Dumskallarnas Konspiration: Swedish Man Arrested For Trying To Build Nuclear Reactor In His Kitchen
En kortis apropå stollar, och att vi i Sverige minsann inte saknar sådana…
En snubbe i Ängelholm skriver till Strålsäkerhetsinstitutet och frågade om det var OK att syssla med kärnklyvning i Hemmet.
”Jag har lite Uran och Americium och radium och experimenterar lite med det…”
”VAD?” säger tjänstemännen när poletten trillar ner efter ett par dagar…
Strax därpå knackar det på hos snubben och polisen och teknikerna i stråldräkter kikar in på kaffe, fika och atomsanering…
Här snackar vi hemmafixare! Men kärnreaktor i hemmet?
Från Swedish Man Arrested For Trying To Build Nuclear Reactor In His Kitchen : The Two-Way : NPR.
Läs mer om storyn i:
http://hd.se/angelholm/2011/08/01/forsokte-bygga-karnreaktor-i/
http://news.yahoo.com/swedish-man-caught-trying-split-atoms-home-153341057.html
Ett Drakalfabet för Alma
En paus från idioten Breivik: En liten sidoidé för berättelsen om Prinsessan och Draken – ett Alfabet av Drakar
Exempel på historisk Anfang
Det började som en idé till berättelsen om Prinsessan om Draken som jag gör till Alma – att ha Anfanger, stora illustrerade bokstäver, med draktema som början till olika avsnitt i storyn. Som historienörd är man ju förstås intressad av illuminerade skrifter, dvs färglagda handskrifter från medeltiden, före Gutenbergs tryckpress. De hade ofta dels marginalillustrationer, dels mer eller mindre stora Anfanger som en slags dekorationer. Anfangerna kombinerade element från kalligrafi och rena teckningar, och uppnådde så småningom en hög nivå av konstnärlig kvalité. Det ser mer än bara snyggt ut – anfanger kom att täcka stora delar av sina boksidor och utvecklades till en egen genre som överlevde in i boktryckararan där de gav upphov till de första uttalat dekorativa typsnitten.
I sann ”vore det inte kul om…?”-anda började jag klottra lite smådrakar som kunde se ut som bokstäver. De såg lite roliga ut, eftersom vissa bokstäver krävde att Draken flexade sig och intog ganska akrobatiska ställningar för att få fram dem. När man väl börjat klottra är det svårt att sluta. Några bokstäver blev tydligare än andra, så jag började mecka med dem, och det blev fler och fler, och…och…
Till slut hade hela Alfabetet dykt upp.
(tack Paloma för idén med bollar till draken för prickar)
Det är ju inte en så dum idé. Om man kisar lite ser man ju nästan vad de föreställer. Kommen så långt kastade jag lite färg på dem i Photoshoppen och…voila.
Hihihi. Barnsligt kul. Drakbokstäverna, eller någon variant av dem, kommer nog med i berättelsen. Man kan aldrig få för mycket drakar!
———————————————————-
Se nästa inlägg om drakalfabetet: ”Ett Drakalfabet för Alma 2”→
The Colbert Report om dumskallekonspirationen och Al-Qaida-tåget
Medan jag plöjer SÄPO-publikationer för att skriva om extremistvåld måste man ju roa sig lite också…
The Colbert Reports högersatir är en passande hyllning till alla de modiga, omdömesgilla människor, medier, bloggare, twittrare och andra pundhuvuden som inte kunde vänta en sekund från att dådet blev känt tills de grötmyndigt förkunnade kopplingen till Al-Qaida.
Tack till Meta för länken
Sidan har ibland kapacitetsproblem, men jag hittade en bootleg-variant på Youtube
Några har vid det här laget uppmärksammat , ska vi säga missarna, i nyhetsrapporteringen under fredagen, något som orsakakt en viss, inte alltför omfattande men klart berättigad ruelse:
http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-croneman-man-far-skammas
Resume tar också upp The Colber Report apropå spekulationsbingon på fredagen- se http://www.resume.se/nyheter/2011/07/27/medier-far-svidande-kritik/
Svd hade en bra reflektion till skillnaden i reaktion på norsk vs islamisk terrorist http://www.svd.se/nyheter/utrikes/terroristen-ar-blond-och-kristen_6350334.svd, och hade också ett positivt motexempel till de snabbkraxande kråkorna http://blog.svd.se/mellanostern/2011/07/24/ge-den-mannen-medajl/
The Colbert Reports hemsida är på http://www.colbertnation.com/
Mördaren i Norge 2 – Om Extremism som Orientering för Stollen
Anders Behring Breivik, den norske terroristen med över 90 liv på sitt samvete, är inte färdig med oss. Rapporterna om hans uppträdande under hans första dag inför rätta tyder på att han fortsätter att agera enligt sin ”plan”, som han lagt upp under flera år. Den visar också på hans medvetna extremism.
(se tidigare inlägg om Mördaren i Norge: https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/24/mordaren-i-norge-1-om-stollighet-vald-och-extremism-i-dodlig-kombination/ och https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/23/en-norsk-mardrom-utan-slut/)
Här har tidigare pekats på att även om Anders Breivik är en avvikande typ så är han ingen Galning. Snarare kan han klassas som en Stolle, en person med en inkrökt och enkelspårig verklighetssyn som desvärre inte är helt ovanlig. Men stollighet räcker förstås inte.
Den andra av de avgörande faktorerna bakom storskaliga och våldsamma dåd av Anders Breiviks typ, är rätt lätt att få syn på – att han är en extremist. Hans världsåskådning är ju uppenbart radikal, och lösgör sig från normerna för inte bara politisk diskurs utan för vanliga sociala normer överhuvudtaget.
Många hakar dock upp sig här, och fäster sig vid enskilda inslag i extremisternas idéer. Men det finns extremister av alla schatteringar: extrema xenofober, vänsterextremister, fascister, miljövänner, fundamentalister, extrema antifascister, extrema liberaler… Det här är inte att säga att alla ideologier lämpar sig lika väl för extremism. Vissa tankemönster lånar sig lite lättare, de har s.a.s. byggt in en beredvillighet att acceptera och inkorporera extremism i sina trossatser. Men de flesta bredare idétraditioner, vare sig de är religioner eller politiska åskådningar, har en kanon som är tillräckligt vid för att rymma en bredd av impulser, där den som vill kan hitta bördig mark för extremistiska varianter. Sålunda stödjer sig kristna eller muslimska extremister på samma bibel eller koran som deras djupt fredliga och solidariska trosfränder. För den som vill vara extrem kan en ideologi alltid böjas, låt vara att vissa budskap måste bändas lite mer på för att bli brukbara för extremism.
Det som är extremismens kärnegenskap är att det handlar mindre om vad man tror på, utan hur man tror på det, och de slutsatser man drar om relationen till konkret handling. Extremister, vare sig de är Djurens Befrielsefront, AFA, Vit Makt-grupper, religiösa extremister, vänsterextremister eller något annat, är radikala aktivister – de går från ord till aktioner. Och aktionerna kännetecknas av att vara drastiska och ha starka destruktiva drag, de är riktade mot något, snarare än för. Den här tendensen till antipati, till hat mot motståndarna som inte sällan etiketteras som ”förrädare” eller ”ohyra” kännetecknar extremism som slår över i våld.
Extremism är ett fenomen på randen mellan det privata och det sociala – den lever av en växelverkan mellan individer som av egna anledningar dras till extrema medel, samtidigt som den ger dem en grupp av likasinnade att ty sig till, inte sällan förenade av ett upplevt hot från en annan grupp som man motsätter sig. De annars isolerade extremisterna finner alltså näring i varandras bekräftelse, liksom i att ha en gemensam fiende att rikta sina frustrationer och sitt hat mot. Det gör dem oftast beroende av att någon auktoritetsfigur eller bredare rörelse tar upp eller framför delar av deras tankegods, vilket ger dem legitimitet och känslan av att representera en bredare ”sak”, som nationen, rasen eller klassen eller tron. Det här samspelet är anledningen till att man bör vara vaksam på grupper som Sverigedemokraterna, apologeter för salafister eller i en annan era de många vänstersekter som spred sina grumliga idéer i samhället. De kanske inte själva planterar bomber eller skjuter av folk. Men de utgör ”överjaget” för att uttrycka sig freudianskt, toppen på isberget för extremistiska tendenser, och rationaliserar och ger eldunderstöd till de grupper eller individer som är beredda att ta budskapet hela vägen.
Den högerextrema miljön är ett paradexempel av denna sorts struktur. Till och med en på ytan skojfrisk rörelse som Ny Demokrati kan fylla den ursäktande funktionen – exemplet med John Ausonius, ”lasermannen” på 90-talet bär syn för sägen. Den tilltalagande öppna främlingsfientligheten i samhället, vars banérförare var de två pajasarna Ian och Bert, gav enligt hans egen utsago honom stöd i hans tanke på att ”något måste göras”. Han visste att det fanns andra grupper som tog det hela längre, den då verksamma VAM-rörelsen var ett exempel, liksom den tidens Sverigedemokrater som var mer öppet rasistiska. Så kan den ensamme krigaren eller den lilla extremgruppen göra sig till talesmän för ett större intresse. Det är för övrigt detta att deras dåd har en publik, samhällstillvänd sida, som skiljer dem från seriemördarens privata våldsgärningar. Här kan vi se faran för hela samhället av att extremistiska tendenser tillåts breda ut sig eller i vissa fall, Nazityskland är det klassiska exemplet, dominera samhällsordningen.
Samtidigt är extremister, speciellt våldsamma sådana, förstås alltid i en mening randfigurer – deras drastiska attityd fungerar inte väl i det vidare samhället. Isolering kan ibland vara själva skälet till att de antar en extremistisk syn.
Men det är viktigt att notera att i ett samhälle som präglas av andra, mer positiva idéer är de flesta extremister faktiskt inte våldsamma, i alla fall inte oftast. Många rasister, bolsjeviker, miljötomtar eller fundamentalister samlas i sina lokaler varje vecka för att mumla till varandra om samhällets förfall och den rena trons eller klasskampens eller raskrigets förträfflighet. De kan utföra aktioner av olika typ. Men så länge de inte stollar ur, så länge deras extrema ideologi behåller band till verkligheten, och de själva någon form av koppling till positiva sociala normer, blir de inte terrorister. Den som måste hämta barn på dagis, umgås med sin flickvän eller hälsa på sin gamla mamma kan ha radikala idéer både enskilt och i grupp, utan att massakrera sina medmänniskor.
Här har tidigare nämts filmen ”Three Kings”, som förvisso är en komedi men som visar på många aspekter av extremistfenomenet. Där kan man se skillnaden mellan de våldsbenägna amatörterroristerna och den djupt fundamentalistiske men trots allt fredlige brodern till en av attentatsmännen som förvisso låser in sin fru i skrubben när andra män är i huset men aldrig skulle dra på sig bombbältet. Det krävs ännu en ingrediens, nämligen att hat och våld görs till viktiga och bärande delar av den extremistiska praktiken för att portarna verkligen skall öppnas för massakrer av Ander Behring Breiviks typ.
Om stollighten ger den intellektuella grunden, extremism kanaliserar det privata gentemot det sociala så är den känslomässiga och tredje avgörande faktorn bakom dåd sådana som Norgemördarens den hatiska och våldsamma fantasin, som skall vidröras i nästa del av Mördaren i Norge.
Föregående Inlägg om Terroristattacken i Norge:
Nästa Inlägg om Terroristattacken i Norge:
———————————————
Se DN om Högerextremism i Sverige http://www.dn.se/nyheter/sverige/svensk-nazistretorik-liknar-breiviks och http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/dilsa-demirbag-sten-nar-ett-samhalle-star-och-vager
SvD om extremismens spiral, http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vi-maste-orka-se-det-intraffade-i-sitt-sammanhang_6344008.svd och http://www.svd.se/nyheter/utrikes/attentaten-liknar-inget-annat_6343784.svd,
Sveriges Radio hade en mängd inslag om spridningen av högerpopulistiska partier tigare i vår, vilka nu fått kulsig aktualitet. Se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4273608. Länk till Gunnar Bolins reportage: http://sverigesradio.se/api/radio/radio.aspx?type=db&id=2829238&codingformat=.m4a&metafile=asx. Länk till intervju med Lasse Denchik, professor i socialpsykologi (Roskilde Universitet) http://sverigesradio.se/api/radio/radio.aspx?type=db&id=2829406&codingformat=.m4a&metafile=asx
Expo benar också ut vexälverkan men också skillnaderna mellan extrema tendenser i allmänhet och terrordåd. http://expo.se/2011/_4194.html
Se också Sydsvenska Dagbladets chatt med Expo om atttentaten. http://www.sydsvenskan.se/varlden/article1516758/Chatta-med-Expo-om-attentaten-i-Norge.html
Se en introduktion om John Ausonius, alias Lasermannen, i http://sv.wikipedia.org/wiki/John_Ausonius. För en fördjupad bild rekommenderas Gellert Tamas prisade bok ”Lasermannen – En berättelse om Sverige”. Den finns på adlibris (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=917037211X), och bokus (http://www.bokus.com/bok/9789170372117/lasermannen-en-berattelse-om-sverige/) och liksom på välsorterade bokhandlar i pocket, ljusbok och andra medier.
Den berömde psykologen Erich Fromm beskrev i portalverket ”Flykten från friheten” om strävan efter hierarki och renhet som drar folk till extrema rörelser. Den finns på bokus – http://www.bokus.com/bok/9789127037076/flykten-fran-friheten/
Hanna Arendt har skrivit väl om samspelet mellan individen och totalitära strukturer – se intro i http://sv.wikipedia.org/wiki/Hannah_Arendt. I den berömda ”Den Banala Ondskan”, som alla bör läsa, visar hon på hur en extrem omgivning kan göra den mest skinntorre och fyrkantige byråkrat till en folkmördare. Den finns översatt på bokus (http://www.bokus.com/bok/9789171730527/den-banala-ondskan/) och adlibris (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9171730524)
Mördaren i Norge 1 – Om Stollighet, Våld och Extremism i Dödlig Kombination
Så var det bevisat – mördardåren i Norge är en extremistisk Stolle. Många kanske säger – men det visste vi väl redan? Snubben är ju en uppenbart galen psykopat, jag menar, han har dödat över 90 personer i iskallt uppsåt?
(första inlägg om den Norske Terroristen https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/23/en-norsk-mardrom-utan-slut/)
Här menas dock inte stolle som i galen. Norska förhörsledare verkar inte tycka att Anders Breivik är galen, inte i klinisk mening. Och detsamma kan sägas om många som gjort sig skyldiga till liknande dåd. Det finns en skillnad mellan en sådan som säg, Osama bin Laden, Timothy McVeigh och nu också Anders Breivik liksom andra som utför avancerade terrordåd å ena sidan och den som dödar folk i enskilda, psykotiska vansinnesdåd, inklusive seriemördare, å den andra. Den här skillnaden mellan Stollen och psykopaten kan vara intressant att kika på, ja nödvändig om vi skall lära något av det vidriga norska dådet.
Umberto Ecco lägger, i den utmärkta ”Foucaults Pendel” fast en bra definitionen på en vad som utgör en Stolles attityd.
”För honom bevisar allt allting. Stollen har en fix idé och allt
han råkar på använder han för att bekräfta den. Stollen känns igen på de
friheter han tar sig när han tvungen att komma med bevis, och han tror att
allting är snilleblixtar. Ni kanske tycker att det är konstigt, men förr eller
senare kommer stollen dragande med tempelherrarna”.
En vän påpekade just det sista idag med viss gusto – för det visar sig att Anders Breivik är riden av just idéer om tempelriddarna, den konspiratoriska stollens favoritfigur sedan hundratals år tillbaka. Ajajaj, Stollevarning i nejden.
länk till Anders Breiviks video
En stolles idéer kännetecknas av sin inkrökta och långsökta karaktär, samtidigt som de är väldigt enkelspåriga. Allt, varje företeelse i samhället, hänvisas och ordnas in i den fixa idéens prisma. Genom den ser Stollen på allt i sin omgivning färgat i ett enhetligt ljus.Det här möjliggör en märklig syn på vad som utgör ”bevis” för någonting, och vad som är adekvata kopplingar eller antaganden.
Stollar kan vara intelligenta nog, och tror sig ofta vara sofistikerade och upplysta i meningen att de ser något som andra inte inser – de kan s.a.s ”genomskåda” den världsbild som andra människor ordnar sina liv efter. Är de vältaliga kan det låta förföriskt likt kritiskt tänkande eller en insiktsfull dissidents utifrånperspektiv. Men den kritik och skepsis som stollen tillämpar mot andras berättelser eller fakta går upp i en rök av grumliga samband och obevisade påståenden när de skall redogöra för grunderna i sin centrala tes om hur saker egentligen hänger samman.
Vi lever i en era där sådant som konspirationsteorier kan få en spridning som de aldrig förut haft, via Internet. TV-serier som ”X-files” eller regissörer som Oliver Stone har glorifierat den okonventionellt tänkande hjälten som ”genomskådar” traditionella förklaringar till anmärkningsvärda händelser eller fenomen. Stollens attityd kan sägas börja där, i känslan av det finns ”something out there”, ett osett samband som just han skall avslöja.
Som regel är dock stollarna mycket mindre självständiga än vad de tror. Deras idéer är till överväldigande del varianter på gamla och deskrediterade enkelspåriga tankespår. Som antisemitism, UFO- eller rasteorier till exempel. Eller vurmen för hemliga samfund, kulter och sekter från tidigare historia, som frimurarna och tempelriddarna. Notera att Anders Breivik prickar av nästan alla de där. Stollen är trots sin upplevda individualism en ”följare”, inte en ledare. Undantag som Adolf Hitler, som hade klara stolliga drag, snarast bekräftar denna regel. Stollen finner och hakar upp sig på ett samband, och ställer sedan alla sina tankeprocesser i den sakens tjänst. Det är delvis därför som konspirationsteorier är sådana favoriter bland dem, och också varför många stollar, när man skrapar lite på dem, uppvisar totalitära tendenser. De behöver en heltäckande förklaring för att skingra den osäkerhet och mångfacetterade verklighet som de har svårt att stå ut med. Sådana människor ställer sig i tjänst under saken, antingen de själva tycker sig styra sina handlingar eller drivs framåt av en stark ledare.
Filmaren Max Blumenthal som följt den kristna extremhögern i dess hemland USA har beskrivit det väl, den psykologiska bakgrunden till att stolliga rörelser på den kristna högerkanten kan bli så starka och dra till sig olika sorters individer.
Det är lustigt, men det slog mig så fort uppgifter om Breiviks idéer kom fram att UNA-bombaren (som Breivik under söndagen visade sig ha plagierat) utgör ett exempel på en terroristisk stolle som var åtminstone delvis originell. Men han är ett undantag, och de flesta stollar är tämligen harmlösa och kufar snarare än terrorister. Ett exempel på stollig världsåskådning är ”jorden går under NU”-rörelserna som skrivits om här förut. Notera att de där människorna är just stolliga, men inte nödvändigtvis farliga för sin omgivning.
Det här är en viktig sak att minnas. Det har här varnats för att avfärda Anders Breivik som galen. Det är standard vid massiva våldsdåd, utom förstås när förövaren är muslim. Är Breivik obalanserad? Javisst. Han är ju en stolle. Men han är inte en klinisk galning, han har kunnat försörja sig, prata med folk osv. Han har planerat sitt dåd länge, och gått systematiskt till väga, han har pluggat in sig på litteratur och tänkare som fördjupat hans världs- och människosyn. Få av de som nu uttalar sig om hans förmenta ”galenskap” skulle ha kunnat peka ut honom i en line-up för en vecka sedan, det är ett som är klart. Sure, att hävda att Breivik hade ”tvångsmässiga drag” (http://www.dn.se/nyheter/varlden/manifestet-visar-att-personen-har-tydliga-tvangsmassiga-drag) är något av en truism, men att som Lars Lindström kalla Breivik för ”europas galnaste terrorist” som om det sade oss något är att abdikera från sitt ansvar som debattör (se http://www.expressen.se/nyheter/1.2508674/lars-lindstrom-tempelriddaren-ar-europas-galnaste-terrorist).
Breiviks stollighet skapade den inkrökta enkelspårigheten, en världsbild med hemliga sällskap, muslimska och marxistiska konspirationer och rasism. Men man kan när som helst ta ut någon ur valfri busskö som delar flera eller alla de teorierna. Undertecknad har befunnit sig i rum av välklädda gentlemän där alla mer eller mindre omfattade tron på den Vita rasens överlägsenhet, judernas perfida kontroll och islams behov av dödshjälp. De har inte dödat någon. Mer och starkare doningar krävs för att få fram en skjutande tempelriddarwannabe. Det behövs en extremistisk praktik att fästa den stolliga mentaliteten vid. Och extremism är, som jag skall hävda i nästa del av Mördaren i Norge, tyvärr tillgänglig i större doser i ett samhälle som släpper fram hat, motvilja och utestängande som accepterade grunder för det offentliga samtalet.
Nästa Inlägg om Terristattacken i Norge:
——————————————
Mer om Anders Behring Breiviks manifest i
- http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13368413.ab
- http://svenska.yle.fi/nyheter/artikel.php?id=221342
- http://www.document.no/2011/07/behring-breivik-kopierte-una-bomberen/
- http://www.dn.se/nyheter/varlden/breiviks-manifest-beskriver-attentaten
Citat från ”Foucaults Pendel”. Umberto Ecco 1994. Brombergs, Stockholm (övers. E.
Alexandersson)
För mer om de psykologiska grunderna till att ta till sig stolliga samhällsteorier se
- Erich Fromm ”Flykten från Friheten” 1945, Natur och Kultur (Övers. Tore Ekman och Alf Ahlberg)
- Max Blumenthal ”Republican Gomorra” Adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=1568583982
- Erich Hoffer ”The True Believer” Adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0060505915 och Amazon http://www.amazon.com/True-Believer-Thoughts-Nature-Movements/dp/0060916125
En Norsk Mardröm utan slut
Nu några timmar efter explosionen börjar en slags ofattbar klarhet tona fram från Norge. Den stora explosion som ödelade delar av innerstaden i Oslo verkar, trots att minst 7 dödsoffer krävdes och de materiella skadorna var enorma, ha varit den mindre av en märklig tandem av terror och våld igår. Av vad som hittills framgått tog sig alltså en (1) beväpnad man, identifierad som Anders Behring Breivik, förklädd till polis ut på ön Utöya. Beväpnad med flera handeldvapen började han jaga och systematiskt massakrera de ungdomar som samlats där på sommarläger i Socialdemokratiska partiets regi. Samme man misstänks för att ha placerat ut bomben eller bomberna som briserade i centrala Oslo. 0900 släppte polisen offertalet 84 dödsoffer – men det kan troligen komma att stiga.
http://www.expressen.se/nyheter/1.2507598/anders-behring-breivik-32-misstanks-for-attackerna-i-norge
Det är fasaväckande bilder och nyheter som kom fram under natten. Och givet omständigheterna är det en oväntad gärningsman. Det verkar alltså som om en högerextremistiskt anstucken, islamfientlig egenföretagare i trädgårdsbranschen med legala vapentillstånd efter att ha mejslat ut en extrem ideologi bestämt sig för att handla, enligt någon förvriden logik. Mina tankar gick redan under fredagen till Oklahoma-bombaren Timothy McVeigh, han som ödelade en federal byggnad med en bilbomp i Oklahoma City 1995. (se http://en.wikipedia.org/wiki/Oklahoma_City_bombing).
McVeigh hade koppling till den amerikanska milisrörelsen och de antifederala strömningar som är starka där. Men i Norge?
