Kategoriarkiv: Teckningar /Drawings
The Monster Within…utflykter i monstrigt (?) utseende del 2
Om vad som är ett monster, och om att konceptualisera det bestialiska och demoniska för utseendestudier och storyboards. Efter de studier av mer förvriden och monsterlik närvaro som presneterades i inlägget ”The Monster Within […] del 1” är det dags för en återtitt och delvis ny design för den demoniske Kashar.
Kashar är ett rätt kort, men ändå viktig bekantskap i min berättelse, och presenterades först i inlägget ”[…] Kati & Kashar I – serier, highlander, demoner & mongoler i en salig röra”. Protagonisterna har korsat gränsen in i ett märkligt land, hädanefter oftast kallad av dem ”Landet Bortom”, där den motsvarande keltiska världen har fortlevt och dess lagar gäller.
De är inte ensamma där. Från överallt snubblar människor från A’ratauma, min tämligen realistiska ”tvillingvärld” in över de dolda gränserna till Landet Bortom. Märkligast är en strövkår på flera tusen tudjuter (motsv. mongoler) som snubblar in över världens gräns. Där märker Kashar, deras böge eller shaman, att främmande makter verkar… Vad som sker blir aldrig riktigt kartlagt, men den stackars shamanen kallar fram anden hos Kaela, ”Den-som-Är”, dödens och blodets Gud i Landet Bortom, och blir… tja förändrad av mötet.
Kashar
Kashar, efter att ha besatts av Kaela, tar över styret av den tudjutiska tumenen (häravdelning på nominellt 10 000 man) och börjar vända dem för sina egna märkliga ändamål. Han böjer deras övriga andebesvärjare till sig, men hans slutgiltiga mål är inget mindre än att bruka hela tumenen som ett slags jättelikt blodoffer för att Kaela mer fullständigt skall kunna träda ut i världen. Jag designade honom först med utgångspunkt i en stor, fullt rustad mongolisk krigare. Han såg ganska elak och tung ut och så, men designen som redovisats saknar det förvridna och vämjliga, det monstruösa som Mordets och Slaktens Guds omfamning innebär.
En annan sak är att förutom rustningen så saknade han i stort sett drag för att han var en shaman, en andens man och inte bara, eller ens främst, en krigare. Det var, insåg jag med tiden, ett misstag. Böges ser ganska skumma och passande ut på sitt sätt, för en monstruös besatthet. De är utrustade för riter av typen andeframkallning och ser också sådana ut. Se nedan ett galleri av olika Böge:
Om min första redesign gällde således sådant som tryckte på Kashars forna shaman-skap: de många banden och flätorna, snoddarna, talismanerna burna utanpå kläderna med mera – och en andetrumma. Sistnämnda används av Kashar för att mana fram andar och har solid basis hos Inre Asiens stäppfolk.
Jag passade på att göra om Kashars huvudbonad. Redan då hade jag en idé, snarlik den hos ”Odjuret”, monsterstridsmannen som redovisats i det föregående inlägget, att det fanns något så pass monstruöst och oroväckande hos Kashar att hans huvudbonad samtidigt borde vara en mask, täckande det alltför fasaväckande för den egna sidans skull. Den hjälm av ett boskapshuvud som Kashar utrustats med från början utökades därför till en hel skalle som täckte hela huvudet och ansiktet.
Kashar nya designs
Men då uppkom frågan: vad var det som var så monstruöst så att man inte kunde se det? Tänder och käftar är, som visats i föregående inlägg, en ganska självgiven väg till det monstruösa. Inspirerad av ett nejonöga och oroande käftar utgick jag från ett stort gap, och kladdade som synes ovan på ett fyrdelat sådant för ytterligare effekt.Det har tidigare omtalats att karaktärerna ”The Dark Judges” i serien ”Judge Dredd” från min skära barndom verkar ha satt sig i huvudet på mig. Tidigare har här visats hur tidigare Judge Fire, en av de onda ”domarna” i serien inspirerade till en vision för vad som sker när väl den gudomliga Kati (tillägnad en egen tråd här) konfronteras med Kashar. Notera hur Judge Mortis huvud, en boskapsskalle, också passar in det. Judge Fear, den vars ansikte man inte ser här, har ett ansikte ”av ren fruktan” som, framgår det i serien, består av en massa med… ögon.
Det här med ögonen kom att stanna som en idé om hur man kunde visualisera en ovälkommen, ondsint besättning på något annat sätt än i den uttjatade kristna ”exorcism”-traditionen. Ytterligare push kom från en kort novell av Stephen Kings om rymdögon (”Främmande Hyresgäster” i novellsamlingen ”Dödsbädden” [1978), på eng. I am the Doorway, 1971) som jag påminde mig, där en ond närvaro som yttrar sig som ögon som växer på kroppen besätter en astronaut och får denne att utföra bestialiska dåd.
Sagt och gjort, ögon alltså. Den onde Kaelas närvaro uttryckt som ögon som växer fram överallt på kashar och ger honom en anblick som inte ens en mor kunde älska…
Tester på några stackars kvinnliga bekanta gav mig förtroende att här hade vi en tämligen gastkramande uppsyn. I sista momangen bestämde jag mig också för att tänka till lite mer kring Kashars huvudbonad. Det jag läst om mongolisk andetro pekade bort från boskap, som jag först tyckte mig kunde passa för boskapskötare. Det visar sig att det mest tabu djuret för mongolerna var…. Björnen. Björnen var det största rovdjuret på stäppen och tundran. Dess vildsinthet och allätande var fruktat, och det stod i förbindelse med döden rent bokstavligt, eftersom den ofta åt upp mongolernas lik. Björnen fick inte ens nämnas vid namn. Så varför inte… Jag gjorde några skallstudier i blyerts.
Sålunda gick min nydesign av Kashar in i sin sista fas. Jag designade om hans mask/hjälm till en björnskalle, och försedd med sitt monstruösa gap och otaliga ögon tyckte jag nu att han var en mer passande förvriden representation av den onde Kaela, ”den-som-är”, blodögd gud för slakt, mord och krig. Jag tecknade till, med tuschpenna och pensel, en talande bild direkt från scenen i min berättelse som jag kommer att återkomma till, då Kashar sliter ansiktet av den stackars Yakane, och svingar den likt en blodig trasa som han dunkar på sin andetrumma med.
←Se tidigare inlägget ”The Monster Within: Utflykter i Monstrigt utseende del 1”
Andra anknutna inlägg på denna blogg:
Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet
Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery
————————————————–
För lite kring mongolisk shamanism och tro i relation till tiden runt Djingis Khan (tidigt 1200-tal) kan med fördel läsas det historiska verket ”Mongolernas hemliga historia”, på engelska ”The Secret History of the Mongols”, nerskriven under generationen efter Djingis själv, när mongolerna var i full färd med att bygga upp sitt världsrike. Denna rekommenderas varmt för en förståelse av mongolernas självbild och en vid inblick i deras samhälle under tiden för Djingis Khans uppstigande till makten. En av de bättre översättingarna är av Urgunge Onon, och finns på amazon (http://www.amazon.com/The-Secret-History-Mongols-Institute/dp/0700713352).
Några websidor på temat mongolisk shamanism och andetro.
The Monster Within…utflykter i monstrigt (?) utseende del 1
Om vad som är ett monster, och om att konceptualisera det bestialiska och demoniska för utseendestudier och storyboards.
Det finns flera instanser av tämligen odjursaktiga typer i min berättelse. En vän sade för en tid sedan, efter påseende av några av konceptstudierna, att vissa inte såg tillräckligt ”demoniska” ut. Det där låg och jäste i mig därefter, och i tiderna efter gjorde jag ett antal studier och nya koncept.
Jag tog det hela som en utmaning, och dessutom har övningarna genom tiden klart visat på en röd tråd. Det monstruösa har vissa särdrag. Till att börja med är ens fantasi faktiskt oftast begränsad, och tenderar att återvända till sådant man har något litet hum om. Sedan finns de mänskliga instinkterna, som gör oss medfött benägna att akta oss för sådant med tänder och tentakler som kan skada oss. Farliga djur, med andra ord. Speciellt farliga djurs käftar, symbolen för att också du och jag kan bli någon annans mat.
Till detta finns också skräcken för det djuriska i sig, för att i mening förlora greppet om den egna mänskligheten. Det är inte minst därför kannibalen, galningen eller den groteskt ätande och sönderslitande vilden skrämmer den mer etablerade land- och stadsbon.
Mina tankar i hur man kan avbilda min berättelses första protagonist Yakane lite mer monsteraktigt tog alltså utgångpunkt i det bestialiska, i rovdjurets anblick.
Yakane lyckas som regel hålla sin inre best i schack, eller snarare är han i såpass fas med det hatiska och mordiska i sitt inre att det skymtar fram på sätt som är inom ramarna för det någotsånär naturliga.
Jag kom att tänka på en artikel om steroider och ett foto som ska illustrera s.k. roid rage, den steroinstinnes okontrollerade ilska. Något sådant torde vara det sista många av Yakanes stackars motståndare ser, innan han sliter sönder dem. Det är illa nog.
Men sedan kommer de ögonblick då han tappar koncepterna helt och förändras, förvandlas till en klösande, vrålande best. Bokstavligen.
Då vill man vara långt borta.
kladdar koncept Yakanes odjursgap
Via några tunnelbaneskisser kom jag att jobba på ett stort gap, komplett med tänder och allt, snarlik rovdjurskäftar. En komplicerande faktor är att det där är något som sker mot Yakanes vilja, det är en förbannelse, och plågar honom. Jag funderade på hur man kunde få med det elementet också – det motvilliga monstret, vrålande i ett slags plågat raseri. Eftersom käftarna tar så mycket av anblicken och får ansiktet att försvinna blir nästan bara ögonen kvar, för att få med element hämtade från ansiktsuttryck som antyder smärta, eller sorg.
Yakanes vilddjursgap tuschskiss
Med litet blodad tand jobbade jag vidare på en kollega till Yakane som gått ner sig några steg till i vrålande fradga-uttryck. Redovisad i ett tidigare inlägg såg man Djaq-chigin, ”odjuret”, den oöverträffade stridsmaskinen från Kiralatet, spetsande en framstormande tudjut, min berättelses mongoler, med häst och allt. Det var apropå honom som B. sade att det ”fattades äkta demoniskt uttryck”.
Nu har det påtalats för mig att redan den där spetsningen i sig är frånstötande för iaf djurvänner, och man tycker att det finns något oroväckande i själva handlingen i sig, hur något som iaf på ytan ser mänskligt ut hejdar ett framrusande ekipage av häst och ryttare som vore de en marshmallow. Men den enklare poängen är att det finns ett skäl till att snubben bär en mask.
Vad finns under den? Djaq-chigin är den fysiskt kraftigaste av Merge, ”Jägarna”, de som enligt legender går på rov efter människors själar. Vilande djupt i underjordiska kammare släpps han bara ut i tider av yttersta kris, bunden med kraftiga formler och så kontrollerad det går, för hans mänsklighet är efter hundratals år till största delen bortfrätt, och han lever bara för striden och dödandet. Själva namnet, ”jägarna” fick mig redan för många år sedan att tänka rovdjur, dvs Predator, och filmerna med sanna namn. Och trogen som man är sina influenser, lät jag mig ledas av anblicken av de människojagande aliens intressanta käkparti…
Jag jobbade fram en variant som skulle funka utifrån en människoskalle, och som det utvecklade sig kom hela processen av öppnandet av ”odjurets” gap med på bild. En rentecknad och tuschad skiss ger oss bilden av tandläkarens mardröm, eller dröm, om man så vill…
Djak-chigin ”odjuret” från ”normal” till… tja mindre normal
En annan figur, som också figurerat i tidigare inlägg (t.ex. ”[…] serier, highlander, demoner & mongoler i en salig röra”) är den demoniske Kashar. Kashar blir besatt av den Blodögde Guden Kaela på gränsen till en annan värld. Hur skall man skildra den totala förvridningen som besatthet av ett annat, gudalikt väsen skulle innebära i bild? Det är ämnet för nästa inlägg på detta ämne.
Se nästa del: ”The Monster Within […] del 2”→
Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet
Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery
Lite söndagsphotoshop…Yakane på stryparhumör
Inte en ny bild, utan bara lite exempel på förbättring med Photoshop om man behandlar även en ritad bild som ett foto.
Den posterliknande bilden ”Yakane & Nuray Montage” som visar på Yakane i hotful pose bakom den kvinnliga karaktären Nuray, redovisades i inlägget Yakane & Nuray. Lyssnande på lite filosofiska diskussioner i helgen och mellan arbete på andra bilder tog jag tag i npgot som irriterat mig lite med den bilden. Den blev lite mörk nämligen, och saknade kontrast i mitt tycke.
Men vad har man photoshop till?
Några snabba jobb med ljuskurvorna och lite pensling av högdagrar kan ibland göra, kanske inte underverk, men en hel del för att förbättra bildens tydlighet och alltså allmänna intryck. Yakanes muskulatur kommer fram bättre, liksom hans tatueringar och andra detaljer som tenderade och försvinna i den allmänna skuggan.
Andra delar blev kanske lite väl kontrasterande dock – jag är inte helt nöjd med hur Nurays kåpa blev, den ser nu lite för plastig ut. Nåja, det är iaf ett fall framåt, men kanske inte sista ordet trots allt…
Yakane & Nuray, Kati & Sebastian de Llau i bakgrundsband
← Se arbetet med ursprungsbilden i inlägget ”Yakane & Nuray”
Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet
Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery
All vår början… nya år, nya utmaningar
2012 kom och gick och jorden gick som bekant inte under. Således är det bara att sadla krafter till nya utmaningar. Ett nytt år betyder numera att jag sätter mig för att utforska något helt nytt och okänt längst skapandets värld, och för 2013 blir nykomlingen det allra äldsta och primitivaste ritverktyget: Ritkol.
Det här kan väl beskrivas som en slags tradition. Tidigare var det nya penselpennor för Mangabruk. Förra året var det svårare tuschpensel och marker, vars skarpa linjer och djupa, kontrastrika svärta var något jag ville kunna lägga till mina medel.
First Kill – Corinna spetsar rövare i skog, tusch & marker
Utan att på något sätt vilja påstå sig behärska någon av ovanstående måste det säga att de kommit att ingå som en mer etablerad del av den tillgängliga arsenalen, och numera plockas fram utan större åthävor.
Men ett nytt år och en ny födelsedag tarvar nya utmaningar.
I år går sökandet efter nya vägar åt andra hållet jämfört med i fjol, om än med vissa gemensamma drag. Det är fortfarande sökandet efter bättre skuggning som står i fokus. Men i motsats till tusch, dess flytande rena blanka svärta, går vi tvärtom till det skitigaste, det mest torra och smuligaste av ritmedier.
Ritkolet, eller kolkritan.
Ritkol är i princip rent träkol, ofta från pilträd, som bränts och pressats till tjocka stift. Till skillnad från grafitpennor, som hur mjuka de än är har grafitens hårdhet och blankhet. är kol däremot alltid matt och ojämn. Det är också mycket mer skört, mer sudd- och utsmetningsbart. Det är redskapet per excellence för den djupa, tonade skuggan.
Men det kommer till ett pris.
Ritkol ger ifrån sig enormt mycket kol till underlaget, det läcker koldamm som ett såll och lämnar snabbt såväl papperet liksom tecknarens händer gråa och nersmutsade.
Jämfört med sina nära kusiner de mjuka grafitpennorna skiljer sig tekniken betydligt. Ritkol karaktäriseras av dess förmåga att just smetas ut och suddas mer effektivt än den hårda grafiten. Ofta brer man ut ritkol över hela papperet och fyller sedan omväxlande i och suddar för att åstadkomma kontrasterande högdagrar. Det är ett medium för att fylla stora areor och dra upp översiktliga skepnader och sedan dra ifrån, och så anlända till en färdig bild med mjuka övergångar över hela skalan från total svärta till blanka, starkt belysta partier.
På tåget efter mitt inköp strax före nyår blev detta klart och tydligt. Helt okunnig, ännu utan att ens veta hur man håller stiften rätt och utan teknik, på fel sorts papper, drog jag upp den första skissen. Det blev en mörk, kladdig bild, som endast med mycket suddande och utsmeting kan igenkännas som snarlik min hjältinna Kati.
