Fjärilsflykt 2 – Modifikationer
Jag postade nyligen ett inlägg om arbetet med en bild till Felicia, ”Fjärilsflykt”. Dess motiv med en flygande flicka, älvor med älvadamm och hundratals individuellt målade fjärilar tog över ett år att göra, men basen är färdig. Jag har gått vidare och testar nu olika slutbehandlingar i det kära gamla Photoshop.
Förra veckan testade jag att lägga ett varmt filter över bilden och passade på att måla om delar av flickan för mer differentierad skuggning (med nya penslar och ”bränn”-verktyget). Alla ljuseffekter arbetades sedan om och gjordes mer distinkta, och jag lade också på ett knippe ljusstrålar som strilar ner mellan lövverket för lite ökad la-la-laaa-känsla. Jag är ännu inte övertygad att det inte går att göra mycket bättre, och frågan är om jag inte kommer att vilja applicera någon form av skuggning på det enskilda fjärilarna för att matcha ljusknippena som påverkat någras fyllning. Det känns i alla fall som ett fall framåt.
Fjärilsflykt 1.1 putsad m ljusknippen & varmt filter
Ett Ord kan säga mer än mången bild… om Arizonadådet
Det här skulle inte bli någon följetong, men jag kan bara inte låta bli. I efterdyningarna till de politiska morden i Arizona lördagen den 8:e (110108) fanns det ett ord som osökt kom till minnes, men som av någon anledning inte sågs till någonstans. Dess frånvaro blev snart lika högröstad som om någon stått naken på ett höghös och vrålat ut det.
TERRORISM
Jag har svept de amerikanska och även svenska tidningarna under skrivandet av detta inlägg och endast mycket sporadiskt hittat andra som refererar till det skedda som just terrorism eller en terrorists handlingar.
Här i Sverige verkar det främst vara i kultursidorna som vissa få skribender har t-ordet på sin skärm. Expressens Per Wirtén tog i en artikel i söndags, ”Terror här som där” upp den subkultur av politiskt våld som funnits och finns i USA, och i en notis (”Nu kallas terror för tragedi” -off-line) i DN kultur den 10:e januari funderade Sverker Lenas i just de banor jag letade efter – med ett citat som är värt att lyfta fram:
”[…] jag läser ”våldshandling”, ”hemsk tragedi” och ”vansinnesdåd”.
Ingenstans ser jag gärningsmannen beskrivas som terrorist.”
Sannerligen ingenstans – vid detta inläggs skrivande kvällen tisdag den 10/1 hade jag fortfarande inte läst en ledare eller artikel på nyhetsplats i någon av de fyra stora rikstidningarna (DN, Svd, Expressen och Aftonbladet) som benämnde dådet eller gärningsmannen med uttryck hänförliga till ”terrorism”.
I USA är frånvaron av terrorismstämpeln än mer påfallande – den är närmast total i de stora tryckta medierna. Vill man hitta sådana hänvisningar får man gå till sajter som Loonwatch i USA – en bra bit från de respkterade mainstreamtidningarna. Jag letade runt Los Angeles Times, Washington Post, New York Times, Chicago Tribune, USA Today och det är ”violence” hit och ”tragedy” dit men inget omnämnande av ”terror” från tidningens egna anställda – fast det intressant nog inte verkar främmande för tidningarnas läsare, som i sina kommentarer på deras bloggar inte duckar för att kalla gärningsmannen för just terrorist.
Det här skulle kanske vara en bra sak – det har varit en inflation i användandet av det ordet ända sedan idiotuttrycket ”War on terror” myntades av GW Bush:s talskrivare. Men problemet är att det sker så selektivt. En klant från mellanöstern begår självmord på en sidogata i Stockholm och alla kraxar omedelbart om ”Terror!” (det här kan var och en konfirmera själv genom att googla ”Stockholm Terrorism Terrorist”), men när den debile idioten är en vit massmördare med legalt inköpta vapen i det vapenfixerade Arizona, då är terroriststämpeln uppenbarligen utesluten i artiga sällskap.
Låt mig rekapitulera. På ett politiskt möte går en beväpnad man fram, skjuter en kvinnlig politiker i huvudet, och börjar sedan meja vilt omkring sig. 20 människor träffas. 6 dör. Medierapporteringen har centrerat kring att kongressledamoten Gabrielle Gifford sköts i huvudet under sitt eget torgmöte, och med rätta så. Men det skulle varit ett vämjeligt dåd även om ingen kula varit ens nära henne. Bland de stackars kringstående som dödades fanns en pensionerad federal domare och, värst av allt, en 9-årig flicka. 9 år.
Gabrielle Gifford var dock också en makthavare, involverad i flera omdiskuterade och kontroversiella politiska frågor, och hade utsatts för attentat tidigare, när hennes kontor besköts i efterdyningarna av omröstningen kring den ynkliga ommöblering som amerikanarna envisas med att kalla ”sjukvårdsreform”. Dådet skedde i samband med en politisk manifestation, av en person med bestämda åsikter om huvudoffrets politik, och har därmed politiska implikationer. Som det är nu har dådet redan haft effekten att man nu anser att förtroendevalda behöver bättre skydd. Många lär dra sig för den form av väldigt öppna torgmöten som Gabrielle Gifford gärna höll. Rykten om att mannen var knuten till amerikanska extremhögerorganisationer har varit i svang, även om detta skett på grunder som ännu verkar tämligen lösa.
Vi snackar om att flera av kriterierna för terrorism är uppfyllda enligt varje relevant definition här. Varför inte åtminstone ta upp begreppet till diskussion, även om det visar sig att det kanske är malplacerat, vilket inte alls är otroligt? Är snubben en terrorist? Kan man betrakta det som ett terroristbrott? Det här är inte irrelevanta frågor, speciellt inte i USA där det finns speciell lagstiftning och befogenheter hopknutna med att man definierar något som terroristiskt.
Men därav inget.
Kontrasten mot muslimska aktivisters aktualiserade eller ens tänkta politiska våld är frapperande. Är det någon som tvivlar på att T-ordet legat i var mans mun om förövaren varit muslim? Det har varit många som fruktat att ordet ”terror” skulle bli en etikett med etniska eller religiösa förtecken. Att främst muslimers eller människor från mellanösterns politiska våld, hur misslyckad den än är, kan kallas terrorism. Detta synes mig mer och mer bevisat, och den här senaste händelsen styrker detta.
————————————————-
Det har visat sig notoriskt svårt att nå en enhällig definition av begreppet terrorism. Se Wikipediaartikeln ”Definitions of Terrorism” för utvecklingen av terrorismbegreppet och de största stöttestenarna. Notera särskilt under rubrikerna ”European Union” (som bildar basen för Sveriges defintion av terrorism) och ”United States”. Se också artikeln ”Domestic Terrorism in the United States” för relationen till inhemsk terrorism.
Nostalgia – Mutanter & talande djur i postapokalypsen
Ingen nörd med självaktning kan ha missat att spela rollspel på 80-talet. Rollspel växelverkar mycket väl med ritande och målande, eftersom det finns ett outsinligt behov av att framställa bilder för fantasins hjälp å ena sidan, och ett överflöd av märkliga, stolliga och fantastiska motiv till krafsandet i ritblocken å den andra. Under 10 års spelande ritade jag egna och andras märkliga skapelser och karaktärer, och några av de knasigaste dök nyligen upp i mina arkiv när jag letade inspiration till nya teckningar…
Rollspel kom av alla de slag, från de fantasybaserade med Drakar och Demoner alternativt Dungeons & Dragons i spetsen, till andra genrer, som Science Fiction, cyperpunk, skräck, med mera. Ett av de knasigaste spelen var dock definitivt Mutant, utgivet av Svenska äventyrsspel. Dess värld utgick ifrån ett ”efter apokalypsen”-scenario, där kärnvapenkriget utplånat mycket av livet på jorden men badat allt annat med strålning, varvid mutationerna löpt amok under flera hundra år, samtidigt som en slags civilisation sent omsider börjat återuppstå. Spelkonstruktörerna var tämligen generösa med användandet av ”mutatationer” och allt som verkade lite skoj verkade kunna uppstå, från flera armar till eldsprut eller vingar eller förmågan att äta gräs, och mycket annat obskyrt.
The Rat & The Bear
Priset togs dock av de intelligenta humanoidliknande muterade djuren: som en syrapåverkad disneyparad efter apokalypsen kunde man stöta på en fyrarmad björn här, en eldsprutande kanin där, ja skumma kreatur av alla de slag, från råttor till sabeltandade tigrar, spände på sig colten och gav sig ut i Sverige efter katastrofen. De här blev uppenbarligen många spelares favoriter. Och vem kan klandra dem? Jag fick flera önskemål om sådana bilder, som t.ex. den muterade råttan och den fyrarmade björnen ovan, tydligen ständigt i luven på varandra…
Mutantvargarna Arre Barre & Marre
Det fina med Mutantvärlden var just att den var så pass wacko och gränslös i sin yttre form, och att världen efter en apokalyps också erbjuder möjligheter att måla på en canvas där gammalt och nytt kan blandas. En muterad bisamråtta med en laserkanon kunde ta sig an en konspiration av danska psi-mutanter som ville ta över världen uppflugna på zeppelinare. Varför inte? Det fanns något för alla smaker. Någon ville ha bilderpå tre muterade vargbröder vid namn Arre, Barre och Marre som skulle se coola ut. Jaaaavisst!
Albino Kloförsedd MutantSabeltand -87
Själv var jag svag för sabeltandade tigrar, så vaddå, en intelligent-upprättgående-albino-sabeltandad-tiger-med-utfällbara-klor, tydligt rippade från superhjälten Järven (Wolverine) känd från X-men, var inte på något sätt en kufisk syn i det sammanhanget. På den här bilden, gjord 1987, kan man även i övrigt tydligt se de starka influenserna från serietidningar som markerade mina mer allvarligt menade försök att rita. Klara linjer dominerar, och sådant som veck eller muskelskuggning markeras symboliskt enligt en slags standard som var vanlig i speciellt superhjälteserier och bar tillbaka hela vägen till
Jack Kirby Collage
t.ex. Jack Kirby, legendarisk tecknare på speciellt 60-och 70-talet, även om min direkta inspiration var sådana som John Byrne och Frank Miller från en senare generation.
Som redan framgått är det också tydligt att bilderna visar på de starkaste påverkande idéerna som jag i alla fall kände var gångbara i Mutantvärlden. Först dominerade superhjältaserierna, vilket gradvis gav vika för en viss Science-fiction-Vilda-västern-estetik, förvisso fortsatt mixat med intryck från serietidningar men också filmer av blandat, företrädelsevis actionbetonat slag, både idé- och bildmässigt.
- En muterad skölpadda a la Ninja Turtles
Ett bra exempel syns här nedan: någon ville ha en muterad sköldpadda, och jag skred till verket tydligt påverkad av Teenage Mutant Ninja Turtles (nå’n som minns dem? Var inte ledsen om inte…).
Det här går till kärnan av fördelen med den totalgalna spelvärlden. Det fina med Mutant var att spelet erbjöd just möjligheten att blanda många olika influenser och att ge fria tyglar till vad Stephen King kallar ”vore-det-inte-kul-om?”-impulsen som jag nämnt i andra inlägg. Den förhöll sig väldigt lösligt till sin genre, som på pappret var post-apokalyptisk Science Fiction, till skillnad från de flesta Fantasyvärldar (speciellt sådan aosm hänför sig till s.k. High Fantasy) som oavsett om spelare eller läsare av den genren (eller numera, spelare av sådana dataspel) förstår det eller inte, drar runt på ett otroligt tungt bagage av konventioner och färdiga troper som inskränker fantasin och de tokroligaste infallen.
Samlingsbild Mutantkaraktärer till Argus
Man kan också se en viss tillnyktring. I början av 90-talet (92-93?) fick jag beställning på ett bildcollage som skulle illustrera amatörtidningen Argus, och föreställa ett karaktärssällskap som åkte runt Norden och äventyrade i en ångbåt, inte olikt historierna om ångbåtarna på de stora floderna i USA. Visst, en muterad basset skulle visst vara med, men annars ser det hela förvånansvärt behärskat ut, och påminner lite om en plansch till en äventyrsfilm. Jag minns att jag vid den tiden gillade stora uppställningar av motivfigurer, troligen påverkad just av filmaffischer. Jag hade inte börjat med Photoshop än, vilket är synd, för den där bilden skulle ha tjänat på ett försök till färgläggning.
Akeem, piratkapten till Mutantspelare
Likaledes filmaffischaktig blev Akeem, som jag fick höra var en slags piratkapten och motståndare till äventyrarna på den stora bilden. Denne är dock avbildad som en slags berber-korsar, påminnande om barbereskstaternas piratamiraler i nominell tjänst hos den ottomanske sultanen som gjorde livet på medelthavet osäkert på 1600 -och 1700-talet. Här, på 90-talet, kan man se att mitt intresse för historia och för mellanöstern trumfar över Mutants vision, vilken kändes mindre angelägen, i grad med att mitt intresse för spelet sloknat.
Men Mutant var kul, så länge det varade. Närmast obunden, absurd knasighet som bottenplatta har sina sidor, det är ett som är säkert, och Mutant erbjöd många kul tillfällen att leka visuellt och illustrera inte bara egna utan alla andras galna infall. Här har bara förevisats några få av alla de måånga skisser och teckningar som jag gjorde mellan 1984 och runt 1994. Den sista Mutantbilden var redan då en tillbakablick – en bild på en gammal Mutantrollperson från 80-talet med vingar som står bakom en snygg tjej med Armborst. Här har intresset för komposition och detaljer som realistisk ansiktsavbildning, läderjackan på tjejen osv. helt tagit över mitt fokus, och motivet är närmast en exotisk detalj. Bilden kom därmed också att fastna och bära in i framtiden – den kom att dyka upp igen 12 år senare, när jag tog upp ritandet igen efter en decennielång ökenvandring, och återkom som ett tänkt motiv till en annan bild som också kommer att dyka upp här framledes.
Änglalik Mutant, Lädertjej, stora puffror & Armborst - 1994
Nostalgia – Vart tog den söta lilla spjutflickan vägen?
Ingen som vet? Jo vänta hon återfanns i min dator… En retrospektiv för en 18 år gammal bilds vindlande resa så här i slutet på år 2010
1992 gjorde jag och Tommie Nygren ett kompisexperiment – vi frågade varandra efter skisser som motparten sedan skulle arbeta vidare på. Tommie gav mig en skiss på en barbröstad tjej i en grotta med ett monster som lurar i bakgrunden.
Tommies skiss -92
Oook, jag satte mig och gjorde en egen version av den där, i min lite mer bestämt seriemässiga stil. Jag ändrade lite på anatomin också och gav den lättklädda lite mer av en avvaktande, orolig pose. Första versionen hade klassiska fel som jag ännu måste se upp med, med för stora och konstigt ritade händer och annat. Hennes bröst förblev också väldigt runda. I sitt sista skick såg den i alla fall närmast ut som en renteckning före tuschning eller annan efterbearbetning. En lustig liten detalj var att jag hade med mig den teckningen, tillsammans med andra bilder jag höll på med, till en rittävling på dåvarande rollspelsföreningen Yxan, där den vann gillande av den tonåriga grabbpubliken men inget pris, ack nej. Det var sannerligen inte igår…
Min variant av Tommies spjuttjej
Jaja. Meningen var i alla fall att att den där skulle skuggas och göras färdigt med kolpennor, som jag börjat jobba med då. Men jag tappade sugen, annat kom i vägen och istället blev den liggande i en byrålåda, och följde sedermera med flyttar och livets växlingar.
Många år senare, i mitten på 2000-talet efter att jag skaffat min första egna scanner, hittade jag den där skissen och kom på att den passade bra för att öva på mitt gryende Photoshoppande. Den hade inte några skuggningar eller annat störande, och gick lätt att städa upp. Jag hade heller ingen direkt referens eller anledning att tassa runt den, utan kunde leka fritt. Sagt och gjort. Under flera år har jag använt den där bilden för att skapa vissa effekter och öva på Photoshop-målning. Hår, hud, sten och vatten, skuggning och bränning, det är inte mycket den inte utsatts för, den stackars spjuttjejen. Sista omgången var så sent som i år, då jag testade några nya digitala ”penslar” till photoshop på den – det är väldigt mjuka penslar anpassade för att måla ytor med oregelbundna men ändå mjuka övergångar. Nyligen bestämde jag mig för att pensionera den – dess roll är numera överspelad och bilden har fyllt sitt sifte som kanvas för studier i photoshop. Nedan kan den beses i sitt sista, grundligt (över-)genomarbetade stadium.
Tommies Spjuttjej färglagd och experimentrenderad
Det som blivit bra på den där och gett insikter för framtiden är framför allt huden och vattnet, som genomgått ett otal förändringar genom åren. Första färgläggningen var enbart gjord i min primitiva period att bara ”bränna” och ”dodga” en grundfärg. Efter att ha lagt på lager på lager och lärt mig skifta genomskinligheter har resultatet blivit mycket bättre. Vattnet är också bra – mina första försök att skapa virvlar och ljusskiftningar såg inget vidare ut, men numera kan jag skapa ett mer ”blött” utseende med ljusreflexioner och annat. Steneffekten visar att det finns en del kvar att lära – den är lite monokrom och har för få skiftningar i kulören, men det var en bra sak att lära sig använda bränning och skuggning med några av de grövre penslarna för att få fram varierande ljus, även om det inte riktigt har gett den skrovliga effekt som jag skulle önskat. Idag skulle jag göra annorlunda. Men inlärningen går framåt, och när jag nu lägger den där till vila markerar den ändå att en viss utveckling skett.
Till sist vill jag tacka Tommie för den första skissen- det var en kul grej, att ha någon annans bildidé att jobba efter, och har gett goda erfarenheter.
