Alooons enfants de la Paaatrie…Om personfixering & yta i det franska presidentvalet

Det drar ihop sig för val i frankrike den 6:e maj. Vad man kan konstatera är att franska politiker, i alla fall de främsta, sin vana trogen talar om allt utom vad folket och nationen behöver diskutera.

DN:s pappersupplaga har i sin valanalys en kul och träffande sammanfattning, signerad Magnus Falkehed. Han konstaterar apropå några av det franska presidentvalet två vänsterkandidater, Philippe Poutou (anarkist) och Jean-Luc Mélenchon (Vänsterfronten) att deras program inte saknar tydlighet och konsekvens…

Deras program går, hårddraget, ut på att hänga den siste bonus-vd:n i den siste börsspekulantens tarmar…

Hihihi. Men bortsett från den roande faktorn finns, även för den som inte likt undertecknad när en viss giljotin-nostalgi, något att kika närmare på. Han har en poäng, Magnus, när han fortsätter med att påpeka att ”mer oroande blir det när man lyssnar på de två huvudkandidaternas prioriteringar. Som DN påpekat i en tidigare artikel (http://www.dn.se/nyheter/varlden/franska-politiker-undviker-krisprat) och som är bekant från de flesta franska valrörelser så finns en tradition av att inte ta tag i de avgörande strukturproblemen i framför allt den franska ekonomin

Jaja, snygg fru men har Sarko något annat att komma med?

När Nicholas Sarkozy blev vald var det för att han delvis föll utanför den där ramen och vågade påpeka att Frankrike hade problem. Men av detta hörs nu mycket litet från residenten i Elyseepalatset. Sarkozy pratar hellre om utformningen av de franska körkortsproven eller paraderar med sin fru. Men socialisternas Francois Hollande är inte mycket bättre – han verkar så säker på sin valseger att han väntar till efter valet med att säga något om skatter och näringspolitik, eller så drar han dåliga skämt. Tveklöst för att han vet att även han kommer att bli tvungen att komma med rätt beska besked.

Arbetslösa Marscherar

För Frankrike har problem. Basindustrierna blöder jobb oavsett om de stora företagen går med vinst: runt 10% står utan jobb nu, och trösklarna för att komma in på arbetsmarknaden är höga. Ungdomsarbetslösheten är, för övrigt liksom hos oss, hög, och kryper upp mot 25%. Var fjärde arbetsför under 25 år är alltså utan jobb. Statsskulden är monstruös, uppemot 90% av BNP. Om detta hörs mycket litet.

Francois & Segolene back in the day

Det är när storpolitiken reducerats till ren teater, ett spel när inget av de stora samhällsproblemen berörs och där folk inte kan finna att något viktigt sägs från högsta håll som de mer stolliga varianterna finner grogrund. Det franska presidentvalet numera starkt personfixerade, närmast dynastiska karaktär bidrar till känslan av spel för en ytterst liten elit. De utan demens kan t.ex. dra sig till minnes att Francois Hollande var gift med den förra presidentkandidaten Segolene Royal. Den franska xenofoba Nationella Frontens ledarinna Marine Le Pen är dotter till dess grundare Jean-Marie Le Pen. Sarkozy boostar sin image genom att posera med sin snygga fru Carla Bruni. Mycket yta, litet substans.

Jan-Luc Melenchon agiterar

Det ser således ut som en tanke att Jean-Luc Mélenchon gör ett mycket bra val och samlade över 100 000 pers i Marseille häromdagen – inte för att denne har någon chans, men frustrationen bland folk är tydligt.

Trevligare smile men samma ruttna innehåll

Men det verkliga hotet mot inte bara de största politiska partierna utan Frankrike självt kommer som vanligt från höger. Som SvD papperstidnings porträtt av Marine le Pen (SvD Söndag 15 april) och The Guardian observerat går hennes Front National starkt framåt bland den franska ungdomen. Nationella fronten har likt vår inhemska främlingsfientliga outfit Sverigedemokraterna tvättat bort de värsta hatarna, men behåller den ruttna insidan – mot invandring och invandrare, för repression (t.ex. dödsstraff), mot globalisering osv. Det är märkligt att Nationella Fronten, som varit en viktig kraft i frnask politik i över 30 år ännu kan framställa sig själv som en slags ”outsiders”. Faran för en upprepning av debaclet från 2002, då hennes far gick vidare till andra valomgången, är kanske inte överhängande stor – men om inte de franska toppkandidaterna börjar tala om relevanta frågor vet man aldrig.

—————————————————

Övrigt Underlag: