Kategoriarkiv: Moderna Västerlandet /Modern Western Society

2012- Jordens Undergång…eller ett lyft för Polen & Ukraina? Om FotbollsEM 2012 del 1- Litet Historia

2012- Jordens Undergång…eller ett lyft för Polen & Ukraina? Om FotbollsEM 2012 del 1- Litet Historia

5 06

Publicerat av


Nu kan mycket väl dessa saker sammanfalla, men vi sliter oss en liten stund från Mayakalenderns peyotevisioner till förmån för vad som kan bli den sista stora festen som förebådar undergången: EM 2012.

I en kort serie inlägg skall jag sammanfatta mina egna intryck av hur förberedelserna och upptakten till anordnandet av EM gått till. Först ut är en liten historisk tillbakablick och bakgrund till var denna preapokalyptiska karneval står. För sammankopplingen mellan just Polen och Litauen väcker den gamla historienerven här på Indomitus, och tvingar fram en liten utsvävning i medeltida skyar…

Polen och Ukraina – gamla parhästar

Ok, så det är inte ett solvarmt sprudlande Barcelona, men desto mindre bjuder ett fetarrangemang i den största sportens anda alltid på mycket kul. Och i Polens och Ukrainas fall är det lite kittlande att ALLT kommer att vara nytt. Inte bara Arenor. Vägar. Hotell. Rena stadskärnor. Frånvaron av ludna rövare med stridsvagn.

Det som dock inte är nytt är att Polen och Ukraina gör saker tillsammans eller samverkar om stora projekt.  För under mer än 400 år, mellan 1386 till 1795 var de här två länderna i någon form av politisk union, efter 1569 som delar av en förbundsstat, det märkliga Polsk-Litauiska Samväldet, som länge var Europas till ytan största stat. Dess öden och äventyr är en fascinerande historia som är oförklarligt lite känt hos oss, som ändå är nära nästgårds. Ett faktum som inte går att förklara annat än med den usla historieundervisningen i skolan.

Polen samlar sig

Det medeltida Polen befann sig under 1200-talet i full feodal upplösning, och stod inför slutet av århundradet inför hot från omgivande knoppande statsbildningar som Tyska Orden i norr, kungariket Böhmen i söder, och den mongoliska Gyllene Horden i öst. I väst var de rikaste polska länderna, Schlesien och, formellt delar av det Heliga Tysk-Romerska kejsardömet och rov för den invecklade politiken där, snarare än i kungariket Polen. Men under en förvånansvärt kort tidsperiod efter sekelskiftet 1300 lyckades furstarna av Mazovien, med den blivande konungen Wladymir Lokietek i spetsen, det att samla Polens kärnländer till ett mer enhetligt rike som kunde börja hävda sina intressen, och under 1300-talets vidare lopp kunde kungariket under kung Kazimir III ”den Store” inte bara hålla sina fiender i schack utan också expandera.

Riket blomstrade genom ökad regional integrering och handel, bildandet av allt fler städer enligt tysk modell, och via inflyttningen av judiska bosättare som tacksamt fick skydd från de progromer som exploderade runtom i nordeuropa i efterdyningen av Digerdöden eller Den Stora Pesten 1348. Genom en historisk nyck kom Polen att drabbas förhållandevist lindrigt av denna mänsklighetens största katastrof i historisk tid. Polen verkade ha framtiden för sig i såväl politiskt, ekonomiskt som socialt hänseende.

Ukraina kommer in bakvägen via… Litauen?

Ukraina då? Jo, under tidigare medeltid, runt 1000-talet, var Ukraina centrum för den första ryska statsbildningen, det s.k. Kiev-riket, vilken var stark påverkad av nordiska farare på traden Östersjön-Konstantinopel. Kiev-väldet sönderslets av dynastiska strider på 1100-talet, och när mongolerna kom med sin svåremotståndliga hord 1240 var dess saga definitivt all. Framtida ryska stater kom att ha tyngdpunkten längre norrut, och så småningom kom mongolernas favoritunderhuggare, furstarna av Moskva, att samla det vi nu känner som Ryssland. Men det är en annan historia.

Ukraina och Kiev kom däremot att hamna i ett limbo – alltför nära den ukrainska stäppen och den Gyllene Hordens nomadiska överherrar för att kunna stiga upp själva. I skogarna långt uppe vid baltikum, i skydd bakom svårgenomträngliga träskmarker, levde dock på ett udda folk, Europas sista envetna hedningar, litauerna. Dessa hade under 1200-talet till skillnad från sina olyckliga brödrafolk pruserna, semgallerna, letterna och allt vad de hette, återkommande slagit tillbaka den till ”heligt krig” utklädda aggressionen från diverse korsriddarutstyrda outfits som Svärdsriddarorden och senare Tyska Orden.

Under sin första samlande storfurste Gediminas kom litauerna att bilda en hård, krigisk och ganska grälsjuk statsbildning, som när en viss terrorbalans nåddes med sina vid det laget blåslagna kristna grannfolk under 1300-talets första hälft, istället vände blicken österut. Där, i de mer perifera delarna av det forna Kievryssland fann Litauerna utlopp för sina kliande yxor, och kulmen för det s.k. Storhertigdömet Litauens expansion kom när man mot slutet av 1300-talet införlivade västra och centrala Ukraina, det gamla Kiev-rikets kärnländer, i sina domäner.

Storfurstendömet Litauen mellan 1200- och 1400-talet

Polen-Litauen förenas och blir Samväldet

En av de där sakerna som vidlåder monarkier är att helt godtyckliga saker som att någon drottning är ofruktbar eller en kungasnok har dåliga spermier kan rubba hela staten. I Polens fall saknades det en självklar tronarvinge efter Kasimir. Litauens Storhertig Jagiello (Jogaila) hade tidigare erbjudits att ingå personalunion med den Polska stat med vilken man fått allt fler gemensamma intressen och fiender. På villkor att han blev katolik förstås.

1386 ingicks detta första förbund, i vilken Litauen med tillhörande Ukraina förenades med Polen och framgent kom att ha gemensam monark. Men det var ett löst förbund, och de två staterna fortsatte att verka i var sina banor, med Polen vänd mer mot norr och väst, och Litauen mot söder och öster. Med tiden, och då samverkan av de två visade sig fruktbart (man krossade t.ex. gemensamt Tyska Ordens militära makt 1410 i det berömda slaget vid Grünwald) kom man att ingå i en allt närmare samfällighet. 1569 stadsfästes så Unionen i Lublin, genom vilket man skapade en riktig Förbundsstat, det Polsk-Litauiska Samväldet.

Samväldet är mycket intressant ur statsvetenskaplig synpunkt, för det erbjuder ett klart alternativ till den utveckling som kom att prägla de ledande västerländska staterna, som Frankrike, England och vårt eget Sverige. Det var en märklig konstruktion där den avgörande makten inte kom att ligga hos kronan, som saknade starka maktinstrument som en egen armé eller seriösa skattebaser.

Istället var makten samlad hos de stora adliga magnaterna som utövade den via de av adeln monopoliserade rådsförsamlingarna eller riksdagarna, sejm. Bönder och småfolk hade inte ens på papperet något att säga till om, och det enda ofrälse inflytande låg hos städerna, som också stod för en viktig del av skatteindrivningen. Städerna var dock mindre och inte så fria som i väst, så deras inflytande var begränsat. De polsk-litauiska riksdagarna kunde vara kaotiska tillställningar, för dels var deltagarna påverkade av de adliga later som inte nödvändigtvis lånar sig för rationella överväganden, dels fanns en utbredd veto-och talerätt som gjorde det mycket svårt att komma till beslut. Uttrycket ”Polsk Riksdag” för att beteckna en riktigt stökig sammanslutning kommer därifrån.

Ukraina, som utgjorde nära en tredjedel av samväldet hade inte någon egen sejm eller status som egen politisk enhet inom samväldet. Genom en förändring av den polsk-litauiska Samväldesfördragen kom Ukraina att ligga under ”Kronan”, dvs annekteras till Polen. I praktiken kom makten över dess territorier kom att övergå från litauiska till polska stormän. Det här var en viktig orsak till att Ukraina reste sig i serier av uppror från 1600-talet och framåt, varvid de upproriska vände sig till den närmaste vänligt (inte så vänligt, som det skulle visa sig) makten, det uppstigande Storfurstendömet Moskva. I själva verket kan man under stora delar av perioden 1500-1700 spåra konkurrensen mellan de två statsbildningarna Polen-Litauen och Moskva-Ryssland som den drivande politiska konflikten i östra Europa, med Sverige som Dark Horse och tillintetgörare av Polens förutsättningar att hävda sig.

Vi vet hur det gick till slut. Inte minst genom ingripande från vår egen Karl X Gustav, som slog Polen sönder och samman samtidigt som storhetmanen Bogdan Khmelnitsky reste upprorsfanan i just Ukraina, och sedan Karl XIIs ingripande och krig mot Ryssland med Polen-Litauen som språngbräda, blev Samväldet permanent försvagat. Ryssland tog Ukraina och införlivade i sitt Tsardöme, Preussen som tog över Sveriges roll som aggressiv militärmakt i centrala Europa tog de rika, västra riksdelarna. Österrike fick också lite rester. Efter 1795, efter upprepade styckningar av det forna storriket, upphörde Polen-Litauen att finnas till. Det där är något som speciellt polackerna aldrig har glömt.

Å så hoppar vi sisådär 200 år framåt…

Jaja, förutom några små, små incidenter som de napoleoniska krigen, industrialiseringen, första och andra världskriget samt Sovjetunionens uppgång och fall finns inga anledningar att dröja sig kvar vid den här lilla parentesen. Under flera tillfällen sedan 1795 har delar eller alla av de ingående regioner som beskrivits ovan samlats, alltid under främmande överhöghet. Nazityskland, och under längre tid Sovjetunionen höll dem som lydprovinser inom ramen för större politiska projekt. Men det är inte poängen. Utan att notera de intressanta skiljelinjerna mellan de länder som bildade Sammanväldet, och hur de utvecklats sedan just den sista överherremakten, Sovjetunionens, kollaps.

Polen & Ukraina, Samväldet och EM2012 värdstäder

Det moderna Polen och Litauen har konsekvent riktat sig västerut, och velat integreras i västliga sammanslutningar av oberoende stater. Polen är en medlem av NATO och av Europeiska Unionen. Dess institutionella utveckling har, speciellt i Polens fall, i stor utsträckning antagit de västerländska modellerna: demokratisk parlamentarism, flerpartisystem, funktionsindelningar av den lagstiftande, dömande och exekutiva makten och så vidare. Polens större befolkning har tillåtit det att spela en större roll visavi sin omvärld, även om denna tidvis varit av en mer obstruerande än konstruktivt slag. Hela tiden har dock Polen också behållit ett öga mot öst. Känslan av att stå inför hot om inflytande från Ryssland har aldrig varit långt borta. Både av den anledningen men också på grund av historiska och kulturella band har man stött Ukrainas självständighet från rysk hegemoni och närmande till väst.

Se om Polens utveckling inför VM i http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2835&grupp=17101&artikel=4743134

Ukraina självt har dock vacklat. Som en integrerad del av Sovjetstaten sågs dess ”avfall” och självständighet som ett mycket större avfall från makthavarna i Kreml. Ukraina blev självständigt med en mycket mer sovjetisk ekonomisk struktur, och har liksom Ryssland ett kotteri av oligarker. Rysslands försök att göra Ukrainas ekonomi anhängig av ryska intressen samt de ohöljda inblandningarna i landets politik har också rönt vissa framgångar, och fördröjt den marsch mot väst som verkade kunna ta fart under det sena 1990-talet. Ukraina är idag, 2012, fortfarande paralyserat av dessa motsättningar: rättegången mot förra premiärminsitern Julia Tymoshenko och det kaos som vidlåder landets korruptionsridna politik, liksom den upplevda indelningen av landet i östliga ryskspråkiga, och västliga ukrainsktalande delar visar på detta.

(Om Ukraina i relation till dess EM-värdskap se http://www.sydsvenskan.se/varlden/bakom-fasaden-bakom-fasaden-pa-em-landet)

Landet Vitryssland fanns inte på Samväldets tid, men frågan är om inte det är till den eran de är på väg. Lukashenkos Vitryssland, Europas sista diktatur, är en sorglig historia där stalinism, personkult, censur och repression som kunde vara hämtad ur Sovjetunionen för 50 år sedan blivit kvar.

Är något av detta relevant? Vad man kan konstatera är att de politiska realiteterna, trots allt vad UEFA och andra liknande organ som IOK säger, spelar roll. Det de inte vill tillstå är vilken roll det spelar.

UEFA:s mindre transparenta sätt att arbeta är iaf. bättre än t.ex. FIFAs, vilket  dock inte säger så mycket. Men så mycket har framgått av den hårda kritik som riktats mot värdländerna åren sedan beslutet att man kan sluta sig till att om Ukraina varit ett framgångsrikt lande med säg, samma BNP per kapita som Polen och än mer, en någorlunda utbyggd infrastruktur, hade landet självt kunnat stå som värdland. Det finns en levande fotbollskultur i landet, som nedanstående karta över klubbar visar.

Karta över Ukrainska Fotbollsklubbar

Det finns pengar, om än staten inte får del av dem och de mest hamnar i rövarbaroners händer. Som det föll sig nu, var det lägligt för de forna bundsförvanterna Polen och Ukraina att göra en gemensam bid för mästerskapen. Polen har de senaste deccennierna konsekvent varit en mycket stark förespråkare för Ukrainas närvande till väst, och sam-anordnandet av EM faller väl in i den traditionen.

Att UEFA under de förhållandena gärna gav Ukraina och Polen mästerskapen när saken avgjordes 2005 och 2007 togs också av många som en slags uppmuntran av framför allt Ukraina, och den väg som den dåvarande, västorienterade regeringen under Viktor Yushchenko såg ut att gå. Sedermera tog saker en annan vändning. Det visade sig att arbetena gick märkvärdigt trögt i den gamla sovjetrepubliken. UEFA blev tvungna att säga till på skarpen.

På senare år har det varit politiska problem som stått på dagordningen. Yushchenkos rival, den likaledes västvänliga återkommande premiärministern Julia Timoshenko, har kastats i fängelse anklagad för maktmissbruk under sin tid som premiärminiset. Tvivel om det rättsäkra i rättegången och sanningshalten i anklagelserna har väckts, och till skillnad från fallet i OS i Kina så tvekar denna gång inte politiker i väst, mest framträdande Angela Merkel men även andra, att använda EM som en markering av politiska ställningstaganden och kräva att Timoshenko friges. Flera har annonserat att de inte tänker närvara (se http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/kristinakappelin/article14763259.ab)

Så kan det gå. Den här lite svävande utflykten till historiens och politikens marker kan tjäna som påminnelse att inte ens frivolt bolltrillande försiggår i ett historiskt eller politiskt vakuum.

I del 2 av ”Fotbolls-EM2012 och Polen-Ukraina” skall vi titta närmare på de tempel helgade åt fotbollsguden som de två länderna rest.

klicka bild för nästa del: ”Polen-Ukraina 2012 del2 – Inte på en Grusplan nära dig”→

—————————————————————

För intresserade av Polsk-Litauiska Samväldet kan flera artiklar på Wikipedia ge en introduktion,

Därefter kan man läsa t.ex.

Publicerat i Arkitektur /Architecture, Egna Bilder /My Artwork, Egna Kartor /Original Maps, Fotboll /Football /Soccer, Fotboll VM & EM /FIFA World Cup /UEFA European Football Championship, Fotbollsklubbar /Football /Soccer Clubs, Historia /History, Idrott /Sports, Logotyper /Logotypes, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna projekt, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Politik /Politics, Symboler

4 kommentarer

Etiketter: , , , , , ,

Rollator 3000 för den som är ung i sinnet?

Rollator 3000 för den som är ung i sinnet?

16 05

Publicerat av


Eller, ja…  Så här är inför Kristi Flygare är det ju uppenbart att vissa har glimten i ögat och inte fogat sig i sin snara himmelsfärd.

Och lägg märke till att den kommer komplett med käpphållare  för att banka lite vett i unga slynglar!

Något för Hells Angels äldre gubbs?

VROOOM VROOOM…yeeeah! liksom.

Den fick mig att le. Speciekkt med tanke på att den där, skulpturen måste man säga, faktiskt står i foajén på ett äldreboende här i Stockholm. Några av de som byggde landet har uppenbarligen lite humor och självdistans, det är kul att se.

Publicerat i Artefakter /Artifacts, Egna Bilder /My Artwork, En bild säger mer än tusen ord, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Sverige /Sweden

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , ,

Dessa Greker… om grekisk demokrati och partikaos

10 05

Publicerat av


Ja vad skall man säga om dem? Efter en hektisk valhelg där man knappt hunnit med allt märkligt som inträffat känner jag en viss orolig sympati för de bråkiga ouzo-drickarna…

Francois Hollande får ursäkta, men det grekiska valet är en viktigare fråga, trots att Grekland är ett litet fattigt land och inte en av Världens största ekonomier, än att en tämligen urlakad centrist med socialistknapp blir den Franska Republikens president. Grekland öde kommer, via den uppbindning vid de Europeiska institutionerna och kreditgivningen, att påverka hela Europa. Och med det menas inte bara EU utan varje EU-land i sin tur.

Grekland har under decennier drivit sig själv till konkursens rand. Vi är många, som under lång tid inte bara sett med oro utan med stigande irritation på den ansvarslösa politik som landets korrupta politiska elit, dess ekonomiska dito och dess bankrutta institutioner med sin tämligen svävande folkliga legitimitet, fört. Över ett dussin år sedan varnades från denna bloggs författare, en enkel privatman men tydligen ändå med mer omdöme än säg EU-kommisionen och Ministerrådet och säkerligen inte ensam om det, om att Grekland inte borde släppas in i Eurozonen med mindre än att Zeus själv klev ner från berget Olympus och ställde stället till rätta.

Nu har istället den olycklige Prometheus favoriter, de enkla människorna, efter snart två år av protester klivit fram och skakat sitt hus, och de märkliga enititeter som svävar ovanför dem. I samband med det har de kastat in sitt partiväsende, vilande på arvet efter störtandet av den junta som rådde i Grekland före 1975, in i förvirring och kaos. Grekerna har förkastat de partier som skrev under avtalen som öppnat kreditkranarna från EU. Orsaken är knappast att grekerna inte förstår hur beroende de är av omvärldens bistånd. Men de är också svårt förbannade på hur totalt icke-konstruktiva de åtgärder som gjorts till villkor för sagda bistånd visat sig vara. Drivna av insikterna från en helt annan form av ekonomisk verklighet, den från norra Europas etablerade och stabila ekonomier med ett helt annat sorts partiväsende, med andra band mellan finans, välfärd och investeringar, har man begärt att grekerna skall hantera sin kris som om de vore Tyskland, eller Sverige. Det är de inte.

Nyhetsinslag om läget i Grekland för drygt ett år sedan

Greklands politiska partier är rena hövdingadömen med dynastiska drag och ett klientsystem som mer liknar det bysantinska tider som undertecknad studerar än verkliga ideologidrivna gräsrotsrörelser. Dess utbildningsväsen är en skandal – grekiska studenter är de troligaste i världen att fly landet i panik för att söka sig en framtid och en vettig utbildning. Inget annat land har en så stor flykt av ”utbildningsflyktingar”. Dess rättsväsen är en av de segaste och inneffektivaste i Europa. Vad som passerar för arbetsrättsliga regleringar är en väv av korruption och privilegier som har mer gemensamt med de gamla näringshinder som Sverige avskaffade 1864 än med moderna förhållanden.

Och ekonomin sedan. Grekland behöver hjälp att bygga upp en helt annan ekonomi, investeringar att skapa nya näringsgrenar – i dagsläget har gamla paradgrenar som varvsindustri allt utom suddats ut. Grekland är inte ens ett vettigt jordbruksland längre – dess jordbruk har hållits under armarna av den perversa CAPS. EUs gemensamma jordbrukspolitik, sedan landet blev EU-medlem och producerar långt under sin kvalitets- och kvantitetspotential. Endast turismen står stark. Men vad har EUs, drivna av Tyskland, enda förslag för att förbättra det där varit? När de nu måste släppa till pengar för att rädda detta ruttna skepp, som de själva är fjättrade till genom att de tillåtit det att inträda i en monetär och ekonomisk union?

Skär ner. Spara. Minska kostnader. Höj skatter. Minska befolkningens köpkraft ytterligare. Som om det ensamt någonsin hjälpt.

Och de etablerade partierna med sin upparbetade modus vivendi med de andra, mer förankrade politiska och finansiella eliterna och maktcentra i Europa, har lika lite som de senaste 20 åren något nytt och konstruktivt att göra. Så de har bara nickat och gått med, och låtit befolkningens breda lager lida, även för sådant som landets bankers lättsinne, den icke-produktiva förvaltningen och politiken skapat och så vidare. Grekerna ser nu hur de beordras kasta sig och sin levnadsstandard 20 år tillbaka i tiden.

Man kan därför väl se att den grekiska befolkningen i rättmätig vrede vänder dessa trötta och inkompetenta makthavare ryggen, som nu skett. Tyvärr riskerar de då att dra på sig kreditorernas vrede.

Vi i övriga Europa kan se framtiden an med viss spänning. Det faktum att grekerna i en mening gjort uppror mot sin politiska klass och deras försök att helt och hållet välta över krisens verkningar på dem är inte utan sina uppiggande drag. Våra egna eliter, om än mer kompetenta, gör gott i att minnas att deras mandat inte är gentemot EUs ministerråd utan från folket. Glömmer de det har grekerna visat vad som väntar, och det är en bra sak. Låt makthavarnas hjärtan isas lite inför vad som kan vänta den som konsekvent försöker styra i trots mot folkflertalets intressen.

Det finns dock också mycket som oroar. En befolkning som återkommande blivit ljugen för och köpts med smulor eller bländverk kan ibland finna sig illa rustad att ta tillvara just sina intressen. Grekerna måste i sin vrede komma ihåg att de är beroende av oss, vi rikare länder där många är beredda att hjälpa dem, men inte utan vissa krav trots allt. Dessa bör vara mer konstruktiva än vad som hittills erbjudits. Men de kommer att kräva förändring likafullt, som t.ex en mer effektiv skatteindrivning, och sådant smärtar alltid.

Instinkten att t.ex. finna en syndabock i sådana lägen har i det förgångna berett plats för destruktiva krafter, och det finns ett sådant inslag i den nuvarande krisen. Desperata att finna alternativ till de två maktpartierna till vänster och höger, har grekerna röstat in det svårartat främlingsfientliga Chrysi Avgi (”Den Gyllene Gryningen”) ett utpäglat fascistparti, för att inte säga mycket tunt förklätt Nynazistiskt, i parlamentet (det här kommer att kräva en ändring av den populära karta som gjordes och publicerats här, av Europas Xenofoba Partier).

Var det någon som sade Weimarrepubliken under depressionen? Parallelen är inte klockren, men det är ett oroande faktum, och borde stämma revolutionsromantiker på framför allt vänsterkanten till eftertanke. Speciellt med tanke på att t.ex. Greklands kommunistparti visat sig vara fullkomligt renons på produktiva förslag och åtgärder i den rådande krisen: det är ett hard-core vänsteranhang (se en av deras kommunikéer här) som vill ta ut Grekland ur EU.

Vart tar grekerna vägen nu? Rakt in i ett nyval, det är det mest sannolika. Efter att ha de förkastat de etablerade maktpartierna Ny Demokrati och ”Socalistpartiet” PASOK, som roterat vid makten sedan den senaste diktaturens fall 1975, försökte Vänsterpartiet Syriza, för övrigt ett EU-vänligt parti, i dagarna att bilda regering. I skrivande stund kastade också de in handduken, och vad som återstår före ett nyval är att en nationell samlingsregering kan bildas. PASOK har antytt att de är beredda att försöka leda en sådan. Tiden brådskar, för bara ett par månader behöver ett nytt tillskott av pengar från EU med åtföljande krav på åtstramningar klubbas igenom.

Vi får se.

———————————————

Press och läst inför denna tirad…

Publicerat i Ekonomi /Economy, Fattigdom /Poverty /pobreza, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Politik /Politics, Politiska Symboler /Political Symbols, Rasism /Främlingsfientlighet / Xenophobia /Racism, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs

2 kommentarer

Etiketter: , , , , , ,

Iron Sky – Rymdzeppelinare, Sarah Palin och ”Heil Kortzfleisch”

Iron Sky – Rymdzeppelinare, Sarah Palin och ”Heil Kortzfleisch”

27 04

Publicerat av


År 2018 återvänder amerikanarna till månen och nedstiger på dess mörka baksida för att staga upp presidentens opinionssiffror, och vad de hittar är… övervintrade nazister?

Finsk-Tysk Science-Fiction-komedi 2012. Med Julia Dietze, Götz Otto, Peta Sergeant, Udo Kier mfl.

Så ser i korthet upptakten till den Finsk-tyska filmen ”Iron Sky” som enligt uppgift skall ha kommit till de finska upphovsmännen i en dröm…(en som föregåtts av skapliga mängder Koskenkorva kantänka).

”Iron Sky” är en rätt knäpp historia, som byter ut anfallande aliens av vilka bioduken på sistone fyllts, med de ondaste men också tacksammaste driftsobjekten i historien, nazisterna.

På ett sätt står sig ”Iron Sky” väl i jämförelse med de senaste årtiondenas s.k. ”parodier”. Parodier på genrefilmer har förstås funnits länge, tänk bara Mel Brooks filmer, Monty Pythons produktioner eller den hysteriska ”Space Balls” som var så skruvat sjuk och inte duckade även för de knäppaste skämt att det blev befriande. Men alltifrån ”Den Nakna Pistolen”, då konceptets fördämningar helt släppte, har många mindre lyckade varianter släppts som egentligen inte parodierar utan som rakt av kalkerar en eller flera filmer och stoppar in lite skämt av varianten ”halka-på-bananskal” för att dölja att man inte har några som helst egna idéer… (se ”Scary Movie”-filmerna, ”Meet the Spartans” med otaliga andra).

-Vafan skall man kalla det, travesti? Parodi?

-Det är mer en satir…

-Vi säger väl Satir då…

diskussion i biofåtöljen vid visning

Iron Sky” ställer sig inte i plagierande fållan. Det är en satir med klara parodiska inslag med sikte på bl.a. ”Dr Strangelove” och aliens-anfaller-filmer som ”Independence Day” samt förstås driver med nazister. Men den spinner en egen historia och bygger inte scen-för-scen på sina förlagor, även om en och annan scen, som när reklamgurun Vivian Wagner skäller ut sina underlydande i Hitler i ”Undergången”-sti, är direkt dragna från en andra filmer.

– Heeeil Hitler!

-Sluta med det där! Heil Kortzfleisch heter det!

(PANG PANG SPARK SPARK)

-Jag antar att det heter ‘Heil Adler’ nu…

om titulatur för Ledarhälsning, befälhavare Adler och Månführern Kortzfleisch

Humorn skulle ha kunnat lida av att enbart baseras på ett enda skämt – och visst finns det ett sådant element, men man lyckas faktiskt ändå variera sig lite med skojigheter av typen drift-med-ikoner. Man driver inte bara med nazister, utan rätt konsekvent med Sarah Palin, med Obamas kampanj för presidentskapet, med rymdprogrammen, med Apple… Alla skämt funkar inte och det är rätt taffligt ibland, men några är rätt kul, som i motsvarande Förenta Nationerna där det skojas friskt med jänkarna, Nordkorea och… Finland, ”den enda nation som inte i hemlighet beväpnat sin rymdfarkost” (hehe, bara själva tanken på att Finland skulle ha ett eget rymdskepp är ju lite småkul).

En sak som man kanske saknar lite är en förklaring eller bakgrund till filmens absurda premiss – hur fan kom nazisterna till månen och etablerade sig där? En fånig James-Bond-superskurk-förklaring till det knasiga skulle räckt, men här får man faktiskt ingen förklaring alls. En miss, eftersom filmen rätt klart bygger utifrån de många, delvis konspiratioriska idéer som funnits i svang sedan andra världskriget (och underblåst av bl.a. Goebbels i nazipropagandan), på att nazisterna var i besittning av hemliga ”supervapen” och tekniska landvinningar.

Filmen gör rätt vitt bruk av specialeffkter, men dessa ärr väldigt ojämna – vissa, som rymdstridscener och allmänt allt där miniatyrer använts, är tämligen och ibland oväntat välgjort. Annat, som simuleringarna av låg gravitation, och faktiskt överraskande nog, explosioner, inte alls så bra. Allt handlar om budget antar jag, och ”Iron Sky” klarade faktiskt sin budget delvis med hjälp av sina fans – vad jag förstår kommer något i stil med en tiondel av pengarna direkt från insamlingar från privatpersoner.

Ifråga om skådespelare är den här filmen befriad från stjärnor, förutom kanske Udo Kier som minnesgoda känner igen som skurk i kända filmer som ”Blade” mfl –  men annars är det diverse nya och mer obskyra ansikten, företrädesvis från TV, som kommer fram. Skådespelarinsatserna stapplar sig fram, överspelet är ibland monumentalt  och har ett par pinsamma lågvattenmärken, men det gör kanske inte så mycket  i sammanhanget… oftast.

”Iron Sky” lider egentligen mest av att den spretar lite väl mycktet. Den försöker ständigt ha glimten i ögat, men ibland är det tydligt att man eftersträvat verklig spänning – utan att man bibrigants känslan av att här kan allt ställas på ända. Den som vill ha spänning och konsekvent action gör bäst i att söka sig annanstans, men ”Iron Sky” funkar som popcornfilm för att dra på smilbanden, och med tanke på hur otippat den kom till är det ju rätt roligt att en sådan film alls kan göras. Dessutom är det tveksamt om Hollywood i dagsläget skulle klara av att t.ex. låta nazisterna tala tyska, eller skoja till det med den rätt hädiska stil som ändå genomsyrar filmen, och som mer än lite tydligt drar paralleller mellan nazistisk ideologi och amerikansk höger av det evangeliska och mer extrema slaget som tyvärr allt mer dominerar det republikanska partiet. Filmens slut, som inte skall avslöjas, är också lite småkul med en blinkning till ”Terminator”-filmerna utan att bli för allvarlig.

nazistiska motiv är så pass ikoniska att de i sig blir skämt utplacerade på oväntade ställen – som framgår av lite posteridéer för ”Iron Sky” nedan

Att filmen inte är längre än en timme och 33 minuter är i sammanhanget ett plus –  filmen har heller inte så mycket större aspirationer än att roa och twista till vad som är för alla bekanta symboler och kulturella ikoner.

”Iron Sky” får ett svagt, men ändå, medelbetyg för en och en halv timmes småkul försök till satir. Någon ”Dr Strangelove” för 2010-talet är det defintivt inte, men ett par skämt, vissa kul scener, och undertecknads svaghet för Sci-Fi,  politiska skämt och nazipastischer drar upp det hela från ”underkänt”.

