Kategoriarkiv: Spanat & Tänkt /On My Mind

Följetonger är inlägg som hänger ihop tematiskt på ett sätt som drar in flera av de olika kategorierna på denna blogg, och därför buntas ihop här: det kan röra sig om inlägg som rör ett visst tema eller motiv, eller som har vissa kronologiska sammanbindande element, eller dylikt

Om Fattigdom del 4 – Fattigdom i Afrika

Om Fattigdom del 4 – Fattigdom i Afrika

9 03

Publicerat av


Del 4 i artikelserie om Fattigdomen tar upp

FATTIGDOMEN I AFRIKA (Exkl. Nordafrika)

Afrika Söder om Sahara

Afrika är för många i Väst blivit själva sinnebilden för fattigdom i världen. En bild som även om den långt ifrån är fullständig eller ens riktigt rättvis, tyvärr har viss fog för sig. Afrika är den just nu fattigaste kontinenten.

Afrika var under europeiska kolonialmakters grepp fram till efter andra världskriget. Olikt i de latinamerikanska länderna som koloniserades tidigare och mestadels blev självständiga under 1800-talet, skedde förutom i Sydafrika ingen storskalig inflyttning av vita inbyggare som bildade nya, självständiga eliter. Kolonialmakterna såg till att ta för sig av regionens rikedomar i form av råvaror och behöll ett visst grepp om ländernas ekonomier även efter avkoloniseringen. I många länder söder om Sahara fick demokratiska styresformer liten eller ingen chans att utvecklas efter den brådstörtade befrielsen, och de nya lokala eliter som tog över hade sällan ett brett demokratiskt mandat eller möjlighet att främja sina länders utveckling. I många av länderna har de nya styresmännen visat sig vara korrupta, och berikade sig själva på sina länders bekostnad.

från Le Monde Diplomatique http://mondediplo.com/maps/inequalitymdv51

Det finns ibland en tendens att överförenkla den effekt som koloniseringen av Afrika fick, och att dra ut linjerna till nutiden samtidigt som man fråntar de lokala styresmännen och underskattar de lokala och unika konflikternas roll i utvecklingen eller bristen därav. Vad man däremot kan hävda är att i Afrika fick koloniseringen en speciellt djävulsk eftereffekt. Genom att lokala riken och strukturer krossades och koloniseringen tog formen av fjärrstyrd plundring utan stor inflyttning av kolonisatörer (det är ingen slump att Sydafrika är det rikaste landet i regionen – det enda land med en stor vit minoritet som på plats fick ett intresse i landets framtid) skapades ett historiskt unikt vakuum i de flesta afrikanska länder när kolonierna avvecklades. De stater som då uppstod var i nästan samtliga fall ytterst svaga, flertalet med en bristande infrastruktur, icke-existerande tillgång till utbildning och sjukvård på lokal nivå, och olösta konflikter av stam- och regionkaraktär som kolonisatörerna lagt locket på men inte löst, samtidigt som modellen för utvinning av ländernas kapital och resurser vilar på att dessa skall föras ut ur landet och kontrolleras av en liten klick. Det är kombinationen av dessa faktorer som gjort Afrikas fattigdom så skriande skarp och endemisk i så många fall.

Många afrikanska länder är fångna i problemet med råvarubaserade ekonomier – mycket litet av högteknologisk eller avancerad tillverkning eller tjänsteproduktion sker söder om Sahara. En låg utbildningsnivå, oftast bristande infrastruktur och dessutom en väldigt skelettartad förvaltning för att verkligen styra ett land effektivt utgör andra starka hinder. Som om det inte vore nog den enorma AIDS-epidemi som drabbat kontinenten efter 1980-talet har ytterligare försvårat försök att minska fattigdomen, genom att kräva resurser och slå särskilt svårt mot den unga vuxna, mest produktiva delen av befolkningen.

Krigets Förbannelse

Många gånger har de godtyckligt dragna kolonialgränserna utan hänsyn till etniska indelningar eller gamla motsättningar skapat grogrund för våldsamma konflikter och förvärrat av kampen om kontroll över naturrikedomar. Avgrundsexemplet Rwanda där ett folkmord ägde rum så sent som på 1990-talet är bara ett i raden. Krig och inbördeskrig har där och på andra platser omintetgjort befolkningens försök att överleva på egen hand. I t.ex. Västafrika, Uganda, Angola liksom i Demokratiska Republiken Kongo har mordiska krigsherrar skapat enorma flyktingströmmar och avfolkat hela landsändar.Mörkrets Hjärta – Demokratiska Republiken Kongo

Kongo har 71% av befolkningen under fattigdomsgränsen, i land där medelinkomsten är endast 180 dollar om året. DR Kongo såg sin BNP per capita sjunka katastrofalt mellan 1970 och år 2000, från 392 USD/person till 127 USD per person. Efter att ha plundrats blint av envåldshärskaren Mobutu Sese Seko och tagits över av rebeller med endast marginellt mindre korrupta ledare, drogs landet in i striden mellan Hutus och Tutsier i folkmordets Rwanda. Åren före 2004 blev Kongo skådeplatsen för ”Afrikas Första Världskrig”, ett inferno där alla omgivande stater ingrep. 5 miljoner människor omkom i striderna som trots ett fredsavtal inte är helt över än. En och en halv miljon traumatiserade internflyktingar, sjukdomar och en ödelagd landsbygd bidrar till att DR Kongo fortsätter vara plågat av fattigdom, detta trots att det jättelika landet har varje upptänklig naturresurs, stora vattenvägar och ett klimat som kunde ge rika skördar. Men det är oerhört svagt sammanhållet – landsändarna förbinds med varandra av få och tidvis usla vägar, statens närvaro är oftast en ren fantasi, och kvarvarande band av tungt beväpnade plundrare gör ännu regionen osäker.

Liberia – Krigsherrar & korrupt exploatering omintetgör rikedomar

Se Dokumentären ”Liberia: an Uncivil War”, http://www.docurama.com/docurama/liberia-an-uncivil-war/

Liberia är ett annat land som slitits sönder av krig som driver befolkningen i misären. Liberia är en av världens fattigaste länder med 63,8% av befolkningen under fattigdomsgränsen. Framför allt dess utbildningssystem och hälsovårdssystem blev fullständigt sönderslaget av de blodiga åren av krig och bortrövande av vad som sedermera blev barnsoldater. Sådana fattigdomsindikatorer som barnadödlighet och läskunnighet steg som en följd till oerhörda nivåer, över det vanliga för regionen. Decennier av krig i och runt huvudstaden Monrovia förstörde också mycket av transportkapaciteten vilket omintetgjort effektivt bruk av landets stora järnfyndigheter, samt hindrat tillgång till timmer och diamanter. Liberia försöker nu bygga upp ett utbildningsväsen igen och mildra effekterna av den dåliga sjukvården genom att återuppbygga läkarstationer och lokala skolor. Liberias krigsherrar, bland dem den brutale krigsherren Charles Taylor, står nu inför rätta inför en FN-tribunal. Men dessa ansträngningar försvåras av osäkerheten kring om freden håller och om den politiska processen stabiliterats nog, och också av att handel och transporter kan komma igång. Många intressenter, utländska och inhemska, drog nytta av kaoset under krigsåren och Libera har det t.ex oerhört svårt att säkerställa att inkomsterna från landets naturresurser når statskassan: korruptionen är djup och utbredd.

Charles Taylor arrested. Photo: Mathew Elavanalthoduka/UNMIL, 29 March 2006

Krig och Svält som blir endemisk – Etiopien

På andra sidan kontinenten stod Etiopien framför allt under 80-talet fram som den ultimata symbolen för extrem svält och fattigdom. Sedan dess har den gamla regimen bytts ut, vissa förbättringar i infrastruktur och distribution utförts. Men ändå har svält återkommit flera gånger på 90- och 2000-talet. Enligt världsbankens siffror är i dagsläget 39% av Etiopiens 80 miljoner invånare fattiga, och fortfarande djupt sårbara för uteblivna monsunregn som när som helst kan föra omfattande svält tillbaka. Etiopien har trots detta fortsatt att använda delar sina knappa resurser till en mycket stark militärmakt, och har legat i flera krig de senaste decennierna mot Eritrea och Somalia. I dagsläget är Etiopien i den märkliga situationen att vara den ledande militärmakten i nordöstra Afrika samtidigt som tiotals miljoner bönder i framför allt provisner alltjämt lever en dagsranson från dödlig svält.

Krig är inte den enda orsaken till fattigdom dock. Det som ibland lett utomstående besökare att tappa modet inför Afrika är att även länder där krig inte brutit ut på länge uppvisar deprimerande svårigheter att resa sig från fattigdom. Ofta är dock den ”civila” karaktären även i dessa länder delvis illusorisk – exemplen från två av Afrikas potentiellt mäktigaste länder kan illustrera detta.

Nigeria – Rikedom som ingen ser av

Afrikas befolkningsjätte med 155 miljoner invånare illustrerar väl problemet med råvaruekonomin och en korrupt, repressiv elit. Nigera har mestadels styrts av militärdiktatorer, numera av ex-generaler som dock behåller sina band med militären, och det demokratiska underskottet i landet är påfallande. Flera inbördeskrig har flammat upp som ytterligare förvärrar situationen. Landet är ridet av regionala konflikter, och på senare år har en allt starkare motsättning mellan den norra, muslimska delen av landet och den mer heterogena södern blivit skönjbar, med terrordåd, ”terroristbekämpning” och progromliknande upplopp som lett till en ökad polarisering. 70% av dess invånare lever under fattigdomsgränsen, och en medellivslängd på bara 47,5 år, visar att livet är hårt, fattigt och svårt för en stor del av befolkningen. Nigeria visar med all klarhet ett av Afrikas dilemman – landet saknar sannerligen inte rikedomar, med stora oljefyndigheter, jordbruksmark och annat som kunde komma folket till del – ändå lever mer än 2/3-delar i armod, medan pengarna från oljeexporten strömmar in till ett litet segment av befolkningen. Runt de stora städerna, speciellt huvudstaden Lagos, har enorma slumområden växt upp utan rent drickvatten, avlopp eller bra tillgång till elektricitet eller ens vettiga vägar. I Nigers delta, genom vilken pipelines med oljan går, har befolkningen ofta bara sett till effekterna av förgiftning och oljeutsläpp från det Svarta Guldet.

Sydafrika Reser sig från Apartheid – men till vad?

Sydafrika är naturligtvis anmärkningsvärt för sin speciella historia av rasåtskillnad. Landets ökända och brutala Apartheid-styre där de vita lade beslag på all makt, nästan alla rikedomar och allt jordägande i landet, höll länge stora delar av den svarta befolkningen i fattigdom, antingen som kuvade hantlangare ute hos de vita farmarna eller hopträngda i jättelika kåkstäder (t.ex det ökända Soweto) runt storstäderna. Efter avskaffandet av Apartheid har delar av befolkningen fått en bättre situation. Siffror för andelen fattiga enligt landets egna mått ligger på ca 25% – en minskning från år 2000 då de var 50%. Men arvet från apartheid suddas inte bort så lätt. Sydafrika fortsätter att vara ett land med stora klyftor mellan inte bara vita och svarta, utan numera också mellan den nya svarta medelklass som börjar uppstå och de miljoner som blivit kvar i kåkstäderna och på landsbygden. Kritik har riktats mot att elektrifiering, utbyggnad av vatten och avlopp samt vettiga vägar inte nått ut till hela befolkningen.

Värst har kanske misslyckandet med att minska den höga arbetslösheten (officiellt ca 25%, men troligen högre)  som håller stora delar av befolkningen i knappa förhållanden. Trots att Sydafrika är en av kontinentens rikaste länder levde 2006 fortfarande 17,4 % av befolkningen under 1,25 USD om dagen, dvs Världsbankens absoluta fattigdomsgräns. Tendenser till ett mer auktoritärt och korrupt styre i landet ger anledning att oroa sig om fattigdomsbekämpningen verkligen kommer att ägnas ökad uppmärksamhet.

http://www.youtube.com/watch?v=Hux9lYoPQsI&feature=relmfu

Efterord

Under det sista decenniet har en långsam och stötvis tendens mot något ökad demokratisering skett i vissa delar av Afrika. Detta har satt något större fokus på bekämpning av svält och fattigdom i många länder, där befolkningen också dragit upp ur den mest extrema omedelbart dödshotande fattigdomen. Men utsikterna att komma längre omintergörs fortfarande i många fall av de svaga och dåligt sammanhållna staterna, där grupper ställs emot varandra av smala eliter som ser till att skaffa sig kontroll över eventuella rikedomar. Och utomstående exploatörer och köpare som inte ställer några krav eller frågor finns det gott om: den senaste resursen som börjat tas i direkt anspråk är själva jordbruksmarken (se karta nedan). Även i mer välorganiserade stater som Sydafrika (Uganda kan vara ett anant exempel) sker framsteg långsamt – viljan att hålla marknader lugna och att inte stöta sig med redan etablerade maktcentra vilar som en mörk hand även här, och gör att fattigdomen förblir en realitet för en stor del av ländernas befolkningar.

Land and Poverty in Africa

Nästa del i serien av inlägg om fattigdom kommer att ta upp fattigdomen i Mellanöstern, inklusive Nordafrika, en region som är mer aktuell än någonsin.

Denna Artikelserie skrevs för publicering i Utblick Magazins och Utrikespolitiska Föreningen i Göteborgs Webb

Den ingår i en följetong av artiklar/inlägg om Fattigdom – se kategorin: Om Fattigdom i Världen

←Klicka på bild för del 3 av Serien: Fattigdomen i Asien

 

———————————————————–

Artiklar och Källor

Afrika Söder om Sahara

Allmänna källor

Publicerat i Afrika /Africa, Ekonomi /Economy, Fattigdom /Poverty /pobreza, Mänskliga Rättigheter /Human Rights, Politik /Politics, Publicerat i Tidningar & Externa websidor, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Spanat & Tänkt /On My Mind, Världen

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

Dumskallarnas konspiration – Om tron på häxor, böner och andutdrivning som dödar del 2

4 03

Publicerat av


Några funderingar ifråga om häxeri, Sveriges historia och rättsutvecklingen för statligt sanktionerade eller initierade häxförföljelser.

(Det här är del 2 bland inlägg om häxor och häxförföljelser delvis inspirerad av åtalet för övergrepp motiverad av ”andeutdrivning” nyligen och även bloggaren och fornvandraren Tannhausers inlägg http://tannhauser3.wordpress.com/2012/02/27/ursakta-forlat-vad-vi-bar-oss-klumpigt-at-mera-om-nutida-haxforfoljelser/)

Det här är en fascinerande företeelse ur vår historia, men också en som jag misstänker många inte känner väl och ofta är missförstådd. Många personers tankar går till ”den mörka medeltiden” när häxbränning, och häxor generellt kommer på tal. Vad få förstår är att det medeltida och kristna Sverige före 1500-talet var en helt annan och mindre intolerant omgivning än den tidiga moderna tidens. Progromer till trots, inkvisition och kättarbål och flagellanter och vattenprov och annat våldsamt och hatfyllt åsido, så skedde något under den senare delen av medeltiden, och under renässansen, som kom att förvärra och ge ny fart åt organiserade våldsamheter i samhället, inklusive sådana som hade sin grund i religion och trosföreställningar – nämligen statens intåg.

Det här framgår tydligt när man studerar historisk lag. Man måste vara försiktig när man uttalar sig om samhället på basis av lagstiftning, och se till vilka skäl som anges för den senare, hur lagstiftningen implementerades, lagar och sedvanas relation, om dessas ”hönan-eller-ägget”-förhållande till varandra.  osv. Men gör man det, kan man dock dra ett antal intressanta slutsatser från lagen och dess utveckling.

Före renässansen var kyrklig och kunglig/”statlig eller snarare sedvanerättslig lag var åtskild i Europa. Detta var en återspegling av att Kyrka och stat kom att skiljas åt, något som för övrigt är särskiljande för Västerlandet, och som skedde redan under romerska rikets tid. Det var ett sätt att hantera det faktum att man under Konstantin I:s tid satte upp just den kristna kyrkan som en imperieomfattande korporation som skulle tjäna som en ny upprätthållande och enande kraft för det romerska riket, som därmed kom att organiseras enligt 3 linjer: (1) civil förvaltning, (2) militär organisation och (3) kyrkan. Dessa bildade tre skilda jurisdiktioner med olika syn på lagen, ja olika lagar

Romersk rättvisa - korsfästelser mellan Rom och Capua efter Spartacus slavuppror 71 fKr. från Stanley Kubricks "Spartacus"

I västerlandet låg, efter den romerska statens och dess instutioners sönderfall på 400-talet, den kyrkliga lagen före ifråga om sin formalisering och systematik. Den katolska s.k. kanoniska lagen sammanställdes av jurister som sneglade på den romerska rätten och dess straff för landsförräderi och majestätsbrott osv. Den romerska rätten var logisk och utgick från formella principer, men också sträng och tämligen repressiv med våra mått.

Den germanska sedvanerätten å andra sidan, var mycket mer informell. De strukturer som den hade att göra med var ätter och klaner, inte individer och en stark stat. Dess fokus låg på slitandet av tvister och tog inte främst sikte på förhållandet mellan staten och individen. Därför, när folk till slut tog sak till ting så utmättes ofta olika former av bötesstraff eller kompensationer i form av land. När kristendomen kom till länder förändrades det här inte direkt.

Gudsdom under 1100-talet från filmen "Arn"

Under högmedeltiden i det i högsta grad kristna Sverige var således häxeri eller trolldom betraktade som brott å person, och betingade bötesstraff. Det var en ordning som en svag kungamakt, vars insamlande av böter (sk. Edsöre) för övrigt var en av dess få inkomstkällor, kunde hantera. Kyrkan fick axla den allmänna vandeln och sedligheten. Dess ordning, som i de styckena var tämligen mild med botgörelse som bön och ärtor i skorna, skulle innympa lite goda och kristliga seder i folk. Dessa ”kristliga” seder var i stort sett samma gamla seder med en tunn fernissa av kristendom över. Ett exempel i just den juridiska sfären var den formella tvistelösande tvekampen, en sedvana av gammalt germanskt snitt. I sin kristnade form, kallad ”Gudsdom” var den något som kyrkan snart försökte lägga hämsko på, med observationen att utfallet hade mycket litet att göra med varken rättviseprinciper eller Guds vilja.

Franska kättarbål Languedoc ca 1400

Den tilltagande formaliseringen av kyrkans ordning och stärkandet av staten kom alltså endast långsamt att omstöpa samhället. Men en nymodighet kom att få illavarlsande följder för framtiden. Kätteri var sedan slutet av 1100-talet en stor fråga  i framför allt Södra Frankrike och Italien, där den användes som ett sätt att klanka ner på regioner eller grupper som undandrog sig den kungliga och/eller kyrkliga makten.

Tempelriddarna bränns på bål 1315

Inom kyrkan utvecklades inkvisitionen som en funktion som fick till uppgift att spåra upp kättare och överräcka dem till den världsliga makten, som ofta var bara alltför ivrig att bränna av folk för att terrorisera lokalbefolkningen, eller bruka inkvisitionen för att utrota annan sorts opposition. Kättarna anklagades förutom från sitt avfall från kyrkan för att bedriva svartkonst, som ett sätt att etablera ett samband med Satan. Den här kopplingen skulle bli kritisk längre fram.

Jeanne d'Arc bränns på bål 1431

Jan Hus bränns på bål 1415

Före 1400-talets slut var det här dock inte fallet här i Norden. Men mot slutet av medeltiden kom även här trollkonst att likställas med kätteri enligt kyrklig lag och därmed att klassas som en form av sedlighetsbrott. Fortfarande var denna dock skild från den världsliga jurisdiktionen, och sistnämnda var obenägen att driva brutala kätteriprocesser i Sverige av den sort som förekom nere på kontinenten. Men den juridiska följden blev att en åsikt, eller vad vi idag skulle kalla en ideologisk övertygelse, kriminaliserades. Nere i Europa hade omfattande protester och utbrytarrörelser från kyrkans ordning redan kommit igång under 1400-talet, vilka statsmakten slog ner med en tilltagande hård och sammanblandad tillämpning av kyrklig och civil lag  (Hussitrörelsen i Tjecken var den mest kända). Den spanska inkvisitionen förberedde sig för att löpa amok. Scenen var alltså satt för en drakonisk tillämpning på kätteri- och häxprocesser i statlig, inte enbart kyrklig regi.

Som introduktion, se föreläsning av Teofilo Ruiz

The Terror of History: The Witch Hunt in Early Modern Europe”, Lecturer: Professor Teofilo Ruiz

Det var en totalitär utveckling som kom att få svåra följder. Mot 1500-talets början bröt reformationen ut, och en av dess huvuddrag var att stater stärktes och tog kontroll över samtidigt som de kom att ingå en starkare symbios med vad som blev nationella kyrkoorganisationer, samtidigt förkroppsligande staten och den rätta tron. Och det här kan vi spåra i lagstiftningen, där några linjer som präglade den här utvecklingen var:

  • Lagar om brott och straff kom generellt att brutaliseras. En klar inspiration från Gamla Testamentets ordning bröt in, och i princip antog Sverige en protestantisk version av mosaisk lag under 1600-talet.
  • Hårdheten i straffutmätningen kom att få en ideologisk grundbult i att man såg så negativt på jordelivet jämfört med paradiset och den gudomliga ordningen. Staten likställdes med ett försök att upprätthålla en gudomlig ordning. Att rubba på denna, antingen i dess världsliga eller andliga kostym, borde följaktligen bestraffas mycket hårt.
  • Ett nytt skyddsintresse inträdde, brott kom att hänföras ha skett mot Guds ordning, som förut varit pragmatiska. Nya handlingar brottsbelades i denna process, t.ex. självmord.
  • Sedlighets –och religionsbrott drogs in i den enade civila lagen, vars sekulära karaktär därmed undergrävdes till förmån för teokratiska element.

Som synes fick alltså lagstiftningen och samhällsutvecklingen stärkta teokratiska och samtidigt repressiva element som inte kunde annat än spilla över i processer mot avvikare. Det var således logiskt efter reformationen som häxprocesser tog fart i Sverige. Notera dock att häxförföljelser i Sverige inte riktade sig i någon nämnvärd grad mot folk utanför den kristna tron – de stackars kvinnor (främst) som offrades var inte hedningar, utan precis lika kristna som sina belackare. Att de kan ha ägnat sig åt randfenomen av hedniskt ursprung ändrar inte detta – det gjorde ju alla, notera t.ex. den utbredda tron på astrologi bland samma kyrkliga ideologer som förbistrade kätterilagarna.

Idéhistoriskt utgör häxförföljelser inte ett avståndstagande från IDÈN om häxor eller ett förhållningssätt till ett hedniskt element i samhället, tvärtom – förutsättningen för dem är att häxeri integreras i en kristen kontext, dvs TAS IN i kristendomen. Man måste skilja detta från det faktum att de som utpekades för att bedriva denna praktik förföljdes. Det var just för att de bereddes plats i kristen teori, som avfällningar och kättare, som de angreps.

Det kan vara värt att notera, vilket det också finns talrika belägg för vad gäller häxförföljelser i andra fall som i de tidiga amerikanska kolonierna, att den lokala blodlusten inte sällan överträffade överhetens. Så var fallet i Sverige liksom i de berömda bränningarna i de amerikanska kolonierna. Lägg märke till att arten av sammanblandning mellan stat och kyrka här inte spelade roll – vad som betydde något för den summariska processen var att anklagelser om häxeri omedelbart tolkades som ett brott både mot lokalsamhället, mot religionen och mot den allmänna ordningen. Samtliga dessa samhällen hade starkt teokratisk karaktär under perioden. För att få en känsla för de olika faktorerna kan man se den lättillgängliga Häxornas Tid nedan (ta det dock inte som någon mer djupgående analys av sambanden).

Häxornas tid – baserat på Guillous bok, del 1 av 5. Övriga delar kan ses på nedanstående länkar

Ett perspektiv som man dock bör hålla i bakhuvudet är att syftet med hela reformationen och den vidhängande lagstiftning som följde på den var att stärka statsmakten, och staten var klar med att den striktare lagstiftingen var en pendang till Sveriges uppstramade riksorganisation, som i sin tur var starkt präglad av att Sverige från slutet av 1500-talet och över 100 år framåt närmast permanent befann sig i krig. För de rättshistoriskt intresserade är det inget sammanträffande, även om sambandet är indirekt, att häxförföljelserna avtog i takt med att Sverige åter blev ett mer ”civiliserat”, i betydelsen civilt, land under 1700-talets lopp. 

Även ryssarna kunde -den opositionelle Ärkeprästen Avvakum bränns 1682

Efter liberaliseringens genombrott kom rättigheter och skydd för den enskilde individen allt mer att inskränka utrymmet för sådant som häxförföljelser. Således gick den senare utvecklingen hand i hand med det gradvisa avståndstagandet från t.ex. tortyr. Men samtidigt uppstod parallellt en annan fara, en som är värd att hålla i minnet: statens makt och räckvidd fortsatte att öka, och potentialen att sadla den makten för att förfölja och skada avvikande individer och grupper kom att realiseras på de mest fruktansvärda sätt under 1900-talet.

Det ena utesluter således inte det andra: statens våld och religionens går ofta hand i hand. Det här utgör ännu en orsak till att rensa undan varje form av teokratiskt, ja överhuvudtaget religiöst drag, i våra staters styrelse och lagstiftning. 

