Massalama till Jemens Ali Abdullah Saleh, och Egyptens revolution fortsätter


Idag kom nyheten om att Ali Abdullah Saleh, Jemens auktoritäre ledare, slutligen kliver ner och därmed markerar en ny fas i den av de revolutioner i Arabvärlden som pågått längst och varit en av de våldsammare. Samtidigt har konfrontationerna i Egypten åter tagit fart, där det militärledda styret visat sig vara ovilliga att överge sina auktoritära tendenser.

”Må du leva i intressanta tider” sägs vara en kinesisk förbannelse. De gamla taoistiska trollkarlarna måste skrocka i sina gravar när vi nu går mot vintern 2011, ett år för rekordböckerna, då hundratals miljoner människor gått ut på gatorna för att protestera mot auktoritära eller helt odemokratiska regimer i en arabvärld som nyss synts så stagnerad och totalt utan folkligt inflytande.

Utvecklingen har varit helt annorlunda i olika länder. Från fredliga segrar för folkligt engagemang i Egypten och Tunisien, över inre stridigheter i Bahrain, där upproret blodigt slogs ner, och snarlika förhållanden i Syrien, till rena inbördeskrig i Lybien, och Jemen. Efter Lybiens inbördeskrig och Khadaffis störtande har nu fokus återvänd till Jemen och Egypten.

Jemens f.d. starke man, Ali Abdullah Saleh har bitit sig fast hårdare än de flesta – i januari skadades han svårt och för att räddas fördes han till Saudiarabien. Det förvånade kanske många att han därefter hade mage att återvända. Han är en kall maktspelare, det måste man ge honom – syftet var troligen att försökra sig om bättre villkor vid sin avgång, som nu verkar ske på mer ordnat sätt än genom en lynchmobb som i Khadaffis fall, eller inför rätta som Mubarak. För inte tror han väl att han kan komma tillbaka NU?

Ända sedan militären i Egypten tog över och kastade ut sin forne herre har frågan hängt över det så löftesrika upproret: Vill den egyptiska militären verkligen ha reformer?

Den här frågan debatteras i den utmärkta serien ”The Doha Debates” där båda sidor manglas av den tuffe Tim Sebastian

http://www.youtube.com/watch?v=MIuH_Lo0ECo

Det är dock och har alltid varit en malplacerad fråga. Mubarak et consortes var toppen på vad som hela tiden varit en militärdiktatur, och att tro att de där skojarna från en dag till en annan skulle vilja montera ner hela det system som de byggt upp sedan femtio år kan kanske passa i ett haschrus, men det är inte seriöst. Redan faktum att de ”nya” makthavarna (som fältmarsalk Tantawi, militärrådets ledare) var samma gamla torterare, brutala och odemokratiska gynnare som förr visade det från början. Det var Mubarak som föll, inte regimen. Regimen gick med på att dess ledare avsattes (det fanns sedan flera år ett missnöje i armén med bl.a. Mubaraks avsikt att tillsätta sin son Gamal som ny president) av de oväntade folkliga protesterna. Men de skulle aldrig själva varken vilja eller kunna reformera sitt land på något avgörande, nydandande sätt.

Den riktiga frågan är alltså om folket genom ihållande tryck kan behålla dynamiken i sin revolution, och tvinga militären att fortsätta dansa. Egyptierna har visat sitt värde genom att just inte slappna av. Skräcken och fruktan har verkligen släppt, och de gamla sätten att slå ner och terrorisera uppifrån fungerar inte mer. Den egyptiska militären har också allt klarare med sitt beteende visat att dess auktoritära reflexer består. Nu diskuteras öppet om militären, efter att ha skjutit, slagit och torterat protesterande i bästa Mubarak-stil, använder tårgas spetsad med nervgas i sina alltmer desperata försök att skingra demonstranterna.

