära av en Julfilm…än galna mordiska småvättar, söta små pälstroll (nåja), flygande rullstolar, tomtar i motorn, massakrer i biografer, slem och en småstad som sprängs i bitar?
Tja, det räcker i alla fall för att även en julskeptiker som undertecknad tar pepparkakorna och glöggen och bänkar sig för en nostalgitripp till 1984…
GREMLINS
Den ultimata julfilmen! Det startar lyckligt, den virrige men sympatiske uppfinnarpappan får en söt men lite mysko… tja vad är det för något? att ta hem till sin son så här precis innan julafton. Bara att det är ingen lycklig julfilm det här…
För trots sin gulliga fluffighet minns vi i alla fall, även om ingen i filmen gör det, vad den mystiske orientalen har sagt om den lille Mogwai – den får inte utsättas för starkt ljus, absolut inte för vatten och under inga omständigheter matas efter midnatt…
Men självklart är detta det första som händer, och snart har de söta små pälstrollen förvandlats till gröna små vätteliknande monster, och sedan förbytts julfriden i småsstaden till ett trolligt inferno….
http://www.youtube.com/watch?v=h24CFZqSEAA
När Gremlins kom var den en rätt skojfrisk drift med gulligheten och det vanliga julfirandet. Det var inte helt vanligt att blanda ganska våldsam och lite skräckis-aktig handling med en masspublikfilm om Julen på den tiden, och det kändes lite fräsch av den orsaken – tillsammans förstås med de för den tiden mycket välgjorda dockorna och effekterna. På samma sätt som senare ”Jurassic park – The Lost World”, med en tyrannosaurus som härjar i förorten eller katastroffilmer där ikoniska byggnader eller städer förintas, finns det ett ikonoklastiskt drag i den Steven Spielberg-producerade filmen.
Här är det julen, den söta hemtrevliga småstaden, julsånger och folks föregivet goda vilja som får sig en välbehövlig känga, och det i skepnad av små troll som agerar som en slags gröna små bushuliganer och vänder allt upp och ner. Det er upphov till flera minnesvärda scener, som när trollen sjunger julvisor för trakten rika kärring innan de skjuter iväg henne med hennes egen rullstol, eller när hemmafrumammans kök förvandlas till ett slagfält – med bruk av alla teknikens under tar dock hemmafrun hämnd på de som besudlar hennes kök!
Det här är dock ingen rebellisk eller verkligt hädisk film – mer av ett studentikost hyss, en som löper parallellt med ett pushande av konsumtion på overdrive – figurerna i filmen är från början gjorda att passa som leksaksmerchandise, och även i själva filmen finns det en slags överdrivet vältrande i den amerikanska konsumtionskulturen, med prylar överallt i själva handlingen, och en jakt i en leksaksaffär som är som en fantasi om alla våldsamma saker man skulle vilja göra där om man fick härja fritt…
Man kan om man vill, här lägga märke till en intressant tidens tecken – här kan man redan ana det som skulle komma att bli grunden för den amerikanska ekonomins kännetecken, att man inte är ett land av framstående tillverkning längre – det gnälls i filmen påtagligt på utländska bilar och produkter. På den tiden var det Japan som hade blivit ett hot, som överträffade USA som tillverkningsland – nu är det som bekant Kina som spökar.
Gremlinsarna är själva en form av orientaler för övrigt – fast när de blir ”onda” så får de mer drag av en slags anarkistiska huliganer än något annat. Deras ledare har en punkig mohikanfrisyr – vad annars? Omkvädet blir ändå på något sätt att Gremlinsarna representerar det främmande, den stora världen som ringlat sig in i den lilla ombonade småstaden och där orsakar kaos. Och just Julen, denna påklistrat gulliga tid, lyfter fram förödelsen extra mycket – och ger också tillfälle till lite roliga driftscener när allt ställs på ända.
Jag diggade ”Gremlins” när den kom, och den håller faktiskt än – nu mer som lätt daterad klassiker, men ändå, klart roligare än det mesta man kan se på julafton och som man också sett 147 gånger förr.
Som Julfilm - Bra
Se mot om filmen i http://www.imdb.com/title/tt0087363/
***************************************
Andra sevärda julfilmer:
”Bad Santa”, med Billy Bob Thornton som lysande nersupen sociopat-tomte
och ”Love, Actually”, den kanske ultimata romantiska komedin med mest av allt, mot en Julfond
En bild säger mer än 1000 ord om Dumskallekonspirationen: Påven, Imamen och Benetton…
…det låter som en Bellmanhistoria. ”Påven, Imamen och Benetton var ute en dag…”
Det är en källa till ständigt nöje blandat med vantrogna huvudskakningar hur troskallarna på ett närmast osannolikt sätt om och om igen ordnar bröllop mellan dumskallarnas konspiration och det faktum att en bild kan säga mer än tusen ord. Inget verkar dra fram deras komiska brist på humor och självdistans mer än bilder, och det är inte så noga vad de föreställer, bara de ger chansen att känna sig ”kränkt”.
Som det här med påvens puss.
Bakgrunden är en annonskompanj från Benetton, i vilken under sloganen ”UNHATE”, sluta hata, har bilder på mäktiga ledare och aktörer som får representera konflikter från runtom i världen. Så kan man också sälja en stickad tröja, som någon sade. Benetton har inte gjort mycket väsen av sig på senaste åren. Det är klart, som SVd påpekar (http://www.svd.se/naringsliv/uppmarksamheten-racker-gott-for-benetton_6641742.svd) att några i dess PR-avdelningar satt och höll tummarna och hoppades att någon dum jävel skulle ta illa vid sig och resa ragg och därmed ge dem gratis exponering av den sort, som pengar enbart inte kan köpa.
Gissa vilken av affischerna som orsakade rabalder? Kanske den på de koreanska ledarna, som ligger i krig med varandra? Eller på palestinierna och israelerna, inbegripna i bitter konflikt sedan mer än 60 år? Eller på de två gifta ledarna Angela och Nicholas, vars pussar nog inte är så här?
Nej, utan de blev förstås, hur skall vi säga…bönhörda av den självpåtaget högsta av instanser!
Vatikanen rasar!
”The secretariat of state has authorised its lawyers to initiate actions, in Italy and elsewhere, to prevent the circulation, via the mass media and in other ways, of a photomontage used in a Benetton advertising campaign in which the Holy Father appears in a way considered to be harmful, not only to the dignity of the pope and the Catholic church, but also to the sensibility of believers.”
Rapporterat av CNNs Belief Blog
Notera här. Påven anses ”framställas på ett sätt som är Skadligt – inte bara för för påvens värdighet och den katolska kyrkan utan för de troendes känslighet”.
Någon måste tala om för oss vari det ”skadliga” ligger? Är det för att han pussar en… man? Eller huga, en…muslim? En annan snubbe med lustig hatt? För pussen i sig kan väl inte vara problemet – fredskyssen har ju en tusenårig historia inom den katolska kyrkan? Och Benetton har ju använt pussande med katolska inslag tidigare?
Och den ”värdighet” som skulle skadas är alltså den hos en institution som hyser den största pedofilring som världen känner (se ett litet urval på detta http://www.newser.com/tag/51558/1/pedophilia-scandal-in-catholic-church.html). Som aktivt motverkar en heltäckande bekämpning av HIV/AIDS, inklusive med lögnen att kondomer bidrar till att sprida (sic!) Aids och som därmed har medansvar för miljoner människors undvikliga och förtidiga död, främst i Afrika.
Benetton har jobbar med kontroversialla kampanjer i 30 år nu. (se t.ex. http://aimeebondstage5.blogspot.com/2010/06/some-research.html, http://linda03.wordpress.com/2008/01/08/united-colors-of-benetton-and-its-crazy-adverts/, http://www.fashionist.ca/benetton/). Deras märkliga blandning av kommersiellt jippo med provokation och ovanliga anslag har rönt ryktbarhet, och de har inte alltid varit till allas smaks belåtenhet. De har dock hållit en rätt konsekvent linje: mot rasism, för en mer inklusiv värld, mot instängande dogmer. Men se, trampar man i påvens klaver är måttet rågat.
Ställda inför hotet att förföljas av vatikanens advokater över hela världen betalade av världens rikaste institution, vältrande sig i rikedom, beslöt sig Benetton att dra tillbaka bilden på just påven, men deras kommentar till tillbakadragandet är intressant i sig.
”We reiterate that the meaning of this campaign is exclusively to combat the culture of hatred in all its forms,” Benetton said in a statement on Wednesday[…] ”We are therefore sorry that the use of the image of the pope and the imam has so offended the sentiments of the faithful”
Vilket åter ställer frågan, med tanke på vatikanens altigenom kryptiska motivering till sina världsvida stämningshot. Var är det skon klämmer? Att påven kysste en snubbe? Eller att påven s.a.s. framställdes såsom inte hatande turbanskallarna? Den erotiska undertonen? Eller användandet av katolska ämbetsmän som kulturellt objekt?
Lägg märke till att även om kampanjen förstås irriterade många av de utpekade aktörerna, inkusive Vita Huset (som inte gillar att ”presidentens avbild används för komersiella kampanjer”) så var det inga andra, inte ens israeler och palestinier som inte direkt övesvallar av humor och kärlek till varandra, som hade något mer än lätt smågriniga kommentarer att säga om saken, i bjärt kontrast till vatikanen hysteriska reaktion. Och hot.
Är det någon som kan tvivla på Sam Harris, Richard Dawkins eller Daniel Dennets upprepade tes? Religionen och dess troshuvuden nöjer sig inte, kan inte nöja sig, med att vara lika bland likar. De måste kräva en särställning, de måste behandlas med alldeles speciell respekt som andra inte åtnjuter. Vatikanens auktoritära reflexer visar sig annars omedelbart, liksom hoten mot de som har mage att behandla dem som vilken annan aktör med makt som helst.