Historien visar hur tänjbara religiösa dogmer är, hur lätt de kan anpassas för att understödja en förtryckande lagstiftning och samhällsordning. Religionskramare kan måhända peka på de undantag där troende protesterat mot statliga ingripanden och övergrepp. Dessa lovvärda insatser förbleknar dock vid varje jämförelsetillfälle med det stöd och tysta medgivande som religiösa institutioner gav till de grövsta övergrepp som historien känner. Från Stalins Ryssland och dess korrumperade kyrka, till den Katolska kyrkans aktiva eller passiva stöd för nazisterna och andra fascismer, till den Svenska kyrkans påfallande undfallenhet ifråga om tvångssteriliseringar i Sverige, och till dagens vämjliga prästvälde i Iran. Ingenstans har de organiserade religiösa varit något att hålla i handen, och deras institutioner har bevisat att de alltid har och kommer att prioritera makt och reaktionära impulser framför alla andra hänsyn.

Se föregående del: Dumskallarnas Konspiration – Om tron på häxor, bön och andeutdrivning som dödar del 1

Den här lilla genomgången är i första hand baserad på mina egna anteckningar och kursmaterial för kurser i Historia, Straffrätt, Rättshistoria och Allmän Rättslära vid  Stockholms Universitet under åren 2000-2005

Några böcker i urval för de som till nöds är intresserade av dessa ämnen:

Christian Häthén har skrivit  flera böcker om medeltida och tidigmodernt straffväsende i Sverige och dess relation till staten: se ”Stat och Straff” http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9144030681 och ”Svensk Historisk Lagbok”, (sistnämnda med Per Nilsén) http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9144030207&r=1

Bengt Ankarloos bok ”Satans Raseri – en sannfärdig berättelse om det stora häxoväsendet i Sverige och omgivande länder” tar upp häxförföljelserna i Sverige och Europa och spårar ursprunget till idéerna om häxor tillbaka till antiken, och tar upp många av de teman om sambandet mellan lokalsamhälle, kyrka och stat som tas upp här. Se http://www.bokus.com/bok/9789173249263/satans-raseri-en-sannfardig-berattelse-om-det-stora-haxovasendet-i-sverige-och-omgivande-lander/

Marie Lennersand har skrivit ”Livet går vidare : Älvdalen och Rättvik efter de stora häxprocesserna 1668-1671” specifikt om efterbörden till en av de största häxhysterierna i Sveriges historia http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9178447046

R.I.Moores “The Formation of a Persecuting Society” (Wiley-Blackwell, Hoboken NJ, 2:a uppl. 2007 http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=1405129646 ) ger en vid och sammansatt inblick i hur just det kunde komma sig att stat, religion och folkliga föreställningar i kombination kunde lägga grunden till en förföljelsementalitet i Europeiskt samhällsliv

Jan Guillous ”Häxornas Försvarare” (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=916420099X) är en lättläst och rappt kritisk sammanställning av häxförföljelserna i Sverige på 1660-1670-talet. Den är förstås inget vetenskapligt verk utan som undertexten anger ett ”historiskt reportage”, men fyller syftet att levandegöra och lyfta fram en epok och en sida av den svenska historien som vi väl inte alltid vill få syn på, mitt under stormaktstidens bombasm och poserande.

För den intresserade finns också lite kringinfo och första snuddning vid vissa frågor på internet

Publicerat i Häxor och Trollkarlar, Medeltid Europa /Medieval Europe, Om Dumskallarnas Konspiration, Sverige /Sweden, Tidigmoderna Europa / Early Modern Europe, Vikariens Irrfärder

2 kommentarer

Etiketter: , , , , , ,

Dumskallarnas konspiration – Om tron på häxor, böner och andutdrivning som dödar del 1

29 02

Publicerat av


Under en diskussion förra veckan kom ett lite diffust ihågkommet fall med med några barn som dött för att deras föräldrar bett istället för att söka läkarstöd upp, i samband med en kommentar om det aktuella åtalet för andeutdrivning.

En fruktansvärd stund trodde jag att även ”bön-inte-vård-fallet” skett här i Sverige. Det visade sig dock att det var i Sydkorea (se bl.a. http://www.expressen.se/nyheter/tre-barn-dog–fick-bon-ej-medicin/).

Åtalet för andeutdrivning är dock hos oss, och i högsta grad aktuellt. I kort sammanfattning. Några tokkristna lallare bestämde sig för att deras barn var besatta av andar, och genomförde exorcism med hjälp av en präst. Sammanlagt sex personer deltog i vad som trots allt ändå är en ganska, tja konventionell exorcism, sådan som katolska kyrkan inte tagit avstånd från för övrigt.

Uppdatering – Hör Sveriges Radio om åtalet http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=4998432

Detta med häxförföljelser och kristna vanföreställningar stannade kvar i minnet, och en inspiration kom påpassligt från bloggkollegan och den i forna seder mångkunnige Tannhauser (se http://tannhauser3.wordpress.com/2012/02/27/ursakta-forlat-vad-vi-bar-oss-klumpigt-at-mera-om-nutida-haxforfoljelser/). Såsom varande en uttalad hedning och försvuren de äldre gudarna i det förkristna Sverige har Tannhauser en bitvis något antikristen udd, oftast på goda skäl kan det dock påpekas.

Den avgörande punkten, som jag helhjärtat instämmer i, är att det i dagens värld är en olycka att vidskepelser och förtryckande praktiker så lätt låter sig fogas in i en kristen världsföreställning, som därmed också antar mer skadliga former. Man kunde t.ex. tycka att de mer söndermissionerade delarna av stackars Afrika skulle vara mest fjärran av alla från tron på andar och magi, det är ju endast ”den Ende Guden”, a.k.a. Jahve, som har sådan makt… eller? 

saving africas witch children http://www.youtube.com/watch?v=nxKf0EH1NsI

Så klart inte. Det är snarare tvärtom. För genom att kristendom anpassar sig och knådas in med andra företeelser där som överallt annars, så förvärras den här sortens föreställningar, och görs svårare att utrota eftersom de ses som liktydiga med den dominerande religionens bud eller världsbild.

Hos många, speciellt kristet anstuckna, är tron på religiös healing, dvs magiska ingripanden från den föregivet ende Guden, en självklar del av doktrinen. Nästa led är förstås att tro att man hellre bör ty sig till övernaturliga snarare än vetenskapliga lösningar på hälsoproblem. Idémässigt är det här samma sak som tron på häxeri och exorcismer, fast åt andra hållet. Resultatet bär syn för sägen. Det kvittar vilken religion det sker inom, och kristna är som sagt inte på något sätt undantagna från detta. Såsom i Afrika, så ock i Indien och ett otal andra ställen.

häxjakter i Indien – http://www.youtube.com/watch?v=bguzelQJWNM

Och den rasistiskt eller xenofobt anstuckne, som görna skulle vilja ha häxjakter fast på grundval av folks ursprungsland, kan först få förklara varför även rika och västerländska samhällen kan ha liknande problem. I USA, för att ta det mest religiösa moderna samhället, är det som vanligt värst: där dör varje år barn till följd av vanvård från idiotföräldrar som hellre ber än tar sina barn till läkare. Bland evangeliska kretsar är det ett vitt spritt fenomen – vilket inte är konstigt, eftersom idén om helig healing gör en sådan tro tämligen rimlig. Vissa kristna sekter, som  t.ex Christian Scientists har det som en grundläggande dogm att bön är det allena saliggörande botemedlet (se kort lista på dödsfall i http://www.religioustolerance.org/medical2.htm och ett typiskt fall i http://www.cbsnews.com/8301-504083_162-6162918-504083.html) .

Parallellen mellan dessa idéer och andeutdrivning i t.ex. Afrika är inte ett sammanträffande utan direkt: notera exempelvis att Sarah Palin, som stod i begepp att väljas till USAs vicepresident under valet 2008 uttalat tror på andeutdrivning och har som en av sina bekännare och viktigaste förebilder just en Nigeriansk pastor som – just det, sysslar med exorcism av häxor. Det här är standard inom en gren av kristendomen som kallas ”Den Heliga Andens Tredje Våg” påfunnen av missionären och påskyndaren av Andlig Krigföring C. Peter Wagner.

Sarah Palins pastor http://www.youtube.com/watch?v=JNHk2nZ8kiE

Sådan ser vidskeplighetens, den icke ifrågasättande och irrationella trons ansikte ut, över religiösa -och nationsgränser. När tron och förlitandet på andar ges vikt och legitimitet i samhället kommer övergreppen som följer som ett brev på posten, och vi finner oss slungade tillbaka hundratals år oavsett hur uppkopplat eller mobiltelefonbärande samhället i övrigt är.

En liten avstickare. I USA har det under senaste åren bedrivits ett antal mycket kvalificerade experiment och undersökningar angående möjligheten att bön skulle hjälpa mot medicinska problem och svår sjukdom. Resultaten i dessa studier är tämligen entydigt – bön uppvisar inga som helst positiva effekter och kan i själva verket bidra till fler komplikationer hos patienter. Se http://www.ahjonline.com/article/PIIS0002870305006496/abstract och http://www.templeton.org/pdfs/press_releases/060407STEP_paper.pdf. Lägg märke till att den sistnämna studien genomfördes av The John Templeton Foundation, som är en stiftelse som är uttryckligen positivt inställd till religion.

En faktor som är avgörande för att vidskepelse och trosföreställningar kommer att utgöra en fara för andra är hur utvecklad synen på skydd för svaga eller utsatta grupper är i ett land. Att andeutdrivning och häxeritro drabbat och drabbar kvinnor och barn är således inte en tillfällighet. Det återspeglar en syn på dessa grupper som underlägsna eller inte fullt ut skyddsvärda medborgare, med begränsad rätt till det offentligas hjälp och eller skydd. En syn på familjen som en hierarki med husfadern i toppen t.ex, lånar sig till den här formen av övergrepp. Det kan vara värt att minnas, när krokodiltårar från t.ex. kristna reaktionärer och/eller xenofober begråter övergrepp som skett inom ramen för andra trosföreställningar eller etniciteter.

Tron på häxor är förvisso numera ett randfenomen i Sverige och de flesta moderna samhällen. Det hör tack och lov till undantagen att sådana som den mördande barnflickan i Knutby och hennes anstiftande pastor Helge Fossmo utövar tron på direkkommunikation med den Helige Ande via SMS, profetior och utdrivning av onda andar medelst ljuddämpad pistol. Exorcism praktiseras dock även här, och om man får tro en uppsats från Örebro Missionsskola av Daniek Back, pågor i utkanten av bl.a. katolska församlingar (se http://www.orebromissionsskola.se/bilder/nya_uppsatser/Daniel%20Back%20Exorcism.pdf). Vad gäller healing är förekomsten av sådant mer vanligt än – inte bara tokdårar som Livets ord utan fastmer pingstförsamlingar lite varstans i Svedala ägnar sig åt att trigga varandra till att tro på magiska under… det är för sorgligt.

http://www.youtube.com/watch?v=hx5cyR_gbYk&feature=player_embedded

Den minskade förekomsten av dylika stollerier är inte något som religionen kan ta äran åt sig för. Tvärtom. Religionen drogs skrikande och sparkande motvilligt in i moderniteten, och har dämpat sitt uttalade stöd för tokerier på grund av tryck utifrån – från vetenskap, rationalitet och det demokratiska öppna samtalet och dess inneboende progressiva impulser. Det som kan sammanfattas med två ord – modern sekularism.

Och händelsevis kan man anföra ett intressant exempel från vår egen historia, från när religionen i armkrok med staten stärkte sitt grepp om samhället och påverkade lagstiftning och styrelseskick. Då exploderade häxförföljelserna även här i Sverige. Det där är en historia som är värd att påminna sig, och som blir ämnet för nästa inlägg på det här temat.

***************************

Se fortsättning ”Dumskallarnas Konspiration – Om tron på Häxor, böner och Andeutdrivning som dödar del 2”

 

Se inlägg om en angränsande och ofta överlappande fråga, om vissa kristnas tro på kreationism och förnekande av vetenskapliga rön, se

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/08/dumskallarnas-konspiration-kretiners-jag-menar-kreationisters-undervisning/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/29/dumskallarnas-konspiration-kreationism-i-sverige/

————————————–

Exorcism är ett bruk som funnits i den kristna kyrkan i över tusen år, och bildar än i dag delar av den kristna doktrinen. Se introduktioner i http://en.wikipedia.org/wiki/Exorcism och http://en.wikipedia.org/wiki/Exorcism_in_the_Catholic_Church

För katolska kyrkan är tron på demonisk besatthet och andeutdrivning ännu en central del av dogmen, och ingår i den Katolska Katekesen, sammanfattningen på den katolska kyrkans doktrin som envar troende skall rätta sig efter. Bestämmelserna om katolska kyrkans exorcistiska kraft infördes 1551 efter Konciliet i Trent, och finns kvar intill denna dag – se http://www.scborromeo.org/ccc/p2s2c4a1.htm och http://overkott.dyndns.org/ccc-search.htm. I Norge finns en öppet anställd exorcist (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=154393).

Evangeliskas tro på bön som bot för allt är ymnigt företrädd bland många sekter som finns även i Sverige. Förutom Kristen Vetenskap /Christian Science (se http://sv.wikipedia.org/wiki/Kristen_vetenskap, http://en.wikipedia.org/wiki/Christian_Science och http://www.alternativmedicin.se/sok/Beh-141.html) finns de för oss bekanta Jehovas Vittnen (http://sv.wikipedia.org/wiki/Jehovas_vittnen#Medicinska_st.C3.A4llningstaganden), vilka på religiösa skäl vägrar blodtransfutioner med hänvisning till sin magiska bok. Ett antal svåra ställningstaganden drabbar vårdpersonal som har att behandla Jehovas vittnen, och i minderårigas fall måste i sista hand tvångsvård enligt Lagen om Vård av Unga (1990:52) ske. Se uppsats av Lucille A. M’boge Fredriksson & Angelika Torbjörnsson vid Institutionen för Vårdvetenskap, Högskolan i Borås http://bada.hb.se/bitstream/2320/8333/1/K2011_15.pdf

Publicerat i Afrika /Africa, Häxor och Trollkarlar, Kristna Fundamentalister / Christian Fundamentalists, Kristna Myter /Christian Mythology, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Om Dumskallarnas Konspiration, Religion, Gudar & Mytologi /Gods and Mythos

13 kommentarer

Etiketter: , , , , , , , ,

Att sätta en bild – Putin, Ryssland och babusjka-dockor…

Att sätta en bild – Putin, Ryssland och babusjka-dockor…

27 02

Publicerat av


I helgen noterade jag att att båda de stora ”gammelmedia”-tidningarna hade stora upslag och förstasidor med tillhörande brett innehåll om Ryssland, med fokus på Vladimir Putin, den förre och om inte en meteorit slår ner, näste presidenten. Och lustigt nog hade en liknande illustration till temat.

Jag antar att orsaken till att medierna trappar upp sin bevakning är det förestående ”valet” i Ryssland, ett val som är riggat och i förhand anordnat så att maktens kandidat, och i Putins fall är makten han egna kumpaner och förbindelser sedan ett dussin år tillbaka, skall vinna oavsett vilket.

DN var förs ut och slog till med ett sällsynt fylligt temapräglat nummer om Ryssland den 25/2 2012: ”Special:Ryssland”. Där togs såväl politisk som ekonomisk utveckling upp… Se

I papparsupplagans Näringsliv fanns också artiklar under Special:Ryssland – se framför allt Johan Schücks ”Korruption hindrar bolag” och ”Ryska Framgångar bygger på dyr olja”, som desvärre inte finns på nätet.

Jag måste säga att vad som tilldrog sig mitt gillande i första hand var  förstasidan – de klassiska babuschka (egentligen matrosjka)-dockorna med Putin i lager på lager, och hur mycket man än skalar av är den gamle KGB:aren ständigt där… En småkul variant på ett annars lite trött visuellt tema.

Dagen efter, södangen 26/2 kom Svenska Dagbladet med liknande fokus på Ryssland, http://www.svd.se/nyheter/utrikes/svd-portratterar-tsar-putin_6881623.svd med flera artiklar i papperstidningen.

Det är inget fel på de där artiklarna,  SvD hade t.ex. en bra genomlysning av hur stora resurser som styrts om till Putins klick som är bra att ha i bakhuvudet, och DN hade i sin egen näringslivsdel ett nyttigt klarläggande av hur den ”medelklass” som det ibland talas om i Ryssland egentligen ser ut. Att det är folk som i väst skulle räknas som tämligen ”låg” medelklass, och speciellt vad gäller sin bostadssituation lever ganska trångt och knappt, men som konsumerar prylar på en för oss märkligt lyxbetonad nivå. SÅ ser den ut, projektionen av den lyckade individen i Ryssland, och det är en deprimerande och lite sorglig bild som framträder, speciellt med tanke på frånvaron av yttrandefrihet och politiska alternativ.

Jag påminde mig en lite annan bild på Putin som jag såg 2006, med presidenten som gangster med oljan som vapen… det säger något, att den där fastnat i sinnet i ett halvdussin år. Den är mer spetsig den där, i typisk Economist-anda, men på pricken.

En sak som man dock slås av är att rapporteringen kring Ryssland på ett sätt bidrar till att fokusera på den närmast enväldige presidenten Putin. Det är oundvikligt, och dessutom inte fel på så sätt att det ju är en av landets kännetecken att så mycket snurrar kring maktkoncentrationen runt presidenten-sedan-premiärministern-och-så-president-igen. Men det är också i en mening kontraproduktivt, eftersom det är så de mäktiga i Ryssland vill ha det, att allt skall snurra kring deras person, som om landet vore en enmansshow, som om tsarväldet fortfarande rådde. Det finns inget lätt sätt att komma runt det dock.

Nå, det är en bra sak att vårt stora grannland uppmärksammas, och med lite bredare penseldrag än vad som annars är fallet. Man hoppas att ännu fler aspekter av det stora riket tas upp, av dess samhällsliv och utveckling, och gärna djärvt, utan att vare sig trippa på tå inför landets usla styresmän eller problem, men heller inte som del av t.ex. vissa av våra partiers motbjudande skräckpropaganda. Det är viktigt för oss som är så nära det att ha en korrekt rapportering och påverkar inte bara ekonomin utan försvarspolitik, utrikes förhållanden och mycket mer.

——————————————-

Lite mer om de berömda babusjka-dockorna

http://sv.wikipedia.org/wiki/Matrjosjka och längre i http://en.wikipedia.org/wiki/Matryoshka_doll

Publicerat i En bild säger mer än tusen ord, Kändisar /Celebrities, Media & Rapportering /Media and Coverage, Politik /Politics, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Världen

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , ,

Bysantinska Studier – Konceptdesign för Kyrkor i Aracanea

Bysantinska Studier – Konceptdesign för Kyrkor i Aracanea

25 02

Publicerat av


En serie utkast till konceptdesign för mitt eget fantasykonstantinopel, det mäktiga Aracanea, specifikt dess mäktiga kyrkor, till hjälp för att skapa storyboards och skriva den berättelse som utspelas där.

Riddarborgen är för många den stereotypiska medeltida byggnaden. Detta är förståeligt, med tanke på medias framställning, den historieromantiska framställningen av riddare och av kungar, en projektering bakåt av 1800-talets just romantiska ideal. Men, speciellt för kristendomen, som ju verkade på resterna av det sammanfallande romerska riket, var detta ett faktum som kräver kraftig kvalifikation. Borgen var en viktig struktur, speciellt efter 1000-årsskiftet var den en symbol för den nya feodala ordningen. Men de framväxande städerna dominerades, liksom det andliga livet generellt, av kyrkorna. Alla som blickar ut över Gamla Stans kyrkospirobelamrade siluett kan börja ana det där – speciellt när man betänker att den största enskilda strukturen, det nuvarande Kungliga Slottet, kom på plats efter 1700.

Även i det Östromerska riket, a.k.a Bysans, som inte befann sig i samma sorts förfall, var detta sant. Där var statsmaktens sammanflätning med kyrkan av ett annat slag – framför allt för att det tja, fanns en stat kvar. Detta var fullständigt glasklart i den enda megastaden i kristendomen under mer än 500 år, Konstantinopel. Hela stadens indelning var markerad av de många kloster och helgedomar som gav namn åt de olika kvarteren och stadsdelarna, många av vilka tyvärr inte står kvar – förutom bränder och jordbävningar utsattes staden för stor förödelse under först det fjärde korståget 1204 och sedan efter den ottomanska erövringen 1452 då många kyrkor förstås fick ge vika för nybyggda moskéer. En vy över staden och beskrivningar över livet i det skulle alltså domineras av den allerstädes påtagliga närvaron av kloster och kyrkor.

Konstantinopel var fylld av mäktiga kyrkor, från de Heliga Apostlarna, till Hagia Eirene till Pantokratorns kyrka… och störst av dem alla var Hagia Sofia, kristenhetens största kyrka före byggandet av den nya Peterskyrkan i Rom. Hagia Sofia beställdes och byggdes på rekordtid av de framstående arkitekterna Isidorus och Antemius på order av den lätt megalomaniske kejsar Justinianus I under det östromerska rikets storhetstid på 500-talet, och var från början tänkt som just ett storvulet monument ”till Guds Ära” som man sade, men i första hand för att visa på Statens makt.

Jag har studerat Hagia Sofia mycket genom åren, som varje bysantinskt anstucken person. Dess imponerande anblick till trots, och det sinnrika  utvecklandet av t.ex. pendentiv för att lyfta dess väldiga kupol, är dess nuvarande utseende inte helt och hållet avsiktligt. Den hade en mer ren fasad från början och de enorma stödstrukturerna runtom tillkom efter att jordbävningar raserade delar av kupolen inte långt efter dess byggande. 

Hagia Eirene

Jag försökte tänka mig en liknande kyrka med en delvis annan fasad och utformning, men i samma tradition. Efter mönster från dess äldre ”systerkyrka” Hagia Eirene, vilken ockås tjänsgjord esom kejserlig kyrkna, gjordes flera snabba skisser, formaliserade i ett slags utkast till plan över fasaden från två håll. Skalan är densamma som för Hagia Sophia, men just de stora runda valven med många fönster fullföljdes efter Hagia Eirenes mönster, för att ge min egen Ekklesia Sotiros, Frälsarkatedralen, dess karaktär. Även jag lade till stödstrukturer, men samlade dessa på dess kortsidor, något som mycket väl också kunde ha gjorts på Hagia Sofia – i själva verket varnades det under dess konstruktionstid just om faran av en så hög kupol. Frälsarkatedralen i Aracanea byggdes kanske lite långsammare – mitt sätt att ge återupprättelse åt Isidorus och Antemius.

Ekklesia Sotiros, Frälsarens Kyrka i Aracanea, utkast västra & södra fasaden

Hagioi Pantes

Från det supermaxade exemplet till ett mer konventionellt. Ett antal av de kyrkor som numera står, som just St:Peterskyrkan i Rom, är byggda uppepå kyrkor av äldre snitt. Jag funderade på hur man kunde göra en konventionell bysantinsk kyrka imponerande eller iögonfallande nog om man inte var beredd att ta de kreativa risker som just Justinianus tog. Jag föreställde mig att Aracaneas grundare kejsaren Aracansus förstås ville bygga en fet kyrka, men saknade de genier som sedermera smäckade upp Frälsarkatedralen. Hur göra? Tja man kunde, som t.ex Herodes gjorde när han satte upp det Nya Templet i Jerusalem före kristi förmodade födelse, sätta en traditionell konstruktion på ett jättefundament, och ”sträcka ut” den till dess maximala storlek inom ramen för vad strukturen kunde bära.

I sådana banor ritade jag, utifrån en mer vanlig kyrka som t.ex. Hagioi Pantes, min ”Det Nya Rikets” Kyrka, med ett överdimensionerat fundament med tillhörande ramp, och utsträckt och därför i behov av stödstrukturer, tronar uppe på en kulle och dominerar sin omgivning trots sin annars inte nydanande stil.

De Heliga Apostlarna i Konstantinopel

Slutligen en kyrka kring vilken mycket dramatik och action utspelar sig. Apostlabergets Kyrka, uppe på en kulle, är min tribute, om man så vill, till De Heliga Apostlarnas kyrka, som fordom stod på Konstantinopels fjärde kulle. Framträdande var dess kupolbeströdda tak, vilka sägs ha stått modell för bl.a. Markuskyrkan i Venedig. Planritningar och moderna datasimuleringar tar fasta på det där.

Modell av St:Johannes-kyrkan i Efesus

Jag studerade dem, men för min egen kyrkas fasad lånade jag en annan försvunnen storkyrka, St:Johannes kyrka i Efesos i nuvarande Turkiet. Dess fasad i tegel kombinerad med ljus sten tilltalar mig – jag gillar tegel och dess varma färg, och det finns också en viss enkelhet i det, som på sätt och vis kontrasterar och förmänskligar den annars monumentala skalan. Min Apostlabergets Kyrka har försetts med en rad stödpelare på sidorna för att skydda den just mot jordbävningar och möjliggöra en större mittkupol, som annars lätt skulle rasat, som ju först skedde med Hagia Sofias.

Översiktlig fasadritning Apostlabergets Kyrka Östra & Södra sidan

Arbetet med de här arkitektoniska studierna och designen av byggnader syftar till att förfina och levandegöra visionen av Aratauma i min berättelse och de vidhängande storyboardsen. Man kan se utvecklingen från tidigt koncept, när själva grundidén till Apostlabergets siluett stakades ut nedan…

…till den mer detaljerade bild nedan, som blev möjligt tack vare mer noggranna studier. Jack och Yakane närmar sig kyrkan, och redan arbetet med bilden fick mig att trycka mer på den känsla av litenhet och åtföljande oro som framför allt den troende Jack känner för att stöta sig med de mäktiga munkarna däruppe…

Yakane och Jack inför Apostlabergets Kyrka

Bortom uppgången till den yttre gården, med sin massiva tegelgrund bak vilken kyrkans fasad sträckte sig mot himlen, skymtades de breda trapporna som ledde upp mot dess portar.  Jack stannade till och såg uppåt mot de dubbla pelarraderna som bildade den yttre inhägnaden till gården framför huvudingången. Han vände sig oroligt mot sin befälhavare.