Medelbetyg för gott försök

——————————————————————-

¨Iron Sky” Oficiell filmsajt http://www.ironsky.net/site/

IMDB http://www.imdb.com/title/tt1034314/

Publicerat i Affisch / Poster Art, Bedömt & Betygssatt, Film /Movies, Filmaffisch /Movie Poster, Filmrecensioner /Movie Reviews /Critique, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Science Fiction

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , ,

Ett ord kan säga mer än 1000 bilder – lite kul namn på platser

25 04

Publicerat av


Det har varit lite dystra och problemfyllda blogginlägg här på sistone med barnsoldater och fattigdom och dumskallarnas ständigt pågående konspiration (och då har ändå t.ex. Breivik undvikits). För några dagar sedan fick en vän mig dock att fundera i lättsammare banor.

Själva nyheten var att en by eller småstad i Österrike efter lokal omröstning skall fortsätta heta Fucking (se http://www.expressen.se/nyheter/fucking-fortsatter-heta-fucking/). Det där har gjort byn till en slags turistmagnet för folk som vill komma in och låta sig småfnissande fotas bredvid byns namnskylt.

Det här platsnamnet kommer av en visst Adalbert von Vucchingen från 1000-talet, länsherre av området. Med åren har stavningsreglerna förändrats och… tja nu står man där med Fucking, Austria. Som synes visar det här på att språket och namnen förändras. Etymologin kommer i glömska, och kvar står ett platsnamn som leder tankarna åt fel håll. Eller rätt, om folk har lite humor. Österrikarna i Fucking röstade ju till slut för att behålla namnet.

Det finns naturlugtvis gott om  sådana här kul namn. Svenska namnsammansättningar kan ofta bli väldigt skoj. Den svenska sajten gothbarnie hade en lista på 300 kul platsnamn som det ofta hänvisas till på nätet.

(klicka på bilderna nedan för att komma till respektive sajt)

Men det här är förstps ett universellt fenomen och finns på alla språk –  – engelsktalandes fnitter på skoj platser listas till exempes i

Österrikarna påpekade också det där i samband med namnstriden i Fucking. Den tyska nyhetssajten 20 Minuten Online hade med ett bildspel där en del tyska och italienska namn är med…

Spansktalande kan också… med eller utan andra språks inslag

se även

http://www.taringa.net/posts/humor/7349065/Ciudades-con-nombres-graciosos.html

När det gäller spanska kan man konstatera att ”stygga” namn på saker och platser inte är så vanliga, men det kan vara att undertecknad inte fattar anspelningarna…

Själv har man ockås gjort sig skyldig till ett sådant där litet knasigt namn, som kan leda tankarna åt fel håll. När för min berättelse  tänkte ut ett namn för den bergskedja som inringade den delvis geografiskt annorlunda motsvarigheten till Italien – det vill säga, Alperna, så tänkte jag just på ”inringning”, och vad som bestämdes var den delvis ekivoka benämningen

ANULUS-BERGEN

(Anulus är ”ring” på latin)

Tack och fotskrap till Kimmen, fosterlandets värn, barn och gummors beskyddare, för uppslaget.

Publicerat i ...ett Ord kan dock betyda mer än 1000 bilder, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Sverige /Sweden

3 kommentarer

Etiketter: , , , , ,

Om Vatikanens Pest – och motstånd inom den Katolska Kyrkan

Om Vatikanens Pest – och motstånd inom den Katolska Kyrkan

23 04

Publicerat av


Även katoliker kan tröttna på sin reaktionära kyrkas monumentala imbecillitet. Runtom i världen finns de som hävdar tron på en allmännelig, katolsk kyrka, och som klarar att kombinera detta med engagemang för verkliga människors liv, för medmänsklighet och solidaritet som är mer än ord. Tyvärr blir de här människornas värsta motståndare just deras egen kyrka.

Det här aktualiserades nyligen när präster i Österike nyligen startade ett upprop som manade till ett slags civilt motstånd mot deras kyrkas misogyna och sexualneurotiska budskap. En grupp präster, till dags dato runt 400 med den Österrikiske prästen Helmut Shüller har helt enkelt bestämt sig för att öppet trotsa kyrkan. På listan över deras fruk-tans-värda brott finns bland annat att de i sina kyrkor vill

  • tillåta lekmän (alltså icke prästordinerade personer) att yttra sig i trosfrågor och rikta sig till menigheten i kyrkan (o ve och fasa)
  • tillåta att skilda par får erhålla nattvarden, och alltså erkännas som trosfränder och katoliker (kom ihåg att katolska kyrkan forftarande fördömer skilsmässa)
  • Verka för  prästvigning av kvinnor
  • förändra kyrkans attityd gentemot celibatet för präster – i förlängningen borde den avskaffas menar man

Scary stuff, eller hur?

Fördömandena från hierarkin lät inte vänta på sig, och är nästan komisk i sin mästrande ton. Ratzingers proklamation, kommen direkt från guldtronen i vatikanen under en homili, kan ses i

Ingen förändring kan springa ut olydnad, säger påven. Goddag yxskaft? ALL förändring kommer från olydnad av en eller annan sort. Status quo tillåter aldrig stillasittande förändring. Det här avslöjar hur total verklighetsfrämmande inte deras religion, utan deras reaktionära verklighetsbild gjort den Katolska kyrkans ledning.

I USA, det mest religiösa av alla moderna länder, har gapet mellan katolikernas praktik och hierarkins gagg växt till en sannslyldig avgrund. För många blev förtroendekrisen gentemot hierarkin akut efter att det uppdagats hur bedrägligt och kriminellt kyrkans makthavare agerat på den världsomspännade pedofilskandal som uppdagades inom den katolska kyrkan under 2000-talet.  http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=3620794.

I presidentvalet som nu pågår var den siste utmanaren på den republikanska sidan den katolskt ärkekonservative Rick Santorum, mannen som sade sig ”kräkas” av president Kennedys ord om att han som president inte tog order från påven, och där ”Åtskillnaden mellan kyrka och stat är ABSOLUT”, och misstolkade dem i enlighet med sin fundamentaliska idoti.

Den här snubben gör en stor sak av att han syn på staten och kyrkan springer ur hans tro, liksom en mängd andra hjärndöda ställningstaganden som förnekande av växthuseffekten, rättigheter för homosexuella, kvinnans roll och värdet av allmän högre utbildning. Och han dissar den ende hittillsvarande katolske presidenten för att denne inte var tillräckligt reaktionär. (JFKs tal i sin helhet tål att lyssnas på om och om igen, det är ett av historiens bästa tal i frågan om innebörden av att staten måste vara sekulär, tolerant och fri från religiöst inflytande.)

Få inser att USA i religiöst hänseende går bakåt. Idag skulle ett sådant tydligt tal göra det omöjligt att väljas till vaktmästare i USA, för att inte tala om presidentposten.

Progressiva röster inom den katolska kyrkan, för sådana finns, ställer sig den berättigade frågan om hur det kan komma sig att de som talar för katolska kyrkans kommunitet genomgående tillhör en konservativ, för att inte säga reaktionär, inriktning. Senast drog (Leadership Conference of Women Religious) den största organisationen för katolska nunnor (!) i USA på sig bannor från vatikanen för att de vågar framhålla kärleksbudskapet och omsorgen om fattiga och behövande istället för att gagga i frågan om abort eller homosexuellas rättigheter, där den katolska kyrkan är oerhört snabb att dra ut i härnad. De sanktioneras och sätts under förmyndarskap för vad de inte sagt, och för att de inte ställer sig på reaktionens sida i den amerikanska debatten.

Farliga Radikaler på marsch

Dessa farliga radikala element läxades omedelbart upp. Efter undersökning från Kongregationen för Trosläran – dvs den gamla Inkvisitionen (och nuvarande påvens gamla fögderi), befalldes de att underkasta sig biskoplig auktoritet och låta sina stadgar skrivas om. Så monumentalt är Kyrkans kvinnoförakt och oförmåga att kvinnorna i sin organisation att själva prioritera inom ramen för kyrkans budskap (se http://www.washingtonpost.com/blogs/under-god/post/vatican-report-us-catholic-sisters-nuns-hold-serious-theological-errors/2012/04/18/gIQAWSarRT_blog.html).

Katoliker med ett uns samvete kan vidare med rätta fråga sig, likt bloggen Katolsk vision, hur det kan komma sig att kyrkan ligger i ständig framkant och är alert att uppleva ”hot” mot sin lära från grupper som är progressiva och inkluderande, men tassat på tå och försöker anpassa sig och tona ner motsättningar gentemot grupper som avviker på basis av intolerans, homofobi eller antisemitism.  Se http://www.katolskvision.se/blog/?p=5687 apropå att kyrkan snarare än att fördöma vill återintegrera den katolska sekten SSPX, vars framträdande drag är att den stödjer rasister och extremhöger, och förnekar Förintelsen. Vi pratar om snubbar som underkänner inte bara andra Vatikankonciliet (som bl.a. avskaffade latinet som religiöst huvudspråk) – de är mot Franska Revolutionens apeller om Frihet och Jämlikhet (!).

Minnesgoda kanske minns att en av SSPX biskopar, Richard Williamson ”outades” av Svensk TV när han förnekade Förintelsen – se http://svtplay.se/v/1413831/webbextra_langre_intervju_med_williamson

DE HÄR gynnarna skall till varje pris in under kyrkans hägn – men nunnor som vill verka lite mer, tja kristet, de hotas av uteslutning och sätts under inkvisitionens lupp. Det är för sorgligt.

Min käre webbkollega Tannhauser, stolt fanbärare för forna tiders hedendom och outtröttlig gisslare av den katolska liksom andra kyrkors dumheter får överse med att jag, som annars i stort sett delar hans smak för att piska svartrockar, finner upproren inom den papistiska världen positiv och riktar ett ord av uppmuntran för de progressiva av deras trogna. Den dagen den katolska kyrkan gör sig förtjänt av sitt namn, kommer man att kunna överse med mycket av det märkliga dravel som vidlåder dess lära. För vad de där interna striderna visar på är att kyrkan tyvärr inte bara är en religiös insitution, utan en ideologiskt konservativ och uteslutande rörelse, främmande för principen om människors lika rättigheter och en inkluderande och sekulär stat. Det är det, inte så mycket deras märkliga religion, som är problemet.

I Sverige tror vi gärna att den katolska kyrkans hierarki på något sätt ”lugnat ner” sig och övergett sina värsta idiotier. Detta är Fel, vilket kan vara värt att påminna om. Anledningen till att katolska kyrkan numera inte bränner folk levande, proklamerar korståg och sent omsider accepterar vetenskapliga rön har inget med själva institutionen att göra. Det är för att det civilia, sekulära samhället dragit dem skrikande och sparkande in i moderniteten som de tonat ner sig. Inget annat. Som framgår av det Österrikiska såväl som de amerikanska exemplen ligger de auktoritära och repressiva reflexerna hos denna unikt korrupta och tungfotade institution städse kvar under ytan, som en slumrande pest. För att tala med Camus, när han varnar för att släppa sin vaksamhet mot civilisationens fiender:

”[…] han visste det som den jublande skaran var okunnig om och som man kan läsa om i böcker, att pestens bacill aldrig vare sig dör eller försvinner, att den under årtionden kan slumra i möbler och källare […] och att den dag måhända skulle komma då pesten, människorna till olycka och varnagel, ånyo skulle väcka sina råttor och sända dem ut att dö i en fri stad”

Albert Camus, La Peste (1947)

************************************

Tidigare inlägg om Katolska Kyrkan

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/12/01/en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-dumskallekonspirationen-paven-imamen-och-benetton/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/27/en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-religionens-humorbefrielse/

———————————————————

Mer om det österrikiska uppropet inom katolska kyrkan:

Saken med de katolska nunnornas organisation i USA, omnämns bland annat i  

För introduktion till den Förintelseförnekande katolska rörelsen SSPX se

Publicerat i Kristna Fundamentalister / Christian Fundamentalists, Kristna Myter /Christian Mythology, Mänskliga Rättigheter /Human Rights, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , , , ,

Dumskallarnas Konspiration – En Sant Finländsk Armbindel

Dumskallarnas Konspiration – En Sant Finländsk Armbindel

16 04

Publicerat av


Förra veckan blev det känt att en funktionär hos partiet Sannfinländarna, Finlands variant på xenofobt och euroskeptiskt parti av en sort som numera förekommer lite varstans i Europa, ”skojade” om att förse folk från olika etnicitet, tro eller ursprung med en form av armbindlar för att polisen lätt skulle kunna identifiera dem.

Humoristen ifråga var Helena Eronen, sekreterare till den Sannfinländske riksdagsmannen James Hirvisaari. Hennes lilla skämtstycke tog formen av ett slags ”förslag” tillkommen som svar på att den finske diskrimineringsombudsmannen kritiserat den finländska polisens utövande av det som kallas för race profiling dvs. att klassificera folk som misstänkta på uttalad grundval av enbart deras etnicitet.

Helena Eronen

”Förslaget” gick i korthet ut på att man skulle förse folk med olika etnicitet och/eller trostillhörighet med väl synliga märken som syntes offentligt för att polisen lättare skulle kunna identifiera vederbörandes ursprung, vilket skulle lända polisarbetet en omätlig hjälp av någon anledning… det var lite diffust det där.

”Förslaget” och bloggposten togs ner efter en våldsam kritikstormen (varför, det var ju bara ett skämt?) men finns att läsa hos bloggen galdum.info (http://www.galdump.info/true-finns-minorities-wear-identifying-marks/), manglad genom Google translate. Men poängerna framgår.

If any foreigner would be required to keep the background telling patches, so the police as soon as he saw first met with at a glance, the “aha, that’s a Muslim from Somalia”, or “aha, that’s a beggar from Romania”. Muslims, it might look like a crescent, which define the color of someone such as a home or starting a national story, the Russians have the hammer and sickle, Cambodian land mine and the Americans have a hamburger.

[…]

If this suggestion seems somehow not-now-maybe-so-good-idea, so what if the pattern to turn the other way around? Then all Finnish citizens can be obliged to carry the patches, which could simply be for example the Finnish lion or the like, for example, or the region could be such tickets, and foreigners to recognize the fact that they do not have patches?

Hihihi. Jättekul. Speciellt de där sista. Så tokigt liksom.

Tacksamt också, eftersom James Hirvisaari därefter har kunnat uttala att varje normalintelligent människa borde förstå att det hela var ett ”skämt” och ”satir” och vägrat att ens kritisera sin sekreterares lilla hyss.

Ooops – vad var det jag kläckte ur mig nu igen?

Den okunnige och hänsynslöse lever ofta i ett medvetet lyckligt dis av ovetskap om sådant som skulle tvinga dem att modifiera sitt beteende. Därför är det faktiskt möjligt, osannolikt men möjligt, att det bara är ett rent sammanträffande att det är ett vanligt trick, brukat av alla möjliga från Putin, Sverigedemokrater till Silvio Belusconi, att påstå att bissarra idéer som utsätts för berättigat förakt är utslag av ”humor”, möjligen ett ”skämt” som ”gick för långt” när man råkat lufta fördomar eller sitt solkiga inre som man sedan inte vill stå för.

Etniciteten innefattar framför allt kultur, språk och religion, men man kan heller inte bortse från att utseendet också har en viss betydelse.

En ung Jimmie Åkesson om etnicitet. Refererat i Sydsvenskan den 22 april 2007.

På samma sätt kanske kunskaper inte är deras forte, så de kanske inte är medvetna om vilken skamlig, föraktansvärd historia själva idén om offentliga märkningar av människor har, om hur historiskt, ända tillbaka till medeltidens början, det varit ett sätt att stöta ut, eller fängsla, eller markera någon för döden. Att frågan kom upp nyligen när man i Finland genomförde att invandrare skall ha bruna ID-kort, och då det påtalades att det där leder tanken in på J-stämplar och annat spännande kan man förstås ha glömt.

Ibland är minnet kort. Om nu saker skulle utveckla sig så att Sannfinländarna tar makten i Finland, låt oss därför påminna dem om historien som en inspiration för att bygga ut deras system, så att det blir rationellt och systematiskt (se ovan).Var inspirationen kommer ifrån, det är ju inte så noga, det har vi ju deras ord på? Det blir iaf  praktiskt. För polisen.

Freudiansk blogginläggning

För just Sannfinländarna har ju en del andra idéer som liksom ligger i linje med vad Eronen råkade klämma ur sig i en slags bloggande variant av Freudiansk felsägning. Som att deras manifest anmodar finländska kvinnor att studera mindre och istället ägna sig åt att föda fler finländska barn. De är för att ha ett B-lag av medborgarskap – ett medborgarskap som skall vara ”villkorat” och kan återkallas så att man kan deportera folk som råkar vara fött utsoknes även om de är medborgare… Eller nej vänta – de kanske bara skämtar? De har ju skojat förr, t.ex om att ha en tyst minut vid Kim Jong-ils död.

Men OK, de säger sig vara frejdiga och skojfriska, det är ju bra, för vi är fler som uppskattar humor, och man måste säga att just den humoristiska visionen av Eronens slutkläm med en armbindel för finnar var visuellt skojjig.

Nu är detta en bildmässigt inriktad blogg, så  genom ett visuellt citat kan vi väl lyfta fram det skojfriska och humoristiska i Eronens funderingar, vägledd av hennes partikamrat Jussi Halla-aho som själv skämtade med media och själv publicerade en valaffisch på sig själv med horn och hitlermusche (se ovan).

Timo Soini, Sannfinnarnas´partiledare.
Say Heil to the Chief

Kul, inte sant?

Inte? Ja men… enligt Hirvisaari borde varje normalintelligent människa fatta satiren i det där?

*************************

(Förf. Anm. Ett stort tack till Björn för tipset om sannfinpajsarnas stollerier)

————————————-

Några Bloggar om saken

Om Sannfinländarna

Om ras & etniska märken

Om de nya bruna utlännings-ID-korten i Finland se

Publicerat i Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics, Rasism /Främlingsfientlighet / Xenophobia /Racism, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Spanat & Tänkt /On My Mind, Världen

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , ,

Alooons enfants de la Paaatrie…Om personfixering & yta i det franska presidentvalet

15 04

Publicerat av


Det drar ihop sig för val i frankrike den 6:e maj. Vad man kan konstatera är att franska politiker, i alla fall de främsta, sin vana trogen talar om allt utom vad folket och nationen behöver diskutera.

DN:s pappersupplaga har i sin valanalys en kul och träffande sammanfattning, signerad Magnus Falkehed. Han konstaterar apropå några av det franska presidentvalet två vänsterkandidater, Philippe Poutou (anarkist) och Jean-Luc Mélenchon (Vänsterfronten) att deras program inte saknar tydlighet och konsekvens…

Deras program går, hårddraget, ut på att hänga den siste bonus-vd:n i den siste börsspekulantens tarmar…

Hihihi. Men bortsett från den roande faktorn finns, även för den som inte likt undertecknad när en viss giljotin-nostalgi, något att kika närmare på. Han har en poäng, Magnus, när han fortsätter med att påpeka att ”mer oroande blir det när man lyssnar på de två huvudkandidaternas prioriteringar. Som DN påpekat i en tidigare artikel (http://www.dn.se/nyheter/varlden/franska-politiker-undviker-krisprat) och som är bekant från de flesta franska valrörelser så finns en tradition av att inte ta tag i de avgörande strukturproblemen i framför allt den franska ekonomin

Jaja, snygg fru men har Sarko något annat att komma med?

När Nicholas Sarkozy blev vald var det för att han delvis föll utanför den där ramen och vågade påpeka att Frankrike hade problem. Men av detta hörs nu mycket litet från residenten i Elyseepalatset. Sarkozy pratar hellre om utformningen av de franska körkortsproven eller paraderar med sin fru. Men socialisternas Francois Hollande är inte mycket bättre – han verkar så säker på sin valseger att han väntar till efter valet med att säga något om skatter och näringspolitik, eller så drar han dåliga skämt. Tveklöst för att han vet att även han kommer att bli tvungen att komma med rätt beska besked.

Arbetslösa Marscherar

För Frankrike har problem. Basindustrierna blöder jobb oavsett om de stora företagen går med vinst: runt 10%  står utan jobb nu, och trösklarna för att komma in på arbetsmarknaden är höga. Ungdomsarbetslösheten är, för övrigt liksom hos oss, hög, och kryper upp mot 25%. Var fjärde arbetsför under 25 år är alltså utan jobb. Statsskulden är monstruös, uppemot 90% av BNP.   Om detta hörs mycket litet.

Francois & Segolene back in the day

Det är när storpolitiken reducerats till ren teater, ett spel när inget av de stora samhällsproblemen berörs och där folk inte kan finna att något viktigt sägs från högsta håll som de mer stolliga varianterna finner grogrund. Det franska presidentvalet numera starkt personfixerade, närmast dynastiska karaktär bidrar till känslan av spel för en ytterst liten elit. De utan demens kan t.ex. dra sig till minnes att Francois Hollande var gift med den förra presidentkandidaten Segolene Royal. Den franska xenofoba Nationella Frontens ledarinna Marine Le Pen är dotter till dess grundare  Jean-Marie Le Pen. Sarkozy boostar sin image genom att posera med sin snygga fru Carla Bruni. Mycket yta, litet substans.

Jan-Luc Melenchon agiterar

Det ser således ut som en tanke att Jean-Luc Mélenchon gör ett mycket bra val och samlade över 100 000 pers i Marseille häromdagen – inte för att denne har någon chans, men frustrationen bland folk är tydligt.

Trevligare smile men samma ruttna innehåll

Men det verkliga hotet mot inte bara de största politiska partierna utan Frankrike självt kommer som vanligt från höger. Som SvD papperstidnings porträtt av Marine le Pen (SvD Söndag 15 april) och The Guardian observerat går hennes Front National starkt framåt bland den franska ungdomen. Nationella fronten har likt vår inhemska främlingsfientliga outfit Sverigedemokraterna tvättat bort de värsta hatarna, men behåller den ruttna insidan – mot invandring och invandrare, för repression (t.ex. dödsstraff), mot globalisering osv. Det är märkligt att Nationella Fronten, som varit en viktig kraft i frnask politik i över 30 år ännu kan framställa sig själv som en slags ”outsiders”. Faran för en upprepning av debaclet från 2002, då hennes far gick vidare till andra valomgången, är kanske inte överhängande stor – men om inte de franska toppkandidaterna börjar tala om relevanta frågor vet man aldrig.

—————————————————

Övrigt Underlag: 

Publicerat i Ekonomi /Economy, Kändisar /Celebrities, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Politik /Politics, Rasism /Främlingsfientlighet / Xenophobia /Racism

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , ,

Dumskallekonspirationen Aprilskämtar (4): Kristna Intoleranter hejdas av…Ku Klux Klan?

Dumskallekonspirationen Aprilskämtar (4): Kristna Intoleranter hejdas av…Ku Klux Klan?

1 04

Publicerat av


Det låter som ett Aprilskämt men det är faktiskt sant. Idel 4 av korkskalle-vårstädningen återkommer en favorit i repris, den totalprilliga Westboro Baptist Church vars böghatande stollerier blivit för mycket för självaste Ku Klux Klan…

Årets Match! Westboro-stollar vs Ku Klux Klan-dårar!

Den svårt homofoba (och som av en händelse också Sverigehatande) kyrkan Westboro Baptist Church med sina roliga små ”GOD HATES FAGS” och bokstavligen ”DEATH TO AMERICA” -skyltar är i sig en stollighetens parad som är en gåva som aldrig upphör för denna lilla följetong. Men ännu mer tillsnurrat kul är hur Westboro krånglar till det för evangelisk-konservativa kramare i sitt hemland USA. För vad Westboro church har som grund för sitt prilleri, bög- och kvinnohatet, synen på den auktoritära familjen och den okritiska läsningen av bibeln delas i ju av många av dem.

En kik på Westboro & dess ledare Fred Phelps i Tv4 Nyhetsmorgon när de tackade Gud för Tsunamin som dödade många svenskar….

När Westboro vänder det där mot USA som nation och börjar skymfa säg fallna amerikanska soldater, så blir effekten dubbelt komisk när de upprör de som normalt skulle vara längst ut på den reaktionära böghatar-antiliberalism-skalan, och som får krumbukta sig och förfasas över någon som är från deras sida staketet för omväxlings skull. Som när de neokonservativas eget organ FOX News har att tampas med Westboro- skall vi kalla de terrorister, eller vad gör vi med de här lite för långt gångna själsfränderna? (se t.ex. http://www.nrk.no/nyheter/verden/1.7734694) Frågan varockså om Westboro church kunde förbjudas att störa fallna soldaters begravningar – vilket skulle begränsa den omtalade yttrandefriheten i den amerikanska konstitutionen, som neokonservativa säger sig dyrka.

Men roligast är det ändå när de stackars lokalsamhällena reagerar mot Westboro. Med anledning av Westborokyrkans trakasserier mot soldatbegravningar har medborgare i småstäder vänt sig till motorcykelgäng för att hejda dårarna – ännu en tragikomisk händelse som berörts här tidigare. Men nyligen kom självaste Ku Klux Klan (!) med vita särkar och allt ut för att motdemonstrera mot Westboro. Nu delar de här i princip varje hatfull åsikt utom just det där med patiotismen, så det blev en instans av ”delad stollighet är lika med dubbel stollighet…”.

(se http://www.washingtonpost.com/blogs/blogpost/post/klu-klux-klan-protests-westboro-baptist-church-video/2011/05/31/AGgoiPFH_blog.html och http://thehiphopdemocrat.com/2011/05/30/kkk-confronts-westboro-baptist-church-protesters-at-arlington-national-cemetary/)

************************************

Tidigare inlägg som berör näraliggande ämnen

https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/08/22/en-bild-sager-mer-an-tusen-ord-men-ibland-motas-de-tva/

Publicerat i Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , ,

En vårstädning av dumskallekonspirationer 3: Ultraimbecilla judisk-ortodoxa slår till med eget bildförbud

30 03

Publicerat av


Del 3 av gisslandet av dumskallarnas konspiration tar sikte på ett slags bildförbud man inte hör lika mycket om som andra: ultra-ortodoxa judars märkliga kvinnoskräck som får dem att retuschera bort USAs utrikesminister i äkta sovjetisk anda…

Konsekvenserna av de ultraortodoxa judarnas sköna kvinnosyn i en modern värld blev häromåret bokstavligen illustrerad när de likt forna tiders stalinister retuscherade bort två av Vita Husets högsta makthavare från ett kort som togs i samband med Usama ben Ladins skjutning. De som den hassidiska tidningen Der Tzitung tog bort från kortet där maktmänniskorna sitter och bokstavligen spanar in tt statligt sanktionerat mord som presidenten och hans rådgivare befallt, var Utrikesminister Hillary Clinton och antiterrorchefen Audrey Tomason. Det hela faller förstås tillbaka på de ortodoxas konsekvent genomförda kvinnohat som förbjuder dem att visa bilder av kvinnor.

För att beordra mord på folk i främmande stater, ta sig in och ta dem och alla som kommer i vägen av daga och sedan slänga liken i havet, nä det är OK, bara man inte råkar se…vadå? En skymt av kvinnlig damstrumpa bland makthavarna som skulle distrahera från den solenna stunden? Eller få intrycket att kvinnor minnsann också kan delta i statliga mord? Eller vad?

Man undrar vad de kippabärande korkskruvsdårarna skulle ha sagt om Hillary vunnit presidentvalet? Skulle de fått lägga ner all bildrapportering från USA?

Denna variant på bildförbud drar inte på sig lika mycket löje som säg Muhammed-karikatyrer, men är exakt samma andas barn, och lika skrattretande korkad.

Den stammar också från en djupt kvinnofientlig ideologi, Denna blogg har föga sympati för individen Hillary Clinton, en cynisk maktspelare och manifestation av dynastiska ambitioner av ett tämligen osmakligt slag. Men det här är ett konkret bevis på de här lallarnas människosyn, en som, vilket redovisats här, inte aktar för att skrämma, antasta och förneda unga flickor som inte bär heltäckande täckelser. Återigen visas det hur reaktionära misogyner av alla kulörer i alla fall alltid har ett gemensamt, och hur i det här fallet judiska, hysteriker och sexuelneurotiker, inte aktar sig från de mest småsinta och tarvliga handlingar när de spelar ut sina låga drifter och vilja att underkuva och trycka ner hälften av människosläktet.

Se mer om den här lilla incidenten i

En intro till sovjetunionens berömda retuschering av foton kan ses i http://en.wikipedia.org/wiki/Censorship_of_images_in_the_Soviet_Union

************************************

Tidigare inlägg som berör näraliggande ämnen

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/10/23/dumskallarnas-konspiration-om-ultraortodoxa-overgrepp-mot-barn/

Publicerat i Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , ,

En vårstädning av dumskallekonspirationer 1: Steve Jobs-dyrkare och lurade Apple-fantaster

En vårstädning av dumskallekonspirationer 1: Steve Jobs-dyrkare och lurade Apple-fantaster

26 03

Publicerat av


Vårdagjämningen har kommit med sin märkliga 23-timmarsdag, och en vårstädning är av nöden. Här togs en titt på några uppföljningar till redan gjorda inlägg som alla på ett eller annat sätt hör hemma under rubriken ”Dumskallarnas Konspiration”

Först ut något som aktualiserades häromdagen och tagits upp här tidigare.

En av mina sekulära favoriter i dumskallekonspiration och som på ett förmånligt sätt upprepar sig själv med vissa regelbundna mellanrum rör hypen och den genomlurade dyrkan som får annars rationella människor att köa mitt i natten för att köpa ännu en pryttel från Apple, ännu en gång demonstrerad den 23:e mars då, vad var det, senaste Ipad kom ut (?) Här har förut påtalats en del om det ganska framträdande stolliga draget som byggts upp runt Apple, dess produkter och nu genom sin egen tjockskallighet framlidne grundare Steve Jobs.

”Med mod och skicklighet räddade vår hjälte företaget och frälste världen med konsumentelektronik”

SvD Kultur 24:e Mars 2012

SvD Kultur hade i lördagens nummer den 24:e mars en genomgång – ”Appleiana eller Appleevangeliet” – av just den gapande skillnad som möter de fantaster som klamrar sig fast vid sina Apple-prylar, bilden av företaget och dess grundare, och den syn som möter de som granskat framför att företagets förgrundsfigur och Apples affärssed närmare. Och den talrika litteratur som fötts i följd av denna motstridiga bild.

Sam Sundberg gör i http://www.svd.se/kultur/appleevangeliet_6948757.svd en passande hänvisning till Joseph Campbells ”The Monomyth”, som sammanfattar huvuddragen i traditionella hjältemyter, och som verkar ligga som mall för framställningen av Steve Jobs för hans dyrkare. Vilket förklarar de märkliga dödshot och annat som drabbar de som vågar sig på att ifrågasätta mannens karaktär, granskar den företagskultur som blivit allt mer sluten och exploaterande, i direkt motsättning till mediebilden av ett slags lekfullt och människovänligt företag  eller påpeka att Apples tillverkningsprocesser sker under bitvis slavarbetsliknande och dödsbringande förhållanden.

Det är väl det där sista som är mest avslöjande. Fjärran från att likt andra konsumenter kräva att deras favvismärke skall börja bete sig lite mänskligt och hänsynstagande, speciellt med tanke på hur absurt mycket pengar de tjänar, så har apple lyckats skapa en kult kring sig av konsumistiskt dyrkande köpare som försvarar företaget mot varje attack.