Några dagar senare gick jag in för mitt andra möte med lite mer beredskap på vad som komma skulle, och satte in stödjande ritgrafit för skissen, i sammanhanget en kroppsstudie i lätt fågelperspektiv av Corinnna, som ju just tillägnas en serie anatomistudier på en egen tråd på denna blogg.
2:a försök Ritkol – Corinna, blandad grafit/kolteckning
Jag blandade in lite vit krita på högdagrarna också. Underlaget, vanligt skisspapper, är fortfarande fel, och det blev väldigt mycket jobb med smetningsstiftet av papp, utan att den helt rätta, ordentligt sömlösa och integrerade mjukheten kunde uppammas. Det blev lite uppmuntrande ändå, för ett andra försök, men mer tack vare mitt motivs kvalitéer än mina egna.
Bara för att jävlas med mig själv bestämde jag mig för att försöka rita en hel storyboard med mycket kol, och förberedelserna för en sådan drogs upp, föreställande Agronberget i min fantasystad Aracanea med sin fyr och många klosterbyggnader som klättrar på dess sidor, med min berättelses figurer Yakane och Corinna i förgrunden.
Första utkastet blandade hård skisspenna (2H) med utsättandet av skuggor med kol, samt högdagrar med sudd och vit krita. Den mer definitiva storyboarden kommer att utföras på nyinköpt, grövre papper, och med mjukare, mer exakta sudd. Mer seriösa landskapsbilder, porträtt och kroppstudier och varför inte något litet stilleben kommer förhoppsningsvis att komma ur dessa inköp.
Så forsätter vägen framåt. Förhoppningsvis kommer nervositetetn och fumlandet med kolstift och suddning att övergå i det mer pilliga pysslande som nu vidlåder tidigare nyheter på min rithorisont. Tills dess tröstar jag mig med att så länge man är nyfiken och villig att underkasta sig förnedringen att vara en novis igen och igen, så är ens tid förhoppingsvis inte utmätt, och att något gott och tidigare onåbart kanske kan åstadkommas.
En fråga om hår – funderingar om en intim detalj i historien
Hemma efter ännu ett äventyr på sjukhus och en återkomst till bloggen, kom jag att påminna mig en kul fråga som kom upp vid juletid apropå de pågående kroppsstudierna av Corinna, och frånvaron av… hår.
Det var en lustig och intressant diskussion. Efter att ha granskat skisserna av Corinna som publicerats i inlägget Corinna: den Sköna Krigaren del 3 – Kropp i Vila och Sittande påpekade Min gode vän Björn:
Corinna knässittande nakenstudie
”Men…hon har inget…hår?”
”På kroppen menar du?”
”Hm-m”
”Just det. Yakane har nästan inget hår heller, om du minns”
”Aaha, sant, det hade jag faktiskt inte tänkt på…”
Pablo & Björn, på krogen efter ett halvdussin öl…
Redan det faktum att man som just man kanske inte omedelbart tittar och kommer ihåg om en annan naken man har eller inte har en massa könshår är ju iofs intressant. Jag är ju förstås den som skapat bilderna ifråga, och varje millimeter av dem är följden av ett medvetet kreativt beslut från min sida. Bortsett från rena misstag finns det således inget som hamnar på papperet utan att jag tänkt igenom det. Noga.
Corinna som sultanens främsta konkubin
Yakanes och Corinnas brist på hår är således ingen slump, utan baserad på en strävan efter realism ifråga om ett kulturellt fenomen: nämligen att det var brukligt i mellanöstern att man avlägsnade större delen eller allt kroppshår.
Redan i inlägget Sneek Peek på Corinna som högsta konkubin har det omtalats att Corinna liksom Yakane är en imanist, dvs min berättelses motsvarighet till muslimer. Såsom intresserad av det medeltida Islam har undertecknad bedrivit studier i dess civilisation under mer än 20 års tid, och mellanöstern intar en central del i min berättelse.
Det är i sammanhanget ett oomtvistligt faktum att hygienen i de muslimska länderna ca 1300 AD låg en sådär 500 år före de dåtida västerlänningarnas. Då var seden sådan i mellanösterns städer att alla respektabla män och kvinnor regelbundet besökte hammam, de ofta överdådigt byggda badhus som fanns överallt i den muslimska världen.
Hammam eller turkiskt badhus, Istanbul
Och med att bada menas här att man också skrapade hela kroppen ren på pormaskar och rakade eller på kemisk väg tog bort allt eller så gott som allt kroppshår. Muslimerna hade ända sedan före 1000-talet kemiska hårborttagningsmedel, som användes för att ta bort främst hår på ben och armar kantänka. Men även skrevet och annan generande hårväxt togs nogsamt bort. Idealet var att kvinna skulle vara slät och len i hyn.
Även män besökte regelbundet Hammam
Osmanska odalisker, turkisk 1500-talsmålning
Corinna är dessutom en Halayik – dvs en haremsdam hos en sultan eller annan sådan hög potentat, snarlik det historiska Osmanska rikets odalisker. Odaliskerna var den högsta rangen av slavinnor i den Ottomanske sultanens stora harem, utvalda för sin skönhet och förmåga att behaga, och höll sig i regel i yttersta trim och brukade alla de skönhetsknep som kunde behaga deras store herre sultanen. Deras renlighet stod inte någon efter, och de torde ha hållit kroppshåret till ett minimum. De saknade varken tid eller möjlighet därtill, då de hade egna anläggningar för bad i seraljen, den ottomanske sultanens palats i Istanbul. Det kan vara bra att lägga märke till att odaliskerna ansågs höra till samma kast som kapikulu, sultanens militära slavar, som tränades på annat håll i seraljen till att strida inom sultanens elittrupper, såväl som att fylla de högsta administrativa posterna i det märkliga ottomanska statsbygget.
”Odalisque” av Jean-Baptiste Camille Corot
Odaliskerna blev under 1700-talets senare år ett alltmer populärt motiv för det alltmer exotiserande västerlandet, inte minst för sina sexuella konnotationer. När vetskap om de muslimska baden under samma tid började spridas kittlade det fantasin hos många, och eldade speciellt på 1800-talets romantiska och orientaliska måleri, med namn som Jean Leon Gerome, Eugene Delacroix med flera. Under flera decennier var badande haremsslavinnor, ofta mer eller mindre avklädda, närmast en egen genre, som möjliggjorde framställandet av ett påtagligt sexuellt motiv i den då tilltagande tillknäppta och viktorianska västern.
Yakane tvager sig i Mörkret
I min berättelse omfattar de båda Imanisterna, dvs muslimerna, Yakane och Corinna sin försmak för renlighet och behåller traditionen att bada regelbundet också när de befinner sig utomlands. Denna renlighet har för övrigt i Yakenes fall drivits till en ren tvångsneuros, vilket en annan bild försökt illustrera (se inlägget En bild…om stilar för känslolägen).
Ett märkligt sammanträffande apropåpåpekandet om kroppshår är att det är på pricken likt en diskussion som jag skrev in i min berättelse redan då jag bestämde mig för denna lilla detalj. När de två hjältinnorna Kati och Corinna badar tillsammans i en skogstjärn och ser varandra nakna för första gången, uppstår följande lilla meningsutbyte…
”Vad?”
”Du har ju inget… hår?” sade Kati och granskade ohöljt Corinnas kropp.
Corinna blygdes inte, utan log bara
”Jag har mer än jag vill numera.” sade hon i faktisk ton och såg ner på sig själv. ”Hemma tar alla bort det. Det är väldigt varmt där… och så säger vår tro att vi bör hålla oss rena.” tillade hon
”Er tro…” tanken syntes göra Kati brydd, men hon skakade bort det och verkade återvända till sitt första spår. ”Alla? Männen också?”
”Jaa… många av svärdfolket i alla fall.” Corinna kunde inte säga om Katis leende var blygt eller om de mörka ögonen var okynniga. Tänker hon på Yakane? Corinna visste inte egentligen om denne rakade sin kropp, men antog att någon som tvagade sig så noga som han gjorde det… Tanken var märkligt främmande, för hon hade förstås aldrig sett honom avklädd.
Flera storyboards är på gång till den där speciella scenen, som för övrigt just är en sådan där ögonblicksbild som aktualiserat behovet av kroppsstudier och lett till mycket vändande och research i hur saker faktiskt ser ut, och vad folk skulle lägga märke till. Det är således inte en anakronism eller ens uttryck för personlig smak (att ta bort allt hår förefaller mig inte varken ändamålsenligt eller speciellt tilltalande, varken för män eller kvinnor), men saken är den att i konsekvensens namn är anblicken av den vackra Corinnas kropp ofta påfallande…hårlös.
Idag har frågan om kroppshår åter kommit att få större aktualitet , då framför allt pubeshåret kommit att bli föremål för moder och nycker, och varianter på långt gången rakning som så kallad ”brasiliansk vaxning” och total hårborttagning med högteknologiska metoder som laser kommit i ropet. Dagens attityd är inte så mycket motiverad av religiösa hänsyn som av den tuktning av kroppen och rädsla för det otämjda och oborstade som vidlåder mycket av dagens kroppsyn. Det tedde sig således följdriktigt att frågan kom upp under arbetet med skisserna . Nordiska muséet satte t.ex. i fjol upp en hel utställning med just temat kroppshår – se http://www.dn.se/kultur-noje/har, där många aspekter på förhållandet till hår på kroppen togs upp. Det är uppenbart att frågan intresserar många. Så kan vad som synes vara en obetydlig detalj leda till research och åter blir det tydligt hur skrivande och bildframställning kan befrukta varandra och leda till nya insikter,ny kunskap och oplanerade visioner.
—————————————————-
Några källor om seden att ta bort kroppshår i mellanöstern men också vissa andra kulturer.
- http://beavershaver.com/history_pubic_shaving.htm
- http://my.telegraph.co.uk/coningsby1867/coningsby/583/pubic-hair-an-islamic-history/
- http://en.wikipedia.org/wiki/Hair_removal#Religious_reasons och
- http://en.wikipedia.org/wiki/Pubic_hair
För den som vill fördjupa sig i verklig kunskap om ottomanska rikets odalisker och harem rekommenderas ”The Imperial Harem: Women and Sovereignity in the Ottoman Empire” av Leslie P. Peirce den kanske bästa, mest systematiska genomgången av den mytomspunna seraljen, sultanens harem i hjärtat av Istanbul i det ottomanska riket. Här får man insyn i vilken enorm apparat det var, med en stenhård hierarki och betydelse långt utanför palatset, och hur snarlikt dess organisation var ett militärt hushåll. ”The Imperial Harem” har påverkat mycket av undertecknads föreställningar om förmoderna kvinnliga korporationer och organisationer inom Islam och hur dessa kunde tänkas se ut. Boken finns på Amazon http://www.amazon.com/Imperial-Harem-Sovereignty-Ottoman-Studies/dp/0195086775 och också adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0195086775, liksom bokus http://www.bokus.com/bok/9780195086775/the-imperial-harem/
Corinna, den Sköna Krigaren del 3 – Kropp i Vila & Sittande
I denna del av utseendestudier för Corinna, en av de kvinnliga hjältarna i min berättelse, börjar vi närma oss dennas vackra figur, i en serie teckningar och skisser som har vila och ett stilla sittande som gemensamt tema.
För föregående delar av Utseendestudier för Corinna, se inläggen ”Corinna, den Sköna Krigaren del 1” och ”del 2: Ett Ansiktes Tjusning och Vedermödor”.
Samantha Dorman
Egentligen skulle studierna av Corinnas figur, som bekant baserad på den högst anslående Samantha Dorman, ha börjat med mer traditionella helkroppstudier i rakt, stående läge. Men nu är min process inte så ordnad som man skulle vilja, och tji fick jag, vilket iofs är typiskt för mitt bakvända sätt att jobba. När jag väl börjat sätta mer fullödiga teckningar på den sittande och liggande Corinna kunde jag liksom inte sluta. Sålunda blev de föreliggande skisserna först med att bilda en enhet.
Det verkade som om Corinna själv ville stressa av, be mig att inte skynda så. Låt oss börja i det stilla, i det vilande.
Nåväl min sköna, hur kan jag neka dig?
I de här teckningarna avbildas Corinna förvisso stilla, men inte, är det i alla fall tänkt, passiv. Poängen är att jag såg framför mig att hon är fullt ut i de avslappnade och stilla positioner som präglar hennes kropps motiv – hon poserar inte, utan intar naturligt sin ställning. I bakhuvudet ringde också en diskussion som jag haft sedan flera år, och om vilken jag påmindes av ett litet meningsutbyte med den gode bloggkollegan och hedningen Tannhauser, nämligen om den Manliga Blicken. Det har varit en tanke i bakhuvudet när jag bearbetade skisserna på henne, att vi ser Corinna, men att jag velat skala bort känslan av att hon är betraktad.
De ursprungliga skisserna gjordes först i blyerts, några fick också en snabb överpensling med tuschpensel för att ta fram det grundläggande. Det viktiga är som sagt positionen och hittandet av kroppens uttryck
De mer ”genomtecknade” av mina utkast genomfördes konsekvent med blyerts i hårdheter mellan 2H och 6B, och ett visst bruk av smetningsstift av papp.
Muslimerna får ursäkta, men inspirationen i den första av bilderna var faktiskt den sittande positionen i den muslimska bönen (efter den andra sujud, knäfallet, och före den andra rakaah, bugandet från stående). Corinna är i min berättelse imanist, dvs motsvarande en muslim, om än av ett slags som nutida skäggbärare säkerligen skulle fördöma, Inga lättklädda förlagor fanns förstås att tillgå, men det är vad man har anatomiska studier och sin fantasi till.
Corinna knässittande nakenstudie
Därefter kom den teckning som kanske bäst tog vara på känslan av att Corinna sitter otvunget, för sig själv, okonstlad. Hon sträcker huvudet uppåt mot ljuset, och ser nästan ut att sola. Halvvägs igenom anpassade jag ljusschemat och skuggningen i bilden med suddstift för att förstärka intrycket av att hon kanske sitter för sig själv, vid en sjö eller strand, och bara njuter av solen och värmen.
De flesta av de här bilderna är förstås i någon mån inspirerade av foton eller bilder jag sett på liknande intagna positioner,om än med helt andra uttryck och ofta delvis annorlunda sammansätting. 
Vissa, t.ex den första längst upp, var mycket mer fritt påkommen, medan andra som den nedan, drog nära inpå en verklig förlaga, en som ofta har kommit till pass vid studier av Corinnas skepnad, nämligen tennismästarinnan Maria Sharapova. Vanligtvis är det för den långbenta mästarinnans svingande, hoppande och tuffa poser, men här fick även en mer stilla position inspirationen att snurra.
Sittandet kunde verka avverkat, men ett infall av att det behövdes en slags övergång från sittande till liggande. Sagt och gjort, och en natt kom varianten nedan, som det måste sägas uppvisar den kanske bästa av min närmast obefintliga blyertsteknik. Genom att göra mer bruk avde mjukare blyertspennorna, främst 4B-8B, kom en inte dum kontrast fram, och teckningen fick lite stil. Vi påminns förhoppningsvis om att Corinna är en Mycket välformad kvinna, i en naturlig pose med en skuggning som ska lyfta fram det mjuka och rundade utan att man för den skull ger avkall på att Corinna kan ta vara på sig gentemot fräckheter.
Därefter en halvliggande Corinna. Här satte man kanske alltför mycket krut på framför allt höfternas form, för de kritiska delarna som bär upp blev inte blev hundraprocentiga, och armbågen verkar inte riktigt ligga i samma plan som den stödjande höften. Armarna är i en svår vinkel, lutande snett utåt, och skuggningen är inte helt konsekvent. Men men, det är vad man har studierna till, att undersöka och försökta fästa visionen på papper. Hon blev iaf inte anskrämligt oidentifierbar, det hade ju varit både synd och skam.
Sist ett infall som inte alls var väntat. Corinna lade sig helt sonika ner och verkade sussa sött. Den inre kameran fastnade just för det sista ögonblicket när ansiktet skall möta överarmen. Det var en svår vinkel, snett lutande framifrån med överkroppen närmast, men man gör så gott man kan. Den blev inte dum den där trots allt, och med lite finish och omsorg om ljusspelet på de utsträckta benen och höfternakänns det ändå som det ljuva amalgam som är Corinnas varelse lite grann skymtar fram. En kvinna att beundra och tråna efter utan att hon behöver göra sig till, på en gång stark och skön, mjuk och spänstig, ljuvlig och kapabel, allvarlig men också avslappnad.
