Kategoriarkiv: Spanat & Tänkt /On My Mind
Följetonger är inlägg som hänger ihop tematiskt på ett sätt som drar in flera av de olika kategorierna på denna blogg, och därför buntas ihop här: det kan röra sig om inlägg som rör ett visst tema eller motiv, eller som har vissa kronologiska sammanbindande element, eller dylikt
Fjärilsflykt
En lång väg, från tunnelbanekladdets puppa till den någorlunda färdiga bildens vingslag, slingrade sig denna bild från 2008.
Det började som alla mina sagor i en skumpig tunnelbana… Felicia hade pratat om älvor, som hon då var svårt såld på, och om att jag borde rita sådana och deras hår och mycket annat, och med detta på näthinnan valde jag att kladda till en liten älva direkt med tuschpennan. Den blev ganska söt, och när jag sedan visade den för min musa ville hon ha fler. Jag slog till med några till älvor i diverse akrobatiska poser, och tuschade snabbt till dem. Där kunde det ha slutat.
Flygande Älvor
Vi fantiserade dock vidare, på ett scenario där älvorna kunde sprida lite älvdamm så att folk kunde flyga sedan, som tingeling i ”Peter Pan” antar jag… Med denna trevliga fantasi slog ett lite frö rot.
Jag hade just sett Tim Burtons ”Corpse Bride”, och på slutet finns en vacker passage där den döda brudens klänning förvandlas till malar som sprids och flyger runt bruden som löses upp, innan de flyger iväg i natten… Jättefint. Det där gav mig en idé. Älvorna jag ritade hade fjärilsvingar. Vore det inte kul om… fjärilar och älvor tillsammans gjorde en magi så att en flicka kunde flyga? Jag satte mig ner och ritade en mer genomtänkt skiss i blyerts och lyfte in älvorna i den… ”Fjärilsflykt” var född.
Fjärilsflykt - flygande flicka, älvor & fjärilar
Den här bilden ropade efter att färgläggas. Jag gjorde ett färgtest, där jag lade på grundfärg på fjärilarna och lite hud på tjejen med några snabba Photoshop-penslar. Fjärilarna, det stod klart, borde vara i mycket olika färger och mönster. Det fanns ingen bakgrund, och bilden kändes lite tom med bara vitt bakom, så jag lade på en snabb grönaktig struktur med hjälp av ”cloud”-verktyget. I princip omedelbart bestämde jag mig för att skapa en mer genomarbetad bakgrundsbild. Fjärilarna borde också inte bara vara färggranna, utan verkligen ha alla de mönster som fjärilar bör ha. Jag räknade efter och insåg att jag behövde hundratals fjärilar. Att verkligen skapa unika mönster för var och en av dem skulle bli tradigt…
Fjärilsflykt Färgtest m Cloud bakground
Nåväl. En sak i taget. Först bakgrunden. Jag ritade en enkel och lite Disney-aktig skogsmiljö, en glänta tänkte jag mig, där träden kunde rama in fjärilarna, flickan och älvorna som bildens centrala motiv. Med kolpenna och grafitstift växte en passande kuliss fram, och monterades.
En liten skogsdunge som bakgrund
Sedan var det dags att måla. Jag började med träden. Med min primitiva Photoshop-teknik tog det förstås en erbarmlig tid, och klumpigt och halvdant blev det, men till slut uppstod ändå trädliknande krumbukter med ådring och skuggor. Jag lade på ett ”fresco”-filter efter att ha gjort min egen målning, och skapade djupare skuggor och mer textur och framträdande linjer och ådror på trädstammarna. När jag jobbade med löven slog det mig att man kunde lägga på ljus som kom från ovan, så att bilden var ljusare i toppen och mörkare neråt och mot kanterna. Med ”render: light effects” kom jag åtminstone nära grannskapet av det jag tänkt mig.
Men det största jobbet var fjärilarna. Redan ett litet batteri på några hundra fjärilsmönster fick mig att känna lätt yrsel. Och som anat var det ett urtrist pillejobb att måla var och en av de där, hur färgstarka de än var. Jag pallade inte med mer än ett halvdussin i taget. Månader förflöt, och ibland ville jag inte ens se åt den där bilden. Men saaaaakta men säkert blev de mer och mer färdiga, och jag passade på att testa lite olika tekniker för att skapa effekter som ängladamm, lyster och ljuseffekter på älvorna och annat. En särskild ”fjärilspensel” gjorde att jag kunde lägga på skuggan och konturen av ännu fler fjärilar bakom de som jag färglagt. Så där höll det på, och vad som växte fram var en veritabel färgexplosion, ett myller av mönster och prickar och vingar.
Fjärilsflykt, sammansatt och färglagd -december 2010
Över ett års hattande med den där bilden blev det. Men det (o)lustiga är att den fortfarande har något ofärdigt över sig – grundkonceptet håller, det är bildens styrka. Men detaljerna… När jag nu åter tittar på den ser jag massor med saker som kunde förbättras, häromdagen lekte jag med lite olika färgsättningar och ytterligare ljuseffekter. Men så där kan man hålla på i evigheter. Arbetet med den här bilden lyfter ännu en gång fram ett avgörande personlighetsfel – oförmågan att bestämma sig, för att bli färdig med något. Den som inte är förmögen att själv ändra sina later har bara ett val: att överkomma sig själv. Det är svårt. Men nu är jag nästan där, och oavsett vad som sker SKA den här tryckas och produceras före jul. Fjärilsflykt skall slutligen lyfta.
Och jag har inte glömt vem jag har att tacka för allt – ett exemplar av denna är självskriven för Felicia som inspirerat. Först nu tycker jag att den duger åt dig.
Återkomster: tokspetsiga skor
”Plus ça change, plus c’est la même chose”
Ju mer saker förändras, desto mer förblir de densamma. Ibland är det som historieintresserad intressant att se hur saker och ting återkommer och ges nya innebörder i vår tid. Redan före de senaste årens arbete med att rita och lära mig mer om den verkliga, fysiska medeltida världen har jag flera gånger slagits av hur fenomen i mode och vad som kallas ”apparel” har paraleller i flydda tider, speciellt min specialistperiod 1200-1400. I en återkommande serie inlägg skall fenomen med relation till kläder då och nu studeras.
Först ut är de väldigt spetsiga skorna.
Clarice de Gasconnes adelsfölje år 1468
De utstuderat spetsiga skorna har allt av döma sitt ursprung i 1300-talets Europa. Det hade tidigare funnits skor med en tydlig spets, framför allt i mellanöstern och via kulturell påverkan också i delar av östeuropa. Oavsett att man i väst trodde att de tydligt spetsade skorna härrörde från just östeuropa, närmare bestämt Polen vilket gav upphov till termen poulaines, var skor på den tiden även i väst ofta lite spetsiga som en följd av den tillgängliga sömnads -och skomakartekniken.
Poulaines-replikor
Med poulaines kom dock de spetsiga tårna att få ett eget liv. De sattes främst på skor av lägre typ, motsvarande våra dagars loafers och lågskor, men senare även på låga och höga stövlar, och till och med ridarrustningar (se nedan). Under senare 1300-tal och de närmaste hundra åren framåt kom dock, framför allt bland de högsta samhällsskikten, det vill säga adeln, spetsen på poulaines att bli allt längre och smalare, med en tilltagande
Engelska & Franska 1300-talspouleins
längd av från kanske ett par tum till senare 12 och ibland 24 tum (1 respektive 2 fot, dvs 30 till 60 cm) från tårnas ytterspets. Sådana poulaines hade som man lätt inser rent galna proportioner, och spetsarna blev så långa att de fick skruvas in och ibland hållas på plats av band och till och med kedjor för att inte förstöras.
skruvad poulaine
Så varför skulle man ha sådana extrema och framför allt opraktiska skor? Antropologer och historiker som Barbara Tuchman gissar att just frikopplingen från det praktiska signalerade välstånd och klass hos bäraren, och som en följd också att man var en som inte gick så mycket utan red, och framför allt en som inte ägnade sig åt kroppsarbete eller andra fysiska aktiviteter där skospetsarna regelmässigt skulle vara i vägen. Ju längre sko, desto finare och viktigare person helt enkelt.
Sandalpoulaine från pyreneerna
Detta antagande stöds av de många s.k. ”överflödsförordningar” som framför allt efter pesten (dvs efter 1350) försökte hejda ekonomiska och sociala förändringar genom detaljerade lagar och regler för vem som fick bära vad. Sålunda fick adelsmän bära 2 fot (60 cm) långa skor, medan välbärgade borgare fick nöja sig med en fot (30 cm). Ibland förbjöds alltför långa skor helt och hållet, eftersom de sågs som ett skadligt tecken på fåfänga och som sådana kritiserades av bland andra prästerskapet.
Soleret
Ett annat tecken på poulainens betydelse som statusmarkör och en av de prilligare uttrycken för dess attraktionskraft var att man satte deras spets som accessoar på riddarnas rustningar – japp, den plåtklädde stridsmannen på väg ut i krig kunde inte undvara denna avgörande lilla detalj, kallad soleret, som verkligen underströk att han var en riddare-och-adlig-och-minsann-ingen-fotsoldat. Detta oaktat att poulainen var så erkänt opraktisk i strid att det finns flera historier om att riddarna skar av spetsarna på dem när de satt av. Det får en att undra hur många offer solereten, som inte lika lätt kunde kortas av, hade på sitt samvete efter t.ex. sådana drabbningar som slagen vid Sempach (1386) eller Agincourt (1415), där riddarna tvangs sitta av och slåss till fots (och fick duktigt med stryk).
pling i dojan
Detta gjorde dock lite för att minska deras attraktion och verkan som statusmarkörer, och de återkom under resten av medeltiden tills klädedräkten genomgick en större förändring mot slutet av 1400-talet. Därefter ser vi inte till väldigt långa och spetsiga skor på 500 år. Långa skor fick tvärtom ett löjets skimmer över sig. Att den klassiske narren hade fått just de långa spetsiga skorna med en fånig bjällra som kännetecken visar att det hela tiden funnits ett fnissande över de märkliga poulaines i den mer folkliga kulturen. Det kan noteras att än idag bär clowner just långa skor som uttryck för något knasigt och skrattretande.
- spetsig högklackad pumps
Spetsiga skor fick dock en kuriös återkomst på slutet av 1950 -och början av 1960-talet. 1950-talets USA gav överhuvudtaget upphov till en våg av förnyad extravagans och överflöd i formspråket, som alla som sett frisyrer, bilar, accessoarer (som glasögon av typen ”geting-modellen”) och mycket annat från epoken kan vittna om. Den klassiska damskon pumps hade redan under 40-talet blivit spetsigare och spetsigare, och herrskon kom att haka på, enligt en teori delvis inspirerat av de amerikanska 
cowboy-bootsens spetsiga form. Långa, blanka skor herrskor och pumps blev ett av de många kännetecknen för en tid som inte höll tillbaka ifråga om stora och (övertydliga) former som visade på den våghalsige bärarens känsla för stil och flärd. Eller panage, som riddarna skulle ha sagt. I Sverige kom spetsiga skor av denna typ att åtnjuta fortsatt popularitet bland raggare och andra som gillar rockabilly och annan amerikana från åren runt 50- och 60talsskiftet – sådana spetsiga herrskor kallas myggjagare i den subkulturen. De här skorna överlevde genom årtiondena som ett randfenomen, närvarande men inte del av mainstream-kulturen.
Lång herrsko 2006
Tills andra hälften av 1990-talet, då den alltmer bakåtblickande modeindustrin återintroducerade den långa skon och satte den på ett mycket bredare urval av skotyper, vilket gjorde den till ett mer allmänt fenomen. Men det tog inte lång tid förrän de trötta modeskaparna och deras uppdragsgivare inom konfentionsindustrin kände sig föranledda att plocka upp de mer extrema varianterna och damma av dem för en ny tid.
Herrskor anno 2007
moderna Myggjägare
Kännetecknen var alla där, speciellt för herrskor – först en koppling till stövlar, och sedan kom en avlång och smal, och fullkomligt opraktisk, skospets som ett brev på posten några år senare. Innan man kunde blinka var myggjagare på var mans fot, och spetsarna fortsatte att växa. Jag minns än att jag gick runt i Stockholm för några år sedan och tänkte: varför bär alla poulaines helt plötsligt? Och tråkade ut familj och vänner med den obskyra 
medeltida referensen.
Men kopplingen är inte så långsökt som den kan verka – notera t.ex. att det är ett påtagligt urbant mode – och i dagens Sverige är kontrasten stad-land även en tydlig social markör, i princip identisk med skillnaden mellan ”ute” och ”inne”. De är lika opraktiska för att springa och överhuvudtaget röra sig runt i som någonsin, och till råga på allt försedda med smala sulor och klackar av ett slag som gör längre promenader i dem icke rekommenderbara.
damsko-poulaine av idag
En annan sak är att nu, år 2010, när påtagligt avlånga skor slutat vara ett brett allmänt mode har varianter av elegantare snitt parkerat sig som populära bland en elit-orienterad grupp människor, folk i yrken som advokater, penningmäklare, samt allmänna stekare och andra med behov av att projicera status. Här ser vi en återspegling av modet som statusmarkör som inte är helt väsensskild från mitt 1300-tal.
Liksom andra detaljer som den långa stöveln eller höga klacken har den spetsiga skon nu funnit en stadig nisch i dagens mer fragmenterade trendvärld, som ett uttryck bland andra för personlig smak och känsla för stil. Som sådan har den dock förlorat de mest uppenbart särskiljande dragen och uppfattas inte som så extravagant längre, men de är fortfarande markörer för en viss flärd, kaxighet och vilja att visa upp sig – skuggan från den utåtriktade och självmedvetne adelsmännen från 1300-talet lever på så sätt kvar, även i våra mer demokratiska tidevarv med dess bredare konsumtionskultur. Kanske är det bara en tidsfråga innan de långa skobananerna åter förses med bjällra och försvinner in i den mer buleska underhållningens mörklagda rum. Tiderna förändras, men knappast människan.
En nutida puoulaine-bärare
—————————————————————–
FIFA World Cup 2022 går till…Qatar?
Jag har tidigare skrivit här på bloggen om Qatars lite aparta ansökan att få anordna fotbollsVM. Och idag (2/12) kom så beskedet från FIFA att de verkligen får anordna VM 2022. Klar Inshallah på det. Eller nåt.
(Se tidigare inlägg som presenterar Qatars VM-ansökan och problemen kring den: https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/07/26/fotbollsarenor-utblick-till-det-fjarran-arabien/)
Eftersom denna blogg i någon mening gett en balanserad bild av Qatars ansökan tidigare skall tillfället tas att ironisera lite över hur saker och ting kan falla ut…
Ännu en gång har det visat sig att de högsta beslutande sportorganen i världen, såsom FIFA och IOK, och deras fullständigt intransparanta sätt att ta beslut lånar sig för konstiga avgöranden. Vi kommer kanske aldrig att få reda på hur mycket vissa av de gamla stötarna i exekutivkommittén fick för att överse med alla de problem som finns med Qatar, vilket underlättas av att röstningen är helt hemlig, och inga vettiga förarbeten eller protokoll till besluten finns.
Qatarerna menar dock business, och har haft tillfällen att öva på anordnandet av stora byggen, som faktiskt, vilket var temat för mitt förra inlägg, varit mer smakfulla än vad man kanske först skulle misstänka (speciellt jämfört med storebror Dubai). Förutom arenorna kan man t.ex. betrakta den stora ljusskrapan Aspire Tower som designades för Asiatiska Spelen 2006, och som faktiskt vunnit pris för bästa arbete med ljus & belysning 2008. Den är inte så ful alls, med sin förgranna och rena fackel-form.
Aspire Tower i Doha, färgsättning
Inför VM-ansökan visade det sig dock att man skulle resa en till liknande skrapa med fet belysning, den för ändamålet byggda Doha Convention Centre på 110 våningar. Man kan i sammanhanget notera den lustiga lilla detaljen att just FIFAs lokaler i Qatar är tänkta att huseras högt upp i den där, vilket tyvärr förstör lite och degraderar den (iaf i mina ögon) till ännu en skrytskrapa där Sepp Blatter & friends kan se ut över sina kungariken i shejkers sällskap…
110 våningar VM-smörjning
Det kommer att dra en hel del soppa att lysa upp de där julgranarna. Man kan ju hoppas att Qatar menar vad de lovat, att spelen skall vara ”gröna” och miljömedvetna…fan tro’t.
37 grader i skuggan i sept, Doha
En annan sak som förhoppningsvis kommer att kraftförsörjas med solpaneler (annars blir det historiens miljöfientligaste tillställning) är luftkonditioneringen… det är vaaaaarmt i Qatar, och arenorna måste alla ha mastiga temperaturanläggningar. Se bilden här från när FIFA besökte Doha i år (14/9) för att inspektera VM-ansökan på plats. Notera att det var i september. VM spelas inte i September, utan mitt i norra halvklotets sommar, under juni-juli. Då det är ännu varmare. Det har talats förut om att ordna VM lite senare, i Oktober, men det har avfärdats av FIFA som antagligen vill sända evenemanget då folk är lediga och kan titta på mest matcher. Det gör, om inte annat, att inkomsterna från reklam kan ökas.
Jaja. Qatar har dock en rätt OK logga. Inte så upphetsande kanske, men i alla fall ren i sin formgivning, där själva det grafiska elementet är taget från en fotbolls femkanter. De lyckades också undvika fällan att ha någon form av tillgjord kufisk skrift till texten och en massa kitschiga arabesker, vilket annars är standard när mellanöstern skall marknadsföra sig för västerlänningar.
Loggan till Qatars VM-ansökan
En virvel med en boll. Med färgerna, blått ljusblått och gult, för havet, himlen och sanden…eller är det solen? Sistnämnda lär vi få se en hel del av därnere…
"Qatars utlägg - jag menar upplägg ser väldigt bra ut..."
Projekt Storyboards – Davilac/Parricida
På vingliga vägar via vampyrfilmer- och böcker, Frank Miller-serier, Hannibal Lecter, Bosnienkriget och Peter Englund avbildas en blodig slakt när den serbiska vampyren Davilac eller Parricida, ”fadermördaren” tecknas.
Förra året fylldes TV-skärmar och biosalonger av vampyrer, så pass att mättnad infunnit sig och producenterna börjat sträcka sig efter nästa skräckvarelse att exploatera och tömma på innehåll – troligen zombien. Denna mättnad har också slagit mot undertecknad som ett slags motstånd eller tröskel att befatta mig med ett inslag i min berättelse, den serbisk-bulgariske medeltidsvampyren Davilac. Vampyrmyten som den är känd i dag hämtar sina huvuddrag i just Balkan, där den onda ande som vampyren utgör måste äta själen, i form av blodet, från de levande för att upprätthålla sin egen existens.
"It takes the lotion out of the basket..."