Det kan låta som en av de konspirationsteorier för vilken den egyptiska jordmånen är extremt fruktbar. Men rapporterna verkar visa att det faktiskt kan ligga något i det där. Och man bör minnas att det inte vore unikt, inte på något sätt. Den ryska militären använde nervgas när de stormade gisslantagarna som tog över Dubrovteatern i Moskva i oktober 2002, och dödade  i sammanhanget över 100 av den olyckliga gisslan (Se http://en.wikipedia.org/wiki/Moscow_theater_hostage_crisis och http://en.wikipedia.org/wiki/Moscow_hostage_crisis_chemical_agent).

Egyptens militär kommer att tvingas backa. Inget annat än regelrätt krig mot den egna befolkningen, och antagligen inte ens det, om Syrien och Libyen är något att gå efter, kan kuva den som inte längre räds att räta på ryggen och kräva sina rättigheter som medborgare. Frågan blir om det som följer kan böjas och perverteras, och vilken roll, vilket ansvar de nya aktörer som träder in på scenen är beredda att ta.

Det här aktualiserar en fråga som denna artikel i the Economist (om salafisters roll i den arabiska våren) reste redan för flera månader sedan: nämligen det skrämselspöke som många drar fram, att murkna religiösa religiösa krafter kommer att ta över. Inte sällan av xenofober, som visar upp sina låga instinkter i att de gärna skulle sett att mellanösterns folk förblev förslavade för sin egen lättskrämda sinnesros skull.

 

 

Se det Muslimska Brödraskapet, som det skrivits om här om  på denna blogg – prognosen att dess mycket försiktiga ådra skulle forsätta ha övertaget har visat sig bessannas och brödraskapet har förblivit mycket försiktiga och inte öppet utmanat den sittande militärregeringen. För försiktiga för sitt eget bästa, för initiativet har istället gripits av dels sekulära krafter å ena sidan och mer hårdhudade salafister å den andra. Frågan om protesternas civila och icke-religiösa karaktär och drivkraft har blivit starkt illustrerad av vilka det är som fortsatt att hävda demokrati och en snabb övergång till ett civilt och demokratiskt styre, något som fortsatt att ställa brödraskapet i skuggan.

Förutom Egypten har Syrien också sakta rört sig framåt, fastän under mycket mer våldsamma omständigheter. Men Assad-regimens oerhört brutala repression och massakrer mot de som protesterat mot dess korruption och diktatoriska later har till slut gjort att även de normalt sett oerhört tröga och tysta staterna i Arabförbundet tagit bladet från munnen och fördömt diktatorn, ja till och stängt av Syrien från förbundets arbete. Detta är desto mer anmärkningsvärt som många av förbundets medlemmar ännu är diktaturer. Men protesterna, och utsikten till blodiga inbördes strider likt de i Libyen har haft en effekt även på dessa motvilliga despoter. Det här visar på en sak, som Eleanor Roosevelt en gång sade om FNs Universella Deklaration för Mänskliga Rättigheter, hon liknade dess effekt vid ett ”märkligt rykte som gick runt staden” (the curious grapevine), dvs något som sakta sakta gröpte ur despotismens och tyranniets sten, som spred sig som ett mummel som förr eller senare inte gick att ignorera.

FNs kommitte för mänskliga rättigheter har nu följt och fördömt Syrien. Redan är sanktioner och annat på plats, och ser ut att skärpas. Syriens regim är alltmer isolerad, men dess enormt blodiga och obstinata fastklamrande vid makten får en tyvärr att misstänka att mycket lidande återstår för dess stackars prövade befolkning.

*********************************

Mer inlägg om Den Arabiska Våren – se tråden

https://paulusindomitus.wordpress.com/tag/den-arabiska-varen-the-arab-spring/

———————————

Aktuellt Om Jemen

Aktuellt Om Egypten

Aktuellt om Syrien

About thefeatheredsnake

Legal Consultant hooked on history, art & writing

Posted on 23 november, 2011, in Egypten /Egypt, Islams Värld /World of Islam, Mänskliga Rättigheter /Human Rights, Media & Rapportering /Media and Coverage, Muslimska Brödraskapet /Moslem Brotherhood, Politik /Politics and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink. Lämna en kommentar.

KOMMENTARER TILL INLÄGGET

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: