Såg äntligen den tyska filmen Die Welle, ”Vågen” från 2008 med min far förra helgen.
Filmen handlar om en lite rebellisk lärare som när han tvingas undervisa en temavecka om autokrati för sina gymnasieelever förvandlar det hela till ett slags experiment i realtid av hur man skapar ett auktoritärt samhälle. Med uppföranderegler, klädkoder, disciplin, sedan uppmuntran av eleverna och tryckandet på kollektivets kraft skapas snabbt en mycket speciell kåranda i klassen. Men de krafter som läraren satt i rullning visar sig snabbt få effekter som han inte kunde föreställa sig…
Filmens huvudtema är dock hur snabbt en gruppanda baserad på regler och tydliga gränser för ”ute” och ”inne” kan sjösättas. Genom att ömsom vara uppmuntrande, ömsom lätt hånfull på ett sätt som får klassen med sig, får läraren deras uppmärksamhet och aktiva deltagande i experimentet. Han illustrerar hur en ”mjuk” auktoritär ledare verkar – han lyckas framstå som resonlig och motivera sin godtyckliga regler, och skratta bort eller förklena de som invänder utan att vara stenhård. Och genom att vara effektiv och sadla elevernas energi får han så eleverna att villigt att acceptera den nya sorts verklighet som uppstår i klassrummet. Hur det där sedan snabbt svämmar över till något utanför lektionstid skildras lite väl översiktligt – men fenomenet i sig är så vitt jag kan se inte bara möjligt utan också dokumenterat i flera studier. I själva verket har Die Welle en slags verklighetsbakgrund på så sätt att den är baserad på ett experiment som utfördes på en gymnasieklass i USA 1967, kallad ”the Third Wave” (se http://en.wikipedia.org/wiki/The_Third_Wave).
Man skulle kunna rikta viss kritik mot att vissa klichéer smyger sig in i beskrivningen av eleverna (även om de unga skådespelarna spelar väl) – men det är en ungdomsfilm, och behovet av att snabbt panorera över en hel grupp och flera parallella skeenden gör det till ett förståeligt grepp. Det kan också vara lite frustrerande att filmen tar upp så många intressant teman, som man dock inte alltid tar sig tid att titta djupare på.
En av de många uppslag som skildras är t.ex. hur en slags ”aktiv följsamhet” snabbt kickar in – underlydande (i det här fallet elever) med lite initiativkraft börjar agera självständigt i vad de tror är ”ledarens anda” och hittar på saker som skall främja den nya gruppens sammanhållning och uttrycka dess mål utan att direkt checka med läraren först. Det där är mycket bekant från t.ex. Nazityskland och kulturrevolutionen.
Filmen berör mer uttalat den intressanta frågan om estetik, symboler och deras spridning – genom att skaffa sig en egen logga (en riktigt snygg en för övrigt), en uniform, om än mycket enkel, och speciella hälsningar, förstärks den nya gruppidentiten snabbt. Symbolen startar redan från början som en graffitti, och har således ett subversivt element passande för ugdomskultur. Eftersom filmen utspelar sig i nära samtid är hemsidor och sådant en självklar del av processen – och frågan uppstår om det t.ex. går för långt att ha revolvrar och sådant på sidan, och hur det kan tolkas…
På ett metaplan måste det där användandet av symboler också ha hjälpt till att lansera filmen – dess posters och PR-material är ju mycket tacksamma att sätta loggan på, och de vitklädda eleverna och läraren ger massor med tillfällen till suggestiva bilder, som synes här. Överhuvudtaget är det visuella material som omgav filmen vid lanseringen (den fick vidare distribution utanför Tyskland år 2009) väldigt snyggt, och på flera fora på nätet verkar folk ense om att den där symbolen, den får det att klia i ens inre sprayburk…
Som personlig refelktion måste man tillägga att det är konstigt att se en sådan film när man själv jobbar som lärare – det adderar en skum dimension att man trots allt känner igen en del av hans sätt att bringa ordning i klassen, tilltalet och porträtten av lite olika typer som man lätt känner igen…
Filmen vann förtjänt tyska filmpriser i klassen bästa film och för skådespelare. Die Welle sammantaget en mycket sevärd upplevelse – roande och underhållande, och samtidigt fruktansvärd och tankväckande. Den rekommenderas för alla och envar.
——————————————————
Detaljer om filmern finns som vanligt i http://www.imdb.com/title/tt1063669/, eller varför inte http://en.wikipedia.org/wiki/The_Wave_(2008_film).
Tyskarna lyckas numera på något sätt att göra underhållande mainstream-filmer med svåra teman – se ”Goodbye Lenin”, ”Sophie Scholl”, ”de Andras Liv” och ”Der Baader-Meinhof Komplex” bara för att nämna några. De filmerna tar faktiskt tag i och gör en slags exposé över intressanta problem eller fenomen, men lyckas ända vara breda och underhållande. Hollywood kunde väl ta en lektion från dem – om dess bolag hade den allra minsta ambition att tackla några svårare teman (Man blir fundersam…hur många filmer som centrerar kring svåra sociala eller psykologiska teman har producerats direkt av de större studiorna i Hollywood de senaste, tja fem åren?).
En oblyg push för en aktuell författare och tänkare: Evgeny Morozov.
I samband med att jag nyligen skrivit om Internetfenomen som Facebook, Kinas censur och annat, både här i bloggen och i tidningen Utblick måste jag säga att jag fann det nyttigt att ha tagit del av Evegeny Morozovs tankar.
Evgeniy, som är bördig från vitryssland, är en slags kärring mot strömmen vad gäller nätets möjlighter att påverka stora politiska eller ekonomiska skeenden. Hans poäng är egentligen inte ett dugg konstig – att eliterna och förtryckarna runtom i världen också kan bruka nätet, nya tjänster och informationsteknologi rent allmänt, och att opposition inte kan hoppas på att nätets nya resurser i sig skall kunna göra stort för att vräka ner diktaturer. Evgeniy är verkligen ingen teknofob, tvärtom – han var tidigt ute med att identifiera t.ex. sociala mediers viktiga potential. Men som tänkande människa kan han inte undvika att hamna i motsättning till de slags ansvarslösa glädjeprofeter (”utopister” kallar han dem) som ofta drivna av egna agendor vill låta påskina att framsteg i teknik och tjänster per definition är någon slags frihetsalstrande fenomen. Som idén, som förfäktats av t.ex. Google för att nödtorftigt dölja deras girighet, att internet även i ett land som Kina automatiskt är en ”befriande” kraft, vilket skulle legitimera deras närvaro där under den kinesiska statens kontroller. De som följt vissa rapporter från mellanöstern och hört uttrycket ”Facebook-revolutionen” och ”Twitter-revolutionen” för att skildra skeendena kan också där ha haft svårt att kväsa kräkreflexen, och finna Evgenys tankar vara en motvikt. Evgeniy står definitivt på de opositionellas sida, men har en mer mörk bild av vilka som till slut kommer att få mest nytta av nätet, och man bör läsa hans bok som den delvis varnande skrift det är – dvs med urskillning. Men det han pekar på behöver sägas, och hållas i bakhuvudet när de egennyttiga tekno- eller tjänstelangarna kraxar, eller ännu en begränsning i bruket av medier eller information införs.
Men men – låt honom själv redogöra för sig, som i denna roliga animation i samarbete med RSA
Det finns ett antal andra Evgeniy-klipp på Youtube för de som är intresserade att tänka om Internets genomslag med mer än en hjärncell i taget (för att ha dem och några till samlade finns också en kort spellista för Youtube för Evgeny Morozov – http://www.youtube.com/view_play_list?p=473587382A5E7457).
Evgeniy Morozov om ”The dictators dilemma” 2.44 min
Evgeniy Morozov om hur internet kan stärka diktaturer – Jevgeny Morozov 11 min
Evgeniy Morozov om Wikileaks framtid
Diverse
———————————————–
Jag rekommenderar förstås att läsa Evgeniys bok ”The Internet Delusion”, som för övrigt publicerades innan de folkresningar som skett i främst arabvärlden. Man behöver inte hålla med allt som står i den (jag gör det inte). Men det är talande att den gett upphov till en intressant debatt och kommententerats på otaliga tidningssidor och bloggar världen över, för många för att listas. Här skall enbart vårt eget Svedala tas upp: se DNs recension av boken i http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/evgeny-morozov-the-net-delusion-how-not-to-liberate-the-world, Svd (http://www.svd.se/nyheter/utrikes/kritik-mot-overtro-pa-internet_5923649.svd), och Aftonbladet (http://www.aftonbladet.se/kultur/article12585547.ab).
Boken finns allmänt tillgänglig på t.ex Amazon (http://www.amazon.com/Net-Delusion-Dark-Internet-Freedom/dp/1586488740/), men även Bokus (http://www.bokus.com/bok/9781846143533/net-delusion/) och Adlibris (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=1586488740).
Evgeniy har en mycket kortfattad webbsida http://www.evgenymorozov.com/
The RSA är ett intressant forum för att föra ut idéer, och deras animerade presentationer i samarbete med betydande nutidstänkare som Evgeniy, eller Steven Pinker med flera har blivit mycket populära på inte minst Youtube. RSAs egen hemsida är http://www.thersa.org/
Vidarebearbetning av min bild på Djaq-Chigin ”Odjuret” och fler bilder på den populäre karaktären i ”Gladiator”, den fruktade Tigris of Gaul.
Jag har börjat måla på min bild av Djaq-Chigin, ”Odjuret”, den dödligaste krigaren i min fantasyvärld A’ratauma. Det där kommer att ta sin tid, men som en liten teaser och på begäran kommer här lite fler bilder på en av de främsta imspirationskällorna, karaktären Tigris av Gaul från en av mina favoritfilmer, Ridley Scotts ”Gladiator”.
Tigris of Gaul är den store obesegrade gladiator som kastas ut mot hjälten Maximus i ”Gladiator”. Han spelades av Sven-Ole Thorsen, som fantasyentusiaster kan känna igen som Thorgrim, en av krigarna närmast skurken Thulsa Doom i ”Conan, Barbaren”.
Original & Rekonstruktion av turkisk ansiktsmask
Hans utstyrsel som Tigris är verkligen maximalt cool, och man önskar så smått att han hade gjort grus av Maximus… I verkligheten fick också Russell Crowe äta upp sin macho-nonchalans när de började träna tillsammans – han trodde det skulle bli lätt ”vadå det är bara film”, men när Sven-Ole var klar med honom och ett antal bandage senare insåg han att han måste skärpa sig…”Russell had much to learn about physical readyness” som Ridley Scott lakoniskt uttrycker det i ”Gladiators” extramaterial…
Men tillbaka till bilden. Jag har behållit lejonmotivet från Tigris hjälm för Djaq-Chigin – den är helt enkelt för häftig för att avvara. Men inför målningen har jag något gjort om hjälmens mask något – den som föreligger i ursprungsbilden var en inte särskilt genomtänkt variant. Förlagan Tigris ansiktsmask ser dock som av en händelse väldigt lik ut något som skulle passa perfekt, nämligen en ansiktsmask av den sort som bars av turkiska stäppfolk (t.ex Oghuz-turkar & Petjeneger) på 900-1300-talet och som återfunnits i nuvarande Ukraina och östra Anatolien. De var vackert smidade med välgjorda ansiktsdetaljer, en verklig prydnad för de troligen högättade krigare som bar dem, och jag kommer att återkomma till dem. Men jag ville trycka på ett mer brutalt utseende – Djaq-chigins mask skall hålla honom tillbaka, den skyddar omgivningen från honom, inte tvärtom.
Inspirationen kom från en klassiker som jag förut använt, och som slår an en sträng hos envar som sett en skräckfilm – en hockeymask. Det är förstås Jason från ”Fredag den Trettonde”-filmerna som spökar. En tusen år gammal, åttafots Jason med rustning och en arsenal för en mindre armé – vem vill inte möta honom? Jag kladdade till en skiss som blev OK. Som en extra detalj satte jag bland annat kedjor på den: idén är att kedjorna skall hålla masken på plats stenhårt, eftersom den ingår i de återhållande besvärjelser som gör att Djaq-Chigin alls kan vistas utanför vadderade rum. Till och med för mina galna fantasy-mamlucker är han annars lite väl blodtörstig.
Hockeymaskdesign för Djaq-Chigin
Jag ersatte således huvudet på bilden med det nya med Photoshops hjälp. Det ser OK ut, men ironiskt nog har jag idag mycket bättre pennföring och scanningteknik än när ursprungsbilden ritades några år sedan, vilket syns som en diskrepans i hur fina linjerna är på det nya och det gamla. Jaja det kan förhoppningsvis åtgärdas när jag lägger på färgen.
Djaq-Chigin Odjurskrigaren med gammal & ny mask
←Se första inlägget – ”Djaq-chigin ‘Odjuret’”
———————————————————
Mer om Sven-Ole Thorsen i http://en.wikipedia.org/wiki/Sven-Ole_Thorsen och http://www.imdb.com/name/nm0861752/
31 03
Detta galleri innehåller 8 bilder.
