Författararkiv: thefeatheredsnake
Den malplacerade baddräkten (del 5:3) – Baddräkter på vift i Filmisk Forntid
Som vi sett i inlägget ”Bikinin som åkte av och på igen” var bikinins genombrott på 1960-talet starkt kopplad till dess exponering i filmer och inom medierna, och förekomsten av en närmast egen genre, Beach Party-Filmerna. Men filmvärlden är en spretig arena för idéer, och snart nog kom att man att pressa in de heta plaggen i helt andra sammanhang. Som filmer där man förmodat skall porträttera flydda tider – resultatet är en räcka baddräkter som halkar vilse och dyker upp på fel plats och i fel tidsålder.
Dagens tema är således…
Anakronismer
Den västerländska filmindustrin byggde vidare på tidigare mediers bildspråk, såsom konstens och teaterns. Därmed kom man också att föra vidare vissa konstmässiga idéer. I och med att filmen blev det mest spridda kommersiella mediet ville man förstås visa lättklädda snygga människor för att tjäna pengar, samtidigt som man såg till att innesluta detta i en bekant och föregivet ”ursäktande” kontext. Den i denna serie tidigare nämnda orientalismens (se Den Malplacerade Baddräkten 4:1) konventioner låg väldigt nära till hands när förmoderna eller icke-västerländska civilisationer skulle avbildas.
Den kungliga antika bikinin
Den historiska Mellanöstern utgör förstås själv ur-myllan för att plantera orientalismens idéer. Inte bara själva plagget utan också miljön, företrädesvis högreståndsmiljöer och antika hov, följde med in i filmens värld. Det blev tydligare när filmindustrin expanderade efter andra världskriget och filmerna blev maffigare och glitzigare. Ett exempel, filmen ”Drottningen av Saba” (The Queen of Sheba) från 1952 visar den amazonliknande antika drottningen iförd en misstänkt baddräktsliknande utstyrsel som skulle varit rätt konstig i södra Arabien på 900-talet f.Kr (se här för den mytiska drottning som ligger till grund).
Det där har inte mycket förändrats mycket. Snabbspolning mer än 50 år framåt och vad ser vi då om inte… en förvisso oöverträffat praktfull Monica Bellucci som Kleopatra bärande en hel garderob av olika anakronistiskt bikiniinspirerade plagg i den iofs inte speciellt seriösa ”Asterix – Uppdrag Kleopatra” (f.ö. omtalad för denna roll i inlägget ”Bilder av Kleopatra del 3”).
Att det här draget spänner över både genre- och ambitionsgränser blir tydligt när vi kastar blicken mot den annars så kvalitetsmedvetna och med rätta hyllade TV-serien ”Rome” – inga pretentioner och goda skådespelarinsatser kan tyvärr ta bort att den minimala bikini som Lindsey Marshalls inkarnation av Kleopatra bär förtjänar en anakronistisk dumstrut…
Speciellt Egyptens forntida kultur har som synes fått bli en avstjälpningsplats för bikinis på drift, inte sällan kombinerade med diverse annan popkulturell bråte, som i den nästan mästerligt felaktiga scen där Rachel Weisz och Patricia Velasquez fightas (?) iförda egyptisk (?) … erh, forntidsbikini i ”the Mummy Returns” – med japanska sai??
Inte många rätt där inte, förutom bärerskornas trevliga uppenbarelser förstås, men hur svårt hade det varit att utrusta dem med verklighetstrogna egyptiska vapen och linnen av tunn bomull istället? Men nej, det hade inte gett tillräckligt uppenbara syftningar till sex appeal…
Att just antiken fått bli projektionsyta för knasbaddräktsdetaljer har inte hindrat att man till och från också kastat sig ut i senare perioder i strävan att visa upp nästan-men-inte-riktigt-nakna kroppar. Ett riktigt rått exempel på den sexistiska ådran kan ses i affischen till den framgångsrika ”sexiga” medeltidskomedin ”Ubalda” där man försåg Edwige Fenech med bikinidesign för ett… kyskhetsbälte.
Bikini – den ädla vildens val?
I inlägget om baddräkter på vift i superhjältevärlden påpekades att ett annat tidigt alibi för att kasta på feltänkta badkläder på folk var den förmodade klädedräkten hos ”primitiva” och ”ociviliserade” folk. Samtidigt var det tydligen svårt att helt lösgöra sig från de uppenbara sensuella konnotationerna hos den moderna bikinin – vilket kunde leda till knasiga resultat, som t.ex. Michèle Merciers stenåldersbikini gjord av läderbitar och…löv? i filmen ”Det Äldsta Yrket” från 1967 som spekulerar om prostitutionens historia.
Den här från synen på ”det primitiva” lever dock kvar, och fortsätter att leta sig in konstiga sammanhang, som framgår av t.ex. den märkliga läderbikinitopp som Keira Knightley bär ut i strid i det maffiga men totalt otillförlitliga historiska actiondramat ”King Arthur”. Den antas utgöra en ”keltisk” till skillnad från civiliserad romersk mundering, och den med grova naturmaterial förfärdigade anakronismen ger oss signaler om en slags ”ursprunglig” lättkläddhet.
En varm och Gosig päls…bikini?
Just det här med syftningen på det ”primitiva” fick en ökad spridning i början av 70-talet, när en radda filmer som utspelade sig i en tänkt ”urtid” kom att ge upphov till en av de knasigaste malplacerade baddräkterna – pälsbikinin.
Den mest flagranta formen av baddräktsanakronism visar sig nämligen när man skall illustrera riktigt gamla tider. Filmgenren har alltid haft en fäbless för Dinosaurier, som i med ca 65 miljoner års felmarginal ofta kommit att porträtteras i strid med tänkta primitiva ”urtidsmänniskor”. Dessa kom efter 1960-talet att bära… bikini.
Tanken hos många regissörer tycks ha varit att eftersom man var van att porträttera ”vildar” eller icke-moderna folk lättklädda med bara ländkläder och pälsar så kunde man väl förse dem med ”förmoderna” varianter av de minsta moderna plaggen – dvs baddräkter. Några exempel från filmen ”When Dinosaurs Ruled the Earth” från 1970 visar vad det är frågan om. Männen bär höftskynken i Tarzan-stil eller större – men vad är det den dessutom knasigt blonda ”urkvinnan” har på sig, om inte en bikini? En axelbandlös också till råga på allt.
Att det här har mer gemensamt med Fred Flinta än med verkliga plagg från förhistorisk tid gjorde förstås inget för att minska dess dragningskraft för regissörer och bolag som ville passa på att exponera hud. I den mest kända av alla de där tämligen förglömliga filmerna,”1 million years BC” (”Giganternas Kamp”), tog man också hjälp av den sista av de stora sexsymbolerna, Raquel Welch, vilken följaktligen kom att göra sitt knasiga plagg ikoniskt.
Ingen kunde förstås ha burit pälsverken som Raquel, även om historien kring hennes deltagande inte oväntat hade en mindre trevlig sida. I filmen blir Raquel attackerad av urtidsfåglar, kidnappad, slåss mot andra ”urtidskvinnor” – allt nästan utan att säga ett ord, och hon tiggde och bad regissören & producenterna att få lite fler repliker. Dessa skall bara ha sett upp och ner på henne i hennes pälsverksbitar och med en handrörelse avfärdat henne.
Ett foto från inspelningen illustrerar också på ett tragikomiskt sätt varför pälsverksbikinin är en så urbota dum idé, hur vacker bäraren än är. En huttrande Raquel som försöker skydda sig mot regnet på inspelningens parkeringsplats säger mer än tusen ord om plaggets totala frånvaro av skydd mot elementen.
En Speedo för en antik hjälte
Det måste påpekas att den anakronistiska baddräktstrenden inte enbart omfattat kvinnor. Filmgenren Peplum vars storhetstid också var under tidigt 1960-tal (ibland omnämnd som ”Svärd-och-Sandaler”-filmer”) dvs lågbudgetäventyr i antiken, hade t.ex. närmast som obligatorium att visa upp speciellt de manliga hjältarna iförda ytterst snäva baddräktsliknande plagg. Som t.ex. i filmen ”Mars, God of War” (iofs kan man kanske ha velat visa på en s.k. subligaculum – men sådana brukades inte av vanliga romerska medborgare, utan främst av atleter och andra som inte bar vanliga vardagskläder).
Som synes kom det anakronistiska baddräktsbärandet oundvikligen att få starkt sexistiska konnotationer. Det här leder dock till vissa komplikationer när män porträtteras i dem. Som tidigare konstaterats (se Den Malplacerade Baddräkten del 1) har exponeringen av män i för små badbyxor vissa känsliga… bibetydelser, eftersom det kan leda tankarna till mäns kroppar som rena objekt – dvs som kvinnliga sådana, och det är sällan önskvärt, utom möjligen när man vill visa på en avvikande eller kanske dekadent manlighet.
Det här blir närmast övertydligt i den av bisarra historiska fel bemängda filmen ”300”. Föregivet utspelande sig i Grekland på 300-talet F.Kr, är den en orgie i välgymmade manskroppar. Men för att liksom tona ner de ”manliga” spartanernas små ländkläder trycker man på ondskan i den perverterade perserkungen Xerses skepnad genom att dra på Rodrigo Santoro en pungkrossande 24 karats… nånting.
Will the real Xerses stand up?
Vi vet hur persiska storkonungar såg ut och klädde sig – och det var inte som vilsekomna medlemmar i ”Army of Lovers”på väg till den lokala bögklubben. Xerxes absurda tanga och S&M-parafernalia är till för att framställa honom som på en gång fjolligt kvinnlig, och samtidigt hotfullt bögig – en pervers orientalisk despot på väg att våldta det straighta Europa.
Det här med baddräkter irrande i fel del av historien är som synes möjligen en uppbygglig historia ur tonårigt masturbatorisk synvinkel men tyvärr inte mycket annars…
Just fantasibiten är dock vad vi skall titta närmare på, när några andra genrer ur populärkulturen där baddräkter kommit på avvägar hamnar under luppen – nämligen Fantasy och Science Fiction.
***************************
Se andra inlägg på temat baddräktbärandets historia i serien
Den Malplacerade Baddräkten
←Tidigare del (5:2) ”…på drift i Superhjältevärlden”
Nästa del (5:4) ”…på Vift i Framtid & Sagoland”→
———————————————————–
En kavalkad av anakronistiska speedos kan betraktas i den knasiga sajten http://peplums.blogspot.ca/, helt tillägnade de s.k. Peplum-filmerna(vi skulle kanske säga toga-filmer), företrädesvis italienska filmer som utspelade sig i antikens Europa och där lättklädda heroiska gudasöner och gladiatorer springer runt i lite lågbudgetaktig ”historisk” miljö, slåss mot monster eller onda ränksmidare och frotterar sig med fala damer.
Den malplacerade baddräkten (del 5:2) – Baddräkter på vift i Superhjältevärlden
Medan sommarsol fortsätter steka utanför fönstret fortsätter genomgången av baddräkternas märkliga utflykter i fantasins värld. Idag skall vi ta en titt på en märklig företeelse – nämligen den ymniga förekomsten av baddräkter i den tecknade serievärlden, specifikt bland efterkrigstidens kostymerade superhjältar. Speciellt eftersom de ofta bär sin badbyxa utanpå sin övriga kostym.
Superhjälte(bad)dräkten
I nästa exempel kan vi se hur populärkulturen inspireras av verkligheten. I första inlägget i denna serie om baddräkter (Att dölja eller dra blicken till bananen…) påpekades att utvecklingen av den manliga baddräkten var kopplad till vattensporter. På samma sätt var de första speedobärarna av efterkrigstidens superhjältar simmare eller hade någon slags kopppling till idrott, med eller utan vatten.
Tarzan var en tidig hjälte som började väldigt lättklädd, med enbart ett höftskynke. Och som vi sett kom Johnny Weissmüller, som ju var pionjär för den rena badbyxan för män, att spela rollen – i Tarzan-filmerna kunde filmproducenterna låta honom släppa loss och enbart ikläda sig höftskynken. Man kan undra vad denna dubbelexponering gjorde för att stadsfästa den manliga badbyxan utan topp – den publik som vant sig vid att se simsstjärnan i enbart höftskynke måste ju inte ha tyckt det konstigt att se simmare med lika små plagg efter ett tag. Såsom av en händelse kom dock skynkena snabbt att transformeras till ett slags korta badbrallor av läder eller päls. .
Samtidigt, och nu pratar vi sent 30-tal/tidigt 40-tal, kom superhjältarna på scenen. Och se, åter som ett tidigt tecken var en av dessa den simmande superhjälten Sub-mariner, också känd som prins Namor. Denne var en slags halvamfibisk karl som spenderade mycket tid i vatten, och kunde fortsätta den lättklädda trenden.
Ingen lyfter skrot i badbrallor som Stålis
Med början på 1940-talet började allt fler superhjältar bära små badbyxor som en del av sin kostym. Det som i förstone kan verka skumt är att de bar dem ovanpå hela dräkter. De första mer välkända hjältarna, som Stålmannen, Läderlappen mfl, sedermera samlade på förlaget DC comics, bar mycket tydligt en slags speedos eller tighta shorts ovanpå sina dräkter, ofta i en utstickande färg .
Det är dock inte så knasigt som det kan verka. Enligt en av Stålmannens legendariska redaktörer Julius Schwartz var Stålmannens liksom många av Blixt Gordons utstyrslar åren runt 2:a världskriget direkt inspirerade av dåtidens akrobatkostymer. Dessa var tighta, och ofta åtföljda av en översittande kortbyxa, antagligen för att hindra snoken under från att ringla runt för mycket…
Det här fick snabbt spridning. Man kan misstänka att när det väl etablerats fyllde den där kortbyxan andra behov: nämligen att man kunde avbilda hjältarna i väldigt kroppsnära klädnad, egentligen med full insyn över kroppens muskulatur – förutom i skrevet (och bröst för kvinnor).
Batman svingar över Gotham i baddräkt
Det blev närmast en universell konvention att superhjältars dräkter i princip ser påmålade ut, inte som riktiga kläder (notera t.ex. som i Batmans mundering) och då erbjuder den extra kortbyxan ett sätt för att förklara varför man inte ritar in putningar i de nedre regionerna… eller bröstvårtor.
Rustade hjältar behöver förstås en Järnbralla…
Även om det konkurrande förlaget Marvel och dess serieuniversum (m baddräktslösa hjältar som Spindelmannen & Hulken bland sin uppställning) inte på samma sätt hakade på baddräktstrenden, finns flera lustiga exempel där också – som de metallspeedos som förstås hör till Järnmannens (Iron Man) metallrustning…
Redo att försvara rättvisan i randiga speedos och läderboots!
Ett annat lustigt exempel är den likaledes tidiga hjälten Fantomen med sin randiga tanga ovanpå trikåerna. Ett faktum som blir än mer komiskt med tanke på Fantomenserien sträcker sig bakåt i tiden, och visar den nuvarande Fantomens förfäder och deras historiska äventyr – alla klädda i samma randiga badbrallor. Dessa förfäder måste alltså rimligen ha uppfunnit speedon redan under 1500-talet 🙂
Även kvinnliga hjältinnor kom att få utstyrslar baserade på baddräkter, främst hela sådana. Berättelser inom sci-fi/fantasy gick i bräschen – se t.ex. rymdhjälteserien Blixt Gordon, där hjälten, som också ofta var badbyxeklädd, i varannan episod snubblade över en baddräktsbärande prinsessa eller dylikt som förstås föll pladask för honom. Inte ens arktiskt klimat fick som synes hejda baddräktsbärandet…
Ett tidigt exempel på baddräktsinspiration var också en av de mer framstående kvinnliga hjältinnornas, Mirakelkvinnans utstyrsel. Sedd i sin helhet är det tydligt att den är en variant av den hela baddräkten, och följer som synes också dess utveckling i någon mån, från den tidiga, lite längre på 40-talet till en lågt skuren med närmast tangaliknande gren framåt 70-talet.
Mirakelkvinnan oaktat var baddräktande mycket mindre påtagligt under superhjältarnas stora era. Det användes också påtagligt ofta för att markera en slags brist på civilisation, eller måhända sedesamhet (se om pälsverksbikinin i nästa inlägg), inte olikt den tidiga Tarzanfigurens (notera f.ö. den kvinnliga skurken i Tarzanbilden längre upp). Kanske var det trycket från den censur som serierna stod under hela denna tid.
Det fanns förstås undantag från regeln, som t.ex. ”Vampirella” från 1969, där huvudkaraktären är en vampyr som springer runt i en förvisso ”hel” men minimal röd baddräkt. Men man kan notera att Vampirella-karaktären avvek från normen för en seriefigur – hon är en slags antihjälte, och passar sålunda in ovan nämnda mall för exponerade seriefigurer genom att vara mindre än normalt ”sedesam” eller civiliserad.
Regeln var dock klar: man såg få superhjältinnor i bikiniliknande utstyrslar förrän framåt 90-talet.
Man kan därefter notera en utveckling som åtföljer den allmänna samhällsutvecklingen, om än på lite kringelkrokiga vägar. Lägg märke till Vampirella, som f.ö. fick en nytändning på 90-talet. Då var hon ett udda och inte riktigt rumsrent fenomen. Trettio år senare hade pendeln svängt. Vampirella hade då fått sällskap med en hel samling av baddräktsklädda bikinibrudar till hjältinnor och skurkinnor.
Se exemplet nedan på ett galleri av superbrudar från Image Comics. Baddräktsinspirationen är, direkt eller indirekt, ganska utbredd, men kan också se inspiration från andra impulser- av orientalism, av underkläder, från S&M-scenen med mera.
En intressant detalj ovan, den mörkklädda hjältinnan längst ut i vänster, sammanfattar de olika trenderna.
Det är den trosnitiska hjältinnan ”Magdalena”, först uppdykande som motståndare i serien ”Darkness”. Hon är en superkatolsk, närmast helig gestalt med krafter kopplade till den kristne gudens död på korset, och hennes utstyrsel skall leda tankarna till en blandning av en nunnas och en modern soldat eller SWAT-polis, med läder och band som också leder tankarna till kinky från S&M-scenen. Det var dock inte tillräckligt, och senare kom man att skapa en variant där den Heliga Magdalena springer runt och bekämpar ondska i nunnekåpa. lädertopp och… tanga.
Det finns en tendens för 2000-talets hjältinnor och kvinnliga seriefigurer att fortsatt vara utstyrda i små och avslöjande outfits. Nakenhet är fortfarande kontroversiellt och kommersiellt problematiskt – men behövs heller inte. Det är ett tidens tecken att moderna superhjältinnor är mer utstuderat sexualiserade. Genom valet av vinklar, det ständiga tryckandet på synlig hud, förföriska åtbörder mm samt ibland en hudnära och/eller minimal utstyrsel behöver inte serier, även om de riktar sig till en bredare publik, avstå från sex appeal som försäljningsargument.
Detta sker numera mer självmedvetet – både Image Comics, Marvel och andra har anammat idén om att deras serier bär på ett potentiellt sexigt innehåll, vilket understryks att de genom åren publicerat supplement där deras figurer styrs ut i mer än normal avslöjande och ”sexiga” utstyrslar – dvs baddräkter. Så har små baddräkter således gått från att vara en lite småknasig konvention till att få en innebörd i serievärlden som mer liknar den i den verkliga världen – som accessoarer för att locka med nödtorftigt skylda kroppar.
*******************************
Se andra inlägg på temat baddräktbärandets historia i serien
Den Malplacerade Baddräkten
←”Del 5:1 – Baddräkter på vift i Orienten”
”Del 5:3 – Baddräkter på vift i Filmisk Urtid”→
—————————————————
Apropå varför stålmannen m.fl. bär kalsonger utanpå kläderna, se t.ex.
Alla Drabbningars Moder del 8 – The Movie?
Målningen ”Alla Drabbningars Moder” hade till slut försetts med en ”klar”-stämpel. Men som en baksmälla hängde en tanke kvar i huvudet – tänk om man skulle använda den där bilden för att illustrera hela skeendet i avsnittet i berättelsen… typ som en filmposter?
Som redovisats återkommande under arbetets gång i tidigare inlägg (Se de enskilda delarna 1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7) så bär ”Alla Drabbningars Moder” som bild på en mängd innebörder och skall dels säga något om protagonisten Yakane och hans kvaliteter, om det specifika skeendet som äger rum, samt om den värld och den tid som dessa utspelar sig i. På det sättet är den således en klart illustrerande bild som ingår som en del i ett större sammanhang.
Kati bakifrån i ”Scarface-”poster
Jag har alltid haft en fäbless för affischer och posterkonst. Som en bildgenre illustrerar just filmpostern en intressant utmaning: att locka till och också i någon mån säga något om ett helt filmverk med en enda bild. Här har tidigare skrivits om filmposters och affischer i allmänhet i olika sammanhang, inklusive tillkomsten av egna bilder (se t.ex. min ”Scarface”-homage).
En starkt bidragande orsak till att funderingar i de här banorna låg än mer nära till hands var en poster jag fick syn på under arbetet med min bild – för den historiska turkiska filmen”Fetih 1453” (”The Conquest”) om erövringen av Konstantinopel. Dess allmänna period och plats har starka kopplingar till min berättelse, men det som slog mig var hur kusligt lika affischens huvudelement – från flaggan, den sårade hjälten, det starka bakgrundsljuset – var min egen målnings. Det visar bara att man aldrig är så originell som man vill tro, även om jag tycker att min bild, om än taffligare bildbehandlad, har mer schvung i sig…
Hursomhelst, med allt det här i bakhuvudet var det närmast oundvikligt att den gamla tankeormen låg och slingrade sig kvar i bakhuvudet, även efter att själva bilden ansetts ”färdig”:
Vore det inte kul om…
Jag lade således på namnet på målningen som om det vore det en filmtitel, och jobbade mig lite snabbt fram till en slags metallfinish på bokstäverna i en passande kontrastrik färgskala så att de stod ut. Tillägget ”Yakane” i utstickande rött lades på för att markera vem centerfiguren är – anledningen är att flera andra bilder från själva slaget, med andra protagonister, är under utveckling. Ovanför bilden drog jag på med ett tvåradigt citat från Yakane själv – det där är hans mantra om vad befälhavarens plikt är, och jag tyckte det passade i sammanhanget…
Som vanligt innebar vad jag trodde skulle bli en snabb knorr en massa extraarbete – jag fick tänja ut och lägga på en delvis annorlunda skuggning på grundbilden för att skriften dels skulle synas ordentligt, dels inte täcka bildens innehåll för mycket. Jaja… längst ner hängde jag på lite info om upphovsmän och produktion så att det liknade de ”credits” av den typ som alltid åtföljer en filmaffisch.
Den…
Det var en kul liten utvikning, och det blev, åtminstone under mina förutsättningar, en småcool variant. Jag är dock nyfiken på vad en riktig Posterkreatör skulle säga – troligen att bilden är för plottrig, och att färgskalan alldeles för vildvuxen. Moderna filmposters tenderar mot en enhetlig färgskala där några få kulörer ger postern dess stämning, möjligen uppbruten av några få kontrasterande element: jag tror till och processen kallas för just ”posterisering”. Min font är heller inte så kul kanske, man skulle antagligen skapa en egen, mer ”grov” i brons eller någon annan snygg metall…
…eller den?
Jag skall i alla fall fråga Björn, till vilken bilden skapades, om han inte skulle vilja ha postern eller en bearbetning av den.
