Kategoriarkiv: Politik /Politics

Alooons enfants de la Paaatrie…Om personfixering & yta i det franska presidentvalet

15 04

Publicerat av


Det drar ihop sig för val i frankrike den 6:e maj. Vad man kan konstatera är att franska politiker, i alla fall de främsta, sin vana trogen talar om allt utom vad folket och nationen behöver diskutera.

DN:s pappersupplaga har i sin valanalys en kul och träffande sammanfattning, signerad Magnus Falkehed. Han konstaterar apropå några av det franska presidentvalet två vänsterkandidater, Philippe Poutou (anarkist) och Jean-Luc Mélenchon (Vänsterfronten) att deras program inte saknar tydlighet och konsekvens…

Deras program går, hårddraget, ut på att hänga den siste bonus-vd:n i den siste börsspekulantens tarmar…

Hihihi. Men bortsett från den roande faktorn finns, även för den som inte likt undertecknad när en viss giljotin-nostalgi, något att kika närmare på. Han har en poäng, Magnus, när han fortsätter med att påpeka att ”mer oroande blir det när man lyssnar på de två huvudkandidaternas prioriteringar. Som DN påpekat i en tidigare artikel (http://www.dn.se/nyheter/varlden/franska-politiker-undviker-krisprat) och som är bekant från de flesta franska valrörelser så finns en tradition av att inte ta tag i de avgörande strukturproblemen i framför allt den franska ekonomin

Jaja, snygg fru men har Sarko något annat att komma med?

När Nicholas Sarkozy blev vald var det för att han delvis föll utanför den där ramen och vågade påpeka att Frankrike hade problem. Men av detta hörs nu mycket litet från residenten i Elyseepalatset. Sarkozy pratar hellre om utformningen av de franska körkortsproven eller paraderar med sin fru. Men socialisternas Francois Hollande är inte mycket bättre – han verkar så säker på sin valseger att han väntar till efter valet med att säga något om skatter och näringspolitik, eller så drar han dåliga skämt. Tveklöst för att han vet att även han kommer att bli tvungen att komma med rätt beska besked.

Arbetslösa Marscherar

För Frankrike har problem. Basindustrierna blöder jobb oavsett om de stora företagen går med vinst: runt 10%  står utan jobb nu, och trösklarna för att komma in på arbetsmarknaden är höga. Ungdomsarbetslösheten är, för övrigt liksom hos oss, hög, och kryper upp mot 25%. Var fjärde arbetsför under 25 år är alltså utan jobb. Statsskulden är monstruös, uppemot 90% av BNP.   Om detta hörs mycket litet.

Francois & Segolene back in the day

Det är när storpolitiken reducerats till ren teater, ett spel när inget av de stora samhällsproblemen berörs och där folk inte kan finna att något viktigt sägs från högsta håll som de mer stolliga varianterna finner grogrund. Det franska presidentvalet numera starkt personfixerade, närmast dynastiska karaktär bidrar till känslan av spel för en ytterst liten elit. De utan demens kan t.ex. dra sig till minnes att Francois Hollande var gift med den förra presidentkandidaten Segolene Royal. Den franska xenofoba Nationella Frontens ledarinna Marine Le Pen är dotter till dess grundare  Jean-Marie Le Pen. Sarkozy boostar sin image genom att posera med sin snygga fru Carla Bruni. Mycket yta, litet substans.

Jan-Luc Melenchon agiterar

Det ser således ut som en tanke att Jean-Luc Mélenchon gör ett mycket bra val och samlade över 100 000 pers i Marseille häromdagen – inte för att denne har någon chans, men frustrationen bland folk är tydligt.

Trevligare smile men samma ruttna innehåll

Men det verkliga hotet mot inte bara de största politiska partierna utan Frankrike självt kommer som vanligt från höger. Som SvD papperstidnings porträtt av Marine le Pen (SvD Söndag 15 april) och The Guardian observerat går hennes Front National starkt framåt bland den franska ungdomen. Nationella fronten har likt vår inhemska främlingsfientliga outfit Sverigedemokraterna tvättat bort de värsta hatarna, men behåller den ruttna insidan – mot invandring och invandrare, för repression (t.ex. dödsstraff), mot globalisering osv. Det är märkligt att Nationella Fronten, som varit en viktig kraft i frnask politik i över 30 år ännu kan framställa sig själv som en slags ”outsiders”. Faran för en upprepning av debaclet från 2002, då hennes far gick vidare till andra valomgången, är kanske inte överhängande stor – men om inte de franska toppkandidaterna börjar tala om relevanta frågor vet man aldrig.

—————————————————

Övrigt Underlag: 

Publicerat i Ekonomi /Economy, Kändisar /Celebrities, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Politik /Politics, Rasism /Främlingsfientlighet / Xenophobia /Racism

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , ,

Anteckningar från en briefing om Barnsoldater från Röda Korset

Anteckningar från en briefing om Barnsoldater från Röda Korset

14 04

Publicerat av


Nyligen har här skrivits en del om barnsoldater och krigsförbrytare som Joseph Kony och Thomas Lubanga som söks eller gripits för att ha utnyttjat barn som kanonmat, bland mycket annat. Men vad är egentligen en barnsoldat? Och hur ser problemet med barnsoldater ut i ett mer övergripande perspektiv?

Barnsoldater är ett ämne som berör många, inte minst undertecknad som framför allt kommit att studera det i ett historiskt perspektiv. Problemet har aktualiserats på sistone  – Herrens befrielsearmé har uppmärksammats av KONY-2012-kampanjen och dessförinnan var det en het fråga i Libyen, vars förre ledare Khaddaffi men också Libyska befrielsearmén som stred mot honom, tvångsrekryterade barn. Det hela kom att påverka även Sverige direkt, då frågan uppstod om svenskt stridsflyg på plats i Libyen borde beskjuta angrepp på civila som utfördes av barnsoldater (vilket också behandlades i inlägg här).

Förra året gavs möjlighet att närvara vid en briefing hos Röda Korset om situationen som den ser ut idag, given av Fredrik Bring från som själv studerat barnsoldater på plats där saken är mest akut, i flera afrikanska konflikthärdar. Hans presentation var mycket bra som en allmän redovisning av komplikationerna hos den hemska hantering och situation som barnsoldater utgör.

Med Fredriks benägna tillstånd skall här en sammanfattning av de viktigaste punkterna från hans briefing publiceras, som en introduktion för den som till äventyrs vill orientera sig i ämnet.

Som är brukligt på denna blogg har dock det mer utfyllda dokumentet svällt och svällt, och den kommer därför att presenteras dels i sin helhet utanför den löpande, dels som en följetong i tre (3) delar. Nedan följer första delen.

Barnsoldater – offer eller förövare

Fritt från presentation av Fredrik Bring (Röda Korset)

Vad är en Barnsoldat?

Det kan tyckas trivialt och något för paragrafryttare, men den första svårigheten när det gäller barnsoldater gäller just definitionen. 2007 samlades, på initiativ av hjälporganisationer som Rädda Barnen och Röda Korset, ett antal företrädare för regeringar och hamrade fram vad som kallas Paris-principerna, som ger riktlinjer för arbetet med barn i krigshärdar och väpnade konflikter. 76 regeringar skrev under, och dessa bildar nu ramverket som bör styra vad som menas med barnsoldater.

Med barnsoldat åsyftas:

  1. en person under 18 år som
  2. verkar i en beväpnad grupp antingen i
  • En stridande funktion eller
  • En icke-stridande men understödjande roll, som inom den väpnade gruppens logistik & försörjning eller som t.ex. sexslav

Ovanstående definition är bredare än den traditionella folkrättsdefinitionen av en soldat – vilket är medvetet, för att ge fler, även icke-stridande barn, rätt till rehabilitering. Det exakta antalet barnsoldater är okänt, men uppgick till  hundratusentals vid tiden för Paris-riktlinjernas fastställande.

Idag är barnsoldater mest förekommande i u-länder, och företrädesvis några av de fattigaste staterna på jorden. Det är inte så länge sedan som även europeiska länder enrollerade barnsoldater, vilket då skedde i ännu oöverträffad skala. Ett exempel är Nazityskland, som tog ut medlemmar av Hitlerjugend som barnsoldater under andra världskriget – och de var långt från ensamma om det. Även idag medger t.ex i Storbritannien bestämmelserna ifråga om hemvärn att man tar ut barn under 18 år för krigstjänstgöring.

Med det sagt är det dock ett faktum att i dagsläget är Afrika, den kontinent som också numera härbärgerar många av världens ännu olösta militära konflikter, den kontinent där  flera av de svåraste fallen av förekomster av barnsoldater sker. När internationella juridiska organ nu börjat släpa olika former av krigsförbrytare inför rätta är det främst från Afrika dessa kommer. Se t.ex.

  • Thomas Lubanga

    Tomas Lubanga, f.d. krigsherre i Demokratiska publiken Kongo står inför rätta i Haag, liksom

  • Charles Taylor vars barnsoldatarmé härjade i Sierra Leone & Liberia
  • Joseph Kony som verket i främst Uganda med sitt Herrens Befrielsearmé är ännu på fri fot, men står högst upp på listan över efterlysta krigsförbrytare med koppling till barnsoldater.

Man bör hålla i minnet att barnsoldater ingalunda består av enbart pojkar. Dessa dominerar främst inom stridande roller. Men en mycket stor del av den sammanlagda mängden barn som tjänstgör hos väpnade styrkor i en understödjande roll är flickor – inte sällan som sexslavar till trupperna (inklusive de stridande barnen).

Barnsoldater och Internationell Lag

Den underliggande regleringen av barnsoldater har framför allt sin grund i två av folkrättens centrala  dokument.

The Parties to the conflict shall take all feasible measures in order that children who have not attained the age of fifteen years do not take a direct part in hostilities and, in particular, they shall refrain from recruiting them into their armed forces.

Article 77.2 of the Additional Protocol I to the Geneva Conventions of 12 August 1949

Genevekonventionerna från 1949, som med sina tilläggsprotokoll är det centrala instrumentet för folkrättsligt uppförande i krig, stadgar i princip att medlemsstaterna skall göra sitt yttersta för att undvika och hindra värvningen av  barnsoldater i en stridande roll under en rådande väpnad konflikt. Huvudstadgandet ovan har fyllt ut i tilläggsprotokollen

  •  I tillägg till Tilläggsprotokoll 1 i Genevekonventionen får soldater inte vara under 15 år i mellanstatliga krig
  • Tilläggsprotokoll 2 till Genevekonventionen stadgar att barn under 15 år inte skall delta i inomstatliga krig

Den andra  hörnstenen är FN:s Barnkonvention (Convention on the Rights on the Child) tar upp barns rättigheter i stort. Barnkonventionen är mycket allmänt hållen, men har försetts med flera tilläggsprotokoll som tar upp de specifika problem som vidlåder barn som deltar i krigshandlingar. Barnkonventionen tar också sikte på 15-årsgränsen men den gäller där alltid, även efter striders upphörande.

Det här kan synas digert, men Tilläggsprotokollen och Barnkonventionen lämnar ändå vissa luckor och utestående frågor. T.ex.

  • Hizbollahs "paramilitära" barnkadrer

    Förbudet för tvångsrekrytering eller allmän mönstring som går vid 18 år skapar en gråzon om vad som gäller för frivilliga? Vilket öppnar den mycket mer kvistiga frågan om vad frivillighet är mellan 15 och 18 år.

  • En annan fråga, som fått allt större ökad aktualitet, är vad som gäller oppositionella väpnade grupper, som inte har folkrättsliga förpliktelser på samma sätt som en stat? Allmän mönstring är ju inte alls tillgänglig för dem. Även här är exemplet Libyen nyligen intressant, eftersom rebellstyrkorna där helt klart hade barn under 18 i sina förband.

Andra folkrättsliga instrument fyller i definitionerna enligt ovan till en del. Den Internationella Arbetsorganisationen ILOs Stadgar förbjuder t.ex. rekryteringen av barnsoldater såsom varande en av de värsta formerna av barnarbete (ILO-konvention 182, Artikel 3a) – ILO-stadgans förbud för rekrytering utgår också från en 15-årsgräns.
Afrikanska stadgan om barns rätt har också bestämmelser om inga barn får delta i strid, anpassad för afrikanska förhållanden. Men där är frågan fortfarande vad ett barn är.

Sedan i bildandet av den Internationella Brottsmålsdomstolen finns en internationell mekanism för att åtala brott mot de ovanstående stadgorna, nämligen Romstadgan för bildandet av Den Internationella Brottsmålsdomstolen.

Nästa del tar upp en sammanfattning av hur och varför man använder sig av barnsoldater i konflikter, och speciella psykologiska och sociala faktorer som omger bruket av just barn som soldater.

—————————————————-

Fredrik Bring, upphovsmannen till den presentation som denna sammanfattning bygger på, och har de vidare kunskaperna i ämnet,  har generöst erbjudit att nås på e-postadressen fredrik_bring@hotmail.com för envar som är intresserade av detta ämne och har vidare frågor.

Övrika Källor:

Publicerat i Afrika /Africa, Juridisk Debatt, Krig /War, Mänskliga Rättigheter /Human Rights, Media & Rapportering /Media and Coverage, Politik /Politics, Psykologi /Psychology

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , , , ,

Tjejkraft, Feminism & Art Nouveau – för Alma

Tjejkraft, Feminism & Art Nouveau – för Alma

9 04

Publicerat av


En symbol för en ung kvinna, eller flicka, eller en äldre också, om den så vill, med lite Art Noveau-influenser från förra seklets början.

Den internationella kvinnodagen kom och gick. Såsom distinkt rätt oentusiastisk inför de flesta sådana ”dagar” måste jag dock säga att om den där dagen har någon fortjänst är det möjligen att i artiklar och press påminna om att resten av året distinkt INTE är någon kvinnodag, och om allt skit som mänsklighetens bättre hälft får stå ut med runtom i världen. Några av de där artiklarna företedde feminismens symbol, Venus-symbolen med en näve i. Den kämpande kvinnans symbol, tecknet för den som inte låter sig trampas på, som kräver sin rätt. Jag har alltid gillat den. Och som ofta sker, strålade den alltid närvarande kraften från en 4-årig Musa ut, passande nog, och jag fick en busig idé…

Vore det inte kul om…

…man kunde göra en variant på den där symbolen som såg lite snygg ut? Och som den Bedårande Alma kunde tänkas tycka om?

En snabb skiss senare var det tydligt vartåt det barkade. Jag var tydligen (?) influerad av Art Nouveau, den dekorativa konstform som förekom ymnigt på bland annat affischer och tryck i början av 1900-talet och en av vilkens portalfigurer Alphonse Mucha jag studerat (se ovan).

Prince logo.svgKommer någon ihåg ”artisten som brukade heta Prince”? Jag vet inte om det var för att killen stollade ut ett tag och ersatte sitt namn med en symbol (se ovan). Den där symbolen, som ibland benämns ”Kärlekssymbolen” är ju inte helt olik Venussymbolen. Prince orsakade en viss förvirring med sitt ”namn”, men satte bland annat den på flera gitarrer som hade symbolens roliga krull…

Det här åskådliggör hur konstiga idéer och influenser perkulerar i en tok som undertecknads hjärna, och ut kom en liten teckning….

Jaja, det är på ett sätt litet kitschigt, jag menar blommor & blad till en kvinnosymbol? Inte revolutionerande stuff. Och den knutna näven framstår inte så tydligt, eftersom blommönstren gör det svårt att urskilja inre linjer. Men totalintrycket är ju…ändå rätt snyggt. Dekorativt liksom. Och när jag visade det första tuschade utkastet för Alma sa hon ”Jaaaa! Den vill jag ha!”. Hon överraskar en ständigt. Jag hade inte riktigt väntat mig en sådan entusiasm för en delvis abstrakt symbol. Men den är ju ganska klurig, lite som en Mandala, som ju är populära för barn nu . Alma är bekant med sådana och sa promt att hon ville fylla i den… och frågade om den gick att ”göra i annan färg”.

Annan färg? Hon tog orden ur munnen på mig, för jag hade redan börjat  fingra på olika varianter. Under borttagandet av smuts från första utkastet hade jag på kul testat att invertera den (se ovan). Och det som jag sedermera kom att jobba med var en blandning av inverterad och vanlig bild, där kanterna är som de ritats, med svart penna på vit bakgrund, medan ”fyllningen” är inverterad, med vita streck på svart. Den sammanlagda bilden erbjöd rätt mycket strul faktiskt, än en gång kom den bristande Photoshop-tekniken fram, för jag kunde inte få bort en ”vit kant” mellan de olika lagren. Det blev till att platta ut bilden och fixa allt för hand…och följa varenda blomblads kontur med fingret så att det inte syntes att bilden klistrats ihop. Stön. Men men, vad gör man inte…

Almas tal om ”färg” var klart värt att följa upp, och jag testade ett antal varianter av grundbilden med färg. Först röd, men varför inte grön eller magenta? Nedan kan några ses. Jag måste nog säga att jag gillar den röda bäst.

I slutändan blev det där som vanligt mycket mer jobb och pulande än vad man tänkt. Vissa lär sig aldrig. Men resultatet är ju ändå litet småkul. En blommig feminism, en behagfull stridis symbol. Söt och bestämd på samma gång. Som en liten tjej jag känner. Det slog mig att det ju är en symbol, en som man kan förete lite här och var…Och vore det inte kul om… man satte den där på en T-shirt till Alma?

Jaaa vicken bra idé…. (fortsättning lär följa)

Publicerat i Alma, Bilder att Färglägga, Egna Bilder /My Artwork, Färgläggning i Dator /Digital Coloring, Photoshop, Politik /Politics, Politiska Symboler /Political Symbols, Symboler

2 kommentarer

Etiketter: , , ,

Dumskallekonspirationen Aprilskämtar (4): Kristna Intoleranter hejdas av…Ku Klux Klan?

Dumskallekonspirationen Aprilskämtar (4): Kristna Intoleranter hejdas av…Ku Klux Klan?

1 04

Publicerat av


Det låter som ett Aprilskämt men det är faktiskt sant. Idel 4 av korkskalle-vårstädningen återkommer en favorit i repris, den totalprilliga Westboro Baptist Church vars böghatande stollerier blivit för mycket för självaste Ku Klux Klan…

Årets Match! Westboro-stollar vs Ku Klux Klan-dårar!

Den svårt homofoba (och som av en händelse också Sverigehatande) kyrkan Westboro Baptist Church med sina roliga små ”GOD HATES FAGS” och bokstavligen ”DEATH TO AMERICA” -skyltar är i sig en stollighetens parad som är en gåva som aldrig upphör för denna lilla följetong. Men ännu mer tillsnurrat kul är hur Westboro krånglar till det för evangelisk-konservativa kramare i sitt hemland USA. För vad Westboro church har som grund för sitt prilleri, bög- och kvinnohatet, synen på den auktoritära familjen och den okritiska läsningen av bibeln delas i ju av många av dem.

En kik på Westboro & dess ledare Fred Phelps i Tv4 Nyhetsmorgon när de tackade Gud för Tsunamin som dödade många svenskar….

När Westboro vänder det där mot USA som nation och börjar skymfa säg fallna amerikanska soldater, så blir effekten dubbelt komisk när de upprör de som normalt skulle vara längst ut på den reaktionära böghatar-antiliberalism-skalan, och som får krumbukta sig och förfasas över någon som är från deras sida staketet för omväxlings skull. Som när de neokonservativas eget organ FOX News har att tampas med Westboro- skall vi kalla de terrorister, eller vad gör vi med de här lite för långt gångna själsfränderna? (se t.ex. http://www.nrk.no/nyheter/verden/1.7734694) Frågan varockså om Westboro church kunde förbjudas att störa fallna soldaters begravningar – vilket skulle begränsa den omtalade yttrandefriheten i den amerikanska konstitutionen, som neokonservativa säger sig dyrka.

Men roligast är det ändå när de stackars lokalsamhällena reagerar mot Westboro. Med anledning av Westborokyrkans trakasserier mot soldatbegravningar har medborgare i småstäder vänt sig till motorcykelgäng för att hejda dårarna – ännu en tragikomisk händelse som berörts här tidigare. Men nyligen kom självaste Ku Klux Klan (!) med vita särkar och allt ut för att motdemonstrera mot Westboro. Nu delar de här i princip varje hatfull åsikt utom just det där med patiotismen, så det blev en instans av ”delad stollighet är lika med dubbel stollighet…”.

(se http://www.washingtonpost.com/blogs/blogpost/post/klu-klux-klan-protests-westboro-baptist-church-video/2011/05/31/AGgoiPFH_blog.html och http://thehiphopdemocrat.com/2011/05/30/kkk-confronts-westboro-baptist-church-protesters-at-arlington-national-cemetary/)

************************************

Tidigare inlägg som berör näraliggande ämnen

https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/08/22/en-bild-sager-mer-an-tusen-ord-men-ibland-motas-de-tva/

Publicerat i Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , ,

En vårstädning av dumskallekonspirationer 3: Ultraimbecilla judisk-ortodoxa slår till med eget bildförbud

30 03

Publicerat av


Del 3 av gisslandet av dumskallarnas konspiration tar sikte på ett slags bildförbud man inte hör lika mycket om som andra: ultra-ortodoxa judars märkliga kvinnoskräck som får dem att retuschera bort USAs utrikesminister i äkta sovjetisk anda…

Konsekvenserna av de ultraortodoxa judarnas sköna kvinnosyn i en modern värld blev häromåret bokstavligen illustrerad när de likt forna tiders stalinister retuscherade bort två av Vita Husets högsta makthavare från ett kort som togs i samband med Usama ben Ladins skjutning. De som den hassidiska tidningen Der Tzitung tog bort från kortet där maktmänniskorna sitter och bokstavligen spanar in tt statligt sanktionerat mord som presidenten och hans rådgivare befallt, var Utrikesminister Hillary Clinton och antiterrorchefen Audrey Tomason. Det hela faller förstås tillbaka på de ortodoxas konsekvent genomförda kvinnohat som förbjuder dem att visa bilder av kvinnor.

För att beordra mord på folk i främmande stater, ta sig in och ta dem och alla som kommer i vägen av daga och sedan slänga liken i havet, nä det är OK, bara man inte råkar se…vadå? En skymt av kvinnlig damstrumpa bland makthavarna som skulle distrahera från den solenna stunden? Eller få intrycket att kvinnor minnsann också kan delta i statliga mord? Eller vad?

Man undrar vad de kippabärande korkskruvsdårarna skulle ha sagt om Hillary vunnit presidentvalet? Skulle de fått lägga ner all bildrapportering från USA?

Denna variant på bildförbud drar inte på sig lika mycket löje som säg Muhammed-karikatyrer, men är exakt samma andas barn, och lika skrattretande korkad.

Den stammar också från en djupt kvinnofientlig ideologi, Denna blogg har föga sympati för individen Hillary Clinton, en cynisk maktspelare och manifestation av dynastiska ambitioner av ett tämligen osmakligt slag. Men det här är ett konkret bevis på de här lallarnas människosyn, en som, vilket redovisats här, inte aktar för att skrämma, antasta och förneda unga flickor som inte bär heltäckande täckelser. Återigen visas det hur reaktionära misogyner av alla kulörer i alla fall alltid har ett gemensamt, och hur i det här fallet judiska, hysteriker och sexuelneurotiker, inte aktar sig från de mest småsinta och tarvliga handlingar när de spelar ut sina låga drifter och vilja att underkuva och trycka ner hälften av människosläktet.

Se mer om den här lilla incidenten i

En intro till sovjetunionens berömda retuschering av foton kan ses i http://en.wikipedia.org/wiki/Censorship_of_images_in_the_Soviet_Union

************************************

Tidigare inlägg som berör näraliggande ämnen

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/10/23/dumskallarnas-konspiration-om-ultraortodoxa-overgrepp-mot-barn/

Publicerat i Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , ,

En vårstädning av dumskallekonspirationer 2: hellre en död flicka än en räddad utan slöja enligt Saudiarabiens ”Moral”-polis

En vårstädning av dumskallekonspirationer 2: hellre en död flicka än en räddad utan slöja enligt Saudiarabiens ”Moral”-polis

28 03

Publicerat av


Del 2 av en vårdagjämningsserie om Dumskallarnas Oupphörliga konspiration. Idag lämnar vi kommersialism och stendum idoldyrkan som kostar människoliv och rör oss åter mot det glada (?) Arabien där det är viktigare med slöja än att stå i lågor för att räddas av brandkåren

En speciell föraktansvärd samling idioter och intoleranta skitskallar utgörs av saudiarabiens mutaween (”volontärer”) eller religiösa ordningsstyrkor. Folk som använder uttrycket ”moralpolis” bör begrunda att det här är en riktig moralpolis, vars uppgift det är att genomdriva saudiarabiens absurda sedlighetslagar med käppar i hand och om så krävs på allmän plats misshandla t.ex de kvinnor som vill lätta på slöjan.

Lägg märke till att de här snubbarna verkar i ett land där miljontals främmande gästarbetare, ofta kvinnor, är fullständigt rättslösa och regelmässigt sexuellt antastas inom hemmets fyra väggar (se t.ex. http://www.butterfliesandwheels.org/2009/the-plight-of-migrant-workers-in-saudi-arabia/). Det är heeelt OK för skäggmupparna. Men om en kvinna ute på gatan försöker sig på att köra bil, eller lätta lite på slöjan i en av världens varmaste länder, kommer de här gynnarna och slår ner dem. Eller värre.

OK klassen, så här skall ni slå på ett fromt sätt…

Just hur totalt avskyvärt människofientliga de här lallarna är framgick för några år sedan (2002) i en incident i Mecka när de vid en brand i en skola lät ett antal unga flickor brinna till döds, hellre än att låta brandmän rädda dem. Eftersom flickorna inte var helttäckt och propert klädda därinne, och därför inte fick komma i kontakt med brandMÄN (det finns förstås inte kvinnnliga brandmän i Saudiarabien). Se http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/1874471.stm och http://thecandideye.wordpress.com/2010/04/21/saudi-police-let-15-school-girls-burnt-alive/.

Efter Mecka-branden fick mutaween minskade befogenheter, såvitt är känt (http://www.albawaba.com/blog_roundup/two-teachers-die-students-saved-another-saudi-girls-school-fire-401980). Men grundbulten med den religiösa diskrimineringen fortsätter, och förra året dog 2 lärare i en annan brand i en flickskola, eftersom byggnaden var klart mycket sämre än vad som annars är reglerna för en skolbyggnad, och det spekuleras i att många utgångar var låsta och i flera fall förkedjade, vilket är vanligt i byggnader där kvinnor samlas (http://observers.france24.com/content/20111121-saudi-arabia-girls-jump-window-deadly-blaze-consumes-school-jeddah). De unga studentskorna blev tvungna att kasta sig ut genom fönstren i scener som måste påmint om vår egen Göteborgsbrand i Hisingen – men här förvärrades situationen av religiösa bruk. Vidskeplighet och dumhet som dödar.

Mutaween är en gåva från himlen för alla som till nöds skulle vilja vända sin intolerans eller religiösa bias åt det motsatta, islamofoba hållet. Således är dumskallarna i sanning en skada för alla muslimer världen över, som svärtas ner av deras blotta existens, och för de som har oturen att leva i saudiarabien är deras närvaro en ständig förolämpning och en tyranniets förkroppsligande. Det skulle vara farsartat, om de inte spred skräck och död också.

Denna blogg har tillgång till kunskap om dessa förhållanden direkt från folk som verkat och arbetat i Saudiarabien, också som gästarbetare som nämts ovan. I vårt nuvarande samhällsklimat är det lätt att racka ner på muslimska dumskallar, och bara så någon inte fattar det, här hejas på den saudiska kvinna som för några år fick nog och bankade en mutaween gul och blå, lika mycket som på de svenska kvinnor som, om de skulle drabbas av sexistiska manliga poliser (och ojojooj, det saknas inte sådana), tar batongen och kör upp i röven på dem.

Och det är med i en feministisk övertygelse, intresse för den muslimska kultursfären och en sympati för inte minst kvinnorna i Islams hus, som dessa och många andra föraktansvärda och repressiva bruk kritiseras – inte för att göda xenofober och hatare från vår egen kultursfär – dessa skulle utan ögonblicks tvekan genomdriva analoga kvinnofientliga åtgärder hos oss, på det kan man vara säker.

UPPDATERING, tack vare underrättelser från alla monoteistiska stollars bane, den blotande bloggen Hedniska Tankar http://tannhauser3.wordpress.com/2012/03/28/allt-detta-och-fru-palin-dartil-en-vardag-att-varda-och-for-ovrigt-ar-det-ju-ungefar-samma-monoteister-har-som-dar som refererar till nyhetssajten Emirates 24/7 har Saudiarabien ökat trycket mot trollkonster och psykiska krafter, allt lett av Ministeriet för fromhet och bekämpande av Synd, Mutaweens hussar, som därmed hittat ny sysselsättning för sina bistra skäggtomtar nu när bränning av skolflickor visade sig vara en PR-miss… se http://www.emirates247.com/crime/region/saudi-steps-up-war-on-sorcery-2012-03-27-1.450545

(Lästips: den läsvärda bloggen Blue Abaya från en finsk skribent boende i Saudiarabien berättar med humor om livet i kungadömet, med t.ex ett inlägg om muttawas eskapader – se http://www.blueabaya.com/2011/08/muttawa-holidays.html)

************************************

Tidigare inlägg som berör överlappande ämne

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/03/06/sverige-saudiarabien-sant/

Publicerat i Islams Värld /World of Islam, Media & Rapportering /Media and Coverage, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics

2 kommentarer

Etiketter: , , ,

Dumskallarnas konspiration – kusligt lika, de motstående Mördarna

22 03

Publicerat av


”En Fransk breivikare”. Så kunde man tänka spontant om nyheten om dödskjutningarna i Frankrike den senaste tiden, och det verkar också vara fallet – i alla fall finns det många kusliga likheter

Det är i alla fall det intryck som verkar mest överensstämmande med de detaljer som hittills kommit fram. Om man, istället för att stirra sig blind på puerila distinktioner som mördarens hårfärg eller vilken -ism stollens rouletthjul verkar ha stannat på, och istället bryr sig om hur de tänker, hur hjärnan verkar vara ordnad på de här mordiska, hatiska förövarna av mord i stor skala som draperas med politiska eller föregivet ideologiska motiv.