Jakten på ett utseende till den bysantinska Zoe går vidare. Här redogörs för hur ett passande innehavare av Zoes mantel till slut hittades, i skepnad av en av de klassiska filmstjärnorna från 1950-talet och framåt. I första inlägget om jakten på Zoe skrev jag om de övergivna försöken att besätta figuren med aktrisen Barbara Carreras utseende, […]
30 03
Detta galleri innehåller 7 bilder.
Ofattbara händelser kan göra konstiga saker med ens ansträngda hjärna,men frågan är om inte mediekulturen, rapporteringen och inflytandet från reklamen drivit saker till den punkt där man snart kan avfärda även de största katastrofer med det ser alldeles för Photoshoppat ut…(?) Tidigare har här omnämts hur rapporteringen av katastroferna fått min undflyende hjärna att förlora sig i obskyra filmreferenser och […]
27 03
Detta galleri innehåller 10 bilder.
En dam av tvivelaktigt rykte, men av intagande skönhet, som vet väl att intrigera i den bysantinska världen och kan sätta såväl stalldrängar som kejserliga prefekter på plats. En sådan kvinna har jag sökt efter för en karaktär till min berättelse, den mystiska Zoe. Zoe är den som lärt krigskaptenen Yakane, en barbarisk otrogen utböling, att […]
23 03
Detta galleri innehåller 6 bilder.
Elisabeth Taylor avled idag 79 år gammal efter en omtalad och på många sätt lysande karriär, och ett skandalomsusat privatliv som får många moderna kändisar att framstå som småskolebarn. Elizabeth Taylor började sin karriär som barnstjärna, och var med i filmer som ”Lassie på äventyr” redan runt 10 års ålder (1943). Hennes roller i ungdomen […]
18 03
Detta galleri innehåller 2 bilder.
Vissas hjärnor är tyvärr så funtade att när de överladdas med galna intryck så blir de trötta och, istället för att förbli rationellt klartänkta, återgår till något slags default-stadium av gamla tankespår. Allt otroligt och fasaväckande som hänt i Japan och annorstädes har fått den effekten på mig nu, och jag har återgått till att tänka i […]
Neurotiska och flirtiga New-Yorkkvinnor, banbrytande artister, strippor, en iskall industri och en ful ankunge – alla spelar de roller i del 3 i serien om höga stövlar, som tar stövelns utveckling från 90-talet in i vår egen tid.
Föregående delar i denna serie finns här (del 1) och här (del 2).
Det man kan ta med sig från en film som ”Pretty Woman”, bortsett från dess absurda och förljugna story, är att en prakttjej eller självständig kvinna kan bära klassiska attribut för en ”dålig kvinna”, såsom höga stövlar, utan att vara en dålig person, och få prinsen och hela kungariket på det fåniga slutet. Det kan låta idiotiskt, men det här var på 90-talet fortfarande lite vågat, och kunde bara ske på vissa bestämda arenor, som popkulturens eller filmens värld, och under vissa ironiska eller speciella förutsättningar. De förutsättningarna kunde dock tänjas på, och utvidgas mer och mer.
Cynthia Nixon har höga boots...
Ett tydligt exempel på detta är TV-serien ”Sex and the City”, som ju ansågs vara mycket ”vågad” i USA när den fick premiär 1998. De fyra karaktärerna bär under loppet av seriens 8-åriga historia alla upptänkliga accessoarer av mer eller mindre smakfullt slag. Som skyltfönster för mode och trender kom serien att bli ett betydande fenomen, speciellt när den befäste sin ställning på 2000-talet. En omsvängning skedde i serien, där de från början intressanta och självständiga karaktärerna blev mer och mer platta och konventionella, men deras garderober och skohyllor mer och mer fantasifulla.
...liksom Sarah Jessica Parker
En av de accessoarer som vägde tyngst var vilka skor hjältinnorna (eller, nåja) bar. Och bland de många knasiga och extremt opraktiska skodon som de plågade sina fötter med fanns också höga stövlar, av finaste märke förstås. Sensmoralen är: visst, stöveln är fortfarande ett extravagant plagg med sexuella konnotationer, men en ”frigjord” kvinna kan bära dem, utan att vara fnask, speciellt om de är dyra och har rätt logga på sig. Detta var ingen slump, utan många faktorer verkade i samma riktning.
Bakom kulisserna satt modeskapare och modehus som Versace, Chanel och Thierry Mugler redan på 90-talet och insåg att fotmode inte skilde sig från modet i övrigt i sin ständiga flåsande jakt på sensationer och tendens att återanvända symboliska eller subkulturella attribut. Stöveln dök allt oftare upp i olika sammanhang i TV och film, alltid med en märklig nimbus av, tja ”stygghet” i sig. Men det var en snygg stygghet. Se t.ex Gisele Bündchens lesbiska skurk i den amerikanska versionen av filmen ”Taxi” – där kan man snacka om att slå många fetischflugor i en smäll – mode, brudar med eldvapen, biljakter, en supermodell, lite kinky sexualitet (nåja) och – höga boots.
Gisele Bündchen som stövelklädd badass i "Taxi"
Den höga stövelns genombrott, och beviset på att det skett ett slags paradigmskifte sedan 80-talet, utmärks alltså av att aldrig skulle kunnat återkomma på bred front om den inte samtidigt behållit ett stråk av ”stygghet” med sexuell innebörd. Detta framgår ännu tydligare när vi iakttar musikvärlden, en sfär där den ”lagoma” provokationen lyfts upp till en konstform.
Madonna bär upp sina hooker boots
En sångerska som alltid haft ett gott öga till vad som är på gång och konsekvent legat på en just lagom ”vågad” och extravagant framtoning är Madonna. Hon hade använt sig av hooker boots förut, men då främst för chockverkan – då, på 90-talet, var de stövlarna forfarande ren fetisch och allmänt opassande, och syftade inte till att vara trendsättande, snarare tvärtom – de skulle kittla med sin opassande framtoning, inte lända till efterrättelse.
Madonna i scenstövlar 2004
Men nu var det 2004 och för sin ”VIP”-turné tog Madonna på sig en anmärkningsvärd hög stövel som såg ut som en slags ”best of the high boot” sammanknådad till ett. Av svart läder (förstås), med snörning, hög höjd, hög klack, och nitliknande detaljer hade den allt som varit vågat i det förgångna och skulle ha ansetts opassande obskyrt 10-15 år innan.
Men ingen förfasades, tvärtom – det var vågat, det var man ense om, men också…helläckert. Alla ville kopiera det. Madonna hade gjort det igen – hon tog upp acessoaren höga stövlar igen
Rihanna shakes her boot(y)
precis när det var moget att bli ett massfenomen, och det plagierades och fördes snart ännu längre av varje artist som ville ha en vågad och sexuellt utmanande stil, som Rihanna, Lady Gaga, med flera i samma anda. Precis som den bara magen, de synliga underkläderna, jeansen med hål och annat som lanserats som lite ”edgy” i det förgånga har den höga stöveln brutit igenom en vall och behållit ett kittlande drag samtidigt som den appellerar till en bredare skara. Det säger också mycket om samtidens blaserade syn på exhibitionism och sexuell kittling att stripporna med mikrofon i Pussycat dolls, vilka i det förgångna knappast skulle varit ett passande skyltfönster för att marknadsföra produkter, numera inte bara kan vifta på rumpan för utsålda hus iförda extrema stövlar utan tjäna mycket mer pengar på ett eget, just det, skomärke. Hooker boots for the people! liksom.
Pussycat dolls does the fetisch
Det kan verka paradoxalt, men faktum att lättklädda, men ändå breda artister koketterade med den höga stöveln samtidigt som stilmedvetna kvinnor bar allt högre boots av finaste märke skapade just den spänning, den dubbeltydighet som ett objekt behöver för att bli riktigt lockande. På 60-talet hade dubbelheten bestått i att stöveln förvisso var lite kinky men samtidigt bars som ett tecken på en ny frihet. På 2000-talet blir stöveln ett tecken på att en tillräckligt stilmedveten kvinna med hjälp av starka varumärken kan höja sig över stövelns inneboende ”stygghet” – de blir i sig märken för en slags elegant exhibitionism.
Catwalken 2009, med lårhöga stövlar i alla väderstreck
Jennifer Lopez på premiär...
Den här genomgången visar också på hur viktigt det är med ”rätt” personer som anvisar riktningen när ett fenomen är moget att bli bredare. I den höga stövelns fall har vi stött på sådana som Nancy Sinatra, Jane Fonda, Madonna med flera bärare som gett ett plagg vidare betydelse och attraktionskraft. Men där finns också sådana som Patricia Field, kostymören i ”Sex and the City”, som också var också ansvarig i ”Djävulen bär Prada”, och vars förståelse av den moderna kvinnans konsumtionsmönster går igen i vad hon använder för accessoarer.
Maria Sharapova på lansering...
Det som Patricia Field och andra med henne intuitivt insåg var att den höga stövelns moderna konnotationer av lagom djärvhet, en önskan om att visa upp sig, och känsla för dyrköpt stil passar perfekt för nutiden.
Det passade också perfekt för de starka kommersiella mekanismer som arm i arm med trendsättarna blev intresserade av att damma av den gamla hooker booten. Genom att lyfta in de höga stövlarna i the mainstream kunde man skapa ännu en massmarknad av ännu en accessoar för olika prisklasser och ambitionsnivåer.
Genomslaget för the brand image, varumärkenas konceptuella budskap med dess mix av förväntingar och identitet i konsumtionssamhället, gör sedan stövlarna till ännu en bärare av ett varumärke som konsumenten kan haka upp sin identitet på.
Den moderna kändiskulturen där celebriteter kan ägna sig åt litet av varje, eller ibland ingenting alls, men ändå synas överallt, gjorde uppdraget lättare än det skulle varit i det förgångna: så snart kändisar av olika halt började bära stövlarna på premiärer, lanseringar, på krogen och på sina kaffe-latte-rundor hamnade bootsen i blickfånget.
Hjälpta av de profesionella kännarna och en mediekultur som gärna lånade sig för att skapa ännu en möjlighet till annonsintäkter kunde industrin således ta tag i de förbjudna S&M-bootsen och göra dem till rumsrena, moderiktiga stövlar för moderna kvinnor.
Det här blir prinsamt klart när man ser en film som ”Djävulen bär Prada” bara två år efter att ”Sex and the City” lades ner (2006). Här bar hjältinnan Anne Hathaway just höga stövlar av dyrt märke som delar av en chic och moderiktig persona som hon vill bygga upp i motsats till det återhållna och oglamourösa jag hon har i filmens början. Filmens moralkaka, att man inte skall sälja sin själ för det ytliga och blablablaaa överskuggas totalt av det faktum att hon trots allt behåller sin nya stil och flärd på slutet. Till vilken de höga bootsen numera hör, till skillnad från på ”Pretty Womans” tid.
Utvecklingen sedan 80-talet kan sammanfattas som att Julia Roberts tog av sig bootsen för att bli en sagoprinsessa, medan Anne Hathaway tar på sig dem för att göra detsamma. Det sistnämnda är mycket bättre för kommersen, vars dörrar kan öppnas för att släppa in de hungriga köparna i jakt på en snygg sko för att bättra på sina skamfilade jag.
Rent hantverksmässigt har de kvinnliga höga stövlarna vid det här laget förlorat varje drag av praktisk funktion. De är regelmässigt försedda med höga, smala klackar, och deras ”tuffa” utseende döljer massproducerade och omtåliga material, konstfärdigt bearbetade i vissa fall men utan något gemensamt med forna tiders väderbitna benläder.
Fashion Week, NY 2011. Snygga stövlar men… tjejer, ta på er 10 kilo, för tusan!
Den höga stöveln har alltså gjort en dubbel återkomst. Från att ha varit ett manligt praktiskt och krigiskt plagg blev den på 60-talet en befrielsesymbol för kvinnor, och efter 80-talets backlash är den nu på 2000-talet åter tillbaka som en prydnad för var kvinnas..ben. För dem av oss som gillar höga stövlar på grund av deras historia, profil, framhävande av benen, knarret av läder och allmänna tvetydighet är det bara att tacka och ta emot, så länge det nu varar. Min enda tunga invändning mot dagens höga stövel skulle vara att den i nutidens anda så ofta förses med stilettartade klackar som misshandlar kvinnornas stackars fötter på ett helt onödigt sätt.
Denna vindlande resa i den höga stövelns historia motiverades ursprungligen av mina egna studier av höga boots för avbildningar i en medeltida miljö. Man kan se det som en stor utvikning, men i sista delen skall som en slags epilog mina egna försök på stöveldesignens område läggas fram.
← Föregående inlägg ”Återkomster – Långa Boots, del 2”
Nästa: ”Långa Boots, del 4 – Egen stöveldesign ”→
25 02
Detta galleri innehåller 24 bilder.
Detta är andra delen i en studie av den höga Stövelns utveckling. Del 1, ”Återkomster – Långa Boots” tog upp stövelns tidiga utveckling. Denna del rör den era där Stöveln blir laddad av positiva och negativa innebörder efter 2a världskriget och fram till slutet på 80-talet. Som vi såg i del 1 av ”Återkomster – Långa […]
Djaq-chigin, ”den mörke väktaren”, även kallad ”Odjuret” eller ”odjurskrigaren” är den farligaste krigaren i min berättelses värld. Som den ultimata stridsmaskinen sedan 700 år och nästan helt berövad sin mänsklighet slumrar han djupt nere i sultanens citadell, drömmande om floder av blod, för att ibland släppas upp för att slakta envar som kommer i hans väg.
Djaq-chigin, "Odjurskrigaren"
Djaq-chigin har hängt med sedan 90-talet när jag spekulerade om hurdan Yakane skulle kunna bli om han inte lärde sig tygla sin blodlust – de två är också släkt på långt håll. Djaq-chigin, ”den mörke väktaren” är en odödlig itaré (motsvarande skyter) som överlevde en livstid på gladiatorarenorna och sedan framlevde århundrandena ständigt i krig, förvriden av blodtörst. Numera är han i sultanens tjänst i Kiralatet, min version av Mamluk-sultanatet. Där dväljs han djupt i íde mesta tiden, efter att hans vapenbroder och mentor Tey-Khan lärt honom att försänka sig i en slags dvala, där han slaktar sig fram genom djuriska och mänskliga fiender i drömmens rike snarare än i verkligheten. Bokstavligen en sömngångare, kan han ibland stiga upp för att avrätta eller instruera i hur fiender klyvs. När han väcks helt och fullt inför de mest yttersta av nödlägen är han nästan lika farlig för de egna som för motståndarna, för när bärsärkaraseriet stiger till gör han ingen åtskillnad på vän och fiende.
Growl? -från "300"
En litet retsam sak var att när filmen ”300” kom noterade jag att de har med en figur som något påminner om Djaq-chigin : the über-immortal, som upphovsmannen, regissören Zack Snyder, kallade honom (han var inte med i Frank Millers seriealbum). Frank Miller har ju dragit på samma historier och legender om orientaliska elitgarden som jag (t.e.x Herodotos), fast mer tendentiöst och grovhugget, och Snyder fyllde på med en megamaxi-krigare åt Xerxes. Denne monstruöse odödlige är en karikatyr av en omänsklig fiende och mycket mer endeminsionell än Djaq-chigin. Men hans effekt på slagfältet är lik min galne skyter, som framgår av scenen nedan. Nå, ibland tänker knasbollar lika.
Gladiatorn Tigris of Gaul i Ridley Scotts "Gladiator"
Det är dock på sätt och vis passande att Djaq-chigin hade pendanger inom filmens värld: under flera år hade jag inte haft något genomarbetat utseende till Djaq-chigin – jag gjorde det skissade, lite djuriska porträttet för många år sedan (notera att han är lik min gamla vision av Yakane), men i övrigt var han bara en stor och svart krigare. Men efter att ha sett Ridley Scotts ”Gladiator” år 2000 rafsade jag på baksidan av ett kuvert några snabba kladdar inspirerade av jättegladiatorn ”Tigris of Gaul”.
Kladdar Djaq-chigin från "Gladiator"
Redan då tänkte jag mig honom mitt i striden och med en mask för ansiktet. De där låg och jäste tills för något år sedan, när jag skrev in Djaq-chigin i min berättelse (han släpps lös i tredje boken). Då var det läge att göra en mer genomarbetad bild, och med utgångspunkt från skisserna körde jag lite research för att göra en mer färdig teckning på honom.
Skytisk krigare i full rustning
Djaq-chigin är alltså en itaré, motsvarande skyterna, ett indo-iranskt folk som dominerade nuvarande Ukraina och södra Ryssland mellan ca 2300 och 1700 år sedan, och som drabbade greker, perser och sedan romarnas klienter i öst lika tills de underkuvades av goterna på 300-talet E.kr. Skyterna var nomader och stred från hästryggen, oftast lätt beväpnade med tyngdpunkt på pil och båge. Deras främsta krigare kunde dock ha mer genomarbetade rustningar som framgår av rekonstruktioner från deras gravar. Det kan vara intressant att veta att skyterna är en av de främsta upphovskandidaterna för legenden om amazonerna, eftersom arkeologiska fynd visar att skytiska kvinnor brukade vapen och deltog i krig.
skisser Kungliga mamlucker i tung rustning
Djaq-chigin är ”supermamlucken” över alla andra och bär alltså med sig i praktiken alla vapen – långa och korta svärd, yxor, klubbor, dolkar, pil, båge och spjut. Denna arsenal dras runt av en 2,3 meters snubbe som ser ut som en stridsvagn. Jag drog från min research av skyternas respektive mamluckernas lamellbaserade rustningar och övriga utrustning och lade på de detaljer som jag gillade från ”Gladiator”.
Jag hade en vision av Djaq-chigin som överflygad av fiender, i hans fall tudjuter (motsvarande mongoler) som han slaktade på diverse blodiga sätt. Men det kändes inte riktigt…rätt. Det gav liksom inte full stuns åt hans övermänsklighet. Ännu en filmisk deja-vu-upplevelse ledde in mig på rätt spår: när Morpheus i ”Matrix Reloded” nergör en truck med svärd.
Vad skulle vara motsvarigheten vara? Förstås en anrusande fiende till häst, en tudjut/mongol överförfriskad på kumys (jäst stomjölk, mongolernas favoritbooze) med äran i blick och hjärnan i malpåse. Och vår djuriske jätten Djaq-chigin stannar då inte utan tar ett steg åt sidan och spetsar… hela ekipaget, häst, ryttare, rubbet som på en påle, uppträdda på Odjurets spjut.
"odjurskrigaren" Djak-chigin spetsar mongolryttare
Efter några snabba linjedragningar valdes ett lätt grodperspektiv för att understryka den enorma kraften och styrkan hos Djaq-chigin och ge bilden dynamik och ett starkare intryck.
Den första blyertsskissen blev lyckad och jag tuschade därför direkt på den med bic-penna och fyllde i med ljusgrå tuschpensel för en antydan till skuggning. Inspirerad av blodsprutet i ”300” lade jag på en rejäl blaffa där spjutet tränger fram. Bilden fick karaktär av renteckning och är således en stark kandidat för senare färgläggning. Som den är nu är jag dock nöjd – intrycket av en fruktansvärd krigsmaskin in action går förhoppningsvis fram.
Klicka bild för nästa del i arbetet på teckningen: ”Mera Djak-Chigin och Tigris of Gaul” →
In medias res, kallas det när man kommer in mitt i handlingen, och det var således mitt i steget som behovet av teckningar går över från en statisk tablå av en typ som visats mången gång här, och via enskilda teckningar blev till en regelrätt serie storyboards som visar hur jag tänkt scenen i sin helhet med vinklar, betraktelserörelser och inzoomningar som om det vore en film som skall göras…fast det är det ju inte.
Detta är del 3 i en serie om användandet av teckningar och storyboards för att klarare se handlingen i en berättelse. De tidigare delarna finns här (1) och här (2).
Som framgick av del 2 hade den hårfagra Corinna börjat skära av sina långa lockar på anmodan av överordnade mansfigur och herre, den bistre Yakane. Här bröt tablåsystemet samman, och behovet av att närmare följa handlingen ledde in på en reguljär storyboard.
Först kan det vara på plats påminna om att Corinna och Yakane kommer från mellanöstern där håret av tradition är laddat av symbolisk innebörd. Speciellt för en kvinna kan håret ofta vara själva tecknet på hennes femininitet: det är därför slöja och huvuddok är så laddade plagg. Att tvingas klippa av sig det är en gränsöverskridande akt av djup betydelse, med innebörder som självutplåning och djup förnedring. Nu talar jag om kulturell sedvänja och refererar inte till de många knasiga bud för kvinnors hårs längd som diverse charlataner till religiösa ”auktoriteter” slänger ur sig med sådan lust, med stöd i ett eller annat citat i sina magiska böcker. Sannerligen, det bästa sättet att komma undan med vilka dumheter som helst, som Christopher Hitchens brukar säga, är att kalla sig präst (eller pastor eller rabbi eller imam).
Nåväl.
Jack och Corinna
Karaktären Jack har stått och tjuvlyssnat på det spända samtalet mellan Yakane och Corinna. Efter Yakanes uttåg kommer han in och ser Corinna som sammanbitet och lite krampaktigt skär av sig sitt hår. Även om Jack långt ifrån är någon gentleman blir han närmast förfärad. Det här är ett skeende som är svårt att illustrara med både ord och stillbild – Corinnas hårda spända rörelser, svepet med kniven och håret som faller mot marken…man vill ha en kamera, inte en penna i det här läget. Som en studie i personteckning och mimik var det dock meningsfullt, och jag fick hejda mig halvvägs in från att göra det till en riktig teckning. Figurerna gjordes med blyerts och viss skuggning, men bakgrunden gjordes schematisk.
Nästa bild är en blick på Yakane när han enligt texten gått ut ur rummet och ner för trappan och vänder sig om i ett ögonblicks tvekan när han svagt hör att Jack talar med Corinna på övervåningen. Han anar svagt att något blev fel där, att han behandlat sin kvinnliga skyddsling orättvist och kunde skött saken bättre. Men han vänder inte tillbaka, utan rationaliserar kärvt bort det hela.
Yakane i trappan, perspektivstudie
Jag tänker mig det där som en kontinuerlig åkning där blicken följer Yakane ut genom dörren och ner i trappen, på ett sätt som trycker på distansen, på avståndet mellan honom och hans kvinnliga skyddsling. Rörelsen i bilden förstärkts av det starka perpspektivet i blickriktningen nerför trappan. Jag valde en tuschbaserad teknik, för ökad tydlighet – effekten blev i efterhand lik Frank Millers svartvita scenerier i tex ”Sin City”. Med en ram runt blir det verkligen likt en serieruta.
Däruppe har Jack, som inte lyckats få Corinna att avstå från sin hårstympning icke desto mindre i en av sina ljusare stunder övertalat henne att låta honom göra det hela. Varpå han klipper Corinnas hår så att det ser mer ut som en mans, även om han sparar en del och inte rakar det kort direkt. Corinna låter sig klippas, till synes stum, med ansiktet tomt på uttryck.
När Jack är färdig kommer Yakane in, och hans mörka och hotfulla närvaro visas genom att bara ögonen framträder. Han nickar bara när han ser resultatet. Corinna reser sig, och man ser hennes ansikte när hon utan att göra en min tar sina saker och går för att göra sig i ordning. Det här är klassiska storyboards – snabbt tuschade, översiktliga bilder som visar huvudpoängen i skeendet och hjälper mig fram till beskrivningen i texten. Vägvalet görs tidigt – man avstår från för många detaljer och trycker på figurernas position och ett sceniskt snarare än individuellt intryck.
Skillnaden mot en skiss till en mer bearbetad bild framgår av den sista bilden på Corinnas ansikte – de lite uppförstorade anletsdragen blev bra, liksom frysta och sammanhållna men antydande en underliggande sorg och tomhet. Utan sin tidigare jätteman av hår ser hon förminskad ut, och de ojämna, korta resterna har något härjat och drabbat över sig. Frestelsen att fortsätta och bygga ut skissen till en hel bild är stark, eftersom den förutom sin ansats ger en slags inblick i karaktären. Corinna är verkligen en mycket sammanhållen person, värdig i sin självkontroll som döljer djupa källsprång av känslor, och det är förstås intressant och en utmaning att försöka göra hennes imponerande gestalt rättvisa.
Som framgår av allt meckande är det här en viktig scen som skall visa på många saker: dels figurernas karaktär, men också den kulturella underordning som en kvinna var tvungen att foga sig i, även en så stark som Corinna och som skapar barriärer mellan karaktärerna. Sedan också oförmågan att kommunicera och ta in andras reaktioner som är karaktäristisk för Yakane i detta skede av berättandet. En sak som är svår att få tag på med statiska teckningar, är att över hela denna scen finns något olycksbådande, hotfullt till och med. För underliggande i Yakanes och Corinnas korthuggna samtal och vad som sedan händer finns faktum att båda kommer från det märkliga Kiralatet, slavhärskarnas land, där hierarkierna är mycket hårda och man lyder order utan att tveka. I texten kan dock Jack, som avlyssnar det hela, sätta ord på denna stämning.
Så varför inte bara skriva om det, med tanke på de många nyanser som bilder helt enkelt inte kan göra rättvisa?
Därför att trots allt finns det mycket i kroppsspåk, i minspel med mera som först blir tydligt när man tvingar sig att avbilda det. Det skärper blicken, fokuserar på det väsentliga samtidigt som det avslöjar detaljer som man annars inte skulle tänkt på, detaljer som sedan kan användas för att markera viktiga inslag i berättelsen.
Hela scenen ovan hade sitt ursprung just i en fundering om hur Corinna ser ut och framstår för omvärlden, och vilka problem det kunde medföra i en realistisk 1300-talsmiljö. Corinnas utseende är omsorgsfullt valt – förlagan till hennes gestalt är den sagolikt vackra modellen Samantha Dorman på 1990-talet – och mycket viktigt, eftersom hon är en av huvudpersonerna i den fortsatta berättelsen. Omfattande studier av hennes ansikte, kroppsform och i olika former av kläder finns och tillkommer ständigt (och kommer att redovisas här i framtiden). De visualiseringarna visade dock på problemet – Corinna är för vacker, för iögonfallande i det samhälle som berättelsen utspelas i, och skall man hålla fast vid utseendet måste det få konsekvenser för historien. Dett gav i sin tur gav upphov till intrigtrådar och djupare personteckning, och nya teckningar i en accelererande spiral.
Studie av Corinnas ansikte för storyboard
Alla åberopanden av fördelarna och det fruktbara med min metod kan dock inte dölja hur tidsödande och splittrande processen ovan är. Kanske är det ett tecken på en obotlig junkie med beslutsfobi att inte kunna ge upp det ena till fördel för det andra, och koncentrera sig på en sak. Otrevliga frågor snurrar ibland i mig: är berättelsen en insvept ursäkt för att få motiv till teckningar, eller är tecknandet en flykt undan begränsningarna i språklig bemärkelse – jag kan ändå inte skriva värt något, men här iaf en fin teckning?
Jag vet inte. Kanske. Men kanske är det sådant som hör till när man åtar sig ett stort och ännu delvis okänt projekt som man inte vet hur och om, man skall bringa till slutförande.
En sak vet jag: språk och bildskapande är båda vägar till ett slags seende, instrument för fantasins förmåga att bebo och utforska det som inte är, att skåda bortom barriärerna. Som mina ledsagare tar jag dem i handen och låter dem föra mig in i berättelsens värld, utan att kunna välja bort någon av dem. De kommer förstås att stanna och tjafsa vid varje vägskäl, men det får man ta: förr eller senare går det framåt, närmare berättelsens avtäckande, sådan den nu blir. Så skall de båda, Ord och Bild, bringa denna ohyggliga födsel ut i världens ljus.
← Förra delen ”Om teckningar och Berättande del 2”
En av de mer kuriösa inslagen bland de projekt som förevisas på denna blogg är att jag håller på att skriva en slags berättelse, arbetet på vilken hämtar många grepp från filmens värld snarare än litteraturens. Parallellt med skrivandet har en mängd anknutna bilder producerats, vilka synts till här.
I en kort serie betraktelser beskrivs och stöts och blöts min konstiga metod tillsammans med att några gamla och nya bilder gås igenom/presenteras.
Här i del 1 skall definitioner gås igenom och det benas ut vad en storyboard inte är. Del 2 handlar om tablåer som hjälp för research och karaktärsutveckling. Del 3 visar slutligen den riktiga storyboardens kraft att ange ramar för handling, men även att sätta fokus på det viktigaste i en scen.
Först en definition. Storyboards är en arbetsmetod som brukas inom visuella medier, klassiskt sett film men numera också TV-program, reklam, dataspel m.m, och som består i att man med översiktliga teckningar pre-visualiserar något, dvs skissartat visar scener eller inslag som sedan skall filmas eller datoranimeras. De liknar till det yttre serieteckningar, och vilar på manuset för filmens eller spelets handling. En kort introduktion till Storyboardens praktik på ett kan ses i följande film.
Filmstudenten Thomas Boguszewski har gjort en kul liten film om Storyboardens historia, se nedan.
Ett namn står ut i minifilmen ovan, som är den regissör vars bruk av storyboards jag mest studerat och som också inspirerat mig: Ridley Scott, skaparen av filmer som ”Alien”, ”Blade Runner”, Gladiator, ”American Gangster”, ”Kingdom of Heaven” med många fler. Hans verk fyller min DVD-hylla. Som teckningsstudent vid Academy of Arts i london har Ridley ett mycket välutvecklat inre öga och lägger stor vikt vid visualiseringen av sina filmer.
Idén är att frammanna känslan av en hel bakomliggande värld, och fokusera på viktiga intryck som skapar närvaro, vilket lyckas på ett ofta mycket suggestivt och påtagligt sätt. Det är därför som hans stil passar så väl för historiska filmer eller Science Fiction, genrer där en viktig utmaning är att få miljön att komma till livs och inte bara vara en hög kulisser och maskeraddräkter. Ridley samarbetar nära med ledande storyboardartister eller konstnärer av hög rang, som Moebius eller HR Giger för de teckningar som ligger till grund för varje scen.
Ridleygram till "Kingdom of Heaven"
Förutom riktiga fullformatsstoryboards har Ridley ett eget grepp som kallas ”Ridleygrams”: grupper av ofta små storyboards som han själv ritar och som beskriver viktiga intryck, detaljer eller annat som sätter visuellt fokus inom varje redan definierad scen. Vi pratar om sekund-för-sekundkontroll här – varje ögonblick är specificerad och planerad. Nedan kan man se ett collage med ”Ridleygrams” för hans första film, ”The Duelists”.
Det var inte utan ett leende på läpparna jag erfor att han ofta sitter och kladdar de där på taxin, på inspelningsplatsen, på lunchen, ja överallt han kommer åt. Han verkar vara en man efter mitt sinne.
Att som jag gör producera teckningar under arbetet med en text är sällsynt och saknar förlagor som jag känner till, troligen för att det är extremt opraktiskt. Min process kan enkelt beskrivas som:
…och så vidare.
Visualiseringen är det viktiga. Ibland är det orden själva som föder visionen. Ibland kommer externa källor in, musik eller film eller även vardagens situationer. Ofta är det tvärtom ritandet och förberedelserna till bilden som ger impulsen till en scen eller dialog. Ibland dominerar tecknadet stort, och inte mycket blir skrivet. Ibland har skrivandet varit i fokus, och teckningarna har uppstått senare, och modifierat skrivandet med mer detaljer.
Läsare av denna blogg kan notera mitt bruk av termen storyboard för sådana teckningar. Jag har tidigare förevisat bilder som den till vänster som representanter för sådana ”storyboards”. Den illustrerar en scen ur berättelsen, ett sjöslag ute till havs med den beskrivna karaktären Claudio di Mazzatti och handlingen precis sådan den framstår i texten, som också i storyboardens tradition fick kött på benen av arbetet med bilden.
Men redan en bild som den nedan visar att tecknandet delvis lever sitt eget liv. Det är en scen från efter slaget, och något som rimligen måste hända med tanke på vad som följer. Men det där är inte beskrivet någonstans i berättelsen. Bilden visar något som inte finns i texten (I alla fall inte än). Det bara framgår att det måste hända. I en film skulle den inte vara malplacerad eftersom regelrätta manus ofta saknar beskrivningar av opersonliga skeenden och överlåter sådan dialog -och personfri handling till regissörens skön. Som i sin tur beställer en storyboard (eller som Ridley Scott gör, ritar en själv). Gjorde jag en fim skulle bilden nedan ligga helt rätt, oavsett manus. Men det gör jag inte.
I natten närmar sig Atreminarnas flotta Huvudlägret
En annan sak är att storyboards är översiktliga teckningar, snabbt utförda för att visa ett skeende. Och även om kvalitén på mina ”berättelse-bilder” varierar är de som hittills visats snarare teckningar eller illustrationer med viss omsorg om detaljerna (iaf vissa) än snabba skisser. ”Tablåer” skulle kanske passa bättre för de där mer genomarbetade bilderna. Gränsen är dock flytande. Notera t.ex. den bild som omedelbart följer på den ovanstående, som också skildrar något som ges nycket litet utrymme i texten: figuren jack får berätta om det där har hänt, men det skildras inte i realtid. Det är dock en så pass viktig händelse, och så intressant för mig som historieintresserad, att jag ändå gjorde en slags översiktlig bild av det, med klara storyboardiska drag.
Atreminarna Landstiger vid Arbine
Här var behovet att skildra händelseutvecklingen och det generella intrycket av scenen starkt överordnat: den mäktiga ankommande flottan, de tidstypiska skeppstyperna, riddarna som väller ut på stranden och inte minst de kuriösa landstigningsgalärerna, vilka designats utifrån skriftliga källor från det 4:e korståget (1204) – allt det är viktigare än att få till detaljerna helt perfekt. Tittar man närmare ser man det skissartade storyboard-draget.
Närbild på landstigningsgalär
Den närmaste landstigningsfarkosten har besättning och armborstskyttar längst fram, men ljuset som faller på skeppet är konstigt med tanke på att fullmånen är snett bakom skeppet. Det skulle ha räckt med att en eller två män höll i några facklor däruppe för att dölja denna inkonsekvens, men det tänkte jag inte på då. Ville man vara petig borde också några pilar sticka ut ur skrovet, med tanke på att det sägs i texten att fientliga bågskyttar väntade på stranden.
Spökskeppen närmar sig?
På närbild två kan man tydligt se att den närmaste båten är ett spökskepp och saknar besättning – det skeppet är bara där för att skapa en slags kontinuitet i ankomsten mot land, ett slags mellanled till massan av skepp längre bak. Inspirationen kom från en filmscen, nämligen den grekiska flottans ankomst i filmen ”Troy”, och den som ser efter noga ser att jag tagit några av seglen där och satt på mina egna skepp. Intrycket, inte detaljerna, är som sagt poängen.
"Troy" - grekernas flotta anländer
En annan sak är att vinkeln på mina olika skepp är lite skev – galären längst ut till höger borde vara längre fram i bilden, för den betraktas med ett starkt grodperspektiv. Meningen när jag startade med denna scen var att den båten skulle vara nära inpå betraktaren och dominera bilden mer – när jag sedan ändrade perspektivet till en bredare panoramisk vy blev dess vinkel mer och mer ett problem, som jag löste nödtorftigt genom att sträcka och bända galären ifråga med Photoshops ”warp”-verktyg. Photoshop har överhuvudtaget blivit ett viktigt redskap i sin egen rätt: med den kan jag kladda ner små enskilda bilder och sedan lägga ihop dem, rafsa till en bakgrund och sedan snabbrendera på det sätt som skett i Landstigningsbilden ovan.
Från de här bilderna var steget inte så långt till riktiga storyboards, både till utseendet och syftet. Och således började jag rita sådana när del 2 i min berättelse började skrivas. De delarna har hittills inte förevisats här, men skall jag visa på ett urval av de nyare bilderna för att illustrera hur, och kanske också varför, saker och ting kom att utvecklas i allt mer filmisk riktning.
Fortsättning: ”Om Teckningar och Berättande del 2″→
Det började med en bild… Men ack, sedan öppnade mästarna på ofrivillig komik och tragik munnen och när jag skrattat färdigt hade det snarast blivit motsatsen – en illustration av hur skenet kan bedra, och hur förvrängd verklighetsuppfattningen kan bli av de mest triviala orsaker.
(En brasklapp för AIK-supportrar som upplever sig uthängda: läs igenom texten ordentligt, ta ett djupt andetag och trösta er med att vad som än sägs så har ni det snyggaste klubbmärket)
Supportrar. De är för sköna. Inget kan få en att tveka mellan viljan att skratta eller gråta som en riktigt inbiten idrottsupporters relation till ”sin” valda klubb. Graden av skygglappar inför verkligheten, hoppet som aldrig dör, förnedringarna som uthärdas, hatet och den våldsromantiserande attityden till motståndet, liksom glädjen, jublet, den otyglade infantila lyckan vid framgångar… de bjuder på en utlevelsernas fest, det kan ingen ta ifrån dem.
Ibland, ganska ofta faktiskt, känns det dock som om supportrar ingår i ett enormt experiment för att en gång för alla bevisa den gamla Förnuft vs Känsla-motsättningen, eller annorlunda uttryckt: att supporterns förmåga att känna med sitt lag (eller i alla fall mot motståndarna) står i direkt omvänd proportion till förmågan att tänka. Inget fel med det kanske, förutom att människor som inte tänker lätt låter sig utnyttjas och luras. Inklusive lurar sig själva.
Som det här med AIK’s lilla annonstabbe.
AIK hockey annons
I en annons inför AIK’s återkomst i Elitserien står gnagetspelare med heroisk min framför en bild på hockeyarena med en stor och frodig klack. Yeah! Heja Gnaget, liksom, våra spelare, vår klack och vårt lag skall kunga i elitserien. Förutom… att Dagens Media kikade på den där bilden i hög upplösning och såg att den troligen föreställde Djurgården Hockeys klack. Tydligen ser man Djurgårdenflaggor och emblem i bakgrundsbilden när den betraktas i stort högupplöst format.
Närbild klacken i annonsen... DIFs klack alltså
DIF-supportrarna, den hatade ärkefienden.
Står modell.
I en reklam för AIK:s förträfflighet.
Men detta måste ju ändå vara en skitsak, kan man tänka, det är ingen sak alls. Vem vid sina sunda vätskor bryr sig det minsta om vem eller vad i helvete en sönderphotoshoppad bild egentligen föreställer? Alltså på riktigt? Speciellt i reklamen, det mest lögnaktiga av alla mediefenomen över huvud taget?
Men så kommer det här med supporterhjärnan in… Supporters påstår sig alltså älska sitt lag, det och inget annat, och du skall inga falska gudar …eh, jag menar lag hafva jämte mig viskar deras snordyrt inköpta matchtröjor till dem på nätterna…
Magnus Linder, den ansvarige för annonsen och hans reklammän fattade inte det där. De tänkte i enlighet med sitt hantverks linjer. Vi tar fram en fet och tät och entusiastisk klack , det blir mastigt och snyggt tänkte de, så de gick igenom bildarkiven från Globen och voila, se här en bra klackbild, tja färgerna på banderollerna är ju inte samma kanske men det försvinner ju eftersom bilden ska renderas sönder och samman och färgbalansen helt ändras och den är ändå i bakgrunden…. Men bästa bilden är bästa bilden liksom.
