Kategoriarkiv: All vår början bliver Svår
Tester av nya tekniker och redskap för att rita och måla
Projekt Storyboards: Smoke on the Water
Ambitionsgraden fortsätter uppåt.
Efter den allra första storyboarden med Yakane blickande ner på staden Arbine i solnedgången flankerad av katapulter har det kliat i fingrarna att visa den bildens ”tvilling” – där synfältet svänger runt och man ser vad Yakane ser, staden Arbine och dess bukt, havet och himlen. Till sist var det dags. Nu har det dock gått ett dygn, och det stora sjöslaget om Arbine är i full gång. I bukten utkämpar flottor från de stora handelsrepublikerna, motvarande Venedig och Genua, sin dödliga strid. Allt medan Yakane gör sitt bästa för att bombardera staden Arbine för att få den att ge upp innan den kanske undsätts av de ankommande skeppen. Vår vän den ”grekiska elden” kommer åter till bruk, spåren från katapulternas rykande kastbanor förenas med den molniga himlen och ute på havet denna syn…
Ut ur havshöstens dis i gryningen, mellan dimmorna och bankarna av rök, framträdde små vita konturer på vattnet, och ljuset från eldar som brann. De såg redan rökplymer stiga upp från skeppen, vissa förenade i stora svarta pelare som dansade i havsbrisen. Svärmar av brinnande bloss flög mellan de mörka avlägsna skepnaderna där ute, som långa lysande klor som rev, med eld som sprang upp där de vidrörde sitt mål.
Apropå en av mina obligatoriska sidospår: det gick inte att undvika Deep Purples klassiska ”smoke on the water” , som därmed fick utgöra soundtrack till denna scen, i en version med orkesterstöd för maximal maffighet:
Nåväl.
Den här bilden var ett massivt åtagande, med tanke på att det bara är en snabb (?) illustration till en text. Det finns en mängd fällor i den: det är en landskapsbild, innehåller en stad, har ett märkligt perspektiv, massor med trupper, maskiner som kastar saker, rök och fan vet allt… Och som vanligt skulle allt in på en A4.
Ett till sidospår. Jag är irrationellt rädd för stora papper. De är som en stor, vit öken, som stirrar på mig och utmanar mig att skapa ett totalt pekoral till kludd. Bara tanken får mig att svettas. A4 är lagom för mig. Endast tvingande omständigheter får mig att glänta på mitt A3-block.
Här var svårigheterna stora. Redan den första konceptskissen visade att det skulle bli ett pillejobb värdig en frimärkssamlare att rita alla små detaljer, och hur pappret skulle se ut med alla mörka partier ville jag inte tänka på… och de satans belägringsmaskinerna som måste ritas i perspektiv (klossarna markerar deras tänkta läge) och ljuset från morgonsolen som skulle skugga allt (se pilen) och…aaargh. Den blev liggande över en månad.
Men vad har man fantasin till? Istället för att förbereda en stor tavla av det hela och gå till väga som man SKA göra, kastar jag mig ut i det totalt okända, sån är jag… och det slog mig att det kanske fanns en ful genväg. Man kunde begagna sig av… Ritfilm. Ritfilm är likt kalkerpapper, en nästan helt genomskinlig film, men behandlad så att den är styv, nästan som OH-film, men det går att rita och sudda på osv. Lysande. Sålunda beväpnad och med de nya tuschpenselpennorna man skaffat (och ritat 2 hela bilder med!) skred jag till verket…
Först ritade jag med bläck direkt på skissen. Arbine befinner sig på motsvarande Adriatiska havet så jag tittade på städer som Split och Dubrovnik för dess murar och allmänna utseende. De många myrlika soldaterna som bemannar och vaktar maskinerna har bysantinska kläder och utrustning av sen 1200-talstyp som är bekant och redan förekommit i andra storyboards. Petigt, men inte svårt. Värre var det med belägringsutrustningen.
