Författararkiv: thefeatheredsnake
En Warhammer Rip-Off: Yakane som Kaela Mensha Khaine, ”Den blodhandade Guden”
En nostalgisk resa i mytologiska plagiat som gav upphov till min första riktiga målning.
Den Blodhandade Gudens Avatar i Warhammer 40 000
Ah, tiden den går så fort så fort, och aldrig vänder den åter…när jag spelade rollspel i arla min ungdoms gryning inspirerades jag av figurspelet Warhammer 40 000, som vid den tiden utökade sin mythos för att ge spelet mer djup och bakgrund. Games Workshops tidning ”White Dwarf” publicerade en artikel (nr 127, 1990) som handlade om eldars, dvs alvernas, krigsgud, coolast bland dem den tämligen onde Kaela Mensha Khaine, även kallad ”Den Blodhandade Guden” (Den utmärkte Jes Goodwin illustrerade) .
RIIIIIIIIPP! Sade det när jag oblygt bestämde mig för att planka denna lysande idé. Honom ska vi ha, yiiippi! Hastigt och lustigt gjorde Kaela språnget in till de egna äventyren, där dåvarande rollspelskaraktären Yakane fick bli bäraren av den blodhandade guden. Mycket skoj galenskaper och massakrer med den skogstokige Yakane/Kaela följde.
Efter några år övergick man från spelet till annat här i livet, men visionen av den blodsprutande guden förblev hos mig, och gav under 90-talets sista skälvande år upphov till en bild som växte till den första tavlan jag någonsin gjorde. Ämnad till Björn, Yakane-karaktärens skapare var den ett tack, på mitt undermåliga sätt, för år av inspiration och vänskap.
Mötesklotter med Yakane och Kaela
Det började som många gånger sedan och före som ett slags telefonklotter, utförd på ett minimalt anteckningsblock med en skräppenna under ett obeskrivligt trist möte… man kan fortfarande skönja loggan till den skurkaktiga banken som jag plågade en kort period, i ena hörnet av det lilla blad som det hela landade på. Jag fattade knappt vad jag gjorde, det skojades om att det föreställde cheferna eller något, och den hamnade bland en bunt andra papper. Ett par månader senare trillade bilden ner när jag öppnade en mapp.
Vad i…nu slog det mig att jag ritat den gamle onde Kaela och Yakane, som iklädde sig gudens gestalt genom att dra på sig en rustning med en demonisk mask…
”Vore det inte kul om…?”
Skulle man inte kunna städa upp den där bilden lite? Jag hade precis börjat fuska med Photoshop, och tog det som en slags övning. I bakhuvudet tänkte jag att man skulle kanske kunna göra något av det där sedan. Jag hade då inte ritat något seriöst på flera år. Men idén slog rot, och jag bestämde mig för att göra det för någon annan. Så kunde stenen sakta sättas i rullning.
Yakane och Kaela - lätt putsad
Idag är jag rätt tacksam för mina modesta skills i photoshop, och upptäcker ständigt nya spännande trick. Men då kunde man knappt dra ett streck och allt tog sååååååååå lång tid. Under städningen av bilden upptäckte jag dock några av mina favvofunktioner än idag: ”Burn” och ”Dodge”-verktyget som skapar mörkare eller ljusare partier, och jag fick lite häng på transparenser och ljuseffekter också… Fan va cooolt tänkte jag, med den tursamme nybörjarens hybris. Vi bränner på! Lets paint this motherfucker!
Lager. Photoshop handlar mer än något annat om lager. Men jag behärskade inte lager för tre öre. Istället för att låta saker och ting framträda genom lagren och använda transparans och andra subtila medel målade och tecknade jag varje punkt med de enklaste av penslar, varje streck som om det vore en duk. Fast inuti den mäktiga burken. Med ett magiskt sudd. Jag visste inte ens hur upplösning fungerade – jag visste typ att ”Öööööh högt e typ bra” så jag skapade en monstrositet på 1200 dpi som om den tryckts ut i normal magasinupplösning hade kunnat användas för att svepa in Stadshuset. Min stackars dator gnydde som en piskad babian över en fil som var dubbelt så stor som primärminnet, och när man tryckte på ”save” kunde man ta en kaffe innan den var färdig. Och så vidare och så vidare.
Sådant kan bara sluta på ett sätt. Den oundvikliga katastrofen hägrade. Något måste ha hänt med sparandet av filen under något tillfälle, för hårddisken sa en dag att nu tyyyar jag inte med det längre. Den drog. Och tog bilden med sig. Och allt annat på disken också.
”Tur att man har en backup”
My ass. Uppenbarligen hade felet som uppstått följt med dit, för kopian var också korrupt. Den gick att öppna, men bara i BMP-format, det allra enklaste enkla. Alla lager var åt fanders, alla effekter i Hades. Otaliga timmars jobb. Ett smärre sammanbrott, djupa betraktelser av flaskan och en tårdrypande ursäkt för förseningen – sen var det bara att resa sig igen. Som vanligt blev en hel del saker bättre andra gången, och ett visst hatiskt fokus infinner sig. Själva stilen för bilden är förstås hopplöst primitiv och ojämn – en snabbtuschad skiss som färglagts, en slags nybörjarserieteckning. Det är en ödets ironi att just färgen dock lyfte bilden från klotterstadiet. Yakane i förgrunden blev mindre bra i sina detaljer – jag lyckades aldrig få till perspektivet och skuggorna på hans ansikte, och mitt grova användande av ”bränn”-verktyget syns tydligt på manteln . Men den glödande figuren av Kaela i bakgrunden blev anslåend och vissa detaljer, som hjälmen och dess man inte illa, inte illa alls – speciellt med tanke på att allt är direktmålat utan några specialeffekter utom bränning.
Yakane och Kaela Mensha Khaine -färglagd
Utgången blev trots allt inte helt fiaskobetonad. Med hjälp av det proffsigaste printjobb jag någonsin varit med om (tack går till Pontus Plaahn) blev bilden möjlig att printa ut i A2 och monterades för överlämnande till Björn. All drama till trots en slags begynnelse, med ett passande motiv också. Sanningen är dess 10-årsjubileum har fått mig att fundera på en omstart…
Konstnärliga källor del 1 – Bysans & den Ortodoxa Världen
En konsthistorisk betraktelse.Hur ritar man scener, klädnader eller porträtt som verklighetstroget avbildar något som hörde hemma för 700 år sedan?
Ah, den historiska illustratörens dilemma. Under de många ritseanserna för koncept, porträtt och storyboards har jag mer och mer kommit att använda urkunder från den tidsperiod jag vill avbilda för historisk autencitet och också för att kunna göra min egen tolkning och inte vara så beroende av sekundära källor. Problemet med äldre konst är dock att bildframställningen under tiden 1200-1400, som är mitt primära fokus, är långt ifrån så realistisk och detaljerad som man (iaf som nutida illustratör) skulle vilja. Det här gäller i hela världen. Det krävs en hel del research och specialkunskaper för att tolka de teckningar och målningar som kommer till oss genom århundradena. Det är lärorikt, och skapar en mycket starkare känsla för det som studeras, men leder också till mycket upprepningar och en växande hög av hänvisningar.
- Studier av medeltida klädedräkter från urkunder, tidigt 1990-tal
I en serie inlägg kommer jag därför att göra mycket översiktligt sammanställningar av mina konsthistoriska funderingar, främst med sikte på avbildning av personer, tillsammans med vissa egna bilder och skisser för att visa på resultaten, sådana de nu ter sig.
Den Bysantinskt-Ortodoxa Världen
Min exposé börjar i den Ortodoxa världen, helt enkelt eftersom jag befinner mig där i min berättelse och håller på med en hel serie Storyboards och design av byggnader och utseenden från främst det medeltida Grekland och Serbien.
Min Karta av den Ortodoxa Världen ca 1300 EKr
”Den ortodoxa världen” skall här förstås kulturellt: det är de länder eller riken där den östliga, ortodoxa kyrkan var dominerande under en formativ period, och med stöd av statsmakten kunde sätta en avgörande prägel på det kulturella, artistiska livet fram till min studerade period. Som framgår av kartan ovan innefattar detta såväl Balkanländerna som Ryssland, Vitryssland, och stora delar av Ukraina och nuvarande Turkiet liksom Georgien.
- Koptisk Ikon från 1100-talet, Sinai
Däremot hamnar de anrika ortodoxa kristna kommuniteterna i tex Egypten och Syrien utanför, helt enkelt eftersom deras kulturella genomslag kom att underordnas det Islamiska kalifatet, som tog makten över de regionerna på 600-talet. Deras artistiska nivå var ingalunda låg – men man förblev i större utsträckning än i väst under de konventioner som rådde fram till kalifatets intåg, och vad ny inspiration fanns kom oftast från den bysantinska världen och kunde utan statsmaktens stöd inte blomma ut på samma sätt som i väst (se exempel). Resurser och makt, om nu någon tvivlade på det, ingriper också över andens och konstens liv, som Marx skulle ha sagt.
- Mosaik Sista Nattvarden Ravenna, 560 AD
Den artistiska region som ligger i fokus här är alltså liktydigt med den bysantinska, starkt centrerad kring Konstantinopel, ”det Nya Rom”, och i religiöst och kulturellt hänseende underordnade den bysantinska kyrkan och dess ”ekumeniske” patriark. Bysantinarna själva kallade därför dessa regioner för sin oikomene, sin samfällighet, ett namn som var intimt förknippat med de områden där det grekiska språket och grekisk kultur hade starkt inflytande. Det är ett delvis ironiskt faktum att denna kultursfär överlappade de regioner varifrån det antika idealet att realistiskt avbilda kroppen i framför allt skulptur men också mosaik sprang fram århundradena före vår tideräkning.
Under medeltiden kom dock dessa ideal att påtagligt hamna i skymundan, och mer asketiska och kroppsfientliga uppfattningar att råda. Kyrkan, den största mecenaten (vem annars) uppmuntrade inte till avbildningar av otäckta realistiska och tilltalande kroppar – den har som bekant en svårt neurotisk syn på den mänskliga kroppen…och själen…och, äsch strunt i det. Kanske lika viktig var att den publika konsten under senantiken kom att dras mot större formalism och tryck på en hiararkisk världsbild. Den ortodoxa kyrkan, som kom att fusioneras med kejsarmakten, tog upp dessa teman och gav dem en andlig och därmed konstnärlig sanktion. Andra religio-politiska utvecklingar, tex Ikonoklasmen, kom också att spela in. Resultatet var hursomhelst att bildframställningen blev ritualiserad och avlägsnade sig från realistiskt avbildande – det estetiska idealet tog fokus på andra kvalitéer.
- Kejsarinnan Theodora med följe, 600-talet Ravenna
- Bysantinsk Hovdräkt för Yakane
Denna trend är mycket tydlig i rörelsen från senantikt till senare bysantinskt måleri, dvs från västroms fall till runt tiden för korstågen (ca 500-1100). Se ovan för ett berömt och stilbildande exempel, 600-talsmosaikerna i det bysantinska Ravenna (i Italien) som framställer den berömda kejsarinnan Theodora och hennes följe under östroms första storhetstid, och som ofta används som urkund för att rita bysantinare – så även av mig (se bild till höger). Men poängen här är den mycket tydliga sammansmältningen av ikonografiska, för liturgiska och för kyrkliga ändamål avsedda perspektiv, och kejserliga maktprojicerande syften för konsten. Denna stil kom att ange färdriktningen för den mesta bildsframställningen i den ortodoxa oikomene, som under nästan 1000 år kom att domineras av dessa ideal för avbildning.
Ikon i Nerezi vid Skopje, ca 1164
Över 600 år senare bestod många av de bysantinska huvuddragen, som framgår av de senare exemplen här. Från Kapetianana på Kreta (1401), till Chora-kyrkan i Istanbul från åren 1315-1320, den ryske mästaren Michael Rublev från 1400-talet, till serbisk kyrkomålning från 1300-talet- överallt är färger, symbolik och komposition omsorgsfullt utförda.
Kristi Dop, Kreta 1401
Men någon realism ifråga om person- och kroppsframställning är det dock inte tal om, inte ens i fallet där Kristus framställs naken inför sitt dop eller efter nertagningen från korset. Det vi betraktar är idealiserade, schematiska kroppar, inte verklighetstrogna i en modern mening. Figurerna är platta, saknar rondör, och utsträckta på längden.
Figurerna målas draperade i färggranna tyger vars klädveck och mantelfall är detaljerat markerade och utförda – men även här är det som symboler för kläder, och inte för att visa på hur tyger verkligen omsluter och veckas av den underliggande kroppen. Kläderna har ingen tyngd, de hänger inte på kroppen med en egen form som påverkar hur de sträcks.
Romersk-bysantinsk toga, tuschstudie
Så hur vackra målningarna än är måste man när frågan uppstår hur en toga verkligen faller och lägger sig runt kroppen också kika någon annanstans. Se exemplet till höger, där ett lakan draperad runt kroppen fick ge lite vägledning, tillsammans med några klassiska bilder från romantiken.
St: Prokop, Serbien 1300-tal
Turligt nog måste även det schematiska i någon mening baseras på en verklig förlaga. Så betraktat ger många av målningarna, t.ex. de serbiska 1300-talsmuralerna av krigiska helgon som St:Prokop och St:Nikita oss värdefulla tips om samtida utrustning och klädedräkt trots sin idealiserade karaktär. Jag använde mig av dem t.ex. när jag designade min sagokaraktär Yakanes bysantinska utrustning, mantel och andra detaljer (I Storyboard ”Yakane & Jack inför Slaget om Arbine”) och andra studier.
Detalj ur Storyboarden "Yakane & Jack Inför slaget om Arbine"
Man måste komma ihåg att den långt drivna idealiseringen gör det än mer ängeläget att dubbelkolla med andra källor, om det så går. Ofta framställs t.ex. krigsmunderingar med ett öga på en slags konvention av ”hjälte-utrustning” av äldre snitt.
Bysantinsk klänning m dok
En liten utvikning: detta är inget konstigt och något som har många moderna motsvarigheter – man kan jämföra med den impuls som får samtida actionhjältar i krigsfilmer att sträcka sig efter och framställas skjutande med pistol, något som i verkligheten sker ytterst sällan i krig. Den estetiska konvention som verkar styrande hos oss i detta fall är den från westernfilmer tagna duellen, som är dramatisk, men numera knappast realistisk.
Som synes kan man alltså utgå från urkunder och samtida verk, men man måste själv göra läxan ifråga om realism och med sin egen kunskap om anatomi och skuggning vara beredd att tolka verken. Se tex. en studie av en bysantinsk klänning utförd med kolpennor. Liksom de bysantinska förlagorna är den väldigt vertikal, med lodräta veck och linjer, men förhoppningsvis med lite mer känsla för att det sitter en kropp under klädnaden och med en viss konsekvens för hur kläderna faller.
Bysantinsk Dräkt
Ofta behövs inte mycket – se t.ex en skiss av en bysantinsk lägre ämbetsman eller adjutant, där mitt bidrag förutom en vettig skuggning var små detaljer som knappar, ett midjeband och en mer fyllig figur för bäraren. Förhoppningsvis är förlagans tidskorrekta plagg och det fina mönstret på det (bysantinarnas plagg var ofta mycket vackert och fint vävda) kvar och ger en korrekt bild av ett plagg under perioden.
En brasklapp är dock på sin plats – Man bör notera att även det kyrkliga måleriet i Bysans och bland dess adepter också gick igenom en utveckling. En av de intressanta sakerna med min studerade period är att muralmålning och ikonografi genomgick en pånyttfödelse undet den palaiologiska dynastin (1261-1453). Traditionell bysantinsk målning var mycket stram och återhållsam med känslor, och figurerna stod verkligen såsom huggna i sten. Senare konstverk kom däremot att få ett starkare känslomässigt innehåll och realism i det hänseendet i riktning mot mer uttrycksfull, inte så stram framställning, och en omsorg om detaljer som skänker ökad realism åt bilderna även inom ramen för ikonisk konvention. Se tex nertagningen från korset i Skopje ovan, och detaljerna från Chora-kyrkan nedan, utförda runt 1400.
- Mosaik, Chora-kyrkan (nu Kahriye-moskén) 1315-1320
Nedan kan man skissera ut själva processen ser ut från ikon eller förlaga till egna bilder som kan användas och tex stoppas in i storyboards:
St: Nikita, Serbien 1300-tal
1. Först gör man några enkla utkast av själva plaggen och utrustningen. På det här stadiet är inte realism ännu syftet, utan man försöker få ordning på vad den vackra mosaiken eller ikonen egentligen avbildar. Se tex nedanstånde sammanställning av karaktäristiska bysantinska trupper, som är baserad på urkunder från alla möjliga håll, bland dem tex serbiska väggmålningar (se till höger). Många olika truppslag är med, från en väring längst ut till vänster, en kejserlig familjemedlem, officerare, diverse infanterister Scutatoi, pselloi mfl.) och kavallerister (tagmatiker, kleriobanion mfl) osv. Idén är här att renodla den enklaste idén av vilka rustningstyper och utrustning de kan tänkas ha. Många av de här grundtyperna har sedermera dykt upp i flera storyboards
Studier bysantinska krigare
- Bysantinska soldater
2. Man tar några av exemplen ovan och fyller ut dem och ger dem lite kött på benen, skuggning med mera. I det här stadiet kan kan lösa vissa problem med detaljer som hur kläder med mera egentligen sitter, veck, snörningar, osv, genom att titta på exempelvis rekosntruktioner eller arkeoogiska fynd (se nedan). Man kan använda vilken teknik som helst som ger skuggning – se t.ex. dessa till höger, gjorda med tuschpenslar. På det här stadiet kan man utgå från de här teckningarna och använda dem så förlagor för tex storyboards eller större teckningar.
Bysantinsk hjälm
3. Man kan slutligen göra en detaljskiss från en ikon mer färdig med annan teknik, som jag gjorde för en av de äldsta sådana bilderna för ca 18 år sedan för ett annat syfte, men som också utgick från bysantinska urkunder – en östromersk centurion ritad med kolpenna. Idag skulle jag nog lägga på honom en tunika under fjällbrynjan – just studier av bilder sedan dess visar att efter 300-talet bar romerska-bysantinska soldater oftast långärmat. Det visste jag inte då. Men det visar hur man aldrig kan lära nog och att källorna är tillräckligt goda och talrika för att ge en alltmer exakt och detaljerad insyn i denna intressanta tidsperiod. Nästa steg vore att färglägga en sådan bild och om möjligt hålla sig till det färgschema som bästa bysantinska målningarna använder. Ett sådan projekt är för närvarande under utförande, och kommer att återkommas till i eget inlägg.
En romersk-bysantinsk Centurion i Judéen
Nästa post i denna serie kommer att hamna om en svårare nöt att knäcka ifråga om urkunder som bas för tecknande – den islamiska världen.
Till nästa del ”Den Islamiska Världen del 1″→
Han HAR verkligen länge vandrat vid ens sida…
Lite Dödsnostalgi såhär dagen för tidsbytet
När jag arkiverade filer efter arbetet med bilden på Liemannen (https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/10/22/jag-ar-doden-och-jag-har-lange-vandrat-oh-jag-menar-ridit-vid-din-sida/) snubblade jag över den här blyertsteckningen, som jag enligt påskriften gjorde 1987 – vid 13 års ålder.