Corinna liggande på mage snett uppifrån & framifrån
Ett Galleri över de hittills färdiga teckningarna av Corinna i vila:
En vännina gav mig ett intressant påpekande, nämligen att frånvaron av Manligt Öga något omintetgörs av att teckningarna visar Corinna sittande helt själv. Det är en mycket bra observation. De här bilderna är dock studier, och deras verkliga värde och bruk ligger i att visa för mig själv, medan jag skapar dem, hurdan den sköna Corinna ter sig så att hon just kan placeras i scener och miljöer. Corinna står, i alla fall för mig, mycket levande fram i sin vila. Framöver skall vi se, hurdan hennes anblick ter sig och utvecklats när hon går, står och rör vigoröst på sig.
En annan liten kommentar gav dock upphov till en liten utvikning som kommer här på bloggen – påpekandet från en annan god vän som undrade: ”varför har hon inget…hår på kroppen?”
←Se tidigare: Del 2 av ”Corinna, den Sköna Krigaren – Om ett Ansiktes tjusning…”
—————————————————————
Se om de olika stegen i en muslimsk bön i http://www.sunna.info/prayer/TheBasicsoftheMuslimsPrayer.php
En Teaser från sjukhuset – Corinna i lite olika stilar…
På Genomresa från en sjukkhusvistelse… men på väg tillbaka snart. Inget bloggande har varit möjlig, men en liten teaser av några bilder som kommer i framtida inlägg, fortsättningar på mina studier i den sköna Corinnas utseende.Det är ett litet urval i olika tekniker som brukats för att avbilda den djärva: blyerts, tuschpenna och klar-linje/komisk seriestil som färglagts respektive.
Corinna knässittande nakenstudie
Corinna helkropps nakenstudie tusch
Corinna i seriestil färglagd
Corinna, den Sköna Krigaren del 2 – Ett ansiktes tjusning och vedermödor
En mängd utseendestudier för Corinna, en av de kvinnliga hjältarna i min berättelse, sammanfogas i en serie inlägg. Del 2 tar sikte på ansiktsstudierna av den vackra, och strävan att fånga ett ansiktes skönhet, särprägel och uttryck genom frihandsteckning.
Som redovisats i det förra inlägget så bestämde jag för många år sedan mig för den vackra Samantha Dorman som utseende för min hjältinna Corinna. Men, och det gnagde i mig, jag var ju inte alls kapabel att avbilda henne, vilket mer och mer kommit att bli ett problem. Men begränsningar av den typen är till för att övervinnas, och här är hur jag gick till väga.
Samantha Dorman
Att närma sig Formen
En sak som stod i vägen och kommit att påverka mitt arbete har helt enkelt varit att jag varit nervös. Det blir jag alltid när jag skall rita något som berör mer på djupet. Det kan vara en av förklaringarnas till att jag började skärskåda hennes ansikte på ett rätt…bakvänt sätt. Som om jag ville närma mig henne indirekt. Under arbetet med konceptutkast och storyboards som hade fokus mer på scenen än bara Corinnas utseende, kom jag gradvis att komma närmare henne.
Jack och Corinna hårklippning
Corinna är en huvudperson, och som sådan med i många storyboards. Arbetet med dem kom att aktualisera behovet av att rita hennes anlete i olika vinklar (se t.ex. blogginläggen ”Om teckning och berättande” del 2 och del 3) som i exemplet till höger.
Det mynnade i sin tur ut i en serie skisser på små porträtt ur Corinna från lite ovanliga vinklar: grod- och fågelperspektiv samt profil. FORMEN står i centrum här, eller ren igenkänning från olika vinklar om man så vill. Att få till ansiktets olika delar så att man fortfarande ser att det är samma person.
Corinna ansiktsstudier i profil, grod-och fågelperspektiv
Alla var inte superbra, men tillräckligt bra ändå, för att vara uppmuntrande.
Dessförinnan hade jag gjort en serie koncept av Corinna i olika klädesdetaljer och jobbade på hur hon skulle se ut i manskläder respektive rustning (vilka hon bär i min berättelse). I sammanhanget testade jag lite olika tekniker för olika detaljer, som bilden på Corinnas anslående hårman, som fick bli föremål för försök med marker och tuschpensel.
En gammal skiss drogs fram, och på pin kiv slog jag till med en tuschskiss av min kära hjältinna.
Det ser ut som en slags serieteckning, men blev inte så dålig den där, ändå. Tusch är ju väldigt trubbigt som redskap för att verkligen avbilda någon, men i det här fallet var det en fördel, och hjälpte till att flytta fram positionerna. Framför allt visade den på fallgroparna, behovet av att balansera sådant som mun, näsa och hakparti så att ansiktet får rätt proportioner.
Det där arbetet kom att ge skjuts till att våga språnget att gå vidare, och försöka mig på sätta porträttet i sig i en första riktig, frontal skiss.
Med mjuk blyerts, sedermera kompletterad med suddstift, försökte jag får till rätt intensitet, rätt drag på rätt plats, bemästra svårigheten med att tecka ljusa ögon och munnens balans. Samt det sköna men ömtåliga balansen i att få till en mjukhet, som omsluter ett ansikte som lämnat det söta och flickaktiga bakom sig. En stark, vuxen kvinnas anlete.
Resultatet kan ses nedan.
Ansiktsuttryck – från det lilla till det stora
Min ”metod”, om det oproffsiga tillvägagångssättet kan kallas så, är starkt beroende av förlagor. Samantha var en modell, så det saknas inte bilder där hon ser förförisk eller allmänt tja, snygg ut, liksom många där hon har ett mer neutralt eller nedtonat ansiktsuttryck. Ofta blickar hon allvarlig ut på betraktaren, vilket i och för sig är mycket trevligt också och en anledning till att hon fångade mitt öga. Men annars är foton med mer varierat utspel begränsade. Även med en stor samling av foton och granskade videoklipp med henne renderar rätt få bilder som är mer hjärtliga och visar hennes mer spontana minspel – och dessa är också sällan av god kvalitet. Det här blev en stöttesten när jag gick vidare och ville lära mig hitta Samanthas/Corinnas uttryck i klar form. 
Grundskisser till 2:a omgången porträttteckningar Corinna
Det är en viktig poäng med Corinnas skönhet att hon måste kunna se intressant och vacker ut även när hon inte ler – inte för att hennes leende inte är väldigt underbart och ljuvligt när hon väl firar av det. Karaktären Corinna har ett nedtonat känsloutspel, och mycket sker i ögonen och med rätt små medel.
Hur skulle detta se ut? Fokus för den första vändan av skisser kom därför att ligga på vad som kan uttryckas med små variationer – en slags studie i less is more. Notera att munnen är tämligen stilla, rak i teckningarna. Från de översta ansiktsskisserna, som ligger nära inpå sina förlagor, tog jag sedan ut svängarna lite för att se om man med små medel kunde visa på mer subtila känsloyttringar av oro, förvåning och lätt irritation
Andra omgången porträtt-och ansiktsstudier Corinna
Nästa vända handlade om större ansiktsuttryck och mer genomgripande mimik och rörelser som innefattade mun, såväl som ögon. Här blev det begränsade urvalet av förlagor ett akut problem. Så vad gör man? Det var främst under studier av Corinnas figur och kropp in action (nästa inlägg) som jag sneglat på poser av andra kvinnor. Men detsamma kan tillämpas på den handling och dynamik som sker i en människas ansikte.
Andie McDowell ansikte olika filmer
Skådespelerskan Andie McDowell har ett utseende som något påminner om Samanthas – både hår, käkpartiet som är tydligt men ändå behagfullt, den fylliga munnen och de markerade ögonbrynen. Hon skulle kunna vara Samanthas vekare lillasyster. Andie har, förutom förstås att vara vacker och tilldragande, ofta fått se förvånad, lätt sorgsen eller bedrövad ut på film. Således kan man studera hennes minspel för de många tillfällen då Corinna, tyvärr, får anledning att hysa sådana känslor.
Monica Belluci, en skönhet bland skönheter, är inte lik Samantha/Corinna på samma sätt. Men även hon har vissa grundläggande drag som passar för Corinnas ansiktsuttryck. Hennes är ett ansikte som är vackert och välproportionerligt, utan att vara vänt och skört. Det är ett starkt ansikte, med tydligt hakparti, välformad näsa och starkt, intensiv närvaro i ögonen. Dessutom är det en vuxen kvinnas skönhet, sensuell och mogen, ingen liten flickas.
Och även om de flesta bilder på Monica visar henne som ljuvlig är hon också ofta upphöjd, drottninglik och självmedveten (en kombo som ingen kan bära som hon). Hennes avbild finns i en mängd publikationer och filmer , så många olika miner finns tillgängliga. Ett collage av minspel från en enda film, ”Asterix & Mission Cleopatre” som tidigare omtalats här på bloggen, kan tjäna som exempel.
Sålunda beväpnad med ett rikhaltigt material har man kunna kasta sig ut i de tänkta, endast i fantasin sedda ansiktsuttrycken som Corinna kunde tänkas visa upp. Se nedan en sammanställning av några av försöken. Från vänster till höger alltmer fjärmade från någon befintlig förlaga, skisser som ska visa på glädje, ett rop i rädsla, sorgsen beslutsamhet, skratt, vrede, och ledsen saknad. Var och en av dem för olika scener i berättelsen. Mjukt kol och grafitpennor hade vid det här laget kompletterats regelmässigt med suddstift av papper, en teknik som möjliggör mjuka gråtoner och övergångar. Viss efterbehandling av framför allt färgkurvan behövs också för att rensa från koldamm.
Studier av starkare miner och känslouttryck för Corinna
De många studierna hade lyft kunskapen om Samantha/Corinnas ansikte till en punkt då man kunde försöka sig på ett porträtt som i en blick kunde ge en rättvisande bild av hennes anda och anblick, och få fram något av det beskrivs i min berrättelse:
”Det var inte ofta som Yakane kunde se nästan rakt fram in i en kvinnas ögon. De var ljusa, korallgröna och gnistrande som Ubariska havets vatten, men infattade i en mörk inramning som framhävde dem samtidigt som ögonbrynens bestämda linje ingav i dem en stränghet som bröt av mot det sensuella. Så ock hennes mun, fyllig och röd, men med något stramt i mungipan. […] där fanns som hos hela henne något kraftfullt, som kunde varit manhaftigt eller kantigt hos en annan, men avvärjdes av hennes höljes sköna form. Som den mörkt kastanjefärgad man som räckte nästan till ryggslutet och också underströk hennes omisskänliga kvinnlighet.”
Corinna – en allvarsam skönhet
Det här är den av de många skisserna som jag är mest nöjd med, än så länge. Fortfarande lite…kantig, utan den avrundning av det kraftfulla som hennes anblick erbjuder. Men det är en bit på väg.
I nästa del skall arbetet med att återge Corinnas kropp och fysiska uttryck i handling och vila behandlas.
←Se första inlägget i ”Corinna, den sköna krigaren del1”
————————————————————
PS.
Normalt är denna blogg skeptisk till böcker som handledning för en aktivitet som måste göras för att bli bra – lika lite som en bok om simning eller golf kan göra en till god utövare, är teckningsböcker sällan mer än exempel på andras teckningar. Trots detta är en bok, The Artist’s Complete Guide to Facial Expression av Gary Faigin, värt omnämnande. Faigins bok, som är klart utformad för att meddela en mängd tumregler, har så många exempel och konkreta råd att den kan vara användbar. Jag har haft nytta av den under några år, och försökt tillgodogöra mig dess allmänna råd för vilka de viktiga markörerna och tumreglerna för anisktsuttryck är. Dock skall också risken med sådana här handledningsböcker också nämnas, och det är att man blir för formulaisk, att man börjar rita stereotypa ansiktssuttryck. Varje person har olika unika särdrag, och det är viktigt att det generella inte skymmer det unika hos varje persons utspel. Boken finns hos såväl Bokus som Adlibris.
Corinna, den Sköna Krigaren del 1
En mängd utseendestudier för Corinna, en av de kvinnliga hjältarna i min berättelse, sammanfogas i en serie inlägg.
Den Sköna Krigaren, Hon-som-tar-andan, Ormbanens Vän, Syster-i-Vapen, Uppväckandets Furstinna… kärt barn har många namn. Yakanes gemål och huvudperson i flera av berättelsens delar är definitivt värdig närmare studium, för hon intar en framträdande plats i min historia.
Flera bilder på henne har redan publicerats, främst som del av storyboards och konceptstudier för kläder: dessa och fler kan återfinnas i den egna kategorin för bilder på Corinna här på bloggen.
Corinna började som en karaktär av typen kick-ass-brud,en slags kvinnlig stridis i den ganska etablerade genren av brudar-med-svärd som fantasygenren frambringat. Hon kunde slåss och var vacker, men också klok och en god lyssnare, tidigt försedd med lite mer under pannbenet än önskan att slå ihjäl folk och se lockande ut för tonårssinnen, fast min realismkoko även på den tiden det begav sig var stark nog att skippa ringbrynjebikinin och avbilda henne i mer eller mindre vederhäftiga rustningsutstyrslar.
Tidig Corinna med rustning och försök att använda Photoshop 1996
Sedermera har hennes karaktär genomgått många förändringar, djupnat och förhoppningsvis mognat. Hennes fysiska företräden har kommit att skjutas i bakgrunden i en mening (fast den har blivit mer anmärkningsvärd mot bakgrund av att historien antagit en allt mer realistisk ton), men fortgår ändå som en röd tråd i hennes uppenbaralse.
- Corinna i medeltidsklänning, skiss 1994
Corinna är en fd haremslavinna från som avvikit och själv börjar fara runt i min berättelses länder. Hon tvingas att ta hand om sig själv. Samtidigt är hon präglad av den disciplin och den rangordning som vidlåder slavarna och herrefolket i hennes hemland. När hon träffar på Yakane kommer deras likheter och också starka olikheter att i början borga för en relation med gnissel, men de kommer så småningon mycket nära varandra. Som f.d. haremsdam är Corinna mycket vacker, vilket inte bara är en detalj, utan en viktig poäng i berättelsen. Hennes uppenbarelse är också iögonfallande på andra sätt – hon är lång och stark, och försedd med för tiden ovanlig träning som sedan tillåter henne att ta steget till att bli en kvinnlig krigare, något som förstås var mycket ovanligt i verklighetens medeltid (om än inte helt uteslutet, se t.ex. http://womenshistorymonth.wordpress.com/resources/women-and-series/women-and-war/female-warriors/).
Yakane och Corinna, studie längdskillnad mellan dem och en Fellahin (egyptisk bonde)
första skisser Corinna 1994
Corinnas uppenbarelse var från början inspirerad av en specifik persons, som förkroppsligar en skönhet som är mycket anslående och samtidigt kroppsligt kompetent, och ser någorlunda sannolik ut för korsning mellan västerlänning och någon från mellanöstern.
Denna var den amerikanska fotomodellen tillika utviksflickan Samantha Leah Dorman, i undertecknads vy en av världens skönaste kvinnor när det begav sig på 90-talet, alla kategorier. Samantha är lång, närmare en och åttio, mörkhårig och har vissa drag som kan funka i en mellanöstern-miljö, och kom första gången till synes i ett fotoreportage om Långa Kvinnor i den amerikansa herrtidningen Playboy.
Sistnämnda faktum är värt att uppehålla sig vid. Den berömda herrtidningen var en viktig bildkälla när jag först började rita kvinnor i slutet på 80-talet. Som tur var sammanföll också denna tid med perioden tidigt 80-tal-tidigt 90-tal, då tidningen uppnådde en större bredd än varken den eller någon annan publikation haft ifråga om bilder på vackra kvinnor från olika ursprung och med vissa variation av kroppstyp, låt vara i omlopp kring en rätt specifik sorts skönhet, som går tillbaka till efterkrigstidens ideal.
Som redovisats i inlägget om Marilyn Monroe är mina preferenser knappast originella i det hänseendet. Men varför skulle de? Anmärkningsvärd skönhet är per definition inte demokratisk, och skärningspunkten mellan symmetri, hälsa, kvinnliga attribut och vad jag kallar fysisk kompetens är ett ganska smalt band.