”Det kanske vore, ni vet, vist eller, tja praktiskt, att inte reta upp prästerna för mycket här i deras eget tempel herre, eller hur? Inte för att jag menar att ni inte skulle bete er vist eller praktiskt…” Han syntes påtagligt nervös på denna heliga plats vars makt låg i sådan öppen dager…

Flera av de kyrkor som stått modeller för mina egna små skapelser finns inte kvar idag. Det är ett medvetet val. En hyllning, om man så vill, och mitt sätt att ge dem nytt liv, i mitt egna Inre Landskap, tvillingvärlden A’ratauma. Där kan de för evigt stå, och vittna om den bysantinska civilisationens estetiska och andliga ideal, vilka bar arvet från det romerska riket under Europas skymningstid, intill dess att en renässans tog sin början som åter skulle göra Västern stort.

**************************

Se tidigare studier, teckningar och inlägg med fokus på bysantinsk arkitektur

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/12/07/storyboard-arkitekturdesign-narstudie-pa-aracaneas-gyllene-port/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/11/07/storyboard-arkitekturdesign-aracanea-den-gyllene-porten-modifierad/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/26/storyboard-arkitekturdesign-aracanea-den-gyllene-porten-framskrider/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/19/storyboard-arkitekturdesign-aracanea-den-gyllene-porten/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/04/26/bysantinska-studier-fran-romarrikets-prefekter-till-aracaneas-eparch/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/11/02/konstnarliga-kallor-del-1-bysans-den-ortodoxa-varlden/

 

Publicerat i A'ratauma, All vår början bliver Svår, Aracanea, Arkitektur /Architecture, Bysans Bysantinska Östromerska Riket /Byzantium Byzantine East Roman Empire /imperio bizantino /bizancio, Egna Bilder /My Artwork, Historia /History, Ortodox-Bysantinsk Arkitektur /Orthodox-Byzantine Architecture, Sakral Ortodox Konst /Sacral Orthodox Art, Skisser/Sketches, Storyboards: Staden av Guld, Teckningar /Drawings

2 kommentarer

Etiketter: , , , , , , , ,

Dumskallarnas konspiration att Bestycka Gotland?

Dumskallarnas konspiration att Bestycka Gotland?

18 02

Publicerat av


En kul reklamkampanj med ett litet oväntat anslag

När jag förra veckan ögnade igenom Fria Tidningen höll jag först på att… inte sätta kaffet i vrångstrupen kanske, men undra om inte det var dags för ett besök hos optikern…

BESTYCKA GOTLAND! Vrålade annonsen ut, med en uppmaning till folkpartiet att göra allvar av sina löften och föresatser och ordna så att ”Varje vapenför person på Gotland ska militärtränas” och se till att Gotland förses med NATO-kärnvapenstridsspetsar för att avskräcka (?) ryska missiler…

Eeeeh?

Det är kul. Speciellt de konsekvent genomförda detaljerna som hänvisningen till en tänkt kampanjsida (http://bestyckagotland.se/) och bruket av en logga med Gotland i ett prickskyttekors… Det smälter väl in med de smått schizofrena budskapen som trummas ut i bildtexterna…

Det här är ett exempel på en ”antireklam” eller skämtkampanj som man vid närmare påseende skall inse är så pass bisarr eller knasig att det leder tankarna åt önskat håll, det håll som är reklammakarens egentliga syfte. I det här fallet är det Alliansfritt Sverige, en grupp som verkar företrädesvis på nätet med udden riktad mot den borgerliga regeringens fyra partier, dessas utspel och politik, som står bakom annonsen. Syftet verkar vara att dra löje över framför allt folkpartiet, det enda regeringsparti som öppet verkar för NATO-medlemskap och som troligtvis framstår som mest ”hökaktigt” för Alliansfritt Sverige (se föreningens egna motivation av kampanjen på http://www.alliansfrittsverige.nu/2012/02/var-kampanj-bestycka-gotland.html).

Det här greppet är förstås inte unikt på något sätt. Att genom parodiska och/eller ”kamouflerade” kampanjer håna eller avslöja en tänkt motståndare är ett hävdvunnet grepp, även om det mest brukats i marginalen, antagligen på grund av risken för missförstånd (och troligen för att etablerade politiska partier inte direkt graviterar mot humor…). Genren fick en skjuts framåt anda av filmen ”the Yes Men”, (som efter sin stora framgång också fick en uppföljare ”The Yes Men fix the World”) där de två aktivisterna lurar media och näringslivsrepresentanter genom att utge sig för att vara just representanter för olika företag och organisationer och antingen säga sanningen eller komma med absurda förslag som möts av misstänkt litet ifrågasättande…

(Se vidare om The Yes Men i http://theyesmen.org/)

Med internets och användarinnehållets genombrott har greppet dock fått ökad spridning. Den moderate kandidaten Anton Abele blev t.ex föremål för mängder av parodier på sina valfilmer och uttalanden inför valet 2010, något som bara förstärktes av hans märkliga och aningslösa tilltag att försöka stoppa parodifilmerna – det senare blev i sin tur ämne för löje, som t.ex i en s.k. ”Hitler-parodi”.

Jag måste säga att de där kampanjerna har en lätt bismak av det ironiska 90-talet – det finns en slags distans i dem, en känsla av att även den som parodierar inte riktigt tar saken på allvar. Av att den är mer intresserad av att verka fräck och smart än verkligen påverka frågan. Men det oaktat så är de som mest verksamma de som riktas mot just fullständigt humorbefriade motparter – då framstår just behovet av löje som desto mer trängande.

FP verkar ana det där – de håller i alla fall god min i elakt (?) spel, och tar saker med en klackspark enligt http://www.resume.se/nyheter/reklam/2012/02/03/folkpartiet-valkomnar-bestycka-gotland-kampanj/. Och det kan man delvis förstå, eftersom bara det faktum att försvarspolitik tas upp antagligen är ett plus för Fp, som ju valt att hålla en distinkt profil i de frågorna. De agerar antagligen enligt devisen ”all reklam är bra reklam”: Björklund et ales kan säkert bagatellisera bort de mer bisarra uttalandena, men sedan har de beretts en arena för att prata om något som de ju gärna vill orera om. Så OK – Alliansfritt Sverige kan kanske få Folkpartiet på kroken genom kampanjen, eller åtminstone få folk att skratta lite åt de haschrusiga kommentarerna.

Men sedan då?

——————————————-

Kampanjen och dess turer sedan avtäckande följs bäst i Resumé: http://www.resume.se/nyheter/reklam/2012/02/02/bestycka-gotland/ och http://www.resume.se/nyheter/reklam/2012/02/03/folkpartiet-valkomnar-bestycka-gotland-kampanj/

Länk till Fria Tidningen, där affischen kan ses som helsidesannons i pappersupplagan: http://www.fria.nu/

Andra pressröster och bloggar om kampanjen:

Om de märkliga utspel från Björklund och folkpartiet som gett bränsle åt kampanjen, se bl.a.

Publicerat i Krig /War, Media & Rapportering /Media and Coverage, Om Dumskallarnas Konspiration, Politiska Symboler /Political Symbols, Sverige /Sweden

3 kommentarer

Etiketter: , , , , ,

Lite Puss o Kram så här efter alla hjärtans dag?

Lite Puss o Kram så här efter alla hjärtans dag?

15 02

Publicerat av


Och kanske läge att redovisa utvecklingen för en serie studier av tja, romantik eller kanske till och med erotik, kind of…

Yakane och Zoe pratar till sängs

Tidigare har storyboards för mer lågmälda och ömma stunder redovisats här, exempelvis bilden på Yakane och Zoe i ett eget inlägg. Förutsättningen för sådana bilder är dock att man har koll på den mänskliga figuren i olika vinklar och i olika grad av avslappning och mjukare rörelse. Och vill man gå längre, åt att figurerna kysser eller omfamnar varandra, tillkommer att deras kroppar måste samspela, tyngd och balans fördelas, och så vidare. Det där kräver studier, i alla fall för mig.

Det började som så ofta med små kladdar, som exemplet här bredvid. Men parallellt började jag omarbeta en del riktiga skisser med kol och blyerts åt det hållet, och det gav i sin tur upphov till en hel serie utkast och studier. Föremålet för de där teckningarna är förstås några av protagonisterna i min berättelse, och behovet är att klart och tydligt se dem framför sig när de är mer bara, i kärvänligare position inklusive kyssar.

En som är uppenbart intressant ur den synpunkten är  är den här förut omnämnde Yakane, en stor luns till man. Eller låt mig refrasera. En bautastisk grobian, en och nittio lång och hundra kilo muskler. Nå det finns kvinnor som uppskattar en man som är stor på alla sätt, och han har sina dagar, Yakane. Inom berättelsen träffar han således på den fantastiska, ja paralyserande vackra Kati, och lyckas med bedriften att bli hennes man och älskare. Frågan är hur den store tatuerade mannen på bilderna tar sig ut i sadåna situationer?

Förlagan för Katis vältrimmade och kvinnliga uppenbarelse är skådisen-kampsportaren-modellen Rebecca Ferratti, så det finns en del material att studera. Kati är alltså ingen liten vek ärta hon, utan har kraft i rygg och en stenhård höger, som Yakane väl finner ut. Men tja, den kroppsliga skillnaden är ganska påtaglig. Och som en god vän sade: ”Alltså hur gör de? Egentligen”?

Det där är en farlig fråga att ställa till undertecknad. För man börjar fundera. Förr eller senare spiller det dock ner på papper, och svaret uppenbaras förhoppningsvis…. Inspiration finns det gott om. Dock, och det är definitivt ett allmänt råd, är det en bra idé att styra bort tanken från det mesta av erotik eller pornografi inför de här studierna, för att inte påverkas för mycket i den inre bilden. Så har jag också gjort, med ett undantag – tecknaren Serpieri, vars teknik för att just teckna framför allt mjuk hud och  den rundade kvinnliga formen inbjuder till efterföljande. Men vad gäller själva scenerna har det kommit väldigt spontant, en av de där bilderna (nedan)  fick t.ex. sin första skjuts av en reklam för ett elbolag…

Nu är syftet med de där studierna att hitta själva det kroppsliga uttrycket. Men också en hjälp i att se protagonisterna i min story i en situation som tja, är mjukare och mer behaglig, en del av livet tveklöst, men som ändå omges av vissa knasiga tabun. Vi tror oss ofta vara mycket frisläppta här i Sverige. Och visst, jämfört med afghaner kanske det stämmer, men det finns ändå en spändhet i rösten och en märklig tassande ton i både uttryck och bildspråk när man kommer till temat kärlek och romantik, speciellt ifråga om det mer konkreta uttrycket. Som om det ändå vore något väldigt annorlunda och väsenskilt från andra ämnen, som man inte kan prata om eller visa i blandade sällskap.

De här små övningarna, som också i slutändan skall underlätta för storyboards såväl som beskrivningar i textform, är delvis ämnade åt att lyfta en del av den där spänningen. Speciellt, och det gäller de kvinnliga karaktärerna mest, finns det ett element av svår självövervinnelse i att våga fästa dem på papper. Jag blir väldigt nervös över det närmast garanterade misslyckande det innebär att tro att mina darriga fingrar kan ge form åt deras anslående gestalter. Sådana hang-ups kan dock inte tolereras. Bit för bit, måste tekniken lyftas för att bättre kunna göra dem rättvisa. Med kol och blyerts och lätt utsmetning skall dansken på knä… eller nåt.

För övning av rittekniken i sig är också de här små studierna väldigt fruktbara. Att få bukt med koldammet, mjuka upp med försiktig utsmetning med fingrar och suddning, ge akt på högdagrar och skuggor… Allt är övning, allt leder framåt. Närmare figurerna, närmare en vettig process för att plocka fram de inre bilderna.

Den nedersta av de där bilderna skildrar Yakane med hans vännina och sedermera fru, den likaledes mycket tilltalande Corinna. Den tillkom väldigt snabbt för min söliga arbetstakt, bara ett par timmar från idé till skiss till teckning (det är framför allt ansiktenas vinklar, uttryck och porträttlikhet med sina förlagor som drar ner takten). Det syns i och för sig, men tekniken börjar ändå sätta sig så smått.

En av de knasigare fördelarna med de här studierna och liknande är att man kan erfara något väldigt tacksamt i att rita de där karaktärerna i sådan behaglig aktivitet, omfamnande varandra och lite glada för omväxlings skull. Lite som om man gjorde dem en tjänst. Knasigt som sagt. Det här är långt ifrån alla bilder av den här sorten, och vid tillfälle kommer fler, och med andra personer, att redovisas. Jag har börjat snegla på andra tekniker också – den nya bläckpenseln har börjat ge ifrån sig intressanta spår i den riktningen…

**********************

Tidigare kroppsstudier av främst Yakane finns på den speciellt tillägnade kategorin https://paulusindomitus.wordpress.com/category/foljetonger-posting-serials/studier-i-anatomi-utseende-for-aratauma/studier-i-anatomi-utseende-yakane/

———————————–

Några bilder på Rebecca Ferratti, förlaga och inspiration för den sköna Kati kan ses på

Publicerat i A'ratauma, All vår början bliver Svår, Anatomi & Figurstudier /Anatomical & Figure Studies, Anatomiska studier /Anatomical Studies, Corinna, Egna Bilder /My Artwork, Egna Figurer, Kati, Människokroppen /The Human Body, Muskler Muskulös /Muscles Muscular, Porträtt /Portraits, Serier /Comics, Skönhet & Utseende / Beauty & Appareance, Skisser/Sketches, Teckningar /Drawings, Yakane

2 kommentarer

Etiketter: , , , , , , , , ,

En bild säger mer än 1000 ord – Om Serendipitet, oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 2

En bild säger mer än 1000 ord – Om Serendipitet, oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 2

14 02

Publicerat av


Del två av en liten betraktelse över upphovsrättsövertramp, eget skapande och filmposterns estetik.

Serendipitet (f. eng. Serendipity) är ett av mina favorituttryck. Det betecknar en upptäckt eller nydanande idé som påkoms oplanerat, eller av olyckshändelse.

När jag recenserade filmatiseringen av Stieg Larsson-romanen ”Män som hatar kvinnor, ”The Girl with the Dragon Tattoo” trampade jag, som redovisats i föregående inlägg, in i ett gränsland vad gäller upphovsrätten. Man får redovisa vissa bilder, men inte alla. Det finns en citaträtt, men bolagen skulle helst vilja toppstyra det där. Och så vidare.

Men serendipitin var att en av bilderna var en spännande doldis. En fotograferande och bildbehandlande privatperson gjort en egen filmposter på filmens tema som del av ett slags studieuppgift, och när jag kastade ut mitt lilla nät efter bilder för att illustrera mitt inlägg kom hennes med tillsammans med filmbolagens egna material. Hon, för det är en en hon, en fotograf med signaturen Beckiuzz, har huvudet på skaft och fick syn på sin poster i mitt inlägg, där den var kopplad till en kopia i min blogs databas…. Mån om sina rättigheter, som sig bör, bad hon mig först att ta bort den från inlägget.

beckiuzz poster - baserad på självporträtt, se http://www.flickr.com/photos/beckiuzz/6519923039/in/photostream

Självklart, det är ju helt och hållet hennes skapelse att förfoga över. Bort med den. Men…

Men episoden kittlade min galna hjärna. Man har inte tiotusentals digitala bilder på filmposters för ingenting. Och den där postern är bättre än de officiella tycker jag nog, i sin avskalade enkelhet. Så jag bad snällt Beckiuzz, som egentligen heter Rebecca, om att få använda bilden i ett särskilt inlägg, och länka till hennes galleri och photostream på Flickr, där bilden kan ha legat ursprungligen (jag minns inte, dumt nog – använder man Googles bildsök kommer man ju ofta direkt till bilden och tänker inte på vilken sida som ligger bakom). Hon var vänlig nog att gå med på det, och en liten majlkonversation inleddes…

Serendipiten var tydligen djupare än vad man kunde ana. Rebecca har nämligen inte sett Stieg Larsson-filmerna (!). Hon gjorde sin poster på ren känsla. Hennes inspiration enligt egen utsago var några bilder från den svenska versionen, ”Män som Hatar Kvinnor” med Noomi Rapace. Jag antar att de är bilderna här bredvid hon syftar på. Hon hade ett självporträtt till hands och tyckte att det där skulle bli en fruktbar kombination, med tanke på Noomis huvabärande appareans, och ägde kunskap och färdighet att realisera sin idé.

I min recension tog jag upp en glidning i Lisbeth Salander-gestalten. Noomis gestaltning, vilket också framträder i hennes uppenbarelse, är mer aggressiv och omedelbar i sitt sätt. Lisbeth såsom hon spelas av Rooney Mara i den nya filmen är däremot mindre hatisk, mer socialt utstött och fobisk . Stilla, med våldet dolt inom sig. Rebecca kunde inte veta det, men hennes poster, med den mer skuggade och inte lika blängande Lisbeth (som ju är hennes eget porträtt, för att spinna till det ytterligare) utgör en oväntat bra illustration av den här annorlunda tyngdpunkten i karaktären. Det är för kul. Och dessutom – jag vet inte om jag är überblind, men hade ingen påtalat det hade jag aldrig sett att bilden föreställer någon annan än Rooney Mara, mörk och nedtonad som den är. Sålunda bevisade bilden också den gamla tesen om att ”man ser vad man vill se”. En nördextravaganza i undertexter således, från en enda bild.

En gång var filmposters oskiljaktiga från annan propaganda – målade konstverk av mer eller mindre välgjort och suggestivt slag. Nej, allt var inte bättre förr – många var snabbkladdade hetsjobb som vilken konstfackelev idag kan göra bättre. Vad de dock hade var en klar egen verkshöjd, som vi upphovsrättsintresserade säger.

Den nya foto- och bildbehandlingstekniken har gjort mycket för att möjliggöra fler motiv och andra former av ljussättning i postern, men tyvärr också gjort den mindre självständiga. Få filmposters från de stora bolagen aspirerar på numera på att stå själva eller uttrycka, på sitt eget sätt, en vision av den berättelse de illustrerar. Det är iofs möjligen en återspegling av en trend som emanerar från filmerna själva.

Det finns mycket mer man kan säga om filmposters, men att de mer subtila och eller självständiga dominerar bland storffilmerna är inte en av dem. Tvärtom finns flera faktorer som stärker en tendens att antingen ha med för mycket, att bygga plottrigt med massor med figurer, nödtorftigt dolda skrikiga färger, alternativt att dölja bristen på idéer med skuggor, bild- och ljusbehandling eller fokus på filmstjärnorna – allt utom en egen tolkning av filmens tänkta idé eller känsla. Man kan se flera exempel på kampanjer med flera posters, som illustrerar poängen.

Plottrighets -eller skrikighetssinvasionen är tydlig i framför allt actiongenren. Det är synd. Less is more är inte någon naturlag, men det är inte sällan mer av ett utslag av stjärnornas ego, bolagets ”blockbuster”-jakt och ren och skär slöhet som filmaffischer kommer att se ut som överlastade collage.

Ibland är en konventionellt överlastad filmaffisch en verklig återspegling av filmens väsen. Som i fallet med magplasket ”Starwars: Episode 1 The Phantom Menace (Det mörka Hotet – åter aktuell nu som 3D-film)”, som kastade bort i princip allt som gjorde Starwars-filmerna intressanta och satsade enbart på grälla och omtuggade sekvenser och trötta specialeffekter. Den officiella Starwars episod 1 -affischen anklagades också för att vara extremt gammaldags i sin ikonografi, med antydningar om rasbaserade steroetyper, typiska figurer som den vise äldre vite mannen/fadern, den målade icke-vita fienden/stamkrigaren osv. Rent estetiskt lider den av brist på distinktion mellan förgrund och bakgrund, upplysta och skuggade objekt osv, dvs mellan viktigt och oviktigt – det var överhuvudtaget ett problem som återspeglade George Lucas films problem, som försökte vara allt åt alla.

Den nya affischen är inte mycket bättre – här har man helt och hållet övergivit filmens enda bärande tema, den om den unge Anakin som skall bli Darth Vader och istället förstorat den ”coole” onde Darth Maul – f.ö. en usel skurk som endast har en juste stridsscen för att legitimera sin existens. Men intrycket är trots de reducerade elementen fortfarande plottrigt, och till råga på allt obalanserat, för en stor tom fläck i den i övrigt överlastade affischen lämnas uppe till höger, färgskalan är gräll och plastig…suck.

Klicka bild för jdesign79's sida i Deviantart

Men tänk om man verkligen satsat på stämningen i de första filmerna istället och fördjupat den mystiska och sagoaktiga aspekten? Ett exempel på en möjlig riktning kommer från ett annan privat fan, signaturen jdesigns, som med ytterst enkla medel gjorde en affisch som även om den inte avviker speciellt kraftigt från den första affischen visar hur man åtminstone kan lyfta fram det väsentliga och skapa distinktioner trots många element.

Ta exemplet ”Blood Diamond”, en bra film som lyckas kombinera drama, ett intressant och angeläget ämne och bra action. Men de flesta av postrarna är mer påminnande om en dussinactionrulle, tillråga på allt avhängig filmstjärnorna snarare än sin story. Det här framstår i väldigt skarp kontrast genom att det faktiskt gjordes en mer suggestiv poster, den avskalade längst till höger.

Ett annat exempel på en bra film där postern delvis fallerar är ”Bound”, ett kammarspel i gangstermiljö med lesbiskt (!) tema. Det kan ha varit det lätt gränsöverskridande anslaget hos filmen som gjorde affischbeställarna nervösa, men ingen av de posters som jag sett lyckas fånga själva spänningen i filmen, den djupa misogyni som den blottställer eller någon annan av filmens sevärda kvaliteter. Istället ömsom fokuserar den på tjejernas som sexobjekt, ömsom är plottriga eller intetsägande, eller… jag vet inte vad. Filmen är i alla fall inte speciellt representerad av någon av affischerna.

Minimalism kan annars ibland ges en chans om filmens huvudfigur är väldigt känd och dess varumärke etablerat – se t.ex affischen till Tim Burtons ”Batman”, som markerade relanseringen av Batman-figuren från 60-talets fåniga TV-serie. Den visar bara märket. Det räcker. Den bildmässig tystnaden bär i sig ett slags outtalat löfte om ett nytt blad, om att man skall börja om från grunden, och ingjuta nytt liv i ikonen. Vilket Tim Burton gjorde.

Impressionistiska och nedtonade afficher är således ofta (men inte alltid) följeslagare till filmer med sådan känsla eller stämning, något som i högre grad gäller för filmer från utanför studiosystemet.

Men det gäller även studiofilmer som är ”mindre” i meningen att de inte lanseras på så bred front eller inte förväntas tilltala så breda grupper, även om vissa, som t.ex ”8 Mile” här. Den slog igenom i överraskande hög grad genom att den inte bara hade en då väldigt framgångsrik protagonist, Eminem, utan också lyckades innympa ovanligt mycket kvalitet i sin berättelse. Den affischen är bra, och fångar något av filmens nerv – spänningen mitt i den färglösa tristessen och utmaningen i att verka som improviserande hip-hop-artist som ett sätt att rädda sig ut därifrån.

Inom skräckgenren är mer suggestiva och/eller avskalade posters mer vanliga, troligen för att det är genrer som lever just på stämning och suggestion. Således har man ofta med mycket mörker och svärta i bilden för att trycka på de dunkla drifterna i filmen, oftast centrerat för att verkligen lyfta fram ett viktigt element. Se ”Alien” affisch som ett praktexempel. Bilden och undertexten tillsammans räcker för skärpa tanken, och ljuset, den märkliga formen och det täta mörkret förebådar filmens olycksbådande tema.

Det finns många goda exempel, men förstås också många avarter eller bara platta försök. Vad man fokuserar på är lika viktigt som hur man gör det, och en avskalad affisch tar risken att om det som söks inte kan fångas så står man med i praktiken… ingenting. Som exemplet ”The Eye”, som varken känns kittlande eller läskig eller stämningsfyllt.

Ett sätt att runda den här risken som den affischen leder in på, och en rätt irriterande trend för filmaffischer generellt, är att när man inte har någon annan idé, så tar man sikte på en känd huvudrollsinnehavare – samma fenomen som i bästsäljarböcker, där författaren är själva stjärnan och säljer böckerna – döljaktligen står deras namn i jätteskrift och titeln försvinner (Se t.ex. paradexemplet Stephen Kings böcker).

I ”The Eyes” fall är det kuttersmycket Jessica Alba som möjligen skall locka. Men det finns talrika exempel från olika genrer – se ”Mission Impossible”-filmerna nedan som efter första filmen hänger allt krutet på Tom Cruises gestalt, och affischen till thrillerförsöket ”Flawless”. Där har man inte vetat vad man skall göra förutom att visa upp ädelstenen som binder ihop storyn så vafan, vi smäckar upp två bilder på de två filmstjärnorna i filmen, som får hänga där som svävande huvuden i mörkret. Trött och omedelbart förglömligt.

Jag noterade att beckiuzz tar till en variant på spänningsfilmens stämningsfokus med sina skuggor och avskalade, centrerade bild men skiljer dock ändå ut sig genom att hon fullföljer det nedtonade temat och inte har med en massa blod eller en yxa eller glödande ögon eller annat strunt som förtar renheten i det sökta uttrycket. Hon använder också konstgreppet att visa oss en person som är känd och får representera filmen, men likt en Tim Burton eller ”Hannibal”-postern, istället fokuserar på huvudkaraktären i sin affisch – det är vida mer subtilt än huvudrollsinnehavaren. Genom att ta sikte på en välkänd karaktär åstadkommer hon också att man ”ser” Lisbeth och missar att det egentligen är hon själv som står modell- hon tar alltss hjälp av vad som i praktiken blir en optisk illusion, att vi ser vad vi vill se.