En sak med den där är att man blåsa upp den rätt stort. Grundbilden skapades ursprungligen i formatet A3 ( 420×297 mm) med grafikkvalité 600 dpi, sedermera utökad på bredd och höjd, så möjligheterna till uppförstoring är goda. Dubbelt så stor skulle bli 84x 60 cm. tre gånger så stor, 126 x 90. Fyra gånger så stor 172 x 120…
Den går alltså att trycka i filmposterformat, om man tycker det vore kul…
************************************
För att fullfölja filmtemat kan omtalas att för mig förelåg en speciell musik som en slags soundtrack till målningen. Undertecknad har en speciell svaghet för s.k. Original SoundTrack (OST), dvs originalmusik skriven för filmer, framförd av orkester, och lyssnade förstås ymnigt på sådan under arbetet med bilden. Ett stycke stod fram speciellt för mig i det här fallet: den heroiskt hektiska actionmusiken från Hans Zimmers score till filmen ”Rush”, specifikt stycket ”Lost But Won”. Den passar målningen på mer än ett sätt: Yakane syns just efter att ha gjort sin nästan självmordsaktiga rusning in bland tudjuternas led, där han befinner sig omgiven, men kämpande in i det sista… Och dessutom, med risk för en spoiler, säger titeln något om hur själva slaget går…
Musiken finns också tillgänglig på Spotify: Hans Zimmer – Lost but Won.
Hans Zimmer är en mycket anlitad filmmusikmakare, med en fäbless för maffiga och storvulna kompositioner (även om han skrivit mer suggestiva stycken, till exempel de prisbelönta soundtracken till Inception och Den Tunna Röda Linjen).
———————————————————
Se hela arbetet med målningen ”Alla Drabbningars Moder” under länken
Alla Drabbningars Moder
Den malplacerade baddräkten (del 5:1) – Baddräkter på vift i Orienten
Förra sommarens betraktelser över baddräkter verkar ha fallit många läsare på läppen, och det kan vara passande att knyta ihop betraktelserna över badkläder på vift genom att rikta blickarna till fantasins badstrand… eller kanske till badstranden-i-fantasin, och nosa lite på den ibland rätt skumma spridning badkläder fått i kulturen och konsternas värld….där anakronismer, tokeri och vouyerism samsas i en salig röra.
Efter att ha tröskat baddräkternas äventyr och framväxt i tre tidigare inlägg (se delarna 1, 2 & 3) vet vi att dessa plagg redan i sin verkliga miljö har en historia att berätta, om sensualism och sportighet och att dra ögonen till sig, och mycket mera. Men även det som finns i tanken och fantasin har förstås en historia. Mindre uppenbar vid ett första ögonkast, kan sådana idéer icke desto mindre ha intressanta effekter på hur och vad vi ser (eller inte ser) omkring oss. Baddräkten, med dess många möjliga associationer och suggestioner, är en sådan tingest som kan dyka upp på de mest knasiga ställen och märkliga former, och i några inlägg skall jag ta upp några exempel på vilsekomna baddräkter som kan roa och irritera om vartannat…
Orientalismens Inflytande
När Européerna började lägga under sig större delen av världen frammemot 1700-talets slut fick de en jättelik projektionsyta för diverse fantasier som de inte riktigt kunde leva ut i sin egen civilisation.
Det fanns sedan långt tillbaka en rent litterär tradition att falla tillbaka på, där man var van vid att hänvisa till mellanöstern och Islams värld (liksom också den förkristna antiken, speciellt romarriket) såsom en mer eller mindre depraverad kulturell sfär. Inom speciellt de visuella konsterna kom denna tendens, sedermera benämnd orientalism att få stor spridning.
E
uropéer började köpa stora målningar av magdansande slavinnor, badande odalisker, nakensovande konkubiner, med mera. En del av målarna ifråga var grundliga och såg till att måla många detaljer som omgivningar, inredning och annat rätt och med teknisk finess – män som Jean Leon Jerome, Ingres, Chassériau m.fl. Men mycket var rent snask, till för att förse viktorianskt drabbade gentlemän med lite dräggelmaterial i en exotisk miljö.
Detta kom ytterligare att stärka den befintliga trenden och prägla vår bild av det sinnliga och depraverade österlandet och dess ofta förslavade lockande kvinnor i sina obefintliga eller endast lätta kläder.
Den här visuella tropen fortlevde in i fotografins ålder, vilket framgår av det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets erotiska kort och andra alster.
Dessa dagar såg begynnelsen för den moderna masspublicerade pornografin, påfallande ofta med bilder på ”orientaliskt” klädda damer, inte sällan prostituerade eller hålldamer (se t.ex. i s.k. ”Franska Vykort”). Mest berömd, med många efterföljare, var den fala danserskan och kurtisanen Mata Hari, vars framföranden under förkrigstiden utmärktes just av den orientalistiska inramningen.
En konkret följd av det där blev att ”Orientaliska” företeelser som magdans (trots att denna historiskt nästan alltid utövats i samkönade sällskap, och med kläder) snart att paras med sådant som burlesque, i praktiken strippning, om inte ren porr och prostitution. Notera att det här är innan bikinin eller ens vettiga BH’s ens fanns.
Så vad har det här med baddräkter att göra? Jo, att när speciellt de delade baddräkterna för kvinnor kom på 1950-talet så ”åter-importerades” de västerländska missuppfattningarna av sådana plagg som den indiska choli (en överdelsklädnad som lämnar magen bar) saris och saronger, samt företeelser som magdans och sammanblandades med de små badklädernas estetik.
Detta kryddades med en god dos sexism även med hänseende på kvinnor i allmänhet, som framgår av den här talande produkten ”Hur Du dansar magdans för din Man och Hans Vänner…” Urgh.
Någon skulle kunna hävda att man lika gärna kan se en koppling till BHns utveckling, vilket delvis är sant.
Men notera att det här är plagg som bärs öppet och publikt, inte privat och under kläderna, och deras publika roll gör dem mer kopplade till den likaledes publika baddräktens bärande. Dessutom var och är själva utformningen oftast mer i baddräktsstil – för att nödtorftigt skyla strategiska kroppsdelar, inte främst bära upp och stödja som en BH.
Det är inom fiktiva framställningar av sago- och fantasikaraktär som orientalismen kommit att få sitt starkaste och mest varaktiga genomslag, och detta gäller kanske särskilt den malplacerade baddräkt som på omvägar gjorts till en slags exotisk accessoar för att markera orientaliskt parfymerad sensualism.
En manifestation av denna modenyck som kan verka överraskande är att inte bara västerlänningar utan faktiskt märkligt nog också människor från t.ex. arabvärlden) tror att den orientalistiska ”exotiska” bikinibeklädnaden har något att göra med mellanösterns kultur, något som f.ö. tidigare berörts här i annat inlägg.
Samia Gamal i egyptisk nattklubb på 50-talet.
Under tryck från det starka kulturella inflytandet från väst åren runt och efter andra världskriget, möjligen också för att befordra kommers och turism, anammade arabiska och turkiska länders kulturscener den orientalistiska bikinin och började själva pusha den. Som t.e.x framgår av att den kanske mest berömda av egyptiska magdansöser, sedermera filmstjärnan Samia Gamal, dansade iförd kreationer som inte skulle varit malplacerade på Mata Hari 40 år tidigare…
Det här har stärkt den orientalistiska bikinins cred så att den numera är närmast allenarådande: Vare sig i det gigantiska Kairos magdansscen, på kurser i orientalisk dans eller vilken libanesisk restaurang som helst i världen har man de senaste 20-30 åren kunnat se samma sak: ”mag-” dans utförd av någon lättklädd nymf med höftskynke och en med utsmyckningar (ofta metalliska) behängd… just det, bikinitopp.
Så förhärskande har det missbruket blivit att den kommit att prägla även sådana framställningar av Orienten som rimligen borde vara försiktiga med sexuella antydningar – se till exempel prinsessan Jasmin i Disneyfilmen ”Aladdin” och hennes axelbara topp, misstänkt lik en baddräktsöverdel av 50-talssnitt.
Det kan alltså vara bra att minnas den där vilsekomna bikinitoppen, glittrig eller inte – vi kommer att möta den igen.
************************************
Se Andra inlägg på temat baddräktbärandets historia under serien
Den Malplacerade Baddräkten
För nästa del om Baddräkter på vift ”(5:2) – Baddräkter på vift i Superhjältevärlden”→
Alla Drabbningars Moder del 7 – Varde Ljus
Målningen av ”Alla Drabbningars Moder” verkade klar – på sätt och vis. Eller inte alls. Visst var alla ting och färger på plats, Men det gör ingen tavla. Ty för att skapelsen skall ingjutas med anda och karaktär, krävs det att Skaparen tar till det gamla knepet att sväva över djupen och viska… Varde Ljus.
(Se tidigare inlägg om projektet ”Alla Drabbningars Moder” med figuren Yakane, skildrade i del 1, 2, 3, 4, 5 och 6)
Ljus och skugga är fascinerande saker, och professionella målare kan ägna ett liv åt det. Min egen stapplande teknik har nått dithän att jag regelmässigt målar mina bilder i olika lager för olika grader av ljusstyrka, numera ofta kompletterat med förstärkning av skuggorna. Men det är inte så enkelt som att en belyst yta är ljusare och en i skugga mörkare. Ljuset ”smiter iväg”, studsar och ger upphov till sådant som indirekt belysning, flernivåskuggor, blänk-effekter osv. Och ibland är ljuset självt ett objekt, synligt på bilden samtidigt som det danar och förändrar det ting det berör.
Så var fallet med denna målning, och redan tidigt hade jag därför velat ägna mig exklusivt åt ljuset i bilden. Utan det hade det kunnat bli en platt och halvdan Genesis, och som omtalats i förra inlägget befann jag mig en hårsmån från deadline och det var just denna del som återstod. Men tack vare den respit som gavs direkt av mottagaren av målningen, kunde Skaparen under Juni månad mer avslappnat ägna sig åt detta viktiga som återstod, och ge det mer tid och noggrannhet än någonsin förr.
På ett sätt var det hela väldigt välbekant – jag jobbar inte med 3D-objekt eller är ens särskilt kunnig på bildbehandling, så allt måste också göras för hand, och målas punkt för punkt, både skuggor och ljusstrålar liksom blänk och glans på ytor som träffas. Allt är baserat på ögonmått och tja, egna kunskaper i den mån man kan tala om sådana. Nedan har jag samlat en del av de elementen för att illustrera vad jag menar.
Resultatet påminner om en slags ljus – och mörkertavla ovanför den riktiga tavlan, till stora delar osynlig för betraktaren som mestadels bara anar den. Den här ”ljustavlan” måste förstås integreras och kompletteras ihop med de underliggande elementen. Vissa ytor kräver att man arbetar extra med tonerna, liksom är uppmärksam på sådant som exponering, motljus osv i flera lager och direkt för tonerna. Samt förstås att många ytor har kanter och hål som förändrar hur ljuset framträder.
Källan till ljuset är något som är synligt i själva bilden – det är den skuggade solen som skymtar fram genom de tjocka molnlagren. Den lyser upp delar av skyn och skapar den starka kontrasten av ljus och skugga redan uppe på himlen.
Samtidigt som solljuset är synligt mot den mörkare delen av bakgrunden som knippen av strålar, förs den här ”stråleffekten” sedan vidare ner på objekten under. Det kan exemplifieras av Yakanes sandjak, krigsflaggan, vars många veck och oregelbundna form ger många tillfällen för ljuset att belysa, skugga och stråla igenom, samtidigt som själva den text som utgör dess design (varom mer i ett tidigare inlägg) framstår som ömsom blankare eller mörkare beroende på dess relation till ljuskällorna.
En annan effekt av ljuset kan ses på silâhtarerna – Kiralatets, Yakanes hemlands, krigare som kommer till hans undsättning i bakgrunden. För att trycka på deras blanka, polerade vapen och rustningar som gnistrar i solen tog jag till en linsöverstrålningseffekt, som skapar svagt färgade ljusexplosioner ovanpå det ditmålade blänket och återskenet från det myckna stålet badat av solens strålar.
Men snygga ljuspelare och bling åsido är den främsta sökta effekten av ljussättningen trots allt framhävandet av ytornas textur och volym. Det här blir som mest tydligt när man tittar på den del av tavlan som ägnades mest detaljarbete – frontfiguren Yakane. Linjerna på hans ansikte, hår och händer, designen för hans rustnings snirklande utsmyckning framträder mycket klarare med en noggrann ljussättning. Vissa effekter var oväntade även för mig. Yakane är delvis gråhårig, med många vita strån i sin ursprungligen nattsvarta man (som förstås målades dit, strå för strå…). När jag började måla på ljuset som strilade genom öppningar och hål i flaggan på det, så lystes det vita upp som av en halo-effekt… det var helt otippat.
En annan sak som förhoppningsvis framgår av kontrasterna mellan Yakanes skuggade och ljusa partier är att rätt ljus också ger en bättre känsla av volym, att saker rundar sig och vrider sig bort respektive mot betraktaren.
När man tar ett steg tillbaka på bildens större helhet så blir detta, parat med att man försöker vara konsekvent med var skuggor och mörka partier hamnar, ett sätt att öka känslan av djup i bilden. Belysningen stärker på så sätt intrycket av att olika delar av bilden befinner sig på olika plan. Detta framgår förhoppningsvis när man t.ex. studerar hur ljuset faller på de många figurerna runt Yakane, de olyckliga tudjuterna.
Med ljus och mörker så genomtröskade som jag mäktade med, kunde till slut punkten nås där man kunde säga – nu är den färdig?
Blir man någonsin det, färdig?
Nej förstås. Det finns alltid mer man kan göra. När jag idag ser bilden i uppförstoring vrider det sig i mig av de hundratals olika fel och slarvigheter som jag kunde åtgärda, om bara tiden och livet vore oändliga, och min kunskap och färdighet fullkomlig… Jag vet redan att jag kommer att få ett ”återfall” – sådana här lärorika projekt blir som ett bruk, ett rus som sitter kvar i ens kropp, och jag har redan en idé som gnager i mig som jag bara känner att jag måste testa… Men för den här gången, inte för min egen skull utan för den, för vilken denna målning kom till, var jag tvungen att sätta stopp.
För dig Björn.
——————————————————-
Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder”
Föregående:
← (del 6) ”…Montering & Målning”
Alla Drabbningars Moder del 6 – Montering & målning
Mastodontmålningen ”Alla Drabbningars Moder” hade tecknats och förberetts klart. Med ca 2,5 veckor kvar till deadline var det så dags för den riktiga huvudmatchen, och det mest arbetsintensiva momentet: att måla central- och förgrundsfigurerna.
Hittills har förberedelsearbetet till denna målning, tillägnad min vän och Jubilar, tillika andlig fader till tavlans centralfigur Yakane, skildrats i tidigare inlägg (Del 1, 2, 3, 4 och 5). Dessa delar monterades först i sina respektive positioner. Ett problem med en målning som har ett långt ”djup”, dvs sträcker sig inåt/bakåt över stora avstånd och som har olika delar utspridda över olika avstånd, är att få till perspektivet. I det här fallet kom dock strävan efter realism till undsättning, och försåg mig med ett inslag som underlättade för övergången mellan bakgrund och förgrund: sjoken av damm som de i bakgrunden ankommande ryttarna piskar upp. Denna ”krigets dimma” blev det första som jag lite snabbt lade ut på den monterade bilden.
Alla Drabbningars Moder – Monterad före Målning
Efter att sålunda ha fogat ihop delarna till en enhet var det dags att börja med målandet i förgrunden. De grundläggande färgerna lades på förgrunds- och centralelementen i bilden: Yakane, tudjuterna och silâhtarerna. För Yakane var färgskalan redan någorlunda bestämd. Tudjuterna som anfaller honom beredde dock inget större huvudbry på den punkten. Deras färgskala domineras av filt- och lädermaterialen i deras utrustning. Bruna, gula och nedtonade rödfärger, med vissa inslag av matt blå och grå, lades ut som ett första lager.
Alla Drabbningars Moder – Grundmålningar
På detta baslager av färg lägger man in skuggor och ljusare kulörer på olika lager. En komplicerande faktor var förstås att olika delar av förgrundens tecknade linjer, vilka görs transparenta inför målningen, befinner sig på olika lager, delvis ovanpå varandra. Färglagren måste därför läggas på så att denna överlagring försvinner. Det är meckigt, och med så många element som går in och ut i varandra är missar oundvikliga – till exempel försvann nedersta delen av skaftet på Yakanes flagga bakom den figur som den skall tränga in i – vilket fick återskapas direkt på målningen.
Inför inläggningen av de olika tonaliteterna omvandlades lagret med ritade element till sepiatoner och jag reducerade brus och damm med sikte på att få de tecknade elementen att bättre smälta ihop med de överliggande färglagren. På denna stomme kunde så högdagrar och mörkare partier målas på alla synliga ytor, millimeter för millimeter, understödda av ett eget skugglager.
h Sepia-omvandling och brusreducering av ritade element gör bilden mjukare och varmare…De
En speciell detalj som reste sina egna komplikationer var nu som förr det sabla krigsbaneret. Att få den ringlande skriften på den att veckas och lägga sig rätt i relation till den av vinden piskade ytan som utgör flaggans ytlager var ett pysslande och suddande fram och tillbaka som kommer att hemsöka mig under lång tid…
Till slut hade vi dock kommit till ett slags grundläggande slut på själva målningsarbetet. Det var på det här stadiet som tavlan befann sig när deadline låg bara ett dygn bort. Vad som annars hade varit en viss tillfredsställelse förvandlades till ångestriden panik – men då, i en händelse som såg ut som en tanke, kom tavlans mottagare själv till min räddning. Ta det lugnt sade han, jag har dig hellre i levande tillstånd på jubileet än en framstressad tavla…
Det var ändå retsamt. För det som återstod var verkligen bara det allra sista, efterbearbetningen av bilden med sikte på olika former av ljuseffekter.
——————————————————-
Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder”
Föregående: Nästa:
← (del 5) ”…Teckningar av döingar & arrangemang”
(del 7) ”… Varde Ljus”→
Alla Drabbningars Moder del 5 – Teckningar av döingar & Arrangemang
Den centrala protagonisten var klar. Den överarbetade krigsflaggan var klar. Bakgrunden var… tja iaf inte helt oexisterande. Nu återstod att rita och ställa i ordning de sista elementen runt bildens centralfigur Yakane: de döda, döende och snart döda fienderna…
Som visats i det tidigare inlägget ”…En Hjälte för en hjälte” var den centrala skissen av Yakane en där han står mitt i striden, bokstavligen fokuspunkten för en skara motståndare, som framgår av den mängd pilar som sticker ut ur honom. Några så nära som inom synhåll, av döma av hur han hugger efter dem med sitt svärd. Ett antal bör redan ha fallit, och sålunda ligga kringströdda runt Yakane. Allt som allt är det ett antal figurer som måste ritas in.
Under de andra momenten hade dessa kringstående/liggande gradvis klarnat för min inre syn, och ett arbetsutkastet för sammansättningen och utfyllnaden av bildens återstående delar (se till höger) fanns redan befintligt, och det var mer eller mindre bara att börja teckna dem därefter.
En not: alla motståndarna har det gemensamt att de är tudjuter, dvs min värld A’rataumas motsvarighet till mongoler – och deras utrustning och kläder måste vara förenliga med det. Nu är det ett folk vars fysiska miljö och historia man studerat tämligen noggrant i en sådär 20 år, så det erbjöd i sig inga problem. De bär olika varianter på en tyngre, mer högkvalitativ utrustning, då de tillhör khanens elit – vissa från Storkhanens kesig, livvakt.
Först ut var de två stackare som har oturen att stå lite för nära vår protagonist. De vrider sig i smärta, båda på väg att falla. En av dem, bågskytten, bär en ganska avancerad form av läder- eller tygövertäckt brigantin över bål, axlar och lår, bestående av metallplattor vars nitar syns på ytan. Den andre bär en mer klassisk mongolisk rustning bestående av sammanitade bitar av härdat läder.
tudjuter fällda av Yakane
Härnäst kom ett inslag som ingav något mer huvudbry. Jag föreställde mig Yakane stående på en hög av liken efter några av de redan fällda fienderna. Denna blodiga detalj krävde en del meckande och skissande fram och tillbaka för att hitta rätt positioner och perspektiv. Den brokiga, övervägande rätt tungt rustade skaran kompletterades med en häst – de är ju ändå ryttare, och det verkade logiskt att någon dum jävel skulle ha försökt rida ända fram mot den dödsbringande Yakane, till olycka för det stackars riddjuret.
Döda tudjuter på hög
Nästa gäng gubbar till rakning var dels en grupp som bildar gränsen till bildens allra närmaste förgrund, som står framför Yakane på väg in i bilden, och så några utfyllnadsfigurer för att sluta cirkeln runt vår huvudperson. Längst fram står deras befäl, som med en uppbragt min kallar på fler krigare att komma till undsättning mot den omänsklige fienden. Deras kläder och utrustning fortsatte att dras från egna skisser och studier- med ett undantag. Bågskytten längs till vänster är en homage till Angus McBride, en förstklassig historisk illustratör, den främste för de perioder som är av intresse för mig och en förebild för mina studier. En illustration med sådan utrustning och rustning förekom i boken ”Osprey Men-at-Arms 222: The Age of Tamerlane”.
Tudjuter förgrund skisser
Sist kvar var kavalleriet… erh, mer kavalleri, men dessa på vår hjältes sida. Det är silâhtarerna som kommer, med svärd och banér i högsta hugg för att sluta upp kring sin fana. Jag tänkte mig det första ledet uppdykande ut ur de stora dammoln som kastades upp av den annalkande armén… Det där borde egentligen bli en fristående bild i sin egen rätt – jag har länge velat rita Silâhtarerna min världs motsvarighet till Mamluckerna, Islams hårdaste badasses, mongolernas besegrare, korstågens bortdrivare.som rider an. Resultatet av 30 års studier av deras vapen, kläder och stridssätt flödade på, och mamluckernas / silâhtarernas skepnader växte fram så pass rikligt att jag fick sätta stopp, eljest de annars skulle stjäla showen.
Så följde inscanning, och sammansättning. För att hålla isär de olika lagren och figurerna gav jag dem olika ton. Resultatet kan ses nedan.
Alla Drabbningars Moder – Sammanfogade tecknade lager
Nu var alla element äntligen redo, och förgrund, center och bakgrund skulle fogas samman och kompletteras med ljus, andra effekter och tillägg. Ungefär 2,5 veckor återstod till deadline, och så påbörjades den mest intensiva arbetsperioden med en bild hittills, med aldrig mindre än 7-8 timmars dagligt arbete med målningen och modifieringar av lagren.
————————————————————
Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder”
Föregående: Nästa:
←”(4) … Ett Kladdigt Landskap”
”(6)…Montering, Målning & Slutförande”→
Alla Drabbningars Moder del 4 – Ett kladdigt landskap
De grundläggande bitarna hos tavlan ”Alla Drabbningars Moder” kom en efter en på plats. Parallellt med att man gick sig vilse i detaljen med den flagga som intar ett viktigt inslag funderade jag på möjliga nya lösningar på ett moment som annars alltid blir styvmoderligt behandlad i mina bilder – bakgrunden.
Det är ofta som bakgrunden till en dynamisk bild eller illustration med starka förgrundsinslag reduceras till en eftertanke. Ett nödvändigt ont, som man gärna skyndar förbi, inte minst för att bakgrunder ofta kräver ett annat arbetssätt än den förgrund som brukar utgöra bilders tyngdpunkt. Två små djävlar i mitt öra kom dock till min undsättning vid det här tillfället.
Den ena var ett krav som jag lagt på mig rörande ett annat moment – färgläggningen. Jag målar normalt mina bilder i datorn. Och med målar menas bokstavligen att man brukar datorn som en digital kanvas och stryker på färg penseldrag för penseldrag, snarare än gör bruk av de många knep och genvägar som proffs tar till. För denna tavla ville jag ha ett så ”äkta” målat utseende som det bara gick, och hade bestämt mig för att lägga på färger med så naturtrogna penslar som det alls finns.
Det hakade i en omständighet som legat och växt till sig ett bra tag: mitt målande med och för de fina Alma och Julian, som gett mig lusten att måla med riktiga penslar igen (se t.ex. inlägg om bild t. Julian). Det har sin tjusning att kladda med enkla fysiska redskap. Man kan tillåta sig att leka lite, och det är inte så noga att det blir perfekt, i själva verket kan imperfektionerna bidra till att ge bilden stämning och paradoxalt nog, ett mer ”organiskt” och äkta utseende. Nu är det dock vattenfärger som vi lekt med. Med vilket menas sådana där puckar, som finns i grundskolor och dagis… Men det passade i och för sig med den barnsliga nyfikenheten på vad mina klumpiga korvfingrar kunde smeta fram om man testade lite olika tekniker.
