Lite Kul Nostalgia: USA på fallrepet 1989?
Städade ur några kartonger och snubblade över ett intressant tidningsomslag som påminde mig om de nutida undergångsprofetiorna om jänkeriet och kändes märkligt aktuellt… Det är en ganska juste bild också.
En påminnelse om 1989 Reagan hade ersatts av George Bush den äldre. Reagonomics hade seriöst raserat USAs då ännu produktionsbaserade ekonomi och var i full färd att blåsa upp fastighetsbubblan som briserade 1992. Gorby satt i det ännu existerande Sovjetunionen, då ”Ondskans Imperium”. Den stora ekonomiska stormakten på uppseglande var inte China utan Japan. Och medieklimatet var sådant så att en seriös artikel som pekar på strukturella brister i USAs ekonomi med social slagsida kan publiceras, inte i KPML:rs husorgan, utan Stenbeckssfärens ekonomiska flaggskeppspublikation Veckans Affärer…
Jag kommer ihåg att jag då, som 15-åring tyckte att ”Det här kan vara bra att hålla i minnet, ifall man skulle råka höra det igen…”. Det veckans affärer-artikeln, som kom att påverka min syn på USA för framtiden, pekade på i en väldigt torr och ekonomistisk stil var att bristerna i USAs sjukförsäkringssystem och sociala skyddsnät skulle komma att skapa stora kostnader bakvägen – tex i form av skenande kostnader för sjukvård och social utslagning, med stora budgetunderskott som följd. Artikeln varnar också för skenande minus i handelsbalansen och en stor offentlig skuldsättning. Om man justerar alla siffror uppåt skulle det lika gärna kunna vara 2009, fascinerande… nästan lika mycket som att jänkarna kör på i samma stil och tuffar på trots 3 tunga kriser efter denna publikation…
Projekt Storyboards: Belägring i Skymningen
Den första storyboarden för berättelsens löpande handling visar, naturligt nog, den första scenen i handlingen. Huvudkaraktären i bok 1, ”Serseri”, är den dödlige krigaren Yakane. Denne verkar i berättelsens början som en legosoldatshärförare i en motsvarighet till bysantinska riket, och deltar i en ledande position i belägringen av staden Arbine. Yakane skildras som sittande på en häst på en höjd ovan staden bredvid en rad krigsmaskiner som bombarderar staden nedanför.
Yakane ovan Arbine
Yakane är klädd som en bysantinsk officer runt 1300-talets början. Han bär ringbrynja med de karaktäristiska bysantinska läderbanden som justerade den på överkroppen, och under den ett läderskydd vars kanter är försedda med utstickande läderfransar. Han bär svärd, sköld, och pilbåge av sammansatt modell, full stridsutrustning för en bysantinsk ryttare. Över bålen har han knutit en mantel snett så att den inte hindrar bågarmens rörelser. Hästen och dess sadel och remtyg är hämtade från avbildningar av samtida utförande på balkan och grekland.
Krigsmaskinerna bakom honom består av katapulter och längst ut en långskjutande trebuchet av den typ som användes för att kasta tyngre projektiler. Allt förstås historiskt korrekt så långt jag kunnat belägga det.
Själva bilden är mest en skiss för att ge en idé om miljön med huvudpersonen i förgrunden, snabbt utförd med vanlig blyertspenna och sedan tuschad. För att ge stämning åt scenen la jag in att det är sent på dagen, och ritade moln och himmel nära solnedgången med kolkrita för de mjukare övergångarna på himlen. Här kan man åter se att arbetet med bilden kom att påverka texten – scenen ändrades till att vara sent på dagen, och under natten och nästa dags morgon sker de första dramatiska händelserna.
En typisk sak med att arbeta med både bild och text är hur uppmärksam det gör en på detaljer, vilket dock kan föra en in på sidospår. Historien är ändlöst försedd med fascinerande möjligheter till nergrottning, och här var det just belägringsteknik som blev lite av en tidstjuv. Jag hade från början bestämt mig för att Yakane och hans belägrande trupper besköt Arbine med den s.k. pyr hygron, den berömda ”grekiska elden”. Den bysantinska belägringskonsten stod på en hög nivå, och den ”grekiska elden” var dess mest berömda vapen. Den var en troligvis oljebaserad vätska som antändes och slungades mot fienden. Dess mest avgörande verkan var mot träkonstruktioner, speciellt fartyg, och den anses ha spelat en viktig roll när bysantinarna lyckades slå tillbaka de arabiska försöken att erövra Konstantinopel på 670-talet. Jag beskriver dess verkan i berättelsen:
”Det var en klibbig vätska som fattade eld när dess brinnande behållare krossades och med en stark ljusblixt spred ett dödsbringande eldregn och brinnande krukskärvor över hela träffområdet. Den antände allt den vidrörde och var ytterligt svårsläckt. Vatten bara spred elden ytterligare. De stackars satar som hade oturen att få det på sig förvandlades oftast snabbt till springande och skrikande facklor som spred branden ytterligare. Yakane kunde minnas skriken, larmet och paniken som omvärvt honom när han själv varit på den mottagande sidan av eldregnet, den otroliga hetta och doften av bränt kött som slog mot en från brandområdet.”
För en snabbintroduktion till detta medeltida terrorvapen se tex. http://en.wikipedia.org/wiki/Greek_fire
Det blev oemotståndligt att låta den grekiska elden med dess visuellt starka effekt förekomma mer i berättelsen, och den kommer att återkomma i senare storyboards…
Projekt Storyboards: Födelsen
Som en del i att skriva ner mina berättelser så kliar det förstås också i fingrarna av att rita sådant som man ser för sin Inre Syn. Inom filmen är storyboards sedan länge en vedertagen teknik. Flera av de regissörer vars visuella stil jag uppskattar, som Ridley Scott, är inte främmande för att själva fatta pennan och med sina Storyboard Artists skissa på hur scenerna skall se ut. Så vitt jag vet är det dock inte så vanligt när man försöker skriva en bok.
Det är märkligt. För man märker snabbt en växelverkan mellan bild och text. Många av beskrivningarna i min berättelse tenderar att börja som bilder. Bildens överlägsna mängd information gör att mycket faller på plats. Man lägger märke till mer detaljer, man får en känsla för hur saker står eller måste röra sig i förhållande till varandra, och får ledtrådar till vilket intryck något ger. En skiss kan ge helt ny inspiration till handling i berättelsen. Ovärderligt. Ett försvarligt bibliotek av Storyboards, design av byggnader, landskap och artefakter samt Porträtt har börjat växa fram som täcker det jag skriver om, i olika stilar och med olika teknik.