Lieman från 1987
Uppenbarligen har jag inte rört mig långt sedan dess ifråga om motiv… och varför skulle man? Döden är och kommer alltid vara en tung lirare. Jag inbillar mig dock att det iaf gjorts vissa framsteg ifråga om ritstil för veck och skuggor på kläderna. De lite planlösa strecken för att visa på det där av årgång 87 är en barnklassiker – man hade lärt sig att kläder ger veck, men hur och i vilken relation och riktning från varandra var inte heeelt hundraprocentigt… Och kåpan ser ut att…blöda? Hur tänkte jag där? Var det meningen att det skulle vara gamla spår efter banesår? Ketchupfläckar? Ack det är förlorat i tidens dimmor… Men själva dödsskallen var faktiskt inte dum alls, jag tycker mig minnas att jag ritade den från ett sådant där luktsudd som var så populärt på 80-talet… En gul dödsskalle.
Som jag bäst tänkte på detta kastade för övrigt spellistans vindlande serpentin ut följande låt – det var bara FÖR mycket.
”Die, by my hand /I creep across the land /killing firstborn man…”
Hehehe – var det ödet? Eller bara att låtlistan inte är så lång? Kul var det iaf… den där låten är ju från ”Ride the Lightning” 1984 och föregår alltså bilden med några år, men är ändå från rätt epok eller vad man ska säga…
Som synes tog mig återseendet en bit tillbaka till förflutenhetens landskap. Vilket är passande en dag som denna när man faktiskt bokstavligen kliver tillbaka i tiden. Det där är alltid en konstig känsla, när man stiger upp, äter sin frukost och förvånat konstaterar att ”tjena vad tidigt det var” när man sätter på datorn. En aldrig så liten avkoppling från herren – eller är det frun?- på bilden, han/hon kommer nog få fatt i en till slut, även om det idag lite snopet blev till att bevista hur alla synbarligen fick en timme till att leva.
”Jag tar dem på våren när de är brunstiga och druckna av solljuset och minst anar det” skrockar han/hon, med lien över axeln och unnar sig själv en timmes V & Å, till tonerna av Metallica.
Jag är Döden, och jag har länge vandrat…öh, jag menar ridit…vid din sida
Om en teckning av Liemannen, som leder till en ritt genom några historiska representationer av döden.
Idén kom till mig för ett år sedan när min gode vän Johan, utsänd och förvisad av vårt konungsliga Maj:t till lapphelvetet för att underkuva infödingarna (läs: jobbar på länsstyrelsen i Hälsingland) berättade att han gick en kurs i att slå med lie, vilken konst har hamnat i en viss dekadens i vårt moderna jordbruk (Lieslagen mark ger tydligen bättre ängsmarker med tanke på biologisk mångfald).
Tanken var förstås: Johan är den moderne Liemannen!
Plastinicerad häst & ryttare
I samband med det här hade jag tittat på bilder av de inplastade lik som tillverkas av Günther von Hagens i Haidelberg i studiesyfte, där döda kroppar i olika stadium av genomskärning bevaras genom en process kallad plastination. Det finns en hästkropp som sådeles inplastats, med huden borttagen och alla musklerna synliga.
Vore det inte kul om…
Den där bilden plus Johans märkliga aktiviteter inspirerade mig till en ridande dödsgestalt, med en stor lie på en häst halvvägs in i förruttnelse. Jag utgick från fotot till vänster men skalade bort mycket av hästens kött som fick hänga som sjok på ett mer exponerat skelett. Döden ritades traditionellt som ett skelett i en kåpa – fast en ljus, istället för den mörka som är norm. Den första tuschteckningen, direkt ifylld på blyertsskissen, kom ganska lätt och kan skådas nedan.
Liemannen på sin dödsspringare
Nu ville jag gärna gå vidare och lovade Johan att inkomma med en mer fullständig bild. Men hur skulle en sådan se ut? Här kom effekterna av beslutsångest och ”too much information” att åter göra det svårt för mig… för det fanns ju oändliga variationer på dödstemat. Även om jag parkerade mitt sinne där det iofs alltid vilar upp sig, på högmedeltiden, så var döden i sig en egen genre under den epoken, avbildad och representerad in absurdum inom ramen för olika traditionella motiv, alla med sina pros & cons…
Dödens ryttare vid domedagen, Tyskt 1300-tal
Den enklaste varianten skulle kunna vara döden som likt en slåttermaskin hackar sig fram genom de levande, som i en domedagsbild från 1300-talets Köln. Inte så subtilt kanske, men med mycket action.
En annan liknande idé var mer kittlande och litet inspirerad av medeltida föreställningar om döden som red fram osynlig och liksom spred farsot och död omkring sig – jag såg framför mig scener som i Stephen Kings ”Pestens tid”, med tusentals döda liggande runt en obevekligt framridande lieman. Det finns en berömd 1400-talsfresk i Palermo som jag såg i en bok i tonåren som låg och malde och hade kunnat bli något – se nedan. Det kan inte undgå att framkalla ett leende, och säger något om folks berättigade agg under den tiden, att de som först ligger döda under Dödens fötter är religionens företrädare, interfolierade med en och annan furste med krona på sig. To hell with them.
Trionfo della morte - Döden spränger fram i sengotisk målning 1446
Men vid närmare eftertanke skulle motivet inte passa ihop med den teckning som redan förelåg, där döden är lite av stjärnan, huvudpersonen. En massakrerande död skulle obönhörligen bli en slags bifigur i sin egen show – intresset skulle dras mot de döda eller dödende eller bedjande runt dödsskepnaden. Det var ju inte meningen. Döden med sin lie skulle ju vara the shit här. (Idén kan dock kanske kombineras med skorpionlejonen från Apokalypsen som jag håller på med…)
Dödsdans efter senmedeltida träsnitt
Ett tag riktade jag uppmärksamheten till det populära motivet dance macabre, medeltida avbildningar av en dödsdans, som blev en vouge efter Digerdöden. Men de slog inte riktigt an rätt ton för en ridande död, och har ens lags humoristisk udd som väl kanske inte riktigt var min avsikt.
Jag funderade vidare på en variant på apokalyptisk scen, där Döden infogades i en tablå med apokalypsens fyra ryttare – jag höll på att rita några av domedagsmonstren från Johannes uppenbarelse och hade det färskt i minnet. Men det var inte riktigt heller, då skulle Dödens centralitet i bilden undermineras och temat förskjutas för mycket.
Jag lade ett tag bilden åt sidan då idéerna till helhet dök upp och förkastades. Men till slut kom, tack vare Umberto Ecco och hans utmärkta bok ”Om Fulhet”, ännu en av mina gamla favoritmålningar till hjälp: Pieter Brueghels ”Dödens triumf” från 1562. Den skildrar stunden då de döda kommer för att göra upp räkningen en gång för alla. Döden som en framstormande här, som drabbar de levande med det oundvikliga slutet. Varken kungar, påvar, kvinnor och män kan motstå den.
Pieter Brueghel "Dödens Triumf"
Detta är en av historiens stora tavlor, avskräckande i sin mästerliga mångfald. Idén om en armé av döda förblev med mig, och jag funderade på en slags prequel till den. Vad om döden red fram på sin springare för att väcka just den här av döda som tavlan visar? Jag ritade fler varianter av skelett i olika stadium av uppvaknande, några samlade, några nyss uppstigna från myllan. Teckningarna kom till endast mycket långsamt och gradvis, med influenser från flera olika håll. Jag ritade då och då nya delar som sedan kom att hamna i olika lager på bilden, vars montering och färgläggning tycktes ödesbestämd att ske i Photoshop, fast i slow-motion. De tuschade teckningarna i min vanliga semi-serietidningsstil droppade således in enligt nedan:
- Döden på dödshäst -ett lager
- Grupper av marscherande skelett mitt i bilden -ett lager
- Skelett som reser sig från marken längst fram i bilden -ett lager
- En gam smög sin in (?) -ett lager;
- Markplan till bilden – ett lager
- Rök och dimma – ett lager
- Och sist att falla på plats blev ett utkast för bakgrunden – en dramatiskt sjuklig måne på en nattsvart himmel blev valet.
Och sålunda kom dagen då allt skulle fogas samman och färgläggas. Jag utgick från starka kulörer i egna färglager under varje tecknat lager, direkt blandade i varje plan med mjuka penslar, och sedan gradvis avmattade.
Liemannen rider fram och kallar de döda till strid.
Jag tog till ett av mina vanliga knep för att binda samman bildens element och samtidigt skapa en mystisk känsla – dimsjok och rökridåer. Som en dis som förebådar och väcker de döda till uppstigande utgår den från Döden, omvärver skeletthären runt centralfiguren men anknyter också till den sjukliga dimvärvda himlen i bakgrunden. Bakgrunden anknyter till Döden också genom att jag målade dödsskelettet svagt grönaktigt, likt den grönaktiga corona som omger den ”onda månen” i bakgrunden. Rendering i Photoshop användes för att lägga på ljuseffekter, och en slags aura runt döden och hans häst. Samt förstås för att skapa genomskinligheten i dimmorna.
Jag är lite nöjd. Det ser ut som ett småcoolt serietidningsomslag. Dock så måste jag jobba på mitt ruttnande kött, det blev faktiskt inte speciellt anslående på hästen – den uppstigande handen i förgrunden har bättre ”sönderfallande zombie”-känsla. Och så här i efterhand slog det mig att man kunde uppnått en ytterligare effekt om man framställt dödsarmén mitt i vintern, uppstigande genom ett vitt snötäcke. Så mycket knas, så litet tid.
Jaja, jag hoppas iaf att Johan gillar den, för idag leverar jag den sent omsider personligen till honom uppe hos skogstrollen.
En kort återblick… på Stockholmsarenan
Spaden är numera fast förankrad i jorden och bygget av den nya Stockholmsarenan vid Globenområdet i full gång sedan förra inlägget om arenabyggen i Stockholm.
Stockholmsarenan Flygbild
Här skall jag inte ironisera om kontrasten mellan Hammarbys förmåga att få en juste och respektabel fotbollsplan och deras prestationer på just… ja planen. Utan slå an en positiv ton, och nöjt konstatera att det hela fortlöper enligt plan, och att bygget också kan följas och studeras på ett föredömligt sätt, Bajen har t.o.m. haft den goda smaken att ordna med en egen blogg av det pågående arbetet, vilken kan beses här. Ännu är platsen dock främst ett hål i marken, och senast jag kollade skulle man börja lägga grunden. Ännu får vi vänta på den stora visionen ovan.
- Say What?
Det som fick mig att hoppa till och göra en liten återblick var dock en annan sak – när jag studerade sidan ”The Stadium Guide” om pågående och befintliga arenor av vikt runtom i Europa, så snubblade jag på några märkligt kontrafaktiska, för att inte säga felaktiga, bilder av den framtida arenan.
Eller?
Vore jag konspiratorisk á la fotbollsfans skulle jag börja svettas och undra: är det så här arenan verkligen kommer att se ut? Har Hammarby och staden endast bedrivit ett märkligt dubbelspel i syfte att lura i oss att den nya arenan är mer spejsad än den faktiskt blir? Är det ett sabotage från avundsjuka djurgårdare/AIK:are/Brommapojkar som inte unnar andra Stockholmslag vad de själva inte får? Eller är det månne bara ren inkompetens från någons sida som gör att olika bilder på den pågående stadion cirkulerar?
OK, inte så illa från markplanet...
Personligen föredrar jag den officiella versionen (nedan) vida bättre än den närmast med våld påbultade fyrkant som the Stadium Guide företer på sin sida. Den bär stark prägel att vara en mycket tidig spekulation, ett av de tidigaste projektutkasten för hur arenan skulle se ut. En spekulation av någon som inte hittat kurvfunktionen till sitt CAD-program. Som symbol för ett modernt, återupprättat Hammarby duger det inte riktigt. Inte för att det förslag som verkligen byggs (eller?) är otroligt fantastiskt – men det är iaf nytt och annorlunda och ser inte ut som allt annat runt omkring.
...men det här är mycket bättre.
Som en lustig bagatell var det ju iaf lite kul. Men det finns, tror jag, ett litet beskt piller därunder. Om Sverige och våra klubblag vore det minsta framträdande som fotbollsnation skulle The Stadium Guide aldrig slarva så med uppdateringen för vad som trots allt är byggandet av en betydande fotbollsfacilitet. Men så är det inte. Detta är ett av följderna av att ligga i gärsgården – folk bryr sig inte om att hålla sig á jour och ha rätt info om en. Sverige eller Schweiz? Fyrkant eller oval? Who gives a crap? tänker fotbollsvärlden. Det skulle de aldrig göra om Portugal, eller Belgien, två med oss jämstora länder. Det är dystert, och borde föranleda uppryckning. Man kan ju hysa den fromma förhoppningen att, när Bajen väl intar sin nya plan, de skall spela så att de sätter den på kartan, och visar sig värdiga den investering som det offentliga – dvs i förlängning vi skattebetalare gjort (via försäljning av byggrätter på platsen till förmån för arenan).
————————————————-
Ett Ord kan också säga mer än mången bild…
”BLÖJMÅN”
Häromdagen följde jag med och handlade kläder till min systerdotter, den oförlikneliga Alma. Efteråt var vi, min alltid kloka syster och jag, lätt undrande och perplexa över hur det kunde vara så att kläder, speciellt byxor, för treåringar kunde skilja så mycket i storlek trots att de på etiketten borde vara samma. En del är jättestora över höften oavsett benlängd, en del var det inte. Min syster trevade i bara en sekund och halade sedan fram att lysande uttryck för att beskriva den styrande faktorn. Blöjmån.
Byxor för småbarn har förstås ett behov av mer plats kring rumpan för blöjan. Kruxet blir vid vilken storlek man lämnar detta och börjar sy upp kläderna mer raka. 98? 104? Det verkar helt godtyckligt, och skapar ett behov av mycket testande och kollande som springglada små sötnosar kanske inte alltid tycker är så roligt.
Ett roligt ord var det i alla fall, som jag tycker sätter fingret på ett som synes rätt sammansatt faktum. Jag hade aldrig hört det förr, och en snabb titt på google gav bara 9 träffar, inga av vilka var i annonser eller redaktionella texter, utan bara på fora. Det är ingenting, det betyder att det knappast är så etablerat att man kan ha hört det via reklam eller andra kommersiella masskommunikationer.
Jag kan tänka mig att blöjmån skulle kunna växa, och få andra användningsområden. Min onda hjärna kommer omedelbart på att det skulle kunna användas för att trakassera folk med stora rumpor, och ett tillhörande behov av vida byxor. Vi får hoppas att det stannar där det är nu, ett kul litet ord för föräldrar och deras småttingar…
"Men Maaaamma! Jag HAR ju inte blöja längre!"
Studier i Anatomi & Utseende: Yakane Början på Slutet 2
Det var dags att börja runda av denna rendesvouz i anatomins och historiens gränsland. Studierna av starka män, skador och karlar i rörelse kunde slutligen sammanfattas i ett litet collage med ett urval av mer exakta skisser av Yakane i olika positioner.
Detta är den sjätte delen av studier i Anatomi för design av en fiktiv figur. Den och de tidigare delarna kan studeras i den sammanfattande tråden ”Studier i Anatomi & Utseende: Yakane”.
De här mer behandlade skisserna är gjorda med kol och mjuk blyerts, och ärr och tatueringar pålagda med photoshops ritverktyg efter montering. Anledningen var att jag ville bruka Photoshops warp-verktyg för att linda text och ärr runt kroppens böjar och dalar. Redan på skisstadiet lade jag på viss rendering på ärren som fick skuggor och krackelering och ritades i färg för ökad tydlighet. Det här skapar en obalans eftersom själva kroppsteckningarna är väldigt lite behandlade. Jag har i princip bara ändrat lite på kurvan för svart-vit balans för att kompensera för inscanningens effekter, rensat från koldamm i bakgrunden och jämnat till konturerna. Men i övrigt är bilderna fortfarande enkla blyertsskisser och man ser tydligt koldamm, suddskuggor och enskilda pennstreck.
Yakane Skisscollage med Ärr & Tatueringar
På det här stadiet kan man börja se om målsättningarna med studien har uppnåtts. Yakane skall som som sagts vara stark. Riktigt stark, och storväxt, men inte klumpig. Massiv men ändå rörlig och smidig. Hans styrka är manifest, men inte i ballonglika muskler av steroidursprung. Hans kropp skall inte vara de perfekta proportionernas och det skönas fanbärare trots sin duglighet. När jag visade de första skisserna för kvinnor sade de flesta att han ”såg ut som en apa”. Det gör han förhoppningsvis inte längre, men särdrag som stora händer, en ganska tjock hals osv. och alla tecken på de svåra umbäranden han har fått utstå gör honom ändå något grobianaktig. Men det är bra. Yakane är verkligen ingen Adonis, men förhoppningsvis inte motbjudande ful eller så dåligt tecknad att man inte kan föreställa sig honom bland andra människor.
Här hade studien kunnat vara slut. Men neeeej, en klåda ligger och skaver i mitt medvetande, att det måste gå att rendera kroppsskisserna så att det blir bättre överensstämmelse med ärren… Fortsättning lär följa.
←Föregående: ”Yakane, Kroppens Tunna Skal”
Studier i Anatomi & Utseende: Yakane – Kroppens tunna skal
Efter att ha skisserat och detaljstuderat starka mäns anatomi och utformat ett porträtt återstår en sista stöttesten: själva huden och kroppens ytlager. Fokus kom att ligga på ärr och skador, av vilka Yakane tyvärr har många, samt tatueringar. Detta är den sjätte delen i en serie om anatomiska studier. Samtliga delar kan ses under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
Den sista men viktiga detaljen att utforma för Yakanes utseende är alla de märken, tatueringar och skador som denne dragit på sig under sitt övermänskligt långa liv. Här handlar det om rena övergripande koncept – den mer realistiska looken på de här detaljerna får komma senare.
En djup benskada ovan knäet
Ärren först. Dessa är främst skador från eld och handvapen, samt från omfattande piskning. Jag tittade på en hel del bilder på läkta sår av olika slag, och fann snabbt inspiration.
Amerikansk slavs skador efter piskning, 1863
Ursprungligen tänkte jag på hur mycket skador en människokropp verkligen kan ta och lägga Yakane nära gränsen, men jag fick överge det. Trots att denne är sannerligen härjad i sin kropp är det tyvärr ingenting mot de fruktansvärda bilder som nu fyller anatomimappen i mitt bildbibliotek, där de värsta kommer från perioden från amerikanska inbördeskriget till första världskriget, då förmågan till förstörelse tog ett språng fram och lämnade den medicinska bakom sig, tyvärr.
specialeffekt brännskada
Förutom ärren på kroppen har som redan visats i ett tidigare inlägg Yakane en del ärr på ansiktet. Utöver den kluvna läppen inspirerades jag av en kosmetiskt specialeffekt som jag hittade på nätet och som fick inspirera till ett vidhängande nät av ärr på ena ansiktshalvan.
Sedan kom tatueringarna. Inom islam är tatueringar numera något tabubetonat, vilket delvis ligger i linje med det på sistone aktuella s.k. ”bildförbudet” i Islam. Men historiskt sett har flera folkslag inom den muslimska världen, främst perifera sådana som turkar, tatuerat kroppen, och tagit med sig denna sed även efter sitt inträde i islams umma.
Mamlukiska runuk – notera örnen
Mamluckriket i Egypten och Syrien, som styrdes av den av främst turkiska slavar bestående armén (förlagan för Yakanes hemland Kiralatet), var en på många sätt apart företeelse som bl.a. inkorporerade den enda reguljära heraldiken inom Islam och utvecklade de s.k. rank (pl. runuk) eller fälttecknen till symboler för befälhavarnas och sultanernas person och status.