I samma anda pöbeln som dödshotade efter Muhammedkarikatyrerna kräver vatikanens pedofilbeskyddare rätten att aldrig bli ”kränkta”. Och den som till äventyrs vill komma med distinktionen mellan dödshot och hot om stämning kan ta och läsa en historiebok först, och fatta att det är en fråga om grad, men att anslaget är densamma. Vi vet, vet mycket väl, vad vatikanen gjorde gentemot dylika hädare när de hade makten att själva döma. Att de inte exkommunicerar Benetton och skriker på bålbränning beror enbart på att det sekulära samhället dragit ner dem, vilt skrikande, från den piedestal från vilken de fordom kunde inte bara hota, utan genomföra sina hot. Men inte tillräckligt långt ner, det är uppenbart.
Som en instruktion i hur denna huumorbefriade, censrubenägna, genomkorruperade och moraliskt bankrutta institution bör bemötas se Christopher Hitchens och Stephen Frys förgörande action i debatten ”Är den katolska Kyrkan en kraft för det Goda i världen?”
***********************************
Tidigare länkar om katolska kyrkans brist på humor
https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/27/en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-religionens-humorbefrielse/x
————————————————–
Mer om Benettons kampanj
- http://hbl.fi/nyheter/2011-11-17/benetton-drar-tillbaka-pussreklam-med-paven
- http://svt.se/2.27170/1.2606002/benetton_drar_tillbaka_pavekyss
- http://www.dagenshandel.se/dh/dagensh.nsf/0/B7DC52C75A11E135C125794C002A0C76?open
- http://herregudochcompany.blogg.se/2011/november/benetton-for-hett-for-vatikanen.html
- http://www.svd.se/naringsliv/uppmarksamheten-racker-gott-for-benetton_6641742.svd
- http://freethoughtblogs.com/pharyngula/2011/11/18/1838/
- http://religion.blogs.cnn.com/2011/11/17/vatican-pledges-legal-action-against-benetton-over-doctored-pope-kissing-imam-ad/?hpt=hp_c2
- http://www.dailymail.co.uk/news/article-2062423/Benetton-Unhate-advert-Pope-kissing-imam-withdrawn-Vatican-calls-disrespectful.html
- http://www.guardian.co.uk/world/2011/nov/17/benetton-pope-kissing-ads?newsfeed=true
- http://www.charlesfrith.com/2011/11/vatican-crushes-benettons-unhate.html
- http://popwatch.ew.com/2011/11/17/benetton-unhate-campaign-obama-kissing/
- http://www.huffingtonpost.com/2011/11/16/benetton-unhate-campaign-world-leaders-kissing_n_1097333.html
- http://www.nytimes.com/2011/11/18/world/europe/vatican-threatens-legal-action-to-stop-benetton-ad.html?scp=15&sq=&st=nyt
- http://www.ibtimes.com/articles/251617/20111117/benetton-unhate-campaign-ads-white-house-issues.htm
- http://www.globes.co.il/serveen/globes/docview.asp?did=1000698932
- http://www.israellycool.com/2011/11/17/photo-of-the-day-63/
- http://fashmark.wordpress.com/2011/11/16/benetton-unhate/
- http://theinspirationroom.com/daily/2011/benetton-unhate-kissing/
En ytterligt kort exposé Katolska kyrkans bravader ifråga om dess pedofila prästerskap och om skydd mot könsjukdomar – bara för att ta två exempel
- http://www.nytimes.com/2011/12/01/world/europe/in-ireland-catholic-dioceses-are-faulted-on-abuse.html?_r=1&scp=2&sq=&st=nyt
- http://www.nytimes.com/2011/11/22/world/europe/vatican-cardinal-bernard-law-who-resigned-amid-sex-scandal-retires.html?scp=9&sq=&st=nyt
- http://www.newser.com/tag/51558/1/pedophilia-scandal-in-catholic-church.html
- http://www.bbc.co.uk/religion/religions/christianity/christianethics/contraception_1.shtml
- http://www.telegraph.co.uk/news/religion/8149664/Catholic-Church-contraception-still-forbidden.html
- http://en.wikipedia.org/wiki/Religious_views_on_birth_control
- http://newworldorderreport.com/News/tabid/266/ID/3041/Catholic-Pedophile-Scandal-expands-church-admits-Norwegian-Bishop-resigned-last-year-after-admitting-he-was-involved-in-child-molestation.aspx
- http://en.wikipedia.org/wiki/Catholic_Church_and_AIDS
- http://www.guardian.co.uk/world/2003/oct/09/aids
Contagion – Inget för den bacillrädde
Jaja, eller virus, ni fattar. Steven Soderbergh har gjort sin egna variant på Virusfilmen – en film om en smittsam sjukdom, faktiskt en influensa, som muterat, blivit väldigt dödlig och hotar världen och civilisationen som vi känner den. Klockan tickar – skall protagonisterna lyckas finna ett botemedel? Och hur många skall dö innan dess?
Det här är ett filmgrepp som förstås använts förr – rädslan för sjukdomar är ju ett mänskligt psykologiskt urfenomen. Ofta med mindre lyckat resultat. Soderbergh är dock en regissör av halt, och här lyckas han med något snarlik sin tidigare film som som behandlar ett storskaligt samhällsproblem, den med rätta hyllade ”Traffic”. Teamet som gör den här rullen med honom är densamma, liksom ensemble-stilen i gestaltningen.
Vi får alltså följa filmen på både det personliga planet, där stackars medelmedborgare drabbas av sjukdomen, såväl som på mellannivån, de som utreder och bekämpar det hela på marken, och även den högsta nivån, hos WHO och amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC.
Det skall sägas på en gång att Soderbergh är en alldeles för skicklig filmskapare för att fastna i blod-och-slem-varianten av den här sortens filmer, eller känna behovet att låna grepp från Zombiefilmen eller terrorhotsthrillern. Det skräckinjagande ligger i vad vi inser om hur en sådan här smitta sprids. Soderbergh lyckas göra helt vardagliga saker som dörrhandtag, handskakningar och hostningar hotfulla, utan stora åthävor. Sjukdomen skildras sakligt och utan överdrivna effekter – det är en influensa, fast en dödlig sådan. Feber, huvudvärk, svettningar – sedan hjärnhinneinflammation eller hjärtstillestånd – sen är man död, om man har otur. Många i den här filmen har otur.
http://www.youtube.com/watch?v=bdzWcrXVtwg&feature=player_embedded
Spänningen ligger dock i folks reaktion, När sjukdomen väl brutit ut börjar också folk och yrkesgrupper att reagera på olika sätt, och ett nytt fokus för rädslan kommer in – det är just paniken som folk känner som blir faran. De sociala relationerna börjar bryta samman. Vissa människor blir desperata och börjar plundra eller hota envar som de tror kan förse dem med en bot. Man får en påminnelse om hur sårbart det moderna samhället är när man ser följderna redan efter någon vecka eller så av att vissa samhällstjänster som renhållning och polis inte fungerar väl.
En annan sak är också att filmen riktar sig till medborgare i den rika världen, som inte är vana att befinna sig i samma position som farsotsdrabbade u-länder. Många av filmens scener torde nämligen vara välbekanta för de som på plats upplevde utbrottet av Marburg-sjuka i Zaire för några år sedan, eller de värst AIDS-ridna länderna. Men för den vite mannen är otillräckliga utdelningar av mat, massgravar, militär personal som upprätthåller rudimentär men hårdhänt ordning, bristen på information, magiskt önsketänkande och ryktesspridning (här gestaltad av konspirationsteoriker på nätet) en bisarr och lätt overklig – just det, verklighet. En sak som också är lite osäkerhetsskapande, på ett bra sätt, är att den vanliga osårbarhet som brukar vidlåda filmernas affischnamn inte finns här – flera av de största stjärnorna stryker med, och inte till smattrande stjärnbaner under någon fånig slutstrid utan lika vardgligt och oceremoniellt som alla andra – och hamnar i samma massgravar som vem som helst.
Steven Soderbergh gör en bra insats. Filmen behandlar sitt tema seriöst, och man undviker de flesta av de tänkbara minorna i en sådan historia. Som att konspirationteorier inte måste vara ”den verkliga sanningen” om storskaliga skeenden. Det finns ingen superskurk här – och inga superhjältar. Det närmaste man kommer de två är den hänsynslöse bloggaren respektive de dito plikttrogna läkarna som inte ger upp utan oförtrutet fortsätter att leta efter sjukdomen. Men inga av dessa figurer är fantastiska, de är karaktärer som man inte alls osannolikt stött på i sitt vanliga liv.
Skådespelarna (Gwyneth Paltrow, Larry Fishburne, Marion Cotillard, Kate Winslet, Matt Damon, Jude Law, mfl) gör överlag ett bra, nertonat och helt trovärdigt jobb i att skildra riktiga människor i en svår situation. Och bristen på överblick och samordning och ovetskapen om hur det skall gå på alla nivåer ger en autentisk känsla. Sådär kan det troligen ha känts för myndigheter och drabbade, t.ex. innan Svininfluensan häromåret lyckligtvis inte visade sig vara så virulent som man kunde frukta.
Många som inte mår superbra i "Contagion"
Om man skall vara lite negativ kan man säga att för den som vill ha isande spänning av den thrilleraktiga sort som man är van att matas med i filmer med ett omfattande hot, så finns risken för besvikelse. Filmen är väldigt saklig, och drar in en subtilt och med empati och igenkänning, inte extraordinära effekter eller scener. En allvarligare brist är att man inte riktigt lyckas ta tag i alla trådar man kastar ut – de många parallella handlingarna funkar som berättargrepp, men man borde ha återvänt mer till vissa av dem, som kollras bort och inte känns väl avslutade. Värst är tråden med WHOs utsända för att hitta nollpunkten i Kina – och det känns tyvärr inte som en tillfällighet att det är den tråd som utspelas utanför USA och med en icke-amerikans protagonist som slarvas bort.