- ”Hon var nästan framme vid Lejonporten, nergången till de kungliga stallarna och sin farliga färds destination. Men var fanns den som skulle möta upp henne? Gülfems hjärta slog hårt medan hon bet i sina plutande läppar av oro. Hon stod just i begrepp att lämna sitt paket på marken och skynda sig tillbaka till haremets trygghet när en skugga lösgjorde sig från det kompakta mörkret alldeles framför henne.”
Den första scenen, ”Födelsen”, fick nyligen en egen Storyboard och kan vara en bra början. En slavinna skall smuggla undan ett litet paket var innehåll snart skall visa sig, och rör sig en mörk natt runt på sultanens citadell, när hon träffar på en mörk gestalt…
Bilden är gjord som en klassisk skiss som upparbetats med mjuk kolkrita. Tekniken möjliggör ett realistiskt återgivande av ansiktsuttryck. Bilden bidrog till att definiera hur slavinnan skulle se ut – innan jag ritade den hade jag inte en aning, utöver att hon skulle vara ung och snygg i största allmänhet (sultanens harem tenderar att premiera sådant). Hon måste ha något utmärkande drag, och jag gjorde henne tämligen ljus. Med härledning från bilder på turkiska fotomodeller kunde ett fungerande utseende arbetas fram, och förhoppningsvis skall hennes känsla av utsatthet och nervositet gå igen i bilden. Kläderna är grundligt genomresearchade och överenstämmer med couture i ett medeltida harem i östra medelhavet, som de ottomanska odaliskernas. Den mörka skepnaden bakom henne skall vara höljd i skugga men ändå synas. Som en kompromiss lät jag ansiktet vara försänkt i mörker medan de svepande tygerna i hans kaftan framträder i ljuset av facklor och månen som kikar fram ur den molniga himlen. Även här kan man se att arbetet med en bild påverkar texten – belysning och stämning kom att förändras av insikterna som ritarbetet gav.
Lejonfiguren är inspirerad av en bro i Kairo, och i förgrunden kladdade jag snabbt in ett schematiskt stadslandskap med antydda kupoler och minareter för att ge miljön.
Anakronistiska Infall – hjälm
Fantasins vägar är outgrundliga.
Eller kanske inte. För när jag fick se en bild på Svenska herrhockeylandslagets förstemålvakt Henrik Lundqvists hjälm (se nedan) så gick min tanke direkt inte till ”undrar hur det går för oss i premiärmatchen, och hur är det med hans form…” och annat sådant strunt, utan:
”De påminner om föregångarna till de svenska rytterihjälmarna från Karl X Gustafs tid, när det svenska stålet verkligen bet…”
Stefan Livs och Henke Lundqvist's hjälmar
En liten historisk återblick är dock på sin plats.
De svenska rytterihjälmarna under stormaktstiden kom naturligtvis till oss på samma väg som mycket annat civiliserat, nämligen via Tyskland. De södra tyska staterna hade efter att ha slagits möra av den tidens supermakt, det Ottomanska riket, delvis kommit att imitera sina fruktade muslimska motståndare. En av de saker de kopierade var den ottomanska hjälmen shishak, som de på tyskt manér uttalade Zischägge. Shishak utvecklades i sin tur av ottomanerna från mina favoriter mamlukernas hjälmar.
Mamlukhjälmen var anpassad för en beriden krigare som behärskade alla vapen, dels den fruktade mamlukiska bågen, världens bästa, samt de mer konventionella svärd, klubbor, lansar, sköld osv. Hjälmen måste därför vara lätt, inte begränsa synfältet och inte hindra huvudets rörelser, samtidigt som den gav maximalt skydd. Då världens främsta vapensmeder före 1400 residerade i Damaskus löste man detta med glans, vilket visas av att alla mamlukerna slogs mot kopierade dem, från timuriderna till ottomanerna (se nedan).
Turkiska och Iranska hjälmar av mamluk-typ
Mamlukhjälmens huvudskål var smidd i ett stycke med gravyrer och ibland räfflor för maximal hållbarhet och lätthet. Den hade ett nerfällbart nässkydd, och kombinerades ofta med en aventail (nack-och hakskydd) av ringbrynja eller lameller, som täckte bärarens ansikte så bara ögonpartiet var exponerat.
Nu är mina preferenser som de är och därför tog mig denna lilla tour de force genom historien från ishallarna i Vancouver tillbaka till egyptens heta sand, med tanken som Stephen King menar man aldrig skall sluta fråga sig:
”Vore det inte kul om… ”
Jag kladdade snabbt till en hjälm med ansiktskydd i lamell och ringbrynjenackskydd, som jag tror att en amir på 1400-talet inte skulle skämts för att bära.
Imaginär Mamluk Shishak från hockeyhjälm
En Riddare – Marc & Adeleide
Ett önskemål som rests från barnahåll är att jag skulle rita en riddare, gärna med sin dam. Sagt och gjort. Här fanns också en möjlighet att kombinera med teman från mina berättelser. En av hjältarna där är 1300-talsriddaren Marc d’Arnevou, som är vicomte nere i motsvarande södra Frankrike. Han är gift i ett kärlekslöst arrangerat äktenskap (som var brukligt då), och har ett mer romatiskt fast förhållande med en hemlighetsfull dam vid namn Adeleide de Sabran vid sidan av. Det fick bli en bild där båda figurerar, med Marc i full rustning och Adeleide i en historisk korrekt klänning mot bakgrund av ett landskap med koppling till dem bägge.
Studier av rustningar decennierna efter 1300 AD
Några förberedande arbeten fanns redan gjorda – det påverkade definitivt mitt val av motiv. Jag hade gjort research för en historiskt korrekt rustning under denna övergångperiod, då riddarna började dra på sig allt tyngre rustning och hela metallskydd men ännu inte var helt inkapslade i stål. Hjälmen var ett problem, och jag tvekade i det yttersta för om Marcs ansikte skulle synas eller vara täckt. Till slut bestämde jag mig för en heltäckande hjälm, av en rätt speceill design som jag sett i samband med researchen till filmen ”Timeline” som utspelas under perioden.
En detalj som inte kan slarvas bort är Heraldiken. Marc är en högadlig potentat, och hans ställning är manifesterad i hans blazon, hans sköldemärke. I min berättelse ersätter stiliserade solmotiv korset som religiös symbol, och Marcs familj fick ett mångfaldigad gyllene sol på rött som blazon. Men Marc är ju från början ett oäkta barn, som hans fader endast sedermera fick legitimerad hos kyrkan (vanligt under perioden). Han var också den äldste sonen, men fick icke desto mindre inte ärva större delen av sin faders besittningar och titeln som greve.