Såsom varande professionell modell var Samantha Dorman förstås mycket vacker och kvinnlig, men med en viss styrka och stål i både blick och manér, som tog henne bortom paraden av snygga men inställsamt leende babes. Jag upplevde Samantha som i besittning av en viss värdighet i hur hon bar sin skönhet, trots att hon ju slog mynt av den – något som också är ett centralt drag för Corinna-karaktären.
Samantha tränade enligt uppgift anmärkningsvärt mycket, vilket passade för någon vars uppenbarelse skall vittna om fysisk kompetens och styrka: Corinna är ingen liten pinpinett eller svällande yppig pudding vilken som helst. De dragen har, som senare delar av dessa studier skall visa, förstärkts för olika faser av berättelsen.
De många skisser och koncept som frambringats för att avbilda Corinna kom på grund av den tidiga avledningen från Samantha Dorman för utseendet att skilja sig från de utseendestudier som hittills redovisats, som t.ex studierna i Anatomi & Utseende för figuren Yakane, eller dito för karaktären Jack, den anslående Zoe , m.fl. Till skillnad från dem behövde något riktigt sökande efter kroppsform och ansiktsdrag, eller studier för att komma fram till hur en viss karaktär skulle ”besättas” med ett visst utseende inte ske. I Corinnas fall föddes ju karaktären med sitt utseende bestäm, och det är Samanthas utseende, hennes figur och anlete som utgör basen för all porträttlikhet och avbildning av kroppen i rörelse.
Äldre ansiktsstudier Corinna från Samantha Dorman
Istället har min utforskning med åren blivit mer en strävan efter att komma riktigt nära, att avbilda den sköna Corinna så totalt och fullständigt som det går, att lära känna henne intimt för att kunna framställa henne i olika situationer, men också avspegla hennes inre, hennes tankar och känslor så korrekt som möjligt. Kravet på allt större exakthet, perfektion och variation har varit en större utmaning rent tekniskt och också föreställningsmässigt, men behovet av att göra detta har blivit mycket tydligt med tiden (se t.ex inläggen ”Om Teckning och Berättande” med just Corinna).
- Den undersköna Monica Belluccis stil och elegans…
Det kan förefalla konstigt, men det är ett drygt arbete att komma över varierade bilder med olika uttryck för både kropp och ansikte även för mycket ofta fotograferade förlagor, som t.ex fotomodeller. Det finns ett ganska begränsat antal poser och miner som dessa avbildas med – men sedan är det stopp.
…och den vackert bekymrade Andie McDowell…
Det här säger något om samhällsklimatet och det paradoxala med att vår kultur, som tycks svämma över av bilder av mer eller mindre avslöjande slag, är ganska likriktad ifråga om vad som avbildas.
…den kraftfullt svingande tennismästarinnan Maria Sharapova…
Detta blev, som vi skall se längre fram, mycket klart när jag försökte fästa mina visioner av Corinna utförande olika former av aktiviteter och med olika ansiktsuttryck som vrede, sorg osv, på papper.
…den paranta Catherine Zeta-Jones…
I arbetet med att finna Corinnas uttryck, hennes kropp i rörelse och ur olika vinklar samt också hur kläder sitter på henne har, som skall redovisas i inlägg längre fram, således den sensuella Samantha fått draghjälp.
- …och Elizabeths Hurleys talang för klänningsbärande fått bidra.
Ur mitt digra arkiv av avbildningar av flera sköna och intressanta kvinnor har jag under åren plockat fram flera som för studier av i olika kroppsställningar, stämningslägen och utstyrsel.
Utöver filmstjärnor som Monica Bellucci och Andie McDowell som bidragit med känsloutspel och stil, har idrottskvinnor som Maria Sharapova gett välbehövliga insikter för en Corinna i full action, och för bärandet av kläder och deras fall andra långa och sensuella damer som Elizabeth Hurley, Catherine Zeta-Jones, mfl. fått bidra till en helhetsbild av den själfulla och handlingskraftiga Corinnas mångsidiga uppenbarelse.
Forsättning i Del 2 av ”Corinna, den Sköna Krigaren – Om ett Ansiktes tjusning…”→
En Fyll-i-kläderna-bild lever sitt eget liv… För Felicia, del 2
Fyll-i-kläderna-bilden av en tjej från en av Felicias målarböcker färgbehandlas och avslutas
Som tidigare berättats fick jag en sådan där siluettbild för en sådan där tjejig målarbok att behandla av Felicia en kväll, och jag gjorde som jag plägar, dvs ritade om den och satte på lite mer handlingskraftig och medeltida utrustning på henne. I förra inlägget framgick det hur den bilden blev efter att jag satt tusch på den, och sedan mitt val av färgskala.
Hur en sådan färgskala kan fås att se ut när man med Photoshops hjälp behandlat den med bränning och flera lager färg, högdagrar och skuggor framgår nedan…
Måla-på-kläder: En krigisk fantasytjej, renderad
För den fina Felicia, som jag hoppas skall gilla den.
Själv är jag nöjd med den sansade tidsåtgången – övning ger färdighet, och jag börjar iaf bli lite van vid flerlagerprincipen nu, så att hyfsade resultat kan uppnås någotsånär snart med en bild som är tydlig och begränsad i utförandet. Hela processen från tuschad skiss till färglagd och behandlad bild kan ses nedan.
PS. Det här är också en rätt kul grej att göra med barn som gillar att rita om manvågar släppa loss dem med en laptop och Photoshop. En av mina invändningar mot de i mitt tycke begränsade och begränsande ”plattorna” ute på marknaden är att de än så länge inte (mig veterligen) kan köra några rimliga ritprogram som Photoshop, Illustrator eller GIMP. Vilket är synd, för så fort de stackars tingestarna kan användas för att skapa och behandla något vettigt torde de passa jättebra för att göra sådant här, bättre faktiskt än en bärbar (de har ju touchscreen).
Klicka bild för att se det tidigare inlägget:
←”En fyll-i-kläderna-bild lever sitt eget liv…(del1)”
För fler bilder på Feclicias krigartjej, som jag sedermera kom att identifiera med en existerande sagofigur, se stora galleriet eller :
Sommarhund, eller att längta till annat väder…
Söndagens och Gårdagens usla väder fick mig att minnas en liten diskussion som jag hade med den söta Felicia apropå hundar med kläder… och var de helst skulle vilja vara, de stackarna.
Felicia och jag var ute och gick på väg till skolan en morgon sent förra vintern, jag tror det var någon gång i februari, och det var rövkallt. Fram på gatan struttar en hundägare med en liten korthårig bjäbbhund (Jag refererar gärna till alla hundar under typ Schäfer och Sibirisk Husky som bjäbbhund), förstås iklädd.. en söt rosa tröja.
”Ååååh vad söt!” säger Felicia som har en flickimage att jobba med, under 10 som hon är.
Jag säger inget men skrynklar ihop ansiktet och hon frågar omedelbart ”tycker inte du att den var söt?”
”Jag tycker ärligt talat mest synd om den…”. Det hör till saken att jag ser påklädning av djur som ett förnedrande fjanteri.
Men det hindrade inte oss från en intressant diskussion, där vi faktiskt agreed to disagree, och samtidigt erkände varandras poänger. Felicia fick klart för sig att hundar på våra breddgrader med kort sträv päls inte behöver se ut så, och skulle ha lång vinterpäls om de inte framavlats på annat vis, vilket hon förstod att jag fann förkastligt. Och jag erkände att i frånvaro av päls är det faktiskt juste att ta på den stackars jycken en tröja, eftersom den ju faktiskt måste ut och röra sig, hund som den är och inte en tamagotchi (någon som minns vad en tamagotchi var för någe?)
Dock kunde jag inte låta bli att driva lite om saken och poängtera att den stackars kortpänsalde hunden egentligen skulle vilja vara något helt annanstans, istället för att bära en fånig tröja skulle den hellre sippa drinkar på Bahamas…
Och eftersom man är skruvat funtad slog denna fåniga tanke rot, och med Felicia som jag var, musan till många av mina bilder, kom det sig mitt speciella tunnelbaneskisshäfte försågs med följande kladd på hemresan… (se vänster)
Lite på temat ”En bild säger mer än tusen ord”, vilket i själva verket är min vanliga tankeprocess – så där ser koncept ut i min skalle, låt vara att man förstås inte ofta plitar ner de miljoner bilder som går genom huvudet på en en vanlig dag…
Hunden som kom in från kylan eller något, skakar sin grogg och njuter av att sakan både lång päls och fånig tröja. Alright.
Sedermera satte jag lite snabb Photoshopfärg på den, varvid den stoppades i en digital byrålåda likt den stora majoriteten av mina bilder. Det var inte förrän igår, då det verkligen kändes ute i kylan, som jag drog mig den till minnes, troligen för att jag skulle vilja göra den där jycken sällskap just nu…
Med tack, som alltid, till Felicia som var med och inspirerade.
En Fyll-i-kläderna-bild lever sitt eget liv… För Felicia
NÄR den fine Felix fyllde år (hurra! 5 år!) grabbade hans syster som med viss rätt känner ett visst ägande tag i mig och stuffade ner mig med några målarböcker för flickor där färdiga siluetter kan förses med kläder som man själv ritar dit.
Hennes egna alster var väldigt fina. Men hon ville minsann att jag också skulle göra det där.
”Men då måste jag få göra det på, öh, mitt sätt”
”OK då” sade hon med en menande blick
Felicia, hon känner mig alltför väl. Jag började således skissa med hård blyerts ovanpå de ljusa konturlinjerna och voila…
Eller vänta nej. Ingen Voila. För… jag ändrade storlek på huvudet. Och gav siluetten större höfter, och sedan skissades kläder över som helt förändrade konturerna. och när det var färdigt skulle de nya linjerna målas med tuschpenna. Ett svärd dök upp från ingenstans…
Efter att således ha följt min inre drift ett tag såg det hela ut som en krigartjej /fantasyprinsessa av mer stridbart slag, med en bekväm och lätt men ända rustning av kyllertyp på sig (Om någon Tvingade mig att rita en modern tjej skulle hon garanterat ha ett svärd också, eller åtminstone sparka eller slå på något). Jag är ingenting om inte förutsägbar i de styckena. Nu gillar Felicia mina sagotjejer så…
Pappa Ola scannade in, och hemma kunde jag inte låta bli att åtminstone ändra lite mer på proportionerna, för i början såg huvudet ut som en enorm pumpa med pyttesmå ben, med tefat till ögon värdiga en alien från Mars. Nu blev det iaf en slags ordning på en kropp som såg ut som en clear-line-variant av serieäventyrshjältinna.
Inte vilken hjältinna som helst för övrigt. För som ögon blev mer och mer mandelformade och ögonbrynen bestämda och krökta som på en någon som minsann har lynne, en mun som vet att tala såväl som ge en fin kyss, och mörkt lockigt hår, så tonade åter mina hjältinnor från mitt rike Bortoms värld fram, de som avspeglas i Kati och Corinna från min berättelse. Eller, som mest här, Almas prinsessa Julia. För visst är det hon. Sådan är lystern från Alma, min gryning, som skiner över allt som jag vidrör.
Förutsägbar som sagt. Så är det att vara fängslad av något somär större än en själv. Jag tror att Felicia förlåter mig det.
Jag började kladda lite med Photoshop för att hitta en vettig färgskala. Utan animus kan jag ändå säga att den rosa uniform som är standard för tjejhjältar inte är min första preferens. En lite mörkare utstyrsel med naturfärger och dovare toner får bilda grundfärgerna. För jag går nog vidare med den där och ger den flerlagerbehandlingen för att få fram skuggor, lyster och högdagrar.
Yakane & Nuray
En skiss som legar och pyrt i åratal fick nyligen lite färg pytsad på sig.
Yakane, den lätt bestialiske protagonisten i min berättelse, står i begrepp att krama livet ur Nuray, en annan figur som förrådder Yakane, stjäl hans mystiska svärd och skadar hans älskade, Kati. För sådant finns bara ett straff i den bistres Yakanes sinne.
Skissen var en hastig blyertskludd, och tog sikte på det hotfulla och monstruösa i Yakanes framtoning när han som här är vred, fylld av kallt, våldsamt hat. Jag tyckte den fångade det jag ville, speciellt Yakanes gestalt, hur stor och hotfull, fylld av livsurkramande kraft han är. Jag lade den åt sidan för framtida senare bearbetning.
När jag för inte så länge sedan började öva upp handen i att tuscha bilder och använda finare bläckpennor tog jag fram den där bland många andra skisser som jag använde för att öva de darrande och trilskande korvarna till fingrar som olyckligtvis följer mig genom livet. Tuschningen blev OK, och den hamnade i facket för en möjligen målad bild i framtiden.
När den dagen kom bestämde jag mig för att skapa en slags posterliknade, berättande illustration, som skulle vara talande för hela den episod där Yakane till slut jagar rätt på Nuray. För att addera berättande element lade jag därför till ett fladdrande band bakom Yakanes och Nurays skepnader. På det syns, liksom projicerat, ansiktena hos Sebastian ”LeCid”, solsvärdsordens mästare som Nuray intrigerat med mot Kati, och på nedre delen Kati själv, efter att hon lämnat Yakane.
På Yakane lade jag framför allt på de tatueringar och den ärrvävnad som sedermera utvecklats fram i mitt arbete med Yakanes utseende, se tråden ”Anatomiska Studier – Yakane” hör på bloggen.
Målandet skedde som brukligt i Photoshop, med den olika-färg-på-olika-lager-metod som jag numera föredrar. Fokus på färgläggningen var att förstärka upplevelsen av rymd, av volym hos framförallt Yakanes kropp med dess djupa klyftor och svällande muskler, Nurays klädnad och så det svepande tygsjoket med dess överlagda ansikten på Kati och Sebastian LeCid. Som alltid aktulaiseras problemet med att ralistiska toner i förgen och den serieteckningsmässiga tuschlinjestilen delvis drar åt olika håll. Mest kännbart blev det för folks ansikten, desto mer som ingen av de inblandade ser helt normal ut.
Nersuddande sig genom lagren, och efter att skuggor och färgeffekter lagts på, nådde målandet till slut den punkt där jag ärligt känner att det skulle vara slöseri med tid att fortsätta. Det blev en mörk bild, om än med rätt starka färger, men den lyfter på ett mer eller mindre klart sätt fram grundskissens bärande idé och uttryck. Den här illustrationen är ett steg på vägen att försöka illustrera en stämning, snarare än ett utseende eller ett utseende. Och som sådan är den nog ännu ett fall framåt tror jag.
**********************************************************
Mer om utformningen av Yakanes utseende finns i en serie inlägg som också blev en betraktelse på vad som utgör anblicken av styrka hos en man och på maskulina kroppsideal:
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/foljetonger-posting-serials/studier-i-anatomi-utseende-for-aratauma/studier-i-anatomi-utseende-yakane/
Freja Kärlekens och Skönhetens Gudinna – ansatser till målning
En av de första bilderna som publicerades här var en teckning på Freja, kärlekens och skönhetens, återväxtens Gudinna för förfäderna… Den där har legat och jäst i år, men i somras började jag kika på den åter för att måhända sätta lite färg på den sköna…
Freja med sitt magiska hår
Det är bara hugskott och inte alls färdigt, men kanske värt att göra ett nedslag i. Som redogörs i ursprungsinlägget där den publicerades (”Nordiska Gudar -Freja”) så kom den teckningen, gjord i fin BIC-tuschpenna till för att visa för den fina unga Felicia, för vilken jag berättat om myter och sagor från hela vår värld, om gudarna och just Freja kunde ha tett sig….
Jag gillade alltid den bildens ansats, den inbjudande och uppmuntrande, ja hjärtliga gest som kom att prägla den. Jag ville inte bara frammana en vision av Freja endast som en allmän pudding, utan glad och glädjegivande, inbjudande att ta hennes hand i en gest som också kunde tänkas ange vägen, som om den bjöd till livsglädje…
Långt efteråt satt jag en eftermiddag och skalade om bilden till olika format och putsade och fejade lite på den Photoshops hjälp, och kom att fundera på en passande färgskala. Jag bestämde mig för en ljus färgpalett, och lade på enhetliga grundfärger. Skulle man avse att göra en serieteckning skulle man kunnat nöja sig med det.