Jag hade ritat en del sådan innan i en annan storyboard. Nu skulle det dock bli mycket mer, och från en konstig vinkel snett ovanifrån. Och vilka varianter skulle man ta? Att bara köra på flera av samma sorter vore praktiskt men…trist. Och förmodernt artilleri är ju lite smårolig, vem skulle inte vilja att ha en ballista på balkongen? Jag dök ner i mina böcker och mitt bildbibliotek, läste på ytterligare och hittade illustrationer på flera kul varianter av ballistor, trebucheter och katapulter, skorpioner med mera.
En not om maskinerna: en ballista eller arbalest är i praktiken en jättestor båge. En kastarmskatapult är som en stor slunga. De jobbar alla med elastiska senor som kastar iväg projektiler uppemot 200 meter, mer om de står på en höjd. ”Grekisk Eld” bör ha skjutits med en katapult, troligen en lätt sådan. Såvida inte man ville nå långt, riktigt långt.
Superkanonen på den här tiden var trebucheten, som är en slunga placerad på en stor motviktshävstång. Den fylldes med sten eller grus och kunde väga uppemot ett ton. En stor trebuchet kunde kasta en stenbumling på 50 kilo uppemot 200 meter, och en lättare projektil for i en hög kastbana hundratals meter ytterligare. En sådan finns tex i Luc Bessons ”Jeanne d’Arc”. Förutom flera katapulter måste Yakane ha en sådan: stor karl – stor kanon och allt det där…
Kanske inte maximalt realistiskt, men i alla fall…möjligt.
I fortsättning ritades hav och växtlighet snabbt och skissartat direkt med tuschpensel. Ett karpaltunnelsyndrom senare såg det ungefär ut som nedan.
Nu återstod himlen och röken från staden, samt de rykande kastbanorna från katapulterna. Det ritade jag på ritfilmen. Fantastiskt material.
Sedan scannade jag in det hela, lade på ljussättning på miljön för att visa den tidiga morgontimmen när det stora sjöslaget kör igång, lite ljuseffekter till flammor med mera. Och voila. Förhoppningsvis skiner i alla fall skuggan av en glimt av maffighet igenom på min första bild någonsin av ett fältslag.
Projekt Storyboards: Grekerna Retirerar
Det var en händelse som såg ut som en tanke: samtidigt som grekerna körde sina galna upptåg på Athens gator och fick tigga oss om pengar för att kunna överleva som land ett litet tag till satt jag och skrev om slutfasen av den sista tid när grekerna verkligen var något att ha – det bysantinska rikets förfall som militärmakt, och dess sakta nedstigande i bankrutt och religiös intolerans under 1300-talet. Det var, som jag skrivit annorstädes, imponerande att de under sådana omståndigheter ens kunde hålla fast så länge, ända till 1453 då de energiska turkarna som via Kallipolis tagit steget över till Europa åter kunde göra Konstantins stad till centrum för ett respektingivande imperium igen.
Hur som helst. Tidigare storyboards har visat huvudpersonen Yakane i spetsen för en motsvarande bysantinsk arméstyrka som belägrar staden Arbine. Efter diverse förvecklingar blir staden till slut undsatt från sjösidan av antågande västerlänningar. Yakane leder under den månupplysta natten sina trupper bort från den brinnande staden.
Trupptyperna var de bekanta bysantinska sådana som redovisats i tex
https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/04/27/projekt-storyboards-legokaptenen/
Skissen till bilden tillkom först som ett vågstycke – jag har velat förbättra min tuschteknik en tid, och bestämde mig för att rita bilden direkt på konceptskissen med tuschpenna -och pensel. Lite manga-style. Det blev tja, faktiskt, nästan en smula…bra. För ett första försök.