- Marc Blazon design
Detta framgår av hans blazon, som är försedd med s.k. brisurer, broderade tillägg. Högst upp finns en s.k label som visar att han är äldste son. Den brukar tas bort när fadern dör, men Marc behöll den eftersom han inte ärvde sin faders stora furstendöme, men ville visa att han var äldste son. Korsande över skölden är en svart bend, en linje som visar att han varit illegitim son. Den kunde Marc också tagit bort, men han behöll den eftersom han behöll labeln. Jag kontrollerade mina idéer på diverse siter som Wikipedia och specialiserade sidor som http://www.heraldsnet.org/saitou/parker/index.htm.
Första skissen av den tänkta bilden etablerade figurerna. Marc med sin rustning enligt mina tidigare skisser för 1325, med ringbrynja som bas, kompletterat med tidens modernaste metallskydd: vambraces & spaulders på armar och axlar, och greaves & sabatons på underben och fötter. Under sin jupon, eller vapenskjorta, bär han en extra coat-of-plates av metallband på läder. Huvudet täcks av en avancerad form av tunnhjälm med en svängbar del framför ansiktet. En aventail av ringbrynja ger extra skydd åt halsen och övre delen av bålen. Hans stridshäst försågs med schabrak med hans sköldemärke, chamfron (huvudskydd) och halsstycke. Adeleide fick en tidstrogen klänning med knappar, och skor av mjukt läder. Hon rider tyvärr damsadel som då var brukligt, men har en lätt pilbåge med ett koger som om hon skulle ut på jakt, som sportiga adelsdamer gärna deltog i. Hennes håruppsättning är tagen från en effigy, ett gravmonument från 1345.
SKiss Marc & Adeleide
Nästa steg var att förstora bilden och bygga ut den så hästarna med sina ryttare syns i helfigur. Bakom skissade jag upp bakgrunden, en sydfransk by med ett slott uppe på en klippa. Slottet i fråga baserade jag på det periodiskt korrekta sydfranska slottet i grevskapet Foix, som har en fascinerande historia. Se http://en.wikipedia.org/wiki/Ch%C3%A2teau_de_Foix för förlagan.
Marc & Adeleide Skiss m bakgrund
Sedan var det bara att scanna in, sätta igång Photoshop och måla på. Jag behöll de tuschade linjerna för en slags blandstil med drag av serietidning och ren målning, och använde akvarellfiltren för penslarna i Photoshop. För stadsmuren använde jag ett tegelmönster som jag mångfaldigade för att efterlikna sten, och för klipporna skapade jag likaledes en stentextur som fungerade OK. Med akvarellfärger målade jag ett slags schabloniserat gräsmönster med skugga under figurerna. Resultatet kan ses nedan.
Marc & Adeleide Målad
Corinna och Draken
En sommar lovade jag den äldste sonen till några av mina vänner att rita en drake. Han är inne på sådana, och ville ha en ryslig, röd, eldsprutande drake. Typ Smaug i ”Bilbo”. Nåväl, jag satte mig ner och började fila på en drake.
en drake
Det var en intressant utmaning. Drakar har ju en gedigen historia, redan den mesopotamiska Enuma Elish omtalar det stora odjuret Tiamat, av vilken guden Marduk skapade världen. Det var 5000 år sedan. Genom årtusendena har draken fått stå för faran, det monstruösa hotet som en hjälte måste besegra. Med fantasy, och inte minst Tolkiens mäktiga drake Smaug i hans första bok Bilbo, fick draken en renässans. Fantasy har dock skapat sina egna konventioner och flertalet avbildade drakar skrämmer numera inte någon, avbildas antingen som passiva eller saknar den djuriska framtoning, den vildhet som ett stort rovdjur borde ha. Det är inte konstigt att de numera påfallande ofta förekommar som riddjur i berättelser. Å andra sidan ritas drakar ibland som rena djur, som en överdimensionerad ödla. Det är inte heller rätt, en drake är ju en intelligent varelse, och bör ha syfte och medvetenhet i sin framtoning. Många i övrigt mycket skickliga illustratörer som Garland (se bilden) går i någon av de fällorna, som i mitt tycke gör draken mindre hotfull och märkvärdig.
Ett annat problem är att sätta scenen. Att bara rita draken verkade lite…trist. Drakens hotfulla närvaro och blotta storlek framhävs bäst när man sätter den i en scen med människor som jämförelseobjekt. Och från mina egna historier finns just ett sådant tillfälle, med en drake. En av mina hjältinnor som jag ofta ritar är den vackra Corinna.
1300-talshuvor m knapp
Corinna är en oförvägen och modig kvinna, som inte tvekar att ta till vapen i en era då sådant inte var vanligt. I en episod hjälpte hon sin blivande man att dräpa en drake i dennes lya. Hon klev orädd fram och störde draken genom att kasta sitt svärd i dess mun just då den skulle drabba dem med sin mördande eld. Den scenen beslöt jag mig för.
Ridstövlar
Corinnas klädedräkt orsakade en djupdykning i arkiven och på nätet. Att avbilda hjältinnor iklädda en slags ringbrynjebikini som ursäkt för att visa deras kroppar är något som irriterar mig starkt. Men att regelmässigt sätta en helrustning på hjälten känns inte heller rätt – metallrustningar användes på slagfält och torneringar, och sällan annars. Corinna torde vara klädd i grova färdkläder, för att röra sig obehindrat i terrängen. Inspiration från replikor av 1300- och 1400-talskläder var inte svårt att få tag i.
Design för Corinnas kläder.
Corinna och draken skiss
Som koncept var det inte dumt, inte dumt alls, och skissen kunde användas för vidare arbete. Bilden måste tänjas och göras vidare. Jag valde att förstora skissens drake och måla dess vingar i sin helhet och lade ut riktlinjerna till en slags bakgrund.
Corinna & Draken utökad skiss
Förutom Corinna och draken lade jag in lite rekvisita i bilden. Några djurkadaver fungerade väl, och efter några tittar på nätet hade jag lite skallar och döda kor och getetr att rita av. Jag ville också ha med rester av tidigare olyckliga besökare, som det inte gått så bra för. En hög med dödskallar i förgrunden och liket efter en död krigare som fått hjärtat utslitet gav en touch av att den har draken inte är att leka med.