I skrivande stund har den franska polisen omringat vad de tror vara gärningsmannen till åtminstone sju mord, som barrikaderat sig i ett hyreshus i Toulouse i södra Frankrike. Den utpekade mannen, en viss Muhammed Merah, har varit under bevakning, men lyckades ändå dagarna dessförinnan sått skräck i staden genom att skjuta först en grupp soldater, och sedan tre elever och en lärare vid en judisk skola. Morden genomfördes på nära håll med handeldvapen i avrättningsstil, och mördaren lyckades därefter ta sig från gärningsplatsen med motorcykel.

http://www.youtube.com/watch?v=N-PSLr3Qx2o

Tidningar och medier har varit snabba med att dra parallellen mellan Anders Behring Breivik och Mördaren i Toulouse. I det här fallet kommer det nog visa sig stämma, även om man kan ha en invändning mot djupet i vissas analys. Här har tidigare skrivits en del om Breivik (se länkar nedan), och någon upprepning är inte av nöden, förutom att påpeka att vad som sagts om Stollens världsbild , extremism och våldsimpulser liksom förekomsten av ett hatets språk som legitimerar och och göder varandra med största sannolikhet är direkt tillämpbart även på de aktuella dåden. Men förutom det finns det vissa mer specifika drag hos själva dåden som, med förbehåll för vad som kommit fram, gör de här snubbarna till nära nog spegelbilder av varandra – det är i alla fall intrycket hittills om man ser till flera faktorer runt morden, och innefattar bland annat:

Handgripligheten -Toulousemördaren är liksom Breivik benägen och kapabel att själv, med vapen i hand, gå ut och kallt och beräknat skjuta sina motståndare och handfast döda dem med vapen i hand. Till skillnad från en renodlad bombman eller en shaheed (”martyr”, som islamiska självmordsbombare kallar sig) som har en delvis annan självbild – där spelar sådant som den ögonblickliga skalan, dådets själv ”plötslighet” och i självmordsmördarens fall martyrmotivet in och ger en delvis annan självbild. Toulousemördaren är liksom Breivik en pistolero, en revolverman på heligt uppdrag. Det skulle vara förvånande om inte de två delar samma ”hjälte”- och ”krigar”-motiv i sin självförståelse. I sina förvridna hjärnor ser de sig som stolta krigare som med svärd i hand rensar ut ondskan i världen.

Förrädarmotivet – Notera att de dödade soldaterna är av fransk-arabiskt ursprung. Liksom Breivik i relation till socialdemokraterna i Norge verkar den här mördaren ha en speciell tagg i sidan till just potentiella ”förrädare” mot sin sak. Man kan spekulera, och det är ännu så länge allt det är, i att mördaren anser att soldaterna av härkomst från en föregivet ”muslimsk” bakgrund borde vara med honom, mot den franska staten och den sionistiska konspirationen eller vilket annat spöke som nu utgör hans fiende.

 

Hatet som inte skyr att göra barn till måltavlor – Det här är ett speciellt gränsöverskridande drag. Det är en sak att slå till hämningslöst och hänsynslöst mot en folkmassa där man vet att det finns barn, eller iskallt, som en Timothy McVeigh i Oklahoma veta att barn kommer att stryka med vid attacken mot ett mål. Men den här sortens mördare ser barn som ett legitimt mål i sig, och skyr inte att gå fram till unga människor i blomman av livets begynnelse för att mörda dem, på nära håll, för att stryka under en poäng. Överskridandet av detta tabu, som även råbarkade terrorister och mördare oftast behåller, ger Breivik och Toulouse-mördaren drag som liknar en seriemördare: ett förfrämlingande och total brist på empati parat med en helt instrumentell människosyn, där även mycket unga människor kan betraktas och behandlas som pjäser och objekt som man kan utradera utan vidare. 

Viljan att framträda i media och definiera bilden av sig själv och sina motiv – Liksom Breivik filmade sig själv, skrev sina plagierade manifest och efter infångandet patetiskt försökt komma till tals och modifiera och ”förklara” bilden av sig själv och sina dåd, verkar Toulouse-mördaren ha filmat sina dåd, är benägen att tala med media och ger varje sken av att vilja förklara och själv definiera bilden av sig själv. Den här sortens vilja till självrättfärdigande är av klassiskt snitt och förekommer i varje terrorkommuniké sedan anarkisterna uppfann det politiska terroristbegreppet på 1800-talet. Men i en alltmer medialiserad samtid finns det också ett alltmer påträngande narcissistiskt drag i de där egna presentationerna av jaget, vilket också ger grund för en distinktion. Till skillnad från säg en Hamas-bombare där det som framhävs är kampen och ideologin, och mördaren underkastar sig och går upp i en större sak, tycks de här mördarna, även när de som i Toulouse-fallet verkar vilja orientera sig mot en större gruppering, inte klara av att släppa taget om sin egen person och sina egna bevekelsegrunder. De vill stå i rampljuset själva, i eget namn.

http://www.youtube.com/watch?v=uv3pyBhInYs

Önskan att göra sig till talesman eller frontfigur för en större grupps ”kamp” på ett uppenbart kontraproduktivt sätt – Breivik ville slå ett slag för Norge och den vita västerländska civilisationen som han såg den, och såg sig som en frontfigur i en kamp där han, om än i huvudrollen, hade en ”tyst massa” bakom sig. Likadant verkar det vara med Toulouse-mördaren med hänsyftning till en inbillad kamp med en ”rättrogen” syn på Islam och dess kommunitet. Men som i Breiviks fall, som mer än någon annan händelse skulle kunnat,skadade och misstänkliggjorde de xenofober och rasister som kunde dela hans bevekelsegrunder av rasism, islamofobi och vänsterhat, måste Toulousemördarens dåd leda till att skada just den kommunitet som han säger sig föra baneret för. Muslimer världen över har all anledning att förbanna, och den palestinska myndigheten t.ex. har varit oerhört klara med, vilken skada en sådan extremistisk mördare som Toulouse-mördaren åsamkar deras sak, och sökt ta avstånd från honom.

Här kan man dock kanske se en viktig, möjligen avgörande skillnad. Åtminstone av vad franska myndigheter släppt ut hittills kans det i Toulouse-fallet verkligen finnas en koppling till en större grupp, även om Den Vedervärdige i Toulouse verkar ha agerat tämligen självvåldigt och inte direkt som en lydig soldat. Det där får visa sig.

http://www.youtube.com/watch?v=RJOnk3YuuB0

DNs rapportering dagen innan gärningsmannen greps och man visste det var, illustrerar poängen rätt väl om än antytt (http://www.dn.se/nyheter/varlden/nazistiska-ex-soldater-misstanks). Man misstänkte alltså ett tag en nazistisk f.d. fallskärmssoldat för morden – en fransk Breivik modell A1. Nu var det en jihadist istället. Denna blogg förutspår att högerextrema bloggar och mindre nogräknade tyckare kommer att dissa mediakonspirationen som trodde på ”en Breivik”, och missa poängen helt och hållet. Det var en Breivik.

Så nära ligger extremerna varann.

Skillnaden i namn och hårfärg är irrelevant för offren, och ser man till dådens natur och mördarens psyke så vitt vi kan bedöma den, är de samma andas barn. Liksom de tafatta försöken hos de som innerst inne har någon form av förståelse för de bakomliggande motiven andas samma unkna människohatande luft, antingen de svingar koranen, bibeln eller mein kampf.

Den franska polisen bör få tummen ur – vid skrivande tillfälle hade mannen fortfarande inte ge upp – och skjut för tusan inte snubben i huvudet som frestelsen, den förståeliga frestelsen, måste vara. Denna blogg hoppas att svinet gjorde de här dåden skall ruttna och äta bajs i fängelse resten av sitt liv precis som norska själsfrände, och att hans likasinnade diskrediteras grundligt som de vidriga kräk de är.

********************************************

Inlägg om Anders Behring Breivik och Terrorismens Psykologi

mordaren-i-norge-1-om-stollighet-vald-och-extremism-i-dodlig-kombination

mordaren-i-norge-2-om-extremism-som-orientering-for-stollen

mordaren-i-norge-3-valdet-ger-terroristen-men-vad-ger-upphov-till-valdet

mordaren-i-norge-4-breivik-en-extrem-man

mordaren-i-norge-5-anabola-och-psykopati-forklaring-till-breiviks-vald

mordaren-i-norge-6-motviljans-retorik-som-forutsattning-for-terrorn

————————————————————–

Senaste nytt om jakten på Toulouse-mördaren

Publicerat i Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics, Psykologi /Psychology, Rasism /Främlingsfientlighet / Xenophobia /Racism, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs

2 kommentarer

Etiketter: , , , , , ,

Lite Follow-up på KONY 2012, Internationell Rättvisa och en God Nyhet

Lite Follow-up på KONY 2012, Internationell Rättvisa och en God Nyhet

17 03

Publicerat av


Som av en händelse i bakvattnet om KONY 2012-kampanjen, kom häromdagen en viktig dom mot krigsherren Thomas Lubanga, den första att tröskas genom den Internationella Brottsmålsdomstolen ICC.

Jag tog i ett helt annat inlägg nyligen (om Fattigdom i Afrika) upp andra instanser av krigshandlingar som hade långtgående negativa effekter, i det falllt ifråga om fattigdom. Men det råkar också överlappa rätt väl med några av de värsta övergreppen mot barn och bruket av barnsoldater i världen. Förutom Liberias Charles Taylor togs det enorma kriget i Demokratiska Republiken Kongo, omväxlande kallat det Andra Kongolesiska Kriget eller Det Stora Afrikanska Kriget (1998-2003), upp.  Nio stater deltog på olika sidor. Minst fem och en halv  miljoner dog.

Thomas Lubanga var verksam i det där kriget, och hans trupper blev ökända för sin brutala framfart, med våldtäkter, plundringar och omfattande bruk av barnsoldater. Thomas Lubanga tillhör enligt Röda Korset en slags ”vidrigheter-mot-barns Topp 3”, tillsammans med Liberias Charles Taylor och just Joseph Kony.

Freden i Luanda 2003 som satte stopp för det Andra Kongo-kriget kom också att leda till att Lubanga så småningom förlorade sitt stöd, kunde gripas och slutligen skickas inför Den Internationella Brottsmålsdomstolen ICC för att bli dess första riktiga fall med brott mot mänskligheten som åtalspunkt.  

Se åklagarsidans sakframställan mot Thomas Lubanga inför ICC

Det här är en händelse som ser ut som en tanke, apropå den kampanj som nu sveper internet och kräver att USA intervenerar i Uganda militärt för att gripa Joseph Kony, barnmördaren och krigsherren. För notera vad som hände Thomas Lubanga och varför han står inför rätta. Liksom Charles Taylor som står på tur att ställas inför skranket och som också legat i topp ifråga om bruket av barnsoldater, verkade de här i konflikter som helt spårade ur och under åratal brutit ner sina lokalsamhällen, samhällen som nu är i desperat behov av återuppbyggnad.

Just hur skevt det då blir, att som KONY-2012-kampanjen fokusera på en man, ett enkelt mål och skippa förbi alla komplikationer tas upp i en intervju med Mankali Musavali i The Real News

Inslaget pekar på ett antal faktorer denna blogg påpekade i inlägget runt KONY2012. Ugandas regering är en repressiv, auktoritär regim med egna krigsbrott på sitt samvete. Regionens folk behöver stöd för återuppbyggnad och uppbyggnad av samhället, samt skydd för sina rättigheter från staten. Men den tar också upp det helt avgörande faktum att plundringen av naturresurser som låg under Kongo-kriget och som även är verksam i andra krigshärdar (järn och diamanter i fallet Liberia och Sierra Leone), fortsätter. Att i det läget helt fokusera på Kony, när diktatorer fortsätter att plåga regionen, och folk behöver hjälp för att bygga upp samhället, och kräva vad som i praktiken är en ökad militarisering och stöd för en brutal och odemokratisk regim, är mer än lovligt naivt.

Joseph Kony, kampanj eller inte behöver du träffa dina polare...

Och om det behöver understrykas: att man kritiserar enögdheten som KONY 2012-kampanjen är ett uttryck för, betyder inte att man inte vill att skithögen fångas eller bara vill lägga armarna i kors.

Kritik av densamma bör vidare vara underbyggd på fakta. Ett inlägg som gjorde mig besviken var t.ex. i Fria Tidningen (http://www.fria.nu/artikel/92363) som mer än antyder att Kony-kampanjen är en slags konspiration för att ge USA carte blanche att… vadå, invadera Uganda? Har vederbörande minsta bevis för ett sådant direkt samröre? Har han någonsin hört talas om begreppet ”nyttig idiot”, vilket verkar mycket mer troligt här? Det här är ett exempel på konspiratoriskt tänkande som gör sig skyldigt till samma slags ensidiga behandling av fakta som denna blogg kritiserar hos KONY 2012.

...Thomas Lubanga hos ICC...

Det finns mycket som omvärlden kan göra för att minska utrymmet för krigsherrar och de förtryckande regimer som plågar området. En av de sakerna är att inte handla med de naturresurser som tenderar att plundras från varje sida. En annan är att ge stöd åt demokratisering i området och att främja utveckling istället för att kränga vapen dit.

...och Charles Taylor i Haag

Gör man sådant blir det omedelbart mycket enklare att få fast skithögarna som opererar där likt en slags moderna kondottiärer, och som i fallet med Thomas Lubanga eller Charles Taylor i Liberia, sätta dem inför rätta, där de förtjänar att vara. Notera att inga av de två snubbarna har fångats in av något slags kommandosoldater eller västliga ninjor som dragit in i djungeln Rambo-style, det som KONY-2012-kampanjen verkar tycka är det enda som kan stoppa Kony.

I nästa inlägg skall jag, som egentligen var tänkt att ske här, göra en översiktlig genomgång av problemet med Barnsoldater och följder därav.

←se oxå tidigare inlägget ”KONY 2012 – Barnsoldater, krigsherrar och en Internetkampanjs fallgropar”

 

Uppdatering:

Se ”BARNSOLDATER – OFFER ELLER FÖRÖVARE” – föredragning av Fredrik Bring i Röda Korsets regi

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/04/14/anteckningar-for-en-briefing-om-barnsoldater-fran-roda-korset/

———————————————–

Rapporteringen om Thomas Lubanga och domen mot denne se:

Rapportering om Joseph Kony och KONY-2012-kampanjen –

Lite om Charles Taylor

Några bra blogginlägg på ämnet förtjänar också att lyftas fram:

Publicerat i Afrika /Africa, Internets Stridsfrågor /Internet Issues, Kändisar /Celebrities, Krig /War, Mänskliga Rättigheter /Human Rights, Media & Rapportering /Media and Coverage, Politik /Politics

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , , , ,

KONY 2012 – Barnsoldater, krigsherrar och en Internetkampanjs fallgropar

KONY 2012 – Barnsoldater, krigsherrar och en Internetkampanjs fallgropar

10 03

Publicerat av


Häromdagen gjordes jag av en vän medveten om en kampanj som snabbt fått mycket stort genomslag på nätet, framför allt via Facebook och Youtube – KONY 2012, som kräver det välmotiverade infångandet av den vidrige mördaren, krigsherren och barnförgriparen Joseph Kony.

Den här kampanjen har en tid på nacken, men har framför allt fått vind i seglen av sitt nya strategiska vägval att satsa hårt på sociala medier, speciellt just Facebook och Youtube. De har producerat en film anpassad för Youtube-tittande, och den har berört många och gett den önskade effekten att sprida kampanjen, den har ”gått viral” på nätet.

http://www.youtube.com/watch?v=Y4MnpzG5Sqc

Den här kampanjen har i alla fall lyckats med en sak – den har fått uppmärksamhet och entusiasmerat många, främst i västvärlden. Det är på tiden på många sätt. Joseph Kony är ett avgrundsdrägg av det värsta slag. Hans övergrepp och systematiska utnyttjande av barn är så omfattande och hänsynslösa att det värker i en bara av att tänka på det. Kidnappningar, stympningar, slavarbete, sexuellt slaveri och det systematiska tvångsrekryterandet av barnsoldater som tvingas begå illdåd och övergrepp är bara en del.

Det är således lätt att utropa Yeah till de idealistiska och välmenande snubbarna i filmen. Heja (?) Kony 2012-kampanjen! Låt oss nita Joseph Kony, ett svin av gigantiska proportioner. Man vill att det skall vara så enkelt. Buu för skurken. Upp med barnen och deras snälla vita hjälpare i US of A. Och Facebook.

Men.

Verkligheten handlar inte om vad vi vill skall vara. That’s crazy-talk. Verkligheten är vad den är.

Snabbheten i den här kampanjens framfart har intressant nog faktiskt delvis matchats av en kritik av framför allt Youtube-filmen som lanserats runt om i världen. Åsikterna varierar, men det förs i alla fall en diskussion. Ett axplock:

Ett citat från Expressenartikeln kändes väldigt ”Dock är den en ögonöppnare för alla som inte vet vart Afrika ligger” ja, jo jag måste säga att jag tänkte detsamma.

För de som sedan länge känner till Joseph Kony och har sett mycket, mycket värre exempel på hans brott är det en märklig känsla att trots allt känna ett visst, inte motstånd kanske, men kanske oroande föraning från ett antal glidningar i filmen vilka kan göra en lite… skall vi säga illa till mods, om man är intresserad av just verkligheten.

Som det här med att Ugandiska regeringsföreträdare står upp och ner och säger att vi skall bistå i kampen mot Kony och tjifaderittan lambo. Ja, det är väl bra men… Joseph Kony är inte i Uganda sedan åratal tillbaka. Det är välkänt för envar som inte bara läser Expressens kändisbevakning. Skall Ugandas militär invadera andra länder i jakten efter Kony?

Sedan är det här med Uganda självt… Landet styrs sedan 25 år av Yoweri Museveni, en ganska typisk afrikansk f.d. frihetsledare som klamrat sig fast, fast smartare och mer anpasslig än de flesta, vars armé anklagas för omfattande systematiska våldtäkter i sin kamp mot olika former av uppror i Uganda. Den som läser t.ex. människorättsgruppen Human Rights Watch’s nyheter kommer att snabbt upptäcka att Joseph Kony, hur osmaklig han än är, inte på långt när är det enda problemet med Mänskliga Rättigheter i Uganda, eller ens det mest pressande i dagsläget (se http://www.hrw.org/news-all/127).

Är det the good guys här? Denna blogg tillåter sig att tvivla mer än en smula.

Ännu lite värre blir det när man betraktar vad som är de motiverande idéerna bakom Konys framfart. Joseph Kony och hans ”Herrens Befrielsearmé” använder sig av en form av kristen fundamentalism som motiv och ledstjärna för sina härjningar. Men han är inte på något sätt ensam i att använda religionen som cover.

Uganda är tyvärr ett land rivet av religiös idioti, och dess regering har mer än sin skäppa full av liknande övertramp. De är bara inte lika lätta att sätta på en banner. Uganda är en världens mest homofobiska länder, och ett lagförslag ligger sedan 2009 redo att antas, som skulle göra homosexualitet belagt med dödsstraff. Homosexuella jagas, trakasseras, dödas och är allmänt rent rättslösa. Räkna lite på det där. Det innebär, på en befolkning på mer än 30 miljoner invånare, att något i stil med 1-1,5 miljoner människor lever i ständigt skräck för lokalsamhällets och regeringens uttryckliga förföljelse. Potentiellt ännu värre är att regeringen i Uganda mer och mer kommit att skifta fokus i sin hittills tämligen effektiva bekämpning av HIV/AIDS mot… avhållsamhet, under trycket från sina kristna idiotböjelser och amerikanska biståndsgivare. Avhållsamhet, alltså en klapp på huvudet om att inte knulla, istället för de åtgärder som fungerat fram till nu: kondomer, bromsmediciner och en vettig sexualundervisning. Det bör noteras att när, inte om utan när, HIV/AIDS tar fart igen, kommer de ökade dödstalen på bara ett år att överträffa Joseph Konys samtliga offer fram till nu.

Detta är alltså halten hos de snubbar som enligt kampanjen skall förmås att prioritera barns väl och ve mot en krigsherre som flytt fältet. Det är svårare att se förstås, svårare att tjomma om på Fejjan, och dessutom riskabelt. Det kräver att man står upp mot de rika och mäktiga kristna organisationer som stödjer såväl homofobin som den sanslösa kyskhetskult som drivit och kommer att driva miljoner i döden. KONY 2012-kampanjen skippar förbi allt det där, vilket är delvis förståeligt. Men problematiskt. För om kampanjens syfte verkligen är att lindra lidande för barnen i Uganda är de ovanräknade problemen åtminstone värda att kontemplera. Annars är syftet förfelat, och mer ägnat åt annat.

Denna blogg stödjer varje ansträngning att fånga in Joseph Kony, inklusive Kony2012-kampanjen. Men något okritiskt stöd är det inte. Man kan hoppas att han snubblar på en patrull Centralafrikanska gränsvakter eller lämnas in av sina egna anhängare eller närmast vadsomhelst som gör att KONY2012-kampanjen inte alltför mycket kan ta åt sig äran för hans infångande. För deras attityd till fakta, till komplicerade världshändelser, till skuld, till effektivt brukande av sina resurser och mycket annat är oroväckande, och snarare än del av problemet bakom att inget hittills gjorts än lösningen på det.

I linje med denna bloggs uttalade policy att aldrig bara gnälla och göra något konstruktivt kommer i det följande ett inlägg om barnsoldater att postas här, baserat på en föredragning som hölls av Röda Korset förra året.

Klicka för Nästa del  om KONY-kampanjen och anknutna ämnen →

  Uppdatering:

Se ”BARNSOLDATER – OFFER ELLER FÖRÖVARE” – föredragning av Fredrik Bring i Röda Korsets regi

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/04/14/anteckningar-for-en-briefing-om-barnsoldater-fran-roda-korset/

—————————————–

PS. Glömde jag säga att en av de som aktivt stödjer den Ugandiska regeringens fokus på kristelig renhet för att bekämpa HIV/AIDS är Katolska Kyrkan? Som medvetet sprider lögner om kondomanvändning i en region där dessa är skillnaden mellan liv och död för miljoner? Yessirebob! Samma Katolska Kyrka som för övrigt förgripit sig på betydligt fler barn än Joseph Kony. När får vi se en Facebookkampanj som säger att Joseph Ratzinger skall släpas inför Haag? (det finns minst en sådan, men den verkar ha kopplingar till Satanistkyrkan…)

Publicerat i Afrika /Africa, Internets Stridsfrågor /Internet Issues, Kändisar /Celebrities, Krig /War, Mänskliga Rättigheter /Human Rights, Media & Rapportering /Media and Coverage, Politik /Politics

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , , ,

Om Fattigdom del 4 – Fattigdom i Afrika

Om Fattigdom del 4 – Fattigdom i Afrika

9 03

Publicerat av


Del 4 i artikelserie om Fattigdomen tar upp

FATTIGDOMEN I AFRIKA (Exkl. Nordafrika)

Afrika Söder om Sahara

Afrika är för många i Väst blivit själva sinnebilden för fattigdom i världen. En bild som även om den långt ifrån är fullständig eller ens riktigt rättvis, tyvärr har viss fog för sig. Afrika är den just nu fattigaste kontinenten.

Afrika var under europeiska kolonialmakters grepp fram till efter andra världskriget. Olikt i de latinamerikanska länderna som koloniserades tidigare och mestadels blev självständiga under 1800-talet, skedde förutom i Sydafrika ingen storskalig inflyttning av vita inbyggare som bildade nya, självständiga eliter. Kolonialmakterna såg till att ta för sig av regionens rikedomar i form av råvaror och behöll ett visst grepp om ländernas ekonomier även efter avkoloniseringen. I många länder söder om Sahara fick demokratiska styresformer liten eller ingen chans att utvecklas efter den brådstörtade befrielsen, och de nya lokala eliter som tog över hade sällan ett brett demokratiskt mandat eller möjlighet att främja sina länders utveckling. I många av länderna har de nya styresmännen visat sig vara korrupta, och berikade sig själva på sina länders bekostnad.

från Le Monde Diplomatique http://mondediplo.com/maps/inequalitymdv51

Det finns ibland en tendens att överförenkla den effekt som koloniseringen av Afrika fick, och att dra ut linjerna till nutiden samtidigt som man fråntar de lokala styresmännen och underskattar de lokala och unika konflikternas roll i utvecklingen eller bristen därav. Vad man däremot kan hävda är att i Afrika fick koloniseringen en speciellt djävulsk eftereffekt. Genom att lokala riken och strukturer krossades och koloniseringen tog formen av fjärrstyrd plundring utan stor inflyttning av kolonisatörer (det är ingen slump att Sydafrika är det rikaste landet i regionen – det enda land med en stor vit minoritet som på plats fick ett intresse i landets framtid) skapades ett historiskt unikt vakuum i de flesta afrikanska länder när kolonierna avvecklades. De stater som då uppstod var i nästan samtliga fall ytterst svaga, flertalet med en bristande infrastruktur, icke-existerande tillgång till utbildning och sjukvård på lokal nivå, och olösta konflikter av stam- och regionkaraktär som kolonisatörerna lagt locket på men inte löst, samtidigt som modellen för utvinning av ländernas kapital och resurser vilar på att dessa skall föras ut ur landet och kontrolleras av en liten klick. Det är kombinationen av dessa faktorer som gjort Afrikas fattigdom så skriande skarp och endemisk i så många fall.

Många afrikanska länder är fångna i problemet med råvarubaserade ekonomier – mycket litet av högteknologisk eller avancerad tillverkning eller tjänsteproduktion sker söder om Sahara. En låg utbildningsnivå, oftast bristande infrastruktur och dessutom en väldigt skelettartad förvaltning för att verkligen styra ett land effektivt utgör andra starka hinder. Som om det inte vore nog den enorma AIDS-epidemi som drabbat kontinenten efter 1980-talet har ytterligare försvårat försök att minska fattigdomen, genom att kräva resurser och slå särskilt svårt mot den unga vuxna, mest produktiva delen av befolkningen.

Krigets Förbannelse

Många gånger har de godtyckligt dragna kolonialgränserna utan hänsyn till etniska indelningar eller gamla motsättningar skapat grogrund för våldsamma konflikter och förvärrat av kampen om kontroll över naturrikedomar. Avgrundsexemplet Rwanda där ett folkmord ägde rum så sent som på 1990-talet är bara ett i raden. Krig och inbördeskrig har där och på andra platser omintetgjort befolkningens försök att överleva på egen hand. I t.ex. Västafrika, Uganda, Angola liksom i Demokratiska Republiken Kongo har mordiska krigsherrar skapat enorma flyktingströmmar och avfolkat hela landsändar.Mörkrets Hjärta – Demokratiska Republiken Kongo

Kongo har 71% av befolkningen under fattigdomsgränsen, i land där medelinkomsten är endast 180 dollar om året. DR Kongo såg sin BNP per capita sjunka katastrofalt mellan 1970 och år 2000, från 392 USD/person till 127 USD per person. Efter att ha plundrats blint av envåldshärskaren Mobutu Sese Seko och tagits över av rebeller med endast marginellt mindre korrupta ledare, drogs landet in i striden mellan Hutus och Tutsier i folkmordets Rwanda. Åren före 2004 blev Kongo skådeplatsen för ”Afrikas Första Världskrig”, ett inferno där alla omgivande stater ingrep. 5 miljoner människor omkom i striderna som trots ett fredsavtal inte är helt över än. En och en halv miljon traumatiserade internflyktingar, sjukdomar och en ödelagd landsbygd bidrar till att DR Kongo fortsätter vara plågat av fattigdom, detta trots att det jättelika landet har varje upptänklig naturresurs, stora vattenvägar och ett klimat som kunde ge rika skördar. Men det är oerhört svagt sammanhållet – landsändarna förbinds med varandra av få och tidvis usla vägar, statens närvaro är oftast en ren fantasi, och kvarvarande band av tungt beväpnade plundrare gör ännu regionen osäker.

Liberia – Krigsherrar & korrupt exploatering omintetgör rikedomar

Se Dokumentären ”Liberia: an Uncivil War”, http://www.docurama.com/docurama/liberia-an-uncivil-war/

Liberia är ett annat land som slitits sönder av krig som driver befolkningen i misären. Liberia är en av världens fattigaste länder med 63,8% av befolkningen under fattigdomsgränsen. Framför allt dess utbildningssystem och hälsovårdssystem blev fullständigt sönderslaget av de blodiga åren av krig och bortrövande av vad som sedermera blev barnsoldater. Sådana fattigdomsindikatorer som barnadödlighet och läskunnighet steg som en följd till oerhörda nivåer, över det vanliga för regionen. Decennier av krig i och runt huvudstaden Monrovia förstörde också mycket av transportkapaciteten vilket omintetgjort effektivt bruk av landets stora järnfyndigheter, samt hindrat tillgång till timmer och diamanter. Liberia försöker nu bygga upp ett utbildningsväsen igen och mildra effekterna av den dåliga sjukvården genom att återuppbygga läkarstationer och lokala skolor. Liberias krigsherrar, bland dem den brutale krigsherren Charles Taylor, står nu inför rätta inför en FN-tribunal. Men dessa ansträngningar försvåras av osäkerheten kring om freden håller och om den politiska processen stabiliterats nog, och också av att handel och transporter kan komma igång. Många intressenter, utländska och inhemska, drog nytta av kaoset under krigsåren och Libera har det t.ex oerhört svårt att säkerställa att inkomsterna från landets naturresurser når statskassan: korruptionen är djup och utbredd.

