Bloggarkiv
Ut i det fria i vårtider
I helgen var det dags för årets första spontana sittning ute i det fria för att rita lite grann och försöka väcka de avdomnade teckningsmusklerna till liv för en ny säsong…
Nu finns det stenhårda dudes & dudettes som sitter på vak i januari och värker fram prylar utomhus oavsett snöstorm och ylande vargar. Men plein air, eller friluftsmålning/teckning har för mig alltid känts som mest hörande de varmare årstiderna till. Årets något ruggiga väder har gjort att det låtit vänta på sig, trots att det ju officiellt ska vara vår nu.
Nu i helgen slog jag mig dock ner för första gången på vete tusan hur länge med en väl tilltagen kaffekopp för att fatta pennan och få lite välbehövlig övning på att rita speciellt byggnader och vyer, snabbt och utan de krusiduller och många omtagningar som annars vidlåder ens hemmabilder.
Valet på det utvalda motivet föll, delvis på grund av tillgänglig sittplats, på den lilla St:Paulskyrkan i hörnet av Mariatorget på Söder. Ur väskan drogs 2 Preppy reservoarpennor, 0,2 och 0,5 mm respektive, plus en blyertspenna. Sistnämnda användes för att dra upp grundkonturerna av själva kyrkan, men sedan var det bläckpennorna som fick råda…
Det är lustigt med träd. Man tänker inte på hur groteskt mycket smågrenar och ”buskighet” de har förrän man står där och ska avbilda det hela. Min lilla teckning växte ut till en bläckskiss översållad med spretig växtlighet åt alla håll. Sedan var kaffet slut, solen började gå ner och händerna och rumpan började frysa. Dags för avbrott.
Redan under sittningen hade jag bestämt mig för att göra ett försök till ink & wash-illustration av skissen. Så, efter lite käk fattades en enkel syntetpensel storlek 6, den lilla reseasken med ett dussin akvarellsockerbitar och ett glas vatten och voila…
Det är aaalldeles för mycket ink, för lite wash i den där: en snabb, färglagd teckning mer än en lätt och luftig friluftsmålning med lite stödlinjer eller konturer i tusch, tydligt illustrerande en nybörjares bristande förståelse eller förmåga att hitta balansen för vad som gör den här stilen intressant. Men. Allt ligger trots allt någorlunda på plats och färgerna är kind of…inte helt off. Jag brukade frukta vattenfärger för att de var omöjliga att lita på att lägga sig som man ville eller återspegla den verkliga färgskala man försökte fånga. Nu känns det ändå som man kanske kan göra något vettigt i den här genren. Kul, och den första av förhoppningsvis många fler friluftssittningar i år.
All vår början bliver svår… plein-air akvarell & snabbmålning
På resa till Gotland i somras togs akvarellerna med, för att få lite nödvändig övning på försöken till målande. Dels blev det några scener för mina berättelser, men vädret och de lantliga omgivningarna inbjöd också till lite kladdande i klassisk plein air-stil (friluftsmåleri), något jag sällan gjort tidigare.
För någon som alltid haft någon sorts realism som måttstock är akvarell en av de allra värsta psykbryt man kan utsätta sig för, speciellt om man saknar talang för det. Att man inte kan kontrollera det som hamnar på papperet, färgerna ständigt blöder in i varandra och sedan blir helt annorlunda när de torkar, för att att inte nämna att ens darrhänthet gör alla linjer till serpentiner med noll precision… Och ändå, ändå… det måste gå. För det som jag på sikt vill åstadkomma måste det göras, trots att man vill strypa sig själv.
I akt och mening att göra i alla fall små urgröpningar i den massiva muren av inkompetens, valde jag att måla under tidspress och med minimala resurser i form av palett eller annan utrustning – ute i det fria, sittande framför motiven. Med målet att svettas fram något på mindre än 25 minuter pressades några snabbmålningsövningar fram av blommor på altanen…
Parallellt jobbade jag med större motiv, i form av friluftsmålning av omgivningar och landskap. Här kunde jag inte stå emot önskan att förbättra linjer och gränsdragningar med bläck när färgerna väl torkat. För att bibehålla det allmänna anslaget valde jag dock att inte använda moderna bläckpennor utan tog till klassisk stålpenna med doppat bläck.
Det är talande när man finner de mycket mer komplicerade målningarna av större omgivningar enklare att göra än småkladdarna av blommor på altanen. Förstnämnda är mer planerade, och medger att man döljer bristen på precision med duttande som antyder snarare än exakt återger detaljer. Däremot visar sig andra brister, som svårigheten att få med proportioner rätt när man inte kan hala fram linjalen/mätverktyget vid behov utan måste uppskatta från rent ögonmått. Jaja, ytterligare poster i listan på saker att förbättra. Men det det finns bara ett sätt att göra det på. Och det är helt enkelt att Göra det.
Indomitus.blog 