Nu borde kanske någon på AIKs pressavdelning eller de som köper annonser möjligen påtalat för reklamarna att det finns ett speciellt problem med att hala fram ärkerivalens supportrar på en reklamtavla för sin egen organisation. Såvida inte reklamen har hat och förnedring som tema alltså. Men det gjorde de inte. Jag har en gnagande (hehe) misstanke om varför, en tanke som löper längs två alternativa huvudlinjer.
1. Oavsett om de visste eller inte, så brydde de sig inte. Dvs de som köper AIKs reklam, i slutändan AIKs ägare eller huvudmän, delar inte supporterhjärnan, oavsett vad de säger i efterhand. De ville ha en snygg reklam för att sälja biljetter och fick det. Vem i helvete bryr sig om det så föreställer en SS-brigads klack? Hand us the cash and shut up. Åh, supportrarna kan ta illa upp, och löje och glåpord hagla över dem? Who gives a flying fuck?
2. De visste inte för att det slog dem aldrig att reklamarna skulle vars så tooootalt okänsliga och hjärtlösa, vem skulle ens kunna täääänka tanken att avbilda det stolta AIK, Sveriges största klubb, Råttans Års kejsare, osv osv, med en bild som egentligen föreställer det hatade DIF och deras frodiga och imponerande klack? Det är ju helt otänkbart. Inte ens doktor Mengele skulle göra något sådant? Så tänker supportern medan han blundar hårt inför den krassa verkligheten att hans älskade klubb är en handelsvara som hanteras av människor som lika gärna kränger troskydd.
Nyheter24 Sport 20110120 "AIK:s komiska tabbe"
Dagens Medias publicering i torsdags (20100120) togs upp av andra medier. Att Nyheter24 valde att se missen som en ursäkt att förlöjliga och sabla ner AIK medan Aftonbladet valde vinkeln att försöka elda på motsättningarna genom att publicera DIFs förutsägbart hånfulla kommentarer säger förstås av vilken sorts skrot och korn de redaktionerna är gjorda av. Den förväntade kackafonin av puerila kommentarer på dessa artiklar kommer förstås som ett brev på posten och framgår tydligt av kommentatorstrådarna. Så får även snaskpressen sitt.
Aftonbladet 20110120 "DIF-fans tackar AIK för Marknadsföringsmiss"
Notera hur supporterhjärnans monomana världsuppfattning bidrar till att verkligheten liksom helt faller bort. Blir irrelevant. Liksom alla distinktioner. Det heter att AIK gjort en tabbe, och vips försvinner det faktum att stora idrottsklubbar i och med att de kommersialiserats hamnat i händerna på iskalla profitörer och reklammänniskor som inte bryr sig ett skit om gräsrötterna och lagets identitet och annat som ändå är supporterns försonande drag. Och att supportern följaktligen blir… lurad. Blir rov för vem som än vill förvända huvudet på honom (för det är oftast en han), utnyttjad på sina pengar, och hånad när något går fel som han inte har någon makt över. Ett offer och löjesobjekt, för inbiten för att fatta det själv.
En fåne.
Och den som tycker att jag överdriver kan lyssna på en av de ansvariga för AIKs supporterklubb Black Army när denne utfrågades om saken i P1:s ”medierna”. Det är ett stycke klassiskt supporterspråk, obetalbart i sin sårade naivitet, malplacerade agression och språkliga överdrift. Jag citerar:
”Självklart är det inte OK att vi har en bild på våra ärkerivaler. Det känns ju förjävligt. Jag ser alltid rött när jag ser en djurgårdare. Det är jordens avskum.”
Vad är det kidsen säger? LOL?
Jordens Avskum?
Jordens Avskum. Det är sådana invektiv som man annars sparar till säg pedofiler eller tja, nazister, sistnämnda vilka kryddar inlägget ovan som exempel på verkligt avskyvärda företeelser. Men anhängarna av en annan idrottsklubb? Vad ska den stackaren säga när han verkligen är jätte-jätte-arg? För att citera treåringar jag känner, vilka redan verkar ha bättre vett?
Finns det ingen som påtalar för honom att hans vrede borde vändas mot de ansvariga i hans egen klubb, som försökt lura honom, utnyttjat hans känsla av lojalitet mot sitt lag? Nej. Istället tar han med supporterns enkelspåriga förutsägbarhet chansen att visa sitt hat mot motståndarlaget, vilka knappast bett om att få förekomma i en AIK-annons.
Suck.
Men kanske finns det en annan tolkning. Kanske språkröret ovan hade tittat för mycket på den klassiska scenen i ”Trainspotting” och bara flyttade över subjektet till motståndarna? Notera för övrigt den kusliga överenstämmelsen mellan filmkaraktärerna och idrottsklubbars hard-core-supportrar…
Även en blind höna… Aftonbladet, som alla som känner mig vet knappast är min favorittidning (”Aftonhoran” och ”Aftonblajjan” är visst mina vanligaste omnämnanden av denna Lars Johan Hiertas stackars publikation) har nu några månader efter valet gjort en mer seriös genomlysning av pseudopatrioterna i SD.
Aftonbladets välkomna granskning i sin artikelserie Aftonbladet Granskar: Jimmie och Sanningen (som dock ännu mer gärna fick ha utförts av säg, SvD) har en förvånansvärt stringent publicistisk linje – så vitt jag kan se har de helt enkelt kollat på SD som om de vore vilka makthavare som helst nu när de är i riksdagen, och det är i det ljuset som deras drevtränade skribenter börjat lysa på Sverigedemokraternas skarvningar med sitt förflutna och sin politik. Deras artikelserie kompletteras med en trevlig film som kan beses nedan på en direktlänk till Aftonbladets Webb-tv (OBS – den öppnas i samma fönster, så använd med fördel funktionen ”öppna i ny flik” på vänster musknapp.)
Jag erkänner gärna att eftersom jag själv skrivit i de här frågorna är man ju lite extra uppmärksam. Det är ju trevligt att andra finner symbolik och historien bakom nutidsfenomen intressant. Speciellt en av underartiklarna ”Sanning 5: Partisymbolen” tar upp Sverigedemokraternas partisymboler, något som jag själv skrivit och förevisat om här i bloggen i inlägget ”En liten Efterstudie i Partisymboler…”.
Själv har jag fortsatt mitt letande efter märkliga och avslöjande inblickar i våra inbilska och främlingsrädda (o)vänners föreställningsvärld… Häromveckan hittade jag ännu en kul bild från Sverigedemokraterna på den tiden när de inte riktigt lärt sig att koda sin politiska preferenser med bäring på det här med symbolik… Som framgår väl på t.ex. Wikipedias artikel om Sverigedemokraternas ursprung har Ungdomsförbundet spelat en avgörande roll i partiets vägval: dels som ideologisk blåslampa, men intressant nog också som plantskola för en ny form av mer anpassbara politiker som kunnat klä det högerextrema och xenofoba budskapet i en mer rumfähig framtoning.
Som bilden visar finns under den polerade ytan, hur skall man säga, lite dunkla ideal och dito självbild och lurar. Det ”nationella” är i färgen, men själva motivet trycker på aktivism och mobilisering av en sort som skulle göra sig mycket väl hos både auktoritära vänsterextremister eller i Adolf Hitlers NSDAP-kampanjstab då det begav sig… Här är det mer raskrig än blåsippa på gång, det är ett som är säkert.
Främlingsfientliga parlamentariska partier i Europa
Min favorit SD-watch senaste tiden var dock när SD:S riksdagsledamot Kent Ekeroth tillsammans med Vlaams Belang och sina övriga polare i europeiska högerextremist-kretsar (en uppräkning och originalkarta över vilka finns annorstädes här i bloggen, i inlägget ”Den Bruna Vågen…”) åkte över till Israel nyligen, vilket jag hörde om i ett inslag i Studio Ett. Ärendet? Att idka vänskapsbesök hos de isrealiska ”bosättare” som ockuperar Västbanken illegalt, fördriver och trakasserar dess palestinska befolkning, och uttrycka sitt stöd för förstnämndas ”kamp i frontlinjen mot Islams Jihad”.
Snacka om att framkalla kräkningar och hånskratt samtidigt… så de notoriska antisemiterna och hysarna av antijudiska konspirationsteorier i den europeiska och svenska xenofobin i allmänhet, och de här partierna i synnerhet (Gå in på säg Flashback för att höra den svenska undervegetationen utan självcensur -bara häromdagen kallade en av fotfolket allt Aftonbadet skrev som verk av den kroknästa Judiska Schibstedt-koncernen – sedermera borttaget) har alltså blivit kramare av militanta judiska bosättarockupanter? Allt är uppenbarligen tillåtet för att ge sig själv lov att sparka på muslimer, herrejösses…
Jaja, man har inte tråkigt när man följer dessa herrar och deras bisarrier, det är ett som är säkert. Fortsättning lär följa.
Om att designa ett utseende för en ”normal” människa och de speciella svårigheterna detta innebär.
Efter publicering av utseendestudierna för den märkligt anblickande (?) Yakane är det på sin plats för den mer normalt funtade Jack, en annan karaktär ur mina berättelser. Jack är på sitt sätt lättare att designa eftersom han ser ut som en normal människa – man behöver inte uppfinna eller utforska en helt unik fysionomi för honom. Samtidigt är hans utseende därmed också mer subtilt, och svårare att få kläm på och få distinkt.
Jack har redan förekommit i storyboards, men då alltid i krigsmundering, mitt under ett pågående fältslag, miljöer som inte är ägnade åt att lyfta fram individuella sär -och karaktärsdrag. Det rent ytliga är att Jack stammar från motsvarande brittiska öarna, är ung men kanske inte längre någon yngling, och skall föreställa åtminstone att vara en inte helt frånstötande man. Men han är också en suput och obotlig lögnare och kvinnotjusare – en oborstad man med glimten i blicken och ett lite djävulusiskt flin på läpparna. Detta är drag som skall skänka individualitet och gå igenom i hans utseende.
Colin Farrell faces
Den lite oskarpa bild som dansat runt lite löst i min skalle de senaste åren har alla haft det långa, ostyrliga håret och den orakade hakan gemensamt. Men sedan? I fjol tog jag en titt i bildbiblioteken och funderade på de filmer man sett genom åren – fanns det månne bra förlagor där ute?
Två stycken kom fram för mig efter lite eftertanke, en irländare och skotte respektive: Colin Farrell och Gerard Butler.
Gerard Butler Pressbild
Farell hade sin främsta tid i början av 2000-talet, då han återkommande fick spela lite rebelliska och normöverskridande karaktärer av klassisk ”bad boy”-typ. Han var en stilig kille, kanske lite för välnärd och hjältefager i ansiktet trots sin orakade haka, men ändå med en touch av impulsivitet i sig – privat hade Farrell en air av droger, superi och bestigande av fala kvinnor kring sig, och vem kan klandra honom? Det passar för övrigt bra med det intryck Jack skall ge.
Colin Farell
Gerard Butler som Beowulf
Gerard Butler har däremot varit mer av en renodlad romantisk hjälte, en stilig och hunkig men ändå ”vanlig kille” i sina filmer, bortsett från ett eller annat sidospår, som den som kung Leonidas i ”300” och fantomen i ”Fantomen på Operan”. Han har också deltagit i flera filmer som utspelar sig i förmodern tid, som ”Timeline”, ”Beowulf & Grendel” och förstås ”300”, vilket ger en vink om hur han skulle te sig fäktande i medeltida kläder. Farrell har också haft utflykter i historiska filmer: ”Alexander” och ”The New World” är de som kommer till minnes. Gerard kan också se väldigt sympatisk och samtidigt lite klurig ut – det verkar överhuvudtaget vara en sak med dessa keltiska karlar, och det passar Jack som hand i handske.
Nåväl, med dessa två gentlemän som inspiration började jag jobba fram ett vettigt utseende för Jack. Först ansiktet.
Colin Farell + Gerald Butler = Jack?
I det här monterade urvalet av skisser kan man se att jag först övade på de verkliga förlagornas ansiktsform – varefter jag i de senare bilderna försökte få fram fungerande kombinationer eller varianter. Jag letade efter en rackare, fryntlig och sympatiskt och kanske lite väl snabb med ett bilhandlaraktigt smajl… men som också måste kunna se oerhört sliten och ruffig ut. Det blev inte så dumt, framför allt de två bilderna i mitten lyfter bra fram vad jag var ute efter.
Gerard Butler som Leonidas
Jag gick vidare till hans kroppsform och kroppsspråk. Det enklaste, att rakt av planka Gerald Butlers absurt vältrimmade kroppshydda i ”300” var inte på tapeten, men det är klart, Jack verkar tidvis som en medeltida legosoldat och kan ju inte vara en vekling. Han måste se ut att ha ridit en del, och kunna lyfta ett svärd. I själva verket är Jack en god krigare, men med tonvikten inte så mycket på jättebiceps. Hans är i grunden en smal kroppshydda, och det ymniga intaget av alkohol istället för mat utesluter någon kroppsbyggarfysik. Jag kastade en snabb blick på några fotbollsspelare och jobbade mig från det. En annan sak är också att han har ett ledigt kroppsspråk, han är inte direkt de strikta givaktens man.