Rester hos Draken
Sedan var det bara att lägga in skissen i Photoshop och måla. Draken skulle vara röd, och jag lade på en ljusare gul färg för dess buk. Hela kroppan var täckt av fjäll, så med kloningsverktyget skapade jag en template där de runda fjällen liksom stod ut, inte helt olika små bölder på kroppen. Ljuseffekterna med riktade ljus tillät att jag kunde testa vilken ton som skulle målas på varje del. Ljuskällan i detta fall var drakens eld, som jag jobbade en hel del med, för att få fram den lätt genomskinliga känslan. Corinnas kläder målades i mörka bruna och svarta nyanser – passande för läder. Motljuset från drakens eld krävde ljusare kanter, och att man lade uppmärksamhet vid Corinnas kastade skugga. Bakgrunden målades helt och hållet med pensel med oljefilter, det fanns inte mycket till skiss där. Jag gjorde den mörk för att förstärka intrycket från drakens eld och starka färger, men lät lite ljus bryta in genom några öppningar för att bildens totalintryck inte skulle bli för nattsvart. . Man anar de spridda resterna under och bakom draken, målade i matta färger för att inte dra uppmärksamhet från huvudbilden. Resultatet kan skådas nedan.
- Corinna och Draken som reser sig för att spruta eld – i Färg
Jag har sedermera gjort ett antal studier och vidarebearbetningar av olika detaljer med koppling till den där scenen:
-
En närstudie av Corinnas vildmarksstövlar, som en del av en serie om förekomsten av just höga stövlar i bilder och andra sammanhang(klicka bilden)→
Om att Teckna Mer Cartoon-aktigt 2 – Älvor, Vättar och Krigarkvinnor
Efter mina inledande övningar i att rita i en enklare och mer stiliserad teknik efter andra förlagor gjorde jag några snabba försök att rite helt egna origalbilder i en sådan stil, för att se hur det skulle se ut. Den första var en bild på en älva och en liten orch. Älvor har jag ju ritat förut , och kontrasten mot en orch gör att man får med två olika sorters motiv att testa den nya tekniken på. Resultatet blev faktiskt inte illa alls, och ser lite komiskt ut om jag får säga det själv.
Älva möter Orch
Nästa bild innehöll ännu en utmaning, att skildra olika sorters klädedräkt med den ”storögda” och klara linje-stilen. Den blir den första i en serie med ”coola tjejer” klädda i varianter på gamla klädedräkter från olika mytologiska regioner. De tre i den första bilden är från det gamla Norden, Grekland och Egypten respektive. (En ny bild i denna serie finns här).
Krigartjejer från Norden, Grekland & Egypten
Nästa bild på tecknade krigartjejer från olika kulturer finns här (klicka bild)→
Om att Teckna mer Cartoon-aktigt 1
Eller ”storögt” som jag kallar det. Barn, speciellt yngre sådana, kan uppskatta bilder ritade med emfas på de viktigaste dragen i bilden. Detta kan var och en konstatera efter att ha sett på stilarna för serier riktade till yngre barn. Efter att ha fått förfrågan om att rita serier av bilder från och för barn har jag undersökt hur en sådan stil skulle kunna tas fram för mina teckningar. Mina bilder avbildar ofta kläder och parafernalia i viss detalj, och ansiktsdragen är ofta unika, inspirerade från levande förlagor. Frågan är hur man kan renodla teckningarna till att bli enklare men ändå vara uttrycksfulla utan att helt förlora i detalj. Det har också uttryckts en vilja att teckningarna skall passa för färgläggning av barnen som skall ha dem.
Aurora (Törnrosa) och Jasmin (Aladdin
Det finns flera vägar att slå en bro mellan detalj och realism å ena sidan och stilisering och uttrycksfullhet å den andra. Den fransk-belgiska stilen Ligne Claire, bekant från Hergés Tintin-böcker, är ett exempel. Den mer realistiska Disney-stilen, speciellt dess långfilmsanimationer, är ett annat.
Jag började med att rita med ledning av några Disney-bilder. Här är det de två Disney-prinsessorna Aurora och Jasmin (från ”Törnrosa” respektive ”Aladdin”) som avbildats. Mitt spontana grepp var att använda s.k. cross-hatch för att markera skuggning hos Aurora. Det blev rätt mycket skuggning, och visade hur viktig färgläggningen är för en Disney-illustration av den här typen. Själva de tecknade dragen är lika för båda: ögonen är stora, med markerade ögonfransar- och bryn, som används för att ange känsloläge och allmän attityd. Cross-hatch går i någon mening emot idén med mitt experiment: det är en realistisk teknik för att simulera mycket skuggning som passar för realistisk avbildning, gärna i svart-vit.
För Jasmin tog jag bort all form av skuggning. Det blev mer likt Disney, och mer passande för färgläggning. Båda de här teknikerna har sina löften. Som bild för är den mer skuggade snyggare, och ger en känsla av vad som avbildas som helt enkelt går förlorad om man renodlar bilden för mycket. Den renare bilden är dock tacksammare för förläggning, och tvingar en också att renodla uttrycket till maximum.
Älva från Mappbild
Jag testade två nya varianter på var och en av dem som en övning.Den nya skuggade bilden utgick från en målning av en liten älva i en flickas mapp. Jag avlägsnade kläderna som jag alltid gör med älvor (neeej älvor fryser inte så att förse dem med en massa kläder är bara amerikanskt pryderi). Det gav möjlighet att jobba med helt rena linjer, och resultatet blev inte illa alls. Det kändes som om jag fick lite kläm på tekniken.
Den andra skuggade bilden med cross-hatch-teknik utgick från en svårare förlaga, nämligen en tredimensionell liten leksak. Men den blev också bra, avbildningen är mer verklighetstrogen än dockan själv, och skuggningen kom till sin rätt här för att göra en avbildning som om än med stora ögon och andra stildrag ser rätt realistisk ut och ger en känsla för volym och rörelse utan att förlora sin stiliserade karaktär.
Sjöjungfru från leksak
Afrikanska folksagor…
Det var ett tag sedan sist, men inte för att man legat på latsidan ritmässigt… Lite återblickar blir av nöden. I september kallades jag in som illustratör av en god vän som ville att jag skulle illustrera en afrikansk saga som hon skulle berätta för sina elever.
Storyn är enkel: en man vars mamma är gammal och behöver sonens hjälp gifter sig med en vacker fru av hög status, en prinsessa eller liknande. Den nya frun skall hjälpa sin man med svärmodern och skall till att mata henne. Då biter den skröpliga mamman tag i fruns hand och vägrar släppa. Den yngre kvinnan sliter och försöker komma loss, men tanten har ett rottweilerbett… in kommer maken och inte heller han kan sära de två, varvid han ställs inför dilemmat
– skall han hugga av hustrun handen eller huvudet av mamman?