Sålunda började jag leka lite, för att se om man inte kunde åstadkomma något skoj för just bakgrunden. En sak jag ville testa är en teknik som riktiga målare använder, och innebär att man blöter in papperet och använder färger med mycket vatten, där färgerna vid utsmetande blandas och flyter ihop på ett sätt som passar t.ex. för himlar, vattenytor och sådana lite flytande objekt och ytor…jag tror det kallas wet on wet.
Alla Drabbningars moder – Landskap vattenfärger
Det är förstås skrattretande nybörjaraktigt, men riktigt… kul. Man kan ovan se en massa svarta stänk på bilden- det var ett rätt misslyckat försök att använda en teknik som jag sett målare använda – man drar ut de svarta stänken till skuggor. Det funkade inte så bra för mig, främst eftersom mina darrhänta fingrar inte kunde kontrollera var stänken hamnade…
molniga skyar vattenfärg
Jag hade tänkt mig ett dramatiskt molntäcke för himlen, varigenom solen strålar fram på figurerna i förgrunden. Om man skulle prova… och vips hade man tagit fram akvarellpapper, en blöt svamp, och smetandet började… Den här gången blötte jag ner papperet före också, för att verkligen ta fram den rinnande, lite kaotiska spridandet och ”blödandet” av färgerna in i varandra.
Det finns vissa fördelar med att vara en senkommen autodidakt – man är inte så låst vid att saker skall vara på ett visst sätt, och kan tänka mer fritt. Medan jag skojfriskt hängde blöta blad på tork påmindes jag om lagren i mina vanliga målningsredskap, programmen Photoshop och GIMP.
Vore det inte kul om… man lade ihop de där molnkladdarna som om de vore olika lager?
Molniga skyar vattenfärg sammansättning
Så kom det sig att mina analoga lager lades ihop, scannades in, och med Photoshops hjälp lades de ovanför varandra och smältes nödtorftigt ihop som nedan. 3 sådana lager ovanpå varandra senare hade man uppnått en slags rustikt grova, men ändå OK molniga skyar.
Kiralatets armé kommer – vattenfärg
En annan lite otippad grej slank med av bara farten. Bakom förgrundens Yakane och hans motståndare hade jag bestämt mig för att visa på den armé av Yakanes folk som kom ridande till undsättning. Hundratals ryttare skulle täcka landskapet på avstånd tänkte jag mig, inhöljda i damm… Ett sådant motiv skulle också kunna fungera, för det handlar mer om intrycket av massan snarare än enskilda detaljer. Tänk om man skulle… och utan att tänka för mycket på det började jag dutta små färgklickar för att bilda ett täcke av antydda figurer, med banér och små utstickande ben under vad som kunde vara hästar…
Det var galet och grovt, men jag beslöt mig för att sätta samman de här olika delarna för att se hur det hela föll ut i grupp.
Vattenmålade element monterade
Nämen. Kan man tänka sig? Det där var ju inte helt bortkastat – det var tydligt att den skulle behöva bearbetas en hel del med Photoshop, men det var ändå något att ha i bakgrunden, närmast som en slags matte painting. Det är ungefär nivån av det som kan produceras med den penselföring som nu är tillgänglig.
Själva lekandet med vattenfärger var dock mycket fruktbart, inte minst för att när jag ändå hade penslar på hjärnan så sökte jag andra bruk för dem, parallellt med att jag kladdade på bakgrunden.
Som färgtester. Som redan omtalats i föregående inlägg passade jag på att testa lite nyanser och varianter för den flagga vars design sent omsider börjat falla på plats.
Ett annat av dessa försök var testerna av färgschemat för Yakanes klädnader. Vattenfärger passar för de ganska matta, nedtonade kulörer som kännetecknar Yakanes praktiska klädnader, och några varianter hjälpte till att skärpa sinnena för den framtida målningen av Yakane i förgrunden.
färgtester Yakanes klädnad vattenfärg
Så. Medveten om begränsningarna var det dags att göra halt med de där roande experimenten. Dags att ta sig an det sista förberedande momentet innan man slutgiltigt började med färdigställandet av tavlan – att teckna färdigt och ställa samman förgrundens inslag.
——————————————————————
Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder”
Föregående: Nästa:
”…Teckningar av döingar och Arrangemang”→
Alla Drabbningars Moder del 3… om en krävande Flagga
Arbetet och skisserna till målningen Alla Drabbningars Moder hade kommit igång. Men så som ofta sker, uppstod ett oväntat hinder. Denna gång var det inte ett tekniskt problem, eller en kreativ härdsmälta. Utan en annan klassiker: att skaparen grottar ner sig i en detalj som ges helt oproportionerlig betydelse och får hela ekipaget att sakta ner till snigelfart…
I mitt fall var den fatala detaljen en flagga. Eller rättare sagt, mitt fantasyrike Kiralatets, , sandjak, eller krigsfana.
Se föregående delar i ”Alla Drabbningars Moder” här (1) och här (2).
Tyvärr var de inte analfabeter
1200-tals illustration av muslimska banér och militärmusiker
Inom den medeltida muslimska världen intar skrift, och dess avläggare kalligrafi och textbaserad ornamentik en mer framskjuten plats än i västerlandet. Militära symboler och flaggor är inget undantag från denna regel. Källorna ger ett antal exempel på flaggor och banér från perioden, och det är påfallande att de ofta innehöll text, antingen det fanns någon annan symbol med eller inte. Inte sällan var det citat ur koranen, men också andra former av slogans och markörer som gav sanktion åt de egna aspirationerna. Speciellt de Osmanska sultanerna hade ett överflöd av bombastiska titlar, men fenomenet var väl känt, ja till och med föremål för löje, redan under det senare 1000-talet¹.
Bukhara-sultanatets banér
För Kiralatets sandjak tänkte jag mig en liknande sådan blandning av motiv, inte minst för att det också gav tillfälle för att framhålla vissa mer eller mindre subtila poänger. Kiralatets symbol är en örn (Se inlägg om Yakanes tatueringar) och den måste förstås vara med. Runt den, symbolen för riket, tänkte jag mig titlar, beskrivande sultanens maktsfär. Samt religiösa åberopanden förstås, de kan en totalitär potentat med närmast universella anspråk inte undvara. Samtidigt ville jag också ha med något som tryckte på den totala åtskillnaden mellan härskarfolk och befolkning, som i min lätt fantasy-aktiga variant av historien intar rent mystiska proportioner, och som var enkom riktad till kiralatets silahtârer, slavkrigarna.
Problemet med en sådan potent symbol är dock att allt har en innebörd. Det framgår av att flaggan genomgick ett antal förändringar som synes av några exempel på designarbetet.
Utkast grunddesign Kiralatets Sandjak
Efter att först ha tänkt på en design som ställde de religiösa inslagen först, landande jag till slut på en variant som satte ett tecken för sultanen främst. Centralt i flaggan satte jag örnen, inramad av härskarens makttitlar med inriktning på territoriell utsträckning. Längst ut, på pennants, tungor till flaggan (numera förekommande främst på örlogsflaggor) – indirekt pekande på det religiösa motivet är en bisak, satte jag korancitat.
Först, närmast stången satte jag in en inringad kalligrafi med en insignia, ett slags sigill, som kännetecknar det som härskarens flagga. . Sultanens sigill består av en variant av orden ”Guds Skugga på Jorden”, en av titlarna för de osmanska storsultanerna (i formen ظل الله في العالم zill Allah fi’l-alem) . Här var det dags att ta fram google translate:
|
|
Inspirerad av tughra, sultansigillen från osmanska riket, skapade jag en slags kalligrafisk, starkt vertikal form att skriva orden. Den här lilla övningen framhävde dock en fatal brist i min bildning – det här med arabiskan.
Jag kan inte arabiska.
Araber, araber, araber…
Hur tusan skall man skapa en slags historiskt försvarbar illustration på medeltida mellanöstern-tema om man inte behärskar det ledande språket? Jag har förstås läst tiotusentals sidor litteratur om regionen, koranen, poesi, sida-vid-sida-dokument utan och innan – men i slutändan är man beroende av översättningar. Alla ogudaktiga eder som min ateisthjärna kunde komma på for genom luften när det sjönk in att man måste åtminstone kunna skriva på arabiska för att komma någonvart med min bild.
Den jävla Björn. Allt det här var hans fel.
Jaja. Jag hade 3 månader på mig, så det var bara att bita ihop. Bokstav för bokstav, alif, ba, ta… Det hör till saken att man är darrhänt, och att arabiska bokstäver bäst kommer till sin rätt utförda med pensel. Samt att de skrivs från höger till vänster. Hela block av papper hänvisades till papperskorgens skärseld medan jag desperat försökte få ordning på bokstäverna… Det är en snygg skrift, det är bara att ge de det, men knepig att få till för den som måste bokstavera sig fram med händer som en alkis på torken. De första försöken var en ren förolämpning av profetens folk.
Efter några veckors ångest var det dags att greppa koranen och försöka sig på lite seriösa övningar – med koranens hjälp. Den sura som närmast satte sikte på var inledningen till al-fatiha, som inleder Koranen. Det har alltid varit min favorit, och min egen, nedanstående variant av den är en ofta åberopad bön i min berättelse.
”All pris och lov hör Gud till, Den barmhärtige, förbarmaren / Universums herre, härskare på den yttersta dagen! / Dig dyrkar vi och dig ber vi om hjälp / Led oss på den rättfärdiga vägen”
|
|
Satt på flaggans runda tungor blev det hela till slut som följer:
Kiralatets Sandjak – tungor för flaggan m variant av Fatiha
Närmast var det dags för inringningen var det dags för Kiralens olika titlar och hävdandet av makt, mer med sikte på estetiska kvalitéer än rent idiomatiska. En hel del fick bokstaveras tecken för tecken, eftersom många av namnen på riken och regioner är egna påhitt.
| Sword of Iman,Defender of the Faith,
Ruler of lower and upper Kime, Overlord of Aram, Guardian of the Holy Cities, King of the continents |
السيف إيمان ملك القارات حاكم السفلي والعلوي عمرو أفرلوردآرام الوصي على المدن المقدسة المدافع عن الإيمان |
Tillsammans med tugra-kalligrafin blev det hela som nedan:
Inringad kalligrafi och omkretsande trontitlar för Sultanen/Kiralen
Alright. Efter att ha fått positiv feedback från saudiskt skolade muslimer i bekantskapskretsen var det läge att ta tag i den svåraste biten. Under arbetet med skriften hade en idé slagit rot: ”vore det inte kul om…” örnen själv bestod av skrift, i den muslimska kalligrafiska ornamenttraditionen?
Tränade kalligrafer kunde använda sig av den flytande formen i de arabiska bokstäverna för att skapa former av djur, abstrakta mönster, vad som helst. Mycket vackert, men enormt svårt eftersom det måste göras med långa svepande penseldrag för att bli snyggt, och man måste veta vilka delar av bokstäverna man skall dra ut för att det fortfarande skall vara läsbart.
En ytterligare komplikation var att det kom för mig att texten i örnen rimligen måste vara esoterisk, dvs inte tillgänglig för vem som helst. Den borde rikta sig endast till silahtârerna, inte till reaya, skocken av den vanliga arabisktalande befolkningen. Tex skriven på ett annat… språk.
Åh nej. Inte igen.
…och så blandar sig turkarna i leken
Hatt-i-humayun, kejserligt edikt på osmanli
Verklighetsbakgrunden var mamluckernas bruk av Kipchak-turkiska som internt språk – i min berättelse har jag gett silahtârerna ett eget språk, quli, till stor del baserad på atrakiska. Den skrivs dock med arabiska tecken – återigen inspirerat av osmanska riket, vars förvaltningsspråk, osmanli , var en form av oghuz-turkiska skriven med arabisk skrift. Nattmanglingar med lexika på osmanli korsade med google translate till och från turkiska gav nedanstående form för den legend som skulle bilda formen för örnen – det är ett sorts deklaration av mystiskt slag, för merge, de odödliga ”jägarna” bland krigarfolket, om vad som är deras syfte i livet – total lydnad mot sina herrar, att sändas för att döda, ett dödande som de betraktar som rättfärdigat av den starkes lag.
| We are the Hunters | Biz Mergelar |
بيز ميرگلار |
| Masters of the way of death | Ölüm yolu ustalari |
ولوميولووستالاري |
| Slayers of Armies | Ordularin Katiler |
وردولارينخاتيلير |
| Eaters of the Weak | Zayif yiyenler |
ظاييفيييينلير |
| So only the strong may survive | Güçlü hayatta böylece |
عوچلوهاياتتابويليجي |
| As decreed by | Tarafindan karar gibi |
طارافيندانكارارگيبي |
| The lord of hosts | Ordularin Bayisi |
وردولارينباييسي |
| Ruler of the World | Mare alamnin |
ماريالامنين |
Den där trevliga lilla slagdängan fördelades sedan på en form som kunde bilda en figur, enligt nedan
Sedan var det dags att greppa tuschpenseln. Efter färre försök än väntat tonade nedanstående figur fram:
Den där var jag verkligen nöjd med, med tanke på min penselföring. Ett original-kalligrafiskt verk av en darrhänt lallare som inte behärskar någon av de två språken den är skriven på. Även blinda hönor kan finna ett korn och allt det där…
Less is more – för en gångs skull
Med de olika elementen någotsånär på plats var det frågan om deras sammansättning, vilket förde över på några färgtester. Jag tog tag i vattenfärgerna för detta – de hade gett mersmak efter arbetet med bakgrunden till tavlan (se nästa inlägg). De vanligaste färgerna för Kiralatets symboler och även kiswa, deras uniformer, är gul, röd, vit och svart, med röd och svart som vanligaste grundfärgerna.
Efter lite spekulativa tester gick jag till slut tillbaka till den enkla, rena kontrasten mellan svart och vitt som är standard i nutida islamiska flaggor – även med risk för en viss anakronism (även om banér under medeltida tid företer de två grundfärgerna) passar det i sammanhanget, där ett dolt budskap är omgjort med religiös imansk symbolik och fraseologi. Det är också… snyggt. Less is more och allt det där…
Så. Något dussin veckor in på meckandet med den osnutna flaggan, som vid det laget blivit den största dörrstoppen för min tavlas färdigställande, samlade jag ihop elementen och med hjälp av Photoshop och min vid det här laget slitna tuschpenna slutförde jag arbetet med en flagga med idel otrevligt innehåll, men som jag med viss stolthet kan hävda blivit ett litet verk i sin egen rätt.
Det var en lärorik upplevelse, och numera kan man staka sig fram på arabiska bokstav för bokstav åtminstone. Men det hade tagit våldsamt mycket tid, och klockan tickade – endast några veckor var kvar till deadline, födelsedagsbarnets festdag, och det var myyyycket kvar att göra…
—————————————————————
Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder”
föregående: nästa:
←”(del 2) … En Hjälte för en hjälte”
”(del 4) …Ett Kladdigt Landskap”→
¹Se Amin Maalouf, ”Korstågen enligt Araberna” s.xx
Alla Drabbningars Moder del 2 – En Hjälte för en hjälte
Så – en tavla skall målas som gestaltar den mäktige Yakane i den stora slutstriden mellan Kiralatet och Karakhanen, min berättelses mongoler och mamlucker (den historiska bakgrunden gavs i förra inlägget). Men vad skulle han göra mitt i kaoset? Storma fram ridande, halshuggande fiender till höger och vänster? Peka ut med befälsmässig framtoning, eller… vad?
Yakane spelar en avgörande roll i det stora slaget, Alla Drabbningars Moder. Men hans kanske främsta stund är när han kommit till slagfältet, och i full vetskap om att det troligen skall kosta honom livet kastar sig ut och gör sig till fokus för striderna som står och väger mot hans sida. Detta skänks extra tyngd av, att hans älskade hustru Corinna befinner sig på slaktplatsen, och utan hans vetskap rusar ut för att möta, och söka rädda Yakane eller dö vid hans sida… Det var det ögonblicket jag ville fånga. I stridens hårdaste del tar Yakane tillbaka Kiralatets sandjak, krigsflaggan, som erövrats från den fallne överbefälhavaren för Kiralatets styrkor. Hans följeslagare dödas alla, men han står själv klar, och reser flaggan för att kalla de sina framåt igen. Det givna motivet är alltså Yakane som svingar en stor flagga mitt på slagfältet.
Nu är detta inte ett speciellt originellt motiv. I själva verket finns det en hel tradition att överkomma när det gäller symboliskt flaggviftande. Under nationalismens glansdagar i början av 1900-talet kunde man knappt lyfta en sten eller gå på teatern utan att någon reste sig och viftade med den ena eller den andra flaggan, representerande nationen, partiet eller vad den nu var.
Det symboliska bruket av flaggor var alltså en spridd företeelse, men under 1900-talets första årtionden kom tendensen att framhålla flaggviftandet som en symbolisk handling att perverteras i och med att den blev favorit för totalitära och chauvinistiska ideologier eller entiteter. Nazister och kommunister, nationalchauvunister och andra lyfte fram den ikonografin, samlingen under sin distinkta symbol, som ett bärande tema. Det där svävade lite över mina tankar kring målningen, med tanke på att vad som står på Yakanes flagga faktiskt är rätt anstötligt och totalitärt. Men mer om det senare.
Att det idag, utanför sportsammanhang med dess fossiliserade bruk av klara och entydiga symboler, anses vulgärt att i tid och otid framhålla och promiskuöst vifta med flaggsymboler (åtminstone i större delen av Europa – uppenbart flaggvifteri är numera något av en amerikansk specialitet) är något att vara tacksam för. I slutändan riskerar det att trivialisera handlingen och urholka symbolens innebörd. Något Hulk-Hogan-flaggeri skulle det inte vara tal om för Yakanes del.
Nåväl. Med det detta i baktanke provade jag mig fram med ovanligt mycket skissarbete för att hitta rätt ställning, med olika tekniker som kol, blyerts och fin tusch om vartannat. Även från ett begränsat urval kan man se hur utvecklingen tog form.
Först började jag med en mer upprest och lätt triumfalistisk figur, rustad och viftande kring sig med sitt svärd såsom en lie i en slags maoistinspirarad promenad mot framtiden… Men som en slags skugga ritade jag en version där siluetten var mer ansatt, träffad av många pilar. Jag tog den varianten och körde den in absurdum, och på några av kladdarna därefter ser Yakane ut som en drucken igelkott som bara kan hålla sig uppe tack vare flaggstången…
Det var i kombinationen av de två, en på en gång stark, ännu livsfarlig Yakane med svärd i omvänd vänsterteknik som samtidigt är hukad, synligt plågad och sårad av många pilar, försvarande sig mot alla odds, som jag ville gå fram. Allt eftersom den färdiga positionen började ta form gavs utrymme för mer detaljer och en anatomisk korrekt position. I det stadiet där bestämde jag mig för att några fiender måste ritas in som just tagits av daga av den store krigaren.
Inför arbetet med den slutliga teckningsskissen för tavlan gällde det dock att bena ut vissa detaljer. En sådan var att fastställa Yakanes rustning, som är av mystiskt, övernaturligt snitt, gjord till honom av en keltisk halvgud för att härbärgera och kanalisera den övermänskliga blodtörst som förut endast livslång askes och livsfientlig disciplin kunde hålla i schack.
Utformningen av den där rustningen har varit ämne för otaliga skisser och spekulationer från min sida genom åren, och skall förbigås här till förmån för ett eget inlägg längre fram. Det räcker att säga att det är en konstruktion som trots visa anakronismer kännetecknas av den miljö den gjordes i – den keltiska kultursfären och därför borde förses med keltisk symbolik och utsmyckning. De typiska ”rep”-mönster som kännetecknar mycket såväl keltisk som fornnordisk ornamentering fick bilda utgångspunkten.
Kashar tuschskiss
Den uppmärksamme kan notera förekomsten av dödsskallemotiv på flera skisserna ovan. När Yakane erhöll sin rustning skedde det i samband med färder och strapatser som förde honom i strid mot den demoniska figuren Kashar, varom skrivits om här tidigare (här, här och här – och där). Denne Kashar hade en björnskalle som detalj, och det övertogs av Yakane efter att denne fördrevs. Ett stort björnkranium skulle dock varit iögonfallande och kulturellt också problematisk i en imansk (motsvarande muslimsk) kontext, och passade heller inte syftet och stämningen i denna bild. Den är alltför skräckinjagande och grotesk, och skulle trycka på Yakanes persona på fel sätt och snarare dra tankarna åt ett slags superhjältehåll. Jag valde att avstå från dödskallehjälmen, och istället använda mig av den keltiska ornamentiken för ett mer subtilt sätt att trycka på den mystiska kopplingen.
Efter att ha benat ut detta var det dags att gå vidare från kladdandet till en riktig skissteckning i full storlek (A3), för ändamålet utförd i mjuk blyerts i vidden 2H till 8B
Yakane & Kiralatets Sandjak skiss
Det är i sådana tillfällen som ett gediget grundarbete kommer till sin rätt – position och utformning av bilden flöt på både snabbt och lovande, och mer uppmärksamhet kunde ges åt detaljer som klädernas fall och veckande. Den klädedräkt som Yakane på imanskt manér bär över rustningen är också den en salig blandning som bär vittne om Yakanes färder. Hans svarta tunika är av kort, turkiskt snitt, buren över en längre ljus undertunika av arabiskt slag, slitsad för att underlätta rörlighet. Ursprungligen hade hans rock också varit mer av ett slags turkomongoliskt kaftansnitt, men det valde jag bort till förmån för en mantel sådan som bars i nordöstra medelhavet, områden som Yakane färdats vida i. Från att ha låtit den falla nära kroppen gjorde jag den mer upplyft och voluminös, buren av den vind som också får flaggan att vaja. Den skänker en slags inramning och kraft åt en av pilar genomborrad Yakane, ansatt men ändå obesegrad, svingande sitt svärd i en position där han samtidigt ser ut att klamra sig vid och håller upp sin flagga…
Flaggan ja. Ursprungligen var den tom, med endast veckning och skuggning intecknade, och det var först i efterhand som jag ritade in grunddragen i dess design. Men innan jag kommit så långt hade tavlan fördröjts i månader, då designen och arten av flaggans symbolik forskades fram, böcker lästes och hemska eder kastades ut.
Det är om arbetet med flaggans design, en central och iögonfallande detalj, som blir föremål för nästa inlägg om Alla Drabbningars Moder.
————————————————–
Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder”
föregående inlägg: nästa inlägg:
Alla Drabbningars Moder del 1: En bilds tillblivelse från historiens dimmor
Inför att min käre vän Björn nyligen fyllde ett runt och jämnt årtal bestämde jag mig för att skapa en gåva som förhoppningsvis skulle vara värdig hans oförlikneliga förtjänster och förkroppsliga en del av dem men också uttrycka min tacksamhet till honom. Björn har mer än någon deltagit och stöttat mig i vad som är skrivandet av en episk berättelse, ännu i sitt vardande, och är representerad i densamma som en av dess huvudkaraktärer, den store krigaren Yakane.
Det finns ett avsnitt i den berättelse som jag skriver, med arbetsnamnet ”Alla Drabbningars Moder”¹. I centrum står ett enormt fältslag, ett som skall avgöra framtiden för mellanöstern i min fiktiva värld. I detta slag intar Yakane en avgörande plats, och jag bestämde mig för att återge honom där i en tavla för Björn, hans andlige fader.
Först en liten historielektion…
Det främsta särdraget för min fiktiva värld A’ratauma är att dess företeelser i varje fall motsvaras av företeelser i vår egen värld, med en liten twist förstås, för att tillåta mig att ändra historien eller helt enkelt något litet bända på förutsättningarna. Den är, som påpekats för mig, en slags kontrafaktisk historia fast förklädd till fantasyromanform.