Nå, slutklämmen i denna långrandiga exposé är i alla fall att man måste berömma Rebecca för en bra poster, som verkar fungera bättre för filmen än hon ens själv visste om (kom igen, gå och se den!).

PS. Som slutord vill jag också tacka för att faktiskt ha fått visa upp affischen, trots att hon först tog kontakt för att be mig ta ner den. Det är sannerligen inte alla som är generösa på det sättet. När jag i väldigt positiva ordalag omnämnde filmen ”K-19”s filmmusik som en illustration av kärnkraftsolyckan vid Fukushima i ett tidigare inlägg slog filmbolaget snabbt till och blockerade mitt Youtubeklipp som jag lagt upp som illustration. Vid senare kontakt bad de svenska representanterna halvt om halvt om ursäkt för att filmbolaget borta i USA är tokiga som försöker hindra positiv reklam för deras produkt. Så kan man också reagera, även i vår digitala tidsålder. Distinktioner, ett annat av mina favoritbegrepp, är sannerlige inte för alla.

← Se Föregående del- En bild säger mer än 1000 ord – Om oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 1

 

——————————————————– 

Besök Rebeccas, alias beckiuzz, sida med foton och andra skapelser på http://www.flickr.com/photos/beckiuzz/. Postern ovan finns på länken http://www.flickr.com/photos/beckiuzz/6519923039/in/photostream

En kul grej med att skriva det här inlägget, men som dessvärre gjort att flera dagar förflutit, är mängden knasiga  filmbloggar manbesökt, alldeles för många för att nämna här. Ett kul litet urval ur högen dock:

Hemsidan Retrojunk har en sida om filmposters som delar flera av mina synpunkter, och tar upp flera av affischerna ovan. Redan därför kan den rekommenderas 😉 se http://www.retrojunk.com/details_articles/8053/

Bloggen ”The Viewers Commentary” har en intressant artikel om starwarsfilmerna och deras influenser ”Star Wars: Relics – How the Star Wars Posters Reflect Their Influences”. Se http://viewerscommentary.wordpress.com/2012/01/27/star-wars-relics-how-the-star-wars-posters-reflect-their-influences/

http://trashisking.wordpress.com/ har ett kul anslag, att satsa på att utvinna lite sevärdhet ur filmer som anses vara lite trash, lite ”B”. ”Skattjakt på den populärkulturella soptippen” som underrubriken lyder, och dess författare Luciano är en fullkomligt galen men väl insatt man med aaaalldeles för mycket tid på sina händer. Men han skriver bra. För den som vill få koll på obskyra knasfilmer är det här en guldgruva.

http://afreaklikeme.blogg.se har många posters. Recensionernas tyngd är det lite si och så med, men det är viktigt med bra bildmaterial… Afreaklikeme verkar vara en stolt (?) nörd som äger sin galenskap, och kör en klassisk maraton där hon håller räkning på filmerna. Av döma av både mängden, över 1000 när jag var på bloggen, och några av titlarna misstänker jag starkt att det gått troll i det där och hon pinar sig igenom riktigt genomusla filmer för att öka summan… men vad vet jag.

Publicerat i Affisch / Poster Art, En bild säger mer än tusen ord, Film /Movies, Filmaffisch /Movie Poster, Immaterialrätt /Intellectual Property, Internets Stridsfrågor /Internet Issues, Sverige /Sweden

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , , , , , , , ,

En ansiktsstudie i seriestil till Prinsessan och Draken…

En ansiktsstudie i seriestil till Prinsessan och Draken…

10 02

Publicerat av


Även serieaktigt ritade prinsessor behöver studeras närmare, om man menar att ge dem olika uttryck. En liten studie i att försöka rita känslolägen för en bild tuschad i klara linjer.

Experimenten med tuschpensel fortsätter. Härnäst något jag grunnat på länge – att göra utseendestudier i den serietidnings/mangaliknande stil som jag ritar min berättelse om Prinsessan Julia och Draken Pelle (tillkommen för och inspirerad av den fina Alma).

Hittills har de flesta av bilderna i ”Prinsessan och Draken”-serien vari helfigursbilder där ansiktet är tämligen rudimentärt framställt, en detalj för en större helhet.

"Men draken, det är ju en HÅRtofs!"

Men just därför är det tydligt att kunna fånga ansiktsuttrycket med några få penseldrag. Det måste göras tydligt vilken sinnesstämning som figurerna vill uttrycka. Vissa av bilderna har dessutom redan varit sådana att de inblandades känslostämning är viktigare – se t.ex. ”Prinsessan, Draken och Hårtofs” från ett tidigare inlägg.

Jag gör ju figur -och ansiktsstudier i kol och blyerts för figurerna i min berättelse i den realistiska fantasyberättelsen om A’ratauma. De viktiga personerna som Yakane, Jack, Zoe, Corinna med flera har fått sådana ansiktsstudier (se nedan).

Yakane ansiktsstudie anno 2010
Colin Farell + Gerard Butler = Jack?
Corinna ansiktsstudier i profil, grod-och fågelperspektiv

Prinsessan och Draken måste förstås också få sådana studier, fast i den annorlunda teknik som jag använder för dem. Svårigheten, förutom ovanan, ligger i frånvaron av skuggning.

Tintint, ett paradexempel på dels Linie Claire, klarlinjeteknik, och komisk äventyrsseriestil

När man tecknar med ett medium med stark kontrast som en bläckpensel får man använda linjering och cross-hatch-teknik för att vissa på ansiktets nyanser. Problemet med starka linjer är dock att det måste bli perfekt rätt: en felaktigt dragen tuschlinje förändrar eller omintetgör ett helt uttryck. Ju mindre linjer, desto viktigare blir de återstående uttryckens precision. En av mästarna på det där var t.ex. Tintins skapare Hergé.

En annan sak, som här mer samman med genre, är att man måste bestämma sig för hur mycket man vill frångå strikt realism och framhäva t.ex. ögon och ett större huvud. Det här är standard bland s.k. humoristiska äventyrsserier – man har vissa realistiska element, blandade med humor/slap-stick-seriens konventioner som premierar uttryckfullhet före ren realism. Det hjälper också att etablera ett renodlat och omedelbart, konsekvent utseende. Jag strävar inte efter en Hergéeisk renhet, utan kör en mer realistisk ”blandstil” med fler nedtecknade ansiktsdetaljer. 

Jag har dock problem med det där. Alla personer har en slags grundläggande idé om hur en människa ser eller borde se ut, baserad på egen kroppsuppfattning och preferenser. Hos mig är det väldigt mycket preferenserna som spökar. Mina bilder drar ständigt åt riktningen för vad jag tycker är önskvärt eller vackert – och det kan man se på bilderna ovan. På vissa ser Prinsessan rätt bestämt äldre ut än de tidiga tonår som är hennes ålder. Ansiktena skiljer sig också åt i grad av realistiskt återgivande, och frågan är om hon inte varierar i etnicitet mellan minerna. Och så vidare. Men som övning var det bra, och det är alltid nyttigtatt få syn på sina egna glidningar på det viset. För att få en stadigare penselföring var det inte bortkastat heller.

Ännu roligare var det dock att rita Drakens ansiktsuttryck – det kommer i ett senare inlägg.

—————————————- 

För en inledning till historien som ovan spinner runt se inlägget Prinsessan och den Stygga Draken, och föregående bilder i serien ”Prinsessan och Draken” i Galleri för Prinsessan och Busdraken

Tidigare inlägg med realistiska utseende -och ansiktsstudier i urval:

Serien Studier i Anatomi och Utseende för Yakane https://paulusindomitus.wordpress.com/category/foljetonger-posting-serials/studier-i-anatomi-utseende-for-aratauma/studier-i-anatomi-utseende-yakane/

Studier för Jacks utseende i https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/12/24/studier-i-anatomi-utseende-jack/

Serien av studier av Zoe, se t.ex. https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/31/studier-i-anatomi-utseende-zoe-del-2-ett-eureka-vid-namn-sophia/

——————————————–

Tintin är alltid en förebild för att rita med klara linjer. Tintin-franchisens egen websida, med slagsida åt de nyare filmerna, är http://www.tintin.com/. Tintin i wikipedia har mer info om själva figuren se http://sv.wikipedia.org/wiki/Tintin och http://en.wikipedia.org/wiki/The_Adventures_of_Tintin. Georges Remi, alias Tintins skapare Hergé förtjänar alltid vidare studium, för sina underbart klara men också sköna teckningar, som inte bara passade för både action som slapstick, men också utvecklades och blev estetiskt allt vackrare – miljöer, kläder, byggnader landskap – allt är mycket vackert och inspirerar till efterföljelse. Se t.ex. http://www.asterion.se/tintinherge.html och http://lambiek.net/artists/h/herge.htm.

Publicerat i All vår början bliver Svår, Anatomiska studier /Anatomical Studies, ansiktsuttryck /facial expressions, Egna Figurer, Enklare teckningar /Clear-line Drawings, För Barn /For Children, Människokroppen /The Human Body, Porträtt /Portraits, Prinsar & Prinsessor /Princes & Princesses, Prinsessan Julia & Draken Pelle, Sagor /Tales, Serier /Comics, Skönhet & Utseende / Beauty & Appareance, Teckningar /Drawings

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , ,

En bild säger mer än 1000 ord – Om oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 1

En bild säger mer än 1000 ord – Om oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 1

9 02

Publicerat av


En betraktelse i två delar där upphovsrätt, ton på nätet, och filmposters samsas

Det är lustigt hur det kan bli. Tidigare recenserades i ett inlägg här ”The Girl with the Dragon Tattoo”, den nya, amerikanska filmatiseringen av Stieg Larsson-romanen ”Män som hatar kvinnor”. I samband med det illustrerade jag som brukligt inlägget med flera av filmens postrar tillsammans med andra bilder (se t.ex den officiella postern tillvänster).

Men, visade det sig, en av de där bilderna avvek från de övriga på ett litet dolskt men intressant sätt. Under upphovsrättens dunkla vatten hade en bild kommit med som rymde en delvis annan historia…

Men först en utvikning om detta med upphovsrätten.

1 § Den som har skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till verket oavsett om det är

  • 1. skönlitterär eller beskrivande framställning i skrift eller tal,
  • 2. datorprogram,
  • 3. musikaliskt eller sceniskt verk,
  • 4. filmverk,
  • 5. fotografiskt verk eller något annat alster av bildkonst,
  • 6. alster av byggnadskonst eller brukskonst, eller
  • 7. verk som har kommit till uttryck på något annat sätt.

Till litterära verk hänförs kartor, samt även andra i teckning eller grafik eller i plastisk form utförda verk av beskrivande art.

Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Filmposters tillhör som regel ägaren till filmen och dess kringprodukters rättigheter. Det vill säga filmbolaget. Att återge dem olovligt är egentligen, i en mening, sama sak som att olovligt återge folks eller andra företags privata bilder. Det finns klara regler för hur man får använda sådan bild – i journalistiska syften får man t.ex. visa mer än eljest. Det finns en  s.k. citaträtt, där man får ”citera” en film genom att ha med en eller annan bild från filmen om det är påkallat för att informera om filmen. Och så vidare.

Citaträtten har uttryckligt stöd i Upphovsrättslagen – se

22 § Var och en får citera ur offentliggjorda verk i överensstämmelse med god sed och i den omfattning som motiveras av ändamålet. Lag (1993:1007).

Men rent principiellt skulle filmbolag kunna försöka styra varje återgivning av bilder avledda från deras filmer, antingen genom förbud, eller för citaträtten, genom att tillhandahålla utvalda bilder som de vill att pressen skall bruka när de rapporterar eller recenserar filmen, officiella posters för biografägarna att bruka, osv.

Godkänd pressbild för ”About A boy”, medgiven för publicering av recension av undertecknad publicerad i tidningen Nöjespressen år 2004.

I realiteten har dock filmbolagen ingen möjlighet att administrera tillstånd och tillämpa sina rättigheter fullt ut gentemot alla och envar, speciellt inte på nätet. Det skulle i praktiken hindra folk att få vetskap om filmen att varje blogg, hemsida och webbpublikation inte fick visa bilder som bolaget f.ö. redan tagit fram för annonssyften. Som posters. Filmbolagen vill att man skall skriva om deras filmer. Och postern och andra filmbilder är, även om de räknas som verk i egen rätt, trots allt bara kringprodukter, tillkomna och spridda i syfte att kränga huvudprodukten, som är filmen. Det här har blivit enormt tydligt med tillkomsten av s.k. teaser trailers och teaser posters, som föregår själva filmen med allt längre tid.

Färdig poster för ”Bilbo” från oktober 2011 – en film som inte har premiär förrän 12e december 2012

(Här kan man dock skönja en skillnad mellan en rättighetshavare som ett filmbolag och en enskild kreatör eller skapare. För fotografer, målare och andra bildkonstnärer som inte överlämnat sin upphovsrätt till andra (som t.ex. en filmfotograf gör) är bilden ofta liktydigt med verket. De har således ett angeläget intresse av att bevaka sina rättigheter och kräva att få någon form av erkännande, gärna betalt men åtminstone ett omnämnande, för sitt hantverk och dess resultat. Det här är en distinktion som de mäktiga rättighetshavarna oftast vill släta över – de vill gärna låtsas att de står på samma fot som konstnärerna själva när de i själva verket lika mycket exploaterar dessa)

Parodi på Batman -klicka för länk

Men nätet är inget om inte ett hav av gråskalor. Den ”fan”-kultur som alltid funnits och numera frodas på nätet, lättheten att sprida material, och demokratiseringen av redskap för att skapa högkvalitativ eget material har alla gjort att gränserna luckras upp. Tydligast är detta på Youtube, där egenmixade ”trailers”, skämt- och ”fan”-versioner av material grasserar. Men även grafiker, layoutare och folk skolade i bildframställning och bildbehandling kan göra sina ”tributes” eller egna varianter på bilder till andras verk, och om de är skickliga och inspirerade väl ta upp tävlan med t.ex. filmbolagens alster.

Och en sådan inspirerad privat skapares utmärkta alster var precis vad jag råkade snubbla över när jag gjorde min recension.

Nästa del – En bild säger mer än 1000 ord – Om oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 2

Publicerat i Affisch / Poster Art, En bild säger mer än tusen ord, Film /Movies, Filmaffisch /Movie Poster, Immaterialrätt /Intellectual Property, Internets Stridsfrågor /Internet Issues, Sverige /Sweden

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , ,

En framstormande riddare möter ett Claymoresvärd…tuschpenseltekniken utvecklas

En framstormande riddare möter ett Claymoresvärd…tuschpenseltekniken utvecklas

6 02

Publicerat av


Den nya tuschpenseln börjar skörda frukter, och en av de första studierna var en bild i en slags impressionistisk mangastil, av en riddare i 1300-talsstil som närmar sig ett möte med allas vårYakane och ett stooort svärd…

Det började som en kladd på ett kuvert för ett tag sedan. Ännu en liten illustration av en av mina käpphästar: ”spara alltid dina uppslag”, var de än sker. Om det så är bättre telefonklotter. Vem vet vilken frukt de kan ge. Just för detta tillfälle kom den fram, och kom att inspirera till ett försök att använda min nya tuschpensel för ett lite mer avancerat tecknande.

Bakgrundet till kladdet är en scen som omtalas i min berättelse, när en övermodig västerländsk riddare anfaller den beredde Yakane, som för tillfället ”lånat” sin underlydande Jacks långa svärd, ett Claymore-svärd(gaelic claidheamoh’more, ”Stort Svärd”) det berömda ”en-och-en-halv-mans-svärdet” som gjorts populärt bland annat genom filmen ”Braveheart” med Mel Gibson i huvudrollen. 

Jack, som stammar från Innis, motsvarigheten till brittiska öarna, bär runt det där jättesvärdet för att verka avskräckande, men det är ju egentligen inget riktigt effektivt vapen för andra än mycket storvuxna och starka män. Yakane är det. Så jag bestämde mig för en kul detalj, där Jack i vissa lite trängda lägen kastar över sitt svärdsskrälle till sin boss, som sedan svingar det som sin tids RPG mot sin samtida stridsvagn, den rustade riddaren med sin dito häst.

Det motiv som krävde lite återkoppling var också riddaren. Min berättelse utspelar sig i en teknologisk tidsålder som motsvarar början av 1300-talet. Detta är en övergångsperiod från den tidigare ringbrynjebaserat rustade epojen till det som många idag ser som klassisk riddarrustning, helrustningen i plåt. I facktermer talar man om s.k. ”transitional armor” övergångsrustning, där mer och mer av kroppen täcks av plåt, blandat med vissa förstärkningar av brynjan eller blandningar mellan material, som brigandinen som kombinerar stålplåtar och nitat läder. Här kan man se några exempel från andra hälften av den perioden när det allra sista som fattas för helrustningen är harnesket på bålen.

Min riddare skall snarare vara mot början av den där övergången, med mindre helplåt och mer fastnitade metallremsor, något som först fick fäste i Italien, varifrån den där riddaren också kommer ifrån.

Teknikhistorien och militaria skall inte överskugga det faktum att drivet för den här bilden var att öva min nya pensel och försöka få kontroll på min skakiga hand. Och så, strax efter juletid med bronkit i lunga men glögg som tröst fattade jag penseln och tuschmålade riddarjäveln direkt på blocket efter bara en mycket lätt skiss.

Det blev inte så illa alls faktiskt. Alla häststudier och meckande med rustningar klickade och handen darrade bara som om jag var dubbelt så gammal. Stilen för en sådan här tuschteckning blir med viss nödvändighet en variant av korsad streckskuggning, s.k. crosshatch. Men det funkar, och penseln med dess förmåga att variera linjernas bredd ger ändå goda möjligheter att variera skuggdjupet och svärtan.

Med sålunda blodad tand och med min första kladd i bakhuvudet föll sig stilen för den hela teckningen naturligt. Det är ju trots allt en japansk pensel. En sådan som Goseki Kojima, som penslade den utmärkta serien ”Ensamvaren och hans valp” (publicerad på svenska under titeln ”Samuraj”) brukat. Jag har alltid varit intressad och imponerad av dennes impressionistiska stil, på en gång realistisk och starkt suggestiv, full av rörelse och dynamik, med fladdrande klädnader och blixtsnabba rörelse som frysta mitt i svinget.

Min tur att sent omsider försöka mig på något liknande. Jag målade Yakane i förgrunden, en antydd gräsbevuxen slänt, och kraftlinjer för att stärka intrycket av rörelse, allt med penseln. Resultatet kan skådas nedan – den första storyboarden helt målad direkt i tusch. Fler lär följa – tekniken har klara fördelar, och det blir ju ganska bra bilder av det.

—————————————–

För en titt på främst Yakanes mundering vid tillfället, en rustning i bysantinsk stil, se inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/04/27/projekt-storyboards-legokaptenen/

————————————

För mer bilder och definitioner av rustningar i övergångsperioden till full plåt under 1300-talet, se bl.a.

Publicerat i A'ratauma, Affisch / Poster Art, All vår början bliver Svår, Bysans Bysantinska Östromerska Riket /Byzantium Byzantine East Roman Empire /imperio bizantino /bizancio, Ensamvargen och hans valp /Lone wolf and Cub, Film /Movies, Filmaffisch /Movie Poster, Häst & Ridning, Historia /History, Kavalleri /Cavalry, Medeltid Europa /Medieval Europe, Riddare /Knights, Rustningar /Armor, Serier /Comics, Skisser/Sketches, Storyboards, Storyboards: Arbine, Teckningar /Drawings, Yakane

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , , , , ,

Ett ord säger mer än 1000 bilder… om Neofili

2 02

Publicerat av


Ett underbart ord, som i ett slag frammanar bilden av köande konsumenter som hungrigt väntar på att få köpa den livsviktiga…. nej inte ägg i någon öststat eller på Kuba, utan vad som helst som är sprillans…nytt.

NEOFILI

(OBS – detta är en antikonsumistisk rant av rätt klassiskt ”grinig-gubbe-slag”. Känsliga läsare som smeker sina nya skor eller ipads till sömns är därmed varnade)

Själva ordet Neofili är lätt uttydbart som attraktion, eller kärlek, till allt Nytt, allt nymodigt, från grekiskans Neas (nytt) Philias (kärlek eller dragning). Det är ett uttryck som funnits sedan 1960-talet, men som kommit att bli mer angelägenhet med framkomsten av den nya konsumentproduktmarknaden, speciellt av teknologiskt präglade varor som telefoner, datorer, tv-apparater, musikspelare och annat slikt, men också av nya tjänster som massmarknad för resor, exotisk mat osv..

Dess ursprungliga betydelse är en stark och uppvisad entusiasm för det nya, och en sammanhörande tendens att inte överdrivet respektera det traditionella och hävdvunna, som tar sig uttryck i ett aktivt sökande efter nymodigheter och nya upplevelser. Det finns undervarianter som sexuell neofili, som kräver nymodigheter för att fungera normalt, teknofili, neofili för ny mat osv.

De är människorna behövde Bröd

Det började som neofil exotism...

För den enskilde är Neofili egentligen inte ett stort problem, det kan som synes vara inspirerande, det kan kombineras med kreativitet och upptäckarlust. Som uttryck för ett grundläggande beteende, nyfikenhet och viljan att ta till sig fördelaktiga nyheter, har det också en positiv effekt i hela populationer. Men som andra excentriska drag som kan tolereras när det gäller en någorlunda inkapslad person (se spänninssökaren, det virriga geniet, den impulsive kreatören, den orädda handlingsmänniskan osv.) blir de här dragen lätt problematiska när de framträder i en större grupp eller samhälle. Och vårt är ett marknadssamhälle där konsumtion av varor och tjänster blivit ett sätt att uttrycka personlighet och identitet.

...sedan skall alla ha plommontomater, året runt

Den neofila impulsen kan få oss att upptäcka nya saker, nya njutningar. Att en sådan önskan och bejakelse av människans strävanden alls kan realiseras en masse är ett tecken på demokratisering, och välstånd.

Även en rationell eller mer eftertänksam betraktelse av en produkt eller tjänst skulle vara beroende av andras åsikter, av ett utbyte av erfarenheter. Av recensioner eller smakråd, eller att man prövat det nya med någon annans hjälp. De flesta jämförelser sker i en social kontext, för att vi är sociala varelser. Det ligger i sakens natur.

Hur kunde vi leva utan Stripparåpleaerobics? Nästa år kommer sexorgieaerobics för de riktigt fräcka

Men.

En neofil massa är från början inställd på att det nya är eftersträvansvärt. Likt religiösa personer som letar efter Gudar under varenda sten och inte nödvändigtvis frågar sig hur saker egentligen kommit att bli sådana som det är, frågar sig den Neofila massan egentligen inte om saken/tjänsten kunde göras ännu bättre, eller mer försvarbart producerad, eller om det kan vara värt att vänta tills barndefekterna upptäckts och åtgärdats. De skall kollektivt ha… vad det nu är. Nu. Här framträder det starkt irrationella draget.

Modet - Arena för neofilismen per excellence

I sin utvecklade form blir neofili som massfenomen en uppmaning att handla på basis av infantil impulsivitet , brist på kritisk reflektion och ett i grunden osjälvständigt, icke långsiktigt tänkande. Samt en anknytning till materiella saker eller isolerade upplevelser som markörer och uppfyllare av djupare inre behov. Det där är sådant som man försöker stävja hos barn, åtminstone om man inte vill att de skall lida av dålig impulskontroll. Men lustigt nog är de vuxna mycket sämre på att göra det de säger till små barn.

Och vad som är mer försåtligt kanske, de som vill dra fördel av dessa impulser vet det. Varför skulle de inte sko sig på en oreflekterande och väldresserad armé av köpare? Så de lanserar sina nya produkter eller tjänster, med sikte på att de skall vara just sådana att de neofilt tenderande skall bli eld och lågor över dem.

Viva La Revolucion! Eller viva den fjärde överdyra telefonen….

I dagens samhälle betyder det att element som design, uppenbar lätthet att bruka saken/tjänsten för ett visst avsett syfte, och också en viss upparbetad image för produkten premieras. En glimt av sensation skadar aldrig. Vilket kunde vara positivt, om det inte regelmässigt skedde på bekostnad av sådant som vidd för användning, ett kreativt och självständigt bruk, hållbarhet, eller att produkten har en rimlig eller miljömässig produktion och livscykel. För den neofilt orienterade kommer sådant alltid i andra hand. Han eller hon kommer ändå inte bära/äga/bruka det nya länge. Snart kommer något nytt. 

Barriärrevet, varje turists dröm - så länge de nu varar. För de här, är det för sent

Således blir neofili intressant för att det utgör den samtida konsumismens spjutspets. Den neofile är rov för producenters och annonsörers lockrop. Det nödvändiga och det som man bara ”vill ha” blandas samman. Som ”early adapter” eller köande för en ny vara demonstrerar den med sitt eget handlade att produkten är något att sträva efter, och bidrar således till att skapa en dragning och en ”buzz” kring det nya. Sällan eller aldrig kommer kritisk granskning av produkten att få samma genomslag som den inledande entusiasmen som de neofila genererar. Inte sällan är de själva delar av systemet. I egenskap av redaktör, modeskribent eller teknologirecenscent kan den neofile sprida sin besatthet för nyheter till en vidare krets och etablerar därmed också ett sådant betraktelsesätt som något normalt, ja som en handling som närmast blir beundransvärd.