Det kunde synas att det är mycket med just religiösa dumheter en masse som tas upp här och visst, religiösa samfund har ett slags försprång på gruppbaserat korkskalleri av den sort som får en att undra om man skall skratta eller gråta. Men ingalunda exklusivitet. Det här är en slags sekulärt men kvasireligiöst beteende, noga underblåst av marknadsföring och ett konsumistiskt samhälle, som lyckats rätt bra med att skapa kultliknande förhållanden. Härnäst skall vi återbesöka några riktiga religionister och hur de också kan få sina prioriteter helt rubbade av, i deras fall, religiös dogm.

************************************

Tidigare inlägg som berör näraliggande ämnen

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/10/07/steve-jobs-och-ibleed-apples-morka-baksida/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/11/14/mer-om-steve-jobs-apropa-dennis-ritchie/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/02/02/ett-ord-sager-mer-an-1000-bilder-om-neofili/

Publicerat i Artefakter /Artifacts, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Om Dumskallarnas Konspiration

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , , ,

Dumskallarnas konspiration – kusligt lika, de motstående Mördarna

22 03

Publicerat av


”En Fransk breivikare”. Så kunde man tänka spontant om nyheten om dödskjutningarna i Frankrike den senaste tiden, och det verkar också vara fallet – i alla fall finns det många kusliga likheter

Det är i alla fall det intryck som verkar mest överensstämmande med de detaljer som hittills kommit fram. Om man, istället för att stirra sig blind på puerila distinktioner som mördarens hårfärg eller vilken -ism stollens rouletthjul verkar ha stannat på, och istället bryr sig om hur de tänker, hur hjärnan verkar vara ordnad på de här mordiska, hatiska förövarna av mord i stor skala som draperas med politiska eller föregivet ideologiska motiv.

I skrivande stund har den franska polisen omringat vad de tror vara gärningsmannen till åtminstone sju mord, som barrikaderat sig i ett hyreshus i Toulouse i södra Frankrike. Den utpekade mannen, en viss Muhammed Merah, har varit under bevakning, men lyckades ändå dagarna dessförinnan sått skräck i staden genom att skjuta först en grupp soldater, och sedan tre elever och en lärare vid en judisk skola. Morden genomfördes på nära håll med handeldvapen i avrättningsstil, och mördaren lyckades därefter ta sig från gärningsplatsen med motorcykel.

http://www.youtube.com/watch?v=N-PSLr3Qx2o

Tidningar och medier har varit snabba med att dra parallellen mellan Anders Behring Breivik och Mördaren i Toulouse. I det här fallet kommer det nog visa sig stämma, även om man kan ha en invändning mot djupet i vissas analys. Här har tidigare skrivits en del om Breivik (se länkar nedan), och någon upprepning är inte av nöden, förutom att påpeka att vad som sagts om Stollens världsbild , extremism och våldsimpulser liksom förekomsten av ett hatets språk som legitimerar och och göder varandra med största sannolikhet är direkt tillämpbart även på de aktuella dåden. Men förutom det finns det vissa mer specifika drag hos själva dåden som, med förbehåll för vad som kommit fram, gör de här snubbarna till nära nog spegelbilder av varandra – det är i alla fall intrycket hittills om man ser till flera faktorer runt morden, och innefattar bland annat:

Handgripligheten -Toulousemördaren är liksom Breivik benägen och kapabel att själv, med vapen i hand, gå ut och kallt och beräknat skjuta sina motståndare och handfast döda dem med vapen i hand. Till skillnad från en renodlad bombman eller en shaheed (”martyr”, som islamiska självmordsbombare kallar sig) som har en delvis annan självbild – där spelar sådant som den ögonblickliga skalan, dådets själv ”plötslighet” och i självmordsmördarens fall martyrmotivet in och ger en delvis annan självbild. Toulousemördaren är liksom Breivik en pistolero, en revolverman på heligt uppdrag. Det skulle vara förvånande om inte de två delar samma ”hjälte”- och ”krigar”-motiv i sin självförståelse. I sina förvridna hjärnor ser de sig som stolta krigare som med svärd i hand rensar ut ondskan i världen.

Förrädarmotivet – Notera att de dödade soldaterna är av fransk-arabiskt ursprung. Liksom Breivik i relation till socialdemokraterna i Norge verkar den här mördaren ha en speciell tagg i sidan till just potentiella ”förrädare” mot sin sak. Man kan spekulera, och det är ännu så länge allt det är, i att mördaren anser att soldaterna av härkomst från en föregivet ”muslimsk” bakgrund borde vara med honom, mot den franska staten och den sionistiska konspirationen eller vilket annat spöke som nu utgör hans fiende.

 

Hatet som inte skyr att göra barn till måltavlor – Det här är ett speciellt gränsöverskridande drag. Det är en sak att slå till hämningslöst och hänsynslöst mot en folkmassa där man vet att det finns barn, eller iskallt, som en Timothy McVeigh i Oklahoma veta att barn kommer att stryka med vid attacken mot ett mål. Men den här sortens mördare ser barn som ett legitimt mål i sig, och skyr inte att gå fram till unga människor i blomman av livets begynnelse för att mörda dem, på nära håll, för att stryka under en poäng. Överskridandet av detta tabu, som även råbarkade terrorister och mördare oftast behåller, ger Breivik och Toulouse-mördaren drag som liknar en seriemördare: ett förfrämlingande och total brist på empati parat med en helt instrumentell människosyn, där även mycket unga människor kan betraktas och behandlas som pjäser och objekt som man kan utradera utan vidare. 

Viljan att framträda i media och definiera bilden av sig själv och sina motiv – Liksom Breivik filmade sig själv, skrev sina plagierade manifest och efter infångandet patetiskt försökt komma till tals och modifiera och ”förklara” bilden av sig själv och sina dåd, verkar Toulouse-mördaren ha filmat sina dåd, är benägen att tala med media och ger varje sken av att vilja förklara och själv definiera bilden av sig själv. Den här sortens vilja till självrättfärdigande är av klassiskt snitt och förekommer i varje terrorkommuniké sedan anarkisterna uppfann det politiska terroristbegreppet på 1800-talet. Men i en alltmer medialiserad samtid finns det också ett alltmer påträngande narcissistiskt drag i de där egna presentationerna av jaget, vilket också ger grund för en distinktion. Till skillnad från säg en Hamas-bombare där det som framhävs är kampen och ideologin, och mördaren underkastar sig och går upp i en större sak, tycks de här mördarna, även när de som i Toulouse-fallet verkar vilja orientera sig mot en större gruppering, inte klara av att släppa taget om sin egen person och sina egna bevekelsegrunder. De vill stå i rampljuset själva, i eget namn.

http://www.youtube.com/watch?v=uv3pyBhInYs

Önskan att göra sig till talesman eller frontfigur för en större grupps ”kamp” på ett uppenbart kontraproduktivt sätt – Breivik ville slå ett slag för Norge och den vita västerländska civilisationen som han såg den, och såg sig som en frontfigur i en kamp där han, om än i huvudrollen, hade en ”tyst massa” bakom sig. Likadant verkar det vara med Toulouse-mördaren med hänsyftning till en inbillad kamp med en ”rättrogen” syn på Islam och dess kommunitet. Men som i Breiviks fall, som mer än någon annan händelse skulle kunnat,skadade och misstänkliggjorde de xenofober och rasister som kunde dela hans bevekelsegrunder av rasism, islamofobi och vänsterhat, måste Toulousemördarens dåd leda till att skada just den kommunitet som han säger sig föra baneret för. Muslimer världen över har all anledning att förbanna, och den palestinska myndigheten t.ex. har varit oerhört klara med, vilken skada en sådan extremistisk mördare som Toulouse-mördaren åsamkar deras sak, och sökt ta avstånd från honom.

Här kan man dock kanske se en viktig, möjligen avgörande skillnad. Åtminstone av vad franska myndigheter släppt ut hittills kans det i Toulouse-fallet verkligen finnas en koppling till en större grupp, även om Den Vedervärdige i Toulouse verkar ha agerat tämligen självvåldigt och inte direkt som en lydig soldat. Det där får visa sig.

http://www.youtube.com/watch?v=RJOnk3YuuB0

DNs rapportering dagen innan gärningsmannen greps och man visste det var, illustrerar poängen rätt väl om än antytt (http://www.dn.se/nyheter/varlden/nazistiska-ex-soldater-misstanks). Man misstänkte alltså ett tag en nazistisk f.d. fallskärmssoldat för morden – en fransk Breivik modell A1. Nu var det en jihadist istället. Denna blogg förutspår att högerextrema bloggar och mindre nogräknade tyckare kommer att dissa mediakonspirationen som trodde på ”en Breivik”, och missa poängen helt och hållet. Det var en Breivik.

Så nära ligger extremerna varann.

Skillnaden i namn och hårfärg är irrelevant för offren, och ser man till dådens natur och mördarens psyke så vitt vi kan bedöma den, är de samma andas barn. Liksom de tafatta försöken hos de som innerst inne har någon form av förståelse för de bakomliggande motiven andas samma unkna människohatande luft, antingen de svingar koranen, bibeln eller mein kampf.

Den franska polisen bör få tummen ur – vid skrivande tillfälle hade mannen fortfarande inte ge upp – och skjut för tusan inte snubben i huvudet som frestelsen, den förståeliga frestelsen, måste vara. Denna blogg hoppas att svinet gjorde de här dåden skall ruttna och äta bajs i fängelse resten av sitt liv precis som norska själsfrände, och att hans likasinnade diskrediteras grundligt som de vidriga kräk de är.

********************************************

Inlägg om Anders Behring Breivik och Terrorismens Psykologi

mordaren-i-norge-1-om-stollighet-vald-och-extremism-i-dodlig-kombination

mordaren-i-norge-2-om-extremism-som-orientering-for-stollen

mordaren-i-norge-3-valdet-ger-terroristen-men-vad-ger-upphov-till-valdet

mordaren-i-norge-4-breivik-en-extrem-man

mordaren-i-norge-5-anabola-och-psykopati-forklaring-till-breiviks-vald

mordaren-i-norge-6-motviljans-retorik-som-forutsattning-for-terrorn

————————————————————–

Senaste nytt om jakten på Toulouse-mördaren

Publicerat i Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics, Psykologi /Psychology, Rasism /Främlingsfientlighet / Xenophobia /Racism, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs

2 kommentarer

Etiketter: , , , , , ,

Mer om Häxeri och religiöst grundad tortyr av barn

13 03

Publicerat av


Här har tidigare redovisats denna bloggs åsikt i frågor som rör övergrepp som sker i hägnet av en tro på häxeri exorcism och annan sådan vidskepelse.

(Se tidigare inläggen ”Om tro på häxeri, böner och andeutdrivning som dödar” del 1 respektive del 2.)

Ett inlägg av bloggkollegan Tannhauser, http://tannhauser3.wordpress.com/2012/03/12/haxrattegangen-i-boras-fortsatter-med-manga-egendomliga-expertvittnen/tar upp det faktum att det varit märkligt få som vågar påpeka det uppenbara, att en form av häxtro i samband med kristan dogmer är det som underligger den senaste tidens beryktade övergrepp.

Financial Times skriver om häxritualrelaterade mord i UK - klicka bild för att komma till artikel

Denna blogg kan inte se annat än att det är mediernas svårigheter med att ta tag i sådana ämnen som potentiellt skulle vara kontroversiella eller ”splittrande” som kickar in här. Kanske tycker media att de kristna ändå är en grupp på dekis i samhället och vill inte sparka på en som ligger… men det borde inte avleda ett fullständigt redovisande av fakta och de implikationer som personers bisarra världsåskådning oundvikligen för med sig.

Gör tankeexperimentet bara att de övergrepp som talas om skulle skett under hägnet av en satanistisk eller asatroende världsbild. Då hade tidningarna hoppat högt jämfota och rubriker som SATANISTER TORTERAR FLICKOR eller ASATROENDE OFFRAR BARN eller något annat lika stört tapetserat löpsedlarna och fingrarna skulle peka på hur dessa fruk-tans-värda och okristliga missdådare förfar…

Dock vill jag peka på en lite tendentiös glidning, som min värderade bloggkollega tyvärr också inlåter sig till i sitt rättmätiga fördömande av dessa absurda och klandervärda handlingar och de som inte vågar ta bladet från munnen och kalla det för vad det är i det här fallet – exempel på religiöst motiverad idioti och barntortyr.

Ibland påpekas det lite svepande att tron på häxor och fördömande av sådanas praktik, med förföljelse och olika former av exorcism är något universellt – se t.ex. http://societies-religion-culture.factoidz.com/witches-and-their-craft-a-crosscultural-perspective/ och http://www.comparativereligion.com/evil.html.

Men när man talar om exorcism, kan man mena ett ganska brett spektrum av  företeelser. Notera att wikipedias definition (i http://en.wikipedia.org/wiki/Exorcism) går tillbaka på Oxford-ordboken, ett rättesnöre för korrekt engelska om det någonsin fanns någon, och denoterar

”the religious practice of evicting demons or other spiritual entities from a person or place which they are believed to have possessed.[1]”

Exorcism är alltså andefördrivning från besatta personer och platser. Och håller man sig till den definitionen kan man säga att ja, jo, då är nog tron på häxeri, andebesatthet och den åtföljande exorcismen ett universellt fenomen, så vitt denna blogg kan utröna .

Här skall inte tas upp exempel från varje upptänklig tro och världsåskådning, utan vi skall hålla oss till det vi känner något så när väl.

I västerlandet kan man tyvärr se att rätt drastiska fall av andefördrivning och straffande av de som anvädner sig av andar inte är något som kristna funnit på. I katolska kyrkans fall kan man till och med argumentera för att en impuls bakom de mer drakoniska straffen mot häxeri var just den äldre romerska, hedniska lagen.

Den som liksom undertecknad är bekant med Ius Duodecim Tabularum (de tolv tavlornas lag) som utgjorde den gamla basen för romersk rätt innan det som senare blev den praetoriska rättskipningen kan följande lagrum i tavla VIII 1a och 1b, (exempel på engelska finns i t.ex. http://avalon.law.yale.edu/ancient/twelve_tables.asp) på att häxeri och förbannelsen straffades med DÖDEN (genom bränning eller korsfästelse, androm till varnagel) vara illustrativ. Notera att staten var en religiös institution med egna gudar och vars handlingar hade en religiös innebörd. Det är i den kontexten sådant som triumftåg, kejsarkult, gladiatorspel och mycket annat måste förstås – liksom att den romerske kejsaren var pontifex maximus, Roms överstepräst (En titel som nu övertagits av – gissavem? Jo Påven).

Romarnas häxfördrivnignar och brännande skall alltså förstås som en form av exorcism. Och då är vi nästan 500 år före kristendomen: tavlorna sammanställdes på 450-talet före vår tideräkning. Vi vet också att de germanska barbarer som invaderade Romarriket från 400-talet och framåt delade romarnas syn på häxeri och trolldom.

Redan de gamla grekerna... häxan Circe från Odysséen

På basis av endast ovanstående exempel blir det genast mycket svårt att tro, att t.ex. de asatroende inte också fördrev andar och/eller avrättade häxor från gång till gång. Kan man bevisa det? nej på grund av bristen på skrivna källor (och denna brist är tyvärr svår för våra dåtida mer, ska vi säga, råbarkade breddgrader). Men det verkar logiskt att man skulle betrakta viss form av häxeri som skadlig och straffvärd – om man tror att den alls är möjlig, så måste den ju följaktligen behandlas som andra handlingar, vilka kan vara skadliga och eller välbringande allt efter deras art och omständigheter. Grundbulten var antagligen samma som i den romerska lagen som tar sikte på trolleri som skadar andra: som orsakar skada i form av injuria (intrång i andras rättigheter, inklusive ekonomiska) eller infamia (förtal ellerhedersförlust), täckande vad vi idag skulle benämna ekonomisk skada och en form av ideell skada. Men notera att straffet efter fördrivning ändå var döden.

Det finns således ingen anledning att måla hedendomen i rosenrött vad gäller häxfördrivning. Lika lite osm någon anann ideologi.

(En liten avvikelse här: notera att i t.ex Hinduismen förekommer omnämnandet av häxor, i sällan i positiva ordalag, både Rig-veda och Bhagavad-gita. Undertecknad plågar sig ibland med den senare, en blodigare traktat än några andra, och kan notera att guden Krishna utför en exorcism och samtidigt dödar häxan Putana i en av de uppbyggliga små historierna – se http://krsnabook.com/ch6.html)

Hinduister gör det -exorcism från Bali...

Hedningar avrättade häxor och fördrev onda andar sedan urminnes tid. Judendomen hade det som en stånde del av sin mythos när deras gud Elohim var en av många, och de kristna tog över det, så det var inte tillfällighet att man inkorporerade en fortsatt tro på häx- och andefördrivning. Vem som än tyckte det var det klandervärt, och man måste se upp så att en essentialsitisk eller partisk syn på dessa saker förmörkar en syn. Förfäderna avrättade folk, höll sig med slavar och betraktade kvinnor som egendom också. Däri hade de fel, och man måste kunna säga det.

...liksom muslimer. Klicka på bild för att komma till artikel med video.

Det ändrar ingenting i rättsfallet ifråga. Anledningen till att det alls dyker upp i domstol nu, med ibland tämligen tveksamma ”expertvittnen” som Tannhauser tar upp, är antagligen en något märklig tanke om att man därmed kan utröna uppsåt. Om föräldrarna och pastorn osv trodde att vad de gjorde inte var skadligt, om de trodde att de försökta ”hjälpa”, kan möjligen straffet bli annorlunda eftersom det blir en annan brottsrubricering om argumentet godtages – mer mot vållande än uppsåtlighetsdelikt. Den argumentationen haltar, eftersom de anklagades oaktsamhet och snabbhet i att tillgripa drastiska medel för att driva ut de häxor de trodde på visar att de var likgiltiga för det lidande som orsakades den verkliga, existerande lilla människa som var där framför dem. Deras tro är inte rimlig, inte ett försvar för sådana handlingar. Oavsett i hur många tusen år man trott på sådant strunt. Vi lever varken i en hednisk eller teokratiskt kristen stat – vår är en sekulär rättsordning, som skall ta hänsyn till påvisbara fakta. Det är det som är frågan här, inte vilka olika sorters villfarelser som är av äldst datum eller var de kommer ifrån. Kom ihåg att om man misshandlade barnet för att främja dess ”Moraliska fostran” eller något annat skitsnack av den typen skulle omdömet bli detsamma.

1 § Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Lag (1983:47).

Föräldrabalken (1949:381), 6 kap, 1 §

Och för att återvända till mitt stöd för Tannhausers tes att tidningarna fegar – kolumner och debattsidor borde fyllas av tyckare som tryckte på det här, och pekar på att ingen tro, INGEN RELIGIÖS ELLER IDEOLOGISK ÖVERTYGELSE ÄR URSKULDANDE FÖR TORTYR AV BARN.

———————————

Se http://en.wikipedia.org/wiki/Exorcism och http://en.wikipedia.org/wiki/Witch-hunt

Se uppsats som tar upp synen på häxor ur just ett straffrättsligt perspektiv i västerlandet http://www.aquinas.edu/history/pdf/dearing_eberle_paper.pdf

Ett informativt blogginlägg om kopplingen mellan tron på demonisk besatthet och vad vi idag vet är olika psykologiska diagnoser och tillstånd som finns hos http://samuelvargthunberg.se/2012/03/11/exorcism-i-en-kort-historik/

Se introduktion till de Tolv Tavlornas Lag i http://en.wikipedia.org/wiki/Law_of_the_Twelve_Tables.  För en historisk genomgång av förhållandet till häxor i västerlandet inklusive De tolv tavlornas lag se http://www.1902encyclopedia.com/W/WIT/witchcraft.html. Hela lagsamlingen finns översatt inom ramen för the Avalon project, bedrivet av Yale-universitetet http://avalon.law.yale.edu/ancient/twelve_tables.asp

Publicerat i Asien Fjärran östern /Asia the Far East, Häxor och Trollkarlar, Indiska Gudar /Hindu Gods, Islams Myter /Islamic Myth, Islams Värld /World of Islam, Juridisk Debatt, Kristna Myter /Christian Mythology, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Om Dumskallarnas Konspiration, Religion, Gudar & Mytologi /Gods and Mythos

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , ,

Några reflektioner för de introverta bland oss

12 03

Publicerat av


Ett tal på TED och en olycka med min dator ger upphov till en betraktelse över något som många behandlar som vore det ett problem: att vara en introvert, en inåtvänd person.

Jag är inte en utgående person, inte spontant, av naturen. Med många andra, i själva verket en god andel av befolkningen, är jag i ro, och känner stimulans, när jag själv får ta in intryck, skapa och ordna mina tankar i enskildhet.  

Susan Cain – the power of introverts, en push för de introverta

http://www.ted.com/talks/susan_cain_the_power_of_introverts.html

Det här handlar inte om att vara asocial eller rädd för att träda inför grupper. Sådant är för sociala fobiker, alternativt folk med dåligt självförtroende som är rädda för andras reaktioner. Jag har t.ex. inte problem med att tala inför grupp, något som gör många människor nervösa. Eller rättare sagt, inte med handlingen i sig. Men det finns en olust där ändå, under ytan, i form av ett visst mått av måhända överkritisk syn på min egen prestation. Som när jag tecknar, vilket är ett annat sätt att presentera något och föra det inre i ljuset, är jag sällan, ja aldrig riktigt nöjd. Det skulle alltid kunna bli bättre. Jag grunnar i evighet på vad jag kunde ha sagt, vänder och vrider på det. Det här är ett förhållningssätt till upplevelser som är reflekterande och kräver en hög grad av inre processande och värderande. En tendens till överkompensation är typiskt för den introverte, som upplever saker och ting starkare, reflekterar över intrycken mycket.

Tänkande, den introvertes forte. Auguste Rodin - Tänkaren

Att vara introvert är inte att vara en människofientlig ensamvarg. Likt alla människor söker man och behöver interaktion med andra. Det goda samtalet, förmedlandet av kunskap, diskussionen – det här är lika njutbart och nödvändigt för oss, om inte mer. Men det är väl avgränsat. Till skillnad från en extrovert person som trivs mitt i vimlet och vill vara där typ, jämt, inträder en form av utmattning hos oss. Det tar mer att tvingas framträda för andra dag efter dag efter dag och ständigt behöva agera i en social kontext. Sociala medier kan vara en underbar sak för många av oss, och ge möjligheten den introverte söker, att ta den input möten ger och själv grunna på saken. Men sedan återkomma. Även om det kan dröja (sociala medier kan förstås också verka som ett evigt cocktailparty för den som så vill…)

Det finns som alltid en gråskala, och varianter. Jag är mer introvert än de flesta, men framstår tydligen samtidigt ofta som en snackpåse och väldigt säker i tilltalet, ja dryg och nonchalant om man får tro många, när jag är ute i världen. Men det där är korta utbrott, avvikelser från regeln.  Det ändrar inte den grundläggande tendensen. Jag blir svårt stressad och olycklig om jag inte får fundera och göra mina prylar mest varje dag. Dagar kan gå utan att jag känner större behov av att frottera mig med mängder av människor. Men kontakten med sina närmaste, och även större möten då och då, där man får chansen att göra sig nya bekantskaper, blir förstås viktigare då. Saknad efter andra, och även rädslan för att verkligen vara ensam, övergiven, finns förstås där också – bara på en lite mer utdragen tidsskala.

Introverta vill pussas och kramas också - Auguste Rodin, Kyssen

Det finns en kulturell dimension i hur det introverta manifesteras också. Jag kom att tänka på ett uttalande från Daniel Espinoza, regissören till bioaktuella ”Safe House” om när han första gången insåg hur stor och meckig en amerikansk filminspelning var.

”Den här naturkatastrofen, som är vår inspelning […] Jag tar mig inte in där, det där ser typ, för tok för jobbigt ut”

(hela intervjun finns i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3051&artikel=4991397&play=3804154&playtype=Sändning)

USA är den mest snackiga, mest försäljaraktiga varianten av västerländskt samhälle, och  även hos oss mycket sociala människor kan få höra, och känner sig också själva som, väldigt tysta, beskedliga och inbundna där.  I jämförelse är det antagligen ett större problem att ha introverta böjelser i en sådan kontext, något som nu börjat uppmärksammas. Susan Cain i videoklippen här är ett exempel – hon står för tusan på en scen och snackar järnet – hur introvert kan man vara då? Men i deras kontext är hon väldigt lågmäld, och behöver mycket tid mellan snackpassen. Jag kan oxå göra jämförelsen med flera länder i latinamerika där kulturen också är mer utåtriktad, mer baserad på snabba kontakter, på många möten och mycket kallprat.

Sverige har ofta ansetts vara ett jantelagsland där alla kniper käft. Det är en grov förenkling, och introverta vet det väl. Att de sociala formerna är mindre extravaganta och mer subtila här, ändrar inte faktum. I själva verket sätter vår konsesuskultur stora krav på anpasslighet, förmågan att socialisera med färra uttalade tecken och signaler. Den introverte riskerar följaktligen att bli mer isolerad här.

Det finns implikationer för många mänskliga fält, inte bara det privata, i att hitta en balans för det där. Inom undervisningen t.ex. blir gruppuppgifter som inte sällan är rätt vagt formulerade allt vanligare – det passar den introverte tämligen illa. Det finns också sedan länge en oro för att trycket att vara konform, och anpassa sig till mängden, kväver kreativiteten. (se t.ex. http://www.psychologytoday.com/blog/quiet-the-power-introverts/201105/creativity-introverts).

Möten och konferenser i arbetet är också en arena där den extroverta personligheten naturligt dominerar – men åstadkommer de verkligen så mycket, de där mötena? Ofta vilar framgången mer på ryggen av det arbete som de mer tillbakadragna utfört i kulisserna och som andra, mer bredkäftade typer, alltför villigt tar åt sig äran för. Det synes mig att kombinationen är det mest fruktbara. Möten behövs för att ge inspiration och nya impulser, nya perspektiv. Har man detta fokus får man ut det bästa av båda världar. Men om social interaktion mest kommer att handla om status, om att försvara positioner och visa upp sig själv, går man miste om den reflektion och det det mer djuplodande insikter som är en mer introvert läggning eller arbetes signum.

En längre presentation av Susan Cain http://www.youtube.com/watch?v=AzlCIS072_Y

I dagens samhälle går riktningen åt andra hållet: ”sälj-dig-själv” och var sprallig -och-utåt-kulturen vinner mer och mer mark. Det här passar tyvärr inte många av oss så där jättebra, men också misstänker jag, inte samhället i stort. Ett samhälle där det är ett socialt tvång att smila upp sig och vara gruppinriktad, där alla drömmer om att vara celeber, ses som sympatisk och vara festens stjärna upplever jag och många med mig som lika tryckande och auktoritärt som en där inbundna och tysta grubblare sitter och trycker för sig. En blandning är som vanligt att föredra, och kanske en större förståelse och acceptans för att folk är olika och att alla typer har något att bidra med.

En introvert hjälte för min berättelse - Yakane reflekterar i sin kammares mörker i Aracanea

———————————————-

Se introduktion i wikipedia om introvert-extrovert, en grundläggande kategori i psykologin http://en.wikipedia.org/wiki/Extraversion_and_introversion

Frågan om hur de här personlighetedragen är biologiskt förankrade diskuteras för närvarande inom forskningen, se artikeln http://www.scienceagogo.com/news/19990228212951data_trunc_sys.shtml

Susan Cains bok har landat och gett bränsle till en diskussion som pågår som bäst i USA, där fokus ofta ligger på om introverta vs extrovert läggning är mer, tja effektiv. Nyttoaspekten går som en röd tråd där, tyvärr måste man säg. Se t.ex.

Kopplingen mellan kreativitet och en introvert läggning är en omstridd fråga. Forskningen är inte entydig, och kan otlkas på flera sätt. Som vanligt inom psykologin finns flera läger – en kritik av Susan Cains starka tryckande på att introverta är mer kreativa kommer från Keith Sawyer, en anhängare av gruppprocser – se hans blogginlägg http://keithsawyer.wordpress.com/2012/01/16/does-solitude-enhance-creativity-a-critique-of-susan-cains-attack-on-collaboration/. Se också blogginlägg som pekar på andra resultat som pekar i annan riktning, som  http://www.bakadesuyo.com/are-extraverts-smarter-than-introverts

Publicerat i ...ett Ord kan dock betyda mer än 1000 bilder, Människor & Folk i fokus / People, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Natur & Vetenskap /Natur & Sciences, Psykologi /Psychology, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Undervisning & Utbildning /Teaching & Education

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , ,

Dumskallarnas konspiration – Om tron på häxor, böner och andutdrivning som dödar del 1

29 02

Publicerat av


Under en diskussion förra veckan kom ett lite diffust ihågkommet fall med med några barn som dött för att deras föräldrar bett istället för att söka läkarstöd upp, i samband med en kommentar om det aktuella åtalet för andeutdrivning.

En fruktansvärd stund trodde jag att även ”bön-inte-vård-fallet” skett här i Sverige. Det visade sig dock att det var i Sydkorea (se bl.a. http://www.expressen.se/nyheter/tre-barn-dog–fick-bon-ej-medicin/).

Åtalet för andeutdrivning är dock hos oss, och i högsta grad aktuellt. I kort sammanfattning. Några tokkristna lallare bestämde sig för att deras barn var besatta av andar, och genomförde exorcism med hjälp av en präst. Sammanlagt sex personer deltog i vad som trots allt ändå är en ganska, tja konventionell exorcism, sådan som katolska kyrkan inte tagit avstånd från för övrigt.

Uppdatering – Hör Sveriges Radio om åtalet http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=4998432

Detta med häxförföljelser och kristna vanföreställningar stannade kvar i minnet, och en inspiration kom påpassligt från bloggkollegan och den i forna seder mångkunnige Tannhauser (se http://tannhauser3.wordpress.com/2012/02/27/ursakta-forlat-vad-vi-bar-oss-klumpigt-at-mera-om-nutida-haxforfoljelser/). Såsom varande en uttalad hedning och försvuren de äldre gudarna i det förkristna Sverige har Tannhauser en bitvis något antikristen udd, oftast på goda skäl kan det dock påpekas.

Den avgörande punkten, som jag helhjärtat instämmer i, är att det i dagens värld är en olycka att vidskepelser och förtryckande praktiker så lätt låter sig fogas in i en kristen världsföreställning, som därmed också antar mer skadliga former. Man kunde t.ex. tycka att de mer söndermissionerade delarna av stackars Afrika skulle vara mest fjärran av alla från tron på andar och magi, det är ju endast ”den Ende Guden”, a.k.a. Jahve, som har sådan makt… eller? 

saving africas witch children http://www.youtube.com/watch?v=nxKf0EH1NsI

Så klart inte. Det är snarare tvärtom. För genom att kristendom anpassar sig och knådas in med andra företeelser där som överallt annars, så förvärras den här sortens föreställningar, och görs svårare att utrota eftersom de ses som liktydiga med den dominerande religionens bud eller världsbild.