Charles Taylor arrested. Photo: Mathew Elavanalthoduka/UNMIL, 29 March 2006

Krig och Svält som blir endemisk – Etiopien

På andra sidan kontinenten stod Etiopien framför allt under 80-talet fram som den ultimata symbolen för extrem svält och fattigdom. Sedan dess har den gamla regimen bytts ut, vissa förbättringar i infrastruktur och distribution utförts. Men ändå har svält återkommit flera gånger på 90- och 2000-talet. Enligt världsbankens siffror är i dagsläget 39% av Etiopiens 80 miljoner invånare fattiga, och fortfarande djupt sårbara för uteblivna monsunregn som när som helst kan föra omfattande svält tillbaka. Etiopien har trots detta fortsatt att använda delar sina knappa resurser till en mycket stark militärmakt, och har legat i flera krig de senaste decennierna mot Eritrea och Somalia. I dagsläget är Etiopien i den märkliga situationen att vara den ledande militärmakten i nordöstra Afrika samtidigt som tiotals miljoner bönder i framför allt provisner alltjämt lever en dagsranson från dödlig svält.

Krig är inte den enda orsaken till fattigdom dock. Det som ibland lett utomstående besökare att tappa modet inför Afrika är att även länder där krig inte brutit ut på länge uppvisar deprimerande svårigheter att resa sig från fattigdom. Ofta är dock den ”civila” karaktären även i dessa länder delvis illusorisk – exemplen från två av Afrikas potentiellt mäktigaste länder kan illustrera detta.

Nigeria – Rikedom som ingen ser av

Afrikas befolkningsjätte med 155 miljoner invånare illustrerar väl problemet med råvaruekonomin och en korrupt, repressiv elit. Nigera har mestadels styrts av militärdiktatorer, numera av ex-generaler som dock behåller sina band med militären, och det demokratiska underskottet i landet är påfallande. Flera inbördeskrig har flammat upp som ytterligare förvärrar situationen. Landet är ridet av regionala konflikter, och på senare år har en allt starkare motsättning mellan den norra, muslimska delen av landet och den mer heterogena södern blivit skönjbar, med terrordåd, ”terroristbekämpning” och progromliknande upplopp som lett till en ökad polarisering. 70% av dess invånare lever under fattigdomsgränsen, och en medellivslängd på bara 47,5 år, visar att livet är hårt, fattigt och svårt för en stor del av befolkningen. Nigeria visar med all klarhet ett av Afrikas dilemman – landet saknar sannerligen inte rikedomar, med stora oljefyndigheter, jordbruksmark och annat som kunde komma folket till del – ändå lever mer än 2/3-delar i armod, medan pengarna från oljeexporten strömmar in till ett litet segment av befolkningen. Runt de stora städerna, speciellt huvudstaden Lagos, har enorma slumområden växt upp utan rent drickvatten, avlopp eller bra tillgång till elektricitet eller ens vettiga vägar. I Nigers delta, genom vilken pipelines med oljan går, har befolkningen ofta bara sett till effekterna av förgiftning och oljeutsläpp från det Svarta Guldet.

Sydafrika Reser sig från Apartheid – men till vad?

Sydafrika är naturligtvis anmärkningsvärt för sin speciella historia av rasåtskillnad. Landets ökända och brutala Apartheid-styre där de vita lade beslag på all makt, nästan alla rikedomar och allt jordägande i landet, höll länge stora delar av den svarta befolkningen i fattigdom, antingen som kuvade hantlangare ute hos de vita farmarna eller hopträngda i jättelika kåkstäder (t.ex det ökända Soweto) runt storstäderna. Efter avskaffandet av Apartheid har delar av befolkningen fått en bättre situation. Siffror för andelen fattiga enligt landets egna mått ligger på ca 25% – en minskning från år 2000 då de var 50%. Men arvet från apartheid suddas inte bort så lätt. Sydafrika fortsätter att vara ett land med stora klyftor mellan inte bara vita och svarta, utan numera också mellan den nya svarta medelklass som börjar uppstå och de miljoner som blivit kvar i kåkstäderna och på landsbygden. Kritik har riktats mot att elektrifiering, utbyggnad av vatten och avlopp samt vettiga vägar inte nått ut till hela befolkningen.

Värst har kanske misslyckandet med att minska den höga arbetslösheten (officiellt ca 25%, men troligen högre)  som håller stora delar av befolkningen i knappa förhållanden. Trots att Sydafrika är en av kontinentens rikaste länder levde 2006 fortfarande 17,4 % av befolkningen under 1,25 USD om dagen, dvs Världsbankens absoluta fattigdomsgräns. Tendenser till ett mer auktoritärt och korrupt styre i landet ger anledning att oroa sig om fattigdomsbekämpningen verkligen kommer att ägnas ökad uppmärksamhet.

http://www.youtube.com/watch?v=Hux9lYoPQsI&feature=relmfu

Efterord

Under det sista decenniet har en långsam och stötvis tendens mot något ökad demokratisering skett i vissa delar av Afrika. Detta har satt något större fokus på bekämpning av svält och fattigdom i många länder, där befolkningen också dragit upp ur den mest extrema omedelbart dödshotande fattigdomen. Men utsikterna att komma längre omintergörs fortfarande i många fall av de svaga och dåligt sammanhållna staterna, där grupper ställs emot varandra av smala eliter som ser till att skaffa sig kontroll över eventuella rikedomar. Och utomstående exploatörer och köpare som inte ställer några krav eller frågor finns det gott om: den senaste resursen som börjat tas i direkt anspråk är själva jordbruksmarken (se karta nedan). Även i mer välorganiserade stater som Sydafrika (Uganda kan vara ett anant exempel) sker framsteg långsamt – viljan att hålla marknader lugna och att inte stöta sig med redan etablerade maktcentra vilar som en mörk hand även här, och gör att fattigdomen förblir en realitet för en stor del av ländernas befolkningar.

Land and Poverty in Africa

Nästa del i serien av inlägg om fattigdom kommer att ta upp fattigdomen i Mellanöstern, inklusive Nordafrika, en region som är mer aktuell än någonsin.

Denna Artikelserie skrevs för publicering i Utblick Magazins och Utrikespolitiska Föreningen i Göteborgs Webb

Den ingår i en följetong av artiklar/inlägg om Fattigdom – se kategorin: Om Fattigdom i Världen

←Klicka på bild för del 3 av Serien: Fattigdomen i Asien

 

———————————————————–

Artiklar och Källor

Afrika Söder om Sahara

Allmänna källor

Publicerat i Afrika /Africa, Ekonomi /Economy, Fattigdom /Poverty /pobreza, Mänskliga Rättigheter /Human Rights, Politik /Politics, Publicerat i Tidningar & Externa websidor, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Spanat & Tänkt /On My Mind, Världen

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

Sverige + Saudiarabien = sant?

Sverige + Saudiarabien = sant?

6 03

Publicerat av


2005, under socialdemokratiskt styre, ingick Sverige ett samarbetsavtal med Saudiarabien om militär export och militärt samarbete. Efter förnyade och fördjupade avtal visar det sig nu att det gått vidare till att vi skall bygga och utveckla vapensystem åt våra diktaturpartners.

Låt mig se – enligt ”projekt SIMOM” är Sverige alltså igång med att bygga en missilfabrik specifikt åt Saudierna, enligt Sveriges Radios avslöjande av vad som inte kan kallas annat än en skandal.

Men inte bara tog man alltså beslutet att samarbeta nära och mysigt med saudierna – FOI har i princip hemlighållit för rikdagen, Sveriges lagstiftande folkförsamling, att projektet ens finns. Man vet ju att det ser lite dåligt ut, och frågan om hur kan vi låta bli att låtsas om det här ledde till bildade SSTI, ett privat bulvanbolag för att riksdagen inte skulle få veta – och inte ha något ansvar.

Vet någon vad missiler gjort i säg, Homs i Syrien på sistone? Hm? För att direkt avfärda en vanlig invändning, om att det ”inte är meningen att de skall användas mot civila”. För en liten påminnelse – så sent som förra året utförde saudisk militär en blodig kväsning av Bahrains demokratiförkämpar som verkade kunna få sin regering på fall. Se

Det är de mysiga snubbarna som vi aktivt inte bara stöder, utan vi hjälper att bli effektiva demokratikväsare. Det är det här som är grejen med att ha händerna i samma skål som blodiga diktaturer – förr eller senare stänker det på en och man blir blodbesudlad liksom de, vad än iskalla cyniker och hycklare som våra parlamentariker, byråkrater inom FOI, eller någon annan säger.

Just de föregivet folkvaldas reaktioner är för övrigt en uppvisning i att snacka bort problemet. Carl Bildt tycker förstås att det här är helt okontroversiellt, vadå, det som görs ryms inom avtal och blablablaaaa – ingen överraskning där, från någon som bevisats inte ha några som helst moraliska parametrar för sitt handlande. Men han är ju knappast ensam. Sossarna tvager sina händer och säger att de hade ingen aaaaning om att deras avtal skulle kunna leda till att man senare i 2007 respektive 2010 började göra saudier självförsörjande med missiler. Jaha? Jag hörde inte att de skrek i högan sky 2007. Det gäller alla politrucker, även från miljöpartiet, folkpartiet och vänstern idag. Varje gång man haft möjlighet att faktiskt göra något har man tigit eller valt att blunda och inte ställa frågor.

Vapenaffärer sekretessbeläggs i stor utsträckning, det är praxis. Riksdagsledamöterna får bara kraftigt sållad information om de avtal som ingås. Detta upplägg,  som i praktiken innebär att endast sittande regering har insyn i vapenaffärer visar på något som borde oroa oss. De som borde informera dem om något skumt eller oegentligt är försvarsministern, samt de partiföreträdare som sitter direkt i regeringen. Någon som är förvånad att de inte gör det? Men notera att detta är en ordning som riksdagen accepterat med några få undantag (se http://www.dn.se/ekonomi/politiker-vill-slippa-munkavle-for-vapenaffarer). Man har accepterat att bli en tryckknapp för regeringar som därmed kan fatta beslut på dunkla grunder och informera sina ledamöter som de finner gott. Eller låta bli. Så gråt inga krokodiltårar för riksdagen. Genom sin passivitet har de accepterat att behandlas som vi vanliga medborgare ute i terrängen är vana vid att betraktas – som fån.

Två kungar softar

NU när saken uppdagas är de jättearga, i alla fall vissa av dem, och trycker på att det hemlighölls och tjofaderittan lambo. Sant. Men det var ju uppenbarligen inte speciellt svårt. Det är inte svårt att vilseleda någon som inte vill veta, eller ställa till med rabalder i otid. Hade man velat veta hade man t.ex kunnat begära varenda papper på bordet när saudierna sist var här och shoppade vapen – vilket var så sent som i november förra året

Det här var alltså mindre än ett halvår efter att saudiska trupper torkat blodet från stövlarna i Bahrain. Men inget får komma i vägen för crony capitalism.

Hello Sweden! En glatt vinkande Prins Salman Ibn al-Saud, Saudiarabiens försvarsminister

Det är den stackars vilseförda allmänheten som naivt för uttrycka ”Vi är inte ett dugg bättre än någon annan är – det är tragiskt” som en intervjuad medborgare på gatan sade. Ordet tragiskt är det avgörande. Och orsaken till att FOI och regeringar i tyst samtycke med slappa representanter inte skyltar med sina skumraskaffärer med oljeshejker. Allmänheten har nämligen rätt. Nu, som i fallet med de egypter som vi utvisade till tortyr och fänglsande, dras Sveriges namn i smutsen. Hela vårt land framstår som, och via de här fullständigt omoraliska gynnarna blir, ännu en sniken krämarnation utan minsta ambition eller rätt att kritisera några kränkningar eller illdåd. Vad skall man säga till diktaturer härnäst? Säg, Syrien? ”Nä ni får inte massakrera civila, men vi tar oss rätten att beväpna, utveckla och träna våra kompisar att göra det.” Strongt.

Saudiska säkerhetsstyrkor

Sverige har alltmer fått ryktet om att vara en pålitlig, högteknologisk, säljsugen krämare som inte ställer några utrikespolitiska villkor.

”No es la primera vez” (det är inte första gången) som min mor sade när hon fick höra och hon har ju rätt – se den lilla sammanställningen i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=5001202. Det är vad våra politikers omsorg om Sveriges position och rykte i världen lett till. Cyniker är vad de är, de förnedrar vårt lands medborgare, andan i vår exportlagstiftning. Och de vet det, det är därför man försökt hålla det så hemligt som möjligt. Som skrivits här om fallet med stadion-korruptionen i Solna – den som blundar så hårt, så medvetet – vet.

Saudisk moralpolis - Våra grabbar, som gärna beväpnar, tydligen

Nu har bomben briserat. Vissa kommer cyniskt söka utnyttja skandalen för att angripa sina politiska motståndare. Andra kommer tvaga sina händer, eller storögt vägra ta in vad deras passivitet kan leda till. Det är en dyster dag. Men det är bra att saker och ting kommer fram. Om skadeverkningarna av den här sortens skandaler blir tillräckligt besvärande kan det kanske kanske leda till att man är lite mindre ivrig att gå ner på knä och förnedra sig inför penningdoftande köpare i framtiden. Man kan ju hoppas.

——————————————————————————

Den här frågan, om att se sig själv i spegeln och vidkännas sin egen roll i förtrycket i de diktaturer som folken i mellanöstern med all önskvärd tydlighet visat att de vill göra sig av med, har tidigare vidrörts i inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/02/12/off-you-go/.

Några till röster om den svensk-saudiska vapenaffären

Publicerat i Islams Värld /World of Islam, Krig /War, Mänskliga Rättigheter /Human Rights, Media & Rapportering /Media and Coverage, Politik /Politics, Sverige /Sweden

2 kommentarer

Etiketter: , , , , , ,

Att sätta en bild – Putin, Ryssland och babusjka-dockor…

Att sätta en bild – Putin, Ryssland och babusjka-dockor…

27 02

Publicerat av


I helgen noterade jag att att båda de stora ”gammelmedia”-tidningarna hade stora upslag och förstasidor med tillhörande brett innehåll om Ryssland, med fokus på Vladimir Putin, den förre och om inte en meteorit slår ner, näste presidenten. Och lustigt nog hade en liknande illustration till temat.

Jag antar att orsaken till att medierna trappar upp sin bevakning är det förestående ”valet” i Ryssland, ett val som är riggat och i förhand anordnat så att maktens kandidat, och i Putins fall är makten han egna kumpaner och förbindelser sedan ett dussin år tillbaka, skall vinna oavsett vilket.

DN var förs ut och slog till med ett sällsynt fylligt temapräglat nummer om Ryssland den 25/2 2012: ”Special:Ryssland”. Där togs såväl politisk som ekonomisk utveckling upp… Se

I papparsupplagans Näringsliv fanns också artiklar under Special:Ryssland – se framför allt Johan Schücks ”Korruption hindrar bolag” och ”Ryska Framgångar bygger på dyr olja”, som desvärre inte finns på nätet.

Jag måste säga att vad som tilldrog sig mitt gillande i första hand var  förstasidan – de klassiska babuschka (egentligen matrosjka)-dockorna med Putin i lager på lager, och hur mycket man än skalar av är den gamle KGB:aren ständigt där… En småkul variant på ett annars lite trött visuellt tema.

Dagen efter, södangen 26/2 kom Svenska Dagbladet med liknande fokus på Ryssland, http://www.svd.se/nyheter/utrikes/svd-portratterar-tsar-putin_6881623.svd med flera artiklar i papperstidningen.

Det är inget fel på de där artiklarna,  SvD hade t.ex. en bra genomlysning av hur stora resurser som styrts om till Putins klick som är bra att ha i bakhuvudet, och DN hade i sin egen näringslivsdel ett nyttigt klarläggande av hur den ”medelklass” som det ibland talas om i Ryssland egentligen ser ut. Att det är folk som i väst skulle räknas som tämligen ”låg” medelklass, och speciellt vad gäller sin bostadssituation lever ganska trångt och knappt, men som konsumerar prylar på en för oss märkligt lyxbetonad nivå. SÅ ser den ut, projektionen av den lyckade individen i Ryssland, och det är en deprimerande och lite sorglig bild som framträder, speciellt med tanke på frånvaron av yttrandefrihet och politiska alternativ.

Jag påminde mig en lite annan bild på Putin som jag såg 2006, med presidenten som gangster med oljan som vapen… det säger något, att den där fastnat i sinnet i ett halvdussin år. Den är mer spetsig den där, i typisk Economist-anda, men på pricken.

En sak som man dock slås av är att rapporteringen kring Ryssland på ett sätt bidrar till att fokusera på den närmast enväldige presidenten Putin. Det är oundvikligt, och dessutom inte fel på så sätt att det ju är en av landets kännetecken att så mycket snurrar kring maktkoncentrationen runt presidenten-sedan-premiärministern-och-så-president-igen. Men det är också i en mening kontraproduktivt, eftersom det är så de mäktiga i Ryssland vill ha det, att allt skall snurra kring deras person, som om landet vore en enmansshow, som om tsarväldet fortfarande rådde. Det finns inget lätt sätt att komma runt det dock.

Nå, det är en bra sak att vårt stora grannland uppmärksammas, och med lite bredare penseldrag än vad som annars är fallet. Man hoppas att ännu fler aspekter av det stora riket tas upp, av dess samhällsliv och utveckling, och gärna djärvt, utan att vare sig trippa på tå inför landets usla styresmän eller problem, men heller inte som del av t.ex. vissa av våra partiers motbjudande skräckpropaganda. Det är viktigt för oss som är så nära det att ha en korrekt rapportering och påverkar inte bara ekonomin utan försvarspolitik, utrikes förhållanden och mycket mer.

——————————————-

Lite mer om de berömda babusjka-dockorna

http://sv.wikipedia.org/wiki/Matrjosjka och längre i http://en.wikipedia.org/wiki/Matryoshka_doll

Publicerat i En bild säger mer än tusen ord, Kändisar /Celebrities, Media & Rapportering /Media and Coverage, Politik /Politics, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Världen

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , ,

Den vita röken steg, och det vart en…Fackpamp?

Den vita röken steg, och det vart en…Fackpamp?

27 01

Publicerat av


Socialdemokraterna har suttit en vecka i konklav, och deras val för efterträdare på Petri, ursäkta Sossetronen, blev Stefan Löfvén.

Och det vart morgon, den sjätte dagen och VU sade...

Kopplingarna till påveval var det inte bara jag som hade när socialdemokraternas Verkställande Utskott (VU) idag torsdag meddelande att de tänker föreslå Stefan Löfvén, för närvarande ordförande i fackförbundet Metall, som ny partiledare för Socialdemokraterna.

”Egentligen ville vi ha en demokratisk process”, sa Karin Jämtin, men det hanns liksom inte med… Partidistrikten beordrade dessutom en snabb tillsättning. så det var bara att foga sig… ack ack.

Nå, nu togs beslutet snabbt, och trots en knapp veckas spekulationer var det var lika väl bevarat som någonsin kardinalernas konklav i vatikanen… nästan. Och faktiskt, trots att Löfvén trots allt är en mäktig socialdemokrat och maktspelare, lite otippat.

Det kan vara värt att notera att trots de starka banden till LO har Socialdemokraterna aldrig förut valt en fackförbundsordförande direkt till partiledarposten. Det har flera skäl. Stefan Löfvén sitter inte i riksdagen och kommer att behöva en liten crash course i det politiska dribblandet där. Han har förstås suttit i VU sedan 2006, och är ingen i novis vid stora beslut och förhandlingar. Som Metallordförande har han varit sitt förbunds talesman i viktiga frågor: se t.ex. har han motsatt sig regeringens idé, som poppar upp då och då, att införa en obligatorisk a-kassa. Se  http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/obligatorisk-a-kassa-hot-mot-kollektivavtalen_4927495.svd och http://www.ifmetall.se/ifmetall/home/home.nsf/LUUnique/CFD5CB763CED0A1CC1257751004B0A7F?OpenDocument. Det kan också noteras att Stefan Löfvén har motsatt sig speciella satsningar på kvinnolöner, något som påverkar LO-kollektivets hundratusentals kvinnor. Så snubben är ingen Teddybjörn.

Men hans erfarenhet är till största delen utanför den rent politiska sfären, och där är Stefan Löfvén något av en Dark Horse.

Frågan är dock också om det inte kan vara en fördel att Stefan Lövén verkat delvis utanför de vanliga partistriderna och intrigerna i det härjade sossehögkvarteret. Det återstår att se. Han bör rimligen vara lite mer granskad än sin föregångare, men man vet inte.

Stefan Löfvéns bakgrund som Metallbas är dock inte utan fördelar också, jämfört med en mer traditionell partiledarbana.

Metall har , närmast per definition som en av LOs mäktigaste förbund och med det privata näringslivet som motpart, en viktig roll att spela när LO-kollektivets löner sätts generellt. Metall är traditionellt varit bland de förbund som är mest lyhörda för sina exporterande och konkurrensutsatta motparters behov (numera är i och för sig mycket av det som varit offentlig sektor privatiserat i mer eller mindre mån), vilket avspeglas i att man t.ex. är för kärnkraft. Kopplingen till fackförbunden stärker bilden av (S) som ett arbetarparti, något som ju blivit en lite otippad stridsfråga i och med Moderaternas lansering av sig själva i samma anda. Stefan Löfvén verkar iaf ha jobbat på golvet i ett antal år innan han blev fackligt engagerad på heltid. (se hans CV i http://www.ifmetall.se/ifmetall/home/resources.nsf/vRes/if_metall_1295526979206_stefanlofven20120125_pdf/$File/stefanlofven20120125.pdf).

Man kan fråga sig vad Stefan Löfvén lämnar efters sig på sitt föregående jobb som Metalls ordförande? Det är trots allt på de meriterna man kan bedöma honom. Jag tog en titt på statistik och artiklar (med lite förbehåll för att vissa kan vara lite daterade) och voila…

Metalls nuvarande och förra Löneavtal var på många sätt en framgång. De modesta löneökningarna på 3% över 14 månader trots allt mer än Industriförbundets nollbud. Och genom att man förde in bestämmelser om utländska bemanningsföretag i kollektivavtalet är 2011 börjar man nu skönja ett viktigt mål för facket, att i någon mån begränsa den underminering av kollektivavtalen som inhyrningen av utländsk arbetskraft kommit att innebära. Den framgången skedde genom en allmän koordination mellan LO-förbunden, och rimligen måste Metalls ledning med Löfvén i spetsen ha haft med det att göra. (se http://www.dagensarbete.se/home/da/content.nsf/aget?openagent&key=avtalsradet_sa_ja_1323955010310 och http://web1.swegon.com/upload/ifmetall/Nytt%20avtal.html)

Metalls medlemsantal. De siffror som finns lätt tillgängliga visar på att medlemsantalet minskar för Metalls medlemmar, -2,4% mellan 2010 och 2011. Det här är tyvärr en allmän trend för fackanslutning, en som dock Metall i högsta grad är en del av. Metall har haft ett tufft år – de  10 största företagen drog ner på visstidsanställda bland metallarbetarna, SAAB gick i konken, osv (se http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidview/C144F68AB5EBAD5FC1257615003330AF/$file/Medlemsantal%20LO-f%C3%B6rbunden%202006-2010.pdf)

Metalls a-kassa har förlorat nästan 30 000 medlemmar sedan 2009. Även här är Metall en del av en mer allmän trend av minskad fackanslutning. Se http://www.iaf.se/Global/statistik/2011/Medlemsrapport_november.xlsx (länk på sidan http://www.iaf.se/Statistik/Medlemsutveckling/)

Arbetslösheten bland Metalls medlemmar var runt 12% år 2011, enligt siffror som redovisades på Metalls kongress. Det var iofs en minskning, Metall själva varnade för att arbetslösheten var på väg mot 20% år 2010, men det verkar ha sansat sig. 12%, om det stämmer, är ändå väldigt högt (Se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4562613).

Så – det är en blandad kompott. Vad som möjligen borde oroa S-aktivister är att Löfvén, oavsett vilka framgångar man haft i löneförhandlingar, inte verkar kunna hejda den våg av avhoppare från både sitt förbunds medlemmar och a-kassan. Liksom att fackförbund generellt har svårt att rekrytera ungdomar. Det där är något som han på något sätt måste lyckats få fatt på när det gäller sitt nya jobb. Kan Löfvén och det team som är runt honom inte mobilisera potentiella s-väljare och stärka sitt sargades partis attraktionskraft på inte minst unga väljare kommer Socialdemokraterna få det oerhört svårt även i framtiden.

Man bör i sammanhanget observera att valet av Löfvén fortsätter på en tradition som sedan en tid råder i Socialdemokraterna att välja ”folkliga” kandidater – vad kan vara mer folkligt än en f.d. svetsare? Men det är i storstadsområdena och bland den allt större gruppen människor som har någon form av högre utbildning som socialdemokraterna tappat mest. De grupperna får nog lätt känslan att Socialdemokraterna har någon sorts beröringsskräck för folk med alltför många högskolepoäng. Och valet av Löfvén lär inte mildra den känslan.

Nå, vi får se hur det går. Det skall bli intressant att se honom uppe mot Reinfeldt och Borg, och se om han kan skaka dem lite.

Partistyrelsen gör sitt formella tillkännagivande av vem de väljer som ny partiledare på Fredag.

————————————-

Den troliga anledningen till att tankarna vis Socialdemokraternas väl den här gången gick till Katolska Kyrkans påveval inte bara hos mig utan bland vissa andra kommentatorer är att påvevalen med dess konklav av kardinaler är en av de mest slutna, icke-transparanta och icke-inklusiva formella valhandlingarna till en viktig befattning i världen. I praktiken stänger sig kardinalerna i Katolska Kyrkan in sig i Sixtinska Kapellets källare och röstar i total avskildhet. Misslyckade omröstningar markeras genom att man bränner blöt halm som ger mörk rök, medan man tar till torr vit rök den dagen man äntligen har en vald kandidat. Några öppna kandidater finns inte, och att vara förhandstippad favorit eller populär är snarast en black om foten för den som hoppas bli vald. Ingen insyn till skälen finns, inga programförklaringar eller avsikter får ges i förväg, och den vidare, miljardstora menighet som det berör, nämligen världens katoliker, har bara att acceptera utgången av denna märkliga beslutsprocess. För en introduktion av påvevalen se wikipediaartikeln http://en.wikipedia.org/wiki/Papal_conclave.

För lite info om Stefan Löfvén se hans CV http://www.ifmetall.se/ifmetall/home/resources.nsf/vRes/if_metall_1295526979206_stefanlofven20120125_pdf/$File/stefanlofven20120125.pdf och http://sv.wikipedia.org/wiki/Stefan_L%C3%B6fv%C3%A9n

Under dagen som det här inlägget jäste hanns det rapporteras om förslaget till Stefan Lövéns tillsättning i massor med medier, och han höll själv ett tal på torsdag eftermiddag. Se. bl.a.

Publicerat i Kändisar /Celebrities, Media & Rapportering /Media and Coverage, Politik /Politics, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Sverige /Sweden

1 kommentar

Etiketter: , , , , ,

Dumskallarna(s) Konspiration: Adios Ljugholt och gonatt för (S) för ännu ett tag

Dumskallarna(s) Konspiration: Adios Ljugholt och gonatt för (S) för ännu ett tag

22 01

Publicerat av


”Hur kunde s utse en ljugande georgisk dragspelare med noll koll till partiledare..?” Frågade sig en god vän för några månader sedan, och frågan var onekligen berättigad.

 I lördags tog sagan slut.

Ändå har det varit svårt att tro att mannen, och den ryggradslösa och inkompetenta klick i partiet som valde honom eller höll god min skulle vara fullt så destruktiva som det visat sig. Undertecknad skrev själv som svar på om Juholt skulle tvingas avgå under hösten 2011 att:

”S kan i dagsläget inte göra sig av med Juholt eftersom de inte har något alternativ. Så nej, jag varken väntar mig eller tror att lallaren försvinner med mindre än att mycket skarpare undebyggda anklagelser riktas mot honom. Men han är skadeskjuten, och mycket tidigt i sitt ledarskap. Jag förväntar mig att de interna stridigheter som bilades under hans val nu kommer att dyka upp igen, och om han misslyckas kapitalt i nästa val kommer yxorna fram igen.”

18:e Oktober 2011

Well, man hade visst fel. S var mer självdestruktiva än vad någon kunde ana. Det där är symptomatiskt för ett vanligt fel, att överskatta rationaliteten hos mäktiga insitututioner, och jag gör mig också skyldig till det.

(bild från bloggen http://blogg.omakastengods.se/)

Men detta förbleknar jämfört med den närmast bisarra lovsång av Nordkoreansk typ som levererades av vissa efter Juholts val i mars 2011: när man själv skämtade apropå entusiasmen över Juholt i S-leden så menade Åsa Linderborg (i http://www.aftonbladet.se/nyheter/skongressen/article12789232.ab) på fullt allvar att: 

”När Juholt pratar lyssnar man

Om jag var Fredrik Reinfeldt skulle jag vara vettskrämd; Juholt är den förste partiledaren på tjugo år som kommer presidera ett 45-procentsparti. Man förstår att borgarpressen gör allt för att staga upp den socialdemokratiska partihögern, men frågan är vad Vänsterpartiet kan göra för att inte förblekna i jämförelse”

(Tack till Kimmen för påminnelsen… herrejösses)

 

 (bild från bloggen http://bengtbernstrom.blogspot.com)

Är det något vi vet är det uppenbarligen att Åsa Linderborg inte är Fredrik Reinfeldt. Jämfört med det där framstod den  parodi på s-entusiasmen som undertecknad levererade som helt följdriktig…

”Håkan är min idol och evige ledare! Hans mustasch är den öööh… Största på Jorden! Han slår enbart holes-in-one! Fåglar kvittrade och stjärnor log på hans födelses dag! När hans regim tar sin början skall en guldpläterad kolossalstaty, 90 m hög, sättas upp över slussen och snurra så att dess ansikte alltid står vänt mot solen och visar oss vägen till framtiden!’