På det hela taget var det en bra film, dämpad men effektiv, väl berättad och som får en att tänka efter lite. Någon lisa för själen för den infektionrädde är det verkligen inte. Hörde idag på nyheterna att bråk om bieffekter av influensavaccinet för säsongens influensa (http://www.lakemedelsverket.se/Alla-nyheter/NYHETER-2011/Tillverkningssatser-av-influensavaccinet-Preflucel-dras-tillbaka-pa-grund-av-biverkningar/, http://www.nyteknik.se/nyheter/bioteknik_lakemedel/lakemedel/article3298051.ece, http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.757102-fortsatt-stopp-for-influensavaccin mfl) och filmen kom direkt tillbaka.
Lite kul trivia – tydligen finns det en hel subgenre av skräckfilmer på temat ”epidemi-som-hotar-hela-världen”, de sk Epidemic Infection Disease Horror Movies. Och visst, man drar sig till minnes filmer som ”28 dagar efter” (dock kraftigt inspirerad av Zombiefilm). Sedan finns förstås sjukdomsfilmer inom andra genrer, som ”Outbreak” med Dustin Hoffman som var mer av en thriller inspirerad av Ebola-virus-infektionen i Afrika. Se den roliga topplistan på About.com – ”Best Infectious Movies”.
———————————————-
Mer om ”Contagion” på IMDB http://www.imdb.com/title/tt1598778/. Filmens egen hemsida är http://contagionmovie.warnerbros.com/index.html
Jag kikade lite snabbt på Tomatometern på Rotten Tomatoes http://www.rottentomatoes.com/m/contagion_2011/ innan jag gick med min kusin på filmen. Sedermera kan man konstatera att filmen fått överlag god kritik i Sverige.
- Sveriges Radio P3 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2785&artikel=4756825
- SvD http://www.svd.se/kultur/film/bio/ingen-trost-for-angsliga_6383810.svd
- DN http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/contagion
- Expressen http://www.expressen.se/noje/recensioner/film/1.2597650/contagion
- Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/recensioner/article13815200.ab?teaser=true
- Sydsvenska Dagbladet avviker och ger närmast tummen ner. Se http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/film/filmrecensioner/article1563738/.html
Moderna bilder av Kleopatra – Nya Varianter i en medial korsbefruktning (del 3)
I den sista delen om porträtteringen av den mytiska drottningen Kleopatra tittar jag på några moderna varianter av Kleopatraporträtt från det sista dussinet år. Undet den tiden har flera intressanta utvecklingar av de etablerade varianterna från den stora studioeran skett.
Gina Torres
Förändringar tenderar att börja i periferin. Så det är inte en film som vi börjar från, utan den lätt obskyra fantasyTV-serien ”Xena – warrior princess”. Den blandade friskt inslag från fantasy med mytologi och även hisotoria. Så förekommer till exempel Julius Caesat i serien, och förstås…Kleopatra.
Men det är inte en Kleopatra som man är van att se henne. Hon spelas nämligen av Gina Torres, som ju är…svart. Eller halvt i alla fall, både hennes utseende och namn antyder att hon också har latinamerikansk påbrå.
Det har föreslagits, av t.ex Star Trek-fans, att sci-fi kan ha en inbyggd progressiv bias och ”gå före” med att ha folk från annan etnisk bakgrund än helvit i olika roller (se t.ex http://liberalvaluesblog.com/2006/09/22/sci-fi-friday-star-trek-as-a-dream-of-a-liberal-and-tolerant-society/). Detta är ett intressant argument, men som Mark Newton påpekar i en artikel i Huff Post i år(http://www.huffingtonpost.co.uk/mark-newton/science-fiction-fantasy-minorities_b_931078.html) finns det också en otrolig mängd stereotyper i och unkna fördomar kvar i de genrerna också (se bara den senaste Conan-filmen, som recenserades här på bloggen). Kontentan är att en attraktiv icke-vit kvinna som Kleopatra fortfarande var något sällsynt.
I ett ytterligare brott mot stereotyperna spelar Gina sin Kleopatra som en riktigt farlig och tuff kvinna, inte det bortskämda kvasi-våp med snygghet och kanske lite list som enda vapen som rådde på den gamla studioeran. Gina Torres har spelat med i många fantasy- och Science-fiction-filmer, och hon tog med sig sina figurers lite hårdare och mer stridbara karaktär.
Det här var inte en stor roll, men den är intressant som ett brytande av ett slags tabu. Som vi sett var Kleopatra genomgående tämligen ”vit” i de klassiska filmerna, och en aristokratisk liten dam. Här är det en tuff brud med dolken i högsta hugg vi får se. Hon är fortfarande en rykande het snygging och iklädd skumma bikiniliknande orientalistiskt inspirerade plagg som låter betraktaren se det till fullo. Men Gina Torres var defintivt en variation, och bröt ny mark.
Leonor Varela
TV fortsatte att producera ”nya” Kleopatror. Leonor Varela spelar Kleopatra i den sevärda miniserien ”Cleopatra” från 1999 En fördel med miniserieformatet är att man kan ägna sig lite längre åt sådant som ofta snabbspolas i en biofilm. En sådan sak är de politiska konflikterna och intrigerna, som här främträder mycket skarpare. Kleopatra var ungefär 21 när hon mötte Julius Caesar, vilket för den tiden var en fullvuxen ålder. 
Men för att vara en härskare och person med egen auktoritet var det ungt – så pass unga regenter var oftast bara staffagefigurer, och en anledning till att Kleopatra står ut som historisk figur var hennes strävan efter att verkligen ikläda sig den makt som hon hade nominellt, och befria sig från förmyndare och överrockar. 
En annan sak som kan ges mer djup är karaktärsutveckling. Intressanta diskussioner om hur makt och myndighet borde utövas i ett stort imperium förs, och slitningarna i den tidens Romarrike, som befann sig i en övergångsfas, blir tydliga. Kleopatras ambition och ärelystnad ges här en mycket stark framtoning, men på ett mer sympatiskt sätt än hos de klassiska filmerna. Kleopatra framstår som någon som får kämpa sig till sin tron och rätt att härska under ständig fara för sitt liv, och följaktligen använder sig av varje list och möjlighet för att försvara sin position och nå sina mål.
Hon är inte enbart sympatisk utan komplex, och ser till att döda sin syster för att bevara sin position utan speciellt förskönande förklaringar annat än att det rör en maktkamp. En så öppet makthungrig hjältinna, som ändå har vår sympati, hade suttit ytterst illa till under den klassiska studiofilmens tid.
Ifråga om det rena utseendet är Leonor Varela närmare Sophia Loren än de bleksiktiga Hollywood-Cleopatrorna från fordom, mindre yppig men väldigt vacker förstås, lite mer perfekt än vad som verkar troligt om än kanske inte nödvändigtvis som en grek-egyptier: hon är i själva verket bördig från Chile och Frankrike.
Men det är i alla fall i rätt härad, relativt sett, och med olivhy och mörka, intensiva ögon ser hon ut som ut en eldig medelhavstös med en lite främmande, exotisk twist. Hon ser också mer ut att vara i rätt ålder, och för sig mycket kungligt samtidigt som hon kan vara utsatt och liten i jämförelse men alla män i miniserien.
”Cleopatra”-serien blev rätt väl mottagen (se t.ex. http://nymag.com/nymetro/arts/tv/reviews/242/).
Serien var tidigt ute med en önskan att göra en storstilad TV-produktion med motiv och ett anslag liknande vad som förut var förbehållet filmer, speciellt med tanke på historiska teman. Dess framgång över många kanaler bidrog till senare satsningar som ”ROME”, ”Tudors” med flera. Den var inget stort avsteg från tidigare Kleopatraskildringar: skönhetsfixeringen finns där, den lite för moderna looken är där, de personliga intrigerna och romantiken får ta oerhört mycket plats – men bara det faktum att den är längre gör den mer varierad och vid i sitt perspektiv än tidigare varianter. Och viljan att framställa Kleopatra som en ung och ambitiös kvinna med mer kvaliteter än anslående yttre är definitivt där. Ett fall framåt.
Några stillbilder från ”Cleopatra”
Monica Bellucci
Ännu mer popkulturell eller skall vi säga helt befriad från verklighet är den på ett seriealbum baserade filmen ”Asterix & Obelix: Mission Cleopâtre” från 2002. Det är en av de bästa Asterixalbumen och filmen håller sig nära dess historia, med en mycket stark och bossig Kleopatra som upprepas i filmen. I seriealbumet pratas det mycket ironiskt om Kleopatras näsa som en slags omskrivning för drottningens skönhet. Just den detaljen lades här och sidan och filmen väljer istället att ståta med den kanske vackraste av alla Kleopatror någonsin, den förödande sköna Monica Bellucci.
Några scener med Monica från ”Asterix & Obelix: Mission Cleopatre” (på franska)
Monica gör Kleopatra som fjärran, men ständigt närvarande – hon är inte filmens huvudperson, men allt snurrar kring henne – och despotisk, en slags gudinna, och ser också sådan ut, som bara hon kan i vår tid.
Ingen Kleopatra kunde varit skönare än Monica, en insikt som man bibringas trots, snarare än tack vare, de franskt gubbsjuka kameraåkningarna och godtyckliga hudvisningarna – aldrig till nytta när skönhet i sitt apex skall visualiseras. Kreationerna hon bär förstärker den effekten ytterligare, och har inte alltid mycket att göra med Egyptisk klädedräkt som dock, det skall betänkas, inte var så speciellt döljande eller pryd av sig heller.