Hos många, speciellt kristet anstuckna, är tron på religiös healing, dvs magiska ingripanden från den föregivet ende Guden, en självklar del av doktrinen. Nästa led är förstås att tro att man hellre bör ty sig till övernaturliga snarare än vetenskapliga lösningar på hälsoproblem. Idémässigt är det här samma sak som tron på häxeri och exorcismer, fast åt andra hållet. Resultatet bär syn för sägen. Det kvittar vilken religion det sker inom, och kristna är som sagt inte på något sätt undantagna från detta. Såsom i Afrika, så ock i Indien och ett otal andra ställen.

häxjakter i Indien – http://www.youtube.com/watch?v=bguzelQJWNM

Och den rasistiskt eller xenofobt anstuckne, som görna skulle vilja ha häxjakter fast på grundval av folks ursprungsland, kan först få förklara varför även rika och västerländska samhällen kan ha liknande problem. I USA, för att ta det mest religiösa moderna samhället, är det som vanligt värst: där dör varje år barn till följd av vanvård från idiotföräldrar som hellre ber än tar sina barn till läkare. Bland evangeliska kretsar är det ett vitt spritt fenomen – vilket inte är konstigt, eftersom idén om helig healing gör en sådan tro tämligen rimlig. Vissa kristna sekter, som  t.ex Christian Scientists har det som en grundläggande dogm att bön är det allena saliggörande botemedlet (se kort lista på dödsfall i http://www.religioustolerance.org/medical2.htm och ett typiskt fall i http://www.cbsnews.com/8301-504083_162-6162918-504083.html) .

Parallellen mellan dessa idéer och andeutdrivning i t.ex. Afrika är inte ett sammanträffande utan direkt: notera exempelvis att Sarah Palin, som stod i begepp att väljas till USAs vicepresident under valet 2008 uttalat tror på andeutdrivning och har som en av sina bekännare och viktigaste förebilder just en Nigeriansk pastor som – just det, sysslar med exorcism av häxor. Det här är standard inom en gren av kristendomen som kallas ”Den Heliga Andens Tredje Våg” påfunnen av missionären och påskyndaren av Andlig Krigföring C. Peter Wagner.

Sarah Palins pastor http://www.youtube.com/watch?v=JNHk2nZ8kiE

Sådan ser vidskeplighetens, den icke ifrågasättande och irrationella trons ansikte ut, över religiösa -och nationsgränser. När tron och förlitandet på andar ges vikt och legitimitet i samhället kommer övergreppen som följer som ett brev på posten, och vi finner oss slungade tillbaka hundratals år oavsett hur uppkopplat eller mobiltelefonbärande samhället i övrigt är.

En liten avstickare. I USA har det under senaste åren bedrivits ett antal mycket kvalificerade experiment och undersökningar angående möjligheten att bön skulle hjälpa mot medicinska problem och svår sjukdom. Resultaten i dessa studier är tämligen entydigt – bön uppvisar inga som helst positiva effekter och kan i själva verket bidra till fler komplikationer hos patienter. Se http://www.ahjonline.com/article/PIIS0002870305006496/abstract och http://www.templeton.org/pdfs/press_releases/060407STEP_paper.pdf. Lägg märke till att den sistnämna studien genomfördes av The John Templeton Foundation, som är en stiftelse som är uttryckligen positivt inställd till religion.

En faktor som är avgörande för att vidskepelse och trosföreställningar kommer att utgöra en fara för andra är hur utvecklad synen på skydd för svaga eller utsatta grupper är i ett land. Att andeutdrivning och häxeritro drabbat och drabbar kvinnor och barn är således inte en tillfällighet. Det återspeglar en syn på dessa grupper som underlägsna eller inte fullt ut skyddsvärda medborgare, med begränsad rätt till det offentligas hjälp och eller skydd. En syn på familjen som en hierarki med husfadern i toppen t.ex, lånar sig till den här formen av övergrepp. Det kan vara värt att minnas, när krokodiltårar från t.ex. kristna reaktionärer och/eller xenofober begråter övergrepp som skett inom ramen för andra trosföreställningar eller etniciteter.

Tron på häxor är förvisso numera ett randfenomen i Sverige och de flesta moderna samhällen. Det hör tack och lov till undantagen att sådana som den mördande barnflickan i Knutby och hennes anstiftande pastor Helge Fossmo utövar tron på direkkommunikation med den Helige Ande via SMS, profetior och utdrivning av onda andar medelst ljuddämpad pistol. Exorcism praktiseras dock även här, och om man får tro en uppsats från Örebro Missionsskola av Daniek Back, pågor i utkanten av bl.a. katolska församlingar (se http://www.orebromissionsskola.se/bilder/nya_uppsatser/Daniel%20Back%20Exorcism.pdf). Vad gäller healing är förekomsten av sådant mer vanligt än – inte bara tokdårar som Livets ord utan fastmer pingstförsamlingar lite varstans i Svedala ägnar sig åt att trigga varandra till att tro på magiska under… det är för sorgligt.

http://www.youtube.com/watch?v=hx5cyR_gbYk&feature=player_embedded

Den minskade förekomsten av dylika stollerier är inte något som religionen kan ta äran åt sig för. Tvärtom. Religionen drogs skrikande och sparkande motvilligt in i moderniteten, och har dämpat sitt uttalade stöd för tokerier på grund av tryck utifrån – från vetenskap, rationalitet och det demokratiska öppna samtalet och dess inneboende progressiva impulser. Det som kan sammanfattas med två ord – modern sekularism.

Och händelsevis kan man anföra ett intressant exempel från vår egen historia, från när religionen i armkrok med staten stärkte sitt grepp om samhället och påverkade lagstiftning och styrelseskick. Då exploderade häxförföljelserna även här i Sverige. Det där är en historia som är värd att påminna sig, och som blir ämnet för nästa inlägg på det här temat.

***************************

Se fortsättning ”Dumskallarnas Konspiration – Om tron på Häxor, böner och Andeutdrivning som dödar del 2”

 

Se inlägg om en angränsande och ofta överlappande fråga, om vissa kristnas tro på kreationism och förnekande av vetenskapliga rön, se

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/08/dumskallarnas-konspiration-kretiners-jag-menar-kreationisters-undervisning/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/29/dumskallarnas-konspiration-kreationism-i-sverige/

————————————–

Exorcism är ett bruk som funnits i den kristna kyrkan i över tusen år, och bildar än i dag delar av den kristna doktrinen. Se introduktioner i http://en.wikipedia.org/wiki/Exorcism och http://en.wikipedia.org/wiki/Exorcism_in_the_Catholic_Church

För katolska kyrkan är tron på demonisk besatthet och andeutdrivning ännu en central del av dogmen, och ingår i den Katolska Katekesen, sammanfattningen på den katolska kyrkans doktrin som envar troende skall rätta sig efter. Bestämmelserna om katolska kyrkans exorcistiska kraft infördes 1551 efter Konciliet i Trent, och finns kvar intill denna dag – se http://www.scborromeo.org/ccc/p2s2c4a1.htm och http://overkott.dyndns.org/ccc-search.htm. I Norge finns en öppet anställd exorcist (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=154393).

Evangeliskas tro på bön som bot för allt är ymnigt företrädd bland många sekter som finns även i Sverige. Förutom Kristen Vetenskap /Christian Science (se http://sv.wikipedia.org/wiki/Kristen_vetenskap, http://en.wikipedia.org/wiki/Christian_Science och http://www.alternativmedicin.se/sok/Beh-141.html) finns de för oss bekanta Jehovas Vittnen (http://sv.wikipedia.org/wiki/Jehovas_vittnen#Medicinska_st.C3.A4llningstaganden), vilka på religiösa skäl vägrar blodtransfutioner med hänvisning till sin magiska bok. Ett antal svåra ställningstaganden drabbar vårdpersonal som har att behandla Jehovas vittnen, och i minderårigas fall måste i sista hand tvångsvård enligt Lagen om Vård av Unga (1990:52) ske. Se uppsats av Lucille A. M’boge Fredriksson & Angelika Torbjörnsson vid Institutionen för Vårdvetenskap, Högskolan i Borås http://bada.hb.se/bitstream/2320/8333/1/K2011_15.pdf

Publicerat i Afrika /Africa, Häxor och Trollkarlar, Kristna Fundamentalister / Christian Fundamentalists, Kristna Myter /Christian Mythology, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Om Dumskallarnas Konspiration, Religion, Gudar & Mytologi /Gods and Mythos

13 kommentarer

Etiketter: , , , , , , , ,

Ett ord säger mer än 1000 bilder… om Neofili

2 02

Publicerat av


Ett underbart ord, som i ett slag frammanar bilden av köande konsumenter som hungrigt väntar på att få köpa den livsviktiga…. nej inte ägg i någon öststat eller på Kuba, utan vad som helst som är sprillans…nytt.

NEOFILI

(OBS – detta är en antikonsumistisk rant av rätt klassiskt ”grinig-gubbe-slag”. Känsliga läsare som smeker sina nya skor eller ipads till sömns är därmed varnade)

Själva ordet Neofili är lätt uttydbart som attraktion, eller kärlek, till allt Nytt, allt nymodigt, från grekiskans Neas (nytt) Philias (kärlek eller dragning). Det är ett uttryck som funnits sedan 1960-talet, men som kommit att bli mer angelägenhet med framkomsten av den nya konsumentproduktmarknaden, speciellt av teknologiskt präglade varor som telefoner, datorer, tv-apparater, musikspelare och annat slikt, men också av nya tjänster som massmarknad för resor, exotisk mat osv..

Dess ursprungliga betydelse är en stark och uppvisad entusiasm för det nya, och en sammanhörande tendens att inte överdrivet respektera det traditionella och hävdvunna, som tar sig uttryck i ett aktivt sökande efter nymodigheter och nya upplevelser. Det finns undervarianter som sexuell neofili, som kräver nymodigheter för att fungera normalt, teknofili, neofili för ny mat osv.

De är människorna behövde Bröd

Det började som neofil exotism...

För den enskilde är Neofili egentligen inte ett stort problem, det kan som synes vara inspirerande, det kan kombineras med kreativitet och upptäckarlust. Som uttryck för ett grundläggande beteende, nyfikenhet och viljan att ta till sig fördelaktiga nyheter, har det också en positiv effekt i hela populationer. Men som andra excentriska drag som kan tolereras när det gäller en någorlunda inkapslad person (se spänninssökaren, det virriga geniet, den impulsive kreatören, den orädda handlingsmänniskan osv.) blir de här dragen lätt problematiska när de framträder i en större grupp eller samhälle. Och vårt är ett marknadssamhälle där konsumtion av varor och tjänster blivit ett sätt att uttrycka personlighet och identitet.

...sedan skall alla ha plommontomater, året runt

Den neofila impulsen kan få oss att upptäcka nya saker, nya njutningar. Att en sådan önskan och bejakelse av människans strävanden alls kan realiseras en masse är ett tecken på demokratisering, och välstånd.

Även en rationell eller mer eftertänksam betraktelse av en produkt eller tjänst skulle vara beroende av andras åsikter, av ett utbyte av erfarenheter. Av recensioner eller smakråd, eller att man prövat det nya med någon annans hjälp. De flesta jämförelser sker i en social kontext, för att vi är sociala varelser. Det ligger i sakens natur.

Hur kunde vi leva utan Stripparåpleaerobics? Nästa år kommer sexorgieaerobics för de riktigt fräcka

Men.

En neofil massa är från början inställd på att det nya är eftersträvansvärt. Likt religiösa personer som letar efter Gudar under varenda sten och inte nödvändigtvis frågar sig hur saker egentligen kommit att bli sådana som det är, frågar sig den Neofila massan egentligen inte om saken/tjänsten kunde göras ännu bättre, eller mer försvarbart producerad, eller om det kan vara värt att vänta tills barndefekterna upptäckts och åtgärdats. De skall kollektivt ha… vad det nu är. Nu. Här framträder det starkt irrationella draget.

Modet - Arena för neofilismen per excellence

I sin utvecklade form blir neofili som massfenomen en uppmaning att handla på basis av infantil impulsivitet , brist på kritisk reflektion och ett i grunden osjälvständigt, icke långsiktigt tänkande. Samt en anknytning till materiella saker eller isolerade upplevelser som markörer och uppfyllare av djupare inre behov. Det där är sådant som man försöker stävja hos barn, åtminstone om man inte vill att de skall lida av dålig impulskontroll. Men lustigt nog är de vuxna mycket sämre på att göra det de säger till små barn.

Och vad som är mer försåtligt kanske, de som vill dra fördel av dessa impulser vet det. Varför skulle de inte sko sig på en oreflekterande och väldresserad armé av köpare? Så de lanserar sina nya produkter eller tjänster, med sikte på att de skall vara just sådana att de neofilt tenderande skall bli eld och lågor över dem.

Viva La Revolucion! Eller viva den fjärde överdyra telefonen….

I dagens samhälle betyder det att element som design, uppenbar lätthet att bruka saken/tjänsten för ett visst avsett syfte, och också en viss upparbetad image för produkten premieras. En glimt av sensation skadar aldrig. Vilket kunde vara positivt, om det inte regelmässigt skedde på bekostnad av sådant som vidd för användning, ett kreativt och självständigt bruk, hållbarhet, eller att produkten har en rimlig eller miljömässig produktion och livscykel. För den neofilt orienterade kommer sådant alltid i andra hand. Han eller hon kommer ändå inte bära/äga/bruka det nya länge. Snart kommer något nytt. 

Barriärrevet, varje turists dröm - så länge de nu varar. För de här, är det för sent

Således blir neofili intressant för att det utgör den samtida konsumismens spjutspets. Den neofile är rov för producenters och annonsörers lockrop. Det nödvändiga och det som man bara ”vill ha” blandas samman. Som ”early adapter” eller köande för en ny vara demonstrerar den med sitt eget handlade att produkten är något att sträva efter, och bidrar således till att skapa en dragning och en ”buzz” kring det nya. Sällan eller aldrig kommer kritisk granskning av produkten att få samma genomslag som den inledande entusiasmen som de neofila genererar. Inte sällan är de själva delar av systemet. I egenskap av redaktör, modeskribent eller teknologirecenscent kan den neofile sprida sin besatthet för nyheter till en vidare krets och etablerar därmed också ett sådant betraktelsesätt som något normalt, ja som en handling som närmast blir beundransvärd.

Modern kaffekultur, utformad för neofilstiska orgier - ständigt dyrare kosntigare kaffe med allt knaisgare prylar som en speciell kaffetermometer

Man kan förlita sig på förmågan till efterrationalisering hos den som låter neofilin segla iväg med sig. Han eller hon kommer att försvara sin lust att skaffa nyprytteln med skäl som kan låta förnuftiga. Men sällan gå till kärnan med att det är det emotionella eller sociala värdet av det nya, det som det talas om, det som visar att man är med i matchen och en cool eller samtida person, som ger status inom ägarens subkultur eller klass, som är det som verkligen är balsamen för själen.

De här snubbarna behöver ett liv

Nu kan man omedelbart ana inseglande invändningar – ”men tänk om det nya verkligen är mycket, mycket bättre”? ”Om det är rationellt att modernisera sin utrustning, sina saker”? ”Och dessutom har jag råd med…vad det nu är.”

En dag tröttnade rumänerna på att köa...

Ja, den som kan argumentera för sin sak, som har ett behov som har någon form av rationell täckning, vars relation till det nya objektet är sådant att man kan se att det verkligen är föremålet/tjäsnten och dess objektiva, observerbara och jämförbara egenskaper och kostnader som kan tillfredsställa det, den utgör inte problemet. Likaså den som faktiskt skapar det nya. Den är ju kreativ. Som sagts, det är främst som ett massfenomen det här draget tappar sina positiva implikationer.

Det borde vara uppenbart. Att betrakta Neofili som ett problem tar främst sikte på en större grupp människor som egentligen inte har några verkliga, trängande rationella behov som endast det nyaste nya kan uppfylla. Utan som låter sitt handlande främst styras av det nya är just… nytt. Och hypat. En trängande törst, som det nya i sig, släcker. I alla fall tills nästa nyhet kommer. Och sedan nästa. Men hålet som de neofila har i sin själ kan aldrig fyllas av någon enskild sak. Det förblir där, knappt ens tillfällig lindrad av den senaste grejen. Den ende som skrattar mer varaktigt är den som krängt prylen till de uppeldade neofilerna.

Kolla här, vi är så fräcka och rätt i tiden att vi köade två dagar för en ny skiva. Eller telefon. Vi vadade bland mosquitos och åt skalbaggar som ingen annan vit man ätit. Eller vad det nu var. Nu igen.

Grattis.

———————————————

För lite definitioner se http://en.wikipedia.org/wiki/Neophile och http://svenskuppslagsbok.se/tag/neofili/

Redan 2006 spekulerades det om inte är en genetisk defekt, eller predistposition, att tvångsmässigt och mot varje rationell kalkyl vilja ha den nya gadgeten se http://www.medialifemagazine.com/cgi-bin/artman/exec/view.cgi?archive=226&num=5439 se också http://www.rightdiagnosis.com/n/neophilia/intro.htm

En artikel av Winfred Gallagher ”Exploring your inner Neophiliac” i tidskriften Business Mirror pekar på både den individuella och även popkulturella nyttan av neofili men också dess problematiska effekter som ett mer spritt fenomen, inte minst för akademiska miljöer http://businessmirror.com.ph/home/global-eye/20788-exploring-your-inner-neophiliac

Evolutionsforskare är intresserade av neofili i en vidare betydelse – den underliggande driften hos mer avancerade djur att pröva på nymodigheter är en av de faktorer som tycks driva evolutionen framåt. Se t.ex. forskningsrapporter som studerat neofili hos apor och dess koppling till innovation i http://lalandlab.st-andrews.ac.uk/pdf/kendal_AJP_2005.pdf, och för fåglars beteende i http://nationalzoo.si.edu/Publications/ScientificPublications/pdfs/85f5c7eb-2e6f-4cac-9707-e49215495ca6.pdf

Lite kul om prylfixering inom olika arenor, från fattigdomsbekämpning till ridsport, se

Publicerat i ...ett Ord kan dock betyda mer än 1000 bilder, Artefakter /Artifacts, Ekonomi /Economy, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Psykologi /Psychology, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs

4 kommentarer

Etiketter: , , , ,

Så här på Nyårsafton…

Så här på Nyårsafton…

31 12

Publicerat av


Trots (eller kanske för?) hosta och elände och antibiotikakurer som gör att man inte får dricka som man vill, kunde jag inte låta bli att lägga märke till några småsaker med viss koppling till nyåret …

Var lovar nyårssupandet att bli som hårdast…?

Lagom till nyår kom den här lilla kartan från The Economist, som ger oss en liten vägvisare över var man kan gissa iaf…

Tesen om ett ”brännvinsbälte” tycks besannas här, och det kan kanske förvåna, men Norge och Svedala står trots allt ut som någon så när sansade i det av spritdimmor insvepta norra halvklotet… Enligt artikeln är det som värst nere i Moldavien, vilket iofs inte är att förvåna – uppskattningsvis är merdelen av intaget därnere baserat på hembränt, vilket gör det enromt mycket farligare för hälsan, men mildare för plånboken…iaf tills man bli blind. Eller dör. Vilket i Ryssland med satelliter verkar ske…rätt ofta. Var femte död ryss kolar som direkt följd av alkoholens härjningar…

Se kartan med en längre bildtext i http://www.economist.com/blogs/dailychart/2011/02/global_alcohol_consumption?fsrc=scn/fb/wl/mp/drinkinghabits

En annan liten skön bild, ett diagram, som jag fick tag på var från den finska siten Nordisk Alkohostatistik…den visar utvecklingen av supandet i de nordiska länderna, med genomsnittsmängden alkohol per person de senaste 48 åren, mellan 1960-2008 – lustigt nog visar den föga förvånanden att finnarna super mest, men att våra glada gossar krökar den högsta delen ”oregistrerad” sprit i Norden… Det är ju rätt lustigt, och säger något om var alla försök att förbjuda spriten skulle stranda…

Se den korta artikeln till de där siffrorna i http://www.stakes.fi/SV/tilastot/aiheittain/alkohol/alkohollage/nordiskalkohol.htm 

Nyår kan ju vara outhärdligt trist, och tråkigt, och inte alls underbar (om man frågar engelsmännen)

I år är en osedvanligt stor del av min bekantskapskrets, båd vänner, släktingar och undertecknad själv, sjuka. Nyårsfestligheterna har således dukat under för pesten, och man kommer att sitta där hemma framför TVn med bara en eller några få närmaste och numera överdimensionerad mängd sprit som man inte kommer att kunna dricka…(eller kan man det?)

Men se, frågar man de gnälliga engelsmännen behövs inte så banala anledningar som sjukdom eller sjuka barn eller stormar eller… man kan dissa nyår i alla fall. QOD enligt senaste ”Extra Gnälligt”, som iofs avslöjar att engelsmännen har en del rätt skumma nyårsseder…

klicka bilden eller länk till SVTPlay http://svtplay.se/v/2663383/extra_gnalligt/extra_gnalligt__nyar

Och för ett år sedan, i Alexandria…

Nu lever vi i en samtidigt pueril och senil kultur där inget är mer ute än att minnas vad som hände igår, men jag kunde dock inte låta bli… för ett år sedan skedde en incident som omnämnts här på bloggen och kom att bli förebådare av större skeenden…

Protesterna efter bomben i Alexandria vid nyår föregick upproret

Terrorister valde att slå till mot en koptisk kyrka i Alexandria, med över 20 dödsoffer som följd. Dagarna som följde organiserades allt större gatuprotester, där många pekade på myndighternas bristande vilja att skydda just de kristna kopterna mot den här sortens våld. Men se och häpna, när de Mubarakistiskt och auktoritärt anstuckna batongsvingarna slog ner protesterna, växte de bara i omfattning och många soliderade sig med kopterna. Detta tvingade myndigheterna att backa och lova att skydda kopterna framledes och otvetydigt fördöma våld mot kopterna. Det här var ett avgörande och ögonöppnande ögonblick i ett Egypten som redan jäste av missnöje, fackliga protester och opposition på internet. Det gick att få till stånd breda protester stora nog att överväldiga polisstaten. När Tunisien strax därefter briserade av omfattande gatuprotester var Egypterna mer än redo. Och resten, nu känd som ”den Arabiska Våren” är historia, och pågår ännu.

Se om http://www.bbc.co.uk/news/world-middle-east-12101748 och http://www.catholic.org/international/international_story.php?id=39779

Vad väntar 2012? Ursäkta – glömde förstås …

(De med dragningar till undergångsporr kan kolla in inlägget domedagen-johannes-uppenbarelse-ar-en-patetisk-picknick-jamfort-med-verkligheten/ för att få upp ångan)

Vad kan man säga efter det annat än vårt lite skumma talesätt…

GOTT SLUT  

—————————————

Lite mer om alkoholvanor – statistik verkar visa en viss minskning sedan toppnoteringarna åren efter att de sista specialrestriktionerna för införsel från EU togs bort. Se http://www.forskning.se/pressmeddelanden/pressmeddelanden/minskadalkoholkonsumtionisverigevisarnystatistik.5.468876f412e262f9f0c8000713.html

Svenska bloggar om Alkohol… http://bloggar.se/om/alkohol

Publicerat i Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Om Dumskallarnas Konspiration

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , , , , ,

Två saknade och en drar åt helvete – Christopher Hitchens, Vaclav Havel och Kim Jong Il

20 12

Publicerat av


Liemannen hade en upptagen långweekend. Från torsdag till söndag åkte tre välkända och uppmärksammade gesltalter dit, mycket olika till sätt och gärning men alla tre anmärkningsvärda.

I en era där ”idoler” poppar upp lite här och var och kändisskap kan byggas på vad som helst är det ibland bra at påminna sig att det finns folk som faktiskt åstadkommer något, och var handlingar verkligen kan påverka många människors liv på riktigt. Tre av dessa dog inom loppet av fyra dagar runt den senaste helgen. De är förutom mycket annat intressanta också som en illustration till hur olika man kan välja att utöva ett liv av berömmelse och inflytande. Alla tre verkade delvis eller helt inom politiken och påverkade stora människomassor. Men sedan går bilden isär.

Torsdag: Christopher Hitchens

Den berömde debattören, journalisten och författare Christopher Hitchens dog i torsdags strupcancer. I den engelskspårkiga världen var Christopher Hitchens ett mycket välkänt ansikte. Sedan 70-talet verksam inom vänstern och som sådan starkt kritiskt till USAs aggressiva politik runtom i världen gick han mer och mer till attack mot de auktoritära tendenserna hos diktatursystem av alla de slag runtom i världen. Han hade också vida intellektuella intressen och skrev för ett flertal tidningar, om litteratur, reportageresor från runtom i världen och om politiska skeenden också i USA, dit han emigrerade. Outtröttlig och alltid provokativ, med en högstående prosa och berömd för sin ”kärring-mot-strömmen-attityd” gick han i böcker och artiklar till attack mot sådana som Henry Kissinger, Ronald Reagan, Moder Teresa Jerry Falwell och Bill Clinton med samma gusto. Ständigt beväpnad med referenser, citat och humor – han var alltid läsvärd, till och med när han gick för långt eller hade fel.

Under 2000-talet blev han berömd, för att inte säga ökänd, för sitt stöd till invasionen av Irak, något som fick många att avfärda honom som en köpt medlöpare till USAs neokonservativa etablissemang.

Men det var en annan röd tråd i hans gärning som kom att väga allt tyngre det sista årtiondet av hans liv, även om det alltid fanns där som en del av hans antiauktoritära hållning: hans kritik mot religiösa system och försvar av sekulära värden. Efter publiceringen av hans kanske mest kända bok ”God Is Not Great”, kom han att räknas som en av den nymornade ”Nya Ateismens” portalfigurer – de berömda ”Ateismens Fyra Domedagsryttare” tillsammans med Richard Dawkins, Sam Harris och Daniel Dennett. Hans självbenämnd ”anti-theism”var förstås den mest påstridiga och retoriskt skarpaste kritiken, och han var skoningslös mot alla former av religiös eller ”spirituell” smörja, sanningskrav som inte kan stödjas rationellt och framför allt religionens och vidskepelsens anspråk på inflytande i politiken och samhället i stort. Se nedan hans kommentar till de ”Tio Guds Bud”

http://www.youtube.com/watch?v=_QZCB8oy45g&feature=BFa&list=PL9FF221BD6F706FA4&lf=mh_lolz

I USAs av religionen inpyrda samhälle utgjorde han ett viktigt och avgörande moraliskt stöd för de allt fler unga som bryter sig loss från teismens sterila grepp och väljer att kasta religionens skitsnack åt sidan. Hans dissar på detta som många andra områden var berömda och njutningsvärda, och gav upphov till en egen term – ”the Hitchslap”. En stor mängd finns ute på nätet, se nedan.

http://www.youtube.com/watch?v=mQorzOS-F6w&feature=BFa&list=PL9FF221BD6F706FA4&lf=mh_lolz

Denna blogg beundrar och framhåller Christopher Hitchens insatser och kvalitéer, speciellt inom det (anti-)religiösa området. Man verkligen inte behöver  hålla med honom om allt – hans monomana syn på Irak-kriget framstår som djupt osofistikerad för de som kunde förutse att det skulle bli det enorma debacel och leda till det omfattande våld mot civila som sedan också följde. Att de neokonservativa hökarna i USA skyndade sig att omfamna honom och att han lät dem göra det, med tanke på att hans politiska syn i de flesta andra frågor är diametralt motsatta dessa, förblir en fläck på hans eftermäle.

Men Hitchens hade alltid förmågan att förvåna – och han dröjde inte länge med att göra de neokonservativa vansinniga genom att starkt kritisera irak-invasionens missgrepp, som vilka man valde att samarbeta med efter invasionen eller bruket av tortyr sådan som ”waterboarding” som han till och med utsatte sig själv för.

http://www.youtube.com/watch?v=4LPubUCJv58

Det finns ett stort antal videoinspelningar på Christopher Hitchens på Youtube. Några av dem kan nås på denna Youtube-tråd: http://www.youtube.com/playlist?list=PL9FF221BD6F706FA4.

Lördag: Kim Jong-Il

http://www.youtube.com/watch?v=OBYQbhgTL50

Nyheten kom ut på måndagen, men den lilla strunten dog alltså redan i lördags. Kim Jong-il var den kommunistiska empartistaten Nordkoreas diktator, en position som han ärvde från sin fader Kim Il-Sung, nordkoreas förste enväldige härskare 1994, i vad som kommit att bli den första kommunistiska ärftliga dynasti.

En som i förstone ser ut att fortsätta med Kim Jong-Ils yngste son Kim Jong-Un, som skall ta över från sin fader.

Under Kim Jong-ils tid har Nordkorea glidit allt längre ner i avgrunden. Det är nu ett av jordens fattigaste och samtidigt isolerade länder, där de inlåsta invånarna i sin armod också är de kanske mest propagandapiskade undersåtarna någonstans, drabbade natt och dag av en absurd personkult, bisarr även med kommunistdiktatorers mått.

Denna utmålar sedan Kim Il-Sung den högsta ledarna som en halvgud att dyrka, supervarelser som har alla mänskliga talanger och förmågor, samt några övermänskliga också – Kim Jong-Ils födelse medförde således en omedelbar vår och rekordskördar, mannen själv skall ha skrivit operor som är de bästa på jorden, när han spelar golf slår han bara hole-in-one osv (se några sammanställningar av Koreans propaganda om ledarens bedrift här och här). En av de knasigheter som följer är att Kim Jong-Il själv aldrig axlade rollen som landets president – den titeln reserverades för evighet, ja evighet för hans fader, ”Den Store Ledaren” Kim Il-Sung som ju är… död sedan 1994. Det gör ovanpå allt annat Nordkorea till ett land med en Död statschef (en Necrocracy eller Mauseleocracy, för att citera Christopher Hitchens ovan).

http://www.youtube.com/watch?v=bx4iC5Gtzk8&feature=endscreen&NR=1

Nordkorea självt utmålas som en rik, framgångsrik och respekterad nation trots att den är en internationell paria och stora delar av dess befolkning under Kim-Jong Il lever på svältens rand, och miljoner redan dukat under för svält och bristsjukdomar. Själv nekade sig Kim Jong-Il sig något – han levde ett lyxliv i palats, samlade på alla möjliga saker som var förbjudna för hans undersåtar som västerländska filmer, lättfotade blondiner och annat skoj.

Kim Jong-Ils död drog naturligt nog mycket press när nyheten kom ut, vilket skedde två dagar efter händelsen. Kim Jong-Il var inte bara en statschef, utan Korea är ju ett av jordens absolut farligaste gränsmarker och konfliktområden, där den groteskt uppsvällda militärmakten (en av världens största) städse står stridsberedd vid den berömda stilleståndslinjen med den demilitariserade zonen (DMZ) som delar Korea i två stater. Trots en stapplande ekonomi har Nordkorea utvecklat kärnbapen och långtgående ballistiska missiler för att hota sina grannar, missilteknologi som de för övrigt misstänks ha sålt till andra osmakliga regimer som Pakistan och Iran, därmed görande världen mer osäker och påskyndat en nukleär upprustning som påverkar fred och säkerhet långt bortom det lilla Nordkoreas gränser.