Tillägg galleriet /Added to Gallery 20101229
4 bilder till galleriet, avdelningarna ”Studier/Utkast/Skisser” och ”Storyboards”
Studier i Anatomi & Utseende – Jack
Om att designa ett utseende för en ”normal” människa och de speciella svårigheterna detta innebär.
Efter publicering av utseendestudierna för den märkligt anblickande (?) Yakane är det på sin plats för den mer normalt funtade Jack, en annan karaktär ur mina berättelser. Jack är på sitt sätt lättare att designa eftersom han ser ut som en normal människa – man behöver inte uppfinna eller utforska en helt unik fysionomi för honom. Samtidigt är hans utseende därmed också mer subtilt, och svårare att få kläm på och få distinkt.
Jack har redan förekommit i storyboards, men då alltid i krigsmundering, mitt under ett pågående fältslag, miljöer som inte är ägnade åt att lyfta fram individuella sär -och karaktärsdrag. Det rent ytliga är att Jack stammar från motsvarande brittiska öarna, är ung men kanske inte längre någon yngling, och skall föreställa åtminstone att vara en inte helt frånstötande man. Men han är också en suput och obotlig lögnare och kvinnotjusare – en oborstad man med glimten i blicken och ett lite djävulusiskt flin på läpparna. Detta är drag som skall skänka individualitet och gå igenom i hans utseende.
Colin Farrell faces
Den lite oskarpa bild som dansat runt lite löst i min skalle de senaste åren har alla haft det långa, ostyrliga håret och den orakade hakan gemensamt. Men sedan? I fjol tog jag en titt i bildbiblioteken och funderade på de filmer man sett genom åren – fanns det månne bra förlagor där ute?
Två stycken kom fram för mig efter lite eftertanke, en irländare och skotte respektive: Colin Farrell och Gerard Butler.
Gerard Butler Pressbild
Farell hade sin främsta tid i början av 2000-talet, då han återkommande fick spela lite rebelliska och normöverskridande karaktärer av klassisk ”bad boy”-typ. Han var en stilig kille, kanske lite för välnärd och hjältefager i ansiktet trots sin orakade haka, men ändå med en touch av impulsivitet i sig – privat hade Farrell en air av droger, superi och bestigande av fala kvinnor kring sig, och vem kan klandra honom? Det passar för övrigt bra med det intryck Jack skall ge.
Colin Farell
Gerard Butler som Beowulf
Gerard Butler har däremot varit mer av en renodlad romantisk hjälte, en stilig och hunkig men ändå ”vanlig kille” i sina filmer, bortsett från ett eller annat sidospår, som den som kung Leonidas i ”300” och fantomen i ”Fantomen på Operan”. Han har också deltagit i flera filmer som utspelar sig i förmodern tid, som ”Timeline”, ”Beowulf & Grendel” och förstås ”300”, vilket ger en vink om hur han skulle te sig fäktande i medeltida kläder. Farrell har också haft utflykter i historiska filmer: ”Alexander” och ”The New World” är de som kommer till minnes. Gerard kan också se väldigt sympatisk och samtidigt lite klurig ut – det verkar överhuvudtaget vara en sak med dessa keltiska karlar, och det passar Jack som hand i handske.
Nåväl, med dessa två gentlemän som inspiration började jag jobba fram ett vettigt utseende för Jack. Först ansiktet.
Colin Farell + Gerald Butler = Jack?
I det här monterade urvalet av skisser kan man se att jag först övade på de verkliga förlagornas ansiktsform – varefter jag i de senare bilderna försökte få fram fungerande kombinationer eller varianter. Jag letade efter en rackare, fryntlig och sympatiskt och kanske lite väl snabb med ett bilhandlaraktigt smajl… men som också måste kunna se oerhört sliten och ruffig ut. Det blev inte så dumt, framför allt de två bilderna i mitten lyfter bra fram vad jag var ute efter.
Gerard Butler som Leonidas
Jag gick vidare till hans kroppsform och kroppsspråk. Det enklaste, att rakt av planka Gerald Butlers absurt vältrimmade kroppshydda i ”300” var inte på tapeten, men det är klart, Jack verkar tidvis som en medeltida legosoldat och kan ju inte vara en vekling. Han måste se ut att ha ridit en del, och kunna lyfta ett svärd. I själva verket är Jack en god krigare, men med tonvikten inte så mycket på jättebiceps. Hans är i grunden en smal kroppshydda, och det ymniga intaget av alkohol istället för mat utesluter någon kroppsbyggarfysik. Jag kastade en snabb blick på några fotbollsspelare och jobbade mig från det. En annan sak är också att han har ett ledigt kroppsspråk, han är inte direkt de strikta givaktens man.
Jack i lite olika poser
Min ovana vid att rita vanliga människor ställde till problem här, och tvingade fram mycket suddande och omtagningar… Jaja, det är den amatörritande superhjälteserienördens förbannelse, det är ett som är klart. Det är bara att bita ihop. Jag kunde inte avstå från att avbilda Jack sittande med sin flaska – inspirationen kommer förstås från en (påklädd) bild av Farrell. Hehe, den mannens lever…
Sålunda utrustad med grunden för ett fungerande utseende kunde man börja slipa en del på några utstyrslar – några bland klippen nedan har redan dykt upp i storyboards, några kommer i framtiden. Jack-karaktären är anpassbar och smälter in på de flesta ställen, så det finns många varianter att välja på: bland annat styrs han ut i en fullständig riddarrustning under ett inpasse som riddare i motsvarande Katalonien, och sagan förtäljer att han smugit runt utspökad som nunna… fortsättning följer.
Skisser Kläder för Jack - Landet Bortom, Väst & Aracanea
Den insikt som framför allt slagit mig när jag jobbade lite på Jack, och som numera ingår i min estetiska grundhållning, är att det i en mening är lättare att avbilda ett freak eller missbildad person, omvänt en stereotypt ”vacker” person, eller någon som eljest är mycket anmärkningsvärd i sitt utseende, än en ordinär person. Sistnämnda är också svårare att få lik från bild till bild – de små subtila kännetecknen är svårare att få till rätt, och gör att personens ansikte ser ut att variera våldsamt mellan bilder om man inte ser upp (som också framgår av ovan). Det normala må kanske inte vara lika lockande som det underbart sköna eller morbitt fascinerande som det frånstötande eller abnorma, men det är sannerligen inte ointressant, och rymmer sin egen mystik.
Tillägg Galleriet /Added to Gallery 20101221
6 nya bilder tillagda till galleri, avdelningarna ”Studier/Utkast/Skisser” samt ”Övriga Fristående Teckningar”.
Tillägg Galleriet /Added to Gallery 20101220
2 nya bilder tillagda i galleriet, avdelning ”Storyboards”
Fjärilsflykt
En lång väg, från tunnelbanekladdets puppa till den någorlunda färdiga bildens vingslag, slingrade sig denna bild från 2008.
Det började som alla mina sagor i en skumpig tunnelbana… Felicia hade pratat om älvor, som hon då var svårt såld på, och om att jag borde rita sådana och deras hår och mycket annat, och med detta på näthinnan valde jag att kladda till en liten älva direkt med tuschpennan. Den blev ganska söt, och när jag sedan visade den för min musa ville hon ha fler. Jag slog till med några till älvor i diverse akrobatiska poser, och tuschade snabbt till dem. Där kunde det ha slutat.
Flygande Älvor
Vi fantiserade dock vidare, på ett scenario där älvorna kunde sprida lite älvdamm så att folk kunde flyga sedan, som tingeling i ”Peter Pan” antar jag… Med denna trevliga fantasi slog ett lite frö rot.
Jag hade just sett Tim Burtons ”Corpse Bride”, och på slutet finns en vacker passage där den döda brudens klänning förvandlas till malar som sprids och flyger runt bruden som löses upp, innan de flyger iväg i natten… Jättefint. Det där gav mig en idé. Älvorna jag ritade hade fjärilsvingar. Vore det inte kul om… fjärilar och älvor tillsammans gjorde en magi så att en flicka kunde flyga? Jag satte mig ner och ritade en mer genomtänkt skiss i blyerts och lyfte in älvorna i den… ”Fjärilsflykt” var född.
Fjärilsflykt - flygande flicka, älvor & fjärilar
Den här bilden ropade efter att färgläggas. Jag gjorde ett färgtest, där jag lade på grundfärg på fjärilarna och lite hud på tjejen med några snabba Photoshop-penslar. Fjärilarna, det stod klart, borde vara i mycket olika färger och mönster. Det fanns ingen bakgrund, och bilden kändes lite tom med bara vitt bakom, så jag lade på en snabb grönaktig struktur med hjälp av ”cloud”-verktyget. I princip omedelbart bestämde jag mig för att skapa en mer genomarbetad bakgrundsbild. Fjärilarna borde också inte bara vara färggranna, utan verkligen ha alla de mönster som fjärilar bör ha. Jag räknade efter och insåg att jag behövde hundratals fjärilar. Att verkligen skapa unika mönster för var och en av dem skulle bli tradigt…
Fjärilsflykt Färgtest m Cloud bakground
Nåväl. En sak i taget. Först bakgrunden. Jag ritade en enkel och lite Disney-aktig skogsmiljö, en glänta tänkte jag mig, där träden kunde rama in fjärilarna, flickan och älvorna som bildens centrala motiv. Med kolpenna och grafitstift växte en passande kuliss fram, och monterades.
En liten skogsdunge som bakgrund
Sedan var det dags att måla. Jag började med träden. Med min primitiva Photoshop-teknik tog det förstås en erbarmlig tid, och klumpigt och halvdant blev det, men till slut uppstod ändå trädliknande krumbukter med ådring och skuggor. Jag lade på ett ”fresco”-filter efter att ha gjort min egen målning, och skapade djupare skuggor och mer textur och framträdande linjer och ådror på trädstammarna. När jag jobbade med löven slog det mig att man kunde lägga på ljus som kom från ovan, så att bilden var ljusare i toppen och mörkare neråt och mot kanterna. Med ”render: light effects” kom jag åtminstone nära grannskapet av det jag tänkt mig.
Men det största jobbet var fjärilarna. Redan ett litet batteri på några hundra fjärilsmönster fick mig att känna lätt yrsel. Och som anat var det ett urtrist pillejobb att måla var och en av de där, hur färgstarka de än var. Jag pallade inte med mer än ett halvdussin i taget. Månader förflöt, och ibland ville jag inte ens se åt den där bilden. Men saaaaakta men säkert blev de mer och mer färdiga, och jag passade på att testa lite olika tekniker för att skapa effekter som ängladamm, lyster och ljuseffekter på älvorna och annat. En särskild ”fjärilspensel” gjorde att jag kunde lägga på skuggan och konturen av ännu fler fjärilar bakom de som jag färglagt. Så där höll det på, och vad som växte fram var en veritabel färgexplosion, ett myller av mönster och prickar och vingar.
Fjärilsflykt, sammansatt och färglagd -december 2010
Över ett års hattande med den där bilden blev det. Men det (o)lustiga är att den fortfarande har något ofärdigt över sig – grundkonceptet håller, det är bildens styrka. Men detaljerna… När jag nu åter tittar på den ser jag massor med saker som kunde förbättras, häromdagen lekte jag med lite olika färgsättningar och ytterligare ljuseffekter. Men så där kan man hålla på i evigheter. Arbetet med den här bilden lyfter ännu en gång fram ett avgörande personlighetsfel – oförmågan att bestämma sig, för att bli färdig med något. Den som inte är förmögen att själv ändra sina later har bara ett val: att överkomma sig själv. Det är svårt. Men nu är jag nästan där, och oavsett vad som sker SKA den här tryckas och produceras före jul. Fjärilsflykt skall slutligen lyfta.
Och jag har inte glömt vem jag har att tacka för allt – ett exemplar av denna är självskriven för Felicia som inspirerat. Först nu tycker jag att den duger åt dig.
Återkomster: tokspetsiga skor
”Plus ça change, plus c’est la même chose”
Ju mer saker förändras, desto mer förblir de densamma. Ibland är det som historieintresserad intressant att se hur saker och ting återkommer och ges nya innebörder i vår tid. Redan före de senaste årens arbete med att rita och lära mig mer om den verkliga, fysiska medeltida världen har jag flera gånger slagits av hur fenomen i mode och vad som kallas ”apparel” har paraleller i flydda tider, speciellt min specialistperiod 1200-1400. I en återkommande serie inlägg skall fenomen med relation till kläder då och nu studeras.
Först ut är de väldigt spetsiga skorna.
Clarice de Gasconnes adelsfölje år 1468
De utstuderat spetsiga skorna har allt av döma sitt ursprung i 1300-talets Europa. Det hade tidigare funnits skor med en tydlig spets, framför allt i mellanöstern och via kulturell påverkan också i delar av östeuropa. Oavsett att man i väst trodde att de tydligt spetsade skorna härrörde från just östeuropa, närmare bestämt Polen vilket gav upphov till termen poulaines, var skor på den tiden även i väst ofta lite spetsiga som en följd av den tillgängliga sömnads -och skomakartekniken.
Poulaines-replikor
Med poulaines kom dock de spetsiga tårna att få ett eget liv. De sattes främst på skor av lägre typ, motsvarande våra dagars loafers och lågskor, men senare även på låga och höga stövlar, och till och med ridarrustningar (se nedan). Under senare 1300-tal och de närmaste hundra åren framåt kom dock, framför allt bland de högsta samhällsskikten, det vill säga adeln, spetsen på poulaines att bli allt längre och smalare, med en tilltagande
Engelska & Franska 1300-talspouleins
längd av från kanske ett par tum till senare 12 och ibland 24 tum (1 respektive 2 fot, dvs 30 till 60 cm) från tårnas ytterspets. Sådana poulaines hade som man lätt inser rent galna proportioner, och spetsarna blev så långa att de fick skruvas in och ibland hållas på plats av band och till och med kedjor för att inte förstöras.
skruvad poulaine
Så varför skulle man ha sådana extrema och framför allt opraktiska skor? Antropologer och historiker som Barbara Tuchman gissar att just frikopplingen från det praktiska signalerade välstånd och klass hos bäraren, och som en följd också att man var en som inte gick så mycket utan red, och framför allt en som inte ägnade sig åt kroppsarbete eller andra fysiska aktiviteter där skospetsarna regelmässigt skulle vara i vägen. Ju längre sko, desto finare och viktigare person helt enkelt.
Sandalpoulaine från pyreneerna
Detta antagande stöds av de många s.k. ”överflödsförordningar” som framför allt efter pesten (dvs efter 1350) försökte hejda ekonomiska och sociala förändringar genom detaljerade lagar och regler för vem som fick bära vad. Sålunda fick adelsmän bära 2 fot (60 cm) långa skor, medan välbärgade borgare fick nöja sig med en fot (30 cm). Ibland förbjöds alltför långa skor helt och hållet, eftersom de sågs som ett skadligt tecken på fåfänga och som sådana kritiserades av bland andra prästerskapet.
Soleret
Ett annat tecken på poulainens betydelse som statusmarkör och en av de prilligare uttrycken för dess attraktionskraft var att man satte deras spets som accessoar på riddarnas rustningar – japp, den plåtklädde stridsmannen på väg ut i krig kunde inte undvara denna avgörande lilla detalj, kallad soleret, som verkligen underströk att han var en riddare-och-adlig-och-minsann-ingen-fotsoldat. Detta oaktat att poulainen var så erkänt opraktisk i strid att det finns flera historier om att riddarna skar av spetsarna på dem när de satt av. Det får en att undra hur många offer solereten, som inte lika lätt kunde kortas av, hade på sitt samvete efter t.ex. sådana drabbningar som slagen vid Sempach (1386) eller Agincourt (1415), där riddarna tvangs sitta av och slåss till fots (och fick duktigt med stryk).
pling i dojan
Detta gjorde dock lite för att minska deras attraktion och verkan som statusmarkörer, och de återkom under resten av medeltiden tills klädedräkten genomgick en större förändring mot slutet av 1400-talet. Därefter ser vi inte till väldigt långa och spetsiga skor på 500 år. Långa skor fick tvärtom ett löjets skimmer över sig. Att den klassiske narren hade fått just de långa spetsiga skorna med en fånig bjällra som kännetecken visar att det hela tiden funnits ett fnissande över de märkliga poulaines i den mer folkliga kulturen. Det kan noteras att än idag bär clowner just långa skor som uttryck för något knasigt och skrattretande.
- spetsig högklackad pumps
Spetsiga skor fick dock en kuriös återkomst på slutet av 1950 -och början av 1960-talet. 1950-talets USA gav överhuvudtaget upphov till en våg av förnyad extravagans och överflöd i formspråket, som alla som sett frisyrer, bilar, accessoarer (som glasögon av typen ”geting-modellen”) och mycket annat från epoken kan vittna om. Den klassiska damskon pumps hade redan under 40-talet blivit spetsigare och spetsigare, och herrskon kom att haka på, enligt en teori delvis inspirerat av de amerikanska 
cowboy-bootsens spetsiga form. Långa, blanka skor herrskor och pumps blev ett av de många kännetecknen för en tid som inte höll tillbaka ifråga om stora och (övertydliga) former som visade på den våghalsige bärarens känsla för stil och flärd. Eller panage, som riddarna skulle ha sagt. I Sverige kom spetsiga skor av denna typ att åtnjuta fortsatt popularitet bland raggare och andra som gillar rockabilly och annan amerikana från åren runt 50- och 60talsskiftet – sådana spetsiga herrskor kallas myggjagare i den subkulturen. De här skorna överlevde genom årtiondena som ett randfenomen, närvarande men inte del av mainstream-kulturen.