Örnstandard för mamlukiskt tablkhana, militärband
Så är det också i min berättelse, där krigarnas symboler skiljer ut dem från den vanliga befolkningen. Min idé var att mäktiga krigare som Yakane tatuerade sig med sådana symboler fyllda av viss rituell och symbolisk betydelse, inte olik en åkallan eller magi, i likhet med senare tiders Jannissarer (de turkiska elitstyrkorna).
Skisser schematiska mamlukiska örnar
Efter att min research drog fram ett antal historiskt belagda varianter (av vilka jag skisserat några här) valde jag att anta örnen som symbolen för sultanatet, den högsta jordiska makten. Den symbolen har en direkt motsvarikget i den s.k. ”Saladins Örn” som numera sitter på bl.a. Egyptens Flagga. För Yakane skapades en egen stiliserad design, som dock ligger tillräckligt nära de autentiska förlagorna, och sattes på hans ena axel.
Mer än bilder har dock skrift och kalligrafi en speciell roll inom islamisk konst, och det verkade närmast nödtvunget att Yakane borde ha en del skrivet på sig. Vid sådana tillfällen blir det klart hur illa det är att inte kunna arabiska, det skriftspråk vars motsvarighet dominerar Yakanes hemländer oavsett vilket språk man talade.
Provmålning Arabiska ord för tatuering
Efter en hel del tragglande på nätet kunde jag med klumpig hand pensla några ord som verkade passande. Texten ”al-mulku”, dvs. ”domänen” eller ”kungariket”, är ett uttryck som också har vissa gudomliga attribut, men som denoterar just det universella sultanatet, det som var ”Guds Skugga på jorden” för att använda ottomansk terminologi. Det passar att stå under sultanatets örn. På andra armen skall stå ”styrka”. Över bröstet bär Yakane ”aldrig besegras”, som i ”låter sig inte besegras”, och slutligen på ryggen ”den bryts inte” – dvs ”obrytbar”. I de delarna är symboliken som synes inte speciellt subtil.
Nåväl. Nu var allt avklarat, och urvalet av bilder med alla lager och de yteffekter som valts kunde monteras.
←Föregående: ”Yakane -Början på Slutet”
Nästa del ”Yakane -Början på Slutet del 2″→
Studier i Anatomi & Utseende: Yakane – Början på Slutet
Arbetet med att skapa en huvudritning för figuren Yakane närmar sig slutet. Studierna av fysiskt starka män av olika slag destilleras till skisser av ett karaktäristiskt utseende som sedan skall gå igen i alla kommande bilder och Storyboards.
Detta är den femte delen i en serie om anatomiska studier. Samtliga delar kan ses under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
- 2 skisser Yakanes kropp
De många sidoblickarna på stora och starka karlar som kan bidra till en realistisk look för Yakane fick mogna och jäsa och bidra på olika sätt till utkast för ett integrerat utseende. På samma sätt som ansiktsstudiet i del (4) i denna serie ville jag ha med olika vinklar och lägen på kroppsteckningarna vilket resulterade i ett otal översiktliga skisser och detaljstudier – här skall endast ett fåtal redovisas. Man kan se en utveckling av de där också i och med att positionerna blir mer varierade. Blyertsskisserna dominerades först av mer statiska betraktelser från raka vinklar – rakt från sidan, framifrån osv.
- koncept Yakane i rörelse
Men i takt med att jag började lägga in rörelse och dynamik i skisserna förändrades anatomin mer och mer i riktning mot smidighet och spänst. Det var intressant att vissa av skisserna blev mycket mer rörliga än jag först hade tänkt – se tex de första stapplande stegen för att rita Yakane som springer, eller när han hoppar delvis framåt in i bilden (till höger). Det ser närmast ut som en dålig stålmannen-pose i början, men det blev så småningom bättre, som förhoppningsvis skall framgå.
De många figurskisserna kompletterades med en mängd detaljstudier för sådant som händer, fötter, ansikte och hela sektioner av kroppen osv. i olika vinklar. Sådana kroppsdetaljer tenderar annars att bli styvmoderligt behandlade av mig och väldigt slarvigt och schematiskt ritade. Utförandet skedde mestadels med kol- och blyertspenna. Nedan kan ett collage med en del av urvalet ses.
Collage av detaljstudier för Yakanes kropp
Koncept för skissmontering Yakane
När skisserna började komma på plats blev själva montaget ett frågetecken. Jag hade bestämt mig för ett collage med flera bildvarianter i olika storlek för en riktigt heltäckande vision. Vilka av teckningarna som skulle väljas ut och vara med för en vettig komposition blev ämne för ett eget positionsutkast, men det genomgick många förändringar och blev oväntat något av en stöttesten. Under ritandets gång tillkom också ständigt nya bilder och detaljer som tvingade fram förändringar, även i efterhand.
Slutet var nära, man kunde nästan smaka den. Med själva anatomin på plats återstod dock två viktiga detaljer: tatueringar och ärr.
←Föregående: ”Yakane -En man från Många platser”
Nästa del: ”Yakane – Kroppens Tunna Skal”→
Studier i Anatomi & Utseende – Yakane: en man från många platser
Inför slutförandet av skisserna av Yakane måste hans först porträtt benas ut. Hur ser vår muskulöse vän ut i ansiktet?
Det här är del 4 i en serie studier om utseende & anatomi – santliga delar kan studeras under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
Den sista punkten att reda ut centrerar kring Yakanes porträtt. Som sades i första inlägget i denna serie är Yakane en salig blandning av etniciteter: hans far är en motsvarighet till jude, hans mor en blandning av asiatiska och gamla indoeuropeiska folk. Det här borgar för en spännande mix av drag, som under åren inspirerat till flera skisser – se collaget här som samlar arbetet med skisser och koncept på 90-talet.
Skisser Yakanes ansikte från 90-talet
Det här bakgrundsarbetet, som bildade utgångångspunkt för vidare studier, visade huvuddragen i Yakanes visage. Han är således mörk i huden och har djupt liggande ögon som skuggas av en framträdande ögonbrynslinje, och från vars sammanlagda mörker linjer och rynkor strålar ut . Hans kindben är starka och han har markerad mun. Han bär, som seden är i hans land och klass, oftast håret långt.
Som synes av teckningarna finns (trots att jag använde kolpenna) en klar seriestil där i form av vissa detaljer som inte är realistiska – speciellt sättet att visa på Yakanes djupt liggande ögon är bristfälligt. Hans etnicitet är förvisso obestämbar, men dragen saknar något, en viss verklighetsanknytning. Och bilderna är alla i samma stenhårda läge utan mycket till uttryck, även om Yakane förvisso inte är de stora minernas man.
Klassisk Conan av John Buscema & Alfredo Alcala
En sak som slår mig är att utförandet och framtoningen påminner en del om Conan Barbaren, vilket inte är konstigt eftersom Conans främsta tecknare John Buscema & Alfredo Alcala och deras stämningsfulla balans av ljus och skugga var en viktig inspirationskälla. Man måste dock konstatera att jag helt enkelt inte var tillräckligt bra tecknare för att få fram alla de nyanser och detaljer som skulle vara med.
Genom åren har olika förlagor för ett mer realistiskt utseende för Yakane övervägts, men förkastats. Nu var ett avgörande nödvändigt.
"The Rock" i "Scorpion King"
Och se, där fanns faktiskt någon som dykt upp sedan Yakane skapades och åtminstone delvis kunde användas för ett närmare betraktat och mer realistiskt utseende vilken kom närmare min inre bild. Denne osannolike någon var fribrottaren, numera skådisen Dwayne ”The Rock” Johnson.
Närbild Dwayne Johnsson "The Rock"
Jag fick vetskap om honom efter äventyrsfilmerna ”The Mummy Returns” och ”The Scorpion King” (sistnämnda kom, trots sin bristande kvalité också att inspirera ett annat utseende, i form av den vackra Kelly Hu – mer om det i framtiden). Dwaynes skådespelarinsats skall lämnas därhän, men han har ett säreget utseende och närvaro med sin blandning av polynesier och vit nordeuropéättling, och han kan vara både en tämligen hotfullt stor och kraftig karl, men också slappna av och verka sympatisk. Hans anletsdrag och överskridande etniska drag passade som inspiration för ett något modifierat och mer konsekvent utseende för Yakane.
Några tidiga utkast hjälpte till att skärpa tankarna, och en vidarebearbetning med blyerts och kol blev oväntat bra – jag byggde ut den med fler huvudpositioner till en komplett detaljstudie ur olika vinklar, som kan betraktas nedan.
Yakanes ansikte
I rent övermod försökte jag mig till och med på lite minspel – inte mitt forte kan man lugnt säga, och resultatet blev därefter. Roligast är den i nedre högra hörnet som skulle visa Yakane som ser rädd eller orolig ut men där han snarast ser ut att stå inför att få skäll av sin käresta, hehe. Den viktigaste skillnaden mellan Yakane och en vanlig man som Dwayne skall ligga runt ögonen, där den förres skall vara djupt liggande och ge ett hotfullt intryck. Ljuset noterades mer än vanligt – det är den som är nyckeln till hur Yakane skall verka skrämmande och omänsklig i vissa situationer. En annan sak är ärren på ansikte och hals, vilka ger en föraning till de än mer omfattande skadorna och ärrbildningarna på hela kroppen.
Det här är ett ansikte man kan jobba med – nu återstod det sista (och denna undersöknings huvudsak) – att förvandla skisserna för hela kroppen till en färdig studie.
←Föregående: ”Yakane -Redan de Gamla Grekerna”
Nästa del:”Yakane – Början på Slutet”→
Den Bruna vågen? Högerextremism & Xenofobi i Europeiska parlament
Det tyvärr mycket dystra valresultatet i Sverige där de främlingsfientliga Sverigedemokraterna tog sig in i vår numera inte lika respektabla folkförsamling sporrade mig att skapa en liten karta där man tydligt ser ett visst…mörker bre ut sig över vår kära kontinent. Den visar på de europeiska högerextrema/främlingsfientliga partier som har representation i sina länders respektive parlament, plus två traditionellt starka sådana partier som varit framgångsrika men som sedermera, i sina sista parlamentsval, åkt ut men som sannerligen inte gett upp utan kämpar för att komma åter.
Främlingsfientliga parlamentariska partier i Europa
Det förtjänar att sägas att de här partierna kan se tämligen olika ut. Exempelvis Norges framskrittsparti började som ett libertarianskt sinnat skatteupprorsparti, vars främsta paradnummer i norsk dagspolitik numera är att man vill sätta sprätt på oljefonden – de har plockat upp främlingsfientlighet närmast på vägen, som ännu en fråga som skiljer ut dem och där de har ett psykologiskt försteg gentemot de etablerade partierna. Medan det nationaldemokratiska partiet i Tyskland, som tog sig in i delstaten Sachsen, är ett sant nazistvurmande parti på yttersta högerkanten, vars rullor dräller av förintelseförnekare och nazistapologeter. Men de har alla det gemensamt, att de gör invandring och integration till en viktig, central fråga för sin politiska marknadsföring, och ger repressiva och kraftigt förenklade svar på vad man skall göra åt de därmed vidhängande problemen. De är också samtliga höger-om-mitten, vissa uttalat, vissa genom sina val av samarbetspartners (som fallet med tex Italiens Lega Nord). Av flera anledningar tycks xenofobin smitta på politikens högra flank.
Nedan listar jag de partier som är med på kartan, med en hänvisning till lite mer inledande info om dem (NEJ inte till deras egna sidor)
- Belgiens parlament: 2 olika partier i respektive delstat –
-
i Flandern Vlaams Belang http://en.wikipedia.org/wiki/Vlaams_Belang,
-
i Vallonien Nationella Fronten http://en.wikipedia.org/wiki/National_Front_(Belgium)
- Danmarks riksdag: Danska Folkepartiet http://en.wikipedia.org/wiki/Danish_People%27s_Party
- Finlands riksdag: Sannfinnländarna http://en.wikipedia.org/wiki/True_Finns
- Greklands parlament: Folklig Ortodox Samling http://en.wikipedia.org/wiki/Popular_Orthodox_Rally
- Hollands parlament: Frihetspartiet http://en.wikipedia.org/wiki/Party_for_Freedom
- Italiens parlament och regeringskoalition – Lega Nord http://en.wikipedia.org/wiki/Lega_Nord
- Norges parlament: Framstegspartiet http://en.wikipedia.org/wiki/Progress_Party_(Norway)
- Schweiz Federala Parlament: Schweiziska Folkpartiet http://en.wikipedia.org/wiki/Swiss_People%27s_Party’
- Slovakiens parlament: Slovakiska Nationalistpartiet http://en.wikipedia.org/wiki/Slovak_National_Party
- Sloveniens parlament: Slovenska Nationalistpartiet http://en.wikipedia.org/wiki/Slovenian_National_Party
- Tyskland: representerade i delstaten Sachsen – Nationaldemokratiska Partiet http://en.wikipedia.org/wiki/National_Democratic_Party_of_Germany
- Ungern: Jobbik, ”Rörelsen för ett bättre Ungern” är landets tredje största parti http://en.wikipedia.org/wiki/Movement_for_a_Better_Hungary
- Österrikes riksdag: Frihetspartiet http://en.wikipedia.org/wiki/%C3%96VP och österrikiska framtidsförbundet http://en.wikipedia.org/wiki/Alliance_for_the_Future_of_Austria
Två stora partier som hört till kategorin ovan och som påverkat sina länders inre politik är för närvarande på, troligen temporär, tillbakagång, men har ändå tagits med här. De är:
- Storrumänska partiet http://en.wikipedia.org/wiki/Greater_Romania_Party som ett tag var landets näst största parti
- Franska Nationella Fronten vars ledare Jean-Marie Le Pen länge var Europas mest framträdande xenofob, men vars parti gick starkt tillbaka efter utbrytning ur en falang i partiet http://en.wikipedia.org/wiki/Front_National_(France)
Det är en dyster utblick, att vi nu hamnat i detta träck till sällskap. Återstår att se om vårt folk kan upprepa tricket från Ny Demokrati-tiden och snabbt åter förpassa de främlingsfientliga och deras anhang till den politiska garderoben. Man kan hoppas. Tills dess skall jag sätta upp min improviserade karta där hemma på väggen som en skammens tecken, en som, när en ny och klokare (val-)dag randas kan tas ned och förpassas till den historiens skräphög där den hör hemma.
Studier i Anatomi & Utseende – Yakane: Redan de gamla grekerna…
I denna bildstudie av starka män har, efter bodybuildare och styrkeatleter, stunden kommit till idrottsmän och andra starka karlar med vad jag vill kalla funktionell styrka – män som behöver ha styrka i hela kroppen, kombinerat med snabbhet och spänst, och under varierande situationer. Vi börjar i det gamla Grekland…
Det här är del 3 i en serie teckningsstudier på temat styrka och kroppsform. Samtliga delar finns under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
Grekiska brottare
Fältet vidgas med denna sista studerade kategori, där råstyrka skall betraktas som en viktig, ja avgörande men inte enda, egenskap för starka, fysiskt aktiva män. Som min kloka mor påpekade finns det hjälp för att fokusera, nämligen i antikens Grekland. De atleter som deltog i den stora olympiadens olika grenar och som utgjorde idealet för den grekiska manskroppen utgjordes av stadsstaternas främsta krigare, vilket var liktydigt med de mest stridbara fria medborgarna. De brottades, sprang, hoppade, kastade spjut & diskus, och var som sagt stridsmän.
Lennox Lewis, världsmästare i tungvikt, boxning
Dessa soldater-atleter fick bilda utgångspunkten för mitt sökande, och jag tittade på deras moderna motsvarigheter: mångskampsatleter såsom tiokampare och gymnaster, samt soldater och utövare av sporter med inslag av kamp tillsammans med andra moment, såsom boxare och rugbyspelare.
Amerikansk Marinsoldat
De här killarna har stor styrka, men tyglad av spänst och strävan efter kroppslig kontroll. De eftersträvar en kropp som är ett vasst och starkt, kompetent redskap, inte något att visa upp. Perfektion i relation till sina respektive sporter eller fysiskt krävande uppgifter är deras syfte. Abstrakta värden som en estetisk kroppshydda eller en enögd strävan efter en enda kvalité som råstyrka faller tillbaka för de varierande uppgifter som skall utföras.
John Rothlisberger, olympisk gymnast, USA
Till skillnad från styrkeatleterna har som synes den ständiga och mångfacetterade träningen av musklerna i hela kroppen smält deras fetter och gjort dem naturligt vältrimmade, utan bodybuildingens absurda ”rippande”. Deras muskler är också välväxta och tydliga men inte kantigt skapade av gym eller anabolt uppsvällda (även om prestationshöjande preparat verkligen inte är okända för t.ex. atleter). Även en boxare som Lennox Lewis (se bilden) är också betydligt smidigare än styrkeatleterna. Så ser kroppar ut som är kapabla till smidighet, snabbhet och spänst förutom stor styrka, och vi vet också att de dessutom har uthållighet och vad jag kallar ”hårdhet i kroppen” – de kan röra sig på många olika sätt och utöva sin styrka varierat. De är starka i praktiken och inte bara i spegeln, och kan anstränga sig i olika ställningar.
Nederländsk gymnast´demonstrerar överkroppsstyrka
Bismarck du Plessis -Sydafrikansk Rugbyspelare
Man kan så klart se en större variation inom den här gruppen. Gymnasterna t.ex. kan inte vara lika stora som boxarna med tanke på de volter och vändningar de skall utföra, och rugbyspelare är smidiga men också kraftigt byggda för att motstå hårda tag och stötar – men den som skulle hävda att inte samtliga dessa har en avundsvärd styrka till sitt förfogande bör söka avgiftning.
Den röda tråden här är enkelt uttryckt funktionell styrka, den kraft som driver kroppar som kan utföra månghanda rörelser och uppgifter under akut press och stor explosiv ansträngning. Det här är vad Yakanes kropp skall förmedla, även om han ligger åt det större hållet inom spektrat.
Tiokamparen Maurice Smith
Det verkade först som en avstickare, men ett faktum som tyvärr komplicerar min studie är att vissa, för att inte säga nästan alla, av mina exempel här ser lite för… moderna ut. De liknar inte medeltidsmänniskor. Modern högkaloridiet -och sjukvård och träningsmetoder har gjort dem lite för välskapta. Det är den moderna rika världens privilegium att kunna utveckla en stark kropp i lugn och ro, utan sjukdomar, svält och annat som sätter käppar i hjulen. I en äldre tid hade nog starka karlar mer av en medfödd styrka, troligtvis buren av en grövre benstomme än många av våra atleter – de hade inte möjlighet att bygga upp styrka på en i övrigt normal kroppsbyggnad med redskap och modern träning.
Men, kan man då fråga sig – hur gjorde grekerna det för 2500 år sedan? Det är en intressant fråga…
- ”Ja hur GJORDE de det?”
Men i alla fall. Min undersökning har vid det här laget gett tillräcklig inspiration, och hundratals bilder och åtskillig litteratur gåtts igenom. Genom att kombinera intrycken från framför allt de rena styrkemännen och de mer balanserade och smidiga atleterna har jag fått ett flertal anslag för att börja den nya designen på Yakanes kropp.
←Förra delen: ”Yakane-Stark som ett Lok?”