Låter skumt? Idén med historien verkar vara att locka till diskussion, att man skall kunna motivera sina val. Jag valde snabbt en variant på serieliknande framställning, med den unga kvinnan + svärmodern centralt.
Mannen kommer in och ser...vadå?
Sedan kom ett vägval ifråga om framställning som kunde bli problematiskt. jag ville få med maken, som förfärad kommer in för att se att hans mamma håller på att bokstavligen bita handen av hans fru… OK vi avbildar honom förfärad och förvånad. Men jag ville också göra själva dilemmats val tydligt med hans person. I sagan är mannen väldigt prudentlig och går till en domare för att bilägga tvisten, alltmedan hans stackars fru vrider sig i smärtor. Jag ville göra valet mer omedelbart, och försåg honom därför med ett västsudanesiskt svärd i ett avhängt axelbälte. Svärdets närvaro i bilden stärker omedelbarheten i mannens val – frun eller mamma?
Sedan lades elementen ihop, försågs med en viss bildbehandling och en påmålad bakgrund för att stärka kontrasten och tydligheten i bilden, och voila, en illustration av en sanslös situation…
Mom bites wife
Mera Gudar: Isis
De Egyptiska gudarna har blivit styvmoderligt behandlade än så länge. Men nu kom turen till Isis, den egyptiska urgudinnan för moderskap, magi, fruktsamhet, kärlek och mycket annat. Isis var den mäktiga frun till guden Osiris, dödsrikets herre, som blev dödsgud efter att hans broder Seth dödade honom och styckade hans kropp och spred delarna runt medelhavet. Så stark var Isis makt att hon samlade ihop bitarna och helade sin man så att de kunde ha en kärleksnatt och hon kunde bli havande med sonen Horus, som sedan sökte hämnd för sin faders mord.
I de första skisserna ovan lades tonvikten på gudinnans mystiska sida, i färd med att kasta en besvärjelse. Jag ägnade inte så stor uppmärksamhet åt klädedräkten utan körde på en traditionell egyptisk vit klädnad. Men lite studier av några antika målningar visade en intressant detalj. I flera (varav två syns nedan) porträtteras gudininnan och andra kvinnofigurer med en väldigt urringad och åtsittande dress.
Isis klädnad
På flera av bilderna är det nästan som om axelbanden möter klänningen under brösten, som då skulle lämnas exponerade. I egyptisk konst är det vanligt att tex dansflickor avbildas i praktiken helt nakna, så vi vet att egyptierna inte var pryda. Det där kunde vara intressant, eftersom det lyfter fram kärleks- och fruktsamhetsgudinnans gudomliga yppighet och sexuella utstrålning. På den ena bilden avbildas också tronen, som var Isis symbol – hon var ju den som satte sin son Horus på tronen som egyptens första gudakonung. En tuschad teckning som sammanfogade alla de här elementen kan ses nedan.
Isis
Futuristisk arkitektur -Mecka
För intresserade av arkitektur är Mecka idag en intressant plats. Det stora tempelområdet runt Kabaa-helgedomen har trots flera utvidgningar blivit för litet för den ständigt ökande mängden av rättrogna muslimer som vill genomföra hajj, den påbjudna pilgrimsfärden. Sedan ett par år finns planer på en systematisk och omfattande ombyggnad av centrala Mecka för att kunna hysa fler pilgrimer och samtidigt förbättra stadens infrastruktur. Flera förslag har publicerats, se nedan.
En rund helgedom runt Kaaba
Staden runt Kabaa
Staden som annex till Kabaa
och byggena är redan i full gång
Abraj al/Bayt/komplexet
En del av ovanstående är uppenbarligen mer grandiost än bra arkitektur. Men någon form av förändring verkar nödvändig, om inte annat så för att minska mängden allvarliga olyckor som nu drabbar pilgrimerna och det enorma slitage det innebär för staden att ha miljontals besökare varje år. Från det perspektivet var en presentation av Atkins arkitekbyrås planer för en utvidgning av den stora moskén i Mecka särskilt intressant. Se nedanstående länk:
Mer bilder på ombyggnaden av Mecka finns på forumet Skyskrapercitiy, som är hängiven stora byggen runtom i världen. De har en tråd om Mecka
Fantasiporträtt 3
Efter att levererat bilden på Jennie som mongolprinsessan Yisüi med positiv kritik uppkom frågan om man inte kunde renodla själva porträttdelen. Och varför inte? OK, det finns i och för sig skäl emot: ett foto är förstås alltid bättre på så sätt att den är mest lik personen (doh). Men det finns en charm i att likt forna tiders porträttmålare måla en persons anlete på fri hand. Det är en utmaning, om inte annat. Mitt första steg blev att behandla kolbilden för att stärka kontrasten och rensa den från smuts och kolrester. Normalt ger kolkrita ifrån sig ett fint lager av koldamm som lägger sig som en slags imma och gör det mycket svårt att efterbehandla bilden, framför allt vad gäller färgläggning. Den behandlade svartvita bilden ses nedan.
Jennie porträtt mer kontrast
Nu kunde experimentverkstaden börja. Jag har testat två varianter. En där man använder oljepenselfilter och målar på gammaldags sätt. Nu är jag ingen målare, så problem har uppstått direkt med att finna rätt nyanser och kulörer för hudfärgen.
Jennie färglagd 1
Den andra varianten bygger på få färger men ger ett intressant resultat som är lätt att mångfaldiga. Med hjälp av så kallad cut-out-teknik samlar man de dominerande färgerna på ansiktet i olika fält. Färgerna kan göras varmare och mer distinkta, vilket ger en effekt likt den som en målare skulle använda på tex en väggmålning. Se nedan för mitt första försök.
Jennie målad m cut-out
Vilken väg skall man gå? Jag velar, och eftersom min stationära dator varit trasig en tid kan jag för närvarande inte gå vidare. Dessutom känner jag behovet av bättre verktyg. Jag har hittills färglagt mina bilder med musen, och en målarplatta till datorn vore en stor förbättring för att kunna måla med den precision som endast handen kan ge.
Fantasiporträtt 2
Det skall sägas på en gång: jag har aldrig ritat några porträtt. Första gången jag ens försökte var 2008, när jag ritade en bild på en väns dotter. Det blev OK, och jag fick blodad tand. Som tidigare nämnts var jag inte nöjd med likheten i ansiktet på min första bild av Jennie och bestämde mig för att göra en ny och mer genomarbetad för hennes födelsedag. Ironiskt nog blev just åldern, eller snarare tidens flykt, ett problem för ett lyckat porträtt: det enda foto jag hade av henne var över 10 år gammalt, från när hon tog studenten. 10 år som haft mycket bra effekt på henne, men som tyvärr gör min förlaga lite daterad.