Monicas skönhet var dock en stor tillgång för filmen och bidrog till dess stora framgång. Att det skedde medvetet framgår tydligt av marknadsföringen, och påtalades inte sällan öppet, som i den spanska affischen till vänster, som säger det uppenbara ”En Bra orsak att gå på Bio”. Se nedan för några av afficherna i den internationella marknadsföringen.
Icke desto mindre lyckas Monica göra Kleopatra till en auktoritär figur som skulle äta Vivien Leighs Cleopatra levande med krona och allt. Här är det Kleopatra som ger order och bestämmer, hennes vrede är dödlig, hennes humör något att frukta med livet som insats – med Caesar som en stackars hukande typ vilken som värst kan reta upp drottningen. Han är hennes allierade och gäst, inte någon erövrare, och det är helt klart han som är den erövrade. Caesar trånar efter men fruktar också henne, inte tvärtom. Kleopatras eget värde och attraktionskraft står över männens bedömningar. Det är hon som väljer och beordrar.
Monicas Kleopatra strävar inte efter att vara verklighetstrogen, utan är baserad på seriefiguren, kompletterad med en drift med Elizabeths Kleopatrafigur både vad gäller, humör, extravagans och attraktionskraft – som alla överträffas. Men trots sin parodiska och metafiktiva karaktär, eller kanske just tack vare det, uppstår det en märklig effekt när man för en gångs skull får se en porträttering av en ohöljt maktfullkomlig kvinnlig suverän, en kvinna som är så stark och skön att alla män runt henne bara kan dyrka och tassa på tå. Till slut är det också hon som avgör med segern, och med Caesar tillintetgjord och besegrad väljer hon att sluka honom i filmens sista heta scen.
Det kanske bara är jag, men jag kan tänka mig värre öden än att brottas ner av den gudomliga i Monikas skepnad.
Lite mer om filmen i http://en.wikipedia.org/wiki/Asterix_%26_Obelix:_Mission_Cleopatra
Några Stillbilder från ”Asterix & Obelix: Uppdrag Kleopatra”
Lindsey Marshal
Den unga Lindsey Marshal spelade Cleopatra i HBO’s fantastiska serie ”Rome”. Hennes är en på många sätt intressant prestation, kanske inspirerad av Sofia Coppolas tolkning av Marie Antoinette i filmen med samma namn.
Den tolkningen tar fasta något av en brat-persona, en kunglig sådan, och tonårig i sin outlook. Drottningen är omväxlande loj och gränslös i sina manér, ibland insmickrande, ibland dödligt uttråkad. Hon flyr gärna allvaret i sin ständigt prekära situation genom fester, hyss eller droger.
Lindseys torkning är i mitt tycke väldigt bra – kanske är den mer en porträttering av en nutida ung arvtagerska än vad som är helt historiskt korrekt, men det är gjort med pregnans som inte saknar mer universella poänger.
Hur Cleopatra iklär sig rollen som drottning är också bra porträtterat – hennes kronor och utstyrslar, hennes skabrösa fester och gränslösa person är utanpåverk, som hon är medveten om. De är skal som ligger på ytan, och Lindsey gör ett fint porträtt av den tomhet och rädsla som den unga drottningen känner när kronorna och pompan är av, och inget hjälper mot det hemska öde som väntar henne i Augustus skepnad.
Se den lysande iskalla scenen när Cleopatra och Caesar Augustus träffas först i ”Rome”
http://www.youtube.com/watch?v=599AzvrUqo0
Ifråga om utseende och attraktionskraft är denna tolkning på ett sätt en av de mer realistiska. Även här är förstås Cleopatra mer nordeuropeisk än vad som är rimligt. Den unga Lindesy, även om hon alls inte skäms för sig, är dock inte klassiskt vacker, och den rena skönheten hålls ner som avgörande kvalité för Kleopatras karaktär. Lindsey lyckas ändå göra det ändå högst troligt att män skulle dras till henne, ung och oblyg som hon är, med sina mystiska och exotiska manér, okynniga blick och lite farligt oförutsägbara humör. Även i ”Rome” får vi kanske inte se så mycket av den intrigerande och politiskt driftiga drottningen – kanske för att den rollen är vikt åt Polly Walkers ”Atia” av Juliernas ätt (hon gör ett ett ly-san-de jobb i serien).
Till skillnad från t.ex. Oktavianus/Augustus verkar Kleopatra dock inte åldras i serien, och vi får inte se den vuxna drottningen. Men det är en intressant och sevärd prestation, med delvis andra perspektiv än den klassiska vampen, eller lilla dockan eller trofén som annars varit normen.
Några Stillbilder av Kleopatra i ”Rome”
Kim Kardashian
I en sista liten avvikelse från filmtemat tar jag med ett fotografitillfälle nyligen med kändisen Kim Kardashian – mest känd för kurviga kropp med tillhörande stora rumpa och att ha rippat dåtida ”kompisens” Paris Hiltons way to fame genom att förekomma på en amatörsexvideoinspelning.
Numera, genom tidens märkliga medialogik, kan en mycket bred kategori av folk (även om mycket få är utvalda) bli en ”kändis” med egen TV-serie och kan alltså låta sig bantas, gymmas, fotograferas och stylas av profesionella och skickliga yrkesmän – med tilltalande resultat. Kim är ju en tilldragande och yppig ung kvinna, och för ett fotoreportage för tidskriften Harpers Bazaar valdes just temat Kleopatra, antagligen inspirerat av Elisabeth Taylors frånfälle och som del av en kampanj för hennes mediaäventyr (hennes blogg).
Och trots det genomkommersialiserade syftet är det ett intressant (och positivt) vidgande av skönhetsbegreppet man kan se här. Kim är ju ingen lång tunn modell utan kortvuxen och försedd med rejäla former, och hennes armeniska påbrå uttrycker en annan form av skönhet än vad som är det ”klassiska”.
Det lustiga är att om man kan se förbi det mer kitschiga så ger Kim troligen en tänkbar idé om en verklig Kleopatra – hon är från rätt del av världen med sitt armeniska påbrå, har haft vett att inte låta ta bort det som gör henne lite intressant (som att blondera håret eller helt ändra på sina anletsdrag) och har därför drag som mer överenstämmer med vad som kunde vara en Kleopatra eller Arsinoe, om deras förfäder hade hållit sig till en strikt diet av perser och greker (vilket inte verkar sannolikt, men inte alls är omöjligt). Mer än den fulländade Monica Bellucci, den modellsnygga Leonor Varela, definitivt mer än de anglifierade Kleopatrorna i Vivien Leighs eller Elizabeth Taylors skepnader.
Så kan även ur en kitschfest något intressant utvinnas. Och med Kleopatrafenomenet som tittglas kan man få syn på stömningar i tiden vad gäller skönhet, och om olika gränser för kvinnligt beteende och utseende.
*******************
Man kan konstatera att även om man numera tillåter sig en vidare variation av hur Kleopatra framställs, och preferensernas vidgats att omfatta även sådana gestaltningar som åtminstone närmar sig hur den mytomspunna drottningen faktiskt kunde ha tett sig, så finns där fortfarande strömningar som drar åt andra hållet. Kravet på att en Kleopatra skall vara anmärkningsvärt vacker tycks skriven i sten, med en tillhörande fokusering mer på hennes utseende och rent fysiska utstrålning än den historiska personens faktiska gärning.
Man kan också notera att när ett tabu bryts så kvarstår en massa andra – ingen har hittills gjort en gestaltning av Kleopatra som tar ett helhetsgrepp på hennes person och vågar vara lite annorlunda på många fronter samtidigt. Det vore trevligt att få se en sådan Kleopatra, med ett seriöst anslag på den intressanta och omvälvande tid som hon levde i. Och hon får visst, gärna vara vacker. Men Kleopatra var mycket mycket mer än så.
←Klicka för den föregående delen ”Kleopatra och Studiornas Guldålder (2)”
———————————————–
Några bloggar som tar upp Kleopatra-inspirerade fenomen innefattar bl.a.
- Being Cleopatra http://beingcleopatra.blogspot.com/
- Om Cleopatra-attribut i modernt mode se http://rawfashionagency.wordpress.com/2011/08/22/queen-cleopatra/
- The Cleopatra Blog http://thecleopatrablog.blogspot.com/
- http://www.ebonysweden.com/2009/12/fran-kleopatra-till-michelle-obama.html
- http://marquee.blogs.cnn.com/2010/06/17/backlash-over-angelina-jolie-as-cleopatra/
Om seriealbumet ”Asterix och Kleopatra” se http://seriewikin.serieframjandet.se/index.php/Asterix_och_Kleopatra)
TV-serien ”ROME”, både första och andra säsongen, kan inte nog prisas och rekommenderas. Intriger, blod, erotik, mäktiga arméer och slag, och vinddrivna existenser radas upp i den kanske mest realistiska och breda porträtteringen av livet i det mytiska historiska Rom under de världsavgörande dagar då den gamla republiken slutligen gick i graven och Kejsardömet föddes. Se ROME om du inte har sett den! Se Om den om du redan sett den! Finns som Box med kompletta första och andra säsongen överallt där DVDs säljs.
Monica Bellucci är en av denna blogs husgudinnor, en ikon av skönhet som förtjänar att dyrkas med vördnad av envar som förmår uppskatta kvinnlighet och skönhet. Efter en början som fotomodell i unga år har hon verkat i en mängd både fransk, italiensk och amerikansk film. En sann Musa i ordets verkliga, klassiska bemärkelse, inspirerade hon Guiseppe Tornatore till den oskarsnominerade ”Malèna”, om en kvinna så skön att en hel stad rivs upp i sömmarna, envar blottande sina återhållna känslor av hat lika väl som åtrå. Guiseppe skrev introduktionen till Monicas fotobok från 2010-en tribut från världens främsta fotografer av hennes tid som ung modell till nu. http://en.wikipedia.org/wiki/Monica_Bellucci,
- http://www.imdb.com/name/nm0000899/,
- http://www.fashionmodeldirectory.com/models/Monica_Bellucci
- aktuella foton och ett stort arkiv i http://monicabelluccifan.com/
Slutligen en liten uppdatering.