"Juholt hota oss? OAHAHAHA!"

 

Nå, mannen var en bluff, och så också den entusiasm som piskades upp – när det kom till skott tog det bara tio månader för media, hans interna fiender i partiet och hans egen inkompetens för att avpolletera honom. Så mycket för att skrämma slag på Fredrik Reinfeldt. Om inte det är ett sista genidrag för att förvirra motståndarna, som Dagens Svenskbladet är inne på…? http://svenskbladet.se/politik/index.php?alias=juholt_backar_avgangsbesked.html

 Ända sedan valet av Juholt har det dock funnits frågetecken kring hur det egentligen står till hos inte bara honom, utan vad som är viktigare, hos partiet självt. De dåliga farhågorna kom redan när han gaggade på om Lybien-insatsen, och som togs upp här på bloggen. Då stod vidden av sossarnas totala brist på en egen vision i en avgörande fråga för Sverige, och bristen på ryggrad att följa den, klar – toppat av en pajas som verkade byta fot lika ofta som han bytte strumpor. Jag håller normalt inte med Peter Wolodarski om mycket, men i fråga om Juholt drog han tydligen liknande slutsatser – se http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-det-borjade-i-libyen-och-slutade-i-folk-och-forsvar

(från https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/04/05/dumskallarnas-konspiration-om-att-skjuta-eller-inte-skjuta-med-gripen/)

Valet av Juholt och alla de turer som följt är ett tecken på det verkliga problemet som är socialdemokratins kris. Moraliskt, politiskt, idémässigt, personlighetsmässigt… S är körda just nu, de har de problem de förtjänar. Varför skulle man dras till ett parti som är en enorm, tung, mossig maktapparat samtidigt som man överallt är på reträtt, tappar mark och makt, tappat all lust, övertygelse, ryggrad och värderingar? Vad är det sossarna kan säga till den borgerlighet som under moderaterna kokat ihop en betryggande mix av nyliberalism och försiktig centrism egentligen? Det var socialdemokraterna som kommunaliserade den skola som nu är en segregationsmaskin och närmast kvantfysisk i sin godtycklighet ifråga om betyg och kunskapsnivå. Avregleringar, kommersialiseringen av allmänna åtaganden, undergrävandet av den svenska modellen, användandet av trygghetssystemen för att förvara eller hålla folk i passiva åtgärder – allt har skett med socialdemokraternas goda minne. Juholt var alltid en kompromiss, en dålig sådan, men född ur ett kraft- och principlöst parti, utan egen politik – som t.ex. påpekas av Arbetarbladet, http://arbetarbladet.se/ledare/1.4309031-tv-juholt-var-en-kompromisslosning-.

Juholts mumlande betraktas som en personlighetsbrist, och många kommer säkert likt Göran Greider att skylla på medierna (http://www.aftonbladet.se/kultur/article14248372.ab). Men debaclet Juholt är i en mening rättvisande för innehållet i socialdemokratisk politik: den är ett mumlande, ett upphöjande av passiviteten och business as usual som dygd. Det är brister som inget enskilt personbyte enbart kan åtgärda. Antingen måste det till en omfattande resning från gräsrotsnivån eller någon annan omfattande chock drabba partiet så att det förstår att omfattande förändringar måste ske jämfört med dagens arbetssätt.

Den enda personförändring som skulle kunna hjälpa dem just nu är om Margot Wallström av någon anledning drabbades av messiansk feber och återvände i eld och ära med en ärkeängels dubbla vingpar och brinnande svärd… Och ungefär lika troligt. Envar som gärna vill ta över S’ konkursbo i det här läget är antingen en plikttrogen masochist (men sådana behövs ibland!) eller för dum för att förstå uppgiften, det behöver man inte tidningarnas hjälp för att fatta.

Men deras genomgångar av problemet, om än enahanda, visar med all tydlighet vilket sjunkande skepp Håkan Juholt lämnar efter sig, efter 10 månader som dess kapten: se bl.a.DN http://www.dn.se/nyheter/politik/nio-s-namn–men-ingen-som-tycks-langta-efter-ledaruppdraget, SvD http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ledarlost-s-i-krismote-utan-deadline_6787775.svd, Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14250713.ab, Expressen http://www.expressen.se/nyheter/1.2686885/nu-sager-alla-nej-till-partiledarjobbet.

 
—————————————-
Lästa pressröster om Juholts avgång för detta inlägg

Publicerat i Media & Rapportering /Media and Coverage, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Spanat & Tänkt /On My Mind, Sverige /Sweden

5 kommentarer

Etiketter: , ,

NÅGOT bra måste komma från Nordkorea….kanske Pyongyangs trafikledarpoliser?

NÅGOT bra måste komma från Nordkorea….kanske Pyongyangs trafikledarpoliser?

7 01

Publicerat av


När vintern och sjukdom drar ner humöret och lusten att göra research och posta gör temperaturen sällskap ner mot nollstrecket…

så kan man, om man så önskar, dra fram någen av de 50-tal små utkast och skisser till inlägg som man städse kan ha liggande, och le åt den sköna paradox eller oxymoron om man så vill, som det är att den utfattiga totaldiktaturen Nordkorea har en kår med alldeles särskilt stilfulla och tilldragande…trafikpoliser.

Detta i ett land där trafiken är mer av ett imaginärt eller science-fiktionbetonat begrepp. Som en diplomat uttryckte det, så kan man till vardags lägga sig ner och ta en liten tupplur på vilken som helst av Pyongyangs större gator utan att riskera att bli överkörd…

Det är iofs inte så knasigt som det kan verka – i ett land där symboler och gester är det enda utom en groteskt överdimensionerad armé som regimen har att erbjuda förslavade undersåtar så fyller den här sortens företeelser en roll som symbolisk kompensation, en snuttefilt eller fiktiv ersättning för vad ett mer framgångsrikt eller ens gångbart styre kunde erbjuda… nämligen bilar på gatorna. Länder som, tja, Kina, eller Indien, eller Malaysia, för att inte nämna grannen söder om den demilitariserade zonen, Sydkorea har kanske inte välklädda och ovanligt snygga trafikpoliser. De har trafik.

Det finns förstås många mörkare aspekter på det här fenomenet, inte minst förstås att de här stiliga kvinnorna kan se ut som de gör genom att de dels är speciellt utvalda för sitt utseendes skull, upprätthåller sin sköna fysik genom extra ransioner som gör att de olikt större delen av befolkningen inte lever på svältens rand, samt förstås att Nordkoreas bortgångne lille fjant till ledare Kim Jong-il (likt sin fader) hade en speciellt gubbsjuk (för att inte säga feodalt perverad) attityd till kvinnor, och städse omgav sig med sådana som föll honom i smaken… Att klä huvudstaden i en slags pinup-show av snygga kvinnliga poliser är i förlängningen ytterligare ett sätt som Nekrokratin i Nordkorea förnedrar sig själva och sitt förslavade folk.

Jag snubblade på de de här märkvärdiga poliserna bland en av dessa knasiga specialsajter som nätet utgör en sådan trevlig liten miljö för – en hel sajt som alltså specialiserar sig på ”Pyongyang traffic Girls” som utgjorde ännu en påminnelse om att verkligheten kan vara knasigare än vad man kunde dikta ihop…

http://www.pyongyangtrafficgirls.com/forum

Publicerat i Asien Fjärran östern /Asia the Far East, En bild säger mer än tusen ord, Media & Rapportering /Media and Coverage, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Skönhet & Utseende / Beauty & Appareance

3 kommentarer

Etiketter: , , , , ,

Om Fattigdom del 3 – Fattigdom i Asien

Om Fattigdom del 3 – Fattigdom i Asien

2 01

Publicerat av


Del 3 i artikelserie om Fattigdomen tar upp

FATTIGDOMEN I ASIEN (exkl. Japan & Mellanöstern)

Asien är en paradox ur fattigdomssynpunkt. Ur ett perspektiv är det den just nu mest intressanta och hoppingivande världsdelen ifråga om fattigdom. Hundratals miljoner människor i Kina, Indien och Sydöstasien har lyfts ut ur fattigdom av de snabbt växande ekonomierna i de länderna. Eftersom befolkningarna i länder som Kina och Indien (1,3 respektiuve 1,1 miljarder invånare) är så stora innebär det en stor mängd människor i absoluta tal, men proportionellt sett har vissa s.k. ”tigerekonomier” såsom Malaysia åstadkommit ännu mer ifråga om andel av befolkningen.

Men samtidigt är Asien fortfarande hem för den största koncentrationen fattiga i världen. Över 900 miljoner människor lever ännu under den svåra fattigdomsgränsen på 1,25 USD om dagen, 600 miljoner av dessa i syd- och sydostasien. Hur detta kan hänga ihop skall här översiktligt presenteras.

Enter the Dragon – Kina

Störst går ut först. Den ”kommunistiska” diktaturen Kina, världens folkrikaste land (>1,3 miljarder invånare), brukar självt lyfta fram de stora framsteg som gjorts för att minska fattigdomen. Fortfarande på 70-talet var över 30 % av befolkningen på landsbygden officiellt klassade som fattiga 2.8% lever under fattigdomsstrecket enligt världsbankens uppskattning. Officiellt lever 21,5 miljoner under den officiella siffran för ”absolut” fattigdom, som motsvarar inkomster på mindre än 90 USD om året, och ytterligare 35.5 miljoner under siffran för ”låga inkomster” på 125 USD om året. (2007).  En väldig minskning har således skett. Icke desto mindre uppskattas det dock fortfarande att något i stil med över en tredjedel av befolkningen, eller mer än 450 miljoner människor, lever under världsbankens 2 USD/dagen-gräns.

Vad Kina framför allt lyckats med är att lyfta den relativa nivån som dess hundratals miljoner fattiga lever i. Utbyggnad av elektricitet och rinnande vatten och infrastruktur generellt har varit viktiga faktorer, tillsammans med upprättandet av skolor och flera antianalfabetismkampanjer som förbättrat livet och höjt standarden generellt för framför allt bönderna. Det har framförts att det auktoritära styrets styrka har varit förmågan till storskaliga projekt. Inte sällan har dock dessa skett på ett tämligen brutalt sätt, som i det stora dammprojekten ”3 Raviner” som bidrog till att elektrifiera mellersta Kina men krävde att 1,4 miljoner människor fick tvångsflyttas.

http://www.youtube.com/watch?v=B7U0qaKRnbE

Totalt sett räknar dock Kina med att minst 100 miljoner människor på landsbygden fortfarande lever i svår fattigdom. Kina har också en stor grupp av s.k. ”flytande” befolkning, och det uppskattas att så många som 100 miljoner människor flyttar runt mellan temporära eller svarta jobb. Kinas industrialisering, den snabbaste i världshistorien, har gjort den till ”världens verkstad” – men lönerna och arbetsförhållandena är ofta mycket hårda och knappa. I ett land utan fri press eller fackföreningar är missbruk ofta svåra att stävja, och en mångmiljonhövdad skara människor har bytt vad som var en existens som utfattiga bönder till löneslaveri i storstädernas industriområden istället. Ett lyft, på vissa sätt, men Kina förblir ett land med svårigheter när det gäller fattigdom, även med den absoluta, totala fattigdomen på väg att minskas rejält.

http://www.youtube.com/watch?v=iEvOFlpAye8&feature=related

Kina sitter också i den komplicerade sitsen att trots att absolut fattigdom kvarstår att bekämpa så har den realiva fattigdomen och inkomsklyftorna skjutit fart, inte minst i de öar av välstånd som generar mycket av den tillväxt som dragit upp Kinas ekonomi. Det här är en känslig fråga för de styrande, som också bidrar till att fördunkla statistiken för mängden fattiga i landet. Men Siffror från 2000-talet visar på trenden – både på landsmygden och framför allt i städerna stiger inkomstklyftorna kraftigt.

Malaysia – En Tigerekonomi

Malaysia får stå som exempel på en av de ”tigerekonomier” som bland mycket annat lyckats med att reducera fattigdomen betydligt under se senaste decennierna. 1950 var 50% av landets befolkning fattiga. 2010 hade siffran för de hushåll som klarade sig på mindre än 250 USD om månaden (den Malaysiska fattigdomsnivån,  väl över världsbankens 2 USD-om-dagen-nivå) pressats ner till 3,8 %. Malaysia är på god väg att ingå i gruppen rika länder – men börjar också få sådanas problem med en fattigdom som inte längre bara kan avskrivas med att folk inte svälter ihjäl, utan har lite högre aspirationer. Debatten inom landet konstaterar t.ex. att även en familj med över 625 USD om månaden, alltså över 10 ggr världsbankens fattigdomsnivå, numera har svårt att möta de aktuella kraven på näringsriktig mat, el, kläder, bränsle, transporter, hyra, utbildning och rekreation. Malaysia illustrerar ett dilemma som möter länder som lyckats ta sig bortom fattignivån och är på väg in i de rika ekonomiernas krets – de ökade förväntningar från medborgarna som samma utveckling ger upphov till, och som, just när man trodde sig ha utrotat fattigdomen, gör att problemet aktualiseras igen, fast på en ny nivå.

Den andra faktorn som gör Asien anmärkningsvärd ifråga om fattigdom är dock de enorma klyftor som råder där. Hundratals miljoner fortlever på existensminimum under miserabla förhållanden alltmedan nya städer växer fram och skyskrapor reser sig i ländernas finansiella centra. Vissa länder, såsom Kina, har fortfarande en stor fattig befolkning men har lyckats lyfta nivån även för fattiga över den mest usla nivån, och samtidigt gjort det möjligt för många i städerna att få en mycket högre levnadsstandard. Samtidigt har stora klassklyftor uppstått. Och i regioner som t.ex Sydöstasien och stora delar av Indien biter sig trots vissa framsteg sig en mycket svår fattigdom kvar.

Framåt, men inte tillsammans.

Detta blir övertydligt i just Indien. Samtidigt som landet bli en allt viktigare ekonomisk aktör på världsscenen, och numera kan ståta med en medelklass som kan konsumera på i-landsnivå på över 50 miljoner, lever över 450 miljoner, företrädesvis på landsbygden, i närmast medeltida förhållanden utan rinnande dricksvatten, en vitt spridd analfabetism (speciellt bland kvinnor), grasserande sjukdomar och ett kastväsende och omodernt jordbruk som håller dem kvar där. Detta är också sant, om än inte lika extremt, i medelinkomstländer som Thailand – där finns många fattiga, men andelen som klarar sig någorlunda i de snabbväxande delarna av landet är större än i de två stora jättarna.

27,5% av Indiens över 1,1 miljard invånare lever under fattigdomsstrecket enligt världsbanken. Indien är ett extremt exempel på ojämlikhet inom ett och samma land, och trots att ekonomin tagit stora kliv framåt och flera högteknologiska sektorer kunnat utvecklas där, är det andra sidan av myntet att en form av livegenskap bitit sig fast i landets väldiga lantliga regioner. Jordbrukare som på pappret är arrendatorer blir under krisår så skuldsatta och under de lokala landägarnas våld att de i princip är förslavade och bundna till marken de jobbar på. Lantbruksbefolkningen är generellt sett oerhört utsatt, speciellt de som inte lever i direkt anslutning till de snabbt växande och dynamiska stora städerna. Läskunnigheten i sådana områden är mycket låg, och kastsystemet ligger som en våt filt över utvecklingen i många avskilda trakter, speciellt de s.k. ”stamområden” där folken framlever i närmast medeltida armod – analfabetiskt jordlösa utan tillgång till infrastruktur och kommunikationer.

http://www.youtube.com/watch?v=wGP6OwoRl3o

Barn som tigger på gatorna är en stereotyp bild av fattigdomen i Indien, och ett symptom för den armod som följt med in i städerna där jättelika slumområden vuxit upp utan avlopp, rinnande vatten för hushållen och allmänt usla sanitära förhållanden. 

Just tillgången till vatten och avlopp är ett enormt problem i landet, och en källa till ständiga sjukdomsutbrott och höjd barnadödlighet. Endast 31% av Indiens befolkning har tillgång till riktiga toaletter.

http://www.youtube.com/watch?v=orIFs72HGmM&feature=related

Det finns länder i Asien, främst Japan och Sydkorea men också t.ex. Singapore, som tillhör de rikaste i världen. Deras fattigdomsproblem är samma som Europas länder eller USAs – en marginaliserad del av befolkningen saknar tillgång till sina länders moderna möjligheter, utan att de för den skulle lever i ständigt hot att svälta ihjäl. Fattigdomsgränsen i Japan är t.ex. 22 000 USD (154 000 SEK) per familj på 4 om året, en dröm om en dröm för de flesta Indier. Samtliga har dessa länder också någon form av system för att tackla den värsta fattigdomen. Men liksom hos oss saknas förstås inte Bostadslösa eller familjer som knappt hankar sig fram och saknar möjlighet att köpa nya kläder.

Asien har också några märkliga statsbildningar som tillhör de mest förtryckande i världen, och där fattigdomen som av en händelse är enormt hög. Burma och Nordkorea är två bisarra länder om vilka inte mycket är känt utom just att stora delar av befolkningen lever i yttersta armod. Ingenstans är linjen mellan fattigdom och välstånd kanske så stark ifråga om stater som mellan Nord- och Sydkorea, som utgör ett fantastiskt åskådningsexempel på hur politiska system kan påverka utsträckningen och arten av fattigdom.

Korea – Fattigdom och Välstånd på två sidor om linjen

Sydkorea började sin existens som den fattigare av de två koreanska staterna. Industrierna fanns i norr, och södern var länge ett mer agrart, semifeodalt och av diktatur rivet land. Men efter landets demokratisering från slutet av 1970-talet och framåt steg välståndets snabbt. Sydkorea har den intressanta distinktionen att ha uppnått varje u-lands dröm och är nu ett välutvecklat land, en OECD-ekonomi, med storindustrier som Hyundai, Samsung och Daewoo. BNP per kapita för dess strax under 50 miljoner invånare är ca 24 000 USD per år.

Vad är väl en natt i Seoul...

Där finns förstås fattigdom, men det är ett välfärdslands fattigdom. Ca 15% av befolkningen lever under den officiella fattigdomsgränsen, som ligger på runt 12 000 USD per år, eller 84 000 SEK per familj och år. Sydkorea har dock starka fackföreningar och ett utbyggt nät av kyrkor och välgörenhetsinrättningar – att vara fattig är ingen picknick, men liksom i Sverige eller Storbrittanien finns stöd att få, och vägar ut.

http://www.youtube.com/watch?v=_LAuuh4M-dc&feature=related

Ingen utgång utom en livsfarlig flykt eller döden är möjlig i Nordkorea, världens mest slutna och repressiva land, och händelsevis också ett utfattigt konkursbo. BNP per kapita är inte ens en tiondel av Syds: 1700 USD per kapita och år.

mot storstadens puls i Nordkorea?

Efter en början som den mer industrialiserade av de två tog det den bisarra kommunistdiktaturen mindre än en generation att köra landet fullständigt i diket, och med Sovjetunionens sönderfall föll botten helt ur Nordkoreas ekonomi. Skillnaden mot det moderna Sydkorea är synlig med blotta ögat från rymden – se satellitfotot över skillnaden i elektrifieringsgrad.

Miljoner har svultit ihjäl i Nordkorea sedan 1990-talet, när ett helt sönderslaget sovjetstylat kollektivt jordbruk utan tillgång till gödningsmedel eller moderna maskiner skall försöka föda en befolkning på miljoner samtidigt som mycket av vad som faktiskt produceras tas av staten för att föda en liten elit, samt för den absurt överdimensionerade armén. Undernäringen är allmän, och vore det inte för utländskt bistånd, mest faktiskt från ärkefienden Sydkorea, skulle miljoner till dö av svält. 

http://www.youtube.com/watch?v=Yu0YdK3I45I

Nästa del i denna serie skall ta upp Fattigdomen i Afrika

Denna Artikelserie skrevs för publicering i Utblick Magazins och Utrikespolitiska Föreningen i Göteborgs Webb

←Klicka på bild för del 2 av Serien: Fattigdomen i Rika Länder

Del 4 i Serien: Fattigdomen i Afrika→

———————————————————–

Artiklar och Källor

Uppsatser & Papers

Publicerat i Asien Fjärran östern /Asia the Far East, Ekonomi /Economy, Fattigdom /Poverty /pobreza, Kina /China, Mänskliga Rättigheter /Human Rights, Politik /Politics, Publicerat i Tidningar & Externa websidor, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Världen

2 kommentarer

Etiketter: , , , , , , , , ,

Om Fattigdom del 2 – Fattigdom i Rika Länder

Om Fattigdom del 2 – Fattigdom i Rika Länder

17 12

Publicerat av


Del 2 i artikelserie om Fattigdomen tar upp

FATTIGDOMEN I RIKA LÄNDER

Fattigdom i rika länder  är ett mångfacetterat fenomen, och aktualiserar problemet med definitioner, som framgår t.ex av följande jämförelse mellan OECD-länder eller jämförelse mellan relativ fattigdom mellan USA & Europeiska länder nedan(se blogginlägg i Dick Erixons blogg).

En europeisk eller japansk uteliggare är fattig på liknande sätt som en i Indien. Men vad som åsyftas med fattigdom i rika länder  är oftast mer subtila former av nöd – inte ren svält, men en brist på förmåga att klara sig själv, att planera för framtiden och att få nödvändiga omkostnader som bostad, el, mat och annat att gå ihop med inkomsterna. Fattiga i rika länder kan inte köpa nya kläder, inte åka någonstans, har svårt att klara sina hushållsräkningar eller ha råd med nödvändiga mediciner och behöver generellt sociala bidrag och välgörenhet för att sörja för sina barn eller inte hamna på gatan. Fattigdomen är olikt i utvecklingsländer inte lika kopplad till jordbrukssektorn, och har en starkare koppling till tillgången på arbete inom industri- och tjänstesektorn.

Europa

17 %, en sjättedel av befolkningen i EU-länderna, lever under fattigdomsgränsen med sociala bidrag  – 80 miljoner människor. Barn och pensionärer är överrepresenterade, med 19 miljoner barn som lever under fattigdomsstrecket.  Europas fattigdomsgräns räknas generellt som ett hushåll som lever under 60% av medianinkomsten i varje land. Europa kännetecknas således av stora skillnader ifråga om fattigdomens nivå. I Tyskland ligger fattigdomsgränsen strax över 140 000 SEK medan den i Rumänien är knappt 19 000 SEK per år.

Fungerar inte fönstret? se One third of Europe will be in poverty 2025

I Europa håller sig de många länderna tyvärr ofta med olika definitioner av vissa nyckeltal. Hemlöshet t.ex. Siffror från 3 till 4,5 miljoner ges för EUs hemlösa, med de högre siffrorna med en vidare definition av vad som skulle utgöra hemlöshet. Det skulle i så fall motsvara ca 0,9 % av Europas befolkning på strax över 500 miljoner.De sociala skyddsnäten i de västeuropeiska EU-länderna, såsom allmän sjukförsäkring, minskar fattigdomens verkningar, och lyfter bort över en tredjedel av befolkningen över fattigdomsgränsen. Men även här finns en grupp människor som saknar allt, sover på gatan och är helt beroende av välgörenhet för sin dagliga överlevnad.

I de fattigare länderna som Rumänien eller Bulgarien är omständigheterna hårdare, med en större del av de fattiga på överlevnadsgränsen och boende i improviserade bostäder eller på gatorna. Situationen för Europas romer är t.ex. en fattigdomsbomb med en hel folkgrupp som har låg utbildning, medelinkomst långt under snitten för medlemsländerna och ofta brist på vettig bostad.

http://www.youtube.com/watch?v=EmLUp2_h50c

Östblockets fall i början av 1990-talet ledde till en återkomst av fattigdomen i östra Europa. De vidgade klyftorna tillsammans med de statliga subventionernas avskaffande, som i någon mån kompenserat för den lägre inkomstnivån i de länderna, ledde till att miljoner pensionärer och folk på landet kastades ut i fattigdom. Många omoderna industrier, icke konkurrenskraftiga som de var, fick slå igen och arbetslösheten steg drastiskt. Medellönerna har därefter ökat en hel del i flera länder – men ökade klyftor har gjort att stora grupper inte alls hänger med i välståndsutvecklingen.

I de ekonomiska krisernas Europa får nu en mängs människor erfara hur de åter sjunker ner i fattigdom som de trodde sig ha lämnat bakom sig. Grekland och Portugal har sådana ekonomiska problem att levnadsstandarden för många kommer att sjunka, och en utbredd nyfattigdom kan redan anas.

Sveriges andel fattiga är, om någon nu trodde något annat, inte mindre än ca 6,5 % enligt FNs Human development Index. Sverige har dock en låg Gini-koefficient över sociala klyftor, med låg barndödlighet och en hög levnadsstandard och många sociala mekanismer på plats för att ta den värsta udden av fattigdomen. Det är värre att vara fattig i Liberia, det är ett som är klart – men knappast någon sinekur här heller, som alla siffror på sämre psykisk och fysisk hälsa för fattiga tydligt visar. Och Sveriges inkomstklyftor ökar dessutom– se http://www.economist.com/blogs/dailychart/2011/12/incomes

Kortfilm om bostadslösa i Göteborg 2010

http://www.youtube.com/watch?v=Xr7mEVaSqyU

USA

Fattigdomströskeln i USA är ca 157 000 kronor (22 000 USD) för en familj med två vuxna och två barn. Det är en inte så många länder som har en så pass hög nominell fattigdomströskel. Men i USA är levnadsomkostnaderna, såsom bostad, värme och el höga och de sociala nätverken svaga – mediciner, sjukvård, barn- och äldreomsorg och utbildning samt försäkringar är till stora delar privatiserade eller avgiftsbelagda och icke subventionerade, så redan dessa system drar mycket av hushållens inkomst. Många människor har mycket svårt att få ekonomin att gå runt och måste t.ex. leva utan sjukförsäkring. Fattiga människor i USA kan ansöka om socialbidrag, som dock ofta kommer i form av matkuponger eller i natura – generella bidragssystem saknas i många delstater, vilket tvingar folk att lita på de många (skattebefriade) välgörenhetsorganisationerna.

http://www.youtube.com/watch?v=ReFcg6TZ-bg&feature=related

USA har en för industrialiserade länder märkvärdigt hög andel människor utan inkomst som har svårt att någonsin få ett vanligt lönearbete – hemlösa och fängelsebefolkning utgör t.ex. en unikt hög andel av befolkningen. Uppemot 1,2 %, 3,5 miljoner människor, upplever hemlöshet varje år i USA, varav en allt högre andel permanent. Den högsta andelen någonstans i världen, 2,2 miljoner människor, ruttnar i landets fängelser.

Fattigdomen stiger nu märkbart i USA – 46,2 miljoner människor lever i fattigdom, den högsta mängden sedan mätningar startade. Var sjätte människa är fattig. Hälften av dem, över 20 miljoner, lever under halva fattigdomsgränsen, definitionen av extrem fattigdom. Fattigdom är överrepresenterad bland barn: mer än vart femte barn, runt 22%, lever fattigt. Där finns också en stark korrelation med ras – bland svarta och latinamerikaner är 25 procent fattiga. Det finns också ett könsgap på 2 % till kvinnors nackdel, vilken tenderar att förvärras ihop med rasskillnaderna. 2008 var 26,5 % av svarta kvinnor fattiga, mot 22,3 % svarta män.

http://www.youtube.com/watch?v=wLdN7h3ABTs

Sett i relativa termer har USAs fattigdomsproblem ökat än mer. Trenden de senaste decennierna är att rikedom i form av ägande koncentrerats bland de redan välbeställda, medan lönerna bland de lägre inkomstsegmenten inte alls stigit i takt med produktiviteten.

Efter att ha minskat från 50-talet till ca 1975 har fattigdomen i USA parkerat på mellan 10-15%. Men sedan sedan år 2000 har detta tak brutits, och nu är uppemot 16% av befolkningen antingen arbetslös eller undersysselsatt (i ofrivilligt deltidsarbete). Krisen i fastighetssektorn har gjort att många förlorat sina hem och gjort problemen ännu mer akuta. Nästan hälften av befolkningen är i dagsläget antingen fattiga eller låginkomstagare. Fattigdomen drabbar inte bara privatpersoner utan även det allmänna, både federala program, delstater och counties (ung. kommuner) vilkas skattebaser urholkas. Detta har en lång historia i ett USA där det finns ett motstånd mot allmänt finansierade funktioner, speciellt sådana som kommer just fattiga till del. Som en starkt affärs- och konsumtionsorienterad, gör-det-själv-inriktad kultur har USA märkvärdigt liten förståelse för universell välfärd, och närvaron av en ständig grupp med tiotals miljoner fattiga mitt bland en enorm rikedom har inte getts speciellt mycket uppmärksamhet genom åren.

http://www.youtube.com/watch?v=LmrfiPi4H20&feature=related

Själva ordet, eller konceptet ”fattigdom” är således fortfarande väldigt känsligt i USA, där den speciella diskurs som råder gjort det möjligt att anklaga kritiker av den rådande situationen för att ”hetsa till klasskrig” redan för att de omnämner faktum att det finns fattiga medborgare. Men samhällsdebatten i USA har de senaste åren börjat svänga till att ta upp frågor om fattigdom mer och mer, i takt med att allt bredare grupper av människor förlorat sina heltidsjobb och i ännu högre grad sina hem.

Japan & Australien

Japan är den utan jämförelse rikaste nationen i Asien, en ekonomisk stormakt i paritet med USA eller EUs rikare medlemsstater. Deras fattigdomsproblem ser också snarlikt ut, även om det inte alltid varit så. Tills för några decennier sedan fanns knappt någon arbetslöshet i Japan, och hemlösheten var ett minimalt problem. Nu, med en ekonomi som har växt obefintligt sedan 1990-talet, har arbetslösheten återvänt. 16 % av befolkningen lever numera under landets fattigdomsgräns, ett sorgligt rekord. Hemlösa kantar tunnelbanorna och gatorna i det högteknologiska landet. En omständighet som också börjar bli tydlig är hur den japanska ojämlikheten mellan könen slår – kvinnor är markerat överrepresenterade som andel av de nya fattiga, och så många som var tredje ensamstående kvinna räknas som fattig.

http://www.youtube.com/watch?v=OyKAkrd86mk

FNs Human Development Index sätter fattigdomen i Australien på nivån 14% – en fattigdomsnivå lik andra utvecklade länder, men på en standard väl över den för sina asiatiska grannars. I Australien har debatten om just absoluta kontra relativa fattigdomstal gett effekten att statistiken är tämligen dålig på området. Att ca 16% lever på socialbidrag verkar dock peka på att fattigdomen minst är på den nivå FN pekar på. Det är väl känt att en betydande andel av den australiska ursprungsbefolkningen, aboriginerna, lever i svår fattigdom på ett sätt som är snarlik Europas Romer. Detta är en fråga som är mycket brännbar i Australien, där det rests krav på kompensation till aboriginerna för den behandling de fått utstå i de vitas händer de senaste 100 åren. Här ser man hur fattigdomen griper in med andra faktorer som ras. Men även bland vita Australier finns fattigdom, med arbetslöshet på 5,6 % och hemlöshet på över 100 000 personer av ca 22 miljoner. En märkligt och för Australien generande omständighet är att andelen fattiga bland människor med funktionshinder är så stort, värre än för något annat rikt land.

Denna Artikelserie skrevs för publicering i Utblick Magazins och Utrikespolitiska Föreningen i Göteborgs Webb

←Klicka på bild för del 1 av Serien: Absolut eller Relativ Fattigdom

 Klicka för del 3: Fattigdomen i Asien →

———————————————————–

Europa

USA

Japan

Australien

Publicerat i Asien Fjärran östern /Asia the Far East, Ekonomi /Economy, Fattigdom /Poverty /pobreza, Mänskliga Rättigheter /Human Rights, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Politik /Politics, Publicerat i Tidningar & Externa websidor, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Sverige /Sweden, Världen

4 kommentarer

Etiketter: , , , , , , , , ,

Apropå Nobelfrossa… lite om Nobelföreläsningarna 2011, Ekonomi (del 1) och den Europeiska Krisen

Apropå Nobelfrossa… lite om Nobelföreläsningarna 2011, Ekonomi (del 1) och den Europeiska Krisen

11 12

Publicerat av


 Tyvärr blev man inte bjuden till festen i år heller (snyft), men nu är upptäckterna som belönas i sig det intressanta, inte  glittret omkring. Intresserade av förstnämnda kunde med fördel ta sig till de specialanordnade föreläsningarna  som ges på Stockholms Universitet med anledning av varje års Nobelprisutdelningar.

Nobelföreläsningar gällde Nobelpriset i Fysik respektive Riksbankens pris i Ekonomi till Alfred Nobels Minne. Det sista inte ett ”riktigt” nobelpris, som mången purist påpekat. Men det skulle slumpa sig så att de två var det som var mest intressanta, iaf för en lagom nördig person som vill haka på historievinkeln på varje upptäckt eller kunskap.

Med start i det lilla (eller… ja, mindre): Ekonomipriset. Thomas J. Sargent och Chris Sims fick priset i år ”för deras empiriska forskning om orsak och verkan i makroekonomin” som det står på Riksbankens hemsida. Makroekonomi är som bekant vetenskapen om de stora, sammanräknade faktorerna i ekonomin, effekterna av de många enskilda aktörernas handlingar och beteende som mynnar ut i sådant som inflation, arbetslöshet, budgetbalans med mera för nationer eller regioner.

Problemet med att göra vetenskapligt hållbara analyser inom makrokonomin är att man inte kan utföra riktiga experiment för att bena ut orsak och verkan. Man kan inte leka med räntor och budgetunderskott bara för att ”se vad som händer” (även om man ibland undrar om det inte är det vissa politiker gör). En komplicerande faktor i ekonomin är att mänsklig interaktion också spelar en viktig roll, och därför förväntningar är en viktig del av skeendet, både som svar på åtgärder och inför att besluten tas.

Lite beräkningar för den matematiska modellen

Thomas J Sargent och Chris Sims arbetar just med dessa frågeställningar – de har förfinat de matematiska och statistiska modellerna för att ta in effekterna av förväntningar t.ex. när riksbanker höjer eller sänker och höjer räntor. Professor Sargents fokus ligger på s.k. ”regime shifts” – dvs långsiktiga beslut och fastläggandet av policies för ekonomin. Chris Sims sysslar mer med den statistiska analysen av dagshändelser. Dessa instrument används mer och mer av utformare av policies runt om i världen.

Tjena på tristheten kunde kanske icke-ekonomer tycka… Men nej, inte alls. Utifrån sina perspektiv gav Thomas J Sargent en klart tankeväckande föreläsning. Se hela föreläsningen nedan- den var bara ca 45 minuter.

Här skall sammanfattas de bärande inslagen och möjliga slutsatserna.

En Kort Ekonomisk Historia

Genom att koncentrera sig på

  1. frågan om staters oförmåga att amortera eller betala räntan på sina statsskulder (sk. sovereign defaults);
  2. huruvida man borde rädda eller ”lösa ut” ekonomier genom att pumpa in externa pengar (s.k bailouts) samt
  3. hur monetär och fiskal samordning och enhetlighet uppnås mellan flera mindre ekonomier,

Och ställa sig frågor om

  • Följderna av att regeringar deklarera oförmåga att betala sina skulder?
  • Följderna av att en överordnad, federal nivå löser ut underordnade state
  • Förhållandet mellan bildandet av en union av monetär natur (valutaunion) till fiskal union (samordning av skatter och ekonomisk politik)? Och fråga sig -borde det ena föregå det andra, och vad är riskerna?

gör Thomas J Sargent en intressant parallell mellan tillblivelsen och konsolideringen av USAs federala ekonomi under dess första, formativa fas, och det nuvarande Europa, eller rättare sagt den Europeiska Unionen, med sina ekonomiska problem.

Genom att kika på skatteräkenskapernas aritmetik, de fiskala och monetära vägvalen i USA, den nuvarande situationen i USA och Europa, får man fram miljön (environment) som det hela utspelar sig inom, med aktörer, institutioner, politiska institutioner och konstitutioner.

Så hur ser den studerade perioden 1780-1840 i USA ut?

USA före 1787, efter att ha segrat i revolutionskriget men före den första konstitutionen, var en väldigt speciell miljö. Den bestod av 13 delstater med hög nivå av självständighet, sammanhållna av The Articles of Confederation, det första samlingsdokumentet för den nya Unionen. The Continental Congress, den första folkförsamlingen i den nya staten, var en svag institution, i själva verket mer av ett riksmöte än en stadgad folkförsamling. Den hade liten tvingande makt över  delstaterna. Dessa hade egna tullar och skatter -på den tiden var tullarna den viktigaste formen av skatteuppbörd. Men staterna hade också egna skulder. Hela nationen var i själva verket svårt skuldsatt, efter de lån man tagit upp under revolutionskriget. Och detta medan både handel och skattepolitik var väldigt lite koordinerad.

Prof. Sargent uppskattar unionens skattekraft 1787 till ca 2-3% av BNP – allt medan unionens skuldsättning var uppe på 14% av BNP. Det här skapade snabbt ett skriande behov av skuldnerskrivningar hos delstaterna, vilket skulle vara ett enormt hårt slag för fordringsägarna, men också för den nya statens kreditvärdighet.

Fiskala kriser ofta leder till politiska revolutioner.

Thomas J. Sargent

Så. 1790, när USA fått sin konstitution, var dessa frågor högt upp på dagordningen. Och som ett resultat kom en ny environment på plats. I den nya konstitutionen förlorade delstaterna rätten att införa egna tullar, vilket övertogs av den federala staten,  uttryckligen för att kunna möta en större framtida federal skuldsättning. Skatter och handelspålagor kom att konsolideras och underkastas gemensamma regler, och många handelshinder som mellanstatliga tullar togs bort. I gengäld löste den federala staten ut delstaternas skulder som de inte kunde betala. Genom detta fick man också borgenärernas stöd för att stödja tillblivelsen av en stark statsmakt.

Resultatet blev att skulderna inte behövde skrivas ner. Likviditeten i statens skuldväxlar ökade. Och man fick en stark skattebas för den federala nivån. Det uttalade syftet att öka förtroendet för den federala staten hos utländska fordringsägare uppnåddes. Man kan alltså konstatera att USA under sina första årtionden blev en fiskal union först.

(Egen anmärkning: notera att USAs fiskala och ekonomiska styrka åren efter 1790 var en avgörande faktor för USAs territoriella expansion. Det berömda köpet av Lousiana-territorierna 1803, som i ett slag dubblerade USAs yta, gjordes t.ex mot amerikanska statsskuldsväxlar.)

Många utstående frågor om det här systemet fanns dock kvar. Att lösa ut insolventa institutioner leder till risken för vad som kallas ”moral hazard” – förväntningar om räddningsåtgärder utifrån perverterar incentiven och leder till onödigt risktagande i ekonomin. Om man betraktar de följande årtiondena av USAs historia kan man se vissa av riskerna med ett sådant tillvägagångssätt. Frågan var om den federala regeringen skulle finansiera de storskaliga infrastrukturprojekt, i vägar, järnvägar och kanaler som var bärande delar av den framväxande industrialiseringen. Först var svaret ett klart NEJ.

Så delstaterna gjorde det själva, och skuldsatte sig med kanal- och järnvägsaktier. Tankegångarna verkade lika de som snurrade i luften runt ”IT-bubblans” era, att investeringarna skulle ”betala sig själva” på något magiskt sätt. Men så skedde förstås inte, många av projekten var inte lönsamma, och som en följd gick delstaternas skuldväxlar åt skogen.

Det fanns en uttalad förväntan om att den federala regeringen även denna gång skulle lösa ut delstaterna. Men till skillnad från efter revolutionen gjorde man INTE det. Delstaternas skulder tilläts förfalla och många tvingades att skrivas ner. Följden blev att deras kreditvärdering sjönk kraftigt. Och, lite otippat, så gjorde även den federala krediten, trots att man inte ingripit med federala medel. Här kan man se hur förväntningarna spelar en högst betydande roll för utfallet av olika fiskala och/eller monetära åtgärder, och hur den uppbyggda moral hazard fick effekter även när man inte föll till föga och löste ut.

Och Så Dagens Europa

Thomas J Sargent slutade med att påpeka skillnaderna respektive likheterna mellan dagens Europa och den tidigaste, okoordinerade USA-ekonomin. Likheten är den föreliggande risken, vilken påverkar ”marknaden”, läs borgenärerna, för starka nedskrivningar av de underliggande subjektens skuldväxlar och frågan om moral hazard. Samt bristen på koordination mellan delstaternas/medlemländernas skatte -och uppbördspolitik.

Men viktiga skillnader är att Europa har en centraliserad monetär institution, den europeiska centralbanken ECB. Samt att det inte finns något federal underskott att ta hänsyn till. Europa har hittills valt att bygga upp en Monetär Union med stark samordning på valuta- och räntområdet, men svaga federala resurser och koordination på det fiskala området. Det är uppenbart att Thomas J Sargent menar att detta är problematiskt, i förlängningen fel väg att gå: den fiskala samordningen behövs som bas om man skall upprätthålla en förenad ekonomisk regim.

De senaste dagarnas (!) utveckling 

Mot bakgrund av ovanstående kan man fundera på de åtgärder som föreslagits för att komma till rätta med den nuvarande ekonomiska skuldkrisen i Euroområdet – som väl att märka springer ur vissa länders, främst Greklands men också länder som Portugal, Irland, Italien och i viss mån Spaniens, budgetunderskott.

Finanspakten 2011

Det verkar som om den överenskommelse som slutits mellan Euroländerna nu i helgen, den nya ”Finanspakten” siktar in sig på att skjuta till pengar för att täcka medlemsländernas skulder och underskott. I fallet med Grekland så tillämpade man en form av skuldnedskrivning genom att även privata aktörer tvingades att delta i stödåtgärderna för att staga upp landets ekonomi. Medlemsländerna kunde tvinga sina egna länders banker att gå med på detta. Men det är uttryckligen sagt i den nya överenskommelsen att detta Aldrig skall ske igen. Den fiskala samordningen stagas upp i Euroländerna, vars budgetar i framtiden måste godkännas av EU-komissionen, om inte ett omedelbart vite skall tillämpas på de länder som överskrider 3% i budgetunderskott.

Ett förslag som tills vidare lagts på is är den om att införa en EU-växel, dvs att skapa en europeisk federal budgetnivå med egna inkomster som skulle kunna användas för att betala av just stöden till medlemsländerna i de olika konstellationer som är på kartan. En sådan skulle öka uppkomsten av en federal struktur i Europas ekonomi och förvandla medlemsländerna till delstater i en sådan.

Prof. Sargent har förstås uttalat sig om annat också, bland annat USAs egen ekonomiska kris – se nedan.

Det är lustigt, men delvis på grund av sin inriktning på rationell analys har Thomas J Sargent blivit offer för att ”kidnappas” av de som tar varje chans att hacka på John Maynard Keynes, bl.a. på Wall Street Journal. Thomas J Sargent har irriterat genmält att han alls icke är någon nyliberal Keyneshatare.

För den här gången skall här undlåtas att ta upp rent politiska problem med de ordningar som både EUs regeringsledare och ekonomer som Thomas J Sargent föreslår: det demokratiska underskottet, bortlyftandet av makt från folkvalda organ, det större avståndet till makten, splittringen av EUs medlemsländer som hotar osv osv. De får bli ämne för ett annat inlägg.

——————————————

Om Priset i Eknomi till Alfred Nobels Minne

Om EUs Finanspakt

Publicerat i Egna Bilder /My Artwork, Egna Kartor /Original Maps, Ekonomi /Economy, Kartor /Maps, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Politik /Politics, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs

4 kommentarer

Etiketter: , , , , , , ,

Om Fattigdom del 1 – Absolut eller Relativ

Om Fattigdom del 1 – Absolut eller Relativ

9 12

Publicerat av


Närhelst pengar diskuteras, följer ett begrepp med även om det inte nämns. Alltid närvarande som ett hot även mitt bland de mest slösande materiella och resurser eller en bister verklighet för hela nationer och befolkningar: frånvaron av pengar och den välfärd och de materiella tillgångar som är nödvändiga för ett värdigt liv. Rikedomens mörka skugga,

Fattigdom

Vi lever i ett rikt land, en av de säkraste i världen med hänsyn till risken att hamna i armod. För många är fattigdom något de inte tänker på eller känns väldigt fjärran. Deras bild av fattiga kommer från svältande människor i Afrika, möjligen uteliggaren man skymtat i storstaden eller på TV. Men fattigdomen är en bister, livshotande realitet för miljarder människor i världen. Och även i de mest genomplanerade moderna samhällen finns stora grupper som står utestängda från de löften som konsumtion och samhällsplanering ställer ut för medborgarna, på grund av brist på inkomster.

Fattigdom är dock ett delvis problematiskt begrepp. Bortsett från de uppenbara fallen där folk inte ens har tak över huvudet finns djupa ideologiska stridsfrågor inbakade i hur man väljer att definiera och tackla fattigdom. Många åtgärder och politiskt fattade strategier för att minska fattigdom är också omstridda, liksom de moraliska implikationerna av hur allvarligt man tar på fattigdom, både internationellt och inom ett land.

Fattigdom kommer ofta att uttryckas i form av andra problem som svält, hälsa, rätt till utbildning och så vidare. Men är fattigdomen ett resultat av dåliga levnadsförutsättningar eller roten till dem? Fattigdom kan ibland vara ett övergående fenomen, en fas som folk går igenom men kan lyfta sig ut, men fattigdom kan också vara permanent hos vissa grupper. Vilken av dessa faktorer man väljer att lyfta fram vid behandlingen av fattigdom kan ge vitt skilda strategier för att komma åt problemet. Det kan gälla både inom ett land, i form av t.ex. i frågan om socialbidrag, och internationellt, när man diskuterar bistånd eller handel. Regeringar i vissa länder gör stora ansträngningar för att minska fattigdomen, medan andra mest ägnar sig åt en läpparnas bekännelse, eller är förhindrade att göra något på grund av resursbrist eller beroende av utländskt bistånd.

Relativ eller Absolut Fattigdom

En fråga som är viktig, inte minst när man tillägnar sig fattigdomsstatistik, är om man skall tillämpa ett absolut eller relativt fattigdomsbegrepp.  Absolut fattigdom innebär att man sätter en gräns i form av en fast penningsumma och uppskattar hur många som lever på eller under den gränsen, som t.ex. Världsbankens gränsdragningar på 1,25 USD och 2 USD (i konsumentprisindexerade dollar uttryckta i lokal valuta) för extrem respektive ”moderat” fattigdom respektive. Många myndigheter, som Svenska SIDA, använder sig av måttstockar som utgår från de gränserna.

 

Relativ fattigdom utgår från definitioner av ländernas fattigdom relaterad till landets genomsnittliga eller median inkomstnivå och handlar väldigt mycket om skillnader i inkomst och graden av social grundtrygghet. För rika länder innebär det att människor med tak över huvudet och tillgång till vissa begränsade inkomster måste betraktas som fattiga, eftersom prisnivå och tänkta utgifter utgår från medelinkomsterna, förväntningarna är högre och behoven delvis annorlunda än i fattiga länder.

Det finns flera måttstockar, som GINI-koefficienten  eller FNs Human Development Index, (som baseras på läskunnighet, barndödlighet och långtidsarbetslöshet + andelen med mindre än halva medianinkomsten) för inkomstskillnader. GINI-koefficienten har många styrkor, men också nackdelar – den visar på hur inkomstfördelningen i samhällen är utan hänseende på landets inkomstnivåer, funkar på små och stora länder osv. Men den har också nackdelar – nyanser på vilken nivå man startar förloras osv. Men som ett komplement till absoluta tal och räkning av ren BNP per kapita som inte tar någon hänsyn till kostnadsnivåer är de svåra att avvara för en fullödig syn på fattigdomen, speciellt i ett mer utvecklat land.

Den här perspektivskillnaden har bäring t.ex. på debatten i Sverige, där den borgerliga regeringen är anhängare av absoluta fattigdomsdefinitioner, medan vänsteroppositionen hellre åberopar indikatorer på inkomstklyftor, fattigdom. Det finns tyvärr tecken på att inkomstklyftorna i Sverige, som historiskt haft mycket stark ställning ifråga om inkomstfördelning och låg nivå fattigdom, nu ökar påtagligt.

En liten visualisering av vad klyftorna i världen innebär

http://www.youtube.com/watch?v=r6eTr4ldDYg&feature=related

I följande delar av denna lilla sammanställning skall först fattigdomen i olika regioner i världen diskuteras, avslutat av en diskussion om olika perspektiv och faktorer i studiet av fattigdom, som kön, klass, bistånd osv.

Denna Artikelserie skrevs för publicering i Utblick Magazins och Utrikespolitiska Föreningen i Göteborgs Webb

Se del 2 av serien: ”Fattigdom i Rika Länder”→

 

—————————————-

Globalt & Statistik

Publicerat i Ekonomi /Economy, Fattigdom /Poverty /pobreza, Mänskliga Rättigheter /Human Rights, Politik /Politics, Publicerat i Tidningar & Externa websidor, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Världen

6 kommentarer

Etiketter: , , , , ,

Ett litet samtal apropå Carema, naivitet och att blunda för problem – hårt

6 12

Publicerat av


”När jag läste om det blev jag chockad!”

Det här var en kommentar från en person som har läst om missförhållandena i vården på sistone, någon som själv jobbar just inom åldringsvården.

”Chockad, verkligen?”

”Ja jag hade ingen aaaaaning att man kunde göra så här…” Apropå Carema, riskkapital och missvård.

Jag måste säga att hennes aningslöshet förvånade mig. ”Det borde du inte vara”, sade jag.

Det hör till saken att den här personen verkar i en mycket bra kommun, där den allmänna vården fungerar väl. En borgerlig kommun skall tilläggas, men en där av olika anledningar man inte sett det som ett överordnat mål att avhända sig alla verksamheter som möter medborgarna utan behållit ansvaret för det allmännas drift. Och kvalité. En välmående oas i ett hav som numera präglas av en mycket hårdare och krassare verklighet. Den lite naiva och godtrogna inställning som hon hade var på sätt och vis en bra sak. Det säger något om vilka förväntningar som hederliga människor har, och vad de utgår ifrån borde vara normen.

Problemet är att trots att det på papperet fortfarande finns en gemensam och allmän välfärd i vårt land, har det på sista årtiondena medvetet skapats enorma öppningar, stora som slagskepp, för de hänsynslösa och giriga att utnyttja systemet.

”Bli inte chockad”, sa jag således. ”Bli arg.”

Bli arg över att någon ens kan komma på tanken att låta riskkapitalbolag äga ochs därmed styra över institutioner som skall vårda människor, se efter deras välmående, ta hand om deras hälsa, livskvalité och värdighet.

En god vän som för några år sedan hamnade i den fruktansvärda sitsen att försöka driva långsiktig verksamhet men som hade att svara mot ett riskkapitalbolag  lärde mig under långa frustrerade nätter av samtal, med otaliga exempel, hur de där bolagen fungerade. Alla de intressanta bokföringsmanövrarna, fixeringen vid rapporter och kvantitativa mått, och den otroliga kortsiktigheten i allt som kom från ovan.Och han verkade i en privat verksamhet utan minsta beröring med människors hälsa, värdighet eller rättigheter.

Ändå agerar framför allt makthavare som att man aaaaaldrig kunde förutse att det som hänt i Carema kunde ske. Det är märkligt. För även det tämligen icke-Norskessflamman-aktiga Svenska Dagbladet  skrev i somras: http://www.svd.se/naringsliv/vardbolag-vagrar-bidra-till-valfard_6337990.svd

Som sagt – det får en att fundera. Och inte över minutia i det tröttande drev som kommer att släppa det här för nästa ”stora grej”. Men mer på sådant som principer, och den skall vi säga mer filosofiska poänger.

Och som långtida läsare av den utmärkta ”The Economist” drog jag mig till minnes följande uppräkning av riskkapitalbolagens dilemma och problem, som borde gjort varje beslutsfattare ytterst försiktig – se http://www.economist.com/node/1893232. Vi vet vad riskkapitalister vill, och The Economist säger det också öppet. Det är vad de alltid velat. Att göra vinster genom att äga verksamheter – en kort stund. Inte att driva dem långsiktigt. Inte att ta mänskliga hänsyn. Oavsett vilken nytta de kan tänkas göra i det finansiella systemet är detta något som är konstant.

The Economist är för avregleringar och privatiseringar, de vill alltid ha en marknad när det går. Denna hållning kan man ha invändningar mot, och det är en djupt ideologiskt grundad idé om samhället bakom. Men oavsett vad man anser om det kan man inte säga att de mörkar riskerna och de möjliga nackdelarna med sin modell. Det här är något som The Economist, återigen THE ECONOMIST, nyliberalismens flaggskepp i världen, nämnt upprepade gånger. De verkar mer medvetna med risker hos vinstdrivna verksamheter än deras kusiner från Landet, läs vad som går som svensk borgerlighet numera.

”If doctors are made subject to the strictures and scrutiny of the market, they cannot also be expected to behave like public servants.

But if consultants […] are to see themselves as tradesmen, they will feel entitled to sell their services to the highest bidder.”

http://www.economist.com/node/82317

I den nutida debatten om den amerikanska sjukvården, som inte ens den varmaste marknadsanhängare vill dra fram som ett föredöme, återkommer den här sortens invändingar hela tiden – se http://www.economist.com/blogs/democracyinamerica/2011/06/health-reform

Kontrastera detta med de mumlande politrucker som genomfört sådana reformer hos oss, som undantagslöst försöker gagga bort riskerna. Med den förutsägbara effekten att man sitter med skägget i brevlådan ett par år efteråt, med vanvård, tåg som inte går, skolbarn som i strid med skolans allmänna mål inte får likvärdig utbildning, apotek som svämmar över av piller ingen behöver men saknar riktiga läkemedel. Från kommunaliseringen av skolan till tillåtandet av friskolor, till avregleringen av äldreomvårdnaden, till tillåtandet av privata aktörer i för allmänna transporter – det är alltid samma sak. Redan har t.ex apotekets verksamhet börjat perverteras av det privata vinstintresset. Gissa vilka som köpt upp apotek till höger och vänster?

Genom åren har argumentet ibland svingats  att varför skall man inte få tjäna pengar på själva vården, man får ju tjäna pengar på sjukvårdsutrustning, eller mediciner?

Varför inte? Det beror på hur man betraktar sådana tjänster, allså tjänsten-i-sig, med allt vad det innebär och vem som har ansvaret för dess utförande: som en vara eller en Mänsklig Rättighet.

För den som accepterar att människor har vissa mänskliga rättigheter, och att rättan att få vård, eller utbildning, finns en avgörande skillnad att göra kommers på de materiella ting som underhåller den rättighetsbaserad tjänsten, och tjänsten-i-sig. Ett ting, är just det – en vara man köper. De är utbytbara. De är förhållandevis icke komplexa. Inte ens supporten av det mest avancerade stödsystem kan jämföras med vårdnaden av en människa, som kräver sådant som empati. Sympati. Närhet. Eller för att tala med FN-stadgan om de mänskliga rättigheternas och vår egen Socialtjänstlags ord, Mänsklig Värdighet.

”Socialtjänstens omsorg om äldre, ska inriktas på att äldre personer får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande.” 

Socialtjänstlagen 5 kap. 4 §

Principen att man skall få högsta utdelning och VINST från en verksamhet står i bjärt kontrast till vad en Mänsklig Rättighet innebär. En mänsklig rättighet skjuter ut från och häftar vid individen i dess kvalité som människa. Inte som konsument. Den är oupplösligt förenad vid principen om människors lika värde och behov. Den skall komma den till del som behöver den, i den omfattning den har behovet. Inte i den omfattning som den enskildes plånbok medger. Annars är det inte en rättighet, utan en vara som konsumeras.

En sådan allmän, universell rätt tillhör inte en person. Den tillhör alla medborgare, som skall var och en bidra till den. Och som äger den. Bibringandet av sådana allmänna och rättighetsbaserade tjänster måste därför innehålla kraftiga spärrar mot att plundras eller få sina medel, som demokratiskt manglats fram, avledda för ändamålet att ge vissa få enskilda vinster och privat förmögenhet. Att istället för att ge vård eller utbildning eller vad det än är för rättighetsbaserad tjänst som man utför för gemensamma pengar, ta ut dryga vinster och bonusar och  undvika att skatta för dem, blir i det ljuset inget annat än förskingring av allmänna medel.

Article 22.

Everyone, as a member of society, has the right to social security and is entitled to realization, through national effort and international co-operation and in accordance with the organization and resources of each State, of the economic, social and cultural rights indispensable for his dignity and the free development of his personality

United Nations Universal Declaration of Human Rights

Den som vill att utförandet av sjuk- och åldringsvård, utbildning, säkerhet och andra sådana fundamentala rättigheter inte skall bindas av återhållande regleringar har således avslöjat sin människosyn. En som präglas av förtingligande. Att man anser att en ”service” av en åldrad människa eller ett barn skall komma att betraktas som samma som att serva ett kylskåp. Oavsett om den förstår det eller inte.

I själva verket skall man finna att de vägrar att inse det. Av förståeliga skäl, för befolkningen, iaf den absoluta majoritet som inte skulle ha råd att köpa det dyraste kylskåpet, ursäkta vården, skulle kunna tänkas invända. Samt alla som inser att incitamenten i ett system som präglas av upphandling och vinstintressen måste, notera av naturnödvändighet kan inte undvika att leda till missgrepp och prioriteringar som diametralt strider mot en rättighetsbaserad syn på vissa av samhällets verksamheter (se t.ex. http://csripraktiken.se/2011/11/21/per-grankvist-sattet-att-upphandla-skapar-nya-vardskandaler/).

Det är anledningen varför t.ex. Finland, som sägs ha världens bästa skola, inte tillåter de endast 23 privata skolorna i landet att Gå Med Vinst.

Exemplet Finland visar att det här är inte en höger- vänsterfråga. Socialdemokraterna hos oss har varit lika skyldiga som de borgerliga partierna i denna fråga. För dem har driften att slippa direkt ansvar för sådant som kan leda till kritik varit en lika perverterande drivkraft som nyliberal ideologi för högern. Båda har noga duckat för de vidare principerna.

Även som liberal måste man fråga sig, och inse, att det finns en konflikt här. Antingen är tillskyndandet av marknadslösningar till varje pris ett överordnat mål. Eller så sätter idén om att vissa samhällsfunktioner på en viss nivå är mänskliga rättigheter, en fundamental liberal princip, vissa gränser för vad, hur och om man skall få tjäna pengar på dem. Den här konflikten definierar om vi skall ha en välfärd i en demokratisk stat värd namnet, eller om detta skall abdikeras till förmån för Gordon Gekko och hans likar.

http://www.youtube.com/watch?v=e9mWAxHpeew

—————————————————–

Intressanta Blogginlägg i urval

Några pressröster i urval om Carema, privatiseringar och riskkapitals ägande

Publicerat i Mänskliga Rättigheter /Human Rights, Media & Rapportering /Media and Coverage, Politik /Politics, Skador & Sjukdomar /Injuries & Disease, Sverige /Sweden, Undervisning & Utbildning /Teaching & Education

8 kommentarer

Etiketter: , , , , , , , , , ,

Massalama till Jemens Ali Abdullah Saleh, och Egyptens revolution fortsätter

Massalama till Jemens Ali Abdullah Saleh, och Egyptens revolution fortsätter

23 11

Publicerat av


Idag kom nyheten om att Ali Abdullah Saleh, Jemens auktoritäre ledare, slutligen kliver ner och därmed markerar en ny fas i den av de revolutioner i Arabvärlden som pågått längst och varit en av de våldsammare. Samtidigt har konfrontationerna i Egypten åter tagit fart, där det militärledda styret visat sig vara ovilliga att överge sina auktoritära tendenser.