Mamluck i full rustning, 1700-t
Bakgrunden till ”Alla Drabbningars Moder” utgörs dock av en konfrontation som egentligen aldrig skedde, men som mycket väl kunde ha skett, och som många förväntade sig. Ca år 1300 stod striden över dominansen av mellanöstern mellan Mamluckernas Rike, herrarna av Egypten, Syrien och Arabien, och det i Persien baserade Ilkhanatet, det mongoliska världsrikets sydvästra utlöpare. Dessa utkämpade många slag i det tillstånd av närmast permanent krig som rådde mellan 1260 och 1303. Den största av dessa, 2:a slaget vid Hims år 1281, såg trots att det var en väldig drabbning ändå inte de två rikenas arméer stå mot varandra i sin maximala styrka².
Mamluckriket & Ilkhanatet i början av 1300-talet
Ilkhanatet höll inne en del av armén då de fruktade anfall i sin flank från sina egna mongoliska syster-riken, Gyllene Horden i norr och Djagatai-khanatet i nordöst. Och mamlukernas armé hade ännu inte nått sin högsta punkt av mordisk effektivitet och storlek – det skedde just årtiondet därefter, under vilken de systematiskt kastade ut korstågarna, med kulmen 1291 då de slutgiltigt undanröjde korstågsrikena i det heliga landet. Som saken utvecklade sig kom aldrig någon lika stor sammandrabbning till stånd. Mamlukerna fortsatte sin svit av segrar mot begränsade mongolarméer (vid alla utom ett tillfälle, slaget vid Wadi al-Khazindar 1299), tills ett allt mer försvagat Ilkhanat slöt fred år 1322.
Om ett avgörande förintelseslag mellan dessa två stormakter hade skett i verkligheten hade världens utveckling kunnat se mycket annorlunda ut. Hade mongolerna segrat och krossat hela mamlukarmén hade mellanöstern kunnat vara samlat i ett rike som till utsträckningen skulle varit som en större version av det antika Persiens Världsrike, istället för att vara uppdelat mellan konkurrerande regionala stormakter. Det är inte troligt att t.ex. Ottomanska riket hade utvecklats som det gjorde – men Konstantinopel skulle sannolikt fallit ändå, kanske till en till Islam omvänd Storkhan, vars mångfalt mäktigare härar tågat in i Grekland och Balkan på 1300-talet… Och omvänt, om hela mongolarmén förintats och skingrats ordentligt hade mongolernas rike i väst fallit samman flera generationer tidigare än vad som annars varit fallet, och Persien, Anatolien och Mesopotamien kastats in i kaos och uppror och legat vidöppna för omgivande riken, inte minst ett mamlukrike som ännu var i tillväxt och aggressivt.
A’ratauma år 1000: Kiralatet & Karakhanatet
Yakane i Österled tar sikte m Bågen
Nå. I ”Alla Drabbningars Moder” kommer tudjuterna, min berättelses mongoler, i full kraft med hela armén ledd av sin härskare Karakhanen, mot Kiralatet, motsvarigheten till mamlukernas rike, för en avgörandets dag. I en enda kampanj skall slavkrigarna i Kiralatet undanröjas och alla Imans kärnländer läggas under en enda hand, den store Khanen Hilai. Yakane står på den andra sidan. Han befinner sig i onåd, och är skild från det som kommer att vara den huvudsakliga krigsteatern i mellersta Aram (se karta). Via en mängd förvecklingar och hisnande manövrar lyckas han få med sig den duglige guvernör som beordrats att få honom dödad och hela hans provinsarmé för att ansluta sig till huvudhären.
Väl där kommer Yakane i spetsen för styrkan in som en undsättning i sista ögonblicket, för slaget mot det övermäktiga Karakhanatet går illa. Rakt in i fiendens flank rider han, åtföljd av de främsta, under ett regna av pilar. Under en otrolig slakt tar han tillbaka Kiralatets Sandjak, dess krigsflagga, men skärs av och omringas av enheter ur khanens kesig, elitvakten. Mitt ibland dem, omgiven av hundratals fiender, reser han flaggan för att kalla Kiralatets krigare till samling och motattack.
Så såg idén ut. Frågan var – hur skulle det gestaltas?
——————————————————–
Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder”
Se nästa del ”Alla Drabbningars Moder Del 2: En hjälte för en hjälte” →
Mamluckerna har här tidigare berörts i en mängd sammanhang, se tråden ”Mamluckerna /Mamluks”
¹ Själva titeln ”Alla Drabbningars Moder” är ett som jag legat och sugit på i över 20 år. Inför USA-alliansens anfall på Kuwait i första Gulfkriget 1990-1991 kallade Saddam Hussein det förestående kriget umm al-ma‘ārik (أم المعارك), ”Alla Drabbningars Moder”. Som saker utvecklade sig blev det något av ett antiklimax, Saddams mångomskrutna armé hade aldrig någon chans och besegrades snabbt. Namnet förblev dock hos mig, och jag fann den passande för den kontrafaktiska klimaktiska striden mellan min berättelses två stormakter (se http://en.wikipedia.org/wiki/Gulf_War#Etymology).
² Se bl.a. ”Mongols and Mamluks: The Mamluk-Īlkhānid War, 1260-1281” av Reuven Amitai-Preiss, Cambridge University Press 1995; ”Homs, second battle of” i The Cambridge Encyclopedia of Islam 2:a uppl. vol. 3 (H-Iram), 1971; samt Wikipedia, Second Battle of Homs (http://en.wikipedia.org/wiki/Second_Battle_of_Homs).
Den mongoliska expeditionsarmén som skickades mot Syrien 1280 och besegrades av mamlukerna vid 2:a slaget vid Hims bestod enligt källorna av ca 80 000 mongoler och dessas allierade. Säkra siffror för mamlukarmén saknas, men uppskattas till någonstans mellan 50 000-60 000 man. Beräkningar som velat nyansera källmaterialet landar på siffror runt ca 50 000 mongoler mot ca 25-30 000 mamluker.
Hämnden – En dikt av Taha Muhammed Ali
Ibland är man arg, full av vrede. Som en mörk och ruvande skugga över tillvaron lägger de sig då, scener av hat, av våld eller hårda ord, som man spelar ut, där man tar hämnd för de onda handlingar, speciellt de som riktat sig mot och skadat de man bryr sig om. Det verkar stundtals lockande att i någon mån realisera dessa scener. Att följa lockropet från hämndens bud, Lex Talionis:
”Öga för Öga och Tand för Tand”.
Men det är inte rätt.
”Hämnden” är en dikt av den palestinske poeten Taha Muhammed Ali (1931-2011). Denne fördrevs från sin hembygd i trakten av Nazareth på Västbanken när staten Israel grundades 1948. Taha Muhammed Ali hade fler skäl än de flesta av oss att önska sig hämnd, någon form av vedergällning för de övergrepp som drabbade inte bara honom utan ett helt folk, och som fortsatte under hela hans liv. Och ändå skrev han, när han väl fäste sina tankar om detta mörker som han bar inom sig, inte en hyllning eller ett stridsrop om hat och sårad självkänsla. Utan ”Hämnden”. 2006 översattes den tillsammans med andra av hans dikter av Peter Cole, Yahya Hijazi, and Gabriel Levin, och framfördes vid en Poesifestival (se nedan)
Jag finner ”Hämnden” oerhört stark, och den har med rätta prisats, lästs och framförts av många. Dess språk är konkret, men från den startpunkten ger den oss en bild av det allmänmänskliga, och av svårgreppade värden, den åskådliggör empatins grund. Utan att undertrycka eller försöka skyla över våra våldsamma och aggressiva impulser, visar den hur en intuitiv medkänsla leder bort från den våldsamma, destruktiva vedergällningen. Dess tilltal blir sålunda, och utan att göra några åthävor, brett – den riktar sig inte bara till den enskilde, till varje läsare och dennes inre, men också till samhällena, till mänskligheten i stort.
Det som på sistone förvånat mig, när jag sökte runt på nätet, är att jag inte funnit någon som helst svensk översättning av den dikten. Ord som berör en, vill man – åtminstone jag – smaka på mitt eget språk. Om inte annat så för att se, om en text verkligen håller, att dess tjusning inte bara ligger i det valda språket utan i dess innehåll, dess essens. Till slut orkade jag inte vänta längre på att någon skulle ta sig an saken. Så som ofta sker, satte jag mig själv ner för att se om jag kunde finna på passande ord på det språk som ligger mig närmast hjärtat.
Ibland… Önskar jag
Att jag kunde möta I envig
Den man som dräpte min fader
förstörde vårt hem
och förvisade mig
till en smal landremsa
Och om han dödade mig
Skulle jag äntligen få vila
Och om jag vore redo
Skulle jag få min hämnd!
*
Men om det kom i dagen
När min motståndare trädde fram
Att han hade en moder
som väntade på honom
Eller en fader som lade
sin högra hand över
hjärtats plats på sitt bröst
närhelst hans son var sen
om så bara en kvarts timme
till ett möte de stämt –
då skulle jag inte döda honom
Även om jag kunde
*
Likaså… skulle jag inte dräpa honom
Om det strax stod klart
att han hade en bror, eller systrar
som älskade honom och ständigt längtade efter att se honom
Eller om han hade en fru som hälsade honom
Eller barn, som inte kunde uthärda hans frånvaro,
fyllda av förväntan inför hans gåvor
Eller om han hade vänner eller följeslagare
Grannar han kände
Bekanta från fängelset
eller ett sjukhusrum
eller klasskamrater från skolan
som frågade efter honom
och sände honom sina hälsningar
*
Men om det visade sig
att han var för sig själv
avskuren som en gren från ett träd
Utan moder och fader
Med varken bror eller syster
Utan maka, barnlös
Och utan släkt eller grannar eller vänner
kollegor och följeslagare
Då skulle jag inte lägga något till den smärta
som rymdes i hans ensamhet
Inte dödens plåga
och inte bortgångens sorg
Istället vore jag tillfreds
med att avfärda honom när jag gick förbi
på gatan – medan jag
övertygade mig om att det,
att icke skänka honom någon uppmärksamhet,
i sig, var en slags hämnd.
Det är ett halvdant försök, det inser man snarast, men tja, så bra undertecknad kan göra det.
Vrede, och en önskan att agera ut, att ge igen, är brister som följer av vår ofullständiga mänskliga natur. Vi blir aldrig helt av med dem, vi måste leva med dem. Tyvärr tas detta ofta för ursäkt att de är omöjliga att göra något åt, alternativt ett tecken på en obotlig synd. Som bäst gör det oss apatiska inför de impulser och det utlevande av vrede och hämndlystnad som istället borde sporra oss till mothandling. I värsta fall, vilket ofta har samband med religiösa föreställningar, görs vrede och hat mystifierade och en ursäkt för att se ner på hela mänskligheten.
En vuxen, sekulär människa kan inte tillåta sig de enkla utvägarna. Även utan behov av gudomliga eller traditionella pekpinnar måste hon se, att vrede, motvilja och hämnd aldrig bör upphöjas till en dygd eller nödvändighet, eller ges ursäkter. Dess konsekvenser måste lyftas fram och få oss att tänka efter, inte slätas över.
Det är min övertygelse, att vi måste vara bättre än våra lägsta impulser. Att en vuxen människa måste tygla sin vrede, sin motvilja, sitt hat. Både som individer och som medlemmar av en grupp, av en större kommunitet. Att agera i vrede, i motviljans tecken, är att tillåta sig att förlora sina mänskliga kvaliteter, och öppnar och blottar ett gapande hål i oss själva. Ett hål som inte bara låter oss behandla andra utan värdighet eller hänsyn, men som också får oss att förlora vår egen värdighet.
—————————————————————-
Se mer om Taha Muhammed Ali – http://en.wikipedia.org/wiki/Taha_Muhammad_Ali
Hipp Hipp Hurra, med en tårta på bemärkelseda’n…
En liten teckning med anledning av min mors födelsedag och hennes fina dotterdotters påfund…
En gång för länge, länge sedan… ville Alma att jag skulle rita en tårta. OK, sure, varför inte, tänkte jag och vi började kladda tillsammans på hennes lilla whiteboard… Det visade sig att det inte skulle vara vilken tårta som helst, utan hon ville ha mycket speciella saker på den och hade mycket bestämda åsikter om färger och godis och allt möjligt. Sist av allt satte Alma sin prick över i:et, och ritade dit ett hjärta. Jättefint.
Nå. Jag ritade lite snabbt av vår skiss på whiteboarden, tog med den där hem och gjorde en tuschad skiss.
Sedan var det dags för färg. Alma hade insisterat på godisar i alla färger, choklad och massor av rosa på tårtan. Jag lade på skuggningar och försökte få den lite rundad, och i vanlig ordning så lärde jag mig en del, eftersom jag var begränsad till användande av det motsträviga GIMP-programmet…
Ja må hon leeeva…
Men så småningom blev det ändå mer och mer likt det som Alma hade tänkt sig tror jag. En jättetårta med något för alla. Bara nu ingen får förs sig att jag skall kunna baka den där…
Nyligen berättade jag för Alma att den där Tårtateckningen var färdig för länge sedan ”…men ingen fyller ju år?” sade jag lite svävande. ”Jamen visa den när någon fyller nästa gång!” Sagt och gjort min kära, och vad passar väl bättre än att mormor, min mamma, fyller år idag, den 23.
Ja må du leva mamma, med tack till din fina dotterdotter!
Prinsessan Julia Rider Igen – med Lillebror Albin
En av de första mer realistiska teckningarna av Prinsessan Julia, frihandmålad med tuschpensel.
Som nämnt i ett tidigare inlägg om studier av renässanskläder, gav Medeltidsveckan i Visby 2012 mig en välbehövlig knuff för att styra upp mina bilder av den orädda prinsessan Julia, tillägnade min systerdotter Alma. En av de första studierna, som jag utförde på plats på Gotland, var en improviserad teckning med mina då ännu ovana tuschpenslar. Jag hade skaffat fram lite tjockare, mer absorbent papper för syftet (tuschpensel lämnar annars för stora avtryck, och kan smeta innan den torkar).
Motivet kom till mig från sällskapet – jag hade farit dit med den oförlikneliga Alma, Julias alter ego, och den likaledes fine Julian. Jag tänkte mig Julia ridande sin häst, Nadia Smörblomma, i full karriär. Med sig har hon lillebror – mycket busigt, men han vill så gärna vara med syster och göra allt spännande som hon gör…
Om det var för frånvaron av Internet, eller att jag verkligen var på gång – den blev otippat bra. Det är inte ofta man är nöjd med vad man gör, men den där kom rakt ut från hjärnan, helt utan förlagor, med ovana redskap… Jag måste tusan i mig återvända dit.
Hursomhelst kvalificerade sig teckningen till högen för ”Att Färgläggas Senare”. Och i år, när jag desperat försöker lägga just färg på de måååånga teckningarna av Julia för färdigställandet av boken om henne, var det dags. Det där är ett grannlaga jobb, iaf. med de taffliga redskap jag har tillgång till…
Först måste bilden göras svartvit. Därefter lägger man på grundfärgerna under det tecknade grundlagret. Julias kläder går företrädesvis i röda till lila nyanser, och den improviserade renässansanstuckna ridklädnaden är inget undantag. Sedan, i en mängd olika lager för mörkare och ljusare toner, en egen för målning av överliggande skuggor och en för högdagrar, försöker man få fram en snygg färgpalett som skapar volym för bilden.
Till slut är det dags att montera bilden. Ett tonat bakgrundslager kunde snabbt skapas. En del jobb med kontrast och färgmättnad och påläggandet av olika effekter som lyster och mönster för att få fram känslan av tyg i kläderna fick komplettera det hela. Så nåddes en punkt där man kunde anse bilden vara något så när färdig.
Prinsessan, Smörblomma och Albin
För Alma och Julian tillika, jag hoppas ni skall gilla den!
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Lite Fredagsmys – Sveriges vägar säkrast i världen?
Under de senaste 12 månaderna har 263 personer omkommit och 2 637 skadats svårt i vägtrafikolyckor. Det låter, och är också hemskt. Men för ett land av Sveriges storlek, biltäthet och befolkning är det samtidigt mycket goda siffror – i själva verket innebär det att svenska vägar är säkrast i världen.
Den tilltagande säkerheten på de svenska vägarna har ägt rum samtidigt som fler och fler människor befinner sig i trafiken, befolkningstätheten ökat, och åldern för när man får börja köra sänkts – allt sådant som stående för sig verkar åt andra riktningen, och har stark potential att öka olycksbenägenheten. Ändå går mängden dödsfall ner, både i absoluta tal och som andel av befolkningen. Den välrenommerade tidskriften The Economist tar upp detta faktum, och ställer sig frågan: How has Sweden done it?
Se länk här
Artikeln är översiktlig, men får med ett antal viktiga faktorer. Den starka emfasen på säkerhetsaspekten vid vägbyggen och omläggningar, utformningen av sådant som nykterhetslagstiftning och hastighetsregler, att det i de mer tätbefolkade delarna erbjuds goda och relativt effektiva alternativ samt att polisen är relativt pigg på att genomdriva trafikreglerna är några av faktorerna. Allt som allt är det den sammansatta bilden, inte någon enskild åtgärd utan en gradvis förändring som håller i sig över tid, som gör skillnad. Från 2009, t.ex. är minskningen 18% färre döda per 100 000 invånare. Mätt längre bakåt blir skillnaden bara större.
Visst finns det ett bra utgångsläge, i en kultur där koncensus respekteras, där det finns ett tryck på personligt ansvar i åtföljandet av samhälleliga normer och måttlighet traditionellt ansetts vara ett eftersträvansvärt ideal. Några har pekat på bilparkens relativt höga kvalitet som en annan bakomliggande faktor. Men detta är något som Sverige inte är ensamt om – hela nordvästra Europa har de sakerna mer eller mindre gemensamt, liksom Kanada, Japan och åtminstone delar av nordöstra USA. Trenden att premiera trafiksäkerhet mer har också rötter som går längre tillbaka än 1997 års ”nollvision” – se t.ex. det vida bruket av säkerhetsbälten, och de relativt måttliga farterna på många svenska vägar. Men även detta är en internationell trend.
Vad man kan se är att i Sverige har de goda förutsättningarna understötts av en serie politiska beslut, tillkomna i en miljö med en samlad vilja av att verka konsekvent i en viss riktning. Och den där riktningen är vad som känns lite mysigt att tänka på. För den har som underliggande princip att vi inte accepterar att det skall vara förenat med livsfara att ge sig ut på vägarna. Att folks liv faktiskt är värda något, och att om vi gemensamt plöjer ner några av våra gemensamt poolade miljarder i säkra vägar och individuellt saktar ner lite på farten, drar på oss bältet, och skippar bilen efter några öl… räddar det liv.
Ibland, bara ibland, kan det vara lite berättigat att låta någon klappa en på axeln – också kollektivt. Till skillnad från många inbillade, symboliska och allmänt obetydliga orsaker som folk tar till för att känna stolthet över sitt land tycker jag det här är en sådan sak med rätta får en att känna sig stolt över att vara svensk.
———————————————————-
The Economists artikel finns på http://www.economist.com/blogs/economist-explains/2014/02/economist-explains-16?fsrc=scn/fb/wl/bl/ee/whyswedenhassofewroaddeaths
Transportstyrelsens Olycksstatistik http://www.transportstyrelsen.se/sv/Press/Statistik/Vag/Olycksstatistik/
Trafikanalys, som analyserar och samlar in statistik för vägar m.m. http://www.trafa.se/Statistik/Vagtrafik/Vagtrafikskador/
Artikel om trafiksäkerhet på Svenska Wikipedia http://sv.wikipedia.org/wiki/Trafiks%C3%A4kerhet
FROST – En Snödrottning i Disney-tappning
Till slut kom man iväg på ”Frost”, den senaste i raden av Disneys filmatiseringar baserade på sagoklassiker, med eminent sällskap av Alma & Julian och deras mor, min fina Syster.
I kungariket Arendal lever två prinsess-systrar, Elsa & Anna. Elsa är född med en slags köldskapande krafter, men när de båda är små sker en olycka som nästan tar livet av lillasyster Anna. Därefter är Elsa inlåst i sin kammare under hela sin uppväxt, med allt större svårigheter att behärska sin kraft. Barnens föräldrar dör, och Elsa skall ärva kungariket – tyvärr urartar ett bråk mellan systrarna till att Elsa tappar kontrollen. Hon flyr från Arendal, men skadan är skedd – en bitande vinter lägger sig över kungariket. Till slut bestämmer sig syster Anna för att söka upp henne för att förmå henne att dra tillbaka den vinter som hotar att göra slut på alla…
Det är teamet bakom ”Trassel” som låtit sig inspireras av HC Andersens ”Snödrottningen”– och det var tur att de var uttryckliga med det, som min syster sade, för relationen till den utpekade förlagan är nästan obefintlig rent historiemässigt. Man har tagit tillvara på några allmänna motiv – kylan som hot, att det rör sig om syskon, osv. men persongalleriet är omkastat, och många av historiens poänger har gjorts mer allmängiltiga och mänskliga, inte minst med humorns hjälp. Att berättelsen förhåller sig så pass fritt från sin inspirationskälla blir i slutändan en bra sak – purister må dra något gammalt över sig, och HC Andersens av kristen propaganda svårt anstuckna originalstory kan man gärna bespara dagens yngre generationer.
”Frost” lyckas också undvika några av de vanligaste moderniseringsfelen som annars brukar plåga Disney-filmatiseringar, snabba actionscener, obligatorisk humor -och musical-inslag till trots. Till exempel duckar den inte för att hemska saker sker i livet – att föräldrarna dör i handlingen, vilket man med några få undantag (”e.g. ”Lejonkungen”) brukar stöka undan före filmens början, är t.ex. ett bra steg, även om barn kan finna det lite jobbigt en kort stund. De båda systrarnas ensamma uppväxt när de inte längre får träffas och mamma och pappa är borta är också sorgligt om än på ett slags sött sätt – och man kan misstänka att många barn känner igen sig i det.
Det har påpekats att musical-filmens enda brohuvud i väst idag utgörs av just Disney-filmer, som får bilda ett slags reservat där vi ogenerat kan stå ut med att folk brister ut i sång som får illustrera känslolägen och den allmänna stämningen. Ofta känns dock sådana nummer tämligen nödbedda och får inte sällan täcka över dålig gestaltning eller bilda en nödtorftig brygga mellan olika avsnitt. Men när det blir bra kan det lyfta och inympa en särskild sorts magi i en scen. ”Trassel” t.ex., hade åtminstone en (1) sådan (”I see the light” / ”nu när jag ser dig” och en, kanske två till).
”Frost” gör en inte besviken på den här punkten, och även om alla sånger inte är lika minnesvärda fyller nästan alla sin plats, med ett par nummer som står ut och som man finner sig trallandes på eller hänvisande till även efter att ridån gått ner. Se ett exempel från den engelska versionen: sången ”Let it Go” när Elsa blir till snödrottningen. Elsas röst görs av operasopranen Idina Menzel, vilket faktiskt var ett krav för att rätt framföra sången som tydligen spänner över ett brett röstomfång.
Som man kan begära funkar sångerna också bra på svenska – se t.ex. snögubben Olofs sång, som nästan blir roligare på svenska. Olof är för övrigt en av filmens behållningar, en utpräglat komisk karaktär som kan härja fritt utan att det blir påklistrat.
En orsak till att filmen faktiskt känns mer riktig på svenska än på engelska är miljön för sagan, som tydligt är inspirerad av Norge och Sverige i en slags fantasy-tappning – lite roligt för oss i Norden som annars inte direkt alltid känner oss hemma i Disneys sagovärldar.
En sak som är mycket välkommen är att drivkraften och/eller det dramatiska i berättelsen inte utgörs av romantik – trots att sådan förstås har en plats i filmen. Men den tillåts inte vara avgörande, olikt i så många av Disneys filmer, som ofta på ett tvångsmässigt sätt trycker in romansaspekten som en deus ex machina på slutet även när den utrymmesmässigt inte varit central i filmen – se Snövit, Törnrosa, Askungen mfl. ”Frost” avviker från det där, och tillåter sig till och med en twist på sagoprinsessa-möter-sagoprins-grejen som skulle varit svår att tänka sig för några decennier sedan.