Det är klart, perspektivet är inte riktigt rätt, och ett gäng andra småfel smög sig in i hastigheten. Men ändå. Det känns som om detta kan bli en vinnande teknik för just storyboards, där det viktigaste är att visa på en översiktlig vy och skapa ett allmänt intryck av en scen. Den här fångar det jag var ute efter, ett gäng soldater som i natten smiter iväg under sin befälhavares ledning. Frågan var också om man inte ytterligare kunde stärka den sökta känslan genom lite bildbehandling. Enter Photoshop och…
Voila. Med ljusverktygen kunde man skapa nattmörker och lite inre och yttre lyster på facklan, månen och den brinnande staden. Och genom att flytta runt lite på Yakane och klipporna runtom honom och dra ut några av figurerna kunde man bota de värsta perspektivfelen. Det var kul, och inte för blodigt tidskrävande.
Projekt Storyboards: Ljus och Mörker
I enlighet med det uttalade målet att variera stilen och tekniken på mina storyboards, eller annorlunda uttryckt, att leka fritt och experimentera lite hursomhelst (ehuru med myndig och allvarlig min) kliade det en dag i min stortå på att leka med ljuset.
Motivet låg nära tillhands – en lång scen från när den stackars hjältinnan Kati står inför inkvisitionen, orättfärdigt anklagad för häxeri. Scenen beskriver hur Kati står i ett klosters receptorium, dvs matsal, vilken ofta användes som samlingssal. Runt omkring henne står munkar iklädda habitus, ordensmantlar med kåpor. Kati har dessförinnan svultits och misshandlats. Hennes antagonist, den kyrklige legaten Yvaine de Creres står bredvid henne.
”Rummet var fyllt av munkar i svarta och vita klädnader. De särade mumlande på sig när hon fördes in, och tillät henne att se ett bord som var uppställt vid ena kortsidan. Där satt, med skrivdon och pergament framför sig, fyra män: en munk, en högt uppsatt präst och ytterligare två vilka var klädda i världsliga kläder. En av dem höll en gåspenna i handen, och Kati kunde höra dess svaga krasande när denne antecknade. Bredvid bordet stod Yvaine i sin svarta klädnad. Kati fördes fram till honom och åt sidan, och vändes bryskt så att hon kom att stå blickande ut över salen, vänd mot munkarna.”
Denna scen passar för att ljusätta av flera orsaker. Den utspelas i en stor sal, med en tydligt riktad ljuskälla från fönstren på ena sidan. Processen äger rum på morgonen, så ljuset från morgonsolen i öster är starkt och onödiggör andra ljuskällor. Majoriteten av de inblandade är klädda i enkla och kontrasterande svarta och vita kläder. De närvarande står så att blicken har en klar riktning. Och omgivningarna, själva rummet och dess detaljer, är enkla och avskalade.
Först är frågan om munkarnas klädnad. Ett utmärkt exempel på olika habiter kan ses i bilden av Hans Memling i St: Johannes hospital i Brügge, från runt 1480. De kläderna har knappast förändrats speciellt mycket sedan eller före dess.