Det är verkligen sorgligt, som en kompis påpekade, att se hur nordkoreanerna så totalt stympats och förslavats inte bara fysiskt utan också mentalt, att de liksom när Kim Il-Sung dog känner tvånget att förnedra sig med hysteriska utspel av ”sorg” över en ledare som inte bringat dem annat än lidande, umbäranden, ofrihet och en totalt skev och obildad väldsuppfattning.

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=pSWN6Qj98Iw

Således kan man inte enbart glädjas åt ännu en föraktansvärd tyrann är borta (en mindre på denna bloggs lista över snubbar som måste bort för övrigt), utan det är också enerverande och ororväckande att det slutna kommunistriket nu kommer att gå igenom en period av instabilitet och omrörningar i maktens topp. Man önskar förstås att hela bygget skall krascha och nordkoreanerna äntligen befrias från sin livegenskap i ett återförenat Korea. Men som sagts verkar planen i förstone vara att sätta Kim Jong Un som näste koreanske kejsare, eller vilken titel de nu hittar på åt honom som toppfigur i den bisarra staten Nordkorea.

Söndag: Václav Havel

Václav Havel slutligen, var en pjäsförfattare och dissident som kom att bli Tjeckoslovakiens siste president (1989.1992) och sedan den Tjeckiska republikens de nästföljande tio åren. Som fri intellektuell i opposition tilld en tjeckiska kommunistiska enpartistaten kom han efter det nerslagna upproret i Tjeckoslovakien, den berömda Pragvåren 1968, och var en av de främsta personligheterna bakom manifestot Charta 77 som tog fasta på kommunistregimens brott mot de mänskliga rättigheterna. För detta blev han återkommande gripen och fängslad under flera år, för inget annat brott än att ha framför kritik mot systemet.

Václav Havel var en resonerande ledare, knappast någon påstridig TV-personlighet, utan en mild, eftertänksam, reflekterande och tänkande person. Han kunde vara lite väl lågmäld och upplevas som överdrivet förbehållssam och kanske lite träig – men där fanns alltid principer som aldrig sviktade, och som han fortsatte att driva under hela sin gärning. För en fri tanke, för åsikts- och yttrandefrihet, för mänskliga kvaliteter, bildning och kultur, värden som han försvarade inte bara mot totalitära ideologier utan också mot ekonomism och förflackning i ett av konsumism och yvig ytlighet präglat marknadssamhälle.

http://www.youtube.com/watch?v=vHWwcFew4wA&feature=related

Vaclav Havel var i en mening alltför god, alltför djupsinnig för den hårda politiska verkligheten, och var, trots den respekt och aktning som kom honom till del från vida kretsar som en enande och hjältemodig figur i sitt hemland, inte lika populär hemma som utomlands. De principer som han förespråkade var lika irriterande för populister som auktoritärt anstuckna. Han fick mycket kritik för sitt beslut att frige mängder av fängslade, även kriminella, på grunden att det korrupta Tjeckoslovakiska rättsystemet så till den grad åsidosatt prunciper som rättsäkerhet och proportionalitet att deras domar inte kunde ligga till grund för många av de straff som fångar, om än kanske skyldiga till brott, avtjänade. Trots att han var avgörande i att avskaffa Warsawapakten och få bort sovjetiska trupper inte bara från sitt eget land utan alla de forna sovjetiska vasallstater, och drev principen om demokrati och suveränitet i varje land, ledde hans avsaknad av ytlig nationalism  för sakens egen skull till att han kom i otakt med allmänhet och rådande politiska vindar genom att motsätta sig att Tjeckoslovakien delades i de nya staterna Tjecken och Slovakien. Han var starkt för Europeisk integration och samarbete över gränserna och fortsatte att rikta kritik mot totalitära stater som Kuba (se nedan).

http://www.youtube.com/watch?v=C1si3jBduCI

Václav Havels plats i historien kommer att vara bredvid sådana som Nelson Mandelas eller Mahatma Gandhis. De är figurer som har verkat befriande och ökat livsutrymmet för de folk som haft förmånen att ha dem tillhands under svåra tider och tyranners välde. Det är synd att Václav Havels frånfälle skulle komma att överskuggas av diktatorn i Pyongyangs – men som kontrast och jämnförelse kan det också verka. Två ledare, två arv till världen.

———————————————————–

Christopher Hitchens

Kim Jong Il

Vaclav Havel

Publicerat i Asien Fjärran östern /Asia the Far East, Kändisar /Celebrities, Konst & Arkitektur /Art & Architecture, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs

4 kommentarer

Etiketter: , , , , , , , ,

Om Fattigdom del 2 – Fattigdom i Rika Länder

Om Fattigdom del 2 – Fattigdom i Rika Länder

17 12

Publicerat av


Del 2 i artikelserie om Fattigdomen tar upp

FATTIGDOMEN I RIKA LÄNDER

Fattigdom i rika länder  är ett mångfacetterat fenomen, och aktualiserar problemet med definitioner, som framgår t.ex av följande jämförelse mellan OECD-länder eller jämförelse mellan relativ fattigdom mellan USA & Europeiska länder nedan(se blogginlägg i Dick Erixons blogg).

En europeisk eller japansk uteliggare är fattig på liknande sätt som en i Indien. Men vad som åsyftas med fattigdom i rika länder  är oftast mer subtila former av nöd – inte ren svält, men en brist på förmåga att klara sig själv, att planera för framtiden och att få nödvändiga omkostnader som bostad, el, mat och annat att gå ihop med inkomsterna. Fattiga i rika länder kan inte köpa nya kläder, inte åka någonstans, har svårt att klara sina hushållsräkningar eller ha råd med nödvändiga mediciner och behöver generellt sociala bidrag och välgörenhet för att sörja för sina barn eller inte hamna på gatan. Fattigdomen är olikt i utvecklingsländer inte lika kopplad till jordbrukssektorn, och har en starkare koppling till tillgången på arbete inom industri- och tjänstesektorn.

Europa

17 %, en sjättedel av befolkningen i EU-länderna, lever under fattigdomsgränsen med sociala bidrag  – 80 miljoner människor. Barn och pensionärer är överrepresenterade, med 19 miljoner barn som lever under fattigdomsstrecket.  Europas fattigdomsgräns räknas generellt som ett hushåll som lever under 60% av medianinkomsten i varje land. Europa kännetecknas således av stora skillnader ifråga om fattigdomens nivå. I Tyskland ligger fattigdomsgränsen strax över 140 000 SEK medan den i Rumänien är knappt 19 000 SEK per år.

Fungerar inte fönstret? se One third of Europe will be in poverty 2025

I Europa håller sig de många länderna tyvärr ofta med olika definitioner av vissa nyckeltal. Hemlöshet t.ex. Siffror från 3 till 4,5 miljoner ges för EUs hemlösa, med de högre siffrorna med en vidare definition av vad som skulle utgöra hemlöshet. Det skulle i så fall motsvara ca 0,9 % av Europas befolkning på strax över 500 miljoner.De sociala skyddsnäten i de västeuropeiska EU-länderna, såsom allmän sjukförsäkring, minskar fattigdomens verkningar, och lyfter bort över en tredjedel av befolkningen över fattigdomsgränsen. Men även här finns en grupp människor som saknar allt, sover på gatan och är helt beroende av välgörenhet för sin dagliga överlevnad.

I de fattigare länderna som Rumänien eller Bulgarien är omständigheterna hårdare, med en större del av de fattiga på överlevnadsgränsen och boende i improviserade bostäder eller på gatorna. Situationen för Europas romer är t.ex. en fattigdomsbomb med en hel folkgrupp som har låg utbildning, medelinkomst långt under snitten för medlemsländerna och ofta brist på vettig bostad.

http://www.youtube.com/watch?v=EmLUp2_h50c

Östblockets fall i början av 1990-talet ledde till en återkomst av fattigdomen i östra Europa. De vidgade klyftorna tillsammans med de statliga subventionernas avskaffande, som i någon mån kompenserat för den lägre inkomstnivån i de länderna, ledde till att miljoner pensionärer och folk på landet kastades ut i fattigdom. Många omoderna industrier, icke konkurrenskraftiga som de var, fick slå igen och arbetslösheten steg drastiskt. Medellönerna har därefter ökat en hel del i flera länder – men ökade klyftor har gjort att stora grupper inte alls hänger med i välståndsutvecklingen.

I de ekonomiska krisernas Europa får nu en mängs människor erfara hur de åter sjunker ner i fattigdom som de trodde sig ha lämnat bakom sig. Grekland och Portugal har sådana ekonomiska problem att levnadsstandarden för många kommer att sjunka, och en utbredd nyfattigdom kan redan anas.

Sveriges andel fattiga är, om någon nu trodde något annat, inte mindre än ca 6,5 % enligt FNs Human development Index. Sverige har dock en låg Gini-koefficient över sociala klyftor, med låg barndödlighet och en hög levnadsstandard och många sociala mekanismer på plats för att ta den värsta udden av fattigdomen. Det är värre att vara fattig i Liberia, det är ett som är klart – men knappast någon sinekur här heller, som alla siffror på sämre psykisk och fysisk hälsa för fattiga tydligt visar. Och Sveriges inkomstklyftor ökar dessutom– se http://www.economist.com/blogs/dailychart/2011/12/incomes

Kortfilm om bostadslösa i Göteborg 2010

http://www.youtube.com/watch?v=Xr7mEVaSqyU

USA

Fattigdomströskeln i USA är ca 157 000 kronor (22 000 USD) för en familj med två vuxna och två barn. Det är en inte så många länder som har en så pass hög nominell fattigdomströskel. Men i USA är levnadsomkostnaderna, såsom bostad, värme och el höga och de sociala nätverken svaga – mediciner, sjukvård, barn- och äldreomsorg och utbildning samt försäkringar är till stora delar privatiserade eller avgiftsbelagda och icke subventionerade, så redan dessa system drar mycket av hushållens inkomst. Många människor har mycket svårt att få ekonomin att gå runt och måste t.ex. leva utan sjukförsäkring. Fattiga människor i USA kan ansöka om socialbidrag, som dock ofta kommer i form av matkuponger eller i natura – generella bidragssystem saknas i många delstater, vilket tvingar folk att lita på de många (skattebefriade) välgörenhetsorganisationerna.

http://www.youtube.com/watch?v=ReFcg6TZ-bg&feature=related

USA har en för industrialiserade länder märkvärdigt hög andel människor utan inkomst som har svårt att någonsin få ett vanligt lönearbete – hemlösa och fängelsebefolkning utgör t.ex. en unikt hög andel av befolkningen. Uppemot 1,2 %, 3,5 miljoner människor, upplever hemlöshet varje år i USA, varav en allt högre andel permanent. Den högsta andelen någonstans i världen, 2,2 miljoner människor, ruttnar i landets fängelser.

Fattigdomen stiger nu märkbart i USA – 46,2 miljoner människor lever i fattigdom, den högsta mängden sedan mätningar startade. Var sjätte människa är fattig. Hälften av dem, över 20 miljoner, lever under halva fattigdomsgränsen, definitionen av extrem fattigdom. Fattigdom är överrepresenterad bland barn: mer än vart femte barn, runt 22%, lever fattigt. Där finns också en stark korrelation med ras – bland svarta och latinamerikaner är 25 procent fattiga. Det finns också ett könsgap på 2 % till kvinnors nackdel, vilken tenderar att förvärras ihop med rasskillnaderna. 2008 var 26,5 % av svarta kvinnor fattiga, mot 22,3 % svarta män.

http://www.youtube.com/watch?v=wLdN7h3ABTs

Sett i relativa termer har USAs fattigdomsproblem ökat än mer. Trenden de senaste decennierna är att rikedom i form av ägande koncentrerats bland de redan välbeställda, medan lönerna bland de lägre inkomstsegmenten inte alls stigit i takt med produktiviteten.

Efter att ha minskat från 50-talet till ca 1975 har fattigdomen i USA parkerat på mellan 10-15%. Men sedan sedan år 2000 har detta tak brutits, och nu är uppemot 16% av befolkningen antingen arbetslös eller undersysselsatt (i ofrivilligt deltidsarbete). Krisen i fastighetssektorn har gjort att många förlorat sina hem och gjort problemen ännu mer akuta. Nästan hälften av befolkningen är i dagsläget antingen fattiga eller låginkomstagare. Fattigdomen drabbar inte bara privatpersoner utan även det allmänna, både federala program, delstater och counties (ung. kommuner) vilkas skattebaser urholkas. Detta har en lång historia i ett USA där det finns ett motstånd mot allmänt finansierade funktioner, speciellt sådana som kommer just fattiga till del. Som en starkt affärs- och konsumtionsorienterad, gör-det-själv-inriktad kultur har USA märkvärdigt liten förståelse för universell välfärd, och närvaron av en ständig grupp med tiotals miljoner fattiga mitt bland en enorm rikedom har inte getts speciellt mycket uppmärksamhet genom åren.

http://www.youtube.com/watch?v=LmrfiPi4H20&feature=related

Själva ordet, eller konceptet ”fattigdom” är således fortfarande väldigt känsligt i USA, där den speciella diskurs som råder gjort det möjligt att anklaga kritiker av den rådande situationen för att ”hetsa till klasskrig” redan för att de omnämner faktum att det finns fattiga medborgare. Men samhällsdebatten i USA har de senaste åren börjat svänga till att ta upp frågor om fattigdom mer och mer, i takt med att allt bredare grupper av människor förlorat sina heltidsjobb och i ännu högre grad sina hem.

Japan & Australien

Japan är den utan jämförelse rikaste nationen i Asien, en ekonomisk stormakt i paritet med USA eller EUs rikare medlemsstater. Deras fattigdomsproblem ser också snarlikt ut, även om det inte alltid varit så. Tills för några decennier sedan fanns knappt någon arbetslöshet i Japan, och hemlösheten var ett minimalt problem. Nu, med en ekonomi som har växt obefintligt sedan 1990-talet, har arbetslösheten återvänt. 16 % av befolkningen lever numera under landets fattigdomsgräns, ett sorgligt rekord. Hemlösa kantar tunnelbanorna och gatorna i det högteknologiska landet. En omständighet som också börjar bli tydlig är hur den japanska ojämlikheten mellan könen slår – kvinnor är markerat överrepresenterade som andel av de nya fattiga, och så många som var tredje ensamstående kvinna räknas som fattig.

http://www.youtube.com/watch?v=OyKAkrd86mk

FNs Human Development Index sätter fattigdomen i Australien på nivån 14% – en fattigdomsnivå lik andra utvecklade länder, men på en standard väl över den för sina asiatiska grannars. I Australien har debatten om just absoluta kontra relativa fattigdomstal gett effekten att statistiken är tämligen dålig på området. Att ca 16% lever på socialbidrag verkar dock peka på att fattigdomen minst är på den nivå FN pekar på. Det är väl känt att en betydande andel av den australiska ursprungsbefolkningen, aboriginerna, lever i svår fattigdom på ett sätt som är snarlik Europas Romer. Detta är en fråga som är mycket brännbar i Australien, där det rests krav på kompensation till aboriginerna för den behandling de fått utstå i de vitas händer de senaste 100 åren. Här ser man hur fattigdomen griper in med andra faktorer som ras. Men även bland vita Australier finns fattigdom, med arbetslöshet på 5,6 % och hemlöshet på över 100 000 personer av ca 22 miljoner. En märkligt och för Australien generande omständighet är att andelen fattiga bland människor med funktionshinder är så stort, värre än för något annat rikt land.

Denna Artikelserie skrevs för publicering i Utblick Magazins och Utrikespolitiska Föreningen i Göteborgs Webb

←Klicka på bild för del 1 av Serien: Absolut eller Relativ Fattigdom

 Klicka för del 3: Fattigdomen i Asien →

———————————————————–

Europa

USA

Japan

Australien

Publicerat i Asien Fjärran östern /Asia the Far East, Ekonomi /Economy, Fattigdom /Poverty /pobreza, Mänskliga Rättigheter /Human Rights, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Politik /Politics, Publicerat i Tidningar & Externa websidor, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Sverige /Sweden, Världen

4 kommentarer

Etiketter: , , , , , , , , ,

Apropå Nobelfrossa… lite om Nobelföreläsningarna 2011, Ekonomi (del 1) och den Europeiska Krisen

Apropå Nobelfrossa… lite om Nobelföreläsningarna 2011, Ekonomi (del 1) och den Europeiska Krisen

11 12

Publicerat av


 Tyvärr blev man inte bjuden till festen i år heller (snyft), men nu är upptäckterna som belönas i sig det intressanta, inte  glittret omkring. Intresserade av förstnämnda kunde med fördel ta sig till de specialanordnade föreläsningarna  som ges på Stockholms Universitet med anledning av varje års Nobelprisutdelningar.

Nobelföreläsningar gällde Nobelpriset i Fysik respektive Riksbankens pris i Ekonomi till Alfred Nobels Minne. Det sista inte ett ”riktigt” nobelpris, som mången purist påpekat. Men det skulle slumpa sig så att de två var det som var mest intressanta, iaf för en lagom nördig person som vill haka på historievinkeln på varje upptäckt eller kunskap.

Med start i det lilla (eller… ja, mindre): Ekonomipriset. Thomas J. Sargent och Chris Sims fick priset i år ”för deras empiriska forskning om orsak och verkan i makroekonomin” som det står på Riksbankens hemsida. Makroekonomi är som bekant vetenskapen om de stora, sammanräknade faktorerna i ekonomin, effekterna av de många enskilda aktörernas handlingar och beteende som mynnar ut i sådant som inflation, arbetslöshet, budgetbalans med mera för nationer eller regioner.

Problemet med att göra vetenskapligt hållbara analyser inom makrokonomin är att man inte kan utföra riktiga experiment för att bena ut orsak och verkan. Man kan inte leka med räntor och budgetunderskott bara för att ”se vad som händer” (även om man ibland undrar om det inte är det vissa politiker gör). En komplicerande faktor i ekonomin är att mänsklig interaktion också spelar en viktig roll, och därför förväntningar är en viktig del av skeendet, både som svar på åtgärder och inför att besluten tas.

Lite beräkningar för den matematiska modellen

Thomas J Sargent och Chris Sims arbetar just med dessa frågeställningar – de har förfinat de matematiska och statistiska modellerna för att ta in effekterna av förväntningar t.ex. när riksbanker höjer eller sänker och höjer räntor. Professor Sargents fokus ligger på s.k. ”regime shifts” – dvs långsiktiga beslut och fastläggandet av policies för ekonomin. Chris Sims sysslar mer med den statistiska analysen av dagshändelser. Dessa instrument används mer och mer av utformare av policies runt om i världen.

Tjena på tristheten kunde kanske icke-ekonomer tycka… Men nej, inte alls. Utifrån sina perspektiv gav Thomas J Sargent en klart tankeväckande föreläsning. Se hela föreläsningen nedan- den var bara ca 45 minuter.

Här skall sammanfattas de bärande inslagen och möjliga slutsatserna.

En Kort Ekonomisk Historia

Genom att koncentrera sig på

  1. frågan om staters oförmåga att amortera eller betala räntan på sina statsskulder (sk. sovereign defaults);
  2. huruvida man borde rädda eller ”lösa ut” ekonomier genom att pumpa in externa pengar (s.k bailouts) samt
  3. hur monetär och fiskal samordning och enhetlighet uppnås mellan flera mindre ekonomier,

Och ställa sig frågor om

  • Följderna av att regeringar deklarera oförmåga att betala sina skulder?
  • Följderna av att en överordnad, federal nivå löser ut underordnade state
  • Förhållandet mellan bildandet av en union av monetär natur (valutaunion) till fiskal union (samordning av skatter och ekonomisk politik)? Och fråga sig -borde det ena föregå det andra, och vad är riskerna?

gör Thomas J Sargent en intressant parallell mellan tillblivelsen och konsolideringen av USAs federala ekonomi under dess första, formativa fas, och det nuvarande Europa, eller rättare sagt den Europeiska Unionen, med sina ekonomiska problem.

Genom att kika på skatteräkenskapernas aritmetik, de fiskala och monetära vägvalen i USA, den nuvarande situationen i USA och Europa, får man fram miljön (environment) som det hela utspelar sig inom, med aktörer, institutioner, politiska institutioner och konstitutioner.

Så hur ser den studerade perioden 1780-1840 i USA ut?

USA före 1787, efter att ha segrat i revolutionskriget men före den första konstitutionen, var en väldigt speciell miljö. Den bestod av 13 delstater med hög nivå av självständighet, sammanhållna av The Articles of Confederation, det första samlingsdokumentet för den nya Unionen. The Continental Congress, den första folkförsamlingen i den nya staten, var en svag institution, i själva verket mer av ett riksmöte än en stadgad folkförsamling. Den hade liten tvingande makt över  delstaterna. Dessa hade egna tullar och skatter -på den tiden var tullarna den viktigaste formen av skatteuppbörd. Men staterna hade också egna skulder. Hela nationen var i själva verket svårt skuldsatt, efter de lån man tagit upp under revolutionskriget. Och detta medan både handel och skattepolitik var väldigt lite koordinerad.

Prof. Sargent uppskattar unionens skattekraft 1787 till ca 2-3% av BNP – allt medan unionens skuldsättning var uppe på 14% av BNP. Det här skapade snabbt ett skriande behov av skuldnerskrivningar hos delstaterna, vilket skulle vara ett enormt hårt slag för fordringsägarna, men också för den nya statens kreditvärdighet.

Fiskala kriser ofta leder till politiska revolutioner.

Thomas J. Sargent

Så. 1790, när USA fått sin konstitution, var dessa frågor högt upp på dagordningen. Och som ett resultat kom en ny environment på plats. I den nya konstitutionen förlorade delstaterna rätten att införa egna tullar, vilket övertogs av den federala staten,  uttryckligen för att kunna möta en större framtida federal skuldsättning. Skatter och handelspålagor kom att konsolideras och underkastas gemensamma regler, och många handelshinder som mellanstatliga tullar togs bort. I gengäld löste den federala staten ut delstaternas skulder som de inte kunde betala. Genom detta fick man också borgenärernas stöd för att stödja tillblivelsen av en stark statsmakt.

Resultatet blev att skulderna inte behövde skrivas ner. Likviditeten i statens skuldväxlar ökade. Och man fick en stark skattebas för den federala nivån. Det uttalade syftet att öka förtroendet för den federala staten hos utländska fordringsägare uppnåddes. Man kan alltså konstatera att USA under sina första årtionden blev en fiskal union först.

(Egen anmärkning: notera att USAs fiskala och ekonomiska styrka åren efter 1790 var en avgörande faktor för USAs territoriella expansion. Det berömda köpet av Lousiana-territorierna 1803, som i ett slag dubblerade USAs yta, gjordes t.ex mot amerikanska statsskuldsväxlar.)

Många utstående frågor om det här systemet fanns dock kvar. Att lösa ut insolventa institutioner leder till risken för vad som kallas ”moral hazard” – förväntningar om räddningsåtgärder utifrån perverterar incentiven och leder till onödigt risktagande i ekonomin. Om man betraktar de följande årtiondena av USAs historia kan man se vissa av riskerna med ett sådant tillvägagångssätt. Frågan var om den federala regeringen skulle finansiera de storskaliga infrastrukturprojekt, i vägar, järnvägar och kanaler som var bärande delar av den framväxande industrialiseringen. Först var svaret ett klart NEJ.

Så delstaterna gjorde det själva, och skuldsatte sig med kanal- och järnvägsaktier. Tankegångarna verkade lika de som snurrade i luften runt ”IT-bubblans” era, att investeringarna skulle ”betala sig själva” på något magiskt sätt. Men så skedde förstås inte, många av projekten var inte lönsamma, och som en följd gick delstaternas skuldväxlar åt skogen.

Det fanns en uttalad förväntan om att den federala regeringen även denna gång skulle lösa ut delstaterna. Men till skillnad från efter revolutionen gjorde man INTE det. Delstaternas skulder tilläts förfalla och många tvingades att skrivas ner. Följden blev att deras kreditvärdering sjönk kraftigt. Och, lite otippat, så gjorde även den federala krediten, trots att man inte ingripit med federala medel. Här kan man se hur förväntningarna spelar en högst betydande roll för utfallet av olika fiskala och/eller monetära åtgärder, och hur den uppbyggda moral hazard fick effekter även när man inte föll till föga och löste ut.

Och Så Dagens Europa

Thomas J Sargent slutade med att påpeka skillnaderna respektive likheterna mellan dagens Europa och den tidigaste, okoordinerade USA-ekonomin. Likheten är den föreliggande risken, vilken påverkar ”marknaden”, läs borgenärerna, för starka nedskrivningar av de underliggande subjektens skuldväxlar och frågan om moral hazard. Samt bristen på koordination mellan delstaternas/medlemländernas skatte -och uppbördspolitik.

Men viktiga skillnader är att Europa har en centraliserad monetär institution, den europeiska centralbanken ECB. Samt att det inte finns något federal underskott att ta hänsyn till. Europa har hittills valt att bygga upp en Monetär Union med stark samordning på valuta- och räntområdet, men svaga federala resurser och koordination på det fiskala området. Det är uppenbart att Thomas J Sargent menar att detta är problematiskt, i förlängningen fel väg att gå: den fiskala samordningen behövs som bas om man skall upprätthålla en förenad ekonomisk regim.

De senaste dagarnas (!) utveckling 

Mot bakgrund av ovanstående kan man fundera på de åtgärder som föreslagits för att komma till rätta med den nuvarande ekonomiska skuldkrisen i Euroområdet – som väl att märka springer ur vissa länders, främst Greklands men också länder som Portugal, Irland, Italien och i viss mån Spaniens, budgetunderskott.

Finanspakten 2011

Det verkar som om den överenskommelse som slutits mellan Euroländerna nu i helgen, den nya ”Finanspakten” siktar in sig på att skjuta till pengar för att täcka medlemsländernas skulder och underskott. I fallet med Grekland så tillämpade man en form av skuldnedskrivning genom att även privata aktörer tvingades att delta i stödåtgärderna för att staga upp landets ekonomi. Medlemsländerna kunde tvinga sina egna länders banker att gå med på detta. Men det är uttryckligen sagt i den nya överenskommelsen att detta Aldrig skall ske igen. Den fiskala samordningen stagas upp i Euroländerna, vars budgetar i framtiden måste godkännas av EU-komissionen, om inte ett omedelbart vite skall tillämpas på de länder som överskrider 3% i budgetunderskott.

Ett förslag som tills vidare lagts på is är den om att införa en EU-växel, dvs att skapa en europeisk federal budgetnivå med egna inkomster som skulle kunna användas för att betala av just stöden till medlemsländerna i de olika konstellationer som är på kartan. En sådan skulle öka uppkomsten av en federal struktur i Europas ekonomi och förvandla medlemsländerna till delstater i en sådan.

Prof. Sargent har förstås uttalat sig om annat också, bland annat USAs egen ekonomiska kris – se nedan.

Det är lustigt, men delvis på grund av sin inriktning på rationell analys har Thomas J Sargent blivit offer för att ”kidnappas” av de som tar varje chans att hacka på John Maynard Keynes, bl.a. på Wall Street Journal. Thomas J Sargent har irriterat genmält att han alls icke är någon nyliberal Keyneshatare.

För den här gången skall här undlåtas att ta upp rent politiska problem med de ordningar som både EUs regeringsledare och ekonomer som Thomas J Sargent föreslår: det demokratiska underskottet, bortlyftandet av makt från folkvalda organ, det större avståndet till makten, splittringen av EUs medlemsländer som hotar osv osv. De får bli ämne för ett annat inlägg.

——————————————

Om Priset i Eknomi till Alfred Nobels Minne

Om EUs Finanspakt

Publicerat i Egna Bilder /My Artwork, Egna Kartor /Original Maps, Ekonomi /Economy, Kartor /Maps, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Politik /Politics, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs

4 kommentarer

Etiketter: , , , , , , ,

En bild säger mer än 1000 ord om Dumskallekonspirationen: Påven, Imamen och Benetton…

En bild säger mer än 1000 ord om Dumskallekonspirationen: Påven, Imamen och Benetton…

1 12

Publicerat av


…det låter som en Bellmanhistoria. ”Påven, Imamen och Benetton var ute en dag…”

Det är en källa till ständigt nöje blandat med vantrogna huvudskakningar hur troskallarna på ett närmast osannolikt sätt om och om igen ordnar bröllop mellan dumskallarnas konspiration och det faktum att en bild kan säga mer än tusen ord. Inget verkar dra fram deras komiska brist på humor och självdistans mer än bilder, och det är inte så noga vad de föreställer, bara de ger chansen att känna sig ”kränkt”.

Som det här med påvens puss.

Bakgrunden är en annonskompanj från Benetton, i vilken under sloganen ”UNHATE”, sluta hata, har bilder på mäktiga ledare och aktörer som får representera konflikter från runtom i världen. Så kan man också sälja en stickad tröja, som någon sade. Benetton har inte gjort mycket väsen av sig på senaste åren. Det är klart, som SVd påpekar (http://www.svd.se/naringsliv/uppmarksamheten-racker-gott-for-benetton_6641742.svd) att några i dess PR-avdelningar satt och höll tummarna och hoppades att någon dum jävel skulle ta illa vid sig och resa ragg och därmed ge dem gratis exponering av den sort, som pengar enbart inte kan köpa.

Gissa vilken av affischerna som orsakade rabalder? Kanske den på de koreanska ledarna, som ligger i krig med varandra? Eller på palestinierna och israelerna, inbegripna i bitter konflikt sedan mer än 60 år? Eller på de två gifta ledarna Angela och Nicholas, vars pussar nog inte är så här?

Nej, utan de blev förstås, hur skall vi säga…bönhörda av den självpåtaget högsta av instanser!

Vatikanen rasar!

”The secretariat of state has authorised its lawyers to initiate actions, in Italy and elsewhere, to prevent the circulation, via the mass media and in other ways, of a photomontage used in a Benetton advertising campaign in which the Holy Father appears in a way considered to be harmful, not only to the dignity of the pope and the Catholic church, but also to the sensibility of believers.”

Rapporterat av CNNs Belief Blog

Notera här. Påven anses ”framställas på ett sätt som är Skadligt – inte bara för för påvens värdighet och den katolska kyrkan utan för de troendes känslighet”.

Någon måste tala om för oss vari det ”skadliga” ligger? Är det för att han pussar en… man? Eller huga, en…muslim? En annan snubbe med lustig hatt? För pussen i sig kan väl inte vara problemet – fredskyssen har ju en tusenårig historia inom den katolska kyrkan? Och Benetton har ju använt pussande med katolska inslag tidigare?

Och den ”värdighet” som skulle skadas är alltså den hos en institution som hyser den största pedofilring som världen känner (se ett litet urval på detta http://www.newser.com/tag/51558/1/pedophilia-scandal-in-catholic-church.html). Som aktivt motverkar en heltäckande bekämpning av HIV/AIDS, inklusive med lögnen att kondomer bidrar till att sprida (sic!) Aids och som därmed har medansvar för miljoner människors undvikliga och förtidiga död, främst i Afrika.