”Må du leva i intressanta tider” sägs vara en kinesisk förbannelse. De gamla taoistiska trollkarlarna måste skrocka i sina gravar när vi nu går mot vintern 2011, ett år för rekordböckerna, då hundratals miljoner människor gått ut på gatorna för att protestera mot auktoritära eller helt odemokratiska regimer i en arabvärld som nyss synts så stagnerad och totalt utan folkligt inflytande.

Utvecklingen har varit helt annorlunda i olika länder. Från fredliga segrar för folkligt engagemang i Egypten och Tunisien, över inre stridigheter i Bahrain, där upproret blodigt slogs ner, och snarlika förhållanden i Syrien, till rena inbördeskrig i Lybien, och Jemen. Efter Lybiens inbördeskrig och Khadaffis störtande har nu fokus återvänd till Jemen och Egypten.

Jemens f.d. starke man, Ali Abdullah Saleh har bitit sig fast hårdare än de flesta – i januari skadades han svårt och för att räddas fördes han till Saudiarabien. Det förvånade kanske många att han därefter hade mage att återvända. Han är en kall maktspelare, det måste man ge honom – syftet var troligen att försökra sig om bättre villkor vid sin avgång, som nu verkar ske på mer ordnat sätt än genom en lynchmobb som i Khadaffis fall, eller inför rätta som Mubarak. För inte tror han väl att han kan komma tillbaka NU?

Ända sedan militären i Egypten tog över och kastade ut sin forne herre har frågan hängt över det så löftesrika upproret: Vill den egyptiska militären verkligen ha reformer?

Den här frågan debatteras i den utmärkta serien ”The Doha Debates” där båda sidor manglas av den tuffe Tim Sebastian

http://www.youtube.com/watch?v=MIuH_Lo0ECo

Det är dock och har alltid varit en malplacerad fråga. Mubarak et consortes var toppen på vad som hela tiden varit en militärdiktatur, och att tro att de där skojarna från en dag till en annan skulle vilja montera ner hela det system som de byggt upp sedan femtio år kan kanske passa i ett haschrus, men det är inte seriöst. Redan faktum att de ”nya” makthavarna (som fältmarsalk Tantawi, militärrådets ledare) var samma gamla torterare, brutala och odemokratiska gynnare som förr visade det från början. Det var Mubarak som föll, inte regimen. Regimen gick med på att dess ledare avsattes (det fanns sedan flera år ett missnöje i armén med bl.a. Mubaraks avsikt att tillsätta sin son Gamal som ny president) av de oväntade folkliga protesterna. Men de skulle aldrig själva varken vilja eller kunna reformera sitt land på något avgörande, nydandande sätt.

Den riktiga frågan är alltså om folket genom ihållande tryck kan behålla dynamiken i sin revolution, och tvinga militären att fortsätta dansa. Egyptierna har visat sitt värde genom att just inte slappna av. Skräcken och fruktan har verkligen släppt, och de gamla sätten att slå ner och terrorisera uppifrån fungerar inte mer. Den egyptiska militären har också allt klarare med sitt beteende visat att dess auktoritära reflexer består. Nu diskuteras öppet om militären, efter att ha skjutit, slagit och torterat protesterande i bästa Mubarak-stil, använder tårgas spetsad med nervgas i sina alltmer desperata försök att skingra demonstranterna.

Det kan låta som en av de konspirationsteorier för vilken den egyptiska jordmånen är extremt fruktbar. Men rapporterna verkar visa att det faktiskt kan ligga något i det där. Och man bör minnas att det inte vore unikt, inte på något sätt. Den ryska militären använde nervgas när de stormade gisslantagarna som tog över Dubrovteatern i Moskva i oktober 2002, och dödade  i sammanhanget över 100 av den olyckliga gisslan (Se http://en.wikipedia.org/wiki/Moscow_theater_hostage_crisis och http://en.wikipedia.org/wiki/Moscow_hostage_crisis_chemical_agent).

Egyptens militär kommer att tvingas backa. Inget annat än regelrätt krig mot den egna befolkningen, och antagligen inte ens det, om Syrien och Libyen är något att gå efter, kan kuva den som inte längre räds att räta på ryggen och kräva sina rättigheter som medborgare. Frågan blir om det som följer kan böjas och perverteras, och vilken roll, vilket ansvar de nya aktörer som träder in på scenen är beredda att ta.

Det här aktualiserar en fråga som denna artikel i the Economist (om salafisters roll i den arabiska våren) reste redan för flera månader sedan: nämligen det skrämselspöke som många drar fram, att murkna religiösa religiösa krafter kommer att ta över. Inte sällan av xenofober, som visar upp sina låga instinkter i att de gärna skulle sett att mellanösterns folk förblev förslavade för sin egen lättskrämda sinnesros skull.

 

 

Se det Muslimska Brödraskapet, som det skrivits om här om  på denna blogg – prognosen att dess mycket försiktiga ådra skulle forsätta ha övertaget har visat sig bessannas och brödraskapet har förblivit mycket försiktiga och inte öppet utmanat den sittande militärregeringen. För försiktiga för sitt eget bästa, för initiativet har istället gripits av dels sekulära krafter å ena sidan och mer hårdhudade salafister å den andra. Frågan om protesternas civila och icke-religiösa karaktär och drivkraft har blivit starkt illustrerad av vilka det är som fortsatt att hävda demokrati och en snabb övergång till ett civilt och demokratiskt styre, något som fortsatt att ställa brödraskapet i skuggan.

Förutom Egypten har Syrien också sakta rört sig framåt, fastän under mycket mer våldsamma omständigheter. Men Assad-regimens oerhört brutala repression och massakrer mot de som protesterat mot dess korruption och diktatoriska later har till slut gjort att även de normalt sett oerhört tröga och tysta staterna i Arabförbundet tagit bladet från munnen och fördömt diktatorn, ja till och stängt av Syrien från förbundets arbete. Detta är desto mer anmärkningsvärt som många av förbundets medlemmar ännu är diktaturer. Men protesterna, och utsikten till blodiga inbördes strider likt de i Libyen har haft en effekt även på dessa motvilliga despoter. Det här visar på en sak, som Eleanor Roosevelt en gång sade om FNs Universella Deklaration för Mänskliga Rättigheter, hon liknade dess effekt vid ett ”märkligt rykte som gick runt staden” (the curious grapevine), dvs något som sakta sakta gröpte ur despotismens och tyranniets sten, som spred sig som ett mummel som förr eller senare inte gick att ignorera.

FNs kommitte för mänskliga rättigheter har nu följt och fördömt Syrien. Redan är sanktioner och annat på plats, och ser ut att skärpas. Syriens regim är alltmer isolerad, men dess enormt blodiga och obstinata fastklamrande vid makten får en tyvärr att misstänka att mycket lidande återstår för dess stackars prövade befolkning.

*********************************

Mer inlägg om Den Arabiska Våren – se tråden

https://paulusindomitus.wordpress.com/tag/den-arabiska-varen-the-arab-spring/

———————————

Aktuellt Om Jemen

Aktuellt Om Egypten

Aktuellt om Syrien

Publicerat i Egypten /Egypt, Islams Värld /World of Islam, Mänskliga Rättigheter /Human Rights, Media & Rapportering /Media and Coverage, Muslimska Brödraskapet /Moslem Brotherhood, Politik /Politics

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , ,

Dumskallarnas konspiration – om Ultraortodoxa Övergrepp mot Barn

Dumskallarnas konspiration – om Ultraortodoxa Övergrepp mot Barn

23 10

Publicerat av


För inte så länge sedan rapporterades om några Ultraortodoxa judar som försöke sig på att slå något slags vidrighets- och feghetsrekord.

Scenen är följande. I en ortodox stadsdel med en skola i Jerusalem  bor numera en majoritet ultra-ortodoxa judar. De ortodoxa judarnas barn, i åldern 6 till 12, går till skolan med sina föräldrar varje dag i konservativa men någorlunda moderna och bekväma kläder. Nej vänta, jag tar tillbaka det. De går i apvarma kläder i ett land där temperaturer går regelmässigt uppåt 40 grader celcius. Stora långa tröjor. Långa kjolar. Alla småtjejerna har påfallande långt hår (vaaarmt!). Men de ser inte ut som UFOn.

Men när de närmar sig skolan möts de varje dag av en mobb av svartklädda skäggskallar i svarta hattar, hellånga rockar och korkskruvar kring tinningarna. De här vuxna främmande männen skriker

”SLYNA!”

”HORA!”

”LUDER!”

till de små flickorna som går där. Men det är inte allt.

Plötsligt kommer något farande, och träffar en liten tjej i ansiktet. Det är mjukt, äckligt och luktar…bajs.

Det är för att det är bajs. Svartrockarna bombarderar 10-åriga flickor med bl.a. extrementer för att de går till skolan. Utan hellånga klänningar och svart huckle. Det här är numera standard på flera ställen runt flickskolor i Israel.

Klicka bild för BBCs länk till filmklippet

Välkommen till Jerusalems förorter anno 2011.

Det här är sjukt på så många nivåer att det är svårt att börja någonstans.

De där skolbarnen är barn till Ortodoxa Judar. Svårt religiösa och sedessamma personer på gränsen till det neurotiska i sig. Men inte tillräckligt för korkskruvsbrigaden, som säger att flickorna är ”lättfärdigt” klädda. Ursäkta? Flickorna ser ut som tanter. Och so what? De är barn. Vilken sorts pervers syn på barns sexualitet och blygsel skall man ha för att ens haka upp sig på tioåringa barns helt normala klädsel? Och även om de vore äldre – vad är det för kvinnosyn som de här kräken tillåts försöka trycka på andra människor i samhället?

Hur sjuka är de här männen att sitta där och skrämma och förnedra små barn för en sådan sak? Jag menar, var är rättfärdigheten i det?

Och den djupare frågan, som min moster ställde direkt. Hur kan myndigheterna alls tillåta att de där snubbarna får stå där och skrika? Utan att skingra dem? Varför förbjuds inte deras ”protest” rakt av?

Svaret är förstås att de ultraortodoxa har tillåtits bli så många och starka att de nu betraktas som en maktgruppering i staten Israel. Deras partier har en vågmästarställning i parlamentet knesset, och de är högröstade. Israels egen kluvenhet ifråga om sin religiösa och etniska grundval har spelat dem i händerna. Så finns till exempel inte sekulär skillsmässa i staten Israel – du måste gå till en rabbi för att skilja dig (se http://www.npr.org/templates/story/story.php?storyId=125673859). De olika religiösa grupperingarna har således fått en roll i staten Så de har fått behålla sin maktställning och växa.

Se Dateline på BBC från 2008 om Ultra-Ortodoxa i Israel, Del 1 & 2 respektive

Det  är viktigt att påminna om de här svartrockarna som pratar så vitt och brett om Herrens Heliga Land och har ”modet” att antasta barn inte bidrar en centimeter till försvaret och uppbyggnaden av det samhälle som omger dem och håller dem vid liv. Ultraortodoxa gör inte den för israeliska Män och Kvinnor obligatoriska militärtjänsen på två till tre år. De betalar i många fall inte ens skatt. Deras boende är ofta skattefinansierat. Många arbetar inte och lever till stor del på bidrag. De är parasiter på staten Israel, vars barn de tar sig rätten att kasta exkrementer på.

Om hur lite det behövs för att de tokortodoxa skall kalla andra judar för perverterade eller gå till angrepp mot dem, se Nedanstående exempel, som nota bene riktar sig enbart mot staten Israel och andra Judar. Vad de här tokdårarna gör mot palestinier eller andra goyim när de tror de kan komma undan med det skall vi inte ens tala om.

Upprinningen till debatten om flickskolan

Om de ultraortodoxas intåg och hävdande av sin lag i Jerusalem

Om ultraortodoxa judars kampanjer för att driva bort andra troende från städer – i det här fallet s.k. messianska judar (Judar som tror att Jesus faktiskt var Messias, men i övrigt behåller en judisk identitet)

Till inlägget i bloggen Skepchick (finns också på svenska, Skepchick.se) som först informerade mig om flickskolsincidenten (http://skepchick.org/2011/10/ultra-orthodox-men/) fanns en intressant men oroväckand följdinlägg. Den handlade om en stadsdel i New York, USA, där de ultraortodoxa tagit det på sig att segregera män och kvinnor enligt samma mall som i Jerusalem. Kvinnor och män skall inte mötas på trottoarerna. De får inte sitta tillsammans på bussen. Så börjas det. Se artikeln i http://skepchick.org/2011/10/ultra-orthodox-misogyny-redux/.

De här incidenterna pekar på vad som händer när man tillåter religionen att spela en roll för statens institutioner och policy även i ett demokratiskt samhälle. Snabbt befinner man sig i ett sluttande plan, där diverse intoleranter och sekterister infiltrerar staten och håller den gisslan, medan de mer högröstade och våldsamma kan flytta fram sina positioner på omgivningens bekostnad, och i tvärt motsättning till alla demokratiska och värden och idéer om mänskliga rättigheter och jämlikhet.

***********************************

UPPDATERING

Dagen efter det här inlägget sände P1:s ”Människor och Tro” ett utmärkt program betitlat ”Ortodoxa Judar har för stor makt” som tog upp många av de teman som drogs upp i inlägget ovan. Lyssning rekommenderas – klicka bilden eller direktlänken under

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=416

———————————————–

Svenska medier har skrivit om de Ultraortodoxas allt starkare närvaro i framför allt Jerusalem och sammanstötningar med andra grupper i det israeliska samhället, men inte speciellt mycket, och inte alls i den omfattning problemet förtjänar. Se 

Bloggaren Leffe 45 har också skrivit om flickskolsincidenten http://leffe45.wordpress.com/2011/10/11/ortodoxa-judar-utan-hjarna/

Bloggen ”Hedniska Tankar” tog apropå en tråd från en artikel av Nathan Shachar i DN, upp att Ultraortodoxa judar kallar andra, icke-extremistiska judar för hellenister och epikuréer. Det säger en del om deras syn på upplysning och humanism som det västerländska samhället vilar på. Se http://tannhauser3.wordpress.com/tag/jerusalem/ och http://www.dn.se/nyheter/nathan-shachar-grekernas-arvedel–och-var-egen

Mer initierat om utvecklingen med de ultraortodoxa kan läsas i t.ex bloggen Judaistik – http://www.judaistik.se/blog1.php/vems-jerusalem

Publicerat i Islams Värld /World of Islam, Judiska Myter /Jewish Myth, Mänskliga Rättigheter /Human Rights, Media & Rapportering /Media and Coverage, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics, Världen

1 kommentar

Etiketter: , , , ,

Go’natt Khadaffi

Go’natt Khadaffi

21 10

Publicerat av


Enligt nyhetssändningar idag är Moammar Khadaffi (sorry, jag gillar den stavningen mer) nu död, under ännu något oklara omständigheter. Khadaffis hemstad Sirte, dets sista fästet för hans trogna, har fallit. Eran Khadaffi är nu definitivt över i Libyen. Gott så.

Vad man kan beklaga, är att samma gäller den här gången som för t.ex. Usama ben Ladins skjutning- diktatorn avrättades/mördades och kan inte ställas inför rätta, vilket är synd. Det har här påtalats i samband med Usamas död att den rätta platsen för brottslingar är en domstolsbänk (https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/05/02/en-dumskalle-mindre-off-usama-goes-till-fordomelse-och-evardelig-eld/).

Och det hade varit gott att se den forne diktatorn sitta nför Internationella Brottsmålsdomstolen ICC, reducerad till en kriminell av den låga typ han är. Oavsett vilken teater av trots de sätter upp i de lägena är jag övertygad om att inget plågar dem mer än att slitas ner från de piedestal som de byggt upp åt sig själva Att bli behandlade som brottslingar och tvingas svara på frågor, berövade frihet och privilegier som de vant sig vid. Att tvingas leva i den osäkerhet och oro som de skapade åt andra, under långa ensamma nätter av tandagnisslan.

Och det är också gott för oss att se dem så. Inte bara för den förnedring det innebär för dem. Utan också för att åtminstone en rättsäker och någorlunda rimlig process drar mycket fram i ljuset, som inte bara diktatorn eller terroristen har skäl att oroa sig för, och få oss att titta närmare på maktmänniskor närmare oss. På de som i demokratiska samhällen avger en läpparnas bekännelse till principer, som de gärna förbiser i samkvämet med andra mer grovhuggna potentater. Vi får tillfället att ställa oss frågan, om det är sådana personer som borde styra även våra stater.

en nere, en återstår - Putin och Khadaffi

En bekant ojade sig för att det var dubbelmoral att glädjas åt att Khadaffi nu är död och peka finger åt honom när så många andra tyranner och föraktansvärda män med makt tillåts sitta kvar och framleva sina dagar i lyx och inflytande. Jag kan delvis hålla med. Men det ena utesluter inte det andra. Khadaffi själv borde ställts inför rätta, liksom mången annan despot, flera av vilka vi i den rika världen gärna samarbetar med när det passar oss. En kort, inte på något sätt uttömmande lista publicerades här i samband med den Arabiska Vårens början, som jag gärna drar fram igen.

”förutom Khadaffi, också Kim Jong Il, Robert Mugabe, Bröderna Castro, och Alexander Lukashenko […] kung Abdullah ibn abdul Aziz av Saudiarabien och hela hans föraktansvärda klan, Bashar al-Assad med anhang i Syrien , Ali Khamenei & Mahmud Ahmadinejad och deras prästskallar i Iran, Hu Jintao & Wen Jiabao och deras genomkorrupta parti i Kina, och ett dussin till, ynkliga tyranner och förrädare mot människosläktet alla.”

Från Inlägget ”Vem blir Näste man till Rakning?” från februari 2011

Många problem, det har sagts förut, återstår på vägen. Att bara störta en diktator är inte nog, inte ens fria val till nya styresmän är mer än bara ett steg framåt. Att reformera en korrupt statsapparat, underställa väpnade styrkor en sant civil ledning, reformera rättsväsen och utbildning som degenererats av årtionden av envälde, säkerställa att ett kreativt och aktivt civilsamhälle kan växa fram – allt detta är svåra utmaningar som måste tacklas innan man verkligen kan säga att en stat tagit steget och blivit ett fritt land. Exemplet Spanien efter Francos död visar att en sådan process tar årtionden. Lång är diktatorns skugga, och medlöparna kan inte alltid helt rensans ut.

I fornstora dagar – hans skräddare får ägna sig åt annat

Och därefter följer, som den insiktsfulla svensk-tunisiska Janette Hentati i OBS i P1 kommenterade, den dagliga, vardagliga krocken mellan intressen, att leva med ett samhälle som är fritt och pluralistiskt och där konflikter, meningsskillnader kan hanteras på ett fruktbart sätt. Den utmaning som även vi, som anser oss fria, ställs inför, och ibland misslyckas med. Jag drar mig alltid till minnes Ahmed Agiza och Muhammed al-Zeri, som vi lät belägga med huva och blöjor för att föras bort för år av tortyr i sådana här stunder. Även demokratier och rättsstater kan trampa fel, mitt i vårt välstånd och lite arroganta självförhärligande.

Nu stundar i alla fall äntligen slutet på Libyernas kamp mot sin forne diktator. Snart går Tuniserna till sitt första val, för den konstituerande församlingen, efter att de påbörjade de i sanning historiska skeenden som ännu rullar vidare. I Jemen fortsätter kampen mot den auktoritära regimen, likaså i Syrien. Denna blogg önskar alla de modiga och förtjänstfulla människor som nu äntligen fått nog av årtionden av förtryck lycka till.  Må de lyckas att knoga fram ett välmående Lybien, och ett värdigt och löftesrikt samhälle framträda ur den skymning som nu äntligen kan börja ljusna.

******************************

Tidigare inlägg om Libyen här

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/02/24/khadaffi-fran-arabvarldens-ledare-till-historisk-relik/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/02/27/vem-blir-naste-man-till-rakning/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/20/raddade-av-gong-gongen-att-avvarja-en-irakisk-1991-deja-vu-i-libyen/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/04/05/dumskallarnas-konspiration-om-att-skjuta-eller-inte-skjuta-med-gripen/

 —————————————–

Rapporterat om Muammar Khadaffis död

Publicerat i Afrika /Africa, Islams Värld /World of Islam, Krig /War, Mänskliga Rättigheter /Human Rights, Media & Rapportering /Media and Coverage, Politik /Politics

20 kommentarer

Etiketter: , , ,

Hatet på Nätet – och sen? Diskussion på UR

Hatet på Nätet – och sen? Diskussion på UR

19 10

Publicerat av


Den 20:e september ägde debatten Näthatet rum i kulturhuset.  Temat var de hot och trakasserier på nätetsom ibland drabbar de som skriver om kontroversiella teman . I tisdags (18/10) sände Utbildningsradion (UR) sin inspelning av kvällen, och den finns att se på UR Play.

Diskussionen ägde rum inför ramen för kulturhusets projekt Shahrazad om det fria ordet. Vi fick möjligheten att lyssna på och ställa frågor till en panel bestående av de tre deltagarna Tinni Rappe, Lena Sundström & Kajsa Klein, lett av svenska PEN’s Ola Larsmo.

Här skrevs ett inlägg om den intressanta debatten den kvällen, på https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/23/nathatet-paneldiskussion-om-det-hotade-ordet-pa-internet/

Men nu kan den alltså ses på UR Play. Man har inte tagit med frågestunden, utan det utsända består av den ca 1 timme långa diskussionen mellan paneldeltagarna, som är fyllig och beaktansvärd nog. Se länken nedan för att komma till UR Play och programmet.

Klicka på bilden för att komma till sändningen

Diskussionen om näthatet har bedarrat under hösten – dess aktualitet ägde mycket samman med debatten om kommentatorsfält och nätforum som kom i efterdyningarna av massmördaren Anders Behring Breivik (som också i mycket försvunnit från medias tablåer). Den underliggande orsaken till att man diskuterar om aggressionsnivån på nätet finns dock förstås kvar. Nätdiskussionerna är här för att stanna, och hur man förhåller sig till varandra på nätet och bildandet av ett gott debattklimat och regler för samliv där är ett ämne som kommer att brisera igen, så fort det visar sig att ett stort våldsdåd, en politisk skandal eller större omvälvning har koppling till diskussioner på nätet.

Vilket det med nästan total säkerhet kommer att göra.

En liten påminnelse av några inlägg och diskussioner på temat kan vara på sin plats för att komma ihåg var saken slutade, när den kommer tillbaka.
————————————-

Läs mer om Kulturhusets projekt Shahrazad http://www.kulturhuset.stockholm.se/default.asp?id=34978 och deras diskussionskvällar på temat ”Hotade Ord” här.

Publicerat i Internets Stridsfrågor /Internet Issues, Media & Rapportering /Media and Coverage, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics, Rasism /Främlingsfientlighet / Xenophobia /Racism, Spanat & Tänkt /On My Mind, Sverige /Sweden

1 kommentar

Etiketter: , , , , , , , , ,

Dumskallarnas Konspiration – Kreationism i Sverige

Dumskallarnas Konspiration – Kreationism i Sverige

29 09

Publicerat av


Om Kreationism i Sverige. I första inlägget om temat kreationism, ”Kretiners, jag menar Kreationisters Undervisning” togs kreationismen i dess moderna högsäte USA upp. Här skall aspekter på kreationisters närvaro i Sverige lyftas fram.

Kreationismen i Sverige och Europa överhuvudtaget är tack och lov en mycket svagare och krokigare planta  än i USA, som i detta hänseende ju står ut vid alla former av seriösa internationella jämförelser som framgår av t.ex http://blogs.discovermagazine.com/gnxp/2009/03/creationism-in-america-europe/ och http://en.wikipedia.org/wiki/Demographics_of_atheism.

Men att kreationister trots allt kryper runt undervegetationen även i Sverige blir tydligt så fort någon skriver om vetenskap speciellt om evolution. Se t.e.x några gensvar till Karin Boys krönika i DN Söndagen 11/09 (http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/vetenskap-vilar-pa-ordnade-data), som omedelbart drog på sig ett bloggsvar från troshuvudena på kreationistsajten Genesis.nu.

Kreationism i Sverige lider av den välförtjänta nackdelen av att inte ha den sociala acceptans den åtnjuter i staterna. I Sverige riskerar en kreationist med all rätt att stoppas i samma fack som den som tror att den bortrövats av rymdvarelser eller att jorden är platt och får inga gratispoäng för sin bullshit. Jämfört med andra rörelser som ifrågasätter den vetenskapliga koncesus, som de renodlade klimatskeptikerna, ser man att den är mycket svagare och mindre spridd. Att det är kopplingen till den i Sverige mycket svaga reliogiositeten som drar ner kreationisternas aktier ligger nära till hands: klimatskeptikerna är fler eftersom det är en position som även sekulära människor kan hysa. Men att den kreationistiska impulsen som strålar ut från religionen trots allt finns där och verkar i skuggorna måste var och en inse. Och då och då sticker de upp huvudet – se tex:

  • Kristdemokraternas förstanamn vid valet till Europaparlamentet Eva Bohlin. Såsom en f.d. medlem av Livets ord sitter hon idag i KD:s partistyrelse. Och är en uttalad kreationist, och vill i likhet med amerikanska fundamentalister att kreationism skall läras ut i skolan, parallelt med en vetenskapligt grundad förståelse av livets ursprung. På biologilektionen.  (http://www.newsmill.se/node/3561, http://sv.wikipedia.org/wiki/Ella_Bohlin).

http://www.youtube.com/watch?v=oENuSL7_c6U

Eva Bohlin vann Föreningeng Vetenskap och Folkbildnings skampris ”Årets Förvillare” 2009 (http://www.vof.se/visa-forvillare2005) som  tillfaller den som:

”[…] i Sverige under året, frivilligt eller av grov oaktsamhet, bidragit till att skapa förvirring och oklarhet om vetenskapens metoder och resultat. Särskild vikt ska fästas vid insatser för att främja auktoritetstro och en okritisk inställning till sådant som sägs i vetenskapens namn”

Från Vetenskap och Folkbildning ”Regler för föreningens utmärkelser”: http://www.vof.se/visa-regler

  • Sekter som Livets Ord, underminerar medvetet eller låter helt bli att lära ut kunskap i skolämnen som evolutionen, i total motsättning till Skolverkets läroplaner. Detta har dragit på dem kritik och åtgärder från skolverket vid ett antal tillfällen, som   Maria Gunther Axelsson, en ex-kreationist, berättar om i artikeln http://www.fritankesmedja.se/maria-gunther-axelsson-en-ex-kreationist-talar-ut. Hör nedan Livets Ords skolchef Maj-Kristin Svedlund pratar om evolutionteorin som ”en lögn som vänder barnen bort från Bibeln och Gud”. Tror någon på allvar att de här gynnarna kan genomföra en seriös och på fakta baserad undervisning i säg…biologi? Eller geologi? Eller fysik?

 http://www.youtube.com/watch?v=1Vp9uSSxXC8

En av många orsaker att vara vaksam är också att kreationismen, precis som andra intellektuella avarter som också har en politisk agenda, ligger och jäser och kan komma upp till ytan som en följd av samhällsförändringar som drivs av helt andra skäl. Mekanismer som verkar röra andra företeelser kan indirekt underlätta för vetenskapsförnekarna. Två exempel från undervisningsvärlden som kan nämnas är bristerna i undervisning i naturvetenskap i skolan och införandet av friskolor.

Undervisningen av naturvetenskap i skolan. Biologin hör till naturvetenskaperna, och om den svenska skolan  inte kan undervisa om dessa ämnen riskerar förstås en större mängd av befolkningen att växa upp utan en grundläggande förståelse för hur verkligheten, inklusive livets uppkomst och mångfald, fungerar. Det är knapapst bra om man vill hålla vidskepelser som kreationism stången. Om att svenska elevers skolresultat i naturvetenskap och matematik har sjunkit de senaste deccenniet har det diskuterats en hel del – att det är ett faktum tycks det råda koncensus om, och internationella undersökningar som PISA (se skolverkets sammanfattning och hela undersökningen i PDF) verkar bekräfta den allmänna bilden.  Se

Några, t.ex. Forskning och Framsteg sätter bristen på naturvetenskaplig bildning eller ens allmän förståelse med just möjligheten för hjärnspöken som kreationism att poppa fram igen. http://www.fof.se/blogg/hanna-enefalk/nar-folkhemskritik-blev-kreationism. Det finns en idé där, ibland uttryckt bland naturvetenskapligt skolade personer, att en textkritisk, ofta benämnd ”postmodern” tankesätt inom den högre undervisningen också indirekt bidrar till att underminera tilltron till naturvetenskapens metoder och resultat, och den resulterande världsbild som växer fram. Universitet och utbildningsanstalter drar ibland på sig kritik för att alltför lätt låta kreationister infiltrera dem och erbjuda vetenskapsförnekare ett prdum, se t.ex. http://akademiskfrihet.wordpress.com/2009/10/24/kreationister-nu-pa-svenska-universitet/.