För inspiration till rummet tog jag refectoriet i klostret Sant Domenec i Xativa, Spanien, inte långt från Valencia som jag besökte för flera år sedan. Flera bilder från ett festspel där kan ses på nedanstående länk:

Kati inför inkvisitionen - GrundteckningSedan var det dags för ljussättningen. Jag använde mig av Photoshops lagerfunktion i kombination med effekten "spotlights". Bilden delades upp i fem lager som motsvarade nivåer av djup: en för munkarna närmast, en för nästa rad, en för Kati och Yvaine, en för bordet och sist bakgrunden. Med härledning från fönstrens placering lade jag in strålkastare med olika vidd och fokus från vardera av fönsteröppningarna. Riktningen fick jag markera med ett system av markeringar på motstående sidan, inte olika de tejpmärken som används inom filmen. Ljuskäglorna fick brytas mot varandra och deras sammanlagda ljus falla på var och en av lagren.Kati inför inkvisitionen med ljuseffekterJag var rätt nöjd med resultatet och tyckte nästan att nu är jag färdig -det är trots allt en storyboard, ingen tavla. Ljusbehandlingen hade gett ett önskat resultat och förlänat bilden en känsla av rymd och djup. Men petigmeterdjävulen fick tag i mig, och jag började störa mig på att munkarnas klädnader inte var tillräckligt mörka i kåpdelen - hela bilden saknade i själva verket kontrast. Så jag återvände till ritbordet och lade på mer svärta på skuggor och mörka partier. Det hela blev... sådär. Svärtan blev bra men gjorde samtidigt att resten av bilden kändes för mjukt ritad. Allt som allt är jag inte säker på att det verkligen var en så stor förbättring. Resultatet kan beskådas nedan. Som experiment betraktat var det intressant, men nya friska tag kommer att behövas för att det verkligen skall bli bra. Det saknas tack och lov inte motiv för nya försök.Kati inför inkvisitionen med ljuseffekter och Mörker
Projekt Storyboards: Födelsen
Som en del i att skriva ner mina berättelser så kliar det förstås också i fingrarna av att rita sådant som man ser för sin Inre Syn. Inom filmen är storyboards sedan länge en vedertagen teknik. Flera av de regissörer vars visuella stil jag uppskattar, som Ridley Scott, är inte främmande för att själva fatta pennan och med sina Storyboard Artists skissa på hur scenerna skall se ut. Så vitt jag vet är det dock inte så vanligt när man försöker skriva en bok.
Det är märkligt. För man märker snabbt en växelverkan mellan bild och text. Många av beskrivningarna i min berättelse tenderar att börja som bilder. Bildens överlägsna mängd information gör att mycket faller på plats. Man lägger märke till mer detaljer, man får en känsla för hur saker står eller måste röra sig i förhållande till varandra, och får ledtrådar till vilket intryck något ger. En skiss kan ge helt ny inspiration till handling i berättelsen. Ovärderligt. Ett försvarligt bibliotek av Storyboards, design av byggnader, landskap och artefakter samt Porträtt har börjat växa fram som täcker det jag skriver om, i olika stilar och med olika teknik.

- ”Hon var nästan framme vid Lejonporten, nergången till de kungliga stallarna och sin farliga färds destination. Men var fanns den som skulle möta upp henne? Gülfems hjärta slog hårt medan hon bet i sina plutande läppar av oro. Hon stod just i begrepp att lämna sitt paket på marken och skynda sig tillbaka till haremets trygghet när en skugga lösgjorde sig från det kompakta mörkret alldeles framför henne.”
Den första scenen, ”Födelsen”, fick nyligen en egen Storyboard och kan vara en bra början. En slavinna skall smuggla undan ett litet paket var innehåll snart skall visa sig, och rör sig en mörk natt runt på sultanens citadell, när hon träffar på en mörk gestalt…
Bilden är gjord som en klassisk skiss som upparbetats med mjuk kolkrita. Tekniken möjliggör ett realistiskt återgivande av ansiktsuttryck. Bilden bidrog till att definiera hur slavinnan skulle se ut – innan jag ritade den hade jag inte en aning, utöver att hon skulle vara ung och snygg i största allmänhet (sultanens harem tenderar att premiera sådant). Hon måste ha något utmärkande drag, och jag gjorde henne tämligen ljus. Med härledning från bilder på turkiska fotomodeller kunde ett fungerande utseende arbetas fram, och förhoppningsvis skall hennes känsla av utsatthet och nervositet gå igen i bilden. Kläderna är grundligt genomresearchade och överenstämmer med couture i ett medeltida harem i östra medelhavet, som de ottomanska odaliskernas. Den mörka skepnaden bakom henne skall vara höljd i skugga men ändå synas. Som en kompromiss lät jag ansiktet vara försänkt i mörker medan de svepande tygerna i hans kaftan framträder i ljuset av facklor och månen som kikar fram ur den molniga himlen. Även här kan man se att arbetet med en bild påverkar texten – belysning och stämning kom att förändras av insikterna som ritarbetet gav.