Benetton har jobbar med kontroversialla kampanjer i 30 år nu. (se t.ex. http://aimeebondstage5.blogspot.com/2010/06/some-research.html, http://linda03.wordpress.com/2008/01/08/united-colors-of-benetton-and-its-crazy-adverts/, http://www.fashionist.ca/benetton/). Deras märkliga blandning av kommersiellt jippo med provokation och ovanliga anslag har rönt ryktbarhet, och de har inte alltid varit till allas smaks belåtenhet. De har dock hållit en rätt konsekvent linje: mot rasism, för en mer inklusiv värld, mot instängande dogmer. Men se, trampar man i påvens klaver är måttet rågat.

Ställda inför hotet att förföljas av vatikanens advokater över hela världen betalade av världens rikaste institution, vältrande sig i rikedom, beslöt sig Benetton att dra tillbaka bilden på just påven, men deras kommentar till tillbakadragandet är intressant i sig.

”We reiterate that the meaning of this campaign is exclusively to combat the culture of hatred in all its forms,” Benetton said in a statement on Wednesday[…] ”We are therefore sorry that the use of the image of the pope and the imam has so offended the sentiments of the faithful”

http://press.benettongroup.com/ben_en/releases/2011-11-16/

Vilket åter ställer frågan, med tanke på vatikanens altigenom kryptiska motivering till sina världsvida stämningshot. Var är det skon klämmer? Att påven kysste en snubbe? Eller att påven s.a.s. framställdes såsom inte hatande turbanskallarna? Den erotiska undertonen? Eller användandet av katolska ämbetsmän som kulturellt objekt?

Lägg märke till att även om kampanjen förstås irriterade många av de utpekade aktörerna, inkusive Vita Huset (som inte gillar att ”presidentens avbild används för komersiella kampanjer”) så var det inga andra, inte ens israeler och palestinier som inte direkt övesvallar av humor och kärlek till varandra, som hade något mer än lätt smågriniga kommentarer att säga om saken, i bjärt kontrast till vatikanen hysteriska reaktion. Och hot.

Är det någon som kan tvivla på Sam Harris, Richard Dawkins eller Daniel Dennets upprepade tes? Religionen och dess troshuvuden nöjer sig inte, kan inte nöja sig, med att vara lika bland likar. De måste kräva en särställning, de måste behandlas med alldeles speciell respekt som andra inte åtnjuter. Vatikanens auktoritära reflexer visar sig annars omedelbart, liksom hoten mot de som har mage att behandla dem som vilken annan aktör med makt som helst.

I samma anda pöbeln som dödshotade efter Muhammedkarikatyrerna kräver vatikanens pedofilbeskyddare rätten att aldrig bli ”kränkta”. Och den som till äventyrs vill komma med distinktionen mellan dödshot och hot om stämning kan ta och läsa en historiebok först, och fatta att det är en fråga om grad, men att anslaget är densamma. Vi vet, vet mycket väl, vad vatikanen gjorde gentemot dylika hädare när de hade makten att själva döma. Att de inte exkommunicerar Benetton och skriker på bålbränning beror enbart på att det sekulära samhället dragit ner dem, vilt skrikande, från den piedestal från vilken de fordom kunde inte bara hota, utan genomföra sina hot. Men inte tillräckligt långt ner, det är uppenbart.

Som en instruktion i hur denna huumorbefriade, censrubenägna, genomkorruperade och moraliskt bankrutta institution bör bemötas se Christopher Hitchens och Stephen Frys förgörande action i debatten ”Är den katolska Kyrkan en kraft för det Goda i världen?”

***********************************

Tidigare länkar om katolska kyrkans brist på humor

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/27/en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-religionens-humorbefrielse/x

————————————————–

Mer om Benettons kampanj

En ytterligt kort exposé Katolska kyrkans bravader ifråga om dess pedofila prästerskap och om skydd mot könsjukdomar – bara för att ta två exempel

Publicerat i En bild säger mer än tusen ord, Filmaffisch /Movie Poster, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Om Dumskallarnas Konspiration, Reklamaffischer /advertisement /Pr -posters

1 kommentar

Etiketter: , , , , , , ,

Mer om Steve Jobs, apropå Dennis Ritchie

14 11

Publicerat av


En uppföljning av ett inlägg tidigare här på bloggen där jag påpekade några av Steve Jobs mörkare sidor mitt i hyllningskören efter sistnämndes död. Det här aktualiserade av ett meddelande med tillhörande bild som snurrar runt på bl.a.Facebook där man jämför Steve Jobs och Dennis Ritchie, som av en händelse också dog strax efter Applegurun.

Jag hittade originalbilden, inklusive dess bildtext, på Maniacworld.

Även jag skall öppet tillstå att Dennis Ritchies död gick förbi utan att jag uppmärksammade det. Jag är ingen dataingenjör eller systemvetare, eller ens aficionado av sådant (”Blanda nu inte ihop C och C++ när du skriver om det där, det är inte alls samma sak”, som min stackars far fick säga till mig ). Bara en vanlig brukare, och dessutom ganska anti-personkult och mot idoldyrkan. Men denna bloggs policy är att inte vara destruktiv eller entidigt negativ, utan också lyfta fram bra saker. En pudel är på plats. Vi som använder datorer mycket har definitivt en tacksamhetsskuld av ett helt annat slag till Dennis Ritchie, som framgår av bildtexten ovan.

Inom de teknologiskt inriktade kännarnas värld är således Dennis en mer respekterad figur än Jobs. Se t.ex Motherboard, och Readtechnews som beskriver varför, och skillnaderna mellan de två respektive ”lager” av datoruniversom som de två intog . Utan Jobs skulle färre ha datorer och de skulle vara mer beige. Men allt de kan göra skulle de kunna göra även utan Apple och Jobs. Utan Ritchie skulle framför allt persondatorer inte kunna göra mycket av det de nu gör.  Steve Jobs framstår i det ljuset som mer av en duktig VD jämfört med Ritchie, en verklig vetenskapsman och uppfinnare, upphovsman till grundläggande strukturer som andra kunnat ta upp, och som vidgat människans förmåga.

Hatten av för Dennis Ritchie, i efterskott.

Apropå bilden tycker jag dock att den är något sur i sin ton. Det är trots allt en lite skev jämförelse, dock en som springer ur just Steve Jobs överdrivna framhävande av sig själv. Jobs var verkligen en kompetent och duktig ledare och tillskyndare av utvecklingen av högteknologiska produkter. Han var ingen uppfinnare eller vetenskapsman, men höll sig så kunnig om detaljerna och själva konstruktionen av företagets produkter att han utan vidare kunde tala till både brukare och konstruktörer och entusiasmera dem med sina visioner (som lägligt också kanaliserades i försäljning av hans produkter). De som likt min far träffade Jobs personligen eller deltog på några av hans presentationer blev ofta motvilligt imponerade. Som Readtechnews skriver, är en sådan brobyggare mellan världarna mycket sällsynt, och där låg onekligen ett slags märkvärdig förmåga. Det skall man inte ta ifrån Jobs, oaktat hans bombasm och de mindre trevliga sidorna av hans verksamhet.

Det finns en intressant fråga här, dock en som kanske kan bli föremål för ett framtida inlägg: om hur man värderar insatser och prestationer. Och kanske om hur samhället på ett lite märkligt sätt tenderar att förbigå de verkligt unika och stora framsteg som görs av vetenskapsmän och originella tänkare.

*******************************

Första Inlägget om Steve Jobs här:

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/10/07/steve-jobs-och-ibleed-apples-morka-baksida/

——————————————–

En introduktion till Dennis Ritchie finns förstås i Dennis Ritchie http://sv.wikipedia.org/wiki/Dennis_Ritchie och http://en.wikipedia.org/wiki/Dennis_Ritchie

Några av de mer läsvärd artiklarna med anledning av Dennis Ritchies död.

Publicerat i Internets Stridsfrågor /Internet Issues, Kändisar /Celebrities, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Natur & Vetenskap /Natur & Sciences

Lämna en kommentar

Etiketter: , ,

Jag mötte Lassie…eh eller Darth Vader?

Jag mötte Lassie…eh eller Darth Vader?

30 10

Publicerat av


Jaja, halloween är ett kommersiellt jippo och handlarna och godisförsäljarna gnuggar händerna medan den jänkiska smörjan översvämmar kulturen och blablablaaaa.

Men kom igen. När man på nattens väg ut mot arbetet stöter på självaste Darth Vader, då är mycket förlåtet. De tämligen beskänkta damerna som flankerar den mörke Sith-lorden och högljutt prisade hans stora öh… hjälm, verkade i alla fall förtjusta, liksom alla vi andra som satt i t-banan, inte minst jag som fick förklara det hela för en tämligen förvånad pakistansk arbetskamrat…

Så här ser det ALLTID ut på tunnelbanan… eller kanske inte… (Foto förstås med benäget tillstånd från hjälmbäraren)

Halloween är förstås en trevlig ursäkt att klä ut sig och klämma några starka eller glas rött, vilket är välkommet av fler än svenska handelskammaren. Själva festen har inget med vår kultur att göra och är mest ett jippo, men en förlåtelses skimmer har det faktiskt, och det är att den trots allt är lite… tja kreativ. Den premierar påhittighet.

En sak slog mig dock, att endast en mycket stor man kan bära upp den där kostymen – på en normalstor person gör den stora hjälmen att det ser mer roligt än skräckinjagande ut, mer Dark Helmet än Darth Vader liksom… för att göra ännu en liten nostalgitripp till 80-talet och ”Spaceballs”. Varför ser man inte ”Dark Helmet”- kostymer till Halloween?

I see your Schwartz is as Big as Mine!

Själv kan jag aldrig tänka på halloween utan att dra mig till minnes en god vän som jag fick sopa upp från mattan efteråt, på den tid när vi var unga och dumma. Han hade passande nog klätt ut sig till Döden och sprang under en ovanligt blöt natt runt och antastade damer mer och mer frenetiskt med sin plastlie muttrandes ”jag är dööööden, och jag har länge vandrat vid din sida…”. Det var tider det.

Publicerat i En bild säger mer än tusen ord, Kläder /Clothes, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Modernt Mode /Modern Fashion, Nostalgia, Om Kultur /Cultural Studies, Stockholm, Sverige /Sweden

2 kommentarer

Etiketter: , , ,

Steve Jobs och iBleed – Apples mörka baksida

Steve Jobs och iBleed – Apples mörka baksida

7 10

Publicerat av


Med anledning av Steve Jobs död, förutsägbart åtföljd av enstämmiga hyllningar från hela världen över den store mannen osv osv, påminde jag mig ett inlägg som jag började göra research på i somras men som jag sedan lade på hyllan, eftersom en illustration till texten drog ut på tiden. 

Att ta upp den med anledning av Jobs död kommer utan tvivel att tolkas som ett försök att lägga smolk i bägaren på Jobs eftermäle, eftersom det anses ”oartigt” att påpeka en persons brister när de dött – orättvist, elakt mot de anhöriga och allmänt, tja hatiskt. Nå, må det vara så. Det är skillnad på kritik som är berättigad och näthat, och den förstnämnda förtjänar att levereras oavsett mottagarens tillstånd, eller icke-tillstånd i det här fallet. Eftersom den berör inte bara Jobs utan hela Apple.

Steve Jobs var förvisso en viktig och stor företagsledare, en nytänkare inom PR, marknadsföring och produktutveckling. Hans förståelse för och vidare syn på produkter, med inriktning på användbarhet, innovation och design förtjänar att berömmas och hållas fram som ett föredöme. Han var central i att göra Apple till det enormt prestigefyllda och symboltyngda varumärke det är idag. Hans speciella ledningsstil  -och filosofi, även om den också kunde störa väldigt många som samarbetade med honom, innebar dock att han var djupt engagerad i produktutvecklingen och fortsatte att ha nära  kontakt med företagets verksamhet, speciellt på den kreativa sidan. Han hade en känsla för det teatrala och framtidsoptimistiska, som bidragit till att göra Apples varumärke till ett av de viktigaste i världen och företaget till det näst högst värderade i världen.

Men.

Just denna nära ledningsform innebär också att Jobs måste bära ansvaret för Apples göranden, och inte bara formellt, utan högst personligt och moraliskt.

”Utan Apple och Jobs skulle teknik vara någonting som bara nördar höll på med. Han hade en unik version: Att skapa teknik som var enkel att använda. Till varje pris. Det var nästan lite fanatiskt, men han lyckades. Det krävs någon som vågar ta de hårda besluten, säger [interaktionsdesigner] Zayera Khan”

(http://www.dn.se/ekonomi/apple-utan-jobs)

”Till varje pris”. ”Hårda beslut”. Det låter alltid heroiskt när diverse skrivbordsnissar uttalar sig så om en attityd som är beredd att gå över lik för framgångens skull. Vilket Jobs, och Apple gjort, bokstavligt talat. Priset som Jobs och Apple har varit berett att betala är inte sina egna, utan sina lägsta underlydandes liv. Det är baksidan av de insmickrande omdömena från Apple som ett bolag med en särskild ”karisma och mystik” med ”passion för enkelhet och elegans” (http://www.svd.se/naringsliv/steve-jobs-hyllas-varlden-over_6528680.svd).

”Efter sig lämnar Steve ett företag som bara han kunde ha byggt. Hans anda kommer alltid att ligga till grund för Apple”.

Översatt från Apples http://www.apple.com/stevejobs/

Den ”andan” har dock inte aktat sig för slavarbetsliknande förhållanden för dem som faktiskt tillverkar de apparater som byggt varumärket och Jobs förmögenhet. Apple har under flera år, och just under Steve Jobs direkta ledning, kritiserats för att tillämpa samma rovdrift på sina anställda på lägre nivå som vilket utsugarbolag som helst. Sålunda stationerade man ut sin tillverkning av mobiler och läsplattor till Kina och företaget Foxconn, till en diktatur utan fria fackföreningar där det är känt att bolagen har fria händer att driva på sina arbetare som slavar, och har därefter öppet och uppenbarligen struntat i att hålla in sina underleverantörer i frågor om arbetsmiljövillkor. 

I själva verket framgår det rätt klart att det är just Apples, av Steve Jobs personifierade, ständiga förnyelsehets och jakt på nya marknadsandelar som gjort att produktionstakt satts före allt annat. För några år sedan började en epidemi av självmord drabba Foxconns iPhone-tillverkning där arbetstakten varit så hög som 16 timmar om dagen vid bandet, och där arbetarna i praktiken hålls fångna innanför frabrikerna. När iPaden kom uppdagades det dessutom att  nya metoder som svårt förgiftade arbetarna infördes i tillverkningen – allt för att skära kostnader (se länkar nedan).

Hur tror någon att de stackars , företrädelsevis ensamma unga kvinnor från provinserna, som tog sitt liv när de inte klarade de omänskliga arbetspassen skulle känna det om man läste högt för dem ur Apples lilla dokument ”Apple Values”?

”We support each other and share the victories and rewards together. […] As a corporate citizen, we wish to be an economic, intellectual, and social asset in communities where we operate.”

Från ”The Apple Employee Handbook” se http://www.seanet.com/~jonpugh/applevalues.html 

På allt detta har Apple svarat undvikande, slingrat sig, försökt bortförklara eller förneka – men gång på gång tvingats medge missförhållandena. Någon uppfyllnad av humanism och omsorg har knappast präglat Apples låtanden och göranden där i öst. Och brasklappen, som hörts av de lakejer som pekar på att folk där ute ”iaf fått jobb” via Apple och Foxcomm är inget annat än fikonlöv för en rovdrift som de själva inte skulle vara beredd att utstå en dag ens. En cynisk uppmaning till konsumenterna att smeka sina leksaker utan att känna blodsstanken som stiger upp från den formgivna ytan. Det är det som gör att ”sörjande” nu flockas kring Apple stores för att sörja en guru utan att ge arbetarna i Kina en tanke.

Denna blogg avskyr inte Steve Jobs eller gläds åt hans död. Jobs var en visionär, och för de som har råd med hans företags leksaker har världen säkerligen blivit bättre. Men det är synd att baksidan av hans imperium inte uppmärksammades mer under hans livstid, eller att han aldrig agerade för att rätta till den exploatering som det vilar på.

Då hade man, vilket man inte kan nu, förutom en smart och driven affärsman med kommersiella visioner kunnat sörja en verkligt beundransvärd, medmänsklig och human makthavare, vars företag lyckades stå för något annat än att kränga mer, och snyggare, pryttlar till priset av anställdas utsugning och hälsa.

Stewart Lee säger det bättre än någon, vad som bör vara reaktionen när kommersiella företag eller deras representanter pratar om sin ”anda” och sina ”värderingar”

http://www.youtube.com/watch?v=GwH1fLEMDkY

————————————————-

Några pressröster om Steve Jobs död

Rapporterat i Media om Arbetsförhållandena i Apple-fabriker och Underleverantörer

Apples egen rapport i frågan om bolagets ansvar för produktionsförhållandena i Asien.

Bloggat och mer generellt om Apple

Publicerat i Artefakter /Artifacts, Asien Fjärran östern /Asia the Far East, Kändisar /Celebrities, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Världen

4 kommentarer

Etiketter: , , , , , ,

Dumskallarnas Konspiration – Kreationism i Sverige

Dumskallarnas Konspiration – Kreationism i Sverige

29 09

Publicerat av


Om Kreationism i Sverige. I första inlägget om temat kreationism, ”Kretiners, jag menar Kreationisters Undervisning” togs kreationismen i dess moderna högsäte USA upp. Här skall aspekter på kreationisters närvaro i Sverige lyftas fram.

Kreationismen i Sverige och Europa överhuvudtaget är tack och lov en mycket svagare och krokigare planta  än i USA, som i detta hänseende ju står ut vid alla former av seriösa internationella jämförelser som framgår av t.ex http://blogs.discovermagazine.com/gnxp/2009/03/creationism-in-america-europe/ och http://en.wikipedia.org/wiki/Demographics_of_atheism.

Men att kreationister trots allt kryper runt undervegetationen även i Sverige blir tydligt så fort någon skriver om vetenskap speciellt om evolution. Se t.e.x några gensvar till Karin Boys krönika i DN Söndagen 11/09 (http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/vetenskap-vilar-pa-ordnade-data), som omedelbart drog på sig ett bloggsvar från troshuvudena på kreationistsajten Genesis.nu.

Kreationism i Sverige lider av den välförtjänta nackdelen av att inte ha den sociala acceptans den åtnjuter i staterna. I Sverige riskerar en kreationist med all rätt att stoppas i samma fack som den som tror att den bortrövats av rymdvarelser eller att jorden är platt och får inga gratispoäng för sin bullshit. Jämfört med andra rörelser som ifrågasätter den vetenskapliga koncesus, som de renodlade klimatskeptikerna, ser man att den är mycket svagare och mindre spridd. Att det är kopplingen till den i Sverige mycket svaga reliogiositeten som drar ner kreationisternas aktier ligger nära till hands: klimatskeptikerna är fler eftersom det är en position som även sekulära människor kan hysa. Men att den kreationistiska impulsen som strålar ut från religionen trots allt finns där och verkar i skuggorna måste var och en inse. Och då och då sticker de upp huvudet – se tex:

  • Kristdemokraternas förstanamn vid valet till Europaparlamentet Eva Bohlin. Såsom en f.d. medlem av Livets ord sitter hon idag i KD:s partistyrelse. Och är en uttalad kreationist, och vill i likhet med amerikanska fundamentalister att kreationism skall läras ut i skolan, parallelt med en vetenskapligt grundad förståelse av livets ursprung. På biologilektionen.  (http://www.newsmill.se/node/3561, http://sv.wikipedia.org/wiki/Ella_Bohlin).

http://www.youtube.com/watch?v=oENuSL7_c6U

Eva Bohlin vann Föreningeng Vetenskap och Folkbildnings skampris ”Årets Förvillare” 2009 (http://www.vof.se/visa-forvillare2005) som  tillfaller den som:

”[…] i Sverige under året, frivilligt eller av grov oaktsamhet, bidragit till att skapa förvirring och oklarhet om vetenskapens metoder och resultat. Särskild vikt ska fästas vid insatser för att främja auktoritetstro och en okritisk inställning till sådant som sägs i vetenskapens namn”

Från Vetenskap och Folkbildning ”Regler för föreningens utmärkelser”: http://www.vof.se/visa-regler

  • Sekter som Livets Ord, underminerar medvetet eller låter helt bli att lära ut kunskap i skolämnen som evolutionen, i total motsättning till Skolverkets läroplaner. Detta har dragit på dem kritik och åtgärder från skolverket vid ett antal tillfällen, som   Maria Gunther Axelsson, en ex-kreationist, berättar om i artikeln http://www.fritankesmedja.se/maria-gunther-axelsson-en-ex-kreationist-talar-ut. Hör nedan Livets Ords skolchef Maj-Kristin Svedlund pratar om evolutionteorin som ”en lögn som vänder barnen bort från Bibeln och Gud”. Tror någon på allvar att de här gynnarna kan genomföra en seriös och på fakta baserad undervisning i säg…biologi? Eller geologi? Eller fysik?

 http://www.youtube.com/watch?v=1Vp9uSSxXC8

En av många orsaker att vara vaksam är också att kreationismen, precis som andra intellektuella avarter som också har en politisk agenda, ligger och jäser och kan komma upp till ytan som en följd av samhällsförändringar som drivs av helt andra skäl. Mekanismer som verkar röra andra företeelser kan indirekt underlätta för vetenskapsförnekarna. Två exempel från undervisningsvärlden som kan nämnas är bristerna i undervisning i naturvetenskap i skolan och införandet av friskolor.

Undervisningen av naturvetenskap i skolan. Biologin hör till naturvetenskaperna, och om den svenska skolan  inte kan undervisa om dessa ämnen riskerar förstås en större mängd av befolkningen att växa upp utan en grundläggande förståelse för hur verkligheten, inklusive livets uppkomst och mångfald, fungerar. Det är knapapst bra om man vill hålla vidskepelser som kreationism stången. Om att svenska elevers skolresultat i naturvetenskap och matematik har sjunkit de senaste deccenniet har det diskuterats en hel del – att det är ett faktum tycks det råda koncensus om, och internationella undersökningar som PISA (se skolverkets sammanfattning och hela undersökningen i PDF) verkar bekräfta den allmänna bilden.  Se

Några, t.ex. Forskning och Framsteg sätter bristen på naturvetenskaplig bildning eller ens allmän förståelse med just möjligheten för hjärnspöken som kreationism att poppa fram igen. http://www.fof.se/blogg/hanna-enefalk/nar-folkhemskritik-blev-kreationism. Det finns en idé där, ibland uttryckt bland naturvetenskapligt skolade personer, att en textkritisk, ofta benämnd ”postmodern” tankesätt inom den högre undervisningen också indirekt bidrar till att underminera tilltron till naturvetenskapens metoder och resultat, och den resulterande världsbild som växer fram. Universitet och utbildningsanstalter drar ibland på sig kritik för att alltför lätt låta kreationister infiltrera dem och erbjuda vetenskapsförnekare ett prdum, se t.ex. http://akademiskfrihet.wordpress.com/2009/10/24/kreationister-nu-pa-svenska-universitet/.

Jag är inte så säker på hur vedehäftig den kritikbanan är, men det har hänt några gånger att humanister för avslöjat en förfärande brist på allmänbildning om just naturvetenskap (t.ex. att inte veta något om strålning, eller varför och hur vi har årstider – uhhhuh). Sådana människor står inte starkt rustade att se igenom mumbo-jumbo som kreationism eller tron på paranormala fenomen, till olycka inte bara för dem utan också deras elever. Se även kommentaren till författaren Björn Ranelids antiintellektuella och ignoranshyllande smörja i http://akademiskfrihet.wordpress.com/2009/12/14/ranelind-sagar-vetenskapen-och-kommer-ut-som-evolutionsfornekare/ som ett exempel på hur man tidvis kan göra okunnighet om naturvetenskap till dygd i vissa kretsar, som verkligen borde veta bättre och inte har någon ursäkt för sin enfald.

Införandet av friskolor i Sverige har från allra första början inneburit en risk för att religiöst anstucken mumbo-jumbo bibringas eleverna – se artikeln från skolledarna om kreationismens alltmer påtagliga närvaro bland svenska friskolor: http://www.skolledarna.se/skolledaren/artikelarkiv/internationellt/Sidor/Kreationism.aspx.

Vi kan se att i fallet med Storbrittanien har detta redan har haft effekten att många skolbarn utsätts för knappt maskerad religiös undervisning http://www.cbn.com/CBNnews/533353.aspx, och att även höga företrädare för undervisningsinstitutioner lockas att svaja för att tillfredsställa bräkandet från de religiöst anstuckna som vill likställa sina brinnande buskar med vetenskapliga fakta http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=157785.

Den berömde biologen och bekämparen av vidskepelse Richard Dawkins om vilken skrivits här förut, gjorde ett program om engelska religiösa friskolor i sin serie ”The Age of Reason” som ger en isande inblick till hur det kan bli. Se första delen av fyra nedan. 

http://www.youtube.com/watch?v=8_fLPYSW1hg

Denna blog instämmer till fullo med de som vill avskaffa alla former av religiösa friskolor – all erfarenhet visar att hur mycket dessa än bedyrar motsatsen kommer deras religiösa orientering förr eller senare att spilla över på undervisningen och smyga ner i vad eleverna bibringas som fakta – inte religion. Religion har ingen plats i skolans undervisning utom som komparativa religionsstudier, där man undervisas om alla religioners doktriner, deras historia och bakgrund. Allt annat är inledningen till religiös indoktrinering och påverkan som inte kan vara annat än dogmatisk  http://www.newsmill.se/artikel/2011/03/10/st-ng-de-religi-sa-friskolorna.

Det är en sak att tro på Gud, att vara deist eller till och med en uttalad kristen med förmågan att se till det centrala i sin tro och svagheten i beskrivningar av verkligheten som nedtecknades för tusentals år sedan av personer vars kunskaper om världen understeg en modern 10-årings. Sådana sansade kristna utgör flertalet av troende i vårt land. Tyvärr, och kanske beror det på att de också är i en minoritet och känner att de måste skydda sina mindre nogräknade troskamrater, är de dåliga på att påpeka dessas villfarelser. Ett ovanligt exempel är Björn Helgesson, en man som man måste respektera oavsett vad man tror om hans Jesus – han drar en lans för att vetenskapens kunskaper och metoder är en underbar gåva, medan fundamentalisters sterila tryckande på sin egen bokstavstolkning riskerar att dra löje över hela kristendomen  (se http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=237095).

Jag tror att han har rätt. Kreationismen är en försvarsmekanism som avslöjar en tro som inte tål ifrågasättande, för trång för att rymma en frågvis och lärande människas ande. Den som verkligen tror på en ofattbart mäktig Gud och en komplex och mångfacetterad värld tar med tacksamhet emot ny kunskap och behöver inte hålla sig fast vid döda stavelser författade av bronsåldersmänniskor som för länge sedan förlorat sin vederhäftighet. Flera framstående forskare som Kenneth Miller och Francis Collins, som berikat vår kunskap om världen, är övertygade troende. De bekämpar också kreationism och står upp för vetenskapens landvinningar. De vet att de utgör grundvalen för ett modernt samhälle, för välfärd och för vår förståelse av universum och oss själva.

I Sverige gäller det alltså för både bildade och sansade kristna såväl som sekulära människor av alla schatteringar, liksom de sekulära institutioner som har att se till det allmännas bäasta att vara ständigt vaksam mot Kreationismens röta i offentligheten i vilken skepnad den än kommer. Och att omedelbart framhålla för de som hyser sådana åsikter att de inte skiljer sig en tum från troende på Elvis återkomst.

************************

Tidigare Inlägg om Kreationism och Evolution på denna blogg

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/08/dumskallarnas-konspiration-kretiners-jag-menar-kreationisters-undervisning/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/06/10/the-greatest-show-on-earth-sa-gick-det-verkligen-till/

———————————–

Länkar

Publicerat i Kristna Fundamentalister / Christian Fundamentalists, Kristna Myter /Christian Mythology, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Natur & Vetenskap /Natur & Sciences, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics, Sverige /Sweden, Undervisning & Utbildning /Teaching & Education

1 kommentar

Etiketter: , , , ,

Om Politisk Korrekthet, eller ”Political Correctness gone maaad!”

21 09

Publicerat av


Den som skriver om kontroversiella frågor och frekventerar internetfora och kommentatorsfält kan inte undgå att upprepade gånger snubbla över uttrycket

”Politiskt Korrekt”

Nästan alltid som ett slags avfärdande av idéer som någon inte gillar, men också oftast vagt, utan att direkt gå in på vad det skulle betyda i detalj. Här skall vi ta oss en titt på det där uttrycket och nysta upp vilka som oftast vill bruka det, och varför.

Termen ”politisk korrekthet” har i själva verket en intressant historia. Från att ha använts helt utan ironi för att syfta på vad som var korrekta definitioner inom en viss, snäv ram av statsvetenskapligt eller politiskt samtal, kom uttrycket efter 1800-talet att brukas av vänstern. Det verkade passa dess marxistiskt inspirerade idé om en ”vetenskapligt” grundad ideologi, som således kunde förse med objektivt ”rätta” eller ”korrekta” svar på samhälleliga problem och stridsfrågor. Mao tog upp det motivet och använde ymnigt varianter på ”korrekthet” i politiskt hänseende, som i det berömda citatet:

”Att inte ha korrekt politisk synpunkt är som att inte ha någon själ…”

Mao Tse-tung, ”Om det rätta sättet att lösa motsättningar inom Folket” (1957), ss 43-44 (1:a pocketupplagan)

Inom den bredare demokratiska vänstern i Europa och USA kom dock termen, förutom i några små vänstersekter, att brukas främst i ironiska sammanhang.

Men mitt under 60- och 70-talets kulturella strider, då just vänstersekterismen firade sin hårresande höjdpunkt, kom en helt annan del av det politiska spektrat in, några som var beredda att ta upp termen och svinga den på fullt ansvar.  Reaktionen på 60-talets liberaliserande strömningar födde en narrativ (läs konspirationsteorier) runt ”politisk korrekthet”, som kom att baka ihop Marxism, Frankfurtskolan, Freud och Psykoanalysen, tillsammans med en märklig form av antisemitism till något som benämndes ”politisk korrekthet” för att brukas, inte som ett imperativ, utan som ett skällsord.

http://www.youtube.com/watch?v=tz8pzG02oxU&feature=related

Ovanstående klipp, som helt och hållet är sammansatt av de som alltså vill använda sig av termen, visar på ett klart sätt hur man kom att lägga plockepinn med idéhistorien för att komma fram till att stora delar av den akademiska humanismen blivit till en enda stor judisk vänsterkonspiration som sedan 1900-talets början arbetat för att störta västerlandets kultur i fördärvet. Och samlingsbeteckningen man använde för konspirationen ifråga var, just det – ”Politisk Korrekthet”.