Nästa: ”Yakane -En man från många platser”→
Studier i Anatomi & Utseende – Yakane: Stark som ett lok?
Motorstopp? Inga problem
Efter att kritiskt ha studerat bodybuildarnas märkliga fokus på ”jag ser stark ut – titta, inget underhudsfett!” i det förra inlägget blev den logiska fortsättningen att titta på rå, mätbar styrka i så ren form som möjligt. Mitt urval kom att domineras av s.k. styrkeatleter, dvs. styrkelyftare och deltagare i tävlingar som t.ex. ”strongest man”. Ursprunget till sistnämnda var karlar som utförde kraftprov av olika slag – Strongman var ursprungligen en form av varieté -eller cirkusinslag, en slags motvikt till ”freak shows”. ”Efter mannen med öron istället för näsa, här har vi en snubbe som kan lyfta en häst!” ungefär. Idag har de egna tävlingar där stora karlar lyfter tunga däck, rivningskulor, drar långtradare och annat skoj…
Jag har en stor traktor - och vem behöver domkraft?
Det här är rejäla gentlemän med mycket biff på benen. Otvivelaktigt har modern kemi och hormoncocktails en roll att spela här också, men ansatsen är icke desto mindre en helt annan och mer konkret än inom bodybuildingen – de här killarna vill vara starka, deras fokus är inte på utseendet i sig.
En stark och bred rygg
De har, som synes, således kvar sitt underhudsfett över de stora musklerna och inte sällan en påtaglig buk också. Sammantaget ger det en oerhört robust look, som framgår av exemplen. Trots att de är massiva är musklerna dock mer naturligt infogade i kroppen. Talande är t.ex. bilden på en tävlandes rygg – bredden är ungefär samma som för en motsvarande bodybuildares, men i övrigt är musklerna inte alls lika definierade. Jag vågar dock satsa mina pengar på att den här killen är starkare än kroppsbyggaren. Det kan också vara på sin plats, för rättvisans skull, att poängtera att skiljelinjerna inte är så knivskarpa. Den berömde bodybuildaren Lou Ferrigno deltog t.ex. i den första ”Strongman”-tävlingen 1977 (han gjorde bara medelmåttigt ifrån sig och vann inte). Det är talande att han därpå tvingades söka läkarhjälp p.g.a. befarade skador. Det var inte så enkelt, tydligen, att ta steget från gymmet till verkliga lyft. Från andra sidan har ingen mindre än strongman-världens superstjärna Mariusz Pudzianowski tidvis deffat sig för framför allt publicitetsändamål (han är omåttligt populär i sitt hemland Polen), så att hans muskler syns mera. Se bilden nedan.
Den visar också på den intressanta kontrasten mellan två ideal. Ingen kan ta ifrån Mariusz hans styrka, även om han bevisligen använt sig av otillåtna preparat. Men rutorna har inget att göra med det – de har han för utseendets skull. Det finns helt klart en gråskala, men grundkonceptet med satstningen på styrka dominerar, vilket framgår av hur de andra deltagarna ser ut.
Här börjar vi i alla fall närma oss något. Yakanes styrka är väl i klass med de här snubbarnas. Men även deras gestalt pekar på vissa problem för det här studiets syfte. Den här åt råstyrkan helt försvurna kroppshyddan blir, genom sin blotta storlek, klumpig och osmidig. Den bär också, trots sin fokus på styrka, på en dold estetisk dagordning. För det är talande att de här männen ofta är oerhört starka och därmed stora i överkroppen i relation till benen (vilka inte alls är små och svaga, bara mindre i jämförelse). Vilket, om man tänker lite på det, inte alls är självklart – de absolut största muskelgrupperna sitter, förutom latissimusgruppen (stora ryggmuskeln) i benen: gluteus (rumpan) och quadriceps samt biceps femoris (benmuskler) är alla potentiellt mycket starkare och större än sina motsvarigheter på överkroppen. Jag skulle sätta en slant på att den här obalansen delvis är påverkad av en modern idé om vad som är kännetecknande för en manskropp, som man delar med tex. bodybuilding.
Mariusz - istället för lyftkran
Målet för denna studie, att hitta en kropp åt Yakane, sätter fler krav än bara styrka. Yakane har förvisso fått slita som ett djur genom bl.a. slaveri och andra umbäranden. Men han är också en soldat, en skicklig ryttare och mästare i alla vapnens bruk. Han måste alltså ha en viss smidighet, böjlighet och koordination i sin kropp, som slipats fram till rörelseförmåga och teknisk skicklighet. Han kan inte enbart vara byggd som ett kylskåp.
"Ptrooo! Du måste skämta!"
Nej, trots att det är ett bra steg framåt är styrkeatleterna inte hela svaret på gåtan med Yakanes kropp. Vi närmar oss, men är inte riktigt där än. Härnäst skall vi titta på lite mer mångsidiga starka män – soldater, kampsportare, gymnaster och mångkampsatleter.
←Förra delen: ”Yakane-Bodybuilding & Steroider?”
Nästa del: ”Yakane-Redan de Gamla Grekerna…”→
Studier i Anatomi & Utseende – Yakane: Bodybuilding & Steroider?
En serie av betraktelser kring arbetet på att bestämma eller designa utseenden i bild – först ut är figuren Yakane, som aktualiserar en intressant fråga: hur skulle en riktigt kraftig och stark karl kunna se ut, utan anabola, gym och modern diet?
Detta är första delen i en serie om anatomiska studier och tecknande. Samtliga delar kan ses under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
Inför arbetet med storyboardsen aktualiserades en fråga som hängt med i åratal, nämligen hur flera av protagonisterna egentligen ser ut. Alltså själva, utan kläder, utrustning och diverse parafernalia. Ett fåtal är ordentligt designade, men många är bara beskrivna i text och en snabb skiss, med hänvisning till en verklig förlaga eller inspirationskälla. I takt med att bilderna på handlingen växte fram med ganska svagt stöd i tidigare skisser bestämdes det inför arbetet med kapitel 2 att påbörja ett parallellt projekt, nämligen en serie fristående designkoncept med fokus på olika figurers utseenden.
Yakane kroppstudie från 90-talet
Först ut är Yakane, den först beskrivna karaktären. Back in the days höll jag till godo med några mycket översiktliga egna skisser och bilder i serieteckningsstil. Inför det här projektet skulle han avbildas mer verklighetstroget, med blyerts och kol för god skuggning, närmare riktiga porträtt än en series stiliserade schablonutseenden. För sådan mer realistisk gestalting reser Yakane ett gäng intressant frågor med hänseende på etnicitet, kroppsform och relationen till det mänskligt möjliga. Det dominerande draget i Yakanes utseende är:
- han är inte västeuropé, utan kombinerar härstamning från motsvarande turkiska stäppfolk, det gamla israel och det antika skytiska folket (som var indoeuropéer).
- han är på topp vad gäller fysiska egenskaper, och framför allt oerhört stark och tålig – han är följaktligen stor och kraftigt byggd
- han företer tecken på svår tortyr och många skador
- Han ser inte snäll eller trevlig ut: hans långa och våldsamma livs umbäranden och märkliga händelser har ristats in i honom. Han skall utstråla en slags stram och återhållen våldsamhet eller hotfullhet.
Det kan låta enkelt att bara rita och låta ovanstående bli som det vill, men vid närmare eftertanke – finns det någon som ser ut så, som man känner till? Inte jag i alla fall. Sålunda blev det till att utföra lite research. Kroppens form blev första anhalt.
Det vet väl alla hur en storbyggd och stark men ändå inte alltför vanskapt man ser ut? Njaaae, det är just det. Om man undersöker saken ser man att den bild många, i första vändan, har av en stark karl kan ha rätt lite med praktisk och fungerande styrka att göra. Inför arbetet med konceptdesignen synade jag de faktorer som styr hur en riktigt stark kropp skulle kunna se ut med ett vaksamt och problematiserande öga. Vad som framträdde var framför allt följande huvudkällor för en passande kroppsform: bodybuildare, styrkeatleter, militärer, utövare av vissa kampsporter och mångsidiga atleter & gymnaster. Från ett från början väldigt snävt fokus med inriktning enbart på mina bilder kom studierna av dessa tänkbara förlagor också att bidra till att, vid eftertanke, avslöja intressanta saker i synen på den manliga kroppen generellt.
Kroppsbyggare ställer upp sig
Först ut bodybuilding. För innebörden av bodybuilding se definitioner och lite fakta här.
- Lou Ferrigno ”Hulken” – en trevlig prick
Varför är bodybuildare relevanta för ett studium av en stark mans anatomi? Därför att vi alla är påverkade av medias bild, som delvis tagit till sig bodybuildningens och gymkulturens kroppssyn, som i sig förenar idéer om slankhet och synlighet för välutvecklade muskler till ett estetiskt ideal. Framför allt män har tagit till sig bodybuildingens styrande maxim, att målet för kroppsutvecklingen är stora svullna muskler som framträder så klart (eller ”definierat”) som möjligt med väl synliga blodådror och muskelfästen genom en starkt uttunnad hud. Som levande anatomiska planscher bygger bodybuildarna upp en kropp som samtidigt är avmagrad och har råstyrkans attribut, volym och tydlighet.
Det säger sig självt att detta utpräglat estetiska ideal, med en tendens till bristande förståelse för kroppens långsiktiga villkor, inte är speciellt fruktbart, utom möjligen som lisa för utövarnas självkänsla (vilket dock inte skall avfärdas utan vidare), och till gagn för gymägare och försäljare av diverse preparat som tillåter en att spänna musklerna hårdare och oftare -inklusive dopingpreparat, som grasserar inom den här träningsformen. Överdrifterna och bizarrerierna kommer följaktligen som ett brev på posten.
- En något övertränad man
De värsta fallen avviker från mitt syfte och skall inte tas med här, de utgör typfall för ren och skär dysmorfofobi. Men redan en snubbe som denne till höger visar på poängen med att bodybuilding lösgör sig från alla praktiska, och även sina egna uttalade estetiska hänsyn, och gärna blir…något annat.
Bred Rygg -men hur Stark?
Poängen för mitt studiums syfte är att det här bara marginellt har med riktig styrka att göra, för att inte tala om uthållighet och förmåga att tillämpa dessa i skiftande situationer. Med all respekt för deras mål och syften är renodlade bodybuildare förvisso starka, men bara upp till en viss punkt och i en tämligen snäv mening. De kan röra på tunga vikter under väl avgränsade former. Men de kan inte hävda sig i tyngdlyftning eller någon annan sorts mer avancerad lyftning heller för den delen. De flesta av de största exemplaren kan knappt lyfta sin egen kropp ordentligt – mycket få kroppsbyggare klarar av att göra vad tex gymnaster regelmässigt gör, som att hålla sin kropp i rakt läge med usträckta armar hållande i romerska ringar. Be en renodlad bodybuildare dra sig snabbt uppför säg ett klätterrep, eller hoppa högt eller långt, och var beredd på att bli underväldigad.
Jag har ett stort och slött...öh, svärd
En annan sak med bäring här är att det ständiga avmagrandet för att se ”rippad” (så genomskinlig i huden) som möjligt leder till de konstigaste ät- och drickvanor som knappast skulle varit möjliga eller eftersträvansvärda i förmodern tid. Eller för de som har viktigare saker för sig, som ett ansträngande jobb att sköta, där musklerna i sig skulle komma till nytta. Det är en banal fantasi att tex tänka sig brandmän, som verkligen kan vara mycket starka, utan tillstymmelse till bukfett.
Icke desto mindre accepterar många numera utan vidare att manlig styrka porträtteras av en bodybuildare. Bodybuilding går i takt med tidens visuella kultur – det är intrycket, åsynen som är det viktigaste, inte substansen. Det är därför sönderdopade kroppsbyggare som Arnold Schwarzenegger et consortes får spela förhistoriska barbarer eller moderna elitsoldater på film, trots att verklighetens krigare med hälften så stora biceps skulle filea dem med sina bara händer och stapla benen i duschen.
- ”Du måste vila älskling, du ser hemskt svullen ut?”
Nej, renodlade bodybuildare som utgångsläge för den verkligt starke medeltidsmannen Yakane leder inte långt. Anblicken av styrka för anblickens egen skull lär inte vara det som präglar hans figur. Studiet av dessa är dock inte bortkastad, om inte annat så för att titta på muskler utan behov av en plansch (värdet av vilket inte skall underskattas). Jakten på den rena styrkans gestaltning fortsätter i nästa inlägg i denna serie – då skall vi titta på de starkaste go’a göbbarna – styrkeatleterna.
Nästa del, ”Yakane, stark som ett Lok?”→
En bild säger mer än 1000 ord – Om en mänsklig Belgian Blue
Under en sammanställning av mitt bildbibliotek för ett kommande inlägg om anatomiska studier för mitt tecknande fick jag syn på fotot nedan, som jag måste sparat av rent avskräckande skäl. Snacka om antitesen till en funktionell och tilltalande muskulatur. Man hoppas ju att fotot skall ha varit bildbehandlat för att överdriva volymen. Men tyvärr tror jag inte det.
Skräckexempel på anabola och/eller bildbehandling?
Monstruöst. Psykedeliskt. Motbjudande Gaaaalet! Nej orden räcker inte till. Den här mannen borde söka hjälp (eller ha sökt, han kan mycket väl ha dött med tanke på all anabola han måste ha ätit). Jag kommer osökt att tänka på det sjukliga tillståndet dysmorfofobi, som drabbar övertränade gymoffer och anorektiker – de saknar förmågan att realistiskt bedöma sin kropp och hur den ser ut. I slutändan övergår min första tillbakaryggande reaktion till en slags medkänsla. Stackars människa.
En bild som fick mig att le…en omständlig lovsång till Raquel Welch
Som saker kan förändras under bara några decennier. För några dagar sedan kom jag över denna 60-tals reklamposter där den välförtjänta sexsymbolen Raquel Welch gjorde reklam för kosttillskott som skulle hjälpa behövande kvinnor att sätta FLER kilon på sina förmodat magra kroppar…Det här var efter genombrottet i filmen ”A Swingin’ Summer” som var en av de sista företrädarna för genren beachmovie, där ungdomar festade och romantiserade på kaliforniens stränder, som hade en kort guldålder i det tidiga 60-talet.
På samma sätt som beach movien snart skulle vara en saga all var denna reklam också en av de sista dödsrosslingarna för ett ideal med fokus på ungdomlig sundhet och fylliga kurvor som snart skulle få känna på kallare klimat. Invändningarna mot hela det geschäft av skönheten som denna annons är en del av kan förstås fylla en bibel – såtillvida är den inte ett dugg bättre än dagens idiotiska ”hur du blir smal på 10-dagar”-tips kombinerat med skönhetsingrepp som fyller tidningssidor och reklamen. Det intressanta här är det ”problem” som beskrivs, hur kvinnorna som verkar inom skönhetsinsrikatde branscher valt att anpassa sig till detta och hur tiderna förändrats – och inte. Raquel Welch bildar på sätt och vis en intressant utgångspunkt för att betrakta det där.
- Raquel i ”One million years BC”
Raquel Welch var alltid en vacker kvinna, med en kurvig figur på en sund och atletisk grund. Vid flytten till Hollywood verkar det dock som att hon troligen, som många kvinnor med icke-nordeuropeiska drag (hon är halvbolivianska, hennes ursprungliga namn är Jo Raquel Tejada) tvingades operera näsan något för att se mer ”vit” ut i det då ännu hårt rasistiska Hollywood. Det fungerade, och hon blev den sista av studiovärldens klassiska sexsymboler, vilket förseglades efter medverkan i filmen ”One Million Years B.C.” (se bilden). Tiderna och synen på skönhet kom dock att förändras mot 60-talets slut, mot en mycket magrare figur inspirerad av catwalkens vandrande klädhängare.
Jakten på en sådan mager skönhet kom dock att få en speciell twist under de nästföljande 20 åren, när amerikanernas och västvärldens tilltagande fetma och stillasittande liv började uppmärksammas. Tillsammans med Jane Fonda, en annan 60-talsstjärna, kom Raquel Welch under tidigt 80-tal att bli en av de ledande fixstjärnorna för tränings- och gympakulturen som då fick sitt stora genombrott. Raquel hade alltid tränat hårt och hållit sig ”fit”, och kunde dock ta det hela till en helt annan nivå än de flesta som bara ville bli smala – hennes emfas kom att ligga på muskler som faktiskt kunde kicka lite rumpa. Som framgår nedan.
Raquel Welch på 80-talet
Det var inte bara snyggt och god business dock, utan kom att kosta henne – SÅ vältränad vill många män och kvinnor inte att en ”riktig kvinna” skall vara, och Raquel Welch omgavs dessutom av en aura av att vara för tuff mot korkade män & journalister, för självständig och tja, för mycket helt enkelt. Det här accentuerades av att hon flera gånger lekte med sin uppenbara sexbombsaura och spelade roller som var könsöverskridande, som tex tranvestit (!) i filmen Myra Breckenbridge och även i teateruppsättningen av den klassiska könsbytarfilmen ”Victor/Victoria”. Det här gav upphov till en idé om att hon var ”butch” och för ”manlig” i sitt sätt, och hon fick en satkärringstämpel på sig som aldrig riktigt tvättats bort (se tex den här artikeln i The New Yorker).
Raquel Welch 2008
Hon fortsatte dock att göra oväntade saker i relation till sitt utseende. I likhet med många hollywoodstjärnor fick hon enligt egen utsago svåra skador på sitt hår och skalp av de ständiga omilda färgningarna och behandlingarna som var stapelvara i filmbranschen (Förutom näsan var Raquels naturliga hår för mörkt och tjockt för Hollywood), och efter 70-talet ser man henne sällan med sitt eget hår långt. Så vad gör hon? Hon gör en affär av sitt eget behov av löshår och lanserar en mycket framgångsrik affärsverksamhet med peruker och hårförlängningar. Smart.
Med tilltagande ålder och en industri byggd på sin skönhet har dock plastikkirurgerna på senare år fått en bra kund i Raquel, som tyvärr i likhet med många Hollywoodstjärnor inte riktigt kan släppa att man ens med de bästa gener inte kan vara snyggast i världen hur länge som helst (hon fyller 70 i år). Tiderna förändras och åldern måste förr eller senare ta ut sin rätt. Vår samtid är dock drabbad av idén att mormödrar skall vara sensuella på exakt samma sätt som 20-åriga kvinnor (och sistnämnda skall tydligen helst se ut som yngre tonåringar med ballonger under BH:n). Vindlande är färden från mörk och yppig skönhet, till ”vitifierad” attraktiv strandflicka och posterkvinna för fler kilon, till ursexig och slimmad fitnessgudinna, till arbetsbord för skickliga kirurger och kosmetologer.
Men ändå.
Kommersialism, exploatering, prydhet, missriktad vrede mot flyktiga moden och även fåfänga, ytlighet och annan mänsklig svaghet kan få en att glömma hur underbart vacker den mänskliga varelsen är. En hyllning för enastående skönhet och sexuell attraktion måste gå till den inspirerande, fascinerande Raquel. Må minnet av anblicken av henne i sin långa glans dagar leva så länge det finns människor som erkänner att de är fysiska varelser, och så länge ungdom, hälsa och skönhet kan uppskattas på de sätt, inklusive med de förbehåll, de förtjänar.
En bild säger mer än tusen ord… men ibland mötas de två
Den här bilden fick mig att le.