Lång herrsko 2006
Tills andra hälften av 1990-talet, då den alltmer bakåtblickande modeindustrin återintroducerade den långa skon och satte den på ett mycket bredare urval av skotyper, vilket gjorde den till ett mer allmänt fenomen. Men det tog inte lång tid förrän de trötta modeskaparna och deras uppdragsgivare inom konfentionsindustrin kände sig föranledda att plocka upp de mer extrema varianterna och damma av dem för en ny tid.
Herrskor anno 2007
moderna Myggjägare
Kännetecknen var alla där, speciellt för herrskor – först en koppling till stövlar, och sedan kom en avlång och smal, och fullkomligt opraktisk, skospets som ett brev på posten några år senare. Innan man kunde blinka var myggjagare på var mans fot, och spetsarna fortsatte att växa. Jag minns än att jag gick runt i Stockholm för några år sedan och tänkte: varför bär alla poulaines helt plötsligt? Och tråkade ut familj och vänner med den obskyra 
medeltida referensen.
Men kopplingen är inte så långsökt som den kan verka – notera t.ex. att det är ett påtagligt urbant mode – och i dagens Sverige är kontrasten stad-land även en tydlig social markör, i princip identisk med skillnaden mellan ”ute” och ”inne”. De är lika opraktiska för att springa och överhuvudtaget röra sig runt i som någonsin, och till råga på allt försedda med smala sulor och klackar av ett slag som gör längre promenader i dem icke rekommenderbara.
damsko-poulaine av idag
En annan sak är att nu, år 2010, när påtagligt avlånga skor slutat vara ett brett allmänt mode har varianter av elegantare snitt parkerat sig som populära bland en elit-orienterad grupp människor, folk i yrken som advokater, penningmäklare, samt allmänna stekare och andra med behov av att projicera status. Här ser vi en återspegling av modet som statusmarkör som inte är helt väsensskild från mitt 1300-tal.
Liksom andra detaljer som den långa stöveln eller höga klacken har den spetsiga skon nu funnit en stadig nisch i dagens mer fragmenterade trendvärld, som ett uttryck bland andra för personlig smak och känsla för stil. Som sådan har den dock förlorat de mest uppenbart särskiljande dragen och uppfattas inte som så extravagant längre, men de är fortfarande markörer för en viss flärd, kaxighet och vilja att visa upp sig – skuggan från den utåtriktade och självmedvetne adelsmännen från 1300-talet lever på så sätt kvar, även i våra mer demokratiska tidevarv med dess bredare konsumtionskultur. Kanske är det bara en tidsfråga innan de långa skobananerna åter förses med bjällra och försvinner in i den mer buleska underhållningens mörklagda rum. Tiderna förändras, men knappast människan.
En nutida puoulaine-bärare
—————————————————————–
FIFA World Cup 2022 går till…Qatar?
Jag har tidigare skrivit här på bloggen om Qatars lite aparta ansökan att få anordna fotbollsVM. Och idag (2/12) kom så beskedet från FIFA att de verkligen får anordna VM 2022. Klar Inshallah på det. Eller nåt.
(Se tidigare inlägg som presenterar Qatars VM-ansökan och problemen kring den: https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/07/26/fotbollsarenor-utblick-till-det-fjarran-arabien/)
Eftersom denna blogg i någon mening gett en balanserad bild av Qatars ansökan tidigare skall tillfället tas att ironisera lite över hur saker och ting kan falla ut…
Ännu en gång har det visat sig att de högsta beslutande sportorganen i världen, såsom FIFA och IOK, och deras fullständigt intransparanta sätt att ta beslut lånar sig för konstiga avgöranden. Vi kommer kanske aldrig att få reda på hur mycket vissa av de gamla stötarna i exekutivkommittén fick för att överse med alla de problem som finns med Qatar, vilket underlättas av att röstningen är helt hemlig, och inga vettiga förarbeten eller protokoll till besluten finns.
Qatarerna menar dock business, och har haft tillfällen att öva på anordnandet av stora byggen, som faktiskt, vilket var temat för mitt förra inlägg, varit mer smakfulla än vad man kanske först skulle misstänka (speciellt jämfört med storebror Dubai). Förutom arenorna kan man t.ex. betrakta den stora ljusskrapan Aspire Tower som designades för Asiatiska Spelen 2006, och som faktiskt vunnit pris för bästa arbete med ljus & belysning 2008. Den är inte så ful alls, med sin förgranna och rena fackel-form.
Aspire Tower i Doha, färgsättning
Inför VM-ansökan visade det sig dock att man skulle resa en till liknande skrapa med fet belysning, den för ändamålet byggda Doha Convention Centre på 110 våningar. Man kan i sammanhanget notera den lustiga lilla detaljen att just FIFAs lokaler i Qatar är tänkta att huseras högt upp i den där, vilket tyvärr förstör lite och degraderar den (iaf i mina ögon) till ännu en skrytskrapa där Sepp Blatter & friends kan se ut över sina kungariken i shejkers sällskap…
110 våningar VM-smörjning
Det kommer att dra en hel del soppa att lysa upp de där julgranarna. Man kan ju hoppas att Qatar menar vad de lovat, att spelen skall vara ”gröna” och miljömedvetna…fan tro’t.
37 grader i skuggan i sept, Doha
En annan sak som förhoppningsvis kommer att kraftförsörjas med solpaneler (annars blir det historiens miljöfientligaste tillställning) är luftkonditioneringen… det är vaaaaarmt i Qatar, och arenorna måste alla ha mastiga temperaturanläggningar. Se bilden här från när FIFA besökte Doha i år (14/9) för att inspektera VM-ansökan på plats. Notera att det var i september. VM spelas inte i September, utan mitt i norra halvklotets sommar, under juni-juli. Då det är ännu varmare. Det har talats förut om att ordna VM lite senare, i Oktober, men det har avfärdats av FIFA som antagligen vill sända evenemanget då folk är lediga och kan titta på mest matcher. Det gör, om inte annat, att inkomsterna från reklam kan ökas.
Jaja. Qatar har dock en rätt OK logga. Inte så upphetsande kanske, men i alla fall ren i sin formgivning, där själva det grafiska elementet är taget från en fotbolls femkanter. De lyckades också undvika fällan att ha någon form av tillgjord kufisk skrift till texten och en massa kitschiga arabesker, vilket annars är standard när mellanöstern skall marknadsföra sig för västerlänningar.
Loggan till Qatars VM-ansökan
En virvel med en boll. Med färgerna, blått ljusblått och gult, för havet, himlen och sanden…eller är det solen? Sistnämnda lär vi få se en hel del av därnere…
"Qatars utlägg - jag menar upplägg ser väldigt bra ut..."
Domedagen? Johannes Uppenbarelse är en patetisk picknick jämfört med verkligheten…
”[…] Då kom hagel och eld, blandat med blod, och slog ner på jorden, och en tredjedel av jorden brändes av, och en tredjedel av träden brann upp, och allt grönt gräs brann upp. Den andre ängeln blåste i sin basun. Då var det som ett stort brinnande berg slog ner i havet, och en tredjedel av havet blev till blod, en tredjedel av alla levande väsen i havet dog, och en tredjedel av alla fartyg gick under. Den tredje ängeln blåste i sin basun. Då föll en stor stjärna från himlen, brinnande som en fackla, och den föll på en tredjedel av floderna och på vattenkällorna. Och stjärnans namn var Malört.”
(Uppenbarelseboken 8 kap 7-11)Öööh vänta vad var det där sista? Johannes, du måste sluta blanda in dina droger i profetiorna…
Apokalypsen enligt Johannes Uppenbarelse, Albrecht Dürer 1498
Jag tillhör den kategori personer som har intresse för eskatologi, läran om de Yttersta Dagarna, d.v.s. spekulationer om jordens eller tillvarons slut i framför allt världens religioner. Under mina undersökningar har jag studerat och samlat på mig en hel del undergångsscenarier, av vilka några funnit sin väg till mina egna berättelser. Nu är jag dock inte religiös själv, och ibland tröttnar man på vidskepligheten och den begränsade fantasin hos haschisch-profetiorna och Nostradamus-svamlet.
Det lustiga är dock att det alltmer kommit att uppstå en slags ”vetenskaplig” eller sekulär eskatologi, som bottnar i att man numera kan visa katastrofer med modern realistisk grafik. Denna har gjort det möjligt att framställa massiva scener av förstörelse och undergång, och de här scenariona har följdaktigen funnit sin väg in i populärkulturen, bl.a. i form av hollywoodfilmer. Det verkar finnas en marknad för att visualisera och frossa i följderna av vetenskapliga worst-case-scenarier, oftast med sikte på den högsta divisionen av galen skadeglädje: JORDENS UNDERGÅNG (tadaaa). Från ”Terminator”-filmerna (Döden genom robotars atomkrig!) till ”Independence Day” & ”The Day the Earth stood Still” (Döden genom Aliens!) till ”Armageddon” & ”Deep Impact” (Döden genom Meteoritnedslag!) till ”Day After Tomorrow” (Döden genom Klimatkatastrof!) till den kanske fånigaste av alla, ”2012” (Döden genom…öööh…geologiskt Mumbo-Jumbo!), har världens undergång skildrats med allt bättre visuella medel, om än inte med större realism – i själva verket lider alla de ovanstående och deras avläggare av en svårartad oförmåga att hålla sig till fakta och det sannolika.
"Chaos of 2012" av kreatören Zack Bush - klicka bild för hans galleri
Men man kan ju ställa sig frågan: hur kommer världen att gå under, vilka undergångsscenarier är verkligen väl förankrade i vår vetenskapliga kunskap? Det fina med grafik är ju att den faktiskt kan användas för att visa en möjlig händelseutveckling utan ansträngd plot och märklig romantisering av det som visas. Här skall några snygga och välgjorda presentationer som jag personligen finner tankvärda föras fram. De största, som inbegriper hela solsystemet eller galaxen, är svåra att komma ifrån – de bygger på hur himlakroppar faktiskt fungerar, inte mycket att göra åt. Andra är mer beroende av mänskligt agerande och i alla fall rimligen påverkbara på ett eller annat sätt. Grafik och presentationer som de nedan kan möjligen hjälpa till att levandegöra väldigt stora skeenden, som en global katastrof. Men det rent visuella har också en begränsning, och det är viktigt att den kombineras med korrekt information som ger sammanhang för att bli meningsfull.
Döden genom Atomkrig
Detta var den stora skräcken under min barndom – ända sedan 50-talets kapprustning till murens fall 1989 var rädslan för ett fullskaligt atomkrig mellan de (då) två supermakterna USA och Sovjetunionen påtaglig. Atomkrig är speciellt som undergångsscenario i att det är ett helt och hållet människostyrt skeende, som är avhängigt politiska ställningstaganden.
Den sobra och nyktra presentationen är klart dämpad, och bilderna inte ägnade att roa en åskådare, utan verkligen uppmärksamma på en fara och konsekvenserna av densamma. Och då hoppar ändå de flesta presentationer av atomkriget över en del verkningar. Studier visar t.ex. på att radioaktiviteten som skulle hamna i atmosfären efter ett atomkrig, atomvinter eller inte, skulle bestråla allt överlevande liv med livshotande stålningsdoser (mellan 2 och 100 rads) som skulle 1) orsaka cancer hos stora delar av befolkningen och 2) bryta ner immunförsvaret som skulle göra det oerhört svårt att överleva någonstans på planeten. Bland annat. Se mer i The Medical Implications of Nuclear War.
Döden genom Klimatförändringar
Här står klimatförändringar genom en skenande växthuseffekt för scenariot som skall visualiseras. Presentationer av växthuseffekten har en speciell tyngd, eftersom de rör ett skeende som inte kan observeras annat än under lång tid, och som bygger på abstrakta vetenskapliga antaganden och slutsatser, oaktat att konsekvenserna är högst påtagliga för de som drabbas av de direkta effekterna. Det underlättar för de som avfärdar allt tal om växthuseffekt, samt de som drivna av sina egna kortsiktiga intressen i motsättning till den överväldigande majoriteten av forskarsamhället vill hävda att det inte finns någon mänsklig påverkan bakom. Just detta att de mer katastrofala möjliga effekterna av den globala uppvärmningen ännu är något som det råder kontroverser om har betydelse för hur saken presenteras. Media vill gärna ta fasta på de mest dramatiska bilderna och projektionerna – se nedan tex, för en presentation av vad som sker om medeltemperaturen stiger med mellan 4-6 grader Celcius.
Jag måste säga att det är snygga bilder, men själva tonen känns svår att skilja från trailern till en dålig film. Vilket undergräver budskapet, som är aktuellt och angeläget, men som riskerar att avfärdas som alltför sensationellt. Den här faran är troligen en orsak till att världens klimatforskare, till skillnad från media, tenderar att vara så konservativa och att IPCC, FN’s klimatpanel, enar sig om de mest nedtonade och underskattande projektionerna av möjlig klimatpåverkan.
Döden genom Meteoritnedslag
Nu kommer de mera rymdbaserade katastrofscenariona – först ut är att en meteorit träffar jorden, som i filmerna ”Armageddon” och ”Deep Impact”. Min favorit är de som skildrar en riktig megahit, av det slag som redan har inträffat på jorden – se nedan
Mycket har gjorts av meteoritträffen som utrotade dinosaurierna – men de kom ju faktiskt själva till 250 miljoner år sedan efter en ännu större krock:
OK det där ser allvarligt ut, men effekten av den ofattbara skalan av det som grafiken pekar på gör ändå att man sitter och myser och inte riktigt tar till sig det hela. Det skulle möjligen vara mer fruktbart att trycka mer på att meteoriter träffar jorden med viss regelbundenhet istället, och påpeka det fåniga i att tyngdpunkten i vår utveckling av observations- och propulsionsteknologi (som raketdrift) till överväldigande del tas upp för militära, dvs destruktiva syften, istället för att bidra till människosläktets överlevnad.
Döden genom Solens Dödskamp
En bit högre upp på storleksskalan kommer solsystemets oundvikliga undergång i och med solens utslocknande om ca 5 miljarder år. Inte så där jättenära i tiden kanske, men desto mer obönhörligt – detta kommer att ske, som det gör för alla stjärnor. Om inte människan utvecklar närmast gudalika kapaciteter är det här inte bara sannolikt, utan ett faktum.
OK -här är katastrofen så total att det nästan är skoj, 5 miljarder år är dessutom så långt fram att det närmast är skrattretande att försöka tänka sig det. Men poängen med en sådan här visuell presentation är delvis en annan – den kan visa oss vår plats i universum, och inskärpa de fysiska och naturgivna lagar som vår existens vilar på. Vår sol, som går upp varje dag och vi tar för given, är faktiskt en stjärna, med ett liv och ”död” som allt annat. Och de här skeendena är helt likgiltiga inför vår vilja och våra dillerier. Notera att inga Gudar behövs för att förutse jordens stekning och slutet på allt levande. Det räcker med en anhopning av väteatomer.
Döden genom Galaktisk Kollision
Den fetaste av undergångsscenarier och en av senare års favoriter, är att det visat sig att vår galax Vintergatan och Andromedagalaxen är på väg rakt mot varandra och kommer att kollidera om sisådär 3 miljarder år. They brake for nobody! En galaktisk krock!
Hehehe, OK det här är ren katastrofporr, och jag gillar speciellt deras sammanfattning av en av scenariona, där den rätt primitiva animationen till effektfull musik visar hur solsystemet dras in i de två sammanstörtande svarta hålen i Vintergatans och Andromedas mitt.
Mörk Speakerröst: ”This is bad News for Earth”
Leende Astrofysiker: ”The Earth will be…toast”
Nu skall detta inte tas som att jag ser fram emot katastrofer eller stödjer masochistisk apokalyptik. Men jag ser ändå ett värde i att just visualisera de här katastrofala skeendena. Här kommer jag också tillbaka till eskatologin. Allt som varit, skall upphöra och förintas. Vårt nyktra vetande pekar på att inget är för evigt, inte mänskligheten, inte vår värld, eller ens stjärnorna. Men när man kan se den skala som tillvaron verkar på är det svårt att inte drabbas av det futila och småaktiga i vår mestadels religiösa eskapism, med dess ryttare, behornade monster och uppsättande av grundlösa antaganden om ett liv efter detta. Det finns, menar jag, något befriande i att påminna sig om att saker inte bara kan utan kommer att upphöra någon gång, för allt, och på ett mycket mer elementärt sätt än vad vidskepelser förmår göra gällande.
Mörkret skall sänka sig över vårt lilla hörn av kosmos, och själva vår galax skall upphöra att finnas till som vi känner den. Det är inte deprimerande, utan sporrar till att leva, och njuta av den osannolika tur som gör att vi kan visualisera och reflektera om tillvarons obeständighet. Vilket man kan göra utan ett spår av religiös överbyggnad eller mummel om tillvarons ”mening”, som om universum var skyldiga oss ett syfte eller mening med existensen. Det skänker ändå en lyster till tillvaron att vara medveten om att det är kort och begränsat, och att allt, bokstavligen, som vi tar för givet skall och måste ända.
Projekt Storyboards – Davilac/Parricida
På vingliga vägar via vampyrfilmer- och böcker, Frank Miller-serier, Hannibal Lecter, Bosnienkriget och Peter Englund avbildas en blodig slakt när den serbiska vampyren Davilac eller Parricida, ”fadermördaren” tecknas.
Förra året fylldes TV-skärmar och biosalonger av vampyrer, så pass att mättnad infunnit sig och producenterna börjat sträcka sig efter nästa skräckvarelse att exploatera och tömma på innehåll – troligen zombien. Denna mättnad har också slagit mot undertecknad som ett slags motstånd eller tröskel att befatta mig med ett inslag i min berättelse, den serbisk-bulgariske medeltidsvampyren Davilac. Vampyrmyten som den är känd i dag hämtar sina huvuddrag i just Balkan, där den onda ande som vampyren utgör måste äta själen, i form av blodet, från de levande för att upprätthålla sin egen existens.
"It takes the lotion out of the basket..."
Till skillnad från t.ex. Dracula som alla verkar veta är en skum aristokratisk existens i sina transylvanska berg, och moderna TV-serievampyrer (se ”Twilight”, ”True Blood”och annat strunt) som har fåniga kärleksaffärer med sin mat, liksom t.ex. Anne Rices melankoliska halvgudar som grubblar sig fram genom århundradena, tänkte jag mig vampyren i berättelsen som en slags seriemördare, med ett tvångsmässigt behov att döda och lemlästa. För honom är människor bara tingestar att äta, han ser dem som kött att slakta snarare än de romantiserade varianter som präglar modernare framställningar där vampyrer har en slags ”relation” till sina potentiella offer. Nej, den relation vampyren har med sina offer skulle på sin höjd vara lik den som t.ex. ”Buffalo Bill”, den transvestitiske mördaren i ”När lammen tystnar”, har med sina snart flådda objekt nere i gropen. Det här är dock inte helt lätt varken att avbilda eller skriva om.
Under en bildletarsession i annat syfte för en tid sedan fann jag dock en mycket skum bild inspirerad av motorsågsmassakern korsad med en styckad leksaksdocka (?).
En stackars docka råkar illa ut
OK, den var skum, den. Men den inspirerade min redan inslagna tankegång. Jag drog mig också till minnes ett fruktansvärt citat av Peter Englund (apropå första världskriget)
”Människorna är inte ens offer längre. De har genomlidit den yttersta förnedringen och förvandlats till avfall”
Jag drog fram pennorna och skissade en slags parafras till dockbilden. Här är alltså det stackars offret inte ett vackert lik med två små hål på halsen som i romantiska Dracula-inspirerade stories – nej den har bokstavligen styckats av vampyren som drar fram hjärtat. Perspektivet, som är ganska djupt, är intressant -precis som i dockbilden ovan ser man från snett grodperspektiv som lämnar offrets ansikte närmast i bild och får oss att se upp mot den i skuggor omvärvde vampyren. Kläderna är baserade på en albansk-serbisk dräkt från 1300-talet, och jag kikade lite på avhuggna lemmar och amputationer för styckningen.
Serbisk Hund i profil
I filmen och boken ”Hannibal”, ser karaktären Mason Verger till att träna stora grisar för att, som han planerar, dessa skall förtära hans antagonist Hannibal Lecter. Min vampyr måste också vilja göra sig av med kroppar för att undvika misstankar, och jag kom på att den kunde hålla sig med människoätande hundar, här avbildade som förvridna exemplar av ”serbian hound”, en karaktäristisk lokal ras.
skiss Parricida styckmord
De serbiska människoätande hundarna och Peter Englund kom att leda tankarna till det nyligen stillade Bosnienkriget och satte fart på mitt skrivande, som syftet varit. Här ser man hur arbetet med en bild och en text samtidigt kan leda tankarna på nya vägar.
- Marv i Sin City
Jag ville dock göra teckningen mer färdig, och tog det som ett tillfälle att undersöka rittekniker.
Min ständiga inspiration Frank Miller gav mig impulsen att rita bilden med mycket svärta, som i hans berömda ”Sin City” – mörkret passade det mörka temat. Likt i boken och filmen ”300”, likaledes med Miller, ville jag lyfta fram blodet, som jag gjorde klarrött och ymnigt som i ett slakteri snarare än rinnande ur små sticksår i en mysig boudoir. Svarta tuschpenslar och fin ZIG-penna skapade en stark kontrast, och med hjälp av lite Photoshopande för att ytterligare stärka mörker och linjer blev det hela till slut aningen intressant.
Styckmord Parricida färglagd & modifierad
En blandning av teckning, experiment och storyboard. Kanske inte vad jag skulle visa min söta systerdotter, men passande ändå. Det blir nog mera Miller-pastischer i framtiden.
————————————————————————————–
En liten efterstudie i partisymboler – för Sverigedemokraterna
När jag knåpade ihop en karta över utbredningen av högerextrema och främlingsfientliga partier i Europa kom naturligt frågan om partiernas symboler att tilldra sig uppmärksamhet. Mest intressant var förstås historien bakom vårt eget xenofoba parti, Sverigedemokraterna (SD) och deras symboler.
Hitler & Mussolini, fasces & Nazistisk Örn
Högerextrema och etnicitetskramande partier av den sort SD tillhör har, särskilt efter andra världskriget och nazismen men även dessförinnan (se t.ex. de italienska fascisternas bruk av faces, de romerska liktorernas spöknippen), ett speciellt förhållande till partisymboler och symbolism överhuvudtaget. Den dåliga PR som kopplingar till fascism och nazism innebär balanseras dock för dessa rörelser av den samlande effekt på tänkbara sympatisörer som symbolerna har, och möjligheten att ange en länk bakåt, alternativt peka ut en ny färdväg för en äldre rörelse.
I Sverigedemokraternas fall är detta speciellt intressant. Sverigedemokraternas ursprung är i sig okontroversiellt – det är väl känt att partiet har sina rötter i den främlingsfientliga ”Bevara Sverige Svenskt” (BSS)-rörelsen. Det har lite här och var på nätet skrivits en del om extremhögerns och rasiströrelsens partiemblem och symboler: se t.e.x denna snygga grafiska presentation av högerrörelsernas symbolik. Mitt eget fokus ligger på hur själva, skall vi säga historieskrivningen ser ut. Det roande, och ibland också talande, ligger i vad man förtiger och stoppar undan i byrålådan. Inspirerad av Dan ”Da Vinci-koden” Brown och dennes småroligt tendentiösa sätt att bedriva symbologi så satte jag själv ihop en liten sammanfattning.
Följande lilla genomgång bygger direkt på ett avsnitt från Sverigedemokraternas egna hemsida, som i sig är rätt intressant, och vid ett första påseende föredömligt ärlig när de tex. talar om varför de valde bort Facklan som symbol. Kursiverad text nedan inom citattecken är icke modifierade avsnitt direkt från SDs hemsida 2010-11-15,kl. 19.16. Citaten är från ett enda löpande block, inte lösryckta eller tagna ur sitt sammanhang. Djävulen ligger dock som vanligt i detaljerna, här symboliserade av mina kommentarer.
Förgätmigej - Familj, Hembygd, Fädernesland
”Förgätmigej
Sverigedemokraternas första partisymbol var Dalslands landskapsblomma, Förgätmigej. Det bestämdes genom en tävling i SD-Bulletinen 1990. Förgätmigej blev inte särskilt långlivad som partisymbol, även om den aktualiserades på nytt när symbolbyte diskuterades inför valet 2006.”
BSS-Sverigedemokraterna
Kommentar. Nej den plankningen av en stackars majblomma blev inte speciellt långlivad, och man kan ju förstå varför (jämför med alla till dags dato här) och dessutom -”Familj, Hembygd, Fädernesland” var väl kanske lite väl mossigt? Här kan vi dock se en första, om än subtil skarvning. Uppenbarligen sviker minnet lägligt, eftersom partiet inte vill dra sig till minnes en hel del andra symboler som var i omlopp runt partiet på det glada 90-talet. På den tiden var bandet till den kända logon BSS, Bevara Sverige Svenskt, bra mycket mer betydande än någon abstrakt blomsymbol – som synes av klistermärket till höger här som delades ut i ymniga mängder. Det skulle ju iofs kunna vara så att bildredaktörer idag skulle tokvägra ha med den där, det hade kanske inte sett snyggt ut att ha en kitschig viking på den i övrigt mycket sobra hemsidan, märket är ju så, så…skrikigt. Nä den gick kanske bort av estetiska orsaker. Gult e så ute, så 90-tal på något sätt.
- SD -Hjärta för Sverige
”Hjärta för Sverige
Hjärta för Sverige har egentligen aldrig varit någon officiell partisymbol men har ändå använts i en rad publikationer, särskilt på senare år. Även under 1990-talet användes hjärtat som illustration på klistermärken och i partiets tidningar.”
Kommentar. Notera hur man här erkänner den verkan som t.ex. klistermärken, flaggor och andra medier för symboler har, medan man för BSS-märkena ”glömmer” det. Ifråga om själva symbolen förstår jag att man inte fastnade för den. Den lyckas med att både vara för gräll och för intetsägande. Det ser mer ut som något man skulle svinga på en fotbollslandskamp än ett politiskt partis symbol. Kanske är det inflytandet från det samtida högerpopulistiska Ny Demokrati (någon som minns dem?) och deras allmänna lättsamma inställning till politik som kom att påverka SD. Hursomhelst tog aldrig ”Hjärta för Sverige”- symbolen riktigt, och den symbol som kom att dominera SD:s kommunikation blev istället en som föredrogs av ungdomsförbundet, nämligen…
SD Fackla Symbol & Skylt
”Facklan.
Historien förtäljer inte exakt när facklan började användas som Sverigedemokraternas partisymbol, men det rör sig om tidigt 1990-tal. Till en början var facklan ungdomsförbundets symbol men den kom så småningom att användas också i partisammanhang. Det råder delade meningar om facklans ursprung. Klart står att den påminner mycket om en annan fackla som använts av extrema rörelser i Europa, vilket också var ett huvudargument när facklan byttes ut mot blåsippan.”
Brittiska Nationella Frontens Flagga
Kommentar. Här blir det hela lite mer skoj. Det roliga med ovanstående citat är språkbruket ”den påminner mycket om en annan fackla…” Låt mig försöka översätta det till ren svenska, det kan nämligen läsas den var direkt tagen från uttalat rasistiska partiorganisationer ute i Europa. Kandidaterna kan göras många. En uppenbar koppling är förstås engelska National Front, en organisation som så sent som i år (2010) inte tillät ”icke-vita” personer som medlemmar i partiet (det tvingades nyligen att ändra stadgar tack vare Europeiska diskrimineringslagar – behöver jag säga att partiet, liksom SD, är EU-fientligt?).
"Framtiden är vår"
Franska Nationella Frontens Flamma
Det första riktigt stora invandrarfientliga partiet som fick ett bredare stöd i ett europeiskt land av betydelse var franska Nationella Fronten, lett under dess tillväxtperiod på 90-talet av antisemiten och kvinnomisshandlaren Jean-Marie le Pen. ND och hela den xenofoba rörelsen beundrade Nationella Fronten och såg deras framgångar som en inspiration. Frontens emblem var en flamma, och än idag använder den anslutna ungdomsorganisationen Front National de la Jeunesse (FNJ) som samlar de mer radikala elementen, en fackla som är närmast identisk med engelska National Fronts (se t.ex. deras Facebook-sida).
Vlaams Blok Flamländska Fackla
En annan rasistisk outfit med en fackla som ”påminner” om SD av årgång 2006 var det flamländska separatistpartiet i Belgien Vlaams Blok, en rörelse som gärna hedrade holländska SS-soldater och där ledande medlemmar förnekade förintelsen. De företedde det flamländska lejonet på sin fackla tills partiet upplöstes efter domstolsbeslut 2004. Dess bas kom dock att bilda det numera framgångsrika högerextrema partiet Vlaams Belang.
Varför facklor? undrar man kanske. Jag menar, för ett svenskt extremhögerparti vore snarare en majbrasa en passande symbol? Men nej, det skulle vara den mer, ska vi säga aktiva, facklan… Är det månne ett uttryck för pyromaniska böjelser?
- Stockholms Universitets Fackla
Nej, kanske inte. Länge var facklan främst ett uttryck för lärdom – upplysning i andlig mening (som t.ex. hos Stockholms Universitets, och många andra läroanstalters, emblem).
Facklans pånyttfödelse som politisk symbol kan man för extremhögerns del söka i Tyskland på det glada 1930-talet, då en mustaschprydd herre med svårregerligt temperament ledde saker och ting… Nazisterna älskade facklor – förutom att symbolisera kraft, ljus och värme generellt var de religiöst neutrala, vilket gjorde dem passande som ikoner i ett land där de viktigaste symbolerna annars kretsade kring kristendomen och redan var inmutade av de traditionella center-högerpartierna och den katolska kyrkan.
På avstånd såg det nästan ut som julafton...komplett med tomtar
Nazistpartiets viktigaste fest hade den intressanta datummärkningen 11/9 till åminnelse av den misslyckade nazistkuppen i en ölhall i München 1923, då 16 överförfriskade brunskjortor sköts ner av polisen. Varje år efter maktövertagandet 1933 hölls den 8-9/11 två dagar av ceremonier under vilka SS-avdelningar tågade genom gatorna till facklornas sken, fram till det mausoleeliknande minnesmärket som rest till hjältarnas ära…
Ringdans med facklor
Liknande fackeltåg hölls vid andra viktiga tillfällen, vilket kan beses t.ex. i Leni Riefenstahls ”Triumph des Willens” (Viljans triumf), den legendariska propagandafilm som skildrar partidagarna i Nürnberg. Samma Leni Riefenstahl och organisatören av olympiska spelen 1938 i Berlin, Carl Diem, gjorde så effektfullt bruk av fackeltåget och överlämnandet av den Olympiska elden att de därefter blev standardrekvisita i olympiska sammanhang.
Med tanke på ovanstånde är det kanske symptomatiskt att samtliga omtalade moderna partier valt att så att säga dämpa sina flammor till förmån för mer slätstrukna grafiska symboler. Därtill hade SD en fördel, eftersom svenskt partiväsende av tradition företer blommor som partisymboler. Men fanns det någon ledig blomma med rätt nationell ackreditering?
SD 7-bladig blåsippa
”Blåsippan
Högerpartiet de Konservativas vs SDs Blåsippa
Kommentar: SD:s senaste och nuvarande symbol, som ju också är den som de företedde när de i år (2010) tog sig in i riksdagen, utgörs av en stiliserad blåsippa. I samband med bytet kom det dock fram att andra politiska rörelser, nämligen det lilla Högerpartiet de Konservativa, Konservativa Studentförbundet och Högerpartiet i Svenska Kyrkan använde sig av en liknande symbol (se bilden). De blev inte glada över SD:s tilltag, som framgår av Högerpartiets pressmeddelande. Det hela blev en rättssak som drogs upp i PRV där saken till slut bestämdes i SDs favör eftersom målsägandena inte kunde bevisa att symbolen var inarbetad eller allmänt känd som deras. SD fick, iaf för stunden, fortsätta med sin blåsippa (motparterna kan ju alltid överklaga till Patentbesvärsrätten). En lite kul detalj är att alla partierna valde just en 7-bladig variant, även om den 6-bladiga är vanligast. Det har inte saknats lustigkurrar som påpekat att en sjubladig blåsippa utgör en slags mutation eller deformation. Det måste i så fall vara en inte alltför svår avvikelse, eftersom blåsippor tydligen kan ha upp till 10 kronblad utan att anses vara abnorma. Oavsett detta måste man säga att SD till slut valt en symbol som uppfyller flera krav för ett distinkt och tilltalande emblem:
- den är en blomma, i de svenska partisymbolernas tradition;
- den kan ges en ”nationell” prägel med den svenska flaggans färger;
- den är ganska distinkt, oaktat att den blandades ihop med t.ex. KD:s blomma av diverse halvblinda redaktörer här och var, vilket kanske säger mer om korrekturens tillstånd i dagens mediavärld;
- den är också enkel, med en kompakt form som är lätt att mångfaldiga och sätta på trycksaker, banér och grafiska element för elektroniska medier.
Så oaktat att de mer störda xenofoberna rasar om att SD i.o.m. sitt symbolbyte blivit som alla andra, sålt sin själ och annat som borde föranleda insättning av pharmaceutiska åtgärder, så tror jag den nuvarande symbolen kommer att visa sig ha bättre staying power, som jänkarna säger, än dess föregångare.
Sammanfattningsvis kan man säga att det inte verkar lätt, det där med att välja en symbol för Sverigedemokraterna. Man kan också som synes se en ganska klar överensstämmelse mellan partiets val av symboler med partiets utveckling, från en liten apart sekt på högerflanken som söker sitt uttryck, till den rörelse med mer vid apell som det tyvärr blivit idag. Förutom de mer tragikomiska inslagen kan man också konstatera att rörelsens proklamerade rättspatos och nationella stolthet inte hindrat dem från att stjäla andras emblem och att nyttja utländsk (vafalls!) symbolik när det så passat.
——————————————————————————————-
Och nu, något helt annat – en piratsjörövarkapten
Aaaaaja-baja! kommer Alma att säga – om turbomålning av lekbild.
Tillkommen på Alma ”Piratens” begäran med grov tuschpenna, med anledning av hennes sjörrövarkostym till Halloween, komplett med sabel och ögonlapp… Med början på vardagsrumssoffan där vi lekte blev denna rekordsnabbt ifylld.
Piratkapten för Alma - Skepp Ohoj! Men se upp för Krokodilen...
Nu insisterade Alma ”kan själv!” på att få måla den, så originalet fick förbli ofärgat… Men jag ville också gärna fylla i bilden och scannade in den och busmålade den själv i min dator, så det så. Som ett rent experiment yxade jag till det med korrekt photoshopmålning också, med färgtonerna i olika lager – fast riktigt snabbt. Det blev en småmysig bild, jag gillar krokodilen som ju förstås är ett hot men som ser rolig ut i alla fall…
Hej hå och en flaska med...öh, saft
Om oväntade bieffekter av sociala medier & publikation i Utblick
En betraktelse över främst Facebook och hur Paulus Indomitus karta över högerextrema & invandringsfientliga partiers utbredning i Europa helt oväntat kom att publiceras i Utrikespolitiska Föreningens publikation Utblick (nr. 3, 2010)
Jag har i mina dagar ironiserat en del över sociala media som Twitter & Facebook. Denna blogg tillkom ju på sätt och vis som en protest mot Faceboooks i min syn avskyvärt tjuvaktiga regler om ägande av intellektuell egendom som publiceras hos dem. Trots mina betänkligheter har jag dock fortsatt använda mig av tjänsten, i begränsad omfattning. Den största taggen de senaste två åren har varit att vad som faktiskt skulle kunnat vara ett lysande redskap för kommunikation samtidigt trivialiserats och kommersialiserats sönder. Min erfarenhet är att den trevliga känslan att kunna kasta iväg meddelanden till sina faktiska vänner och bekanta degrederas av att kretsen av inlägg lätt sväller över alla bräddar (Jag finner f.ö. Fejjans bruk av ordet ”vänner” för alla ens kontakter mycket irriterande) och att ens meddelandefält hela tiden hotas av fyllas av inlägg från kommersiella, snarare än personliga aktörer. Jag vet om flera som tänt av på Facebook just för den ständiga strömmen som man, om man är rimligt upptagen, inte hinner läsa eller reflektera över. Kvantitet är alltid potentiellt kvalitetens fiende, och jag skulle gissa att för de flesta står mängden ”vänner” och ”like”-anknutna meddelanden troligen i omvänd proportion till substansen i vad som behandlas.