Karaktärer i ”Frost”
Den relation som står i fokus och driver storyn i ”Frost” är den mellan de två systrarna – och det gäller inte en slags tävlan, utan om att de tycker om varandra, fast med förhinder. Prinsessorna Elsa och Anna är väldigt olika karaktärer, intressanta på så sätt att de illustrerar olika aspekter av att vara frustrerad, isolerad eller reducerad av sin historia och sina egenheter. Framför allt den yngre Annas försök att sträcka ut och försöka få kontakt med sin storasyster utgör en välkommen variation på drivkraft för en huvudkaraktär i ”Frost” och utan att avslöja för mycket, är det så rätt att det offer som Anna gör på slutet är för systern, inte för nån snubbe.
Man vågar nästan hoppas att det kan vara en intressant trend i Disneys filmer: breddandet av olika former av relationer. I ”Trassel”och än mer i ”Modig” fick en dotters och en mors relationer ta mycket plats (även om det visar sig vara en ond kidnapperska i förstnämnda fallet) – en klar skillnad mot de klassiska filmerna, där hjältinnans och hjältens föräldrar alltid är döda eller frånvarande. Eller för att parafrasera vad jag och syster min sa till varandra: ”Förut var den enda kontakten mellan mor o dotter såhär: hjältinnans mamma dog, och EXAKT ett år senare gifter farsan (som man aldrig ser röken av) om sig med en ragata”
”Frost” saknar förstås inte saker att haka upp sig på, för den som vill. Undertecknad fann till exempel snabbspolningen till det oförklarligt okomplicerat glada slutet, mer än lovligt påklistrad med tanke på filmens övriga mer nyanserade framställning … OK, så syrran offrar sig för Elsa Snödrottningen men… se’n då? Hur sistnämnda sedan hux flux kan kontrollera sin kraft utan problem något av ett mysterium… Men superlyckligt slut är ju närmast obligatoriskt, vad kan man vänta sig.
Så vad kan man säga? Inom ramen för vad som är rimligt måste man medge – bra gjort Disney. ”Frost” är en lyckad filmsaga.
Indomitus Betyg
Tummen upp
*********************************************
NPR, USAs public-service radio har en artikel om arbetet med översättningen av sången ”Let i Go” som blivit en hit inte bara i USA utan också många andra språk http://www.npr.org/2014/02/24/282081061/let-it-go-a-global-hit-in-any-language?utm_medium=facebook&utm_source=npr&utm_campaign=nprnews&utm_content=02%2F25%2F2014
Filmens hemsida är http://movies.disney.com/frozen
För den som är Värdig, Oförfärad och Obetvingad… Renässansprinsessan och Hjärtespjutet
En av de första teckningar som de tidigare nämnda studierna av renässanskläder mynnade ut i – design för en klänning i en scen för prinsessan Julia när hon begrundar över sitt magiska spjut.
I den historia som jag skriver åt den fina Alma, berättelsen om Prinsessan Julia, är det här är en av de mer bärande ögonblicken. Prinsessans vän, draken Pelle, har fördrivits från kungariket, och Julia ställs, när hon protesterar, inför antydningar att hon inte kan vara en prinsessa om hon umgås med ett monster som draken.
Julia förstår att det där är ett illa dolt hot. ”Bete dig normalt – annars stöter vi ut dig”. Hon går till sina föräldrars tronrum och tar ner det magiska Hjärtespjutet, som gått i arv i hennes kungliga ätt, och begrundar sitt val: skall hon följa förväntningarna och låtsas som om en orättvisa inte begåtts? Eller ställa sig på sin vän drakens sida, och riskera att mista sin upphöjda plats, och göra sig till ovän med alla?
Den första skissen tog sikte på silhuetten och den allmänna hållningen hos prinsessan. Förutom klänningens grundläggande utformning ligger fokus också på spjutet självt – jag hade aldrig riktigt gjort någon design för den.
Den vidare teckningen fylldes i med mjuk blyerts i spannet 2b-8b, som gav möjlighet till skiftningar inom ramen för det svart/vita. Den här sortens teckning är en av anledningarna till att jag lagt ner tid på att skissa och studera renässanskläder, och gav mig möjlighet att få till en egen, och någorlunda korrekt, design på en tidig 1500-talsklänning och tillhörande huvudbonad.
I bakgrunden ritade jag, bakom föräldrarnas tronstolar, en rad av höga, spröjsade fönster liknande kyrkofönster, för att antyda en slags högstämd… tja stämning. Resultatet kan ses nedan.
Notera det långa bandet som slingrar sig runt spjutbladet. Den skall innehålla en text som omtalar hjärtespjutets kraft. I sin lydelse på svenska består den av en slags vers, som har bäring på den situation som prinsessan befinner sig i:
För den som är Värdig/ej förfäras, ej betvingas/skall hjärtats kraft, väldig/ofjättrad ur själen bringas
Den inskriptionen ska skrivas in, men det blir en senare affär, eftersom språket den är uttryck på är walesiska, fast skrivet med grekiskt alfabet. Det kan låta konstigt, men det har sin logik…
På det här stadiet är den OK, måste jag säga. Även om den var tänkt som en svartvit illustration från början har den där teckningen så pass mycket potential att det jag bestämt mig för att gå vidare och färglägga den. Det kommer att behövas en del arbete först, framför allt med att släta ut och jämna till koldammet som är varje (mjuk-)blyertstecknings förbannelse. Men det blir det värt, om Alma gillar den.
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Studier i Renässanskläder för en prinsessa
Det började redan sommaren 2012. Under ett besök på medeltidsveckan i Visby fick jag inspiration till utstyrslar för senare bruk där jag gick runt med systern och de kära systerbarnen Alma och Julian. Såsom av en händelse började jag också kladda lite på skisser av den raska prinsessan Julia, sagoalias för den förtjusande Alma.
Prinsessan Julia helar Drakmamma m blixt
Det genomgående temat för de nya skisserna var att Julia var i färd med att göra saker – en del av de där skisserna och bilderna har förevisats här, som den fotbollsspelande Julia, eller Julia som gör en ”blixt-healing” på en drake… De spretade åt alla möjliga håll dock, snabbt hopkomna infall som många var. En del var förstås rena anakronismer, och varför inte.
Prinsessan dribblar bort draken
Min hjärna tål dock brist på sammanhang, på en vidare kontext, tämligen dåligt. Så till slut kom en dag då jag lade ut alla bilder och skisser av Julia framför mig. Då blev det tydligt, att förutom de rena, avsiktliga anakronismerna som en prinsessa i fotbollskläder och annat, saknar teckningarna en samlande stil för miljön de utspelar sig i. Ser man på vad som redan ritats av min käcka hjältinna såg det hela ut som den typiskt ospecifika fantasy/sen-medeltid-miljö med dito rekvisita som är legio i allt från disneyfilmer till barnböcker.
Lite bättre än så kan man ju göra, tänkte jag. och bestämde mig för att styra upp något slags grundläggande tema för inte bara hennes klädnader utan hela stuket för den saga i vilken hon figurerar. Det fick inte avvika för mycket från vad som redan förelåg, men det bör vara grundat i en vidare period för allas kläder och parafernalia. Det fick gärna vara distinkt, och helst ge möjlighet till mer variation inom stilen.
Skisser Renässanskläder Medeltidsveckan
Här kom de små kladdar jag gjorde medan jag smög runt i medeltids-Visby till ytan igen. De roligaste dräkterna där var nämligen inte de medeltida, utan från en senare period. Man kanske kunde samla sig till en stil, som något avvek från den obestämda fantasy/medeltidsoppa som blivit norm, till förmån för…
Just det, Renässansen.
Renässansen har generellt sett varit en period man undviker inom fantasy, som oftast verkar göra halt just vid dess inträde (ett notabelt undantag är t.ex. figurspelet Warhammer, som leker med tidig renässans för åtminstone delar av sin spelvärld). Detta har säkert olika orsaker, men man kan misstänka att en av dem är att just det som gjorde den till en så enastående fruktbar period i mänsklighetens historia (som nya humanistiska, filosofiska och estetiska ideal, uppbrottet från en religiöst homogen kultur, eldvapen, upptäcktsresor, rörelsen mot en mer vetenskaplig approach med mera) och just utgör dess uppbrott från medeltiden framstår som… fantasi-dödande för många. För mycket framsteg och vidgade vyer liksom.
Well not this dude… påverkad som man är av historiska dramer, tv-serier (som ”Borgias” ovan) och historiska noveller, där perioden är mycket mer populär bestämde jag mig på att köra på i ett slags sent-1400/tidigt-1500-tals-stuk.
Grejen är att renässansen som period (här sent 1400-tal t.o.m. ca 1600, fast hur man än definierar själva begreppet är inte utan sina problem, som historiker väl vet) är mycket tacksam på så många sätt ur estetisk synpunkt. Framsteg inom textiltillverkningen, färgning och bruket av fler material bidrog till mycket vackert mönstrade och färgstarka klädnader för de som hade råd – vilka under renässansen blev en större grupp än under medeltiden. Renässansen såg en explosion för modet, med mycket som var galet snyggt… men ibland bara galet.
Kläderna under denna drygt 200-åriga period hade olika karaktäristiska siluetter och formspråk. Många av dessa var klart annorlunda än dagens, men under hela perioden kan man ändå se en gradvis utveckling som pekar hän mot vår tids plagg – moderna stövlar (som skrivits om tidigare här), byxor, vad som kom att bli den moderna skjortan… De såg annorlunda ut, men som specifika plagg fick de sin bestämning under den tiden, vilket gör illustrationer av någon som bär dem lättare att identifiera sig med.
Samtidigt måste man erkänna att skillnaden mellan kvinno- och manskläder, som några hundra år tidigare varit mycket mindre markerad (män såväl som kvinnor bar långa kjortlar och tunikor) accentuerats under hela medeltiden, och hade vid renässansen nått en framskriden nivå.
En del andra utvecklingar under 1400-talet trotsar närmast beskrivning. Kvinnors klänningar bär syn för sägen. Samtidigt som den centrala delen, bålen på klänningar, blev mer och mer kroppsnära (under tidsåldern kom den fullt utvecklade korsetten in via Italien), svällde kvinnokläderna ut med stora puffar, och fler lager och slitsar infördes för att visa på prakten i de många lagren. Det här var en utveckling som bara blev mer markerad under 1500-talet och formligen exploderade under den påföljande perioden, barockens 1600-tal.
Julia i renässansklänning 1
Renässansen såg genombrottet för realistiskt måleri, och stora mästare som Michelangelo, Botticelli, Raphael, Holbein, Gossaert och många andra avbildade sin tids färgprakt på ett sätt som saknade motstycke och gav oss ett vida bättre källmaterial än tidigare epoker.
Sistnämnda är lustigt, för det kom helt omedvetet att påverka de skisser som började flöda när beslutet att bygga på den här epoken väl tagits. Man kan tydligt se en utveckling mot större realism i framställningen av kläderna Julia bär, och det spillde också över på själva prinsessan, vars anblick jag tillät mig att variera lite, sökande efter ett vackert och ungdomligt, men gärna speciellt utseende. I det följande kan man se frukterna av några av mina första försök i den här vägen.
Förändringen kom att prägla också valet av teknik (om man nu kan tillämpa uttrycket på mitt kladdande…), som istället för att som tidigare enbart ha avbildat Julia i en tydlig serietidningsstil, med klara drag av clear-line, nu övergick till mjuk blyerts för att visa på skuggning och veck i de stora tygerna och alla deras rundlar och former.
Fantastiska klänningar i alla ära – men historien om Julia är inte mer en realistisk periodberättelse, än en endimensionell Disneyhistoria. Jag kunde ju inte låta stackaren sitta fast med enorma, förvisso mycket anslående men ändå för en liten actionhjältinna hemskt opraktiska klänningar. Det hade ju i själva verket varit en av orsakerna till att jag ville definiera en period för hennes garderob. Så med källornas hjälp, och en del moderna gestaltningar, har jag skapat en hel serie utstyrslar för Julia när hon gör annat än struttar runt i balklänning, från när hon smyger upp på natten för att läsa mer (hon har ett väldigt läshuvud) till när hon granskar ett spjut i mer jaktbetonade kläder.
Det här var bara början – i det följande skall redovisas en serie mer genomarbetade skisser och utkast av den oförvägna Julia, under olika skeenden av den berättelse som jag skapat för hennes alter ego, den i sig sagolika Alma.
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
———————————————–
För den som vill se kläder inspirerade av renässansens kostymprakt, kan följande filmer och TV-serier rekommenderas:
Ett urval kostymer från ”The Borgias”
”The Borgias” TV-serie om påven Alexander VI alias Rodrigo Borgia och hans familj och deras intriger i det tidiga 1500-talets Italien. Här har publicerats ett tidigare inlägg om serien.
”The Tudors” TV-serie om den engelske 1500-talskungens Henrik VIII:s regeringstid med fokus på hans berömda mängd giftermål.
”La Reine Margot” (Drottning Margot) – I lysande renässansprakt skildras den mordiska konflikten mellan katoliker och protestanter i 1500-talets Frankrike
”A Man for all Seasons” (1966) ger en förskönad men välspelad syn på processen mot Thomas More
”The Other Boleyn Girl” baserad på Philippa Gregorys roman om Mary Boleyn, syster till den berömda Anne Boleyn, Henrik VIIIs fösta hustru att mista huvudet och mor till Elizabeth I.
”Elizabeth” och ”Elizabeth The Golden Age” hjälteförklarar den engelska Renässansdrottningen försedd med en fantastisk garderob och t.o.m. rustning.
”Anonymous” leker med tanken att Shakespeare inte skrev sina dramer själv
”Shakespeare in Love” sevärd spekulation om den unge Shakespeares inspiration till främst Romeo och Julia
”Romeo och Julia” (1968) av Franco Zeffirelli med Olivia Hussey som den bästa Julia på film
”Othello” (1995) med en mörkt välspelad Lawrence Fishburne i titelrollen
”Köpmannen i Venedig” (2004) med en mycket bra Al Pacino som Shylock
En pojke rider på dinosaurie 3… för Julian
Den skuttande dinosaurien rider igen. Eller… ja. Julians dinosaurie förses med en bakgrund för att bli en bild man kan rama in…
Prins Albin rider på Dinosaurien
I föregående inlägg har de tidigare stadierna av bildens centrala motiv, prinsen på sin glada dinosaurie, visats från tuschteckning till färglagda figurer. Det var dags att löpa linan ut och föra det hela vägen i mål, och infoga bilden på prins Albin och hans snälla dinosaurie i en tecknad bakgrund och färglägga den.
Prins Albin rider sin Dinosaurie – färglagd
Först var det frågan om hur en sådan bakgrund skulle se ut. Ofta brukar man bara rita en slags djungel, ganska ofta med något vulkanutbrott vid horisonten. Och visst, det måste vara ganska grönt och frodigt i bakgrunden, om inte annat så för att man skulle kunna ge bilden lite färglyster.
Till slut tog jag lite mentala bilder av sådana där klippstoder som man ser på vilda västern-filmer och tecknade in dem bland några buskar mot ett kulligt landskap. Med GIMPs hjälp satte jag in Albin och dinosaurien i teckningen. Nedan kan man se figurerna insatta i bakgrundsmiljön som den såg ut med endast konturer och skuggor.
Sen var det dags för färg. Målningen blev lite dominerad av grönt och brunt tycker jag så här i efterhand. Man borde egentligen lägga till blommor eller något liknande, ärligt talat. Frågan är om man inte får krupp senare och lägger till dem. Det är fördelen med att jobba med färg i datorn (eller nackdelen om man vill bli slutgiltigt färdig med något).
Jag tror jag skall fråga Julian – och jag kan gissa vad han säger… (”Blommor! Jaaaa! Och en Get!”)
På strövtåg bland klippor och grönt…
←För föregående inlägg om denna bild se ”En Pojke Rider på en Dinosaurie 2…”
En pojke rider på dinosaurie 2… för Julian
Så många saker förloras i tiden… drygt ett år sedan var det Storasyster Alma, den Gudomliga Mön, föreslog en figur till den saga som jag gör åt henne, en lillebror till prinsessan Julia. Albin skulle han heta, och när Almas egen lillebror tillfrågades ville han rida på en Dinosaurie…
I ett tidigare inlägg berättades det om förhistorien till Julians första bild, en glad dinosaurie och dito gosse på hans rygg… (se nedan). Den tecknades snabbt och oväntat smidigt och utan missöden med den japanska tuschpenseln, och si, blev inte så illa alls…
Prins Albin rider på Dinosaurien
Den där bilden skulle alltid bli färglagd, något annat var det inte frågan om. Själva valet av dinosauriens färg löstes raskt av Julian på hans alldeles egna sätt. Julian gillar Grönt och blått (se t.ex. ormarna i bilden ”Geten, hästen och ormarna”).
Den skulle vara… Grön. OCH Blå. Grönblå. Eller Blågrön.
Ooook… Grönblå var det…
Med min reservhäst för målning, det fria bildbehandlingsprogrammet GIMP, började jag lägga grundfärgerna och jobba med skiftningarna. Så småningom uppkom idén att låta bilden gå hela varvet runt så att säga – idén till dinosaurien hade ju fått från en T-shirt, och tanken kom att göra ett t-shirttryck av Pojken på Dinosaurien. Mot slutet av året var det bestämt – tillsammans med en annan dinosaurieteckning skulle det bli två t-shirts (GRÖNA förstås) och en tavla med bakgrund också vad det led…
Nu sitter bilden nedan på en egen T-shirt (tack vare de juste grabbarna på T-shirt Bar). Om Julian låter mig fota den ska vi visa den här, tillsammans med den färdiga tavlan med bakgrund.
Till finaste killen – Julian! Jag hoppas du gillade den!
Hoppla!
←För föregående inlägg om denna bild se ”En Pojke Rider på en Dinosaurie…”
För efterföljande inlägg om denna bild se ”En Pojke Rider på en Dinosaurie 3…”→
Ormar, en häst och en födelsedags…get (?)
Det var Stockholms Kulturfestival (13-18 Augusti), en eftermiddag på Kulturhusets baksida, och bland alla pyssel- och ritbord med fina barn satt jag och prins Julian… Där fanns stora papper, och sex-puckslådor med vattenfärg, och min unge Herre ser upp på min frågande uppsyn och säger: ”Måla en häst! Och en orm. En blå. Eller Grön. En blå och en Grön.
Och en Get!”
Giv mig ett ord från dina läppar endast.
Det var således bara att begära ut ett A3-ark, grabba en målarlåda och börja pensla på, bland mysigt stoj och undrande blickar från de bredvidsittande som nog undrade vad den där store fabbrorn höll på med… Djuren gavs sin form och grundfärgerna lades på .
Det blev en smålustig återgång i barndom det där, men också till återupplevandet av en smärre frustration som man själv upplevde som barn. Det kan inte förväntas att så värst många vuxna tänker på det, men de där redskapen som man sätter i händerna på små barn, vilkas poänger är att de är lätta att hantera och troligen också billiga, har dock nackdelen att vara väldigt grova och inte speciellt lätta att jobba med. De där vattenfärgerna bär syn för sägen. Precisionen är lika med noll. Färgerna blandas i princip ingenting på papperet, de ”blöder” inte ens in i varandra utan blir bara en slaskig sörja om man inte närmast virtuost kan tillämpa torrpenselteknik. Vilket bara understryker att penslarna som våra små förses med, oherreminje, de är ungefär lika känsliga som en toaborste… men som övning och en liten självpedagogisk uppgift att göra saker på samma villkor som de små var det inte dumt.
Den berömda gotländska ”geten”
Målningens grundelement blev klara och fick torka medan vi gjorde annat en liten stund. Sedan var det dags att gå hem för dagen, men med den torkade grundmålningen kunde man sedan fortsätta hemma, där en liknande låda och rotborste väntade. Den som tycker att ”Geten” ser ut som en blandning av Gutefår och get har alldeles rätt – det är det som Julian menar med ”get” ända sedan ett besök på Gotland 2012, varefter ”Och en GET!” blivit ett stadigt inslag i tecknandet… Ja i alla fall.
Två ormar som kramas, en häst och en… slags gutefårsget
Hemma försökte jag mig på att göra lite finlir på den improviserade djurparken, så långt det nu gick, med torkad pensel som fick sprinkla omväxlande vitt och svart för att lägga högdagrar respektive skuggor… På min fumlighetsnivå kommer dock snart en gräns för hur mycket man kan göra, och det hela fick anses någorlunda färdigt. Papperet var dock svårt kladdigt av målarrester och helt knöligt av alla färglager – vattenfärger gör sådant med vanliga ark.
Nå – det kunde man fixa genom att scanna in och sedan trycka ut den. Sedan hamnade bilden i byrålådan några månader. Men nu till Julen, som snabbt åtföljs av Julians födelsedag, var det dags att trycka och rama in. Jag måste säga att jag kommit att gilla den, och hoppas Julian är nöjd – det var hans roliga idé med ormarna och hästen och den fåraktiga geten…
Tacksamhet
Det har varit länge sedan, fem månader drygt, sedan man publicerade något. Förnyade hälsoproblem i familjen tog lust och energi ur mig, för en tid. Men med anledning av mitt fyrtionde års fyllnad och dess firande, antyddes det att jag skulle skriva några ord.
Det slank ur mig, sittande omgiven av goda vänner och med värmande dryck i blodet, att jag yxar lite på ord för att uttrycka hur man känna även om saker och ting kan pressa en svårt, och man får ingen vila, och måste leva i ständig oro. Men ändå, men ändå… I slutet av en lång levnadsbana, tänkte jag mig, kunde en av min berättelses protagonister säga något om det. Det är bara en nedrafsad tanke, inget färdigt ännu, och ser ut något så här…
Trots allt som har hänt, och allt som komma skall… är jag Tacksam
För alla de som rört mig och allt som skett, för varje ny dag
Tacksam att leva ännu en stund, tacksam för mitt hjärtas slag.
Tacksam för ljuset i mina ögon, för andan i mitt bröst,
Tacksam för den hörsel som hör ljudet av din röst
Tacksam för mina händers grepp, och min tungas tal
För gången i mitt steg, den som fört mig över hav och berg och dal,
genom gator och gårdar, och som lät mig finna det underbara…
Tacksam för den tanke som bor i mig, för allt det jag vet,
för de drömmar som fötts och kanske blir till verklighet.
för den vilja som leder mig framåt, som låtit mig bryta ut
för syftet som liksom i ett dis jag kan skönja vid resans slut
Och inte till en överherre, som kräver såsom av en slav
Att för det han givit vi kryper under omänskliga krav
Utan över allt tacksam för de som kom till mig, som jag fått hålla kär
som fyllt mitt hjärta, gjort mig till mer än den jag är
mer än någonsin jag ensam kunde vara
– Till vänner och familj, och alla de som skänkt en vänlig tanke någon gång.
Dumskallarnas Konspiration: Det var Alma, den kinesiska censuren och jag…
Det låter som en dålig vits, men inför den stora Almas 6-årskalas kom plötsligt en påminnelse om vad verklig censur och övervakning vill säga, och hur diktatorers krinskärande av friheter och åtkomst kan få direkta följder även för den som befinner lååångt därifrån, i en globaliserad värld.
Obamas besök kom och gick, en icke-händelse om något, En intressant sak kom dock upp just dagarn kring och efter hans besök, närmligen att svenska organ som FRA, Försvarets Radioanstalt, samarbetar med amerikanska NSA i den världsomspännande övervaknignen av internet (bäst rapporteringen om NS finns på The Guardian, se vidare källistan längst ner i inlägget).