I själva verket är Behring den fruktansvärda manifestationen av en trend som behandlats här i bloggen just i samband med två andra brott med politiska förtecken som något liknar galningens framfart på Utöya:
- skottlossningen i Arizona nyligen där en beväpnad högerdåre angrep en amerikansk politiker, Gabrielle Gifford men också dödade mängder av omkringstående, däribland barn.
- Peter Mangs, den usle s.k. ”Malmöskytten” som drog runt och terroriserade Malmö och sköt och dödade oskyldiga människor helt godtyckligt på stadens gator under månader
Jag är säker på att Anders Behring skulle ha haft mycket att vara överens med dessa sina likasinnade. För deras idéer är inte bara snarlika, de är också produkten av en förråing av samhällsdebatten. En som tillåter främlingsfientlighet, fördomar mot religioner, homosexuella eller motståndare överhuvudtaget, motvilja mot invandrare och en hänsynslös hantering av människor baserat på deras etnicitet. Genom att tillåta att dessa attityder numera kan svingas helt öppet, utan mothugg, att de ges säte i våra parlament, genom detta får man Anders Behringar, liksom vi fick en John Ausonius.
Ett exempel på högerextrem diss på Norge för dess ”islamvänlighet” – från sajten Libertydwells.com
Utan att överdriva vad polisiärt arbete kan göra mot individer som är så pass extrema och agerar själva, så har säkerhetstjänsten i Norge och förhoppningsvis också hos oss anledning att ta sig en tankeställare. Det har rätt länge påtalats att hotet från högerextremismen i Norden helt kommit av sig under den rådande ”kampen mot terrorismen” med dess monomana fokus på muslimska terrorister.
(den som vill bilda sig något om den verkliga terrorsituationen i Europa kan ta del av Europols senaste rapport från 2009 https://www.europol.europa.eu/content/press/eu-terrorism-situation-and-trend-report-te-sat-2011-449)
Men oavsett om det är en vedervärdig högerextremist som agerat ut sina antimultikulturella fantasier måste man säga att det inte spelar någon som helst roll för värderingen av själva handlingarna. Detta är fullständigt groteska dåd, riktade mot försvarslösa, till råga på allt inte ens vuxna, människor. Om man tänker sig hur det måste ha sett ut blir det ännu värre, då inser man att dåren måste ha laddat om många gånger, och att han bokstavligen hade en människojakt på de panikslagna ungdomar som var inlåsta ute på ön med honom.
Genom att ge sig på barn och ungdomar har han inte bara dödat sina offer – han har ödelagt livet för hundratals människor – hur många föräldrar och syskon kommer att framleva sina liv som skuggor av sina jag, för evigt undrande, drömmandes mardrömmar om hur slutet måste tett sig för deras älskade söner och döttrar, hukande i snåren, panikslaget drivna av monstret skoningslöst bakom sig. Och de som överlevt detta kommer att leva med ärren i år, kanske för alltid.
FÖR VAD? Vilket syfte, vilket möjligt ändamål tänkte sig svinet ge skjuts åt med sitt obscena massmord? Att dissa multikulturen? Chickanera de medier vilka inte tillräckligt attackerar Islam?
I efterdyningarna av chocken och fylld av hat mot den vidrige som utfört detta avgrundsdjupa brott vill jag också peka på den latenta tendensen att direkt ge sig ut i långa resonemang om hotet från Islam osv som direkt kom fram efter dådet. Det är många som avslöjat sin beredvillighet att anklaga en viss folkgrupp eller trosriktning för allt ont här i världen, sin latenta önskan att det skulle varit en Abdullah så att de öppet kunde kasta sina fördomar och etniska bias omkring sig. Exakt samma tendens var manifest 1995 i Oklahoma, före 9/11 2001, så alla brasklappar om att det skulle finnas skäl för sådana xenofoba utfall att direkt peka ut en viss grupp faller i skräphögen.
Samma idéer som i detta fall verkat driva, just det, gärningsmannen.
Med sådana vänner behöver våra öppna, demokratiska samhällen här i Norden inga andra fiender.
Jag fruktar att detta i fortsättningen kommer att verka så att det trycks på att mannen var ”en ensam dåre”, en ”galning” osv osv, och att man förklarar hans handlande på rena psykiska grunder.
Så låt det bli skrivet på näsan på alla som verkar behöva det. Anders Breivik är en Massmördande TERRORIST. Varken mer eller mindre. Låt det bli en väckarklocka för alla som vill sätta etiketter, mer drivna av hat mot andra än av omtanke om våra samhällen och våra framtida generationer, vad de än vill säga.
Och låt vårt broderfolk Norge bli en varning för framtiden – vi är lika, och har liknande frågor att ta ställning till. Vi gör båda rätt, och det är vår plikt, att motarbeta och konfrontera och i möjligaste mån utrota al-Qaida, Lashkar-e Taiba och andra muslimska terroristiska outfits. Men vi bör inte glömma att det finns lika många hembrygda terrorister, Anders Breivikare och Peter Mangar där ute, krypande under sina stenar, lyssnande på samhällsdebatten, väntande på tillräckligt höga signaler på att vad de tror på är legitima åsikter, så att de kan kasta sitt urskillningslösa våld mot oss alla.
Jag har ingen flaggstång i min trädgård. Så tillåt mig att hala flaggan på halv stång här i mitt digitala hem. En broderlig hälsning med det djupaste deltagande går till det norska folket, släktingar och anförvanter till de som direkt drabbats av denna tragedi.
******************************
Andra inlägg om terrorism på denna blogg
https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/12/ett-ord-kan-saga-mer-an-mangen-bild/
————————————————
- Följ händelserna i NRK http://nrk.no/.
- Svenska tidningar, förutom Expressen har både Svd och DN har viss vidareutsädning av svenska TVns sändningar och av andra bilder i – http://www.expressen.se/nyheter/1.2507359/live-tv-fran-katastrofen-i-oslo, http://www.svd.se/nyheter/utrikes/folj-handelserna-i-norge-minut-for-minut_6342154.svd, http://www.dn.se/webbtv/nyheter/lkn/, http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13363639.ab
- De groteska brotten i Norge gav genklang i hela världen, ett axplock av nyhetssändingar som hade det längst upp liverapporter under natten
- BBC bilder http://www.bbc.co.uk/news/world-europe-14256712
- CBC News http://www.cbc.ca/news/world/story/2011/07/22/oslo-blast.html
- Al-Jazeera http://english.aljazeera.net/news/europe/2011/07/2011722222451150369.html intressant att även Al-Jazeera gör en halv koppling till al-Qaida
- Kontentan i Europols rapport om terrorism som jag hänvisar till ovan är inte att spela ner någon speciell form av terrorism men den visar hur komplex och mångfacetterad olika former av politiskt präglat våld är i Europa. Tvärtemot vad många kunde tro utgör inte islamistiskt präglat våld en majoritet, varken av fallen eller av de gripna medlemmarna i sådana handlingar. Rapporten finns direkt nerladdningsbar som PDF i https://www.europol.europa.eu/sites/default/files/publications/tesat2009_0.pdf
Dumskallarnas Konspiration: Biskopens fundamentalistiska fotarbete och hans likasinnade
Om att skenet av dansant sympati inte är någon garanti mot inskränkt religiositet
Häromdagen fick jag se följande småroliga bild i Kyrkans tidning, och tog en bild av den med mobilen.
(se artikel http://www.kyrkanstidning.com/nyheter/inrikes/festfylld_avslutning_pa_oasmote_0_17895.news.aspx)
Jag läste vidare att den snurrande biskopen är Graham Dow, f.d biskop av Carlisle i den anglikanska kyrkan, som deltog i ett svenskt kyrkomöte. Det är ju en småputtrigt sympatisk bild – den glade biskopen som tar sig en svängom, så trevligt och avslappnat liksom. Man tänker sig en välvillig prelat, fylld av gudlig välvillja.
Men vänta, biskop av Carlisle? Var det inte… Jo.
Graham Dow är nämligen inte vilken glad präst som helst. För några år sedan, när översvämningar ödelade norra England klev den sittande biskopen Dow fram och slog fast att detta voro Guds straff för Englands synder, mest framträdande av vilka vore den tillåtande attityden till den hemska sodomin. England hade nyligen lättat på de lagar som diskriminerat homosexuella. För detta skulle GUD straffa syndarna och låta regn, död och förstörelse drabba den lantliga regionen runt York (man kan fråga sig varför Han inte lät straffet träffa det troligen mer syndkoncentrerade London). Det här rapporterades i t.ex. http://www.telegraph.co.uk/news/uknews/1556131/Floods-are-judgment-on-society-say-bishops.html, och drog på sig berättigat hån från olika källor (se t.ex http://newhumanist.org.uk/1630/demob-happy).
Men det visar sig, för att citera Christopher ”God is not Great” Hitchens, att Graham Dow inte bara är en komplett idiot, han är en vidskeplig och skrockfull sådan också. Mannen tror på fullt allvar på demoner och besatthet, oroar sig för förbannelser från 1600-talet, och sysslar med och skriver om exorcism. Det här sker heller inte disparat: Graham Dow har kombinerat sina böjelser för reaktionär homofobi och tidigmodern vidskeplighet till en freudiansk soppa i vilket ingår tron på att vid Anala och Orala sexuella handlingar Demoner kan intränga i kroppen och besätta syndaren. Via anus förstås.
Han har inte gett upp dessa idéer, endast mycket litet tonat ner dem, vilket framgår av en artikel i Dagen häromdagen http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=268990&utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=feed%3a+dagense-nyheter+%28dagen.se+-+nyheter%29. Dow är ingalunda ensam om det där, utan ingår helt öppet i en högerkristen tradition. Dow ”föddes igen” genom undervisning från den högerkristne amerikanske predikanten Billy Graham, som avslöjats som antisemit i sina konversationer med bl.a. Richard Nixon, där han beskyller ”judarna” och ”satans synagoga” för pornografin och det allmänna förfallet i samhället
Kristna förkunnare i den här fundamentalistiska ådran har liksom Dow gång på gång kopplar naturkatastrofer med Guds vrede. Se t.ex. den avlidne Jerry Fallwell, som i en intervju med den avskyvärde Pat Robertson binder ihop det hela rätt väl när han skyller naturkatastrofer och terrorism på, ”feminister, homosexuella och abortionister”.
och
Pat Robertson har kört vidare i de spåren och skyllde bara häromåret jordbävningen i Haiti på haitiernas ”pakt med djävulen” när de svarta slavarna hade mage att göra uppror mot de vita slavägarna i den haitiska revolutionen 1804.
Michael Savage, ännu en av dessa fundamentalistiska nötter, skyllde i högerpopulisten Glenn Becks show i Fox News så sent som i år Tsunamin i Japan på japanernas ”dåliga uppförande”, helt i Graham Dows anda.
Och som sagt – detta är inte ”guilt by association” utan en typ av åsikter som publikt förfäktats av den dansante biskopen i Kungsbacka. Härligt sällskap, det där. Man får väl vara tacksam att idioten inte längre sitter i House of Lords, det brittiska parlamentets överhus, och kan påverka politik och lagstiftning direkt. Men man borde tycka att arrangörerna bakom OAS-mötet borde vara beklämda av att svänga sina lurviga med en sådan primitiv mörkerman. Såvida de inte håller med honom förstås.
————————————————–
OAS-rörelsen är s.k. ”karismatisk” strömning inom ramen för svenska kyrkan, och satsar på en upplevelsebaserad tro, med tungotal, osv. som stående inslag. Inom rörelsen dominerar en negativ syn på kvinnliga präster, vilka t.ex. inte tillåts att leda mässor på deras möten. Detta har uppmärksammats av kritiker som menar att sina ekumeniska ambitioner till trots är Oas-rörelsen fast rotad i en tradition av hierarkisk och gammaldags syn ifråga om prästämbetet och liturgi. Se http://sv.wikipedia.org/wiki/Oasr%C3%B6relsen och http://www.oasrorelsen.se/vad-aer-oasroerelsen. Karin Långström Vinges Blogg har flera inlägg om Oas-rörelsen: http://karinlangstromvinge.blogspot.com/2009/07/oasrorelsen-kommer-ut-ur-garderoben.html och http://karinlangstromvinge.blogspot.com/2006/09/drfr-r-jag-tveksam-till-oasrrelsen.html
Christopher Hitchens gav Graham Dow en välbehövlig diss i det mycket sevärda samtalet mellan fyra prominenta ateister (de övriga är Daniel Dennett, Sam Harris och förstås Richard ”The God Delusion” Dawkins) också kallade ”The Four Horsemen”, se ca 6.50 minuter in i http://www.youtube.com/watch?v=tq4Q42ZjVNA&feature=related. Hela samtalet, som rekommenderas varmt, finns samlad i 2 långa Youtubeklipp – http://www.youtube.com/watch?v=9DKhc1pcDFM och http://www.youtube.com/watch?v=TaeJf-Yia3A&feature=relmfu.
En hyllning till WETA workshops
Med anledning av det pågående arbetet med ”The Hobbit”, nästa film baserat på Tolkiens böcker: en hyllning till de som verkligen, konkret skapar det vi ser på duken – animatörerna, konstnärerna och hantverkarna på WETA-studion.
Tråden ”Pris och lov för de skönaste” som denna enkla och ja, ödmjuka hyllning hamnar under är passande för de fantastiska yrkesmännen -och kvinnorna på WETA Workshops & WETA Digital, som designade, byggde och gav fysisk och grafisk form åt Peter Jacksons Sagan om Ringen-trilogi. Utan att ta ifrån någon av de många andra inblandade deras förtjänst, har de alltid varit de verkliga hjältarna bakom filmerna för mig. I decennier var en av de största, för att inte säga den största av hindren för att filma Tolkienfilmerna omöjligheten att skapa de nödvändiga specialeffekterna och visuella form som berättelserna tarvade. Och det var WETA som fick uppgiften, och som gjorde det med den äran.
Aldrig har behovet av att handgripligen skapa en helt egen värld varit så beroende av dessa hantverkare, designers, dataanimatörer, trädgårdsmästare, skulptörer, skräddare… listan bara fortsätter. Nivån på deras hantverk är fantastisk, i ordets rätta bemärkelse, ambitionsgraden oöverträffad. Från Sauron till Minas Tirith, från bältespännen till vingbestar, trådgårdar till hela geografin i Gondor, sammanfallande kilometerhöga torn och råttfångares stuga- den omsorg och detaljrikedom med vilken de här människorna gick till väga är otrolig.
Ut ur den rika mylla som Tolkiens fantasi försåg dem med lyckade de odla ett mäktigt träd av visioner, som kommer att stå sig så länge filmer ses, och inspirera och vara förebild för alla som aspirerar på att ge liv åt sina egna världar.
Vad skulle man inte ge för att vara tio år yngre och boende i Nya Zeeland… Jag avundas alla på Weta, som också lyckats lyfta fram det hantverk som ligger bakom allt filmskapande, och oftast tas för given eller snabbt passeras med en litet nedlåtande klapp medan all uppmärksamhet går till regissörer och andra mer statusfyllda medverkande i vad som är, och alltid har varit, ett kollektivt åtagande. Hjältar är de alla.
———————————————
Alla som har de långa versionerna med extramaterialet av de tre Sagan om Ringen-filmerna och har minsta intresse i hur skapandet av vad som redan är en historisk insats gick till, bör ta sig en titt på det rikliga ”making of-materialet”, speciellt avsnitten om design, effekter och filmande.
Mer om WETA i http://www.wetanz.com/ och http://en.wikipedia.org/wiki/Weta_Workshop
Om arbetet med filmerna, inklusive The Hobbits inspelning, se http://www.theonering.net/torwp/
Utblicks Framsida – Obama, Lassange, Mubarak och Den Uppkopplade Sociala Nätvärlden
Om Arbetet med framsidan till Utblick nr 2/2011.
(Framsidan och de artiklar som den illustrerar publicerades i Utblick nr 2/2011, som finns på nätet i PDF-format i http://www.utblick.org/2011/05/05/1680/ och http://www.utrikespolitiskaforeningen.se/webbtidning.html)
Det började som en improvisation, delvis lite panikartad – det fanns ingen klockren framsida för temat på numret, som var ”Det Digitala Samhället” – hur utveckling av informationsteknologi, nya kommunikationsmöjligheter och sociala medier fundamentalt har förändrat världen. Redaktörn hörde sig för om någon hade idéer. Jag var inte speciellt pigg på att ta mig an det, efter allt jobb jag lade ner på Facebook-artikeln. Men jag hade en idé. Eller snarare, ett löst hopkok av idéer, som kom ut från några av de frågor som berördes av flera artiklar i Utblick, och som var aktuella då: upproret i Egypten, Wikileaks, jordbävningen i Japan…
Vore det inte kul om…?
…man hade alla de där, och försökte visualisera att de liksom hörde samman, bands ihop av den digitala världen genom internet?
Men hur visualiserar man en digital, sammanbunden internet-värld? Om man tänker lite bokstavligt, som barnsliga människor som jag tenderar att göra, så är svaret givet. Det som är globalt illustreras med en…glob.
Tanken var en glob som binder samman det som annars vore enskilt eller disparat. Här kom en idé till mig via just en av de saker som gör det, vilket är poetiskt passande i någon mening. Wikipedia har en intressant logga som består av en glob sammansatt av pusselbitar med tecken från olika alfabet. Kunskapen som bitar som fogas ihop till ett helt, det där är en bild jag gillar. Den fanns på min näthinna när jag funderade på min glob.
Eftersom Internet är en mänsklig konstruktion, inte ett naturfenomen, måste det vara en slags uppenbart konstruerad glob – tanken gick till jordglobar av stålrälsar, eller kanske av CAD-linjer. Och tomrummen i globen kunde fyllas med Internets innehåll, specifikt det som berördes i numret – de nya mötesplatser, i form av sociala medier, nätsökning, sajter för spel och applikationer, nyheter och annat, som bidrar till kommunikation mellan människor.
Så här långt gången hade jag i praktiken tagit på mig att göra jobbet. Jag lämnade mina telefonklotterkladdar och började göra en slags mock-variant, som jag presenterade. Den vann gillande som idé, men behövde mycket ombearbetning, det var ett som var klart. Ett av de input som jag fick från redaktionen var att det var önskvärt att den såg mer ”ritad” ut. Det var en bra poäng.
Det visar hur osofistikerad man kan vara i tanken att jag bokstavligen började just rita de figurer som jag ville skulle vara med – tre personer som i en mening står för olika sidor av de effekter som nätet kan ha. Barack Obama, eftersom hans valkampanj drog stor, många menar avgörande, fördel av gräsrotsaktivism via nätet. Julian Assange, Wikileaks frontfigur, för den enorma storm som rördes upp av Wikileaks läckor och deras undergrävande av staternas informationsmonopol (det här var före hans undflyende från anklagelser om våldtäkt här i Sverige). Hosni Mubarak, eftersom vågen av protester i arabvärlden gjort bruk av nätet för att organisera sig och hålla kontakten och protesterna till mångas förvåning lyckades störta just Egyptens diktator Mubarak.
Det fanns dock en annan orsak: juristhjärnan i mig sade mig också att det kunde vara en idé att skapa frihandsteckningar av Copyright-skäl. Det var ett litet orosmoment som hängde över våra huvuden, att inte bara foton utan de skärmdumpar av hemsidor (inklusive deras logotyper) som jag ville använda i min illustration kunde ge upphov till upphovsrättsintrång (detta kommer att behandlas i ett eget inlägg). Nå, dock har jag svårt att se att någon kan resa anspråk baserat på teckningar. Nedan framgår hur jag gick till väga – jag skissade av från ett foto, sedan tuschades det med penselpennor och därefter lyftes porträttet in och behandlades ytterligare med s.k. cut-out-teknik för att få mer grafisk renhet.
Barack Obama, teckning för omslag Utblick - skiss+tusch
Jag ville också ha med något om naturkatastrofer, eftersom jag senaste åren lagt märke till att just sociala medier kunnat brukas på uppfinningsrika sätt under svåra katastrofer, bl.a. i Chile, i Japan, och även här i Europa vid det isländska vulkanutbrottet. Även här tog jag foton, ritade av dem och körde dem sedan genom en mängd filter. Jag bestämde mig också för att flytta de här sidobilderna till nederkanten, för att på så sätt skapa en större samling och riktning i bilden, och också med tanke på att lämna plats för text och titel för tidningen.
När jag nu tagit ett bestämt tag om designen och dess detaljer började jag tänka om ifråga om min glob. Jag tyckte inte riktigt att stålgloben gjorde fullt bruk av de idéer som jag ville föra fram. Istället slog det mig att man kunde invertera själva globidén – istället för att att vara ett sammahållet helt, med hemsidorna i luckorna, slog det mig att man kunde ta bort den förenande strukturen och låta sidorna hänga i rummet, bildanden en tänkt, istället för en bokstavlig sfär.
I själva verket kunde man låta dem sväva liksom ovanför jorden, så att man fick en idé av ett slags satellitsystem av hemsidor som omvärvade världen… Så förvandlades globen till en sammansatt mängd av bildskärmar, var och en innehållande en hemsidas skärmdump för att symbolisera en viktig nättjänst. Dessa lades ovanför en jord, där jag för skojs skull ritade in ett kabelnystan på världshaven för att symbolisera den infrastuktur som binder det hela samman. Skärmdumparna behandlades med filter för ”ink outlines” som gav dem en mer ”ritad” karaktär, och fogades samman. Med mycket plock och lutande på skärmarna i sektioner som sedan duplicerades och placerades ut fick jag fram en någorlunda symmetrisk, globliknande sammansättning. Lite ”inner & outer glow” på de enskilda skärmarna i photoshop gav den rätta effekten av lysande monitorer.
Du Sköna Sociala Mediavärld, Obama, Mubarak & Assange
Under skärmgloben och jorden står makthavarna och ser på den nya verklighet som illustrationen skall förmedla, en slags meta-inslag i själva bilden. Bakom dem har jag med enkla behandlade (i ”photocopy”-filter för kontrastens skull) bilder på dels vulkanutbrottet på Island (med ett SAS-plan som symboliskt stiger till väders) och siluetter som står under den Egyptiska flaggan, symboliserande ”den Arabiska Vår” som svept undan Mubarak och orsakat huvudbry i Washington.
Det hela verkade ta sig. En bakgrund för de ritade/behandlade elementen var det som kvarstod. Den idé som jag ursprungligen haft om en glob ritad i CAD-linjer kom nu tillbaka fast på ett nytt sätt – genom att rita rymden som ett slags CAD-mönster, istället för stjärnor, skapar man en inbäddning som lyfter fram det digitala igen, som annars kunde tryckas undan av alla kringillustrationer. Genom att böja ett CAD-mönster runt bilden i förgrunden skapades en känsla av rymd, och dessutom med en slags blinkning till uttrycket ”cyberrymd” om nätet. Den gav också en bra bakgrund som kunde komma att behövas för tidningens Titel och rubriker.
Utblick 2/2011 - Framsida i publicerat skick
Det blev inte så dumt alls. Med ännu lite mer tid kunde man kanske ha barbetat bilderna i förgrunden ännu mer och behandlat ljuset bättre, men under förutsättningarna är jag nöjd, och tydligen min redaktör också. Det är min första framsida, ett hästjobb, men väl värt det tycker jag nog.
PS: The Screenorb
Hemsidorna som bildade min ”Skärmglob” består av 35 skärmdumpar från följande sajter, från vänster topp och högerut på den numrerade modellen nedan:
- Made in India – stor portal för att söka efter underleverantörer och outsourcing i Indien
- World of Warcraft – det största interaktiva dataspelet med en global anhängarskara
- Amazon.com – den största näthandlaren av böcker, skivor och mycket annat
- The Pirate Bay – flaggskeppet för Torrent-tekniken, som används för illegal nerladdning i hela världen
- Youku 5 – Den största siten för Online Video i Kina
- Skype – pionjären inom IP-telefoni över hela världen
- Digg – Social Sajt för ranking av blogginlägg och artiklar, allt viktigare orienteringspunkt i blogosfären
- Wikileaks – läckor-sajten per excellence, med global åtkomst och stort genomslag världen över
- WordPress – har ersatt Blogger om platsen som största bloggplattformen
- Flickr – största sajt för spridning av privat bildmaterial, främst folks egna foton
- Baidu – Kinesisk sökmotor som ersätter Google i Kina
- Apple – centrumpunkten för Iphone, Itunes och hela Apple-världen
- MSN – Ledande chat-och-meddelandetjänst med den största fria majlleveratören, Microsofts brohuvud i den sociala mediavärlden
Youtube – Störst på Videouppladdning och avlyssning- LinkedIn – Ledande Socialt Media med professionell inriktning
- Salafipublications – favorittillhåll för all världens Salafister och Jihadister – i praktiken en slags apologihub för Islamisk terror
- Myspace – Kämpar numera med Facebook om största sociala sajt alla kategorier
- Facebook – Största Sociala mediet alla kategorier
- Al-Jazeera – Har revolutionerat Arabisk nyhetsförmedling, med 24-timmars streamade nyhetssändningar som är de friaste och minst censurerade i mellanöstern
- Yahoo – En av de stora meddelande-och grupptjänsterna – nu en koloss på lerfötter, tävlar med främst MSN och leder än på gruppmeddelandetjänster
- Blogger – Den mest kända, om än inte längre största, Bloggplattformen
- QZone – Snabbväxande kinesisk sajt som seglat upp som den viktigaste portalen ut på Internet, har integrerade sociala funktioner som mikrobloggar
- Twitter – Centrum och pionjär för mikrobloggar i världen
- Sina.com – En annan stor Kinesisk portal
- EBay – Den största privata handels- och bytessajten på nätet
- CNN – Stor på Nyheter Online
- Orkut – Socialt media som dominerar i Sydamerika, främst i Brasilien, och stor också i Indien
- Wikipedia – Det främsta uppslagsverket på nätet
- Firefox – viktig portal för nätanvändare av den största alternativa sökmotorn för nätet, Firefox
- BBC – Den brittiska nyhetstjänsten på nätet, störst på nyheter bland engelsktalande i hela det forna brittiska imperiet, inklusive Indien
- Technorati – Söktjänst för Bloggar, en av de största i världen och integrerad med många sökmotorer
- DHL – Teknologitungt transportföretag, störst i Europa och andra i världen, ledande i internetstyrning och kontroll av transporter
- CC.com – Världens största sajt för Spel och dobbel Online
- Ubuntu – modersajt för LINUX-världens alternativ till operativsystemet Windows, Ubuntu
- Vkontakte – Största Ryska sociala Sajten, och stor också i flera forna Sovjetrepubliker
En ny räcka Storyboards för Aracanea, ”Staden av Guld”
Ett stort avsnitt av min berättelse håller nu på att färdigställas, efter mycket om och men, och de Storyboards och design/konceptstudier som illustrerar en mängd olika saker där håller också på att hostas fram.
1:a Aranacea - tablån, med Corinna & Yakane
Nivån har höjts sedan mitt första lilla försök – kvantiteten är mångdubbelt större, med svärmar av enklare storyboards för att snabbt på fatt på vissa koncept, samtidigt som de tablåer som ägnats mer koncentration generellt sett är mer genomarbetade, detaljerade och underbyggda av solid research. Processen bakom storyboardsen illustrarades i detalj i inläggsserien ”Teckningar och Berättande” speciellt delarna 2 (”en ny tablå”) och 3 (”berättande med riktig storyboard”), som också har med flera exempel från Aracanea-avsnittet, både på skissartade enkla storyboards och på en mer genomarbetad tablå.
Denna lilla tablå sprang ur utseendestudierna av Zoe, Yakanes kvinna i mitt Fantasy-Konstantinopel Aracanea (vilka kan betraktas i serien Studier i Anatomi och Utseende: Zoe 1, 2 och 3). Zoe, som lånar det mesta av sina drag från den legendomsusade Sophia Loren, är Yakanes hålldam eller kurtisan. Efter att Yakane återvänder från kriget till huvudstaden Aracanea är han rätt sliten och råkar ut för mycket byråkratiskt strul och motgångar i det krisande imperiet. Turligt nog för honom finns Zoe där för att ge honom goda råd och något lindra hans bitterhet, även på andra sätt.
Scenen är satt i ett slags bassäng i ett stort bysantinskt hus – på 1300-talet hade bysantinarna så gott som avskaffat de gamla romerska publika baden, och endast stormän hade egna privata bad i sina hem. Yakane, som kommer från Imans (av arabiska ”tron” motsvarande Islam) värld med dess högre renlighetsstandard, och riden av en slags OCD vad gäller tvagning och hygien, har sett till att göra i ordning ett badrum i sitt hus. Där varvar han ner mellan exercisen och sina fälttåg i kejsarens tjänst, och grubblar. Inspirerad av ett foto på Sophia Loren i morgonrock tänkte jag mig Zoe som kommer ner för göra honom sällskap och lätta upp hans svårmodiga stämning.
Zoe kliver ner till Yakane i bad
Det är en simpel tablå rent konceptmässigt, utförd som en enkel blyertsteckning med mjuk penna från 2H till 6B. Det är detaljerna som skall ge den lite substans. Bilden skall andas intimitet snarare än erotik. Så istället för att bara rita den yppiga Zoe naken gå ner i badet, håller hon på sin värdighet och har klädsamt en stola vidrad runt sig, vilket kulturellt känns mer korrekt. Det inbjudande och intima måste således framgå ur hennes ansiktsuttryck, och den blick som hon ger Yakane, vilken skymtar med alla sina ärr och tatueringar i förgrunden. Utan att trycka på det bildas också en slags kontrast – Yakane står för en slags råhet, som dock är sublimerad, undertryckt, medan Zoe står för en mer förfinad och mänsklig närvaro.
Klädvecken runt hennes kropp för att ge lite volym var en klassisk studie i ljus, skugga och linjer. Stenläggningen var tradig, men även där var det frågan om man kan ta fram känslan av ojämnheter och små skuggor osv. Ställningen för att med ljusen var en egen liten uppfinning, men sammansatt av delar som faktiskt torde ha funnits – det är en järnställning för stearinljus, fast med krokar för att hänga upp små oljelampor av grekiskt snitt istället.
Som en slags improv som bar iväg var det inte så dumt, och också ett av stegen för att ta fram tablåer av mer stillsamt slag, utan vapen, action och gore.
Resistance is Futile, You will be assimilated – Google, Google+, Photovine med mera
Om att söktjänstgiganten Google nu (åter) tar krafttag för att etablera sig även på sociala medier med sin nyligen presenterade tjänst Google+.
Som den maktfaktor på nätet som Google utvecklats till genom sin dominans över sökningar vill man förstås också ha en bit av de allt viktigare sociala nätverken, om inte annat så för att få tillgång till den enorma mängd information om användning, preferenser och kontaktvägar som numera finns tillgänglig för den som hanterar sociala medier. Google är ivriga att ta del av den kakan.
Tidigare har här skrivits om sociala medier med fokus på främst Facebook. Flera av de frågor som togs upp i relation till Facebook om anpassning till företagsbruk (se inlägg om Facebook del 1 om företagsanpassning) samt skiktning och delningsinställningar (inlägg om Facebook del 2 – Kriser, Katastrofer och Statsingripanden och del 3 – Censur och Kontroll ) synes också ha uppmärksammats av Google i deras egen ambition att skapa en modern social tjänst.
Redan för flera år sedan startade Google den sociala nätverkstjänsten Orkut, som migrerades till Brasilien – och stannade där. Den har kommit att bli populär i just Brasilien och Indien – men slog aldrig igenom i USA och inom EU. Nu tar Google nya tag med den nya sociala tjänsten Google+.
Klicka för att komma till Google+ projektets hemsida
SvD låt några kännare uttala sig om den nya tjänsten, se http://www.svd.se/naringsliv/experterna-betygsatter-google_6314344.svd. Deras omdömen var överlag positiva, men inte utan vissa reservationer. Flera intressanta faktorer togs upp som visar på vissa särdrag i den nya tjänsten.
Om Företagsanpassning
En intressant utveckling är att de sociala medierna potentiellt kan utvecklas specifikt för att passa intressen hos företag som vill använda dem som marknadsförings- och kommunikationsverktyg. Facebook har satsat på att erbjuda en enda, gemensam plattform. Google verkar däremot satsa målmedvetet på att skapa en miljö som är skräddarsydd för profesionell användning. De arbetar med att skapa ett eget alternativt, en arbets- och företagsanpassad tjänst parallel till den individinriktade tjänsten Google+, som dock redan har flera features som gör tjänsten till mer av ett arbetsredskap: möjligheten att enkelt skifta över till videosamtal med upp till 10 användare är ett exempel. Därmed slår Google+ också mot det mer professionellt inriktade sociala mediet LinkedIn. Se SvD http://www.svd.se/naringsliv/google-forbereder-social-natverkstjanst-for-foretag_6311268.svd och IDG http://www.idg.se/2.1085/1.395293/foretagsversion-av-google-i-gorningen.
Skiktade Kontakter
En annan sak är att Google+ verkar vara mer skiktbar än t.ex Facebook. Som en av SvD:s intervjuade experter påpekar är detta både ett löfte och ett problem – det lägger en viss börda på användaren att komma ihåg till vilka han/hon vill dela visst innehåll, och öppnar också för misstag i vilka som får del av foton eller inlägg. Det här är dock en ofrånkomlig del av att ge användarna större kontroll, och en möjlighet, som inte tas upp i artiklarna, är att det också möjliggör en mer flexibel policy om vilket innehåll som skall kunna utbytas på tjänsten. Olikt facebook, som har formellt strikta riktlinjer för material parat med närmast total öppenhet, kan Google+ möjliggöra att känsligt material, som inte är ämnad för spridning i vidare kretsar, kan utbytas mellan utvalda grupper av användare. Det skulle innebära en integritets -och yttrandefrihetsvinst för användarna. Samtidigt kan man också befara att en sådan möjlighet skulle komma att ses negativt på av t.ex. auktoritära regimer som vill ha insyn i medborgarnas internetkommunikation. Intressanta komplikationer kan alltså följa.
Sammanlänkning med andra tjänster
För den konspiratoriskt lagde ser det ut som en tanke, att Google som redan expanderat med en egen browser (Google Chrome), e-posttjänst (Gmail), etablerat sig inom mobilsidan med Android, lanserat en musiktjänst, Google Music (om vilken skrivits här, se senaste-pa-streaming-music-fronten-google-music-beta/), och nu också som IDG har rapporterat om lanserar en ny bilddelningstjänst, Photovine (http://www.idg.se/2.1085/1.395482/har-ar-googles-nya-mystiska-bildtjanst) söker knyta ihop allt det här med sitt initiativ inom sociala medier. Det skulle skapa en behemoth som kan slå åt alla håll. Tankarna går lätt till Microsofts försök att vara överallt närvarande. Samtidigt måste man komma ihåg att det är delvis en defensiv strategi. Såsom nätet har utvecklats har de viktigaste noderna för aktivitet ständigt varit ett rörligt mål, och företagen måste springa med för att inte förlora initiativet. Googles styrka ligger i deras dominans inom nätsökningar, som ger dem en överblick över nätet, över vad som är relevant och användarmönstren. Men om en allt större del av interaktionen på nätet startar från sociala medier eller en slags ny form av utbyte av musik och bilder kommer mer och mer information att undandras Google med dess tyngdpunkt på mer ”allmänna” sökningar. Det är i det ljuset man skall se deras satsning, vilket inte hejdar att det också för med sig att Google därmed söker befästa sin egen affärsmodell och därmed påverkar hur hela nätet används.
Inför det här inlägget hade jag nytta av författaren Steven Levy, som skrivit en bok om Google och fick tillgång till det annars rätt slutna företagets inre talar om just Googles strävan efter att etablera sig inom sociala medier.
Hela intervjun i kan ses avgiftsfritt i ForaTV och ger en intressant bakgrund till Googles utveckling samt nuvarande ställning och vägval inför framtiden (klicka Bilden eller länken under för att komma till ForaTV)
- Klicka för att komma till ForaTV
http://fora.tv/2011/04/19/Steven_Levy_Inside_Google
Än så länge är Google+ endast öppen för användare som fått en inbjudan (som i fallet med t.ex. Spotifys gratistjänst). Undertecknad har anmält sig för att få börja pröva tjänsten, och ser fram emot att jämföra den med inte bara Facebook utan också LinkedIn. Fler inlägg i ämnet lär följa
————————————————
- SvD har haft en bra bevakning av Google förut, och helt riktigt hållit ögonen på denna så viktiga aktör inom nätets värld. En artikel med anknytning till Sverige är att Google satt sitt andra europeiska datacentrum i Fredrikshamn, se http://www.svd.se/naringsliv/sondag-googles-hemliga-rum_6306032.svd
- IDG har också skrivit om Google+ http://www.idg.se/2.1085/1.395328/nu-kan-du-testa-google. Om relationen till Orkut, se http://www.idg.se/2.1085/1.395329/googles-andra-facebookutmanare-lever-vidare
- En intervju om Photovine finns också i Business Insider http://www.businessinsider.com/googles-photovine-is-live-it-looks-like-an-iphone-photo-sharing-app-2011-7
Dumskallarnas konspiration Fortsätter – Sänk studiestödet till Humaniora!
Alltför länge har kulturkoftor och Ingmar-Bergman-wannabees tillåtits att utbilda sig till dansare, filmvetare eller studera kultur överhuvudtaget i Sverige! På medborgarnas bekostnad till råga på allt. Sedan går de ut i arbetslivet och kan inte få jobb utan gnäller på att de får slava som spärrväkter.
Svenskt Näringsliv, dessa otadliga försvarare av den svenska välfärden och medborgarnas intressen, tog djärvt tag i problemet och med ett lysande Alexanderhugg* föreslog de i ett debattinlägg i Svd (http://www.svd.se/naringsliv/sn-sank-studiestodet-for-humaniora_6283996.svd) att studiemedlet borde sänkas för ”utbildningar där sannolikheten att få jobb efter avslutade studier är relativt låg”, också kallade ”Harry-Potter-kurser” av Stefan Fölster, Svenskt Näringslivs informationsrepresentant.
En lysande idé. Djärv. Handlingskraftig. Väl genomtänkt. Med solid forskning i ryggen. Garanterad att irritera ”rätt” folk, dvs vänsterflummare.
Eller?
Eftersom jag själv knappast är någon vänstermänniska roade jag mig med att hålla ögonen på reaktionen från höger i den politiska – och kulturdebatten, och begränsade mig till just den tidning där förslaget först luftades, nämligen Svenska Dagbladet. Förslaget har sablats ner inte bara av oppositionen och fackförbund som organiserar kulturarbetare http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sverige-behover-en-bredd-av-utbildningar_6291686.svd#after-ad utan, vilket säger något, från tyckare bra myclet längre högerut, som framgår av nedanstående lista av konservativa eller borgerliga skribenter och opinionsbildare som obönhörligt nedgjorde förslaget bara de första dagarna.
- SvDs Ledarsida, som ändå i någon mening delar Svenskt Näringslivs problemförmulering, kallar förslaget ”Dåligt och Yxigt” http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/snurrig-losning-pa-verkligt-problem_6286936.svd
- Clemens Poellinger, kulturreporter i konservativa Svd kallar utspelet ”till statistik förklädda fantasier sprungna ur förhärdade Timbrohjärtan” http://www.svd.se/nyheter/inrikes/naringslivet-har-ingen-kultursyn_6291514.svd
- Lars Linnegård, professor i Nationalekonomi, knappast nån vänsterkofta, raljerar korrekt med Svenskt Näingslivs totala misstag vad gäller valet av ”problem” – http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/likriktning-ar-det-verkliga-hotet_6289640.svd
- Min favorit var Emma Stenström, vars titel docent i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm och gästprofessor vid Konstfack redan i sig borde få skallarna att explodera på plånbokshjärnorna i Svenskt Näringsliv, och som rent ut kallar förslaget vad det är – korkat. http://www.svd.se/kultur/korkat-utspel-om-humaniora_6285398.svd
Föga förvånande tvingades organisation backa och ta avstånd från sitt eget förslag – se http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sn-vill-inte-sanka-studiestod_6288722.svd och http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svenskt-naringsliv-vill-inte-sanka-stod-till-humaniorastudenter_6288928.svd, där man bedyrar att Svenskt Näringsliv inte aaaaalls menat det man uttryckligen sagt att man menade. Utan något annat, att man blivit felciterade eller att det bara var en försöksballong. Låt oss dra ett streck över det hela och gå vidare, liksom.
Vill man vara på välgörenhetshumör kan man fästa sig vid att förslagets huvudmän fäster sig vid något som verkligen är ett problem – att kultursektorn inte förmår absorbera alla som utbildar sig längs estetiska eller litterära linjer. Men i sammanhanget glömmer de, eller låtsas inte veta, något om vad det är som skapar kreativa kluster, nya industrier och genrer. Kan de till exempel berätta hur det ”Svenska Deckarundret” skulle ha uppstått utan folk som var intresserade av skrivande och litteratur? Varför just svensk musikproduktion är en växande industri? Hur dataspelsdesigners från lilla Sverige kan vara med och konkurrera i världen? Hm? Bara för att ta några exempel på yrkesområden där folk regelmässigt ägnat sig åt och läst allt möjligt onyttigt.
Statistik om vad som leder till snabba jobb kan inte fånga in vad som kommer att vara nyttigt om decennier, om vad som kommer att ge impulsen till nästa stora näring. Inte ens inom de allra ”hårdaste” vetenskapliga discipliner kan man göra det – notera t.ex hur det tar årtionden att utvärdera vilken grundforskning som leder till nyttiga resultat inom ämnen som kemi, biologi eller medicin. Nobelpriset illustrerar det väl – oftast går det minst 20 år mellan utforskandet eller postulerandet av ett fenomen till dess vi kan se att det kan bli någon påtaglig nytta av det. Ingen kan veta om den som läser skumma litteraturkurser idag inte kan komma att starta tidningar, designa dataspel, skriva egna böcker eller vad som helst som kommer att finna nåd inför kvartalshjärnorna imorgon.
En annan sak är gränsdragningen. OK, så att ägna en termin åt analysera JK Rawlings litterära produktion är ”flum”. Men fantasy allmänt då? Skönlitteratur? Var skall Svenskt näringslivs bildningspolitrucker sätta ner sin fot? Börjar man snäva in på en viss genre, vad hejdar att man snävar in på litteratur rent allmänt? Eller på filmvetenskap? Inkonsekvensen hos det kortsiktiga perspektivet visas väl av Modevetenskap, som rätt nyligen uppgraderats och mer och mer blir ett akademiskt respekterat ämne, efter att i många år betraktats som en icke-intellektuell verksamhet. Trots det har folk sökt till och velat utbilda sig inom modé. Nu, när mode blivit en enorm och växande industri är det inte konstigt att ägna en termin att studera säg, dräkthistoria, en termin. En mentalitet som bara ser till nästa kvartal hade aldrig kunnat förutspå det. Bara för att ta ett exempel.
SÅ där kan man hålla på hela dagen. Svenskt näringslivs utspel är oerhört inskränkt och, vilket borde vara märkligt, präglad av dirigisme, den i Frankrike dominerande inställningen att Staten, genom diverse godtyckliga ingrepp kan staga upp fallerande samhällsinstitutioner eller lösa svåra samhällsproblem.
Rent logiskt borde man, med deras tänkande, snäva in bidragen för alla som sysslar med teoretisk matematik eller grundforskning i ett antal vetenskaper. De handlar inte heller om att ta fram nya stekpannor eller annat ”nyttigt”, eller leder till nya jobb som vi nu kan se. Utan om kunskap för kunskapens skull, för att vidga våra horisonter, och studera fenomen som påkallar vår uppmärksamhet, för att de är intressanta. Nyttan, om den ens spelar en framträdande roll, får komma efteråt och utforskas av andra. Och i ett dynamiskt, kunskapsbaserat samhället kommer dessa andra att finnas. För kunskap handlar också om tilltro, tilltro till den mänskliga anden och nyfikenheten, och att om ett område är angeläget eller fruktbart så kommer någon förr eller senare att försöka göra något av det.
På det sättet liknar kunskap och utforskning en marknad – den ”osynliga hand” som Adam Smith talar om i ”Wealth of Nations” och leder till utveckling och en dynamisk balans om man skapar en miljö som är tillåtande, och som ser till möjligheterna, snarare än klåfingrigt söker ställa saker till rätta von Oben.
Utbildningens natur i ett modernt samhälle är en komplicerad sak, väl värd att debattera. För inte så länge sedan tog jag t.ex. del av följande lilla framställning av utbildningsdebattören Ken Robinson där han tar upp flera av de viktigaste aspekterna av problem för utbildningssystemen i den industrialiserade världen och dess behov av förnyelse och nytänkande. (klicka bilden bild eller länk nedan för att komma till presentation)
- Ken Robinson i en RSA-presentation om framtidens utbildning
länk: http://fora.tv/2010/10/14/Ken_Robinson_Changing_Education_Paradigms#fullprogram
En annan fråga som Svenskt Näringsliv knappast berör är frågan om excellens i utbildningen. Man bör och skall ställa krav på att utbildningar håller hög kvalité inom sina gebit, och att de erkänns såsom vederhäftiga och fruktbara enligt kriterierna i deras egna akademiska ramar. Här har humaniora anledning att rycka upp sig. Att excellens och vederhäftighet inom utbildning generellt är ett eftersatt värde blir dock högst påtagligt inom t.ex. medicinen, där diverse studier av kvacksalverier som homeopati samexisterar och konkurrerar med den evidensbaserade medicinen. Men Svenskt Näringsliv bryr sig inte om utbildningars innehållsmässiga värde, utan fäster vid etiketten hos kurserna och jämför med diverse beskrivningar på kunskapskrav på dagens arbetsmarknad.
En sådan syn på mänskliga drivkrafter och vad som leder utvecklingen av nationer, regioner och befolkningar framåt borde göra en mörkrädd.
För det här är Sverige. Ett litet land, med rätta stolt men för vår välfärd beroende av omvärldens marknader. Vi kommer aldrig att kunna konkurrera med antal människor, u-landslåga löner eller billiga råvaror, och än så länge inte heller med förslavade och underkuvade anställda, eller med folk som jobbar ihjäl sig bortom all rimlighet.
En sådan nation har bara ett val. Att teknologisk och idémässigt ligga på gränsen, att vara kreativ, ständigt balanserande mellan att hushålla med sina resurser, att samarbeta och dela på vad som finns, och att tillåta individer att tänka nytt. Problemet med Sverige är inte att folk läser konstiga kurser. Problemet, som åskådliggörs av Svenskt Näringslivs mörkermän, är att bildning, kunskap och nytänkande i en bred bemärkelse ännu 2011 inte uppskattas tillräckligt i vårt land, att man ser dem som instrumentella egenskaper, nyttiga om de ger omedelbar return of investment men annars ”flum”. Och att riktigt djup kompetens, att verkligen vara utmärkt och fantastiskt kunnig inom ett område, oavsett vilket det är, inte vinner respekt. Det är trots, inte tack vare, denna tyvärr rådande tendens som duktiga och initiativrika människor gör sig bemärkta hos oss.