Nu är Paulus Indomitus inget gnällforum. De sociala medierna har också många förtjänster.
Som privatperson tycks tricket vara att hålla mängden ”vänner” eller kontakter starkt begränsad, eller i alla fall överblickbar, och att vara selektiv i vad man tar upp på allmänna kontra mer privata kanaler inom tjänsterna. Jag upplevde en del av detta själv vid jordbävningen i Chile i februari, där släktingar inte kunde ringa men vi lyckades etablera kontakt via just Facebook istället. Och en mycket trevlig sammankomst av gamla vänner från gymnasietiden kunde snickras ihop med just fejjans hjälp.
Publikt och även kommersiellt har också vissa förtjänster börjat mogna fram , om man kan bortse från det pseudointima tonfallet och den potentiellt banala expofaktorn.
- SAS Facebooksida
Kloka vänner (riktiga sådana) med bredare utblick har också sedan en tid påpekat hur nyttig en sådan kanal för massinfo som folk får sänd till sina personliga konton kan vara, trots den intellektuella och publika nedsmutsning som reklamen i sig utgör (min tirad). Som fallet var när SAS använde fejjan & twitter för att delge flyresenärer aktuell info vid vulkanutbrottet på Island nyligen, vilket med rätta fått beröm av mediebevakare. Svenska myndigheter har också hakat på det där, som tex kommuner, myndigheter med informationsuppgifter som vårdguiden, med flera: t.ex. tog vaccineringskampanjen mot influensan steget över till facebook förra året. Kommunernas topporganisation SKL och Datainspektionen har börjat ta tag i det där med riktlinjer och annat, se artikel om denna process i Sydsvenskan.
NPR på Facebook
I januari, alltså nästan ett år sedan, skrev Journalistförbundets tidning att 3 miljoner svenskar använde facebook (de lär vara ännu fler nu) och uppmanade alla med granskande/journalitiska ambitioner att iaf testa tjänsten.
The Economist
Och många nyhetstjänster har från sin sida skapat utmärkta ”passager” från Facebook till sitt eget innehåll: två av mina favoriter är amerikansk public-service radio NPR, och den tunga tidskriften The Economist, som integreras väl med ens övriga innehåll på just Fejjan.
(Klicka på bilderna ovan för att komma till sidorna ifråga)
Facebook har, syns det mig, alltså mer rört sig bort från det personligt-privata och förvandlats till ett slags öppet torg där folk rör sig publikt, hejjar på bekanta men också kan ta del av nyttigheter. Det är en i huvudsak god utveckling.
Som ett eget mikro-exempel på hur fejjan kan brukas för kommunikation som faktiskt har ett vettigt syfte fick jag otippat för några veckor sedan en förfrågan från tidningen Utblick, som undrade om de fick använda min karta över främlingsfientliga partiers utbredning i Europa, publicerad i ett inlägg här den 21:a Augusti, efter det svenska valet. De hade tydligen läst mitt inlägg (det är en av de mer populära här på bloggen) och ville ha den som illustration till en artikel, som sedermera publicerats.
"Sverige - Bara en i mängden", Utblick nr 3 2010
Utblick är en publikation som ges ut av utrikespolitiska föreningen i Göteborg men som också distribueras i bibliotek, myndigheter och andra offentliga platser. Deras hemsida är http://www.utblick.org/, där man kan ladda ner hela tidningen som PDF.
Omkvädet i artikeln är inne på samma spår som i mitt inlägg: att Sverige varit ett undantag, men nu (tyvärr) fallit in i klungan av europeiska länder som har högerextrema partie med säte i sin lagstiftande folkförsamling, vilket jag ville illustrera i enlighet med min ”en bild säger ibland mer än 1000 ord”-filosofi. Det var naturligtvis en trevlig klapp på axeln att det anslaget och min karta togs upp av andra, speciellt med tanke på att jag slängde ihop den just eftersom jag inte hittade någon aktuell sådan karta på webben.
I sammanhanget var det tur att facebook fanns – jag hade nämligen angett fel mailadress på Paulus Indomitus kontaktsida (felet är rättat nu), och vore det inte för fejjan hade bildredaktören på Utblick kanske inte fått tag på mig före deadline.
Så för att återknyta till den röda tråden: bra att facebook finns – om de nu bara kunde kamma till sin immaterialpolicy och ha ännu bättre fusion med fler nyttighetssiter som bloggar och informationstjänster istället för de fåniga spel och blaj som de tidigare promotat, skulle man kunna svinga fanan fullt ut.
En bild säger mer än 1000 ord… om Universum
Forskare vid NASAs Fermi-teleskop, som ser ut i rymdens gammastrålning, har upptäckt en hittills okänd struktur som centrerar runt vår galax Vintergatans mitt. Strukturen spänner över 50 000 (!) ljusår, och kan vara resterna över ett enormt utbrott i det supermassiva svarta hål som finns i galaxens mitt, och så nytt som bara ett par miljoner år gammalt.
Numera har ju rymdforskare insett behovet av bra visualisering av sina upptäckter. Det var efter Hubble-teleskopets uppskjutning som det där verkligen tog fart och främst NASA började sprida de fantastiska bilder som kan genereras med de nya instrumenten i kombination med modern bildbehandling. Och det är klokt, för det är närmast ofattbara skeenden och företeelser som visas, och den stackars hjärnan behöver all hjälp den kan få för att ens tillnärmelsevis ta in det ofantliga i de fenomen som studeras. Se bilden nedan, som kan jämföras med krutröken eller molnet från en stor explosion. STOR.
Gammabubblorna centrerade kring Vintergatan - 50 000 ljusår i omkrets
Men vad kan orsaka en sådan enorm utkastning av gammastrålar? Forskarna har inte landat i en riktigt säker teori, men spekulationerna kretsar främst kring aktivitet i ett supermassivt svart hål: numera vet vi att sådana finns i centrum av inte bara vår, utan så gott som alla kända galaxer. Ett sådant svart hål har aktivitet, och när det står i begrepp att sluka stjärnor eller stjärnhopar som omger det byggs det enorma materiamassor kring händelsehorisonten, som kan kastas ut i eruptionen av, i ordets rätta bemärkelse, galaktisk omfattning. Besök NASAs hemsida för mer om det nya gammamolnet, komplett med en juste animation. För en introduktion till Svarta hål kan man som så ofta börja i Wikipedia.
Arbetet med att spåra det stora svarta hålet i Vintergatans mitt kan man följa i bland annat:
(Tid: 20 min 08 sek) Det finns lite annons i början, men sedan följer en bra film om historien och framstegen i utforskandet av svarta hål i vår galax centrum, effekterna och implikationerna av detta, med fina animationer.
Nu är det här en bildblogg, så jag avslutar med tre ytterligare fantastiska bilder som lämnar alla ord i bakvattnet.
Se och förundras över det fantastiska universum vi bebor, och gläds över det privilegium det innebär att leva i en tid, då sådana upptäckter och visioner är möjliga.
————————— Läs mer
En Warhammer Rip-Off: Yakane som Kaela Mensha Khaine, ”Den blodhandade Guden”
En nostalgisk resa i mytologiska plagiat som gav upphov till min första riktiga målning.
Den Blodhandade Gudens Avatar i Warhammer 40 000
Ah, tiden den går så fort så fort, och aldrig vänder den åter…när jag spelade rollspel i arla min ungdoms gryning inspirerades jag av figurspelet Warhammer 40 000, som vid den tiden utökade sin mythos för att ge spelet mer djup och bakgrund. Games Workshops tidning ”White Dwarf” publicerade en artikel (nr 127, 1990) som handlade om eldars, dvs alvernas, krigsgud, coolast bland dem den tämligen onde Kaela Mensha Khaine, även kallad ”Den Blodhandade Guden” (Den utmärkte Jes Goodwin illustrerade) .
RIIIIIIIIPP! Sade det när jag oblygt bestämde mig för att planka denna lysande idé. Honom ska vi ha, yiiippi! Hastigt och lustigt gjorde Kaela språnget in till de egna äventyren, där dåvarande rollspelskaraktären Yakane fick bli bäraren av den blodhandade guden. Mycket skoj galenskaper och massakrer med den skogstokige Yakane/Kaela följde.
Efter några år övergick man från spelet till annat här i livet, men visionen av den blodsprutande guden förblev hos mig, och gav under 90-talets sista skälvande år upphov till en bild som växte till den första tavlan jag någonsin gjorde. Ämnad till Björn, Yakane-karaktärens skapare var den ett tack, på mitt undermåliga sätt, för år av inspiration och vänskap.
Mötesklotter med Yakane och Kaela
Det började som många gånger sedan och före som ett slags telefonklotter, utförd på ett minimalt anteckningsblock med en skräppenna under ett obeskrivligt trist möte… man kan fortfarande skönja loggan till den skurkaktiga banken som jag plågade en kort period, i ena hörnet av det lilla blad som det hela landade på. Jag fattade knappt vad jag gjorde, det skojades om att det föreställde cheferna eller något, och den hamnade bland en bunt andra papper. Ett par månader senare trillade bilden ner när jag öppnade en mapp.
Vad i…nu slog det mig att jag ritat den gamle onde Kaela och Yakane, som iklädde sig gudens gestalt genom att dra på sig en rustning med en demonisk mask…
”Vore det inte kul om…?”
Skulle man inte kunna städa upp den där bilden lite? Jag hade precis börjat fuska med Photoshop, och tog det som en slags övning. I bakhuvudet tänkte jag att man skulle kanske kunna göra något av det där sedan. Jag hade då inte ritat något seriöst på flera år. Men idén slog rot, och jag bestämde mig för att göra det för någon annan. Så kunde stenen sakta sättas i rullning.
Yakane och Kaela - lätt putsad
Idag är jag rätt tacksam för mina modesta skills i photoshop, och upptäcker ständigt nya spännande trick. Men då kunde man knappt dra ett streck och allt tog sååååååååå lång tid. Under städningen av bilden upptäckte jag dock några av mina favvofunktioner än idag: ”Burn” och ”Dodge”-verktyget som skapar mörkare eller ljusare partier, och jag fick lite häng på transparenser och ljuseffekter också… Fan va cooolt tänkte jag, med den tursamme nybörjarens hybris. Vi bränner på! Lets paint this motherfucker!
Lager. Photoshop handlar mer än något annat om lager. Men jag behärskade inte lager för tre öre. Istället för att låta saker och ting framträda genom lagren och använda transparans och andra subtila medel målade och tecknade jag varje punkt med de enklaste av penslar, varje streck som om det vore en duk. Fast inuti den mäktiga burken. Med ett magiskt sudd. Jag visste inte ens hur upplösning fungerade – jag visste typ att ”Öööööh högt e typ bra” så jag skapade en monstrositet på 1200 dpi som om den tryckts ut i normal magasinupplösning hade kunnat användas för att svepa in Stadshuset. Min stackars dator gnydde som en piskad babian över en fil som var dubbelt så stor som primärminnet, och när man tryckte på ”save” kunde man ta en kaffe innan den var färdig. Och så vidare och så vidare.
Sådant kan bara sluta på ett sätt. Den oundvikliga katastrofen hägrade. Något måste ha hänt med sparandet av filen under något tillfälle, för hårddisken sa en dag att nu tyyyar jag inte med det längre. Den drog. Och tog bilden med sig. Och allt annat på disken också.
”Tur att man har en backup”
My ass. Uppenbarligen hade felet som uppstått följt med dit, för kopian var också korrupt. Den gick att öppna, men bara i BMP-format, det allra enklaste enkla. Alla lager var åt fanders, alla effekter i Hades. Otaliga timmars jobb. Ett smärre sammanbrott, djupa betraktelser av flaskan och en tårdrypande ursäkt för förseningen – sen var det bara att resa sig igen. Som vanligt blev en hel del saker bättre andra gången, och ett visst hatiskt fokus infinner sig. Själva stilen för bilden är förstås hopplöst primitiv och ojämn – en snabbtuschad skiss som färglagts, en slags nybörjarserieteckning. Det är en ödets ironi att just färgen dock lyfte bilden från klotterstadiet. Yakane i förgrunden blev mindre bra i sina detaljer – jag lyckades aldrig få till perspektivet och skuggorna på hans ansikte, och mitt grova användande av ”bränn”-verktyget syns tydligt på manteln . Men den glödande figuren av Kaela i bakgrunden blev anslåend och vissa detaljer, som hjälmen och dess man inte illa, inte illa alls – speciellt med tanke på att allt är direktmålat utan några specialeffekter utom bränning.
Yakane och Kaela Mensha Khaine -färglagd
Utgången blev trots allt inte helt fiaskobetonad. Med hjälp av det proffsigaste printjobb jag någonsin varit med om (tack går till Pontus Plaahn) blev bilden möjlig att printa ut i A2 och monterades för överlämnande till Björn. All drama till trots en slags begynnelse, med ett passande motiv också. Sanningen är dess 10-årsjubileum har fått mig att fundera på en omstart…
Konstnärliga källor del 1 – Bysans & den Ortodoxa Världen
En konsthistorisk betraktelse.Hur ritar man scener, klädnader eller porträtt som verklighetstroget avbildar något som hörde hemma för 700 år sedan?
Ah, den historiska illustratörens dilemma. Under de många ritseanserna för koncept, porträtt och storyboards har jag mer och mer kommit att använda urkunder från den tidsperiod jag vill avbilda för historisk autencitet och också för att kunna göra min egen tolkning och inte vara så beroende av sekundära källor. Problemet med äldre konst är dock att bildframställningen under tiden 1200-1400, som är mitt primära fokus, är långt ifrån så realistisk och detaljerad som man (iaf som nutida illustratör) skulle vilja. Det här gäller i hela världen. Det krävs en hel del research och specialkunskaper för att tolka de teckningar och målningar som kommer till oss genom århundradena. Det är lärorikt, och skapar en mycket starkare känsla för det som studeras, men leder också till mycket upprepningar och en växande hög av hänvisningar.
- Studier av medeltida klädedräkter från urkunder, tidigt 1990-tal
I en serie inlägg kommer jag därför att göra mycket översiktligt sammanställningar av mina konsthistoriska funderingar, främst med sikte på avbildning av personer, tillsammans med vissa egna bilder och skisser för att visa på resultaten, sådana de nu ter sig.
Den Bysantinskt-Ortodoxa Världen
Min exposé börjar i den Ortodoxa världen, helt enkelt eftersom jag befinner mig där i min berättelse och håller på med en hel serie Storyboards och design av byggnader och utseenden från främst det medeltida Grekland och Serbien.
Min Karta av den Ortodoxa Världen ca 1300 EKr
”Den ortodoxa världen” skall här förstås kulturellt: det är de länder eller riken där den östliga, ortodoxa kyrkan var dominerande under en formativ period, och med stöd av statsmakten kunde sätta en avgörande prägel på det kulturella, artistiska livet fram till min studerade period. Som framgår av kartan ovan innefattar detta såväl Balkanländerna som Ryssland, Vitryssland, och stora delar av Ukraina och nuvarande Turkiet liksom Georgien.
- Koptisk Ikon från 1100-talet, Sinai
Däremot hamnar de anrika ortodoxa kristna kommuniteterna i tex Egypten och Syrien utanför, helt enkelt eftersom deras kulturella genomslag kom att underordnas det Islamiska kalifatet, som tog makten över de regionerna på 600-talet. Deras artistiska nivå var ingalunda låg – men man förblev i större utsträckning än i väst under de konventioner som rådde fram till kalifatets intåg, och vad ny inspiration fanns kom oftast från den bysantinska världen och kunde utan statsmaktens stöd inte blomma ut på samma sätt som i väst (se exempel). Resurser och makt, om nu någon tvivlade på det, ingriper också över andens och konstens liv, som Marx skulle ha sagt.
- Mosaik Sista Nattvarden Ravenna, 560 AD
Den artistiska region som ligger i fokus här är alltså liktydigt med den bysantinska, starkt centrerad kring Konstantinopel, ”det Nya Rom”, och i religiöst och kulturellt hänseende underordnade den bysantinska kyrkan och dess ”ekumeniske” patriark. Bysantinarna själva kallade därför dessa regioner för sin oikomene, sin samfällighet, ett namn som var intimt förknippat med de områden där det grekiska språket och grekisk kultur hade starkt inflytande. Det är ett delvis ironiskt faktum att denna kultursfär överlappade de regioner varifrån det antika idealet att realistiskt avbilda kroppen i framför allt skulptur men också mosaik sprang fram århundradena före vår tideräkning.