Jennie studentbild
Men kan polisen tänka sig hur folk ser ut efter lång tid kan väl jag också. Det blev ett kul experiment, med den extra kryddan att det gaggats om porträttet i flera år, och om den nu blev dålig skulle jag framstå som en idiot. Med adrenalinet på topp skred man således till verket.
Jennie porträtt 2009
För pappersskissen använde jag gammaldags kolkrita som ger möjlighet till mjuka skuggor. Problemet var förstås anletsdragens förändring. Tidens gång kan göra mycket olika saker med en människas ansikte. Det mesta är genetiskt, men man måste korrigera för diet och sådant som åldrar huden och dragen i förtid, som mycket alkohol eller sol. Nu är Jennie lyckligtvis i den avundsvärda positionen att bli vackrare med åren: tiden har slipat bort en del av barnahullet och gjort dragen mer distinkta, och blicken klarare. Jennie har markerade och samtidigt rundade kinder, och en stark haka. Hennes ögon svarar väl på en lätt inramning av ögonskugga och understryker munnen, som är generös och karaktäristisk trots de egentligen smala läpparna, som dock framstår som fylliga redan med ganska lite läppstift. Med en sådan modell är det svårt att helt misslyckas när man en gång kommit förbi sin ågren. Efter att ha renodlat hakans linje, övergången mot kinderna och leendets djup blev ansiktet i alla fall igenkännligt, och tillräckligt bra för att läggas ihop med elementen i min bild på Jennie som mongolprinsessan Yisüi. Jag utförde en rask montering, vars resultat kan beskådas nedan.
Jennie som Yisüi full bild
Fantasiporträtt 1
Den här bilden var bara en snabb skiss, men jag hade tidigt tänkt att jobba vidare på bilden och sätta in den en slags mongolisk haremsmiljö, med andra figurer. Det hela blev dock inte av på många år. Förrän i år, då den avbildade sköna ifråga fyllde jämna år. Inspirerad av tillfället började jag jobba på att göra bilden mer presentabel. Först satte vi på henne tidstypiska korrekta kläder och smycken. Samt en mongolisk frysir från perioden.
Jag var ganska nöjd med resultatet, även om porträttlikheten kunde förbättras. Men det kunde man kanske åtgärda längre fram – först började jag jobba på bifigurerna. Lite inspirerad av prinsessan Jasmin i disneys ”Aladdin” lade jag in en tiger. En prinsessa måste dessutom ha någon sorts livvakt, så bilden försågs med en stor mongolisk krigare (med korrekt utrustning förstås). Via en kedja kunde han dessutom sammanbindas med tigern.
Yisüis Livvakt
Yisüis Tiger
Nu var komponenterna mer eller mindre definierade. Före montering ville jag dock förbättra min musas porträttlikhet om jag kunde. Det skulle bli problematiskt.
Nordiska Gudar – Freja
Freja är en gudinna som ställer specialla krav för att gestalta. Som kärleksgudinna tänker man sig henne som mycket vacker, och de traditionella beskrivningarna är av en ung, skön och ljus kvinnoskepnad med underbart vackert och långt blont hår. Hon har också sitt magiska smycke, det sk brisingssmycket, som förstärker hennes skönhet. Sedan kommer frågan om hennes allmänna uttryck. Som ofta är fallet med kärleks- och fruktbarhetsgudinnor finns en ambivalens. Kärlek och dess sexuella kopplingar borgar för en mer lustfylld, förförisk gudinna. Samtidigt har för vidlyftig sexualitet varit ett problem i traditionella samhällen, så man tonade gärna ner den biten och lyfte fram moderskap och fruktbarhet istället. Den indiska gudinnan Lakshmi, tidigare porträtterad här, bär på samma inre motsättning. Den här ambivalensen komplicerar hur de framställs.
Först dock utseendet. En av problemen med inte ha inte lyft pennan på flera år är att jag har tappat rutin på att rita blonda, nordeuropeiska kvinnor. Min egen preferens är för mörkare skönhet åt det mediterranea hållet. Så som en förberedelse tog jag upp tuschpennan och förberedde några ansiktsstudier för att vässa min förmåga.
Blonda Studier
Snabba och trevande som dessa mina ”blonda studier” var gav de behövlig övning i den blonda skönhetens väsen. De två i topp är i min typiska serieinspirerade stil, men de fyra undre baserade på, från vänster till höger, den vackra ryska aktrisen Elena Korikova, den ljuvliga slovakiska fotomodellen Adriana Sklenarikova, ett fotoreporatage i italienska upplagan av Vanity Fair där den underbara Monica Bellucci poserar i blond peruk samt vår egen Anita Ekberg, av Fontana di Trevibadande Dolce-Vita-berömmelse. De representerar olika varianter med Monica Bellucci som ett slags kontrollprov, och visar på framför allt vikten av att skapa ljus runt ögonenoch vara mycket noggrann när man skapar det något kantigare nordeuropeiska käkpartiet. Som Adriana Sklenarikova visar kan man framställa en mycket ljus och nordlig look i övrigt och fortfarande ha väldigt fylliga läppar.
Efter några veckors jäsande gav så hjärnan ifrån sig en trevligt mogen produkt. Inspirerad av en poster med den amerikanska countrysångerskan Faith Hill skapades för fri hand inom några dagar på diverse verandor och tåg först ett koncept, sedan en skiss som blev oväntat bra.
Freja Koncept
Gudinnans uttryck är välkomnande, manande utan att vara påfluget eller uttryckligen förföriskt. Det stora hårsvallet har blivit ett slags standardgrepp för mig att visa på något mystiskt och trollskt och passar här bra, dels för att Frejas hår var en stöttesten i sig, men också för att det ger ett frodigt och översvallande intryck. Min idé om vacker figur, med en slank normal kroppsform med framträdande feminina attribut som bröst och höfter passar också. Det är svårt att tänka sig Freja, fruktbarhetsgudinnan, som en utmärglad modern fotomodell. Efter några efterforskningar på nätet för att utforma brisingssmycket blev det hela snabbt komplett.
Efter den sedvanliga ångestattacken som jag utvecklat inför att överföra bilden till en ny teckning utförd med bläckpenna för senare möjlig färgläggning, började jag en mörk natt med tuschvarianten. Resultatet kan skådas nedan.