Modern kaffekultur, utformad för neofilstiska orgier - ständigt dyrare kosntigare kaffe med allt knaisgare prylar som en speciell kaffetermometer

Man kan förlita sig på förmågan till efterrationalisering hos den som låter neofilin segla iväg med sig. Han eller hon kommer att försvara sin lust att skaffa nyprytteln med skäl som kan låta förnuftiga. Men sällan gå till kärnan med att det är det emotionella eller sociala värdet av det nya, det som det talas om, det som visar att man är med i matchen och en cool eller samtida person, som ger status inom ägarens subkultur eller klass, som är det som verkligen är balsamen för själen.

De här snubbarna behöver ett liv

Nu kan man omedelbart ana inseglande invändningar – ”men tänk om det nya verkligen är mycket, mycket bättre”? ”Om det är rationellt att modernisera sin utrustning, sina saker”? ”Och dessutom har jag råd med…vad det nu är.”

En dag tröttnade rumänerna på att köa...

Ja, den som kan argumentera för sin sak, som har ett behov som har någon form av rationell täckning, vars relation till det nya objektet är sådant att man kan se att det verkligen är föremålet/tjäsnten och dess objektiva, observerbara och jämförbara egenskaper och kostnader som kan tillfredsställa det, den utgör inte problemet. Likaså den som faktiskt skapar det nya. Den är ju kreativ. Som sagts, det är främst som ett massfenomen det här draget tappar sina positiva implikationer.

Det borde vara uppenbart. Att betrakta Neofili som ett problem tar främst sikte på en större grupp människor som egentligen inte har några verkliga, trängande rationella behov som endast det nyaste nya kan uppfylla. Utan som låter sitt handlande främst styras av det nya är just… nytt. Och hypat. En trängande törst, som det nya i sig, släcker. I alla fall tills nästa nyhet kommer. Och sedan nästa. Men hålet som de neofila har i sin själ kan aldrig fyllas av någon enskild sak. Det förblir där, knappt ens tillfällig lindrad av den senaste grejen. Den ende som skrattar mer varaktigt är den som krängt prylen till de uppeldade neofilerna.

Kolla här, vi är så fräcka och rätt i tiden att vi köade två dagar för en ny skiva. Eller telefon. Vi vadade bland mosquitos och åt skalbaggar som ingen annan vit man ätit. Eller vad det nu var. Nu igen.

Grattis.

———————————————

För lite definitioner se http://en.wikipedia.org/wiki/Neophile och http://svenskuppslagsbok.se/tag/neofili/

Redan 2006 spekulerades det om inte är en genetisk defekt, eller predistposition, att tvångsmässigt och mot varje rationell kalkyl vilja ha den nya gadgeten se http://www.medialifemagazine.com/cgi-bin/artman/exec/view.cgi?archive=226&num=5439 se också http://www.rightdiagnosis.com/n/neophilia/intro.htm

En artikel av Winfred Gallagher ”Exploring your inner Neophiliac” i tidskriften Business Mirror pekar på både den individuella och även popkulturella nyttan av neofili men också dess problematiska effekter som ett mer spritt fenomen, inte minst för akademiska miljöer http://businessmirror.com.ph/home/global-eye/20788-exploring-your-inner-neophiliac

Evolutionsforskare är intresserade av neofili i en vidare betydelse – den underliggande driften hos mer avancerade djur att pröva på nymodigheter är en av de faktorer som tycks driva evolutionen framåt. Se t.ex. forskningsrapporter som studerat neofili hos apor och dess koppling till innovation i http://lalandlab.st-andrews.ac.uk/pdf/kendal_AJP_2005.pdf, och för fåglars beteende i http://nationalzoo.si.edu/Publications/ScientificPublications/pdfs/85f5c7eb-2e6f-4cac-9707-e49215495ca6.pdf

Lite kul om prylfixering inom olika arenor, från fattigdomsbekämpning till ridsport, se

Publicerat i ...ett Ord kan dock betyda mer än 1000 bilder, Artefakter /Artifacts, Ekonomi /Economy, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Psykologi /Psychology, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs

4 kommentarer

Etiketter: , , , ,

The Girl with the Dragon Tattoo

The Girl with the Dragon Tattoo

28 01

Publicerat av


Så, efter att den värsta hypen klingat av och man hunnit glömma nästan allt var det dags att pallra sig iväg till den amerikanska versionen av ”Män som Hatar Kvinnor”, ”The Girl with the Dragon Tattoo”.

Regi: David Fincher

Med: Rooney Mara, Daniel Craig, Stellan Skarsgård, Christophet Plummer mfl.

 Den amerikanska fulländstrailern

http://www.youtube.com/watch?v=UgeRXqMu3zc&feature=related

Det första som slår en är att ett konstigt avstånd uppstår när folk talar engelska överallt i början, speciellt eftersom allas namn fortfarande är svenska, och faktiskt oftast rätt uttalade. Den märkliga kombinationen av ett främmande språk och bekanta namn och miljöer – varenda scen i staden kan lätt lokaliseras av varje Stockholmare med självaktning – tar en ur illusionen i början och påminner en ständigt om att det inte är på riktigt – men man kommer faktiskt över det. Vilket inte är illa redan där – inte alla regissörer skulle klara av det. 

En av de på förhand mest haussade aspekterna av filmen var frågan om man skulla kunna porträttera dess mest ikoniska figur, den trasiga men superkompetenta Lizbeth Salander. Speciellt eftersom Noomi Rapace redan gjort det så bra på svenska. Rooney Mara gör dock ett mycket bra tolkning av romankaraktären.

Men det är en annan karaktär än Noomi Rapaces, den tar fast på andra sidor. Där Noomis Lizbeth lågar av hat och tillbakatryckt våld, och bär sina aggressivt punkiga yttre attribut  och nonchalans som ett öppet trots mot omgivningen, gör Roney en mer återhållen, nervigt koncentrerad men också sorgsen Lisbeth, som mer pressas till sitt våld och lever sitt liv mer bland perifera och randmässiga existenser. Lika trasig, men mindre utagerande, om man inte går över hennes gränser vill säga…

Peter Haber gör ett bättre jobb som den onde seriemördaren än Stellan. Det kan vara att Stellans persona börjar komma mellan honom och hans rolltolkningar. Men jag tror ärligt talat att det lågmälda här går överstyr. Stellan gör kvinnomördaren Martin Vanger närmast loj, trött. Haber låter hans hat lysa igenom mer, och förmår sätta ord för hans totala förakt som låter lika kalla som karaktären.

Och scenen där Michaels Nykvist hänger där i stålkabeln är mycket råare i den svenska versionen. Naknare liksom, med den rasslande vevens klatter som ackompanjemang till ett mördande som antar närmast förintelseliknande undertoner: industriellt, mekaniskt, med offren reducerade till slaktdjur. Men så heter också den svenska romanen ”Män som Hatar Kvinnor”. I den svenska versionen blir mordkulan verkligen det som Peter Englund kallar ”nollpunkten”, där offren berövas all mänsklighet och blir till slaktavfall.

David Fincher har genom flera täta och välgjort makabra filmer som ”Seven”, ”Fight Club” och ”Zodiac” visat sin förmåga att skapa stämningar eller en tidsanda där han kan åskådaren både nyfiken och på spänn, mot en estetiskt välutvecklad fond med otäcka inslag. Hans visioner är mörka och svarar mot de dunkla drifter han skildrar, med flackande grönblått ljus som kastar djupa skuggor på likaledes mörka djup i karaktärerna. När Fincher nu tar sig an Stieg Larssons böcker får man se bekanta platser och miljöer genom Finchers prisma.

Här börjar dock problemet. Fincher har tagit till sig Stieg Larssons lätt misantropiska syn på Sverige och lägger en påtagligt kall, känslosval stämning inte bara över det yttre uttrycket men också människornas relationer, som verkar lika stelfrusna inuti som vädret utanför ger anledning till. Vilket känns extra knasigt när figurerna springer runt och pratar på engelska.

För en amerikan kan det förstås kanske förefalla så, och det ligger en viss poäng där. Men beskrivningen av Sverige som Fincher satsar på är ett samhälle som är supervälordnat och inte så lite stelt och byråkratiskt i sitt tickande maskineri, ett fullständigt själlöst samhälle, vilket poängteras genom användningen av olika färgskalor där det förgångna är pastelligt varmt ljussatt, och nutiden kyligt belyst och badande i skuggor. Han sätter s.a.s färg på det som folkhemsnostalgiker av S, Kd, eller Sd-kulör skulle kunna säga – det är något rutten i det f.d. idylliska kungariket Sverige, något som förlorats… Det är problematiskt, och lite gjort dessutom – vi är vana att redan från Sjöwall-Wahlöös tid få höra hur det bär utför och ojojoj vad hemskt allt blivit.

Det är dock symptomatiskt att i sin strävan att göra filmen mer lågmäld lyckas Fincher få den att mer kännas som en svensk film än den svenska filmen själv, med tanke på takten i handlingen och det jordnära perspektivet. Ända till slutet som firas av så snabbt att man knappt hinner förstå vad som händer. Det är synd att filmen har så lite nytt att tillföra jämfört med den svenska. Och tonfallet är så pass svalt och återhållet att det lämnar lite plats för djup under, med Rooney Mara som märkbart undantag.

Det är synd. Man skulle ha kunnat anlägga lite olika perspektiv på många saker, relationen mellan Mikael och Lisbeth till exempel, eller av industrifamiljens sönderfall och interna intriger… men nej, man följer manus närmast slavlikt. Det är tätt, det är bra och snyggt gjort, men inte så omskakande eller öppnar några nya infall på vad som nu är en tämligen känd historia.

Jaja. ”The Girl with The Dragon Tattoo” verkar ha fått allmänt goda recensioner, men har till dags dato precis passerat sina produktionskostnader på 90 milj. USD (så dyrt att filma med jänkare). Filmen är nominerad till Oskar i fem (5) kategorier och kan väl få en nytändning om den tar hem en eller flera, så att denkan gå upp igen i fler dukar. Jag måste dock säga att för omväxlings skull att för två filmer som liknar varandra mycket så är den svenska bättre. Men David Fincher har gjort ett gott hantverk som vanligt och Rooney Mara lyfter ”The Girl with the Dragon Tatoo” till ett slags godkänt plus.

Medelbetyg för gott försök

PS. Som om det inte räckte med den räcka filmer som gjorts kommer berättelsen snart som Seriealbum. DC comics, Stålmannens universums ägare, har tillkännagivit att de kommer att släppa berättelsen i serieform http://comicbook.com/blog/2012/01/17/the-girl-with-the-dragon-tattoo-free-preview-comic-announced/

——————————–

Lite kuriosa: ”Män som hatar Kvinnor” hette just ”The Girl with the Dragon Tattoo” i USA, precis som remaken. den gick för övrigt mycket bra inom ramen för den begränsade distribution som filmer med textning alltid har. Se trailern för den svenska filmens lansering i USA 2009 på http://www.youtube.com/watch?v=RL8LI-h2WFc.

Den amerikanska filmens website är http://www.dragontattoo.com/site/

Wikipedia om boken som bildar förlaga, ”Män som Hatar Kvinnor” – se  http://en.wikipedia.org/wiki/The_Girl_with_the_Dragon_Tattoo, och om den amerikanska filmen http://sv.wikipedia.org/wiki/The_Girl_with_the_Dragon_Tattoo

IMDB har fakta om  ”The Girl with the Dragon Tattoo” på http://www.imdb.com/title/tt1568346/, och ”Män som Hatar Kvinnor” på http://www.imdb.com/title/tt1132620/.

Andra mediers recensioner (som man noga bör undvika innan man ser en sådan film om man skall skriva själv)

fler recensioner på svenska i samlingssajten för kritik, http://kritiker.se/. Se http://kritiker.se/film/recension/?film=David_Fincher__-__The_Girl_With_The_Dragon_Tattoo

Publicerat i Affisch / Poster Art, Bedömt & Betygssatt, Film /Movies, Filmaffisch /Movie Poster, Filmrecensioner /Movie Reviews /Critique, Kändisar /Celebrities, Sverige /Sweden

3 kommentarer

Etiketter: , , , , , , ,

Dumskallarna(s) Konspiration: Adios Ljugholt och gonatt för (S) för ännu ett tag

Dumskallarna(s) Konspiration: Adios Ljugholt och gonatt för (S) för ännu ett tag

22 01

Publicerat av


”Hur kunde s utse en ljugande georgisk dragspelare med noll koll till partiledare..?” Frågade sig en god vän för några månader sedan, och frågan var onekligen berättigad.

 I lördags tog sagan slut.

Ändå har det varit svårt att tro att mannen, och den ryggradslösa och inkompetenta klick i partiet som valde honom eller höll god min skulle vara fullt så destruktiva som det visat sig. Undertecknad skrev själv som svar på om Juholt skulle tvingas avgå under hösten 2011 att:

”S kan i dagsläget inte göra sig av med Juholt eftersom de inte har något alternativ. Så nej, jag varken väntar mig eller tror att lallaren försvinner med mindre än att mycket skarpare undebyggda anklagelser riktas mot honom. Men han är skadeskjuten, och mycket tidigt i sitt ledarskap. Jag förväntar mig att de interna stridigheter som bilades under hans val nu kommer att dyka upp igen, och om han misslyckas kapitalt i nästa val kommer yxorna fram igen.”

18:e Oktober 2011

Well, man hade visst fel. S var mer självdestruktiva än vad någon kunde ana. Det där är symptomatiskt för ett vanligt fel, att överskatta rationaliteten hos mäktiga insitututioner, och jag gör mig också skyldig till det.

(bild från bloggen http://blogg.omakastengods.se/)

Men detta förbleknar jämfört med den närmast bisarra lovsång av Nordkoreansk typ som levererades av vissa efter Juholts val i mars 2011: när man själv skämtade apropå entusiasmen över Juholt i S-leden så menade Åsa Linderborg (i http://www.aftonbladet.se/nyheter/skongressen/article12789232.ab) på fullt allvar att: 

”När Juholt pratar lyssnar man

Om jag var Fredrik Reinfeldt skulle jag vara vettskrämd; Juholt är den förste partiledaren på tjugo år som kommer presidera ett 45-procentsparti. Man förstår att borgarpressen gör allt för att staga upp den socialdemokratiska partihögern, men frågan är vad Vänsterpartiet kan göra för att inte förblekna i jämförelse”

(Tack till Kimmen för påminnelsen… herrejösses)

 

 (bild från bloggen http://bengtbernstrom.blogspot.com)

Är det något vi vet är det uppenbarligen att Åsa Linderborg inte är Fredrik Reinfeldt. Jämfört med det där framstod den  parodi på s-entusiasmen som undertecknad levererade som helt följdriktig…

”Håkan är min idol och evige ledare! Hans mustasch är den öööh… Största på Jorden! Han slår enbart holes-in-one! Fåglar kvittrade och stjärnor log på hans födelses dag! När hans regim tar sin början skall en guldpläterad kolossalstaty, 90 m hög, sättas upp över slussen och snurra så att dess ansikte alltid står vänt mot solen och visar oss vägen till framtiden!’

"Juholt hota oss? OAHAHAHA!"

 

Nå, mannen var en bluff, och så också den entusiasm som piskades upp – när det kom till skott tog det bara tio månader för media, hans interna fiender i partiet och hans egen inkompetens för att avpolletera honom. Så mycket för att skrämma slag på Fredrik Reinfeldt. Om inte det är ett sista genidrag för att förvirra motståndarna, som Dagens Svenskbladet är inne på…? http://svenskbladet.se/politik/index.php?alias=juholt_backar_avgangsbesked.html

 Ända sedan valet av Juholt har det dock funnits frågetecken kring hur det egentligen står till hos inte bara honom, utan vad som är viktigare, hos partiet självt. De dåliga farhågorna kom redan när han gaggade på om Lybien-insatsen, och som togs upp här på bloggen. Då stod vidden av sossarnas totala brist på en egen vision i en avgörande fråga för Sverige, och bristen på ryggrad att följa den, klar – toppat av en pajas som verkade byta fot lika ofta som han bytte strumpor. Jag håller normalt inte med Peter Wolodarski om mycket, men i fråga om Juholt drog han tydligen liknande slutsatser – se http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-det-borjade-i-libyen-och-slutade-i-folk-och-forsvar

(från https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/04/05/dumskallarnas-konspiration-om-att-skjuta-eller-inte-skjuta-med-gripen/)

Valet av Juholt och alla de turer som följt är ett tecken på det verkliga problemet som är socialdemokratins kris. Moraliskt, politiskt, idémässigt, personlighetsmässigt… S är körda just nu, de har de problem de förtjänar. Varför skulle man dras till ett parti som är en enorm, tung, mossig maktapparat samtidigt som man överallt är på reträtt, tappar mark och makt, tappat all lust, övertygelse, ryggrad och värderingar? Vad är det sossarna kan säga till den borgerlighet som under moderaterna kokat ihop en betryggande mix av nyliberalism och försiktig centrism egentligen? Det var socialdemokraterna som kommunaliserade den skola som nu är en segregationsmaskin och närmast kvantfysisk i sin godtycklighet ifråga om betyg och kunskapsnivå. Avregleringar, kommersialiseringen av allmänna åtaganden, undergrävandet av den svenska modellen, användandet av trygghetssystemen för att förvara eller hålla folk i passiva åtgärder – allt har skett med socialdemokraternas goda minne. Juholt var alltid en kompromiss, en dålig sådan, men född ur ett kraft- och principlöst parti, utan egen politik – som t.ex. påpekas av Arbetarbladet, http://arbetarbladet.se/ledare/1.4309031-tv-juholt-var-en-kompromisslosning-.

Juholts mumlande betraktas som en personlighetsbrist, och många kommer säkert likt Göran Greider att skylla på medierna (http://www.aftonbladet.se/kultur/article14248372.ab). Men debaclet Juholt är i en mening rättvisande för innehållet i socialdemokratisk politik: den är ett mumlande, ett upphöjande av passiviteten och business as usual som dygd. Det är brister som inget enskilt personbyte enbart kan åtgärda. Antingen måste det till en omfattande resning från gräsrotsnivån eller någon annan omfattande chock drabba partiet så att det förstår att omfattande förändringar måste ske jämfört med dagens arbetssätt.

Den enda personförändring som skulle kunna hjälpa dem just nu är om Margot Wallström av någon anledning drabbades av messiansk feber och återvände i eld och ära med en ärkeängels dubbla vingpar och brinnande svärd… Och ungefär lika troligt. Envar som gärna vill ta över S’ konkursbo i det här läget är antingen en plikttrogen masochist (men sådana behövs ibland!) eller för dum för att förstå uppgiften, det behöver man inte tidningarnas hjälp för att fatta.

Men deras genomgångar av problemet, om än enahanda, visar med all tydlighet vilket sjunkande skepp Håkan Juholt lämnar efter sig, efter 10 månader som dess kapten: se bl.a.DN http://www.dn.se/nyheter/politik/nio-s-namn–men-ingen-som-tycks-langta-efter-ledaruppdraget, SvD http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ledarlost-s-i-krismote-utan-deadline_6787775.svd, Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14250713.ab, Expressen http://www.expressen.se/nyheter/1.2686885/nu-sager-alla-nej-till-partiledarjobbet.

 
—————————————-
Lästa pressröster om Juholts avgång för detta inlägg

Publicerat i Media & Rapportering /Media and Coverage, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Spanat & Tänkt /On My Mind, Sverige /Sweden

5 kommentarer

Etiketter: , ,

Nostalgi om Kiralatet, Mamlucker och artistiska begränsningar

Nostalgi om Kiralatet, Mamlucker och artistiska begränsningar

20 01

Publicerat av


Med anledning av min födelsedag nyligen och lite reparationer av min ständigt krånglande utrustning förde jag över och städade upp lite filer från gamla datorer, inklusive lite bilder. Och fastnade i en nostalgisk betraktelse av två gamla diton…

En del diskussioner med den i forna seder och militaria väl insatte bloggkollegan Tannhauser  (bå bloggen Hedniska Tankar) apropå ett inlägg om historiska tester och experiment (https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/01/12/tung-metall-skyddar-men-kanske-inte-sa-bra-i-strid-om-experimentell-arkeologi/) har fått mig att åter uppmärksamma det sätt på vilket våra intressen dalar och stiger åter i vågor genom åren. Betraktande mina gamla bilder såg jag en utveckling av korsflödet eller överlappningen av flera sådana intressen. För teckning, för fantasy, och för historia. Rättare sagt mellanösterns medeltida historia, ännu mer specifikt det här ofta omnämnda mamluck-rikets historia. De ritades med bara några års skillnad, men man kan se en progression där.

1991 hade jag börjat läsa om de märkliga slavkrigarna för en rollspelskampanjs räkning. Jag visste inte speciellt mycket om orientens materiella kultur eller utrustning, och de olika perioderna av militär teknologi. Det här är pinsamt tydligt i mina första utkast till teckningar. Jag ritade helt enkelt västerländska riddare från den senare medeltiden, från 1400-talet och framå. Och satte på dem lite exotisk parafernalia som spetsiga hjälmar.

Idag kunde det vara generande att se att mycket av inspirationen kom från så opassande källor som star-wars-filmerna, japanska samurajrustningar med mera. Men sådan ser inspirationen ut, man jobbar med vad man har. De där utkasten visar graden av min okunskap och mitt dåvarande mentala bagage mer än något annat.

Men det där var en ungdomlig och ivrig tid, och mellan läsande av BSOAS-artiklar av David Ayalon om mamluckerna fanns där en känsla att man inte gjorde de där killarna rättvisa. Att lära sig visualisera tidens klädedräkt och detaljer i den region man mer och mer insåg såg rätt annorlunda ut blev en slags följeslagare till att bara ta in information i bokform.

Mina studier av Keffiyeh-dok från källor

1993 försökte jag göra en slags filmposterliknande bild, med element inspirerade av mamluckriket. Min ritteknik var då ännu mer grov och primitiv än nu, och dessutom ojämn. För de förra delarna, som hantverkaren, den stående krigaren-officeren i mitten och den skriftlärde eller domaren till höger samt förstås stadsbilden, är en slags ofullständig serieteckningsstil påtaglig. Där skymtar bristen på färdighet i att t.ex. rita kläder och fall för mer oformliga skepnader. För andra, som magdansösen och det beslöjade ansiktet i förgrunden hade jag foton som förlagor, och där finns också ett försök till mer känslig pennföring.

Idé filmposterliknande bild till Kiralatet

Vissa kompositionsidéer är dock bra – som staden i bakgrunden med floden som smälter samman med den beslöjade under. Idag skulle jag kunna använda en sådan idé men säkert ändra på hur de fogades samman. Bonden och hantverkaren, och den skriftlärde ulama, en muslimsk skriftlärd ”notabel”, som visar på andra samhällsklasser än mamluckerna själva borde också vara med. Men man kan notera att förutom magdansösen fattas kvinnor – dåligt i en bild som vill ge en känsla för ett helt samhälle.

Nattklubb, inte medeltid - den egyptiska dans-och filmstjärnan Samia Gamal

Och detaljerna kan förstås göra enormt mer korrekta med hänseende på historisk vederhäftighet. Magdansösen är i sig ett sådan exempel på klassisk modern orientalism. Inte för att magdans inte fanns i mellanöstern på den tiden, det är en urgammal konstform. Men en dåtida magdansös skulle inte ha haft vad som uppenbart är en slags BH på sig, och troligen inte bar mage eller så avslöjande kjol. Det där är en modern avart, mer för att beundra kvinnlig kurvatur är dansen i sig, och typisk för vår tid – den där kostymeringen uppstod i själva verket för en västerländsk magdanspublik på 1800-talet och framåt.

Födelsen

Något liknande gäller krigarna själva, där boven mer var en uppenbar fantasyskada, som den den svarta amiren i en för perioden icke-existerande rustning. Att han skulle se cool ut var det viktigaste för mig. Jag hade inte läst historia på universitetet än och fått den autenticitetsdille som jag nu kräver av mina bilder och illustrationer. Numera vet man också att även tidstrogen mundering kan se både cool och tja, tilltalande ut, som t.ex. i den nyare storyboarden ”Födelsen” (i ett annat inlägg).

Poängen är att användningen av de missledda inspirationerna trots allt kantar ett slags fall framåt – från något slags allmänna  medeltidshårdingar  framstår mamluckerna och deras rike som klart icke-västerländska: deras placering i mellanöstern är tydlig och klar. Intresset har vidgats från bara krigarna till samhället i stort, inklusive den större miljön. Och poängen var att det visar ett mentalt skifte – min hjärna började byta scen, och sökte efter sätt att i en mening sätta bo därute, bortom den vanliga fantasy-verkligheten i en sammanhållen miljö. Jag gillade alltid den där bilden, med åren mer för dess idé kanske, än dess bestående artistiska värde, som tyvärr är begränsad. Att det fanns många fel där tar inte bort att de ändå ledde framåt – och de blev trots allt gjorda, det här var före den tio år långa torka som skulle komma.

 Kanske var man djärvare då – idag kan jag knappt dra ett streck utan att att läsa en specialiserad bok med urkunder för motivet. Det är ungdomens kaxighet som framträder. Och en dag som denna saknar man den, lite grann.

—————————————-

Publicerat i A'ratauma, All vår början bliver Svår, Anatomi & Figurstudier /Anatomical & Figure Studies, Egna Bilder /My Artwork, Historia /History, Islams Värld /World of Islam, Kiralatet, Kläder /Clothes, Mamluckerna /Mamluks, medeltidskläder /medieval clothes, Mellanösterns historiska kläder /historical middle east clothing, Rustningar /Armor, Tusen och en natt /Arabian Nights

5 kommentarer

Etiketter: , , , ,

Om att lära nytt – ny målningspensel för tuschteckning

Om att lära nytt – ny målningspensel för tuschteckning

16 01

Publicerat av


Ibland får även vuxna människor uppleva den upplyftande och barnalika upplevelsen att lära sig något annorlunda och öppna nya dörrar för sina intressen. Sedan en tid har jag börjat fuska med en sådan nyhet: att teckna genom att måla med tuschpensel.