Den här konstruktionens konservativa, för att inte säga reaktionära, agenda ligger dock i öppen dager: lägg märke till hur man i klippet ovan utan ursäkt kallar homosexualitet för en aberration (abnormitet), homosexuella för deviants (avvikare) och beklagar att samhället ”vänts på huvudet” och hänvisar till religiöst och auktoritärt präglad fostran för en frisk bildning.  Det är intressant att Kevin McDonald (http://en.wikipedia.org/wiki/Kevin_B._MacDonald, en av den vita extremhögerns och nynazismens favorittänkare, se http://www.thenation.com/article/republicanizing-race-card) som figurerar prominent  klart och tydligt utsäger vad det är som så retar med humaniora och samhällsstudier nuförtiden, nämligen att

”the rights of white americans to keep America as a white country, with a white majority, where ethnic, white interest is safeguarded, is completely rejected in this litterature[…] that is the fundamental premise of political correctness.”

Efter Reagan-årens konservativa backlash kom uttrycket ”politically correct” att få ett stort lyft och  användas som ett effektivt slagträ inom den högerdiskurs som vill diskreditera liberala och progressiva idéer såväl som den främsta bastionen för sekularismen i USA, nämligen den akademiska världen. Medlet blev att ständigt, i tid och otid anklaga media och akademia i USA för att ha vad som kallas ”liberal bias” – alltså att vara vänstervridna, en skrattretande idé i ett USA där nästan all media är lokal och privatägd, och med europeiska förhållanden påtagligt högervriden, och de få nationstäckande medieorganisationerna så beroende av annonser eller eljest ängsliga att de ytterst sällan utmanar makten eller det etablerade samhället på något sätt. Men oavsett vilket anklagades de för att ”censurera” ”allmänt hållna” åsikter under inflytande av den ständigt närvarande ”politiska korrektheten”.

För hävdarna av ”politisk korrekt”-teorin kom den nya blogosfären och möjligheten till användar/läsarfeedback som nätet gav möjlighet till under 2000-talet att erbjuda en ytterligare ventil, där de kunde uttrycka sina dunkla åsikter och skapa en slags parallell informationsvärld där konspirationsteorier och alternativa sanningar kunde ventileras och delas fritt – mönstret känns igen från den högerkristna världen i USA, där framför allt kreationister och högerkristna reaktionärer skapat egna mediekanaler där deras anhängare kan ta del av information utan att besväras av besvärliga fakta och motbilder, innan de småningom spiller ut till de mer etablerade och breda mediekanalerna via kommentatorsfält mm. Uttrycket blev stapelvara eftersom den lätt kan fogas in i ett vitt spektrum av anti-vänsterretorik, vare sig den kommer från libertariansk, rasistisk, fundamentalistisk eller bara allmänt (stock-)konservativ art.

Att bry sig om miljön och dissa bensinslukande skräpbilar är förstås…gissa vad?

Det som är försåtligt med termen, och bidragit till att göra den så effektiv, är att den kan användas för att kategorisera något som verkligen finns och är ett problem: nämligen olika former av oärligt och tillrättalagt beteende från främst makthavare som verkligen är irriterande för medborgarna oavsett deras ideologiska hemvist. Som att politiker av hyckleri, eller vilja att säga vad de tror att åhörarna vill höra, eller uttrycka i medierna vad som är minst obehagligt, pliktskyldigt rabblar plattityder som de inte nödvändigtvis tror sådär jättemycket på. Människor som utsätts för ofta för det där börjar snart att identifiera vissa kulturella stereotyper som förljugna uttryck för det ”politiskt korrekta”.

Uttrycket ”politisk korrekhet”  blandar dock ihop allt det där,  i en ospecifierad soppa som endast de som redan är välbekanta med en språkbruk kan bena ut. Detta lockar till användning från sektliknande eller exkluderande grupper. Det är inte bara xenofober eller andra högerkraxare som gillar det – se nedanstående exempel på stollemarxistiskt bruk från blogginlägget http://maverablogg.wordpress.com/2011/03/29/kriget-for-olja-och-usa-dollar-politiskt-korrekt/.

”Västerländsk demokrati är den mest politiskt korrekta formen av slaveri!”

Det finns andra uttyck som hyckleri, behagsjuka, inställsamhet, moralisk feghet, ja t.o.m. korruption som man kan och borde ta till. Problemet är att nämligen att ”politiskt korrekt” inte bara säger det där, utan samtidigt antyder en medvetet dold agenda, en konspiration av medier och politiker för att… vadå? Tysta sanningen? Hindra yttrandefriheten? Likrikta medierna?  Allt det där är viktiga frågor som kräver uppmärksamhet, men som synes ovan har termen ”politisk korrekt” precis det sorts bagage av tendens och antydningar som den säger sig försöka peka ut och avslöja. Det är det som har gjort den till ett kodord för främst intoleranta åsikter, och i vidare diskussioner ett skällsord som är ämnat att tysta meningsmotståndare. Därför är det djupt olyckligt att det numera brukas i helt irrelevanta sammanhang: den engelske komikern Stewart Lee är definitivt de som använder politisk korrekthet för att beteckna allt de inte gillar på spåret i komedibiten ”Political Correctness Gone Mad?”

http://www.youtube.com/watch?v=1IYx4Bc6_eE

Även Europa och vårt eget Svedala har en kontingent av personer som irriterar sig på att reaktionära och intoleranta åsikter inte längre anses salongsfähiga. Sådana typer svingar glatt uttrycket, oaktat att få av dem vet varifrån det egentligen stammar, eller att de mer eller mindre direktkalkerat bruket från en helt annorlunda politisk tradition (se en bra genomgång av nutida bruk i Sveriges Radio http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1253&artikel=2701684).

Uttrycket har således gärna brukats för att slå ner på åsikter eller handlingssätt även när de varit radikala eller rätt långt ut på idéernas landskap. Även när mycket få inom politiken delar den. Hur en sådan åsikt blir politisk korrekt(korrekt för vem?) när mycket få delar den skulle vara en gåta om inte den underliggande idén att allt som är inklusivt och visar hänsyn hör dit. Och är löjligt.

Vad som gör hela saken ofrivilligt komiskt är också att vissa högspända debattörer eller aningslösa lallare bjuder ”politisk inkorrekt”-kastarna på gratis poänger genom sin falsettartade ton. Från Sverige kan vi dra oss till minnes den absurda Nogger Black-debatten, där Center Mot Rasism genom sitt klumpiga ingripande bäddade för löje http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/joakimjakobsson/article11465854.ab och http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/ingen-debatt-behover-konspirationsteorier_1528465.svd.

Det har också gjorts en hel del rätt bra komik  med uttryckets hjälp – som en drift med just ängslighet eller hyckleri som visats ovan. Se t.ex. Victoria Wood om det politisk korrekta och det omistliga engelska svärordet ”wanker” (runkare). Det ÄR kul, och man måste skratta med.

http://www.youtube.com/watch?v=oAM2cLhBFzU

Att uttrycket således har blivit helt förgiftat och mer eller mindre meningslöst annat än som pejorativt utfall har undertecknad själv fått erfara – Som när jag hävdade en egen modell för föräldraförsäkring för över tio år sedan (dvs i slutet på 90-talet), baserad på individualiserad försäkring där samarbetande föräldrar får en gemensam pott över vilken de kan förfoga. ”Politiskt Korrekt!” vrålade min antagonist. Ursäkta? Det absurda är snarare att det ännu idag anses som en så politiskt dödfödd idé att inget parti på allvar vågar strida för det. Det är ungefär lika politiskt korrekt som att plädera för dödshjälp – många håller med, men ingen vågar driva det.

Jag anser att bruket av termen ”politisk korrekt” borde överges, trots att det till synes skulle kunna fylla en funktion. Därtill har det kommit att missbrukas för mycket, och i dagsläget i bästa fall blivit ett kännetecken på intellektuell eller moralisk lättja, och i andra fall ren feghet eller stollighet.

Feghet och lättja eftersom termen syftar till att klumpa ihop meningsmotståndare till del av en sammansvärjning eller accepterande av en dold dagordning utan att försöka bena exakt vad det är som gör något politiskt korrekt eller inkorrekt. Eller för vem – oftast för att den som svingar det vill tysta en diskussion och vinna på walk-over utan att själv våga stå fullt ut för sina fördomar och konspiratoriska tänkande. Gudarna förbjude att man skulle bli tvungen att specificera vilka man tror står bakom den stora konspirationen – då skulle ju alla se vilken stolle man är.

Uttrycket är vidare ett praktexempel på obskurantism, att låtsas säga något viktigt men i själva verket blanda bort korten, likt så mycket annan oklar jargong för de redan invigda.

”Det dunkelt sagda, är ofta det dunkelt tänkta”

Esaias Tegnér

Jag inbjuder alltså alla som hör eller själv funderar på att bruka ”politisk korrekt” att påminna sig Monty Pythons drift med antydningar och dunkelt tal och fråga sig om de verkligen vill fylla den blinkande töntens roll:

http://www.youtube.com/watch?v=jT3_UCm1A5I

—————————–

För en introduktion se http://en.wikipedia.org/wiki/Political_correctness och http://sv.wikipedia.org/wiki/Politisk_korrekthet, eller http://www.bookrags.com/research/political-correctness-sjpc-04/

Under inläggets tillkomst stötte jag på en text Niklas Ekdal, skriven för Levande Historia: ”Debattdödaren” (http://www.levandehistoria.se/files/Ess%C3%A4%20Debatt-d%C3%B6daren.pdf) som bättre än min lägger ut en bakgrund kring begreppet ”Politisk Korrekt” solkiga innebörd och politiska användning.

En liten sammanfattning av Mao-citat för de som inte orkar plöja sig genom den kinesiske massmördarens rätt tröttsamma skrifter (utom när han skriver om guerillakrig, där är han verkligen skarp) finns i http://en.wikisource.org/wiki/Quotations_from_Chairman_Mao_Tse-tung/Political_Work

Stewart Lee, en av Storbritanniens bästa komiker lyckas i sin show  ”the 41st best standup in the world” både driva med de som hävdar att ”political correctness have gone mad” nedan.

https://www.youtube.com/watch?v=bmsV1TuESrc

samtidigt som han visar på och skönt dissar  vad verklig ”politisk korrekthet” faktiskt är – en krypande inställsamhet och falskhet, nästan alltid utförd av folk i maktställning med något att förlora, som när ett vinstdrivande, propagerande privatföretag vars enda syfte är att ge sina ägare avkastning lismande låtsas vara ”motståndare till rasism” och ha ”värderingar”. Stewart Lees urlackning på, citat:

”Det rena, genomskinligt nakna ohederliga hyckeriet att låtsas att det någonsin funnits något sådant som ett telefonförsäljarföretags värderingar”

är episk. Se mer Stewart Lee!

Publicerat i ...ett Ord kan dock betyda mer än 1000 bilder, Internets Stridsfrågor /Internet Issues, Kändisar /Celebrities, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics, Rasism /Främlingsfientlighet / Xenophobia /Racism, Sverige /Sweden, Världen

2 kommentarer

Etiketter: , , , , , ,

AD ASTRA – åter mot stjärnorna med raketer…men vems?

19 09

Publicerat av


NASA lät i dagarna presentera sina planer på en ny Jättestor Raket som kan lyfta stora laster – mer än rymdfärjan kunde. En titt på dessa planer liksom vissa andra länders raketprogram ger en liten känning av maktbalansen i världen just nu.

Nu när rymdfärjan i år gjort sin sista färd och hela rymdfärjeprojektet slutgiltigt lagts i malpåse (eller har det?), är frågan om USA skall behålla eller snarare nyutveckla en förmåga att slänga upp större objekt i rymden. Pinsamt nog avslöjade rymdfärjans avskaffande att underhåll av t.ex. den Internationella Rymdstationen under en period måste skötas av ryssarna med deras gamla Sojuz-farkoster och decennier gamla raketer. Det är inte ett slyggt spektakel för en rymdmyndighet som lever högt på hypen om att vara de bästa mest avancerade snubbarna på jorden.

Nu har man alltså bestämt sig för att satsa på en ny generation av rymdraketer, inte helt olika Saturn V-raketerna som tog astronauterna till månen (http://www.nasa.gov/exploration/systems/sls/slsannouncement.html och http://www.npr.org/blogs/thetwo-way/2011/09/14/140468800/nasa-unveils-next-generation-monster-space-rocket?sc=fb&cc=fp). Nedanstående presentation lägger fram vissa av dess tänkta egenskaper.

grafik från Space.com

Det har getts lite olika siffror för SLS – raketens kapacitet , från 130 till 150 ton – det är i alla fall en raket i samma skala som Saturn V, och med starkare motorer.

Ares

Tillsammans med Orion-programmet och dess Multi-Purpose Crew Vechicle, dvs den nya rymdkapsel man utvecklar utgör det NASAs väg framåt. Siktet är inställt på att kunna lyfta riktigt tunga laster eller stora skepp, för att möjliggöra bemannade expeditioner till Månen eller det hägrande Mars. (se http://www.nasa.gov/exploration/systems/mpcv/index.html) Kommentartorer verkar hysa en viss koncensus  om att det här är det storskaliga projekt som skall hålla NASA sysselsatt den närmaste framtiden(se http://www.space.com/12959-nasa-space-launch-system-rocket-reactions.html)  – men dess finansiering är fortfarande inte skriven i sten, speciellt inte i dessa hårda nedskärningstider. NASA hade redan för några år sedan planer på nästa generation av rymsuppskjutare, dt s.k Ares-programmet, som dock fick skrotas. En del av arbetet därifrån kommer troligen komma till bruk för SLS, men det visar vilken slag lina alla de här stora projekten går på.

NASAs fäbless för att vilja stjäla hela rymdshowen, även när de som nu inte ens har en vettig rymdfarkost, bör inte hejda en från att ta en funderare på hur det står till med andra länders raketer och farkoster. Som framgår av den lilla uppställningen nedan finns har det genom åren utvecklats en hel del raketer – inte bara USA, Sovjetunionen/Ryssland utan också Kina, Indien, Japan, Européerna via sitt samarbetsorgan ESA (där lilla Sverige är med, tjohooo) med flera har feta raketer. Syftet med dem har dock städse främst varit att dels skjuta upp satelliter, och ännu mer…missiler.

Man skall inte låta sig luras av de största och mest kända pjäserna från USAs och Sovjetunionens rymdkapplöpning. Det kan inte nog påminnas om att raketprogrammen alltid varit i symbios med vapenprogram, framför allt för att utveckla Interkontinentala Ballistiska Missiler (ICBMs) – stora raketer är också möjliga vapenbärare, och en tillräckligt stor raket kan förstås förses med kärnvapen av den makt som också behärskar sådan teknologi. Det har varit den drivande, riktiga impulsen bakom raketprogrammen från allra första början: anslagen till ”utforskandet av rymden” är skrattretande jämfört med de anslag som genom decennierna anslogs till militären för att de skulle ta fram sina vapenbärare. Det där är viktigt att hålla i bakhuvudet när man nu undrar varför entusiasmen för nya storskaliga jätteprojekt verkar så ljumt jämfört med 50- och 60-talet.

Följande bilder från en kort exposé av sovjetiska/ryska raketers utveckling visar hur utvecklingen gick parallelt: ovan utvecklingen av interkontinentala missilbärare från 1950-1972, nedan rymdprogrammmets missiler…jag menar raketer från 1954-1999 (http://www.energia.ru/en/history/systems/systems.html).


Det kan vara värt att lägga märke till att de två stora ”civila” raketerna ovan, som representerar det ryska månprogrammets (t.o.m. 1974) respektive rymdfärjeprogrammets raketer båda lades i malpåse efter inledande tester efter långt framskriden utveckling – i Energiaraketens fall efter fullföljda lyckade tester. Men pengarna fanns helt enkelt inte där, speciellt inte med Sovietimperiets fall ryckande allt närmare, trots att Energia troligen också var ett militärt projekt. Om den funnits kvar kunde den varit en fullvärdig ersättare för amerikanska rymdfärjor, och det har till och med talats om att återuppväcka programmet av den anledningen. Men det verkar osannolikt, om inte anant för att forskarna som sysslade med det där har spritts ut i det forna Sovjetimperiet och mycket av arbetet gått förlorat. Den imponerande Energia-raketen, Buran, den ryska rymdfärjan och den enorma mekaniska anläggningen för att resa hela raketen är nu rostiga rester i någon bas i Kazakstan.

Den europeiska rymdstyrelsen ESA som driver en relativt framgångsrik operation med uppskjutningar från franska Guyana har helt och hållet slagit in på kommersiell och satellitbaserad utforskande rymddrift, och har för närvarande inga speciellt framskridna planer på egna bemannade rymdfärder. Dess för all del effektiva raket Ariane V är helt inriktad på utskjutningar av satelliter.  Den senaste versionen Ariane 5ES har en dock modul för att skicka rätt tunga laster, upp till 19 ton, och är modifierad för att kunna docka med en rymdstation. ESA är en mycket aktiv medlem av ISS, den internationella rymdstationer och har byggt flera av dess moduler – men några astronautfarkoster är inte på tapeten. Medlen för att skicka upp massor av materiel är heller inte där – utan stormaktsillusioner har ESA en rätt tight budget, och inget vapenprogram som driver utvecklingen framåt och ger impulsen att bygga jätteraketer.

Det uppstigande Kina har däremot i typiskt wannabee-stormaktsmanér ett bemannat rymdprogram med högtflygande mål, och en raket, Den Långa Marschen 2F, som bevisligen skjutit upp kinesiska astronauter, s.k. taikonauter, i rymden. Den Långa Marschen-raketen har tydligen modifierats för att vara kompatibel med åtminstone den ryska Mir-stationens teknologi så den skulle teoretiskt kunna brukas för att underhålla en rymdstation. Dess liftkapacitet är dock ännu runt 8,4 ton – inte så imponerande, och frågan är om den ekonomiskt går att bruka för att göra rutinuppskjutningar av manskap. Den har också haft tekniska problem i form av okontrollerade vibrationer med mera. Någon arbethäst för att förse andra länder likväl med uppkjutningar är det ännu inte. Där finns dessutom politiska problem – det långtgående samarbete och insyn i varandras raketprogram som USA och Ryssland/Sovjet byggt upp sedan 80-talets relativa töväder är till stora delar frånvarande i Kinas fall. Dess instinkt präglas fortfarande av hemlighetsmakeri och att hålla sig för sig själva – därav de märkliga och potentiellt extremt kostnadsineffektiva planerna på helt egna rymdstationer och färder till mars med mera.

Dit Kina går, måste Indien gå, har omkvädet varit under decennier. Ett Indien med förnyat självförtroende och egen missilteknologi för sina kärnvapen har förstås såväl ett program för feta raketer för egna satelliter och ett eget bemannat rymdprogram. Första uppskjutningen av en indisk astronaut, ibland kallade Gaganauter även om den officiella benämningen är Akashagami, är satt till 2013. Det indiska programmet har dock ännu längre att gå än det kinesiska och är inte aktuellt för att förse med uppskjutningar av tunga laster eller astronauter en masse de närmaste åren.

Även Japan har ett långt framskridet rymdprogram med egna bärraketer, men precis som det europeiska ESA är JAXA, den japanska rymdstyrelsen, fokuserat på satelliter och uppskjutningar till lägre omloppsbanor i främst kommersiellt eller forskningssyfte. JAXA är också en aktiv medlem av ISS, den internationella rymdstationen, men några bärraketer av storskalig typ är uteslutna för den närmaste tiden, även om viss diskussion försiggår (se http://www.swejap.a.se/templates/JapanNewsPage.aspx?id=1517).  Frågan är också om inte ett program för att ta fram riktigt stora raketer skulle stöta på internationella problem – de oundvikliga militära implikationerna av ett program som också, som visats är förbundet med förmågan att leverera vapensystem skulle utan tvekan uppröra Kina och kunna orsaka instabilitet och en möjlig kapprustning i östasien. Varken Kina eller Japan önskar sig detta (i nuläget skall tilläggas). SÅ Japan har den återhållande faktorn också – teknologiskt skulle annars Japan säkerligen kunna utveckla storskaliga raketsystem för stora uppkjutningar av såväl bemannade som tunga rymdmoduler.

Så – vi lever i en slags mellantid om rymdambitionerna är någon värdemätare. Amerikanarna verkar samla sig för att återta inititativet i rymden och gör mycket väsen av sig, men vi får se om de kan skaka fram medlen. Ryssarna harvar på med sina beprövade men också vid det här laget rätt ålderstigna mojänger. Kina har sina uppblåsta planer, men frågan hur mycket som är hajp och hur mycket som är substantiellt återstår att se. Det gäller ännu mer Indien. Europa och Japan håller en lägre och mer diskret profil, och deras återhållna profil motsvarar rätt väl bådas minskade betydelse i såväl ekonomiskt som maktmässigt hänseende.

————————————————-

För en koll på det amerikanska rymdprogrammet och dess rymdstyrelse NASA finns massor med resurser, men ett bra ställe att börja är förstås NASA http://www.nasa.gov/home/index.html.

Det ryska rymdprogrammet finns på http://www.roscosmos.ru/main.php?lang=en och http://en.wikipedia.org/wiki/Russian_Space_Agency.

Det Europeiska Rymdprogrammets ESAs hemsida http://www.esa.int/esaCP/index.html och http://en.wikipedia.org/wiki/European_Space_Agency.

Kinas rymstyrelses hemsida http://www.cnsa.gov.cn/n615709/index.html.

Indiens rymdprograms hemsida är http://www.isro.org/.

Japans rymdprogram http://www.jaxa.jp/index_e.html och http://en.wikipedia.org/wiki/Japan_Space_Agency.

Några Allmänna resurser:

Publicerat i Artefakter /Artifacts, Astronomi /Astronomy, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Natur & Vetenskap /Natur & Sciences

1 kommentar

Etiketter: , , , , , , , , ,

Bilder säger mer än 1000 ord om 9/11 – om den fiktiva karaktären i ett otroligt skeende

Bilder säger mer än 1000 ord om 9/11 – om den fiktiva karaktären i ett otroligt skeende

11 09

Publicerat av


Idag på 10-årsdagen av vad som numera går under ”elfte september” 2001, är tidningarna fyllda av reportage, analyser och kåserier om de fruktansvärda attackerna från 10 år sedan. Även här skall ämnet behandlas, om inte annat så för att det vore löjligt att låtsas att man inte tänkte på det efter det massiva bombardemanget runt händelsen.

Det slumpade sig att jag såg större delen av händelsen live – jag hörde en extrainsatt radiosändning nämna att en olycka skett vid WTC, och slog på BBC world och CNN. ”Hur fan kan man krascha ett plan rakt in där – var piloten full?” Det såg ut som en väldig olycka, men man undrade så smått tänk om det var en jävla dåre? Några år tidigare hade ett litet privatplan kraschat rakt in i WTC, kan det här vara något liknande? Men i så fall måste det ju vara ett stort plan av döma av skadorna?

Och gissa hur överraskningen var när man i realtid ser ett till flyplan till komma dundrande… absurt och helt overkligt. Jag kastade mig på telefonerna och ringde vänner och släktingar att slå på TVn för nu händer det jääääävligt sjuka prylar…

När tornen sedan rasade var det…tja, det fanns, och finns ännu inte, vetttiga ord för det. Surrealistiskt kommer väl närmast. Hur många människor…? Var det första jag kommer ihåg att ha tänkt. Det är tydligt från liveupptagningarna från nyhetssändningarna att reportrar och nyhetsankare liksom vi så tittade på hade svårt att förstå vad som hände.

Och det hela blev ännu mer ojordiskt konstigt av att man fick höra och se bilder från andra ställen – det skedde tydligen liknande saker i Washington, Pentagon hade blivit träffat, och fler flygplan hade rasat ner från himlen…det var helt ogreppbart.

Sällan har TV ett sådant enormt försteg framför andra medier än när ett skeende händer på det här korta, men ändå inte ögonblickliga sättet som attackerna skedde. Man satt som klistrad framför skärmen, och upprepningen, de olika vinklarna hypnatiserade en. Skalan, elden och allt det där bli överväldigande. Men – och här kan man ana sig till bombpilotssyndromet – det är en slags distanserad fascination, i alla fall till en början.

”Det var som en film” är en föga originell replik, men vad många med mig tänkte. En stor katastroffilm. Sådant händer liksom inte i verkligheten, inte på en gång och mitt i New York. Det skulle, som jag skall återkomma till, visa sig att den där filmliknelsen inte var korrekt.

För mig var det som gjorde fasan och insikten om det fruktansvärda verkligt påtagligt de bilder på människorna som föll och hoppade från de övertända, glödheta byggnaderna där de var fångna. Där ser man den enskilda människans fruktansvärda öde, som på något sätt åskådliggjorde att var och en av de tusentals personerna där inne som dött, eller var fångna, eller flydde för sina liv, var verkliga individer, inte statister i en film, inte abstraktioner dolda bakom eld och rök och rasmassor.

 Det finns för övrigt just en dokumentär som heter ”The Falling Man” som handlar om just en av de som hoppade och kortet på denne. Det uppstod en viss debatt om det greppet, det fotot. För det ställer en fruktansvärd fråga till betraktaren.

”Hur vill du dö?”

Det är en oförskämd fråga i vår ängsliga tid. Vi vill låtsas som om vi inte behöver besvara den, trots att alla, 100% utan undantag, kommer att ställas inför den en dag. Vare sig vi vill eller inte.

Dessa intryck och frågeställningar, ett av de otaliga som tvingade sig på oss den dagen, är inte främmande för människor som levt under hot och krig och katastrofer runt om i världen. Att det fanns en ganska dålig beredskap för att ta till sig den verklighetens förolämpning i USA den dagen var tyvärr något som visades rätt klart av de skeenden som följde de närmaste åren. 

Man kan dock knappast klandra dem för schocken. Jag kommer väl ihåg den vrede som man jsälv kände efteråt, det bottenlösa hatet mot terroristerna som gjorde det där. Det smärtade mig att det faktiskt inte fattades de som sade något i stil med – ”rätt åt yankee-jävlarna”. Lika illa var dock den snabba impuls att inte vilja se de skäl som kunde finnas bakom, vad som lett fram till det där skeendet. De närmaste månaderna var det mycket studier och uppdatering som stundade – och ännu kommer ny information.

Jag vill kort nämna något om gestaltningen av 9/11-2001 i filmen, den konstform som ligger mig närmast hjärtat. Det är påfallande att press och dokumentär mycket bätte än fiction kunnat förvalta de enormt starka intrycken från den dagens händelser – bara 2 filmer från filmstaden Hollywood har själva terrordåden i huvudrollen. Det förekommer som en omständighet eller omnämns i en del ytterligare filmer, och framför allt i TV-serier, men som sagt, få har känt sig manade att ta tag i själva händelserna i spelfilm (se http://sv.wikipedia.org/wiki/11_september-attackerna#Filmer och http://en.wikipedia.org/wiki/September_11_attacks_in_popular_culture)

Jag gissar att de påföljande händelserna, med Irak-kriget och den förgiftade inhemska debatten som följde på de nya lagar och svepande befogenheter som gavs till säkerhetsorganen, bidrog till den tvekan som ännu håller i sig, något som bara kan ha skärpts av bilderna som sipprade ut från Abu Ghraib och Guantanamo. Att försöka gestalta dessa skeenden har blivit enormt politiskt känsligt, och vilken vinkel man än väljer kommer man att trampa på någons tår.

 Båda de filmer som finns till dags dato har också valt att skildra händelserna från ett väldigt personnära perspektiv, och undvikit stora explosioner och dataanimerade scener av själva kaoset som annars kanske skulle ligga nära till hands i en katastroffilm. Oliver Stone, som skaffat sig alibi genom att ta upp andra trauman som Vietnamkriget och mordet på JFK, är hittills är den ende som vågat gestalta WTC-dåden i sin film ”World Trade Center” koncentrerar sig på de personliga berättelserna från två som överlevde själva tornens fall.

Den andra filmen, ”United 93” är ännu mer lågmäld och småskalig, och centrerar kring den mest förbisedda av händelserna den dagen – det flygplan som störtade i Pennsylvania när passagerarna försökte ta tillbaka kontrollen över planet. Det är ett nervigt kammarspel, med en närgången blick på hur de närvarande, inklusive kaparna, reagerar som individer på händelserna medan de sker. Kapningen av United 93 låg tidsmässigt lite efter New York-händelserna och filmen tar också upp den inverkan det har på folket ombord att de får nyheter om vad som sker i New York och Washington, och om detta kan ha påverkat deras beslut. United 93 är verkligen ingen hjältehistoria- därtill är slutet alltför tragiskt, och blicken alltför nära på människorna ombord. Man känner verkligen hur detta är riktiga människor och att det inte är en saga, utan ett närmast dokumentärt försök att skildra en del av ett större skeende inifrån. Amerikanarna var kanske inte redo för så mycket realism – själv finner jag dock United 93 mycket stark och sevärd.

Båda filmerna försöker undvika tal om hämnd och vedergällning – det finns närvarande i Oliver Stones film i skepnad av en högerkristen reservist som hjälper till vid röjningen, men annars är filmerna stillsamma i den meningen att de tar fasta på perspektiv som leder åt ett annat håll än våld eller ens fruktan. De handlar om hur man överkommer fruktan och effekterna av förstörelsen. Att detta är något som ännu inte riktigt slagit rot i USA har framgått rätt tydligt av grälen runt vad man skall göra med Ground Zero i NY, samt även av hur man valde att ”ta hand” om Usama Bin Ladin,  den andlige ledaren bakom terrordåden, när man väl fick tag i honom.

En sak som kanske inte är ämnat att förvåna men ändå känns mycket märklig när man stöter på det är den till synes outtröttliga kader med folk som vill spinna konspirationsteorier kring elfte September, oftast i syfte att kasta skulden på USAs regering, alternativt israelerna, alternativt frimurarna osv.  för att tornen rasade. Det verkar inte som om mycket biter mot den sortens snubbar, iaf av döma av de lätt surrealistiska diskussioner jag själv haft om saken med sådana. En lista av konspirationsteorier i wikipedia (se http://en.wikipedia.org/wiki/9/11_conspiracy_theories) ger bara en aning om stolleriet, som grasserar på näter, speciellt bland bloggar och på Youtube. I USA har det blivit till en veritabel folkrörelse, den s.k. ”9/11 Truth Movement”, se  http://en.wikipedia.org/wiki/9/11_Truth_movement. Vi kan göra en direkt jämförelse med våra egna Palme-spanare, så får man en känsla för hur snacket går där.

Se den trevliga sammanfattningen av knasteorier och deras tillbakastande av http://www.youtube.com/user/erikssonjonas10

Slutligen: 9/11 har en speciell tagg för alla som har koppling till Chile. Samma datum 1973 skedde den militära statskupp som ledde till att tusentals människor dog, ringde in 17 års diktatur och fick så många opositionella att spridas ut över världen – undertecknad inräknad. Det är inte för att ta något ifrån offren för händelserna 9/11 2001 som jag också vill påpeka att det finns många andra händelser av våld och tragik värda att minnas.