Freja med sitt magiska hår
En bild säger mer än 1000 ord…om slöja i mellanöstern
Hittade den här bilden på en blog om islam och America, och tyckte den var bedårande på något sätt… Den visar på ett kul sätt att slöja verkligen KAN betraktas som ett plagg likt andra plagg – just möjligheten att variera den gör den mycket mindre radikal än vad många västerlänningar inbillar sig. Samtidigt är den ju ständigt ett slags statement, men mindre så i mellanöstern än i Europa.
10 variations of the hijab in Syria
Bilden återfinns med kommentarer i
http://akramsrazor.typepad.com/islam_america/women_in_islam/
Indiska Gudar: Durga
Turen har kommit till den vackra och fruktansvärda Durga, en av den stora Modergudinnan Parvatis inkarnationer. Parvati, också känd i en annan form som Sati, är den mäktigaste gudinnan i indisk mytologi. Hon är den fruktade Shivas maka, och bär liksom sin make på en slags dualism, med en ond och en god sida. I sin inkarnation som Durga är hon en krigargudinna som besegrar de onda demoner som bekämpar gudar och människor lika. Men som Durgas mörka tvilling Kali var hon den blodtörstiga och onda modern som dräpte barn likväl som fiender och drack deras blod.
Durga avbildas som en tioarmad gudinna med vapen av alla de slag i sina händer. Jag började just med att undersöka hur en tioarmad figur skulle kunna se ut, i en snabb tunnelbaneskiss. Den var inte uppmuntrande, och lyckades inte bära fram någon grace eller intressant figur – bara en kvinna som står rakt upp och ner med tomt viftande armar som sticker ut från kroppen.
Jag bestämde mig för att istället utgå från en mer dynamisk, närmast dansant pose där varje arm verkade såsom i par med en på den andra sidan och jag la in en båge, som måste hållas med två händer och förenade de två sidorna till en enhet. Resultatet blev en mer naturlig balans som det gick att jobba med. Skissen kompletterades med diverse detaljskisser av juveler, passande vapen osv. Kläderna var förstås ett problem – den skulle visa gudinnans krigiska och starka skepnad inom ramen för genuint indisk klädedräkt. Lösningen blev en tvärgående sari utan choli, som gav tillfälle att rita en vältränad torso. Ansiktet var ett annat problem. Durga borde i min mening vara vacker men se lite hotfull eller ”stygg” ut, samtidigt som attribut som de stora ögonen och indiska drag måste vara med.
Durga detaljskisser
De olika delarna föll så småningom naturligt ihop och den sista sammanställande teckningen frammanar förhoppningsvis bilden av en tioarmad krigsgudinna som utför en slags stridsdans liknande hennes make Shivas Nataraja-dans. Hon är vacker men inte på ett vekt eller insmickrande sätt, utan en stark och dynamisk figur. Jag använde som i Sarasvati-bilden bläckpennor för konturer och kolpennor för att få fram rundning, skuggning och muskulatur. Resultatet syns nedan.
Durgas Wardance
Indiska Gudar – Sarasvati
Paraden av indiska gudar fortsätter – idag ritade jag den visa Sarasvati, den hinduiska vishetsgudinnan. Och konsternas gudinna. Och trolldomens. Och musikens. Hon avbildas ofta spelande på Visa, ett instrument som hon antas ha skapat (tillsammans med sanskrit-språket, devanagiri-skriften och mycket annat gott och intellektuellt). En gudinna i min smak således, vilket inte förtas av att hon hade 4 armar (vilket borde ha gjort under för hennes spelande) och tydligen ett hett temperament: hon förbannade vid tillfälle alla andra gudar och gudinnor när hennes make Brahma strulade till det med en annan kvinna.
Skissen började förstås som vanligt i en tunnelbana , men var under de förhållandena helt OK.
Sarasvati-skiss
Den mer genombearbetade bilden krävde framför allt att man bringade reda på klädnaderna – alltid ett problem – och styrde ut himlens drottning Sarasvati med passande juveler. Jag valde en blandning av tusch och mjuk kolpenna för att framhäva det mjuka i kroppsdrag och klädveck. Tyvärr leder en sådan teknik till att bilden blir svår att måla p.g.a. kolets egenskaper. Men slutresultatet blev bra, och jag blev framför allt nöjd med ansiktet, som verkligen ser indiskt ut. Nästan alla har en inre default-ritning i sina hjärnor av människokroppens skapnad, och om jag inte ser upp tenderar mina kvinnoansikten mot en omväxlande italiensk eller latinamerikansk look, medan männen gärna kommer ut som en slags halvindianer. Så jag var glad över att kunna undvika det här.
Saravati spelar på sin visa
Nordiska Gudar Oden Ihoppsättning
Så var det då dags att sätta ihop Oden-bilden och börja måla. Nedan kan ses resultatet från de första färglagren. Mycket återstår, men bilden ser lovande ut. Jag är speciellt nöjd med himlen, gjord med oljefärgspenslarna i Photoshop. En av de svåraste utmaningarna blir att på ett vettigt sätt få ihop det överpositionerade ansiktet av Oden med himlen och röken. Samt att få rätt ljus till blixten. Samt rätt glans på vargpälsen. Och så vidare…
Oden Sammansatt med första färglagren
Nordiska Gudar – Odens Mantel & Sleipner
En god vän på besök påtalade för mig att Oden inte såg ”tillräckligt demonisk” ut. Samt att han faktiskt skildras med lång mörk kappa, inte en pälsmantel. Och visst hade han rätt. Oden är ingen mysig övergud utan en krigets gud, en dödens gud. Folk var inte glada över att träffa honom, han bringade olycka och död i sin väg. Tillbaka till verkstaden alltså…Frågan var om man inte kunde slå två flugor i en smäll. Jag drog mig till minnes seriefiguren Cloak som dök upp i spindelmannen låååångt tillbaka i min ungdoms bronsålder. Han var ganska skräckinjagande. Om man skulle försöka sig på en liknande variant…
Inspirerad av Cloaks mantel lade jag in en jättemantel i bilden, en som skulle vara mörk och omsvepa framför allt Gere och Freke. Så att de såg ut att närmast komma ut från manteln.
Ett annat problem var Sleipner. Jag kan ju inte rita Oden med sin cirkus av bestar utan den åttabenta gudapållen! Som bilden var monterad hade jag svårt att trycka in honom så jag skapade en bild med frontal, smal siluett som jag sedan försökte hitta plats för. Och hade jag inte ritat en liten slingrande väg i Hidskjalfs klippa bakom Oden?