Till skillnad från t.ex. Dracula som alla verkar veta är en skum aristokratisk existens i sina transylvanska berg, och moderna TV-serievampyrer (se ”Twilight”, ”True Blood”och annat strunt) som har fåniga kärleksaffärer med sin mat, liksom t.ex. Anne Rices melankoliska halvgudar som grubblar sig fram genom århundradena, tänkte jag mig vampyren i berättelsen som en slags seriemördare, med ett tvångsmässigt behov att döda och lemlästa. För honom är människor bara tingestar att äta, han ser dem som kött att slakta snarare än de romantiserade varianter som präglar modernare framställningar där vampyrer har en slags ”relation” till sina potentiella offer. Nej, den relation vampyren har med sina offer skulle på sin höjd vara lik den som t.ex. ”Buffalo Bill”, den transvestitiske mördaren i ”När lammen tystnar”, har med sina snart flådda objekt nere i gropen. Det här är dock inte helt lätt varken att avbilda eller skriva om.
Under en bildletarsession i annat syfte för en tid sedan fann jag dock en mycket skum bild inspirerad av motorsågsmassakern korsad med en styckad leksaksdocka (?).
En stackars docka råkar illa ut
OK, den var skum, den. Men den inspirerade min redan inslagna tankegång. Jag drog mig också till minnes ett fruktansvärt citat av Peter Englund (apropå första världskriget)
”Människorna är inte ens offer längre. De har genomlidit den yttersta förnedringen och förvandlats till avfall”
Jag drog fram pennorna och skissade en slags parafras till dockbilden. Här är alltså det stackars offret inte ett vackert lik med två små hål på halsen som i romantiska Dracula-inspirerade stories – nej den har bokstavligen styckats av vampyren som drar fram hjärtat. Perspektivet, som är ganska djupt, är intressant -precis som i dockbilden ovan ser man från snett grodperspektiv som lämnar offrets ansikte närmast i bild och får oss att se upp mot den i skuggor omvärvde vampyren. Kläderna är baserade på en albansk-serbisk dräkt från 1300-talet, och jag kikade lite på avhuggna lemmar och amputationer för styckningen.
Serbisk Hund i profil
I filmen och boken ”Hannibal”, ser karaktären Mason Verger till att träna stora grisar för att, som han planerar, dessa skall förtära hans antagonist Hannibal Lecter. Min vampyr måste också vilja göra sig av med kroppar för att undvika misstankar, och jag kom på att den kunde hålla sig med människoätande hundar, här avbildade som förvridna exemplar av ”serbian hound”, en karaktäristisk lokal ras.
skiss Parricida styckmord
De serbiska människoätande hundarna och Peter Englund kom att leda tankarna till det nyligen stillade Bosnienkriget och satte fart på mitt skrivande, som syftet varit. Här ser man hur arbetet med en bild och en text samtidigt kan leda tankarna på nya vägar.
- Marv i Sin City
Jag ville dock göra teckningen mer färdig, och tog det som ett tillfälle att undersöka rittekniker.
Min ständiga inspiration Frank Miller gav mig impulsen att rita bilden med mycket svärta, som i hans berömda ”Sin City” – mörkret passade det mörka temat. Likt i boken och filmen ”300”, likaledes med Miller, ville jag lyfta fram blodet, som jag gjorde klarrött och ymnigt som i ett slakteri snarare än rinnande ur små sticksår i en mysig boudoir. Svarta tuschpenslar och fin ZIG-penna skapade en stark kontrast, och med hjälp av lite Photoshopande för att ytterligare stärka mörker och linjer blev det hela till slut aningen intressant.
Styckmord Parricida färglagd & modifierad
En blandning av teckning, experiment och storyboard. Kanske inte vad jag skulle visa min söta systerdotter, men passande ändå. Det blir nog mera Miller-pastischer i framtiden.
————————————————————————————–
En liten efterstudie i partisymboler – för Sverigedemokraterna
När jag knåpade ihop en karta över utbredningen av högerextrema och främlingsfientliga partier i Europa kom naturligt frågan om partiernas symboler att tilldra sig uppmärksamhet. Mest intressant var förstås historien bakom vårt eget xenofoba parti, Sverigedemokraterna (SD) och deras symboler.
Hitler & Mussolini, fasces & Nazistisk Örn
Högerextrema och etnicitetskramande partier av den sort SD tillhör har, särskilt efter andra världskriget och nazismen men även dessförinnan (se t.ex. de italienska fascisternas bruk av faces, de romerska liktorernas spöknippen), ett speciellt förhållande till partisymboler och symbolism överhuvudtaget. Den dåliga PR som kopplingar till fascism och nazism innebär balanseras dock för dessa rörelser av den samlande effekt på tänkbara sympatisörer som symbolerna har, och möjligheten att ange en länk bakåt, alternativt peka ut en ny färdväg för en äldre rörelse.
I Sverigedemokraternas fall är detta speciellt intressant. Sverigedemokraternas ursprung är i sig okontroversiellt – det är väl känt att partiet har sina rötter i den främlingsfientliga ”Bevara Sverige Svenskt” (BSS)-rörelsen. Det har lite här och var på nätet skrivits en del om extremhögerns och rasiströrelsens partiemblem och symboler: se t.e.x denna snygga grafiska presentation av högerrörelsernas symbolik. Mitt eget fokus ligger på hur själva, skall vi säga historieskrivningen ser ut. Det roande, och ibland också talande, ligger i vad man förtiger och stoppar undan i byrålådan. Inspirerad av Dan ”Da Vinci-koden” Brown och dennes småroligt tendentiösa sätt att bedriva symbologi så satte jag själv ihop en liten sammanfattning.
Följande lilla genomgång bygger direkt på ett avsnitt från Sverigedemokraternas egna hemsida, som i sig är rätt intressant, och vid ett första påseende föredömligt ärlig när de tex. talar om varför de valde bort Facklan som symbol. Kursiverad text nedan inom citattecken är icke modifierade avsnitt direkt från SDs hemsida 2010-11-15,kl. 19.16. Citaten är från ett enda löpande block, inte lösryckta eller tagna ur sitt sammanhang. Djävulen ligger dock som vanligt i detaljerna, här symboliserade av mina kommentarer.
Förgätmigej - Familj, Hembygd, Fädernesland
”Förgätmigej
Sverigedemokraternas första partisymbol var Dalslands landskapsblomma, Förgätmigej. Det bestämdes genom en tävling i SD-Bulletinen 1990. Förgätmigej blev inte särskilt långlivad som partisymbol, även om den aktualiserades på nytt när symbolbyte diskuterades inför valet 2006.”
BSS-Sverigedemokraterna
Kommentar. Nej den plankningen av en stackars majblomma blev inte speciellt långlivad, och man kan ju förstå varför (jämför med alla till dags dato här) och dessutom -”Familj, Hembygd, Fädernesland” var väl kanske lite väl mossigt? Här kan vi dock se en första, om än subtil skarvning. Uppenbarligen sviker minnet lägligt, eftersom partiet inte vill dra sig till minnes en hel del andra symboler som var i omlopp runt partiet på det glada 90-talet. På den tiden var bandet till den kända logon BSS, Bevara Sverige Svenskt, bra mycket mer betydande än någon abstrakt blomsymbol – som synes av klistermärket till höger här som delades ut i ymniga mängder. Det skulle ju iofs kunna vara så att bildredaktörer idag skulle tokvägra ha med den där, det hade kanske inte sett snyggt ut att ha en kitschig viking på den i övrigt mycket sobra hemsidan, märket är ju så, så…skrikigt. Nä den gick kanske bort av estetiska orsaker. Gult e så ute, så 90-tal på något sätt.
- SD -Hjärta för Sverige
”Hjärta för Sverige
Hjärta för Sverige har egentligen aldrig varit någon officiell partisymbol men har ändå använts i en rad publikationer, särskilt på senare år. Även under 1990-talet användes hjärtat som illustration på klistermärken och i partiets tidningar.”
Kommentar. Notera hur man här erkänner den verkan som t.ex. klistermärken, flaggor och andra medier för symboler har, medan man för BSS-märkena ”glömmer” det. Ifråga om själva symbolen förstår jag att man inte fastnade för den. Den lyckas med att både vara för gräll och för intetsägande. Det ser mer ut som något man skulle svinga på en fotbollslandskamp än ett politiskt partis symbol. Kanske är det inflytandet från det samtida högerpopulistiska Ny Demokrati (någon som minns dem?) och deras allmänna lättsamma inställning till politik som kom att påverka SD. Hursomhelst tog aldrig ”Hjärta för Sverige”- symbolen riktigt, och den symbol som kom att dominera SD:s kommunikation blev istället en som föredrogs av ungdomsförbundet, nämligen…
SD Fackla Symbol & Skylt
”Facklan.
Historien förtäljer inte exakt när facklan började användas som Sverigedemokraternas partisymbol, men det rör sig om tidigt 1990-tal. Till en början var facklan ungdomsförbundets symbol men den kom så småningom att användas också i partisammanhang. Det råder delade meningar om facklans ursprung. Klart står att den påminner mycket om en annan fackla som använts av extrema rörelser i Europa, vilket också var ett huvudargument när facklan byttes ut mot blåsippan.”
Brittiska Nationella Frontens Flagga
Kommentar. Här blir det hela lite mer skoj. Det roliga med ovanstående citat är språkbruket ”den påminner mycket om en annan fackla…” Låt mig försöka översätta det till ren svenska, det kan nämligen läsas den var direkt tagen från uttalat rasistiska partiorganisationer ute i Europa. Kandidaterna kan göras många. En uppenbar koppling är förstås engelska National Front, en organisation som så sent som i år (2010) inte tillät ”icke-vita” personer som medlemmar i partiet (det tvingades nyligen att ändra stadgar tack vare Europeiska diskrimineringslagar – behöver jag säga att partiet, liksom SD, är EU-fientligt?).
"Framtiden är vår"
Franska Nationella Frontens Flamma
Det första riktigt stora invandrarfientliga partiet som fick ett bredare stöd i ett europeiskt land av betydelse var franska Nationella Fronten, lett under dess tillväxtperiod på 90-talet av antisemiten och kvinnomisshandlaren Jean-Marie le Pen. ND och hela den xenofoba rörelsen beundrade Nationella Fronten och såg deras framgångar som en inspiration. Frontens emblem var en flamma, och än idag använder den anslutna ungdomsorganisationen Front National de la Jeunesse (FNJ) som samlar de mer radikala elementen, en fackla som är närmast identisk med engelska National Fronts (se t.ex. deras Facebook-sida).
Vlaams Blok Flamländska Fackla
En annan rasistisk outfit med en fackla som ”påminner” om SD av årgång 2006 var det flamländska separatistpartiet i Belgien Vlaams Blok, en rörelse som gärna hedrade holländska SS-soldater och där ledande medlemmar förnekade förintelsen. De företedde det flamländska lejonet på sin fackla tills partiet upplöstes efter domstolsbeslut 2004. Dess bas kom dock att bilda det numera framgångsrika högerextrema partiet Vlaams Belang.
Varför facklor? undrar man kanske. Jag menar, för ett svenskt extremhögerparti vore snarare en majbrasa en passande symbol? Men nej, det skulle vara den mer, ska vi säga aktiva, facklan… Är det månne ett uttryck för pyromaniska böjelser?
- Stockholms Universitets Fackla
Nej, kanske inte. Länge var facklan främst ett uttryck för lärdom – upplysning i andlig mening (som t.ex. hos Stockholms Universitets, och många andra läroanstalters, emblem).
Facklans pånyttfödelse som politisk symbol kan man för extremhögerns del söka i Tyskland på det glada 1930-talet, då en mustaschprydd herre med svårregerligt temperament ledde saker och ting… Nazisterna älskade facklor – förutom att symbolisera kraft, ljus och värme generellt var de religiöst neutrala, vilket gjorde dem passande som ikoner i ett land där de viktigaste symbolerna annars kretsade kring kristendomen och redan var inmutade av de traditionella center-högerpartierna och den katolska kyrkan.
På avstånd såg det nästan ut som julafton...komplett med tomtar
Nazistpartiets viktigaste fest hade den intressanta datummärkningen 11/9 till åminnelse av den misslyckade nazistkuppen i en ölhall i München 1923, då 16 överförfriskade brunskjortor sköts ner av polisen. Varje år efter maktövertagandet 1933 hölls den 8-9/11 två dagar av ceremonier under vilka SS-avdelningar tågade genom gatorna till facklornas sken, fram till det mausoleeliknande minnesmärket som rest till hjältarnas ära…
Ringdans med facklor
Liknande fackeltåg hölls vid andra viktiga tillfällen, vilket kan beses t.ex. i Leni Riefenstahls ”Triumph des Willens” (Viljans triumf), den legendariska propagandafilm som skildrar partidagarna i Nürnberg. Samma Leni Riefenstahl och organisatören av olympiska spelen 1938 i Berlin, Carl Diem, gjorde så effektfullt bruk av fackeltåget och överlämnandet av den Olympiska elden att de därefter blev standardrekvisita i olympiska sammanhang.
Med tanke på ovanstånde är det kanske symptomatiskt att samtliga omtalade moderna partier valt att så att säga dämpa sina flammor till förmån för mer slätstrukna grafiska symboler. Därtill hade SD en fördel, eftersom svenskt partiväsende av tradition företer blommor som partisymboler. Men fanns det någon ledig blomma med rätt nationell ackreditering?
SD 7-bladig blåsippa
”Blåsippan
Högerpartiet de Konservativas vs SDs Blåsippa
Kommentar: SD:s senaste och nuvarande symbol, som ju också är den som de företedde när de i år (2010) tog sig in i riksdagen, utgörs av en stiliserad blåsippa. I samband med bytet kom det dock fram att andra politiska rörelser, nämligen det lilla Högerpartiet de Konservativa, Konservativa Studentförbundet och Högerpartiet i Svenska Kyrkan använde sig av en liknande symbol (se bilden). De blev inte glada över SD:s tilltag, som framgår av Högerpartiets pressmeddelande. Det hela blev en rättssak som drogs upp i PRV där saken till slut bestämdes i SDs favör eftersom målsägandena inte kunde bevisa att symbolen var inarbetad eller allmänt känd som deras. SD fick, iaf för stunden, fortsätta med sin blåsippa (motparterna kan ju alltid överklaga till Patentbesvärsrätten). En lite kul detalj är att alla partierna valde just en 7-bladig variant, även om den 6-bladiga är vanligast. Det har inte saknats lustigkurrar som påpekat att en sjubladig blåsippa utgör en slags mutation eller deformation. Det måste i så fall vara en inte alltför svår avvikelse, eftersom blåsippor tydligen kan ha upp till 10 kronblad utan att anses vara abnorma. Oavsett detta måste man säga att SD till slut valt en symbol som uppfyller flera krav för ett distinkt och tilltalande emblem:
- den är en blomma, i de svenska partisymbolernas tradition;
- den kan ges en ”nationell” prägel med den svenska flaggans färger;
- den är ganska distinkt, oaktat att den blandades ihop med t.ex. KD:s blomma av diverse halvblinda redaktörer här och var, vilket kanske säger mer om korrekturens tillstånd i dagens mediavärld;
- den är också enkel, med en kompakt form som är lätt att mångfaldiga och sätta på trycksaker, banér och grafiska element för elektroniska medier.
Så oaktat att de mer störda xenofoberna rasar om att SD i.o.m. sitt symbolbyte blivit som alla andra, sålt sin själ och annat som borde föranleda insättning av pharmaceutiska åtgärder, så tror jag den nuvarande symbolen kommer att visa sig ha bättre staying power, som jänkarna säger, än dess föregångare.
Sammanfattningsvis kan man säga att det inte verkar lätt, det där med att välja en symbol för Sverigedemokraterna. Man kan också som synes se en ganska klar överensstämmelse mellan partiets val av symboler med partiets utveckling, från en liten apart sekt på högerflanken som söker sitt uttryck, till den rörelse med mer vid apell som det tyvärr blivit idag. Förutom de mer tragikomiska inslagen kan man också konstatera att rörelsens proklamerade rättspatos och nationella stolthet inte hindrat dem från att stjäla andras emblem och att nyttja utländsk (vafalls!) symbolik när det så passat.
——————————————————————————————-
Och nu, något helt annat – en piratsjörövarkapten
Aaaaaja-baja! kommer Alma att säga – om turbomålning av lekbild.
Tillkommen på Alma ”Piratens” begäran med grov tuschpenna, med anledning av hennes sjörrövarkostym till Halloween, komplett med sabel och ögonlapp… Med början på vardagsrumssoffan där vi lekte blev denna rekordsnabbt ifylld.
Piratkapten för Alma - Skepp Ohoj! Men se upp för Krokodilen...
Nu insisterade Alma ”kan själv!” på att få måla den, så originalet fick förbli ofärgat… Men jag ville också gärna fylla i bilden och scannade in den och busmålade den själv i min dator, så det så. Som ett rent experiment yxade jag till det med korrekt photoshopmålning också, med färgtonerna i olika lager – fast riktigt snabbt. Det blev en småmysig bild, jag gillar krokodilen som ju förstås är ett hot men som ser rolig ut i alla fall…
Hej hå och en flaska med...öh, saft
Om oväntade bieffekter av sociala medier & publikation i Utblick
En betraktelse över främst Facebook och hur Paulus Indomitus karta över högerextrema & invandringsfientliga partiers utbredning i Europa helt oväntat kom att publiceras i Utrikespolitiska Föreningens publikation Utblick (nr. 3, 2010)
Jag har i mina dagar ironiserat en del över sociala media som Twitter & Facebook. Denna blogg tillkom ju på sätt och vis som en protest mot Faceboooks i min syn avskyvärt tjuvaktiga regler om ägande av intellektuell egendom som publiceras hos dem. Trots mina betänkligheter har jag dock fortsatt använda mig av tjänsten, i begränsad omfattning. Den största taggen de senaste två åren har varit att vad som faktiskt skulle kunnat vara ett lysande redskap för kommunikation samtidigt trivialiserats och kommersialiserats sönder. Min erfarenhet är att den trevliga känslan att kunna kasta iväg meddelanden till sina faktiska vänner och bekanta degrederas av att kretsen av inlägg lätt sväller över alla bräddar (Jag finner f.ö. Fejjans bruk av ordet ”vänner” för alla ens kontakter mycket irriterande) och att ens meddelandefält hela tiden hotas av fyllas av inlägg från kommersiella, snarare än personliga aktörer. Jag vet om flera som tänt av på Facebook just för den ständiga strömmen som man, om man är rimligt upptagen, inte hinner läsa eller reflektera över. Kvantitet är alltid potentiellt kvalitetens fiende, och jag skulle gissa att för de flesta står mängden ”vänner” och ”like”-anknutna meddelanden troligen i omvänd proportion till substansen i vad som behandlas.
Nu är Paulus Indomitus inget gnällforum. De sociala medierna har också många förtjänster.
Som privatperson tycks tricket vara att hålla mängden ”vänner” eller kontakter starkt begränsad, eller i alla fall överblickbar, och att vara selektiv i vad man tar upp på allmänna kontra mer privata kanaler inom tjänsterna. Jag upplevde en del av detta själv vid jordbävningen i Chile i februari, där släktingar inte kunde ringa men vi lyckades etablera kontakt via just Facebook istället. Och en mycket trevlig sammankomst av gamla vänner från gymnasietiden kunde snickras ihop med just fejjans hjälp.
Publikt och även kommersiellt har också vissa förtjänster börjat mogna fram , om man kan bortse från det pseudointima tonfallet och den potentiellt banala expofaktorn.
- SAS Facebooksida
Kloka vänner (riktiga sådana) med bredare utblick har också sedan en tid påpekat hur nyttig en sådan kanal för massinfo som folk får sänd till sina personliga konton kan vara, trots den intellektuella och publika nedsmutsning som reklamen i sig utgör (min tirad). Som fallet var när SAS använde fejjan & twitter för att delge flyresenärer aktuell info vid vulkanutbrottet på Island nyligen, vilket med rätta fått beröm av mediebevakare. Svenska myndigheter har också hakat på det där, som tex kommuner, myndigheter med informationsuppgifter som vårdguiden, med flera: t.ex. tog vaccineringskampanjen mot influensan steget över till facebook förra året. Kommunernas topporganisation SKL och Datainspektionen har börjat ta tag i det där med riktlinjer och annat, se artikel om denna process i Sydsvenskan.
NPR på Facebook
I januari, alltså nästan ett år sedan, skrev Journalistförbundets tidning att 3 miljoner svenskar använde facebook (de lär vara ännu fler nu) och uppmanade alla med granskande/journalitiska ambitioner att iaf testa tjänsten.
The Economist
Och många nyhetstjänster har från sin sida skapat utmärkta ”passager” från Facebook till sitt eget innehåll: två av mina favoriter är amerikansk public-service radio NPR, och den tunga tidskriften The Economist, som integreras väl med ens övriga innehåll på just Fejjan.
(Klicka på bilderna ovan för att komma till sidorna ifråga)
Facebook har, syns det mig, alltså mer rört sig bort från det personligt-privata och förvandlats till ett slags öppet torg där folk rör sig publikt, hejjar på bekanta men också kan ta del av nyttigheter. Det är en i huvudsak god utveckling.
Som ett eget mikro-exempel på hur fejjan kan brukas för kommunikation som faktiskt har ett vettigt syfte fick jag otippat för några veckor sedan en förfrågan från tidningen Utblick, som undrade om de fick använda min karta över främlingsfientliga partiers utbredning i Europa, publicerad i ett inlägg här den 21:a Augusti, efter det svenska valet. De hade tydligen läst mitt inlägg (det är en av de mer populära här på bloggen) och ville ha den som illustration till en artikel, som sedermera publicerats.
"Sverige - Bara en i mängden", Utblick nr 3 2010
Utblick är en publikation som ges ut av utrikespolitiska föreningen i Göteborg men som också distribueras i bibliotek, myndigheter och andra offentliga platser. Deras hemsida är http://www.utblick.org/, där man kan ladda ner hela tidningen som PDF.
Omkvädet i artikeln är inne på samma spår som i mitt inlägg: att Sverige varit ett undantag, men nu (tyvärr) fallit in i klungan av europeiska länder som har högerextrema partie med säte i sin lagstiftande folkförsamling, vilket jag ville illustrera i enlighet med min ”en bild säger ibland mer än 1000 ord”-filosofi. Det var naturligtvis en trevlig klapp på axeln att det anslaget och min karta togs upp av andra, speciellt med tanke på att jag slängde ihop den just eftersom jag inte hittade någon aktuell sådan karta på webben.
I sammanhanget var det tur att facebook fanns – jag hade nämligen angett fel mailadress på Paulus Indomitus kontaktsida (felet är rättat nu), och vore det inte för fejjan hade bildredaktören på Utblick kanske inte fått tag på mig före deadline.
Så för att återknyta till den röda tråden: bra att facebook finns – om de nu bara kunde kamma till sin immaterialpolicy och ha ännu bättre fusion med fler nyttighetssiter som bloggar och informationstjänster istället för de fåniga spel och blaj som de tidigare promotat, skulle man kunna svinga fanan fullt ut.
En bild säger mer än 1000 ord… om Universum
Forskare vid NASAs Fermi-teleskop, som ser ut i rymdens gammastrålning, har upptäckt en hittills okänd struktur som centrerar runt vår galax Vintergatans mitt. Strukturen spänner över 50 000 (!) ljusår, och kan vara resterna över ett enormt utbrott i det supermassiva svarta hål som finns i galaxens mitt, och så nytt som bara ett par miljoner år gammalt.
Numera har ju rymdforskare insett behovet av bra visualisering av sina upptäckter. Det var efter Hubble-teleskopets uppskjutning som det där verkligen tog fart och främst NASA började sprida de fantastiska bilder som kan genereras med de nya instrumenten i kombination med modern bildbehandling. Och det är klokt, för det är närmast ofattbara skeenden och företeelser som visas, och den stackars hjärnan behöver all hjälp den kan få för att ens tillnärmelsevis ta in det ofantliga i de fenomen som studeras. Se bilden nedan, som kan jämföras med krutröken eller molnet från en stor explosion. STOR.
Gammabubblorna centrerade kring Vintergatan - 50 000 ljusår i omkrets
Men vad kan orsaka en sådan enorm utkastning av gammastrålar? Forskarna har inte landat i en riktigt säker teori, men spekulationerna kretsar främst kring aktivitet i ett supermassivt svart hål: numera vet vi att sådana finns i centrum av inte bara vår, utan så gott som alla kända galaxer. Ett sådant svart hål har aktivitet, och när det står i begrepp att sluka stjärnor eller stjärnhopar som omger det byggs det enorma materiamassor kring händelsehorisonten, som kan kastas ut i eruptionen av, i ordets rätta bemärkelse, galaktisk omfattning. Besök NASAs hemsida för mer om det nya gammamolnet, komplett med en juste animation. För en introduktion till Svarta hål kan man som så ofta börja i Wikipedia.
Arbetet med att spåra det stora svarta hålet i Vintergatans mitt kan man följa i bland annat:
(Tid: 20 min 08 sek) Det finns lite annons i början, men sedan följer en bra film om historien och framstegen i utforskandet av svarta hål i vår galax centrum, effekterna och implikationerna av detta, med fina animationer.
Nu är det här en bildblogg, så jag avslutar med tre ytterligare fantastiska bilder som lämnar alla ord i bakvattnet.
Se och förundras över det fantastiska universum vi bebor, och gläds över det privilegium det innebär att leva i en tid, då sådana upptäckter och visioner är möjliga.
————————— Läs mer
En Warhammer Rip-Off: Yakane som Kaela Mensha Khaine, ”Den blodhandade Guden”
En nostalgisk resa i mytologiska plagiat som gav upphov till min första riktiga målning.
Den Blodhandade Gudens Avatar i Warhammer 40 000
Ah, tiden den går så fort så fort, och aldrig vänder den åter…när jag spelade rollspel i arla min ungdoms gryning inspirerades jag av figurspelet Warhammer 40 000, som vid den tiden utökade sin mythos för att ge spelet mer djup och bakgrund. Games Workshops tidning ”White Dwarf” publicerade en artikel (nr 127, 1990) som handlade om eldars, dvs alvernas, krigsgud, coolast bland dem den tämligen onde Kaela Mensha Khaine, även kallad ”Den Blodhandade Guden” (Den utmärkte Jes Goodwin illustrerade) .
RIIIIIIIIPP! Sade det när jag oblygt bestämde mig för att planka denna lysande idé. Honom ska vi ha, yiiippi! Hastigt och lustigt gjorde Kaela språnget in till de egna äventyren, där dåvarande rollspelskaraktären Yakane fick bli bäraren av den blodhandade guden. Mycket skoj galenskaper och massakrer med den skogstokige Yakane/Kaela följde.
Efter några år övergick man från spelet till annat här i livet, men visionen av den blodsprutande guden förblev hos mig, och gav under 90-talets sista skälvande år upphov till en bild som växte till den första tavlan jag någonsin gjorde. Ämnad till Björn, Yakane-karaktärens skapare var den ett tack, på mitt undermåliga sätt, för år av inspiration och vänskap.
Mötesklotter med Yakane och Kaela
Det började som många gånger sedan och före som ett slags telefonklotter, utförd på ett minimalt anteckningsblock med en skräppenna under ett obeskrivligt trist möte… man kan fortfarande skönja loggan till den skurkaktiga banken som jag plågade en kort period, i ena hörnet av det lilla blad som det hela landade på. Jag fattade knappt vad jag gjorde, det skojades om att det föreställde cheferna eller något, och den hamnade bland en bunt andra papper. Ett par månader senare trillade bilden ner när jag öppnade en mapp.
Vad i…nu slog det mig att jag ritat den gamle onde Kaela och Yakane, som iklädde sig gudens gestalt genom att dra på sig en rustning med en demonisk mask…
”Vore det inte kul om…?”
Skulle man inte kunna städa upp den där bilden lite? Jag hade precis börjat fuska med Photoshop, och tog det som en slags övning. I bakhuvudet tänkte jag att man skulle kanske kunna göra något av det där sedan. Jag hade då inte ritat något seriöst på flera år. Men idén slog rot, och jag bestämde mig för att göra det för någon annan. Så kunde stenen sakta sättas i rullning.
Yakane och Kaela - lätt putsad
Idag är jag rätt tacksam för mina modesta skills i photoshop, och upptäcker ständigt nya spännande trick. Men då kunde man knappt dra ett streck och allt tog sååååååååå lång tid. Under städningen av bilden upptäckte jag dock några av mina favvofunktioner än idag: ”Burn” och ”Dodge”-verktyget som skapar mörkare eller ljusare partier, och jag fick lite häng på transparenser och ljuseffekter också… Fan va cooolt tänkte jag, med den tursamme nybörjarens hybris. Vi bränner på! Lets paint this motherfucker!
Lager. Photoshop handlar mer än något annat om lager. Men jag behärskade inte lager för tre öre. Istället för att låta saker och ting framträda genom lagren och använda transparans och andra subtila medel målade och tecknade jag varje punkt med de enklaste av penslar, varje streck som om det vore en duk. Fast inuti den mäktiga burken. Med ett magiskt sudd. Jag visste inte ens hur upplösning fungerade – jag visste typ att ”Öööööh högt e typ bra” så jag skapade en monstrositet på 1200 dpi som om den tryckts ut i normal magasinupplösning hade kunnat användas för att svepa in Stadshuset. Min stackars dator gnydde som en piskad babian över en fil som var dubbelt så stor som primärminnet, och när man tryckte på ”save” kunde man ta en kaffe innan den var färdig. Och så vidare och så vidare.
Sådant kan bara sluta på ett sätt. Den oundvikliga katastrofen hägrade. Något måste ha hänt med sparandet av filen under något tillfälle, för hårddisken sa en dag att nu tyyyar jag inte med det längre. Den drog. Och tog bilden med sig. Och allt annat på disken också.
”Tur att man har en backup”
My ass. Uppenbarligen hade felet som uppstått följt med dit, för kopian var också korrupt. Den gick att öppna, men bara i BMP-format, det allra enklaste enkla. Alla lager var åt fanders, alla effekter i Hades. Otaliga timmars jobb. Ett smärre sammanbrott, djupa betraktelser av flaskan och en tårdrypande ursäkt för förseningen – sen var det bara att resa sig igen. Som vanligt blev en hel del saker bättre andra gången, och ett visst hatiskt fokus infinner sig. Själva stilen för bilden är förstås hopplöst primitiv och ojämn – en snabbtuschad skiss som färglagts, en slags nybörjarserieteckning. Det är en ödets ironi att just färgen dock lyfte bilden från klotterstadiet. Yakane i förgrunden blev mindre bra i sina detaljer – jag lyckades aldrig få till perspektivet och skuggorna på hans ansikte, och mitt grova användande av ”bränn”-verktyget syns tydligt på manteln . Men den glödande figuren av Kaela i bakgrunden blev anslåend och vissa detaljer, som hjälmen och dess man inte illa, inte illa alls – speciellt med tanke på att allt är direktmålat utan några specialeffekter utom bränning.
Yakane och Kaela Mensha Khaine -färglagd
Utgången blev trots allt inte helt fiaskobetonad. Med hjälp av det proffsigaste printjobb jag någonsin varit med om (tack går till Pontus Plaahn) blev bilden möjlig att printa ut i A2 och monterades för överlämnande till Björn. All drama till trots en slags begynnelse, med ett passande motiv också. Sanningen är dess 10-årsjubileum har fått mig att fundera på en omstart…
Konstnärliga källor del 1 – Bysans & den Ortodoxa Världen
En konsthistorisk betraktelse.Hur ritar man scener, klädnader eller porträtt som verklighetstroget avbildar något som hörde hemma för 700 år sedan?
Ah, den historiska illustratörens dilemma. Under de många ritseanserna för koncept, porträtt och storyboards har jag mer och mer kommit att använda urkunder från den tidsperiod jag vill avbilda för historisk autencitet och också för att kunna göra min egen tolkning och inte vara så beroende av sekundära källor. Problemet med äldre konst är dock att bildframställningen under tiden 1200-1400, som är mitt primära fokus, är långt ifrån så realistisk och detaljerad som man (iaf som nutida illustratör) skulle vilja. Det här gäller i hela världen. Det krävs en hel del research och specialkunskaper för att tolka de teckningar och målningar som kommer till oss genom århundradena. Det är lärorikt, och skapar en mycket starkare känsla för det som studeras, men leder också till mycket upprepningar och en växande hög av hänvisningar.
- Studier av medeltida klädedräkter från urkunder, tidigt 1990-tal
I en serie inlägg kommer jag därför att göra mycket översiktligt sammanställningar av mina konsthistoriska funderingar, främst med sikte på avbildning av personer, tillsammans med vissa egna bilder och skisser för att visa på resultaten, sådana de nu ter sig.
Den Bysantinskt-Ortodoxa Världen
Min exposé börjar i den Ortodoxa världen, helt enkelt eftersom jag befinner mig där i min berättelse och håller på med en hel serie Storyboards och design av byggnader och utseenden från främst det medeltida Grekland och Serbien.
Min Karta av den Ortodoxa Världen ca 1300 EKr
”Den ortodoxa världen” skall här förstås kulturellt: det är de länder eller riken där den östliga, ortodoxa kyrkan var dominerande under en formativ period, och med stöd av statsmakten kunde sätta en avgörande prägel på det kulturella, artistiska livet fram till min studerade period. Som framgår av kartan ovan innefattar detta såväl Balkanländerna som Ryssland, Vitryssland, och stora delar av Ukraina och nuvarande Turkiet liksom Georgien.
- Koptisk Ikon från 1100-talet, Sinai
Däremot hamnar de anrika ortodoxa kristna kommuniteterna i tex Egypten och Syrien utanför, helt enkelt eftersom deras kulturella genomslag kom att underordnas det Islamiska kalifatet, som tog makten över de regionerna på 600-talet. Deras artistiska nivå var ingalunda låg – men man förblev i större utsträckning än i väst under de konventioner som rådde fram till kalifatets intåg, och vad ny inspiration fanns kom oftast från den bysantinska världen och kunde utan statsmaktens stöd inte blomma ut på samma sätt som i väst (se exempel). Resurser och makt, om nu någon tvivlade på det, ingriper också över andens och konstens liv, som Marx skulle ha sagt.
- Mosaik Sista Nattvarden Ravenna, 560 AD
Den artistiska region som ligger i fokus här är alltså liktydigt med den bysantinska, starkt centrerad kring Konstantinopel, ”det Nya Rom”, och i religiöst och kulturellt hänseende underordnade den bysantinska kyrkan och dess ”ekumeniske” patriark. Bysantinarna själva kallade därför dessa regioner för sin oikomene, sin samfällighet, ett namn som var intimt förknippat med de områden där det grekiska språket och grekisk kultur hade starkt inflytande. Det är ett delvis ironiskt faktum att denna kultursfär överlappade de regioner varifrån det antika idealet att realistiskt avbilda kroppen i framför allt skulptur men också mosaik sprang fram århundradena före vår tideräkning.
Under medeltiden kom dock dessa ideal att påtagligt hamna i skymundan, och mer asketiska och kroppsfientliga uppfattningar att råda. Kyrkan, den största mecenaten (vem annars) uppmuntrade inte till avbildningar av otäckta realistiska och tilltalande kroppar – den har som bekant en svårt neurotisk syn på den mänskliga kroppen…och själen…och, äsch strunt i det. Kanske lika viktig var att den publika konsten under senantiken kom att dras mot större formalism och tryck på en hiararkisk världsbild. Den ortodoxa kyrkan, som kom att fusioneras med kejsarmakten, tog upp dessa teman och gav dem en andlig och därmed konstnärlig sanktion. Andra religio-politiska utvecklingar, tex Ikonoklasmen, kom också att spela in. Resultatet var hursomhelst att bildframställningen blev ritualiserad och avlägsnade sig från realistiskt avbildande – det estetiska idealet tog fokus på andra kvalitéer.
- Kejsarinnan Theodora med följe, 600-talet Ravenna
- Bysantinsk Hovdräkt för Yakane
Denna trend är mycket tydlig i rörelsen från senantikt till senare bysantinskt måleri, dvs från västroms fall till runt tiden för korstågen (ca 500-1100). Se ovan för ett berömt och stilbildande exempel, 600-talsmosaikerna i det bysantinska Ravenna (i Italien) som framställer den berömda kejsarinnan Theodora och hennes följe under östroms första storhetstid, och som ofta används som urkund för att rita bysantinare – så även av mig (se bild till höger). Men poängen här är den mycket tydliga sammansmältningen av ikonografiska, för liturgiska och för kyrkliga ändamål avsedda perspektiv, och kejserliga maktprojicerande syften för konsten. Denna stil kom att ange färdriktningen för den mesta bildsframställningen i den ortodoxa oikomene, som under nästan 1000 år kom att domineras av dessa ideal för avbildning.
Ikon i Nerezi vid Skopje, ca 1164
Över 600 år senare bestod många av de bysantinska huvuddragen, som framgår av de senare exemplen här. Från Kapetianana på Kreta (1401), till Chora-kyrkan i Istanbul från åren 1315-1320, den ryske mästaren Michael Rublev från 1400-talet, till serbisk kyrkomålning från 1300-talet- överallt är färger, symbolik och komposition omsorgsfullt utförda.
Kristi Dop, Kreta 1401
Men någon realism ifråga om person- och kroppsframställning är det dock inte tal om, inte ens i fallet där Kristus framställs naken inför sitt dop eller efter nertagningen från korset. Det vi betraktar är idealiserade, schematiska kroppar, inte verklighetstrogna i en modern mening. Figurerna är platta, saknar rondör, och utsträckta på längden.
Figurerna målas draperade i färggranna tyger vars klädveck och mantelfall är detaljerat markerade och utförda – men även här är det som symboler för kläder, och inte för att visa på hur tyger verkligen omsluter och veckas av den underliggande kroppen. Kläderna har ingen tyngd, de hänger inte på kroppen med en egen form som påverkar hur de sträcks.
Romersk-bysantinsk toga, tuschstudie
Så hur vackra målningarna än är måste man när frågan uppstår hur en toga verkligen faller och lägger sig runt kroppen också kika någon annanstans. Se exemplet till höger, där ett lakan draperad runt kroppen fick ge lite vägledning, tillsammans med några klassiska bilder från romantiken.
St: Prokop, Serbien 1300-tal
Turligt nog måste även det schematiska i någon mening baseras på en verklig förlaga. Så betraktat ger många av målningarna, t.ex. de serbiska 1300-talsmuralerna av krigiska helgon som St:Prokop och St:Nikita oss värdefulla tips om samtida utrustning och klädedräkt trots sin idealiserade karaktär. Jag använde mig av dem t.ex. när jag designade min sagokaraktär Yakanes bysantinska utrustning, mantel och andra detaljer (I Storyboard ”Yakane & Jack inför Slaget om Arbine”) och andra studier.