Under medeltiden kom dock dessa ideal att påtagligt hamna i skymundan, och mer asketiska och kroppsfientliga uppfattningar att råda. Kyrkan, den största mecenaten (vem annars) uppmuntrade inte till avbildningar av otäckta realistiska och tilltalande kroppar – den har som bekant en svårt neurotisk syn på den mänskliga kroppen…och själen…och, äsch strunt i det. Kanske lika viktig var att den publika konsten under senantiken kom att dras mot större formalism och tryck på en hiararkisk världsbild. Den ortodoxa kyrkan, som kom att fusioneras med kejsarmakten, tog upp dessa teman och gav dem en andlig och därmed konstnärlig sanktion. Andra religio-politiska utvecklingar, tex Ikonoklasmen, kom också att spela in. Resultatet var hursomhelst att bildframställningen blev ritualiserad och avlägsnade sig från realistiskt avbildande – det estetiska idealet tog fokus på andra kvalitéer.
- Kejsarinnan Theodora med följe, 600-talet Ravenna
- Bysantinsk Hovdräkt för Yakane
Denna trend är mycket tydlig i rörelsen från senantikt till senare bysantinskt måleri, dvs från västroms fall till runt tiden för korstågen (ca 500-1100). Se ovan för ett berömt och stilbildande exempel, 600-talsmosaikerna i det bysantinska Ravenna (i Italien) som framställer den berömda kejsarinnan Theodora och hennes följe under östroms första storhetstid, och som ofta används som urkund för att rita bysantinare – så även av mig (se bild till höger). Men poängen här är den mycket tydliga sammansmältningen av ikonografiska, för liturgiska och för kyrkliga ändamål avsedda perspektiv, och kejserliga maktprojicerande syften för konsten. Denna stil kom att ange färdriktningen för den mesta bildsframställningen i den ortodoxa oikomene, som under nästan 1000 år kom att domineras av dessa ideal för avbildning.
Ikon i Nerezi vid Skopje, ca 1164
Över 600 år senare bestod många av de bysantinska huvuddragen, som framgår av de senare exemplen här. Från Kapetianana på Kreta (1401), till Chora-kyrkan i Istanbul från åren 1315-1320, den ryske mästaren Michael Rublev från 1400-talet, till serbisk kyrkomålning från 1300-talet- överallt är färger, symbolik och komposition omsorgsfullt utförda.
Kristi Dop, Kreta 1401
Men någon realism ifråga om person- och kroppsframställning är det dock inte tal om, inte ens i fallet där Kristus framställs naken inför sitt dop eller efter nertagningen från korset. Det vi betraktar är idealiserade, schematiska kroppar, inte verklighetstrogna i en modern mening. Figurerna är platta, saknar rondör, och utsträckta på längden.
Figurerna målas draperade i färggranna tyger vars klädveck och mantelfall är detaljerat markerade och utförda – men även här är det som symboler för kläder, och inte för att visa på hur tyger verkligen omsluter och veckas av den underliggande kroppen. Kläderna har ingen tyngd, de hänger inte på kroppen med en egen form som påverkar hur de sträcks.
Romersk-bysantinsk toga, tuschstudie
Så hur vackra målningarna än är måste man när frågan uppstår hur en toga verkligen faller och lägger sig runt kroppen också kika någon annanstans. Se exemplet till höger, där ett lakan draperad runt kroppen fick ge lite vägledning, tillsammans med några klassiska bilder från romantiken.
St: Prokop, Serbien 1300-tal
Turligt nog måste även det schematiska i någon mening baseras på en verklig förlaga. Så betraktat ger många av målningarna, t.ex. de serbiska 1300-talsmuralerna av krigiska helgon som St:Prokop och St:Nikita oss värdefulla tips om samtida utrustning och klädedräkt trots sin idealiserade karaktär. Jag använde mig av dem t.ex. när jag designade min sagokaraktär Yakanes bysantinska utrustning, mantel och andra detaljer (I Storyboard ”Yakane & Jack inför Slaget om Arbine”) och andra studier.
Detalj ur Storyboarden "Yakane & Jack Inför slaget om Arbine"
Man måste komma ihåg att den långt drivna idealiseringen gör det än mer ängeläget att dubbelkolla med andra källor, om det så går. Ofta framställs t.ex. krigsmunderingar med ett öga på en slags konvention av ”hjälte-utrustning” av äldre snitt.
Bysantinsk klänning m dok
En liten utvikning: detta är inget konstigt och något som har många moderna motsvarigheter – man kan jämföra med den impuls som får samtida actionhjältar i krigsfilmer att sträcka sig efter och framställas skjutande med pistol, något som i verkligheten sker ytterst sällan i krig. Den estetiska konvention som verkar styrande hos oss i detta fall är den från westernfilmer tagna duellen, som är dramatisk, men numera knappast realistisk.
Som synes kan man alltså utgå från urkunder och samtida verk, men man måste själv göra läxan ifråga om realism och med sin egen kunskap om anatomi och skuggning vara beredd att tolka verken. Se tex. en studie av en bysantinsk klänning utförd med kolpennor. Liksom de bysantinska förlagorna är den väldigt vertikal, med lodräta veck och linjer, men förhoppningsvis med lite mer känsla för att det sitter en kropp under klädnaden och med en viss konsekvens för hur kläderna faller.
Bysantinsk Dräkt
Ofta behövs inte mycket – se t.ex en skiss av en bysantinsk lägre ämbetsman eller adjutant, där mitt bidrag förutom en vettig skuggning var små detaljer som knappar, ett midjeband och en mer fyllig figur för bäraren. Förhoppningsvis är förlagans tidskorrekta plagg och det fina mönstret på det (bysantinarnas plagg var ofta mycket vackert och fint vävda) kvar och ger en korrekt bild av ett plagg under perioden.
En brasklapp är dock på sin plats – Man bör notera att även det kyrkliga måleriet i Bysans och bland dess adepter också gick igenom en utveckling. En av de intressanta sakerna med min studerade period är att muralmålning och ikonografi genomgick en pånyttfödelse undet den palaiologiska dynastin (1261-1453). Traditionell bysantinsk målning var mycket stram och återhållsam med känslor, och figurerna stod verkligen såsom huggna i sten. Senare konstverk kom däremot att få ett starkare känslomässigt innehåll och realism i det hänseendet i riktning mot mer uttrycksfull, inte så stram framställning, och en omsorg om detaljer som skänker ökad realism åt bilderna även inom ramen för ikonisk konvention. Se tex nertagningen från korset i Skopje ovan, och detaljerna från Chora-kyrkan nedan, utförda runt 1400.
- Mosaik, Chora-kyrkan (nu Kahriye-moskén) 1315-1320
Nedan kan man skissera ut själva processen ser ut från ikon eller förlaga till egna bilder som kan användas och tex stoppas in i storyboards:
St: Nikita, Serbien 1300-tal
1. Först gör man några enkla utkast av själva plaggen och utrustningen. På det här stadiet är inte realism ännu syftet, utan man försöker få ordning på vad den vackra mosaiken eller ikonen egentligen avbildar. Se tex nedanstånde sammanställning av karaktäristiska bysantinska trupper, som är baserad på urkunder från alla möjliga håll, bland dem tex serbiska väggmålningar (se till höger). Många olika truppslag är med, från en väring längst ut till vänster, en kejserlig familjemedlem, officerare, diverse infanterister Scutatoi, pselloi mfl.) och kavallerister (tagmatiker, kleriobanion mfl) osv. Idén är här att renodla den enklaste idén av vilka rustningstyper och utrustning de kan tänkas ha. Många av de här grundtyperna har sedermera dykt upp i flera storyboards
Studier bysantinska krigare
- Bysantinska soldater
2. Man tar några av exemplen ovan och fyller ut dem och ger dem lite kött på benen, skuggning med mera. I det här stadiet kan kan lösa vissa problem med detaljer som hur kläder med mera egentligen sitter, veck, snörningar, osv, genom att titta på exempelvis rekosntruktioner eller arkeoogiska fynd (se nedan). Man kan använda vilken teknik som helst som ger skuggning – se t.ex. dessa till höger, gjorda med tuschpenslar. På det här stadiet kan man utgå från de här teckningarna och använda dem så förlagor för tex storyboards eller större teckningar.
Bysantinsk hjälm
3. Man kan slutligen göra en detaljskiss från en ikon mer färdig med annan teknik, som jag gjorde för en av de äldsta sådana bilderna för ca 18 år sedan för ett annat syfte, men som också utgick från bysantinska urkunder – en östromersk centurion ritad med kolpenna. Idag skulle jag nog lägga på honom en tunika under fjällbrynjan – just studier av bilder sedan dess visar att efter 300-talet bar romerska-bysantinska soldater oftast långärmat. Det visste jag inte då. Men det visar hur man aldrig kan lära nog och att källorna är tillräckligt goda och talrika för att ge en alltmer exakt och detaljerad insyn i denna intressanta tidsperiod. Nästa steg vore att färglägga en sådan bild och om möjligt hålla sig till det färgschema som bästa bysantinska målningarna använder. Ett sådan projekt är för närvarande under utförande, och kommer att återkommas till i eget inlägg.
En romersk-bysantinsk Centurion i Judéen
Nästa post i denna serie kommer att hamna om en svårare nöt att knäcka ifråga om urkunder som bas för tecknande – den islamiska världen.
Till nästa del ”Den Islamiska Världen del 1″→
Han HAR verkligen länge vandrat vid ens sida…
Lite Dödsnostalgi såhär dagen för tidsbytet
När jag arkiverade filer efter arbetet med bilden på Liemannen (https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/10/22/jag-ar-doden-och-jag-har-lange-vandrat-oh-jag-menar-ridit-vid-din-sida/) snubblade jag över den här blyertsteckningen, som jag enligt påskriften gjorde 1987 – vid 13 års ålder.
Lieman från 1987
Uppenbarligen har jag inte rört mig långt sedan dess ifråga om motiv… och varför skulle man? Döden är och kommer alltid vara en tung lirare. Jag inbillar mig dock att det iaf gjorts vissa framsteg ifråga om ritstil för veck och skuggor på kläderna. De lite planlösa strecken för att visa på det där av årgång 87 är en barnklassiker – man hade lärt sig att kläder ger veck, men hur och i vilken relation och riktning från varandra var inte heeelt hundraprocentigt… Och kåpan ser ut att…blöda? Hur tänkte jag där? Var det meningen att det skulle vara gamla spår efter banesår? Ketchupfläckar? Ack det är förlorat i tidens dimmor… Men själva dödsskallen var faktiskt inte dum alls, jag tycker mig minnas att jag ritade den från ett sådant där luktsudd som var så populärt på 80-talet… En gul dödsskalle.
Som jag bäst tänkte på detta kastade för övrigt spellistans vindlande serpentin ut följande låt – det var bara FÖR mycket.
”Die, by my hand /I creep across the land /killing firstborn man…”
Hehehe – var det ödet? Eller bara att låtlistan inte är så lång? Kul var det iaf… den där låten är ju från ”Ride the Lightning” 1984 och föregår alltså bilden med några år, men är ändå från rätt epok eller vad man ska säga…
Som synes tog mig återseendet en bit tillbaka till förflutenhetens landskap. Vilket är passande en dag som denna när man faktiskt bokstavligen kliver tillbaka i tiden. Det där är alltid en konstig känsla, när man stiger upp, äter sin frukost och förvånat konstaterar att ”tjena vad tidigt det var” när man sätter på datorn. En aldrig så liten avkoppling från herren – eller är det frun?- på bilden, han/hon kommer nog få fatt i en till slut, även om det idag lite snopet blev till att bevista hur alla synbarligen fick en timme till att leva.
”Jag tar dem på våren när de är brunstiga och druckna av solljuset och minst anar det” skrockar han/hon, med lien över axeln och unnar sig själv en timmes V & Å, till tonerna av Metallica.
Jag är Döden, och jag har länge vandrat…öh, jag menar ridit…vid din sida
Om en teckning av Liemannen, som leder till en ritt genom några historiska representationer av döden.
Idén kom till mig för ett år sedan när min gode vän Johan, utsänd och förvisad av vårt konungsliga Maj:t till lapphelvetet för att underkuva infödingarna (läs: jobbar på länsstyrelsen i Hälsingland) berättade att han gick en kurs i att slå med lie, vilken konst har hamnat i en viss dekadens i vårt moderna jordbruk (Lieslagen mark ger tydligen bättre ängsmarker med tanke på biologisk mångfald).
Tanken var förstås: Johan är den moderne Liemannen!
Plastinicerad häst & ryttare
I samband med det här hade jag tittat på bilder av de inplastade lik som tillverkas av Günther von Hagens i Haidelberg i studiesyfte, där döda kroppar i olika stadium av genomskärning bevaras genom en process kallad plastination. Det finns en hästkropp som sådeles inplastats, med huden borttagen och alla musklerna synliga.
Vore det inte kul om…
Den där bilden plus Johans märkliga aktiviteter inspirerade mig till en ridande dödsgestalt, med en stor lie på en häst halvvägs in i förruttnelse. Jag utgick från fotot till vänster men skalade bort mycket av hästens kött som fick hänga som sjok på ett mer exponerat skelett. Döden ritades traditionellt som ett skelett i en kåpa – fast en ljus, istället för den mörka som är norm. Den första tuschteckningen, direkt ifylld på blyertsskissen, kom ganska lätt och kan skådas nedan.
Liemannen på sin dödsspringare
Nu ville jag gärna gå vidare och lovade Johan att inkomma med en mer fullständig bild. Men hur skulle en sådan se ut? Här kom effekterna av beslutsångest och ”too much information” att åter göra det svårt för mig… för det fanns ju oändliga variationer på dödstemat. Även om jag parkerade mitt sinne där det iofs alltid vilar upp sig, på högmedeltiden, så var döden i sig en egen genre under den epoken, avbildad och representerad in absurdum inom ramen för olika traditionella motiv, alla med sina pros & cons…
Dödens ryttare vid domedagen, Tyskt 1300-tal
Den enklaste varianten skulle kunna vara döden som likt en slåttermaskin hackar sig fram genom de levande, som i en domedagsbild från 1300-talets Köln. Inte så subtilt kanske, men med mycket action.
En annan liknande idé var mer kittlande och litet inspirerad av medeltida föreställningar om döden som red fram osynlig och liksom spred farsot och död omkring sig – jag såg framför mig scener som i Stephen Kings ”Pestens tid”, med tusentals döda liggande runt en obevekligt framridande lieman. Det finns en berömd 1400-talsfresk i Palermo som jag såg i en bok i tonåren som låg och malde och hade kunnat bli något – se nedan. Det kan inte undgå att framkalla ett leende, och säger något om folks berättigade agg under den tiden, att de som först ligger döda under Dödens fötter är religionens företrädare, interfolierade med en och annan furste med krona på sig. To hell with them.
Trionfo della morte - Döden spränger fram i sengotisk målning 1446
Men vid närmare eftertanke skulle motivet inte passa ihop med den teckning som redan förelåg, där döden är lite av stjärnan, huvudpersonen. En massakrerande död skulle obönhörligen bli en slags bifigur i sin egen show – intresset skulle dras mot de döda eller dödende eller bedjande runt dödsskepnaden. Det var ju inte meningen. Döden med sin lie skulle ju vara the shit här. (Idén kan dock kanske kombineras med skorpionlejonen från Apokalypsen som jag håller på med…)
Dödsdans efter senmedeltida träsnitt
Ett tag riktade jag uppmärksamheten till det populära motivet dance macabre, medeltida avbildningar av en dödsdans, som blev en vouge efter Digerdöden. Men de slog inte riktigt an rätt ton för en ridande död, och har ens lags humoristisk udd som väl kanske inte riktigt var min avsikt.
Jag funderade vidare på en variant på apokalyptisk scen, där Döden infogades i en tablå med apokalypsens fyra ryttare – jag höll på att rita några av domedagsmonstren från Johannes uppenbarelse och hade det färskt i minnet. Men det var inte riktigt heller, då skulle Dödens centralitet i bilden undermineras och temat förskjutas för mycket.
Jag lade ett tag bilden åt sidan då idéerna till helhet dök upp och förkastades. Men till slut kom, tack vare Umberto Ecco och hans utmärkta bok ”Om Fulhet”, ännu en av mina gamla favoritmålningar till hjälp: Pieter Brueghels ”Dödens triumf” från 1562. Den skildrar stunden då de döda kommer för att göra upp räkningen en gång för alla. Döden som en framstormande här, som drabbar de levande med det oundvikliga slutet. Varken kungar, påvar, kvinnor och män kan motstå den.
Pieter Brueghel "Dödens Triumf"
Detta är en av historiens stora tavlor, avskräckande i sin mästerliga mångfald. Idén om en armé av döda förblev med mig, och jag funderade på en slags prequel till den. Vad om döden red fram på sin springare för att väcka just den här av döda som tavlan visar? Jag ritade fler varianter av skelett i olika stadium av uppvaknande, några samlade, några nyss uppstigna från myllan. Teckningarna kom till endast mycket långsamt och gradvis, med influenser från flera olika håll. Jag ritade då och då nya delar som sedan kom att hamna i olika lager på bilden, vars montering och färgläggning tycktes ödesbestämd att ske i Photoshop, fast i slow-motion. De tuschade teckningarna i min vanliga semi-serietidningsstil droppade således in enligt nedan:
- Döden på dödshäst -ett lager
- Grupper av marscherande skelett mitt i bilden -ett lager
- Skelett som reser sig från marken längst fram i bilden -ett lager
- En gam smög sin in (?) -ett lager;
- Markplan till bilden – ett lager
- Rök och dimma – ett lager
- Och sist att falla på plats blev ett utkast för bakgrunden – en dramatiskt sjuklig måne på en nattsvart himmel blev valet.
Och sålunda kom dagen då allt skulle fogas samman och färgläggas. Jag utgick från starka kulörer i egna färglager under varje tecknat lager, direkt blandade i varje plan med mjuka penslar, och sedan gradvis avmattade.
Liemannen rider fram och kallar de döda till strid.