Att nöja sig är dock inte riktigt min ansats vad gäller mina egna alster, och så kom det sig att i somras började jag tillämpa lite av det jag lärt mig under senare tid vad gälller lager av färg, nyanser osv. på bilden…
Det ser lite lovande ut, man undrar så smått om man inte skulle lägga en passande bakgrund och lite mer specialeffekter på den där. Kanske lite gudomlig glöd och agiska effekter på Frejas Brisingssmycke och hennes magiska hår? Vi får väl se…
Lite undrar jag också på vad min webbkollega Tannhäuser, som av hednisk tro driven är mer mångkunnig om och investerad i Frejas gestalt (och också skrivit om saken i sin egen blogg Hedniska Tankar) anser, hmm?
Livets Soundtrack – musik till Baba Yaga & häxor av Mussorgsky
Efter det delvis musikaliska debaclet med justitiemordet på Pussy Riot i Ryssland, som händelsevis sammanföll med förfärdigandet av en teckning på den ryska superhäxan baba Yaga (som man önskar borde besöka Putin och patriark Kyrill, två gubbjävlar som förtjänar att stekas på spett av denna människoätande hagga) drabbades jag av behovet att lyfta fram mer positiva saker med kopplingen Moder Ryssland-musik.
Det kom till mig som en märklig konflux av teman som antyddes i föregående inlägg med ryska teman (Dels om häxan Baba Yagas teckning och apropå den genomruttna ryska rättvisan och kyrkan som uppdagades av Pussy Riots oförvägna aktivister).
Häxor + Ryssland + Musik?
Vänta, det där har en behaglig doft av…Mussorgsky.
En av mina tidigaste favoritkompositörer var den ryske romantikern Modest Mussorgsky, som gav upphov till sådana härliga stycken som ”Natten på blåkulla” som bl.a. förekommer i filmen ”Fantasia” och tände mitt barnasinne.
I sitt stora samlingsverk ”Tavlor på en utställning” infogade Mussorgsky en bit som handlar just om Baba Yaga och hennes Hus på Hönsfötter. ”Tavlor på en Utställning” orkestrerades från Mussorgskys noter för piano av ingen mindre än Maurice Ravel. Det är en av mina favoritstycken sedan mer än 25 år, och låg i skivspelaren på repeat när jag läste bland annat ”Sagan om ringen”, för vilket den passar utmärkt, liksom för att skissa och rita på ryska motiv och sagor…
Hör nedan, ”The Hut on Hens Legs (Baba Yaga)” som låg i skvalpade i mitt bakhuvud som det dova och hotande omkvädet till häxan över alla häxor.
Mussorgskys romantiscism blandade häftiga infall och lätt dissonanta partier och fungerar utmärkt dels för att, som i modern filmmusik, bibringa en känsla, men håller en också i spänning och tvingar en att lystra till. Det är fantasieggande.
Hela ”tavlor på en utställning” kan höras nedan – den är ett fantastiskt plockepinn av teman, företrädesvis inspirerade av rysk historia och mytologi, med häxor, gnomer och segerrika tsarer i det gyllene Kiev…
”Natten på Blåkulla” (egentligen ”Natt på det Kala Berget”) är en annan av Mussorgskys utmärkta verk, och berör i högsta grad häxtemat. Se den något stympade och modifierade varianten som det sattes härliga bilder till i Disneys ”Fantasia”, med demoner som spexar under själve hin håles överinseende i en lustiger dans…
Olustigt nog mynnar i Disneys inledande festliga tappning av über-häxnatten ut i en kristen propaganda med en rätt trött visualisering av Schuberts i övrigt vackra Ave Maria – jag vet minst en hedning som det där måste orsaka hårresning på, och jag tror att jag håller med…
Mussorgsky rycktes bort för tidigt, men han gjorde mycket annat hörvärt som ”Khovanshina” med ”De Persiska Slavarnas Dans” och ”Boris Gudunov” med flera. Nastrovje till honom. Han skulle för övrigt troligtvis ha lett i njugg åt Pussy Riots tilltag mot en maktfullkomlig tsar Putin – som den kanske mest geniale och excentriske av de stora ryska kompositörerna var han ansedd som en tsarfientlig ”extremist” (han var t.ex. för avskaffandet av de ryska böndernas livegenskap), och hans stora opera ”Boris Gudonov” förbjöds i Tsarryssland.
Baba Yaga, en rysk superhäxa del 2
Den ryska häxan Baba Yaga jagar vidare i den ryska urskogen. En av många bilder som legat i träda under lång tid men som under sommaren monterats, kompletterats och behandlats för att bli lite klarare.
Det var i April som första utkastet till mina funderingar kring den rysliga Baba Yaga presenterades i en post här på bloggen. Det där mest en konceptskiss för den leda själv. Men som påpekas i mitt förra inlägg finns det en del parafernalia runt den otäcka, odödliga häxan.
Den mest karaktäristiska kringprylen till Baba Yaga är hennes magiska Hus på Hönsfötter. Djupt inne i skogen går den runt, rör på sig så att man aldrig kan finna den. Flera hjältar och hjältinnor har ibland somnat intill den eller inte sett den för att fötterna liknar träd och först efteråt insett att det sitter ett hus där upp…Den där erbjöd dock en del problem. Jag har sett lite bilder på den där stugan, och tyckte att en bokstavlig tolkning av att huset verkligen kliver runt på hönsfötter kändes lite… fånig (se exempel).
Nå, det fina med sagor är att man kan omtolka dem. Just detta att hönsbenen ibland misstogs för träd gav mig en idé. Tänk om… alltså husets ben ”på hönsfötter” tolkades som att dess ben var lika hönsfötter, eller som hönsfötter. Men lite mer, tja, träiga. Som ett ryskt korsvirkeshus skulle vara. Jag tänker mig att Baba Yagas hus som oerhört gistet och ganska vint, mossbeklätt och nästan som en levande varelse, som en urgammal ek. Då skulle de ”hönsaktiga” benen kunna vara något i samma stil, som en fortsättning på husets väsen…
Jag fick lite ytterligare inspiration av framställningen av Den Trojanska Hästen i filmen ”Troy” (med bl.a. Brad Pitt, Eric Bana med flera). I filmens bakgrundsmaterial berättar regissören om hur de tänkte sig att hästen, istället för att vara en perfekt, blankpolerad staty som det ofta framställts (när skulle grekerna haft tid för att göra en sådan?), kände att det borde synas att den var gjord av delar från skepp, av virke, tåg och tampar…
Da, min babushka!
Jag ritade några konceptskisser på ett hus som klev runt med stora ben med stora ”tår”, gjorda av virke och linor, surrad och knarrande… Det är inte bara huset som kliver runt tänkte jag, utan själva marken som den kliver runt på. Under sticker fötterna fram, och lite inspirarad av en slags stor dinosaurie av typen Tyrannosaurus Rex tänkte jag mig dess märkliga steg… Den första blev lite stor och rejäl, även om den rent designmässigt funkar för det tidigmoderna Ryssland.
Nästa försök var mer rätt. En mindre, gisten, vind och ranglig stuga, komplett med bodar och stegar, med ett slags stöttor som rötter som via jorden den står på övergår till de märkliga, krökta brädor som bildar dess magiska ben. Man skall inte vilja bli trampad på av den där. I farten kladdade jag snabbt till en slags mörk skog försänkt i skugga runt om.
Ooook. Nu var det bara att montera, men det var tyvärr inte så bara. Eftersom det hela låg på hafsiga blyerts-och kolskisser såg de där numera för djävliga ut avdamm och utsmetat kol – jag måste köpa fixeringsspray. Det blev mycket meck med Photoshop för att rensa och tvätta bilden ren, men också för att dra, klona och se till att bakgrund och Baba Yaga i förgrunden passade ihop hjälpligt.
Men med lite push från besök på medeltidsveckan i Visby kom det hela slutligen på plats, och de råa skisserna kunde i alla fall ses ihopfogade. Den där ropade på visst efterarbete dock, för att bättre få fram poängerna i bilden.
Efterbehandlingen rörde framför allt valet av skuggor och svarta kurvor, men också en viss ”vattnighet ” som lades på för att få bilden att se mindre tecknat linjebaserad ut och mer, tja ”målad”.
Jag är ändå lite nöjd. Man kanske skulle måla den där.
Här ser man förhoppningsvis en glimt av Baba Yaga-figurens idehistoriska rötter – ett förkroppsligande av den oändliga mörka ryska skogen, dess faror och trolska djup, och framför allt, en sjujävlars käring till trollpacka, som äter fåniga riddare till frukost och skrämmer slag på kungariket.
PS. En liten spin-off på arbetet med Baba Yaga kom av att min första kontakt med den vårtiga och slemma skedde för många år sedan lyssnande på Mussorkskys musikstycke ”Hyddan på Hönsfötter”. I det kommande skall här skrivas lite om Mussorgskys musik, som passar utmärkt till trollpackor, skogar och hjältesagor.
←Se första inlägget om ”Baba Yaga – rysk superhäxa”
———————————————————————-
Se mer om Baba Yaga på nätet.
- http://www.sacred-texts.com/neu/oprt/oprt08.htm
- http://myths.e2bn.org/mythsandlegends/origins117-baba-yaga-and-vasilisa-the-fair.html
- http://www.oldrussia.net/baba.html
- http://en.wikipedia.org/wiki/Baba_Yaga
För en introduktion till de ryska sagorna, vilka är rika på hamnbytare och magiska väsen, prinsar och prinsessor, rekommenderas boken ”Hjältar, Odjur och Främmande Världar ur Rysk Mytologi” av Elisabeth Warner – den är också mycket vackert illustrerad av den ryske målaren Alexander Koshin. Tyvärr är den inte lätt att få tag på ny – den kan dock mycket väl finnas på välsorterade bibliotek.
Prinsessan Julia blixtrar till – för Alma
Några dagars mycket trevlig samvaro med den underbara Alma gav upphov till några bilder på hennes sago-alter ego,den modiga prinsessan Julia. En av dem är när vetgiriga Prinsessan efter att ha läst i böcker kommer på ett sätt att bota sin drak-kompis Pelles mamma.
Den elake trollkarlen Augustus har gjort en magi som försvagar och förtvinar drakar, och den stackars gamla drakmamman ligger på sitt yttersta till Draken Pelles förtvivlan. Men Drakar, läser Julia, är varelser av luft och eld. Så under en stormig natt leder hon ner blixten, den himmelska elden, ner i drakmamman för att om möjligt ge henne ny kraft och styrka. Hon använder sitt förtrollade Hjärtespjut som åskledare – en livsfarlig idé. Men hon är modig som få, den fina Julia. Och bara hon kunde göra det. Så…
Jag kom att tänka på den hopkurade Julia när hon fått blixten ner i spjutet – ögonblicket innan höll draken Pelle upp henne i luften, men stöten har knuffat bort honom och hon har fallit ner på drakmammans rygg.
Bilden gjordes snabbt, med väldigt enkla medel under Almas överinseende. Färgblyerts över en vanlig blyertsskiss fick konturerna förstärkta med svart tuschpensel. Papperet var färgat, i ljuslila, som jag tog lite spontant för att scenen utspelas i en mörk omgivning. Det skulle visa sig vara ett tursamt drag.
Efter att ha målat någorlunda klart med de tämligen grova och inte så färgstarka blyertspennorna och fått Almas godkännande scannades bilden in. Men som så ofta tyckte jag att den där kunde hyfsas till i datorn….
Och voila. Med Photoshops verktyg kunde färgerna förstärkas och förbättras, den ljusstarka blixten som löper ner i och genom spjutet läggas till, och annan behandling som lyfte fram teckningens styrka. För trots det väldigt enkla utförandet tycker jag nog ändå att den där har något bra i sig. Det är ställningen, tror jag, kroppens uttryck. Det syns att Julia gör något svårt och jobbigt, men det utan något våld eller annat aggressivt eller ens akrobatiskt.
Jag hoppas Alma gillar den. Fler av teckningarna från vår vecka på Gotland väntar på liknande behandling.
*****************************
Fler bilder på prinsessan Julia, hennes lillebror prins Albin och deras busiga drakkompis Pelle finns på
Det är en fågel, det är ett plan…nej det är en supergiraff?
Inspirerad och dirigerad av den påhittige Jakob med hjälp av storebror Joel ser en ny Superhjälte dagens ljus: Kapten Faffa! Kramgod, rund och superstark flyger vår flygande giraff in för att hejda de elaka…
Några supertrevliga dagar i Juli studsade i runt på studsmattan i sällskap med kramgiraffen Faffa, och medan denna flög runt som en vante mellan oss tre studsiga grabbar kom Jakob på att Faffa nästan verkade flyga runt som en…en…superhjälte! Jaaaa… tänk om Faffa var en superhjälte, och flög runt och klädde dummisar och räddade folk och…och…
”Lysande!” sade jag och Joel ”men vad ska den öh…heta?”
Superfaffa? hahaha nej
Stålfaffa! hihihi neeej, han är ju MJUK!
Faffaman? Ne-hee! KAPTEN FAFFA!
Å han skall ha röda byxor o blå mantel o ha ett märke som det står, öh ”KF” på! Och vara mästare på Faffarate! (en spännande kampform som bygger på studsar och kast tydligen)
Jääättebra tyckte jag, och vore det inte kul om… man ritade den?
Så på natten efter togs pennorna fram, Faffa lades på bordet och vips så hade vi en flygande kramisgiraff…
Sedermera lade jag på lite toning med mangapennor, och sedan lades ett första lager färg på…
Det där är en mycket enkel färgläggning, i praktiken utan skuggning utom det underliggande svartivta lagrets, och utan effekter. Jakob och Joelmåste förstås tycka till om färgschemat, innan man går vidare. Sedan kan Kapten Faffas fantastiska äventyr ta sin början i full färg!
Se avslutningen av arbetet med Kapten Faffa – ”Supergiraffen flyger Igen!”→
En bild säger mer än 1000 ord – Lite tankar om Photoshop 2
En betraktelse runt korrigerande med Photoshop som börjar i det stora och slutar i det privata…
Apropå att forskare på Dartmouth college tagit fram en ny programvara som kan spåra och mäta spåren av digital fotoredigering kom jag att fundera lite på det här med bruket av fotoredigeringstekniker i offentligheten. Men det finsn förstås också numera ett växande privat bruk av fotoredigering. Redan här kan vi se att program som Photoshop verkar i en demokratiserande riktning.
I förra inlägget togs dels olika former av politiskt och religiöst men framför altl kommersiellt bruk av ”photosoppande” upp, och de risker och baksidor för synen på en realistisk människosyn och även synen på skönhet som ligger på lur.
Det är dock värt att notera, för de purister som menar att all efterbehandling av bilder är anatema, att en sådan syn på saken kan tappa kontakten med vad som är syftet med bilder. Om vi bortser från sådan förvrängning som sker av direkt kommersiella eller ideologiska motiv så kvarstår faktum att många vill att bilder tagna med kamera skall spegla hur det avbildade faktist ser ut vid ett givet tillfälle.
Men en kamera är inte ett öga, utan en apparat som arbetar med helt andra mekanismer och dessutom saknar de filter som vi själva har i form av hjärnfunktioner som styr fokus och uppmärksamhet. Ett foto, det vet alla som t.ex.tagit bilder i dåligt ljus, kan i själva verket ge en väldigt dålig representation av hur något ser ut, om måttet på att ”se ut” är vad det mänskliga ögat skulle uppfatta. I de här fallen kan man hävda att viss efterbearbetning i själva verket kan vara ett sätt att överkomma begränsningarna i mekanismen och visa mer ”verklighetstroget” hur någon verkligen ser ut.
Ett privat exempel kan illustrera detta. En välkänd effekt av fotoblixt i mörker är de sk ”rödögonen” – blixtens ljus gör att vi ser rätt in, genom ögat och ser de blodådror som ligger bakom ögat som en rödfärgning av iris. Helt vanliga kameror har länge haft olika funktioner som försöker komma till tals med denna effekt, som får envar fotograferat objekt att se ut som en vampyr. Men det är inte allt. Ett foto taget i skumt ljus, med fotoblixt, gör som regel de stackars avbildade mycket blekare än de skulle framstå för våra ögon i samma situation. Här kan efterbearbetning av färgerna med Photoshop tjäna för att återställa de färger som vi skulle se om vi stått i samma rum vid tillfället då fotot togs. Jämför exemplet ovan och nedan, på två fina sötnosar som fotobehandlades lite för att inte se ut som de rödögda lik som kameran ville få det till.