Lejonfiguren är inspirerad av en bro i Kairo, och i förgrunden kladdade jag snabbt in ett schematiskt stadslandskap med antydda kupoler och minareter för att ge miljön.
En Riddare – Marc & Adeleide
Ett önskemål som rests från barnahåll är att jag skulle rita en riddare, gärna med sin dam. Sagt och gjort. Här fanns också en möjlighet att kombinera med teman från mina berättelser. En av hjältarna där är 1300-talsriddaren Marc d’Arnevou, som är vicomte nere i motsvarande södra Frankrike. Han är gift i ett kärlekslöst arrangerat äktenskap (som var brukligt då), och har ett mer romatiskt fast förhållande med en hemlighetsfull dam vid namn Adeleide de Sabran vid sidan av. Det fick bli en bild där båda figurerar, med Marc i full rustning och Adeleide i en historisk korrekt klänning mot bakgrund av ett landskap med koppling till dem bägge.
Några förberedande arbeten fanns redan gjorda – det påverkade definitivt mitt val av motiv. Jag hade gjort research för en historiskt korrekt rustning under denna övergångperiod, då riddarna började dra på sig allt tyngre rustning och hela metallskydd men ännu inte var helt inkapslade i stål. Hjälmen var ett problem, och jag tvekade i det yttersta för om Marcs ansikte skulle synas eller vara täckt. Till slut bestämde jag mig för en heltäckande hjälm, av en rätt speceill design som jag sett i samband med researchen till filmen ”Timeline” som utspelas under perioden.
En detalj som inte kan slarvas bort är Heraldiken. Marc är en högadlig potentat, och hans ställning är manifesterad i hans blazon, hans sköldemärke. I min berättelse ersätter stiliserade solmotiv korset som religiös symbol, och Marcs familj fick ett mångfaldigad gyllene sol på rött som blazon. Men Marc är ju från början ett oäkta barn, som hans fader endast sedermera fick legitimerad hos kyrkan (vanligt under perioden). Han var också den äldste sonen, men fick icke desto mindre inte ärva större delen av sin faders besittningar och titeln som greve.
Detta framgår av hans blazon, som är försedd med s.k. brisurer, broderade tillägg. Högst upp finns en s.k label som visar att han är äldste son. Den brukar tas bort när fadern dör, men Marc behöll den eftersom han inte ärvde sin faders stora furstendöme, men ville visa att han var äldste son. Korsande över skölden är en svart bend, en linje som visar att han varit illegitim son. Den kunde Marc också tagit bort, men han behöll den eftersom han behöll labeln. Jag kontrollerade mina idéer på diverse siter som Wikipedia och specialiserade sidor som http://www.heraldsnet.org/saitou/parker/index.htm.
Första skissen av den tänkta bilden etablerade figurerna. Marc med sin rustning enligt mina tidigare skisser för 1325, med ringbrynja som bas, kompletterat med tidens modernaste metallskydd: vambraces & spaulders på armar och axlar, och greaves & sabatons på underben och fötter. Under sin jupon, eller vapenskjorta, bär han en extra coat-of-plates av metallband på läder. Huvudet täcks av en avancerad form av tunnhjälm med en svängbar del framför ansiktet. En aventail av ringbrynja ger extra skydd åt halsen och övre delen av bålen. Hans stridshäst försågs med schabrak med hans sköldemärke, chamfron (huvudskydd) och halsstycke. Adeleide fick en tidstrogen klänning med knappar, och skor av mjukt läder. Hon rider tyvärr damsadel som då var brukligt, men har en lätt pilbåge med ett koger som om hon skulle ut på jakt, som sportiga adelsdamer gärna deltog i. Hennes håruppsättning är tagen från en effigy, ett gravmonument från 1345.