I del 1 av denna inläggserie omtalades Stacy Schiffs bok ”Cleopatra: A Life” – den skall nu filmas med ingen mindre än Angelina Jolie i huvudrollen. Se
- http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article12342754.ab,
- http://aftonbladetwebshop.cdon.se/b%C3%B6cker/schiff,_stacy/kleopatra_%3A_ett_liv-12682284,
- http://www.svd.se/kultur/jolie-vill-gora-annorlunda-kleopatra_6211223.svd,
- http://www.svd.se/nyheter/inrikes/nya-ron-om-kleopatras-harkomst_2603375.svd
Moderna bilder av Kleopatra – Filmstudiornas guldålder (del 2)
Hur Våra Moderna bilder av Kleopatra Färgats av Filmens Värld är temat för denna andra del om gestaltningen av den gudaförklarade drottningen. Men också om hur samtidens konventioner kommit att smitta av sig för hur man porträtterar hennes komplexa karaktär.
Filmmediet har haft en enorm påverkan på hur Kleopatrafiguren kommit att utvecklas. Drottningens mytiska livsöde lämpar sig väl för film, speciellt av det mest stovulna slaget, och verkar ha allt: romans, krig & strider, exotiska miljöer, en välbekant historia som fond, och förstås möjligheten att visa upp stiliga människor, framför allt den sköna själv. För hon måste vara skön. Denna regel har varit stenhård. De rolltolkningar som tas upp nedan kommer från Filmstudiornas guldålder och sträcker sig mellan 40-talet och till 1963, precis innan det gamal studiosystemet i Hollywood slutgiligt brakade samman. Oavsett om de är gjorda i Hollywood eller i Italien följer de i gamla och beprövade spår av hur Kleopatra kan porträtteras, med undertoner som avslöjar något om tidens tabun och kvinnosyn.
Vivien Leigh
En start är ”Cæsar & Cleopatra” från 1945, som redan visar på vissa särdrag i alla filmer om Kleopatra – bombasmen och strävan efter att göra mastodontfilm, tryckandet av den förmodade ”kärlekshistorien” mellan Kleopatra och främst de två romarna. Det här är annars en väldigt traditionell historia, och Kleopatra porträtteras som förvisso klipsk och bildad på ett slags ytligt sätt, men oregerlig och i behov av en äldre mans stadiga hand. För att fullborda det romantiska temat har de tillråga på allt stoppat en till beundrare av lägre härkomst, som får göra rollen som den unge stilige ynglingen, så att alla former av svärmare kan täckas in. Om någon tycker att beskrivningen ovan rätt mycket liknar Viviens stora roll som Scarlett O’hara är det förstås helt riktigt.
Den här tidens Kleopatra kan förstås inte ta några mer avancerade initiativ på det romantiska området: hon verkar mest förföra genom att bara visa upp sig, och hennes inviter är av ett tämligen prytt slag. Hon är ett pris som männen runt henne slåss om.
Rent utseendemässigt har man vitifierat den mytiska drottningen bortom all sans – Vivien Leigh var förstås en bedårande vacker kvinna, men hennes bleka blåögda drag frammanar knappast bilder av egyptiska stränder och påbrå. Utan mer av ett genomvitt WASPifierat filmetablissemang, med rätt unkna undertexter. Som att Cleopatra själv är vit som snö, medan hennes tjänare är mörka och afrikanskliknande människor – Jim Crow-andan är aldrig långt borta.
Hela filmen och hennes Kleopatra andas en mycket stark drift att projicera samtidens värderingar och dominerande preferenser bakåt, in i en antik som fylls med moderna amerikanska 40-talsfigurer, föreställningar om skönhet, könsroller och romans på film.
För mer om filmen se http://www.imdb.com/title/tt0038390/ och http://en.wikipedia.org/wiki/Caesar_and_Cleopatra_(film).
Stillbilder från ”Caesar and Cleopatra”
Se trailern i http://www.imdb.com/video/screenplay/vi2847670553/
Sophia Loren
Sophia Loren spelade både Cleopatra och hennes tjänstekvinna i den italienska förvecklingshistorien med komisk udd ”Due notti con Cleopatra” (Två nätter med Kleopatra) från 1953 – http://www.imdb.com/title/tt0045712/.
Detta är ett tydligt exempel på en annan Kleopatratradition med vissa anor: spåret att avbilda henne som en yppig, överflödande sexuellt kvinna, en slags divig manslukerska . Det är ganska talande att det här var en film från utanför det då tämligen pryda Hollywood.
Det var tidigt i Sophias karriär, och skönhetsdrottning som hon var (det var bättre tider i det hänseendet) ligger fokus väldigt mycket på hennes kropp och figur. Det kunde ha blivit ”Kleopatra som en kunglig pinuppa”. Men till skillnad från Vivien Leighs tolkning är denna Kleopatra beräknande men också utlevande, och sneddar därmed över till en annan manlig fantasi, en som fanns i omlopp i Filme Noire-genren: den om en farligt sexuellt frigjord kvinna – en vamp.
I en kul twist får Sophia spela ut 2 roller – den om drottningen själv, men också den om hennes ”body double”, en tjänarinna som ser exakt ut som hon. I den förstnämna rollen är hon förförisk och beräknande, i den senare mer oskyldigt spontan, en ingenue-typ.
Horan och madonnan-komplexet ligger således tungt över den här varianten av historien, där den ena av Kleopatrorna får vara den sexuellt frigjorda och svekfulla och den andra en mer dygdig variant. Lägg också märke till hur man valde att åskådliggöra skillnaderna – ser inte den ”dåliga” Kleopatra mer…mörk ut? Mer icke-vit liksom? Även i Italiens filmmiljö florerade förstås fördomar om kvinnlighet, ras och dygd.
Trailer till ”Due notti con Cleopatra”
http://www.youtube.com/watch?v=1cFcWFG1xNQ
Få, kanske ingen annan, kunde iklätt sig rollen som farlig fresterska lika väl som den omtöcknande Sophia, men man får också säga att hon, trots att historien förstås har fokus på romans och personliga förvecklingar och trots den sexistiska tonen, gör det intressant genom att spela ut två helt olika sätt att ikläda sig sin skönhet och dragningskraft. Båda slår förstås svår knock-out på en manlig åskådare.
Rent utseendemässigt är det förstås förnämligt, men också en uppluckring av de vitifierade Kleopatrorna från Hollywood: ur rent geografisk-etnisk synpunkt är Sophia med sin albansk-syditalienska härstamning inte malplacerad och minner om medelhavets stränder och mörka skönhet. Fokus ligger också för omväxlings skull inte på den genomtuggade historien med Kleopatra och Caesar et ales, utan på just de komiska förvecklingarna när den blida men sköna tjänsteflickan misstas för den djävulskt förföriska drottningen.
Stillbilder från ”Due Notti con Cleopatra”
Elizabeth Taylor
- Elizabeth som drottning Kleopatra i ”Cleopatra”
Elizabeth Taylor gjorde den klassiska ”Cleopatra” år 1963 som porträtterar gudadrottningen omgiven av orientalism och bombasm. Framställningen av Kleopatra i den filmen följer ett annat typiskt spår i att den visar Kleopatra som på samma gång beräknande och som en impulsiv och barnslig ragata, som försöker spela männens spel men slutgiltigt misslyckas och drar ner de karlar som har med henne att göra i fördärvet.
En svår prestation som Elizabeth trots allt lyckas få intressant, och hypen kring filmen och dess enorma budget, samt den strax därpå följande nedgången för mastodontfilmer gjorde att den här framställningen för decennier kom att dominera den allmänna bilden. Dess berömda extravagans ifråga om garderob och mass-scener var en av det ”gamla” Hollywoods sista suckar men kom att fastna på mångas blick och färga synen på denna era. I en viss, begränsad mening motsvarar dessa kreationer och ceremonier något som förmoderna människor var mycket medvetna om – hur man genom symboler och ceremoniel skapar den gudomliga härskarens karisma. Men mycket var ett filmsystem som gått överbord.
Trailer till ”Cleopatra”
”Cleopatra” trampar vidare på en annan misogyn tradition, som vill trycka på Kleopatra som en representant för en slags arketypisk kvinna, med en sådans förtjänster men framför allt brister. Intrigerande, men ändå styrd av sina känslor, impulsiv, vacker men en svårartat infantil person som till slut leder sina män vilse. 
Relationen till just männen är också det viktigaste i hennes liv – inte undersåtarna eller landet utan männen. För att vara en envåldshärskare är hon märkligt osjälvständig som person. Ur männens synpunkt framstår också Kleopatra knappast som om hon skulle vara speciellt uthärdlig om hon inte vore så skön. Så reduceras trots alla storvulna gester gudadrottningen till en trånande trulig pudding.
Elizabeths är också en mycket västeuropeisk skönhet, stylad och tillrättalagd enligt hollywoods konventioner på 60-talet. Visst är hon vacker, men som någon sagt – det behövs mycket kajalpenna för att få henne, eller Vivien Leigh, att se ut som något annat än de bleka anglosaxiskor de är. Det spelas en del på sensualism om förförelsekonster, och temat Caesar som mäktig fadersfigur som förförs av praktiska orsaker och Markus Antonius (spelad av Elizabeths man Richard Burton) som en mer äkta kärleksaffär spelas ut i klassisk stil. Elizabeth spelar ut olika varianter av åtråvärd kvinna, och det gör hon förstås…bra. Man kan dock inte låta bli att undra om en så mäktig drottning verkligen skulle känt ett behov av att spela ut med genomskinliga nattlinnen och enorma dekolettage i bodoir-stil som här är fallet. Det är helt klart för den manliga publikens behållning i typiskt Hollywood ”wink wink, nod nod”-stil.