Det var en händelse som såg ut som en tanke, för undertecknad hade jsut dagarna innan haft vad som verkar vara en liten sammanstötning med en annan internetövervakande entitet, nämligen den kinesiska internetcensuren. Det är en bitvis lite vindlande historia, men ändå talande på något sätt, för hur snaran dras åt internet mer och mer, och hur det faktiskt kan komma att påverka en i sin vardag.
Undertecknad gillar att göra presenter till systerdottern Alma. Inför hennes födelsedag var det t-tröjor och tryck och allt möjligt på gång. En sista liten sak var att trycka ut och rama in en bild jag målat föreställande disneyprinsessan Jasmin (se om vars tillblivelse i inlägget ”En Prinsessa för en Prinsessa”).
Ute i sista dagen som man alltid är, var kruxet dock att jag inte hade USB-minnet med bilden med mig när jag väl haltade in på Gallerix. Ett telefonsamtal hade dock gett för handen att det inte fanns några hinder för att trycka den direkt från den bild som jag lagt upp på nätet. Finemangos, så blir bloggen till praktisk nytta igen tänke man.
kvidevitt!
Men väl nere i tryck- och ramverkstaden kommer den otrevliga överraskningen.
”Det… går inte.”
”Vadårå?” Undrade jag.
Den stackars grafikern bad om ursäkt, men berättade att de hade problem med vissa hemsidor. Deras nätverk var nämligen levererad av en kinesisk internettjänst, och censurerade ibland sidor. Han lät mig se, och tryckte in paulusindomitus.wordpress,com, och googlade också efter sidan. Upp kommer en röd skylt som säger att sidan har spärrats med hänsyn till innehåll som är ”restricted” i enlighet med bestämmelser rörande innehåll. Och det var inte någon av googles vanliga barnfilter som var igång där inte.
”Ah men, testa bildsökning då?” Men nej, vid bildsökning fick man förvisso upp en lista på bilderna med ikoner, men man kunde inte länka vidare till sidan eller bilden i originalstorlek. Utan upp kommer den arga röda skylten.
”Det där är från vår näts driftbolag” säger grafikern. ”Deras servrar sitter i Kina någonstans.”
Sinnessjukt! Men det kan ju rimligen inte betyda annat än att… att…. min hemsida spärras av grund av dess innehåll, med hänsyn till kinesiska internetbestämmelser. Det tog ett litet tag innan polletten trillade ner. Det jag hade stött pannan mot, mitt i Svedala år 2013, var inget mindre än den kinesiska ”Gyllene Skölden”.
jindùn gongchéng – The Golden Shield
Den Gyllene Skölden, på kinesiska jindùn gongchéng, är ett samlingsnamn på den enorma apparat som den kinesiska diktaturen byggt upp för att censurera internet för sitt lands alltmer internetvana befolkning. Genom en armé av censorer som genomsöker nätet, spion- och sökprogram och filter av alla de slag, understödda av krav på åtkomst av alla datafiler och allt innehåll hos leverantörer av tjänster och innehåll som får den nyligen omtalade NSA-skandalen att te sig som en valhänt amatör, skall kinas befolkning undanhållas information som riktar kritik mot den kinesiska regimen eller ifrågasätter statens politik och institutioner.
Saken är den, att denna blogg har skrivit om den Gyllene skölden, inte bara i själva bloggen utan också publicerat i externa tidskrifter och hemsidor (Utrikespolitiska Föreningens tidskrift Utblick). Även i några andra sammanhang har förhållanden i Kina tagits upp i kritiska artiklar, nyligen t.ex. apropå den märkliga arkitektoniska driftkuckun som utgörs av det Kinesiska regimorganet Folkets Dagblads penisliknande nya skyskrapa.
Det är sådant som garanterat skulle bannas om en kines skrev om det, i Kina. Men nu satt jag alltså här i Stockholm och kunde inte få ut en bild på en prinsessa.
Nu fick man möjlighet att litet smaka på en auktoritär verklighet – men svaret är förstås inte att ge sig, utan att bete som just en opositionell eller helt enkelt ofjättrad person skulle göra. Jag tänker inte låta mig hejdas av några diktaturskallar, varken här eller ännu mindre borta i Beijing.
På andra sidan gatan fanns ett internetkafé. Jag sprang över dit, Lånade en dator i tio minuter (killen vid disken höll på att skratta ihjäl sig när jag berättade) och öppnade min sida, och slangade ner bilden på ett annat inköpt USB-minne. Därefter gick jag tillbaka och fick min målning printad av en road grafiker som drog ut tre fina tryck snabbt och fint trots att det var stängningsdags.
Fuck You, Bejing. Dagen då ni kan hejda mig från att leverera till Alma är dagen då jag ligger i graven. Och att denna blogg befinns vara så kontroversiell för Kinas befolking i era diktaturhjärnor tar jag som ett äretecken. Det är således med lika delar stolthet och indignation som denna blogg nu räknar sig som bannlyst av den kinesiska censuren.
Anders Zorn, flickan på loftet – censurerad på Facebook
Den här lilla episoden bör få var och en att begunda problemet med övervakning och censur av nätet på riktigt, och hur verkan av den, även när den sker till synes långt borta får återverkningar här i vårt eget land. Man brukar ofta peka på den positiva verkan av nätets ihopkoppling, och att den ger möjligheter för folk i auktoritära länder att få del av information som de ananrs inte skulle få. Men det förutsätter en osagd förutsättning, och det är att innehåll, åtkomst och tjänster på internet har sitt säte i länder som är friare, relativt den censurerande parten. Men som också tagits upp tidigare här, med hänsyn till när Facebook censurerade bilder på kända konstverk, får eftergifter till censurerande krafter i andra länder spridningseffekter. För det tåget kan nämligen också gå åt andra hållet. När ett så stort och alltmer avancerat land som Kina utövar censur, eller självaste US of A tillämpar nätövervakning, så drabbas alla, långt utanför landets egna gränser. Då blir man varse baksidan med att vi alla är ihopkopplade.
Det kan också tjäna som en liten demonstration av vad i alla fall vissa av de som spanar mot terrorister vet – att för den som verkligen vill göra något utgör olika former av censur och övervakning mest ett irriterande besvär, men inget verkligt hinder. Så det smidigaste sättet funkar inte? Nå men då gör vi det på ett litet mindre smidigt sätt. Men det blir ändå gjort. Det gäller morbröder som vill trycka sina bilder, men också terrorister som vill spränga bomber.
**********************************************
Tidigare inlägg som tar upp Kina i viss längd
Om Censur på Internet – Kinas Gyllene Sköld
Dumskallarnas konspiration – Folkets dagblad reser sig för det Nya Kina
Kinas fattigdomsbekämpning har också berörts i Artikeln ”Om Fattigdom del 3 – Fattigdom i Asien”
—————————————————————
Lite artiklar om de senaste avslöjanden aom NSAs nätvervakning:
-
The Guardian http://www.theguardian.com/world/the-nsa-files
Den malplacerade baddräkten del3 – Bikinin som kom, åkte av – och på igen
Drabbad av hosta och förkylning kan sinnet icke desto mindre fly till varmare breddgrader och fortsätta fundera lite över mäns och kvinnors utstyrslar på beachen och hur det säger något om vår och andra tider… turen har kommit till bikinin
Förra delen ägnades åt den kvinnliga hela baddräkten, som utmärkts av sin praktiska form och funktion med hänseende på de flesta vattenaktiviteter. Men ända sedan efterkrigstiden fanns en annan gren av bäddräktandet som inte hade lika mycket fokus på just, tja, badandet, utan på sådant som man gör vid sidan av stranden eller poolen. Med åren har denna variant på kvinnlig, i alla bemärlkelser, utstyrsel kommit att dominera i kulturen. Vi talar förstås om…
De Första Delade baddräkterna
Esther Williams i hel och delad baddräkt 1945 respektive 1942
Föregångaren till bikinin var vad vi kan kalla den delade baddräkten. En direkt anledning till de första delade baddräkterna för kvinnor kan spåras till 2:a världskrigets ransonering av de elastiska material som kommit att dominera den mer figurnära badutstyrseln under 1930-talet. Det här gav incitament till att minska på mängden tyg i plaggen och skall ha inspirerat tillverkare av fritidskläder för kvinnor att lansera modeller som var delade.
Linda Christian delad baddräkt baksida
Samtidigt kan man se en parallell och koppling till BHn och dess utveckling. Förut hade kvinnor burit en korsett som täckte hela bålen, men efter 1930-talet började man sära på dessa för en bekvämare och mindre begränsande form av underkläder. Att man gjorde likadant med badkläderna, som var mycket snarlika underkläder, är en händelse som ser ut som en tanke. Man kan också notera att detta skedde ungefär samtidigt som simmande män började avvara sin tidigare topp.
Linda Christan, delad baddräkt 1945
De här föregångarna till bikinin var alltså inte ett nytt plagg i egen rätt, utan egentligen en hel baddräkt, fast med mitten bortskuren, vilket syns på deras design. De lämnade förvisso en smal rand på magen bar, men behöll den dåtida höga midjan, och omslöt det mesta av höften. Bystdetaljen utvecklades en del med smalare remmar, några blev i praktiken axelbandlösa.
Rita Hayworth
Ava Gardner
Den delade baddräktens genombrott skedde dock mycket mer gradvist i jämförelse med avskaffandet av den manliga badtoppen. I början var vissa parallella utvecklingar tydliga. Precis som i fallet med den ensamstående manliga badbyxan som först bars av profesionella simmare som Johnny Weissmüller var några av de första bärarna kvinnliga sim- och badatleter som också tog steget över till film -och medieindustrin. Exempel som Linda Christian (se ovan) som var verksam i samma period som Weissmüller, eller den tidigare nämnda Esther Williams säger något om att mediesamhället, speciellt Hollywoods filmindustri grep in i större utsträckning än hos män.
Jayne Mansfield
Detta satte också en tydlig pekare på vilka som antogs böra bära den – det var inte ett plagg för kreti och pleti än. Icke vältränat vackra och glamourösa bärare göre sig icke besvär – däremot kunde etablerade och aspirerande filmstjärnor som Rita Hayworth, Ava Gardner och den blivande Marliyn Monroe, Jayne Mansfield med flera stärka sina förförelseaktier genom att bära delad baddräkt, till föda för manliga fantasier.
Bikinin
Polynesien hade också en air av lättkläddhet, och i många västerlänningars fantsi hägrade kanske bilden av infödningsflickor med bastkjol och blommor för brösten, men i övrigt just inte mycket mer. Det kan vara lite si och så med det direkta orsakssambandet: vad man kan konstatera är att den nya badutstyrseln, som fick sin första spridning mot det senare1940-talet, laddades med en slags exotism och flärd minnande om tropiska stränder och avslappnat och naturligt leverne som senare kom att häfta vid plagget allt framgent.
Den första bikinin 1965: designer Louis Réard, modell Micheline Bernardini
Jämfört med tidigare baddräkter var bikinin mycket mindre och underströk förstås sin bärarinnas skönhet och sexuella attraktionskraft, Bikinins laddning som sexuellt kittlande, eller snarare, att den tillät mer avslöjande blickar på bärarens sexuellt kittlande kropp, fick återverkningar också på dess design. Axelbandlösa modeller eller sådana med mycket tunna axelremmar, som framhävde och täckte mindre av brösten än vad som förut varit regeln såg snart dagens ljus. Underdelen täckte nästan inte höfterna alls, och redan tidigt fanns modeller liknande string-trose-bikinis som visade en stor del eller merparten av rumpan.
Bikinin sågs tidigt som ett inte så lite provokativt plagg. Kanske för provokativt för den mer hycklande pryda publiken. Bikini var först förbjuden i många mer städade sammanhang, som idrottstävlingar, amerikansk film (som på den tiden hade att följa en serie censurbestämmelser, The Hays Code) och så vidare. Det var något för dekadenta fransyskor. Det gjorde den också kittlande, med en air av vågspel, av uppror.
Brigitte Bardot, 1953
Utvecklingen på 1960-talet kom att understryka just ett uppbrott med efterkrigstidens konventioner. Bikinins provokation kom därmed att också ses i perspektivet av frihet från inskränkta begränsningar av vad man visade, av en sexualitet som bars utan skranker. Och den var ju också i kraft av sin litenhet och lätthet förstås också ett väldigt ledigt plagg, som ger bäraren stor rörelsefrihet, och för många en känsla av att stå fram som man är, lätt klädd därför att det passar med klimatet utan alltför mycket låsningar. Bikinin blev bärare av en spontanitet, en joy de vivre, och att symbolisera en slags bokstavlig… frihet.
Raquel Welch 1964
Att det tidigt fanns en koppling till massmedier som film gjorde att det här perspektivet kom att få spridning, låt vara i en kommersialiserad dräkt, och laddas av masskulturens underförstådda ideal. Bikinin kom, med sin koppling till frihet, att ses som en följeslagare till den framväxande pop-och ungdomskulturen. Det här blev tydligt under en period då de s.k. Beach-party-filmerna var populära.
Raquel Welch A swingin Summer 1965
Oerhört tama med senare tiders mått, fanns där ändå en anda av ny sorts ungdomlighet, frihet (från föräldrar och andra auktoriteter) och att njuta av livet, och underströk allmänt kopplingen mellan att ha kul, svänga loss och bära bikini. Stjärnor som Raqel Welch, som delvis fick sitt genomslag i filmer som ”A Swingin’ Summer”, bidrog till att koppla bikinin till stunder av spontant, mindre hämmat umgänge, umdomlighet, den nya mer spontana och utlevande musiken.
Ursula Andress i ”Dr No”
Samtidigt, och nästan med automatik, kom det faktum att kvinnors kroppar betraktas som något som en betraktare kan konsumera med manlig blick, att spela in. Eftersom kvinnokroppar i mycket större utsträckning är något att visa upp och locka med i vår mediala kultur blev företrädesvis vackra kvinnor i bikini en stapelvara i filmer som appellerade till en manlig masspublik. Många spårar t.ex. ett av genombrotten för bikinin när Ursula Andress kom upp i vattneti ”Agent 007 med rätt att Döda…” (”Dr No”) bärande en vit bikini.
Efter det kan binkin sägas vara etablerad som plagget att bära på en strand eller vid poolen, eller så fort det är lite varmt och ledigt runtomkring. Framväxten av en allmän och bred turismindustri efter 1960-talet populariserade plagget för en än bredare grupp personer – de solsemestrande medel- och arbetarklassen.
Raquel Welch ”One Million Years BC”
Efter den här tiden börjar också bikinin också att dyka upp lite varstans i filmer, TV-serier och berättelser som inte nödvändigtvis har någon direkt koppling till sol och bad. Raquel Welch, som gjort mer för bikinin än de flesta, kan även här sägas ha deltagit i brytandet av ny mark när hon i den fantasy-artade urtidsfilmen ”One miljon Years BC” agerade en grott kvinna som sprang runt i en – pälsbikini. Bikinins lediga kittlande av sinnena kom att i någon mån att ersätta de tidigare raffiga underklädernas roll, samtidigt som det är ett plagg som man kan bära publikt utan att alltför många protesterar.
En svacka för Bikinin – och Återkomst
Den utveckling av avslappnad sexualitet som häftade vid bikinin såg ett tag också ut att bli dess död. Delvis under inflytande av den framväxande kvinnorörelsen och dess stridsrop av att kvinnor skall få bära hur mycket eller hur litet de vill, kom många strand-och solbadare att kasta sin topp och den som växte upp på 70- och 80-talet kunde kanske tro att både mer tillbakalutade kvinnor och män framgent skulle bära enbart en liten badbyxa, inte större än en kalsong (många gick hela vägen till helnaket – de åren var nudismens stora språng framåt). De många kvinnor som dåförtiden gick top-less och inte täckte brösten, och männen som bar vad som närmast liknade en tanga, verkade bära vittne om detta.
Men så har det inte blivit. 1990-talet såg inte bara en stark comeback för inte bara bikinin, utan som i fallet med återkomsten för avancerade underkläder, har bibehållandet av ett faktiskt plagg som avslöjar det mesta men döljer det viktigaste blivit en storindustri.
Halle Berry i ”Die Another day”
Trots att bikinin blivit ett plagg som bärs av allt fler, och av fler åldersgrupper, har dess roll som framhävare av ungdom och skönhet inte underminerats, snarare har man sett en utvidgning av dess förförelsepotential.
Framhävandet av ett visst sort publikt bikinibärande visar nämligen vilka som anses vara sköna och åtråvärda. Det här blev närmast övertydligt av att den förvisso mycket vackra Halle Berry upprepade Ursula Andress scen på pricken, och med en snarlik baddräkt, i den senare bondfilmen ”Die Another Day”. Se att kopplingen till sensualism inte stort har förändrats på 40 år. Däremot kan även en icke-vit kvinna nu bära bikinin för att axla rollen av ideal skönhet – något som skulle varit otänkbart för 60-talets mainstream.
Man kan se en viss parallel utveckling att även lite större badbyxor för män återkommit. Många, om inte de flesta, män bär nuförtiden shorts, inte sällan knälånga, på stranden.
Och bikininn har inte bara återvänt, utan är närmast allenarådande. Dess många variationer i färg, skärning och storlek kan signalera mänga olika saker, och den kan bäras för att dra blicken till sig eller helt enkelt för att det är bekvämt i värmen och för ett dopp i semestervatten. Många kvinnor, speciellt sådana som motionerar och bryr sig om att hålla sig i fysisk form, alternerar gärna mellan baddräkt och bikini.
Man kan undra – vad är grejen med just bikinin?
Olikt sin manliga motsvarighet speedon är bikinin inte så effektivt som badplagg ur någon sportslig eller aktivitetsmässig synpunkt. Notera t.ex. att få, om några utövare av vattensporter som simning eller simhopp brukar bikini. Därtill är den för ledig, den håller inte ihop kroppen på det sätt som passar bäst för idrottsliga prestationer. (Ett noterbart undantag är dock Beach Volleyball, Notera dock att dessa funktionella bikinis delvis avviker från de små och icke sammnhållande modeller som numera är legio)
Grejen med bikinin är att den är… liten. Den täcker verkligen bara de erogena kroppsdelarna och lämnar allt annat bart, vilket bidrar till att dra blicken till, inte från förstnämnda, samtidigt som betraktarens blick kan vandra upp och ner över vad som i övrigt är en naken kropp. Så bikinin är både ett plagg för sinnets och kroppens frihet och för ögats betraktelse.
Det finns dock en mindre avspänd koppling till nakenhet hos bikinin. Det är ett tecken på våra tiders snedvridning av synen på kroppen och något som potentiellt skulle kunna vara positivt att det är det sista ledet ovan, tryckandet på betraktaren, som kommit i förgrunden och att det är de här associationerna som dominerar bikinins existens i mediernas och idéernas torg. Det är inte så märkligt i vår ytligt sexualiserade samtid, att man låter det mest hudnära av alla plagg, de moderna baddräkterna, dyka upp i tid och otid i olika medieframställningar. TV-serier, filmer, dataspel och reklam – allt svämmar över av små badkläder som avslöjar retuscherade och lockande kroppar. Det finns på ett sätt goda anledningar Inget är så åtråvärt som den mänskliga kroppen, det är ett lätt sätt att skapa positiva associationer och dra blicken till vad det än är. Att hala fram vackra kvinnor för att sälja sprit eller flygresor är att bruka deras skönhet för ovidkommande skäl, dvs ren sexism. Det är trist att bikinin skall utnyttjas för det syftet.
Bikinin blir under de förutsättningarna den ultimata teasern för utbjudandet av bärarens anblick, vilket i ett konsumtions- och konkurrenssamhälle hela tiden också på individnivån slår över i en stressande strävan efter att visa upp kroppen mer som en vara än som manifestationen av ett subjekt. Idén att den egna kroppen är där för att visa upp för andra ställler förstås också till problem för majoriteten av de potentiella bärarna. Utsatta för kommersiellt påhejad kroppsneuros som speciellt kvinnor är, krävs det inte mycket för drabbas av utseendekomplex när insikten om sin måhända mindre än optimalt yppiga och tjuskraftigt byggda kropp slår en. Det här lägger effektivt hämsko på den verkan som bärandet av bikinin som frihetsplagg kunde ha.
Tyra Banks bikiniomslag 1997 och 2007
Här blir bikinin ett vapen att förvända mäns huvuden och förvrida synen på hur man kan se ut. Även oerhört välskapta bikinibärare som t.ex. Tyra Banks i den annars banbrytande första framsidan för en afrikanskättad kvinna för tidningen Sports illustrateds baddräktsupplaga bär syn för sägen – hon kom tillbaka för en ny framsida 10 år senare, fortfarande (om inte mer) skön, men det där är inget som en normal, icke-retuscherad eller kroppsligt manipulerad kvinna någonsin kan leva upp till.
Burquinis
Man kan invända att hela det ovanstående resonemanget uppehåller sig i den västliga kultursfären och dess syn på kroppslighet, kommersialism och fritid. Så är det också. Andra samhällen har nämligen inte mycket att tillföra i denna diskussion, som inte redan harvats av Västerlandet tidigare i dess historia. Det är ur det perspektivet man bör betrakta sådant som t.ex den islamiska antibikinin, den s.k. burquinin, som det misogyna och reaktionära påfund det är. Ingen kulturrelativism i världen kan ändra det faktum att bevekelsegrunderna och skälen som framförs för detta heltäckande ”altervativ” till mer ledig badklädsel har över hundra år på nacken i en västlig kontext.
Här skall dock den gravallvarliga delen av saken inte vidare tröskas. Vad man nämligen kan slås av, när man betraktar malplacerat överexponerade kvinnor och numera även karlar i sina bikinis och speedos är att effekten också kan bli komisk. Om anakronismer, konstiga genrefigurer och några andra sådana knasiga avarter handlar nästa del om den malplacerade baddräkten.
***************************************************
För Andra inlägg på temat baddräktbärandets historia, se serien
Den Malplacerade Baddräkten
←Se den tidigare ” Den Malplacerade baddräkten del 2 – Baddräkten som ble FÖR praktisk”
Se nya inlägg i serien: ”Den Malplacerade Baddräkten (Del 4:1) – Baddräkter på vift i Orienten”→
———————————————————————
Bloggar och Hemsidor med bikinitema översvämmar nätet. Några som kom till nytta för detta inlägg var bl.a.
- Wikipedia:
- History Channel http://www.history.com/this-day-in-history/bikini-introduced
- http://www.getfrank.co.nz/lifestyle/fashion/the-history-of-swimwear
- http://tlc.howstuffworks.com/style/history-of-womens-bathing-suits.htm
- http://www.colourlovers.com/fashion/blog/2008/08/04/the-colorful-history-of-the-bikini
- http://news.globalintimatewear.com/FashionStyle/6823/14/Historical_Evolution_of_Bikini.html
- http://brazilbikiniblog.blogspot.se/2011/03/history-of-bikini.html
- http://www.fashion-era.com/swimwear.htm
- http://debyclark.blogspot.se/2013/02/vintage-bathing-costumes-swimwear.html
- http://en.wikipedia.org/wiki/Beach_party_film och http://en.wikipedia.org/wiki/A_Swingin%27_Summer
- http://www.norafinds.com/post/29620465235/then-swimwear
Den malplacerade baddräkten del2 – Baddräkten som blev FÖR praktisk
Några spridda tankar om badkläder och vad de säger och inte, som denna gång kretsar kring kvinnors utstyrsel på beachen, vilken också mer påtagligt än männen har en tendens att ströva ut på andra arenor, både i yttevärlden och i tankens…
Förra inlägget på temat badutstyrsel tog avstamp i det manliga badmodet, som följdes tillbaka till början av 1900-talet. Följer man den kvinnliga baddräktens historia från samma tid ser man många överenstämmelser, men också en del skillnader.
Från ”badklänning” till tight body
I början av seklet (ca. 1900) bar kvinnor liksom män baddräkter som täckte hela bålet och delar av armarna och benen. Skillnaden låg inte så mycket i vad som täcktes utan i hur – kvinnornas kläder var något mer löst sittande, en återspegling av att man utgick från klänningar.