Jack i lite olika poser
Min ovana vid att rita vanliga människor ställde till problem här, och tvingade fram mycket suddande och omtagningar… Jaja, det är den amatörritande superhjälteserienördens förbannelse, det är ett som är klart. Det är bara att bita ihop. Jag kunde inte avstå från att avbilda Jack sittande med sin flaska – inspirationen kommer förstås från en (påklädd) bild av Farrell. Hehe, den mannens lever…
Sålunda utrustad med grunden för ett fungerande utseende kunde man börja slipa en del på några utstyrslar – några bland klippen nedan har redan dykt upp i storyboards, några kommer i framtiden. Jack-karaktären är anpassbar och smälter in på de flesta ställen, så det finns många varianter att välja på: bland annat styrs han ut i en fullständig riddarrustning under ett inpasse som riddare i motsvarande Katalonien, och sagan förtäljer att han smugit runt utspökad som nunna… fortsättning följer.
Skisser Kläder för Jack - Landet Bortom, Väst & Aracanea
Den insikt som framför allt slagit mig när jag jobbade lite på Jack, och som numera ingår i min estetiska grundhållning, är att det i en mening är lättare att avbilda ett freak eller missbildad person, omvänt en stereotypt ”vacker” person, eller någon som eljest är mycket anmärkningsvärd i sitt utseende, än en ordinär person. Sistnämnda är också svårare att få lik från bild till bild – de små subtila kännetecknen är svårare att få till rätt, och gör att personens ansikte ser ut att variera våldsamt mellan bilder om man inte ser upp (som också framgår av ovan). Det normala må kanske inte vara lika lockande som det underbart sköna eller morbitt fascinerande som det frånstötande eller abnorma, men det är sannerligen inte ointressant, och rymmer sin egen mystik.
”[…] Då kom hagel och eld, blandat med blod, och slog ner på jorden, och en tredjedel av jorden brändes av, och en tredjedel av träden brann upp, och allt grönt gräs brann upp. Den andre ängeln blåste i sin basun. Då var det som ett stort brinnande berg slog ner i havet, och en tredjedel av havet blev till blod, en tredjedel av alla levande väsen i havet dog, och en tredjedel av alla fartyg gick under. Den tredje ängeln blåste i sin basun. Då föll en stor stjärna från himlen, brinnande som en fackla, och den föll på en tredjedel av floderna och på vattenkällorna. Och stjärnans namn var Malört.”
(Uppenbarelseboken 8 kap 7-11)Öööh vänta vad var det där sista? Johannes, du måste sluta blanda in dina droger i profetiorna…
Apokalypsen enligt Johannes Uppenbarelse, Albrecht Dürer 1498
Jag tillhör den kategori personer som har intresse för eskatologi, läran om de Yttersta Dagarna, d.v.s. spekulationer om jordens eller tillvarons slut i framför allt världens religioner. Under mina undersökningar har jag studerat och samlat på mig en hel del undergångsscenarier, av vilka några funnit sin väg till mina egna berättelser. Nu är jag dock inte religiös själv, och ibland tröttnar man på vidskepligheten och den begränsade fantasin hos haschisch-profetiorna och Nostradamus-svamlet.
Det lustiga är dock att det alltmer kommit att uppstå en slags ”vetenskaplig” eller sekulär eskatologi, som bottnar i att man numera kan visa katastrofer med modern realistisk grafik. Denna har gjort det möjligt att framställa massiva scener av förstörelse och undergång, och de här scenariona har följdaktigen funnit sin väg in i populärkulturen, bl.a. i form av hollywoodfilmer. Det verkar finnas en marknad för att visualisera och frossa i följderna av vetenskapliga worst-case-scenarier, oftast med sikte på den högsta divisionen av galen skadeglädje: JORDENS UNDERGÅNG (tadaaa). Från ”Terminator”-filmerna (Döden genom robotars atomkrig!) till ”Independence Day” & ”The Day the Earth stood Still” (Döden genom Aliens!) till ”Armageddon” & ”Deep Impact” (Döden genom Meteoritnedslag!) till ”Day After Tomorrow” (Döden genom Klimatkatastrof!) till den kanske fånigaste av alla, ”2012” (Döden genom…öööh…geologiskt Mumbo-Jumbo!), har världens undergång skildrats med allt bättre visuella medel, om än inte med större realism – i själva verket lider alla de ovanstående och deras avläggare av en svårartad oförmåga att hålla sig till fakta och det sannolika.
"Chaos of 2012" av kreatören Zack Bush - klicka bild för hans galleri
Men man kan ju ställa sig frågan: hur kommer världen att gå under, vilka undergångsscenarier är verkligen väl förankrade i vår vetenskapliga kunskap? Det fina med grafik är ju att den faktiskt kan användas för att visa en möjlig händelseutveckling utan ansträngd plot och märklig romantisering av det som visas. Här skall några snygga och välgjorda presentationer som jag personligen finner tankvärda föras fram. De största, som inbegriper hela solsystemet eller galaxen, är svåra att komma ifrån – de bygger på hur himlakroppar faktiskt fungerar, inte mycket att göra åt. Andra är mer beroende av mänskligt agerande och i alla fall rimligen påverkbara på ett eller annat sätt. Grafik och presentationer som de nedan kan möjligen hjälpa till att levandegöra väldigt stora skeenden, som en global katastrof. Men det rent visuella har också en begränsning, och det är viktigt att den kombineras med korrekt information som ger sammanhang för att bli meningsfull.
Detta var den stora skräcken under min barndom – ända sedan 50-talets kapprustning till murens fall 1989 var rädslan för ett fullskaligt atomkrig mellan de (då) två supermakterna USA och Sovjetunionen påtaglig. Atomkrig är speciellt som undergångsscenario i att det är ett helt och hållet människostyrt skeende, som är avhängigt politiska ställningstaganden.
Den sobra och nyktra presentationen är klart dämpad, och bilderna inte ägnade att roa en åskådare, utan verkligen uppmärksamma på en fara och konsekvenserna av densamma. Och då hoppar ändå de flesta presentationer av atomkriget över en del verkningar. Studier visar t.ex. på att radioaktiviteten som skulle hamna i atmosfären efter ett atomkrig, atomvinter eller inte, skulle bestråla allt överlevande liv med livshotande stålningsdoser (mellan 2 och 100 rads) som skulle 1) orsaka cancer hos stora delar av befolkningen och 2) bryta ner immunförsvaret som skulle göra det oerhört svårt att överleva någonstans på planeten. Bland annat. Se mer i The Medical Implications of Nuclear War.
Här står klimatförändringar genom en skenande växthuseffekt för scenariot som skall visualiseras. Presentationer av växthuseffekten har en speciell tyngd, eftersom de rör ett skeende som inte kan observeras annat än under lång tid, och som bygger på abstrakta vetenskapliga antaganden och slutsatser, oaktat att konsekvenserna är högst påtagliga för de som drabbas av de direkta effekterna. Det underlättar för de som avfärdar allt tal om växthuseffekt, samt de som drivna av sina egna kortsiktiga intressen i motsättning till den överväldigande majoriteten av forskarsamhället vill hävda att det inte finns någon mänsklig påverkan bakom. Just detta att de mer katastrofala möjliga effekterna av den globala uppvärmningen ännu är något som det råder kontroverser om har betydelse för hur saken presenteras. Media vill gärna ta fasta på de mest dramatiska bilderna och projektionerna – se nedan tex, för en presentation av vad som sker om medeltemperaturen stiger med mellan 4-6 grader Celcius.
Jag måste säga att det är snygga bilder, men själva tonen känns svår att skilja från trailern till en dålig film. Vilket undergräver budskapet, som är aktuellt och angeläget, men som riskerar att avfärdas som alltför sensationellt. Den här faran är troligen en orsak till att världens klimatforskare, till skillnad från media, tenderar att vara så konservativa och att IPCC, FN’s klimatpanel, enar sig om de mest nedtonade och underskattande projektionerna av möjlig klimatpåverkan.
Nu kommer de mera rymdbaserade katastrofscenariona – först ut är att en meteorit träffar jorden, som i filmerna ”Armageddon” och ”Deep Impact”. Min favorit är de som skildrar en riktig megahit, av det slag som redan har inträffat på jorden – se nedan
Mycket har gjorts av meteoritträffen som utrotade dinosaurierna – men de kom ju faktiskt själva till 250 miljoner år sedan efter en ännu större krock:
OK det där ser allvarligt ut, men effekten av den ofattbara skalan av det som grafiken pekar på gör ändå att man sitter och myser och inte riktigt tar till sig det hela. Det skulle möjligen vara mer fruktbart att trycka mer på att meteoriter träffar jorden med viss regelbundenhet istället, och påpeka det fåniga i att tyngdpunkten i vår utveckling av observations- och propulsionsteknologi (som raketdrift) till överväldigande del tas upp för militära, dvs destruktiva syften, istället för att bidra till människosläktets överlevnad.
En bit högre upp på storleksskalan kommer solsystemets oundvikliga undergång i och med solens utslocknande om ca 5 miljarder år. Inte så där jättenära i tiden kanske, men desto mer obönhörligt – detta kommer att ske, som det gör för alla stjärnor. Om inte människan utvecklar närmast gudalika kapaciteter är det här inte bara sannolikt, utan ett faktum.
OK -här är katastrofen så total att det nästan är skoj, 5 miljarder år är dessutom så långt fram att det närmast är skrattretande att försöka tänka sig det. Men poängen med en sådan här visuell presentation är delvis en annan – den kan visa oss vår plats i universum, och inskärpa de fysiska och naturgivna lagar som vår existens vilar på. Vår sol, som går upp varje dag och vi tar för given, är faktiskt en stjärna, med ett liv och ”död” som allt annat. Och de här skeendena är helt likgiltiga inför vår vilja och våra dillerier. Notera att inga Gudar behövs för att förutse jordens stekning och slutet på allt levande. Det räcker med en anhopning av väteatomer.
Den fetaste av undergångsscenarier och en av senare års favoriter, är att det visat sig att vår galax Vintergatan och Andromedagalaxen är på väg rakt mot varandra och kommer att kollidera om sisådär 3 miljarder år. They brake for nobody! En galaktisk krock!
Hehehe, OK det här är ren katastrofporr, och jag gillar speciellt deras sammanfattning av en av scenariona, där den rätt primitiva animationen till effektfull musik visar hur solsystemet dras in i de två sammanstörtande svarta hålen i Vintergatans och Andromedas mitt.
Mörk Speakerröst: ”This is bad News for Earth”
Leende Astrofysiker: ”The Earth will be…toast”
Nu skall detta inte tas som att jag ser fram emot katastrofer eller stödjer masochistisk apokalyptik. Men jag ser ändå ett värde i att just visualisera de här katastrofala skeendena. Här kommer jag också tillbaka till eskatologin. Allt som varit, skall upphöra och förintas. Vårt nyktra vetande pekar på att inget är för evigt, inte mänskligheten, inte vår värld, eller ens stjärnorna. Men när man kan se den skala som tillvaron verkar på är det svårt att inte drabbas av det futila och småaktiga i vår mestadels religiösa eskapism, med dess ryttare, behornade monster och uppsättande av grundlösa antaganden om ett liv efter detta. Det finns, menar jag, något befriande i att påminna sig om att saker inte bara kan utan kommer att upphöra någon gång, för allt, och på ett mycket mer elementärt sätt än vad vidskepelser förmår göra gällande.
Mörkret skall sänka sig över vårt lilla hörn av kosmos, och själva vår galax skall upphöra att finnas till som vi känner den. Det är inte deprimerande, utan sporrar till att leva, och njuta av den osannolika tur som gör att vi kan visualisera och reflektera om tillvarons obeständighet. Vilket man kan göra utan ett spår av religiös överbyggnad eller mummel om tillvarons ”mening”, som om universum var skyldiga oss ett syfte eller mening med existensen. Det skänker ändå en lyster till tillvaron att vara medveten om att det är kort och begränsat, och att allt, bokstavligen, som vi tar för givet skall och måste ända.
På vingliga vägar via vampyrfilmer- och böcker, Frank Miller-serier, Hannibal Lecter, Bosnienkriget och Peter Englund avbildas en blodig slakt när den serbiska vampyren Davilac eller Parricida, ”fadermördaren” tecknas.
Förra året fylldes TV-skärmar och biosalonger av vampyrer, så pass att mättnad infunnit sig och producenterna börjat sträcka sig efter nästa skräckvarelse att exploatera och tömma på innehåll – troligen zombien. Denna mättnad har också slagit mot undertecknad som ett slags motstånd eller tröskel att befatta mig med ett inslag i min berättelse, den serbisk-bulgariske medeltidsvampyren Davilac. Vampyrmyten som den är känd i dag hämtar sina huvuddrag i just Balkan, där den onda ande som vampyren utgör måste äta själen, i form av blodet, från de levande för att upprätthålla sin egen existens.
"It takes the lotion out of the basket..."