Diss på Westboro Church
Kommer någon ihåg Fred Phelps och Westboro church? Den lilla sekten från Topeka i Kansas, USA (var annars?) fördömde ju efter Tsunamikatastrofen Sverige och meddelade att de hundratals döda svenskarna voro Guds straff för att man haft fräckheten att åtala den tämligen homofobe pastorn Åke Green för Hets mot Folkgrupp. Green friades som bekant, men Phelps & Co har inte vilat på lagrarna, utan gjort sig än mer hatade i sitt eget land genom att predika och demonstrera vid stupade amerikanska soldaters begravningar, med budskapet att det är rätt åt de stupade och USA som tillåter homosexualitet (!). Till och med rabiata högertokar som Ann Coulter har fördömt kulten och frågan blivit föremål för rättstvister i sann USA-anda.
Ovanstående bild kan ses som en av de bättre varianterna av motstånd mot den närmast osannolikt korkade Westboro-sektens plakat-evengelism. Det verkar i själva verket ha blivit lite av en sport att parodiera och bemöta sekten med egna skyltar och skriftliga meddelanden. Se här tex en website som listar de bästa 30 anti-phelps-skyltarna.
Ett resultat av Phelps-sektens märkliga aktiviteter är att begravningar av amerikanska soldater numera vaktas av motorcykelgäng . Nej jag skojar inte. Motorcykelentusiaster, flera av dem medlemmar ur andra gäng, bildade i Kansas organisationen Patriot Guard Riders för att handligripligen hindra toksekten från att förstöra de döda soldaternas begravningar. Det är som taget ur en Monty Python-sketch.
Ett nyhetsinslag om Westboro-kyrkan kan ses här http://abcnews.go.com/2020/raised-hate-kids-westboro-baptist-church/story?id=10809348
Storyboards – Snöstorm och oväder
Efter en smärre paus efter sammanfattningen för Kapitel 1:s illustrationer fortsätter kavalkaden med spridda scener som ber om en pennas stöd. Som utmaningen i dagens post: hur tusan skulle det se ut att pulsa fram i en snöstorm högt ovanför österrikiska alperna?
Scenen är att vår bekanta Yakane & Jack och ett följe med bl.a. den stridbara damen Corinna åtföljer den från en tidigare storyboard bekante munken Mondenaga upp i ett bergspass i motsvarande alperna, och ju högre upp de kommer desto sämre blir vädret. Den tekniska utmaningen är att framställa vädrets makter, samtidigt som figurerna är tydliga och igenkännbara. Samt att all research på deras utrustning, kläder och dessas veck och skuggor inte skall vara helt bortkastad. Som vanligt en paradox, och som vanligt något tämligen nytt och ovant för undertecknad.
Först måste man sätta scenen. En grundläggande blyertsskiss växte fram med de viktigaste figurerna i relation till varandra. Jack, som är den enda som har klättervana, går först, framåtböjd mot vinden, och följs av Yakane som fungerar som ”ankare” för de som kommer efter. Jag vet inte hur medeltida bergsklättring kan ha tett sig, men det är nog inte för mycket att anta att man då också gärna band ihop sig med varandra för att hindra folk från att falla. Mondenaga står bredvid och pekar ut vägen, i bildlig bemärkelse apart från gruppen i övrigt och ledanden den framåt. Redan på det här stadiet måste man komma ihåg att framställa effekten av vinden, vilket underlättas av de tidstypiska mantlar och kåpor som folket bär, och vars fladdrande visar på vädret. En annan sak är att alla, även den store Yakane, måste se ut att streta och pulsa fram i stormen. Genom att låta figurerna stödja sig mot stavar och luta sig framåt får man en i alla fall rimlig idé om att det inte är någon picknick som de är ute på.
Yakane & Co upp i Donnersheim-passet skiss
OK, det var en rimlig setup. Men sedan kom frågan som fick bilden att stå och jäsa i evigheter: hur skapa själva känslan av miljön, en snöryrande storm, genom vilken figurerna pulsar fram över bergen?
- Snö i Sin City
Notera den lilla anteckningen i övre högra hörnet. Jag hade tidigt Frank Millers ”Sin City” på näthinnan: den och Miller generellt tillhör mina stadigvarande inspirationskällor för grafisk framställning. I ”Sin City” regnar och snöar det alltid – det är en av Millers sätt att skapa en dov, dyster stämning (Se exempel till vänster). Nu kan Millers teknik inte tillämpas rakt av. Han använder ett specifikt färgschema med mycket svärta – hans sätt att bokstavligen skapa en noir-stämning som vidareutvecklats från den store Will Eisner (”The Spirit”). Det gör att bilderna snarare bygger på kontrast än på linjer, vilket tenderar att sudda ut detaljer. Det passar oftast inte för min emfas på realistisk avbildning och utrustningsdetaljer. Men knepet att öka kontrasten och lägga på övertydliga snöflingor i förgrunden gav mig iaf en idé.
Frågan var bara hur man skulle applicera det på skissen? Återigen kom ritfilmen till hjälp. Genom att lägga vädereffekterna på ett separat plan kunde figurskissen fyllas i direkt med lite tjockare blyerts utan miljöeffekterna. Dessa, främst vinden och snön, ritades istället på ovanliggande ritfilm. Trots den väldigt enkla tekniken, i praktiken bara några streck och vita rundlar, ändrar och fördjupar de sammantaget (i mitt tycke iaf) bildens karaktär. Jag passade också på att lägga till vissa ytterligare smådetaljer som Yakanes ringbrynja och snö på personernas axlar och kläder, och lite mörka moln i bakgrunden. Sedan monterades det hela i Photoshop, och hela bakgrunden gjordes något mörkare, vilket får snön att framstå tydligare. Resultatet kan ses nedan.
Yakane & co upp i Donnersheim-passet Monterad
En bild kan säga mer än 1000 ord… om Afghanistan?
TIMEs magazine publicerade nyligen en längre artikel om situationen i Afghanistan med en anslående, vissa skulle säga sensationell, omslagsbild och titeln ”What happens if we leave Afghanistan”. Bilden väckte starka känslor, men visar också på det vanskliga i just detta när man har att informera sig om en komplicerad fråga.
TIME omslag Augusti 2010
Min första reaktion är raseri och hat. Jag kan inte undgå det, och dessutom framträder, som en fruktansvärd spökbild de som är mig så kära på platsen för flickans ansikte. Och även om det inte var så skulle det vara nog med den unga kvinnans, enligt artikeln en 18-årig flick vid namn Aisha, öde för att jag skulle önska av hela mitt hjärta all olycka och allt som är ont på de som gör så här. Men där finns också en liten tagg, där jag känner att jag blir manipulerad.
Det finns en scen i filmen ”Juryn – A time to Kill”, där den vite sydstatsadvokaten (spelad av Matthew McConaughey) appellerar till den mestadels vita juryns medkänsla för den anklagade svarte fadern(spelad av Samuel L Jackson) inför rätta för mord genom att be dem tänka sig hur de skulle känna sig om deras döttrar blivit brutalt våldtagna. Problemet är bara att det är fastställt att Sam L Jacksons figur slaktade gärningsmännen med ett maskingevär. Han gjorde verkligen det. Och slutklämmen, eftersom juryn går på advokatens linje, är att fadern blir frikänd för mord, att hans erkända dödande utgjorde vad som på amerikanskt rättsspråk kallas ”justifiable homocide”. Berättigat mord. Det är klart, i ett samhälle som fortfarande hänger sig fast vid dödsstraffet är den sortens resonemang aningen lättare att rationalisera. Men inte mycket. Det finns ingen motsvarande rättsfigur i nordisk rätt – det närmaste vi kommer är Brottsbalkens nödvärnsparagraf. Men här var det inte tal om nödvärn, utan om att det var rätt att döda gärningsmännen och att samhället skulle försätta hämnaren på fri fot, utan straff. Omkvädet är att målet helgar medlen.
TIME gör här något liknande. Genom att visa oss talibanismens ansikte skall man påminnas om varför det är rättfärdigt att år efter år föra ett krig, som har små utsikter att nå något som ens avlägset liknar en total ”seger”, mot de ”onda män” som gör sådant som på bilden. En tudelad känsla tränger sig på. Genom att appellera till vår medkänsla med de afghanska kvinnornas öde och i mitt tycke legitima hat mot gärningsmännen skall vi alltså…vadå?
Jag minns nämligen, även om det verkar antas att man drabbats av hjärnsläpp därom, hur Talibanernas fundamentalistiska koranskolor i Pakistan en gång kunde sättas upp, och i vilket sammanhang. Inte ett pip hördes, vill jag minnas, om hur Pakistanska säkerhetstjänsten SIS och saudiska oljepengar hjälpte till att finansiera de framväxande talibanerna i början av 90-talet. Deras kvinnosyn var precis lika förkastlig då. Men väst, och främst USA, hade ju uppmuntrat de två ovanståendes roll i uppsättandet av institutioner som kunde användas för att bekämpa motståndaren i kalla kriget, dåvarande Sovjetunionen. Det var också så Al-Qaida kom igång, det var så Usama bin Laden fick sitt elddop. De afghanska kvinnorna har anledning till bitterhet mot de som nu skulle vilja ”rädda” dem, nämligen oss, som knappast brydde sig om att priset för dem för att köra ut sovjeterna från Afghanistan var antingen död genom en galen USA-stödd krigsherres granater eller tortyr eller värre genom sinnesjuka saudifinansierade mullors försorg.
Det kan vara värt att påminna sig att detta angår oss. För närvarande strider över 500 svenska män och kvinnor i vapen i Afghanistan, för att försöka bidra på något sätt till att att landet inte åter förvandlats till ett av vansinniga teokrater härjat helvete. Nu när det är mot sistnämnda kampen förs, skulle man då inte önska sig, och stödja, seger mot Talibanerna?
Jag kan inte önska annat, och bilden visar det klart, som om det behövdes en påminnelse. Det är sorgligt att vi måste ta ställning sida vid sida med en supermakt och dess mer än tvivelaktiga allierade i den muslimska världen, som aktar människors liv och värdighet för intet då det passar dem. Men om valet är talibanernas seger måste man då inte bita i detta svavelsyrasura äpple? Jag påminns om hur föga enkel denna fråga är när jag läser artikeln om de afghanska ulemas (muslimska rättslärda) lilla konferens nyligen, där de bad den väststödde presidenten Karzai att återinföra så mycket sunkig sharialag som möjligt. För den som inte är dement kan det inte finnas några enkla svar.
Avslutningsvis måste jag dock erkänna att TIMEs något försåtliga vinkling i någon mening lyckas. En bild kan verkligen vara ett kraftullt vapen, även om den inte visar på något man med sitt intellekt inte redan kände till. Oaktat det förblir den starkaste känslan hos mig, och den vars knappar TIME vill trycka på, en önskan att talibanerna skall nedkämpas tills de aldrig mer vågar kräla fram från under de stenar där de fordom dvaldes. Ibland kväver verkligen avskyn alla ens andra känslor och tankar.
Så. Må det beredas för talibanerna och deras understödjare, nu och i det förgångna, en nedrig brasa. Och må död och pina drabba alla de vidriga kräk runtom i världen som institutionaliserar tortyr, vanställande och mord på kvinnor, och de cyniska makthavare som vänder dövörat till, när det gagnar dem.
Fotbollsarenor
I det nyligen avslutade Fotbolls-VM lyckades ju sydafrikanerna , kanske över förväntan, att ordna med ett bra evenemang, och jag misstänker att detta på det hela taget framgångsrika VM kommer att öppna upp fältet för många fler intresserade att vilja arrangera denna tävling i framtiden. Med anledning av ett inlägg på nätverket Yimby om de sydafrikanska arenornas utformning samt ett tidigare inlägg här om nya arenor i Qatar, kom jag att tänka på hur det där skulle te sig i Sverige, naturligtvis med ett extra öga på Stockholm, med tanke på stadionanläggningar. Hur ser de arenor ut som finns idag eller är under byggnation, och hur mycket nytt skulle behöva anläggas?
FIFAs definition av en vettig stadion fångas rätt väl av ett citat från deras riktlinjer:
”For major international matches a stadium should seat at least 30 000 people.”
Detta gäller allmänt, för klubb- såväl som landslagsfotboll. Ytterligare krav sätts på stadiumanläggningar som skall hysa ett VM – då ska ingen arena ha under 40 000 sittplatser totalt, och för en VM-final stadgas en riktigt stor arena med plats för 80 000 sittande eller mer. I dessa kapacitetskrav inkluderas dock också temporära utbyggnader av befintliga arenor, som sedan kan monteras ner.
- Råsunda från Luften
Det har i åratal varit ett stående samtalsämne inom just fotbollen att Sverige saknar stadionanläggningar av internationell klass och som kan ta en vettig publikmängd (≥ 25 000 sittplatser). Mest frapperande har det varit att Stockholm, huvudstad, huvudort, ja huvud överhuvudtaget i Svea, Götes och Vendes Rike och centrum i den största befolkningskoncentrationen i Norden tills nyligen enbart haft en (1!) dålig ursäkt till Riktig Arena, nämligen Råsunda Stadion (kapacitet 36 608 sittande). Det har istället varit Sveriges undersida Göteborg som länge hyst Nordens fram till nu största fotbollsstadion Ullevi med plats för 43 200 sittande åskådare.
- UlleviStadion
Ullevi är en respektabel arena, inget snack om saken. Den är förstås lite daterad, och kan inte tjänstgöra för en mängd evenemang året runt som det numera krävs för nya anläggningar. Men ändå. Just nu är den på topp. Så Göteborg behöver inte skämmas för sig.
Det kan vara värt att notera att det ingick i planerna för en Norsk-Svensk EM-ansökan 2016 (som gick till Frankrike efter att Sverige-Norge drog sig ur) att bygga ut flera arenor betydligt: Ullevi framför allt skulle ha kunnat utökas till ca 70 000 sittplatser (För den som vill läsa mer om denna Sverige-Norges EM-ansökan som aldrig blev av finns en lång diskussion på arkitekturforumet skyskrapercity).
Det blev ingen EM-ansökan. Men diskussionen om nya arenor, som föregick ansökan och fortsatt efter, har obönhörligen tagit fart och en mängd fotbollsarenor har börjat byggas och utökas inte bara i Stockholm utan runt om i landet. Mest intressant är förstås Stockholms fall, där de tre stora fotbollsklubbarna AIK, Djurgården och Hammarby legat på Stockholms politiker i många år, vilket underlättats av att framför allt borgerliga politiker pratade runt och dyrt lovade och svor att var och en av lagen skulle få sin egen arena. Detta var förstås lätt att säga, svårare att göra. Klubbarna själva är heller inga topptränade…någonting egentligen, men definitivt inte lobbyister. Sakta men säkert och med många gupp på vägen har dock saker börjat hända…
SwedBank Arena
Mest betydelsefull av Stockholms anläggningar blir den nya stora Nationalarenan i Solna (vars fruk-tans-värda officiella sellout-namn inbegriper en bank som också är inblandad i Malmöstadion). Denna kommer att ersätta Råsunda – men lita på att AIK:arna kommit med gnäll om detta och vill ha en annan arena, sorgligt nog. Nåväl – Nationalarenan är tack och lov en angelägenhet för fler än några gulsvartklädda typer, och bygget är redan i full gång. Det är en mastig Arena – 50 000 sittplatser för fotboll och idrott, 65 000 om även innerplanen används för tex koncerter. Taket är helt utskjutbart och möjliggör aktiviteter året runt. Den kommer att markant öka chanserna för att tex internationella Cup-matcher spelas här, och ge möjlighet för de allra största artisterna att komma till huvudstaden. Arenan ingår i ett större nytt område, kallat Arenastaden. Hotell, köpcenter med mera kommer att ingå i den, och dess placering vid goda kommunikationer i form av pendeltåg och närhet till motorvägar har varit en förutsättning för dess storlek. Nedan ser vi en annan vy över Nationalarenan, denna gång på natten. Mer om Nationalarenans faciliteter finns i http://www.swedbankarena.se/
Nationalarenan Nattvy
Den andra anläggning som redan börjat sin projektfas, och vars tomt redan beretts i och med rivningen av alla tidigare byggnader och anläggningar på byggplatsen, är den s.k. Stockholmsarenan vid Globen.
Stockholmsarenan
Denna skall bli hemmaarena för Hammarby, och skall förhoppningsvis brukas mer än den tragiska Söderstadion. Kapaciteten verkar ha fastställts till 30 000 sittande, vilket gör den FIFA-mässig. Även här har en avgörande detalj vid utformningen varit dess helt förslutningsbara tak, vilket gör att den kommer att erbjuda möjligheter till skiftande verksamhet över hela året, inklusive större koncerter i omedelbar anslutning till staden (iaf närmare än Solna), som annars har haft en ovana att gå oss förbi. Arenan ingår som sig bör i en större plan för utvecklingen av området och kommer att rymma en mängd andra aktiviteter. Förutsättningarna för att bygga upp en på evenemang, sport och underhållning baserad anläggning, liksom att förlägga kommers här, är osedvanligt goda, i och med det redan befintliga Globenområdet. Nedan syns en annan vy som visar hur den nya arenan passar in i omgivande Globenområde. Mer om det pågående bygget finns i http://www.nyarena.se/
Stockholmsarenan Flygbild
Den mest sena av anläggningarna att komma igång, och den som omgärdats av mest knasiga turer, har varit en ny arena för Djurgården. Efter att planerna på att bygga om Stockholms K-märkta Stadion definitivt skrinlades för några år sedan har det som funnits av tankeverksamhet koncentrerats kring en ny arena vid platsen för Östermalms IP. Hur anläggningen skall se ut är var mans gissning eftersom den fortfarande är på planeringsstadiet, och en diskussion om dess kapacitet pågår fortfarande. Ursprungligen pratades det om 20 000-25 000 platser, men senaste planerna tar sikte på en 18 000 mans arena enligt en artikel i DN. En bit under FIFA-klass således. Se nedan en bild för hur det senaste förslaget ser ut.
Plan Östermalms IP
Det är ganska roande att läsa diskussionen på olika fora om hur fansen för respektive lag hanterat turerna kring anläggningarna. Även med förbehåll för fan-faktorn kan man delvis förstå de stackarna, som alla Stockholmare har de drabbats av många frustrationer när det gäller stora byggen.
Men man behöver inte vara en inbiten supporter för någon av lagen (i själva verket hjälper det snarare) för att önska att samtliga dessa arenor blir av och framgångsrika, förhoppningsvis åtföljda av framgångsrika klubbar som lyfter fotbollen i Stockholm. Så att när Sverige nästa gång bestämmer sig för att ansluta sig till vuxenvärlden ifråga om evenemang det inte skall falla på att våra bästa anläggningar är de som byggs av småbarn med legoklossar…
En vidare genomgång av pågående eller projekterade arenabyggen runtom i Sverige visar att inga kommer i närheten av FIFAs rekommendationer – även Kalmars och Norrköpings nya arenor är tänkta för under 15 000 åskådare. Undantaget är den nyligen färdigställda Nya Malmöstadion, som förvisso ligger under FIFAS krav med sina knappt 21 000 sittplatser. Det är icke desto mindre en ny anläggning med förutsättningar att byggas ut i framtiden, se några bilder nedan. För en sammanställning av nya arenor se Svensk Fotbolls website, http://svenskfotboll.se/arkiv/tidigare/2009/01/nya-svenska-arenor-tar-form/
Nya Malmöstadion - foto Bengt Håkansson
Nya Malmöstadion 2 - Foto Bengt Håkansson
Rekapitulation: Bilder till Kapitel 1
Så har till slut alla skisser som legat och skräpat, men varit till stor hjälp icke desto mindre för att skriva historiens första kapitel, förvandlats till storyboards som även andra än jag kan se vad de föreställer. Här har jag valt att sammanställa dem, para dem med de relevanta textställena i berättelsen de föreställer samt även länkar till musik som jag tycker passar varje scen (Länkarna går till Spotify alt. Youtube).