Den första utvecklingen av den kvinnliga baddräkten kom således att bli att den gradvis blev mer åtsittande. Från att vara en slags allt kortare ”badklänningar” kom kvinnors badkläder att dras allt närmare bålen under 1900-talets första decennier.
Precis som i fallet med mäns baddräkt kom den kvinnliga baddräkten således att utvecklas för att tillåta större rörlighet och tynga ner bäraren mindre. Precis som i fallet med mäns var skälen främst funktionella – kvinnor vill inte hindras mer när de badar än män. Baddräkterna blev förutom kortare också mer åtsittande, och gradvis skalades detaljer som hindrade och tyngde bäraren ner eller försvann helt – ärmarna var det första som rök, redan före 1920, och därefter kom kjollängden att reduceras.
Liksom i mäns fall fanns också en påverkan från den ökade betydelsen och spridningen av idrottande. Kvinnor och elitidrott var dock ett mycket mer omaka par i början av 1900-talet, och för kvinnor stod fokus stod mer på idrott som rekreation eller motion – inte som prestationer.
Det fanns då som senare en viss spännvidd i hur praktiska och/eller minimalistiska baddräkterna kunde vara, som framgår av tidens annonser, från väldigt åtsmitande till vidare. En inverkan från kvinnliga underkläder finns där hos vissa modeller, som ser klart kroppsformande ut – då som nu är baddräkten också ett instrument för att slå fast eller framhäva en önskad eller ideal kroppsform.
Åren runt 1930 kan man se att att mäns och kvinnors baddräkter, i alla fall de mest orienterade för idrottsligt bruk, liknade varandra väldigt mycket. Nya material och en syn på vad som var OK att visa överlappade mycket nära under en kort period.
Flera faktorer kom dock att bidra till att denna likhet i utstyrsel för båda könen inte kom att vara.
Till att börja med hade det blotta faktum att kvinnor drog på sig speciella och små kläder, genom vilka man tydligt kunde utskilja deras kropps konturer och sporta, röra på sig och allmänt leva ut sin kroppslighet, en helt annan sprängkraft i kulturen(därtill har inte så mycket förändrats som vi tror). Aspekter som sexualitet och sensualism får således ett starkare tryck på det som kvinnor har på sig.
Till det kom att den kvinnliga frigörelse som tog sina första riktiga steg i början av 1900-talet fick ett konkret uttryck just ifråga om badkläder. Dessa var de mest avslöjande kläderna som bars publikt, och ställde alltså frågor om kontroll över och uppvisande av den egna kroppen, i fokus.
Samtidigt kom utvecklingen av kommers och medier att skapa nya kulturella förutsättnngar för vad baddräkten vad för något – modé, uppvisandet av kroppen, betydelsen av masskomunikation i form av filmer, TV och kommersiell annonsering gjorde att baddräkten, och speciellt de baddräkter som satt på kvinnor, fick andra betydelser än vad som påverkades av den direkta badhandlingen.
Den kvinnliga baddräkten kom, bl.a. som en följd av dessa faktorer, att utvecklas längst två spår åren runt och följande andra världskriget. 
Esther Williams ovan visar på denna skärningspunkt på 1940-talet. Såsom den viktigaste av av tidens skönhetsikoner på gränsen mellan ett sportsligt sunt (hon var en framstående simmerska) men också kurvigt och tydligt kvinnligt (här i motsättning till muskulöst manligt eller flickigt smalt) estetiskt ideal, illustrerar hon de två vägarna som baddräkten kom att ta: den hela kontra den tudelade baddräkten.
Den Hela baddräkten
Jämfört med män har den hela kvinnliga baddräkten en viktigare funktion som slimmande och sammanhållande plagg. Den kvinnliga anatomin, med dess runda former som så att säga, sticker ut, aktualiserar behovet av ett plagg som trycker ihop och minskar vattenmotståndet. Det här ger starkare skäl för kvinnor att hålla fast vid den mer kompletta baddräkten.
Detta är också skälen som ledde till vad vi idag skulle kalla den klassiska hela baddräkten. Det var ett helt och sammanhållet kroppstäckande men vid ingången till efterkrigstiden kort och tämligen tight plagg. även om någon form av fritt hängande kjoldel med, en återspegling av den tidigare ”badklänningen” länge hängde med. Den var kanska kroppsnära, men ändå ofta ganska veckad i tyget och inte nödvändigtvis åtsmitande.
Men oavsett det, lämnade den ben och armar i stort sett helt fria, liksom också en stor del av ryggen, och kunde ha djupare eller kortare urringning. På 1940-och 1950-talet gick även de mindre dräkterna ner över höfterna ända till lårens början.
Den hela baddräkten utvecklades både längs funktionella men också estetiska linjer. Den fortsatte att bli tajtare, mer strömlinjeformad med mindre veck och avsaknad av sömmar. Materialen blev mer avancerade och passformen mer anatomiskt följsam. Detta borgade för ökad simvänlighet men bringade den också närmare kropssformen. Där den förut var rak över höften kom de alltmer att följa höftbenets linje uppåt och lämna benen friare. 
Som framgår av fallet med Esther Williams grep underhållnings -och mediaindustrin tidigt in i utvecklingen av och populariseringen av hur baddräkter bars och hur de kunde accepteras se ut. Vem som drog på sig baddräkt sade också något om skönhetsideal och tidsanda. När väl baddräkten blivit kroppsnära kunde den användas för att slå fast och vidmakthålla en viss idealiserad eller åtråvärd kroppsform, som synes av t.ex. välkända baddräktsbärare som skönhetsikonen Marilyn Monroe åren runt 1960 och den senare populära 70-tals TV-stjärnan Farrah Fawcett, vars baddräktsbärande uppskattades och kom att bli stilbildande.
Baddräkter är förstås såsom ett produkt också utsatta för kommersiella modenycker, ofta med tonvikt på plaggets estetiska funktion, oaktat plaggets funktionella syfte. Således har under årtiondena baddräkter med olika skärningar och diverse detaljer tagits fram, och det fanns alltid ett otal varianter att välja mellan, från superslimmade och avskalade till mer extravagant skurna och försedda med diverse kittlande eller intressanta inslag, eller i material som till exempel 1970-talets stickade baddräkt till vänster.
Den hela baddräkten har dock aldrig helt tappat kontakten med sitt ursprung, och dess funktionalitet har ständigt återkommit som ett central del i dess utformning. Den dominerar således fortfarande bland kvinnor som tar sitt simmande på allvar eller har professionella eller praktiska skäl att föredra ett mer funktionellt plagg, antingen de är livräddare, dykare, seriösa motionärer eller elitidrottare.
En toppmodern baddräkt håller effektivt ihop kroppen samtidigt som den knappt väger någonting. Den hejdar inte benens rörlighet alls, och knappt heller överkroppens, då dess stödjepunkter reducerats och flyttats allt längre ner kring ett central område kring bålens mitt, med ett par tvärlöpande remmar som håller den nära ryggen..
En intressant utveckling av den hela baddräkten rör de dräkter som används för den extremaste formen av idrottsliga prestationer – dvs tävlingssimning.
Utvecklandet av nya material ledde under 1990-talet till framtagningen av sk ”hajdräkter”, som håller ihop kroppen maximalt och minskar vattenmotståndet till ett minimum, Som i en intressant pendang till 1930-talets ”unisex”-baddräkter är sådana här baddräkter, avsedda för att skala bort hundradelarna i tävlan med världseliten, närmast likadana ut för både män och kvinnor. De där dräkterna blev lustigt nog för bra, och restriktioner i hur högteknologiskt materialet i dräkterna fick vara infördes, och de mer heltäckande förbjöds efter ett beslut av internationella simförbundet 2010.
På ett sätt är denna starka fokus på funktionalitet en orsak till att den hela baddräkten trots sin praktiska överlägsenhet tappat i popularitet. Den som drar på sig en modern baddräkt undeordnar sig i någon mening ett visst syfte som inte bara handlar om vad som direkt faller i ögonen, den har fortfarande en relation till rörelse, kroppslig aktivitet och kompetens. Men som historien om varför man bär vissa kläder ofta visat, är det tyvärr inte vad som vore mest praktiskt som vinner. Man kan finna skäl att klä sig som talar till andra behov, som behovet av att markera en viss attityd, eller att helt enkelt visa upp sig.
Den andra grenen av den kvinnliga baddräkten, nämligen bikinin, visar väl på denna tudelning, och om dess utveckling kommer nästa del av ”Den Malplacerade Baddräkten” att handla.
************************************
För Andra inlägg på temat baddräktbärandets historia, se serien
Den Malplacerade Baddräkten
←Se föregående ”Den Malplacerade baddräkten del1 – Att dölja eller dra blicken till bananen”
Se nästa del ”Den Malplacerade Baddräkten del 3 – Bikinin som kom, åkta av – och sedan på igen”→
———————————————————
Det finns många bloggar och sidor på temat baddräktens utveckling. Ett axplock av de som kommit till nytta för detta inlägg är:
- http://en.wikipedia.org/wiki/Swimwear
- http://en.wikipedia.org/wiki/Competitive_swimwear#Bodyskin
- http://sv.wikipedia.org/wiki/Hajdr%C3%A4kt
- http://www.getfrank.co.nz/lifestyle/fashion/the-history-of-swimwear
- http://tlc.howstuffworks.com/style/history-of-womens-bathing-suits.htm
- http://www.fashion-era.com/swimwear.htm
- http://debyclark.blogspot.se/2013/02/vintage-bathing-costumes-swimwear.html
- http://www.norafinds.com/post/29620465235/then-swimwear
- http://pamela99.hubpages.com/hub/Evolution-of-Bathing-Suits
- http://en.wikipedia.org/wiki/Esther_Williams
Den malplacerade baddräkten del1- Att dölja eller dra blicken till bananen
En sommarbagatell och betraktelse över… badkläder på vift, och den moderna baddräktens sensualism och funktion i dragkamp.
I dessa sommarens slöaste dagar i vad som artat sig till att bli en härlig svensk sommar rent vädermässigt fick undertecknad, som inte har semester, möjlighet att komma i närheten av badstrand. Det kanske var ovanan, men snart nog började tankarna vandra. Man kollar runt, läser tidning, ser på barn skoja till det, får badbollar i huvudet…
Ett meningsutbyte strax innan om folk som springer runt med badkläder på stan började snurra några extra varv. Och det slog mig att att en del av playans attiraljer ibland gör konstiga utflykter, inte bara därute i den fysiska verkligheten utan även i det visuellas och tänktas värld, på film, tv och andra medier. 
Historienörd som man är, började man i efterhand att spåna lite runt främst bakgrunden till att badkläderna ser ut som idag, och hur de spritt sig runt terrängen.
Poängen med bad-kläder är att de är dels anpassade för badande och aktiviteter i vattnet, och att de är just kläder, med en av dessas huvudfunktioner, att skyla bäraren och dölja kroppsdelar som kunde väcka anstöt. I de flesta kulturer är det främst (men inte enbart) genitalierna som är en känslig och erogen zon och måste skylas.
Män får det därmed något lättare förstås. I början av 1900-talet bar män ännu helkroppstäckande plagg. Det var efter 1930-talet, under inflytande från inte minst den allt större elitidrottens krav, som det där började utmanas. Som synes nedan bar den svenske OS-medaljören Arne Borg ännu en kroppstäckande dräkt på 20-talet. Men behovet av att att minska mängden tyg, med tanke på att den tidens material som betänkligt tyngde ner bäraren och drog ner hastigheten, fanns hela tiden där.
Simmaren Johnny Weismüller, senare känd för sina många Tarzan-filmer, ansågs följdriktigt vara tidigt ute med det nya, när han i slutet på 1930-talet markerade att utstyrseln bestod av en fånigt liten överdel skild från en byxa -för säkerhets skull försedd med spänne för att främhäva dess ”byxighet”. Denna övergångslösning bidrog till att man började släppa på tabut för män att visa sin bröstkorg .
Eftersom idrott blivit en publik angelägenhet kom det snart att leda till att allt fler kastade den närmast symboliska överdelen och snart kunde män synas med enbart mer eller mindre långa badbyxor vid poolkanten. I början bibehöll man kopplingen till just byxor – man ville inte antyda att karlarna liksom badade i underkläderna.
I västlig kultur har, oavsett ett generellt krav på att folk skall täcka sig, mäns bål och bröstkorgar inte ansetts lika laddade som kvinnors. Det här underlättade för den manliga badutstyrseln , badbyxan, att gradvis reduceras till en allt mindre sak, till slut inte större än en kalling.
Detta är inte att säga att inte även mäns baddräkter kan väcka kontrovers. Som synes omgavs redan övergången till badbyxor av ett visst krumbuktande. Speedon, den lilla och tajta manliga baddräkten (efter ett Australiensiskt varumärke för badkläder från 1941) , såg så sent som på 70 talet ut att bli den allmänna normen, speciellt i Europa. Därefter kan dock en viss backlash mot badbyxornas allt mer föminskade storlek anas.
Numera får tajta speedos mångens ögonbryn att höjas. Slanguttryck som banana hammock visar på det oroande i att män låter saker… hänga, så att det syns. Kanske inte så mycket i Europa, men i USA är speedon bärare av en laddning som i förstone kan tyckas… märklig.
Det här visar att även ifråga om män finns det underförstådda gränser. Det är OK att antyda sexualitet, att leka med bad-klädnadens skylande funktion så att det som skall döljas istället blir iögonfallande – om man är snygg. Notera att modellen här inte bara kan visa upp sitt paket, endast nödtorftigt dold av den tajta lilla badbyxan, utan anses kunna locka till köp av densamma.
Det finns således en distinktion här som inte bara handlar om sexualitet, utan om estetik på samhällsnivån, om normer för det acceptabla som kretsar kring om man har en publikt godtagbar kropp.
Schwarzenegget & Phelps – två skilda men godkände småbaddräkts-bärare
Ramarna för den här godkända maskulina estetiken berör också vad som är ett eftersträvansvärt eller åtminstone godkänt manligt syfte att bära smått. En simmare kan bakom det av omgivningen legitimerade syftet att slå ständigt nya rekord ha vad som knappt är mer är ett plåster i skrevet.
Det är ironiskt på sitt sätt, men just bodybuildare, vilka i mångas ögon förkroppsligar den övermaskulina kroppen kan, som synes, i skydd av sina överdimensionerade muskler trippa runt och kråma sig suggestivt i sin tanga , Manliga modeller kan på ett liknande sätt kliva långt ut och exponera sina vaxade och estetiskt manipulerade kroppshyddor i minimal utstyrsel, i tjänst hos den modeindustri som förstås vill kommersialisera även de minsta plagg.
Men det finns alltid en punkt där en alltför liten, eller kanske alltför suggestiv baddräkt anses, i avsaknad av en kropp som kan ”bära” en sådan provokation, passera en gräns för vad en man skall visa.
För många män, även de mest maskulina, är det där en farlig terräng,
En man som visar för mycket på ett avvikande eller iögonfallande sätt i relation till tidens kultur, väcker nämligen frågan om en man framför sin kropp på ”fel” premisser, som om hans egenskap av levande kroppsligt, och således sexuellt, objekt ställdes i förgrunden – dvs som om han vore en kvinna.
Eller, hemska tanke, homosexuell (vilket inom den manliga normbildningen är närmast samma sak).
Det finns naturligtvis män som jobbar sig runt eller rent av struntar i det där. Den som kanske inte upplever sig konkurrera på ett manligt sexuellt slagfält, eller som kanske har andra styrkepositioner i form av pengar eller makt, eller en trotsig attityd.
Den extravagante herren med guldkorset illustrerar ett sådan överskridande.
Han bär uppenbarligen sin tanga med upphöjt förakt för omgivingens reaktion – hela hans apparition skvallrar om ett forcerat I don’t give a shit. Det lär inte bekomma honom att hans foto nu snurrar på internet som ett bevis på hur man inte skall ta sig ut.
Ett annat, motsatt exempel skulle vara män som medvetet utmanar normerna för hur män bör betraktas – gay eller inte.
En som på det sättet har lagt de här gränsdragningarna i dagen och också utvunnit en delvis ögonöppnande effekt är komikern Sasha Baron Cohen – hans mankini, framförd i filmen ”Borat”, kommer att gå till historien som något komiskt smaklöst – trots att den har mer tyg i sig än mången baddräkt, och framför allt mer än många kvinnors små tangor.
Hur sistnämnda kommit att se ut som de gör och på vilka premisser de bärs får utgöra stoffet för nästa del i ”Den Malplacerade Baddräkten”
************************************
För Andra inlägg på temat baddräktbärandets historia se, serien
Den Malplacerade Baddräkten
Se nästa inlägg ”Den Malplacerade Baddräkten del2 – Baddräkten som blev FÖR praktisk”→
Andra inlägg med sikte på specifika klädes- och modedetaljer:
Om Underklädesreklamen: Julen närmar sig, med Snö, första advent och…underkläder?
Om Höga Stövlar: Återkomster: långa boots del 1, Återkomster – Långa boots del 2 och Återkomster – Långa Boots, del 3
Om Spetsiga Skor Återkomster: tokspetsiga skor
Samlade med andra inlägg om kläder generellt i ”Modernt Mode / Modern Fashion”
————————————————————-
Det finns många bloggar och sidor på temat baddräktens utveckling. Några som användes under tillkomsten av inlägget ovan:
- Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Swimwear och http://en.wikipedia.org/wiki/Swim_briefs
- Berkely-universitetets websajt http://www.ocf.berkeley.edu/~roseying/ids110/3FRAME.HTM
- Joe’s BananHammock – speciellt tillägnad små badbyxor http://www.joesbananahammock.com/
- Företaget Vizeau http://www.vizeau.com/tropical.html
- http://www.getfrank.co.nz/lifestyle/fashion/the-history-of-swimwear
- http://www.niwdenapolis.com/2007/03/history-of-mens-swimwear.html
- http://neptsdepths.blogspot.se/2009/11/70s-and-80s-tv-exposure-volume-3-speedo.html
- http://www.bodyjockco.com/mens-sexy-swimwear-ezp-34.html
- http://elupton.com/2009/10/swim-suits-stats/
En Prinsessa för en prinsessa – om teckning och färgläggning i Disneystil
Om en liten teckning och målning för Alma, Prinsessan i undertecknads liv.
Alma, omtalad på denna blogg, är lyckligen förlorad i prinsessåldern sedan ett par år, ett intresse där hennes morbror gärna hakar på. En dag efter dagis och filmtittning visar hon stolt sitt fina set med massor av pyttesmå, frimärksstora klistermärken med Prinsessorna från Disneyfilmer. Följande dialog utspelades…
”…Kan inte du rita en prinsessa?”
”Öh, så klart, min Söta. Men det finns så många?”
”Välj du! Vilken tycker du är den finaste prinsessan?”
”Hm… jag gillar Mulan väldigt mycket, för hon är väldigt tuff, och lite rolig – men hon är inte här… Fast Jasmin är ju också väldigt fin…”
”Vääälj!”
”OK då säger jag Jasmin”
”Då får du den av mig” Och så satte hon det lilla klistermärket på mig.
”Tack, vad snällt! Men vet du, på mig kommer den att ramla av… Jag vet – eftersom jag ska rita den åt dig, sätt den på papperet här.”
Och hon satte den på hörnet av ett papper,
En Not: Prinsessan Jasmin är den självständiga prinsessan i Aladdin, en av de bättre Disneyfilmerna, som själv vill välja vem hon skall gifta sig med, och som hjälper till att rädda sultanatet från den hemske vesiren Jafar. Hon hade redan varit motiv för en av mina första studier av att rita med klara linjer för att kunna få till teckningar i Disneystil.
I det följande så ritade och pysslade vi med prinsesstemat. Med crayon-kritor och en vanlig blyertspenna gjorde jag en snabb skiss utifrån det lilla klistermärket, så hon såg att den var på gång. Efter att ha försäkrat henne om att jag ville göra den fin för henne och måla den ordentligt, tog jag med mig skissen, i det skick som syns nedan
Den där grova kladdskissen kom sedermera att scannas in, och så, började jag förvandla den till en vettig målad teckning i en stil som Alma skulle känna igen som liknande en Disney-teckning. Vid det här laget är ryggmärgsreflexen att måla bilden i flera lager, där man suddar mellan lager av mörkare och ljusare färg för att skapa övergångar. I mitten, och utgångspunkten, är grundfärgerna för bilden.
Den ytterligare utmaningen, självpålagd, var att inte snegla mot andra, större och tydligare bilder på prinsessan. Jag ville att teckningen skulle växa ur ”frimärket” och inget annat. Det extremt lilla och färgmässigt ”färgpricks-baserade” klistermärket gav mer av en antydan än någon direkt hjälp för färgerna – man kan inte använda samma nyanser för en så liten som för en större bild. Hur de valda grundfärgerna såg ut med skissen lagd ovanpå framgår av nedan.
Det kan vara värt att påpeka att nästan alla skiftningar, nyanser och distinktioner som lyfter en sådan bild från en platt färglagd serieteckning sker genom de mer eller mindre mjuka övergångarna inom ramen för en färgpalett, som om än begränsad, skapar intrycket av skuggor och volym. De färgskiftningarna lade jag på ett eget lager ovanpå grundfärgerna. Som synes är skuggningslagret tillräckligt omfattande för att bilda en klart urskiljbar bild av prinsessan i sig. Den blev faktiskt överraskande snygg helt ensamstående.
Det torde vid det här laget inte förvåna någon att den gryende målningen/teckningen av Jasmin blev offer för ett av mina återkommande datorhaverier. Det hela komplicerades av att jag sparade den pågående målningen i Photoshop-format som inte kom att stödas av den nya dator som jag senare fortsatte göra färgläggningen i. Som en följd av strulet att delvis göra om en del av det redan uppnådda, och förstås mycket annat tidskrävande i livet runt omkring, kom därför den arabiska prinsessan att ligga ett bra tag.
kvidevitt!
Men till slut kom turen åter till henne. Med GIMP och en extremt primitiv teknik kunde arbetet så småningom gå vidare, jag lade lagren till rätta igen och efter mycket gnetande med suddverktyget blev bilden så småningom tillräckligt OK för att skisslagret skulle kunna lyftas bort och färglagren stå för sig själva. Den färdiga varianten som skall föreläggas Alma syns ovan. Jag noterar inte utan självironi att en viss glidning som nästan alltid sker med mina bilder av flickor eller kvinnor. Det är mina preferenser ifråga om kroppslig kompetens, så grundlagda att de oombedda dyker upp överallt, som gör sig påminda även här så att min prinsessa ser något mer vältränad ut över axlarna och hennes hållning är rakare än i det lilla klistermärket.
Jag är dock på det hela taget nöjd – man kan konstatera att vissa, stapplande men ändå framsteg, har skett sedan man först började försöka sig på att darrhänt rita bilder i Disneystil, och jag hoppas att Alma skall gilla den.
World War Z – Zombievärldskriget kommer
”World War Z” 1 timme 56 minuter Regi Max Forster Med bl.a. Brad Pitt, Mireille Enos, Daniella Kertesz
Den zombieattack som setts fram emot är äntligen här, med passande namn: Zombie-världskriget,
Som påtalades i en ” är det tänkt ulitmata i Zombie-apokalyptik som nu står för dörren, med jorden överflyglad av horder av zombies på varenda kontinent. Det är i och för sig inget nytt – på senare tid har i de flesta zombiefantasier från Stephen Kings ”Signal” ( tidigare recenserad här) via ”28 dagar efter”, ”I am Legend” eller TVs ”The Living Dead” det låtits förstå att de tomt stirrande köttätarzombierna gått hårt åt hela mänskligheten även bortanför den närmaste handlingen i berättelsen. Men detta har alltid varit randanmärkningar. I ”World War Z”, baserad på Max Brooks bok med samma namn står det faktum att hela mänskligheten står på utrotningens rand i förgrunden.
Brad Pitt gör den motvillige hjälten, FNs krigsbrottsutredare som sadlat om till familjefader. Likt alla andra fastnad med hustru och döttrar mitt i paniken på USAs östkust återvänder han till sitt jobb, och från FNs flyktingflotta tar han sig globetrottande till SydKorea, därefter Jerusalem och lutligen det lantliga Wales i jakt efter en ledtråd till vad det är man har att göra med.