Hjärnorna bakom svenskt näringslivs försöksballong är ett gäng inskränkta, okunniga och okultiverade stackare. Ord som kreativitet, upptäckarglädje, kultur, innovation, bildning, serendipitet, mångfald, utbyte och nyskapande är tomt oväsen för dem, de hör bara klonket av nästa skattesänkning, nästa kvartalsrapport i sina ödemarker till själar. Jag tycker allvarligt synd om dem. Men det är ingenting jämfört med hur synd det skulle bli om oss, om tänkandet bakom Svenskt Näringslivs förslag skulle bli policy, och det styrande sättet på vilken utbildning organiseras i vårt land.
—————————————————-
*För de som inte likt undertecknad ägnat sig åt onyttiga Harry Potter-studier förklaras det klassiska uttrycket Alexanderhugg i http://sv.wikipedia.org/wiki/Gordiska_knuten
Den som vill ta del av lite forskning och studier av hur krativitet inom vida fält korsbefruktar och ger näring åt ett dynamiskt näringsliv kan studera berg av rapporter och inlägg, ett litet urval av de jag läst:
- http://creativebusiness.org/blog/interview-with-dominic-power-creative-regions-clusters-industries-europe
- http://druid8.sit.aau.dk/druid/acc_papers/3u3ov4ld8gx1uvxa4pgddeivjeg5.pdf
- http://www.martinprosperity.org/research-and-publications/publication/music-for-the-masses
- http://ec.europa.eu/regional_policy/sources/docgener/panorama/pdf/mag29/mag29_sv.pdf
Uppdatering 20110710: SvDs Gustav Almkvist skriver i en tankvärd ledare (http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/humaniora-maste-resa-sig-sjalv_6308674.svd) vidare om humanioras roll, med fokus på behovet av det som jag ovan berör som excellens – att höja kvalitén och ställa hårdare krav på analys och substans.
Nytt från Dumskallarnas konspiration: Om hur vår historia lämnas över till Lägstbjudande
I ett lagförslag som regeringen sitter på skall utgrävningen och bevarandet av fornminnen i samband med byggprojekt läggas över på byggherrarna som skall bli fria att anlita den budgivare de vill – dvs lägsta anbudsgivaren.
Jag trodde knappt mina öron när jag hörde nyheten i radi0 (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=4568044). Regeringens menar alltså på allvar att byggherrarna, de som har varje intresse av att få problemet med fornlämningar i deras byggen ur världen så snabbt och billigt som möjligt, att de skulle ges ansvar och fria händer att anlita vilken utgrävare och bevarare som helst? Med fri prissättning?
Men det är innebörden av regeringens förslag (se kulturdepartementets eget pressmeddelande http://www.regeringen.se/sb/d/14085/a/161375).
Förslaget omtalades redan när det blev känt i mars i år, och har utsatts för hård kritik redan under beredningsstadiet, se t.ex remissinstansen upplandsmuseéet http://www.sweden.gov.se/content/1/c6/16/83/01/578b0e32.pdf, och Riksantikvarieämbetet http://www.sweden.gov.se/content/1/c6/16/84/01/1080b89d.pdf samt i media från höger till vänster, se bl.a. SvD http://www.svd.se/kultur/nya-spelregler-for-arkeologin_5993049.svd respektive Aftonbladet, http://blogg.aftonbladet.se/ledarbloggen/2011/03/varfor-inte-privatisera-arkeologin-nar-man-anda-ar-igang.
Karin Linder, ordförande för DIK, förbundet för bl.a. arkeologer, pekar i ett blogginlägg (http://www.akademikernatet.se/karinlinder/?p=105) på något som är självklart – Arkeologi är ett samhällsintresse.
När en arkeolog finner och varsamt bevarar och ser till att fornlämningar kan studeras agerar den å nationens och medborgarnas vägnar. Dvs i ett syfte som är vida större och mer långtgående än någon enskild privat eller ens offentlig institution. Att inte låtsas se att ett sådant intresse obönhörligen kommer att komma i konflikt med entreprenörers och byggherrars intressen är rent nonsens, ja snudd på bedrägeri. Arkeologin skall inte gå med vinst, och behovet av att bevara kulturarvet är just ett intresse som kan stå i motsättning till att snabbt bli färdig med ett projekt eller att agera enbart med syn på praktiska eller ekonomiska incitament. Fanns ingen sådan motsättning skulle inte lagar krävas, som krävde just att fornminnen som kommer i vägen för byggprojekt skulle bevaras. Då skulle byggherrarna kunna sköta det hela helt frivilligt. Men Byggbolag är inte till för att ta vara på nationens intressen – de är instiftade att gå med vinst och tjäna pengar , och uppmuntras och befalls till och med att vara så krassa och effektiva som möjligt, och att sätta sina ägares intressen främst. Är det någon som inte inser att byggbolagen kommer att anlita den ”expert” (vilkas kvalitéer för övrigt obönhörligen kommer att dras ner) som kan lova snabbast undersökning för minst pengar? Eh? Är det inte det som är själva meningen med effektivitet (Pareto, någon?) i ett marknadsdrivet system?
"Här fåru, nu har du till i morgon på dig innan vi asfalterar stället..."
Det här är ett flagrant exempel på hur man söker föra in ett marknadsekonomiskt tänkande för en verksamhet där ett sådant inte hör hemma – troligen i syfte att gynna just ena sidan i en intressekonflikt, nämligen byggherrararna, på bekostnad av nationens intresse av att bevara sitt minne och fördjupa studierna av sin egen kultur.
Nyliberaler – deras totala brist på intresse för kultur och bildning förnekar sig aldrig. Som kulturintresserad person till höger om mitten i politiken måste man fråga sig – med sådana vänner, vem behöver fiender?
Knappt hade dock idén med att privatiseria arkeologin och sänka den i marianergraven sjäsatts förrän nästa försöksballong kom, från ignoranterna i Svenskt Näringsliv som föreslog en sänkning av studiemedlet för universitetstudier som de på godtyckliga grunder anser frivola och onyttiga (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1120&artikel=4582299).
Mer om detta i ett senare inlägg.
————————————————-
- Lagförslaget har uppmärksammats av andra bloggar och specialiserade fora, ett litet axplock : http://www.humanistportalen.se/nyheter/nya-spelregler-for-arkeologin/, http://www.alliansfrittsverige.nu/2011/03/arkeologisk-forskning-hotas-av.html, http://www.arkeologiforum.se/forum/index.php?topic=4315.0, http://inventerare.wordpress.com/2011/02/20/a-new-dawn-for-exploratory-archaeology-in-sweden-%E2%80%93-or-will-we-crash-and-burn/
Facebook – Artikel i Utblick och vidare funderingar, del 3. Censur och Kontroll
Sista delen av artikeln om Facebook som publicerades i kortare form i Utblick 2/2011, där de brännbara frågorna om kontroll över kommunikation, brott mot användarvillkoren och censur togs upp.
Kontroll av kommunikation och Motreaktioner
Facebook har vuxit extremt snabbt de senaste åren, och således blivit en måltavla för kritik från många olika håll, på samma sätt som andra stora IT-företag. Från konspirationsteorier till berättigad kritik av olika funktioner och vägval från företagets sida har olika former av motreaktioner till facebooks utbredning uppstått runtom i världen. Motståndet till Facebook tenderar i praktiken att lägga sig längs 2 huvudlinjer:
- Fördumningsargument – att facebook är en onödig, kommersiellt inriktad ploj som stjäl folks fritid, premierar en ytlig, tillrättalagd form av kommunikation osv osv.
- Storebrorsargument – att facebook är en kanal för censur, kontroll och gör individen sårbar ur integritetssynpunkt, ingår i övervakning, och att Facebook själv har ohejdade expansionsplaner.
Ett tidigt exempel på den första varianten var när vissa brittiska studenters motstånd mot hela ”social-tjänst”-fenomenet som rapporterades redan 2008. De sociala nätverken uppstod ju ursprungligen i högskolevärlden – vad studenterna reagerade på var de många komersiella plojar och events som kom att åtfölja de numera etablerade internetföretagens försök att ”värva” ungdomar på campus.
(http://www.timesonline.co.uk/tol/life_and_style/education/student/student_life/article3152120.ece)
En annan variant är upprop för att avsluta Facebook- konton som framförs av bland annat rörelsen ”Quit Facebook Day” (http://www.quitfacebookday.com/) och som nådde sin kulmen år 2010. Hittills har sådana aktioner haft ringa effekt – idén att man skulle bojkotta Facebook på någon slags allmän eller principiell basis har antagligen samma chans till framgång som att försöka hejda utbredningen av Windows på sin tid. Vad som skulle krävas är alternativ till Facebook.
Mer bitande, och med gensvar hos viktigare grupper av användare av IT-tjänster, är därför att Facebook, likt andra stora aktörer som Microsoft på sin tid, anklagats för att dra nytta av en dominerande ställning för att utestänga eventuella rivaler. Det har rapporterats på diverse fora på internet att vissa meddelanden tenderar att ”försvinna” i samtal och meddelanden över Facebook, och att hänvisningar och länkar till olika kontroversiella gruppers Facebook-grupper ”tas bort” på nätet. (Se http://current.com/technology/92826725_make-facebook-angry-and-they-ll-censor-you-into-oblivion.htm)
Jan Fredrikson bedyrar att man inte har några sådana filter, och att det skulle bryta mot företagets strävan om öppenhet att diskutera fritt på Facebook. ”Så länge användare och annonsörer följer de regler som finns officellt dokumenterade på sajten”.
Det här har varit företagets linje hela tiden, och Facebook har som visats (i del 2 i denna artikel) haft viss framgång med hålla en rågång mot staters och andra kommersiella aktörers inblandning i sina tjänster och användaruppgifter.
Men oron kvarstår, och aktuliseras då och då av nya incidenter. Se t.ex. facebooks reaktion på den avledda sidan ”Lamebook”, som tar upp roliga eller dråpliga inlägg och diskussioner på Facebook (http://www.lamebook.com/). Facebook skulle ha kunnat betrakta sidan som en form av ”tribute”, och i vart fall insett att sidan knappast skadat facebook som varumärke utan snarast presenterar tjänsten som en area där smålustiga och komiska saker sker. Men så gjorde man inte, utan på typiskt humorbefriat amerikanskt-copyright-juridiskt manér valde man att blockera all trafik till Lamebook (Facebooks hantering omtalades bl.a. i http://current.com/1sn454c).
Facebooks agerande gentemot sina allt fler och mångskiftande användare är således en källa till konflikter. Det är ironiskt att Facebook, som lyfts fram som ett instrument för fritt meningsutbyte och hyllats av demonstranter från Sanaa till Marrakech, själva censurerar sina användare och tar bort eller blockerar material på sin tjänst.
Facebooks hantering av Användarvillkoren
Anklagelserna om censur har framför allt tagit fasta på Facebooks tillämpning av sina användarvillkor. Hotet från sådant som misstänkt barnpornografi (Facebook har ju en åldergräns på 13 år) eller mordhot som kan sättas i verket via FB ses som det värsta hotet mot varumärket. Det är, enligt Facebook, för att undvika att dränkas av pornografi och motverka en brutalisering av umgänget på tjänsten som man har valt att tolka användarvillkoren för tjänsten väldigt strikt. Facebooks instrument för att åtgärda brott mot användarvillkoren har generellt sett varit att spärra uppläggningen av nytt material eller avsluta konton. Facebook avlägsnar varje dag någonting runt 20 000 profiler från sin tjänst för brott mot användarvillkoren, främst för spridande av skräppost och annat olämpligt material samt brott mot åldersgränserna.
Någon diskussion om att använda sig av t.ex. säkerhetsinställningarna som ett styrinstrument för olika former av material som läggs upp och som potentiellt kan anses som stötande av vissa användare är dock inte aktuell för Facebooks sida. När detta kommer på tal framkallar det inledningsvis en viss krampaktighet från deras representants sida. ”Information som strider mot användarvillkoren hör inte hemma på Facebook oavsett hur individer ställt in sina säkerhetsinställningar. Facebook har utformat tydliga regler för användningen. De handläggare som avgör huruvida åtgärder ska tas mot inkommnade anmälningar utgår från dem.”
Jan Fredriksson fortsätter med att berätta att handläggningen av brotten mot användarvillkor är centraliserad, samlad till två enheter i Palo Alto respektive Dublin, som kikar igenom dem och avgör om de skall leda till olika följder. De teamen administrerar alltså tiotusentals ärenden som kan leda till uteslutning, per dag.
Politik, Muhammed, Nakenhet, Homosexuell Kärlek – ett axplock av konflikter för Facebook
Oftast rör sig kontroverser runt Facebook om specifikt material eller snarare reaktioner till sådant, och kan då ha beydande effekt. För att få vetskap om stötande innehåll är Facebook beroende av att folk anmäler bilder eller länkar, vilka sedan prövas mot reglerna. Men sådana anmälare, som kan befinna sig var som helst i världen, kan ha en syn på det anmälda materialet som i sig kan leda, och har lett, till problem.
I Pakistan t.ex. begärdes det att hela tjänsten skulle spärras av i efterdyningarna till Muhammed–karikatyrkontroversen, eftersom länkar fanns som pekade mot de tidningar och andra som visat teckningarna ifråga (t.ex. Jyllandsposten). De bilderna var inte olagliga eller kunde anses vara hets, och de befann sig inte ens på Facebooks egen sida. Ändå riktades krav, och en hätsk reaktion, mot Facebook.
En annan kontrovers var de anmälningar om uppvigling till våld som uppstod kring Facebooksidan ”Palestinian Intifada” och föranledde Facebook att stänga av sidan. Nya sidor på samma tema har dock kommit upp, och satt Facebook i den obekväma sitsen att övervaka att en viss, av många omfattad, politisk åsiktsriktning inte skall få förekomma på dess tjänst utan att totalförbjuda och därmed dra på sig kritik, och möjligtvis stämningar, från alla håll. Damned if you do, damned if you don’t.
(se http://www.theatlanticwire.com/technology/2011/03/facebooks-middle-east-censorship-problem/36186/).
Många har misstänkt att rädslan för att röra upp en opinion (konservativ sådan) och möjliga stämningar ligger bakom en incident nyligen i Sverige och Danmark där bilder av konstverk föreställande nakenhet från så långt tillbaka som hundra år sedan (det aktuella fallet rörde en målning av Anders Zorn) togs bort och användaren spärrades. Men andra lika nakna konstverk släpps igenom, helt enkelt för att de inte anmäls.
Miljoner människor publicerar semesterbilder på Facebook med alla möjliga nakna saker i bild, från badande med minimalt med kläder till sakral konst, Där finns t.ex en egen Facebookgrupp tillägnad studien av Michelangelos berömda David, världens mest berömda manliga nakenstaty. Om Zorn skall omges av restriktioner åpå Facebook, varför inte David? Det finns berättigade frågor om Facebooks policy – dess tilld et yttre ”raka” principer kracklererar snabbt när man börjar granska hur olika fall bedöms.
Godkänd kyss enligt Facebook...
Som av en ironisk händelse kom dagen efter min intervju Facebook att lyfta bannlysningen av en engelsk grupp där det fanns ett foto av två (påklädda) män som kysser varandra. Bilden hade förstås anmälts, och tagits ner – men omprövades, eftersom den inte kunde sägas bryta mot reglerna. Men trots att homosexualitet hos många framkallar minst lika stort avståndstagande som vanhelgelse, bestämde sig trots allt Facebook för att där var det inte i deras intresse av att framstå som homofoba. Men det är inte alltid lätt för en utomstående att skönja den principiella linjen bakom att en 100-årig dalkulla bannlyses men inte den ännu naknare David, eller att kyssande unga män skulle vara känsligare än män och kvinnor som hånglar halvnakna.
...men kanske inte den här?
- http://www.mediesverige.se/2011/04/19/facebook-censurer-foton-pa-homosexuella/
- http://www.huffingtonpost.com/2011/04/19/facebook-gay-kiss_n_850941.html
Jag frågar Jan Fredrikson om det inte en finns en risk att godtycke kommer att råda? Och en risk för okynnesanmälningar som får konsekvenser för informationsutbyte som är helt ofarligt? Museer och utbildningsanstalter som vill upplysa om sin verksamhet kan i ett sådant system rankas bredvid pedofiler. Jan Fredriksson medger att intresset av att administrera en så stor sida med användare över hela världen trots allt kan komma att leda till att vissa beslut ifrågasätts.
”Vi måste vara väldigt, väldigt noga med att hålla på användarvillkoren, och i princip ha ingen tolerans mot överträdelser, eftersom det är enda sättet att upprätthålla en så stor tjänst, med så många användare”
Mer om Facebook och dess tveksamma inställning till egen censur av material och länkar finns bl.a. i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=4488968, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=4463163. Att det också provocerat fram en slags motreaktion framgår också av inlägget på denna blogg https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/24/nytt-fran-dumskallarnas-konspiration-facebooks-censurbyra-och-zorn/, som intressant nog aktualiserats av Fotografiska Museets utställning med Robert Mapplethorpe, se http://www.thelocal.se/34590/20110627/, http://www.mediesverige.se/2011/06/23/fotografiska-utmanar-facebooks-censur/ och Svds Jenny Maria Nilssonn apropå Facebooks prydhet i http://www.svd.se/kultur/tramsig-prydhet_6282712.svd
Hur är det med säkerheten och integritetskyddet för anknutna länkar och annat externt material?
”Facebook hanterar innehållet på plattformen. Facebook förutsätter att de webbsidor som vill vara förknippade med sajten följer de villkor som finns.” säger Jan Fredriksson, men medger också att Facebook för säkerhets skull håller sig med vissa filter gentemot material som via automatisk länkning postas på en Facebook-sida från andra sidor, filter som kan tänkas rensa bilder eller inkommande texter baserade på olyckliga ordval, oavsett vilket det faktiska innehållet är.
(Undertecknad har själv varit med om att helt oskyliga länkar, t.ex till bilder från Vitorio de Sicas film ”Giftas på Italienska” censurerats, se ett annat exempel på censurerade länkar i http://www.theusr.org/p/58)
Facebook som vapen mot privatpersoner
Facebooks dilemma ifråga om censur tydliggörs av flera uppmärksammade händelser och tillfällen där det tvärtom varit just den allmänna åtkomsten och tillgänligheten av information på Facebook som ställt till problem. Frågorna om åtkomst på Facebook har aktualiserats av en mängd rättsfall och övergrepp som skett mot olika privatpersoner på sistone. De här händelserna kretsar kring det missbruk eller de negativa reaktioner som kan följa av all information som numera, påhejat av Facebook själva, läggs upp på tjänsten.
Facebook har gått mot att allt mer upplagt material ska vara tillgänglig, inte bara för de som har åtkomst till tjänsten utan även andra. Detta framkallade starka protester t.ex. när Facebook lanserade sin uppdaterade version med nya säkerhetsinställningar (s.k. ”Privacy Settings”), där användare förlorade kontroll över vad som var synligt av hans eller hennes Facebook-konto från nätet, samt förmågan att dölja visst innehåll även från ”vänner” inifrån tjänsten. Säkerhetsinställningarna, som skulle kunna användas för skikta innehållet i en profil och folks kontakter har dock tvärtom marginaliserats och förlorat i styrka.
Följande sammanställning från the Electronic Frontier Foundation (http://www.eff.org/), som bevakar frågor om integritet på nätet, listar utvecklingen av Facebooks säkerhetsinställningar och integritetsskydd och kommer till slutsatsen med tiden eroderats – se https://www.eff.org/deeplinks/2010/04/facebook-timeline
I en liten avstickare kunde man fråga sig hurivuda en sådan skiktning borde undersökas mer av Facebook själva då det är en ofta citerad anledning till att folk slutar använda Facebook. De som ”trappar av” från Facebook anger ofta att mängden meddelanden från alla ”vän”-kontakter gör tjänsten helt oöverskådlig och fylld av nonsens, från vilket man mödosamt och tidsödande måste plocka upp de få guldkornen.
Men vad som uppmärksammats mer är följderna av att vem som helst kan gå in i en Facebookprofil och titta på alla foton m.m. som läggs upp där. Och reagera på dem, ibland på drastiska sätt. Drev och trakasserier av olika slag är ett välkänt fenomen på MSN Messanger, men numera finns exempel även Facebook – se t.ex det Facebook-drev som startats mot den iofs klandervärde rektorn på en skola där mobbning mot en elev kunde fortgå (klicka på bilden för länk)
Ett fall av rena trakasseriern är det nyligen avslutade rättsfallet där ett par flickor som hämnades på socialsekreterare genom att lägga upp en falsk, komprometterande Facebook-profil. Sveriges Television. De fälldes för ofredande och dömdes till ungdomsvård (se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4570981, Svd http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ungdomsvard-for-falsk-facebookprofil_6277886.svd, DN http://www.dn.se/nyheter/sverige/ungdomsvard-for-falsk-facebookprofil, Smålandsposten http://www.smp.se/nyheter/vaxjo/flickorna-hamnades-pa-socialsekreterare(2837381).gm?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+smp-nyheter+%28SMP+Nyheter%29).
Det nyligen avslutade (efter min intervju) ”Rektor-målet” här i Sverige är det kanske tydligaste fallet: en rektor som lade upp privata bilder på Facebook sparkades för att dessa skulle göra honom ”olämplig” som ansvarig för en skola. Rektorn fick rätt i domstol, dvs. det ansågs att arbetgivaren inte haft rätt att sparka honom enbart med härledning från hans facebook-profil. Men det har slutgiltigt satt luppen för vilka följder publiceringar på Facebook kan få. Frågan rapporterades ymnigt när utslaget nyligen kom: se i Sveriges Radio http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=98&artikel=4569947, http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1646, och http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4570981, DN http://www.dn.se/nyheter/sverige/dom-om-rektors-facebook, Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/article11880305.ab, Expressen http://www.expressen.se/nyheter/1.2479149/forsta-facebook-malet-avgjort, Norrländska Socialdemokraten http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=6239743
Insikten att facebooks bedömningar av dessa frågor kan komma att upplevas av många som en form av censur och att oväntade situationer kan uppstå som kan utmana deras sätt att förhålla sig till frågor om integritet och säkerhet tycks dock ändå finnas på sina håll inom Facebook. Jan Fredriksson nämner själv problemen med minnessidor, dvs. Facebookprofiler som tillhör människor som har dött. Det där har varit en stridsfråga i USA, där anhöriga har menat att Facebook inte velat avsluta sidor som tillhört döda personer (klicka bild för Länk till Facebooks egen blog om frågan)
”Det där är inte lätt. Till vem skall vi ge rätten att ta ner någon annans konto, och styrka att den är död? Är det maken eller andra nära släktingar? Och hur kan vi veta att den personen verkligen är den närmaste, och inte andra invänder?”
Mot slutet kom vårt samtal att kretsa kring frågan om inte Facebook skulle kunna tänka sig att satsa på en mer… tja, mänsklig process, en handläggning där t.ex. anmälda också kan ges tillfälle att bemöta en anmälan, folk identifiera sig och man kanske kunde ta mer hänsyn till var den som lägger upp respektive invänder mot innehåll finns. På det svarar Jan Fredrikson lite svävande:
”Joo – men samtidigt pågår en utveckling – vem vet hur det hela ser ut om några år.”
Först efter att min intervju med Jan Fredriksson avslutats slog det mig att det sista uttalandet kunde avse både en utveckling av normerna för kommunikation på nätet eller en teknisk utveckling som tillåter mer grannlaga hantering.
Jag tog dock farväl med insikten att det inte bara är för att många människor lokalt, men spritt över världen, använder tjänsten som man kan peka på dess betydelse för en ökad globalisering. Genom sitt blotta sätt att fungera, med sina annonser och sina användarvillkor, sina funktioner och sitt identifierande av användarna, förenar Facebook folk över världen på mer subtila sätt. Och att det är värt att hålla ögonen på. Vare sig i Kairo eller LA, i Göteborg eller Valparaizo, kommer olika syn och regleringar kring hädelse, sexualitet, integritet och död att komma i kontakt med Facebooks regler och dess ambitioner att växa, och innesluta så många som möjligt i sin famn där vi alla kan finna varandra och bli ”vänner” på nätet .