Detalj ur Storyboarden "Yakane & Jack Inför slaget om Arbine"
Man måste komma ihåg att den långt drivna idealiseringen gör det än mer ängeläget att dubbelkolla med andra källor, om det så går. Ofta framställs t.ex. krigsmunderingar med ett öga på en slags konvention av ”hjälte-utrustning” av äldre snitt.
Bysantinsk klänning m dok
En liten utvikning: detta är inget konstigt och något som har många moderna motsvarigheter – man kan jämföra med den impuls som får samtida actionhjältar i krigsfilmer att sträcka sig efter och framställas skjutande med pistol, något som i verkligheten sker ytterst sällan i krig. Den estetiska konvention som verkar styrande hos oss i detta fall är den från westernfilmer tagna duellen, som är dramatisk, men numera knappast realistisk.
Som synes kan man alltså utgå från urkunder och samtida verk, men man måste själv göra läxan ifråga om realism och med sin egen kunskap om anatomi och skuggning vara beredd att tolka verken. Se tex. en studie av en bysantinsk klänning utförd med kolpennor. Liksom de bysantinska förlagorna är den väldigt vertikal, med lodräta veck och linjer, men förhoppningsvis med lite mer känsla för att det sitter en kropp under klädnaden och med en viss konsekvens för hur kläderna faller.
Bysantinsk Dräkt
Ofta behövs inte mycket – se t.ex en skiss av en bysantinsk lägre ämbetsman eller adjutant, där mitt bidrag förutom en vettig skuggning var små detaljer som knappar, ett midjeband och en mer fyllig figur för bäraren. Förhoppningsvis är förlagans tidskorrekta plagg och det fina mönstret på det (bysantinarnas plagg var ofta mycket vackert och fint vävda) kvar och ger en korrekt bild av ett plagg under perioden.
En brasklapp är dock på sin plats – Man bör notera att även det kyrkliga måleriet i Bysans och bland dess adepter också gick igenom en utveckling. En av de intressanta sakerna med min studerade period är att muralmålning och ikonografi genomgick en pånyttfödelse undet den palaiologiska dynastin (1261-1453). Traditionell bysantinsk målning var mycket stram och återhållsam med känslor, och figurerna stod verkligen såsom huggna i sten. Senare konstverk kom däremot att få ett starkare känslomässigt innehåll och realism i det hänseendet i riktning mot mer uttrycksfull, inte så stram framställning, och en omsorg om detaljer som skänker ökad realism åt bilderna även inom ramen för ikonisk konvention. Se tex nertagningen från korset i Skopje ovan, och detaljerna från Chora-kyrkan nedan, utförda runt 1400.
- Mosaik, Chora-kyrkan (nu Kahriye-moskén) 1315-1320
Nedan kan man skissera ut själva processen ser ut från ikon eller förlaga till egna bilder som kan användas och tex stoppas in i storyboards:
St: Nikita, Serbien 1300-tal
1. Först gör man några enkla utkast av själva plaggen och utrustningen. På det här stadiet är inte realism ännu syftet, utan man försöker få ordning på vad den vackra mosaiken eller ikonen egentligen avbildar. Se tex nedanstånde sammanställning av karaktäristiska bysantinska trupper, som är baserad på urkunder från alla möjliga håll, bland dem tex serbiska väggmålningar (se till höger). Många olika truppslag är med, från en väring längst ut till vänster, en kejserlig familjemedlem, officerare, diverse infanterister Scutatoi, pselloi mfl.) och kavallerister (tagmatiker, kleriobanion mfl) osv. Idén är här att renodla den enklaste idén av vilka rustningstyper och utrustning de kan tänkas ha. Många av de här grundtyperna har sedermera dykt upp i flera storyboards
Studier bysantinska krigare
- Bysantinska soldater
2. Man tar några av exemplen ovan och fyller ut dem och ger dem lite kött på benen, skuggning med mera. I det här stadiet kan kan lösa vissa problem med detaljer som hur kläder med mera egentligen sitter, veck, snörningar, osv, genom att titta på exempelvis rekosntruktioner eller arkeoogiska fynd (se nedan). Man kan använda vilken teknik som helst som ger skuggning – se t.ex. dessa till höger, gjorda med tuschpenslar. På det här stadiet kan man utgå från de här teckningarna och använda dem så förlagor för tex storyboards eller större teckningar.
Bysantinsk hjälm
3. Man kan slutligen göra en detaljskiss från en ikon mer färdig med annan teknik, som jag gjorde för en av de äldsta sådana bilderna för ca 18 år sedan för ett annat syfte, men som också utgick från bysantinska urkunder – en östromersk centurion ritad med kolpenna. Idag skulle jag nog lägga på honom en tunika under fjällbrynjan – just studier av bilder sedan dess visar att efter 300-talet bar romerska-bysantinska soldater oftast långärmat. Det visste jag inte då. Men det visar hur man aldrig kan lära nog och att källorna är tillräckligt goda och talrika för att ge en alltmer exakt och detaljerad insyn i denna intressanta tidsperiod. Nästa steg vore att färglägga en sådan bild och om möjligt hålla sig till det färgschema som bästa bysantinska målningarna använder. Ett sådan projekt är för närvarande under utförande, och kommer att återkommas till i eget inlägg.
En romersk-bysantinsk Centurion i Judéen
Nästa post i denna serie kommer att hamna om en svårare nöt att knäcka ifråga om urkunder som bas för tecknande – den islamiska världen.
Till nästa del ”Den Islamiska Världen del 1″→
Han HAR verkligen länge vandrat vid ens sida…
Lite Dödsnostalgi såhär dagen för tidsbytet
När jag arkiverade filer efter arbetet med bilden på Liemannen (https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/10/22/jag-ar-doden-och-jag-har-lange-vandrat-oh-jag-menar-ridit-vid-din-sida/) snubblade jag över den här blyertsteckningen, som jag enligt påskriften gjorde 1987 – vid 13 års ålder.
Lieman från 1987
Uppenbarligen har jag inte rört mig långt sedan dess ifråga om motiv… och varför skulle man? Döden är och kommer alltid vara en tung lirare. Jag inbillar mig dock att det iaf gjorts vissa framsteg ifråga om ritstil för veck och skuggor på kläderna. De lite planlösa strecken för att visa på det där av årgång 87 är en barnklassiker – man hade lärt sig att kläder ger veck, men hur och i vilken relation och riktning från varandra var inte heeelt hundraprocentigt… Och kåpan ser ut att…blöda? Hur tänkte jag där? Var det meningen att det skulle vara gamla spår efter banesår? Ketchupfläckar? Ack det är förlorat i tidens dimmor… Men själva dödsskallen var faktiskt inte dum alls, jag tycker mig minnas att jag ritade den från ett sådant där luktsudd som var så populärt på 80-talet… En gul dödsskalle.
Som jag bäst tänkte på detta kastade för övrigt spellistans vindlande serpentin ut följande låt – det var bara FÖR mycket.
”Die, by my hand /I creep across the land /killing firstborn man…”
Hehehe – var det ödet? Eller bara att låtlistan inte är så lång? Kul var det iaf… den där låten är ju från ”Ride the Lightning” 1984 och föregår alltså bilden med några år, men är ändå från rätt epok eller vad man ska säga…
Som synes tog mig återseendet en bit tillbaka till förflutenhetens landskap. Vilket är passande en dag som denna när man faktiskt bokstavligen kliver tillbaka i tiden. Det där är alltid en konstig känsla, när man stiger upp, äter sin frukost och förvånat konstaterar att ”tjena vad tidigt det var” när man sätter på datorn. En aldrig så liten avkoppling från herren – eller är det frun?- på bilden, han/hon kommer nog få fatt i en till slut, även om det idag lite snopet blev till att bevista hur alla synbarligen fick en timme till att leva.
”Jag tar dem på våren när de är brunstiga och druckna av solljuset och minst anar det” skrockar han/hon, med lien över axeln och unnar sig själv en timmes V & Å, till tonerna av Metallica.
Jag är Döden, och jag har länge vandrat…öh, jag menar ridit…vid din sida
Om en teckning av Liemannen, som leder till en ritt genom några historiska representationer av döden.
Idén kom till mig för ett år sedan när min gode vän Johan, utsänd och förvisad av vårt konungsliga Maj:t till lapphelvetet för att underkuva infödingarna (läs: jobbar på länsstyrelsen i Hälsingland) berättade att han gick en kurs i att slå med lie, vilken konst har hamnat i en viss dekadens i vårt moderna jordbruk (Lieslagen mark ger tydligen bättre ängsmarker med tanke på biologisk mångfald).
Tanken var förstås: Johan är den moderne Liemannen!
Plastinicerad häst & ryttare
I samband med det här hade jag tittat på bilder av de inplastade lik som tillverkas av Günther von Hagens i Haidelberg i studiesyfte, där döda kroppar i olika stadium av genomskärning bevaras genom en process kallad plastination. Det finns en hästkropp som sådeles inplastats, med huden borttagen och alla musklerna synliga.
Vore det inte kul om…
Den där bilden plus Johans märkliga aktiviteter inspirerade mig till en ridande dödsgestalt, med en stor lie på en häst halvvägs in i förruttnelse. Jag utgick från fotot till vänster men skalade bort mycket av hästens kött som fick hänga som sjok på ett mer exponerat skelett. Döden ritades traditionellt som ett skelett i en kåpa – fast en ljus, istället för den mörka som är norm. Den första tuschteckningen, direkt ifylld på blyertsskissen, kom ganska lätt och kan skådas nedan.
Liemannen på sin dödsspringare
Nu ville jag gärna gå vidare och lovade Johan att inkomma med en mer fullständig bild. Men hur skulle en sådan se ut? Här kom effekterna av beslutsångest och ”too much information” att åter göra det svårt för mig… för det fanns ju oändliga variationer på dödstemat. Även om jag parkerade mitt sinne där det iofs alltid vilar upp sig, på högmedeltiden, så var döden i sig en egen genre under den epoken, avbildad och representerad in absurdum inom ramen för olika traditionella motiv, alla med sina pros & cons…
Dödens ryttare vid domedagen, Tyskt 1300-tal
Den enklaste varianten skulle kunna vara döden som likt en slåttermaskin hackar sig fram genom de levande, som i en domedagsbild från 1300-talets Köln. Inte så subtilt kanske, men med mycket action.
En annan liknande idé var mer kittlande och litet inspirerad av medeltida föreställningar om döden som red fram osynlig och liksom spred farsot och död omkring sig – jag såg framför mig scener som i Stephen Kings ”Pestens tid”, med tusentals döda liggande runt en obevekligt framridande lieman. Det finns en berömd 1400-talsfresk i Palermo som jag såg i en bok i tonåren som låg och malde och hade kunnat bli något – se nedan. Det kan inte undgå att framkalla ett leende, och säger något om folks berättigade agg under den tiden, att de som först ligger döda under Dödens fötter är religionens företrädare, interfolierade med en och annan furste med krona på sig. To hell with them.
Trionfo della morte - Döden spränger fram i sengotisk målning 1446
Men vid närmare eftertanke skulle motivet inte passa ihop med den teckning som redan förelåg, där döden är lite av stjärnan, huvudpersonen. En massakrerande död skulle obönhörligen bli en slags bifigur i sin egen show – intresset skulle dras mot de döda eller dödende eller bedjande runt dödsskepnaden. Det var ju inte meningen. Döden med sin lie skulle ju vara the shit här. (Idén kan dock kanske kombineras med skorpionlejonen från Apokalypsen som jag håller på med…)
Dödsdans efter senmedeltida träsnitt
Ett tag riktade jag uppmärksamheten till det populära motivet dance macabre, medeltida avbildningar av en dödsdans, som blev en vouge efter Digerdöden. Men de slog inte riktigt an rätt ton för en ridande död, och har ens lags humoristisk udd som väl kanske inte riktigt var min avsikt.
Jag funderade vidare på en variant på apokalyptisk scen, där Döden infogades i en tablå med apokalypsens fyra ryttare – jag höll på att rita några av domedagsmonstren från Johannes uppenbarelse och hade det färskt i minnet. Men det var inte riktigt heller, då skulle Dödens centralitet i bilden undermineras och temat förskjutas för mycket.
Jag lade ett tag bilden åt sidan då idéerna till helhet dök upp och förkastades. Men till slut kom, tack vare Umberto Ecco och hans utmärkta bok ”Om Fulhet”, ännu en av mina gamla favoritmålningar till hjälp: Pieter Brueghels ”Dödens triumf” från 1562. Den skildrar stunden då de döda kommer för att göra upp räkningen en gång för alla. Döden som en framstormande här, som drabbar de levande med det oundvikliga slutet. Varken kungar, påvar, kvinnor och män kan motstå den.
Pieter Brueghel "Dödens Triumf"
Detta är en av historiens stora tavlor, avskräckande i sin mästerliga mångfald. Idén om en armé av döda förblev med mig, och jag funderade på en slags prequel till den. Vad om döden red fram på sin springare för att väcka just den här av döda som tavlan visar? Jag ritade fler varianter av skelett i olika stadium av uppvaknande, några samlade, några nyss uppstigna från myllan. Teckningarna kom till endast mycket långsamt och gradvis, med influenser från flera olika håll. Jag ritade då och då nya delar som sedan kom att hamna i olika lager på bilden, vars montering och färgläggning tycktes ödesbestämd att ske i Photoshop, fast i slow-motion. De tuschade teckningarna i min vanliga semi-serietidningsstil droppade således in enligt nedan:
- Döden på dödshäst -ett lager
- Grupper av marscherande skelett mitt i bilden -ett lager
- Skelett som reser sig från marken längst fram i bilden -ett lager
- En gam smög sin in (?) -ett lager;
- Markplan till bilden – ett lager
- Rök och dimma – ett lager
- Och sist att falla på plats blev ett utkast för bakgrunden – en dramatiskt sjuklig måne på en nattsvart himmel blev valet.
Och sålunda kom dagen då allt skulle fogas samman och färgläggas. Jag utgick från starka kulörer i egna färglager under varje tecknat lager, direkt blandade i varje plan med mjuka penslar, och sedan gradvis avmattade.
Liemannen rider fram och kallar de döda till strid.
Jag tog till ett av mina vanliga knep för att binda samman bildens element och samtidigt skapa en mystisk känsla – dimsjok och rökridåer. Som en dis som förebådar och väcker de döda till uppstigande utgår den från Döden, omvärver skeletthären runt centralfiguren men anknyter också till den sjukliga dimvärvda himlen i bakgrunden. Bakgrunden anknyter till Döden också genom att jag målade dödsskelettet svagt grönaktigt, likt den grönaktiga corona som omger den ”onda månen” i bakgrunden. Rendering i Photoshop användes för att lägga på ljuseffekter, och en slags aura runt döden och hans häst. Samt förstås för att skapa genomskinligheten i dimmorna.
Jag är lite nöjd. Det ser ut som ett småcoolt serietidningsomslag. Dock så måste jag jobba på mitt ruttnande kött, det blev faktiskt inte speciellt anslående på hästen – den uppstigande handen i förgrunden har bättre ”sönderfallande zombie”-känsla. Och så här i efterhand slog det mig att man kunde uppnått en ytterligare effekt om man framställt dödsarmén mitt i vintern, uppstigande genom ett vitt snötäcke. Så mycket knas, så litet tid.
Jaja, jag hoppas iaf att Johan gillar den, för idag leverar jag den sent omsider personligen till honom uppe hos skogstrollen.
Ett Ord kan också säga mer än mången bild…
”BLÖJMÅN”
Häromdagen följde jag med och handlade kläder till min systerdotter, den oförlikneliga Alma. Efteråt var vi, min alltid kloka syster och jag, lätt undrande och perplexa över hur det kunde vara så att kläder, speciellt byxor, för treåringar kunde skilja så mycket i storlek trots att de på etiketten borde vara samma. En del är jättestora över höften oavsett benlängd, en del var det inte. Min syster trevade i bara en sekund och halade sedan fram att lysande uttryck för att beskriva den styrande faktorn. Blöjmån.
Byxor för småbarn har förstås ett behov av mer plats kring rumpan för blöjan. Kruxet blir vid vilken storlek man lämnar detta och börjar sy upp kläderna mer raka. 98? 104? Det verkar helt godtyckligt, och skapar ett behov av mycket testande och kollande som springglada små sötnosar kanske inte alltid tycker är så roligt.
Ett roligt ord var det i alla fall, som jag tycker sätter fingret på ett som synes rätt sammansatt faktum. Jag hade aldrig hört det förr, och en snabb titt på google gav bara 9 träffar, inga av vilka var i annonser eller redaktionella texter, utan bara på fora. Det är ingenting, det betyder att det knappast är så etablerat att man kan ha hört det via reklam eller andra kommersiella masskommunikationer.
Jag kan tänka mig att blöjmån skulle kunna växa, och få andra användningsområden. Min onda hjärna kommer omedelbart på att det skulle kunna användas för att trakassera folk med stora rumpor, och ett tillhörande behov av vida byxor. Vi får hoppas att det stannar där det är nu, ett kul litet ord för föräldrar och deras småttingar…
"Men Maaaamma! Jag HAR ju inte blöja längre!"
Studier i Anatomi & Utseende: Yakane Början på Slutet 2
Det var dags att börja runda av denna rendesvouz i anatomins och historiens gränsland. Studierna av starka män, skador och karlar i rörelse kunde slutligen sammanfattas i ett litet collage med ett urval av mer exakta skisser av Yakane i olika positioner.
Detta är den sjätte delen av studier i Anatomi för design av en fiktiv figur. Den och de tidigare delarna kan studeras i den sammanfattande tråden ”Studier i Anatomi & Utseende: Yakane”.
De här mer behandlade skisserna är gjorda med kol och mjuk blyerts, och ärr och tatueringar pålagda med photoshops ritverktyg efter montering. Anledningen var att jag ville bruka Photoshops warp-verktyg för att linda text och ärr runt kroppens böjar och dalar. Redan på skisstadiet lade jag på viss rendering på ärren som fick skuggor och krackelering och ritades i färg för ökad tydlighet. Det här skapar en obalans eftersom själva kroppsteckningarna är väldigt lite behandlade. Jag har i princip bara ändrat lite på kurvan för svart-vit balans för att kompensera för inscanningens effekter, rensat från koldamm i bakgrunden och jämnat till konturerna. Men i övrigt är bilderna fortfarande enkla blyertsskisser och man ser tydligt koldamm, suddskuggor och enskilda pennstreck.
Yakane Skisscollage med Ärr & Tatueringar
På det här stadiet kan man börja se om målsättningarna med studien har uppnåtts. Yakane skall som som sagts vara stark. Riktigt stark, och storväxt, men inte klumpig. Massiv men ändå rörlig och smidig. Hans styrka är manifest, men inte i ballonglika muskler av steroidursprung. Hans kropp skall inte vara de perfekta proportionernas och det skönas fanbärare trots sin duglighet. När jag visade de första skisserna för kvinnor sade de flesta att han ”såg ut som en apa”. Det gör han förhoppningsvis inte längre, men särdrag som stora händer, en ganska tjock hals osv. och alla tecken på de svåra umbäranden han har fått utstå gör honom ändå något grobianaktig. Men det är bra. Yakane är verkligen ingen Adonis, men förhoppningsvis inte motbjudande ful eller så dåligt tecknad att man inte kan föreställa sig honom bland andra människor.