Födelsen
Födelsen
Kolpenna på blyertsskiss
Längre fram avtecknade sig fackelskenet bredvid en staty av ett lejon på ett fristående torn, förenad med fästningen ovan med en bågbro. Hon var nästan framme vid Lejonporten, nergången till de kungliga stallarna och sin farliga färds destination. Men var fanns den som skulle möta upp henne? Gülfems hjärta slog hårt medan hon bet i sina läppar av oro. Hon stod just i begrepp att lämna sitt paket på marken och skynda sig tillbaka till haremets trygghet när en skugga lösgjorde sig från det kompakta mörkret alldeles framför henne.”
Musik: Hans Zimmer – Instinct alt http://www.youtube.com/watch?v=LtEDQVBNnsI
Yakane och Belägringen av Arbine
Yakane ovan Arbine
Blyertsskiss, tusch och kolstift
Som en skugga ruvande i den röda kvällssolen som badade staden Arbine, havet i väster och de omgivande kullarna i ett gyllenrött sken, betraktade Yakane staden som i skymningen hukade sig nedanför dem. Han höll tyglarna stadigt om sin stora krigshäst som oroligt trampade av och an från sin plats bredvid utkiken. Bakom honom stod på rad ett halvdussin av de katapulter och krigsmaskiner med vilka de sedan flera dagar bombarderade staden nedanför kullarna.
Musik: Jerry Goldsmith – Old Bagdad alt http://www.youtube.com/watch?v=v3a3Bb1oUq0
Tal till Soldaterna – Sista Anfallet
Kolpenna med stödjande crosshatch & bläcklinjer på blyertsskiss
Yakane talar till trupperna inför Slaget om Arbine
Med allas ögon på sig steg Yakane upp på sin häst som hölls av Jack och höjde sin röst så att den genljöd över samlingsplatsen.
”Män! Just nu vet ingen hur striden ute på havet slutar. Allt vi kan göra är vår plikt här där vi är. De där nere tror säkert att de har anledning att fira. Låt oss slå den lusten ur dem, och påminna dem om vår eld! Låt dem frukta oss och vår seger mer än de hoppas på sin egen! Och gör vi vårt så vem vet vad morgondagen har i utsikt? Där ute rasar striden, och större styrkor än vår väntar på att ge sig i kampen. Men idag, just nu, är det vi som är dubbelörnens skugga. Låt ingen glömma att det är vi som har staden i våra klor! Protostrator och atreminarna kanske finner att staden, och dess rikedomar, redan gett sig till männen på kullarna.”
Samtidigt som han sade det sista höjde han armen och visade upp depeschen med sitt sigill och såg på Jack. Männen visste att denne överlämnade Yakanes budskap, och det gick snabbt upp ett ljus för dem.
Musik: Stargate SG 1 – Return To Active Duty/General Hammond
Sjöslaget och Beskjutningen av Arbine
Yakane ser ut över belägringen och Sjöslaget om Arbine
Blyerts, tuschpenna -och pensel. Renderad
Yakane stod ovan avsatsen med katapulterna en bit upp på kullens fortsättning , varifrån han hade sikt ner mot staden och bortom den sjöslaget vid horisonten. Den magnifika vyn hade för Yakane en slags våldsam skönhet, och han kände sig vederkvickt av den bris som fick manteln att fladdra bakom honom likt seglen ute på havet. Ett sådant skådespel hade få av hans landsmän sett. Det var en vacker stridsskådeplats, ett bildskönt landskap en vanlig dag, nu bliven mer dramatisk då echatiska havets blåa vatten och den ljusa himlen sölades av svart rök, vrakgods och eld, och Arbines röda tegeltak alltmer doldes av diset från den krunska eldens tjocka svarta rök. De svarta plymerna ute på havet framträdde skarpt mot den ljusblå skyn med sina få ulliga moln. Vinden kastade de mörka slingorna fram och tillbaka och förenade dem till ett ruvande täcke, ett mörkt monster som tycktes sträcka ner svarta fingrar mot de små skvalpande flytetygen där nere.
Musik: Hans Zimmer – Do You Think I’m Saxon? – Score alt http://www.youtube.com/watch?v=8NWirlDso38
Deep Purple – Smoke On The Water alt http://www.youtube.com/watch?v=arpZ3fCwDEw
Claudio och Striden till Sjöss
Inledande Rendering Claudio i Slaget vid Arbine
Tuschpenna på blyerts, tuschpensel. Renderad.
Lågorna slog ut från rundskeppets för och slickade dess hissade segel. Fartyget var dödsdömt, nostrilensarna hade slutat bekämpa elden. Nu var de dock på väg att lägga sig jämsides med Claudios skepp. Skeppen krängde i de höga vågorna, men i den starka vinden var segelfartyget snabbare än Claudios uttunnade led av rorsmän. Brinn upp, fördömda segel, brinn! I akterkastellet sköt Claudios besättning frenetiskt mot det annalkande trämonstret, vars för såg ut som en igelkott av de många loden. Men Claudio såg att det skulle bli strid man mot man. Nu hade fienden bara en chans, att borda ”Örnen”.
”Se upp män, de kommer!” vrålade Claudio med svärdet i högsta hugg.
Musik: A.R. Rahman – Storm alt http://www.youtube.com/watch?v=Qk16–gdlHg
Den Helige Faderns Sändebud
Mondenaga de Quiroga i Yakanes tält, m Jack
Tuschad blyertsskiss, cross-hatch. Renderad
Ur sin vida kappa tog prästen sakta och demonstrativt fram en skriftrulle försedd med en bulla, liknande de stora metallsigill som ketorianerna brukade på sina högsta officiella skrivelser och räckte fram den, dock utan att släppa taget. Sigillet såg ut som ett stort mynt, med infattade snören av olika färg som band runt det vikta papperet. Yakane fingrade på den. Denna var ingraverad med soldekerationerna som hörde till västerlänningarnas och ketorianernas tro, numenismen, och bilder på två mansansikten samt inskriptionerna SIMEON och SARANEUS i den västerländska skriften som skilde sig från ketorianernas. När Yakane vände på den såg han att det stod något skrivet på baksidan: VICARIUS IANNAII BENEDICTUS X. Vicarius Iannaii, alltså Iannais, deras profets, ställföreträdare. Yakane såg upp från bullan till prästen med en skeptisk och frågande blick.
Musik: A.R. Rahman – Dr Dee Part 1 alt http://www.youtube.com/watch?v=3FFTf33ixWY
Fiendens Skepp närmar sig i Natten
I natten närmar sig Atreminarnas flotta Huvudlägret
Blyertsskisser, tuschpenna -och pensel. Hopfogad och renderad.
[…] deras blickar riktades ut mot vågorna där de kunde urskilja en rad av skepp som lösgjorde sig från sjöslagets dödliga omfamning och styrde in mot strand. Runtomkring dem stod havet i brand, de tågade som ut ur helvetet och tillbaka till världen, årtag för årtag, mot havets makt, mot vind och regn, nu till slut segerrika mot sina fiender. Men vems sida var det?
Vem hade segrat? Det ändlösa ögonblicket innan Yakane och hans kisande män kunde få syn på skeppens fanor drogs ut till det outhärdliga. Sedan sjönk hjärtat i bröstet på dem när de skymtade den vita stegrande hästen mot blå botten på de ankommande skeppens master och akterkastell. Atreminarna hade dragit det längsta strået i stormen och kaoset. De hade brutit igenom blockaden.
Musik: Hans Zimmer – I See Dead People In Boats alt http://www.youtube.com/watch?v=pccvB8aGzCk
Atreminarna Landstiger
Atreminarna Landstiger vid Arbine
Tuschad blyertsskiss, cross-hatch. Hopfogad och renderad.
”Då stormade vakten in och sade att iorikoi redan befann sig i lägret, att de steg från krigsfartygen direkt ut på stranden! Panik utbröt och alla sprang ut. Därute var lägret i oordning och alla gjorde sig redo och beväpnade sig. Soldatern sprang ner till stranden, som inte var ordentligt skyddad eller försvarad. Där hade atreminarna lagt till med stora skepp med runda kölar och en slags portar i fören ur vilka uppsuttna ryttare stormade ut… rakt in i striden! De slaktade de bågskyttar som hade stått närmast vattenlinjen på vakt och var på väg att bana sig väg in i lägret… Jag har aldrig sett något liknande.”
Musik: Basil Poledouris – Destruction of Roger Young alt http://www.youtube.com/watch?v=NzdHMI9GbCs&feature=related
Reträtten
Yakane leder reträtten från Arbine - ljussatt
Blyerts, tuschpenna -och pensel. Renderad.
Yakane tände en stor fackla och gjorde sig själv till en tydlig punkt, klev upp på branten så att de alla kunde se honom. En försäkran för männen. Var de än kom ifrån, varför de än tagit upp vapnen, skulle de se att den som angav riktningen var där mitt ibland dem. Hans stora mantelklädda figur ledde dem genom mörkret, mot dagens gryning. Hela natten marscherade de.
Musik: Craig Armstrong – They’re Here och Craig Armstrong – Escape som finns i längre version här http://www.youtube.com/watch?v=ZhP6F-vxeZI&feature=related
Storyboards: Landstigningen – eller ett medeltida dagen D?
Den sista av Storyboard-bilderna behandlar ett skeende som, genom ett lustigt sammanträffande, skildras snarlikt av den mediokra filmen ”Robin Hood” (2010), nämligen en avancerad marin landstigning på medeltiden.
Det är en maffig scen, men den drog sin inspiration direkt från landstigningen av Normandie 1944, det är tydligt. Och helt fel förstås – den sortens farkoster och landstigning som sålunda visas upp, små och flatbottnade med lucka fram, såg aldrig dagens ljus i verkligheten.
D-Day 1200 AD -Landstigningen vid Dover?
Men det fanns verkligen avancerad sjö/landkrigföring på medeltiden – framför allt bland medelhavets stora sjöfarande stadsstater. Och för den som vill lägga två strån i kors för lite faktaunderbyggnad finns ett lysande tillfälle i historien då den främsta sjöfararnationen av dem alla, Venedig, visade världen vad även en begränsad styrka kunde åstadkomma när de åtföljdes av en riktigt stark och genialt ledd flotta. Det var det fjärde korståget, som kom att skaka kristenheten i grunden: istället för att anfalla det heliga landet kom den nämligen att avledas mot kristenhetens främsta stad Konstantinopel, som plundrades år 1204 efter att ha motstått alla erövringsförsök sedan 300-talet. Detta inspirerade en scen i min berättelse, och låg till grund för min egen storyboard.
Det fjärde korståget är speciellt såtillvida att det finns flera vittnesbörd om händelserna. Vi har vittnen från båda sidor: dels bysantinarna, dels involverade korstågare som beskriver den västerländska expeditionsstyrkan. De medföljande Robert av Claret och Geoffrey de Villehardouin, som skrev var sin krönika om korståget, beskriver ett sorts speciella hästtransporterande galärer, omväxlande kallade dromoner, chelandier, tarider och ussiers som anpassats från befintliga bysantinska galärtyper och förde hästar som kunde sättas iland direkt av redan uppsuttna riddare genom portar i för och akter. De bekräftas av den grekiska sidan, där bland andra den grekiske krönikören Niketas Koniates berättar:
”Inom tre hela år byggdes ett hundra och tio hästfraktande dromoner och sextio långsskepp i Venedig, och mer än sjuttio rundskepp ihopbådades (en mycket större till omfånget än de övriga kallades Kosmos)”1
Modell av landningsfarkost anno 1204
Men hur kunde de se ut? Jag fick hjälp från oväntat håll: en samling småtokiga fans försökte sätta ihop en film vid namn Blackernae (efter kejsarnas palats i Konstantinopel) om det fjärde korståget, och byggde därför en modell av ett sådant skepp, en galär med dubbla årrader och riktigt djup köl (se till vänster). Enligt fackliteraturen kunde de ta upp till 30 fullt uppsuttna riddare, plus den beväpnade besättningen (som dubblerade som marinsoldater) på över 100 man. 2
1600-talsgalären "Reale"
För övriga skeppstyper drog jag från den research som gjorts för hela serien av marina storyboards. Dock tog jag chansen att ta med en galär som i flera år legat och spökat i min fantasi: den stiliga franska sentida galären reale, som finns som modell och länge varit min mentala bild av en krigsgalär, även om den inte byggdes förrän på 1600-talet. Anakronism? Nej, skeppstypen var redan då hopplöst föråldrad, och den byggdes mer som en slags ålderdomlig lustjakt för den franske ”solkungen” Louis XIV -ungefär som odrägliga rika idag som håller sig med segelbåtar. Om man tar ner skalan och blinget lite fungerar den som förlaga för en stor medeltida galär.
Italienska 1300-talslivare vid Markusplatsen
Primitiv Barbutehjälm
Jag ville förutom åsynen av den stora flottan som kommer in i natten ha med soldaterna som stormar in på stranden. En ymnig mängd foton i mitt eget bibliotek och på nätet hjälpte till att klä och beväpna krigarna, som jag försåg med en variation av tidens utrustning. Härtill är nutidens live-entusiaster till stor hjälp – se tex de glada italianska dito från just Venedig ovan. Männen till fots bar inte så tung rustning- mest brynjor och enklare hjälmar och läderhuvor. En fick dock en tidig form av s.k. barbute, en typisk italiensk hjälmtyp som senare allt mer kom att väljas även av riddare och ersatte de stora heltäckande hjälmarna -men inte förrän på 1400-talet.
- Italiensk tidig Bascinet 1300-tal
Gauntlet 1300-tal
De beridna krigarna har lite mer avancerad utrustning: jag har utrustat den främste av riddarna med en tidiga bascinethjälm med visir av s.k. klapphügel-typ, med ett gångjärn för att dra upp ansiktsmasken. På händerna har han s.k. gauntlets, ledade stridshandskar av stål (ajajaj att få en smocka av dem). Medan de stormar ut täcks de av armborstskyttar uppe på bryggan.
- Atreminarna Landstiger vid Arbine
Fotbollsarenor – utblick till det fjärran Arabien
(Ett senare inlägg på temat Qatar 2022 finns också på https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/12/02/fifa-world-cup-2022-gar-till-qatar/)
Med anledning av en artikel på nätverket Yimby om arenorna i detta VM började jag fundera på svenska fotbollsarenor, samtidigt som jag i enlighet med den fastlagda gnäll-inte-bara-utan-kom-med-något-konstruktivt-policyn här tittade runt i världen efter lite påhittiga projekt för inspiration. Och det kom från oväntat håll, nämligen…Qatar.
Jag har i tidigare inlägg öst förakt över den nyrik-kamelförsäljare-attityd som vidlåder några av vår tids mer smaklösa byggen runt arabiska halvön. Men allt är naturligtvis inte mörker. Qatar har inkommit med en officiell begäran att få anordna fotbolls-VM 2022, som efter att först ha avfärdats gradvis fått allt mer respekt. Världen saknar inte stater med de tillräckliga resurserna, och Qatar är definitivt rikt nog och har hyst flera (iofs mindre) internationella evenemang. Men det finns många utstående frågor.
- Diskussioner på arkitektur- och stadsplaneringsfora kretsar kring huruvida projektionerna för Qatars och huvudstaden Dohas tillväxt verkligen är pålitliga – för idag är Qatar definitivt för litet för att hysa världens största idrottstävling.
- En annan sak är säkerheten. Landet drabbades 2005 av en sjävmordsbombning, men har i övrigt varit förskonat från attacker av jihadister. Säkerhetsfrågorna skulle dock troligen och ha högsta prioritet med tanke på landets läge, och man kan fråga sig om FIFA verkligen skulle se fram mot de drakoniska åtgärder som detta antagligen skulle föranleda.
- Sedan är det det där med statskicket… Qatar är troligtvis det mest ”liberala” av gulfstaterna. Det är ingen tillfällighet att landet hyser det av regionens övriga envåldshärskare avskydda frisinnade arabiska medieföretaget al-Jazeera, och landet har inte rapporerats för några svåra brott mot de mänskliga rättigheterna de senaste åren. Men det är trots allt en diktatur, där invånarnas deltagande i det politiska livet är klart begränsat och medborgerliga rättigheter tämligen kringskurna. Frågan är tex hur kvinnors deltagande i ett eventuellt VM skulle kunna te sig, och under vilka villkor som de nya anläggningarna skulle byggas: de många migrantarbetarnas och kvinnors situation har kritiserats av bl.a. Amnesty och Humans Rights watch.
Ovanstående ger vid handen att det finns legitima problem med att hysa ett VM i Qatar. Det har påpekats att det vore bättre om Qatar och Förenade Arabemiraten tillsammans skulle göra det. Och frågan om det vedervärdiga styrelseskicken i samtliga dessa stater borde få FIFA att tänka efter riktigt länge, om de inte vill upprepa det osmakliga exemplet med Argentina, där en mordisk militärdiktatur använde sig av evenemanget som ett sätt att klamra sig fast vid makten (tills de fick stryk av engelsmännen i det idiooootiska Falklandskriget).
Följande genomgång av stadionprojekten, inklusive länkarna till de i mitt tycke rätt corny animerade klippen som deras organisationskomitté tagit fram för några av arenorna, skall således inte tas som stöd för att Qatar skall få eller har förtjänat evenemanget på något sätt. Oavsett detta är det intressant att se hur man rent arkitektmässigt hade tänkt sig det hela. Alla de föreslagna arenorna är förstås inte arkitektoniska underverk, men flera är tillräckligt intressanta för att väcka nyfikenhet och ytterligare frågor.
Al-Khor-stadion, Qatar
Min personliga favorit är den av snäckans skepnad inspirerade Al-Khor-stadion, som förutom sin unika form har ett slags integrerade segeltak som kan justeras och därmed skydda de stackars spelarna och publiken från den stekande arabiska solen. Al-Khor skulle ha plats för 45 330 sittande åskådare.
Animerat klipp om Al-Khor-stadion.
Takkonstruktionen påminner lite om velarium, de utdragbara solskydden som fanns i det gamla Colosseum och som syns tydligt i Ridley Scotts Gladiator – alltid ett plus för en Rom -och historienörd…
Colosseum, läktare & Velarium
Al-Shamal-stadion, Qatar
stor arabisk dhow
En annan stadion med anknytning till havet, det merkantila Qatars livsnerv och traditionella källa till välstånd innan oljan, är den planerade al-Shamal-stadion. Dess inspiration är den arabiska dhow, skeppet med trekantiga segel som gav upphov till de ”latinriggade” skepp som tillät västerlänningar som Vasco da Gama att ”finna” sjövägen till indien 800 år efter de arabiska köpmännen (tillråga på allt hade han f.ö. lokala, troligen arabiska, lotsar ). Al-Shamal-stadion skulle ha plats för 45 120 åskådare.
Animerat klipp om Al-Shamal-stadion.
Tanim bin Hamad-Stadion, Qatar
Den sista planerade arenan med klar lokal touch, Tamim bin Hamad-stadion, är inte direkt knuten till VM-ansökan, men skulle högst troligt ingå i tävlingens arenasortiment.