Skisser busdraken före av ”tvättning” av koldamm
Steg för Steg färgläggning Joel & Draken
Photoshop har dock vidare inplikationer än så. Förutom det enkla sträckande och ljusbearbetningen av enstaka bilder frestar den också med möjligheten att skapa sammansatta bilder som inte finns i enad, fysisk form, och foga ihop dem till en enhet. Men frågan är om man kan referera till det som bildmanipulation – snarare är det ett konstgrepp, eller en egen framställningsform inom bildskapandet. Min tavla till den fina Felicia ovan var en tidig sådan, sammansatt av dussintals olika objekt och teckningar som sedan färgmålades ”för hand” i Photoshop med hjälp av dess penselfunktioner.
Steg-för-steg färglager för Jake the Dragonslayer
Numera gör jag rutinmässigt ymnigt bruk av Photoshop som målnings- och sammansättningsverktyg. Serien av bilder på temat ”drake + pojke” med de coola killarna Joel ”den Unge” och Jakob ”Jake the Dragonslayer” är några senare exempel, som också visar på en speciella teknik som används – här kan man verkligen tala om en egen framställningsform för bildalster, med sina egna unika villkor.
Naturligtvis finns en gråzon även där. Photoshop kan användas för att ”rätta till” även sådana bilder i efterhand, och även här kan frågor ställas om autenticitet . Ett eget exempel är en tuschteckning, där jag efter att bilden färdigställts och monterats upptäckte en miss. Det handlade om vindriktningen, och vartåt gräset borde vaja. Notera att den i ursprungsbilden verkar blåsa åt motsatt håll som Yakanes kappa – det går ju inte.
Vind blåser mantel & gräs åt fel håll
Den bilden var redan från början ett collage av flera teckningar (se inlägget Yakane & en Claymore ), så att gå tillbaka och vända på gräset kändes inte som att sträcka sig speciellt långt.
Här kom åter syftet med bilden, att illustrera en viss händelse stiliserat men ändå trovärdigt, att stå över min egen privata bestämning av att den i en mening var ”färdig”. Och om man vill rätta till något som snett gräs, vad skulle hindra att man rätar till en sned näsa? Lustigt nog är det få som funderar i termer av ”fusk” i de lägena – antagligen för att ritade bilder inte har samma nimbus av att representera en slags ”genuin” verklighet som fotografier.
Det finns inga enkla svar. Som så mycket annat är photoshoppande eller efterbearbetning av bilder något som är neutralt i sig, och gör sig bäst i en sansad och medveten skala. Avarterna avslöjas enklast genom att vederbörande oftast inte vill stå för vad de gör eller mumlar bak grumliga skäl. Då bör man dra öronen åt sig, precis som alltid är fallet när ny teknik missbrukas eller vulgariseras. Den ungdoms- och smalhetshets som pågår överallt, alltmer uppstagat i det tysta med Photoshops hjälp är ett exempel på det senare – om man öppet gick ut och sade att ”vi är inte intresserade av våra fotoobjekt annat än som föremål för att få dem att se ut som anorektiska plastlik” skulle man inte få ta många bilder. Så man mörkar.
Men så länge det finns ett verkligt omdöme bakom, och syftet med vad som eftersöks utsägs klart, är det meningslöst och också ofruktbart att oja sig kategoriskt över vad som trots allt är ett språng framåt för möjligheterna att skapa nya och intressanta visioner. Photoshop är här för att stanna, och i var mans händer. Använt med måtta och hederligt är den ett fruktbart redskap.
←Se föregående inlägg ”[…] lite tankar om Photoshop 1”
Turkarna kommer…eller är det Atraker?
Så här i sommarstiljen, några teckningar med vissa historiska förankringar hos de tidigaste turkiska krigarna och erövrarna för mitt fantasyprojekt, precis från den tid då dessas motsvarigheter de osmanska turkarna stod i begrepp att ta sig över till Europa…
I min berättelses första del har huvudpersonerna en del intressanta och givande mellanhavanden med ett gäng atrakiska legosoldater. Atraker är en lätt omskrivning för turkar, vilka dyker upp i den stora Imperiestaden Aracanea, precis som deras motsvarigheter började röra sig runt det historiska Konstantinopel…
Osman I
En av de atrakiska ledarna som dyker upp är en ung men kompetent ledare, Altan Agha. Min Altan är rätt hårt baserat på Osman, Osmanska Rikets upphovsman, men inte bara som han troligen faktiskt var, dvs. en driven, smart och hänsynslös krigsherre med organisatoriska talanger och förmåga till förutseende. Utan också som den traditionella och korrekta osmanska historieskrivningen velat retuschera honom, dvs en övertygad muslimsk renlevnadsman och träbock. Osmanskt intresserade turkar får ursäkta, men delvis var poängen att visa just att en sådan Osman som framträder ur den oficiella historieskrivningen skulle varit en rätt trist typ. Knappast den slipade och djärve ledare som hans meritlista visar på.
Altan har också en mer privat involvering i min berättelse, genom en koppling till den kvinnliga protagonisten Corinna som kort lär känna honom, innan hon stöter ihop med den hårdföre Yakane.
Altan Agha och Shayk Ibrahim
Meningen med min lilla portättstudie är alltså att visa på en yngre Osman-variant, med värdigt bister min och lite magsur framtoning, lite klassiska turkiska drag, och sin närmaste rådgivare som delvis är skuld till hans träiga manér, den opportunistke Shayk Ibrahim (min pendang på Shejk Edebali, också en historisk figur). Kläder och parafernalia är tidstypiskt korrekta för perioden runt 1300 och miljön i Mindre Asien varifrån de kommer.
Desto skojfriskare och mer benägen att svinga en bägare är Altans överordnade, den mer jovialiske Uzun Agha, även här en karaktär inspirerad av verkliga händelser. Det är något som greker numera gärna ”glömmer”, men att turkarna kunde göra sig gällande på den Europeiska sidan av sundet beror till största delen på att bysantinarna bjöd in dem. Som när emiren av Smyrna Umur Bey (1309-1348) försåg en part i det byzantinska inbördeskriget med militär hjälp, något som redan tidigare turkiska härskare gjort, och som även Emir Orkhan, den andre osmanske härskaren gjorde.
osmanska Rikets expansion till 1683
Det var efter sistnämndas styre som Osmanerna kom att bli förankrade på bysantinskt territorium. Och resten var historia: Osmanska riket kom att bli en enorm supermakt, ett imperium som sträckte sig från Marocko till Iran, från norra Etiopien till Polens gräns. Först 1918, med Osmanska rikets fall och proklamerandet av den Moderna turkiska nationalstaten, kom den till ända.
Osmanska härskare och Sultaner ca 1300 till 1918
Det här extremt viktiga ögonblicket i historien kommer antagligen att gå en annan väg i min delvis kontrafaktiska berättelse. Dels för att bysantinska rikets motsvarighet Aracanea inte är lika försvagat, och faktiskt kommer protagonisterna, främst legokaptenen Yakane, att hjälpa till så att en stark och kompetent Kejsare hamnar på tronen i mitt fantasy-Konstantinopel Aracanea. Utrymmet för Altan är alltså mycket mindre än det kaos som Osman kunde dra nytta av.
Men som vanligt, nu när jag fäst de här figurerna i bild och bringat dem till världens ljus har min sympati för dem växt, och det vore väl tusan om inte Shayk Ibrahim kunde få en tegelsten i skallen så att Altan kunde släppa loss lite, och vem vet vad som kan hända…
——————————————-
Intresserade kan få lite intro om Osmanska rikets bröjan i Wikipedia-artiklar, t.ex.
- http://en.wikipedia.org/wiki/Osman_I
- http://en.wikipedia.org/wiki/Sheik_Edebali
- http://en.wikipedia.org/wiki/Ottoman_Empire
- http://en.wikipedia.org/wiki/John_VI_Cantacuzene
- http://en.wikipedia.org/wiki/Byzantine-Ottoman_wars
För mer intresserade kan rekommenderas
- ”The Ottoman Empire” av Halil Inalçik, London 2001 – finns på Amazon
- ”Das Osmanische Reich -Grundlinien Seiner Geschichte” av Josef Matuz, Darmstadt 1990, finns på Amazon.de
- ”Lords of the Golden Horn” av Noel Barber, London 1973, finns på Amazon
- ”Byzantium, the Decline and Fall” av John Julius Norwich, Harmonsworth 1996, finns på Amazon och Adlibris
En liten fredagsbild – Ormen Vera med och av Alma
Alma, min gryning, är en dam av oändliga påhitt. Och när vi lekte en dag för några veckor sedan kom hon på en lång och vindlande historia om den mäktiga ormen Vera, skogens skräck, men också väldigt snäll när hon vill…
Det var en vindlande historia som min underbara musa spann, en som också säkerligen skulle bli barnförbjuden dessutom. Det börjar med Ormen Olle som först var den elaka figuren som lever i skogen, ringlar runt och glufsar i sig (kram-)djuren. Men som fallet ju ofta är, tyckte Alma att skurken var roligare än de mesiga snällisarna, och Ormen Olle adlades till Huvudperso… eh orm, och en orgie av att äta allt under solen och skapa allmän IIIIH!-panik i den tänkta skogen utbröt under Almas handfasta ledning…
Men Olle är ju trots allt en kille, och lite ensidig uppenbarligen, så när Olle vid tillfälle hade ätit upp en campande tjej blev han dåsig, och fick svårt att äta maten, och där han låg och mådde illa hände något märklig… Olle öh, gav tillbaka maten så att säga, men vad som kom var inte vad han ätit, utan en glimrande, storögd…Ormtjej!
Woooho! 
Ormen Vera kom förstås som sig bör att överträffa föräldern och blev en JÄTTEstor och JÄTTEstark magisk gudaorm som kunde prata med alla djur och människor, äta en truck om hon så ville, och allmänt härskade drottninglikt över sin skog. Men hon var en god och snäll dotter också. När Ormen Olle blev skröplig på ålderns höst stackarn, och en väldig storm med iskallt vatten kom över honom, låg han illa till. Men Vera, hon kunde motstå stormen, ringlade ut med ett paraply runt svansen, hämtade sin pappa och tog honom till grottan där hon kramade honom och höll honom varm.
Så kan det gå till, när ett lysande barns inspiration ges fria tyglar. Länge leve ormen Vera, som visar sin upphovsflickas halt. En stolt morbror återgav hennes anblick, under Almas överinseende, i tuschpensel och BIC-penna.
PS. Alma har en fantasi av mytologiska mått, för Veras tillblivelse påminner starkt om gudinnan Athenas födelse, som ju föddes direkt ur Zeus panna efter att denne, eh, ätit upp Metis, hennes mamma. Ingenting är som sagt mer barnförbjudet än barns fantasier i vårt märkliga samhälle.
Uppdatering: En återblick på Ormen Vera och hennes tillblivelse som tecknad figur finns i inlägget
https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/07/20/en-liten-aterblick-pa-ormen-vera-av-och-med-alma/
************************************
Mer teckningar som tillkommit för och utifrån Almas lek finns i tråden
En liten fredagsbild från Projekt Storyboards – Corinnas ”First Kill”
Det började som kladdar för en actionscen som är svår att överblicka, men fortsatte till en tämligen komplett tuschmålad storyboardskiss: Corinna, den sköna krigarens, dödar för första gången.
Tilltaget att rita små ritningar eller storyboards för scener i den fantasybok jag skriver producerar hela tiden nya alster, och här kan man se hur arbetet på en sådan tar in mer och mer aspekter och så småningom förändrar och fördjupar scener.
Grundscenen är som följer – under ett banditöverfall i medeltidens motsvarighet till norra Albanien anfalls den kvinnliga protagonisten Corinna av en rövare. Från början hade jag tänkt mig scenen som att snubben anföll henne bakifrån, de brottades och hennes svärd eller hans föll till marken, han brottar ner henne, drar en kniv men hon får tag i svärdet och när han böjer sig ner för att hugga satte hon svärdet i magen på honom. Typ. Inte speciellt intressant dock.
Klotteruppslag för Corinnas ”first kill”
Men under lite spontant telefonklottrande så började figurerna komma närmare varandra. Ur kladdarna blev det tydligt att vad som först framstått som en knuff i sjävla verket var en slags brottning , att snubbens hela tyngd låg på Corinna. Elementet av övergrepp, av att bli fastnaglad stod fram klarare, rövaren greppade och slet i Corinna. Och i en sådan position, så höjde han sig mycket kort, för att dra sin kniv, varvid Corinna bara har bråkdelen av ett ögonblick att sätta svärdet var som helst, var hennes arm kommer åt…
Det är lustigt, men de flesta uppfattar nog att man kör ett svärd genom halsen som mycket mer brutalt och rått än att genborra en mans buk. I förmodern tid skulle sistnämnda varit en mycket mer plågsam, smärtsam och utdragen död. Men det är något med blodet och luftstrupen som berör oss illa.
Även ur de mycket slafsiga kladdarna framstod också något annat – rövarens förvåning och smärta, den chock som borde lysa ur ögonen på honom när han plötsligt finner sig dräpt av sitt föregivet svaga och övermannade offer. En slags smärtfylld vantro som fryser fast i dödsögonblicket.
Vid det laget hade den mentala bilden klarnat så pass att jag försökte mig på en tuschteckning med pensel.
Oook. Men det var inte illa, med tanke på min oexisterande tuschteknik.
När den var färdig fortsatte jag dock rita lite grässtrån vid sidan av, och sedan ett buskage… snart hade en hel jävla skog växt fram bakom kombattanterna, direkt ritad med tuschpensel och marker. Det var lite otippat. Men som illustration till hur en scen kan bli djupare och fylligare än vad som först var tänkt var det inte så dumt. En slags facit på konsten att visualisera, som aldrig nog kan övas och skärpas.
För som kringgrund till vad som faktiskt är första gången som Corinna dödar någon så förhöjdes den traumatiska verkan, hela händelsen framstod plötsligt som mycket mer brutal, osnygg och potentiellt ångestframkallande än bara ett enkelt ”tjoff” genom magen. Den är en bätte startpunkt för frågor om självförsvar, om vad som är berättigat våld, som löper som en röd tråd genom berättelsen.
Det var ett fall framåt, som aldrig hade blivit av om man inte försökt destillera visionen på papper. Det var värt det också för att ”Corinna, First Kill” i en mening fångar ett avgörande ögonblick, när den unga och i grunden icke-våldsamma Corinna börjar en slags nedstigning i den brutala värld som hon senare kommer att tvingas att röra sig i.
****************************
Mer bilder och Storyboards med den anslående Corinna, inklusive kläddesign åt henne (hon är en tacksam modell för det) finns i tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/corinna/
Se mer av de storyboards som hör skapats för en fantasyberättele i tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/storyboards/
Fifi Förgätmigej, veckans fylla-i-teckning…
På diametralt andra änden av recensionen av ”Parfymen” igår men ändock i doftandets tecken kom jag att tänka på en liten färgifyllnadsteckning som jag gjorde åt Julian och Alma… På blomsterfiguren Fifi Förgätmigej
Den ursprungligen brittiska barnTV-serien Fifi och Blomsterfröna har blomman Fifi Förgätmigej som lustig huvudfigur. Eller ja, lustig och lustig, hon är extremt präktig och rejäl på det där typiska förnumstiga sättet som barnfigurer mest måste vara förr, men världen av småkryp och trädgårdsväxter som hon bebor ser i alla fall skojig och välgjord ut. Ett plus är också att själva figurerna är Stop-motion-animerade istället för tecknade eller dataanimerade. Jag tror det gör något speciellt för den väldigt hemvävda och lite småputtriga känsla som genomsyrar serien och bidrar till dess appeal för barn.