Här hade studien kunnat vara slut. Men neeeej, en klåda ligger och skaver i mitt medvetande, att det måste gå att rendera kroppsskisserna så att det blir bättre överensstämmelse med ärren… Fortsättning lär följa.
←Föregående: ”Yakane, Kroppens Tunna Skal”
Studier i Anatomi & Utseende: Yakane – Kroppens tunna skal
Efter att ha skisserat och detaljstuderat starka mäns anatomi och utformat ett porträtt återstår en sista stöttesten: själva huden och kroppens ytlager. Fokus kom att ligga på ärr och skador, av vilka Yakane tyvärr har många, samt tatueringar. Detta är den sjätte delen i en serie om anatomiska studier. Samtliga delar kan ses under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
Den sista men viktiga detaljen att utforma för Yakanes utseende är alla de märken, tatueringar och skador som denne dragit på sig under sitt övermänskligt långa liv. Här handlar det om rena övergripande koncept – den mer realistiska looken på de här detaljerna får komma senare.
En djup benskada ovan knäet
Ärren först. Dessa är främst skador från eld och handvapen, samt från omfattande piskning. Jag tittade på en hel del bilder på läkta sår av olika slag, och fann snabbt inspiration.
Amerikansk slavs skador efter piskning, 1863
Ursprungligen tänkte jag på hur mycket skador en människokropp verkligen kan ta och lägga Yakane nära gränsen, men jag fick överge det. Trots att denne är sannerligen härjad i sin kropp är det tyvärr ingenting mot de fruktansvärda bilder som nu fyller anatomimappen i mitt bildbibliotek, där de värsta kommer från perioden från amerikanska inbördeskriget till första världskriget, då förmågan till förstörelse tog ett språng fram och lämnade den medicinska bakom sig, tyvärr.
specialeffekt brännskada
Förutom ärren på kroppen har som redan visats i ett tidigare inlägg Yakane en del ärr på ansiktet. Utöver den kluvna läppen inspirerades jag av en kosmetiskt specialeffekt som jag hittade på nätet och som fick inspirera till ett vidhängande nät av ärr på ena ansiktshalvan.
Sedan kom tatueringarna. Inom islam är tatueringar numera något tabubetonat, vilket delvis ligger i linje med det på sistone aktuella s.k. ”bildförbudet” i Islam. Men historiskt sett har flera folkslag inom den muslimska världen, främst perifera sådana som turkar, tatuerat kroppen, och tagit med sig denna sed även efter sitt inträde i islams umma.
Mamlukiska runuk – notera örnen
Mamluckriket i Egypten och Syrien, som styrdes av den av främst turkiska slavar bestående armén (förlagan för Yakanes hemland Kiralatet), var en på många sätt apart företeelse som bl.a. inkorporerade den enda reguljära heraldiken inom Islam och utvecklade de s.k. rank (pl. runuk) eller fälttecknen till symboler för befälhavarnas och sultanernas person och status.
Örnstandard för mamlukiskt tablkhana, militärband
Så är det också i min berättelse, där krigarnas symboler skiljer ut dem från den vanliga befolkningen. Min idé var att mäktiga krigare som Yakane tatuerade sig med sådana symboler fyllda av viss rituell och symbolisk betydelse, inte olik en åkallan eller magi, i likhet med senare tiders Jannissarer (de turkiska elitstyrkorna).
Skisser schematiska mamlukiska örnar
Efter att min research drog fram ett antal historiskt belagda varianter (av vilka jag skisserat några här) valde jag att anta örnen som symbolen för sultanatet, den högsta jordiska makten. Den symbolen har en direkt motsvarikget i den s.k. ”Saladins Örn” som numera sitter på bl.a. Egyptens Flagga. För Yakane skapades en egen stiliserad design, som dock ligger tillräckligt nära de autentiska förlagorna, och sattes på hans ena axel.
Mer än bilder har dock skrift och kalligrafi en speciell roll inom islamisk konst, och det verkade närmast nödtvunget att Yakane borde ha en del skrivet på sig. Vid sådana tillfällen blir det klart hur illa det är att inte kunna arabiska, det skriftspråk vars motsvarighet dominerar Yakanes hemländer oavsett vilket språk man talade.
Provmålning Arabiska ord för tatuering
Efter en hel del tragglande på nätet kunde jag med klumpig hand pensla några ord som verkade passande. Texten ”al-mulku”, dvs. ”domänen” eller ”kungariket”, är ett uttryck som också har vissa gudomliga attribut, men som denoterar just det universella sultanatet, det som var ”Guds Skugga på jorden” för att använda ottomansk terminologi. Det passar att stå under sultanatets örn. På andra armen skall stå ”styrka”. Över bröstet bär Yakane ”aldrig besegras”, som i ”låter sig inte besegras”, och slutligen på ryggen ”den bryts inte” – dvs ”obrytbar”. I de delarna är symboliken som synes inte speciellt subtil.
Nåväl. Nu var allt avklarat, och urvalet av bilder med alla lager och de yteffekter som valts kunde monteras.
←Föregående: ”Yakane -Början på Slutet”
Nästa del ”Yakane -Början på Slutet del 2″→
Studier i Anatomi & Utseende: Yakane – Början på Slutet
Arbetet med att skapa en huvudritning för figuren Yakane närmar sig slutet. Studierna av fysiskt starka män av olika slag destilleras till skisser av ett karaktäristiskt utseende som sedan skall gå igen i alla kommande bilder och Storyboards.
Detta är den femte delen i en serie om anatomiska studier. Samtliga delar kan ses under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
- 2 skisser Yakanes kropp
De många sidoblickarna på stora och starka karlar som kan bidra till en realistisk look för Yakane fick mogna och jäsa och bidra på olika sätt till utkast för ett integrerat utseende. På samma sätt som ansiktsstudiet i del (4) i denna serie ville jag ha med olika vinklar och lägen på kroppsteckningarna vilket resulterade i ett otal översiktliga skisser och detaljstudier – här skall endast ett fåtal redovisas. Man kan se en utveckling av de där också i och med att positionerna blir mer varierade. Blyertsskisserna dominerades först av mer statiska betraktelser från raka vinklar – rakt från sidan, framifrån osv.
- koncept Yakane i rörelse
Men i takt med att jag började lägga in rörelse och dynamik i skisserna förändrades anatomin mer och mer i riktning mot smidighet och spänst. Det var intressant att vissa av skisserna blev mycket mer rörliga än jag först hade tänkt – se tex de första stapplande stegen för att rita Yakane som springer, eller när han hoppar delvis framåt in i bilden (till höger). Det ser närmast ut som en dålig stålmannen-pose i början, men det blev så småningom bättre, som förhoppningsvis skall framgå.
De många figurskisserna kompletterades med en mängd detaljstudier för sådant som händer, fötter, ansikte och hela sektioner av kroppen osv. i olika vinklar. Sådana kroppsdetaljer tenderar annars att bli styvmoderligt behandlade av mig och väldigt slarvigt och schematiskt ritade. Utförandet skedde mestadels med kol- och blyertspenna. Nedan kan ett collage med en del av urvalet ses.
Collage av detaljstudier för Yakanes kropp
Koncept för skissmontering Yakane
När skisserna började komma på plats blev själva montaget ett frågetecken. Jag hade bestämt mig för ett collage med flera bildvarianter i olika storlek för en riktigt heltäckande vision. Vilka av teckningarna som skulle väljas ut och vara med för en vettig komposition blev ämne för ett eget positionsutkast, men det genomgick många förändringar och blev oväntat något av en stöttesten. Under ritandets gång tillkom också ständigt nya bilder och detaljer som tvingade fram förändringar, även i efterhand.
Slutet var nära, man kunde nästan smaka den. Med själva anatomin på plats återstod dock två viktiga detaljer: tatueringar och ärr.
←Föregående: ”Yakane -En man från Många platser”
Nästa del: ”Yakane – Kroppens Tunna Skal”→
Studier i Anatomi & Utseende – Yakane: en man från många platser
Inför slutförandet av skisserna av Yakane måste hans först porträtt benas ut. Hur ser vår muskulöse vän ut i ansiktet?
Det här är del 4 i en serie studier om utseende & anatomi – santliga delar kan studeras under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
Den sista punkten att reda ut centrerar kring Yakanes porträtt. Som sades i första inlägget i denna serie är Yakane en salig blandning av etniciteter: hans far är en motsvarighet till jude, hans mor en blandning av asiatiska och gamla indoeuropeiska folk. Det här borgar för en spännande mix av drag, som under åren inspirerat till flera skisser – se collaget här som samlar arbetet med skisser och koncept på 90-talet.
Skisser Yakanes ansikte från 90-talet
Det här bakgrundsarbetet, som bildade utgångångspunkt för vidare studier, visade huvuddragen i Yakanes visage. Han är således mörk i huden och har djupt liggande ögon som skuggas av en framträdande ögonbrynslinje, och från vars sammanlagda mörker linjer och rynkor strålar ut . Hans kindben är starka och han har markerad mun. Han bär, som seden är i hans land och klass, oftast håret långt.
Som synes av teckningarna finns (trots att jag använde kolpenna) en klar seriestil där i form av vissa detaljer som inte är realistiska – speciellt sättet att visa på Yakanes djupt liggande ögon är bristfälligt. Hans etnicitet är förvisso obestämbar, men dragen saknar något, en viss verklighetsanknytning. Och bilderna är alla i samma stenhårda läge utan mycket till uttryck, även om Yakane förvisso inte är de stora minernas man.
Klassisk Conan av John Buscema & Alfredo Alcala
En sak som slår mig är att utförandet och framtoningen påminner en del om Conan Barbaren, vilket inte är konstigt eftersom Conans främsta tecknare John Buscema & Alfredo Alcala och deras stämningsfulla balans av ljus och skugga var en viktig inspirationskälla. Man måste dock konstatera att jag helt enkelt inte var tillräckligt bra tecknare för att få fram alla de nyanser och detaljer som skulle vara med.
Genom åren har olika förlagor för ett mer realistiskt utseende för Yakane övervägts, men förkastats. Nu var ett avgörande nödvändigt.
"The Rock" i "Scorpion King"
Och se, där fanns faktiskt någon som dykt upp sedan Yakane skapades och åtminstone delvis kunde användas för ett närmare betraktat och mer realistiskt utseende vilken kom närmare min inre bild. Denne osannolike någon var fribrottaren, numera skådisen Dwayne ”The Rock” Johnson.
Närbild Dwayne Johnsson "The Rock"
Jag fick vetskap om honom efter äventyrsfilmerna ”The Mummy Returns” och ”The Scorpion King” (sistnämnda kom, trots sin bristande kvalité också att inspirera ett annat utseende, i form av den vackra Kelly Hu – mer om det i framtiden). Dwaynes skådespelarinsats skall lämnas därhän, men han har ett säreget utseende och närvaro med sin blandning av polynesier och vit nordeuropéättling, och han kan vara både en tämligen hotfullt stor och kraftig karl, men också slappna av och verka sympatisk. Hans anletsdrag och överskridande etniska drag passade som inspiration för ett något modifierat och mer konsekvent utseende för Yakane.
Några tidiga utkast hjälpte till att skärpa tankarna, och en vidarebearbetning med blyerts och kol blev oväntat bra – jag byggde ut den med fler huvudpositioner till en komplett detaljstudie ur olika vinklar, som kan betraktas nedan.
Yakanes ansikte
I rent övermod försökte jag mig till och med på lite minspel – inte mitt forte kan man lugnt säga, och resultatet blev därefter. Roligast är den i nedre högra hörnet som skulle visa Yakane som ser rädd eller orolig ut men där han snarast ser ut att stå inför att få skäll av sin käresta, hehe. Den viktigaste skillnaden mellan Yakane och en vanlig man som Dwayne skall ligga runt ögonen, där den förres skall vara djupt liggande och ge ett hotfullt intryck. Ljuset noterades mer än vanligt – det är den som är nyckeln till hur Yakane skall verka skrämmande och omänsklig i vissa situationer. En annan sak är ärren på ansikte och hals, vilka ger en föraning till de än mer omfattande skadorna och ärrbildningarna på hela kroppen.
Det här är ett ansikte man kan jobba med – nu återstod det sista (och denna undersöknings huvudsak) – att förvandla skisserna för hela kroppen till en färdig studie.
←Föregående: ”Yakane -Redan de Gamla Grekerna”
Nästa del:”Yakane – Början på Slutet”→
Den Bruna vågen? Högerextremism & Xenofobi i Europeiska parlament
Det tyvärr mycket dystra valresultatet i Sverige där de främlingsfientliga Sverigedemokraterna tog sig in i vår numera inte lika respektabla folkförsamling sporrade mig att skapa en liten karta där man tydligt ser ett visst…mörker bre ut sig över vår kära kontinent. Den visar på de europeiska högerextrema/främlingsfientliga partier som har representation i sina länders respektive parlament, plus två traditionellt starka sådana partier som varit framgångsrika men som sedermera, i sina sista parlamentsval, åkt ut men som sannerligen inte gett upp utan kämpar för att komma åter.
Främlingsfientliga parlamentariska partier i Europa
Det förtjänar att sägas att de här partierna kan se tämligen olika ut. Exempelvis Norges framskrittsparti började som ett libertarianskt sinnat skatteupprorsparti, vars främsta paradnummer i norsk dagspolitik numera är att man vill sätta sprätt på oljefonden – de har plockat upp främlingsfientlighet närmast på vägen, som ännu en fråga som skiljer ut dem och där de har ett psykologiskt försteg gentemot de etablerade partierna. Medan det nationaldemokratiska partiet i Tyskland, som tog sig in i delstaten Sachsen, är ett sant nazistvurmande parti på yttersta högerkanten, vars rullor dräller av förintelseförnekare och nazistapologeter. Men de har alla det gemensamt, att de gör invandring och integration till en viktig, central fråga för sin politiska marknadsföring, och ger repressiva och kraftigt förenklade svar på vad man skall göra åt de därmed vidhängande problemen. De är också samtliga höger-om-mitten, vissa uttalat, vissa genom sina val av samarbetspartners (som fallet med tex Italiens Lega Nord). Av flera anledningar tycks xenofobin smitta på politikens högra flank.
Nedan listar jag de partier som är med på kartan, med en hänvisning till lite mer inledande info om dem (NEJ inte till deras egna sidor)
- Belgiens parlament: 2 olika partier i respektive delstat –
-
i Flandern Vlaams Belang http://en.wikipedia.org/wiki/Vlaams_Belang,
-
i Vallonien Nationella Fronten http://en.wikipedia.org/wiki/National_Front_(Belgium)
- Danmarks riksdag: Danska Folkepartiet http://en.wikipedia.org/wiki/Danish_People%27s_Party
- Finlands riksdag: Sannfinnländarna http://en.wikipedia.org/wiki/True_Finns
- Greklands parlament: Folklig Ortodox Samling http://en.wikipedia.org/wiki/Popular_Orthodox_Rally
- Hollands parlament: Frihetspartiet http://en.wikipedia.org/wiki/Party_for_Freedom
- Italiens parlament och regeringskoalition – Lega Nord http://en.wikipedia.org/wiki/Lega_Nord
- Norges parlament: Framstegspartiet http://en.wikipedia.org/wiki/Progress_Party_(Norway)
- Schweiz Federala Parlament: Schweiziska Folkpartiet http://en.wikipedia.org/wiki/Swiss_People%27s_Party’
- Slovakiens parlament: Slovakiska Nationalistpartiet http://en.wikipedia.org/wiki/Slovak_National_Party
- Sloveniens parlament: Slovenska Nationalistpartiet http://en.wikipedia.org/wiki/Slovenian_National_Party
- Tyskland: representerade i delstaten Sachsen – Nationaldemokratiska Partiet http://en.wikipedia.org/wiki/National_Democratic_Party_of_Germany
- Ungern: Jobbik, ”Rörelsen för ett bättre Ungern” är landets tredje största parti http://en.wikipedia.org/wiki/Movement_for_a_Better_Hungary
- Österrikes riksdag: Frihetspartiet http://en.wikipedia.org/wiki/%C3%96VP och österrikiska framtidsförbundet http://en.wikipedia.org/wiki/Alliance_for_the_Future_of_Austria
Två stora partier som hört till kategorin ovan och som påverkat sina länders inre politik är för närvarande på, troligen temporär, tillbakagång, men har ändå tagits med här. De är:
- Storrumänska partiet http://en.wikipedia.org/wiki/Greater_Romania_Party som ett tag var landets näst största parti
- Franska Nationella Fronten vars ledare Jean-Marie Le Pen länge var Europas mest framträdande xenofob, men vars parti gick starkt tillbaka efter utbrytning ur en falang i partiet http://en.wikipedia.org/wiki/Front_National_(France)
Det är en dyster utblick, att vi nu hamnat i detta träck till sällskap. Återstår att se om vårt folk kan upprepa tricket från Ny Demokrati-tiden och snabbt åter förpassa de främlingsfientliga och deras anhang till den politiska garderoben. Man kan hoppas. Tills dess skall jag sätta upp min improviserade karta där hemma på väggen som en skammens tecken, en som, när en ny och klokare (val-)dag randas kan tas ned och förpassas till den historiens skräphög där den hör hemma.
Studier i Anatomi & Utseende – Yakane: Redan de gamla grekerna…
I denna bildstudie av starka män har, efter bodybuildare och styrkeatleter, stunden kommit till idrottsmän och andra starka karlar med vad jag vill kalla funktionell styrka – män som behöver ha styrka i hela kroppen, kombinerat med snabbhet och spänst, och under varierande situationer. Vi börjar i det gamla Grekland…
Det här är del 3 i en serie teckningsstudier på temat styrka och kroppsform. Samtliga delar finns under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
Grekiska brottare
Fältet vidgas med denna sista studerade kategori, där råstyrka skall betraktas som en viktig, ja avgörande men inte enda, egenskap för starka, fysiskt aktiva män. Som min kloka mor påpekade finns det hjälp för att fokusera, nämligen i antikens Grekland. De atleter som deltog i den stora olympiadens olika grenar och som utgjorde idealet för den grekiska manskroppen utgjordes av stadsstaternas främsta krigare, vilket var liktydigt med de mest stridbara fria medborgarna. De brottades, sprang, hoppade, kastade spjut & diskus, och var som sagt stridsmän.
Lennox Lewis, världsmästare i tungvikt, boxning
Dessa soldater-atleter fick bilda utgångspunkten för mitt sökande, och jag tittade på deras moderna motsvarigheter: mångskampsatleter såsom tiokampare och gymnaster, samt soldater och utövare av sporter med inslag av kamp tillsammans med andra moment, såsom boxare och rugbyspelare.
Amerikansk Marinsoldat
De här killarna har stor styrka, men tyglad av spänst och strävan efter kroppslig kontroll. De eftersträvar en kropp som är ett vasst och starkt, kompetent redskap, inte något att visa upp. Perfektion i relation till sina respektive sporter eller fysiskt krävande uppgifter är deras syfte. Abstrakta värden som en estetisk kroppshydda eller en enögd strävan efter en enda kvalité som råstyrka faller tillbaka för de varierande uppgifter som skall utföras.