Det är svårt att tänka sig en mer o-zombielik hjälte än Brad Pitt, men denne har tack och lov mognat som skådis sedan sin tid som bihang till sina magrutor. I ”World War Z” gör han sin ytterst mänsklige hjälte väl, mankänner med honom och hans närvaro håller ihop filmen.
Det behövs, för tyvärr är ”World War Z” osammanhängande bitvis, och knakar i fogarna rent berättarmässigt. Övergången från den första paniken och förvirringen, via sökandet efter ett motmedel och speciellt den avslutande tredje delen (som vilket undertecknad senare fått veta är helt omgjord efter att filmen egentligen ansågs färdig) anslår en ton som skiljer den från övriga filmen – och inte på ett speciellt bra sätt. Där filmen dittills haft en viss rytm mellan att skildra ett på-marken-perspektiv och ett mer övergripande sådant med mäktiga masscener, blir slutet mer av en katt-och-råtta lek i mörka korridorer av den där sorten som slasher-filmer kryllar av.
Dude – borsta tänderna
Zombierna är såpass välkända för alla att de knappast skrämmer någon i sig. Zombierna i ”World War Z” är av den mer biologistiska formen, dvs de bär på och utlöses av en sorts smitta, vilket för en film med vitt perspektiv som det här tar in element av Pandemifilm (se begreppet i t.ex recensionen av filmen ”Contagion”). Hjältens uppdrag är sålunda att försöka finna ursprungspunkten, samt en bot eller motmedel till den farsot vars slutprodukt är de bitande, dräglande zombierna. Att zombierna har ett föregivet naturligt ursprung reducerar i en mening deras mystiska väsen och gör dem kanske lite mindre främmande.
Filmen kompenserar dock detta genom att krama en hel del skrämsel ur just hur snabbt paniken utbryter i folkmassor -det är massans skräck som är det farligaste, den blinda paniken som förvandlar den tuggande, för all del farliga enskilda zombien till en skräckinjagande våg av tänder och fasa. Fast kanske lite väl vågig. ”World War Z” har s.k. snabba zombies, dvs zombies vars rörelseförmåga är obehindrad, och de är svårdödade men inte alls omöjliga att eliminera – en och en. I det här hänseendet bär dock specialeffekterna iväg med filmen när zombierna bokstavligen blir som en våg – då går det alldeles för snabbt, det räcker liksom inte att det är 100 000 zombies som kommer, de måste plötsligt röra sig snabbare än ett framrusande tåg. Det är helt onödigt.
Boken ”World War Z” är skriven som en slags serie rapporter, och skulle altid bli väldigt annorlunda på film – men även med det förbehållet måste man säga att filmen tappar extremt lite ur bokens olika beskrivna episoder och helt och hållet ändrar på en hel del – ibland till det bättre.
En bra sak är t.ex att man kastar den mesta nationella essentialism som präglar boken, där olika länders sätt att handskas med katastrofen används som ett tunt förklätt schablonmässigt utdömande av andra samhällen än den amerikanska. Här är katastrofen allmän och den enda som klarar av att knappt koordinerar de rester som är kvar är just det förkättrade FN. Avfärdandet av vapenmakt som ett verksamt sätt att bekämpa ett dyligt hot är också sympatiskt.
En av filmens bästa scener är när Israel, som trott sig säkert (och är det i boken) efter att ha uppgraderat den verkliga, existerande muren för att hålla palestinierna fångna i västbanken till en anti-zombie-barriär och som självgott jäser bakom sitt förmodade värn, överflyglas av Zombierna som krälar över medan de där inne gratulerar sig själva… Man kan undra om det inte finns en lätt syftning på verklighetens Israeliska mur där, men tyvärr är den inte helt klockren. Undertecknad och sällskap lämnade scenen med idén att sådana väggar inte erbjuder det de lovar – säkerhet, men det verkar som om vissa trott att filmen vill säga att problemet med väggen är att den inte är tight nog – även i verkligheten. Det är i alla fall snyggt och rätt omskakande gjort.
”World War Z” avslutar tyvärr med en antiklimax, ett slags ”öppet” slut som alltför tydligt skvallrar om att man hoppas på en uppföljare – måhända blir det mindre av en besvikelse om man betänker att det tidigt var tänkt att bli flera filmer (se http://en.wikipedia.org/wiki/World_War_Z_(film)#Sequels), men som del av en enskild film är den en besvikelse.
”World War Z” är inte en film förstås, för den som tycker hela grejen med zombies bara är fånig eller för de som helt står främmande för fantastiska scenarios och genrer. För den som har åtminstone en gnutta fantasimuskler utgör den ett vettigt försök att ta ett slags helhetsgrepp på den mytiska zombietropen, och som sådan har den vissa poänger och goda ansatser – även om flera av dessa inte realiseras på bästa sätt. Berättarmässigt är den rapp, man tröttnar inte under de nästan 2 timmarna, och rent filmiskt har den ett antal minnesvärda scener. Trots dess brister får den således Godkänt.
Indomitus Betyg
Medelbetyg för gott försök
Se fler filmrecensioner under kategorin Filmrecensioner /Movie Reviews /Critique
****************************************************
En liten kul detalj kittlingen med den totala katastrofen, berört här tidigare som katastrofporr (se inlägget ”Domedagen? Johannes uppenbarelse är en patetisk picknic…”), får ett utlopp med sådana här filmer – se t.ex att det finns variationer på temat med förstörda zombiefyllda städer för posters och bilder som just har inget med själva filmens handling att göra http://www.radiotimes.com/news/2013-05-31/see-your-capital-city-destroyed-by-zombies-in-posters-for-brad-pitts-world-war-z. 
Se London och Moskva ovan, nedan stormar zombierna Barcelona, Mexico City, New York, Berlin, Paris, Rom, Sydney och Rio de Janeiro
————————————————————————————-
- World War Z’s oficiella webbplats är http://www.worldwarzmovie.com/#
- Mer info om filmen och dess något struliga tillkomst http://www.imdb.com/title/tt0816711/, samt http://en.wikipedia.org/wiki/World_War_Z_(film)
- Diskussionen med det tvetydiga i att hålla fram inte bara Israels Mur mot västbanken, utan också Nordkorea som ett slags föredöme för att motverka zombieapokalypsen diskuteras i http://www.huffingtonpost.com/2013/06/26/israel-world-war-z-wall_n_3502076.html
- En post på nätet spekulerar i om inte orsaken till en förändring från boken, att Zombieplågan uppstår i Korea istället för Kina, gjorts för att stryka den kinesiska censuren medhårs, se http://www.flixist.com/world-war-z-being-changed-to-appease-chinese-censors-215268.phtml
Ett hus, en Mile högt ? Och några mindre men imponerande försök…
Lite arkitekturnyheter som inspirerar till höga visioner för framtidens skyskrapor.
En artikel i alltid läsvärda The Economist låter meddela att en av de stora hindren för byggandet av riktigt groteskt höga hus verkar ha fått en lösning, och det från osannolikt håll. Det finska hissföretaget Kone har utvecklat en ny hisskabel (KONE ”Ultrarope”) med tillhörande anordning, som består av kolfiber inbäddad i en form av epoxymaterial, som är bråkdelen så tung men mycket hållbarare än de stålkablar som idag används för hissar.
De som är intresserade av höga hus vet att det här med hissen är en svårare nöt att knäcka än vad man först tror. Problemet sitter främst i att när en stålkabel förlängs blir den så pass tung – om den skall vara säker – att en allt större del av dess tensila styrka och också energiåtgången i hissen går åt till att lyfta kabeln, inte hisskorgen. En 400 meters stålkabel för hissar, t.ex. väger mer än 18 ton. Det här gör att kabelns egen tyngd till slut kommer allt närmare den punkt där man helt enkelt inte kan göra den längre – den kommer att gå av under tyngden från den egna massan.
Den lätta men starka kolfiberkabeln har inte det här problemet – själva kabeln väger bara strax över en tiondel av motsvarande stålkabel. Även räknande med de delar av hisskonstruktionen som trumman, liftanordning, bromsar med mera som inte kan ersättas med ultralätt material kommer en lång (exemplet är 400 meter) hissanordning att väga någonstans under 40% av nuvarande vikt – och mycket mindre än så kommer att utgöras av själva kabelns vikt.
Den senaste tidens uppsjö av riktigt ultrahöga hus, flera av vilka nämns i artikeln (se den jämförande uppställningen ovan) har löst det här genom att anlägga hissarna i ett slags trappsystem med nivåer med stora foajeer då man får kliva av och byta hiss för att komma längre upp. Med den nya kolfiberkabeln kommer hissarna inte bara att kunna löpa hela vägen, de kommer att kunna resa sig högre än några hissar gör idag. Troligen kommer man att behålla ett visst trappelement – om inte annat så för att det har funktionella skäl (moderna skyskrapor är nästan alltid funktionsuppdelade, med en del för lokaler, en för kontor och en annan sektion för bostäder – och det är rimligt att ha dem samlade på olika nivåer) – men förutom att dessa icke-fullängdshissar kommer att bli energisnålare kommer varje sektion att kunna göras större och man kommer att kunna komplettera dem med hissar som löper längs med hela sträckan, en avgörande fördel för evakuerings- och serviceändamål. Det här rör för övrigt inte bara superhöga strukturer – det finns minst 3000 byggnader runtom i världen, inklusive vår egen skatteskrapa, turning torso, kaknästorn med flera, som kommer att kunna dra fördel av lättare och energisnålare kablar.
I Saudiarabien har man nyligen påbörjat förarbeten för den största skyskrapan hittills: Kingdom Tower i Jedda, som skall bli en kilometer högt. Frågan är om den nya hisstekniken kommer att vara tillräckligt utprovad för att bli aktuell för det bygget: att döma av en pressrelease . Om så, kommer Kone i vårt finska grannland att kunna påräkna sig många beställningar, och vi se höghusen stiga allt högre, nu när detta hinder för deras uppstagande mot skyn slutligen överkommits.
Så – ta en sista titt på det som idag räknas som höghusens titaner. Snart får de sig sig omsprungna av hus som kanske är 2-3 gånger så höga. Med början i världens högsta byggnad till dags dato – Burj Khalifa i Dubai, 828 m högt, blir kanske det sista superhöghuset med traditionella hissar.
Den asiatiska giganten Taipei 101 Tower med sina 508 m lär snart få konkurrens i sin region – dess karaktäristiska design kan dock inget ta ifrån den.
Det nyligen färdigställda Abraj al-Bayt, också känd som Mecca Royal Clock Tower på 601 m, en del av renoveringen av den heliga staden Mecca som omtalats tidigt i denna bloggs existens (se inlägg här), får kanske nya grannar som överskuggar den. Allt är möjligt om oljepengarna fortsätter att rulla in till skrytbyggena vid Arabiska Gulfen.
I väst har byggandet av riktigt extremhöga hus inte alls samma attraktion som hos de mer nyrika staterna i t.ex. mellanöstern. Ett undantag från detta är dock strax avslutade Freedom Tower på 541 m inklusive sin toppspira, uppförd på platsen för World Trade Centers två torn, vilka som bekant förstördes i terroattentatet 11/9 2001… Kommer den att fortsätta hålla topplaceringen i väst, eller kommer de nya hissarna att möjliggöra mastigare hus även hos oss?
—————————————————
se andra artiklar på temat arkitektur och höga hus under tråden Arkitektur, t.ex.
För övrigt anser jag att alla hus över 50 m bör förstöras
Höga hus vid Klara, och det vanliga gnället
Studenttornet – Tankar kring ett möjligt hus Syskon
Ny arkitektur kan också bli Fel
——————————————————————–
Fler källor till nyheten om KONEs nya hisskabel:
- KONEs hemsida http://download.kone.com/ultrarope/index.htm och http://www.kone.com/corporate/en/solutions/products/Pages/default.aspx
- BBC om KONEs gruva där man testat kolfiberkabeln http://www.bbc.co.uk/news/world-europe-20504312
- The Register http://www.theregister.co.uk/2013/06/18/ultrarope_to_enable_1000_meter_buildings/
- Daily Mail http://www.dailymail.co.uk/sciencetech/article-2343059/Worlds-tallest-skyscrapers-set-double-height-elevator-company-develops-new-super-strong-rope-haul-lifts-top.html
- e-architect http://www.e-architect.co.uk/products/kone_elevator_technology.htm
- Futuretimeline http://futuretimeline.net/blog/2013/06/14.htm
Lite info om de högsta byggnaderna till dags dato ovan:
- Kingdom Tower (Saudiarabien) http://kingdomtowerskyscraper.com/och http://en.wikipedia.org/wiki/Kingdom_tower
- Burj Khalifa (Dubai) http://www.burjkhalifa.ae/en/ och http://en.wikipedia.org/wiki/Burj_Khalifa
- Taipei 101 (Taiwan) http://www.taipei-101.com.tw/index_en.htm och http://en.wikipedia.org/wiki/Taipei_101
- Mecca Royal Clock Tower (Saudiarabien) http://en.wikipedia.org/wiki/Mecca_Clock_Tower
- Freedom Tower (USA) http://www.nyc-tower.com/, och http://en.wikipedia.org/wiki/Freedom_tower
The Borgias – En renässanssåpa
En TV-serie som lockar med ond bråd död, dolkstötar i ryggen och snygga historiska kostymer och miljöer.
Lite i skuggan av de för oss mer kända historiska TV-serierna ”Rome”, ”Spartacus” och inte minst ”Tudors” kom en annan TV-serie häromåret som lockade med en del sex, en del familje-och romantiska förvecklingar, en del ond bråd död, några sprinklar storpolitik och religion, allt satt i ett rikt historiskt kostymerat sceneri i det sena 1400-talets Italien: ”The Borgias”.
”The Borgias” skapades av manusförfattaren Neil Jordan, berömd för bl.a. ”The Crying Game”. Han valde att låta handlingen i TV.serien kretsa kring den berömda familjen Borgia, vars huvudman Rodrigo Borgia 1492 blev påve med tronnamnet Alexander VI. Alexander VI och begreppet Borgia är nu en gång berömt för de med intresse i historia, som ett slags varumärke för dekadens och otyglad korruption i en mycket stormig tid för Italien och Europa generellt – just ingången mellan vad som brukar betecknas som ”medeltiden” och renässansen, avstampet för det moderna Europa.
De politiska förvecklingarna innehar en viktig plats, men än mer står personerna, och deras inbördes relationer i fokus – speciellt förhållanden av familjekaraktär, passande nog för en era där familjeband bar på dynastiska intressen, och där släkten och de band som kunde skapas med dem bar med sig makt och inflytande för de ledande maktspelarna. I Borgias står alltså hela familjen i fokus, kretsande som ett planetsystem runt sin sol, Rodrigo Borgia alias den nye påven Alexander den VI.
Seriens bärande gestalt spelas av oskarsbelönade Jeremy Irons , som alltid kan lända gravitas och tyngd åt sina figurer. Jeremy Irons gör honom omväxlande charmerande och hänsynslös men på det hella taget tillbakahållen, inledningsvis mer krasst ambitiös än diabolisk, snarast desillusionerat slående sig fram i den miljö där han är, istället för att framstå som en av de tongivande männen i det av korruption och hänsynslös realpolitik ridna Italien och den dito Katolska Kyrkan under 1400-talet.
Giulia Farnese och Lucrezia Borgia
Rodrigo Borgias berömda men också beryktade dotter Lucrezia Borgia spelas av Holliday Grainger, i vars tappning Lucrezia framstår som ytterst oskyldig och ljuv – inledningsvis. Men under säsongens gång börjar hon lära sig maktens och intrigernas väg, inte minst hjälpt av råden från sin äldre väninna, skönheten Giulia Farnese (spelad av Lotte Verbeek), som också råkar vara hennes fader påvens nya älskarinna (!). Det är för övrigt en av seriens förtjänster att kvinnornas situation och handlingsutrymme skildras från deras eget perspektiv, inte ständigt i relation till männen.
Frånvaron av uttalade hjältegestalter och personernas olika sidor och utveckling under seriens gång går som en röd tråd redan i första säsongen. Även många andra karaktärer, som Lucrezias broder Cesare Borgia (François Arnaud ), sedermera en berömd krigsherre, framställs inledningsvis som en ytterst kluven och ovillig att t.ex.bli kardinal – även om man inser att det där inte kommer att hålla, och att han snabbt blir mer luttrad och hänsynslös. Borgiafamiljens nemesis kardinal Della Rovere (spelad av Colm Feore) slits likaså mellan önskan att avsätta den omoraliske påven och de medel han måste ta till för det. Och så vidare.
Colm Feore är Kardinal Della Rovere – Borgias dödsfiende
Trots de intressant konfliktfyllda karaktärerna har första säsongen till en början vissa problem med just personframställningen. Delvis finns problemet att försöka få betraktaren att sympatisera med figurerna. I ”The Borgias” har det lösts genom att de introduceras som mer troskyldiga och sympatiska i modern bemärkelse än de var. Cesare Borgias kardinalskap till exempel, framställs som om det verkligen var fråga om något som tyngde honom – och så var det högst troligen inte alls, i en era där dylika titlar delades ut inte som återspegling av en uppgift utan enbart för att innehavaren skulle kunna tillgodo sig inkomsterna, det s.k. prebendet, som hörde ihop med ämbetet. Epokens historia vimlar av magnaters söner som gavs sådana ämbeten och som aldrig någonsin ens besökte sina stift eller utöva sina poster – det överläts på underlydande. Det var i själva verket en av de många missbruk som kom att underblåsa protestantismen.
Jämförelser med andra historiska serier som ”Rome” och ”The Tudors” svåra att komma ifrån. Speciellt sistnämnda har varit en tydlig inspiration, och flera av de inblandade i serien deltog också i ”Tudors” produktion. Liksom den spelar The Borgias” på blandningen av förmodernt drama, sex och intriger. I alla fall i början känns dock ”The Borgias” helt enkelt inte lika sexig och personerna inte riktigt lika angelägna – eller välspelade, jämfört med den oöverträffade ”Rome”. Av den anledningen tar det också längre tid för den ödesmättade och grandiosa känslan, liksom den starka närvaron av en delvis främmande men fascinerande era, att infinna sig.
Samtidigt har ”The Borgias” antagligen en brantare inlärningskurva än de serierna. Berättelser som utspelar sig i romarriket och också i t.ex. Tudorstilens England har en fördel i att många redan har en relation till de historiska epokerna. ”The Borgias” behöver däremot introducera och förklara en hel epok i historien och etablera en tidsanda som mycket färre personer känner till. Detta behov får ”The Borgias” att inledningsvis stuffa in så mycket information som möjligt i varje scen och dialog, vilket har den inte oväntade effekten att göra dem lite sökta och stela, och porträtten lite mer uppenbara och fyrkantiga.
Togaparty hos påven – those were the days…
Språket är för övrigt alltid ett problem i de här serierna. Det är svårt att få till ett tal som är förståeligt men som ändå har något äldre, av andra och inte så moderna ordvändingar i sig. I ”Borgias” känns talet ibland lite styltigt – det flyter inte lika naturligt som i ”Rome”, eller ens den hypervåldsamma ”Spartacus”. Det är svårt att sätta fingret på vad som felas – kanske frånvaron av svordomar och konversation som rör vardagliga eller banala ting.
Produktionsvärdena är dock utmärkta, sceneri, kostymerna och utanverket är högklassigt. Speciellt den som vill se vacker dräktkonst inspirerad av renässansen får sitt lystmäte med denna serie – utstyrslarna är fantastiska. De många referenserna till konst och även litteratur är också trevliga för den som är intresserad av perioden. Utvecklingen av bättre digital bildhantering med möjligheter till specialeffekter har gjort det lättare att visa tidens storslagna vyer och miljöer, skildra masscener såsom fältslag och stora publika processesioner och så vidare. Samtidigt är det också en fara att man fastnar i detta, att fokus förskjuts det som trots allt är kärnan i ett drama, en god personframställning och bra dialog. ”The Borgias” finner efter några avsnitt en god balans, där miljöer och rekvisita hjälper fram intrig och handling istället för att distrahera från den.
De vackra miljöerna som får bilda fond understryker närmast att intrigerna är nog så blodiga. ”The Borgias” sysslar inte med skönmålning av historien, och alla inblandade kommer ut mer eller mindre kladdiga och befläckade. En av seriens förtjänster är att detta även gäller den katolska kyrkan. Det är från första avsnittet extremt tydligt hur totalt förvärdsligad denna var- och intressant nog utan att behöva måla upp någon nidbild – historien är tillräckligt solkig och fascinerande som den var (och ännu är, om nu någon skulle tro något annat.)
Det här med att jämka det moderna med det historiska skapar alltid problem. Visuella medier som vill fängsla med sin historia snarare än med fakta kan inte hela tiden följa historien slaviskt. Den måste locka med bra drama, intressant personer och konflikter, och en handling som går att följa utan en magisterexamen i historia. Det är en svår utmaning, och ”The Borgias” svajar lite i början mellan de olika ambitionerna.
Men det tar sig så småningom, och den uppstigande kurvan fortsätter tydligen över nästa säsong. ”The Borgias” fick övervägande välvilliga recensioner första säsongen, men ännu mycket bättre mottagning säsong två, att döma av Wikipedias sammanfattning. Det lovar gott för kikandet på säsong-2-DVDn.
”The Borgias” rekommenderas alltså till alla som vill få sig en bit snaskiga intriger, lönnmord, snygga män och kvinnor i anslående renässansmiljö och en inblick i en fängslande och färgrik historisk epok.
———————————————–
- ”The Borgias” egen sajt finns hos Showtime – se http://www.sho.com/sho/the-borgias/home
- Man kan läsa om serien också hos
- Om ”The Borgias” specialeffekter för att få fram främst miljöerna, se http://www.artofvfx.com/?p=1419
- Om lite kul historiska fakta om familjen Borgia finns hos http://skyatlantic.sky.com/the-borgias/six-scandalous-borgia-facts
- ”The Borgias” första säsong sändes på TV4 hösten 2012 – se http://www.tv4.se/borgias
- Musiken till ”The Borgias” komponerades av Trevor Morris, som också gjorde score till ”The Tudors”. Den kan höras på bl.a. Spotify och finns också upplagd på Youtube.
- För verklighetens familjen Borgia se t.ex. Christopher Hibberts bok ”Borgia – Berättelsen om en Ondskefull Familj”, http://www.bokus.com/bok/9789113050928/borgia-berattelsen-om-en-ondskefull-familj/
- Ett antal artiklar på wikipedia:
- Rodrigo Borgia http://en.wikipedia.org/wiki/Pope_Alexander_VI
- Lucrezia Borgia http://en.wikipedia.org/wiki/Lucrezia_Borgia
- Cesare Borgia http://en.wikipedia.org/wiki/Cesare_Borgia
- Alexander VI:s påvedöme tas upp av Göran Häggs ”Påvarna – Två tusen år av makt och helighet” se http://www.bokus.com/bok/9789174611786/pavarna-tva-tusen-ar-av-makt-och-helighet/
- Se också avsnittet i Barbara Tuchmans berömda ”March of Follies” (”Dårskapens vägar”) om renässanspåvarna, bland dem Rodrigo Borgia/Alexander VI och deras misslyckande att reformera kyrkan som mynnade ut i Martin Luther och protestanismen. Se t.ex http://www.svenskabokhandeln.com/store/p/historia-kulturhistoria-148115/d%C3%A5rskapens-v%C3%A4gar.-fr%C3%A5n-troja-till-vietnam-244121. eller Bokbörsen för svenska upplagan, http://www.bokborsen.se/page-start?maincat=1&issearch=1&screator=Barbara+Tuchman&stitle=D%C3%A5rskapens+v%C3%A4gar&extendedsearch=1
- Man kan köpa DVDn på Discshop, cdon.com samt förstås Amazon.
Indomitus.blog 