Bayt sha'ar
Den är inspirerad av det klassiska arabiska beduintältet bayt sha’ar (min transkribering), och skulle ha plats för 65 000 åskådare. Det finns något inbjudande med en offentlig plats med formen av ett tält, även om en idrottsarena kanske inte är det som passar bäst för dess förverkligande. Min tanke går till det politiska uttrycket ”det stora tältet” för att avse en inkuderande samling, en sfär där alla är inbjudna, och som har rum för många åsikter och åskådningar. När demokratisering av de arabiska oljediktaturerna dryftas (där Qatar trots allt nått längre än de övriga) uttalas ibland idén att det traditionella arabiska majlis, rådslaget, skulle kunna ge en inhemsk grund för en mer folkförankrad styrelse. En majlis som verkligen representerade folket i Qatar skulle kunna hysas i en byggnad liknande den ovan: det skulle passa bättre än de närmast Las-Vegas-aktiga pastischer på klassiska palats som annars dominerar regionens maktboningar.
Al-Wakrah-stadion Qatar
Al-Wakrah-stadion. Ett nybyggt komplex med plats för 45 120 åskådare, skulle också inkludera en massa andra faciliteter som spa, köpcenter och annat. Detta är ett typiskt modernt arenabygge, som kombineras med andra faciliteter och en utbyggnad av den omgivande staden. Dess placering är också vid en stor planerad motorvägssträckning, och den påminner såtillvida något om den nya arenan i Solna.
Animerat klipp om Al-Wakrah-komplexet.
Al-Gharafah-stadion, Qatar
Den redan befintliga Al-Gharafa-stadion skall expanderas till 44 740 sittplatser, varav en del dock skall vara i moduler som sedan kan avlägsnas. Dess utsmyckning skall tydligen symbolisera färgerna från alla de länders flaggor vilka deltar i turneringen.
Animerat Klipp om Al-Gharafa-stadion.
Al-Rayyan-stadion Qatar
Ännu en existerande stadion, Al-Rayyan, skulle utökas från drygt 21 000 till 44 740 sittplatser, en expansion som sedan ska kunna monteras ner. Arenan är tänkt att förses med ett enormt elektroniskt membran som skulle projicera bilder på hela fasaden.
Animerat klipp om Al-Rayyan-stadion.
Säga vad man vill: Qatar är inte en blyg blomma direkt. Notera att allt det ovanstående är planerat att ske i ett land vars totala befolkning understiger Storstockholms och som har en (1) större stad, huvudorten Doha. Ambitiöst är ordet. Och till skillnad från de många meningslösa skrytbyggena runt gulfen är det här en satsning med en funktionell och offentlig udd – sportarenor är allmänna byggnader på ett sätt som jätteskyskrapor fyllda med kontor aldrig kan bli. Även om det förstås lider av en hel del oljedopad hybris är det ändå intressant att se vad som är möjligt att tänka. Från en Stockholmshorisont, där vi dagligen måste betrakta det enorma strul och tjafs som utvecklas varje gång man vill bygga något nytt, är det uppfriskande att se att ett helt annat förhållningssätt är möjligt. Och det väcker förstås den mer intressanta frågan: hur ser läget ut här? Hur ser förutsättningarna ut för Sverige att hysa ett evenemang av den skala som ett Fotbolls-VM innebär?
Denna post är inspirerad av -och skriven med benäget tillstånd från- arkitekten Bash Mohandis bloggpost (på engelska) på samma tema. Han, liksom jag, har fått flertalet bilder från den officiella webplatsen för Qatars VM-ansökan, varom mer finns på http://www.qatar2022bid.com/qatars-bid/stadiums.
Storyboards: Ett medeltida sjöslags kaos
Sjöslag är ett förbigånget motiv i avbildningar och iscensättningar från medeltiden. Detta till skillnad från slag till lands, där den karaktäristiska västerländska riddaranstormningen torde vara välbekant efter att ha satts upp i ett otal historiska filmer ¹ liksom i fantasyfilmer ². Även belägringar av medeltida slott är någorlunda väl skildrade ³. Men inte sjöslag. Mitt eget videtek innehåller noga talat endast ett bra exempel, från den utmärkta TV-serien ”Marco Polo”, som passande nog har ett slag mellan de italienska stadsstaterna Venedig och Genua som står som förebild för mitt eget.
- ”Elisabeth – The Golden Age”
Den som vill se äldre sjöstrid kan dock vända sig till andra perioder – romarrikets viktiga sjöslag med galärer till sjöss har kittlat fantasin hos mången regissör: se tex Ben Hur, samt flera filmer och TV-serier på temat Julius Casesar och Cleopatra, där slaget vid Actium närmast är obligatoriskt att gestalta (se den klassiska filmen med Elisabeth Taylor i titelrollen, liksom den nyare TV-serien med samma namn). Den tidigmoderna epoken med kanonbåtar är mycket oftare gestaltad, med nyare exempel som Elisabeth: the Golden Age, Pirates of the Caribbean med flera med flera. Varför är det så här? Det finns förstås flera orsaker. En är avsaknaden av det skimmer av romantik som kan läggas över ett medeltida fältslag – sjöslag under denna epok var desperata och klaustrofobiska affärer. En annan är epokens brist på effektiv och visuellt anslående militär teknologi som kunde avgöra slag och skulle se snygg ut på vita duken eller på canvas. För att citera Barbara Tuchman, som skrivit ett av standardverken om den aktuella perioden:
Vid denna tid avgjordes inte sjöstrid av sjöstridskrafter utan av antalet soldater och bågskyttar ombord på fartygen […] Striden var ”våldsam” och ”hemsk” rapporterar Froissart. ”ty strider till havs är farligare och våldsammare än strider på land, ty på havet kan man inte vika eller fly”
(Ur ”En Fjärran Spegel – Det stormiga 1300-talet”)
En annan är förstås att medeltidens sjöslag inte upplevs som angelägna för en historiskt rätt underutbildad allmänhet (framför allt i USA). Hur många gånger har man fått se t.ex. det helt avgörande 2.a slaget vid Hakata-bukten (1281) som innebar att mongolerna inte kunde invadera Japan? Eller Sluys (1340) som kickade igång hundraårskriget mellan Frankrike och England och etablerade England som dominerande på havet? Eller Chioggia (1380) som på samma gång räddade Venedig och gjorde henne till dominerande sjömakt i medelhavet och det ottomanska rikets nemesis på haven de närmaste 200 åren?
Nåväl.
- Venetiansk krigsgalär
- Claudio di Mazzatti
Det här skulle bli en massbild, med skeppen i fokus. Dock ville jag förankra den med en karaktär ur berättelsen, och valde en av de deltagande befälhavarna, den återkommande signore Claudio di Mazzati. Han är en viktig kugge i framtida handling, och hans utseende och klädsel kunde tas från en 15 år gammal bild (se till höger). Claudio fick stå i förgrundeen och mana till strid mot ett ankommande brinnande fiendeskepp. I övrigt kunde omgivningarna fyllas av mer anonyma figurer, vars kläder och utrustning dock måste vara korrekta. Till skillnad från den tidigare bilden av skeppen ville jag göra denna bild samlad, i ett sammanhang och inte som ett plockepinn sammanfogad med datorns hjälp. Scenen värktes således fram direkt på papperet och åtföljdes av mycket suddande och svärande över det omständiga pilljobbet med de många kringrännande -och seglande figurerna. I sig är bilden dock enkel rent teknikmässigt, egentligen bara en skiss som snabbt tuschats med bläckpenna samt lite grå pensel för rökskyarna. En översikt, en behandlad arbetskiss snarare än en riktig teckning. Dess största förtjänst var alltid att vara ett stöd för skrivandet av den scenen, och att tydligt visa på alla de små detaljer som hör till.
Sjöslaget vid Arbine
Trots föresatsen att hålla mig till penna och papper blev jag när bilden var färdig ändå frestad att lägga till fler ytteligare detaljer, lite mer pilar, hål lite här och var…segel på avstånd osv. som lades in med hjälp av ritfilm och lager i Photoshop. Sålunda insjunken i modifierignsträcket testade jag också lite rendering i form av riktat inre och yttre ljus för att få en bättre effekt på röken… Det hela började slippa mig ur händerna. Problemet med photoshop är att det inte finns en ände på allt man kan göra, samtidigt som man helst bör ha utformat bilden för rendering redan från början. Bilden blir konstigt och osammanhängande annars, när vissa objekt får skuggor och ljus medan andra inte (se nedan). Så jag begränsade mig till några få tillägg men lät det hela i övrigt vara.
Inledande Rendering Claudio i Slaget vid Arbine
- Kingdom of Heaven, Braveheart, Henry V, Arn Tempelriddaren, El Cid, bara för att ta några exempel från västerlandet.
- Return of the King, The Two Towers, First Knight, Excalibur osv.
- Se tex. Robin Hood (2010) Jeanne d’Arc, Timeline, samt ovan nämnda Kingdom of Heaven, El Cid, The Two Towers osv.
Storyboards: Jeremy Irons i romerskt tält?
Dags för en storyboard i mer vardaglig miljö, där befälhavare Yakane tar emot det kyrkliga sändebudet Mondenaga de Quiroga i sitt tält. Till skillnad från de flesta andra översiktsteckningar hittills fokuserar denna på personerna och deras interaktion snarare än på handling i en större miljö. Större vikt måste läggas på porträtten och ett mer dämpat kroppsspråk.
Jeremy Irons
Jack och Yakane har avbildats förr. Mondenaga de Quiroga är en ny karaktär i berättelsen, en munk utsänd av kyrkan för att förhandla med det östliga kejsardömet. Jag funderade länge och väl på hans utseende. Han måste utstråla en viss gravitas, samtidigt som han inte får vara för gammal, med tanke på den handling som följer och den auktoritet som han också axlar. Efter lång tids genomgång föll valet på Jeremy Irons. Hans utseende och utstrålning ligger väl i linje med Mondenaga-figurens behov: i själva verket ligger en av Jeremy Irons roller, den som jesuitpräst i den utmärkta filmen ”the Mission”, nära Mondenaga-karaktären med avseende på innehåll, handlande och inre väsen. Som framgår av bilden har han åldrats väl.
”The Mission” är för övrigt en viktig inspiration på många andra sätt. Det religiösa temat gjorde starkt intryck när jag såg den i de yngre tonåren, och inte bara Mondenaga- figuren utan den ännu viktigare karaktären Yvaine de Creres (inte avbildad här än) är inspirerade av rollfigurer i filmen. Det är också värt att nämna ”The Mission” för dess utsökta filmmusik, komponerad av den store mästaren Ennio Morricone och som i sig inspirerat flera scener i berättelsen. (Spotify-länk till The Mission Original Soundtrack finns här)
studie huva & kåpa
Den research som gjorts för medeltida kyrklig klädnad och som redogjorts för i andra storyboards (som t.ex. ”Kati inför Inkvisitionen”) gav basen för Mondenagas klädsel. Men ovanpå det skulle munken se ut som om denne varit på färd ett tag. Jag tog fram en redan gjord design för en resmantel (se bilden) och lade den ovanpå den klerikala klädseln. Jack och Yakane bär samma klädsel som i tidigare bilder från härlägret, dvs bysantinsk ringbrynja och tillhörande kringklädsel. Mest uppmärksamhet gavs åt Mondenagas och även Jacks porträtt, i den förres fall eftersom det dessutom fanns en bestämd förlaga som teckningen borde vara åtminstone lite lik.
Frågan om personernas positioner i rummet var det som krävde mest eftertanke när rekvisitan och utseendena bestämts. Och här blev bilden en nyttig övning i ”less is more”. Fantasy-och historisk målning är ofta operettartad, dramatisk och storvulen i sina gester – eller omvänt står bara personerna där, utan någon riktig relation till omgivningen. Här är idén dock av ett fångat ögonblick av ett mänskligt möte, vars personer måste relatera till varandra utan att se ut som om de strax skulle deklamera eller brista ut i sång… Nedan kan man se de olika stadierna av snurrande på den mentala kameran innan den rätta vinkeln framträdde.
Konceptidéer Yakane, Jack & Mondenaga
Slututförandet skedde i klassisk blyertskiss som tuschades med cross-hatch-teknik. Bilden skapades i två lager: dels personerna för sig, dels bakgrunden bestående av Yakanes tält, och sammanfogades i Photoshop. Den hopfogade bilden kan ses nedan.
Mondenaga i Yakanes befälstält
Ansiktsuttrycken är lågmälda, men blickar och framtoning borde passa för tillfället. Skalan var också viktig: de olika personernas storlek påverkar dels hur de ser på varandra och ger betraktaren en idé om den övergripande känslan i mötet. I sin hand håller Mondenaga en påvlig bulla, en skrift med en metallmedaljong som graverats med bilder på apostlarna Petrus och Paul (i detta fall deras motsvarigheter i berättelsen). Bakgrunden framstod för mitt inre som den hos en romersk befälhavares tält. Efter lite letande i den utmärkta TV-serien ”Masada”, om belägringen av den sista utposten för det judiska upproret 66-73 AD, fann jag några inventarier och detaljer som lika gärna kunde läggas in i en medeltida miljö. Dubbelörnen, symbolen för det bysantinska kejsardömet, fick ersätta den romerska Jupiterörnen. Efteråt renderades bilden i Photoshop, lite detaljer som tex Yakanes & Jacks ringbynja adderades och framför allt effekten av de olika ljuskällorna lades till. Resultatet kan ses nedan.
Mondenaga de Quiroga i Yakanes tält, m Jack
Ganesha Returns – in clear-line
Den första bilden som lades upp på min blogg var en soffatillkommen teckning av den älsklige Ganesha, festens och glädjens gud, trind och fyrarmad festprisse som kan muntra upp till och med sin glåmige styvfader Shiva, förstörelsens herre. Nu är han tillbaka, i ny dräkt, skrudad i clear-line för maximal barntillfredställelse!
- Skiss Ganesha
Som ett led i ett projekt att rita söta elefantvisioner till den oförlikneliga Alma drogs denne gladlynte filur åter fram, dansant och lättfotad, för att förhoppningsvis lysa på henne, och alla oss andra som inte kan undgå att falla för en liten snabelförsedd tjockis, med sin glädjespridning. Det började i gammal god stil: på en soffa hos min syster växte en blyertskiss förvånansvärt lätt fram, direkt ur huvudet och med lite suddande och ingen research -han kommer lätt, den lille gynnaren, eller så är det något med honom som tilltalar mig. Notera de disneyinspirerade trefingrade händerna (+tumme). Jag ändrade också helt spontant på hans fötter för att göra honom mer… ”elefantig”. Som förut sitter mycket av karaktären i ögonen – i enlighet med hinduisk tradition har Ganesha stora och markerade ögon som ger ansiktet ett generöst uttryck och också, i den bästa bemärkelsen, en lätt androgyn känsla. Hinduiska gudomar har ofta denna känsla av att bära på de två könens kraft, och även i en såpass stiliserad bild som denna kan man försöka projicera det där.
Ganesha Tuschad i Clear-line
Skissen pekade hän mot en renodlad clear-line-bild enligt vad som tidigare diskuterats – en bild i serietidningsstil med få inre linjer och detaljer, där totalintrycket blir dominerande. Den visade sig bli lätt att tuscha, och med en medeltjock pensel kom konturerna och de till antalet begränsade detaljerna snabbt på plats. Jag behöll lite mer fin detalj bara i kronan och blomsterkransen. Uttrycket blev bra, Ganesha framstår som gjord för den här tekniken – det måste bero på att figuren i sig, med sina fyra armar, anslående huvud och den dansanta position jag föredrar, är tillräckligt intressant och distinkt för att behålla sin lyster även utan detaljerade och realistiska inslag. I själva verket tycker jag nästan att hans personlighet och roliga utstrålning vinner på denna avskalade form.
Den där bilden ber om att färgläggas. Fram således, med Photoshops penselfunktioner! Ganesha avbildas ibland hudfärgad, ibland vit. I linje med att framhäva hans ”elefant-skap” (knasigt adjektiv – alt. elefantism? elefanteri?) bestämde jag mig för en sedvanlig elefantgrå, med starka färger i detaljer som höftskynke och juveler. Jag stannade inte för de enkla färgerna utan efter kort experimenterande lades en lätt rendering på, i form av gradient-verktyget och ljuseffekter. Resultatet, som kan skådas nedan, blev inte dumt alls, och ger mig förtroende att improviserade bilder i clear-line kan bli vettiga slutprodukter. All hail the inspiring Alma and lord Ganesha!
Ganesha Clear-line Färglagd
För en jämförelse med den första bilden av Ganesha, utför i en mer realistisk cross-hatch-teknik se här.
Storyboards: Inför landstigningen
Sjöslaget vid den belägrade staden Arbine mellan två sjöfarande stadsstater har rasat hela dagen. På natten, när de hårda stormbyar som svepte bukten bedarrat, seglar den segrande flottan mot belägrarnas huvudläger för att påbörja en överraskande attack…
Se där temat för denna storyboard. Den här krävde en hel del research – jag vet inte mycket om båtar, även om medeltida skeppstyper är mig mer bekanta än den nutida floran av skorvar. Efter några nätters surfande och ett par bokinköp tonade några vettiga idéer fram, men ändå tog bilden flera veckor och mycket inlärande skissarbete för att färdigställa.
Medeltida Skeppstyper
De viktigaste skeppstyperna för större medeltida skepp var båtar av s.k. kogg-typ, ibland kallade rundskepp (pga den rundade kölen), samt galärer. En galärs främsta framdrivningsmekanism var en eller flera rader av åror, vilket befriade kaptenerna från beroende av väder och vind. Mot 1200-talet utrustades de regelmässigt med segel också trots de pga sin konstruktion inte var goda seglare, och segelberoende även på andra sätt var en svaghet för båtar med militära syften. De medeltida maritima republikerna i Italien – Genua, Venedig, Pisa, Amalfi m.fl. använde sig framför allt av galärer för rena krigsskepp eller skepp med vad som numera kallas dual use – dvs skepp som förvisso fraktade last men också hade militär kapacitet. Galärer har dock dålig lastkapacitet, eftersom mycket av utrymmet tas upp av rorsmännen. Sålunda brukades för handelsbruk ofta rundskepp, som var rena segelfartyg. I krig togs dock regelmässigt större handelsskepp i anspråk för stridigheterna. Av denna anledning var många rundskepp försedda med höga för- och akterkastell från vilka båg- och armborstskyttar kunde svepa fiendefartygs däck.
Koggar som fightas
En av svårigheterna med många av de illustrationer som finns i urkunder är den medeltida icke-realistiska avbildande stilen. Den ger ingen känsla för volym eller skala. Genom att studera målningar av senare liknande skepp och de få teckningar av medeltida skepp jag kunde hitta växte dock insikterna fram. Speciellt en illustration (se här bredvid) gav också en pekare på skalan. Skamlöst ritade jag av och om den till min egen bild, och började på resterande element i en blyertskiss som sedan tuschades över med kross-hatch-teknik.
Jag lät en av skeppen vara en kogg lik den som på bilden ovan, ehuru något ombyggd och ur en annan vinkel, med brandskadade segel och akterkastell för att ge eko av det föregående slaget. Den andra båten i förgrunden fick bli en galär, hårt kämpande mot vind och vågor. Ett antal mindre roddbåtar och landstigningsfarkoster fick illustrera den aktivitet som föregår den nattliga landstigningen. Miljön tecknades med samma teknik som båtarna, fast med lite bredare tuschpenna och pensel. De spridda delarna kom att bilda ett slags collage – på slutet fanns över ett dussin element inklusive bakgrund, vågor, små och större båtar att sätta ihop. Med photoshops hjälp kunde bilden monteras och renderas för att ge rätt nattlig belysning, visa på ljusen i det avlägsna lägret, och andra effekter. Slutresultatet kan ses nedan.