Sleipner
Nordiska Gudar – Oden
Ibland kan saker verkligen börja såsom av en händelse. Efter att ha kladdat några bilder av Tor och Surtur och visat dem för Felicia, min 5-åriga musa, så bad hon på en fest Carl Jansson, en gemensam vän som också ritar, om en bild på en nordisk gud. Jag överräckte skissblocket och han kladdade snabbt upp en suggestiv bild på Oden med Hugin och Munin på axlarna. Grön av avund tittade jag på hans utmärkta skiss.
Carl Janssons skiss
Nu råkar Calle vara just en sådan oslipad diamant som vårt avlånga rike kryllar av. Dvs han slutför inte sina bilder. De fastnar i skisstadiet.
Not on my watch tänkte jag med heroisk filmmusik dånande i min inre stereo. ”Det här måste man göra något mer av”. Jag hade skisserat en egen Oden-bild i min genomresearchade-och-realistiska-men-uppenbart-serieinspirerade stil.
Min Oden-skiss - tuschad
Bilden är förstås historiskt korrekt, man är ju inte historienörd för ingenting. Så här skulle en vikingahövding redo för strid verkligen ha kunnat se ut. Plus menageriet förstås, och tur är det, eftersom djuren är det enda som ger bilden stämning. Jämfört med Carls skiss är den platt och intetsägande. Samtidigt är grundskissen väldigt begränsad. Men tillsammans skulle de kanske kunna bli något, i bästa sampling-stil. Men för att sätta ihop dem behövdes någon form av övergång. Jag kom på att lägga in en bild av Hidsljalf, Odens högsäte varifrån han såg ut över de nio världarna, som objekt mellan de två bilderna. Efter några dagars funderande bestämde jag mig för ett enkelt torn med trappsteg på utsidan. Uppe på en hög klippa (förstås), omgärdat av gudomliga dimmor (eller haschdimmor, där Oden sitter med sin gudomliga jättejoint).
Hidskjalf
Sedan var det bara att sätta ihop dem. Tacka gudarna för Photoshop.
Oden - sammansatta komponenter
Indiska Gudar – Lakshmi del 3
Jag hade tidigt haft en idé knyckt från egyptisk mytologi, om att Lakshmi kunde vara klädd i nät – kläder. Som en symbol för hennes uppstigande ur havet. Samt inte minst visa hennes figur. Och det blev ju bra, så här på skisstadiet. Det lär bli ett Sysifosverk att färglägga…
Indiska Gudar – Lakshmi del 2
Alla drabbas av blackouter från gång till gång, och jag fick av någon haschrusig anledning för mig att Lakshmi hade flera armar och började rita ett flerarmat koncept (???).
Men när jag vaknade ur koman insåg jag att neeeej det hade hon förstås inte, iaf inte för det mesta, man vet ju aldrig riktigt noga med Indien där gudarna har flera inkarnationer och avatarer och varje by och landsända har sin egen variant och religionen har en kontinuerlig historia på över 3500 år (Rig-veda är ju från 1500 FKr) och över en miljard människor tillber fanskapet, och, och…
I’m too old for this shit.
Till slut gav jag upp och började göra en tuschad variant (med två armar) där klädernas själva design var markerad men där jag inte bestämt mig för hur tjock eller vilket material hennes långa klädnad (som är i ett stycke) består av. Jag lyckades iaf undvika att göra henne anskrämligt vanskapt trots att jag körde på helt i egen stil i trots mot alla de konventioner som en indisk traditionell avbildning skulle följa…
Lakshmi renteckning
Indiska Gudar – Lakshmi
Efter framgången med Ganesha forsatte jag med det vinnande konceptet Indiska Gudar – ivrigt påhejad av min unga mecenat. Vore det inte trevligt med en kvinnlig gud? Lyckohjulet fastnade på – just det, lyckans gudinna, Vishnus brud Lakshmi. Indiens kärleksgudinna. Hon som kom ut ur ett lotusblad i havet och trots alla andars och gudars trånande närmanden enbart hade ögon för världsbevararen Vishnu. Annars är hon ganska ombytlig, och hon är tydligen mycket fallen för smicker…
Första utkastet kom till på tunnelbanan, och jag insåg genast att jag tagit mig vatten över huvudet…
Lakshmi 1
Och posen blev OK, men hur sitter egentligen indiska kläder? Det finns saris i 5576780041985 varianter, och tillsammans med choli, den maglösa överdelen (som promiskiöst missbrukas för att rita orientalistiska bilder på lättklädda damer från mellanöstern – vilket är helt fel, det var ett indiskt plagg) kan det se mycket anslående ut. Men jag ville lyfta fram hennes kroppsliga behag. Jag menar, vore hon Venus skulle man likt Boticelli bara rita henne naken. Men med en indisk gudinna kändes det liksom…inte rätt. Det är inte första gången som kläderna ställer till det för mig.
Indiska Gudar – Ganesha
Ganesha konceptskiss & tusch
Det här är en serie kladdar och skisser som jag började med för att glädja framför allt en god väns dotter. Hon är 5 år gammal och lysande intresserad av allt som har med mytologi och gudaberättelser att göra. På sistone har jag betättat för henne om de indiska gudarna – framför allt de ”nya” gudarna, ni vet Vishnu, Shiva, Brahma, Parvati, Lakshmi med flera. En kväll efter att hon hade lagt sig halvlåg jag i soffan med ölen i ena handen och huvudet i den andra och kladdade på en skiss av Ganesha, den goda turens och lyckans gud, samtidigt som jag var indragen i att förklara uppsåtshierarkin i straffrätten för mina icke-jusristvänner…
Resultatet blev faktiskt över förväntan. Nu ser ju Ganesha väldigt rolig ut, och det är svårt att misslyckas med honom. Men konceptet växte snabbt fram och jag började genast fila på en version som gick att tuscha. De närmaste dagarna slangade jag ner lite bilder på Ganesha från nätet för att få till rätt detaljer som smycken med mera (jag glömde till exempel bort att indiska gudar regelmässigt porträtteras med blomsterkransar). Efter några få modifikationer växte en tuschad skiss fram som jag är tämligen nöjd med. En glandlynt partygud med elefanthuvud och trivselmage som stuffar på sin rumpa.
Min unga musa påpekade att hans ögon såg väldigt snälla ut, ”han ser ut som en tjej i ögonen”. Jag var väldigt glad över kommentaren, det var en detalj jag jobbade lite med, samtidigt som det säger något om vår kultur…
Indomitus.blog 