Jag tog till ett av mina vanliga knep för att binda samman bildens element och samtidigt skapa en mystisk känsla – dimsjok och rökridåer. Som en dis som förebådar och väcker de döda till uppstigande utgår den från Döden, omvärver skeletthären runt centralfiguren men anknyter också till den sjukliga dimvärvda himlen i bakgrunden. Bakgrunden anknyter till Döden också genom att jag målade dödsskelettet svagt grönaktigt, likt den grönaktiga corona som omger den ”onda månen” i bakgrunden. Rendering i Photoshop användes för att lägga på ljuseffekter, och en slags aura runt döden och hans häst. Samt förstås för att skapa genomskinligheten i dimmorna.
Jag är lite nöjd. Det ser ut som ett småcoolt serietidningsomslag. Dock så måste jag jobba på mitt ruttnande kött, det blev faktiskt inte speciellt anslående på hästen – den uppstigande handen i förgrunden har bättre ”sönderfallande zombie”-känsla. Och så här i efterhand slog det mig att man kunde uppnått en ytterligare effekt om man framställt dödsarmén mitt i vintern, uppstigande genom ett vitt snötäcke. Så mycket knas, så litet tid.
Jaja, jag hoppas iaf att Johan gillar den, för idag leverar jag den sent omsider personligen till honom uppe hos skogstrollen.
En kort återblick… på Stockholmsarenan
Spaden är numera fast förankrad i jorden och bygget av den nya Stockholmsarenan vid Globenområdet i full gång sedan förra inlägget om arenabyggen i Stockholm.
Stockholmsarenan Flygbild
Här skall jag inte ironisera om kontrasten mellan Hammarbys förmåga att få en juste och respektabel fotbollsplan och deras prestationer på just… ja planen. Utan slå an en positiv ton, och nöjt konstatera att det hela fortlöper enligt plan, och att bygget också kan följas och studeras på ett föredömligt sätt, Bajen har t.o.m. haft den goda smaken att ordna med en egen blogg av det pågående arbetet, vilken kan beses här. Ännu är platsen dock främst ett hål i marken, och senast jag kollade skulle man börja lägga grunden. Ännu får vi vänta på den stora visionen ovan.
- Say What?
Det som fick mig att hoppa till och göra en liten återblick var dock en annan sak – när jag studerade sidan ”The Stadium Guide” om pågående och befintliga arenor av vikt runtom i Europa, så snubblade jag på några märkligt kontrafaktiska, för att inte säga felaktiga, bilder av den framtida arenan.
Eller?
Vore jag konspiratorisk á la fotbollsfans skulle jag börja svettas och undra: är det så här arenan verkligen kommer att se ut? Har Hammarby och staden endast bedrivit ett märkligt dubbelspel i syfte att lura i oss att den nya arenan är mer spejsad än den faktiskt blir? Är det ett sabotage från avundsjuka djurgårdare/AIK:are/Brommapojkar som inte unnar andra Stockholmslag vad de själva inte får? Eller är det månne bara ren inkompetens från någons sida som gör att olika bilder på den pågående stadion cirkulerar?
OK, inte så illa från markplanet...
Personligen föredrar jag den officiella versionen (nedan) vida bättre än den närmast med våld påbultade fyrkant som the Stadium Guide företer på sin sida. Den bär stark prägel att vara en mycket tidig spekulation, ett av de tidigaste projektutkasten för hur arenan skulle se ut. En spekulation av någon som inte hittat kurvfunktionen till sitt CAD-program. Som symbol för ett modernt, återupprättat Hammarby duger det inte riktigt. Inte för att det förslag som verkligen byggs (eller?) är otroligt fantastiskt – men det är iaf nytt och annorlunda och ser inte ut som allt annat runt omkring.
...men det här är mycket bättre.
Som en lustig bagatell var det ju iaf lite kul. Men det finns, tror jag, ett litet beskt piller därunder. Om Sverige och våra klubblag vore det minsta framträdande som fotbollsnation skulle The Stadium Guide aldrig slarva så med uppdateringen för vad som trots allt är byggandet av en betydande fotbollsfacilitet. Men så är det inte. Detta är ett av följderna av att ligga i gärsgården – folk bryr sig inte om att hålla sig á jour och ha rätt info om en. Sverige eller Schweiz? Fyrkant eller oval? Who gives a crap? tänker fotbollsvärlden. Det skulle de aldrig göra om Portugal, eller Belgien, två med oss jämstora länder. Det är dystert, och borde föranleda uppryckning. Man kan ju hysa den fromma förhoppningen att, när Bajen väl intar sin nya plan, de skall spela så att de sätter den på kartan, och visar sig värdiga den investering som det offentliga – dvs i förlängning vi skattebetalare gjort (via försäljning av byggrätter på platsen till förmån för arenan).
————————————————-
Ett Ord kan också säga mer än mången bild…
”BLÖJMÅN”
Häromdagen följde jag med och handlade kläder till min systerdotter, den oförlikneliga Alma. Efteråt var vi, min alltid kloka syster och jag, lätt undrande och perplexa över hur det kunde vara så att kläder, speciellt byxor, för treåringar kunde skilja så mycket i storlek trots att de på etiketten borde vara samma. En del är jättestora över höften oavsett benlängd, en del var det inte. Min syster trevade i bara en sekund och halade sedan fram att lysande uttryck för att beskriva den styrande faktorn. Blöjmån.
Byxor för småbarn har förstås ett behov av mer plats kring rumpan för blöjan. Kruxet blir vid vilken storlek man lämnar detta och börjar sy upp kläderna mer raka. 98? 104? Det verkar helt godtyckligt, och skapar ett behov av mycket testande och kollande som springglada små sötnosar kanske inte alltid tycker är så roligt.
Ett roligt ord var det i alla fall, som jag tycker sätter fingret på ett som synes rätt sammansatt faktum. Jag hade aldrig hört det förr, och en snabb titt på google gav bara 9 träffar, inga av vilka var i annonser eller redaktionella texter, utan bara på fora. Det är ingenting, det betyder att det knappast är så etablerat att man kan ha hört det via reklam eller andra kommersiella masskommunikationer.
Jag kan tänka mig att blöjmån skulle kunna växa, och få andra användningsområden. Min onda hjärna kommer omedelbart på att det skulle kunna användas för att trakassera folk med stora rumpor, och ett tillhörande behov av vida byxor. Vi får hoppas att det stannar där det är nu, ett kul litet ord för föräldrar och deras småttingar…
"Men Maaaamma! Jag HAR ju inte blöja längre!"
Studier i Anatomi & Utseende: Yakane Början på Slutet 2
Det var dags att börja runda av denna rendesvouz i anatomins och historiens gränsland. Studierna av starka män, skador och karlar i rörelse kunde slutligen sammanfattas i ett litet collage med ett urval av mer exakta skisser av Yakane i olika positioner.
Detta är den sjätte delen av studier i Anatomi för design av en fiktiv figur. Den och de tidigare delarna kan studeras i den sammanfattande tråden ”Studier i Anatomi & Utseende: Yakane”.
De här mer behandlade skisserna är gjorda med kol och mjuk blyerts, och ärr och tatueringar pålagda med photoshops ritverktyg efter montering. Anledningen var att jag ville bruka Photoshops warp-verktyg för att linda text och ärr runt kroppens böjar och dalar. Redan på skisstadiet lade jag på viss rendering på ärren som fick skuggor och krackelering och ritades i färg för ökad tydlighet. Det här skapar en obalans eftersom själva kroppsteckningarna är väldigt lite behandlade. Jag har i princip bara ändrat lite på kurvan för svart-vit balans för att kompensera för inscanningens effekter, rensat från koldamm i bakgrunden och jämnat till konturerna. Men i övrigt är bilderna fortfarande enkla blyertsskisser och man ser tydligt koldamm, suddskuggor och enskilda pennstreck.
Yakane Skisscollage med Ärr & Tatueringar
På det här stadiet kan man börja se om målsättningarna med studien har uppnåtts. Yakane skall som som sagts vara stark. Riktigt stark, och storväxt, men inte klumpig. Massiv men ändå rörlig och smidig. Hans styrka är manifest, men inte i ballonglika muskler av steroidursprung. Hans kropp skall inte vara de perfekta proportionernas och det skönas fanbärare trots sin duglighet. När jag visade de första skisserna för kvinnor sade de flesta att han ”såg ut som en apa”. Det gör han förhoppningsvis inte längre, men särdrag som stora händer, en ganska tjock hals osv. och alla tecken på de svåra umbäranden han har fått utstå gör honom ändå något grobianaktig. Men det är bra. Yakane är verkligen ingen Adonis, men förhoppningsvis inte motbjudande ful eller så dåligt tecknad att man inte kan föreställa sig honom bland andra människor.
Här hade studien kunnat vara slut. Men neeeej, en klåda ligger och skaver i mitt medvetande, att det måste gå att rendera kroppsskisserna så att det blir bättre överensstämmelse med ärren… Fortsättning lär följa.
←Föregående: ”Yakane, Kroppens Tunna Skal”
Studier i Anatomi & Utseende: Yakane – Kroppens tunna skal
Efter att ha skisserat och detaljstuderat starka mäns anatomi och utformat ett porträtt återstår en sista stöttesten: själva huden och kroppens ytlager. Fokus kom att ligga på ärr och skador, av vilka Yakane tyvärr har många, samt tatueringar. Detta är den sjätte delen i en serie om anatomiska studier. Samtliga delar kan ses under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
Den sista men viktiga detaljen att utforma för Yakanes utseende är alla de märken, tatueringar och skador som denne dragit på sig under sitt övermänskligt långa liv. Här handlar det om rena övergripande koncept – den mer realistiska looken på de här detaljerna får komma senare.
En djup benskada ovan knäet
Ärren först. Dessa är främst skador från eld och handvapen, samt från omfattande piskning. Jag tittade på en hel del bilder på läkta sår av olika slag, och fann snabbt inspiration.
Amerikansk slavs skador efter piskning, 1863
Ursprungligen tänkte jag på hur mycket skador en människokropp verkligen kan ta och lägga Yakane nära gränsen, men jag fick överge det. Trots att denne är sannerligen härjad i sin kropp är det tyvärr ingenting mot de fruktansvärda bilder som nu fyller anatomimappen i mitt bildbibliotek, där de värsta kommer från perioden från amerikanska inbördeskriget till första världskriget, då förmågan till förstörelse tog ett språng fram och lämnade den medicinska bakom sig, tyvärr.
specialeffekt brännskada
Förutom ärren på kroppen har som redan visats i ett tidigare inlägg Yakane en del ärr på ansiktet. Utöver den kluvna läppen inspirerades jag av en kosmetiskt specialeffekt som jag hittade på nätet och som fick inspirera till ett vidhängande nät av ärr på ena ansiktshalvan.
Sedan kom tatueringarna. Inom islam är tatueringar numera något tabubetonat, vilket delvis ligger i linje med det på sistone aktuella s.k. ”bildförbudet” i Islam. Men historiskt sett har flera folkslag inom den muslimska världen, främst perifera sådana som turkar, tatuerat kroppen, och tagit med sig denna sed även efter sitt inträde i islams umma.
Mamlukiska runuk – notera örnen
Mamluckriket i Egypten och Syrien, som styrdes av den av främst turkiska slavar bestående armén (förlagan för Yakanes hemland Kiralatet), var en på många sätt apart företeelse som bl.a. inkorporerade den enda reguljära heraldiken inom Islam och utvecklade de s.k. rank (pl. runuk) eller fälttecknen till symboler för befälhavarnas och sultanernas person och status.
Örnstandard för mamlukiskt tablkhana, militärband
Så är det också i min berättelse, där krigarnas symboler skiljer ut dem från den vanliga befolkningen. Min idé var att mäktiga krigare som Yakane tatuerade sig med sådana symboler fyllda av viss rituell och symbolisk betydelse, inte olik en åkallan eller magi, i likhet med senare tiders Jannissarer (de turkiska elitstyrkorna).
Skisser schematiska mamlukiska örnar
Efter att min research drog fram ett antal historiskt belagda varianter (av vilka jag skisserat några här) valde jag att anta örnen som symbolen för sultanatet, den högsta jordiska makten. Den symbolen har en direkt motsvarikget i den s.k. ”Saladins Örn” som numera sitter på bl.a. Egyptens Flagga. För Yakane skapades en egen stiliserad design, som dock ligger tillräckligt nära de autentiska förlagorna, och sattes på hans ena axel.
Mer än bilder har dock skrift och kalligrafi en speciell roll inom islamisk konst, och det verkade närmast nödtvunget att Yakane borde ha en del skrivet på sig. Vid sådana tillfällen blir det klart hur illa det är att inte kunna arabiska, det skriftspråk vars motsvarighet dominerar Yakanes hemländer oavsett vilket språk man talade.
Provmålning Arabiska ord för tatuering
Efter en hel del tragglande på nätet kunde jag med klumpig hand pensla några ord som verkade passande. Texten ”al-mulku”, dvs. ”domänen” eller ”kungariket”, är ett uttryck som också har vissa gudomliga attribut, men som denoterar just det universella sultanatet, det som var ”Guds Skugga på jorden” för att använda ottomansk terminologi. Det passar att stå under sultanatets örn. På andra armen skall stå ”styrka”. Över bröstet bär Yakane ”aldrig besegras”, som i ”låter sig inte besegras”, och slutligen på ryggen ”den bryts inte” – dvs ”obrytbar”. I de delarna är symboliken som synes inte speciellt subtil.
Nåväl. Nu var allt avklarat, och urvalet av bilder med alla lager och de yteffekter som valts kunde monteras.
←Föregående: ”Yakane -Början på Slutet”
Nästa del ”Yakane -Början på Slutet del 2″→
Studier i Anatomi & Utseende: Yakane – Början på Slutet
Arbetet med att skapa en huvudritning för figuren Yakane närmar sig slutet. Studierna av fysiskt starka män av olika slag destilleras till skisser av ett karaktäristiskt utseende som sedan skall gå igen i alla kommande bilder och Storyboards.
Detta är den femte delen i en serie om anatomiska studier. Samtliga delar kan ses under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
- 2 skisser Yakanes kropp
De många sidoblickarna på stora och starka karlar som kan bidra till en realistisk look för Yakane fick mogna och jäsa och bidra på olika sätt till utkast för ett integrerat utseende. På samma sätt som ansiktsstudiet i del (4) i denna serie ville jag ha med olika vinklar och lägen på kroppsteckningarna vilket resulterade i ett otal översiktliga skisser och detaljstudier – här skall endast ett fåtal redovisas. Man kan se en utveckling av de där också i och med att positionerna blir mer varierade. Blyertsskisserna dominerades först av mer statiska betraktelser från raka vinklar – rakt från sidan, framifrån osv.
- koncept Yakane i rörelse
Men i takt med att jag började lägga in rörelse och dynamik i skisserna förändrades anatomin mer och mer i riktning mot smidighet och spänst. Det var intressant att vissa av skisserna blev mycket mer rörliga än jag först hade tänkt – se tex de första stapplande stegen för att rita Yakane som springer, eller när han hoppar delvis framåt in i bilden (till höger). Det ser närmast ut som en dålig stålmannen-pose i början, men det blev så småningom bättre, som förhoppningsvis skall framgå.
De många figurskisserna kompletterades med en mängd detaljstudier för sådant som händer, fötter, ansikte och hela sektioner av kroppen osv. i olika vinklar. Sådana kroppsdetaljer tenderar annars att bli styvmoderligt behandlade av mig och väldigt slarvigt och schematiskt ritade. Utförandet skedde mestadels med kol- och blyertspenna. Nedan kan ett collage med en del av urvalet ses.
Collage av detaljstudier för Yakanes kropp
Koncept för skissmontering Yakane
När skisserna började komma på plats blev själva montaget ett frågetecken. Jag hade bestämt mig för ett collage med flera bildvarianter i olika storlek för en riktigt heltäckande vision. Vilka av teckningarna som skulle väljas ut och vara med för en vettig komposition blev ämne för ett eget positionsutkast, men det genomgick många förändringar och blev oväntat något av en stöttesten. Under ritandets gång tillkom också ständigt nya bilder och detaljer som tvingade fram förändringar, även i efterhand.
Slutet var nära, man kunde nästan smaka den. Med själva anatomin på plats återstod dock två viktiga detaljer: tatueringar och ärr.
←Föregående: ”Yakane -En man från Många platser”
Nästa del: ”Yakane – Kroppens Tunna Skal”→
Studier i Anatomi & Utseende – Yakane: en man från många platser
Inför slutförandet av skisserna av Yakane måste hans först porträtt benas ut. Hur ser vår muskulöse vän ut i ansiktet?
Det här är del 4 i en serie studier om utseende & anatomi – santliga delar kan studeras under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
Den sista punkten att reda ut centrerar kring Yakanes porträtt. Som sades i första inlägget i denna serie är Yakane en salig blandning av etniciteter: hans far är en motsvarighet till jude, hans mor en blandning av asiatiska och gamla indoeuropeiska folk. Det här borgar för en spännande mix av drag, som under åren inspirerat till flera skisser – se collaget här som samlar arbetet med skisser och koncept på 90-talet.
Skisser Yakanes ansikte från 90-talet
Det här bakgrundsarbetet, som bildade utgångångspunkt för vidare studier, visade huvuddragen i Yakanes visage. Han är således mörk i huden och har djupt liggande ögon som skuggas av en framträdande ögonbrynslinje, och från vars sammanlagda mörker linjer och rynkor strålar ut . Hans kindben är starka och han har markerad mun. Han bär, som seden är i hans land och klass, oftast håret långt.
Som synes av teckningarna finns (trots att jag använde kolpenna) en klar seriestil där i form av vissa detaljer som inte är realistiska – speciellt sättet att visa på Yakanes djupt liggande ögon är bristfälligt. Hans etnicitet är förvisso obestämbar, men dragen saknar något, en viss verklighetsanknytning. Och bilderna är alla i samma stenhårda läge utan mycket till uttryck, även om Yakane förvisso inte är de stora minernas man.