Några stillbilder ur ”Cleopatra”:
Tre klassiska bilder av Kleopatra, tre visioner av kvinnlig skönhet. Men också tre visioner av en kvinnas plats och väsen, vilka tyvärr lämnar en hel del att önska, och som avlägsnar sig rätt rejält från den realpolitiker med intellektuella böjelser som stiger ut ur mer seriösa och vetenskapligt inriktade biografier. Och trots viss variation är porträtten inte smickrande för kvinnliga makthavare.
I nästa del skall vi titta närmare på vår samtid, och se om det inträtt någon förändring i hur den sagoomspunna drottningen gestaltats de senaste åren.
————————————–
←Klicka för föregående del: ”Några Tankar kring Kleopatra, kvinnor, skönhet och ‘ras’”
Klicka för nästa del →
”Moderna bilder av Kleopatra: Nya varianter i medial korsbefruktning”
Nostalgiteckningar – Torsekhi, en orch/vättekrigare
Efter 9/11 2001 – frosseriet de senaste dagarna är det skönt att ta sig liten tripp till helt andra domäner, och jag drog fram en teckning av en slags orch- eller vättekrigare jag ritade för 16 år sedan o försjönk i huru orcherna kommit att avbildas av andra…
- hehe, kom hit lille pojke (maaaamma!)
Det finns något utsökt brutalt och också lätt fånigt med orcher som tilltalar många. I en snäv definition uppfanns Orcher av JRR Tolkien, där dessa fula, våldsamma, mer eller mindre korkade, mer eller mindre krumma vättar till folkslag översvämmar berg och ödemarker samt fyller leden i de Ondas återkommande jättearméer. Orcher (eller orker i nyare översättning) var ursprungligen alver som perverterades under tortyr och fångenskap av den onde guden Melkor/Morgoth (se ”Silmarillion”). Själva idén är förstås vidare och äldre, och Tolkien byggde på tanken på vättar och svartalfer, troll och andra halvmänskliga och illvilliga varelser som finns i de nordeuropeiska sagovärldarna (se t.ex Ogre).
Ur narrativ synpunkt är orcher tacksamma på så sätt att de ger hjälten carte blanche att tillåta sig vad som helst i konflikten med dem – de är ju inte människor, och fula dessutom, bara hö för hjältarnas skära, att mejas ner utan vidare eftertanke. De tillfredsställer önskan att få rocka loss utan att bry sig, för fienden är Ond per definition. Redan i ”Sagan om Ringen” är det draget starkt närvarande, och i alla filmer, rollspel, tv-serier osv. som gjorts därefter har det behållits, och orcherna såsom en expendable enemy blivit en sådan stapelvara att de lyfts in i de mest knasiga och osannolika sammanhang.
OK, jag ger mig, Mangalorer var det, inte orcher...
Orcherna har till och med fått lift till rymden – förutom i rollspelet Warhammer 40 000, där man helt enkelt tagit fantasyvärlden och satt laserkanoner istället för armborst i händerna på alver, orcher et ales, finns de i t.e.x Luc Bessons festliga ”Det Femte Elementet”. De heter Mangalorer där och inte orcher, men ingen skall lura mig att ”Aknot” och hans cohorter inte är orcher.
En av de värsta plagiaten av orch-konceptet var Jack Snyders film ”300” för några år sedan, där persernas berömda elitenheter ”de Odödliga” (The Immortals, som fanns i verkligheten men utan huggtänder – de var persernas storkonungs livgarde) porträtterades som huggtandsförsedda grymtande…tja orcher, kompletta med en ”überorch…jag menar über-odödlig” av övernaturlig kaliber.
I det här sammanhanget kan man dock peka på den intressanta möjligheten som rollspelsfenomenet ger att vända perspektiv. Olikt en film, där betraktaren är mer passiv, erbjuder rollspelen många möjligheter att leva ut Vore det Inte kul Om…-impulsen.
Och vore det inte kul att spela just en slags anabolastinn grobian med grön solbränna och imponerande tandgarnityr? Alternativ en liten, ettrig vätteliknande grön snubbe med lurig blick?
Båda har definitivt haft sin lockelse, och i både Warhammer-spelen(både roll-, figur- och dataspelen) och även i Äventyrsspels ”Drakar och Demoner” (bara för att nämna några) lyftes därför orcherna mer och mer fram som cooola och lite skojsigt crazy också.
Man byggde på Tolkiens fauna av krumma grottorcher och stora Uruk-hai, och skapade mängder av olika stammar och typer, från superbautaorcher till svartnissar eller små gretchins som lappar ihop de skadade. Massor av möjligheter till glädje för alla som drömt om att dissa de mer tvålfagra alverna!
Men det mycket av det här låg i framtiden när jag ritade min bild, jag svamlar så lätt iväg…
Min avsikt i början av 90-talet var att designa en slags hjälte-orch till en rollspelskampanj. Inspirationen för hans stuk kom framför allt från filmen ”Predator”, vars uppföljare kom vid den tiden, snarare än vanliga Tolkien- och rollspelsorcher. Jag fick idén till en slags ”alvjägare”, något som kunde hålla även de långlivade spetsöronen vakna om nätterna.
Torsekhi, som karaktären kom att heta, var den ultimata krigaren bland vättarna/orcherna. Han hade kommit att bli skild från sina orchiska artfränder genom de förtrollningar, brygder och dåd som han utsatt sig för och blivit en slags varelse sui generis, som inte passade in någonstans, men ändå med ett tydligt syfte: han var speciellt tränad och utvald för att kunna dräpa sina dito motståndare på alvsidan.
För att visa på hans ambivalenta natur gjorde jag honom själv lite ”alvlik” – med långt hår, och en mycket stark men ändå inte vanskapt eller aplik fysik. Jag satte lite hårda element på hans ansikte, inspirerad av reptilfjäll, men lät annars bli att göra honom extrem eller monstruös med jättelika betar och annat sådan. Nedan kan en del av utvecklingsskisserna ses.
Design Vättekrigaren Torsekhi
En del av uppmärksamheten ägnades åt hans utrustning och prylar – som Stridens Herre var Torsekhi snarare lätt rustad och beväpnad för att fullt ut nyttja sin skicklighet än nertyngd av jätterustning. Lite kul detaljer som det förkrympta alvhuvudet och de udda improviserade plaggen skall visa på hans speciella attityd – som en slags veteran som lämnat de vanliga uniformerna bakom sig, och klär sig med vad han nu har för händer snarare än enligt sin stams eller arts stereotyper. Således skippade jag de ständigt närvarande spetsiga attiraljer och detaljer som orcher annars belastas med.
Torsekhi - Legendarisk Vättekrigare 1995
Skisserna till Torsekhi låg och jäste ett bra tag innan jag bestämde mig för att rita en mer seriös bild 1995. Det var ett tidigt bruk av mjuk kolpenna och blev på det hela taget ganska bra. Skuggorna och anatomin sitter kanske inte hundraprocentigt och man ser en tydlig påverkan från serieteckningsstil, men den fläckiga tonen på hans skinn gick fram bra och jag var nöjd med designen av hans parafernalia liksom utformningen av hans gestalt i stort. Torsekhi såg svårmodig och butter ut, men förhoppningsvis väldigt stark och inte som någon man ville mucka med i onödan.
——————————————
Några länkar till orcher i olika litterära/rollspels/figurspels/dataspelsmiljöer
- http://en.wikipedia.org/wiki/Orc
- http://en.wikipedia.org/wiki/Orc_(Middle-earth)
- http://sv.wikipedia.org/wiki/Warcraft:_Orcs_%26_Humans
- http://www.wowwiki.com/Orc
- http://www.glyphweb.com/arda/o/orcs.html
- http://www.orcs.ca/
- http://forgottenrealms.wikia.com/wiki/Orc
Tydligen har det skrivits en välsäljande bok med orcher i huvudrollen: ”Orcs”, av Stan Nichols, från 2008.
Bilder säger mer än 1000 ord om 9/11 – om den fiktiva karaktären i ett otroligt skeende
Idag på 10-årsdagen av vad som numera går under ”elfte september” 2001, är tidningarna fyllda av reportage, analyser och kåserier om de fruktansvärda attackerna från 10 år sedan. Även här skall ämnet behandlas, om inte annat så för att det vore löjligt att låtsas att man inte tänkte på det efter det massiva bombardemanget runt händelsen.
Det slumpade sig att jag såg större delen av händelsen live – jag hörde en extrainsatt radiosändning nämna att en olycka skett vid WTC, och slog på BBC world och CNN. ”Hur fan kan man krascha ett plan rakt in där – var piloten full?” Det såg ut som en väldig olycka, men man undrade så smått tänk om det var en jävla dåre? Några år tidigare hade ett litet privatplan kraschat rakt in i WTC, kan det här vara något liknande? Men i så fall måste det ju vara ett stort plan av döma av skadorna?
Och gissa hur överraskningen var när man i realtid ser ett till flyplan till komma dundrande… absurt och helt overkligt. Jag kastade mig på telefonerna och ringde vänner och släktingar att slå på TVn för nu händer det jääääävligt sjuka prylar…
När tornen sedan rasade var det…tja, det fanns, och finns ännu inte, vetttiga ord för det. Surrealistiskt kommer väl närmast. Hur många människor…? Var det första jag kommer ihåg att ha tänkt. Det är tydligt från liveupptagningarna från nyhetssändningarna att reportrar och nyhetsankare liksom vi så tittade på hade svårt att förstå vad som hände.