John Rothlisberger, olympisk gymnast, USA
Till skillnad från styrkeatleterna har som synes den ständiga och mångfacetterade träningen av musklerna i hela kroppen smält deras fetter och gjort dem naturligt vältrimmade, utan bodybuildingens absurda ”rippande”. Deras muskler är också välväxta och tydliga men inte kantigt skapade av gym eller anabolt uppsvällda (även om prestationshöjande preparat verkligen inte är okända för t.ex. atleter). Även en boxare som Lennox Lewis (se bilden) är också betydligt smidigare än styrkeatleterna. Så ser kroppar ut som är kapabla till smidighet, snabbhet och spänst förutom stor styrka, och vi vet också att de dessutom har uthållighet och vad jag kallar ”hårdhet i kroppen” – de kan röra sig på många olika sätt och utöva sin styrka varierat. De är starka i praktiken och inte bara i spegeln, och kan anstränga sig i olika ställningar.
Nederländsk gymnast´demonstrerar överkroppsstyrka
Bismarck du Plessis -Sydafrikansk Rugbyspelare
Man kan så klart se en större variation inom den här gruppen. Gymnasterna t.ex. kan inte vara lika stora som boxarna med tanke på de volter och vändningar de skall utföra, och rugbyspelare är smidiga men också kraftigt byggda för att motstå hårda tag och stötar – men den som skulle hävda att inte samtliga dessa har en avundsvärd styrka till sitt förfogande bör söka avgiftning.
Den röda tråden här är enkelt uttryckt funktionell styrka, den kraft som driver kroppar som kan utföra månghanda rörelser och uppgifter under akut press och stor explosiv ansträngning. Det här är vad Yakanes kropp skall förmedla, även om han ligger åt det större hållet inom spektrat.
Tiokamparen Maurice Smith
Det verkade först som en avstickare, men ett faktum som tyvärr komplicerar min studie är att vissa, för att inte säga nästan alla, av mina exempel här ser lite för… moderna ut. De liknar inte medeltidsmänniskor. Modern högkaloridiet -och sjukvård och träningsmetoder har gjort dem lite för välskapta. Det är den moderna rika världens privilegium att kunna utveckla en stark kropp i lugn och ro, utan sjukdomar, svält och annat som sätter käppar i hjulen. I en äldre tid hade nog starka karlar mer av en medfödd styrka, troligtvis buren av en grövre benstomme än många av våra atleter – de hade inte möjlighet att bygga upp styrka på en i övrigt normal kroppsbyggnad med redskap och modern träning.
Men, kan man då fråga sig – hur gjorde grekerna det för 2500 år sedan? Det är en intressant fråga…
- ”Ja hur GJORDE de det?”
Men i alla fall. Min undersökning har vid det här laget gett tillräcklig inspiration, och hundratals bilder och åtskillig litteratur gåtts igenom. Genom att kombinera intrycken från framför allt de rena styrkemännen och de mer balanserade och smidiga atleterna har jag fått ett flertal anslag för att börja den nya designen på Yakanes kropp.
←Förra delen: ”Yakane-Stark som ett Lok?”
Nästa: ”Yakane -En man från många platser”→
Studier i Anatomi & Utseende – Yakane: Stark som ett lok?
Motorstopp? Inga problem
Efter att kritiskt ha studerat bodybuildarnas märkliga fokus på ”jag ser stark ut – titta, inget underhudsfett!” i det förra inlägget blev den logiska fortsättningen att titta på rå, mätbar styrka i så ren form som möjligt. Mitt urval kom att domineras av s.k. styrkeatleter, dvs. styrkelyftare och deltagare i tävlingar som t.ex. ”strongest man”. Ursprunget till sistnämnda var karlar som utförde kraftprov av olika slag – Strongman var ursprungligen en form av varieté -eller cirkusinslag, en slags motvikt till ”freak shows”. ”Efter mannen med öron istället för näsa, här har vi en snubbe som kan lyfta en häst!” ungefär. Idag har de egna tävlingar där stora karlar lyfter tunga däck, rivningskulor, drar långtradare och annat skoj…
Jag har en stor traktor - och vem behöver domkraft?
Det här är rejäla gentlemän med mycket biff på benen. Otvivelaktigt har modern kemi och hormoncocktails en roll att spela här också, men ansatsen är icke desto mindre en helt annan och mer konkret än inom bodybuildingen – de här killarna vill vara starka, deras fokus är inte på utseendet i sig.
En stark och bred rygg
De har, som synes, således kvar sitt underhudsfett över de stora musklerna och inte sällan en påtaglig buk också. Sammantaget ger det en oerhört robust look, som framgår av exemplen. Trots att de är massiva är musklerna dock mer naturligt infogade i kroppen. Talande är t.ex. bilden på en tävlandes rygg – bredden är ungefär samma som för en motsvarande bodybuildares, men i övrigt är musklerna inte alls lika definierade. Jag vågar dock satsa mina pengar på att den här killen är starkare än kroppsbyggaren. Det kan också vara på sin plats, för rättvisans skull, att poängtera att skiljelinjerna inte är så knivskarpa. Den berömde bodybuildaren Lou Ferrigno deltog t.ex. i den första ”Strongman”-tävlingen 1977 (han gjorde bara medelmåttigt ifrån sig och vann inte). Det är talande att han därpå tvingades söka läkarhjälp p.g.a. befarade skador. Det var inte så enkelt, tydligen, att ta steget från gymmet till verkliga lyft. Från andra sidan har ingen mindre än strongman-världens superstjärna Mariusz Pudzianowski tidvis deffat sig för framför allt publicitetsändamål (han är omåttligt populär i sitt hemland Polen), så att hans muskler syns mera. Se bilden nedan.
Den visar också på den intressanta kontrasten mellan två ideal. Ingen kan ta ifrån Mariusz hans styrka, även om han bevisligen använt sig av otillåtna preparat. Men rutorna har inget att göra med det – de har han för utseendets skull. Det finns helt klart en gråskala, men grundkonceptet med satstningen på styrka dominerar, vilket framgår av hur de andra deltagarna ser ut.
Här börjar vi i alla fall närma oss något. Yakanes styrka är väl i klass med de här snubbarnas. Men även deras gestalt pekar på vissa problem för det här studiets syfte. Den här åt råstyrkan helt försvurna kroppshyddan blir, genom sin blotta storlek, klumpig och osmidig. Den bär också, trots sin fokus på styrka, på en dold estetisk dagordning. För det är talande att de här männen ofta är oerhört starka och därmed stora i överkroppen i relation till benen (vilka inte alls är små och svaga, bara mindre i jämförelse). Vilket, om man tänker lite på det, inte alls är självklart – de absolut största muskelgrupperna sitter, förutom latissimusgruppen (stora ryggmuskeln) i benen: gluteus (rumpan) och quadriceps samt biceps femoris (benmuskler) är alla potentiellt mycket starkare och större än sina motsvarigheter på överkroppen. Jag skulle sätta en slant på att den här obalansen delvis är påverkad av en modern idé om vad som är kännetecknande för en manskropp, som man delar med tex. bodybuilding.
Mariusz - istället för lyftkran
Målet för denna studie, att hitta en kropp åt Yakane, sätter fler krav än bara styrka. Yakane har förvisso fått slita som ett djur genom bl.a. slaveri och andra umbäranden. Men han är också en soldat, en skicklig ryttare och mästare i alla vapnens bruk. Han måste alltså ha en viss smidighet, böjlighet och koordination i sin kropp, som slipats fram till rörelseförmåga och teknisk skicklighet. Han kan inte enbart vara byggd som ett kylskåp.
"Ptrooo! Du måste skämta!"
Nej, trots att det är ett bra steg framåt är styrkeatleterna inte hela svaret på gåtan med Yakanes kropp. Vi närmar oss, men är inte riktigt där än. Härnäst skall vi titta på lite mer mångsidiga starka män – soldater, kampsportare, gymnaster och mångkampsatleter.
←Förra delen: ”Yakane-Bodybuilding & Steroider?”
Nästa del: ”Yakane-Redan de Gamla Grekerna…”→
Studier i Anatomi & Utseende – Yakane: Bodybuilding & Steroider?
En serie av betraktelser kring arbetet på att bestämma eller designa utseenden i bild – först ut är figuren Yakane, som aktualiserar en intressant fråga: hur skulle en riktigt kraftig och stark karl kunna se ut, utan anabola, gym och modern diet?
Detta är första delen i en serie om anatomiska studier och tecknande. Samtliga delar kan ses under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
Inför arbetet med storyboardsen aktualiserades en fråga som hängt med i åratal, nämligen hur flera av protagonisterna egentligen ser ut. Alltså själva, utan kläder, utrustning och diverse parafernalia. Ett fåtal är ordentligt designade, men många är bara beskrivna i text och en snabb skiss, med hänvisning till en verklig förlaga eller inspirationskälla. I takt med att bilderna på handlingen växte fram med ganska svagt stöd i tidigare skisser bestämdes det inför arbetet med kapitel 2 att påbörja ett parallellt projekt, nämligen en serie fristående designkoncept med fokus på olika figurers utseenden.
Yakane kroppstudie från 90-talet
Först ut är Yakane, den först beskrivna karaktären. Back in the days höll jag till godo med några mycket översiktliga egna skisser och bilder i serieteckningsstil. Inför det här projektet skulle han avbildas mer verklighetstroget, med blyerts och kol för god skuggning, närmare riktiga porträtt än en series stiliserade schablonutseenden. För sådan mer realistisk gestalting reser Yakane ett gäng intressant frågor med hänseende på etnicitet, kroppsform och relationen till det mänskligt möjliga. Det dominerande draget i Yakanes utseende är:
- han är inte västeuropé, utan kombinerar härstamning från motsvarande turkiska stäppfolk, det gamla israel och det antika skytiska folket (som var indoeuropéer).
- han är på topp vad gäller fysiska egenskaper, och framför allt oerhört stark och tålig – han är följaktligen stor och kraftigt byggd
- han företer tecken på svår tortyr och många skador
- Han ser inte snäll eller trevlig ut: hans långa och våldsamma livs umbäranden och märkliga händelser har ristats in i honom. Han skall utstråla en slags stram och återhållen våldsamhet eller hotfullhet.
Det kan låta enkelt att bara rita och låta ovanstående bli som det vill, men vid närmare eftertanke – finns det någon som ser ut så, som man känner till? Inte jag i alla fall. Sålunda blev det till att utföra lite research. Kroppens form blev första anhalt.
Det vet väl alla hur en storbyggd och stark men ändå inte alltför vanskapt man ser ut? Njaaae, det är just det. Om man undersöker saken ser man att den bild många, i första vändan, har av en stark karl kan ha rätt lite med praktisk och fungerande styrka att göra. Inför arbetet med konceptdesignen synade jag de faktorer som styr hur en riktigt stark kropp skulle kunna se ut med ett vaksamt och problematiserande öga. Vad som framträdde var framför allt följande huvudkällor för en passande kroppsform: bodybuildare, styrkeatleter, militärer, utövare av vissa kampsporter och mångsidiga atleter & gymnaster. Från ett från början väldigt snävt fokus med inriktning enbart på mina bilder kom studierna av dessa tänkbara förlagor också att bidra till att, vid eftertanke, avslöja intressanta saker i synen på den manliga kroppen generellt.
Kroppsbyggare ställer upp sig
Först ut bodybuilding. För innebörden av bodybuilding se definitioner och lite fakta här.
- Lou Ferrigno ”Hulken” – en trevlig prick
Varför är bodybuildare relevanta för ett studium av en stark mans anatomi? Därför att vi alla är påverkade av medias bild, som delvis tagit till sig bodybuildningens och gymkulturens kroppssyn, som i sig förenar idéer om slankhet och synlighet för välutvecklade muskler till ett estetiskt ideal. Framför allt män har tagit till sig bodybuildingens styrande maxim, att målet för kroppsutvecklingen är stora svullna muskler som framträder så klart (eller ”definierat”) som möjligt med väl synliga blodådror och muskelfästen genom en starkt uttunnad hud. Som levande anatomiska planscher bygger bodybuildarna upp en kropp som samtidigt är avmagrad och har råstyrkans attribut, volym och tydlighet.
Det säger sig självt att detta utpräglat estetiska ideal, med en tendens till bristande förståelse för kroppens långsiktiga villkor, inte är speciellt fruktbart, utom möjligen som lisa för utövarnas självkänsla (vilket dock inte skall avfärdas utan vidare), och till gagn för gymägare och försäljare av diverse preparat som tillåter en att spänna musklerna hårdare och oftare -inklusive dopingpreparat, som grasserar inom den här träningsformen. Överdrifterna och bizarrerierna kommer följaktligen som ett brev på posten.
- En något övertränad man
De värsta fallen avviker från mitt syfte och skall inte tas med här, de utgör typfall för ren och skär dysmorfofobi. Men redan en snubbe som denne till höger visar på poängen med att bodybuilding lösgör sig från alla praktiska, och även sina egna uttalade estetiska hänsyn, och gärna blir…något annat.
Bred Rygg -men hur Stark?
Poängen för mitt studiums syfte är att det här bara marginellt har med riktig styrka att göra, för att inte tala om uthållighet och förmåga att tillämpa dessa i skiftande situationer. Med all respekt för deras mål och syften är renodlade bodybuildare förvisso starka, men bara upp till en viss punkt och i en tämligen snäv mening. De kan röra på tunga vikter under väl avgränsade former. Men de kan inte hävda sig i tyngdlyftning eller någon annan sorts mer avancerad lyftning heller för den delen. De flesta av de största exemplaren kan knappt lyfta sin egen kropp ordentligt – mycket få kroppsbyggare klarar av att göra vad tex gymnaster regelmässigt gör, som att hålla sin kropp i rakt läge med usträckta armar hållande i romerska ringar. Be en renodlad bodybuildare dra sig snabbt uppför säg ett klätterrep, eller hoppa högt eller långt, och var beredd på att bli underväldigad.
Jag har ett stort och slött...öh, svärd
En annan sak med bäring här är att det ständiga avmagrandet för att se ”rippad” (så genomskinlig i huden) som möjligt leder till de konstigaste ät- och drickvanor som knappast skulle varit möjliga eller eftersträvansvärda i förmodern tid. Eller för de som har viktigare saker för sig, som ett ansträngande jobb att sköta, där musklerna i sig skulle komma till nytta. Det är en banal fantasi att tex tänka sig brandmän, som verkligen kan vara mycket starka, utan tillstymmelse till bukfett.
Icke desto mindre accepterar många numera utan vidare att manlig styrka porträtteras av en bodybuildare. Bodybuilding går i takt med tidens visuella kultur – det är intrycket, åsynen som är det viktigaste, inte substansen. Det är därför sönderdopade kroppsbyggare som Arnold Schwarzenegger et consortes får spela förhistoriska barbarer eller moderna elitsoldater på film, trots att verklighetens krigare med hälften så stora biceps skulle filea dem med sina bara händer och stapla benen i duschen.
- ”Du måste vila älskling, du ser hemskt svullen ut?”
Nej, renodlade bodybuildare som utgångsläge för den verkligt starke medeltidsmannen Yakane leder inte långt. Anblicken av styrka för anblickens egen skull lär inte vara det som präglar hans figur. Studiet av dessa är dock inte bortkastad, om inte annat så för att titta på muskler utan behov av en plansch (värdet av vilket inte skall underskattas). Jakten på den rena styrkans gestaltning fortsätter i nästa inlägg i denna serie – då skall vi titta på de starkaste go’a göbbarna – styrkeatleterna.
Nästa del, ”Yakane, stark som ett Lok?”→
En bild säger mer än 1000 ord – Om en mänsklig Belgian Blue
Under en sammanställning av mitt bildbibliotek för ett kommande inlägg om anatomiska studier för mitt tecknande fick jag syn på fotot nedan, som jag måste sparat av rent avskräckande skäl. Snacka om antitesen till en funktionell och tilltalande muskulatur. Man hoppas ju att fotot skall ha varit bildbehandlat för att överdriva volymen. Men tyvärr tror jag inte det.
Skräckexempel på anabola och/eller bildbehandling?
Monstruöst. Psykedeliskt. Motbjudande Gaaaalet! Nej orden räcker inte till. Den här mannen borde söka hjälp (eller ha sökt, han kan mycket väl ha dött med tanke på all anabola han måste ha ätit). Jag kommer osökt att tänka på det sjukliga tillståndet dysmorfofobi, som drabbar övertränade gymoffer och anorektiker – de saknar förmågan att realistiskt bedöma sin kropp och hur den ser ut. I slutändan övergår min första tillbakaryggande reaktion till en slags medkänsla. Stackars människa.
En bild som fick mig att le…en omständlig lovsång till Raquel Welch
Som saker kan förändras under bara några decennier. För några dagar sedan kom jag över denna 60-tals reklamposter där den välförtjänta sexsymbolen Raquel Welch gjorde reklam för kosttillskott som skulle hjälpa behövande kvinnor att sätta FLER kilon på sina förmodat magra kroppar…Det här var efter genombrottet i filmen ”A Swingin’ Summer” som var en av de sista företrädarna för genren beachmovie, där ungdomar festade och romantiserade på kaliforniens stränder, som hade en kort guldålder i det tidiga 60-talet.
På samma sätt som beach movien snart skulle vara en saga all var denna reklam också en av de sista dödsrosslingarna för ett ideal med fokus på ungdomlig sundhet och fylliga kurvor som snart skulle få känna på kallare klimat. Invändningarna mot hela det geschäft av skönheten som denna annons är en del av kan förstås fylla en bibel – såtillvida är den inte ett dugg bättre än dagens idiotiska ”hur du blir smal på 10-dagar”-tips kombinerat med skönhetsingrepp som fyller tidningssidor och reklamen. Det intressanta här är det ”problem” som beskrivs, hur kvinnorna som verkar inom skönhetsinsrikatde branscher valt att anpassa sig till detta och hur tiderna förändrats – och inte. Raquel Welch bildar på sätt och vis en intressant utgångspunkt för att betrakta det där.
- Raquel i ”One million years BC”
Raquel Welch var alltid en vacker kvinna, med en kurvig figur på en sund och atletisk grund. Vid flytten till Hollywood verkar det dock som att hon troligen, som många kvinnor med icke-nordeuropeiska drag (hon är halvbolivianska, hennes ursprungliga namn är Jo Raquel Tejada) tvingades operera näsan något för att se mer ”vit” ut i det då ännu hårt rasistiska Hollywood. Det fungerade, och hon blev den sista av studiovärldens klassiska sexsymboler, vilket förseglades efter medverkan i filmen ”One Million Years B.C.” (se bilden). Tiderna och synen på skönhet kom dock att förändras mot 60-talets slut, mot en mycket magrare figur inspirerad av catwalkens vandrande klädhängare.
Jakten på en sådan mager skönhet kom dock att få en speciell twist under de nästföljande 20 åren, när amerikanernas och västvärldens tilltagande fetma och stillasittande liv började uppmärksammas. Tillsammans med Jane Fonda, en annan 60-talsstjärna, kom Raquel Welch under tidigt 80-tal att bli en av de ledande fixstjärnorna för tränings- och gympakulturen som då fick sitt stora genombrott. Raquel hade alltid tränat hårt och hållit sig ”fit”, och kunde dock ta det hela till en helt annan nivå än de flesta som bara ville bli smala – hennes emfas kom att ligga på muskler som faktiskt kunde kicka lite rumpa. Som framgår nedan.