Fifi Förgätmigej och Humla
I sammanhnget valde jag att snabbt, mycket snabbt medan barnen somnade en kväll, rita Fifi och en av bifigurerna, den inte alltför smarte Humla, med tuschpenna från en reklambild för dockor eller jag vet inte vad… Ett litet test av speed-teknik för en blandning av crosshatch och clear-line, som jag nog tycker blivit i alla fall lite bättre de senaste åren… Den passar ju att färglägga den där, och tack vare Petter som scannade mitt lilla kludd så hoppas jag att de små sötisarna kan sätta lite blomsterprakt i den.
Bilden kan ses med andra bilder för barn under sektionen ”Barn- & Ungdomsteckningar” i Galleriet
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/
Om copyright, Hello Kitty och att rita med barn…
Ett litet fredagsinlägg där barnfenomenet Hello Kitty passerar revy i lite snabbt nerklottrade former som gjorts för söta barn de senaste åren, blandat med en kanske inte så känd varumärkesstrid …
Hello Kitty förtjänar verkligen epitetet ”fenomen”. Sedan sin tillkomst 1974 från det japanska bolaget Sanrio har speciellt de senaste två decennierna exploderat i mängden av produkter och tryck som spritts över hela världen. Hello Kitty, den söta runda kattungen utan mun, torde idag vara den mest karaktäristiska och igenkännbara tecknade figuren vid sidan av de mest välkända Disneyfigurerna. Om inte mer, på allt fler håll i världen.
Man kunde, som undertecknad, notera att Hello Kitty är en typiskt japansk idé, den förkroppsligar det japanska estetiska idealet Kawaii, som trycker på enkelhet och bedårande söthet som värde. Men det finns en liten twist på det där. Hello Kitty har som brukligt är försetts med en mängd kompisar i samma minimalism-söta stil. En av dem är kaninen Cathy. Cathy passar väl med Kitty, men twisten är att hon ser misstänkt lik ut en annan tecknad kanin… en mycket äldre sådan.
Redan 1955 skapade den holländske illustratören Dick Bruna den mimimalistiska kaninen Miffy som nästan på pricken ser ut som Cathy. Figuren Miffy är inte lika välkänd världen över, men trots allt väl inerbetad och igenkänd i vissa europeiska marknader, främst Holland och Beneluxländerna. Och faktiskt också i Japan. Med tanke på Hello Kitty-figurernas världsvida kommersiella framfart var det förstås bara en tidsfråga innan de två skulle braka samman i domstol.
I juni 2010 lades dock stridsyxan ned. Trots att Sanrio inte medgav något fel eller gav upp sin upphovsrätt till Cathy-figuren som en originalskapelse, kan man från det faktum att de åtog sig att inte vidare skapa produkter med Cathy gissa sig till hur domstolen var på väg att döma.
Allt det här är en lite kuriosa som undertecknad råkade snubbla över när jag gjorde ville snegla på en bild av Hello Kitty, och kan på ett småputtrigt sätt visa på hur det lilla ansluter till det stora. De senaste åren har jag nämligen ritat talrika figurer på uppenbart Hello Kitty-tema tillsammans av sötnosen Alma. Det är närmast obligatiskt med framför allt små tjejer i sin omgivning… Jag måste säga att Hello Kitty-figuren är väldigt bra på det sättet, den erbjuder möjlighet att rita tillsammans med barnen och kan varieras och bli snabbt bedömd och förhoppningsvis gillad av även väldigt små barn…
Nu är det faktiskt inte så automatiskt lätt att skapa Kittysar som man kan tro – den är ju verkligen mycket noggrant minimal i sin utformning. Eller snarare – vem som helst kan göra dt, men man måste få till stuket. Trötta föräldrar kan med fördel få lite övning av att snabbt kladda till Kittysar med vaxkritor under mysiga pysselkvällar. Undertecknads darrhänta stapplingar kan kanske inspirera…
Det är t.ex. Kittysar med jultema, som Lucia-Kitty…
Eller tomtenisse-Kitty.
En knasig idé som vi fnissade lite kring var om Kitty vore en… dinosaurie.
Till sist, en variant som är baserad på min egen originalfigur prinsessan Julia, som är huvudpersonen i en egen berättelse som skapas åt Alma. Vore det inte kul om… Hur skulle Julia se ut om hon var en Kitty?
Frågan är hur Julias parhäst busdraken Pelle skulle se ut om han också var en Kitty? Det lär vi säkert få reda på någon dag… Det kommer säkert att komma några fler Kitty-inspirerade figurer, och när Julian kommer igång lär han också vilja skoja till det. Trots att Kitty-fenomenets krassa kommersialism kan irritera en lite måste man konstatera att den är väl anpassad till barn och faktiskt väldigt…kawaii.
Dagens moralkaka känns för övrigt given.
FÖRÄLDRAR: RITA MED ERA BARN.
*********************************
Prinsessan Julia, som inspirerade till Prinsess-kittyn, kan ses i originalform i galleriet
——————————————–
Lite källor
- http://www.dn.se/kultur-noje/miffy-var-langt-fore-hello-kitty?rm=print
- http://blogs.wsj.com/japanrealtime/2010/11/04/miffy-hello-kitty-take-bunny-beef-to-court/
- http://blogs.wsj.com/japanrealtime/2011/06/08/bunny-battle-resolved-miffy-cathy-kiss-and-make-up/?mod=google_news_blog
- http://ipkitten.blogspot.se/2011/06/goodbye-cathy-hello-kitty-and-miffy.html
- http://news.3yen.com/2011-06-08/hello-kitty-and-cathy-bury-the-hatchet-with-miffy/
- http://www.kotaku.com.au/2010/11/no-two-cartoon-rabbits-are-the-same-except-these-ones/
- http://news.sky.com/home/business/article/15795240
- http://www.homejapan.com/miffy-vs-hello-kitty
- http://tofflan.wordpress.com/2011/08/15/miffy-vs-kitty/
- http://www.aftonbladet.se/sofismode/shopping/article11389132.ab
- http://sv.wikipedia.org/wiki/Hello_Kitty
Ytterligare lite kuriosa – Sanrio skyddar sin egen upphovsrätt så klart och framför allt ensamrätten till den enorma prylflora som är Hello Kitty-figurens främsta existensberättigande, som framgår t.ex,ur ett tingsrättsmål från 2004 – se mål T-11965-03 – http://oami.europa.eu/pdf/natcourt/HelloKitty-sv.pdf
En liten söndagsteckning: En Prinsessa rider ut…
För Alma kommer en bild som jag alltid tänkte färglägga, av hennes Prinsessa Julia som i sin häst smörblomma och hjärtespjutet rider ut från sin borg…
Med hjärtespjutet rider prinsessan ut för att leta efter Draken
Lite trött och sliten efter lite galej på lördagen finns inget som lägger lisa på saker som ett litet test av ”snabbmålning”, som jag hoppas skall komma väl till pass. Framför allt för att sätta färg på de många bilderna med Julia och draken Pelle som ligger färdiga eller på skisstadiet.
En av de bilderna, som blev klar för en tid sedan, var en skiss på när prinsessan rider ut på sin häst och man får se lite hur hennes astridlindgrenland-söta kungarike ser ut…
Istället för att renteckna den så gick jag direkt till färgning av blyertsskissen, för att se hur det blev. Resutlatet är inte något fantastiskt men ändå. inte så dumt… Med en reducerad palett och utan att konstra med för många lager går det att få någorlunda hyfs på bilden ändå, även utan de klara linjer som en riktig tuschning skulle ge.
Senare kan man kanske efterbearbeta dem mer, om man så vill, och införa lite mer mjuka övergångar kanske…
Jag hoppas förstås att Alma skall gilla den.
Fler bildet och inlägg med den käcka Julia kan hittas på
Jake the Dragonslayer del 2- Färglägging och Avslutning
Till sist, efter år, dagar och tandagnisslan är äntligen andra bilden i serien ”pojken och Draken” för två killar färdig. En stor ful röd drake stor inför att få näsan kliad av en ung hjälte.
Det är passande att det sker på min moders födelsedag, hon som är källan till allt gott som kommer ur dessa fingrar.
I föregående inlägget ”Jake the Dragonslayer del 1” visades den långa och mödosamma upptakten till att nå det utgångsläge för färgläggningen som syns nedan.
Landskap, Jake och Draken monterade före färgläggning
Den stora verkliga arbetsintensiva delen är dock målningen. Jag använder Photoshop, på ett tyvärr grovt amatörmässigt sätt, som målningsduk. Grovt, för att jag aldrig kunnat lösgöra mig från den grundläggande tendensen att faktiskt måla, med musrörelser och de inställda penslarna, det som synes. Riktiga Photsoshopproffs använder ”spår”, ”redigeringslager” och lagereffekter med 3D-karaktär för att göra sin grej. Sånt grannlåt behärskar inte jag, även om denna bild, som alla före den, gav möjlighet att i alla fall pröva en del mer avancerade tekniker.
Bakgrund i Skottlands dimhöljda berg…
På den vindlande utflykten till Photoshoppandets krokiga stigar kan bakgrunden tas upp först. Den består av 10 lager men skall inte detaljstuderas . Det räcker med att säga att vissa utmaningar aldrig riktigt kunde mötas. Min teknik för handmålning med musen som pensel drar åt det vattenfärgsaktiga hållet, och starkt beroende av lagerfunktionen i Photoshop för att skapa vissa mjukare övergångar. I den här bilden var det mer av ett problem än i ”Joel den unge och Draken”, eftersom bakgrunden är mer framträdande. Den färgpalett som resulterar kan inte utan vidare förlikas med den tuschpenslade bakgrundens starka linjer, och det stråk av serieteckning som vidlåder bilden i stort. Färgerna måste ges mer kontrast och mättnad, och element som ser alltför målade ut måste bringas att se mer ”tecknade” ut.
Genom att använda filter och olika bearbetning försökte jag få målade element att stå ut på ett sätt som passade mer för de skarpa linjer och konturer som utgjorde teckningens grundform. Gräset i förgrunden målades t.ex. i fyra lager, som till slut förenades och via ”sök kant”-verktyget ficks att se lite mer tecknade snarare än målade ut. Ett ”suddningslager” ämnad åt att skapa den matthet som sker med stora avstånd lades över och gjorde att det blev lite mer…dimmhöljt vid horisonten. Det blev rätt OK ändå, som bakgrund betraktat.
Drakar och Pojkar på lager
Men mest meck var det att måla förgrundsfigurerna. I ”Joel den Unge” visades hur man kan bete sig lite mer proffsigt och fullt ut dra fördel av lagerfunktionerna i Photoshop för att få fram mjuka skuggor och högdagrar. I praktiken innebär det att man målar bilden flera gånger, fast med olika färpaletter som sedan smälter ihop när man försiktigt försiktigt suddar sig ner genom lagren. Det är ett grannlaga arbete som kräver att man kommer ihåg vad som sitter i varje lager, och mycket tidsödande. Hur de här lagren läggs ovanpå varandra för att skapa den hela bilden är en dock process som jag fortfarande inte är van vid, och som jag tog ett slags serier av ögonblickbilder på för att minnas.
I galleriet ovan kan man se hur de olika lagren ser ut för sig. Jag finner de lite fascinerande, de övre lagren får en slags spöklig karaktär. De säger också något om hur kulörer egentligen ansluter till varandra och hur skiftande en färg, som vid en första åsyn ser väldigt klar och enhetligt ut egentligen är.
Nedan kan man se hur det hela utvecklar sig när lager läggs på lager och de olika färgsättningarna förenas.
Mycket av arbetet i Photoshop är kontraintuitivt. Till exempel hur ljusa och mörka partier samspelar. I en målning med t.ex. oljefärger skulle man lägga på det mörka först och sedan allt ljusare partier över, närmare och närmare betraktaren. Det stämmer också med den avbildade verkligheten där det ljusa är de utstickande, starkast belysta partierna, medan det mörka är det som hukar i skuggorna. Man testar sig fram för se vilket sorts ljus, varmt eller kallt, spritt eller riktat, som man vill använda.
I Photoshop är det tvärtom. Man måste bestämma sig för vilken färg de ljusa partierna skall ha från början, och inte väja för att det är väldigt skilt från de färger man vill skall dominera bilden till slut. Det första, alltså nedersta färglagret är alltså en matt dräkt av gul, gröna och ljusblåa nyanser.
Den unge hjälten själv utgör dock ett undantag. Bakgrundsfärgen till hans hy är starkt skär. Det beror på att man senare kommer att lägga på ett skuggande lager som får färgen att bli mattare. Det är ett kännetecken för mänsklig hud som lever, att det finns ett färgstarkare lager under även den ljusaste hy. Utan den ser personen ut som ett lik.
Ovanpå lägger vi sedan de mellantoner som är de som är tänkta att definiera färgsättningen. Rött för draken, mörkgrönt för Jakobs kilt osv. Vi suddar oss ner genom lagren och låter det ljusa underlagret skymta fram på de delar som sticker upp. Redan här skapas en känsla av volym.
I nästa lager målar vi bilden i de mörkare, skuggade partiernas färgskala och lägger på dem. Och suddar suddar suddar…Drakens veckade, skynkligt fjälliga hud kommer här mer och mer till sin rätt, och ryggkammen och Jakobs skjorta börjar här lyfta från sin enfärgade platthett
Den fjärde bilden visar det matta, ljust grå-lila-färgade lagret av ren skugga som läggs ovanpå resten. Den behövs för att ytterligare ta ner de ännu alltför grälla färgerna, och visa på den grådaskighet, alltså skillnaden i mättnad, inte bara ljusstyrka, som skapas av skuggor. Den måste följa skuggfärgspartiet noga, men spiller över även på ljusare partier som därmed, om man är omsorgsfull, får behövliga skiftningar som gör det hela mer levande. Skuggpartierna kan göras mer eller mindre mörka också, mer eller mindre intensiva. Med hjälp av brännverktyget får man en skiftning inte bara av skuggans djup, utan också intensitet.
Detta är som mest nödvändigt för den unge hjältens hy, för att undvika att han bara ser grisskär ut.
Till sist ser vi hur det hela ter sig i sammansättning.
Kiltar och Skotskrutigt
I föregående inlägg skrevs om att den skotskt inspirerade bakgrunden fordrade att man utrustade den unge hjälten Jakob med skotska kläder med ett dito skotsktrutigt tyg. Det som i lekmäns ögon ser ut som ”rutigt” är dock ett rätt avancerat mönster med linjer och flera nyanser av de ingående färgerna i olika fält, som tillsammans bildar en unik och karaktäristisk s.k. tartan. I skottland har tartan-färgerna kopplingar till klanväsendet och olika grupper och sammanslutningar, ofta av militär typ som regementen. De bevakas av specialister alldeles precis som feodala vapensköldar. Att få till dem rätt är alltså en kitslig fråga.
The Black Watch vapensköld & Tartan-mönster
För den unge Jake valde som omnämnts den tartan som användes av det skotska regementet The Black Watch. Jake bär en kilt med en tillhörande fly plaid, en tvärgående mantel som bars över ena axeln i de skotska högländerna, som förstås har matchande färger. Grundfärgerna lades ursprungligen i olika lager som synts ovan. Men som framgår av hur mönstret egentligen ser ut blev det en mardröm att göra den helt rättvisa.
Men skam den som ger sig. Genom att måla med brutna linjer och över ett halvdussin lager över och under varandra samt använda ett ”tygfilter” skapades först ett mönster. Det draperades sedan omsorgsfullt varefter det böjdes och bändes över Jakes figur. Sedan lades samma skugglager på som hos draken, och några högdagrar. Till slut blev det inte så illa, om man kisar lite.
Slutbilden lades ihop. Skuggor och inramning lades till rätta, några få skönhetsfel som färg som hamnat över kanterna och så vidare fixades. Men nu är det dags att sätta stopp. Jakob måste få sin tavla någon gång, innan han bli lika gammal som på bilden, Jag hoppas att han gillar den.
←länk till föregående del ”Jake the Dragonslayer del 1”
Porträtt, porträtt porträtt… mera ansikten för Aracanea, med inspiration från filmer & TV-serier
Utseendestudiernas djupa brunn forsätter att ösa ur – några fler bifigurer till Aracanea
Mera olika ansikten från Aracanea är inriktad på några karaktärer som alla spelar viktiga roller delvis i bakgrunden. De här har påverkats av karaktärer med liknande roller i filmer som man sett – ¨på ett sätt är det, tänker jag mig, ofta så typisk ”typekasting”, att sätta en skådespelare till en viss karaktär i en film, går till. Man ser en karaktär i en film som man gillar, och jobbar från det. Jag försökte undvika fullständig porträttlikhet – det jag var mer ute efter var uttrycket, den känsla som deras anblick inger.