Fast – vadå nytt? Läsare av denna blogg kan påminna sig att undertecknad redan för nästan 2 år sedan mumlat om tuschning. Det kan framstå som en mindre skillnad, men så här är det.

När man gör klart, eller rentecknar, med fina bläck- och penselpennor har man ett underlag i form av en mer eller mindre färdig blyertsskiss. Bläckpennor, även penselpennor, har fasta spetsar. Fina pennor av typ ZIG för att kunna göra smådetaljer har hårfina, större penselpennor som Faber-Castells Mangapennor har en bredare spets och möjlighet att variera flödet av bläcket för en mer penseldragsaktig action.

En av mina första teckningar i den sistnämna renteckning+penselpenna-stilen kan ses i t.ex. i hästen här (se inlägg), eller  nedanstående studie av mina två hjältinnor Kati och Corinna.

2 vackra kvinnor står beredda -en studie i tusch

Men en riktig pensel, med strån, är trots allt en annan sak. En riktig pensel ger omedelbart utslag när man byter vinkel mot papperet eller hostar till. Minsta skälvning kan lösgöra stora droppar eller oavsiktliga breda stråk av bläck – som inte kan suddas ut. Man har inget jämnt flöde av bläck inom en linje heller, utan man måse se upp med sådant som rinnighet och droppighet. Det är nästan omöjligt att göra linjer som är jämna över hela sin längd. Och att mecka med smådetaljer likaledes krångligt.

Om man är darrhänt, som undertecknad, är en pensel något att se upp för.

Men man skall inte backa för det svåra, om det måste göras. Senare tiders försök att göra tuschade bilder med mycket svärta (se exempel) har övertygat mig om nödvändigheten i att gå vidare med bättre användning av penslad tuschteknik.

Mitt allra första försök var i en slags clear-line-variant. Jag hade berättat för sötnosen men matstrularen Alma om ”Biffätarna”, som skyddade drottningen mot hemska skurkar för att få henne att äta och det där föll i god jord.

Det är där allt nytt, allt som skall ge frukt, börjar – med kärlek.

Mina svårartat klumpiga händer greppade penselskaftet efter att ha gjort en underliggande skiss, och…kladdade fram en Wimby-gubbe?

Tja, all vår början bliver svår.

I det följande lekte jag varje dag med tuschning av halvfärdiga utkast och skisser för att få en känsla för penselns dynamik och hur handen kändes. Samt se skillnaden mot vanlig bläckning.

Vissa barnsjukdomar kom tillbaka förstås, det är typiskt när man jobbar med ett nytt medium. Mitt undermedvetnas reträttposition är en slags halvrealistisk serietidningsstil, det har tidigare omnämnts. Det blev åter väldigt tydligt.

Troll, tuschpensel och penna

Efter ett par försök hade jag dock börjat få lite kläm på penseldjäveln. Det sitter lika mycket i det inre som det fysiska. Man vill inte, skall inte vilja göra exakt samma som med andra former fast mer. Nej. Ett annat medium lyfter fram andra saker. Den djupa svärtan, den skarpa kontrasten, linjer som är mer levande och varierade. Att lära sig förstå dem innebär att det inre ögat måste skifta sitt fokus, bygga skepnader med delvis andra instrument. Även när man kombinerar, som mitt lilla troll där jag tog till fin ZIG på några få ställen.

Precis som bläck i sig innebär att man måste överge de gradvisa övergångar som blyerts och mjuka kolstift kan skänka, så innebär övergången till pensel att en viss, tja impressionism gör sig gällande. Skuggor och ljus som är skarpt åtskilda blir bärande element, och en eller några få skarpa linjer får företräde framför den småskaliga crosshatching som tunnare bläckpenna möjliggör. Det är linjerna som kommer att skapa mest problem, det känner jag på mig.

Den sista utmaningen var att direkt måla något helt och klart direkt i tusch. Med bara det mest spöklika av utkast, bara några linjer, för vad jag ville ha som fond till en pågående målning, som jag haft problem att skapa en vettig bakgrund till.

Den är till en pojke – och som så ofta förr ger det, och tanken ”vore det inte kul om…” modet att helt sonika skrota det gamla spåret och bryta ny mark, göra något annorlunda, att ta språnget åter och möta nemesis, det vita papperet, utan ursäkter och utan fruktan.

Det är första gången som jag någonsin för ett landskap direkt ner på papperet utan skiss. Det är inget stordåd. Men nytt. För mig. Och förhoppningsvis skall den vara till glädje för min unge mottagare.

PS: Ett speciellt och varmt tack till Ola, för hjälp med inscanning av mina många kladdar och utkast, av vilka endast ett urval finns här.

Publicerat i All vår början bliver Svår, Bilder att Färglägga, Djur & Naturteckningar, Egna Bilder /My Artwork, En bild säger mer än tusen ord, Enklare teckningar /Clear-line Drawings, För Barn /For Children, För Vänner & Familj /For Friends & Family, Sagofolkslag /Fairy Tale Races, Skisser/Sketches, Teckningar /Drawings

Lämna en kommentar

Etiketter: , ,

Tung Metall – skyddar, men kanske inte så bra i strid? Om experimentell arkeologi

12 01

Publicerat av


Om Historiska Experiment – att försöka återskapa äldre teknik, manövrar och hela expeditioner för att bättre förstå det förgånga och historiens förutsättningar på den mest grundläggande nivån.

Nyligen publicerade den mångkunnige Tannhauser en läsvärd redogörelse för marsch i såväl antik som modernare tid (se http://tannhauser3.wordpress.com/2012/01/07/immer-weiter-om-att-standigt-ga-vidare/), och det påminde mig om ett litet utkast till inlägg som jag suttit på ett tag, om att testa och pröva sådant som hör ihop med historiska erfarenheter och fenomen. För alla som strävar efter att illustrera historiskt inspirerade teman med realistiska ambitioner är det här ett viktigt ämne.

Arkeologi som sysslar med att testa saker för att se om det verkligen gick att utföra dem som man trott är inget nytt. Men det ansågs traditionellt vara ett slags lek, oseriöst och lite fnyst uppå av de förmodat ”seriösa” historikerna. Det här tidigare randfenomenet dock fått en ny och ökad spridning i och med den nya mediaverklighet där t.ex. kanaler som tar upp historia och populärvetenskap, som Discovery Channel eller National Geographic,  numera samsas om samma tittare. Till det kommer moderna tekniska landviningar för att mäta och eller simulera smått och blandat,och åskådliggöra det med datorgrafikens hjälp. Mycket är förstås ren underhållning. Men rätt använt kan tester och simuleringar ge värdefullt bidrag till historieforskningen och förståelsen av dåtiden ”wie es wirklich war”, för att citera historiografins fader Leopold von Ranke. Det har lett till att testning tas mer på allvar även av de profesionella historikerna och arkeologerna.

Inom historieforskning är empatisk läsning ett grundläggande begrepp. Vi måste försöka förstå urkunder och texter och söka oss till deras syfte och innehåll utifrån förutsättningarna i den tid de skapades. Detta är dock lika sant vad gäller de rent fysiska förutsättningarna, det som kommer till oss via arkeologin. Och det är här den här experimentella approchen blir fruktbar: man kan få syn på det komplexa och sammansatta i den historiska verkligheten på markplanet, och förhoppningsvis en respekt och inkännande för hur dåtidens människor uppförde sig när man förstår deras resurser, omständigheter och vad de kunde eller måste klara av.

Ett axplock av sådana exempel på testade situationer kan ge syn för sägen

Studier av Förmoderna Rustningar

Milanesisk 1400-talsrustning

För många startar intresset för förmodern historia med…riddarna. Dessa stålklädda gentlemän med svärd i ena handen och en fal dam i den andra utgör en evig lockelse främst för unga pojkar, och vem har inte lekt att vara den harneskklädde hjälten i en saga där draken dödas, prinsessan dånar och kungariket jublar? Men för den som läst ens en liten gnutta historia kommer förstås en mängd frågetecken upp. Jag kommer ihåg hur jag i min gymnasietid, när jag började granska  de här sakerna lite närmare, snubblade på Montgomery of Alamein och hans berömda ”Krigskonstens Historia”, där den gamle generalen ondgör sig över hur stel och artificiell den syn på krig och strid var som riddarna företrädde (s. 207ff). Speciellt de som själva i senare ålder dras till kampkonster undrar ofta…hmmm hur var det egentligen att springa runt klädd i stål och plåt och svinga svärdet? Alltså egentligen? 

För en tid sedan uppmärksammade Sveriges radio P1  (http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=406&grupp=12718&artikel=4610646) en studie om hur det verkligen måste ha varit att knata runt i rustningar av den typ som efter mitten av 1300-talet täckte hela ridddaren i skyddande (?) metall. Studien (”Limitations imposed by wearing armour on Medieval soldiers’ locomotor performance”) genomfördes vid Leeds universitet. (Klicka på bild eller länk nedan)


http://www.leeds.ac.uk/news/article/2259/heavy_metal_hardens_battle 

Studien (som också rapporterades i http://www.bbc.co.uk/news/science-environment-14204717) ser rätt kul ut, med riddaren på löpband, men vad den visar är faktiskt en stridsfråga sedan mycket lång tid – hur mycket hindrade egentligen den fulla plåtrustningen krigaren som bar den, och hur kan det ha påverkat hans beteende? Studien visade på att rustningen påverkade krigarens kondition mycket starkt, och snabbt tröttade ut bäraren.

(Se läkar till alla rådata, studien själv och vissa metoddiskusioner i Proceedings of the Royals Society’s hemsida http://rspb.royalsocietypublishing.org/content/early/2011/07/15/rspb.2011.0816/suppl/DC1)

Ett annat, inte alls lika kontrollerat men ändå lite kul test som jag hittade på Youtube rör ett annat material i gamla rustningar, en som favoriseras av många s.k. lajvare (från levande rollspel, iscensättning av oftast förmoderna scener och berättelser) – läderlamell och härdad läderlamell.

http://www.youtube.com/watch?v=8jpuSzgkZN4&feature=related

Det som ändå gör det här testet intressant är att den ger den mer stridstänkande en omedelbar idé om hur strider kunde ha utvecklats mellan motståndare som bar läderrustning – vilket var majoriteten av de stridande nästan överallt i världen. Istället för de märkliga, av modern fäktning inspirerade långa duellerna med svingande svärdskämpar som är oss bekant från filmer, torde de flesta stridande cirklat runt varandra och försökt sticka sin motståndare. Mycket mer defensivt och liknande en modern brottningsmatch än de Errol Flynn-liknande krumbukter som dansar framför ögonen när vi ser en man med ett svärd.

Förmoderna Vapen: Svärd, Bågar och Trebucheter

Det andra sidan av myntet ifråga om förmodern vapenteknologi gäller just – vapnen. Det mest legendariska av vapen är svärdet. Där finns förstås mycket att testa. En favoritdiskussion bland intresserade av svärd rör vilket som var det ”bästa”. Ofta fokuseras de diskussionerna på skillnaden mellan västerländska svärd och de berömda japanska samurajernas svärd katanan. Ett otyg tyvärr (som om de otaliga krigarna i Mellanöstern och Indien inte också använde svärd av och på en hög nivå), men ett som delvis är förståeligt med tanke på just tyngdpunkten av medieframställningen av svärdsstrid.

Ett exempel är den här jämförelse mellan en Katana mot ett Långsvärd, båda från 1400-talet kan ses nedan.

http://www.youtube.com/watch?v=EDkoj932YFo&feature=related

En lite kul grej är att programpresentatören är R. Lee Ermey, odödliggjord som vrålande och vidrig sergeant i Stanley Kubricks Vietnamskildring ”Full metal Jacket”.

Före handeldvapnens införande och dessas revolution av stridskonsterna, vilken ändade det förmoderna sättet att strida, fanns det förstås ett specialiserat och mycket vitt brukat avståndsvapen, bågen.

Mamluckkrigare

Slavsoldaterna i Mamluckernas sultanat i Egypten och Syrien, min favoritbesatthet när det gäller historia, var mer välutbildade än riddarna och slogs förutom med svärd, spjut, hammare osv även med  sammansatta bågar, vilken konst på hästryggen de tog till den troligen högsta nivån före eldvapnens ankomst. För några år sedan läste jag en artikel vars exakta hänvisning nu undslipper mig (den var antingen i BSOAS, the Bulletin of the School of Oriental and African Studies eller JSS, the Journal of Semitic Studies), där artikelförfattaren hade provat att jaga med en båge av mamlukisk typ. Effekterna var fruktansvärda – pilar hade gått rakt igenom rådjur och hjortar på över 40 meters håll, och ytterligare tester visade att de skulle ha penetrerat alla former av rustning som fanns på 1300-talet på 30 meters avstånd- inklusive en tunnhjälm, som tydligen penetrerades på båda sidor.

Mamluckernas stridssätt, som jag kommer att skriva mer om i ett dedikerat inlägg, togs upp av ottomanska arméns rytteri Sipahis (speciellt sultanens elit, de s.k Alti Bölük Halki), vilka upprepade gånger besegrade västerländska korstågsarméer. Hur det rent våldsmässigt kunde vara fallet blir i alla fall lite klarare av nedanstående test av den turkiska bågen.

http://www.youtube.com/watch?v=jCL4wj1y6t0

Den båge som användes av elitrytteriet bland stormogulernas mäktiga rike i Indien var av en liknande sammansatt typ – och i nedanstående test finns också en jämförelse med den västerländska långbågen, som ju bevisligen kunde skingra arméer av plåtklädda riddare (se slagen mellan engelska och franska arméer i t.ex Crecy 1346, Poitiers 1356 och Agincourt 1415)

http://www.youtube.com/watch?v=IGcYGwqb3So&feature=related

(För ytterligare mätningar med värden för asiatiska bågars räckvidd se bland annat testerna i http://www.atarn.org/islamic/Performance/Performance_of_Turkish_bows.htm)

Den största skalan av beväpning i förmodern tid var bestod av de olika belägringsmäskiner som användes för att inta städer eller borgar. En fråga som många grunnat på var hur effektiva de där maskinerna egentligen kunde vara – speciellt med tanke på att de flesta belägringar trots allt a) inte lyckades och b), när de lyckades främst gjorde det på grund av att de belägrade svältes ut. I många filmer har trots det katapulter och olika sorters kastmaskiner brukats en hel del på senare tid, och ibland tycks orsaken mer vara att det ser snyggt ut på duken.

Men frågan kvarstod dock – hur effektiva var verkligen de där monstren. en galen fransman skred till verket och byggde en fullskalig trebuchet som fick testas under flera dagar, och resultatet? Se själva…

 http://www.youtube.com/watch?feature=endscreen&NR=1&v=L1EAA7pkEJ4

Om Logistik

Ett exempel som jag haft liggande i mina anteckningar och vars källa också tyvärr undslipper mig nu (äldre nummer av BSOAS, Bulletin of the School of Oriental and African Studies) handlar om mongolers och liknande stäppbaserade ryttararmeéers födokrav. Följande intressanta förhållanden gäller för framfarten av stora ryttararméer av stäpptyp.

Varje häst, av formatet liten häst eller stäpponny (mongolisk) behöver varje dag:

  • 9,33 pund eller 4,2 kg gräs (torr vikt)
  • 5 US gallons eller 18,5 liter vatten

vilket dagligen för en stor armé á 60 000 mongoler, vilken enligt källorna medförde mellan 4-6 hästar var (totalt ca 300 000) hästar ger ett foderbehov på

  • 2,8 milj. pund eller 840 ton gräs
  • 1,5 milj. gallons eller 5,5 milj. liter vatten

Eftersom stäpphästar betar fritt, så innebär detta att stora arealer bete måste till för att upprätthålla hären. Innerasiatiskt gräsland ger per yta 534 pund/240 kg gräsmängd per acre/2,5 hectar/2,5*100*100 meter

För en armé av den typ som ovan las ut innebär det att det krävs totalt ca 5243 acres/8 sq. Miles/12,8 kvadratkilometer. bete, med riklig tillgång till vatten, per dag. Och det här är alltså med de mycket tåliga och ekonomiska små stäpphästarna, baserat på observationer av det som idag kallas Przwalski-häst och som ligger nära vad mongolerna hade tillgång till på stäppen.

De här lätt observera fakta borde stämma till eftertanke när man i äldre historieskrivning återkommande läser om styrkor på hundratusentals mongoler som översvämmar landet hit eller dit. Det kan troligen inte vara sant – arméer av det slaget kunde bara samlas mycket korta perioder, och  inte stanna länge samlade. Det här går sedan snabbt att tillämpa på varje överdriven framställning av övermäktiga fiender.

Varför mäta och testa när man skriver historia?

Poängen med den här sortens tester är vad som går att göra, om något alls är möjligt. Det här har en tillnyktrande effekt på de historiska källornas ofta propagandistiska framställningar. Ta en sådan sak som när källorna ger den bisarra redogörelsen om att Xerses skulle kunna röra en armé på en miljon (1 000 000) man i antikens Grekland vid tiden för de persiska invasionerna. Redan en lätt räkning på logistiken visar på hur omöjligt det var – bara att hålla det mer troliga antalet på ca 10o 000 man, varav de flesta icke stridande, i fält borde ha ansträngt den tidens logistiska apparat till det yttersta, och man inser snabbt att det troligen var en huvudanledning till att perserna till slut förlorade. Det hindrade dock inte den djupt fördomsfulla, om än visuellt anslående, framställningen av slaget vid Thermopyle i filmen ”300” från att upprepa denna närmast genialt korkade historiförfalskning.

De här testerna av rustningar, av vapen och sådant, som kan verka väldigt hobby- och pojkleksbetonade och med en slagsida åt militärhistoria av ett slag som delvis kan betraktas som lite gammaldags kan alltså trots allt ge oss något, och fungera som viktiga korrektiv även när det gäller att bedöma textkällorna. Man inser att stora plåtrustningar verkligen inte var särskilt bekväma, och främst gjorda för ett väldigt speciellt sätt att slåss – till hästryggen – vilket borde stämma till eftertanke när man läser om den-eller-den hjälten som slogs i full stridsmundering en hel dag mot otaliga fiender.

Det här är inte begränsat till lokala små skeenden, utan kan gälla även långvariga historiska processer. En som medvetet använt fullskaliga experiment för att ifrågasätta vissa hädvvunna föreställningar om det förgångna är kungen av tokiga men slagkraftiga tester – Thor Heyerdahl som med sina Ra och Kon-tiki-expeditioner, där han för att visa att man minsann kunde ta sig långa avstånd med väldigt primitiva och till det yttre rangliga båtkonstruktioner kunde segla över stora avstånd.

Oavsett halten i hans egna teorier så gör en sådan sak som att visa att man verkligen kan ta sig över Atlanten i en vassbåt att man måste se upp med vad man svepande avfärdar. Och bidrar också till respekten för t.ex. de polynesier som i sina små båtar hoppade från ö till ö, ibland under veckor utan landkänning.

Närmare oss kan man dock dra mer begränsade, men icke desto mindre inte helt ovidkommande slutsatser (som bygger på mer än bara spekulation vill säga), av sådana experiment. Man inser t.ex. att en sammansatt båge av välgjord typ faktiskt rätt länge måste ha varit ett mycket bättre vapen än de första musköterna, vilket i sin tur i alla fall delvis förklarar varför t.ex. sådana stridbara folk som Mamlucker eller Mughalkrigarna så länge (och till slut dock för länge)  höll fast vid de vapen som de kände till och bemästrade till fullo. Inte för att de var korkade utan för att det fanns verkliga skäl.

Trebuchet-testet ger oss en ledtråd till varför det tog något i stil med 100 år från 1300-talets första hälft innan den nya kanonteknologin verkligen slog igenom – många förbättringar av de första kanonerna och nya sätt att bruka dem måste falla på plats innan den nya järnkrukan (de första kanonerna hette bokstavligen pot-de-fer) som mest lät än gjorde skada, kunde ersätta den bevisligen effektiva trebucheten.

Och så vidare. Så fram för mer experimenterande och mätande!

————————————

Bernard Montgomery, ”of Alamein” som han kom att kallas efter sin berömda seger över Rommel vid Alamein i Oktober-Nivember 1942, skrev ”Krigskonstens Historia” (på engelska A Concise History of Warfare med Bernard Law) 1972. I den tas krigskonstens utveckling från antiken till våra dagar upp, med fokus på olika stridsmetoder och sätt att organisera arméer. Mycket i boken är tämligen daterat, men den är lättläst och intressant trots sin eurocentrism: han tar iofs. upp utomeuropeiska folks sätt att slåss, men mer som en slags utfyllnad till de europeiska skeendena. Han undlåter inte att ha med jordnära detaljer, och har ofta besökt många av slagfälten. Han har ett öga för sådant som geografin, logistiken, på element som rörlighet, förmågan att manövrera och förflytta trupper, och en fäbless för krigsmålens och de stora dragens strategi och andra sådana detaljer samtidigt som han inte alls nonchalerar de fysiska förutsättningarna och vissa enskilda fältherrars betydelse för utvecklingen. Den svenska upplagan finns numera att få tag på endast via antikvariat och i andra hand (se t.ex http://www.antikvariat.net/LOP46304.cgi), men finns på engelska på t.ex Amazon (http://www.amazon.com/History-Warfare-Field-Marshal-Viscount-Montgomery/dp/0688016456).

Barbara W Tuchman skrev 1978 ”A distans Mirror”, översatt till svenska som ”En Fjärran Spegel”, ett verk som kommit att bli något av en standard, och utgör en utmärkt introduktion för studier av 1300-talets västeuropa. En av hennes kännetecken är just omsorgen även om fysiska och jordnära kunskaper och detaljer, som vilken diet riddare och adelsmän var vana vid, vilka fysiska förhållanden som rådde osv osv (den finns ofta på bibliotek men även i Bokus http://www.bokus.com/bok/9789174862607/en-fjarran-spegel-det-stormiga-1300-talet/)

Det finns horder av mer tekniska framställningar som verkligen dyker ner i tester och beprövad kunskap om de fysiska förhållandena – några av många exempel är ”Das Kriegswesen der Ritterorden im Mittelalter”, sammanställd av Zenon Hubert Novak, som fokuserar på den materiella kulturen hos den Tyska Orden som erövrade hela baltikum och byggde upp den märkliga Ordensstaten, en statsbildning dominerad av en religiös militär orden.

Ifråga om mamlukernas och deras sätt att slåss gentemot viktiga fiender som mongolerna och ottomanerna kan två böcker rekommenderas som tar fasta på en annan form av mätbara fysiska förutsättningar och studier av förhållanden på marken. ”Struggle For domination In The Middle East : the Ottoman-Mamluk War 1485-91″ av Shai Har-el är en detaljerad studie som tar fasta på geografin, förmågan att underhålla trupper och hur stödjepunkter och vägar verkar bestämmande på stora skeenden som krig i kombination med militär teknologi och taktik (finsn på Amazon http://www.amazon.co.uk/Struggle-Domination-Middle-East-Ottoman-Mamluk/dp/9004101802). ”Mongols and Mamluks” av Reuven Amitai-Preiss tar fasta på skillnader mellan mamluckerna och mongolerna ifråga om utrustning och förmåga att bygga upp en här under de exakta fysiska förutsättningarna i Mellanöstern. Den finns på Bokus (http://www.bokus.com/bok/9780521522908/mongols-and-mamluks/).

Från svenska auktorer finns flera bra böcker av icke-teknisk karaktär som tar fasta på den mer jordnära dimensionen i stora skeenden som krig. Peter Englunds produktion, där ”Poltava”, ”Ofredsår” och ”den Oövervinnerlige” ingår gör alla bra bruk av kunskaper om de faktiska, fysiska förutsättningarna och informerar läsaren om sådant som beväpning, utrustning, logistik och byggteknik på ett sätt som ger en starkt förhöjd känsla för det vederhäftiga i deras beskrivningar. (se överallt där böcker finns, somhttp://www.adlibris.com/se/searchresult.aspx?search=quickfirstpage&quickvalue=Peter+Englund&title=Peter+Englund&fromproduct=False&gclid=CKGo1O2_1a0CFdAvmAod0Q0iDw, http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?search_word=peter+englund&language=&ac_used=no).  

Boken ”Svenska Slagfält” av Lars Ericson, Martin Hårdstedt, Per iko, Ingvar Sjöblom & Gunnar Åselius har likaså ett bra öga till det jordnära och materiellt testbara när de sveper över de svenska krigiska äventyren under renässansen och stormaktstiden och därefter (se t.ex bokus http://www.bokus.com/bok/9789173290173/svenska-slagfalt/)

I sammanhanget kan man också nämna serien med Osprey-förlagets illustrerade introduktioner till olika perioders och regioners militära aktörer. De är verkligen inte speciellt djupgående utan satsar på en specifik sak – att teckna ett slags proträtt av hur dåtida krigare såg ut. Men de har en enorm fördel på en viktig punkt där nästan alla historiska verk är svaga – de är fyllda med ofta mycket välgjorda illustrationer av utrustning och krigares munderingar, som bygger på urkunders framställningar av dåtidens militärväsende. För den som är intresserad av att visualiseringar eller illustrerande av dåtiden är de en mycket bra plats att börja på. Deras böcker finns tillgängliga på deras förlagssajt (http://www.ospreypublishing.com/) men också via Bokus (http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?publisher=Osprey%20Publishing) och Amazon (http://www.amazon.com/gp/community-content-search/results?ie=UTF8&flatten=1&search-alias=rp-listmania&query=osprey%20men%20at%20arms)

 

Publicerat i 300, Artefakter /Artifacts, Asien Fjärran östern /Asia the Far East, Återkomster - Om Kläder & Parafernalia, Förmoderna Belägringsvapen /Premodern Siege Weapons, Historia /History, Islams Värld /World of Islam, Krig /War, Mamluckerna /Mamluks, Medeltid Europa /Medieval Europe, Mongoler /Mongols, Rustningar /Armor, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Samurajernas Japan /Japan of the Samurai

11 kommentarer

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,

NÅGOT bra måste komma från Nordkorea….kanske Pyongyangs trafikledarpoliser?