Till skillnad från t.ex. Dracula som alla verkar veta är en skum aristokratisk existens i sina transylvanska berg, och moderna TV-serievampyrer (se ”Twilight”, ”True Blood”och annat strunt) som har fåniga kärleksaffärer med sin mat, liksom t.ex. Anne Rices melankoliska halvgudar som grubblar sig fram genom århundradena, tänkte jag mig vampyren i berättelsen som en slags seriemördare, med ett tvångsmässigt behov att döda och lemlästa. För honom är människor bara tingestar att äta, han ser dem som kött att slakta snarare än de romantiserade varianter som präglar modernare framställningar där vampyrer har en slags ”relation” till sina potentiella offer. Nej, den relation vampyren har med sina offer skulle på sin höjd vara lik den som t.ex. ”Buffalo Bill”, den transvestitiske mördaren i ”När lammen tystnar”, har med sina snart flådda objekt nere i gropen. Det här är dock inte helt lätt varken att avbilda eller skriva om.
Under en bildletarsession i annat syfte för en tid sedan fann jag dock en mycket skum bild inspirerad av motorsågsmassakern korsad med en styckad leksaksdocka (?).
En stackars docka råkar illa ut
OK, den var skum, den. Men den inspirerade min redan inslagna tankegång. Jag drog mig också till minnes ett fruktansvärt citat av Peter Englund (apropå första världskriget)
”Människorna är inte ens offer längre. De har genomlidit den yttersta förnedringen och förvandlats till avfall”
Jag drog fram pennorna och skissade en slags parafras till dockbilden. Här är alltså det stackars offret inte ett vackert lik med två små hål på halsen som i romantiska Dracula-inspirerade stories – nej den har bokstavligen styckats av vampyren som drar fram hjärtat. Perspektivet, som är ganska djupt, är intressant -precis som i dockbilden ovan ser man från snett grodperspektiv som lämnar offrets ansikte närmast i bild och får oss att se upp mot den i skuggor omvärvde vampyren. Kläderna är baserade på en albansk-serbisk dräkt från 1300-talet, och jag kikade lite på avhuggna lemmar och amputationer för styckningen.
Serbisk Hund i profil
I filmen och boken ”Hannibal”, ser karaktären Mason Verger till att träna stora grisar för att, som han planerar, dessa skall förtära hans antagonist Hannibal Lecter. Min vampyr måste också vilja göra sig av med kroppar för att undvika misstankar, och jag kom på att den kunde hålla sig med människoätande hundar, här avbildade som förvridna exemplar av ”serbian hound”, en karaktäristisk lokal ras.
skiss Parricida styckmord
De serbiska människoätande hundarna och Peter Englund kom att leda tankarna till det nyligen stillade Bosnienkriget och satte fart på mitt skrivande, som syftet varit. Här ser man hur arbetet med en bild och en text samtidigt kan leda tankarna på nya vägar.
Jag ville dock göra teckningen mer färdig, och tog det som ett tillfälle att undersöka rittekniker.
Min ständiga inspiration Frank Miller gav mig impulsen att rita bilden med mycket svärta, som i hans berömda ”Sin City” – mörkret passade det mörka temat. Likt i boken och filmen ”300”, likaledes med Miller, ville jag lyfta fram blodet, som jag gjorde klarrött och ymnigt som i ett slakteri snarare än rinnande ur små sticksår i en mysig boudoir. Svarta tuschpenslar och fin ZIG-penna skapade en stark kontrast, och med hjälp av lite Photoshopande för att ytterligare stärka mörker och linjer blev det hela till slut aningen intressant.
Styckmord Parricida färglagd & modifierad
En blandning av teckning, experiment och storyboard. Kanske inte vad jag skulle visa min söta systerdotter, men passande ändå. Det blir nog mera Miller-pastischer i framtiden.
————————————————————————————–
Inför slutförandet av skisserna av Yakane måste hans först porträtt benas ut. Hur ser vår muskulöse vän ut i ansiktet?
Det här är del 4 i en serie studier om utseende & anatomi – santliga delar kan studeras under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
Den sista punkten att reda ut centrerar kring Yakanes porträtt. Som sades i första inlägget i denna serie är Yakane en salig blandning av etniciteter: hans far är en motsvarighet till jude, hans mor en blandning av asiatiska och gamla indoeuropeiska folk. Det här borgar för en spännande mix av drag, som under åren inspirerat till flera skisser – se collaget här som samlar arbetet med skisser och koncept på 90-talet.
Skisser Yakanes ansikte från 90-talet
Det här bakgrundsarbetet, som bildade utgångångspunkt för vidare studier, visade huvuddragen i Yakanes visage. Han är således mörk i huden och har djupt liggande ögon som skuggas av en framträdande ögonbrynslinje, och från vars sammanlagda mörker linjer och rynkor strålar ut . Hans kindben är starka och han har markerad mun. Han bär, som seden är i hans land och klass, oftast håret långt.
Som synes av teckningarna finns (trots att jag använde kolpenna) en klar seriestil där i form av vissa detaljer som inte är realistiska – speciellt sättet att visa på Yakanes djupt liggande ögon är bristfälligt. Hans etnicitet är förvisso obestämbar, men dragen saknar något, en viss verklighetsanknytning. Och bilderna är alla i samma stenhårda läge utan mycket till uttryck, även om Yakane förvisso inte är de stora minernas man.
Klassisk Conan av John Buscema & Alfredo Alcala
En sak som slår mig är att utförandet och framtoningen påminner en del om Conan Barbaren, vilket inte är konstigt eftersom Conans främsta tecknare John Buscema & Alfredo Alcala och deras stämningsfulla balans av ljus och skugga var en viktig inspirationskälla. Man måste dock konstatera att jag helt enkelt inte var tillräckligt bra tecknare för att få fram alla de nyanser och detaljer som skulle vara med.
Genom åren har olika förlagor för ett mer realistiskt utseende för Yakane övervägts, men förkastats. Nu var ett avgörande nödvändigt.
"The Rock" i "Scorpion King"
Och se, där fanns faktiskt någon som dykt upp sedan Yakane skapades och åtminstone delvis kunde användas för ett närmare betraktat och mer realistiskt utseende vilken kom närmare min inre bild. Denne osannolike någon var fribrottaren, numera skådisen Dwayne ”The Rock” Johnson.
Närbild Dwayne Johnsson "The Rock"
Jag fick vetskap om honom efter äventyrsfilmerna ”The Mummy Returns” och ”The Scorpion King” (sistnämnda kom, trots sin bristande kvalité också att inspirera ett annat utseende, i form av den vackra Kelly Hu – mer om det i framtiden). Dwaynes skådespelarinsats skall lämnas därhän, men han har ett säreget utseende och närvaro med sin blandning av polynesier och vit nordeuropéättling, och han kan vara både en tämligen hotfullt stor och kraftig karl, men också slappna av och verka sympatisk. Hans anletsdrag och överskridande etniska drag passade som inspiration för ett något modifierat och mer konsekvent utseende för Yakane.
Några tidiga utkast hjälpte till att skärpa tankarna, och en vidarebearbetning med blyerts och kol blev oväntat bra – jag byggde ut den med fler huvudpositioner till en komplett detaljstudie ur olika vinklar, som kan betraktas nedan.
Yakanes ansikte
I rent övermod försökte jag mig till och med på lite minspel – inte mitt forte kan man lugnt säga, och resultatet blev därefter. Roligast är den i nedre högra hörnet som skulle visa Yakane som ser rädd eller orolig ut men där han snarast ser ut att stå inför att få skäll av sin käresta, hehe. Den viktigaste skillnaden mellan Yakane och en vanlig man som Dwayne skall ligga runt ögonen, där den förres skall vara djupt liggande och ge ett hotfullt intryck. Ljuset noterades mer än vanligt – det är den som är nyckeln till hur Yakane skall verka skrämmande och omänsklig i vissa situationer. En annan sak är ärren på ansikte och hals, vilka ger en föraning till de än mer omfattande skadorna och ärrbildningarna på hela kroppen.
Det här är ett ansikte man kan jobba med – nu återstod det sista (och denna undersöknings huvudsak) – att förvandla skisserna för hela kroppen till en färdig studie.
←Föregående: ”Yakane -Redan de Gamla Grekerna”
Nästa del:”Yakane – Början på Slutet”→
En serie av betraktelser kring arbetet på att bestämma eller designa utseenden i bild – först ut är figuren Yakane, som aktualiserar en intressant fråga: hur skulle en riktigt kraftig och stark karl kunna se ut, utan anabola, gym och modern diet?
Detta är första delen i en serie om anatomiska studier och tecknande. Samtliga delar kan ses under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
Inför arbetet med storyboardsen aktualiserades en fråga som hängt med i åratal, nämligen hur flera av protagonisterna egentligen ser ut. Alltså själva, utan kläder, utrustning och diverse parafernalia. Ett fåtal är ordentligt designade, men många är bara beskrivna i text och en snabb skiss, med hänvisning till en verklig förlaga eller inspirationskälla. I takt med att bilderna på handlingen växte fram med ganska svagt stöd i tidigare skisser bestämdes det inför arbetet med kapitel 2 att påbörja ett parallellt projekt, nämligen en serie fristående designkoncept med fokus på olika figurers utseenden.
Yakane kroppstudie från 90-talet
Först ut är Yakane, den först beskrivna karaktären. Back in the days höll jag till godo med några mycket översiktliga egna skisser och bilder i serieteckningsstil. Inför det här projektet skulle han avbildas mer verklighetstroget, med blyerts och kol för god skuggning, närmare riktiga porträtt än en series stiliserade schablonutseenden. För sådan mer realistisk gestalting reser Yakane ett gäng intressant frågor med hänseende på etnicitet, kroppsform och relationen till det mänskligt möjliga. Det dominerande draget i Yakanes utseende är:
Det kan låta enkelt att bara rita och låta ovanstående bli som det vill, men vid närmare eftertanke – finns det någon som ser ut så, som man känner till? Inte jag i alla fall. Sålunda blev det till att utföra lite research. Kroppens form blev första anhalt.
Det vet väl alla hur en storbyggd och stark men ändå inte alltför vanskapt man ser ut? Njaaae, det är just det. Om man undersöker saken ser man att den bild många, i första vändan, har av en stark karl kan ha rätt lite med praktisk och fungerande styrka att göra. Inför arbetet med konceptdesignen synade jag de faktorer som styr hur en riktigt stark kropp skulle kunna se ut med ett vaksamt och problematiserande öga. Vad som framträdde var framför allt följande huvudkällor för en passande kroppsform: bodybuildare, styrkeatleter, militärer, utövare av vissa kampsporter och mångsidiga atleter & gymnaster. Från ett från början väldigt snävt fokus med inriktning enbart på mina bilder kom studierna av dessa tänkbara förlagor också att bidra till att, vid eftertanke, avslöja intressanta saker i synen på den manliga kroppen generellt.
Kroppsbyggare ställer upp sig
Först ut bodybuilding. För innebörden av bodybuilding se definitioner och lite fakta här.
Varför är bodybuildare relevanta för ett studium av en stark mans anatomi? Därför att vi alla är påverkade av medias bild, som delvis tagit till sig bodybuildningens och gymkulturens kroppssyn, som i sig förenar idéer om slankhet och synlighet för välutvecklade muskler till ett estetiskt ideal. Framför allt män har tagit till sig bodybuildingens styrande maxim, att målet för kroppsutvecklingen är stora svullna muskler som framträder så klart (eller ”definierat”) som möjligt med väl synliga blodådror och muskelfästen genom en starkt uttunnad hud. Som levande anatomiska planscher bygger bodybuildarna upp en kropp som samtidigt är avmagrad och har råstyrkans attribut, volym och tydlighet.
Det säger sig självt att detta utpräglat estetiska ideal, med en tendens till bristande förståelse för kroppens långsiktiga villkor, inte är speciellt fruktbart, utom möjligen som lisa för utövarnas självkänsla (vilket dock inte skall avfärdas utan vidare), och till gagn för gymägare och försäljare av diverse preparat som tillåter en att spänna musklerna hårdare och oftare -inklusive dopingpreparat, som grasserar inom den här träningsformen. Överdrifterna och bizarrerierna kommer följaktligen som ett brev på posten.
De värsta fallen avviker från mitt syfte och skall inte tas med här, de utgör typfall för ren och skär dysmorfofobi. Men redan en snubbe som denne till höger visar på poängen med att bodybuilding lösgör sig från alla praktiska, och även sina egna uttalade estetiska hänsyn, och gärna blir…något annat.
Bred Rygg -men hur Stark?
Poängen för mitt studiums syfte är att det här bara marginellt har med riktig styrka att göra, för att inte tala om uthållighet och förmåga att tillämpa dessa i skiftande situationer. Med all respekt för deras mål och syften är renodlade bodybuildare förvisso starka, men bara upp till en viss punkt och i en tämligen snäv mening. De kan röra på tunga vikter under väl avgränsade former. Men de kan inte hävda sig i tyngdlyftning eller någon annan sorts mer avancerad lyftning heller för den delen. De flesta av de största exemplaren kan knappt lyfta sin egen kropp ordentligt – mycket få kroppsbyggare klarar av att göra vad tex gymnaster regelmässigt gör, som att hålla sin kropp i rakt läge med usträckta armar hållande i romerska ringar. Be en renodlad bodybuildare dra sig snabbt uppför säg ett klätterrep, eller hoppa högt eller långt, och var beredd på att bli underväldigad.