I den hierarkiskt ordnade värld som den bysantinskt inspirerade kultur som råder i Aracanea finns många människor som spelar oerhört viktiga roller i bakgrunden, i en tjänande roll. De två viktigaste av dessa är huvudkaraktären Yakanes samt hans dam Zoes närmastes tjänare: den förres kammarherre eller domestikos, den sluge Athames, och den senares livtjänarinna, den kloka Anna.
Athames roll i berättelsen är mycket viktig. I praktiken är det han som leder Yakanes stora hushåll och upprätthåller alla vardagliga kontakter med de många sökande, lakejer, leverantörer och fordringsägare som svärmar runt hans herre. Athames har det ekonomiska ansvaret för herrens militära hushåll, och måste trolla med knäna på ett alltmer avancerat sätt allteftersom hans herres ekonomiska situation blir allt mer ohållbar. Yakane lär sig för första gången att se värdet hos en civilist som Athames, och deras relation, om än präglad av skiljelinjen mellan herre och härskare ända till slutet, är ett av ömsesidig respekt.
Athames roll visavi Yakane liknar något den hos Posca gentemot sin herre Julius Caesar i HBOs serie ”Rome”. Posca spelas av Nicholas Woodeson, som i något föryngrad och än mer framträdande form fått bilda modell för Athames.
Se den enkla storyboarden ovan för Athames i relation till Yakane, och nedan till höger för Athames porträtt.
Den sköna Zoe, som presenterats mer fylligt i flera inlägg här innan, lutar sig å sin sida mycket på sin tjänarinna Anna, som i praktiken likt Athames sköter de löpande kontakterna med omgivningen och ser till sin härskarinnas hushåll. Deras är dock ett varmare band och Anna fyller också rollen som en slags modersfigur, eller ”tant” som Zoe kallar henne i mer intima situationer.
Annas uppenbarelse är inspirerad av den grekisk-amerikanska Olympia Dukakis, bekant från bl.a. filmen ”Mångalen” med Cher. Som delvis ansvarig för tillträdet till sin husmor är Anna kluven till Yakane och dennes relation till Zoe, och oroar sig för följderna av dennes våldsamma leverne och de politiska intriger han dras in i (se storyboard).
En karaktär som kommer att leda till oväntade kontakter är den från Salamora (motsvarande Katalonien) bördige Alfredo.
Han är en ung man som söker tjänst hos Yakanes kompani, och som kommer att åtfölja Yakane, Jack och de övriga i framtida händelser. Alfredo är en stilig yngling, men märkligt inbunden och samtidigt snarstucken, och kan ibland ge ett känsligt, lite osäkert intryck. Han har varit med ganska otrevliga saker och finner sig också utkastad ensam i den Aracanska miljön, avskild från sina landsmän. Det är sistnämnda som driver Alfredo att söka upp och så småningom ty sig till Yakanes sällskap.
Alfredos figur är lite lik den roll den fagre Vincent Perez spelar i ”Cyrano de Bergerac”. Jag ritade honom i helfigur, med en 1300-talsmundering som kombinerar västerländska och österländska element.
Vito är en annan av Yakanes män. Vitorio Luciano de Farese, som hans fullständiga namn lyder, påminner om Jack till kynnet och är en tämligen jovial natur och har olikt sin herre lätt för att tas med folk, men har inte samma framskjutna plats i Yakanes förtroende som Jack och hålls i stramare tömmar av sin befälhavare som ser med ogillande på hans många fruntimmersaffärer och tvångsmässiga kopulerande (Vito-karaktären är inspirerad av James Caans tolkning av Sonny i ”Gudfadern”-filmerna).
Här kan man se lite av utvecklingen av porträtt-tecknandet: Athames och Anna ritades för en tid sedan, i inledningen av de systematiska studierna av folk och fä i Aracanea, medan Vito är tillkommen senare, för bara någon månad sedan. En viss rutin har infunnit sig, och uttrycket som återspeglar personligheten har blivit tydligare känns det som.
*************************************
För en sammanställning av skisser och studier för min berättelse se
Mera porträttstudier för Aracanea – Photios i bläck
Utseendestudierna på lite löst och blandat folk för Städernas Drottning, Aracanea, fortsätter med en tuschstudie, den första i mitt slag, av den åldrade och bistre kyrkomannen Photios.
Som säkert framgår var det roligaste med de många studierna av folk och fä blandningen på åldrar och utseendetyper. Efter lite ämbetsmän i bistra poser, kriminella i likaledes hotfullt bläng, vilket något lättades upp av den insmickrande Saida, är det dags för ännu en karl som har lång till skrattet: den skriftlärde Photios.
Photios har hängt med sedan evärderliga tider som Protoasekretis (högste notarie) och Mystikos, privatsekreterare till olika kejsare, dragit sig undan till munkväsendet i typisk bysantinsk stil, återkommit, och så vidare… Hans långa liv har gjort honom till en slags föraktare av det världsliga, i den typiska bysantinska ortodoxa monastiska stil vars världssyn givits röst av sådana som kyrkofadern Johannes Chrysostomos:
Städse, de var såsom natten, och en dröm
de försvann med dagens ankomst
de var vårens blomster
med sommarens ankomst blev allt vissnat
det var skugga, och det förflyktigades
det var en rök, och det skingrades
det var en bubbla, och det spräcktes
det var en spindels väv, vilken rivits itu
Därför sjunger vi dessa Andens ord
sägandes om och om igen
Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!
-Johannes Chrysostomos skrift om den fallne kejserlige övereunuchen Eutropius makt och privilegier
Photios, Aracaneas Mystikos och Protoasekretis
Man måste gripa chansen att växa och slå in på nya stigar i det har gamet. Efter att ha producerat dussintals porträtt med vanliga blyerts- och kolpennor, slog jag in på en att göra en helt och hållet med bläck och marker-penna.
Den här gången tog jag tillfället i akt och skapade tämligen fritt, med endast en antydd förlaga från en bild av amerikanska vetenskapsakademien som jag såg för ett tag sedan. En av ledamöterna hade ett sådant där skägg som inte innehåller någon mustasch och som skänker åldrade män en min av svår intolerans om det vill sig illa…
Jag gillar det där porträttet. Det andas rätt stämning, och tekniken med fina linjer kombinerade med djupa svarta fält gav önskad effekt. Handföringen av tuschpenseln blir allt bättre, och tack vare det behöde inte lika mycket offras ifråga om detaljer i ansiktet – det viktiga i det stränga uttrycket går fram, snarast förstärkt av linjernas kompromisslösa svart-vitt.
Det var ännu ett test, men ett som blev bra, av den mycket gamle Photios som mot sin natur blev en föregångsman för nya vägar.
————————————————
Kyrkofadern Johannes Chrysostomos (347-407), en av de främsta tidiga predikarna, var ärkebiskop av Konstantinopel från 397 . Han skrev sin berömda skrift om Eutropius, som var Eunuch och privatsekreterare och den mäktigaste mannen (den förste eunucken med konsuls rang) vid hovet i Konstantinopel och faktiskt den som först gav Johannes hans position men som avsattes och förlorade sin makt år 399. I skriften tar Johannes upp några av sina favoritteman, om att vända sig bort från världens bländverk, inspirerat av bl.a. Predikarens (1:2) ord om maktens och alltings förgänglighet. Hela Eutropius-skriften, som finns tillgänglig i http://www.newadvent.org/fathers/1914.htm är väl värd läsning.
Johannes Chrystosmos lämnade dock ett mycket mer destruktivt arv till eftervärlden – han var en av de första ledande teorikerna bakom teorin om judarnas kollektiva skuld till Jesu död (bl.a. i den ökända Adversus Judaeos) som förfäktats av t.ex Katolska kyrkan till mycket nyligen, och som är en starkt bidragande orsak till över 1600 års pogromer, förföljelser och diskriminering som kulminerade i Förintelsen.
Mera porträtt & dräktstudier – övningar för Bysantinska makthavare
Ansikts-och porträttstudierna i Aracanea, mitt fantasy-Konstantinopel, fortsätter med ett litet collage av makthavare där vi även tar en titt på deras avancerade utstyrslar.
Den bysantinska maktapparat som ligger till grund för den väldiga Kafkaistiska labyrint som protagonisterna stångar pannan blodig mot hade en mängd viktiga funktionärer.
Aracaneas Eparch eller Prefekt, med sitt Signum
Här har tidigare skrivits om den mäktige eparchen, dvs Konstantinopels prefekt eller ståthållare. Dennes makt sprang från att han samtidigt var chef för rättsapparaten, ordningsmakten i huvudstaden och alla korporationer och gillen. I Konstantinopel var hans inflytande överallt närvarande, nära undersåtarna.
Men det fanns ännu mäktigare ämbetshållare inom den kejserliga riksförvaltningen. Två av dem spelar viktiga roller i min berättelses kulisser, och meriterade därför lite skiss-studier. Främst var den s.k. Logothetes tou Dromou, också känd som Megas Logothetes. Logothetes är ett bysantinskt uttryck som betyder ”förvaltare”, och Logothetes tou Dromou (”Vägarnas Förvaltare”) var ursprungligen chefen för kurirerna och posten. 
Det var ingen vanlig postgeneral vi pratar om. Som ansvarig för korrespondensen kom allt att gå via denne, och snart nog hade han fått en nyckelroll inom statsapapraten som ansvarig för främmande sändebud och gäster, vilket utökades till alla audienser…
När Bysans mer och mer kom att förlita sig på utländska legosoldater, vilka formellt sett var ”främmande gäster”, utsträcktes hans makt även över armén. Samtidigt en slags inrikesminister, spionchef och högste statssekreterare för förvaltningen – det var inte konstigt att Logothetes tou Dromou mot 1000-talet kom att kallas ”Den Store Logothetes”, och betraktas som en slags grå eminens i riket. Tänk ungefär den roll som kardinal Richeliu spelar i ”de tre musketörerna” av Alexandre Dumas och man får en aning.
Vi har bilder av logotheter bevarade, men i vanlig mening är det inte direkt realism som eftersträvas, även om vi förstås får vissa ledtrådar till deras uppenbarelse, som t.ex. en hovdräkts utsmyckning och snitt hos Theodor Mitochites (Logothetes tou Dromou i början på 1300-talet).
Jag försökte mig på en samlingsbild, där också den redan gjorda bilden på eparchen ovan kom med. Den föreställer, förutom Logothetes tou Dromou, också överbefälhavaren Megas Domestikos, samt två lägre tjänstemän, en lägre logothetes, samt en sekreterare, för att illustrera hur byråkrater på lägre nivå i den stora byzantinska apparaten kunde sett ut. Skissen fick en finish med tuschpenna och grå penselpenna för en lätt skuggning.
Allt är som sagt historiskt belagt, och ger en idé om hur de ofta tämligen utsmyckade och draperande byzantinska ämbetsdräkterna kunde se ut. En intressant sak är de knasiga huvudbonader som tycks ha präglat den bysantinska hovet i sen tid, och som är väl belagda i avbildningar som de ovan.
Bakom Logothetes står alltså Megas Domestikos, som var rikets formelle överbefälhavare för armén. Denna post innehades ofta av en släkting till kejsaren, men i mitt fall är innehavaren av ämbetet aristokraten Gregor Laskaris, vars roll blir viktig längre fram, när svåra tronstrider bryter ut i det sönderfallande Aracanea. Megas Domestikos är en representant för de stora ätternas makt och det militära etablissemanget, vilket syns på hans hovutstyrsel – den minner om en äldre, utsmyckad militär mundering sådan som t.ex från Chora-kyrkan i Istanbul till vänster (som för övrigt projekterades av Theodoros Metochites ovan).
Men hur visa hur en mäktig potentat personligen se ut?För Megas Logothetes fick jag inspiration av Joe Turkel, bekant för vissa som bartender i Stanley Kubricks ”The Shining”. 
Han spelade också rollen som den mäktige Tyrell i en av mina filmfavoriter, Riddley Scotts ”Blade Runner”. Båda de rolltolkningarna inspirerade min gestaltning av figuren både litterärt och visuellt.
I ett avsteg från de märkliga formerav ceremoniella hattar som logotheterna bar inför hovet tecknades därför denne mer diskret. Klädd i ceremoniell toga (logothetes var hade också senators rang) kunde hans inflytande och skugglika makt mer visas via ansiktet och dess antydan om en (hån-?)leende beräkning . Megas Domestikos är en mer hård och storväxt man, och växte fram mer spontant, och Eparchen, som inspirerats av en yngre Andreas Papandreou, är ju ritad sedan tidigare.
Samlingsbilden är gjord i vanlig skissgrafit, i mjukhet från 2H till 4B, med borttagning av repor & damm i Photoshop och viss anpassning av svart/vit-balansen för bättre återgivning.
De där porträtten och bilderna kan verka frivola, men de har gett en hel del input för att beskriva de personernas manér och personligheter, och i vanlig ordning har researchen kring dem stärkt detaljerna och närvarokänslan i berättelsen. Ett win-win på alla sätt, utom ett, tidsåtgångens…
***************************************
En introduktion till Bysantinsk kosnt som förlaga för teckningar finns i
Fler studier baserade på bysantinska förlagor finns under kategorin
—————————————————–
En introduktion till de Byzantinska vindlingarna av befattningshavare finns att tillgå i http://www.thefullwiki.org/Byzantine_aristocracy_and_bureaucracy
Porträttstudierna för Aracanea fortsätter – En lättfotad dam, eh, ung kvinna…
De många porträttstudierna av folk i min berättelse fortskrider med en bild som inspirerades av ett nyupptäckt intresse för toga-liknande klänningar och en lättfotad kurvig celebritet
Trots det tämligen osmakliga och fåniga geschäft som det mest av allt är kan det vara värt att ha ett halvt ofrivilligt öga på modefronten. Rätt vad det är kan något som faktiskt ser snyggt ut och kan inspirera dyka upp. Förra året när jag höll på att utforma karaktärer till min berättelses första del, lade jag märke till att efter 2010 kunde anas en markant ökning i mängden galaklänningar med toga-inspirerat stuk. Toga leder mina tankar till min berättelses stora stad Aracanea, min parafras på Konstantinopel. Det är alltså en bra sak.
En av de som bär upp toga med viss gusto är den (ö)kända celebriteten Kim Kardashian, som efter att ha exponerats i hemporrinspelning sköt till stjärnorna likt många andra märkliga mediala stjärnskott som inte egentligen gör eller kan något, men är kända för… att de är kända. Nu måste man säga att hon ju iaf ser lite minnesvärd ut – hon bryter många av de hävdvunna normerna för kvinnlig skönhet men har ändå lyckats etableras som en slags snygging. OK, varför inte. Hon slår bengetterna på mången catwalk iaf. Jag har tagit upp just detta i ett tidigare inlägg, om representationer av den klassiska skönhetssymbolen Kleopatra.
Och för min berättelse, när jag såg mig runt efter en snygg-men-kanske-inte-så-skön look för en av min berättelses personer, gatflickan Saida, så kom Kim tillbaka till mig, och verkade passa på mer än ett sätt.
Saida är som sagts en ung prostituerad i Aracanea. Som sådan är hon bekant, professionellt och privat, med Jack, en av huvudpersonerna i berättelsen som inte aktar för att lätta på sin börs för en liten kurvig pudding som hon. Hennes är en viktig roll i några händelser som mynnar ut i mycket blodspillan när karaktärerna möter upp med den organiserade brottligheten i Aracanea (utseendestudier för gangstrarna har tagits upp i ett tidigare inlägg).
Jag gjorde en liten porträttstudie och drog på Saida/Kim en stola, en kvinnlig toga av bysantinskt snitt, med hjälp av mjuka grafitpennor. Parallellt försökte jag i ett porträtt fånga hennes mer odygdiga och tänkt lockande framtoning, med ett öga på balansen mellan ett tillgjort och ett faktiskt sympatiskt uttryck. Bilderna blev helt OK, kanske lite sotiga men med Photoshop kan det fixas. Kim passar för Saida, och prylen att sure, här vankas det kopulering för lite slantar, men Saida är faktiskt en sympatisk person också, går fram tycker jag nog,
Indomitus.blog 