I natten närmar sig Atreminarnas flotta Huvudlägret
Jag hade ett antal låtar som ringde i huvudet vid arbetet med denna bild, men den kanske mest talande var nog: Hans Zimmer – I See Dead People In Boats från ”Pirates of the Caribbean – At Worlds End”.
Och det var fest och gamman i dagarna sju…
Eller: ”För övrigt anser jag att Versailles bör förstöras”
Såsom av en händelse genomled jag hysterin kring prinsessbröllopet djupt inbegripen i egna bröllopsbestyr av ett särskilt slag… ett bröllopsporträtt. Och nej, inte av nån ätstörd aristokrat och en gymägare utan av mer förtjänstfulla personer.
Björn & Jennys Bröllopsfotografi
När vännen Björn och hans ljuvliga brud Jenny förmäldes för läänge, lääänge sedan (hehe) skickade de ett fint kort i klassisk stil som sedan dess haft och behållit en hedersplats hos mig. Ett minne av en fin dag, av storartad glädje och lycka och att fantasin att brudgum och brud kan vara på sitt ypperligaste denna symboliska dag faktiskt kan slå in.
Men. Nu är vissa av oss så funtade att vi icke kan låta bli att skämma det fullkomliga utan ständigt, som Stephen King säger, funderar på ”Vore det inte kul om…?”.
Det började som ett skämt, tänk om man kunde tänka sig bröllopstablån i en helt annan miljö, säg i ett tibetanskt lamakloster med de unga tu i region- och tidstypiska kläder? Knasigt men kul… och jag började till och med skissa på ett vindpinat Himalaya och knäppa kostymer kompletta med rustningar och prinsessan Amidala-liknande håruppsättningar, som här skall förbigås utan vidare kommentar…
Jag skojade om det där en dag och fick höra att ”andra hälften på 1700-talet skulle vara ett bättre val”.
Marie Antoinette i blå klänning 1783
Jaså…hmmm… ja klädmässigt mycket anslående, med möjlighet till extravagans i både accessoarer, frisyrer och annat. Dessutom helt nytt för mig. Idén växte och blev oemotståndlig, speciellt efter att jag läst en bok om Madame de Pompadour. Och så, en dag, begynte ett mer seriöst skissarbete .
Det svåra var förstås porträtten – här har medgetts förut att det inte är min starka sida. Men med lite svett och nervdarr fick jag fram en OK likhet på en första skiss av bildens mö. Sedan kom arbetet med design av en sen 1700-talsklänning, frisyr och accessoarer. Jag bestämde mig för franskt post-1770-tal á la Marie Antoinette, och kunde efter lite research från filmer och böcker få fram en tidstypisk men ändå unik look.
Jenny i Fransk sen 1700-talsklänning
Håret var extra kul, med utmaningen att få den höga perukfrisyren tidstroget imposant utan att huvudet såg ut som en jättelik hårpuff.
Klänning, profilporträtt och frisyr hade alla skissats i samma teknik, blyerts och kolkrita, och kunde monteras till en sammansatt bild. Fram trädde en förvånansvärt hyfsat porträtt. Stärkt av reaktionerna och input som följde på en liten remissrunda kunde jag börja grunna på bildens vidare element.
Livgardet, samtida teckning Krigsarkivet
Näste man till rakning var just det, mannen. Här började Marie Antoinettes historia, som redan funnits i mitt bakhuvud och framstående förekommit i min research, surra lite högre. Marie hade en svensk älskare, den oförvägne Axel von Fersen. Vore det inte kul om…. man kunde klä Björn i uniform från perioden? Efter lite letande fastnade jag för Livgardets uniform Det passade också med tanke på att en Livgardist var en mer upphöjd soldat, och verkade i omedelbar anslutning till kungliga personager.
- Livgardets Unifrom 1779 för Björn
Det fanns bilder på lite olika varianter från olika år på nätet, men grunddragen var desamma. Uniformen av 1779 passade bäst för ändamålet, och med hög hatt, peruk med hårtofs och blekgula handskar trädde en översiktlig blyertskiss fram.
Sedan kom frågan om hopsättning och förberedelse för målning. Med photoshops hjälp fogade jag ihop skisserna när de nått samma grad av färdigställande. Jag bestämde mig för att använda mig en helt ny teknik för målning, inspirerad av en förebild, den nyligen avlidne mästaren på historiska illustrationer Angus McBride. Han gjorde den underliggande skissen på duken i brun s.k. sepia-ton, och målade sedan över den med ganska tunna färger som låter det underliggande framträda som skuggor och konturer som på ett påtagligt sätt smälter ihop med de ovanliggande färglagren.
Björn & Jenny skiss Sepia
En viktig detalj fattades nu – bakgrunden. Bildens tema hade vid det här laget fått ett helt eget liv, och valet var ganska självskrivet: slottet Versailles. Svårigheten låg främst i att hitta ett bra perspektiv, lagom långt borta för att slippa måla varenda krusidull men ändå tydlig nog att kännas igen. Efter lite letande i arkiv och nät gjorde jag en kolskiss som jag trodde skulle fungera, med en av flyglarnas hörn och en liten fontän som de två kunde tänkas sitta vid kanten på.
Blyertskiss av Versailles
Den där skissen fick genomgå samma behandling till sepia (kan photoshop tackas nog?) och sedan var det bara målning som återstod. Jag gjorde först ett färgtest, efter att ha fått tips om färgval – blått på klänningen önskades. Det passade väl ihop med uniformens färger, och efter att ha sett resultatet av övermålningen av sepiaskissen satte jag igång. Den nya tekniken visade snart sina förtjänster – bilden blir mer än någonsin förut en målad tavla, där datorpenslar förvisso ersätter fysiska dito men där färger, vattenmängd och annat är identiska till sin effekt som en verklig förlaga, och smälter ihop på ett sätt som tvingar en att vara försiktig och tänka som om man använde verkliga material. Bilden avancerade dessutom mycket mer jämt än den tillförne använda skaltekniken. Versailles målade fasad blev bra, åtminstone med tanke på att det var ännu en av dessa första gånger som ett sådant motiv användes.
Björn & Jenny i Versailles
Som vanligt kunde komplikationer inte riktigt undvikas: bilden tycktes närapå vara färdig och funderingar började på renderingar (ljus- och eftereffekter) när det slog mig – utifrån den ljussättning jag valt skulle fontänens vatten reflektera fasaden. Aaaargh – under några dagar ansågs det att Versailles för Övrigt bör Förstöras, men det hela blev trots allt ett lyft, och genom omsorgsfullt val av färg och droppande penslar blev det faktiskt inte illa alls. En annan sak som inte helt kunde skylas av min nybörjarteknik var att skisserna för porträtten inte riktigt överensstämmer: Björns porträttskiss tar sikte på skuggorna i ansiktet medan Jennys trycker på dess linjer. Efter påmålning blev de där skillnaderna påtagliga, men då var det för sent att göra om, och deadline (midsommarafton) närmade sig med stormsteg.
En sista komplikation blev tryckning och inramning som drabbades av det mest osannolika strul i precis sista sekunden, men efter vredesutbrott och gisslantagningar i en atelje kunde bilden ovan till slut produceras och levereras, med, verkar det som, ett gott mottagande. Må den skina på sina protagonister med alla välgångsönskningar som tänkas kan.
För övrigt anser jag att alla hus över 50 m bör förstöras
Så sade Cato den äldre – helt säkert! Åtminstone enligt Skönhetsrådet!
Häromdagen läste jag ett intressant illustrerat inlägg, ”Att Döda ett Hus”, av Pawel Flato på nätverket YIMBY om futtigheten och bristen på visioner som hindrar större och mer anmärkningsvärda byggnadsverk i Stockholm numera.
Här återger jag några av artikelns bilder, men för mer om Söder torn, rekommenderas den kompletta artikeln i http://www.yimby.se/2010/06/att-doda-ett-hus…_917.html. Vad som framgår av den är att fegheten som vidlåder tyckandet om stora och anmärkningsvärda byggprojekt i Stockholm inte bara är feg och estetiskt grund, utan också har en brist på fantasi och en statisk syn på staden i stort som är ohistorisk.
Söder Torn 2010
Med teknikens hjälp kan nämligen envar numera åtminstone i efterhand utvärdera de fruktansvärda farhågor som de ständigt tvehågsna för fram, och det var vad artikelförfattaren gjorde. Han använde debatten om den berömda ”Söder Torn” eller ”Haglunds Pinne” som står på Medborgarplatsen i Södermalm som en illustration av hur fegheten och kompromissandet fördärvar vad som byggs och ger oss åbäken som endast en mor kan älska. 
Titta bara på den toppstruktur av glas och stål som kröner byggnaden. Den är uppenbart för stor för ett torn av den höjden. Om man nu skall korta den, så varför inte ändra den också? Men ne-ee-ej det vore ju att försöka ha en egen vision av hur det redan beslutade höghuset kunde se ut, dvs en positiv vision istället för att bara obstruera och säga nej. Och för vad? Se på artikelförfattarens idé av hur söder torn kunde ha sett ut med lite vettiga proportioner -så fruktansvärt högt är det inte, och alla idéer om hur fruktansvärt neutronsbomsförstörande för Stockholm det skulle varit med ett hus av den typen faller platt till marken.
Söder Torn Originalförslag
Och notera att det är den enda förändringen som gjorts på bilden: arkitektens originalförslag hade en fasad med mycket mer textur, inspirerad av art-deco och skyskrapor sådana som finns i New York. Det hade varit snyggt. Men, och det är vad som är sjukt, inte främmande för staden heller. För Stockholm har redan inte bara en utan två höga hus av den typen. Nämligen Kungstornen som flankerar paradgatan Kungsgatan i Stockholm.
Kungstornen
Artikeln sätter alltså fingret på den idiotiska tumregeln, inofficiellt antagen av byggnadsmyndigheter och tyckarinstanser som Skönhetsrådet och understödd av reaktionära småklickar i staden, att nya hus i Stockholms innerstad inte får vara höga eller stora eller på annat sätt exceptionella – bara gamla byggnader får ha storlek och/eller karaktär. De anledningar som anges för detta är varierande, men följande kommer oftast igen i en eller annan form:
- Nya byggnader ”förstör stadsbilden”, i förlängingen hela staden, genom sina dimensioner eller skepnad som är annorlunda än det som redan finns.
- Stora nya byggnader skymmer eller förminskar eller på andra sätt fördärvar andra etablerade byggnader i området.
- Stora byggnader kastar skugga (sic!).
- Nya byggnader är konstiga, inte sällan utländska och…och…nya.
Vad de yrkesnegativa missar är hur ohistoriskt detta bisarra synsätt är. I sin enfald ser de inte att vad de nu anser heligt och orörbart också en gång byggts. Det är den värsta formen av brist på historiskt perspektiv och sann respekt för traditionen – att ta den för given, som om det nuvarande Stockholm byggts av Gud eller Jultomten. Låt mig illustrera vad som hänt om denna avart av synpunkt varit rådande när byggnader som vi nu ser som omistliga och typiska för Stockholm restes. Och låt oss ta en emblematisk byggnad, förkroppsligande Stockholms själva själ. Stadshuset.
Stadshuset, Stockholm
Det här är verkligen ett snyggt hus. Klassiskt till färg och form. Det har fina proportioner. Det står ut vid ett så vackert läge. Men det var inte på något sätt självklart när det byggdes, ett bygge som för övrigt inte ändade förrän 1923. Det är inget hus från antiken vi talar om här. Arkitekten Ragnar Östberg fick också verkligen slåss för sin vision. Han hade en fördel, nämligen att tomten det låg på var underutnyttjat efter att den berömda Eldkvarn brann ner, och det var redan tänkt att ett nytt rådhus (dock ej stadshus) skulle byggas där. Men designen var inte alls uttänkt, och det krävdes en arkitekttävlan och hårt manglande med framför allt Östbergs rival Ferdinand Broberg innan husets form blev klar. Dess stil blev unik. Långt från att företräda något slags ”rent” formspråk drog Östberg uttryckligen inspiration från framför allt två håll: stora nordeuropeiska tegelklädda byggnader (se ett polskt exempel för en jämförelse), av vilka det fanns många i utomlands men inget av den skalan i Sverige, samt italiensk senmedeltida arkitektur, som tex Palazzo Ducale i Venedig, eller Palazzo Vecchio i Florens. Det här är hus med en äldre påbrå än något som vi har här.
Rådhuset i Florens (1299 AD)
Lidzmarks Biskopsborg
Dogens Palats Venedig
Och det lustigaste av allt är att Östbergs sammanhållande idé är nationalromantiken, som strävar efter att skapa en nationellt representativ arkitektur med inspiration från historien. Det hindrade inte honom från att söka sig till goda idéer var han än fann dem, att bygga på en dittills osedd skala, och ha ett framträdande, ja överväldigande intryck på den plats där hans byggnad anlades. Allt det som gnällspikarna nu menar är anathema för Stockholm idag.
Om dagens tyckare fått bestämma hade Stadshuset således sett ut så här.
Stadshuset: 1990-talsstympat
Prinsessan Felicia del 3 – Målning och Slutförande
Efter att ha skissat, börjat måla så smått på draken och bestämt mig för Felicia som sagoprinsessan var det sent omsider dags att börja arbetet med att montera och verkligen börja måla bilden. Som tidigare nämnts var bilden redan i obalans, draken var närapå färdig, medan det bara fanns en extremt översiktlig idé, föga mer än en kladd, på borgen och den övriga bakgrunden.
Jag hade bara en tidigare erfarenhet av en bild av den här magnituden – där hade arbetet startat med en skiss gjord på en liten lapp. Målning hade börjat nästan direkt, med en udda teknik: jag missbrukade Photoshop och bokstavligen målade för hand i datorn. För hand? Genom att använda musen som pensel med de vattenfärg- och oljefärgspenslar som finns som verktyg i datorns palett fick jag fram en grundmålning som såg ut som om den gjorts för hand. Sedan kunde man använda olika effekter som lager, ljussättning med mera direkt på bilden – den sorts bildbehandling som Photoshop egentligen är gjord för. Färgerna blir snygga, men det är tyvärr ett extremt opraktiskt sätt att arbeta på. Det skulle komma att visa sig på flera otrevliga sätt.
Först började vad jag nu kallar ett färgtest – jag prövade fram de grundläggande färgerna för figurerna i bilden. Redan här uppstod problem. När jag målat in figurernas grundfärger började jag måla skyarna. Genom att titta på bilder på moln och solnedgångar fick jag snart fram en överraskande bra himmel. I en typisk Pablo-attack blev den dock nästan färdig långt före övriga bilden, innan jag ens visste hur övriga landskapet skulle se ut. Det var andra gången, dessförinnan hade draken rusat i förväg. Nu stod jag där med en långt gången himmel som hovrade över en bakgrund som i övrigt bara var lite linjer. Och som dessutom hade ett stort hål i mitten, eftersom jag inte ens hade skissat den delen i avvaktan på monteringen. Nu fick jag jobba ikapp, och bestämde mig för en liten genväg. Jag hade en generell idé om att bakom prinsessan skulle en rad taggiga berg bilda horisontlinjen. Men jag hade inte skissat bergen någonstans. Hur skulle det se ut? Jag gick igenom mitt fotobibliotek (400 000+ bilder) och hittade ett par snygga berg. Jag klippte ut dem ur fotot ifråga och klistrade in dem för att se hur det skulle se ut. Vid det här laget såg det hela ungefär ut som nedan.
Bakgrund, Färgtest och början på himmel
Det var otroligt mycket jobb kvar, men jag tog mig an det hela med sikte på att bli klar årskiftet 2007. Samtidigt som delar fick färg på ett lite oplanerat jobbade jag mycket på att förbättra skisserna som låg under. Då slog katastrofen till.
Problemet med min obefintliga teknik vid denna tid var att mängden lager och information i bilden var för stor. Mycket mer än vad datorn egentligen klarade. Av någon nu oklar anledning målade jag bilden i A1-format 1200 dpi – den är ENORM, om den trycktes i säg 150 dpi skulle den täcka ett helt rum. Datorn klarade det inte, och hängde sig konstant. Ändå fortsatte jag, med ständiga frustrerade utbrott när timmars arbete försvann. Tills en dag, transformatorn gav upp och ett elfel slaktade hela min installation. Efter att ha skrikit och förbannat alla gudar lyckades jag rädda det mesta av datan. Men bilden hade blivit förstörd – informationen om lagren hade korrumperats och bilden hade plattats till, utan målningslagren, och flera av skisslagren var fördärvade. Månaders arbete var förstört. Vad som återstod var monteringsbilden ovan och mina första skisser på papper.
Fruktansvärt. Demoraliseringen var total, jag närmade mig inte bilden på månader. Men man bryter ihop och kommer igen. Det var bara att ta tag i det. Jag skaffade en ny transformator, byggde om burken och kickade igång arbetet, den här gången med massor av back-ups av bilden olika stadier – en rutin som grundlades för framtiden och som slukar mycket utrymme men bevarar ens sinnesfrid och blodtryck. Och nu skulle inget få rusa iväg, utan bli jämt och fint fördelat.
Med en mer metodisk process började jag nu måla direkt på de åter inscanande skisserna. Jag gjorde om bakgrunden, med mer detaljer innan färgläggning, som ändå blev en pärs. Att måla en skogs alls träd är inte en inspirerande sysselsättning. Men penseldrag för penseldrag växte bildens helhet fram. Att försöka få till ett färgporträtt av Felicia med min usla teknik var en förödmjukande upplevelse. Trots allt slit blev resultatet lite halvdant – man kan ana vem det är om man kisar lite, men det är ingen superbra likhet. Klänningen blev dock fin. Sammanbrottet för datorn fick en annan effekt – eftersom bilden fick tas om från de första skisserna blev teknikerna för djuren olika, och den där spretigheten i underlag sken igenom. Gripen och enhörningen har grund i blyertskisser som försetts med bläcklinjer i en slags mellanstil av realistisk och serietecknad stil. Draken var som nämnts ritad i en slags spontan tuschstil. Borgen vilade på en grovskiss. Medan Prinsessan å andra sidan var mycket mer av en ren målning.
Prinsessan Felicia, Drake, Grip, Enhörning i Solnedgång - Målad
Men att bli färdig var det viktiga. Efter flera veckor var målningen klar i sin grundform. En lång fas av efterarbete började. Himlen fick en sol som ligger bakom Prinsessan i förgrunden och ger en fin varm belysning. Borgen försågs med en stenväggstextur. Trollspöet fick en liten lysande spets längst ut. Jag målade försiktigt på dimmor över landskapet för mer sagolik effekt, med ett skimmer från den lågt stående solen. Och med noggrann påmålning av fler och fler lager färg och ljus blev det hela ändå OK.
Till slut kom dagen då den skulle tryckas – valet föll på ett kanvastryck uppspänd på ram, vilket gav en snygg textur och äkta tavel-känsla. Det hade varit en lärorik upplevelse, men efter ett års förvecklingar kunde Felicia till slut få sin bild. Hennes reaktion gjorde det värt allt strul.