Nästa steg var att förstora bilden och bygga ut den så hästarna med sina ryttare syns i helfigur. Bakom skissade jag upp bakgrunden, en sydfransk by med ett slott uppe på en klippa. Slottet i fråga baserade jag på det periodiskt korrekta sydfranska slottet i grevskapet Foix, som har en fascinerande historia. Se http://en.wikipedia.org/wiki/Ch%C3%A2teau_de_Foix för förlagan.
Sedan var det bara att scanna in, sätta igång Photoshop och måla på. Jag behöll de tuschade linjerna för en slags blandstil med drag av serietidning och ren målning, och använde akvarellfiltren för penslarna i Photoshop. För stadsmuren använde jag ett tegelmönster som jag mångfaldigade för att efterlikna sten, och för klipporna skapade jag likaledes en stentextur som fungerade OK. Med akvarellfärger målade jag ett slags schabloniserat gräsmönster med skugga under figurerna. Resultatet kan ses nedan.
Corinna och Draken
En sommar lovade jag den äldste sonen till några av mina vänner att rita en drake. Han är inne på sådana, och ville ha en ryslig, röd, eldsprutande drake. Typ Smaug i ”Bilbo”. Nåväl, jag satte mig ner och började fila på en drake.
Det var en intressant utmaning. Drakar har ju en gedigen historia, redan den mesopotamiska Enuma Elish omtalar det stora odjuret Tiamat, av vilken guden Marduk skapade världen. Det var 5000 år sedan. Genom årtusendena har draken fått stå för faran, det monstruösa hotet som en hjälte måste besegra. Med fantasy, och inte minst Tolkiens mäktiga drake Smaug i hans första bok Bilbo, fick draken en renässans. Fantasy har dock skapat sina egna konventioner och flertalet avbildade drakar skrämmer numera inte någon, avbildas antingen som passiva eller saknar den djuriska framtoning, den vildhet som ett stort rovdjur borde ha. Det är inte konstigt att de numera påfallande ofta förekommar som riddjur i berättelser. Å andra sidan ritas drakar ibland som rena djur, som en överdimensionerad ödla. Det är inte heller rätt, en drake är ju en intelligent varelse, och bör ha syfte och medvetenhet i sin framtoning. Många i övrigt mycket skickliga illustratörer som Garland (se bilden) går i någon av de fällorna, som i mitt tycke gör draken mindre hotfull och märkvärdig.
Ett annat problem är att sätta scenen. Att bara rita draken verkade lite…trist. Drakens hotfulla närvaro och blotta storlek framhävs bäst när man sätter den i en scen med människor som jämförelseobjekt. Och från mina egna historier finns just ett sådant tillfälle, med en drake. En av mina hjältinnor som jag ofta ritar är den vackra Corinna.
Corinna är en oförvägen och modig kvinna, som inte tvekar att ta till vapen i en era då sådant inte var vanligt. I en episod hjälpte hon sin blivande man att dräpa en drake i dennes lya. Hon klev orädd fram och störde draken genom att kasta sitt svärd i dess mun just då den skulle drabba dem med sin mördande eld. Den scenen beslöt jag mig för.
Corinnas klädedräkt orsakade en djupdykning i arkiven och på nätet. Att avbilda hjältinnor iklädda en slags ringbrynjebikini som ursäkt för att visa deras kroppar är något som irriterar mig starkt. Men att regelmässigt sätta en helrustning på hjälten känns inte heller rätt – metallrustningar användes på slagfält och torneringar, och sällan annars. Corinna torde vara klädd i grova färdkläder, för att röra sig obehindrat i terrängen. Inspiration från replikor av 1300- och 1400-talskläder var inte svårt att få tag i.
Som koncept var det inte dumt, inte dumt alls, och skissen kunde användas för vidare arbete. Bilden måste tänjas och göras vidare. Jag valde att förstora skissens drake och måla dess vingar i sin helhet och lade ut riktlinjerna till en slags bakgrund.
Förutom Corinna och draken lade jag in lite rekvisita i bilden. Några djurkadaver fungerade väl, och efter några tittar på nätet hade jag lite skallar och döda kor och getetr att rita av. Jag ville också ha med rester av tidigare olyckliga besökare, som det inte gått så bra för. En hög med dödskallar i förgrunden och liket efter en död krigare som fått hjärtat utslitet gav en touch av att den har draken inte är att leka med.
Sedan var det bara att lägga in skissen i Photoshop och måla. Draken skulle vara röd, och jag lade på en ljusare gul färg för dess buk. Hela kroppan var täckt av fjäll, så med kloningsverktyget skapade jag en template där de runda fjällen liksom stod ut, inte helt olika små bölder på kroppen. Ljuseffekterna med riktade ljus tillät att jag kunde testa vilken ton som skulle målas på varje del. Ljuskällan i detta fall var drakens eld, som jag jobbade en hel del med, för att få fram den lätt genomskinliga känslan. Corinnas kläder målades i mörka bruna och svarta nyanser – passande för läder. Motljuset från drakens eld krävde ljusare kanter, och att man lade uppmärksamhet vid Corinnas kastade skugga. Bakgrunden målades helt och hållet med pensel med oljefilter, det fanns inte mycket till skiss där. Jag gjorde den mörk för att förstärka intrycket från drakens eld och starka färger, men lät lite ljus bryta in genom några öppningar för att bildens totalintryck inte skulle bli för nattsvart. . Man anar de spridda resterna under och bakom draken, målade i matta färger för att inte dra uppmärksamhet från huvudbilden. Resultatet kan skådas nedan.
Jag har sedermera gjort ett antal studier och vidarebearbetningar av olika detaljer med koppling till den där scenen:
Afrikanska folksagor…
Det var ett tag sedan sist, men inte för att man legat på latsidan ritmässigt… Lite återblickar blir av nöden. I september kallades jag in som illustratör av en god vän som ville att jag skulle illustrera en afrikansk saga som hon skulle berätta för sina elever.
Storyn är enkel: en man vars mamma är gammal och behöver sonens hjälp gifter sig med en vacker fru av hög status, en prinsessa eller liknande. Den nya frun skall hjälpa sin man med svärmodern och skall till att mata henne. Då biter den skröpliga mamman tag i fruns hand och vägrar släppa. Den yngre kvinnan sliter och försöker komma loss, men tanten har ett rottweilerbett… in kommer maken och inte heller han kan sära de två, varvid han ställs inför dilemmat
– skall han hugga av hustrun handen eller huvudet av mamman?
Låter skumt? Idén med historien verkar vara att locka till diskussion, att man skall kunna motivera sina val. Jag valde snabbt en variant på serieliknande framställning, med den unga kvinnan + svärmodern centralt.

Sedan kom ett vägval ifråga om framställning som kunde bli problematiskt. jag ville få med maken, som förfärad kommer in för att se att hans mamma håller på att bokstavligen bita handen av hans fru… OK vi avbildar honom förfärad och förvånad. Men jag ville också göra själva dilemmats val tydligt med hans person. I sagan är mannen väldigt prudentlig och går till en domare för att bilägga tvisten, alltmedan hans stackars fru vrider sig i smärtor. Jag ville göra valet mer omedelbart, och försåg honom därför med ett västsudanesiskt svärd i ett avhängt axelbälte. Svärdets närvaro i bilden stärker omedelbarheten i mannens val – frun eller mamma?