————————————————

Se kontroversen om ”The Falling Man”-fotot: 

DN har en trevlig grafisk framställning av händelserna den elfte september 2001 http://www.dn.se/nyheter/varlden/sa-lite-visste-vi-en-manad-efter-daden

SvD har också lite grafik över skeendena den dagen, se http://www.svd.se/nyheter/utrikes/tusentals-dog-i-attackerna_6457320.svd, liksom förstås aalyser av allehanda slag, se t.ex. http://www.svd.se/nyheter/utrikes/en-forandrad-varld_6457486.svd 

En liten exposé i konspirationerna runt elfte september 2001:

osv, osv

Publicerat i Affisch / Poster Art, En bild säger mer än tusen ord, Film /Movies, Filmaffisch /Movie Poster, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Politik /Politics

2 kommentarer

Etiketter: , , , , , , , ,

Dumskallarnas Konspiration – Kretiners, jag menar kreationisters undervisning

Dumskallarnas Konspiration – Kretiners, jag menar kreationisters undervisning

8 09

Publicerat av


Med anledning av ett litet klipp i rörande den nye starke republikanske presidentkandidaten, Texasguvernören Rick Perry, påmindes jag att det i utvecklade länder år 2011 fortfarande finns de som vägrar acceptera Evolutionen, och att dessa stollar på något mystifiskt sätt fortfarande kan aspirera på auktoritet och förtroende hos sina medmänniskor.

Det verkar alltså som de republikanska väljarna på allvar vill ha en Texasguvernör Bush reprise, med allt av vad det innebär: vurm för dödsstraff, stark frikyrklig framtoning, motstånd mot aborträtten, extrem nyliberal agenda… och kreationism (http://www.npr.org/blogs/itsallpolitics/2011/08/18/139743920/rick-perry-tells-boy-evolution-is-just-a-theory-with-gaps, http://www.guardian.co.uk/commentisfree/cifamerica/2011/aug/23/rick-perry-creationism-classroom, http://www.outsidethebeltway.com/rick-perry-republican-for-creationism/).

Kreationism, eller idén att de varelser som befolkar jorden, och jorden och universum självt skapats genom en styrd, medveten skapelseakt till att bli precis sådana som de är nu av en slags övernaturlig kraft, är förstås en central idé i framför allt de ”abrahamiska” religionerna Kristendom, Islam och Judendom. Eller snarare -det är en idé i judendomen som de andra två yngre avläggarna tagit med sig.

Först den kristna skapelseberättelsen som den brukar berättas: snygg film, men ack så dum, så dum…

Den kristna kreationismen, som via diverse räkningar av profeters och bibliska figurers åldrar försökte fastställa universums ålder, kom i allmänhet fram till en ålder för hela det fysiska universum på en sisådär 6000-7000 år, och en tillblivelse som skedde under en sjudagarscykel enligt någon eller båda av de två (2) skapelseberättelser som finns i Genesis första del, komplett med talande ormar osv.

En liten video som påtalar några av inkonsekvenserna i bibelhistorien

Oaktat att alltsedan de tidigaste kyrkofädernas tid (se t.ex. Origenes eller Augustinus) även kyrkliga auktorer ifrågasatt om man borde ta Genesis skapelseberättelse bokstavligt, så förblev den religiösa skapelseberättelsen dominerande fram till Upplysningen. Då började de första stora hålen i skapelseberättelsen att uppmärksammas och påtalas mer öppet. Med det starkare hävdandet av att utsagor om verkligheten borde ha vetenskapligt stöd, samt de kritiska bibelstudier som växte fram undergrävdes en syn på världens tillblivelse utifrån uppenbarade skrifter. De liberala revolutionerna och den ökade yttrandefrihet som följde gjorde också att andra idéer än de dittills rådande kunde få spridning. Över hela det vetenskapliga fältet kom nya upptäckter och insikter att visa att världen var mycket större, mycket äldre, mer komplex, och mer sofistikerad, än våra gamla urkunder gav sken av.

Se Carl Sagans fantastiska ”Cosmos” som kondenserar Universums historia till ett år.

På basis av denna nya kunskap har alla de senaste århundradenas upptäckter som förbättrat livet för mänskligheten skett. De kläder vi har på oss, den mat vi äter, de kommunikationer vi använder, de fortskaffningsmedel vi brukar. Renandet av vårt vatten, botandet av de sjuka. Det säkra förlösandet av våra barn. Uppvärmningen och kraftförsörjningen i våra bostäder, ja bostäderna själva, om vi inte bor i en trähydda i en avlägsen ödemark. Detta inskränkts inte till det materiella. Vår musik och underhållning, vår kunskap om världen och kosmos själv, vår moderna syn på rättigheter och friheter som utsträcks till allt fler, som lämnar färre människor i periferin, är frukter från det träd som närts av vetenskap, kritiskt tänkande och humanism.

Och ändå, är jättelika skaror av människor, även i de mest avancerade samhällen, beredda att blunda hårt inför bärande delar av vetenskapens och framstegens implikationer. Kramande sina skrifter och gamla skapelseberättelser, hävdar de att vetenskapen har fel, och att vad som plitats ner av bronsåldersmänniskor står över all ny information.

Evolutionsläran är en speciellt störande del av det moderna vetandet för de religiösa kreationisterna, som vill ha en styrd och målintiktad process för varför verkligheten ser ut som den gör, en som lämnar plats för en allsmäktig och klåfingrig Gud och som lyfter upp människan till att stå utanför den övriga biologiska verkligheten. Orsakerna till denna drift kan vara många – en önskan att söka tröst i en enklare verklighet, en drift till en fast auktoritet och hierarki i en till synes kaotisk tillvaro, en anknytning till myter som man fått sig matad med sedan barnsben är några.

Richard Dawkins citerar Isaac Asimov om irrationella föreställningar som tröstfilt

Frågan är varför man skulle invända mot dessa drifter, förutom att…de trots allt inte är speciellt sympatiska. Och i den sanna evangeliska anda som är den fundamentalistiska attitydens livsluft så är lallarna aldrig nöjda med att bara lura sig själva – de måste utsätta andra för sitt nonsens också. Beredvilligheten att tro på eller stödja kreationism som företeelse är vidare ofta parad med en önskan att förneka vissa av de implikationer som kommer ur verkligheten. Dvs ett underkännande av fakta som grund för ställningstaganden. En sålunda medvetet förlegad och felaktig världsuppfattning är inte sällan parad med politiska implikationer.

Ingenstans är detta mer tydligt än just i det schizofrena USA, ett land där modernitet och fundamentalistisk religion samexisterar allt mer obekvämt, och där stora grupper desperat måste famla omkring sig efter förklaringar till existensen som lämnar plats för Gud och som ger människan en speciell, priviligierad plats i kosmos via gudomligt påbud (http://www.dn.se/nyheter/varlden/en-tredjedel-tror-pa-kreationism-i-usa).

Det är således symptomatiskt att USA är den moderna stat där inte bara evolutionsläran utan också klimatforskningen åtnjuter minst förtroende. Kreationism och ett förnekande av klimathotet är starkt parallela företeelser, som framgår av undersökningar anordnade av Pew institute (http://people-press.org/http://people-press.org/files/legacy-pdf/556.pdf). I kreationistiskt anstuckna miljöer, t.ex det Texas varifrån Rick Perry stammar, har en rörelse för att stryka hänvisningar till inte bara modern biologi utan även global uppvärmning i skolböcker varit i uppseglande i åratal (http://www.nytimes.com/2010/03/04/science/earth/04climate.html?pagewanted=all).

I USA har striden på senare tider handlat om Intelligent Design – kreationisternas senaste inkarnation, som hävdar att vissa inslag i verkligheten är alltför komplexa för att ha kunnat uppstå ur naturliga processer – det bara måste finnas en skapare där, bakom kulisserna, som styr det hela. ID är ingenting annat är kreationism i drag-utstyrsel och har lidit nederlag i varenda strid de kastat sig in i, senast det stora Dover-Pennsylvania-målet (egentligen Kitzmiller vs Dover Area Schooldistrict, dec 2005)

Dokumentär av NOVA om det beröma målet (1h 53 min)

Kreationister som sticker upp huvudet och försöker utkämpa striden i offentlighetens ljus och kämpa mot vetenskapens med dess egna metoder av falsifierbarhet, testbarhet, relevans och experimentella resultat kommer att förlora så fort de drar upp just det övernaturliga inslaget, som är själva förutsättningen för deras krystade resonemang. Redan det faktum att de måste klä sin övertygelse i vetenskaplig terminologi visar hur urholkad auktoriteten hos en enbart uppenbarad sanning numera är hos en bildad allmänhet och för att tas på allvar i den allmänna debatten.

http://www.svd.se/kultur/understrecket/kreationister-for-sin-kamp-pa-fel-planhalva_303566.svd

ID:s rättsliga nederlag bör dock inte dölja det faktum att det i USA finns en pluralitet (om inte majoritet) av medborgare som inte bara vill trycka in gud i alla kunskapsluckor utan är förespråkare för en bokstavlig tolkning av bibeln: 7 dagar, 6000 år osv.

Faran från kreationisterna kan inte nog inskärpas. Ur varje ståndpunkt: moralisk, vetenskaplig och samhällelig är detta en rörelse som är fullständigt rutten. Efter att ha förnedrats med rätta i offentligheten är deras målsättning mer och mer att verka parallellt med samhällsinstitutionerna och underminera och om möjlighet erbjuds infiltrera det sekulära samhällets centrala institutioner. På något annat sätt kan man inte tolka t.ex. explosionen av hemundervisning, home schooling i USA – överlappningen av viljan att lära ut religiös fundamentalism med dito kreationism är en av de allra starkaste motivatorerna bakom detta (http://www.msnbc.msn.com/id/35740950/ns/us_news-education). Det är en uttalad  målsättning, kallad the wedge strategy, att dra hela den vetenskapliga metoden i vanrykte och ifrågasättande, och genom ta fasta på de ännu existerande luckorna i vår nuvarande kunskap hävda att vetenskapen bara är ett slags löst tyckande, inte mer vederhäftig än mellanösterländska getaherdars hallucinationer för 2000 år sedan.

BBC Horizon – The End of God? tar ett längre grepp och ser på ID i ett vetenskapshistoriskt perspektiv

Det är vidare värt att notera att kreationisterna med få undantag befinner sig och har befunnit på den reaktionära sidan av alla debatter och strider om mänskliga och medborgerliga rättigheter sedan decennier, om inte mer, tillbaka (något som noteras av t.ex Europarådet http://www.washingtontimes.com/news/2007/jun/24/europe-sees-creationism-as-threat-to-human-rights/ och http://www.dailymail.co.uk/news/article-485899/European-human-rights-watchdog-tells-governments-stop-teaching-creationism.html). Detta är inte att säga att kreationister måste vara reaktionära – men det finns tyvärr en hög överenstämmelse mellan t.ex. högerkristen fundamentalism och motstånd mot kvinnors, barns och homosexuellas rättigheter. Förlitandet på en ofelbar uppenbarelse för alla frågor som rör världssyn har återverkningar utanför det vetenskapliga området, och det är värt att hålla i åtanke om man låter denna medeltida attityd att återkomma.

Det amoraliska draget hos kreationisterna framgår vidare av att få av dessa vetenskapsförnekare är beredda att ge upp de väldiga fördelar som ett vetenskapligt och kritiskt förhållningssätt medger för dem själva. De kastar inte sina mobiltelefoner, de säger inte nej till den avancerade sjukvård, den framodlade mat och de moderna energikällor som håller dem vid liv, trots att dessa är frukterna av just den vetenskap som de förkastar. Istället slår de knut på sig själva och försöker att kompartmentalisera mänskligt vetande.

Hyckleriet och inkonsistensen i denna vy kan lätt illustreras med att kreationisterna inte kräver att man skall lära ut Astrologi jämsides med Astronomi. Eller häxeri som orsak till sjukdomar bredvid modern immunologi. Modern teknik och bot för just deras sjukdomar – ja. Evolution, modern geologi och klimatologi – nej.Så kan de fortsätta att parasitera på modernitetens skördar, samtidigt som de håller fast vid sina favoritvidskepelser och utövar sina fördomar med religionens hjälp.

I USA har en växande skara oroade medborgare börjat inse vilken skada den religiösa fundamentalism som jäser i deras mitt riskerar att orsaka samhället och individen. De icke-religiöst anknutna (non-affiliated, en amorf definition vari ateister, agnostiker och fritänkare rent allmänt samlas) är den snabbast växande gruppen i relation till trosfrågor i USA (se t.ex.http://www.usatoday.com/news/religion/2009-03-09-american-religion-ARIS_N.htm, http://www.christianpost.com/news/survey-churches-losing-youths-long-before-college-39433/,  http://en.wikipedia.org/wiki/Demographics_of_atheism en statistik där Sverige kan vara stolt över sin toppposition som ett av de, för att inte säga det mest sekulära och otroende landet i världen).

Jag hoppas innerligt att någon detta val skall våga ställa lite skarpa frågor till Rick Perry under presidentvalskampanjen, men det är nog för mycket att hoppas på. Det bästa vi kan hoppas på är att USA inte begåvas med en president och ett styre som öppet vänder ryggen till den vetenskap som så starkt bidragit till att göra landet till en supermakt, och att kreationisternas gälla kraxande i själva verket drivs av en desperat insikt att de utkämpar en förlorande strid.

Jag avslutar med ett klipp som tidigare förevisats här, av den oförliknelige Carl Sagan, där kontrasten mellan religiös kreationism och dess futtighet ställs mot de vida horisonter som öppnar sig för de som vill se och utforska världen, sådan som den är, i all sin prakt och väldighet.

PS. Man skulle kunna fråga sig: hur det står till med kreationismen i Sverige?

Det kommer att bli föremål för ett framtida inlägg.

———————–

Länkar:

Wikipedia har förstås många artiklar som berör ämnet –

En intressant sak, som man kunde misstänka utifrån en informerad lekmannaförståelse av Hinduism, är att kreationistiska idéer som är på tvärs med vetenskapliga fakta inte är en lika het potatis i Hinduismens kosmologi, och alltså inte den politiska stridsfråga som kristna, muslimer och ortodoxa judar har. Hindusimen har vissa fördelar här, nämligen att man har en mycket mycket längre tidsskala för sin egna berättelse om världens tillkomst, och dessutom inte har vävt in grundläggande moraliska grundstenar i sin skapelsehistoria. se http://en.wikipedia.org/wiki/Hindu_views_on_evolution.

http://blogs.discovermagazine.com/gnxp/2009/03/creationism-in-america-europe/

http://www.vof.se/folkvett/20054kreationismen-kritiskt-granskad

http://www.npr.org/blogs/itsallpolitics/2011/08/18/139743920/rick-perry-tells-boy-evolution-is-just-a-theory-with-gaps

http://www.guardian.co.uk/commentisfree/cifamerica/2011/aug/23/rick-perry-creationism-classroom

http://www.msnbc.msn.com/id/35740950/ns/us_news-education

http://www.usatoday.com/news/religion/2009-03-09-american-religion-ARIS_N.htm

http://www.christianpost.com/news/survey-churches-losing-youths-long-before-college-39433/

http://www.washingtontimes.com/news/2007/jun/24/europe-sees-creationism-as-threat-to-human-rights/

http://www.dailymail.co.uk/news/article-485899/European-human-rights-watchdog-tells-governments-stop-teaching-creationism.html

Publicerat i Kristna Fundamentalister / Christian Fundamentalists, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Natur & Vetenskap /Natur & Sciences, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics, Sverige /Sweden, Undervisning & Utbildning /Teaching & Education, Vikariens Irrfärder

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , ,

Eftertankens kranka blekhet? – Om Samtals- och Diskussionstonen på Nätet

Eftertankens kranka blekhet? – Om Samtals- och Diskussionstonen på Nätet

6 09

Publicerat av


På senare tid har man för omväxlings skull diskuterat intressanta principfrågor i medierna. Det hela har föranletts av att flera stora nyhets-sajter har drabbats av insikten att kommentatorsfält och nätfora även i deras egna publikationer kommit att präglas av en subkultur som kan vara problematisk, och kom till ytan efter Anders Behring Breiviks terrordåd i Norge. Då exploderade efter ett par dagar aktivitet på nätet som antingen tog mördaren i försvar, eller beskyllde offren eller medierna eller politikerna för blodsutgjutelsen. Insikten om att det finns en hel undervegetation av aggressiva och främlingsfientliga fora, bloggar och hemsidor började då också sjunka in.

(Om ökningen av rasistiska hemsidor och samtalstonen på nätet se t.ex.P1 medierna ”konsten att kapa ett debattforum” http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=4665435, http://www.dn.se/nyheter/sverige/stor-okning-av-rasistiska-hemsidor, http://expo.se/2011/fordubbling-av-rasistiska-sajter-pa-internet_4235.html, http://www.svd.se/nyheter/inrikes/judar-och-muslimer-diskrimineras_6406469.svd, http://www.levandehistoria.se/files/Antisemitism%20och%20islamofobi.pdf)

För den som är närvarande på internet och gör utflykter i den djungel av diskussionssidor, dedikerade och mer öppna fora samt läser och ibland deltar i diskussioner på nätet är detta inget nytt. Men uppenbarligen har många etablerade medier aldrig haft en genomtänkt idé eller överblick över utvecklingen i nätets nya möjligheter till gensvar och åsiktyttringar. I Sverige kan man se en parallell mellan de stora medieorganisationernas lite senkomna insikt och de etablerade politiska partiernas reaktion på t.ex. högerpopulism. Länge ville man hålla för näsan och ignorera det där, man åberopade svepskäl som att man inte skall ge stollarna uppmärksamhet osv. Några, som Johan Croneman, vidrörde det där snabbt efter Breivik-morden i en läsvärd artikel där han tryckte på behovet av långsiktighet och en principiellt grundad position i det offentliga samtalet (http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-croneman-det-ar-inte-konstigt-att-medierna-demoniserar-anders-behring-brei). Björn Wiman påpekade nyligen i DN söndag 110904 (http://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-nathatet-ar-inte-det-enda-exemplet-pa-digital-dumskallighet) också på att det finns vidare mekanismer i omlopp : en tendens till åsiktspolarisering, ett lättköpt ”för eller emot”-tänkande i hela samhället, som näthatet är ett uttryck för och som också måste bekämpas.

Sanningen är dock också att överblick, en aktiv närvaro på nätet kräver personella resurser, och att stå för något på annat än ledarplats innebär också ansvar – knappast honnörsord för medieorganisationer som alltmer styrs från sina ekonomiavdelningar. Eller för den delen för många redaktörer och journalister som i diskussioner med intoleranter eller bara genom att påtala innebörden i vissa ställningstaganden och yttranden måste ta risken att anklagas för elitism och göra sig obekväma med grupper av potentiella läsare (se kritiken på detta tema i SvD 110802 http://www.svd.se/kultur/kulturdebatt/ansvaret-har-forskingrats_6362456.svd)

Anonymitet + brist på moderation + frustration + konspirationstänkande = nätmobb?

Det är knappast någon hemlighet att en av avigsidorna med sociala medier och internetkonversation generellt är att de odlar en slags icke-reflekterande stil. Det här är inget som är unikt för nätet – lyssnare av t.ex. P1’s ”Ring P1” kan uppleva det där live. Möjligheten att få komma till tals, att få ge uttryck för djupt kända frustrationer och omedelbarheten i ett medium sammanfaller ofta till att stollighetsfaktorn ökar, samt att man blottar sina dunkla och inte sällan mindre smickrande åsikter och antipatier.

Men nätet erbjuder helt andra och vidare möjligheter att uttrycka sig destruktivt. Det finns helt uppenbart en risk för att anonymiteten, närvaron av likasinnade och den allmänna bristen på hyfs på nätet gör att mobbaren, översittaren i en väcks till liv, påeldad av känslan av att samtidigt vara ett offer (antifeministiska bloggar och sajter t.ex har det som orrubligt axiom, att det är de stackars männen det är mest synd om i vårt samhälle) och det lite yrvakna konstaterandet att man nu har en megafon för att offentliggöra sin djupt kända antipati mot vad det nu är.

I sammanlänkade chattar är det således lätt att en mobbningsring kommer igång. På diskussionsforum kan ibland de mest bisarra konspirationer eller motbjudande fördomar bli stapelvara i hägnet av den anonymitet och brist på social kontroll som skiljer nätkontakt mot riktiga konversationer. Det är bara att besöka fora som Flashback för att få sig serverad djupt oroande tecken på en total brist på empati och hänsyn mot andra – och det finns mycket värre fall. Och bloggare kan ostört spy sin galla över vad som nu irriterar dem. Lockelsen i det sistnämnda är något som även undertecknad har känt. Det finns något där, som talar till det mindre eftertänksamma i oss alla – en inbjudan till excess i affekt, att vräka ur sig inlägg i vrede. Men det är också något som man måste motsätta sig. En rättmätig harm eller kritisk polemik med stark udd får aldrig bli liktydigt med hatiskt tal.

Många sajter och bloggar lever dock nästant helt och hållet på just en negativ attityd och uppmuntrar i en mening affektfyllda uttalanden – oftast i en viss riktning, mot ett speciellt mål. Jag skulle inte kunna lista mängderna av bloggar som till största delen är MOT mot invandrare, mot feminism, mot vänstern, mot regeringen, mot muslimer, mot vadsomhelst. Facebook-diskussioner och inlägg på fora kan snabbt rusa iväg iväg längs sådana spår. Otrevligt nog är det standard att näthatet både slickar uppåt och sparkar neråt – utfallen riktas mot någon som upplevs som underlägsen, om inte annat så i ett slags moraliskt hänseende, samtidigt som nätmobbaren vill ha sympati eller förståelse för hur dum eller förtjänt av attacker måltavlan är.

Den agressive näthataren bör inte tolereras

Vad är lösningen? Att införa en starkare moderation av kommentatorsfält är ett svar. Men det är inte tillräckligt. På ett sätt är det ett tecken på ett misslyckande, ett kollektivt misslyckande för alla som har en stadig närvaro på nätet. Man kan, som Mattias Anderson påtalar i SVTs blogg http://blogg.svt.se/plus/2011/02/nathatet/ önska sig att alla skall vara snälla mot varandra och agera som de själva vill bli agerade mot. Det är sympatiskt men tyvärr, så funkar inte social kontroll och grundläggandet av goda seder i verkligheten.

För att citera Sam Harris, författaren till ”The End of Faith” så behöver vi som komplement till goda föresatser en slags ”konversationell intolerans” mot personangrepp, fördomar, utfall och dumheter rent allmänt. Hör en av hans genomgångar av det där med hänvisning till religiöst bullshit i klippet nedan

http://www.youtube.com/watch?v=hXg-yy-riEg&feature=results_video&playnext=1&list=PLF89A02A9AED8B161

Det handlar inte om att tysta eller censurera folk. Men att peka ut idiotier och nagla fast de som sprider dynga omkring sig, och få vederbörande att känna på konsekvenserna för sina ogenomtänkta och idiotiska handlingar, även i konversationer på nätet. I denna anda, vilken denna blogg helt står för, kan det vara på sin plats att ta bladet från munnen när det gäller de som gillar att bre ut sig och framföra hot, hat, fördomar och tillmälen på nätet.

Till att börja med är var och en som anonymt framför en åsikt som är menad att skada och peka ut någon annan människa eller grupp feg och ynklig. Det här skall inte blandas ihop med t.ex. meddelarskydd och Lex Maria-anmälningar. Den som påtalar missförhållanden som utgör lagbrott eller skadar andra har rätt att begära skydd för sig om den kan frukta repressalier – det är därför sådana uppgiftslämnares anonymitet är skyddad av lag. Sådana skyddade meddelanden kännetecknas också av att de inte sker rakt ut i offentligheten utan via en speciell procedur, som är ägnad att skerställa att någon, antingen det är en redaktion eller socialstyrelsen eller liknande, kan efterforska beskyllningarna, utreda deras vederhäftighet och bestämma sig att därefter vidta rättshandlingar på basis av informationen. Men bortsett från de fall där det finns en överhängande risk att komma  till skada på det sättet är andan i svensk lag med rätta motståndare till att man vitt och brett anklagar eller baktalar andra – det är därför förtal eller förolämpning är brott.

Det här utgör inget hindet för den som har en legitim anledning att kritisera någon, eller vill föra en hårdhudad polemik. Notera t.ex. debattklimatet i länder som Storbritannien eller USA, där förtalslagarna är vida hårdare än hos oss – det hindrar inte att tonen både kan vara mer antagonistisk och mer sofistikerad, och att man kan ta heder och ära av varandra under ordnade former. Se t.ex. vad Christopher Hitchens framför om populisterna inom den amerikanska ”Tea Party”-rörelsen.

http://www.youtube.com/watch?v=An6CeNRCBvo

Hårda ord – men han står öppet för sitt avståndstagande från Tea party-lallarna. Ingen kan beskylla Hitchens för att vara feg (speciellt med tanke på hur många av de han kritiserar i klippet som är vapenägare). Kontrastera det med den ynkrygg som tar sig rätten att kasta vidrigheter utan hänsyn omkring sig, men för sig själv vill ha totalt skydd mot att ta konsekvenserna av sina handlingar.

Näthatarens feghet visar sig inte bara genom att den vill dölja sig själv, utan också kontrasten till vad de vågar säga när de tror att ingen kan komma åt dem jämfört med när de umgås i mer blandade sällskap. I allmänna fora mixar näthataren ofta sina utfall med dunkelt tal, med många ”wink wink – you know what I mean” för att citera Monthy Python. Etiketter som kan betyda lite vadsomhelst, dunkla anspelningar till anekdoter, missförstådda fakta, rent nonsens och bristande logik blandas till en svårgenomtränglig soppa. Meningen är aldrig att faktiskt upplysa om något, eller verkligen föra ett resonemang som går att nysta upp – bara att ge utlopp för en destruktiv anda, och dra ner omgivningen till samma låga nivå av projektioner och antipati som lallaren själv befinner sig på. 

Ett intressant exempel är det som det hånleende trollet nedan ger prov på. Han är ovanlig såtillvida att han efter en flerårig karriär av destruktuv nättillvaro nu träder fram i ljuset. Men lägg märke till hur viljan till en kvarts berömmelse inte döljer fegheten i hans attityd. Efter att ha deklarerat att åsikter borde vara fria och helt obundna av några hänsyn tillstår han öppet att han inte har mod att stå upp för sin dynga IRL – då skulle det kunna bli efterräkningar gubevars.

http://svtplay.se/v/2521860/agenda/del_2_av_17 (ca 28 minuter in i programmet)

En annan sak som går igen hos näthatarna är självömkan. Näthatare beskyller regelmässigt andra på ett svepande sätt, och gnäller samtidigt för att den inte får yttra sig, för att vara offer för konspirationer, intriger eller illvilliga skeenden, att vara nertryckt av närsamhället, staten, kapitalet eller den ”politiskt korrekta” pressen. (Sistnämnda är en särskilt patetisk figur som älskas av högertroll -och hatare och kommer vid tillfälle att bli föremål för ett eget inlägg här). Önskan att vara ett offer, och att ens hat och aggressiva utspel på något sätt är motiverade trots att de sker på nätet och anonymt istället för ansikte mot ansikte är mycket stark. Den som kastar dynga på andra är ofta själv mycket känslig och kitslig och tolkar gärna in förolämpningar i alla former av invändningar – men tvekar inte att misstänkliggöra och håna andra.

Det är kanske inte så konstigt att sådana halvfigurer sällan är beredda att ta in andra perspektiv än sina egna. De har sitt lilla utbrott att göra, sin dynga att sprida, och gillar inte att få det påpekat att de har fel, eller kanske inte ser till hela bilden, eller beter sig hänsynslöst. Den här bristen på konsekvens, eller hyckleri för att uttrycka det mer grovt, tar sig också uttryck i att man ger sig själv rättigheter i sitt språkbruk som man inte medger andra. Det är helt OK för säg ett manshatande feministtroll, eller dess vida vanligare motpart, den misogyna tönten, att dra alla medlemmar av motsatt kön över en kam, men så fort man påpekar det absurda i detta kryper de ihop i försvarsställning eller ballar ur och börjar sprida hot, ovett och otidigheter kring sig som omedelbart skulle föranleda ett samtal till polis eller psykakut om det skedde i en verklig konversation.

Sent omsider, och motiverat inte minst av Anders Behring Breivik, terroristen som till stora delar verkade och interagerade med andra via nätet, har pendeln svängt, och  kommentatorsfälten har hamnat i fokus, som framgår inte minst av tidningarnas egna deklarationer och åtgärder inom mediekommentarsvärlden: se bl.a. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1120&artikel=4670618, http://www.resume.se/nyheter/2011/08/29/dn-stanger-ocksa-kommentar/, http://deepedition.com/2011/08/30/tystnaden-efter-kommentarsfalten/, http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1522255/Den-goda-lasarkontakten.html,   http://www.dn.se/blogg/redaktionsbloggen/2011/08/29/darfor-stanger-vi-kommentarsfalten-tillfalligt/ osv. Ordet för dagen att man måste ”moderera” nätdiskussionerna. ”Tvärnit i kommentarsfälten” som P1 medierna har som rubrik i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=4677352.

Nu är inte avsikten att säga att alla som har en djupt känd, radikal eller ens extrem åsikt tillhör den undervegetation av nättöntar som detta inlägg vänder sig mot. Man bör ha en viss respekt för den som även när den framför åsikter som man invänder starkt mot, gör det öppet, och t.ex. organiserar sig och publikt framträder med sina synpunkter. Deras åsikter kanske inte är mer smakfulla än trollets. Men de verkar offentligt, och om de desutom har disciplinen och viljan att ta konsekvensen av sina uttalanden så är de lika mycket en del av det offentliga rummet som vem som helst. Det har dessutom en omedelbart återhållande verkan, att folk kan se dem och värdera dem öppet.

Det är anonymiteten samt missförståndet att man har någon slags rätt att få sprida sin dynga oemotsagd som är den dåliga kombinationen. Och för att motverka detta är det dags att dels göra det tydligt att den som vill komma till tals måste vara beredd att stå med sitt namn, om inte annat inför mediets redaktörer, för sina uttalanden, och verkar inom klara och konsekventa gränser för ton och tilltal. Dels måste både redaktörer och debattörer börja ta sig an med att skingra den idé som alltför länge gjort sig gällande: att man på nätet olikt i all annan mänsklig interaktion, har en slags mänsklig rättighet att inte bli emotsagd eller få det påpekat för sig i klara ordalag vilken låg och människofientlig attityd man som hatare har.

———————————–

Om Ring P1 har skrivits en hel del, oftast kort till stöd för den ena eller den andra åsikten, som ju programmet inbjuder till. Lite mer allmänt hållna artiklar från lite olika perspektiv:

Det har även skrivits en bok i ämnet: Karin Nordbergs ”Ring P1 – Folkhememts nya Röster”. Den anmäldes i Forskning och Framsteg nr. 2 2007 (se http://www.folkbildning.net/fb-forskning/medlemsskrifter/FoF_2-07_P1.pdf). Boken finns att få tag på i t.ex.Bokus http://www.bokus.com/bok/9789170553448/ring-p1-folkhemmets-nya-roster/ och Adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9170553440

Publicerat i Internets Stridsfrågor /Internet Issues, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Om Dumskallarnas Konspiration, Rasism /Främlingsfientlighet / Xenophobia /Racism, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Sverige /Sweden, TV /Television

2 kommentarer

Etiketter: , , , ,

← Äldre inlägg
Nyare inlägg →