←klicka bild för föregående del ”Facebook – Artikel i Utblick och vidare funderingar, del 2. Kriser, Katastrofer och Statsingripanden”
———————————————
Lång och relativt bred i anslaget som Facebook-artikeln var, fanns det frågor som inte togs upp. En är de senaste rönen och observationerna kring hur upplagda utrop brukar vara rätt ytliga rent allmänt – svåra frågor om religion, klass, hur man egentligen mår eller verkliga problem i livet är, om inte frånvarande, så starkt underrepresenterade. Facebook utvecklas därmed till ett skyltfönster för ett glättigt och tillrättalagt liv med idel positiva poster blandat med möjligen lite gnäll på vädret och en missad buss. En annan sak är Faceboook-användandet på arbetstid, som då och då tas upp som en distraherande sak som sägs sänka effektiviteten. Dessa och ett flertal frågor om facebook-vanor tas upp i t.ex SR-programmet http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4555726. Allmänt om jobb & privatliv och Facebooks inverkan på det behandlas också i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3824861.
Från actionhjälte till politisk hjältinna – tummen upp för Michelle Yeoh
En liten hyllning till den berömvärda och sköna Michelle Yeoh med anledning av hennes nästa film, ”The Lady”.
Läste nyligen att Michelle Yeoh som spelar fredspristagaren Aung San Suu Kyi portförbjudits av diktaturen i Burma – utan vidare orsak. Det låter lovande. Om det är innehållet i Luc Bessons kommande film ”the Lady” som kliar de brutala militärhärskarna i Burma/Myanmar så blir man bara mer benägen att se den – om den ogillas av de kräken är det närmast ett kvitto på att man gjort något rätt. Filmen kommer så vitt jag förstår att fokusera på Ang San Suu Kyis relation till sin bortgångne engelske make, men hennes politiska kamp kommer väl oundvikligen att bilda fond för det där.
Se DN http://www.dn.se/nyheter/varlden/burma-svartlistar-filmstjarna, huvudstadsbladet http://hbl.fi/nyheter/2011-06-28/burma-forvisar-skadespelare-aung-san-suu-kyi-roll, http://www.thebeijinger.com/forum/2011/06/28/Michelle-Yeoh-deported-from-Burma mfl. om burmesernas reaktion, och mer om själva filmen i http://www.abc.net.au/news/stories/2010/12/09/3089190.htm, http://www.beyondhollywood.com/first-images-of-michelle-yeoh-in-the-lady-aka-into-the-light/
Valet av ämne är förstås aktuellt, livsödet fascinerande. Men nästan lika intressant, och inte minst djärvt och en bra sak, är valet av just Michelle Yeoh för huvudrollen. Michelle Yeoh är nämligen uppstigen från actionfacket, en av de mest framträdande actionhjältinnorna inom Hong-Kong-actionscenen. OCh det ger undertecknad ett svepskäl att hissa flaggan för Michelle, som jag beundrar och gillar sedan många år.
En snabbintroduktion till Michelle Yeohs karriär fås med fördel i http://en.wikipedia.org/wiki/Michelle_Yeoh och http://www.media-courses.com/blog/malaysian-actress-michelle-yeoh/, http://www.imdb.com/name/nm0000706/.
Fram träder en dansant, vacker, vältränad, och djärv kvinna – och en som uppenbart är en seriös och ambitiös utövare inom sin gebit också, vågat testa nytt och breddat sig med tiden och skapat sig respekt inom bredare delar av facket. Det är det som lett fram till att hon nu erbjuds att spela bredare roller mellan actionfilmerna, antar jag – något som är få förunnat. Kan någon tänka sig säg, Wesley Snipes i rollen som Nelson Mandela? Nä, jag trodde inte det.
Men med det sagt måste man säga att Michelle Yeoh är mycket njutbar inom det fack där hon stigit upp. Vill man ha kvinnliga hjältar, speciellt med inslag av våghalsiga scener, blir det inte mycket bättre än Michelle : inom både kostymfilmsaction såväl som polisfilmer asian style kan man inte undgå henne, och hon har deltagit i en mängd kampsportsfilmer med många och svåra actionscener. Inom kung-fu-filmsscenen blev hon berömd på 90-talet för att göra sina egna stunts, och hon har ärren och benbrotten att visa upp efteråt.
En av de mest berömda stunts någon, man eller kvinna, genomfört är hennes v-a-n-s-i-n-n-i-g-a motorcykelstunt-upp-på-ett-tåg i Hong-filmen ”Supercop (Police Story 3)”. Fullständigt livsfarlig, och en av hennes medskådis, den berömde Jackie Chans (ännu en skådis som gör sina egna stunts) all-time-favoriter.
Det är ironiskt och en ytterligare vittnesbörd om hennes mod, fysiska kompetens och engagemang att hon svingar sig upp i sadeln och gör sådant, och lärt sig kicka rumpa med de bästa, för hon har ingen kampsports -eller stuntbakgrund från början, utan är utbildad dansare.
På 90-talet fick även västerländska studios (läs Hollywood) upp ögonen för Michelle, och hon fick roller i flera västliga storfilmer och TV-serier. Hon gjorde bl.a. rollen som kinesisk agent som slåss sida vid sida med James Bond i ”Tomorrow Never Dies”, där hon bidrog till trenden i de senare bondfilmerna att ha med kvinnliga karaktärer som är mer än bara sexobjekt och sängkamrater till Bond.
Michelle fick ett än större genombrott i Ang Lees legendariska ”Crouching Tiger, Hidden Dragon” (som vann 4 Oskar, bland annat för bästa icke-engelskspråkiga film), där hon spelade den ädla krigaren Yu Shu Lien, som har en platonisk kärleksaffär med Chow Yun-Fats karaktär. Även fast jag såg Bondfilmen när det begav sig var det efter att ha sett ”Crouching Tiger” som jag hållit mera utkik efter Michelle.
Filmen har en filmhistoriens bästa stridsscener, mellan två kvinnor till råga på allt: Michelle och hennes kinesiska medstjärna Zhang Ziyi (som fick sitt stora internationella genombrott i och med filmen – för övrigt ännu en dansutbildad stjärna som slagit sig in på kampfilmsgebiten) visar upp den kinesiska kung-fu-traditionens styrka och smidighet och röjer vilt med hela vapenarsenalen i en förmodern kinesisk träningshall.
Oändligt inspirerande, dynamisk, snyggt koreagraferad, dramatisk, väl genomförd…fantastisk rent ut sagt. Den där scenen tål att studeras frame-by-frame i all evighet – den har närmast ALLT för att se kvinnliga eller vilka som helst stridisar in action.
Kati m 2 svärd á la Michelle Yeoh
Jag har plundrat den scenen skamlöst för att rita actionskisser av min egen berättelses favorit, den stridbara Kati, se t.ex. Michelles ställning m 2 svärd som inspirerade till en liten skiss för några år sedan.
Efter ”Crouching Tiger […]” sågs Michelle Yeoh och Zhang Ziyi också tillsammans i ”En Geishas Memoarer” med den tredje, och kanske högst uppburna av de kinesiska storstjärnorna, den fantastiska Gong Li, bekant framför allt från flera filmer från den store Zhang Yimou (Den röda lyktan, Att leva, Shanghai-triaden, Hero). Oavsett filmens något tillrättalagda och smöriga karaktär är filmen i alla fall sevärd för att skåda tre av den asiatiska filmens främsta skådespelerskor på en och samma gång.
Jag kan inte låta bli att visa ännu en av mina favoritbilder, av de tre tillsammans.
Så mycket talang, mod, skönhet, grace och professionalism på en enda bild ser man sällan. Fantastiska är de, alla tre, och man hoppas alltid se mer av dem, inte minst av Michelle Yeoh. Jag hoppas innerligt att regissören till ”The Lady”, Luc Besson, skärpt till sig efter några torftiga år, och att Michelle får ännu ett genombrott i rollen som den beundransvärda Aung San Suu Kyi.
Ett litet urval av filmer där man kan se Michelle Yeoh (extrakt från IMDB)
- Cooktales(pre-production)
- 2011 The Lady(post-production) Aung San Suu Kyi
- 2011 Kung Fu Panda 2 Soothsayer(voice)
2010 Jianyu (Reign of Assassins) Zeng Jing- 2010 Su Qi-Er Sister Yu
- 2008 Babylon A.D. Sister Rebeka
- 2008 Mumien 3 – Drakkejsarens grav Zi Yuan
- 2008 Escape from Huang Shi Mrs. Wang
- 2008 Purple Mountain
- 2007 Far North Saiva
- 2007 Sunshine Corazon
- 2006 Fearless Miss Yang (scenes deleted)
- 2005 En geishas memoarer Mameha
2004 Fei ying Lulu Wong- 2002 The Touch Pak Yin Fay
- 2000 Crouching Tiger, Hidden Dragon Yu Shu Lien
- 1999 Sing yuet tung wa Sis
- 1997 Tomorrow Never Dies Wai Lin
- 1997 Song jia huang chao Soong Ai-ling/Madam Kung (as Michelle Khan)
- 1996 A Jin de gu shi Ah Kam
- 1994 7 jin gong Ying
- 1994 Wing Chun Yim Wing Chun
1994Shao Lin xiao zi II: Xin wu long yuan Ah King- 1993 Tai ji: Zhang San Feng Siu Lin
- 1993 Once a Cop Jessica Yang
- 1993 Jin doi hou haap cyun Ching/San/Carol
- 1993 Wu xia qi gong zhu Ching Sze/To Col Ching
- 1993 Dung fong saam hap Ching/Invisible Woman/Number 3 (as Michelle Khan)
- 1993 San lau sing woo dip gim Lady Ko
- 1992 Supercop Insp. Jessica Yang, Director of INTERPOL(as Michelle Khan)
- 1990 Tong tian da dao Michelle Yeung
- 1987 Zhong hua zhan shi Fok Ming-Ming
- 1986 Wong ga jin si Michelle Yip, HK CID (as Michelle Khan)
- 1985 Huang jia shi jie Inspector Ng
- 1985 Xia ri fu xing Judo Instructor
- 1984 Mao tou ying yu xiao fei xiang Miss Yeung
—————————————-
- Kort om Gong Li och Ziyi Zhang kan man lära i http://www.imdb.com/name/nm0000084/ respektive http://www.imdb.com/name/nm0955471/
- För en intro till fredspristagaren Aung San Suu Kyi, centralfiguren i den burmesiska demokratirörelsen som släpptes i november 2010 efter 7 år i husarrest (men ännu omges av stränga restriktioner i den auktoritära diktaturens Burma) kan man se http://sv.wikipedia.org/wiki/Aung_San_Suu_Kyi, http://en.wikipedia.org/wiki/Aung_San_Suu_Kyi, http://nobelprize.org/nobel_prizes/peace/laureates/1991/kyi-bio.html och http://www.burmacampaign.org.uk/index.php/burma/about-burma/about-burma/a-biography-of-aung-san-suu-kyi. Hon har en egen websida, tillägnad sitt politiska arbete, http://www.dassk.com/.
- För en introduktion om Burma se http://sv.wikipedia.org/wiki/Burma, http://en.wikipedia.org/wiki/Burma, https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/bm.html, http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/country_profiles/1300003.stm, http://travel.nationalgeographic.com/travel/countries/myanmar-guide/, http://www.amnesty.org/en/region/myanmar.
- Tidigare har den en internationell filmen ”Skugga över Rangoon (”Beyond Rangoon” med Patricia Arquette)” skildrat kampen för demokrati i Burma och Aung San Suu Kyis valseger i de första demokratiska valen, vilken stäcktes av att militären tog över och införde en av världens hårdaste och mest isolerade regimer. Se http://www.imdb.com/title/tt0112495/.
Facebook – Artikel i Utblick och vidare funderingar, del 2. Kriser, Katastrofer och Statsingripanden
Fortsättning på artikeln om Facebook, en redigerad version av vilken publicerades i Utblick 2/2011, med belysning av Facebooks roll vid Kriser och Katastrofer runtom i världen, samt hur Facebook blir en identiferande tjänst, med stort inflytande över de profiler som användarna lägger upp.
Facebook, Kriser och Katastrofer
En av effekterna av Facebook är att det har spritt ett mer regelbundet bruk av Internet och gjort människor mer nåbara. Folk som har ett konto och kopplar en fungerande emailadress till den kan alltid nås, även om man kan få vänta på svar. Redan för några år sedan noterades det att Facebook blev ett redskap för att återknyta kontakt med människor som man kanske inte mötte till vardags men som man kunde hålla viss kontakt med då och då – t.ex gamla klasskamrater.
- Karta över spridning av Facebook-”vänner” i december 2010
Den här förmågan att knyta samman grupper av folk vilka man känner olika väl, eller som kanske inte vet om att de har något gemensamt, har på senare år kommit att få en roll vid kriser och katastrofer runtom i världen, där inte minst Facebook hjälpt till att sammanföra människor på i vissa fall helt nya sätt.
- I februari 2010 drabbades södra Chile av en våldsam jordbävning (8,8 på richterskalan) som förstörde telekommunikationerna och även mobiltrafiken i stora delar av södra och centrala Chile. Den stora chilenska diasporan, som inte kunde få tag på sina familjer, upptäckte dock att det bästa sättet att få nyheter om händelserna och komma i kontakt med familjerna var att använda sig av Facebook, som är stort i just Chile. Myndigheterna hakade på detta och underlättade och koordinera försök av folk att söka varandra, liksom för att donera till välgörenhet efter katastrofen. Här kom faktum att Facebook är en snabb och ”lätt” internetsida som kan kopplas runt till sin rätt (detta testade jag själv, och det rapporterades också bland annat i http://www.allfacebook.com/facebook-chile-earthquake-2010-03)
- I Maj 2010 drabbades hela Nordeuropa av flygförbud då den isländska vulkanen Ejyafjallajökul fyllde luften i regionen med fint vulkaniskt stoff som satte flygtrafiken i fara . Folk kunde under dagar, ibland en vecka, inte ta sig hem och tåg och- buss förbindelser var svåra att upprätta för de över hela Europa och ännu längre bort strandsatta resenärerna. Flygbolaget SAS vann mycket beröm för sitt originella och effektiva sätt att få kontakt med sina strandsatta passagerare och ordna med deras hemresa. Företaget, som tidigt skaffat sig en närvaro på Facebook, använde tjänsten som ett sätt att få kontakt med sina passagerare och upprättade en slags ”kris-community” som bidrog till att tusentals passagerare snabbare kunde få fatt på fungerande transporter och på vindlande vägar ta sig hem till Sverige eller andra destinationer (se bl.a. http://m.ihm.se/node/431 och http://www.airlinesanddestinations.com/airlines/sas-wins-award-for-updating-customers-via-facebook-in-ash-cloud-crisis/).
- Vid inledningen till ”den Arabiska Våren”, de stora demonstrationer som utbröt 2011 i först Tunis och sedan fortsatte i Egypten i Februari var det tydligt att många unga aktivister höll kontakten med varandra och också kunde komma överens om att ses på en viss plats eller ansluta till demonstrationer via Facebook. Speciellt i Egypten, där bloggarna dessutom fått en speciell status som spjutspets i motståndet mot den sittande presidenten Hosni Mubarak, användes sociala medier, med Facebook som en av de främsta, på ett förvånansvärt effektivt sätt för att dra samman många små grupper av aktivister att mötas och ansluta till stora folksamlingar. Genom de dagliga meddelandena och bildandet av nya grupper blev också många människor uppmärksamma på övergrepp som begick av polisen och lojalister till regeringen, vilket de statliga nyhetsmedierna inte rapporterade om. Regeringarna i både Tunis och Kairo visade att de insåg faran med en öppen kommunikationstjänst och försökte stänga ner den – i Egyptens fall gick det så långt att man släckte ner hela nätet några dagar i Februari – men till ingen nytta. Tjänsten fortsatte att vara nåbar via mobilnätet, och utrustade med moderna telefoner kunde man fortsätta att posta inlägg om de pågående protesterna, och kanske än mer att hålla kontakt under de kaotiska dagarna då hundratusentals människor demonstrerade veckor i sträck och gatorna gjordes osäker av polisen (Facebooks roll överdrevs en hel del, men det var helt klart till hjälp för privatpersoner mitt i smeten, se – http://www.huffingtonpost.com/2011/02/11/egypt-facebook-revolution-wael-ghonim_n_822078.html, http://www.fastcompany.com/1722492/how-social-media-accelerated-the-uprising-in-egypt, http://www.thedailybeast.com/articles/2011/02/24/middle-east-uprising-facebooks-back-channel-diplomacy.html med flera)
- Efter den fruktansvärda Tsunamin i Japan har listorna på ”vänner” i Facebook kommit till oväntad användning då folk med sina mobiler, ibland deras enda kvarvarande egendom, kunnat återknyta kontakt med framför allt överlevande arbetskamrater , navet i det japanska sociala livet och det huvudsakliga innehållet i folks ”vänner”-kataloger. Många gånger har det varit enda sättet att få reda på om folk är i livet, eller i vissa fall få det konfirmerat att någon dött. Myndigheterna har tagit hjälp av rapporter från folk som tagit kontakt med sina facebook-”vänner” för att uppskatta vilka som överlevt i det länge kaotiska nordöstra Japan, där tiotusentals människor i ett slag miste livet och i många fall försvann, undanförda till sjöss, efterlämnande krossade städer som måst evakueras (Se http://abcnews.go.com/Technology/japan-earthquake-tsunami-drive-social-media-dialogue/story?id=13117677 och http://mashable.com/2011/03/14/internet-intact-japan/).
Notera av ovan hur det spelar mer och mer roll att Facebook nu anpassar sig till Mobiliteten – att folk alltmer surfar med sina mobiltelefoner, speciellt s.k. smartphones, istället för från fasta datorer. ”Vi noterar att användningen av tjänsten på smartphones blir alltmer lik användningen på datorer, och har lanserat anpassade funktioner för Iphone och Androidbaserade smartphones”. Facebooks fysiska närvaro växer därmed, och folk kan ännu oftare nå tjänsten, även under rörelse.
Facebook och Staters och Organisationers Insyn
En tjänst av Facebooks spridning kan inte undgå att ådra sig uppmärksamhet från regeringar som vill kontrollera eller censurera bruket av internet.Facebook har i likhet med andra sajter som förmedlar någorlunda öppen kontakt människor emellan, sagts ha en befriande verkan inte minst i auktoritära samhällen. Detta skulle också bevisas av t.ex. Irans, Syriens och Folkrepubliken Kinas regeringar har svarat med att begränsa eller förbjuda bruket av Facebook. Kinas fall är intressant, eftersom principen där är att tillåta etablering av kommunikationsföretag, bara dessa underordnar sig de starka krav på toppstyrning och övervakning som sker inom ramen för Kinas filter och censur, den s.k. ”Gyllene Skölden” (se mer om vilken i inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/05/09/om-censur-pa-internet-kinas-%e2%80%9dgyllene-skold%e2%80%9d/).
Till skillnad mot t.ex Google som före 2008 gjorde ett stort nummer av att säga sig ha en företagskultur som var unikt människovänlig och demokratisyftande men sedan böjde sig för Kinas krav av övervakning av internetanvändning (för vilket de fick massiv kritik och sedan fick dra sig tillbaka), är Facebooks linje mer försiktig – men uppenbarligen i slutändan mindre underdånig i relation till den kinesiska staten (där den största tjänsten därför blivit inhemska QZone). På frågan om företagets syn på staters censurbestämmelser och om det finns det en oro för att auktoritära stater som Saudiarabien, skall följa Iran i spåret och kasta ut FB säger Jan Fredrikson kort:
”Vi har inga kommentarer till enskilda fall, men företaget står för öppenhet, samverkan och demokrati. ”
Men det är inte bara stenhårda diktaturer som kikar på Facebook. I Europa har frågan om tillgång till loggar, kontakter och sökvägar på nätet också haft aktualitet. Det ofta debatterade datalagringsdirektivet, som stadgar att leverantörer av internettrafik – och e-postleverantörer skall spara sina loggar över alla kontakter, meddelanden och rörelser skulle högst troligt träffa också Facebook, speciellt om företaget inför den mailliknande meddelandetjänst som man annonserat. Men redan idag kan polis i t.ex. pågående brottsutredningar vända sig till Facebook och begära ut vissa uppgifter och tillgång till meddelanden. Så skedde t.ex i fallet med Taimur Abdulwahab, som efter att ha försökt detonera en bomb i juletid i Stockholm upptäcktes ha diskuterat sina bomkastande tendenser på just sitt Facebook-konto.
På frågan om vad som skulle krävas för att Facebook skall lämna ut sådan information svarar Jan Fredrikson att begäran skall komma från polis eller åklagare, och gälla specifik, och motiverad information – man motsätter sig att lämna ut information enligt stora och svepande definitioner. Helst skall det gälla starka misstankar.
Det här har inte hejdat myndigheter även i Sverige att i alla fall granska Facebook-konton för att kontrollera medborgare av olika orsaker. Se t.ex tillståndet för socialtjänsten, som nu läser sina sökandens sidor för att få ledtrådar till om de har svartjobb eller oredovisade inkomster (http://svt.se/2.22620/1.2460094/socialtjansten_far_lasa_bloggar_och_facebook&from=rss?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+Svtse-Inrikesnyheter+%28svt.se+-+Inrikesnyheter%29). En sammanställande artikel óm regeringars syn på Facebook och hur företaget ställt sig till censur finns i http://en.wikipedia.org/wiki/Censorship_of_Facebook.
Här har förut tagits upp tänkaren Evgenyi Morozov och dennes påpekande att tjänster som Facebook kan användas som instrument för regimer som vill bevaka och förtrycka sina befolkningar. Se min egen sammanställning i https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/05/16/vard-att-halla-ogonen-pa-evgeniy-morozov/. Liknande tankegångar restes av t.ex Paul Frygies, se http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/paul-frigyes-verktyg-for-demokrati-eller-fortryck.
Ägande av Upplagt Material och Identitet på Facebook
En fråga som länge varit kontroversiell rör ägandet av det mediematerial som brukarna lägger upp på Facebook. Facebook har från början hävdat en vidsträckt förfoganderätt över det materials om användarna lägger upp på sajten i form av foton, länkar och annat innehål. De senast uppdaterade användarvillkoren från april 2011 (http://www.facebook.com/terms.php) visar detta tydligt.
Om man silar igenom de olika stadgandena och deras inbördes systematik kan man se en tydlig målsätttning – som mycket i den amerikanska företagskulturen är användarvillkorens främsta syfte att ge Facebook så starkt skydd som möjligt mot stämningar, vilket är huvudpoängen till att man hävdar så stark kontroll över material som förevisas på sidan. Men en bieffekt är att Facebook ger sig själv befogenheter att licensiera ut material som kan vara av privat och känslig natur för användaren, och också att man ger sig själva rätten att exploetara sådant material kommersiellt. Brasklappen att man är bunden av det avtal som användarvillkoren inmplicit utgör, har inte hejdat många från att resa farhågor om det mycket svaga skyddet för ”uppläggarnas” äganderätt till sitt material, och vad som händer med det även när ett Facebook-konto avslutats.
(Se t.ex. http://consumerist.com/2009/02/facebooks-new-terms-of-service-we-can-do-anything-we-want-with-your-content-forever.html, http://news.cnet.com/8301-13577_3-10165190-36.html och http://edition.cnn.com/2009/TECH/02/17/facebook.terms.service/det här är en debatt som är mäkligt frånvarande i Sverige – undertecknad valde, att starta just denna blogg med tanke på det egenproducerade material om jag velat lägga upp på nätet, just för att kunna hävda kontroll över bilder mm som Facebooks användarvillkor annars skulle luckrat upp)
Aktsamheten om folks beteende och uppgifter har blivit viktigare eftersom Facebook genom länkar till andra tjänster kommit att bli ett vanligt sätt att styrka sin identitet och att man är en riktig person, inte ett dataprogram. Genom tredjapartstjänster som Gygya, Janrain mfl, kan användare av t.ex. bloggar, videotjänster som Youtube med mera tillåta att tjänsten kan få tillgång till Facebook-användaruppgifter för att logga in till sina sidor.
Därmed svingas den identiteten som ett slags gemensamt ”pass” för många olika tjänster. Facebook har skäl att oroa sig för att om de uppgifterna kommer på vift så kan Facebook dränkas i spam och andra angrepp och håller rätt hårt i dem, med krav på aktivt godkännande varje gång de används utanför den egna tjänsten.
Se några exempel på http://info.gigya.com/Identity.html, http://drdianehamilton.wordpress.com/2010/10/13/facebooks-growth-more-people-logging-in-catching-up-to-google/ och http://fbknol.com/now-login-to-flickr-using-your-facebook-account/. Samtidigt har Facebook inte gått fritt från attacker : se t.ex. http://www.expressen.se/nyheter/1.2457135/nya-attacker-pa-facebook
De ämnen som berörts här bilder en slags förutsättningar som ledde in till de mer kontroversiella frågorna om integritet och censur av material från Facebooks sida som tas upp i nästa, avslutande del av denna sammanställande artikel.
←Föregående del av denna artikel: ”Facebook – Artikel i Utblick och vidare funderingar del 1”
Avslutande del av denna Artikel i ”Facebook – Artikel […] del 3. Censur och Kontroll”→
————————————————
Bilden på Internetcensuren ovan kan ses som del av en kort men kärnfull presentation som finns på http://www.smashingapps.com/2011/04/02/current-state-of-freedom-on-the-internet-infographic.html
Vikariens Irrfärder pressar fram bilder 8 – Kattungar för alla
Elevbilderna fortsätter med bilder på kattungar
Kattungar hade funnits med i tidigare bilder men som delar av samlingsbilder med många djur. De här två begärda bilderna rån mina elever hade dock kattungar i centrum, och båda hade roliga små twists och specifika detaljer. Jag hade redan tidigare fått öva upp mig på att rita kattungar, en bra sak i sammanhaget. De här bilderna kunde därför komma till rätt snabbt, och man slapp famla efter rätt ritteknik – med mjuka rafitpennor från 2H till ca 6B växte några OK skisser av de små söta pälsdjuren fram. Det gjorde att man kunde lägga ner lite tanke på konceptet. Iställer för att bara rita kattungarna rakt av, framifrån, kunde små tablåer och scener med agerande mellan flera inblandade jobbas fram.
Jag ritade alltså de små kissarna som kompispar, temat blev inte bara katter, utan också vänner.
Den första bilden är på en riktigt liten kattunge och en lite äldre, nästan fullvuxen av annan ras som är ute och spankulerar. Jag valde en mörkare färg, nästan svart, med vita fält för den äldre för kontrastens skull. Den yngre är en mer melerad gråsvart variant. De skall se lite glada och vänskapliga ut – två kattkompisar som är ute och går. För dig Marcello, hoppas du gillar den.
Svart Katt, Grå katt för Marcello
Nästa tog lite mer panngnuggande att få fatt i – jag var lite mot att bara rita kattungar som gick, låg eller stod där. Hur kunde man variera temat, hmmm? Lite letande efter idéer på nätet gav mig till slut ett uppslag – kattdjur av alla sorter har söta ungar – lejonungar och leoparder och annat är lika söta. Jag hade redan funderat på geparder som tema för en helt annan bild, för min egen berättelses djurälskare, den älskvärda Corinna.
Så en liten cheetah (som geparder också kallas) kunde vara kul – de har också litet roligare päls. Men ännu roligare kunde vara kontrasten med en jämförelsevis däst huskatt. Efter litet meckande växte konceptet fram med en liten cheetahunge som försöker skaka liv i en sovande kattunge av tamkattskaraktär. På begäran från den tänkte mottagaren satte jag en liten rosett på kattungen. För Alexandar, som jag hoppas skall gilla mitt lilla tilltag.
Hörru, vakna slöfock!
En personlig reflektion var att det gladde mig att de båda kattungebilderna begärdes av killar – vid 10 års ålder är de fortfarande så pass oförstörda att de kan stå för att de gillar söta kattungar – det är verkligen mycket trevligt att se.
Se övriga bilder till mina elever i temat ”Vikariens Irrfärder” eller klicka på bilderna nedan för närmast föregående/följande
← Förra inlägget i serien: ”Vikariens Irrfärder […] del 7 – Månskensvargen”
Facebook – Artikel i Utblick och vidare funderingar, del 1
En serie betraktelser runt nyheter om internettjänsten Facebook som publicerats på sistone, med utgångspunkt från min långa artikel om Facebook som publicerades i förkortad upplaga i Utblick Magazine.
De senaste veckorna har det trillat in en ström av nyheter runt internettjänsten Facebook, av varierande halt och fokus. En av de bästa sändes på Sveriges Radio tog ett vitt grepp om Facebook och de senaste rönen kring dess användning och effekt på kulturen, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4555726, men det fanns många fler.
Jag hade redan tidigare skrivit om Facebook, både positivt (apropå potentialen för mer seriös användning, https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/11/16/om-ovantade-bieffekter-av-sociala-medier-publikation-i-utblick/) och mer kritiskt (apropå Facebooks censur av konstverk, https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/24/nytt-fran-dumskallarnas-konspiration-facebooks-censurbyra-och-zorn/).
I april skrev jag en längre betraktelse runt Facebook ur en mängd olika aspekter, som publicerades i Utblick Magazine (http://www.utblick.org/) nummer 2/2011 (Sidorna 10-13, klicka på bilden till vänster för att komma till Utblick med sida för att ladda ner sista numret som PDF). Artikeln tog avstamp från flera kontakter och telefonintervjer som jag hade med Facebooks svenske representant Jan Fredriksson. Här skall den redovisas i sin helhet, uppdelad i tre delar för lite ökad läsvänlighet. Sedan den där artikeln publicerades har framför allt kvällstidningarna närmast gjort det till en stående följetong att skriva om olika problem som drabbar eller omger tjänsten – i sig ett bevis på dess enorma genomslag. Många vetenskapliga studier har också påbörjats i syfte att utreda olika aspekter av Facebook-fenomenet. Jag har därför också tagit med några av de senaste historierna och nyhetsinslagen kring Facebook, som jag anser delvis belyser de svar och de fakta om Facebook som tas upp i min artikel. Jag kommer att hänvisa till dessa senare tillkomna artiklar i kursiverad stil nedan.
—————————————————–
Text: PABLO FUENTES LEIVA
Facebook har kommit att bli den största sociala tjänsten på nätet. Efter en blygsam start som en slags samling privata anslagstavlor för sina användare är tjänsten numera sammanlänkad också med hundratals andra tjänster som Youtube, tidningar, TV, och annat mediainnehåll. De senaste åren har det alltmer framstått som ett globalt fenomen, med betydelse inom politiken i såväl amerikanska val som vid de folkliga protesterna i mellanöstern, och brukat vid katastrofer som det isländska askmolnet och den japanska tsunamin, likaväl som ett viktigt marknadsföringsinstrument.
Frågan är också om det inte kommit att påverka folks beteende på andra sätt, och blivit en global vardagsfaktor att räkna med för sina hundratals miljoner användare runtom i världen. Utblick fick möjlighet att ställa frågor om företagets tjänster, synen på censur och vilka de viktigaste principerna och effekterna av användning är, i samtal och skriftväxling med Jan Fredriksson, Facebooks svenske representant.
Facebooks Användning och Utveckling
- I slutet av 2010 var Facebook det tredje största Internetbolaget i världen, efter Amazon och Google, med 600 miljoner användare, varav knappt en fjärdedel i USA. Facebook är det största företaget inom ”Sociala Medier”, vars huvudidé är att sätta användarna i förbindelse med varandra och låta dem utbyta information.
- Facebook är ett privatägt företag – dess aktier handlas inte öppet av vem som helst på t.ex. NYSE, New York-börsen, och spekulationer om att göra det till ett publikt företag sätter fram datum för Facebook att göra en introduktion på börsen någon gång 2013. Som privat företag har man mycket mindre krav på transparens och styrelsens ansvar inför alla aktieägare än ett publikt, och det ger de kontrollerande ägarna mycket större makt över företagets skötsel och affärer.
- Den mest kände, och störste ägaren till Facebook är grundaren, den i filmen ”the Social Network” inte helt positivt porträtterade grundaren Mark Zuckerberg, som äger ca en ¼-del av företagets aktier.
- Facebooks intäkter år 2010 var drygt 2 miljarder dollar
- Facebook är öppet för alla från 13 år och uppåt med en fungerande emailadress
- Den genomsnittlige användaren är uppkopplad till tjänsten ca 1 timme per dag
- Facebook har hittills gått sin egen väg och själva byggt upp sina tjänster gradvis, snarare än att gå ihop med andra större bolag och importera väsensskilda nya funktioner. ”Plattformen”, tjänstens bas, är communityn, den ursprungliga sociala funktionen att kunna samla bekanta på en sida och se och skicka meddelanden mellan kontakterna, de s.k. ”vännerna”. Genom åren har anknutna nya funktioner integrerats och byggt ut den ursprungliga tjänsten, och idag anslås meddelanden, foton, länkar till radio, musik, video, press och spel liksom andra tjänsters sidor på en Facebook-sida som också har chatfunktioner och kan integreras och utbyta information med en mängd andra tjänster runtom i världen.
I USA har Facebook konkurrens från den snarlika tjänsten MySpace. Men globalt är Facebooks närvaro ganska ojämn – man är t.ex. stora i Mellersta Östern, och det är ingen slump att många protesterande ungdomar i t.ex. Egypten använde just Facebook. På många andra håll i världen där Facebook är närvarande finns dock större lokala konkurrenter, som Brasiliens Orkut och Rysslands Vkontakte. Men i Kina, som blockerat Facebook sedan 2009, har i hägnet av statens censur QZone, en kinesisk community-service, seglat upp som störst i Kina – och därmed en av de stora i världen.
Facebook säger sig välkomna konkurrens, men jobbar samtidigt målmedvetet på att växa både ifråga om att ha mer och mer tjänster som lockar och håller kvar deras användare på sidan, och att växa på alla marknader öppna för dem. ”Facebook tittar på, och har redan idag, lösningar som i många avseenden kan ersätta och förbättra upplevelsen för många som idag använder andra tjänster.” Säger Jan Fredriksson, Facebooks svenske representant, som dock inte vill spekulera i köp av andra bolag (Ett vanligt rykte på nätet är annars att Facebook vill köpa Twitter, ledaren inom s.k. mikroblogging, en marknad där Facebook än så länge är helt frånvarande).
Facebook, annonser och spam
Facebook har nyligen avslöjat planer på att samla sina meddelandetjänster under ett gemensamt paraply på ett sätt som påminner om tjänsten MSNs sammanslagning av Mail och Instant Messaging (Hotmail & Messenger) – den sägs vara riktad mot främst Googles Gmailtjänst, och ämnad att flytta över mer av mailtrafik och chattande in på Facebooks sida. Detta är dock också en fara för Facebook – om majlen svämmar över av skräpmail-aktigt innehåll skulle det lätt kunna skrämma bort användare, och annonser som leder till skojare eller oseriösa företag kan ge mycket dålig PR. Senast i April slog t.ex. användare i Sverige larm om att preparat ägnade för djur såldes som kosttillskott – överhuvudtaget finns en risk att de många tveksamma preparat för tillväxt, bantning och över sexuellt bruk som fyller folks Spam-filter för majl också tar sig in på Facebook.
En fråga som alltid är aktuell för nya webtjänster är hur tillgängliga de görs för annonsering, den största inkomstkällan för företag som baseras på avgiftsfria tjänster. Facebook har hittills upplevts som snabb och lätt att bruka, vilket dock innebär att de måst begränsa antalet annonser. Det här är ett problem i Facebook s fall, då dess användare är anmärkningsvärt obenägna att klicka på annonser jämfört med de flesta populära websajter. Det är ett problem för ett företag som har annonser som sin största inkomstkälla . I balansen mellan annonsintäkter och en användarvänlig plattform har Facebook hittills uttryckligen valt att försöka öka sina annonsers relevans och träffsäkerhet, medvetna om betydelsen av en ”ren”, i betydelsen snabb och ganska avskalad miljö.
”Vi vet att om tjänsten blir för plottrig och fullt av sådant som inte är av intresse för användarna kommer de att byta tjänst” säger Jan Fredrikson ”Vårt ansvar är gentemot tre grupper – Användare, Utvecklare och Annonsörer. Så länge användarna uppskattar våra tjänster är vi på rätt spår”
En plats för Individer, inte företag – än så länge
Facebook har en stor potential för att samla folk kring aktioner av mer temporär typ, eftersom det är lätt att kasta iväg korta meddelanden som når och kan läsas av många. Det är rätt typiskt att tjänsten hållits fram som ett instrument för att säkra Barack Obamas seger i det amerikanska presidentvalet 2008 och samla den unga generationen till hans banér. Men hittills har ingen påstått att Facebook skulle kunna användas för att verkligen påverka den vanliga, rutinartade politiken.
Facebooks karaktär har hittills varit mer av peer-to-peer, ett kommunikationssätt mellan individer. Det har dock ibland uttryckts farhågor om att sociala medier kan komma att bli främst en slags ”fållor” för att mota in användarna till betalande företags miljöer och tjänster, och invaderas och helt domineras av annonser. Än så länge finns dock en hel del tafatthet kvar om hur denna tjänst verkligen kan användas.
Jan Fredriksson: ”Det har främst från företag som inte har direktkontakt med slutkunder ifrågasatts vad en närvaro på Facebook kan ge. Många företag har ingen genomtänkt idé för vad de kan göra med de sociala funktioner som är Facebooks kärna. Företag kan välja att integrera Facebook för sin kundtjänst, för att stärka sitt varumärke, och sin utlysning av t.ex. evenemang eller anslå annan viktig information. Men det är viktigt att ha en Strategi för sin närvaro i Facebook. Facebook anpassar sig också till nya krav, med t.ex. tillgång till service och support”
Man kan också se att viljan att greppa Facebook som ett företagsverktyg skiljer sig åt runtom i världen. I Sverige hade i Mars 2011 bara 35 av de största 100 företagen en aktiv närvaro på Facebook. ”Facebook ser att olika länder har olika grad av Internetmognad i sitt affärsliv. I USA är bruket av nätresurser bland de största företagen troligen större än i Sverige. Med det sagt är ca 35 %, den siffra som ges för de största företagen även i Sverige, inte så illa” enligt Jan Fredrikson.
Siffran 35 % kommer från http://www.e24.se/entreprenor/manga-borsjattar-ar-osynliga-pa-facebook_2649463.e24
Man kan se att en viss tvetydighet återfinns också bland offentliga aktörer som har valt att annamma den nya tekniken, speciellt sådana med upplysande verksamhet, som t.ex Vårdguiden i Sverige. I Storbritannien väckte det visst rabalder att delar av NHS, den brittiska versionen av offentlig vård (som dock är statlig, inte regional som i Sverige), började kommunicera med patienter via Facebook.
Uppenbarligen finns ännu en rädsla för att överflyglas av meddelanden med tveksam koppling till företagets/myndighetens verksamhet, och det uppfattas att en närvaro på FB kräver mycket insatser i tid och personal. Där finns antagligen också en rädsla för att trivialiseras, att inte bli taget riktigt på allvar, samt att det är en riskabel sak att ansluta sig till vad som kan visa sig vara en fluga.
Å andra sidan finns det bland företag som tagit till sig Facebook en ambition att göra fler företagstjänster som inköp, bokningar med mera tillgängliga direkt från Facebook-sidan. Vissa medieföretag (t.ex Den anrika engelska tidskriften the Economist) använder Facebook för att lotsa läsare över hela världen in till sina artiklar och passar då också på att göra reklam för sin papperstidning.
Detta reser dock andra sorters perspektiv – blev the Economist-modellen mer allmän skulle Facebookflödet snart domineras av aktörer som sänder ut färdig och opersonlig information, med meddelandefälten kvar som främst en slags kommentar –eller feedbackfunktion. Facebooks grundläggande sociala karaktär skulle då förändras till att mer likna en slags interaktiv Mediautsändning.
Redan har Facebook börjat fungera som en slags gräsrotsmediekanal och inte bara för personliga meddelanden. Den utvecklingen har drivits och fått genombrott genom de nya sätt som både privatpersoner och organisationer använt Facebook i tider av kris och spänningar. Det är också temat för fortsättningen av denna långa artikel, som kom att ta sikte på Kriser, Yttrandefrihet och Säkerhet på Facebook.
Klicka för bild för ”Facebook – Artikel i Utblick och vidare funderingar, del 2. Kriser, Katastrofer och Statsingripanden”→
————————————————-
-
Resurser för studiet av Facebook saknas inte, men Wikipedia är ett bra ställe att börja, med flera sidor och flera speciellt dedikerade för olika kontroverser kring Facebook – se http://en.wikipedia.org/wiki/Facebook, http://en.wikipedia.org/wiki/Criticism_of_Facebook och http://en.wikipedia.org/wiki/Censorship_of_Facebook.
-
För olika rankingar av Facebooks betydelse, se http://www.google.com/adplanner/static/top1000/, http://social-networking-websites-review.toptenreviews.com/, http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_social_networking_websites, http://www.alexa.com/topsites.
Vikariens Irrfärder pressar fram bilder 7 – Månskensvargen
Ännu en bild till en av mina elever – en av flera med djurtema
Varg & Lodjur frihand
”Jag vill ha en varg” sade och skrev en av eleverna efter mycket vånda. Han hade sett och faktiskt fått en kopia på en bild som jag redan ritat, den med en varg och ett lodjur, men ville till slut ha en egen bild. En varg som ylar mot månen. Bra idé.
Så, sagt och gjort, en enkel blyertsskiss åstadkoms snabbt på fri hand, och med mjuk blyerts (HB och 4B) tonade ett nattligt skogslandskap fram runt vargen. Ren snabb blyertsteckning av modell A1, och lite av ett test ändå, att rita vargen rakt ur minnet utan att ha en direkt förlaga. Jag behöll teckningens enkla och obearbetade karaktär, som ändå passar på något sätt.
På himlen tronar en mäktig fullmåne som ger kontrast och dramatik åt scenen, och skapar lite stämning. Månen blev i och för sig lite stor, men ack man får se det som en sagoscen. Jag hoppas det är ungefär vad du tänkte dig, David.
Davids bild - Varg ylar mot månen
Se övriga bilder till mina elever i temat ”Vikariens Irrfärder”
← Förra inlägget i serien: ”Vikariens Irrfärder […] del 6 – Eminem, Cristiano Ronaldo & Michael Jordan”
Nästa inlägg i serien: ”Vikariens Irrfärder Del 8 – Kattungar för Alla” →
Vikariens Irrfärder pressar fram bilder 6 – Eminem, Michael Jordan och Cristiano Ronaldo
Tre bilder som önskades av och togs fram för mina elever, föreställande kända profiler från sportens och musikens område.
Först ut en väldigt exakt och detaljerat bestämd bild – den berömde rapparen Eminem, eller Marshall Mathers som han egentligen heter, med en keps på huvudet ridande på en BMX-cykel. Oook, det var ju inte direkt något jag någonsin ritat förut, men det blev i alla fall en utmaning…
Ställningen och positionen på en BMX-cykel krävde en hel del huvudkliande – cyklsiter ser ju inte sådär superspännande ut. Men vad tänker man på när det gäller BMX-ridare? Jo, att de hoppar förstås, och gör konster. Nackdelen är att fokus hamnar på kosnten, och hela ekipaget. Efter att ha kollat lite på pausade bilder från några av de miljoner videor på trick från mer eller mindre duktiga utävare på Youtube fastnade jag för en viss position, mitt i språnget men ändå med ansiktet i en vettig vinkel.
Ansiktet ja. Eminem själv är inte helt lätt att rita, han ser så vardaglig ut att man måste söka efter de små säregna saker som gör ett ansikte unikt. Jag skissade hans ansikte separat, utifrån en förlaga med helt annan vinkel som jag anpassade vid rittillfället, för att kunna klistras in i den övriga bilden.
Jag vet inte alls om Eminem ens åker MBX-cykel – han slår mig mer som en överdimensionerad-bil-m-dito-bling-och-ett-jätte-entourage-snubbe. Men jaja, beställaren ville ha det, och då får han det. Det var i alla lägen ett intressant och sammansatt bildönskemål, värdig den skarpe och lovande Zack.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Eminem eller http://en.wikipedia.org/wiki/Eminem
Nästa begäran var på fotbollsspelaren Cristiano Ronaldo, vilken avbildas i en Real Madrid-uniform, eftersom det är hans lag i tecknande stund. Av tidsbrist nöjde jag mig med en blyertskiss, och det gjorde väl att likheten kanske inte är den bästa -man måste kisa lite för att tänka sig att det är han. Jag hade heller ingen riktigt bra bildförlaga att jobba ifrån – de flesta vettiga bilder på Cristiano har honom flexande eller stilla, och mer i fotomodellpose. Han gäller ju för att vara en snygging inom fotbollsvärlden. Jag ville dock ha honom i en egen ställning, och koncentrerad på sitt spel snarare än poserande, han är trots allt först och främst en skicklig spelare, inte en hunk.
Mer om Cristiano Ronaldo och hans karriär finns i http://sv.wikipedia.org/wiki/Cristiano_Ronaldo (eng. http://en.wikipedia.org/wiki/Cristiano_Ronaldo)
Sist är en slags improvisation från min sida. Önskemålet gällde nämligen bara en keps.
En keps? ”Ja,en med Chicago Bulls på”.
Oook, det är ju ett berömt basketlag, och jag antar att eleven ville ha en sådan, eller har en…De har en snygg logga, det är ju sant.
Så visst, jag ritade en sådan keps, utifrån en bild på nätet. Under skissandet satte jag kepsen på ett skissat huvud, och kom under tiden att tänka: ”kunde man inte ta den mest berömda Chicago Bulls-profilen av dem alla – den legendariske Michael Jordan?” Jag tog fram en bild av den senare och gjorde en snabb skiss med mjuk grafitpenna, och det blev inte så dumt. Tyvärr, vilket jag noterade senare, gjorde det myckna koldammet som bilden gav upphov att den inscannade bildfilen blev lite ”dimmig”, nästan lite suddig. Jag försökte städa upp det i Photoshop, men resultatet är inte hundraprocentigt. Jag hoppas dock att den ändå skall duga.
Se övriga bilder till mina elever i temat ”Vikariens Irrfärder”
← Förra inlägget i serien ”Bilder pressas fram del 5- Rihanna & Lil’Wayne”
Se nästa bild i serien ”Vikariens Bilder pressas fram del 7 -Månskensvargen”
Priest 3D: Sci-fi-vampyr-exorcister-i-vilda-västern-teokrati?