Sedan lades elementen ihop, försågs med en viss bildbehandling och en påmålad bakgrund för att stärka kontrasten och tydligheten i bilden, och voila, en illustration av en sanslös situation…
Fantasiporträtt 3
Efter att levererat bilden på Jennie som mongolprinsessan Yisüi med positiv kritik uppkom frågan om man inte kunde renodla själva porträttdelen. Och varför inte? OK, det finns i och för sig skäl emot: ett foto är förstås alltid bättre på så sätt att den är mest lik personen (doh). Men det finns en charm i att likt forna tiders porträttmålare måla en persons anlete på fri hand. Det är en utmaning, om inte annat. Mitt första steg blev att behandla kolbilden för att stärka kontrasten och rensa den från smuts och kolrester. Normalt ger kolkrita ifrån sig ett fint lager av koldamm som lägger sig som en slags imma och gör det mycket svårt att efterbehandla bilden, framför allt vad gäller färgläggning. Den behandlade svartvita bilden ses nedan.
Nu kunde experimentverkstaden börja. Jag har testat två varianter. En där man använder oljepenselfilter och målar på gammaldags sätt. Nu är jag ingen målare, så problem har uppstått direkt med att finna rätt nyanser och kulörer för hudfärgen.
Den andra varianten bygger på få färger men ger ett intressant resultat som är lätt att mångfaldiga. Med hjälp av så kallad cut-out-teknik samlar man de dominerande färgerna på ansiktet i olika fält. Färgerna kan göras varmare och mer distinkta, vilket ger en effekt likt den som en målare skulle använda på tex en väggmålning. Se nedan för mitt första försök.
Vilken väg skall man gå? Jag velar, och eftersom min stationära dator varit trasig en tid kan jag för närvarande inte gå vidare. Dessutom känner jag behovet av bättre verktyg. Jag har hittills färglagt mina bilder med musen, och en målarplatta till datorn vore en stor förbättring för att kunna måla med den precision som endast handen kan ge.
Nordiska Gudar Oden Ihoppsättning
Så var det då dags att sätta ihop Oden-bilden och börja måla. Nedan kan ses resultatet från de första färglagren. Mycket återstår, men bilden ser lovande ut. Jag är speciellt nöjd med himlen, gjord med oljefärgspenslarna i Photoshop. En av de svåraste utmaningarna blir att på ett vettigt sätt få ihop det överpositionerade ansiktet av Oden med himlen och röken. Samt att få rätt ljus till blixten. Samt rätt glans på vargpälsen. Och så vidare…
Indiska Gudar – Ganesha
Det här är en serie kladdar och skisser som jag började med för att glädja framför allt en god väns dotter. Hon är 5 år gammal och lysande intresserad av allt som har med mytologi och gudaberättelser att göra. På sistone har jag betättat för henne om de indiska gudarna – framför allt de ”nya” gudarna, ni vet Vishnu, Shiva, Brahma, Parvati, Lakshmi med flera. En kväll efter att hon hade lagt sig halvlåg jag i soffan med ölen i ena handen och huvudet i den andra och kladdade på en skiss av Ganesha, den goda turens och lyckans gud, samtidigt som jag var indragen i att förklara uppsåtshierarkin i straffrätten för mina icke-jusristvänner…
Resultatet blev faktiskt över förväntan. Nu ser ju Ganesha väldigt rolig ut, och det är svårt att misslyckas med honom. Men konceptet växte snabbt fram och jag började genast fila på en version som gick att tuscha. De närmaste dagarna slangade jag ner lite bilder på Ganesha från nätet för att få till rätt detaljer som smycken med mera (jag glömde till exempel bort att indiska gudar regelmässigt porträtteras med blomsterkransar). Efter några få modifikationer växte en tuschad skiss fram som jag är tämligen nöjd med. En glandlynt partygud med elefanthuvud och trivselmage som stuffar på sin rumpa.
Min unga musa påpekade att hans ögon såg väldigt snälla ut, ”han ser ut som en tjej i ögonen”. Jag var väldigt glad över kommentaren, det var en detalj jag jobbade lite med, samtidigt som det säger något om vår kultur…












