Raquel Welch på 80-talet
Det var inte bara snyggt och god business dock, utan kom att kosta henne – SÅ vältränad vill många män och kvinnor inte att en ”riktig kvinna” skall vara, och Raquel Welch omgavs dessutom av en aura av att vara för tuff mot korkade män & journalister, för självständig och tja, för mycket helt enkelt. Det här accentuerades av att hon flera gånger lekte med sin uppenbara sexbombsaura och spelade roller som var könsöverskridande, som tex tranvestit (!) i filmen Myra Breckenbridge och även i teateruppsättningen av den klassiska könsbytarfilmen ”Victor/Victoria”. Det här gav upphov till en idé om att hon var ”butch” och för ”manlig” i sitt sätt, och hon fick en satkärringstämpel på sig som aldrig riktigt tvättats bort (se tex den här artikeln i The New Yorker).
Raquel Welch 2008
Hon fortsatte dock att göra oväntade saker i relation till sitt utseende. I likhet med många hollywoodstjärnor fick hon enligt egen utsago svåra skador på sitt hår och skalp av de ständiga omilda färgningarna och behandlingarna som var stapelvara i filmbranschen (Förutom näsan var Raquels naturliga hår för mörkt och tjockt för Hollywood), och efter 70-talet ser man henne sällan med sitt eget hår långt. Så vad gör hon? Hon gör en affär av sitt eget behov av löshår och lanserar en mycket framgångsrik affärsverksamhet med peruker och hårförlängningar. Smart.
Med tilltagande ålder och en industri byggd på sin skönhet har dock plastikkirurgerna på senare år fått en bra kund i Raquel, som tyvärr i likhet med många Hollywoodstjärnor inte riktigt kan släppa att man ens med de bästa gener inte kan vara snyggast i världen hur länge som helst (hon fyller 70 i år). Tiderna förändras och åldern måste förr eller senare ta ut sin rätt. Vår samtid är dock drabbad av idén att mormödrar skall vara sensuella på exakt samma sätt som 20-åriga kvinnor (och sistnämnda skall tydligen helst se ut som yngre tonåringar med ballonger under BH:n). Vindlande är färden från mörk och yppig skönhet, till ”vitifierad” attraktiv strandflicka och posterkvinna för fler kilon, till ursexig och slimmad fitnessgudinna, till arbetsbord för skickliga kirurger och kosmetologer.
Men ändå.
Kommersialism, exploatering, prydhet, missriktad vrede mot flyktiga moden och även fåfänga, ytlighet och annan mänsklig svaghet kan få en att glömma hur underbart vacker den mänskliga varelsen är. En hyllning för enastående skönhet och sexuell attraktion måste gå till den inspirerande, fascinerande Raquel. Må minnet av anblicken av henne i sin långa glans dagar leva så länge det finns människor som erkänner att de är fysiska varelser, och så länge ungdom, hälsa och skönhet kan uppskattas på de sätt, inklusive med de förbehåll, de förtjänar.
En bild säger mer än tusen ord… men ibland mötas de två
Den här bilden fick mig att le.
Diss på Westboro Church
Kommer någon ihåg Fred Phelps och Westboro church? Den lilla sekten från Topeka i Kansas, USA (var annars?) fördömde ju efter Tsunamikatastrofen Sverige och meddelade att de hundratals döda svenskarna voro Guds straff för att man haft fräckheten att åtala den tämligen homofobe pastorn Åke Green för Hets mot Folkgrupp. Green friades som bekant, men Phelps & Co har inte vilat på lagrarna, utan gjort sig än mer hatade i sitt eget land genom att predika och demonstrera vid stupade amerikanska soldaters begravningar, med budskapet att det är rätt åt de stupade och USA som tillåter homosexualitet (!). Till och med rabiata högertokar som Ann Coulter har fördömt kulten och frågan blivit föremål för rättstvister i sann USA-anda.
Ovanstående bild kan ses som en av de bättre varianterna av motstånd mot den närmast osannolikt korkade Westboro-sektens plakat-evengelism. Det verkar i själva verket ha blivit lite av en sport att parodiera och bemöta sekten med egna skyltar och skriftliga meddelanden. Se här tex en website som listar de bästa 30 anti-phelps-skyltarna.
Ett resultat av Phelps-sektens märkliga aktiviteter är att begravningar av amerikanska soldater numera vaktas av motorcykelgäng . Nej jag skojar inte. Motorcykelentusiaster, flera av dem medlemmar ur andra gäng, bildade i Kansas organisationen Patriot Guard Riders för att handligripligen hindra toksekten från att förstöra de döda soldaternas begravningar. Det är som taget ur en Monty Python-sketch.
Ett nyhetsinslag om Westboro-kyrkan kan ses här http://abcnews.go.com/2020/raised-hate-kids-westboro-baptist-church/story?id=10809348
Storyboards – Snöstorm och oväder
Efter en smärre paus efter sammanfattningen för Kapitel 1:s illustrationer fortsätter kavalkaden med spridda scener som ber om en pennas stöd. Som utmaningen i dagens post: hur tusan skulle det se ut att pulsa fram i en snöstorm högt ovanför österrikiska alperna?
Scenen är att vår bekanta Yakane & Jack och ett följe med bl.a. den stridbara damen Corinna åtföljer den från en tidigare storyboard bekante munken Mondenaga upp i ett bergspass i motsvarande alperna, och ju högre upp de kommer desto sämre blir vädret. Den tekniska utmaningen är att framställa vädrets makter, samtidigt som figurerna är tydliga och igenkännbara. Samt att all research på deras utrustning, kläder och dessas veck och skuggor inte skall vara helt bortkastad. Som vanligt en paradox, och som vanligt något tämligen nytt och ovant för undertecknad.
Först måste man sätta scenen. En grundläggande blyertsskiss växte fram med de viktigaste figurerna i relation till varandra. Jack, som är den enda som har klättervana, går först, framåtböjd mot vinden, och följs av Yakane som fungerar som ”ankare” för de som kommer efter. Jag vet inte hur medeltida bergsklättring kan ha tett sig, men det är nog inte för mycket att anta att man då också gärna band ihop sig med varandra för att hindra folk från att falla. Mondenaga står bredvid och pekar ut vägen, i bildlig bemärkelse apart från gruppen i övrigt och ledanden den framåt. Redan på det här stadiet måste man komma ihåg att framställa effekten av vinden, vilket underlättas av de tidstypiska mantlar och kåpor som folket bär, och vars fladdrande visar på vädret. En annan sak är att alla, även den store Yakane, måste se ut att streta och pulsa fram i stormen. Genom att låta figurerna stödja sig mot stavar och luta sig framåt får man en i alla fall rimlig idé om att det inte är någon picknick som de är ute på.
Yakane & Co upp i Donnersheim-passet skiss
OK, det var en rimlig setup. Men sedan kom frågan som fick bilden att stå och jäsa i evigheter: hur skapa själva känslan av miljön, en snöryrande storm, genom vilken figurerna pulsar fram över bergen?
- Snö i Sin City
Notera den lilla anteckningen i övre högra hörnet. Jag hade tidigt Frank Millers ”Sin City” på näthinnan: den och Miller generellt tillhör mina stadigvarande inspirationskällor för grafisk framställning. I ”Sin City” regnar och snöar det alltid – det är en av Millers sätt att skapa en dov, dyster stämning (Se exempel till vänster). Nu kan Millers teknik inte tillämpas rakt av. Han använder ett specifikt färgschema med mycket svärta – hans sätt att bokstavligen skapa en noir-stämning som vidareutvecklats från den store Will Eisner (”The Spirit”). Det gör att bilderna snarare bygger på kontrast än på linjer, vilket tenderar att sudda ut detaljer. Det passar oftast inte för min emfas på realistisk avbildning och utrustningsdetaljer. Men knepet att öka kontrasten och lägga på övertydliga snöflingor i förgrunden gav mig iaf en idé.
Frågan var bara hur man skulle applicera det på skissen? Återigen kom ritfilmen till hjälp. Genom att lägga vädereffekterna på ett separat plan kunde figurskissen fyllas i direkt med lite tjockare blyerts utan miljöeffekterna. Dessa, främst vinden och snön, ritades istället på ovanliggande ritfilm. Trots den väldigt enkla tekniken, i praktiken bara några streck och vita rundlar, ändrar och fördjupar de sammantaget (i mitt tycke iaf) bildens karaktär. Jag passade också på att lägga till vissa ytterligare smådetaljer som Yakanes ringbrynja och snö på personernas axlar och kläder, och lite mörka moln i bakgrunden. Sedan monterades det hela i Photoshop, och hela bakgrunden gjordes något mörkare, vilket får snön att framstå tydligare. Resultatet kan ses nedan.
Yakane & co upp i Donnersheim-passet Monterad
En bild kan säga mer än 1000 ord… om Afghanistan?
TIMEs magazine publicerade nyligen en längre artikel om situationen i Afghanistan med en anslående, vissa skulle säga sensationell, omslagsbild och titeln ”What happens if we leave Afghanistan”. Bilden väckte starka känslor, men visar också på det vanskliga i just detta när man har att informera sig om en komplicerad fråga.
TIME omslag Augusti 2010
Min första reaktion är raseri och hat. Jag kan inte undgå det, och dessutom framträder, som en fruktansvärd spökbild de som är mig så kära på platsen för flickans ansikte. Och även om det inte var så skulle det vara nog med den unga kvinnans, enligt artikeln en 18-årig flick vid namn Aisha, öde för att jag skulle önska av hela mitt hjärta all olycka och allt som är ont på de som gör så här. Men där finns också en liten tagg, där jag känner att jag blir manipulerad.
Det finns en scen i filmen ”Juryn – A time to Kill”, där den vite sydstatsadvokaten (spelad av Matthew McConaughey) appellerar till den mestadels vita juryns medkänsla för den anklagade svarte fadern(spelad av Samuel L Jackson) inför rätta för mord genom att be dem tänka sig hur de skulle känna sig om deras döttrar blivit brutalt våldtagna. Problemet är bara att det är fastställt att Sam L Jacksons figur slaktade gärningsmännen med ett maskingevär. Han gjorde verkligen det. Och slutklämmen, eftersom juryn går på advokatens linje, är att fadern blir frikänd för mord, att hans erkända dödande utgjorde vad som på amerikanskt rättsspråk kallas ”justifiable homocide”. Berättigat mord. Det är klart, i ett samhälle som fortfarande hänger sig fast vid dödsstraffet är den sortens resonemang aningen lättare att rationalisera. Men inte mycket. Det finns ingen motsvarande rättsfigur i nordisk rätt – det närmaste vi kommer är Brottsbalkens nödvärnsparagraf. Men här var det inte tal om nödvärn, utan om att det var rätt att döda gärningsmännen och att samhället skulle försätta hämnaren på fri fot, utan straff. Omkvädet är att målet helgar medlen.
TIME gör här något liknande. Genom att visa oss talibanismens ansikte skall man påminnas om varför det är rättfärdigt att år efter år föra ett krig, som har små utsikter att nå något som ens avlägset liknar en total ”seger”, mot de ”onda män” som gör sådant som på bilden. En tudelad känsla tränger sig på. Genom att appellera till vår medkänsla med de afghanska kvinnornas öde och i mitt tycke legitima hat mot gärningsmännen skall vi alltså…vadå?
Jag minns nämligen, även om det verkar antas att man drabbats av hjärnsläpp därom, hur Talibanernas fundamentalistiska koranskolor i Pakistan en gång kunde sättas upp, och i vilket sammanhang. Inte ett pip hördes, vill jag minnas, om hur Pakistanska säkerhetstjänsten SIS och saudiska oljepengar hjälpte till att finansiera de framväxande talibanerna i början av 90-talet. Deras kvinnosyn var precis lika förkastlig då. Men väst, och främst USA, hade ju uppmuntrat de två ovanståendes roll i uppsättandet av institutioner som kunde användas för att bekämpa motståndaren i kalla kriget, dåvarande Sovjetunionen. Det var också så Al-Qaida kom igång, det var så Usama bin Laden fick sitt elddop. De afghanska kvinnorna har anledning till bitterhet mot de som nu skulle vilja ”rädda” dem, nämligen oss, som knappast brydde sig om att priset för dem för att köra ut sovjeterna från Afghanistan var antingen död genom en galen USA-stödd krigsherres granater eller tortyr eller värre genom sinnesjuka saudifinansierade mullors försorg.
Det kan vara värt att påminna sig att detta angår oss. För närvarande strider över 500 svenska män och kvinnor i vapen i Afghanistan, för att försöka bidra på något sätt till att att landet inte åter förvandlats till ett av vansinniga teokrater härjat helvete. Nu när det är mot sistnämnda kampen förs, skulle man då inte önska sig, och stödja, seger mot Talibanerna?
Jag kan inte önska annat, och bilden visar det klart, som om det behövdes en påminnelse. Det är sorgligt att vi måste ta ställning sida vid sida med en supermakt och dess mer än tvivelaktiga allierade i den muslimska världen, som aktar människors liv och värdighet för intet då det passar dem. Men om valet är talibanernas seger måste man då inte bita i detta svavelsyrasura äpple? Jag påminns om hur föga enkel denna fråga är när jag läser artikeln om de afghanska ulemas (muslimska rättslärda) lilla konferens nyligen, där de bad den väststödde presidenten Karzai att återinföra så mycket sunkig sharialag som möjligt. För den som inte är dement kan det inte finnas några enkla svar.
Avslutningsvis måste jag dock erkänna att TIMEs något försåtliga vinkling i någon mening lyckas. En bild kan verkligen vara ett kraftullt vapen, även om den inte visar på något man med sitt intellekt inte redan kände till. Oaktat det förblir den starkaste känslan hos mig, och den vars knappar TIME vill trycka på, en önskan att talibanerna skall nedkämpas tills de aldrig mer vågar kräla fram från under de stenar där de fordom dvaldes. Ibland kväver verkligen avskyn alla ens andra känslor och tankar.
Så. Må det beredas för talibanerna och deras understödjare, nu och i det förgångna, en nedrig brasa. Och må död och pina drabba alla de vidriga kräk runtom i världen som institutionaliserar tortyr, vanställande och mord på kvinnor, och de cyniska makthavare som vänder dövörat till, när det gagnar dem.
Rekapitulation: Bilder till Kapitel 1
Så har till slut alla skisser som legat och skräpat, men varit till stor hjälp icke desto mindre för att skriva historiens första kapitel, förvandlats till storyboards som även andra än jag kan se vad de föreställer. Här har jag valt att sammanställa dem, para dem med de relevanta textställena i berättelsen de föreställer samt även länkar till musik som jag tycker passar varje scen (Länkarna går till Spotify alt. Youtube).
Födelsen
Födelsen
Kolpenna på blyertsskiss
Längre fram avtecknade sig fackelskenet bredvid en staty av ett lejon på ett fristående torn, förenad med fästningen ovan med en bågbro. Hon var nästan framme vid Lejonporten, nergången till de kungliga stallarna och sin farliga färds destination. Men var fanns den som skulle möta upp henne? Gülfems hjärta slog hårt medan hon bet i sina läppar av oro. Hon stod just i begrepp att lämna sitt paket på marken och skynda sig tillbaka till haremets trygghet när en skugga lösgjorde sig från det kompakta mörkret alldeles framför henne.”
Musik: Hans Zimmer – Instinct alt http://www.youtube.com/watch?v=LtEDQVBNnsI
Yakane och Belägringen av Arbine
Yakane ovan Arbine
Blyertsskiss, tusch och kolstift
Som en skugga ruvande i den röda kvällssolen som badade staden Arbine, havet i väster och de omgivande kullarna i ett gyllenrött sken, betraktade Yakane staden som i skymningen hukade sig nedanför dem. Han höll tyglarna stadigt om sin stora krigshäst som oroligt trampade av och an från sin plats bredvid utkiken. Bakom honom stod på rad ett halvdussin av de katapulter och krigsmaskiner med vilka de sedan flera dagar bombarderade staden nedanför kullarna.
Musik: Jerry Goldsmith – Old Bagdad alt http://www.youtube.com/watch?v=v3a3Bb1oUq0
Tal till Soldaterna – Sista Anfallet
Kolpenna med stödjande crosshatch & bläcklinjer på blyertsskiss
Yakane talar till trupperna inför Slaget om Arbine
Med allas ögon på sig steg Yakane upp på sin häst som hölls av Jack och höjde sin röst så att den genljöd över samlingsplatsen.
”Män! Just nu vet ingen hur striden ute på havet slutar. Allt vi kan göra är vår plikt här där vi är. De där nere tror säkert att de har anledning att fira. Låt oss slå den lusten ur dem, och påminna dem om vår eld! Låt dem frukta oss och vår seger mer än de hoppas på sin egen! Och gör vi vårt så vem vet vad morgondagen har i utsikt? Där ute rasar striden, och större styrkor än vår väntar på att ge sig i kampen. Men idag, just nu, är det vi som är dubbelörnens skugga. Låt ingen glömma att det är vi som har staden i våra klor! Protostrator och atreminarna kanske finner att staden, och dess rikedomar, redan gett sig till männen på kullarna.”
Samtidigt som han sade det sista höjde han armen och visade upp depeschen med sitt sigill och såg på Jack. Männen visste att denne överlämnade Yakanes budskap, och det gick snabbt upp ett ljus för dem.
Musik: Stargate SG 1 – Return To Active Duty/General Hammond
Sjöslaget och Beskjutningen av Arbine
Yakane ser ut över belägringen och Sjöslaget om Arbine
Blyerts, tuschpenna -och pensel. Renderad
Yakane stod ovan avsatsen med katapulterna en bit upp på kullens fortsättning , varifrån han hade sikt ner mot staden och bortom den sjöslaget vid horisonten. Den magnifika vyn hade för Yakane en slags våldsam skönhet, och han kände sig vederkvickt av den bris som fick manteln att fladdra bakom honom likt seglen ute på havet. Ett sådant skådespel hade få av hans landsmän sett. Det var en vacker stridsskådeplats, ett bildskönt landskap en vanlig dag, nu bliven mer dramatisk då echatiska havets blåa vatten och den ljusa himlen sölades av svart rök, vrakgods och eld, och Arbines röda tegeltak alltmer doldes av diset från den krunska eldens tjocka svarta rök. De svarta plymerna ute på havet framträdde skarpt mot den ljusblå skyn med sina få ulliga moln. Vinden kastade de mörka slingorna fram och tillbaka och förenade dem till ett ruvande täcke, ett mörkt monster som tycktes sträcka ner svarta fingrar mot de små skvalpande flytetygen där nere.
Musik: Hans Zimmer – Do You Think I’m Saxon? – Score alt http://www.youtube.com/watch?v=8NWirlDso38
Deep Purple – Smoke On The Water alt http://www.youtube.com/watch?v=arpZ3fCwDEw
Claudio och Striden till Sjöss
Inledande Rendering Claudio i Slaget vid Arbine
Tuschpenna på blyerts, tuschpensel. Renderad.