OK, jag måste erkänna att jag tillhör gruppen som tycker att man måste ge idén med en framtids-techno-horror-movie med en märklig, av katolska kyrkan styrd, dystopisk teokrati i en västernaktig ”förbannad jord” en chans. Det finns kul grejer och grepp att hämta där, och Quentin Tarantino klarar ju att ta genrefilmer, blanda vilt och göra åtminstone sevärda saker med dem, eller hur? Och trailern är ju snygg…
Men för att göra en film i den här genreblandande stilen måste man kunna sina genrer och uppskatta deras starka och svaga sidor, inte bara använda dem som props. Vilket tyvärr sker i ”Priest”. De flesta goda uppslag slarvas bort på att inte utforskas annat än lövtunt, och är ofta bara med för att dölja en total frånvaro av andra idéer. En framtida cyberteokrati inskränks till kors på skyskraporna, dåligt uppkopplade bekännelskiosker och sura präster som stirrar på personerna i några scener. När man sedan helt byter miljö till vilda-västern med tillhörande gods, stoppar in skräck/monstergenren mitt i och det hela sker med serietidnings-och martial-arts inspirerade poser blir det inte så muntert.
En sak som man fått med sig från den koreanska serieförlaga som filmen säger sig vila på är att huvudmotståndet i ”Priest” är en ras av ”vampyrer” som alltid har hotat mänskligheten och mot vilken de supekraftsförsedda ”prästerna” är det enda effektiva motmedlet. Redan här kommer töntighetsflaggan tyvärr upp…jag menar präster? Verkligen? Inte kärnvapen, eller biologiska stridsmedel, eller specialstyrkor eller…Nä prellar med superkrafter från Gud skall det vara, oaktat att teknologin i övrigt är på 2100-talsnivå. Vilket kunde fåtts att funka om man utvecklat idén att det övernaturliga är ständigt närvarande, eller om ”vampyrerna” varit lite sofistikerade – vilket inte är fallet. Sistnämnda är mer lika zombier i filmer som ”I am legend” eller ”28 dagar efter” än vampyrer som de brukar definieras. Vilket kunde varit OK, om man anpassat förhållandena i storyn därefter. Men tyvärr inte.
Som man kunde vänta sig har replikväxlingar och skådespelande ingen framträdande plats i ”Priest”, för att uttrycka det milt. Jag gissar att Paul Bettany fick rollen för sin insats som Silas i ”Da-Vinci-koden…”. Han kan spela, det vet alla som sett ”Master and Commander”, men detta var en av hans mer slätstrukna insatser, och hans karaktär känns varken tragisk eller intressant, vilket gäller de flesta medverkande, möjligen med undantag för Christopher Plummer som infam chefspräst och Maggie Q, båda dock mindre biroller.
Ett annat minus för filmen är för den närmast totala avsaknaden av överraskningar och twists i historien – den löper bokstavligen som ett förannonserat tåg, där allt som sker i god tid innan har föranmälts övertydligt så att man inte kan riskera att överraskas av något. Man finner sig snart gäspande utom just när den snygga actionen sker.
Snyggheten ja, det är den enda gren som den här filmen sitter på. Den visuella gestaltningen av strider och action, den brutalt avskalade men åndå rätt häftiga och sunkiga stadsmiljön, liksom känslan av de stora vidderna utanför, alltihop är stiligt och kompetent utformat. Fotot är bra, designdepartementen vet vad de gör, och färgskalorna och filmningen är i god överensstämmelse rent allmänt. Stridscenerna är OK, inte nyskapande men trots allt snygga – slaktandet av en slags noshörningsliknande ”vampyrväktare” och en där ett motorcykelburet gäng får på nöten av Maggie Q är värda omnämnande.
Den som likt mig har en fäbless för stridbara kvinnor kommer att uppskatta just Maggie Qs snygga prästinna, vilken påminner något om Michelle Yeohs karaktär i ”Crouching Tiger, Hidden Dragon”. Hon är också den enda karaktären som har något slags känslomässigt djup och är det minsta sympatisk, men slarvas i stort sett bort i den styltiga dialogen och fyrkantiga berättelsen. Hon kunde också gärna ha fått kicka mera rumpa, som i t.ex. inledningen till en stridscen där prästinnan svingar en stridskedja med lod…
Lustigt nog för en film som har det visuella som enda existensberättigande kändes inte den utbasunerade 3D-prylen så intressant. Om det beror på att den är rätt ojämn genomförd i filmen som helhet, eller på grund av miljöerna där 3D helt enkelt inte slår igenom så bra, med stora vidder och mycket action som sker i mörker är svårt att säga. För det kan väl inte vara så att man redan vant sig?
Natten efter påseende noterar jag att ”Priest” fick betyget ”medelmåttig” av både DN (http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/priest) liksom Svd (http://www.svd.se/kultur/priest_6230380.svd). Men själv måste jag säga att snygga klipp, rekvisita och en bikaraktär inte räddar en hel film. Snygghet och Maggie Q oaktat, väger det över till ett Tummen Ner.
————————————–
Filmen ”Priest” bygger alltså på en koreansk populär serie, men på ett tämligen läst sätt. Av vad jag sett av serien är det övernaturliga inslaget mycket starkare, vilket också motiverar varför det just är ett prästerskap som får rollen av hjältar, eller snarare antihjältar med tanke på den rätt mörka tonen. Se mer om serien i http://en.wikipedia.org/wiki/Priest_(manhwa)
Mer om Maggie Q, som också spelade titelrollen i TV-versionen av ”Nikita”, finns i http://www.imdb.com/name/nm0702572/och http://en.wikipedia.org/wiki/Maggie_Q
Vikariens Irrfärder pressar fram bilder 5 – Rihanna, Lil’Wayne & En diskussion om kvinnlig fägring…
Ja, vad har de gemensamt? Förstås att en elev bett mig rita dem.
I själva verket skrev han en hel drös sångare, mestadels rappare av den mer gangsteraktiga skolan. Jag påpekade att endast en kvinna fanns där bland hans valda artister, vilket ledde till ett märkligt grabbig men ändå intressant resonemang…
(Notera att Eleven ifråga är en förvisso cool, men endast 10 år gammal kille)
Jag:”Åh, trevligt med en tjej bland alla dina tuffingar…hon ska definitivt vara med”
Eleven misstänksant: ”Varför då?
”För att tjejer är roligare att rita för mig, än bara en massa trista rapgubbar”
”???””
”Kvinnor, tjejer liksom, är snyggare, och därför trevligare att rita, eftersom man måste koncentrera sig på hur de ser ut”
Han verkade begrunda det där.
”Tänk efter nu – DU skrev ju helt själv Rihanna i listan av stenhårda rapsnubbar – Varför gjorde du det?”
(Rodnar) ”För att hon är bra”
”Joooo, men det här är en bild jag ska rita åt dig, inte en skiva man lyssnar på. Vilken av de där andra snubbarna ser coolast ut?
”Lil Wayne! Å han måste va med!”
”Dåså – hur han ser ut gör att han hamnar på din lista, så det måste betyda något att just Rihanna smög sig in där…det är ett bra val”
mummel…
”Kom igen. Du tycker Rihanna är snygg, och det är hon ju. Det är inget att skämmas för, om du kan säga det utan att vara grov eller fräck”
”Men Lil’Wayne ska också vara med!”
OK. Självklart. Så till Bilal en blyerts-& kolteckning av Rihanna och Lil Wayne – fast jag skippade blinget och tatueringarna på den senare. Den kom till lite snabbt den där, och jag kunde kanske gjort dem ännu mer lika sina förlagor. Hoppas den faller dig i smaken.
Se övriga bilder till mina elever i temat ”Vikariens Irrfärder”
← Förra inlägget i serien ”Vikariens Irrfärder […] del 4 – Änglar”
Nästa inlägg i serien: ”Vikariens Irrfärder […] del 6 – Eminem, Cristiano Ronaldo & Michael Jordan” →
Dumhet, inkompetens & Korruption i Solna – Sex åtalade för bestickning och medverkan till Mutbrott
Soppan med att Arenastaden runt nationalarenan verkar ha tillkommit i ett nära, korrupt samarbete mellan tjänstemän på Solna stad och byggherren till diverse projekt därute rullar vidare, än så länge med sex åtalade för bestickning och mutbrott.
Här har tidigare skrivits övervägande positivt om de nya stora arenorna i Stockholm, både på planeringsstadiet och under byggfasen (se de tidigare inläggen Fotbollsarenor, återblick på Stockholmsarenan och Uppdatering om Stockholms Arenabyggen). Mer och mer har dock oron för att något inte varit hundraprocentigt med projekteringen av bygget funnits där, och nu väcks åtal mot flera centrala aktörer som byggherren och ledande tjänstemän i Solna.
De detaljer som nu blir kända i och med åtalet solkar definitivt ner inte bara Nationalarenans och Solnas utan hela Sveriges anseende. Förvisso har fler och fler nu börjat inse att vi varit extremt blåögda när vi trott att vi här i Svedala skulle vara mer ”rena” än andra, mer öppet korruptionsridna länder. Men det är ändå talande att de som åtalats alla verkar tycka att vadå, allt är i sin ordning. Att höga kommuntjänstemän vid sidan av verkar som avlönade konsulter för bolag som är parter i politiska beslut som sagda tjänstemän har att ta ställningom, det är väl inget, verkar omkvädet vara. De skall förstås ha betalt för eventuella ”extraknäck”.
Mall of Scandinavia - en av de berörda projekt där Solnas kommuntjänstemän varit med och "konsulterat" samtidigt som de haft att fatta beslut
Som om sagda politikers extraknäck vore att sälja saft på fritiden. Varför tror herrar politiker att det finns regler för jäv? Hm? Har de givit en tanke till de principer som underligger idén att offentliga befattningshavare skall vara fristående från de privata intressen som kan beröras av deras publika, för allmänhetens bästa tillkomna beslut?
Detta är solklart fall av korruption i ordets moraliska, ursprungliga betydelse. Korruption, av latinets corruptio, fördärvelse, förstörelse eller förruttnelse, innebär, antingen den är politisk, bolagsbaserad eller mer snävt påverkar ordningsmakten (de tre vanligaste betydelserna) i grunden samma sak. Att den normala, fastlagda ordningen för beslut förvrids. I en demokratisk stat betyder det att beslut sker på sätt som strider mot de proklamerade idealen om transparens, granskningsbar nytta för folket, att vara kostnadseffektiva med medborgarnas pengar, och rent generellt vara för det allmänna bästa.
Se en sammanfattning av alla projektet med flera av turerna runt i http://sv.wikipedia.org/wiki/Swedbank_Arena
Konceptbilder från Nationalarenan och omgivningar
Hur ”nyttigt” hela arenaprojektet med kringområden än visar sig vara (vilket starkt kan ifrågasättas, speciellt med tanke på att den redan fördyrats ) innebär redan det faktum att beslutet fattats på ett uppenbarligen dunkelt sätt, där diverse privata intressen kunnat påverka ledande politiker att fatta ”rätt” beslut, att förfarandet är korrupt. Det skulle herrar kommuntjänstemän veta om de hade två gram moral i kroppen. Vem som helst förstår att det finns en intressekonflikt i att verka för medborgarnas bästa i en tradition av öppenhet och rågång mellan politiska beslut och andra, mer snäva intressen, samtidigt som man är avlönad att verka för (även om det bara är i en underlättande/rådgivande position) just en sådan part som har egna intressen av fattade politiska beslut. Och de vet det. Hela upplägget skvallrar om en vilja att undgå genomlysning, att verka i det fördolda.
Och om de nu åtalade inte inser att de har gjort minsta fel, vilket de menar sig inte gjort (se t.ex. Lars-Eriks Salminens ynkliga uttlanden i http://www.cisionwire.se/solna-stad/r/lars-erik-salminen-kommenterar-aklagare-alf-johansson-beslut,c9132526), ja även om de formellt skulle frias av åklagare som inte kan göra sitt jobb, borde de inse det tvivelaktiga i sitt agerande, och avsättas och hängas ut redan av den anledningen. Istället har de tillåtit sin girighet att solka ner ett beslut och projekt av stor betydelse inte bara för sin lilla kommun utan hela huvudstadsregionen, för idrottsverige och för staten Sverige som nation. Antingen är de här gynnarna öppna, rent korrupta mutkolvar eller inkompetenta att se till medborgarnas och samhällets intressen: princip- och ryggradslösa kräk som borde få respass å det snaraste, om inte värre.
Storhotellet vid planerade arenastaden
Jag drog mig till minnes en artikel av Niklas Ekdal som jag läste för 10 år sedan. Där myntar han ett uttryck som jag använt flera gånger sedan dess, ett som i mitt tycke på ett bra sätt vidgar betydelsen av korruption till att gälla mer än de öppna och grova mutor av maffiatyp som man kanske tänker på när man säger ordet. Han kallar det en ”inkompetensens korruption”, en blandning av beslut som tas bak slutna rum, om tysta samförstånd som aldrig vädras ut, av en ovilja att öppet redovisa motsättningar och intressekonflikter. Några citat ur artikeln:
”Den svenska konsensuskulturen, att låtsas vara överens trots att det finns verkliga konflikter, har också blivit effektivitetens fiende. […]”
”Offentlighetsprincipen har fått den växande baksidan att viktiga frågor aldrig sätts på pränt utan avhandlas muntligt i slutna rum. Den noggrannaste dokumentationen i offentliga sammanhang gäller kvitton och reseräkningar, vilket leder in den journalistiska granskningen i samma begränsade spår.”
”I de svenska kommunerna, där huvuddelen av den offentliga verksamheten ligger, genomförs ännu ingen revision värd namnet. En skara tappra kommunreportrar på lokaltidningarna räcker inte för att syna skruvarna och muttrarna i denna gigantiska apparat. […]”
Den där artikeln är, trots att den åldrats något och gällde andra beslut, väl värd läsning en dag som denna – den finns som av en händelse kvar ute på nätet, se http://estonia.kajen.com/DN_010805.html.
Under sådana förhållanden är skandaler sådana som de som rullats upp i Göteborg och och nu i Solna sorgliga men tyvärr knappast oväntade. Sedan Ekdals artikel skrevs borde det sluttande plan med statsminister Perssons bruk av regeringsplan, diverse makthavare i Göteborgs fiffel med tillstånd och kontrakt, Systembolagets provisioner med mera fått oss att inse allvaret i korruptionshotet: se sammanfattningen av den korruptionskultur som allt mer uppdagas i vårt land som sammanfattats av Fokus http://www.fokus.se/om/korruption/. Inte minst riskerar en sådan mut- och gentjänstkultur att undergräva förtroendet för hela det demokratiska systemet, och underblåsa missnöjespartier och populism av en sort som nu tyvärr även finns representerade i vår riksdag.
vy över delar av den tänkta Arenastaden
Frågan är var, inte om, någon lyfter på en sten och ser kommunala och andra gråsuggor och deras privata medlöpare och anstiftare ränna undan dagsljuset nästa gång. Medierna gör rätt i att granska de här affärerna mycket nogrannare, och också ställa berättigade frågor till lagstiftarna om hur de bestämmelser som skall skydda allmänheten och tilltron till demokratin kan göras mer vattentäta och omfattande.
—————————————————-
Många medier har förstås skrivit om Solnadebaclet ur många olika vinklar, och mer lär det bli.
- Aftonbladets ekonominyhetstjänst E24 hade flera artiklar i ämnet http://www.e24.se/business/fastighet-och-bygg/erik-paulsson-ingen-som-helst-felaktighet-i-detta_2859421.e24, http://www.e24.se/business/erik-paulsson-blir-mutatalad_2858559.e24, http://www.e24.se/business/fastighet-och-bygg/katastrof-for-paulssons-peab_2859593.e24
- De sex åtalade och åtalspunkterna i Dagens Industri: http://di.se/Default.aspx?sr=6&tr=289353&rlt=0&pid=237587__ArticlePageProvider&epslanguage=sv
- Andra artiklar i ämnet, dagarna efter åtalet är: i SvD http://www.svd.se/naringsliv/arenaskandalen-hotar-peabs-existens_6227855.svd, Realtid.se http://www.realtid.se/ArticlePages/201106/08/20110608105907_Realtid828/20110608105907_Realtid828.dbp.asp?sAction=lk, Sveriges Radio http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4545486.
- Johanna Grafs blog i http://johannagraf.blogspot.com/2011/06/sa-traffade-skiten-flakten-till-slut.html är ett välkommet exempel på en politiker som tar bladet från munnen och kallar saker vid deras rätta namn – fler borde som hon sluta mumla och principiellt ta avstånd mot den här sortens upplägg oavsett hur själva rättsfrågan till slut landar.
- För en definition av begreppet Korruption se en introduktion i wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Korruption, på engelska http://en.wikipedia.org/wiki/Corruption
- För mer intresserade finns flera böcker i ämnet – här skall nämnas Torstens Cars bok ”Korruption” – den finns tillgänglig på http://www.bok.nu/Thorsten_Cars/Korruption. En annan bra skrift om ämnet är antologin ”Korruption, maktmissbruk och legitimitet” (Red. Andreas Bergh), tillgänglig på Adlibris, http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9113023233
En bild säger mer än 1000 ord…Om Pirayaaffischer
Om pirayor på film och affischer, en liten utvikning apropå mitt projekt att rita bilder till mina elever.
När jag gjorde i ordning en av bilderna till mina elever kunde jag inte låta bli att skoja till det och föra in pirayor som den afrikanska prinsessans akvariefiskar, självklart matade med köttbullar… (hela teckningen finns att se på inlägget ”vikariens irrfärder -prinsessor , flickor och massor med djur” eller på ”Galleri för mina elever”)
För att få till de små liven rätt googlade jag förstås pirayor, och läst på lite (se wikiartikeln Piranha för en intro) . Pirayor ser ju lite skojsiga ut på så sätt att de är helt vanliga, rätt trista fiskar till sin form och utseende…bortsett från käftarna. Underbettet med de de små trekantiga, sylvassa tänderna gör hela skillnaden. Tänker man sig vidare ett helt stim av de där märkliga simmande kartongknivarna så kryper det lite i skinner på en, trots att deras mytomspunna farlighet till stor del är just…en myt.
Nå, jag fick mitt schtick för mina pirayor från den lilla bildbehandlade pirayan där ögonen och käften gjorts om, och hade väl kanske inte tänkt mer på det omdet inte vore för… Pirayafilmerna.
För när man bildgooglade piraya/piranha blev man översköljd av filmaffischer till diverse obskyra splatteraktiga rullar på piraya-tema som finns, och jag påminde mig att jag faktiskt sett en eller två av dem i min späda barndom. Galleriet med filmaffischer i mitt arkiv fick sig snabbt en påökning, för vissa av de där är sanslösa…
Notera först en självklar sak – själva idén till affischen, och förstås hela filmen Piranha (1978), är naturligtvis en ripoff från Hajen (Jaws). Liksom där kombineras, fast på ett mycket grövre sätt, dels djupets avgrund och den mystik som den har, skräcken för monster med stora vassa tänder, och också en klar sexifiering, där det är unga lättklädda kvinnor som utses till det huvudsakliga offret för besten, åtminstone i visuellt hänseende.
En sak är också att de snabbt blir alltmer urballade, rimligen för att hela genren efter den första ”Hajen” var fullkomligt tom på andra idéer än att odla skräcken för att bli uppäten kombinerat med uppvisande av snygga bikiniflickor. Så vad göra? Eftersom temat inte rimligen kunde varieras så fick man helt enkelt köra med Mer av allt. Mer haj eller i detta fall, piraya, mer snygga brudar, mer blod och terror.
Inga av pirayafilmerna (har endast sett Piranha 1 & 2) når så vitt jag förstår upp till Spielbergs ”Hajen” och dess effektfulla känsla av något lurar i djupet, en fruktansvärd närvaro som får människor att känna sig små och utsatta, eller har den sorts minnesvärda scener eller repliker av ”You need a bigger boat”-typ som kan lyfta vad som förstås ändå är en B-film.
Skillnaden mellan en högbudget-b-film som Hajen och en c-rulle som Piraya är alltså mest en gradskillnad, speciellt när uppföljarna kommer. Det kan man notera, att i båda fallen fick monstret snabbt övernaturliga drag. Pirayas utförsåkning var dock mer drastiskt, och de redan begagnade idéerna tröttare…hur kan man annars förklara att nästa film (”Piranha 2 – The Spawning”) de stackars pirayorna försågs med vingar (!). Ok, visst det finns flygfisk, men kom igen…
(”De flygande mördarna” var undertiteln på svenska, men på spanska blev det – ”Havets Vampyrer” – eh?)
Men den som trodde sig ha sett allt kunde trots allt se fram mot TV-filmen, ”MEGAPIRAYA” där pirayorna genom någon slags märklig Godzilla-smitta blev till jättelika monster, därmed förlorande varje existensberättigande och egenart, för när monstret är så stort spelar det ju ingen roll vad det är för något…
Hehe. Ja, det är förstås lite roande. Den som trodde det där tåget hörde någon slags dunkel forntid till kan dock känna sig mer lurad, för det hela rullar på…
”Megapiranha” gjordes 2010, som av en määärklig tillfällighet samtidigt som den vida mer muskulöst finansierade filmen ”Piranha 3D” hade premiär. Den är så vitt jag kunnat förstå tänkt som en remake av den första filmen, men också den mest splatteraktiga av alla, med hjälp av dagens specialeffekter kan man ju visa mer och mer i detalj hur de små vasstandade fiskarna (som inte är så små ändå här, de är förstås muterade i modern stil) sliter sönder sina unga offer. 3D-tekniken kan ju användas för sådant också – och den skadar troligen inte hller när man panorerar över de väl inoljade munsbitarna. Följaktligen är senaste filmen också den som visar mest hud hittills, vilket filmaffischerna inte gör något för att dölja…
De stackars pirayorna verkar alltså dömda att bli shanghajade för diverse dreglande eller stendumma skräckvisioner av C-typ.
För att trösta de små hungriga liven föreslår jag en sista uppföljare, en dokumentär där alla som regisserat eller producerat de där spektaklen kastas in i ett akvarium med riktiga pirayor, till tonerna av Trazan & Banarnes klassiker, den fine Felix favvolåt en gång i tiden…
———————————-
Piraya 3D 2010 recenserades av flera tidningar, som Sydsvenska Dagbladet (http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/film/filmrecensioner/article1317280/Blodbadscirkus-med-mjukporr-pilsner-och-pirayor.html), DN (http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/piranha-3d).
Såsom genrefilm har förstås Pirayafilmer en given skara nördar som följer dem, och de är med på filmfestivaler och så vidare – se t.ex. bloggarna och initiatvtagarna till Fantastisk Filmfestival http://www.fff.se/blogg/2010/09/aja-baja-piraya/, eller http://www.fiffisfilmtajm.se/ eller http://b-flatsfilmblogg.blogspot.com/2010/01/3d-ar-har-for-att-stanna.html.
The Greatest Show on Earth – SÅ gick det verkligen till
Läste häromveckan ut Richard Dawkins ”The Greatest Show on Earth” på engelska.
Många har skrivit i om boken då den var som mest på tapeten 2009-2010. Richard Dawkins själv kan gott introducera bokens tema.
”The Greatest Show on Earth” är en utmärkt bok som metodiskt och pedagogiskt lägger fram de otaliga bevis från mängder av olika forskningsfält som ligger till grund för evolutionsteorin. Det är, som Richard själv skriver, inte en anti-religiös bok, fast med brasklappen att evolutionsförnekare kommer att slita sitt hår och få nackspärr av hur totalt han krossar deras banala världsbild med verklighetens fascinerande och komplexa slägga. Boken ger således mycket ammunition inför mötet med kreationister, och det var också dess syfte. Men den är också ändlöst fascinerande i sitt breda anslag, sina exempel på fantastiska experiment och landvinningar (som Lenski-experimentet där olika stammar av bakterier muterade kraftigt och utvecklade helt nya förmågor, avhängiga av varann dessutom, och hur denna evolution kunde följas med utsökt precision av Lenski och hans lärjungar över 10 000-tals generationer), och dess redovisande av hur insikterna byggts på, bit för bit, hur pusselbit läggs till pusselbit och de olika vetenskaperna befruktar varandra för att bygga på och förfina de modeller som ligger till grund för vår nuvarande kunskap.