Jag är inte så säker på hur vedehäftig den kritikbanan är, men det har hänt några gånger att humanister för avslöjat en förfärande brist på allmänbildning om just naturvetenskap (t.ex. att inte veta något om strålning, eller varför och hur vi har årstider – uhhhuh). Sådana människor står inte starkt rustade att se igenom mumbo-jumbo som kreationism eller tron på paranormala fenomen, till olycka inte bara för dem utan också deras elever. Se även kommentaren till författaren Björn Ranelids antiintellektuella och ignoranshyllande smörja i http://akademiskfrihet.wordpress.com/2009/12/14/ranelind-sagar-vetenskapen-och-kommer-ut-som-evolutionsfornekare/ som ett exempel på hur man tidvis kan göra okunnighet om naturvetenskap till dygd i vissa kretsar, som verkligen borde veta bättre och inte har någon ursäkt för sin enfald.

Införandet av friskolor i Sverige har från allra första början inneburit en risk för att religiöst anstucken mumbo-jumbo bibringas eleverna – se artikeln från skolledarna om kreationismens alltmer påtagliga närvaro bland svenska friskolor: http://www.skolledarna.se/skolledaren/artikelarkiv/internationellt/Sidor/Kreationism.aspx.

Vi kan se att i fallet med Storbrittanien har detta redan har haft effekten att många skolbarn utsätts för knappt maskerad religiös undervisning http://www.cbn.com/CBNnews/533353.aspx, och att även höga företrädare för undervisningsinstitutioner lockas att svaja för att tillfredsställa bräkandet från de religiöst anstuckna som vill likställa sina brinnande buskar med vetenskapliga fakta http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=157785.

Den berömde biologen och bekämparen av vidskepelse Richard Dawkins om vilken skrivits här förut, gjorde ett program om engelska religiösa friskolor i sin serie ”The Age of Reason” som ger en isande inblick till hur det kan bli. Se första delen av fyra nedan. 

http://www.youtube.com/watch?v=8_fLPYSW1hg

Denna blog instämmer till fullo med de som vill avskaffa alla former av religiösa friskolor – all erfarenhet visar att hur mycket dessa än bedyrar motsatsen kommer deras religiösa orientering förr eller senare att spilla över på undervisningen och smyga ner i vad eleverna bibringas som fakta – inte religion. Religion har ingen plats i skolans undervisning utom som komparativa religionsstudier, där man undervisas om alla religioners doktriner, deras historia och bakgrund. Allt annat är inledningen till religiös indoktrinering och påverkan som inte kan vara annat än dogmatisk  http://www.newsmill.se/artikel/2011/03/10/st-ng-de-religi-sa-friskolorna.

Det är en sak att tro på Gud, att vara deist eller till och med en uttalad kristen med förmågan att se till det centrala i sin tro och svagheten i beskrivningar av verkligheten som nedtecknades för tusentals år sedan av personer vars kunskaper om världen understeg en modern 10-årings. Sådana sansade kristna utgör flertalet av troende i vårt land. Tyvärr, och kanske beror det på att de också är i en minoritet och känner att de måste skydda sina mindre nogräknade troskamrater, är de dåliga på att påpeka dessas villfarelser. Ett ovanligt exempel är Björn Helgesson, en man som man måste respektera oavsett vad man tror om hans Jesus – han drar en lans för att vetenskapens kunskaper och metoder är en underbar gåva, medan fundamentalisters sterila tryckande på sin egen bokstavstolkning riskerar att dra löje över hela kristendomen  (se http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=237095).

Jag tror att han har rätt. Kreationismen är en försvarsmekanism som avslöjar en tro som inte tål ifrågasättande, för trång för att rymma en frågvis och lärande människas ande. Den som verkligen tror på en ofattbart mäktig Gud och en komplex och mångfacetterad värld tar med tacksamhet emot ny kunskap och behöver inte hålla sig fast vid döda stavelser författade av bronsåldersmänniskor som för länge sedan förlorat sin vederhäftighet. Flera framstående forskare som Kenneth Miller och Francis Collins, som berikat vår kunskap om världen, är övertygade troende. De bekämpar också kreationism och står upp för vetenskapens landvinningar. De vet att de utgör grundvalen för ett modernt samhälle, för välfärd och för vår förståelse av universum och oss själva.

I Sverige gäller det alltså för både bildade och sansade kristna såväl som sekulära människor av alla schatteringar, liksom de sekulära institutioner som har att se till det allmännas bäasta att vara ständigt vaksam mot Kreationismens röta i offentligheten i vilken skepnad den än kommer. Och att omedelbart framhålla för de som hyser sådana åsikter att de inte skiljer sig en tum från troende på Elvis återkomst.

************************

Tidigare Inlägg om Kreationism och Evolution på denna blogg

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/08/dumskallarnas-konspiration-kretiners-jag-menar-kreationisters-undervisning/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/06/10/the-greatest-show-on-earth-sa-gick-det-verkligen-till/

———————————–

Länkar

Publicerat i Kristna Fundamentalister / Christian Fundamentalists, Kristna Myter /Christian Mythology, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Natur & Vetenskap /Natur & Sciences, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics, Sverige /Sweden, Undervisning & Utbildning /Teaching & Education

1 kommentar

Etiketter: , , , ,

NÄTHATET – paneldiskussion om det Hotade Ordet på Internet

NÄTHATET – paneldiskussion om det Hotade Ordet på Internet

23 09

Publicerat av


I tisdags var jag på en intressant diskussion om en företeelse som (äntligen) fått en del press och uppmärksamhet på sista tiden – Näthatet, eller den aggressiva och ofta av fördomar och intolerans fyllda ton som ibland hotar att fylla och förstöra den öppna diskussionen på nätet. Vi fick möjligheten att lyssna på och ställa frågor till en panel bestående av de tre deltagarna Tinni Rappe, Lena Sundström & Kajsa Klein, lett av svenska PEN’s Ola Larsmo.

klicka på bild för länk till debattupplägget hos Kulturhuset

Diskussionen om näthat har fått aktualitet efter norske massmördaren/terroristen Anders Behring Breiviks dåd i Oslo och Utöya. Det som framkom om hans närvaro och preferenser på nätet fick många att tänka efter, och i Sverige följdes det av en debatt om diskussions- och kommentarsfora på nätet, vilket fick till följd att många tidningar och publikationer bestämde sig för att ändra regler på sina kommentatorsfält. Naturligtvis var jag intresserad av ämnet eftersom jag själv sett fenomenet på nära håll, och också skrivit om det (bl.a. i inlägget ”Eftertankens Kranka Blekhet”). Men jag ville ta del av insikterna hos några som studerat ämnet eller utsatts för det i mycket högre grad. Det blev en tankvärd och intressant kväll – som bloggare och deltagare i fora kände man igen mycket, men det fanns också något dråpligt men också skrämmande i de tre paneldeltagarnas och även ordförandens, erfarenheter som gjorde det till en lärorik upplevelse.

Till att börja med var det värdefullt att de tre paneldeltagarna var kvinnor. Ola Larsmo var en en bra moderator, och bidrog med bra insikter utan att stjäla showen. Men som man kan det vara svårt att ens ana sig till den infama ton som drabbar just kvinnor som retar upp folk på nätet, de kränkande tillmälena och hoten av sexistisk karaktär som adderar en helt annan dimension av personligt påhopp och förminskande av människovärdet för den som hamnar i skottgluggen.

I övrigt var de tre välkommet olika i sina perspektiv. Tinni Rappe har erfarenheter av att skriva om ett ämne som genererar starka känslor: feminism, barnuppfostran och familjeliv. Lena Sundström har i sin roll som journalist skrivit om många kontroversiella ämnen och själv granskat intoleranta politiska miljöer, t.ex. xenofober i Danmark. Kajsa Klein har forskat i och granskat nätet självt, bland annat bloggar. Samtliga tre hade utsatts för absurda påhopp, hot och tillmälen mot sin person på nätet för oförskämdheten att analysera samhällsfenomen och framföra sina åsikter.

Sedan finns också fördelen att kvinnor inte nödvändigtvis tuppar sig lika mycket och måste spela tuffa. De kan förstås, som Lena Sundström lyckligtvis är, vara luttrade och ge svar på tal, som en obligatoriskt motvallsgubbe fick känna på när han påstod att ”men de flesta politiska våldsbrott utförs ju av vänstern, varför hackar ni på högern (han menade oss förstås)”. Kvällens bästa garv var för övrigt när Lena berättade om hur hon ibland kan chocka näthatare med utsökt och ironisk artighet så att de ber om ursäkt…

Troll: Ditt kräk, du skall dödas med VZ-gas! osv osv

Lena: Tack så mycket för ditt mail, som jag mycket väl kan se uttrycker en meningsskiljaktighet mellan oss… osv osv

Skamset troll: Öööh förlåt för det där, jag var kanske lite väl full när jag skrev inatt…

Men Tinni adderade en dimension av beundransvärd sårbarhet när hon tillstod att hon blev illa berörd, och kände oro för sin person av några av de värsta utfallen – nu snackar vi om någon som utsatts för organiserade kampanjer av snubbar som bara inte ger sig och genererat enorma mängder hatisk trafik mot henne var hon än var, och var hennes namn än förekommer. Och berättade om kollegor som avstått från att publicera sig på nätet av rädsla för sådant.

Att det här är ett fenomen som går utöver en enskild persons känslor blev klart, och man måste verkligen ställa sig frågan: är det verkligen bara de som är riktigt hårdhudade som skall få plats med åsikter på nätet? Lena verkade själv komma på sig, om vilken konstig sak man måste göra för att inte ta åt sig – att ständigt utgå från det allra värsta, så att de knasiga bildcollagen med blodiga dödshot inte skall kännas lika drabbande. Det är ju verkligen inte en inställning som alla kan ta efter – och skall alltså mer normala eller känsliga personer vara utestängda från diskussion och debatt?

Kajsa Klein påminde om det kan vara problematiskt att överdriva hotet från hatarna – om det ger upphov till att människor avskräcks från att yttra sig på nätet för att de tror att ”påhopp åt alla” är regeln. Nätet är stort och växer ständigt, och det finns många håll där samtalstonen är civiliserad. 

En av frågorna som belystes var om anonymiteten, en faktor som delvis utgör förutsättningen för näthat, inte också fyller ett legitimt syfte i vissa fall. Ibland måste folk vara anonyma, och som Lena påpekade, det finns de som behöver anonymiteten för att kunna påtala hot och missförhållanden – det är inte bara de som utför dessa som har bruk av den. Dessutom finns också en utveckling att företag, t.ex. Google, handlar med information om nätbeteende, och som lätt skulle kunna exploatera en situation på nätet där varje handling måste förses med namn, majladress och skonummer. Det tål att tänka på. Jag är själv skeptisk till anonyma uttalanden och handlande, men det är en bra poäng.

Alla tre i panelen efterlyste större ansvar och medvetenhet från publikationer som ställer upp fora och fält för synpunkter, samt även från journalister men även allmänhet för att bemöta otidigt nätbeteende.

Tyvärr lyckades jag inte så väl med min anknytande fråga till den framstående trion – jag ville ha deras synpunkt på om inte den ojämna fördelningen i engagemang, kunskap och vana vid nätet och dess funktionssätt just spelade övertända människor, bland dem näthatare i händerna (man kan tänka sig andra grupper också, t.ex. konspirationsteoriker). Min poäng var att tills man tar nätet på allvar som en arena som är precis lika ”verklig” som det traditionella allmänna torgen och medierna så ligger de mer sansade alltid steget efter de som med hjälp av multipla identiteter och anonymitetens paraply kan spela ut sin drömroll som mobbare. Jämfört med dem blir en oinformerad eller dåligt nättränad allmänhet, liksom forskare eller andra grupper tvungna att förlita sig på proffsen, det vill säga journalister och mer sansade nätaktivister. Och de har annat, och viktigare att syssla med än bemöta otidigheter.  Men jag var kanske alltför raljant, när jag sade att kreti, pleti och många journalister agerar som ”turister på nätet” snarare än ansvarstagande aktörer.

Jaja, mea culpa, jag fick dock mitt svar från det allmänna samtalet, där det framgick med största klarhet att tidnings- och medieägarna hittills inte är något att hålla i handen i det hänseendet.  I själva verket har de bidragit till problemet genom att släppa lös en ny möjlighet till uttryck utan någon tydlig policy eller tillsätta resurser för att reglera och organisera vad som kunde vara en vettig nätdebatt. Men det är där som grundbulten finns – plus att de med ett intresse av nätet, inberäknat journalisterna, kunde vara lite mer engagerade i själva saken. Ola Larsmo pekade också på ett positivt exempel, brittiska The Guardians utmärkta kommentatorskultur där journalisterna och skribenterna uppmanas att delta i diskussionerna. Mera sådant. Jag hoppas att han har rätt i att det finns kommersiella vinster att hämta i att vara först i Sverige att ha en riktigt seriös, välorganiserad och produktiv nätdebatt öppen för bidrag från allmänhetens kommentarer. Det skulle vara något det.

Mycket annat avhandlades också. Det var en trevlig diskussion, om ett högintressant och aktuellt ämne, och jag rekommenderar folk att ta del av den. Kvällen TV-bandades för sändning i UR vad det lider. Jag kommer att lägga ut en länk till den så fort den går upp på UR Play. 

————————————-

Läs mer om Kulturhusets projekt Shahrazad http://www.kulturhuset.stockholm.se/default.asp?id=34978 och deras diskussionskvällar på temat ”Hotade Ord” här.

Publicerat i Internets Stridsfrågor /Internet Issues, Media & Rapportering /Media and Coverage, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics, Rasism /Främlingsfientlighet / Xenophobia /Racism, Spanat & Tänkt /On My Mind, Sverige /Sweden

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , , , , ,

Om Politisk Korrekthet, eller ”Political Correctness gone maaad!”

21 09

Publicerat av


Den som skriver om kontroversiella frågor och frekventerar internetfora och kommentatorsfält kan inte undgå att upprepade gånger snubbla över uttrycket

”Politiskt Korrekt”

Nästan alltid som ett slags avfärdande av idéer som någon inte gillar, men också oftast vagt, utan att direkt gå in på vad det skulle betyda i detalj. Här skall vi ta oss en titt på det där uttrycket och nysta upp vilka som oftast vill bruka det, och varför.

Termen ”politisk korrekthet” har i själva verket en intressant historia. Från att ha använts helt utan ironi för att syfta på vad som var korrekta definitioner inom en viss, snäv ram av statsvetenskapligt eller politiskt samtal, kom uttrycket efter 1800-talet att brukas av vänstern. Det verkade passa dess marxistiskt inspirerade idé om en ”vetenskapligt” grundad ideologi, som således kunde förse med objektivt ”rätta” eller ”korrekta” svar på samhälleliga problem och stridsfrågor. Mao tog upp det motivet och använde ymnigt varianter på ”korrekthet” i politiskt hänseende, som i det berömda citatet:

”Att inte ha korrekt politisk synpunkt är som att inte ha någon själ…”

Mao Tse-tung, ”Om det rätta sättet att lösa motsättningar inom Folket” (1957), ss 43-44 (1:a pocketupplagan)

Inom den bredare demokratiska vänstern i Europa och USA kom dock termen, förutom i några små vänstersekter, att brukas främst i ironiska sammanhang.

Men mitt under 60- och 70-talets kulturella strider, då just vänstersekterismen firade sin hårresande höjdpunkt, kom en helt annan del av det politiska spektrat in, några som var beredda att ta upp termen och svinga den på fullt ansvar.  Reaktionen på 60-talets liberaliserande strömningar födde en narrativ (läs konspirationsteorier) runt ”politisk korrekthet”, som kom att baka ihop Marxism, Frankfurtskolan, Freud och Psykoanalysen, tillsammans med en märklig form av antisemitism till något som benämndes ”politisk korrekthet” för att brukas, inte som ett imperativ, utan som ett skällsord.

http://www.youtube.com/watch?v=tz8pzG02oxU&feature=related

Ovanstående klipp, som helt och hållet är sammansatt av de som alltså vill använda sig av termen, visar på ett klart sätt hur man kom att lägga plockepinn med idéhistorien för att komma fram till att stora delar av den akademiska humanismen blivit till en enda stor judisk vänsterkonspiration som sedan 1900-talets början arbetat för att störta västerlandets kultur i fördärvet. Och samlingsbeteckningen man använde för konspirationen ifråga var, just det – ”Politisk Korrekthet”.

Den här konstruktionens konservativa, för att inte säga reaktionära, agenda ligger dock i öppen dager: lägg märke till hur man i klippet ovan utan ursäkt kallar homosexualitet för en aberration (abnormitet), homosexuella för deviants (avvikare) och beklagar att samhället ”vänts på huvudet” och hänvisar till religiöst och auktoritärt präglad fostran för en frisk bildning.  Det är intressant att Kevin McDonald (http://en.wikipedia.org/wiki/Kevin_B._MacDonald, en av den vita extremhögerns och nynazismens favorittänkare, se http://www.thenation.com/article/republicanizing-race-card) som figurerar prominent  klart och tydligt utsäger vad det är som så retar med humaniora och samhällsstudier nuförtiden, nämligen att

”the rights of white americans to keep America as a white country, with a white majority, where ethnic, white interest is safeguarded, is completely rejected in this litterature[…] that is the fundamental premise of political correctness.”

Efter Reagan-årens konservativa backlash kom uttrycket ”politically correct” att få ett stort lyft och  användas som ett effektivt slagträ inom den högerdiskurs som vill diskreditera liberala och progressiva idéer såväl som den främsta bastionen för sekularismen i USA, nämligen den akademiska världen. Medlet blev att ständigt, i tid och otid anklaga media och akademia i USA för att ha vad som kallas ”liberal bias” – alltså att vara vänstervridna, en skrattretande idé i ett USA där nästan all media är lokal och privatägd, och med europeiska förhållanden påtagligt högervriden, och de få nationstäckande medieorganisationerna så beroende av annonser eller eljest ängsliga att de ytterst sällan utmanar makten eller det etablerade samhället på något sätt. Men oavsett vilket anklagades de för att ”censurera” ”allmänt hållna” åsikter under inflytande av den ständigt närvarande ”politiska korrektheten”.

För hävdarna av ”politisk korrekt”-teorin kom den nya blogosfären och möjligheten till användar/läsarfeedback som nätet gav möjlighet till under 2000-talet att erbjuda en ytterligare ventil, där de kunde uttrycka sina dunkla åsikter och skapa en slags parallell informationsvärld där konspirationsteorier och alternativa sanningar kunde ventileras och delas fritt – mönstret känns igen från den högerkristna världen i USA, där framför allt kreationister och högerkristna reaktionärer skapat egna mediekanaler där deras anhängare kan ta del av information utan att besväras av besvärliga fakta och motbilder, innan de småningom spiller ut till de mer etablerade och breda mediekanalerna via kommentatorsfält mm. Uttrycket blev stapelvara eftersom den lätt kan fogas in i ett vitt spektrum av anti-vänsterretorik, vare sig den kommer från libertariansk, rasistisk, fundamentalistisk eller bara allmänt (stock-)konservativ art.

Att bry sig om miljön och dissa bensinslukande skräpbilar är förstås…gissa vad?

Det som är försåtligt med termen, och bidragit till att göra den så effektiv, är att den kan användas för att kategorisera något som verkligen finns och är ett problem: nämligen olika former av oärligt och tillrättalagt beteende från främst makthavare som verkligen är irriterande för medborgarna oavsett deras ideologiska hemvist. Som att politiker av hyckleri, eller vilja att säga vad de tror att åhörarna vill höra, eller uttrycka i medierna vad som är minst obehagligt, pliktskyldigt rabblar plattityder som de inte nödvändigtvis tror sådär jättemycket på. Människor som utsätts för ofta för det där börjar snart att identifiera vissa kulturella stereotyper som förljugna uttryck för det ”politiskt korrekta”.

Uttrycket ”politisk korrekhet”  blandar dock ihop allt det där,  i en ospecifierad soppa som endast de som redan är välbekanta med en språkbruk kan bena ut. Detta lockar till användning från sektliknande eller exkluderande grupper. Det är inte bara xenofober eller andra högerkraxare som gillar det – se nedanstående exempel på stollemarxistiskt bruk från blogginlägget http://maverablogg.wordpress.com/2011/03/29/kriget-for-olja-och-usa-dollar-politiskt-korrekt/.

”Västerländsk demokrati är den mest politiskt korrekta formen av slaveri!”

Det finns andra uttyck som hyckleri, behagsjuka, inställsamhet, moralisk feghet, ja t.o.m. korruption som man kan och borde ta till. Problemet är att nämligen att ”politiskt korrekt” inte bara säger det där, utan samtidigt antyder en medvetet dold agenda, en konspiration av medier och politiker för att… vadå? Tysta sanningen? Hindra yttrandefriheten? Likrikta medierna?  Allt det där är viktiga frågor som kräver uppmärksamhet, men som synes ovan har termen ”politisk korrekt” precis det sorts bagage av tendens och antydningar som den säger sig försöka peka ut och avslöja. Det är det som har gjort den till ett kodord för främst intoleranta åsikter, och i vidare diskussioner ett skällsord som är ämnat att tysta meningsmotståndare. Därför är det djupt olyckligt att det numera brukas i helt irrelevanta sammanhang: den engelske komikern Stewart Lee är definitivt de som använder politisk korrekthet för att beteckna allt de inte gillar på spåret i komedibiten ”Political Correctness Gone Mad?”

http://www.youtube.com/watch?v=1IYx4Bc6_eE

Även Europa och vårt eget Svedala har en kontingent av personer som irriterar sig på att reaktionära och intoleranta åsikter inte längre anses salongsfähiga. Sådana typer svingar glatt uttrycket, oaktat att få av dem vet varifrån det egentligen stammar, eller att de mer eller mindre direktkalkerat bruket från en helt annorlunda politisk tradition (se en bra genomgång av nutida bruk i Sveriges Radio http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1253&artikel=2701684).

Uttrycket har således gärna brukats för att slå ner på åsikter eller handlingssätt även när de varit radikala eller rätt långt ut på idéernas landskap. Även när mycket få inom politiken delar den. Hur en sådan åsikt blir politisk korrekt(korrekt för vem?) när mycket få delar den skulle vara en gåta om inte den underliggande idén att allt som är inklusivt och visar hänsyn hör dit. Och är löjligt.

Vad som gör hela saken ofrivilligt komiskt är också att vissa högspända debattörer eller aningslösa lallare bjuder ”politisk inkorrekt”-kastarna på gratis poänger genom sin falsettartade ton. Från Sverige kan vi dra oss till minnes den absurda Nogger Black-debatten, där Center Mot Rasism genom sitt klumpiga ingripande bäddade för löje http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/joakimjakobsson/article11465854.ab och http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/ingen-debatt-behover-konspirationsteorier_1528465.svd.

Det har också gjorts en hel del rätt bra komik  med uttryckets hjälp – som en drift med just ängslighet eller hyckleri som visats ovan. Se t.ex. Victoria Wood om det politisk korrekta och det omistliga engelska svärordet ”wanker” (runkare). Det ÄR kul, och man måste skratta med.

http://www.youtube.com/watch?v=oAM2cLhBFzU

Att uttrycket således har blivit helt förgiftat och mer eller mindre meningslöst annat än som pejorativt utfall har undertecknad själv fått erfara – Som när jag hävdade en egen modell för föräldraförsäkring för över tio år sedan (dvs i slutet på 90-talet), baserad på individualiserad försäkring där samarbetande föräldrar får en gemensam pott över vilken de kan förfoga. ”Politiskt Korrekt!” vrålade min antagonist. Ursäkta? Det absurda är snarare att det ännu idag anses som en så politiskt dödfödd idé att inget parti på allvar vågar strida för det. Det är ungefär lika politiskt korrekt som att plädera för dödshjälp – många håller med, men ingen vågar driva det.

Jag anser att bruket av termen ”politisk korrekt” borde överges, trots att det till synes skulle kunna fylla en funktion. Därtill har det kommit att missbrukas för mycket, och i dagsläget i bästa fall blivit ett kännetecken på intellektuell eller moralisk lättja, och i andra fall ren feghet eller stollighet.

Feghet och lättja eftersom termen syftar till att klumpa ihop meningsmotståndare till del av en sammansvärjning eller accepterande av en dold dagordning utan att försöka bena exakt vad det är som gör något politiskt korrekt eller inkorrekt. Eller för vem – oftast för att den som svingar det vill tysta en diskussion och vinna på walk-over utan att själv våga stå fullt ut för sina fördomar och konspiratoriska tänkande. Gudarna förbjude att man skulle bli tvungen att specificera vilka man tror står bakom den stora konspirationen – då skulle ju alla se vilken stolle man är.

Uttrycket är vidare ett praktexempel på obskurantism, att låtsas säga något viktigt men i själva verket blanda bort korten, likt så mycket annan oklar jargong för de redan invigda.

”Det dunkelt sagda, är ofta det dunkelt tänkta”

Esaias Tegnér

Jag inbjuder alltså alla som hör eller själv funderar på att bruka ”politisk korrekt” att påminna sig Monty Pythons drift med antydningar och dunkelt tal och fråga sig om de verkligen vill fylla den blinkande töntens roll:

http://www.youtube.com/watch?v=jT3_UCm1A5I

—————————–

För en introduktion se http://en.wikipedia.org/wiki/Political_correctness och http://sv.wikipedia.org/wiki/Politisk_korrekthet, eller http://www.bookrags.com/research/political-correctness-sjpc-04/

Under inläggets tillkomst stötte jag på en text Niklas Ekdal, skriven för Levande Historia: ”Debattdödaren” (http://www.levandehistoria.se/files/Ess%C3%A4%20Debatt-d%C3%B6daren.pdf) som bättre än min lägger ut en bakgrund kring begreppet ”Politisk Korrekt” solkiga innebörd och politiska användning.

En liten sammanfattning av Mao-citat för de som inte orkar plöja sig genom den kinesiske massmördarens rätt tröttsamma skrifter (utom när han skriver om guerillakrig, där är han verkligen skarp) finns i http://en.wikisource.org/wiki/Quotations_from_Chairman_Mao_Tse-tung/Political_Work

Stewart Lee, en av Storbritanniens bästa komiker lyckas i sin show  ”the 41st best standup in the world” både driva med de som hävdar att ”political correctness have gone mad” nedan.

https://www.youtube.com/watch?v=bmsV1TuESrc

samtidigt som han visar på och skönt dissar  vad verklig ”politisk korrekthet” faktiskt är – en krypande inställsamhet och falskhet, nästan alltid utförd av folk i maktställning med något att förlora, som när ett vinstdrivande, propagerande privatföretag vars enda syfte är att ge sina ägare avkastning lismande låtsas vara ”motståndare till rasism” och ha ”värderingar”. Stewart Lees urlackning på, citat:

”Det rena, genomskinligt nakna ohederliga hyckeriet att låtsas att det någonsin funnits något sådant som ett telefonförsäljarföretags värderingar”

är episk. Se mer Stewart Lee!

Publicerat i ...ett Ord kan dock betyda mer än 1000 bilder, Internets Stridsfrågor /Internet Issues, Kändisar /Celebrities, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics, Rasism /Främlingsfientlighet / Xenophobia /Racism, Sverige /Sweden, Världen

2 kommentarer

Etiketter: , , , , , ,

Varken Imamer, rabbis ELLER präster bör officiera vid riksdagens öppnande

16 09

Publicerat av


Jag började under dagen (15:e september) att skriva på ett litet inlägg apropå Sverigedemokraternas senaste stollerier vid riksdagens öppnande, men ack, den läsvärde blogkollegan Tannhauser och hans ”Hedniska Tankar” hann före…

http://tannhauser3.wordpress.com/2011/09/15/jimmy-akesson-och-domprost-bonnier-forsoker-kapa-riksdagens-oppnande-at-de-kristna/

Jag skall av respekt för Tannhauser försöka att inte upprepa hans helt korrekta poänger alltför mycket, även om viss överlappning kan te sig oundviklig.

Jimmy Åkesson och hans kohorter i SD protesterar (http://expo.se/2011/sd-kritiska-till-riksdagsceremoni-i-kyrka_4315.html och http://www.dn.se/nyheter/politik/sd-protesterar-mot-imam-i-storkyrkan) över att det finns en Rabbi och en Imam närvarande vid Gudstjänsten vid riksdagens öppnande. I Svd Brännpunkt (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/fel-att-politisera-besoket-i-kyrkan_6469350.svd) skriver han:

”Kristendomen är en omistlig del av vårt arv och vårt sätt att leva – och det menar jag bestämt gäller även för oss som inte är religiöst troende i egentlig mening.”

Åkesson kan tala för sig själv. Den är ytterst mistlig för mig och för alla som vänt den institutionaliserade kristna religionen ryggen i vardsgsliv såväl som övertygelse – vi som är en majoritet av Sveriges befolkning. Därför gapar kyrkor tomma i vårt land på söndagar. Därför anger en minoritet av vårt folk sig tro på den kristne guden. Därför lever vi i en, om än tyvärr ännu inte fullständigt, så mer och mer sekulär statsbildning. Folket, det Sverige som SD med sitt partinamn orätt försöker lägga beslag på, har redan visat vad de tycker.

Exakt hur menar Åkesson et ales att man legitimerar att vissa kristna riter, från en viss sekt, skall ges en särställning i relation till den demokratiska sekulära staten? Åkessons brist på bildning verkar inte ta in att de spelar en viss roll vilken sekt av kristendomen man säger är en ”omistlig del av vårt sätt att leva”. Detta vårt land kristnades och sedan kom att präglas av den katolska kyrkans lära. Som tradition betraktat har det lika lång om inte längre påbrå än den protestantiska Svenska kyrkan – när Svearnas lokala hövdningar på 800-talet bad om ”kristen” undervisning och mission var det till påven de vände sig, och de erkände hans auktoritet i trosfrågor. Är det också en omistlig del av vårt arv?

Vad gäller judiska inbyggare har dessa funnits i vårt land minst lika länge som landet varit protestantiskt. Hur är deras tradition, intimt sammanflätad med majoritetsbefolkningens som den varit i 500 år, inte en omistlig del av vår kultur?