Klassisk Conan av John Buscema & Alfredo Alcala
En sak som slår mig är att utförandet och framtoningen påminner en del om Conan Barbaren, vilket inte är konstigt eftersom Conans främsta tecknare John Buscema & Alfredo Alcala och deras stämningsfulla balans av ljus och skugga var en viktig inspirationskälla. Man måste dock konstatera att jag helt enkelt inte var tillräckligt bra tecknare för att få fram alla de nyanser och detaljer som skulle vara med.
Genom åren har olika förlagor för ett mer realistiskt utseende för Yakane övervägts, men förkastats. Nu var ett avgörande nödvändigt.
"The Rock" i "Scorpion King"
Och se, där fanns faktiskt någon som dykt upp sedan Yakane skapades och åtminstone delvis kunde användas för ett närmare betraktat och mer realistiskt utseende vilken kom närmare min inre bild. Denne osannolike någon var fribrottaren, numera skådisen Dwayne ”The Rock” Johnson.
Närbild Dwayne Johnsson "The Rock"
Jag fick vetskap om honom efter äventyrsfilmerna ”The Mummy Returns” och ”The Scorpion King” (sistnämnda kom, trots sin bristande kvalité också att inspirera ett annat utseende, i form av den vackra Kelly Hu – mer om det i framtiden). Dwaynes skådespelarinsats skall lämnas därhän, men han har ett säreget utseende och närvaro med sin blandning av polynesier och vit nordeuropéättling, och han kan vara både en tämligen hotfullt stor och kraftig karl, men också slappna av och verka sympatisk. Hans anletsdrag och överskridande etniska drag passade som inspiration för ett något modifierat och mer konsekvent utseende för Yakane.
Några tidiga utkast hjälpte till att skärpa tankarna, och en vidarebearbetning med blyerts och kol blev oväntat bra – jag byggde ut den med fler huvudpositioner till en komplett detaljstudie ur olika vinklar, som kan betraktas nedan.
Yakanes ansikte
I rent övermod försökte jag mig till och med på lite minspel – inte mitt forte kan man lugnt säga, och resultatet blev därefter. Roligast är den i nedre högra hörnet som skulle visa Yakane som ser rädd eller orolig ut men där han snarast ser ut att stå inför att få skäll av sin käresta, hehe. Den viktigaste skillnaden mellan Yakane och en vanlig man som Dwayne skall ligga runt ögonen, där den förres skall vara djupt liggande och ge ett hotfullt intryck. Ljuset noterades mer än vanligt – det är den som är nyckeln till hur Yakane skall verka skrämmande och omänsklig i vissa situationer. En annan sak är ärren på ansikte och hals, vilka ger en föraning till de än mer omfattande skadorna och ärrbildningarna på hela kroppen.
Det här är ett ansikte man kan jobba med – nu återstod det sista (och denna undersöknings huvudsak) – att förvandla skisserna för hela kroppen till en färdig studie.
←Föregående: ”Yakane -Redan de Gamla Grekerna”
Nästa del:”Yakane – Början på Slutet”→
Den Bruna vågen? Högerextremism & Xenofobi i Europeiska parlament
Det tyvärr mycket dystra valresultatet i Sverige där de främlingsfientliga Sverigedemokraterna tog sig in i vår numera inte lika respektabla folkförsamling sporrade mig att skapa en liten karta där man tydligt ser ett visst…mörker bre ut sig över vår kära kontinent. Den visar på de europeiska högerextrema/främlingsfientliga partier som har representation i sina länders respektive parlament, plus två traditionellt starka sådana partier som varit framgångsrika men som sedermera, i sina sista parlamentsval, åkt ut men som sannerligen inte gett upp utan kämpar för att komma åter.
Främlingsfientliga parlamentariska partier i Europa
Det förtjänar att sägas att de här partierna kan se tämligen olika ut. Exempelvis Norges framskrittsparti började som ett libertarianskt sinnat skatteupprorsparti, vars främsta paradnummer i norsk dagspolitik numera är att man vill sätta sprätt på oljefonden – de har plockat upp främlingsfientlighet närmast på vägen, som ännu en fråga som skiljer ut dem och där de har ett psykologiskt försteg gentemot de etablerade partierna. Medan det nationaldemokratiska partiet i Tyskland, som tog sig in i delstaten Sachsen, är ett sant nazistvurmande parti på yttersta högerkanten, vars rullor dräller av förintelseförnekare och nazistapologeter. Men de har alla det gemensamt, att de gör invandring och integration till en viktig, central fråga för sin politiska marknadsföring, och ger repressiva och kraftigt förenklade svar på vad man skall göra åt de därmed vidhängande problemen. De är också samtliga höger-om-mitten, vissa uttalat, vissa genom sina val av samarbetspartners (som fallet med tex Italiens Lega Nord). Av flera anledningar tycks xenofobin smitta på politikens högra flank.
Nedan listar jag de partier som är med på kartan, med en hänvisning till lite mer inledande info om dem (NEJ inte till deras egna sidor)
- Belgiens parlament: 2 olika partier i respektive delstat –
-
i Flandern Vlaams Belang http://en.wikipedia.org/wiki/Vlaams_Belang,
-
i Vallonien Nationella Fronten http://en.wikipedia.org/wiki/National_Front_(Belgium)
- Danmarks riksdag: Danska Folkepartiet http://en.wikipedia.org/wiki/Danish_People%27s_Party
- Finlands riksdag: Sannfinnländarna http://en.wikipedia.org/wiki/True_Finns
- Greklands parlament: Folklig Ortodox Samling http://en.wikipedia.org/wiki/Popular_Orthodox_Rally
- Hollands parlament: Frihetspartiet http://en.wikipedia.org/wiki/Party_for_Freedom
- Italiens parlament och regeringskoalition – Lega Nord http://en.wikipedia.org/wiki/Lega_Nord
- Norges parlament: Framstegspartiet http://en.wikipedia.org/wiki/Progress_Party_(Norway)
- Schweiz Federala Parlament: Schweiziska Folkpartiet http://en.wikipedia.org/wiki/Swiss_People%27s_Party’
- Slovakiens parlament: Slovakiska Nationalistpartiet http://en.wikipedia.org/wiki/Slovak_National_Party
- Sloveniens parlament: Slovenska Nationalistpartiet http://en.wikipedia.org/wiki/Slovenian_National_Party
- Tyskland: representerade i delstaten Sachsen – Nationaldemokratiska Partiet http://en.wikipedia.org/wiki/National_Democratic_Party_of_Germany
- Ungern: Jobbik, ”Rörelsen för ett bättre Ungern” är landets tredje största parti http://en.wikipedia.org/wiki/Movement_for_a_Better_Hungary
- Österrikes riksdag: Frihetspartiet http://en.wikipedia.org/wiki/%C3%96VP och österrikiska framtidsförbundet http://en.wikipedia.org/wiki/Alliance_for_the_Future_of_Austria
Två stora partier som hört till kategorin ovan och som påverkat sina länders inre politik är för närvarande på, troligen temporär, tillbakagång, men har ändå tagits med här. De är:
- Storrumänska partiet http://en.wikipedia.org/wiki/Greater_Romania_Party som ett tag var landets näst största parti
- Franska Nationella Fronten vars ledare Jean-Marie Le Pen länge var Europas mest framträdande xenofob, men vars parti gick starkt tillbaka efter utbrytning ur en falang i partiet http://en.wikipedia.org/wiki/Front_National_(France)
Det är en dyster utblick, att vi nu hamnat i detta träck till sällskap. Återstår att se om vårt folk kan upprepa tricket från Ny Demokrati-tiden och snabbt åter förpassa de främlingsfientliga och deras anhang till den politiska garderoben. Man kan hoppas. Tills dess skall jag sätta upp min improviserade karta där hemma på väggen som en skammens tecken, en som, när en ny och klokare (val-)dag randas kan tas ned och förpassas till den historiens skräphög där den hör hemma.
Studier i Anatomi & Utseende – Yakane: Redan de gamla grekerna…
I denna bildstudie av starka män har, efter bodybuildare och styrkeatleter, stunden kommit till idrottsmän och andra starka karlar med vad jag vill kalla funktionell styrka – män som behöver ha styrka i hela kroppen, kombinerat med snabbhet och spänst, och under varierande situationer. Vi börjar i det gamla Grekland…
Det här är del 3 i en serie teckningsstudier på temat styrka och kroppsform. Samtliga delar finns under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
Grekiska brottare
Fältet vidgas med denna sista studerade kategori, där råstyrka skall betraktas som en viktig, ja avgörande men inte enda, egenskap för starka, fysiskt aktiva män. Som min kloka mor påpekade finns det hjälp för att fokusera, nämligen i antikens Grekland. De atleter som deltog i den stora olympiadens olika grenar och som utgjorde idealet för den grekiska manskroppen utgjordes av stadsstaternas främsta krigare, vilket var liktydigt med de mest stridbara fria medborgarna. De brottades, sprang, hoppade, kastade spjut & diskus, och var som sagt stridsmän.
Lennox Lewis, världsmästare i tungvikt, boxning
Dessa soldater-atleter fick bilda utgångspunkten för mitt sökande, och jag tittade på deras moderna motsvarigheter: mångskampsatleter såsom tiokampare och gymnaster, samt soldater och utövare av sporter med inslag av kamp tillsammans med andra moment, såsom boxare och rugbyspelare.
Amerikansk Marinsoldat
De här killarna har stor styrka, men tyglad av spänst och strävan efter kroppslig kontroll. De eftersträvar en kropp som är ett vasst och starkt, kompetent redskap, inte något att visa upp. Perfektion i relation till sina respektive sporter eller fysiskt krävande uppgifter är deras syfte. Abstrakta värden som en estetisk kroppshydda eller en enögd strävan efter en enda kvalité som råstyrka faller tillbaka för de varierande uppgifter som skall utföras.
John Rothlisberger, olympisk gymnast, USA
Till skillnad från styrkeatleterna har som synes den ständiga och mångfacetterade träningen av musklerna i hela kroppen smält deras fetter och gjort dem naturligt vältrimmade, utan bodybuildingens absurda ”rippande”. Deras muskler är också välväxta och tydliga men inte kantigt skapade av gym eller anabolt uppsvällda (även om prestationshöjande preparat verkligen inte är okända för t.ex. atleter). Även en boxare som Lennox Lewis (se bilden) är också betydligt smidigare än styrkeatleterna. Så ser kroppar ut som är kapabla till smidighet, snabbhet och spänst förutom stor styrka, och vi vet också att de dessutom har uthållighet och vad jag kallar ”hårdhet i kroppen” – de kan röra sig på många olika sätt och utöva sin styrka varierat. De är starka i praktiken och inte bara i spegeln, och kan anstränga sig i olika ställningar.
Nederländsk gymnast´demonstrerar överkroppsstyrka
Bismarck du Plessis -Sydafrikansk Rugbyspelare
Man kan så klart se en större variation inom den här gruppen. Gymnasterna t.ex. kan inte vara lika stora som boxarna med tanke på de volter och vändningar de skall utföra, och rugbyspelare är smidiga men också kraftigt byggda för att motstå hårda tag och stötar – men den som skulle hävda att inte samtliga dessa har en avundsvärd styrka till sitt förfogande bör söka avgiftning.
Den röda tråden här är enkelt uttryckt funktionell styrka, den kraft som driver kroppar som kan utföra månghanda rörelser och uppgifter under akut press och stor explosiv ansträngning. Det här är vad Yakanes kropp skall förmedla, även om han ligger åt det större hållet inom spektrat.
Tiokamparen Maurice Smith
Det verkade först som en avstickare, men ett faktum som tyvärr komplicerar min studie är att vissa, för att inte säga nästan alla, av mina exempel här ser lite för… moderna ut. De liknar inte medeltidsmänniskor. Modern högkaloridiet -och sjukvård och träningsmetoder har gjort dem lite för välskapta. Det är den moderna rika världens privilegium att kunna utveckla en stark kropp i lugn och ro, utan sjukdomar, svält och annat som sätter käppar i hjulen. I en äldre tid hade nog starka karlar mer av en medfödd styrka, troligtvis buren av en grövre benstomme än många av våra atleter – de hade inte möjlighet att bygga upp styrka på en i övrigt normal kroppsbyggnad med redskap och modern träning.
Men, kan man då fråga sig – hur gjorde grekerna det för 2500 år sedan? Det är en intressant fråga…
- ”Ja hur GJORDE de det?”
Men i alla fall. Min undersökning har vid det här laget gett tillräcklig inspiration, och hundratals bilder och åtskillig litteratur gåtts igenom. Genom att kombinera intrycken från framför allt de rena styrkemännen och de mer balanserade och smidiga atleterna har jag fått ett flertal anslag för att börja den nya designen på Yakanes kropp.
←Förra delen: ”Yakane-Stark som ett Lok?”
Nästa: ”Yakane -En man från många platser”→
Studier i Anatomi & Utseende – Yakane: Stark som ett lok?
Motorstopp? Inga problem
Efter att kritiskt ha studerat bodybuildarnas märkliga fokus på ”jag ser stark ut – titta, inget underhudsfett!” i det förra inlägget blev den logiska fortsättningen att titta på rå, mätbar styrka i så ren form som möjligt. Mitt urval kom att domineras av s.k. styrkeatleter, dvs. styrkelyftare och deltagare i tävlingar som t.ex. ”strongest man”. Ursprunget till sistnämnda var karlar som utförde kraftprov av olika slag – Strongman var ursprungligen en form av varieté -eller cirkusinslag, en slags motvikt till ”freak shows”. ”Efter mannen med öron istället för näsa, här har vi en snubbe som kan lyfta en häst!” ungefär. Idag har de egna tävlingar där stora karlar lyfter tunga däck, rivningskulor, drar långtradare och annat skoj…
Jag har en stor traktor - och vem behöver domkraft?
Det här är rejäla gentlemän med mycket biff på benen. Otvivelaktigt har modern kemi och hormoncocktails en roll att spela här också, men ansatsen är icke desto mindre en helt annan och mer konkret än inom bodybuildingen – de här killarna vill vara starka, deras fokus är inte på utseendet i sig.
En stark och bred rygg
De har, som synes, således kvar sitt underhudsfett över de stora musklerna och inte sällan en påtaglig buk också. Sammantaget ger det en oerhört robust look, som framgår av exemplen. Trots att de är massiva är musklerna dock mer naturligt infogade i kroppen. Talande är t.ex. bilden på en tävlandes rygg – bredden är ungefär samma som för en motsvarande bodybuildares, men i övrigt är musklerna inte alls lika definierade. Jag vågar dock satsa mina pengar på att den här killen är starkare än kroppsbyggaren. Det kan också vara på sin plats, för rättvisans skull, att poängtera att skiljelinjerna inte är så knivskarpa. Den berömde bodybuildaren Lou Ferrigno deltog t.ex. i den första ”Strongman”-tävlingen 1977 (han gjorde bara medelmåttigt ifrån sig och vann inte). Det är talande att han därpå tvingades söka läkarhjälp p.g.a. befarade skador. Det var inte så enkelt, tydligen, att ta steget från gymmet till verkliga lyft. Från andra sidan har ingen mindre än strongman-världens superstjärna Mariusz Pudzianowski tidvis deffat sig för framför allt publicitetsändamål (han är omåttligt populär i sitt hemland Polen), så att hans muskler syns mera. Se bilden nedan.
Den visar också på den intressanta kontrasten mellan två ideal. Ingen kan ta ifrån Mariusz hans styrka, även om han bevisligen använt sig av otillåtna preparat. Men rutorna har inget att göra med det – de har han för utseendets skull. Det finns helt klart en gråskala, men grundkonceptet med satstningen på styrka dominerar, vilket framgår av hur de andra deltagarna ser ut.
Här börjar vi i alla fall närma oss något. Yakanes styrka är väl i klass med de här snubbarnas. Men även deras gestalt pekar på vissa problem för det här studiets syfte. Den här åt råstyrkan helt försvurna kroppshyddan blir, genom sin blotta storlek, klumpig och osmidig. Den bär också, trots sin fokus på styrka, på en dold estetisk dagordning. För det är talande att de här männen ofta är oerhört starka och därmed stora i överkroppen i relation till benen (vilka inte alls är små och svaga, bara mindre i jämförelse). Vilket, om man tänker lite på det, inte alls är självklart – de absolut största muskelgrupperna sitter, förutom latissimusgruppen (stora ryggmuskeln) i benen: gluteus (rumpan) och quadriceps samt biceps femoris (benmuskler) är alla potentiellt mycket starkare och större än sina motsvarigheter på överkroppen. Jag skulle sätta en slant på att den här obalansen delvis är påverkad av en modern idé om vad som är kännetecknande för en manskropp, som man delar med tex. bodybuilding.
Mariusz - istället för lyftkran
Målet för denna studie, att hitta en kropp åt Yakane, sätter fler krav än bara styrka. Yakane har förvisso fått slita som ett djur genom bl.a. slaveri och andra umbäranden. Men han är också en soldat, en skicklig ryttare och mästare i alla vapnens bruk. Han måste alltså ha en viss smidighet, böjlighet och koordination i sin kropp, som slipats fram till rörelseförmåga och teknisk skicklighet. Han kan inte enbart vara byggd som ett kylskåp.
"Ptrooo! Du måste skämta!"
Nej, trots att det är ett bra steg framåt är styrkeatleterna inte hela svaret på gåtan med Yakanes kropp. Vi närmar oss, men är inte riktigt där än. Härnäst skall vi titta på lite mer mångsidiga starka män – soldater, kampsportare, gymnaster och mångkampsatleter.
←Förra delen: ”Yakane-Bodybuilding & Steroider?”
Nästa del: ”Yakane-Redan de Gamla Grekerna…”→
Indomitus.blog 