NÅGOT bra måste komma från Nordkorea….kanske Pyongyangs trafikledarpoliser?

7 01

Publicerat av


När vintern och sjukdom drar ner humöret och lusten att göra research och posta gör temperaturen sällskap ner mot nollstrecket…

så kan man, om man så önskar, dra fram någen av de 50-tal små utkast och skisser till inlägg som man städse kan ha liggande, och le åt den sköna paradox eller oxymoron om man så vill, som det är att den utfattiga totaldiktaturen Nordkorea har en kår med alldeles särskilt stilfulla och tilldragande…trafikpoliser.

Detta i ett land där trafiken är mer av ett imaginärt eller science-fiktionbetonat begrepp. Som en diplomat uttryckte det, så kan man till vardags lägga sig ner och ta en liten tupplur på vilken som helst av Pyongyangs större gator utan att riskera att bli överkörd…

Det är iofs inte så knasigt som det kan verka – i ett land där symboler och gester är det enda utom en groteskt överdimensionerad armé som regimen har att erbjuda förslavade undersåtar så fyller den här sortens företeelser en roll som symbolisk kompensation, en snuttefilt eller fiktiv ersättning för vad ett mer framgångsrikt eller ens gångbart styre kunde erbjuda… nämligen bilar på gatorna. Länder som, tja, Kina, eller Indien, eller Malaysia, för att inte nämna grannen söder om den demilitariserade zonen, Sydkorea har kanske inte välklädda och ovanligt snygga trafikpoliser. De har trafik.

Det finns förstås många mörkare aspekter på det här fenomenet, inte minst förstås att de här stiliga kvinnorna kan se ut som de gör genom att de dels är speciellt utvalda för sitt utseendes skull, upprätthåller sin sköna fysik genom extra ransioner som gör att de olikt större delen av befolkningen inte lever på svältens rand, samt förstås att Nordkoreas bortgångne lille fjant till ledare Kim Jong-il (likt sin fader) hade en speciellt gubbsjuk (för att inte säga feodalt perverad) attityd till kvinnor, och städse omgav sig med sådana som föll honom i smaken… Att klä huvudstaden i en slags pinup-show av snygga kvinnliga poliser är i förlängningen ytterligare ett sätt som Nekrokratin i Nordkorea förnedrar sig själva och sitt förslavade folk.

Jag snubblade på de de här märkvärdiga poliserna bland en av dessa knasiga specialsajter som nätet utgör en sådan trevlig liten miljö för – en hel sajt som alltså specialiserar sig på ”Pyongyang traffic Girls” som utgjorde ännu en påminnelse om att verkligheten kan vara knasigare än vad man kunde dikta ihop…

http://www.pyongyangtrafficgirls.com/forum

Publicerat i Asien Fjärran östern /Asia the Far East, En bild säger mer än tusen ord, Media & Rapportering /Media and Coverage, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Skönhet & Utseende / Beauty & Appareance

3 kommentarer

Etiketter: , , , , ,

Så här på Nyårsafton…

Så här på Nyårsafton…

31 12

Publicerat av


Trots (eller kanske för?) hosta och elände och antibiotikakurer som gör att man inte får dricka som man vill, kunde jag inte låta bli att lägga märke till några småsaker med viss koppling till nyåret …

Var lovar nyårssupandet att bli som hårdast…?

Lagom till nyår kom den här lilla kartan från The Economist, som ger oss en liten vägvisare över var man kan gissa iaf…

Tesen om ett ”brännvinsbälte” tycks besannas här, och det kan kanske förvåna, men Norge och Svedala står trots allt ut som någon så när sansade i det av spritdimmor insvepta norra halvklotet… Enligt artikeln är det som värst nere i Moldavien, vilket iofs inte är att förvåna – uppskattningsvis är merdelen av intaget därnere baserat på hembränt, vilket gör det enromt mycket farligare för hälsan, men mildare för plånboken…iaf tills man bli blind. Eller dör. Vilket i Ryssland med satelliter verkar ske…rätt ofta. Var femte död ryss kolar som direkt följd av alkoholens härjningar…

Se kartan med en längre bildtext i http://www.economist.com/blogs/dailychart/2011/02/global_alcohol_consumption?fsrc=scn/fb/wl/mp/drinkinghabits

En annan liten skön bild, ett diagram, som jag fick tag på var från den finska siten Nordisk Alkohostatistik…den visar utvecklingen av supandet i de nordiska länderna, med genomsnittsmängden alkohol per person de senaste 48 åren, mellan 1960-2008 – lustigt nog visar den föga förvånanden att finnarna super mest, men att våra glada gossar krökar den högsta delen ”oregistrerad” sprit i Norden… Det är ju rätt lustigt, och säger något om var alla försök att förbjuda spriten skulle stranda…

Se den korta artikeln till de där siffrorna i http://www.stakes.fi/SV/tilastot/aiheittain/alkohol/alkohollage/nordiskalkohol.htm 

Nyår kan ju vara outhärdligt trist, och tråkigt, och inte alls underbar (om man frågar engelsmännen)

I år är en osedvanligt stor del av min bekantskapskrets, båd vänner, släktingar och undertecknad själv, sjuka. Nyårsfestligheterna har således dukat under för pesten, och man kommer att sitta där hemma framför TVn med bara en eller några få närmaste och numera överdimensionerad mängd sprit som man inte kommer att kunna dricka…(eller kan man det?)

Men se, frågar man de gnälliga engelsmännen behövs inte så banala anledningar som sjukdom eller sjuka barn eller stormar eller… man kan dissa nyår i alla fall. QOD enligt senaste ”Extra Gnälligt”, som iofs avslöjar att engelsmännen har en del rätt skumma nyårsseder…

klicka bilden eller länk till SVTPlay http://svtplay.se/v/2663383/extra_gnalligt/extra_gnalligt__nyar

Och för ett år sedan, i Alexandria…

Nu lever vi i en samtidigt pueril och senil kultur där inget är mer ute än att minnas vad som hände igår, men jag kunde dock inte låta bli… för ett år sedan skedde en incident som omnämnts här på bloggen och kom att bli förebådare av större skeenden…

Protesterna efter bomben i Alexandria vid nyår föregick upproret

Terrorister valde att slå till mot en koptisk kyrka i Alexandria, med över 20 dödsoffer som följd. Dagarna som följde organiserades allt större gatuprotester, där många pekade på myndighternas bristande vilja att skydda just de kristna kopterna mot den här sortens våld. Men se och häpna, när de Mubarakistiskt och auktoritärt anstuckna batongsvingarna slog ner protesterna, växte de bara i omfattning och många soliderade sig med kopterna. Detta tvingade myndigheterna att backa och lova att skydda kopterna framledes och otvetydigt fördöma våld mot kopterna. Det här var ett avgörande och ögonöppnande ögonblick i ett Egypten som redan jäste av missnöje, fackliga protester och opposition på internet. Det gick att få till stånd breda protester stora nog att överväldiga polisstaten. När Tunisien strax därefter briserade av omfattande gatuprotester var Egypterna mer än redo. Och resten, nu känd som ”den Arabiska Våren” är historia, och pågår ännu.

Se om http://www.bbc.co.uk/news/world-middle-east-12101748 och http://www.catholic.org/international/international_story.php?id=39779

Vad väntar 2012? Ursäkta – glömde förstås …

(De med dragningar till undergångsporr kan kolla in inlägget domedagen-johannes-uppenbarelse-ar-en-patetisk-picknick-jamfort-med-verkligheten/ för att få upp ångan)

Vad kan man säga efter det annat än vårt lite skumma talesätt…

GOTT SLUT  

—————————————

Lite mer om alkoholvanor – statistik verkar visa en viss minskning sedan toppnoteringarna åren efter att de sista specialrestriktionerna för införsel från EU togs bort. Se http://www.forskning.se/pressmeddelanden/pressmeddelanden/minskadalkoholkonsumtionisverigevisarnystatistik.5.468876f412e262f9f0c8000713.html

Svenska bloggar om Alkohol… http://bloggar.se/om/alkohol

Publicerat i Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Om Dumskallarnas Konspiration

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , , , , ,

En liten Julteckning – Almas Rödluva och Morbrors streckgubbar del 2

En liten Julteckning – Almas Rödluva och Morbrors streckgubbar del 2

26 12

Publicerat av


Ingen nedrans frossbrytning och kokande feberpanna skall få hejda fortsättningen av historien om Almas variant på Rödluvan. Sedermera ritad med en älva och en varg i bakgrunden – numera också med lite färg påstänkt, i denna tid då det är passande med röda kläder.

OK – så teckningen i klara linjer blev klar för ett tag sedan. Nu var det dags att kasta lite färg på den där, alltmedan jag påminde mig slutet på Almas variant på Rödluvan.

—————————————

fter att Älvan låtit rödluvan ta med sig några av de förbjudna äpplena för att ta till dennas sjuka mormor, smet den tjuvlyssnande vargen iväg i förväg. Snabb som han var kom han före rödluvan till Mormors hus.

Knack knack!

”Veeem där?” sade Mormor som lagt sig för att vila

Här fann Alma att vidare dialog mellan vargen och mormor var alldeles onödig, och körde en ren rak action där vargen bara störtade in och ”GROOOOFF!” – åt upp stackars mormor helt sonika. Sedan lade han sig för att smälta maten i Mormors säng, och snarkade så väggarna skakade.

Efter ett tag kom Rödluvan fram. Hon knackade på dörren så vargen vaknade.

”Hallå Mormor? Är allt bra?”

Mums, efterrätt, tänkte vargen. Men han var fortfarande lite mätt, så han drog på sig mormors nattmössa och lade sig under täcket efter att ha släckt alla ljus. Rödluvan kommer in, och frågar varför det är så mörkt.

”Å, det är för att jag är så sjuk att jag har ont i ögonen…” sade vargen. ”Kom närmare lilla vän”

”Oj vad mörk din röst låter mormor!”

”HRRRMMMHRAHARKELHARKEL Ja, är för att jag är så sjuk att jag blivit alldeles hes!”

”Jag har plockat äpplen till dig, så att du kan göra äppelpaj! Jag kan hjälpa dig…” sade rödluvan som gått närmare i mörkret. ”Oj vilka stora tänder du har mormor!”

”Det är för att jag skall kunna äta upp dig!” sade vargen och kvickt som ett skott öppnade han sitt stora gap och svalde rödluvan i ett nafs!

Här tyckte Alma att det var lite antiklimax på historien och verkade vilja backa bandet… Tills morbror undrade lite försynt… ”Men älvan då?”

”Ja! Just det! Sedan kommer älvan flygande för att äta paj… hon har sitt magiska spö med sig!”

Och när hon fick syn på vargen som lagt sig för att sova igen blev hon jätte-jätte-arg.

”Hörrudu! Vad har du gjort med rödluvan och mormor?” frågade älvan strängt (Jag tror i alla fall det var strängt, för Alma skrattade bara). Vargen försökte smita och älvan började jaga runt honom i stugan med en väldig fart! KRASCH, BOOOM SMASH! Alma visade livligt med handdockorna hur vargen fick väldigt med smörj av älvan, som sköt på honom med sitt spö och sedan hängde upp vargen i ett traäd tills han berättade vad han gjort.

”Nä-ä! Dumma dig!” Älvan använde trollspöet och trollade så att vargen blev alldeles grön och illamående, och i ett huj kom först rödluvan och sedan mormor upp!

Älvan berättade vad som hade hänt och blev presenterad för den stackars vimmelkantiga mormorn. Men efter ett litet tag kändes det bättre, och tillsammans började de laga den bästa äppelpaj som man någons hört maken om i den Stora Skogen. Älvan låt sig väl smaka, och tillsammans hade de en jätterolig picknick ute i skogen.

”Är det slut nu?” Frågade jag.

”Ja!” blev svaret först men sedan kom Alma på sig ”Men först flyger älvan ikapp vargen…” (som smitit under tiden), varpå följde lite mer Krasch-boom-pang. ”Och sedan trollar älvan vargen till fängelse!”

Hahaha! Jättebra, ja, jo i fängelse med vargen bara…

Så. Slutet gott, allting gott. Och någorlunda färdig tycker jag nog att den teckningen blev. Få se om man gör en till, kanske när älvan jagar vargen…

Till dess: Gott Slut till alla sagobitna! Och mest av allt till Alma.

← Föregående del ”Almas Rödluva och Morbrors Streckgubbar del 1”

 

——————————————

Om Den klassiska Sagan om Rödluvan och Vargen och hur den varierats genom åren, se http://en.wikipedia.org/wiki/Little_Red_Riding_Hood

Publicerat i All vår början bliver Svår, Alma, Bilder att Färglägga, Egna Bilder /My Artwork, Enklare teckningar /Clear-line Drawings, Färgläggning i Dator /Digital Coloring, För Barn /For Children, För Vänner & Familj /For Friends & Family, GIMP, Sagofolkslag /Fairy Tale Races, Sagor /Tales, Skisser/Sketches, Teckningar /Drawings

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , ,

Lite Julfilmsnostalgia bland tomtar och troll…

Lite Julfilmsnostalgia bland tomtar och troll…

24 12

Publicerat av


Vad mer kan man begära av en Julfilm…än galna mordiska småvättar, söta små pälstroll (nåja), flygande rullstolar, tomtar i motorn, massakrer i biografer, slem och en småstad som sprängs i bitar?

Tja, det räcker i alla fall för att även en julskeptiker som undertecknad tar pepparkakorna och glöggen och bänkar sig för en nostalgitripp till 1984…

GREMLINS

Den ultimata julfilmen! Det startar lyckligt, den virrige men sympatiske uppfinnarpappan får en söt men lite mysko… tja vad är det för något? att ta hem till sin son så här precis innan julafton. Bara att det är ingen lycklig julfilm det här…

För trots sin gulliga fluffighet minns vi i alla fall, även om ingen i filmen gör det, vad den mystiske orientalen har sagt om den lille Mogwai – den får inte utsättas för starkt ljus, absolut inte för vatten och under inga omständigheter matas efter midnatt…

Men självklart är detta det första som händer, och snart har de söta små pälstrollen förvandlats till gröna små vätteliknande monster, och sedan förbytts julfriden i småsstaden till ett trolligt inferno….

http://www.youtube.com/watch?v=h24CFZqSEAA

När Gremlins kom var den en rätt skojfrisk drift med gulligheten och det vanliga julfirandet. Det var inte helt vanligt att blanda ganska våldsam och lite skräckis-aktig handling med en masspublikfilm om Julen på den tiden, och det kändes lite fräsch av den orsaken – tillsammans förstås med de för den tiden mycket välgjorda dockorna och effekterna. På samma sätt som senare ”Jurassic park – The Lost World”, med en tyrannosaurus som härjar i förorten eller katastroffilmer där ikoniska byggnader eller städer förintas, finns det ett ikonoklastiskt drag i den Steven Spielberg-producerade filmen.

Här är det julen, den söta hemtrevliga småstaden, julsånger och folks föregivet goda vilja som får sig en välbehövlig känga, och det i skepnad av små troll som agerar som en slags gröna små bushuliganer och vänder allt upp och ner. Det er upphov till flera minnesvärda scener, som när trollen sjunger julvisor för trakten rika kärring innan de skjuter iväg henne med hennes egen rullstol, eller när hemmafrumammans kök förvandlas till ett slagfält – med bruk av alla teknikens under tar dock hemmafrun hämnd på de som besudlar hennes kök!

Det här är dock ingen rebellisk eller verkligt hädisk film – mer av ett studentikost hyss, en som löper parallellt med ett pushande av konsumtion på overdrive – figurerna i filmen är från början gjorda att passa som leksaksmerchandise, och även i själva filmen finns det en slags överdrivet vältrande i den amerikanska konsumtionskulturen, med prylar överallt i själva handlingen, och en jakt i en leksaksaffär som är som en fantasi om alla våldsamma saker man skulle vilja göra där om man fick härja fritt…

Man kan om man vill, här lägga märke till en intressant tidens tecken – här kan man redan ana det som skulle komma att bli grunden för den amerikanska ekonomins kännetecken, att man inte är ett land av framstående tillverkning längre – det gnälls i filmen påtagligt på utländska bilar och produkter. På den tiden var det Japan som hade blivit ett hot, som överträffade USA som tillverkningsland – nu är det som bekant Kina som spökar.

Gremlinsarna är själva en form av orientaler för övrigt – fast när de blir ”onda” så får de mer drag av en slags anarkistiska huliganer än något annat. Deras ledare har en punkig mohikanfrisyr – vad annars? Omkvädet blir ändå på något sätt att Gremlinsarna representerar det främmande, den stora världen som ringlat sig in i den lilla ombonade småstaden och där orsakar kaos. Och just Julen, denna påklistrat gulliga tid, lyfter fram förödelsen extra mycket – och ger också tillfälle till lite roliga driftscener när allt ställs på ända.

Jag diggade ”Gremlins” när den kom, och den håller faktiskt än – nu mer som lätt daterad klassiker, men ändå, klart roligare än det mesta man kan se på julafton och som man också sett 147 gånger förr.

Som Julfilm - Bra

Se mot om filmen i http://www.imdb.com/title/tt0087363/

***************************************

Andra sevärda julfilmer:

”Bad Santa”, med Billy Bob Thornton som lysande nersupen sociopat-tomte

och ”Love, Actually”, den kanske ultimata romantiska komedin med mest av allt, mot en Julfond

Publicerat i Affisch / Poster Art, Film /Movies, Filmaffisch /Movie Poster, Nostalgia, Sagodjur /Fairy Tale Animals

2 kommentarer

Etiketter: , , , ,

Storyboard & Arkitekturdesign – Närstudie på Aracaneas Gyllene Port

Storyboard & Arkitekturdesign – Närstudie på Aracaneas Gyllene Port

7 12

Publicerat av


Ännu ett litet nedslag i arbetet med att visualisera Aracanea, mitt fantasy-Konstantinopel. En liten arkitektonisk och designmässig detaljstudie av den Gyllene Porten.

Under arbetet med den stora perspektivbilden på Aracaneas stadsmur, den Gyllene Porten och dess kringstrukturer skapade jag en mer detaljerad skissstudie av porten själv. En mycket översiktlig version av den designen kom att hamna på den stora bilden, vars tema ju är vidare. Men det ledde tyvärr också till att porten själv kom i skymundan.

Aracanea och den Gyllene Porten - solnedgång m tillägg

Det kan låta insnöat, men som konstintresserad  kunde jag, när jag en gång börjat fokusera på porten, inte låta bli att fundera över den, och även sedan den stora bilden började bli fördig kliade det i mig att utveckla hur en sådan struktur kunde tänkas se ut. Inga rester av den ursprungliga Gyllene porten återstår. Så det finns ett slags lockande vakuum där, som man själv kan fylla i.

 Det saknas förstås inte konst och andra exempel att låta sig vägledas av. Som tidigare nämnts i det första inlägget om Den Gyllene Porten,  fick denna ingång till staden sitt namn eftersom den enligt Notitia Urbis Constantinopolitanae  var utsmyckad och guldfärgad. Som också sagts kom jag i min tur att påminna mig min studie på plats av baptisteriets port till El Duomo-katedralens dopkapell i Florens, den s.k. ”Paradisporten” (av Lorenzo Ghiberti, slutgjord 1422). Den innehåller fantastiska basreliefer som illustrerar Jesu Kristi liv.

Jag är inte den förste som inspirerats därvid – paradisporten dansade enligt uppgift också på designernas näthinna när de skapade den Stora Porten till Minas Tirith för filmen ”Sagan om Konungens Återkomst”.

Mina studier av bysantinska reliefer och väggmålningar gav en annan impuls, och också insikt i det karaktäristiska utseendet för bysantinska figuravbildningar av den här typen. Antingen det gäller trä, sten eller metallrelief finns det en rik skatt av vackra urkunder att studera. En av de som slog mig mer än andra var en relief med kristus och den hängde Judas – den liknade väldigt mycket min skiss och hur figurerna blir lite ”tomte”-aktiga, de trycks ihop lite i reliefformen när de inte får stå i egna nischer. Huvudet förstoras lite och kroppen blir lite knubbigare – precis som jag ritat.

Jag kikade lite på några förgyllda ikoner och framför allt en vacker bulgarisk bibel

Sålunda beväpnad med research och referenser skred jag till verket och gjorde en mer detaljerad teckning av de tio guldtäckta paneler som den stora mittenportalen innehåller. Upplägget är att fyra av penelerna ovan och under mittensektionen innehåller reliefer som avbildar viktiga personer, helgon och härskare i Aracanea. Figurerna är närmast i naturlig storlek – jag lade till en man i bysantinsk klädsel längst ner för att åskådliggöra skalan. Där finns hela den bysantinska topphierarkin representerad i tidstrogna dräkter från perioden mellan ca 500 och 1000 AD. Män, kvinnor, präster, biskopar och patriarker, kejsare och kejsarinnor i hovdräkt och vissa också i krigsmundering.

Mittenpanelerna avviker från de övriga i att de domineras av bilder av den Heliga Anna och Iannai Kyrios, min kristendomspastich dominismens centrala figurer. De är omgivna av ett par av Aracaneas forntida kejsare och kejsarinna som dedikerar porten till dem och ber om deras beskydd för staden. Inspirationen kom från flera bilder av dedikationer – men här handlade om kejsare som dedikerade sina verk åt Jungfru Maria. Se t.ex mosaiken i Hagia Sofia nedan med Konstantin I och Justinianus I som tillägnar jungfrun sina verk. Jag tuschade direkt på skissen med Zig-pennor av olika tjocklek, och tog också det lite riskabla beslutet att markera både det omgivande träets ådring som panelernas lätt kracklerade och åldrade yta med tusch. Resultatet blir en väldigt linjebaserad teckning, tät och dragen åt serieillsutration, med tydliga konturer på figurerna.

Men trots allt en av ….det bättre slaget. För att vara mig. Jag var nöjd. I nästan en hel vecka.

Men sedan blev det hela för mycket, och jag svek för det inre trycket, för att citera Cornelis i Hönan Agda.

Närstudie av Porta Aurea - Aracaneas Gyllene Port

En Gyllene port som inte är gyllene saknar liksom något. Så jag lade på färgen. Med bränning och blekning blev det inte dumt alls. Läggandet av färg i flera lager med lite borstliknande penslar gav en bra finnish. Med riktade ljuseffekter fick jag fram en sprucken och liksom krackelerad yta för framför allt de förgyllda partierna, och träets ådring.

Så. En arkitektonisk och konsthistorisk betraktelse kommen till liv. Så här ser en imponerande portal ut, dörren till den sofistikerade världsstaden Aracanea, Städernas Drottning, där den helige självhärskaren tronar i kejserlig purpur.

←Klicka för föregående ”Aracanea & Den Gyllene Porten Modifierad” 

*********************************

Direkt anknutna länkar till inlägg på temat bysantinsk arkitektur, konst och framställning på denna blogg:

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/11/07/storyboard-arkitekturdesign-aracanea-den-gyllene-porten-modifierad/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/26/storyboard-arkitekturdesign-aracanea-den-gyllene-porten-framskrider/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/04/26/bysantinska-studier-fran-romarrikets-prefekter-till-aracaneas-eparch/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/11/02/konstnarliga-kallor-del-1-bysans-den-ortodoxa-varlden/

se också kategoriflikarna ovan eller länkar till andra inlägg på temat Bysantinska studier under samlingsrubrikerna

Bysans /Bysantinska Riket

Bysantinsk /Ortodox Arkitektur

Bysantinska Kläder

Publicerat i A'ratauma, All vår början bliver Svår, Aracanea, Arkitektur /Architecture, Artefakter /Artifacts, Bildbehandling i Dator /Digital Image Rendering & Editing, Bysans Bysantinska Östromerska Riket /Byzantium Byzantine East Roman Empire /imperio bizantino /bizancio, bysantinska-Östromerska kläder /byzantine-East Roman clothing, Egna Bilder /My Artwork, Färgläggning i Dator /Digital Coloring, Historia /History, Kläder /Clothes, Konst & Arkitektur /Art & Architecture, Ortodox-Bysantinsk Arkitektur /Orthodox-Byzantine Architecture, Photoshop, Sakral Ortodox Konst /Sacral Orthodox Art, Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs, Skisser/Sketches, Teckningar /Drawings

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , ,

En bild säger mer än 1000 ord om Dumskallekonspirationen: Påven, Imamen och Benetton…

En bild säger mer än 1000 ord om Dumskallekonspirationen: Påven, Imamen och Benetton…

1 12

Publicerat av


…det låter som en Bellmanhistoria. ”Påven, Imamen och Benetton var ute en dag…”

Det är en källa till ständigt nöje blandat med vantrogna huvudskakningar hur troskallarna på ett närmast osannolikt sätt om och om igen ordnar bröllop mellan dumskallarnas konspiration och det faktum att en bild kan säga mer än tusen ord. Inget verkar dra fram deras komiska brist på humor och självdistans mer än bilder, och det är inte så noga vad de föreställer, bara de ger chansen att känna sig ”kränkt”.

Som det här med påvens puss.