Jag har ett stort och slött...öh, svärd
En annan sak med bäring här är att det ständiga avmagrandet för att se ”rippad” (så genomskinlig i huden) som möjligt leder till de konstigaste ät- och drickvanor som knappast skulle varit möjliga eller eftersträvansvärda i förmodern tid. Eller för de som har viktigare saker för sig, som ett ansträngande jobb att sköta, där musklerna i sig skulle komma till nytta. Det är en banal fantasi att tex tänka sig brandmän, som verkligen kan vara mycket starka, utan tillstymmelse till bukfett.
Icke desto mindre accepterar många numera utan vidare att manlig styrka porträtteras av en bodybuildare. Bodybuilding går i takt med tidens visuella kultur – det är intrycket, åsynen som är det viktigaste, inte substansen. Det är därför sönderdopade kroppsbyggare som Arnold Schwarzenegger et consortes får spela förhistoriska barbarer eller moderna elitsoldater på film, trots att verklighetens krigare med hälften så stora biceps skulle filea dem med sina bara händer och stapla benen i duschen.
Nej, renodlade bodybuildare som utgångsläge för den verkligt starke medeltidsmannen Yakane leder inte långt. Anblicken av styrka för anblickens egen skull lär inte vara det som präglar hans figur. Studiet av dessa är dock inte bortkastad, om inte annat så för att titta på muskler utan behov av en plansch (värdet av vilket inte skall underskattas). Jakten på den rena styrkans gestaltning fortsätter i nästa inlägg i denna serie – då skall vi titta på de starkaste go’a göbbarna – styrkeatleterna.
Nästa del, ”Yakane, stark som ett Lok?”→
Dags för en storyboard i mer vardaglig miljö, där befälhavare Yakane tar emot det kyrkliga sändebudet Mondenaga de Quiroga i sitt tält. Till skillnad från de flesta andra översiktsteckningar hittills fokuserar denna på personerna och deras interaktion snarare än på handling i en större miljö. Större vikt måste läggas på porträtten och ett mer dämpat kroppsspråk.
Jeremy Irons
Jack och Yakane har avbildats förr. Mondenaga de Quiroga är en ny karaktär i berättelsen, en munk utsänd av kyrkan för att förhandla med det östliga kejsardömet. Jag funderade länge och väl på hans utseende. Han måste utstråla en viss gravitas, samtidigt som han inte får vara för gammal, med tanke på den handling som följer och den auktoritet som han också axlar. Efter lång tids genomgång föll valet på Jeremy Irons. Hans utseende och utstrålning ligger väl i linje med Mondenaga-figurens behov: i själva verket ligger en av Jeremy Irons roller, den som jesuitpräst i den utmärkta filmen ”the Mission”, nära Mondenaga-karaktären med avseende på innehåll, handlande och inre väsen. Som framgår av bilden har han åldrats väl.
”The Mission” är för övrigt en viktig inspiration på många andra sätt. Det religiösa temat gjorde starkt intryck när jag såg den i de yngre tonåren, och inte bara Mondenaga- figuren utan den ännu viktigare karaktären Yvaine de Creres (inte avbildad här än) är inspirerade av rollfigurer i filmen. Det är också värt att nämna ”The Mission” för dess utsökta filmmusik, komponerad av den store mästaren Ennio Morricone och som i sig inspirerat flera scener i berättelsen. (Spotify-länk till The Mission Original Soundtrack finns här)
studie huva & kåpa
Den research som gjorts för medeltida kyrklig klädnad och som redogjorts för i andra storyboards (som t.ex. ”Kati inför Inkvisitionen”) gav basen för Mondenagas klädsel. Men ovanpå det skulle munken se ut som om denne varit på färd ett tag. Jag tog fram en redan gjord design för en resmantel (se bilden) och lade den ovanpå den klerikala klädseln. Jack och Yakane bär samma klädsel som i tidigare bilder från härlägret, dvs bysantinsk ringbrynja och tillhörande kringklädsel. Mest uppmärksamhet gavs åt Mondenagas och även Jacks porträtt, i den förres fall eftersom det dessutom fanns en bestämd förlaga som teckningen borde vara åtminstone lite lik.
Frågan om personernas positioner i rummet var det som krävde mest eftertanke när rekvisitan och utseendena bestämts. Och här blev bilden en nyttig övning i ”less is more”. Fantasy-och historisk målning är ofta operettartad, dramatisk och storvulen i sina gester – eller omvänt står bara personerna där, utan någon riktig relation till omgivningen. Här är idén dock av ett fångat ögonblick av ett mänskligt möte, vars personer måste relatera till varandra utan att se ut som om de strax skulle deklamera eller brista ut i sång… Nedan kan man se de olika stadierna av snurrande på den mentala kameran innan den rätta vinkeln framträdde.
Konceptidéer Yakane, Jack & Mondenaga
Slututförandet skedde i klassisk blyertskiss som tuschades med cross-hatch-teknik. Bilden skapades i två lager: dels personerna för sig, dels bakgrunden bestående av Yakanes tält, och sammanfogades i Photoshop. Den hopfogade bilden kan ses nedan.
Mondenaga i Yakanes befälstält
Ansiktsuttrycken är lågmälda, men blickar och framtoning borde passa för tillfället. Skalan var också viktig: de olika personernas storlek påverkar dels hur de ser på varandra och ger betraktaren en idé om den övergripande känslan i mötet. I sin hand håller Mondenaga en påvlig bulla, en skrift med en metallmedaljong som graverats med bilder på apostlarna Petrus och Paul (i detta fall deras motsvarigheter i berättelsen). Bakgrunden framstod för mitt inre som den hos en romersk befälhavares tält. Efter lite letande i den utmärkta TV-serien ”Masada”, om belägringen av den sista utposten för det judiska upproret 66-73 AD, fann jag några inventarier och detaljer som lika gärna kunde läggas in i en medeltida miljö. Dubbelörnen, symbolen för det bysantinska kejsardömet, fick ersätta den romerska Jupiterörnen. Efteråt renderades bilden i Photoshop, lite detaljer som tex Yakanes & Jacks ringbynja adderades och framför allt effekten av de olika ljuskällorna lades till. Resultatet kan ses nedan.
Mondenaga de Quiroga i Yakanes tält, m Jack
För att travestera ett gammalt talesätt om den amerikanska södern: Man kan ta en pojke från hans serietidningar, men man kan aldrig ta serietidningarna ur pojken…
Psykologer talar ibland om formativa upplevelser, sådant som gör stark intryck i ett tidigt skede i vår ungdom och förblir med oss för resten av livet, långt efter att upplevelsen inte längre är aktuell. Det kan vara utövandet av en sport, känslan av övergivenhet, en bok eller bild, ja många saker. En av mina många formativa upplevelser var serietidningar, och varje gång jag tar upp en penna påminns jag om dem, de ligger liksom inristade i bildseendet numera. Så när jag kommit till en puntk i min berättelse där en demon via en skön kvinnas åkallan steks av en brinnande ängel (det är sådant som händer…) så kom de referenserna omedelbart tillbaka, helt synligt.
Upplägget är som följer. En demonisk ande har besatt motsvarigheten till en mongolisk schaman eller böge, vid namn Kashar. Denne har slagits mot och övermannat berättelsens manlige huvudperson Yakane. Yakanes flickvän Katarina kommer till hans hjälp. Hon är djupt troende med ett särskilt band till Gud, och åkallar Herrens hjälp för att rädda sin älskade. Tillsammans med flera andra stormar hon ner mot nomadernas läger i bästa kavallerichock-stil, och där manifesterar sig Uriel, ”Guds Eld”, ovan dem. Den fruktansvärde Kashar får smaka på hela vidden av Guds Vrede. Men hur ser denna soppa ut?
Först är det Kashar. När jag först uppfann den figuren för mer än 15 år sedan plankade jag rakt av utseende och stil från The Kurgan, skurken i filmen Highlander, en av mina abslouta favoritrullar i Fantasygenren. Där kan vi snacka om ännu en referens som aldrig lämnar en – jag har sett filmen ett otal gånger och stulit, lånat och trixat med dess story vilt. Kurgan återkommer som referens till flera bilder.
Kurgan har en fantastisk rustning i början av filmen, med en dödskallehjälm som bara den borde få motståndare att tömma tarmen. Han sägs i filmen vara en kurgan (generiskt):
”An ancient people from the steppes of Russia. For amusement they tossed children into pits for hungry dogs to eat”.
Även om det där förstas är starkt förenklat och förvanskat (kurgan var namnet på gravhögar i Rysslands södra stäpper, oftast av indo-europeiskt ursprung) passade det med min bild av en ond mongol, och dessutom geografiskt riktigt eftersom de mongoler som förekommer i berättelsen här kommer från motsvarande Gyllene Horden, som behärskade Rysslands stäpper på 1300-talet.
Nåväl. När man 2009 skulle göra en mer genomtänkt och egen variant fanns Kurgan städse i bakgrunden. Men min historieindränkta hjärna måste förankra den i en mer seriös och genomtänkt bakgrund och kultur. De kulturella influenser som måste lyftas fram för Kashar måste ha koppling till mongolernas tankevärld, mythos och vardag.
Razorback – teckning John Byrne
Jag fick en idé om att anden som besatte Kashar och gav honom hans stora styrka och odödlighet skulle ge Kashar ett djuriskt, närmast bestialiskt utseende. Mongolerna trodde på djurandar och totems – den Vita Vargen, den Svarta Tjuren, det fanns flera. De fäste djurhudar och talismaner från totemdjuren på sina standard och kläder för att kanalisera deras styrka – mest berömt är kanske bruket av tugh, fanorna med yak -eller hästsvansar som symboliserade khanernas, härskarnas, makt. De djuren utgjorde basen för nomadernas liv och ansågs följaktligen ha magiska egenskaper.
Det var här serierna först började göra sig påminda. Min tanke kom nämligen ofrivilligt att gå till seriefiguren Razorback (Marvel). Denne var en bifigur som förekom i flera avsnitt av Spindelmannen och She-hulk under 80-talet. Som man kan se är Razorback inspirerad av det stora amerikanska vildsvinet, antagligen kallad ”rakknivsrygg” för den rad av stora och vassa borst som den företer på sin rygg. Det är hans utseende, stor med antydan till brutal och med det stora djurhuvudet som antagligen fick honom att dyka upp ur minnenas valv.
Supertung Mongolrustning med Metallfjäll
Härnäst var det övrig parafernalia. Kashar var tudjuternas ledare och måste således kläs i mongoliska kläder och rustningsdetaljer. Nomaders lamellskydd var oftast av läder, och endast generaler eller medlemmar av khanernas kesig, livvakt, bar längre brynjor eller större metallklädda skydd.
Tung Mongolisk Krigare & Häst
Såsom ledare kan dock Kashar ges en rustning av den tyngsta typ som mongolerna bar, som täcker såväl överkropp och även delvis armar och ben. Jag är väl bekant med utrustningen och en snabb kontrolltitt i mina arkiv gav lite fler detaljer, som bältet med långa metallstärkta band.
Med rustning och andra plagg väl täckta grunnade jag en del på hjälmen: förutom allt annat var jag inspirerad av de extravaganta Kabuto-hjälmarna som bars av japanska länsherrar (daimyo) under 1500-talet. De hade stora detaljer som horn, månskäror och annat. Till det kom att jag ville ha en slags hybrid mellan Kurgans dödshjälm och Razorbacks djuriska huvudbonad. Lösningen var förstås att ösa på med allt på en gång – en djurisk dödskalle med stora horn!
Teckningen gick snabbt att utföra, jag tog en gammal skiss på en stor och grov karl, satte ett demoniskt anlete på det och ritade detaljer, rustning och kläder direkt med fin tuschpenna. Själva bilden blev därefter, i en tydlig serietidningsstil. Men inte dum alls, och Kashar ser förhoppningsvis inte ut som någon man vill möta i en gränd en mörk natt .
Kashar
OK. Vi har vår demoniske skurk. Härnäst kommer hur själva bilden ska komponeras. Och hur tusan avbildar man ”Guds Eld?”
Shogun - James Clavell
[…] YouTube Twitter Facebook RSS Flöde ← First Times /Förstagånger: Alcohol Color Ma
[…] med i det set på 6 olika pennor som sändes mig för skapandet av den första bilden (se
I really like the detail and thought that went into this piece.
Wonderful Beauty ! "Ooh, oh, how many eyes have seen their dream?Oh, how many arms have felt their d
Om det rör sig om beställningar av bilder, immaterialrättsliga ärenden och annat anknutet till mater
hur kommer man i kontakt med dig?
Det är helt korrekt - de samtida romarna kopplade Hermes/Mercurius mer till Wotan/Oden. Jag gissar a
För övrigt har Hermes, även i sin esoteriska form Hermes Trismegistos (den trefalt mäktige) klara dr
Välkommen till min blogg, vars tema främst är visuella uttryck och skapande. Tidigare berördes också ofta andra teman såsom politik, religions- och samhällsdebatt.
Gillar (eller ogillar) du något, ge gärna feedback! Man kan sätta stjärnor ("Rate This") vid inläggen, "Gilla" längst ner vid inläggets slut. Och kommentera förstås - jag läser alla kommentarer så fort jag hinner.
/Pablo, alias Paulus Indomitus
För kontakt angående beställningar/
for inquiring about comissions, contact:
paulus.indomitus@gmail.com
Indomitus.blog 