Genom att låtsas att det finns en självklar koppling med en viss religions ceremoniel och ett tänkt ”vi” bland sveriges medborgare avslöjar Åkesson sina auktoritära och folkföraktande ryggmärgsreflexer. Åkesson kan helt enkelt inte dölja sin önskan efter institutionaliserat sekteristiskt tyranni, det räcker inte att den kristna religionen i dess moderna protestantiska form -oaktat att majoriteten numera vänt den ryggen-  historiskt påverkat vårt land: han vill ge den dominerande religiösa sekten ett monopol på samröre med den svenska statens och folkstyrets institutioner. Som om Sverige vore en teokrati, ett annat Iran eller Saudiarabien. Det är ironiskt, och skrattretande om det inte vore så genomfalskt och inpyrt av ringaktning mot de som Åkesson väljer att se som avvikande från ”vårt arv och sätt att leva”. 

Det sättet att leva är tack vare dess brist på religiösa övertoner den mest moderna och sekulariserade livsstil som världen känner, oavsett Åkessons falska flaggning av det svenska folkets värden. Christer ­Sturmark, Morgan Johansson, P C Jersild och Olle Häggström formulerade det helt korrekt när de i 2010 uttryckte, även de i SvD Brännpunkt (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/myt-att-kristendomen-byggt-sverige_4344755.svd):

”Visst har religionen haft stor betydelse när det gäller svenska traditioner och kultur. Det gäller till exempel högtidsfirande, musik och litteratur. Det är det ingen som förnekar. Men när det gäller dagens moderna svenska samhällsvärderingar, så har de i väsentliga delar inte formats tack vare kristendomen, utan trots den.

Utvecklingen av det moderna samhällets syn på medicinsk etik, jämställdhet, homosexualitet, äktenskap, vetenskap med mera har vi inte religionen att tacka för, utan den sekulära humanistiska etiken.”

Det är denna moderna syn som vi med rätta kan och skall vara stolta över, det är där som Sverige, tillsammans med våra bröder i t.ex Norge, utgör ett föredöme och ljus för världen i vår tid, något som en verklig patriot skulle inse. Åkessons obskurantiska gagg avslöjar att han önskar sig ett annat folk, en annan tid.

Och som vanligt med SD:are, kan de inte lägga grunden ens för en falsk syllogism, stackars snubbar, de verkar faktiskt aldrig kunna det. När de försöker göra kristendomen till sitt baner avslöjar de också sin totala brist på insikt i vad som trots allt gör det kristna budskapet det minsta tolerabelt i vårt sekulära tidsålder. Vad tror de att kristendomens grundare, Jesus den Smorde, skulle ha att säga om deras anhang? Han vars maning att hjälpa sin nästa var:

”Kom till mig, alla ni som dignar och är tyngda av bördor, jag skall ge er vila. Tag på er detta mitt ok, lär av mig” (Matt. 11:28)

Det låter verkligen som ord för ett parti som vill stänga ute från vår härd de som behöver en fristad. Som inte tvekar att skicka tillbaka barn till krigshärdar eller rabiat vägrar medge att människor som vistas i vårt land, ehuru i strid mot vissa av våra lagar och bestämmelser, får den vård och den assistans som avgör skillnaden mellan liv och död för en sjuk, och som borde vara varje människas arvedel.

När SD talar sig varm för religionen avser de att göra motsatsen till detta budskap – deras vurm för kristendomen är ett tomt babbel, en fäbless för riter och utanpåverk utan minsta koppling till de värden i kristendomen som trots mycket bagage innesluter mänskliga och humanistiska värden, och utan ett erkänna en sekund vad dessa värden skulle kräva av dem ifråga om solidaritet, tolerans och jämnmod. Kristna människor med ens ett uns samvete eller insikt i sin religions värden betackar sig för samröre med SD, som framhålls av Jonny Martinsson i hans blogg Alatheia (http://aletheia.se/2010/08/17/har-sverigedemokraterna-en-kristen-manniskosyn/).

Men vi skall kanske tacka Åkesson och hans desperata försök till konservativ populism. För vad hans oförmåga att låta bli att lufta sina fördomar mot de andra ”abrahamiska” religionernas representanter vid riksdagens öppnande trots allt bidrar till, är att sätta luppen på en fråga som borde vara självklar för sekulärt sinnade personer i en modern stat.

Varför närvarar folkets, utan hänsyn till tro, etnicitet eller andra sådana etiketter valda representanter vid en religiös högtid överhuvudtaget?

Vad har öppnandet av folkförsamlingen i ett sekulärt land, varur all offentlig makt i Riket utgår enligt regeringsformen, alls att göra med en kristen sekts ceremonier?

Jag vill sträcka mig så långt att ge Åkesson delvis rätt i en sak. Imamer och rabbis har inget att göra vid sammankallandet av våra valda politiska representanter. Jag går bara en gubbe längre och säger att det har inte en kristen sekts representanter heller.

Den Enda Institution som skall få ha relation med ett Folkvalt Parlament?

Publicerat i Kristna Myter /Christian Mythology, Media & Rapportering /Media and Coverage, Politik /Politics, Rasism /Främlingsfientlighet / Xenophobia /Racism, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Sverige /Sweden

1 kommentar

Etiketter: , , , ,

Bilder säger mer än 1000 ord om 9/11 – om den fiktiva karaktären i ett otroligt skeende

Bilder säger mer än 1000 ord om 9/11 – om den fiktiva karaktären i ett otroligt skeende

11 09

Publicerat av


Idag på 10-årsdagen av vad som numera går under ”elfte september” 2001, är tidningarna fyllda av reportage, analyser och kåserier om de fruktansvärda attackerna från 10 år sedan. Även här skall ämnet behandlas, om inte annat så för att det vore löjligt att låtsas att man inte tänkte på det efter det massiva bombardemanget runt händelsen.

Det slumpade sig att jag såg större delen av händelsen live – jag hörde en extrainsatt radiosändning nämna att en olycka skett vid WTC, och slog på BBC world och CNN. ”Hur fan kan man krascha ett plan rakt in där – var piloten full?” Det såg ut som en väldig olycka, men man undrade så smått tänk om det var en jävla dåre? Några år tidigare hade ett litet privatplan kraschat rakt in i WTC, kan det här vara något liknande? Men i så fall måste det ju vara ett stort plan av döma av skadorna?

Och gissa hur överraskningen var när man i realtid ser ett till flyplan till komma dundrande… absurt och helt overkligt. Jag kastade mig på telefonerna och ringde vänner och släktingar att slå på TVn för nu händer det jääääävligt sjuka prylar…

När tornen sedan rasade var det…tja, det fanns, och finns ännu inte, vetttiga ord för det. Surrealistiskt kommer väl närmast. Hur många människor…? Var det första jag kommer ihåg att ha tänkt. Det är tydligt från liveupptagningarna från nyhetssändningarna att reportrar och nyhetsankare liksom vi så tittade på hade svårt att förstå vad som hände.

Och det hela blev ännu mer ojordiskt konstigt av att man fick höra och se bilder från andra ställen – det skedde tydligen liknande saker i Washington, Pentagon hade blivit träffat, och fler flygplan hade rasat ner från himlen…det var helt ogreppbart.

Sällan har TV ett sådant enormt försteg framför andra medier än när ett skeende händer på det här korta, men ändå inte ögonblickliga sättet som attackerna skedde. Man satt som klistrad framför skärmen, och upprepningen, de olika vinklarna hypnatiserade en. Skalan, elden och allt det där bli överväldigande. Men – och här kan man ana sig till bombpilotssyndromet – det är en slags distanserad fascination, i alla fall till en början.

”Det var som en film” är en föga originell replik, men vad många med mig tänkte. En stor katastroffilm. Sådant händer liksom inte i verkligheten, inte på en gång och mitt i New York. Det skulle, som jag skall återkomma till, visa sig att den där filmliknelsen inte var korrekt.

För mig var det som gjorde fasan och insikten om det fruktansvärda verkligt påtagligt de bilder på människorna som föll och hoppade från de övertända, glödheta byggnaderna där de var fångna. Där ser man den enskilda människans fruktansvärda öde, som på något sätt åskådliggjorde att var och en av de tusentals personerna där inne som dött, eller var fångna, eller flydde för sina liv, var verkliga individer, inte statister i en film, inte abstraktioner dolda bakom eld och rök och rasmassor.

 Det finns för övrigt just en dokumentär som heter ”The Falling Man” som handlar om just en av de som hoppade och kortet på denne. Det uppstod en viss debatt om det greppet, det fotot. För det ställer en fruktansvärd fråga till betraktaren.

”Hur vill du dö?”

Det är en oförskämd fråga i vår ängsliga tid. Vi vill låtsas som om vi inte behöver besvara den, trots att alla, 100% utan undantag, kommer att ställas inför den en dag. Vare sig vi vill eller inte.

Dessa intryck och frågeställningar, ett av de otaliga som tvingade sig på oss den dagen, är inte främmande för människor som levt under hot och krig och katastrofer runt om i världen. Att det fanns en ganska dålig beredskap för att ta till sig den verklighetens förolämpning i USA den dagen var tyvärr något som visades rätt klart av de skeenden som följde de närmaste åren. 

Man kan dock knappast klandra dem för schocken. Jag kommer väl ihåg den vrede som man jsälv kände efteråt, det bottenlösa hatet mot terroristerna som gjorde det där. Det smärtade mig att det faktiskt inte fattades de som sade något i stil med – ”rätt åt yankee-jävlarna”. Lika illa var dock den snabba impuls att inte vilja se de skäl som kunde finnas bakom, vad som lett fram till det där skeendet. De närmaste månaderna var det mycket studier och uppdatering som stundade – och ännu kommer ny information.

Jag vill kort nämna något om gestaltningen av 9/11-2001 i filmen, den konstform som ligger mig närmast hjärtat. Det är påfallande att press och dokumentär mycket bätte än fiction kunnat förvalta de enormt starka intrycken från den dagens händelser – bara 2 filmer från filmstaden Hollywood har själva terrordåden i huvudrollen. Det förekommer som en omständighet eller omnämns i en del ytterligare filmer, och framför allt i TV-serier, men som sagt, få har känt sig manade att ta tag i själva händelserna i spelfilm (se http://sv.wikipedia.org/wiki/11_september-attackerna#Filmer och http://en.wikipedia.org/wiki/September_11_attacks_in_popular_culture)

Jag gissar att de påföljande händelserna, med Irak-kriget och den förgiftade inhemska debatten som följde på de nya lagar och svepande befogenheter som gavs till säkerhetsorganen, bidrog till den tvekan som ännu håller i sig, något som bara kan ha skärpts av bilderna som sipprade ut från Abu Ghraib och Guantanamo. Att försöka gestalta dessa skeenden har blivit enormt politiskt känsligt, och vilken vinkel man än väljer kommer man att trampa på någons tår.

 Båda de filmer som finns till dags dato har också valt att skildra händelserna från ett väldigt personnära perspektiv, och undvikit stora explosioner och dataanimerade scener av själva kaoset som annars kanske skulle ligga nära till hands i en katastroffilm. Oliver Stone, som skaffat sig alibi genom att ta upp andra trauman som Vietnamkriget och mordet på JFK, är hittills är den ende som vågat gestalta WTC-dåden i sin film ”World Trade Center” koncentrerar sig på de personliga berättelserna från två som överlevde själva tornens fall.

Den andra filmen, ”United 93” är ännu mer lågmäld och småskalig, och centrerar kring den mest förbisedda av händelserna den dagen – det flygplan som störtade i Pennsylvania när passagerarna försökte ta tillbaka kontrollen över planet. Det är ett nervigt kammarspel, med en närgången blick på hur de närvarande, inklusive kaparna, reagerar som individer på händelserna medan de sker. Kapningen av United 93 låg tidsmässigt lite efter New York-händelserna och filmen tar också upp den inverkan det har på folket ombord att de får nyheter om vad som sker i New York och Washington, och om detta kan ha påverkat deras beslut. United 93 är verkligen ingen hjältehistoria- därtill är slutet alltför tragiskt, och blicken alltför nära på människorna ombord. Man känner verkligen hur detta är riktiga människor och att det inte är en saga, utan ett närmast dokumentärt försök att skildra en del av ett större skeende inifrån. Amerikanarna var kanske inte redo för så mycket realism – själv finner jag dock United 93 mycket stark och sevärd.

Båda filmerna försöker undvika tal om hämnd och vedergällning – det finns närvarande i Oliver Stones film i skepnad av en högerkristen reservist som hjälper till vid röjningen, men annars är filmerna stillsamma i den meningen att de tar fasta på perspektiv som leder åt ett annat håll än våld eller ens fruktan. De handlar om hur man överkommer fruktan och effekterna av förstörelsen. Att detta är något som ännu inte riktigt slagit rot i USA har framgått rätt tydligt av grälen runt vad man skall göra med Ground Zero i NY, samt även av hur man valde att ”ta hand” om Usama Bin Ladin,  den andlige ledaren bakom terrordåden, när man väl fick tag i honom.

En sak som kanske inte är ämnat att förvåna men ändå känns mycket märklig när man stöter på det är den till synes outtröttliga kader med folk som vill spinna konspirationsteorier kring elfte September, oftast i syfte att kasta skulden på USAs regering, alternativt israelerna, alternativt frimurarna osv.  för att tornen rasade. Det verkar inte som om mycket biter mot den sortens snubbar, iaf av döma av de lätt surrealistiska diskussioner jag själv haft om saken med sådana. En lista av konspirationsteorier i wikipedia (se http://en.wikipedia.org/wiki/9/11_conspiracy_theories) ger bara en aning om stolleriet, som grasserar på näter, speciellt bland bloggar och på Youtube. I USA har det blivit till en veritabel folkrörelse, den s.k. ”9/11 Truth Movement”, se  http://en.wikipedia.org/wiki/9/11_Truth_movement. Vi kan göra en direkt jämförelse med våra egna Palme-spanare, så får man en känsla för hur snacket går där.

Se den trevliga sammanfattningen av knasteorier och deras tillbakastande av http://www.youtube.com/user/erikssonjonas10

Slutligen: 9/11 har en speciell tagg för alla som har koppling till Chile. Samma datum 1973 skedde den militära statskupp som ledde till att tusentals människor dog, ringde in 17 års diktatur och fick så många opositionella att spridas ut över världen – undertecknad inräknad. Det är inte för att ta något ifrån offren för händelserna 9/11 2001 som jag också vill påpeka att det finns många andra händelser av våld och tragik värda att minnas.

————————————————

Se kontroversen om ”The Falling Man”-fotot: 

DN har en trevlig grafisk framställning av händelserna den elfte september 2001 http://www.dn.se/nyheter/varlden/sa-lite-visste-vi-en-manad-efter-daden

SvD har också lite grafik över skeendena den dagen, se http://www.svd.se/nyheter/utrikes/tusentals-dog-i-attackerna_6457320.svd, liksom förstås aalyser av allehanda slag, se t.ex. http://www.svd.se/nyheter/utrikes/en-forandrad-varld_6457486.svd 

En liten exposé i konspirationerna runt elfte september 2001:

osv, osv

Publicerat i Affisch / Poster Art, En bild säger mer än tusen ord, Film /Movies, Filmaffisch /Movie Poster, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Politik /Politics

2 kommentarer

Etiketter: , , , , , , , ,

Dumskallarnas Konspiration – Kretiners, jag menar kreationisters undervisning

Dumskallarnas Konspiration – Kretiners, jag menar kreationisters undervisning

8 09

Publicerat av


Med anledning av ett litet klipp i rörande den nye starke republikanske presidentkandidaten, Texasguvernören Rick Perry, påmindes jag att det i utvecklade länder år 2011 fortfarande finns de som vägrar acceptera Evolutionen, och att dessa stollar på något mystifiskt sätt fortfarande kan aspirera på auktoritet och förtroende hos sina medmänniskor.

Det verkar alltså som de republikanska väljarna på allvar vill ha en Texasguvernör Bush reprise, med allt av vad det innebär: vurm för dödsstraff, stark frikyrklig framtoning, motstånd mot aborträtten, extrem nyliberal agenda… och kreationism (http://www.npr.org/blogs/itsallpolitics/2011/08/18/139743920/rick-perry-tells-boy-evolution-is-just-a-theory-with-gaps, http://www.guardian.co.uk/commentisfree/cifamerica/2011/aug/23/rick-perry-creationism-classroom, http://www.outsidethebeltway.com/rick-perry-republican-for-creationism/).

Kreationism, eller idén att de varelser som befolkar jorden, och jorden och universum självt skapats genom en styrd, medveten skapelseakt till att bli precis sådana som de är nu av en slags övernaturlig kraft, är förstås en central idé i framför allt de ”abrahamiska” religionerna Kristendom, Islam och Judendom. Eller snarare -det är en idé i judendomen som de andra två yngre avläggarna tagit med sig.

Först den kristna skapelseberättelsen som den brukar berättas: snygg film, men ack så dum, så dum…

Den kristna kreationismen, som via diverse räkningar av profeters och bibliska figurers åldrar försökte fastställa universums ålder, kom i allmänhet fram till en ålder för hela det fysiska universum på en sisådär 6000-7000 år, och en tillblivelse som skedde under en sjudagarscykel enligt någon eller båda av de två (2) skapelseberättelser som finns i Genesis första del, komplett med talande ormar osv.

En liten video som påtalar några av inkonsekvenserna i bibelhistorien

Oaktat att alltsedan de tidigaste kyrkofädernas tid (se t.ex. Origenes eller Augustinus) även kyrkliga auktorer ifrågasatt om man borde ta Genesis skapelseberättelse bokstavligt, så förblev den religiösa skapelseberättelsen dominerande fram till Upplysningen. Då började de första stora hålen i skapelseberättelsen att uppmärksammas och påtalas mer öppet. Med det starkare hävdandet av att utsagor om verkligheten borde ha vetenskapligt stöd, samt de kritiska bibelstudier som växte fram undergrävdes en syn på världens tillblivelse utifrån uppenbarade skrifter. De liberala revolutionerna och den ökade yttrandefrihet som följde gjorde också att andra idéer än de dittills rådande kunde få spridning. Över hela det vetenskapliga fältet kom nya upptäckter och insikter att visa att världen var mycket större, mycket äldre, mer komplex, och mer sofistikerad, än våra gamla urkunder gav sken av.

Se Carl Sagans fantastiska ”Cosmos” som kondenserar Universums historia till ett år.

På basis av denna nya kunskap har alla de senaste århundradenas upptäckter som förbättrat livet för mänskligheten skett. De kläder vi har på oss, den mat vi äter, de kommunikationer vi använder, de fortskaffningsmedel vi brukar. Renandet av vårt vatten, botandet av de sjuka. Det säkra förlösandet av våra barn. Uppvärmningen och kraftförsörjningen i våra bostäder, ja bostäderna själva, om vi inte bor i en trähydda i en avlägsen ödemark. Detta inskränkts inte till det materiella. Vår musik och underhållning, vår kunskap om världen och kosmos själv, vår moderna syn på rättigheter och friheter som utsträcks till allt fler, som lämnar färre människor i periferin, är frukter från det träd som närts av vetenskap, kritiskt tänkande och humanism.

Och ändå, är jättelika skaror av människor, även i de mest avancerade samhällen, beredda att blunda hårt inför bärande delar av vetenskapens och framstegens implikationer. Kramande sina skrifter och gamla skapelseberättelser, hävdar de att vetenskapen har fel, och att vad som plitats ner av bronsåldersmänniskor står över all ny information.

Evolutionsläran är en speciellt störande del av det moderna vetandet för de religiösa kreationisterna, som vill ha en styrd och målintiktad process för varför verkligheten ser ut som den gör, en som lämnar plats för en allsmäktig och klåfingrig Gud och som lyfter upp människan till att stå utanför den övriga biologiska verkligheten. Orsakerna till denna drift kan vara många – en önskan att söka tröst i en enklare verklighet, en drift till en fast auktoritet och hierarki i en till synes kaotisk tillvaro, en anknytning till myter som man fått sig matad med sedan barnsben är några.

Richard Dawkins citerar Isaac Asimov om irrationella föreställningar som tröstfilt

Frågan är varför man skulle invända mot dessa drifter, förutom att…de trots allt inte är speciellt sympatiska. Och i den sanna evangeliska anda som är den fundamentalistiska attitydens livsluft så är lallarna aldrig nöjda med att bara lura sig själva – de måste utsätta andra för sitt nonsens också. Beredvilligheten att tro på eller stödja kreationism som företeelse är vidare ofta parad med en önskan att förneka vissa av de implikationer som kommer ur verkligheten. Dvs ett underkännande av fakta som grund för ställningstaganden. En sålunda medvetet förlegad och felaktig världsuppfattning är inte sällan parad med politiska implikationer.

Ingenstans är detta mer tydligt än just i det schizofrena USA, ett land där modernitet och fundamentalistisk religion samexisterar allt mer obekvämt, och där stora grupper desperat måste famla omkring sig efter förklaringar till existensen som lämnar plats för Gud och som ger människan en speciell, priviligierad plats i kosmos via gudomligt påbud (http://www.dn.se/nyheter/varlden/en-tredjedel-tror-pa-kreationism-i-usa).

Det är således symptomatiskt att USA är den moderna stat där inte bara evolutionsläran utan också klimatforskningen åtnjuter minst förtroende. Kreationism och ett förnekande av klimathotet är starkt parallela företeelser, som framgår av undersökningar anordnade av Pew institute (http://people-press.org/http://people-press.org/files/legacy-pdf/556.pdf). I kreationistiskt anstuckna miljöer, t.ex det Texas varifrån Rick Perry stammar, har en rörelse för att stryka hänvisningar till inte bara modern biologi utan även global uppvärmning i skolböcker varit i uppseglande i åratal (http://www.nytimes.com/2010/03/04/science/earth/04climate.html?pagewanted=all).

I USA har striden på senare tider handlat om Intelligent Design – kreationisternas senaste inkarnation, som hävdar att vissa inslag i verkligheten är alltför komplexa för att ha kunnat uppstå ur naturliga processer – det bara måste finnas en skapare där, bakom kulisserna, som styr det hela. ID är ingenting annat är kreationism i drag-utstyrsel och har lidit nederlag i varenda strid de kastat sig in i, senast det stora Dover-Pennsylvania-målet (egentligen Kitzmiller vs Dover Area Schooldistrict, dec 2005)

Dokumentär av NOVA om det beröma målet (1h 53 min)

Kreationister som sticker upp huvudet och försöker utkämpa striden i offentlighetens ljus och kämpa mot vetenskapens med dess egna metoder av falsifierbarhet, testbarhet, relevans och experimentella resultat kommer att förlora så fort de drar upp just det övernaturliga inslaget, som är själva förutsättningen för deras krystade resonemang. Redan det faktum att de måste klä sin övertygelse i vetenskaplig terminologi visar hur urholkad auktoriteten hos en enbart uppenbarad sanning numera är hos en bildad allmänhet och för att tas på allvar i den allmänna debatten.

http://www.svd.se/kultur/understrecket/kreationister-for-sin-kamp-pa-fel-planhalva_303566.svd

ID:s rättsliga nederlag bör dock inte dölja det faktum att det i USA finns en pluralitet (om inte majoritet) av medborgare som inte bara vill trycka in gud i alla kunskapsluckor utan är förespråkare för en bokstavlig tolkning av bibeln: 7 dagar, 6000 år osv.

Faran från kreationisterna kan inte nog inskärpas. Ur varje ståndpunkt: moralisk, vetenskaplig och samhällelig är detta en rörelse som är fullständigt rutten. Efter att ha förnedrats med rätta i offentligheten är deras målsättning mer och mer att verka parallellt med samhällsinstitutionerna och underminera och om möjlighet erbjuds infiltrera det sekulära samhällets centrala institutioner. På något annat sätt kan man inte tolka t.ex. explosionen av hemundervisning, home schooling i USA – överlappningen av viljan att lära ut religiös fundamentalism med dito kreationism är en av de allra starkaste motivatorerna bakom detta (http://www.msnbc.msn.com/id/35740950/ns/us_news-education). Det är en uttalad  målsättning, kallad the wedge strategy, att dra hela den vetenskapliga metoden i vanrykte och ifrågasättande, och genom ta fasta på de ännu existerande luckorna i vår nuvarande kunskap hävda att vetenskapen bara är ett slags löst tyckande, inte mer vederhäftig än mellanösterländska getaherdars hallucinationer för 2000 år sedan.

BBC Horizon – The End of God? tar ett längre grepp och ser på ID i ett vetenskapshistoriskt perspektiv

Det är vidare värt att notera att kreationisterna med få undantag befinner sig och har befunnit på den reaktionära sidan av alla debatter och strider om mänskliga och medborgerliga rättigheter sedan decennier, om inte mer, tillbaka (något som noteras av t.ex Europarådet http://www.washingtontimes.com/news/2007/jun/24/europe-sees-creationism-as-threat-to-human-rights/ och http://www.dailymail.co.uk/news/article-485899/European-human-rights-watchdog-tells-governments-stop-teaching-creationism.html). Detta är inte att säga att kreationister måste vara reaktionära – men det finns tyvärr en hög överenstämmelse mellan t.ex. högerkristen fundamentalism och motstånd mot kvinnors, barns och homosexuellas rättigheter. Förlitandet på en ofelbar uppenbarelse för alla frågor som rör världssyn har återverkningar utanför det vetenskapliga området, och det är värt att hålla i åtanke om man låter denna medeltida attityd att återkomma.

Det amoraliska draget hos kreationisterna framgår vidare av att få av dessa vetenskapsförnekare är beredda att ge upp de väldiga fördelar som ett vetenskapligt och kritiskt förhållningssätt medger för dem själva. De kastar inte sina mobiltelefoner, de säger inte nej till den avancerade sjukvård, den framodlade mat och de moderna energikällor som håller dem vid liv, trots att dessa är frukterna av just den vetenskap som de förkastar. Istället slår de knut på sig själva och försöker att kompartmentalisera mänskligt vetande.

Hyckleriet och inkonsistensen i denna vy kan lätt illustreras med att kreationisterna inte kräver att man skall lära ut Astrologi jämsides med Astronomi. Eller häxeri som orsak till sjukdomar bredvid modern immunologi. Modern teknik och bot för just deras sjukdomar – ja. Evolution, modern geologi och klimatologi – nej.Så kan de fortsätta att parasitera på modernitetens skördar, samtidigt som de håller fast vid sina favoritvidskepelser och utövar sina fördomar med religionens hjälp.

I USA har en växande skara oroade medborgare börjat inse vilken skada den religiösa fundamentalism som jäser i deras mitt riskerar att orsaka samhället och individen. De icke-religiöst anknutna (non-affiliated, en amorf definition vari ateister, agnostiker och fritänkare rent allmänt samlas) är den snabbast växande gruppen i relation till trosfrågor i USA (se t.ex.http://www.usatoday.com/news/religion/2009-03-09-american-religion-ARIS_N.htm, http://www.christianpost.com/news/survey-churches-losing-youths-long-before-college-39433/,  http://en.wikipedia.org/wiki/Demographics_of_atheism en statistik där Sverige kan vara stolt över sin toppposition som ett av de, för att inte säga det mest sekulära och otroende landet i världen).

Jag hoppas innerligt att någon detta val skall våga ställa lite skarpa frågor till Rick Perry under presidentvalskampanjen, men det är nog för mycket att hoppas på. Det bästa vi kan hoppas på är att USA inte begåvas med en president och ett styre som öppet vänder ryggen till den vetenskap som så starkt bidragit till att göra landet till en supermakt, och att kreationisternas gälla kraxande i själva verket drivs av en desperat insikt att de utkämpar en förlorande strid.

Jag avslutar med ett klipp som tidigare förevisats här, av den oförliknelige Carl Sagan, där kontrasten mellan religiös kreationism och dess futtighet ställs mot de vida horisonter som öppnar sig för de som vill se och utforska världen, sådan som den är, i all sin prakt och väldighet.

PS. Man skulle kunna fråga sig: hur det står till med kreationismen i Sverige?

Det kommer att bli föremål för ett framtida inlägg.

———————–

Länkar:

Wikipedia har förstås många artiklar som berör ämnet –

En intressant sak, som man kunde misstänka utifrån en informerad lekmannaförståelse av Hinduism, är att kreationistiska idéer som är på tvärs med vetenskapliga fakta inte är en lika het potatis i Hinduismens kosmologi, och alltså inte den politiska stridsfråga som kristna, muslimer och ortodoxa judar har. Hindusimen har vissa fördelar här, nämligen att man har en mycket mycket längre tidsskala för sin egna berättelse om världens tillkomst, och dessutom inte har vävt in grundläggande moraliska grundstenar i sin skapelsehistoria. se http://en.wikipedia.org/wiki/Hindu_views_on_evolution.

http://blogs.discovermagazine.com/gnxp/2009/03/creationism-in-america-europe/

http://www.vof.se/folkvett/20054kreationismen-kritiskt-granskad

http://www.npr.org/blogs/itsallpolitics/2011/08/18/139743920/rick-perry-tells-boy-evolution-is-just-a-theory-with-gaps

http://www.guardian.co.uk/commentisfree/cifamerica/2011/aug/23/rick-perry-creationism-classroom

http://www.msnbc.msn.com/id/35740950/ns/us_news-education

http://www.usatoday.com/news/religion/2009-03-09-american-religion-ARIS_N.htm

http://www.christianpost.com/news/survey-churches-losing-youths-long-before-college-39433/

http://www.washingtontimes.com/news/2007/jun/24/europe-sees-creationism-as-threat-to-human-rights/

http://www.dailymail.co.uk/news/article-485899/European-human-rights-watchdog-tells-governments-stop-teaching-creationism.html

Publicerat i Kristna Fundamentalister / Christian Fundamentalists, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Natur & Vetenskap /Natur & Sciences, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics, Sverige /Sweden, Undervisning & Utbildning /Teaching & Education, Vikariens Irrfärder

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , ,

← Äldre inlägg
Nyare inlägg →