Skall man hitta något att anmärka på skulle det kanske vara (speciellt för svenska läsare) de ideliga stingen mot kretiner, ursäkta, kreationister, som präglar framställningen. Trots att det är en viktig del av bokens syfte känns det lite övertydligt ibland, men viljan att verkligen gnugga in de insikterna pedagogiskt skvallrar också om ett helt annat debattklimat i Storbritannien och framför allt USA vad gäller frågan om evolutionen. Jag har själv stött på ansatser till kreationism bland skolelever, men det har inte alls den tyngd och det tryck bakom sig som det kan ha i t.ex. USA där den största enskilda världsåskådningen (ca 40-45%) verkar vara att jorden är 10 000 år gammal och skapades på 6 dagar (i Kentucky finns t.o.m finns ett ”museum” ägnat åt att visa att dinosaurier och människor levde samtidigt på jorden, och förstås alla fick plats på Arken, se nedan och på http://creationmuseum.org/).
”Kreationsmuséet” i Kentucky, med dinosaurier och grottmänniskor sida vid sida
Samhällsdebatten åsido kan man dock mer än väl läsa boken enbart för det intressanta ämnets skull, för att öka sin allmänbildning och som en redovisning av hur vetenskaplig kunskap byggs upp. Richard Dawkins entusiasm för sitt ämne är inte att ta miste på – gång på gång ger han sig ut på utvikningar av intressanta aspekter av forskningen eller detaljer av olika betydelse. Hans prosa, som är behaglig och lättillgänglig utan att tappa i precision, gör att man står ut med detta, vilket annars kunde blivit lite tjatigt eller babbligt. Bitvis är det ofta som att sitta i ett spännande samtal med en överetusiastisk professor – vilket ju inte är långt från sanningen. Uppskattar man sådant (jag gör det) stör det inte – men för vissa kan det stundtals bli lite väl mycket att smälta. Det rekommenderas att läsa boken bitvis – detta är inte, som Dawkins bok ”Illusionen om Gud” en sträckläsarbok.
Man kan höra Richard Dawkins själv berätta och läsa ur sin bok och sedan svara på frågor i ett flertal konferenser och bokpresentatotioner – han är närmast oöverträffad i de sammanhangen, som anstår en ”Professor för främjandet av och förståelsen för vetenskap” i Oxford, hans professorstitel under många år. Se t.ex. nedanstående presentation (tot ca 1 h 20 min) av hur boken är upplagd, tillgängligt på det utmärkta ForaTV.
Richard Dawkins presenterar sin bok (klicka bild för länk)
Richard Dawkins har en god och livfull läsarröst, och hans böcker rekommenderas som ljudböcker på originalspråket. Även pappersboken vinner mycket på att läsas på originalspråket, speciellt om man hart Richard själv tala, men finns förstås översatt till svenska med titeln ”Så gick det till – Bevisen för evolutionen”. På engelska kan man också uppskatta det eleganta och bildade tilltal som är den klassiska engelska universitetsvärldens signum, och som tyvärr gått förlorad för egen högskolevärld, vars fikonspråk sällan är vare sig elegant eller speciellt lättillgängligt. Richard Dawkins och hans likar skyggar inte på att uttycka sig med en verserad engelska, och förutsätter att man har bakgrundskunskaper. Se t.ex bokens avslutande stycke, som bygger på slutorden från Charles Darwins ”Om arternas uppkomst”, det verk som startade den upptäcksförd till vilken Richard Dawkins själv bidragit med nya insikter.
We are surrounded by endless forms,
most beautiful and most wonderful, and it is no accident,
but the direct consequence of evolution by non-random natural selection
– the only game in town,
the greatest show on Earth
”The Greatest Show on Earth” borde vara obligatorisk läsning för alla som undervisar i NO eller biologi i grundskolan, men rekommenderas varmt för Alla. Läs eller hör den, och känn hur allmänbildning och förståelse för den fantastiska verkligheten får sig en svåröverträffad skjuts framåt.
För mer klipp med Richard Dawkins, se en liten lista jag satte ihop med Google-klipp, på http://www.youtube.com/user/thefeatheredsnake#grid/user/89053BD74F63D3D3
Jag kommer att ta upp Richard Dawkins tidigare bokproduktion i andra inläggvad det lider.
För mer bokrecensioner se samlingssidan
https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/
———————————————–
En artikel om The Greatest Show on Earth finns på Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Greatest_Show_on_Earth:_The_Evidence_for_Evolution
I svensk översättning heter boken ”Så gick det till – bevisen för Evolutionen” och utges av Leopard Förlag http://www.leopardforlag.se/Article/View/?articleId=164.
Boken finns att köpa bland annat på:
- Adlibris, i svensk översättning http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9173432318 och originalet ”The Greatest Show on Earth” i många många format http://www.adlibris.com/se/searchresult.aspx?search=quickfirstpage&quickvalue=the+greatets+show+on+earth&title=the+greatets+show+on+earth&fromproduct=False
- Bokus har den inbundna översättningen http://www.bokus.com/bok/9789173432313/sa-gick-det-till-bevisen-for-evolutionen/ -ebok http://www.bokus.com/bok/9789173433532/sa-gick-det-till/ samt ”The greatest show on earth” i dess många format, inklusive ljudbok http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?search_word=the+greatest+show+on+earth&language=&ac_used=no
- På engelska finns ”The Greatest Show on Earth” förstås på Amazon http://www.amazon.com/Greatest-Show-Earth-Evidence-Evolution/dp/1416594787
Vikariens irrfärder: bilder pressas fram 4 – Änglar
Nummer 4 av mina elevers bilder är en änglarnas uppenbarelse
När det var dags att skriva vad man ville ha för teckning hakade flera på det där, det märktes av hur de skrev in änglar och annat. Men två hade mer uttalade änglamotiv, och det är deras teckningar som kommer här.
Gabriel är förstås en Ärkeängel hos gud i den katolska traditionen, och viktig också i judendom och Islam. ”Guds Styrka”, som hans namn betyder, är en av de två änglar som nämns vid namn i de t kristna nya testamentet (den andre är Mikael, guds härförare). Under medeltiden och senare blev det vanligt att tänka sig att det är Gabriel som blåser i basunen när undergången som de kristna och även muslimerna ser fram emot kommer. (För de som inte likt undertecknad har en tvångsmässig ticks att läsa Biblen och Koranen regelbundet finns en liten intro till Gabriel i http://en.wikipedia.org/wiki/Gabriel och Mikael ihttp://en.wikipedia.org/wiki/Michael_(archangel).
Nu är den Gabriel jag lärde känna en mycket klipsk (om än lite strulig) kille, och han tog fasta på vad jag svamlade om där framme, och tänkte upp en hel liten scen, som han till och med gjorde en liten skiss av åt mig – en framtida chef tycker jag mig se… Scenen är ärkeänglarna Gabriel, och Mikael, som har en slags diskussion eller bråk, och mitt i allt en liten drake (?).
Ooook.
För att få lite stuns på scenen, som jag först ritade rakt framifrån, vände jag lite på vinkeln och tecknade det hela i grodperspektiv, och lade in en liten drake, inspirerad av den småttige Lung-draken Mushu i en av mina disneyfavoriter, ”Mulan”.
Det ser ut som om de två ärkeänglarna, guds härolder och allt det där, har en lite upphettad diskussion om det tillbörliga i att leka med små drakar…eller är det kanske den krigiske Mikael som helt enkelt vill filéa draken och Gabriel, sträng men lite snällare ändå, som säger… ”nä-e du…”? Det kan tolkas lite hursomhelst, och jag hoppas Gabriel kan uppskatta det – det var trots allt hans idé.
Isatou hade också ett ängeltema – hon ville ha två änglar, en kille och en tjej, som dansade. Fint, tyckte jag. Och då änglar kan flyga kan man tänka sig en slags flygande dans, en dans i luften skulle man kunna säga… vore inte det kul? Jag tyckte det, och gjorde en snabb skiss som fick godkänt. Efterföljande tuschning gav en helt OK bild, två fina änglar som svingar sig i luften, förhoppningsvis lite smäckert.
Jag såg till att kläderna stämde med lite plagg från bronsålder i mellanöstern för att tillfredställa mitt historienörderi. I efterhand ser man att jag måste haft isdans eller paråkning på skridskor någonstans i bakhuvet. Precis som hos Gabriel-bilden är vingarna, av bekant Nike- inspirerat stuk, ett litet helsicke, så mycket fjädrar…
Hursomhelst. Hoppas ni gillar de där, Gabriel och Isatou.
Nästa grupp teckningar är på kändisar som jag ritat till några av eleverna.
←Se förra posten i serien Vikariens Irrfärder: ”[…] bilderna börjar pressas fram 3”
Se nästa post i serien ”[…] bilder pressas fram 5 – Rihanna, Lil’Wayne & En diskussion om kvinnlig fägring”→
Vikariens irrfärder: bilder börjar pressas fram 3 – Prinsessor, flickor och massor med djur…
Dagens ämne, kära klass, är mängder av djur av skilda slag, med fina tjejer och prinsessor som matar eller vakar över dem…
Bland önskebreven som kom in var det ett intressant kluster som hade ett nog så fint och ganska självklart motiv.
Den första, som också blev klar först, kom från en tjej, som ville ha någon som såg litegrann ut som hon, och en iller. Hon hade själv haft en iller som husdjur. Det var en jättefin begäran, hur kunde jag säga nej? Illrar, illrar, de ser för roliga ut, söta och samtidigt lite slingrigt busiga, några googlingar och jag rockade på. Svårare var det med likheten, eftersomjag valde en ungdomsteckningsstil (en variant på sk. Komisk Äventyrsstil), som är svår att kombinera med exakt realism i framställningen. Men någotsånär, hoppas jag, och att dess allmänna miljö och stil faller sin motagarinna Milena i smaken.
Sedan fanns det två som var väldigt lika varandra. En tjej eller prinsessa skulle det vara, med massor av djur, ett mindre zoo i släptåg. Jag misstänker att det var en som kom på det där först, och en annan som lite grann snodde idén…nåväl.
Till den klipska Mariama, vars huvud en dag skall föra henne långt (Jag kunde inte låta bli att ge bildtösen lite liknande frisyr som tja, sin förlaga), ritade jag en ridande tjej till häst med alla djur omkring henne. Djuren är av så många slag så de har lite svårt att hålla ihop – men de försöker hjälpa varandra att hänga med, speciellt hundvalpen och kattungen som bär den stackars sköldpaddan på sina ryggar…
Till Delina en prinsessa. En prinsessa från nordafrika, från Meroe närmare bestämt. Hon har en lite ökenhundsaktig vovve som hon lugnar ner, och kattunge och chihuaha som ser lite avvaktade ut… Men ser man på väggen bakom ser man motiv som också skulle vara med – en drake, en orm, en häst och en ängel, fast som målningar-i-bilden (groovy). Jag valde den medeltida konstnärliga traditionen just från det här området mellan Nubien, Eritrea och Somalia för framställningen. Således är det en ängel, drake och riddare just från medeltiden och rätt plats, som är målade där.
Sist hade jag fått lite blodad tand, och det hela flöt på smidigt och medgav att lägga lite krut på en enkel men förhoppningsvis effektiv komposition. En västafrikansk prinsessa, med en hund och en kanin, och…fiskar. Jag kunde inte låta bli att skoja till det och ge prinsessan två pirayor istället för snälla guldfiskar. Prinsessan matar dem med köttbullar som hon tar ur en liten skål, och pirayorna ser inte helt avslappnade ut av var deras lilla runda skål är placerad… Idén till prinsessan var från Disneyfilmen ”Prinsessan och Grodan”, men i min egen tolkning förstås, som jag hoppas att Sainabo skall gilla.
Fler djur, änglar och kändisar och massor med annat är på gång, tills nästa gång…
←Se förra posten i serien Vikariens Irrfärder: ”[…] bilderna börjar pressas fram 2”
Se nästa post ”[…] bilderna pressas fram 4”→
”Ständigt Uppkopplad”? Se upp så mailen inte gör dig ineffektiv…
Om nackdelen av att ständigt vara uppdaterad, för personen men också för att effektivt lösa arbetsuppgifter.
Såhär efter en långhelg och inför semestrarna drog jag mig till minnes en diskussion med en vän ifråga om det skulle bli standard med trådlöst bredband på flygningar, och som en liten avstickare hur mycket man ville kunna göra med sin smartphone och hur mycket av ett arbetredskap för att hålla sig uppdaterad telefonerna borde tillåtas vara. En tanke gnagde dock lite i mig, och det slog mig att en presentation av the Economist och artikel av NY Times hade belyst det där – frågan är om det inte bara är skadligt för personen att ständigt vara uppkopplad och uppdaterad, utan också om inte det är destruktivt för själva arbetet.
De här frågorna berördes en hel del när begreppet på allas läppar var ”utbrändhet” för några år sedan. Då låg fokus på de negativa effekterna på personen, på individens hälsa. Men problemet är att så länge som det framstår som en konflikt mellan ”mjuka” värden som människors liv och hälsa och mer krassa intressen som effektivitet och prestation i arbetslivet så kommer förstnämnda alltid att få stryka på foten i vårt samhälle. Det är därför som det kan vara nyttigt att granska om det inte faktiskt kan vara ineffektivt, även på ganska kort sikt, att vara på helspänn för nätkommunikationens skull.
I en artikel från NY Times från förra året (2010), tog sig fem neurologer ut i ödemarken och funderade över detta med fokus och effekterna av den moderna uppkopplade livsstilen
http://www.nytimes.com/2010/08/16/technology/16brain.html?_r=3&ref=todayspaper&pagewanted=1
Mer anmärkningsvärd var dock en presentation av the Economist, detta alltid läsvärda, uttalat marknadsliberala flaggskepp (sänd på likaledes excellenta ForaTV). Det är dock ett vittnesbörd om tidningens integritet att man belyser problem och kan stödja lösningar som inte täcks av de mer enfaldiga nylibarala plakaten. Till exempel har man länge pläderat för allmän sjukförsäkring i USA. Om The Economist oroar sig för att ständig uppkoppling har negativa effekter på arbetet kan man vara tämligen säker på det ligger något i det.
(Klicka på Bilden för Länk)
Justine Thody från The Economist’s Intteligence Unit presenterar undersökningar som visar att e-mail, på det hela taget, inte ökar effektiviteten bland de grupper som använder det som ett dagligt, rutinartat verktyg. I själva verket verkar det som om de ständiga avbrotten splittrar uppmärksamheten så att arbetuppgifter som måste skötas i snitt tar längre tid.
I Sverige är det främst inom personal- och fortbildningsbranschen som man börjat uppmärksamma det här perspektivet. Se t.ex texter från IHM Business School (”Ständigt Uppkopplad?”), HR-bloggen (”Är du ständigt uppkopplad?”) eller tidningen Arbetsliv (”Olika gränser för vad som är flexibelt”). Men även Ny teknik har skrivit om problemet med distraktioner (”Ständig Uppkoppling förändrar beteendet”). Fortfarande dominerar dock perspektivet där man lyfter fram motsättningen Fritid-Arbetstid, som i t.ex. ett inslag i Studio Ett nyligen (”Ständigt Uppkopplad och alltid Nåbar”).
Den som inte har en stark gränsdragning mellan arbete och fritid får kanske snabbare fatt på effektivitetsperspektivet. Själv har jag med otaliga projekt ständigt på hög och texter, juridiska analyser, illustrationer och nätkommunikation, privat och jobbrelaterad som hotar att sluka en, noterat hur ineffektiv man blir på att sköta många av de uppgifterna när man är uppkopplad. Ett PM eller en teckning, för att ta två disparata exempel, kan vara obarmhärtiga på det sättet – efter researchfasen måste man ge dem en rejäl dos odelad koncentration, annars blir de inte presentabla. Och det som först kunde synas som en hjälp, att ha nätet tillgängligt, blir ett påtagligt hinder för att bli klar om man är ärlig mot sig själv och ser hur många meningslösa avbrott i processen man gör sig skyldig till…
Jag tror att fler kan känna igen sig i det där.
En fruktbar motreaktion kan dock inte utgå från skogstomteri eller teknikfientlighet – jag själv uppskattar och brukar ymnigt Fejjan, mail, youtube, bloggar och all annan kommunikationsparafernalia. Den dator där jag har mitt stora bildbibliotek och redigerings- och målningsprogram, och där jag skriver på t.ex. min bok, är däremot numera frånkopplad från nätet, och jag saknar det inte. Mer och mer är jag glad för att t.ex. det fysiska ritandet och skissandet kräver att jag ägnar mig åt något påtagligt, icke-elektroniskt. Jag har slutat titta på TV-serier och filmer på dator – skall man titta på en film skall man logga av, och ägna den sin fulla uppmärksamhet på en annan apparat, helst i ett helt annat rum. Jag tror mig inte vara ensam om de här milda upproren mot driften att ständigt vara online och connected. Var och en har sina egna vägar – kloka vänner till mig har berättat att de t.ex. låter bli att surfa med sina telefoner, eller ser till att stänga av sin nåbarhet definitivt på ett eller annat sätt, även på jobbet.
Kära ledare och befattningshavare – jag tror Economist, NY Times och andra är något på spåret. Kanske är det en välsignelse, snarare än en fördel, att det än så länge inte alltid finns bredband överallt, och att telefonen ibland tystnar och tappar nät när vi reser. Det är inte det att vi slöar till då – tvärtom verkar det som om pauser i det ständiga kommunicerandet förbättrar vår förmåga att prioritera, och fullt ut ta tag i de problem som förtjänar vår uppmärksamhet, och vårt fulla engagemang.
Lite nya Gallerier och en massa nya Storyboards och skisser
En viss nyordning på bloggen har genomförts för att göra plats för en svärm av nya bilder som skall in den närmaste tiden.
2 nya gallerier har lagts till: dessa är undergallerier av det stora galleriet, och innehåller urval av bilder som hör ihop i gemensamma projekt. Dessa är:
A’ratauma – The A’ratauma Gallery, med bilder som springer ur och utgör delar av mitt projekt A’ratauma, en parallellvärld för en slags fantasyberättelser
Prinsessan och Busdraken – med bilder som hör ihop med ett projekt enkom tillkommet för och tillägnat den kära Alma.
In till A’ratauma-galleriet går ett antal storyboards och några skisser, än så länge inte sorterade, som kommer att förekomma i flera nästkommande inlägg.
Skisser
Storyboards
Die Welle – bra film, vita skjortor och snygg logga
Såg äntligen den tyska filmen Die Welle, ”Vågen” från 2008 med min far förra helgen.
Filmen handlar om en lite rebellisk lärare som när han tvingas undervisa en temavecka om autokrati för sina gymnasieelever förvandlar det hela till ett slags experiment i realtid av hur man skapar ett auktoritärt samhälle. Med uppföranderegler, klädkoder, disciplin, sedan uppmuntran av eleverna och tryckandet på kollektivets kraft skapas snabbt en mycket speciell kåranda i klassen. Men de krafter som läraren satt i rullning visar sig snabbt få effekter som han inte kunde föreställa sig…
Filmens huvudtema är dock hur snabbt en gruppanda baserad på regler och tydliga gränser för ”ute” och ”inne” kan sjösättas. Genom att ömsom vara uppmuntrande, ömsom lätt hånfull på ett sätt som får klassen med sig, får läraren deras uppmärksamhet och aktiva deltagande i experimentet. Han illustrerar hur en ”mjuk” auktoritär ledare verkar – han lyckas framstå som resonlig och motivera sin godtyckliga regler, och skratta bort eller förklena de som invänder utan att vara stenhård. Och genom att vara effektiv och sadla elevernas energi får han så eleverna att villigt att acceptera den nya sorts verklighet som uppstår i klassrummet. Hur det där sedan snabbt svämmar över till något utanför lektionstid skildras lite väl översiktligt – men fenomenet i sig är så vitt jag kan se inte bara möjligt utan också dokumenterat i flera studier. I själva verket har Die Welle en slags verklighetsbakgrund på så sätt att den är baserad på ett experiment som utfördes på en gymnasieklass i USA 1967, kallad ”the Third Wave” (se http://en.wikipedia.org/wiki/The_Third_Wave).
Man skulle kunna rikta viss kritik mot att vissa klichéer smyger sig in i beskrivningen av eleverna (även om de unga skådespelarna spelar väl) – men det är en ungdomsfilm, och behovet av att snabbt panorera över en hel grupp och flera parallella skeenden gör det till ett förståeligt grepp. Det kan också vara lite frustrerande att filmen tar upp så många intressant teman, som man dock inte alltid tar sig tid att titta djupare på.
En av de många uppslag som skildras är t.ex. hur en slags ”aktiv följsamhet” snabbt kickar in – underlydande (i det här fallet elever) med lite initiativkraft börjar agera självständigt i vad de tror är ”ledarens anda” och hittar på saker som skall främja den nya gruppens sammanhållning och uttrycka dess mål utan att direkt checka med läraren först. Det där är mycket bekant från t.ex. Nazityskland och kulturrevolutionen.
Filmen berör mer uttalat den intressanta frågan om estetik, symboler och deras spridning – genom att skaffa sig en egen logga (en riktigt snygg en för övrigt), en uniform, om än mycket enkel, och speciella hälsningar, förstärks den nya gruppidentiten snabbt. Symbolen startar redan från början som en graffitti, och har således ett subversivt element passande för ugdomskultur. Eftersom filmen utspelar sig i nära samtid är hemsidor och sådant en självklar del av processen – och frågan uppstår om det t.ex. går för långt att ha revolvrar och sådant på sidan, och hur det kan tolkas…
På ett metaplan måste det där användandet av symboler också ha hjälpt till att lansera filmen – dess posters och PR-material är ju mycket tacksamma att sätta loggan på, och de vitklädda eleverna och läraren ger massor med tillfällen till suggestiva bilder, som synes här. Överhuvudtaget är det visuella material som omgav filmen vid lanseringen (den fick vidare distribution utanför Tyskland år 2009) väldigt snyggt, och på flera fora på nätet verkar folk ense om att den där symbolen, den får det att klia i ens inre sprayburk…
Som personlig refelktion måste man tillägga att det är konstigt att se en sådan film när man själv jobbar som lärare – det adderar en skum dimension att man trots allt känner igen en del av hans sätt att bringa ordning i klassen, tilltalet och porträtten av lite olika typer som man lätt känner igen…
Filmen vann förtjänt tyska filmpriser i klassen bästa film och för skådespelare. Die Welle sammantaget en mycket sevärd upplevelse – roande och underhållande, och samtidigt fruktansvärd och tankväckande. Den rekommenderas för alla och envar.
——————————————————
Detaljer om filmern finns som vanligt i http://www.imdb.com/title/tt1063669/, eller varför inte http://en.wikipedia.org/wiki/The_Wave_(2008_film).
Tyskarna lyckas numera på något sätt att göra underhållande mainstream-filmer med svåra teman – se ”Goodbye Lenin”, ”Sophie Scholl”, ”de Andras Liv” och ”Der Baader-Meinhof Komplex” bara för att nämna några. De filmerna tar faktiskt tag i och gör en slags exposé över intressanta problem eller fenomen, men lyckas ända vara breda och underhållande. Hollywood kunde väl ta en lektion från dem – om dess bolag hade den allra minsta ambition att tackla några svårare teman (Man blir fundersam…hur många filmer som centrerar kring svåra sociala eller psykologiska teman har producerats direkt av de större studiorna i Hollywood de senaste, tja fem åren?).
Indomitus.blog 