Lågorna slog ut från rundskeppets för och slickade dess hissade segel. Fartyget var dödsdömt, nostrilensarna hade slutat bekämpa elden. Nu var de dock på väg att lägga sig jämsides med Claudios skepp. Skeppen krängde i de höga vågorna, men i den starka vinden var segelfartyget snabbare än Claudios uttunnade led av rorsmän. Brinn upp, fördömda segel, brinn! I akterkastellet sköt Claudios besättning frenetiskt mot det annalkande trämonstret, vars för såg ut som en igelkott av de många loden. Men Claudio såg att det skulle bli strid man mot man. Nu hade fienden bara en chans, att borda ”Örnen”.
”Se upp män, de kommer!” vrålade Claudio med svärdet i högsta hugg.
Musik: A.R. Rahman – Storm alt http://www.youtube.com/watch?v=Qk16–gdlHg
Den Helige Faderns Sändebud
Mondenaga de Quiroga i Yakanes tält, m Jack
Tuschad blyertsskiss, cross-hatch. Renderad
Ur sin vida kappa tog prästen sakta och demonstrativt fram en skriftrulle försedd med en bulla, liknande de stora metallsigill som ketorianerna brukade på sina högsta officiella skrivelser och räckte fram den, dock utan att släppa taget. Sigillet såg ut som ett stort mynt, med infattade snören av olika färg som band runt det vikta papperet. Yakane fingrade på den. Denna var ingraverad med soldekerationerna som hörde till västerlänningarnas och ketorianernas tro, numenismen, och bilder på två mansansikten samt inskriptionerna SIMEON och SARANEUS i den västerländska skriften som skilde sig från ketorianernas. När Yakane vände på den såg han att det stod något skrivet på baksidan: VICARIUS IANNAII BENEDICTUS X. Vicarius Iannaii, alltså Iannais, deras profets, ställföreträdare. Yakane såg upp från bullan till prästen med en skeptisk och frågande blick.
Musik: A.R. Rahman – Dr Dee Part 1 alt http://www.youtube.com/watch?v=3FFTf33ixWY
Fiendens Skepp närmar sig i Natten
I natten närmar sig Atreminarnas flotta Huvudlägret
Blyertsskisser, tuschpenna -och pensel. Hopfogad och renderad.
[…] deras blickar riktades ut mot vågorna där de kunde urskilja en rad av skepp som lösgjorde sig från sjöslagets dödliga omfamning och styrde in mot strand. Runtomkring dem stod havet i brand, de tågade som ut ur helvetet och tillbaka till världen, årtag för årtag, mot havets makt, mot vind och regn, nu till slut segerrika mot sina fiender. Men vems sida var det?
Vem hade segrat? Det ändlösa ögonblicket innan Yakane och hans kisande män kunde få syn på skeppens fanor drogs ut till det outhärdliga. Sedan sjönk hjärtat i bröstet på dem när de skymtade den vita stegrande hästen mot blå botten på de ankommande skeppens master och akterkastell. Atreminarna hade dragit det längsta strået i stormen och kaoset. De hade brutit igenom blockaden.
Musik: Hans Zimmer – I See Dead People In Boats alt http://www.youtube.com/watch?v=pccvB8aGzCk
Atreminarna Landstiger
Atreminarna Landstiger vid Arbine
Tuschad blyertsskiss, cross-hatch. Hopfogad och renderad.
”Då stormade vakten in och sade att iorikoi redan befann sig i lägret, att de steg från krigsfartygen direkt ut på stranden! Panik utbröt och alla sprang ut. Därute var lägret i oordning och alla gjorde sig redo och beväpnade sig. Soldatern sprang ner till stranden, som inte var ordentligt skyddad eller försvarad. Där hade atreminarna lagt till med stora skepp med runda kölar och en slags portar i fören ur vilka uppsuttna ryttare stormade ut… rakt in i striden! De slaktade de bågskyttar som hade stått närmast vattenlinjen på vakt och var på väg att bana sig väg in i lägret… Jag har aldrig sett något liknande.”
Musik: Basil Poledouris – Destruction of Roger Young alt http://www.youtube.com/watch?v=NzdHMI9GbCs&feature=related
Reträtten
Yakane leder reträtten från Arbine - ljussatt
Blyerts, tuschpenna -och pensel. Renderad.
Yakane tände en stor fackla och gjorde sig själv till en tydlig punkt, klev upp på branten så att de alla kunde se honom. En försäkran för männen. Var de än kom ifrån, varför de än tagit upp vapnen, skulle de se att den som angav riktningen var där mitt ibland dem. Hans stora mantelklädda figur ledde dem genom mörkret, mot dagens gryning. Hela natten marscherade de.
Musik: Craig Armstrong – They’re Here och Craig Armstrong – Escape som finns i längre version här http://www.youtube.com/watch?v=ZhP6F-vxeZI&feature=related
Storyboards: Landstigningen – eller ett medeltida dagen D?
Den sista av Storyboard-bilderna behandlar ett skeende som, genom ett lustigt sammanträffande, skildras snarlikt av den mediokra filmen ”Robin Hood” (2010), nämligen en avancerad marin landstigning på medeltiden.
Det är en maffig scen, men den drog sin inspiration direkt från landstigningen av Normandie 1944, det är tydligt. Och helt fel förstås – den sortens farkoster och landstigning som sålunda visas upp, små och flatbottnade med lucka fram, såg aldrig dagens ljus i verkligheten.
D-Day 1200 AD -Landstigningen vid Dover?
Men det fanns verkligen avancerad sjö/landkrigföring på medeltiden – framför allt bland medelhavets stora sjöfarande stadsstater. Och för den som vill lägga två strån i kors för lite faktaunderbyggnad finns ett lysande tillfälle i historien då den främsta sjöfararnationen av dem alla, Venedig, visade världen vad även en begränsad styrka kunde åstadkomma när de åtföljdes av en riktigt stark och genialt ledd flotta. Det var det fjärde korståget, som kom att skaka kristenheten i grunden: istället för att anfalla det heliga landet kom den nämligen att avledas mot kristenhetens främsta stad Konstantinopel, som plundrades år 1204 efter att ha motstått alla erövringsförsök sedan 300-talet. Detta inspirerade en scen i min berättelse, och låg till grund för min egen storyboard.
Det fjärde korståget är speciellt såtillvida att det finns flera vittnesbörd om händelserna. Vi har vittnen från båda sidor: dels bysantinarna, dels involverade korstågare som beskriver den västerländska expeditionsstyrkan. De medföljande Robert av Claret och Geoffrey de Villehardouin, som skrev var sin krönika om korståget, beskriver ett sorts speciella hästtransporterande galärer, omväxlande kallade dromoner, chelandier, tarider och ussiers som anpassats från befintliga bysantinska galärtyper och förde hästar som kunde sättas iland direkt av redan uppsuttna riddare genom portar i för och akter. De bekräftas av den grekiska sidan, där bland andra den grekiske krönikören Niketas Koniates berättar:
”Inom tre hela år byggdes ett hundra och tio hästfraktande dromoner och sextio långsskepp i Venedig, och mer än sjuttio rundskepp ihopbådades (en mycket större till omfånget än de övriga kallades Kosmos)”1
Modell av landningsfarkost anno 1204
Men hur kunde de se ut? Jag fick hjälp från oväntat håll: en samling småtokiga fans försökte sätta ihop en film vid namn Blackernae (efter kejsarnas palats i Konstantinopel) om det fjärde korståget, och byggde därför en modell av ett sådant skepp, en galär med dubbla årrader och riktigt djup köl (se till vänster). Enligt fackliteraturen kunde de ta upp till 30 fullt uppsuttna riddare, plus den beväpnade besättningen (som dubblerade som marinsoldater) på över 100 man. 2
1600-talsgalären "Reale"
För övriga skeppstyper drog jag från den research som gjorts för hela serien av marina storyboards. Dock tog jag chansen att ta med en galär som i flera år legat och spökat i min fantasi: den stiliga franska sentida galären reale, som finns som modell och länge varit min mentala bild av en krigsgalär, även om den inte byggdes förrän på 1600-talet. Anakronism? Nej, skeppstypen var redan då hopplöst föråldrad, och den byggdes mer som en slags ålderdomlig lustjakt för den franske ”solkungen” Louis XIV -ungefär som odrägliga rika idag som håller sig med segelbåtar. Om man tar ner skalan och blinget lite fungerar den som förlaga för en stor medeltida galär.
Italienska 1300-talslivare vid Markusplatsen
Primitiv Barbutehjälm
Jag ville förutom åsynen av den stora flottan som kommer in i natten ha med soldaterna som stormar in på stranden. En ymnig mängd foton i mitt eget bibliotek och på nätet hjälpte till att klä och beväpna krigarna, som jag försåg med en variation av tidens utrustning. Härtill är nutidens live-entusiaster till stor hjälp – se tex de glada italianska dito från just Venedig ovan. Männen till fots bar inte så tung rustning- mest brynjor och enklare hjälmar och läderhuvor. En fick dock en tidig form av s.k. barbute, en typisk italiensk hjälmtyp som senare allt mer kom att väljas även av riddare och ersatte de stora heltäckande hjälmarna -men inte förrän på 1400-talet.
- Italiensk tidig Bascinet 1300-tal
Gauntlet 1300-tal
De beridna krigarna har lite mer avancerad utrustning: jag har utrustat den främste av riddarna med en tidiga bascinethjälm med visir av s.k. klapphügel-typ, med ett gångjärn för att dra upp ansiktsmasken. På händerna har han s.k. gauntlets, ledade stridshandskar av stål (ajajaj att få en smocka av dem). Medan de stormar ut täcks de av armborstskyttar uppe på bryggan.
- Atreminarna Landstiger vid Arbine
Storyboards: Ett medeltida sjöslags kaos
Sjöslag är ett förbigånget motiv i avbildningar och iscensättningar från medeltiden. Detta till skillnad från slag till lands, där den karaktäristiska västerländska riddaranstormningen torde vara välbekant efter att ha satts upp i ett otal historiska filmer ¹ liksom i fantasyfilmer ². Även belägringar av medeltida slott är någorlunda väl skildrade ³. Men inte sjöslag. Mitt eget videtek innehåller noga talat endast ett bra exempel, från den utmärkta TV-serien ”Marco Polo”, som passande nog har ett slag mellan de italienska stadsstaterna Venedig och Genua som står som förebild för mitt eget.
- ”Elisabeth – The Golden Age”
Den som vill se äldre sjöstrid kan dock vända sig till andra perioder – romarrikets viktiga sjöslag med galärer till sjöss har kittlat fantasin hos mången regissör: se tex Ben Hur, samt flera filmer och TV-serier på temat Julius Casesar och Cleopatra, där slaget vid Actium närmast är obligatoriskt att gestalta (se den klassiska filmen med Elisabeth Taylor i titelrollen, liksom den nyare TV-serien med samma namn). Den tidigmoderna epoken med kanonbåtar är mycket oftare gestaltad, med nyare exempel som Elisabeth: the Golden Age, Pirates of the Caribbean med flera med flera. Varför är det så här? Det finns förstås flera orsaker. En är avsaknaden av det skimmer av romantik som kan läggas över ett medeltida fältslag – sjöslag under denna epok var desperata och klaustrofobiska affärer. En annan är epokens brist på effektiv och visuellt anslående militär teknologi som kunde avgöra slag och skulle se snygg ut på vita duken eller på canvas. För att citera Barbara Tuchman, som skrivit ett av standardverken om den aktuella perioden:
Vid denna tid avgjordes inte sjöstrid av sjöstridskrafter utan av antalet soldater och bågskyttar ombord på fartygen […] Striden var ”våldsam” och ”hemsk” rapporterar Froissart. ”ty strider till havs är farligare och våldsammare än strider på land, ty på havet kan man inte vika eller fly”
(Ur ”En Fjärran Spegel – Det stormiga 1300-talet”)
En annan är förstås att medeltidens sjöslag inte upplevs som angelägna för en historiskt rätt underutbildad allmänhet (framför allt i USA). Hur många gånger har man fått se t.ex. det helt avgörande 2.a slaget vid Hakata-bukten (1281) som innebar att mongolerna inte kunde invadera Japan? Eller Sluys (1340) som kickade igång hundraårskriget mellan Frankrike och England och etablerade England som dominerande på havet? Eller Chioggia (1380) som på samma gång räddade Venedig och gjorde henne till dominerande sjömakt i medelhavet och det ottomanska rikets nemesis på haven de närmaste 200 åren?
Nåväl.
- Venetiansk krigsgalär
- Claudio di Mazzatti
Det här skulle bli en massbild, med skeppen i fokus. Dock ville jag förankra den med en karaktär ur berättelsen, och valde en av de deltagande befälhavarna, den återkommande signore Claudio di Mazzati. Han är en viktig kugge i framtida handling, och hans utseende och klädsel kunde tas från en 15 år gammal bild (se till höger). Claudio fick stå i förgrundeen och mana till strid mot ett ankommande brinnande fiendeskepp. I övrigt kunde omgivningarna fyllas av mer anonyma figurer, vars kläder och utrustning dock måste vara korrekta. Till skillnad från den tidigare bilden av skeppen ville jag göra denna bild samlad, i ett sammanhang och inte som ett plockepinn sammanfogad med datorns hjälp. Scenen värktes således fram direkt på papperet och åtföljdes av mycket suddande och svärande över det omständiga pilljobbet med de många kringrännande -och seglande figurerna. I sig är bilden dock enkel rent teknikmässigt, egentligen bara en skiss som snabbt tuschats med bläckpenna samt lite grå pensel för rökskyarna. En översikt, en behandlad arbetskiss snarare än en riktig teckning. Dess största förtjänst var alltid att vara ett stöd för skrivandet av den scenen, och att tydligt visa på alla de små detaljer som hör till.
Sjöslaget vid Arbine
Trots föresatsen att hålla mig till penna och papper blev jag när bilden var färdig ändå frestad att lägga till fler ytteligare detaljer, lite mer pilar, hål lite här och var…segel på avstånd osv. som lades in med hjälp av ritfilm och lager i Photoshop. Sålunda insjunken i modifierignsträcket testade jag också lite rendering i form av riktat inre och yttre ljus för att få en bättre effekt på röken… Det hela började slippa mig ur händerna. Problemet med photoshop är att det inte finns en ände på allt man kan göra, samtidigt som man helst bör ha utformat bilden för rendering redan från början. Bilden blir konstigt och osammanhängande annars, när vissa objekt får skuggor och ljus medan andra inte (se nedan). Så jag begränsade mig till några få tillägg men lät det hela i övrigt vara.
Inledande Rendering Claudio i Slaget vid Arbine
- Kingdom of Heaven, Braveheart, Henry V, Arn Tempelriddaren, El Cid, bara för att ta några exempel från västerlandet.
- Return of the King, The Two Towers, First Knight, Excalibur osv.
- Se tex. Robin Hood (2010) Jeanne d’Arc, Timeline, samt ovan nämnda Kingdom of Heaven, El Cid, The Two Towers osv.
Storyboards: Jeremy Irons i romerskt tält?
Dags för en storyboard i mer vardaglig miljö, där befälhavare Yakane tar emot det kyrkliga sändebudet Mondenaga de Quiroga i sitt tält. Till skillnad från de flesta andra översiktsteckningar hittills fokuserar denna på personerna och deras interaktion snarare än på handling i en större miljö. Större vikt måste läggas på porträtten och ett mer dämpat kroppsspråk.
Jeremy Irons
Jack och Yakane har avbildats förr. Mondenaga de Quiroga är en ny karaktär i berättelsen, en munk utsänd av kyrkan för att förhandla med det östliga kejsardömet. Jag funderade länge och väl på hans utseende. Han måste utstråla en viss gravitas, samtidigt som han inte får vara för gammal, med tanke på den handling som följer och den auktoritet som han också axlar. Efter lång tids genomgång föll valet på Jeremy Irons. Hans utseende och utstrålning ligger väl i linje med Mondenaga-figurens behov: i själva verket ligger en av Jeremy Irons roller, den som jesuitpräst i den utmärkta filmen ”the Mission”, nära Mondenaga-karaktären med avseende på innehåll, handlande och inre väsen. Som framgår av bilden har han åldrats väl.
”The Mission” är för övrigt en viktig inspiration på många andra sätt. Det religiösa temat gjorde starkt intryck när jag såg den i de yngre tonåren, och inte bara Mondenaga- figuren utan den ännu viktigare karaktären Yvaine de Creres (inte avbildad här än) är inspirerade av rollfigurer i filmen. Det är också värt att nämna ”The Mission” för dess utsökta filmmusik, komponerad av den store mästaren Ennio Morricone och som i sig inspirerat flera scener i berättelsen. (Spotify-länk till The Mission Original Soundtrack finns här)
studie huva & kåpa
Den research som gjorts för medeltida kyrklig klädnad och som redogjorts för i andra storyboards (som t.ex. ”Kati inför Inkvisitionen”) gav basen för Mondenagas klädsel. Men ovanpå det skulle munken se ut som om denne varit på färd ett tag. Jag tog fram en redan gjord design för en resmantel (se bilden) och lade den ovanpå den klerikala klädseln. Jack och Yakane bär samma klädsel som i tidigare bilder från härlägret, dvs bysantinsk ringbrynja och tillhörande kringklädsel. Mest uppmärksamhet gavs åt Mondenagas och även Jacks porträtt, i den förres fall eftersom det dessutom fanns en bestämd förlaga som teckningen borde vara åtminstone lite lik.
Frågan om personernas positioner i rummet var det som krävde mest eftertanke när rekvisitan och utseendena bestämts. Och här blev bilden en nyttig övning i ”less is more”. Fantasy-och historisk målning är ofta operettartad, dramatisk och storvulen i sina gester – eller omvänt står bara personerna där, utan någon riktig relation till omgivningen. Här är idén dock av ett fångat ögonblick av ett mänskligt möte, vars personer måste relatera till varandra utan att se ut som om de strax skulle deklamera eller brista ut i sång… Nedan kan man se de olika stadierna av snurrande på den mentala kameran innan den rätta vinkeln framträdde.
Konceptidéer Yakane, Jack & Mondenaga
Slututförandet skedde i klassisk blyertskiss som tuschades med cross-hatch-teknik. Bilden skapades i två lager: dels personerna för sig, dels bakgrunden bestående av Yakanes tält, och sammanfogades i Photoshop. Den hopfogade bilden kan ses nedan.
Mondenaga i Yakanes befälstält
Ansiktsuttrycken är lågmälda, men blickar och framtoning borde passa för tillfället. Skalan var också viktig: de olika personernas storlek påverkar dels hur de ser på varandra och ger betraktaren en idé om den övergripande känslan i mötet. I sin hand håller Mondenaga en påvlig bulla, en skrift med en metallmedaljong som graverats med bilder på apostlarna Petrus och Paul (i detta fall deras motsvarigheter i berättelsen). Bakgrunden framstod för mitt inre som den hos en romersk befälhavares tält. Efter lite letande i den utmärkta TV-serien ”Masada”, om belägringen av den sista utposten för det judiska upproret 66-73 AD, fann jag några inventarier och detaljer som lika gärna kunde läggas in i en medeltida miljö. Dubbelörnen, symbolen för det bysantinska kejsardömet, fick ersätta den romerska Jupiterörnen. Efteråt renderades bilden i Photoshop, lite detaljer som tex Yakanes & Jacks ringbynja adderades och framför allt effekten av de olika ljuskällorna lades till. Resultatet kan ses nedan.
Mondenaga de Quiroga i Yakanes tält, m Jack
Indomitus.blog 