Och det hela blev ännu mer ojordiskt konstigt av att man fick höra och se bilder från andra ställen – det skedde tydligen liknande saker i Washington, Pentagon hade blivit träffat, och fler flygplan hade rasat ner från himlen…det var helt ogreppbart.
Sällan har TV ett sådant enormt försteg framför andra medier än när ett skeende händer på det här korta, men ändå inte ögonblickliga sättet som attackerna skedde. Man satt som klistrad framför skärmen, och upprepningen, de olika vinklarna hypnatiserade en. Skalan, elden och allt det där bli överväldigande. Men – och här kan man ana sig till bombpilotssyndromet – det är en slags distanserad fascination, i alla fall till en början.
”Det var som en film” är en föga originell replik, men vad många med mig tänkte. En stor katastroffilm. Sådant händer liksom inte i verkligheten, inte på en gång och mitt i New York. Det skulle, som jag skall återkomma till, visa sig att den där filmliknelsen inte var korrekt.
För mig var det som gjorde fasan och insikten om det fruktansvärda verkligt påtagligt de bilder på människorna som föll och hoppade från de övertända, glödheta byggnaderna där de var fångna. Där ser man den enskilda människans fruktansvärda öde, som på något sätt åskådliggjorde att var och en av de tusentals personerna där inne som dött, eller var fångna, eller flydde för sina liv, var verkliga individer, inte statister i en film, inte abstraktioner dolda bakom eld och rök och rasmassor.
Det finns för övrigt just en dokumentär som heter ”The Falling Man” som handlar om just en av de som hoppade och kortet på denne. Det uppstod en viss debatt om det greppet, det fotot. För det ställer en fruktansvärd fråga till betraktaren.
Det är en oförskämd fråga i vår ängsliga tid. Vi vill låtsas som om vi inte behöver besvara den, trots att alla, 100% utan undantag, kommer att ställas inför den en dag. Vare sig vi vill eller inte.
Dessa intryck och frågeställningar, ett av de otaliga som tvingade sig på oss den dagen, är inte främmande för människor som levt under hot och krig och katastrofer runt om i världen. Att det fanns en ganska dålig beredskap för att ta till sig den verklighetens förolämpning i USA den dagen var tyvärr något som visades rätt klart av de skeenden som följde de närmaste åren.
Man kan dock knappast klandra dem för schocken. Jag kommer väl ihåg den vrede som man jsälv kände efteråt, det bottenlösa hatet mot terroristerna som gjorde det där. Det smärtade mig att det faktiskt inte fattades de som sade något i stil med – ”rätt åt yankee-jävlarna”. Lika illa var dock den snabba impuls att inte vilja se de skäl som kunde finnas bakom, vad som lett fram till det där skeendet. De närmaste månaderna var det mycket studier och uppdatering som stundade – och ännu kommer ny information.
Jag vill kort nämna något om gestaltningen av 9/11-2001 i filmen, den konstform som ligger mig närmast hjärtat. Det är påfallande att press och dokumentär mycket bätte än fiction kunnat förvalta de enormt starka intrycken från den dagens händelser – bara 2 filmer från filmstaden Hollywood har själva terrordåden i huvudrollen. Det förekommer som en omständighet eller omnämns i en del ytterligare filmer, och framför allt i TV-serier, men som sagt, få har känt sig manade att ta tag i själva händelserna i spelfilm (se http://sv.wikipedia.org/wiki/11_september-attackerna#Filmer och http://en.wikipedia.org/wiki/September_11_attacks_in_popular_culture)
Jag gissar att de påföljande händelserna, med Irak-kriget och den förgiftade inhemska debatten som följde på de nya lagar och svepande befogenheter som gavs till säkerhetsorganen, bidrog till den tvekan som ännu håller i sig, något som bara kan ha skärpts av bilderna som sipprade ut från Abu Ghraib och Guantanamo. Att försöka gestalta dessa skeenden har blivit enormt politiskt känsligt, och vilken vinkel man än väljer kommer man att trampa på någons tår.
Båda de filmer som finns till dags dato har också valt att skildra händelserna från ett väldigt personnära perspektiv, och undvikit stora explosioner och dataanimerade scener av själva kaoset som annars kanske skulle ligga nära till hands i en katastroffilm. Oliver Stone, som skaffat sig alibi genom att ta upp andra trauman som Vietnamkriget och mordet på JFK, är hittills är den ende som vågat gestalta WTC-dåden i sin film ”World Trade Center” koncentrerar sig på de personliga berättelserna från två som överlevde själva tornens fall.
Den andra filmen, ”United 93” är ännu mer lågmäld och småskalig, och centrerar kring den mest förbisedda av händelserna den dagen – det flygplan som störtade i Pennsylvania när passagerarna försökte ta tillbaka kontrollen över planet. Det är ett nervigt kammarspel, med en närgången blick på hur de närvarande, inklusive kaparna, reagerar som individer på händelserna medan de sker. Kapningen av United 93 låg tidsmässigt lite efter New York-händelserna och filmen tar också upp den inverkan det har på folket ombord att de får nyheter om vad som sker i New York och Washington, och om detta kan ha påverkat deras beslut. United 93 är verkligen ingen hjältehistoria- därtill är slutet alltför tragiskt, och blicken alltför nära på människorna ombord. Man känner verkligen hur detta är riktiga människor och att det inte är en saga, utan ett närmast dokumentärt försök att skildra en del av ett större skeende inifrån. Amerikanarna var kanske inte redo för så mycket realism – själv finner jag dock United 93 mycket stark och sevärd.
Båda filmerna försöker undvika tal om hämnd och vedergällning – det finns närvarande i Oliver Stones film i skepnad av en högerkristen reservist som hjälper till vid röjningen, men annars är filmerna stillsamma i den meningen att de tar fasta på perspektiv som leder åt ett annat håll än våld eller ens fruktan. De handlar om hur man överkommer fruktan och effekterna av förstörelsen. Att detta är något som ännu inte riktigt slagit rot i USA har framgått rätt tydligt av grälen runt vad man skall göra med Ground Zero i NY, samt även av hur man valde att ”ta hand” om Usama Bin Ladin, den andlige ledaren bakom terrordåden, när man väl fick tag i honom.
En sak som kanske inte är ämnat att förvåna men ändå känns mycket märklig när man stöter på det är den till synes outtröttliga kader med folk som vill spinna konspirationsteorier kring elfte September, oftast i syfte att kasta skulden på USAs regering, alternativt israelerna, alternativt frimurarna osv. för att tornen rasade. Det verkar inte som om mycket biter mot den sortens snubbar, iaf av döma av de lätt surrealistiska diskussioner jag själv haft om saken med sådana. En lista av konspirationsteorier i wikipedia (se http://en.wikipedia.org/wiki/9/11_conspiracy_theories) ger bara en aning om stolleriet, som grasserar på näter, speciellt bland bloggar och på Youtube. I USA har det blivit till en veritabel folkrörelse, den s.k. ”9/11 Truth Movement”, se http://en.wikipedia.org/wiki/9/11_Truth_movement. Vi kan göra en direkt jämförelse med våra egna Palme-spanare, så får man en känsla för hur snacket går där.
Se den trevliga sammanfattningen av knasteorier och deras tillbakastande av http://www.youtube.com/user/erikssonjonas10
Slutligen: 9/11 har en speciell tagg för alla som har koppling till Chile. Samma datum 1973 skedde den militära statskupp som ledde till att tusentals människor dog, ringde in 17 års diktatur och fick så många opositionella att spridas ut över världen – undertecknad inräknad. Det är inte för att ta något ifrån offren för händelserna 9/11 2001 som jag också vill påpeka att det finns många andra händelser av våld och tragik värda att minnas.
————————————————
Se kontroversen om ”The Falling Man”-fotot:
- http://en.wikipedia.org/wiki/The_Falling_Man,
- http://www.imdb.com/title/tt0810746/ och
- http://www.theage.com.au/news/tv-reviews/911-the-falling-man/2006/08/30/1156816955060.html
DN har en trevlig grafisk framställning av händelserna den elfte september 2001 http://www.dn.se/nyheter/varlden/sa-lite-visste-vi-en-manad-efter-daden
SvD har också lite grafik över skeendena den dagen, se http://www.svd.se/nyheter/utrikes/tusentals-dog-i-attackerna_6457320.svd, liksom förstås aalyser av allehanda slag, se t.ex. http://www.svd.se/nyheter/utrikes/en-forandrad-varld_6457486.svd
En liten exposé i konspirationerna runt elfte september 2001:
- http://en.wikipedia.org/wiki/9/11_conspiracy_theories och http://sv.wikipedia.org/wiki/Konspirationsteorier_om_11_september-attackerna
- http://copyriot.blogspot.com/2006/08/911-truth-movement-den-nya.html
- http://skma.se/2011/02/%E2%80%9Dsanningsro%CC%88relsen%E2%80%9D-utmanar-demokratin/
- http://tankebrott.wordpress.com/2009/05/13/detta-kravs-for-att-11-september-konspirationen-ska-fungera-del-1/
- http://tankebrott.wordpress.com/2009/05/19/detta-kravs-for-att-11-september-konspirationen-ska-fungera-del-2/
- http://www.vof.se/forum/viewtopic.php?t=22
- http://humanistbloggen.blogspot.com/2011/09/skkeptikerpodden-62-konspirationsteorie.html
osv, osv
En liten nostalgiatripp till 80-talets kassa succéer
Med anledning av ”Top Guns” 25-årsjubileum och en artikel därom i Washington Post (http://www.washingtonpost.com/opinions/25-years-later-remembering-how-top-gun-changed-americas-feelings-about-war/2011/08/15/gIQAU6qJgJ_story.html) kom jag att fundera på den ström av våldsamma och flaggdraperade filmer som fyllde biosalongerna och sålde VHS-kasetter under andra hälften av 80-talet.
”Top Gun” katapulterade Tom Cruise till superstjärnestatus, där denne märklige scientologanstrukne karl lyckats hålla sig kvar sedan dess. Men vem skulle inte velat få sitt genombrott i just en sådan film? ”Top Gun” var en kommersiell dröm, en expose av snyggt filmade flygstrider ovanpå en papperstunn plot och närmast parodisk ”pojke-till-man”-historia med rivalitet, romans och motorcyklar som krydda. Såsom en klassisk high-koncept-film var dess huvudidé nerkokad till ett absolut trådenklaste minimum, och filmens huvudingredienser alltigenom välbekanta. Resultatet var en enda lång rockvideo med postersnygga snubbar i flygaruniformer, en gråtmild kris/twist mitt i filmen, fånrockig men ändå väl utvald musik, ett sanslös bejakande av en slags Yeeaaah-gåpåaranda, dumma ryssar att slåss mot /skjuta ner… men viktigast av allt – spektakulära flygstrids och hangarfartygscener som inte kunde toppas före den dataanimerade grafikens genombrott. Sistnämnda var avgörande för hela filmen och förutsatte en oförliknelig tillgång till hårdvara, piloter och miljöer (inklusive flygfotografi) – allt bjudet på av den amerikanska militären.
Detta var dock inte gratis. Även om kostnaden för själva tillgången till personal, prylar och miljöer kom för den närmast symboliska summan 1,6 milj. USD var det verkliga priset att militären fick långtgående inflytande på filmens utformning och handling. De såg chansen att göra en fullängds, hollywoodproducerad reklamfilm för sin verksamhet och lade sig därför i alla möjliga detaljer och såg handgripligt till att ändra på manus, som artikeln i ”Washington Post” förtäljer. Det blev en lysande affär för fler än producenterna – åren efter såg flygutbildningarna en mångdubbling av sökande och i förlängningen fick hela den militära apparaten en goodwill och ärans skimmer över sig som höll i sig i decennier.
Mer allmänt står ”Top Gun” fram som ett praktexempel för den anda av militarism och klämkäck nationalism som spred sig i Hollywood , och ledde till en serie överdrivet propagandistiska Hollywoodfilmer. Det var delvis som en anpassning till Reagan-erans ideal, dels som ett resultat av ”Blockbuster-film”-fenomenet – satsningen på rent kommersiella filmer utan några andra pretentioner än stora kassaintäkter, finansierade av studios som sedan 70-talet släppt alla konstnärliga ambitioner och vädrade i luften att det gick att göra pengar av den rådande tidsandan. Den här utvecklingen hade redan förebådats av filmer som John Milius ”Red Dawn” (1984) om en sovjetisk invasion av USA (även den med tvålfagra hjältar, här en ung Patrick Swayze).
Ett belysande exempel på en som kastade alla hämningar överbord under decenniet och blev posterpojke för en militant amerikanism var Sylvester Stallone. Hans första filmer, som ”Rocky” och ”First Blood” innehåller en hel del social kritik trots båda filmernas tryckande på den ensamme starke mannens primat, och betraktaren får skåda in i amerikanska underklassens trista tillvaro, behandlingen av vietnamveteraner osv.
Men under senare 80-tal kom ”Rambo”, uppföljaren till ”First Blood” att porträttera en superpatriotisk ryss- och vietnamesätande enmansarmé, medan Rocky Balboa i ”Rocky IV” fick representera amerikansk förträfflighet mot en dopad sovietisk robot i Dolph Lundgrens skepnad.
Han var förstås inte ensam. Arnold i filmer som ”Commando”, Chuck Norris i ett otal B-filmer, ja till och med Ninja-filmerna, kände sig föranledda att drapera sig i stjärnbaneret under den här eran. Det var ett allmänt fenomen, som inte helt har bedarrat.
”Top Gun” stod dock i en klass för sig med hänseende på skalan, och framhävandet av just den massiva, reguljära militära apparatens förtjänster. Som synes har den amerikanska faiblessen för den ensamme hjälten trots allt, tillsammans med rena budgetskäl, gjort att även de mest patriotiska och fiendetuggande filmerna framställs i mindre skala, med en ensam eller mindre grupp av hjältar som slagits mot de slemma kommunisthorderna eller en sovjetisk ”bad guy”. Tillsammans med aversionen mot the Federal Government som går somen röd tråd i amerikansk högerdiskurs, gör det att hjältarna inte sällan agerar mot ”den stora apparatens” anvisningar. Även direkta efterhärmare till ”Top Gun”, som de mer B-filmsbetonade ”Iron Eagle”-filmerna är exempel på detta.
Det skall erkännas att jag tillhör gruppen som aldrig fattade prylen med de där filmerna. Dels var flaggviftandet för uppenbart redan för en 12-åring, dels var våldet och porträtteringen av vad strid och kamp är så…orealistisk, och konflikten så totalt icke-intressant. En hjälte som helt osofistikerat bankar skiten ur ryssar (eller kommunistiska araber eller bananrepublikskurkar – men alltid med en röd stjärna på kragen). Jahapp.
”Top Gun” var både symptomatisk och också pådrivande för en utveckling inom filmen som ett exempel på vad som var möjligt att göra bara man kröp tillräckligt för militären och romantiserade krig och konflikter. Genom att den påverkade den amerikanska militärens rekryteringsbas och hur de presenterades på vita duken kom filmen också att ha effekter utöver filmens värld. Inom sistnämnda är den dock också betydande för hur långt man var beredd att anpassa sig till rådande tidsanda och gifta samman kommersialism och rå, ohöljd militarism.
Framställningar av våld, krig och spänning generellt kan vara estetiskt tilltalande, och också tankeväckande – det finns riktigt bra krigsfilmer och juste actionfilmer (Apocalypse Now och Matrix kan vara två ex). De flesta av de här upptagna filmerna är dock inte speciellt bra – inte ens våldet är särskilt välgjort, och de är inte mer än marginellt spännande, i alla fall inte för en vuxen person, och de flirtar med en tämligen människofientlig och brutal världssyn. ”Top Gun” står ut som den kanske, om inte bästa så i alla fall mest påkostade och välgjorda, och spektakulära av 80-talets actionfilmer, till stor del på grund av just den hjälp som man fick av militären, men också på grund av dess lite pojkaktiga charm och anda. Det är en ganska glad och sprudlande film, inte speciellt förråande även om dess budskap om att man kan leka begränsat krig och skjuta ner sovjetiska stridsflyg lite hursomhelst är ganska otrevligt om man betänker risken för kärnvapenkrig på den tiden. Hela filmen påminner därvid om huvudpersonen – en charmig och stilig slyngel, men småkorkad, impulsiv, ytlig och fullständigt ansvarslös.
En liten slututvikning:
Ovanstånde oheliga giftermål står sig förstås också idag, trots att tiderna förändrats dramatiskt med sovjetimperiets sammanbrott. Kalla krigets slut aktualiserade behovet av en ny fiende, och ett tag såg det ut som om man kunde ersätta den röda med den gröna faran. Men trots 11/9 2001 har det varit svårt att filmiskt få till massiva klämkäckheter med hangarfartyg att gå ihop med kampen mot islamistiska fiender. Det är, både i film och verklighet, svårt att motivera kostnaden för en kärnvapenbestyckad carrier group eller en mekaniserad infanteridivision med några skäggiga typer i bergsgrottor. Både hollywood och militären behöver en stor, massiv fiende som fond till sina trumvirvlande rullar och uppvisning av militär parafernalia.
Men var är den onde fienden? Om man inte kan hitta en på jorden får man hitta en i – rymden. Man kan tydligt se en utveckling att motståndaren i massiva krigsfilmer utgörs av aliens från yttre rymden – en utveckling som påbörjades redan i mindre skala med ”Predator” som kombinerade arméfilm, antikommunism och slagsmål mot en cool alien. Förutom möjligheter till flaggviftande och vapenonani möjliggör rymdvarelser (eller liknande figurer som t.ex.den radioaktiva jätteödlan ”Godzilla”) också tillsammans med den nya digitala tekniken förstörelse och storskaliga strider som trotsar allt som man skulle kunna se i verkligheten. Det här konceptet togs hela vägen av ”Independence Day” och kan beses i senare filmer som ”Transformers”-filmerna, ”AVP Requiem” och den uppenbara rekryteringsfilmen ”Battle: Los Angeles” från i år, bara för att nämna några få.
—————————————
bloggen onemanclique noterar också effekten av film på kultur och tar även upp Rocky (vars huvudrollsinnehavare Sylvester Stallone nu förärats en plats i boxningens Hall of Fame i USA för sina insatser för sporten)
http://onemanclique.com/post/3994851821/the-top-gun-effect
http://www.tcm.com/this-month/article/21800%7C0/Top-Gun.html tar upp den intressanta, men kanske inte oväntade parallellen att en film som lyfter fram en maskulinitet av det renskrubbade slag som ”Top Gun” gjorde ohjälpligen också kom att få homoerotiska undertoner – något som redan Quentin Tarantino noterade med sin monolog om ”Top Gun” som den ultimata subversiva Gay-filmen
http://yellowmagpie.com/top-gun-film-review-can-the-fascination-be-explained/ förklarar ”Top Guns” framgång med framför allt den sympatiske och vinnande hjälten i Tom Cruises gestalt och pojkrumsfantasi-elementet i hela sagan
man kan studera recensioner, vissa samtida, av ”Top Gun” i ”Rotten Tomatoes” http://www.rottentomatoes.com/m/top_gun/
Indomitus.blog 