Bakgrunden är en annonskompanj från Benetton, i vilken under sloganen ”UNHATE”, sluta hata, har bilder på mäktiga ledare och aktörer som får representera konflikter från runtom i världen. Så kan man också sälja en stickad tröja, som någon sade. Benetton har inte gjort mycket väsen av sig på senaste åren. Det är klart, som SVd påpekar (http://www.svd.se/naringsliv/uppmarksamheten-racker-gott-for-benetton_6641742.svd) att några i dess PR-avdelningar satt och höll tummarna och hoppades att någon dum jävel skulle ta illa vid sig och resa ragg och därmed ge dem gratis exponering av den sort, som pengar enbart inte kan köpa.

Gissa vilken av affischerna som orsakade rabalder? Kanske den på de koreanska ledarna, som ligger i krig med varandra? Eller på palestinierna och israelerna, inbegripna i bitter konflikt sedan mer än 60 år? Eller på de två gifta ledarna Angela och Nicholas, vars pussar nog inte är så här?

Nej, utan de blev förstås, hur skall vi säga…bönhörda av den självpåtaget högsta av instanser!

Vatikanen rasar!

”The secretariat of state has authorised its lawyers to initiate actions, in Italy and elsewhere, to prevent the circulation, via the mass media and in other ways, of a photomontage used in a Benetton advertising campaign in which the Holy Father appears in a way considered to be harmful, not only to the dignity of the pope and the Catholic church, but also to the sensibility of believers.”

Rapporterat av CNNs Belief Blog

Notera här. Påven anses ”framställas på ett sätt som är Skadligt – inte bara för för påvens värdighet och den katolska kyrkan utan för de troendes känslighet”.

Någon måste tala om för oss vari det ”skadliga” ligger? Är det för att han pussar en… man? Eller huga, en…muslim? En annan snubbe med lustig hatt? För pussen i sig kan väl inte vara problemet – fredskyssen har ju en tusenårig historia inom den katolska kyrkan? Och Benetton har ju använt pussande med katolska inslag tidigare?

Och den ”värdighet” som skulle skadas är alltså den hos en institution som hyser den största pedofilring som världen känner (se ett litet urval på detta http://www.newser.com/tag/51558/1/pedophilia-scandal-in-catholic-church.html). Som aktivt motverkar en heltäckande bekämpning av HIV/AIDS, inklusive med lögnen att kondomer bidrar till att sprida (sic!) Aids och som därmed har medansvar för miljoner människors undvikliga och förtidiga död, främst i Afrika.

Benetton har jobbar med kontroversialla kampanjer i 30 år nu. (se t.ex. http://aimeebondstage5.blogspot.com/2010/06/some-research.html, http://linda03.wordpress.com/2008/01/08/united-colors-of-benetton-and-its-crazy-adverts/, http://www.fashionist.ca/benetton/). Deras märkliga blandning av kommersiellt jippo med provokation och ovanliga anslag har rönt ryktbarhet, och de har inte alltid varit till allas smaks belåtenhet. De har dock hållit en rätt konsekvent linje: mot rasism, för en mer inklusiv värld, mot instängande dogmer. Men se, trampar man i påvens klaver är måttet rågat.

Ställda inför hotet att förföljas av vatikanens advokater över hela världen betalade av världens rikaste institution, vältrande sig i rikedom, beslöt sig Benetton att dra tillbaka bilden på just påven, men deras kommentar till tillbakadragandet är intressant i sig.

”We reiterate that the meaning of this campaign is exclusively to combat the culture of hatred in all its forms,” Benetton said in a statement on Wednesday[…] ”We are therefore sorry that the use of the image of the pope and the imam has so offended the sentiments of the faithful”

http://press.benettongroup.com/ben_en/releases/2011-11-16/

Vilket åter ställer frågan, med tanke på vatikanens altigenom kryptiska motivering till sina världsvida stämningshot. Var är det skon klämmer? Att påven kysste en snubbe? Eller att påven s.a.s. framställdes såsom inte hatande turbanskallarna? Den erotiska undertonen? Eller användandet av katolska ämbetsmän som kulturellt objekt?

Lägg märke till att även om kampanjen förstås irriterade många av de utpekade aktörerna, inkusive Vita Huset (som inte gillar att ”presidentens avbild används för komersiella kampanjer”) så var det inga andra, inte ens israeler och palestinier som inte direkt övesvallar av humor och kärlek till varandra, som hade något mer än lätt smågriniga kommentarer att säga om saken, i bjärt kontrast till vatikanen hysteriska reaktion. Och hot.

Är det någon som kan tvivla på Sam Harris, Richard Dawkins eller Daniel Dennets upprepade tes? Religionen och dess troshuvuden nöjer sig inte, kan inte nöja sig, med att vara lika bland likar. De måste kräva en särställning, de måste behandlas med alldeles speciell respekt som andra inte åtnjuter. Vatikanens auktoritära reflexer visar sig annars omedelbart, liksom hoten mot de som har mage att behandla dem som vilken annan aktör med makt som helst.

I samma anda pöbeln som dödshotade efter Muhammedkarikatyrerna kräver vatikanens pedofilbeskyddare rätten att aldrig bli ”kränkta”. Och den som till äventyrs vill komma med distinktionen mellan dödshot och hot om stämning kan ta och läsa en historiebok först, och fatta att det är en fråga om grad, men att anslaget är densamma. Vi vet, vet mycket väl, vad vatikanen gjorde gentemot dylika hädare när de hade makten att själva döma. Att de inte exkommunicerar Benetton och skriker på bålbränning beror enbart på att det sekulära samhället dragit ner dem, vilt skrikande, från den piedestal från vilken de fordom kunde inte bara hota, utan genomföra sina hot. Men inte tillräckligt långt ner, det är uppenbart.

Som en instruktion i hur denna huumorbefriade, censrubenägna, genomkorruperade och moraliskt bankrutta institution bör bemötas se Christopher Hitchens och Stephen Frys förgörande action i debatten ”Är den katolska Kyrkan en kraft för det Goda i världen?”

***********************************

Tidigare länkar om katolska kyrkans brist på humor

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/27/en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-religionens-humorbefrielse/x

————————————————–

Mer om Benettons kampanj

En ytterligt kort exposé Katolska kyrkans bravader ifråga om dess pedofila prästerskap och om skydd mot könsjukdomar – bara för att ta två exempel

Publicerat i En bild säger mer än tusen ord, Filmaffisch /Movie Poster, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Om Dumskallarnas Konspiration, Reklamaffischer /advertisement /Pr -posters

1 kommentar

Etiketter: , , , , , , ,

Finns det något hemskare än en naken kvinna för de fundamentalistiska dumskallarnas konspiration?

25 11

Publicerat av


Den eviga strömmen av religiöst inspirerad idioti erbjuder en närmast oändlig dumhetens park av exemplar att skratta åt och förundras över. Som det här med den egyptiska nakenbloggaren. 

Under dessa dagar då Tahrir-torget i Egypten åter kokar av folkets rättmätiga vrede mot det tredskande militärstyret, och Egypten försöker komma vidare i sin utveckling så finner den stockkonservativa och reaktionära opinionen tid för att istället ägna sig åt att ondgöra sig över en ung kvinna som postar bilder på sig själv utan kläder på sin blogg.

Hennes deklarerade avsikt (t.ex i intervju i CNN) är att peka på den svåra sexualfobi som vidlåder det egyptiska samhället, ett djupt konservativt land, och som går på tvären med de frihetens aspirationer som fått många kvinnor att sluta upp och protestera mot landets auktoritära regim.

”Put on trial the artists’ models who posed nude for art schools until the early 70s, hide the art books and destroy the nude statues of antiquity, then undress and stand before a mirror and burn your bodies that you despise to forever rid yourselves of your sexual hangups before you direct your humiliation and chauvinism and dare
to try to deny me my freedom of expression”
Aliaa Magda Elmahdy

Det har sagts många gånger – reaktionärer, även om de till synes säger sig vara diametralt motsatta varandra, är nästan alltid rörande ense i många viktiga frågor. Som om människans, speciellt kvinnors, rätt till sin egen kropp (som de förnekar), som om yttrandefrihet (som de i grunden motsätter sig eller vill inskränka), som om kvinnors plats i samhället (som de alltid vill förminska). Antingen det sker i USAs bibelbälte, i Indien med dess hinduiska fanatiker eller i stora delar av den svårt sextraumatiserade muslimska världen är det hugget som stucket.

Det är ett beklagligt faktum att dessa idéströmningar dominerar i ett Egypten där kvinnor regelmässigt trakasseras, där tafsande är något universellt, där skräcken för beröring med kvinnor enbart matchas av den allmänt spridda puerila attityden att åsynen av en kvinnokropp är något ”orent” och förbjudet. Och där de islamistiskt anstuckna skäggbärarna utan vidare kan fördöma och hota någon som vill väcka debatt om detta, och få medhåll av breda lager, även föregivet ”liberala” grupper i samhället, rädda för att framstå som ”otuktiga”.

De spelar reaktionärerna i händerna, liksom alla som vill ta chansen att lufta sin ynkliga rädsla för muslimer generellt.

Man kan naturligtvis ha vitt skilda åsikter om det kloka i en viss manifestation på nätet, om publiceringars värde eller om det påkallade i att använda sin sexualitet som slagträ i debatter. Precis som i fallet med de Danska Muhammed-karikatyrerna kan man anlägga olika former av estetiska eller andra synpunkter på ett verk eller framställning (denna blogg vidhåller arrogant nog att Muhammedkarikatyrerna, liksom Lars Vilks rondellhundar, var USEL konst. Men usel ritteknik, obefintlig komposition och oinspirerad framställning är inte förbjuden. Eller kan någonsin tolereras leda till dödshot).

Om en kvinna eller man vill visa sin kropp kan man alltså anlägga vitt skilda perspektiv på det, och öppet yttra det. Den som är rädd för tjejbaciller eller längtar tillbaka till viktorianismen förfasar sig, vilket är deras rätt, medan andra, som nedan t.ex, stödjer det på ett vädligt…öppet sätt.

http://www.youtube.com/watch?v=UcrFK-m-frU

Men oavsett vad man tycker är inte legitimt eller en åsikt värd att respektera i ett samhälle med yttrandefrihet att skrika på förbud, eller hota vederbörande, eller urskulda eller ställa sig på samma sida som de som gör det,som nu sker, skamligt nog understött av en bred opinion i Egypten. Någon borde tala om för dem vad yttrandefrihet innebär, och att det går att stänga av eller gå någon annanstans på nätet. Ingen tvingar en stackars neurotisk egyptier eller muslim att spana in Aliaa. Reaktionen på hennes bilder visar med all tydlighet att egyptierna har en del att uppdatera sig om, om de vill aspirera på att vara ett fritt samhälle.

Och om detta låter kulturimperialistiskt så må det vara hänt.Denna blogg är inte kulturkonservativ. Eller neutral i frågor om kvinnors rättigheter eller yttrandefrihet. Den här kontroversen är en rätt fånig sidoshow till de vida viktigare händelserna i den Egyptiska politiken och denna blogg skall inte dväljas vid det. Utom att notera ännu ett bevis på att religiöst påverkad sexualmoral aldrig missar ett tillfälle att visa sina förtryckande och hysteriska reflexer.

———————————–

Publicerat i Egypten /Egypt, Internets Stridsfrågor /Internet Issues, Islams Värld /World of Islam, Människokroppen /The Human Body, Mänskliga Rättigheter /Human Rights, Media & Rapportering /Media and Coverage, Om Dumskallarnas Konspiration

14 kommentarer

Etiketter: , , , ,

Dumskallarnas Konspiration: Mera Kreationist-Dinosaurier…

Dumskallarnas Konspiration: Mera Kreationist-Dinosaurier…

20 11

Publicerat av


En tuff vecka av rännande runt i några av Sveriges högskolesäten har inte gett mycket tid för nya inlägg… men för att pigga upp mig själv mellan varven kladdade jag lite på ett infall apropå den i sin totala felaktighet närmast geniala idén att Bokstavstrogen bibeltolkning + Dinosaurer = sant. Eller rimligt. Eller inte det minsta stolligt.

Som en bra kommentar till första inlägget på temat (”Kreationister och deras dinosaurer”) påpekade finns det en alldeles speciell… dumhetens estetik i kreationistiska illustrationer, som påminner om… tja, Nordkorea. Det är sant, och liknelsen är förstås träffande på mer än ett sätt. Rent estetiskt finns i alla fall där en kitschig realism som i sin förljugna parallelvärld vill skildra saker i ett slags grälla färger i softat ljus som verkar tilltala de trosbenägna.

Den här förljugehhetens estetik med ett absurt innehåll passar förstås kreationismen som hand i handske, eftersom den försöker slå fast sådant som överträffar även den nordkoreanska vanföreställningens mest bisarra uttryck. Några av bilderna är smått geniala i sin totala osmaklighet och absurdism. Jag menar…Jesus ridande en Diplodocus?

Som ett slags inblickar i en hallucinerande hjärna är bilderna förstås intressanta, men drar oundvikligen löje till sig. Sidor som Pharyngula och Daily Kos har mer eller mindre haft tävlingar och utmaningar i att göra den knäppaste varianten, som Jesus, Johannes Döparen och en… apatosaurus?

Den kommenterande bloggkollegan påpekade just att de där kreationistiska bilderna inspirerar till parodier och antivarianter redan utan mycket behandling – en ny bildtext räcker nästan, de är ju så uppenbart fåniga att de är sin egen värsta fiende. Det finns redan förstås, som framgår av flera exempel nedan. D0ck kan de förstås aldrig bli för många, och gärna vara på svenska…

Efter att ha letat efter lite mer skämtteckningar och karikatyrer på temat en trött kväll fick jag syn på en rolig, extremt enkel nidbild, där en tyrannosaurus löper amok på arken i bästa ”Jurassic Park”-stil (se till vänster). Efter att jag fnittrat färdigt satt jag senare och kladdade ett slags telefonklotter på samma tema, som på klotters vis växte till en liten bild…

Den där var ju lite kul, och eftersom den var gjord med bläckpenna från början gick det rätt lätt att tuscha den till en riktig teckning.

Så småningom, till tonerna av podcasten av ”The Atheist Experience” fick jag för mig att färglägga den en sen natt…

Den färdiga bilden blev som nedan. Mitt lilla halvt oavsiktliga bidrag till att kasta löje på de amsagor som möjligen kan roa barn, men som endast en av kreationistiskt dravel grundligt nedbruten hjärna kan ta för bokstavligt sann.

Arken dag 27: Matningen började bli ett problem

Se mer om Bibeltrogna Kreationister på denna Blogg

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/11/11/dumskallarnas-konspiration-kreationister-och-deras-dinosaurier/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/29/dumskallarnas-konspiration-kreationism-i-sverige/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/08/dumskallarnas-konspiration-kretiners-jag-menar-kreationisters-undervisning/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/15/dumskallarnas-konspiration-jorden-snurrar-inte-kring-solen/

Om en verklighetsbaserad världsbild kontra kreationistiska solsting, se

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/06/10/the-greatest-show-on-earth-sa-gick-det-verkligen-till/

 

Publicerat i Djur /Animals, Egna Bilder /My Artwork, En bild säger mer än tusen ord, Färgläggning i Dator /Digital Coloring, Kristna Fundamentalister / Christian Fundamentalists, Kristna Myter /Christian Mythology, Natur & Vetenskap /Natur & Sciences, Om Dumskallarnas Konspiration, Sagor /Tales, Skämtteckningar /Comic Cartoons, Skisser/Sketches, Teckningar /Drawings, Undervisning & Utbildning /Teaching & Education

1 kommentar

Etiketter: ,

Dumskallarnas Konspiration: Kreationister och deras Dinosaurier…

11 11

Publicerat av


Det gick bara inte att motstå: när jag surfade nätet efter bilder på dinosaurier till en bild snubblade jag över kreationisternas blöta spår… och de ledde till en skrattfest som man måste sprida vidare.

Det är förstås mina favoritdumskallar kreationisterna som är på gång igen. I sin desperata kamp för att få fakta att gå ihop med deras skeva och frimärksstora världsbild stöter de ideligen på saker som de måste ”förklara”. Som dinosaurierna. För hundra år sedan eller så var taktiken att bara förneka att det var något annat än jätteexemplar av moderna djur som hittades lite här och var på jorden. Men när fler och fler skallar och delar, hela skelett, ungar osv dök up bland fossillagren blev de tvungna att hitta på mer och mer krystade ”förklaringar”.

Numera har den kreationistiska mytologin ett antal spännande fantasmagorier på plats för att ”förklara” närvaron av skräcködlor som helt dog ut på en jord som till punkt och pricka följer gamla testamentets kronologi, och således bara är strax över 6000 år gammal.

Vi får veta att före syndafallet var alla dinosaurer…vegetarianer! Varför vissa var utrustade med enorma köttätartänder och klor var bara ett utslag av Guds skämtlynne. Ett par av varje landlevande dinosaurie som någonsin fanns (i dagsläget minst 1000 arter) fick plats på Arken genom att det bara var…ungar som klev ombord! (vad som hände med de vattenlevande dinosaurerna förtäljer inte storyn). Inuti Arken matades alla de köttätande dinosaurerna med öh… sill!Och efter att ha fått komma ut från berget Ararat spred de ut sig över hela världen i märkliga mönster innand de mangrant dog ut därför att… att… Erh, det var den Gudomliga Försynen. Och numera ligger de alla, alla utan undantag, fossiliserade i miljontals år gamla bergarter genom ett rent kosmiskt practical joke!

Det finns en svårartad humor här. Och förstås, i en genomkommersialiserad kultur, den amerikanska, där de här haschrusen faktiskt räknar med miljontals benhårda anhängare, har en del bildmaterial kommit till för att illustrera den kreationistiska ”sanningen” om dinosaurerna…

De första bilderna är varianter på sagan om Noas ark. Med Dinosaurier.

En variant på det hela i Edens Lustgård…där dinosaurierna förstås rids av Adam och Eva… Sedna har vi Jesus som visar en märkligt liten triceratops för en flicka som ser lite sådär halvskeptisk ut…

Och min absoluta favorit: Jesus som älskar alla sina skapade varelser, även lilla dinosaurien!

tack för bilder till bl.a.

http://blog.jasonboyett.com/2010/02/dinosaurs-and-jesus.html

http://thewhitedsepulchre.blogspot.com/2010/12/kentucky-will-soon-have-creationist.html

http://undeception.com/jurassic-jesus/

Se mer om Bibeltrogna Kreationister på denna Blogg

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/29/dumskallarnas-konspiration-kreationism-i-sverige/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/08/dumskallarnas-konspiration-kretiners-jag-menar-kreationisters-undervisning/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/15/dumskallarnas-konspiration-jorden-snurrar-inte-kring-solen/

Om en verklighetsbaserad världsbild kontra kreationistiska solsting, se

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/06/10/the-greatest-show-on-earth-sa-gick-det-verkligen-till/

 

Publicerat i Djur /Animals, En bild säger mer än tusen ord, Kristna Fundamentalister / Christian Fundamentalists, Kristna Myter /Christian Mythology, Natur & Vetenskap /Natur & Sciences, Om Dumskallarnas Konspiration, Undervisning & Utbildning /Teaching & Education

2 kommentarer

Etiketter: ,

Studier i Svärta – Yakane ruvar i mörkret

Studier i Svärta – Yakane ruvar i mörkret

10 11

Publicerat av


En storyboard för att illustrera en slags stillhet när fältherren Yakane äntligen kommit hem, och kan lägga ifrån sig de aldrig sinande uppgifterna och ansvaret han haft ute i fält… En storyboard för en känsla som är ganska subtil. Den som överfallits av ett enormt betungande ansvar måste känna behovet att rensa sig själv och sin hjärna från alla tankar när man får en kort stunds respit. Chefers och ledares förbannelse i alla åldrar, säkerligen inte bara nu. Efter att ha krånglat ur sina män från en misslyckad belägring och tagit dem oskadda tillbaka till den kejserliga huvudstaden Aracanea och sysslat lite med tvagnings-tvångssyndrom i sitt hem och högkvarter får Yakane en halv natts vila. Han sätter sig i sin kammare, och rensar sina tankar i tystnaden… Den första snabbt kladdade storyboarden är som synes bara en idé, ett stöd för att minnas scenen. När jag mer seriöst började fundera på att verkligen rita en bild till den, var det också ett sätt att få svar på vissa frågor som berörde mer än ögonblicket självt.

Turkisk härskare med livvakt 1200-talet

Som t.ex vilka kläder Yakane borde ha på sig.Vid sådana tillfällen gör nyttan av år av research sig påmind. Efter att ha vägt källorna och mycket av litteraturen om Bysans och Mamlukerna respektive kom jag fram till att Yakane, om han själv fick välja, skulle ha kläder påminnande om de turkiska kaftan-rockar och tunikor som blev allt mer vanliga i både mellanöstern och det bysantinska riket från 1100-talet och framåt och påverkade modet där.

Mamluker i procession 1200-talet

Turkiska kläder från motsvarande mindre Asien, varifrån många av Yakanes legosoldats-kollegor kom (min berättelse utspelar sig under just den tid då turkmener och de berömda framtida Ottomanska turkarna börjar röra sig runt Bysans), skulle vara tillräckligt lika hans mamlukiska kläder för att kännas bekväma för honom. Det var utmärkta kläder för ritt och rörelse, och inte utan en viss enkelhet och elegans. Den stol Yakane sitter på ägnades lite närmare studium. Jag är partisk för lätta stolar av romersk typ, formade som två halva cylindrar. Men bysantinska möbler tenderade att vara ganska tunga och schabrakiga, ofta med utsirade detaljer. Så jag kombinerade de två till en slags korsning av tung pjäs men med enkelheten i designen hos den romerska fältstolen. Resultatet passar också för den över 100 kg tunge Yakane. Positionen, kroppställningen hos den store mannen var dock det allra viktigaste. Den måste på en gång vara i vila, med vikten vilande på stolen, men också visa på en viss inre spänning och stamhet, som liksom sakta pyser ur honom. Genom att utforma detaljerna kunde man närma sig det där. Ena handen verkar greppa stolen, medan den andra är mer hängande. Huvudet är nedåtlutat, men samtidigt är positionen hos kroppen ännu lite upprätt, inte helt avslappnad. Jag bestämde mig för att inte tuscha bilden utan slutföra den direkt i datorn. Fortsättningsvis fyllde jag i svärtan med bruk av GIMP-programmet, och tog upp och ner kontrasten tills jag var nöjd med resultatet. Som ofta förr hade jag lite inspiration av noir-tecknarna Will Eisner och Frank Miller, med deras bruk av mycket svärta i bilden för att skapa en viss stämning.  En sådan bild kan naturligtvis bara vara en illustration till texten, som är det verkliga redskapet för att skildra dessa odramatiska men ändå viktiga inblickar i en persons psyke. Men med den intressanta magi som äger rum när text och bild korsbefruktar varandra har jag märkt att stycket fått vissa drag från bilden, apropå mörkret och svärtan… som framgår av senaste utkastet.

”Han blåste ut [ljuset], och satte sig ner på sin stol i det täta mörkret, helt tom på intryck, ruvande och stilla.

I mörkret i sin kammare kände Yakane till slut, efter de senaste dagarnas och veckornas febrila handlande och ovisshet, en väldig trötthet skölja över sig, blandad med lättnad. Medan han såg på konturerna av divaner och ljushållare som stumt stod otända var det som om all kraft sögs ur honom, tillsammans med all den spänning som han dittills  hållit i schack. Likt en vätska rann den ur hans varelse, nerför den stol han satt på och förenade sig med skuggorna på golvet, löstes upp, försvann, och lämnade hans kropp stum och orörlig, samtidigt som hans huvud kändes närmast omtöcknat, uppfylld av en enda tanke istället för de tusen som varit dessförinnan. De hade överlevt. Bågen hade spänts och närapå brustit, men han hade klarat sig och de sina tillbaka. Han var åter hemma.”

Under mitt arbete hade jag bl.a. Hans Zimmers utmärkta ”Strenght and Honor” från ”Gladiator” som stämningsmusik till den grubblande och ruvande kaptenen: hör den på https://www.youtube.com/watch?v=ZjSL28MSgoo

Publicerat i A'ratauma, All vår början bliver Svår, Artefakter /Artifacts, Bysans Bysantinska Östromerska Riket /Byzantium Byzantine East Roman Empire /imperio bizantino /bizancio, Egna Bilder /My Artwork, Fantasy, Färgläggning i Dator /Digital Coloring, Historia /History, Islamisk konst /Islamic Art, Kläder /Clothes, Mamluckerna /Mamluks, Musik /Music, Skisser/Sketches, Storyboards, Storyboards: Staden av Guld, Teckningar /Drawings, Yakane

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , ,

Jag mötte Lassie…eh eller Darth Vader?

Jag mötte Lassie…eh eller Darth Vader?

30 10

Publicerat av


Jaja, halloween är ett kommersiellt jippo och handlarna och godisförsäljarna gnuggar händerna medan den jänkiska smörjan översvämmar kulturen och blablablaaaa.

Men kom igen. När man på nattens väg ut mot arbetet stöter på självaste Darth Vader, då är mycket förlåtet. De tämligen beskänkta damerna som flankerar den mörke Sith-lorden och högljutt prisade hans stora öh… hjälm, verkade i alla fall förtjusta, liksom alla vi andra som satt i t-banan, inte minst jag som fick förklara det hela för en tämligen förvånad pakistansk arbetskamrat…

Så här ser det ALLTID ut på tunnelbanan… eller kanske inte… (Foto förstås med benäget tillstånd från hjälmbäraren)

Halloween är förstås en trevlig ursäkt att klä ut sig och klämma några starka eller glas rött, vilket är välkommet av fler än svenska handelskammaren. Själva festen har inget med vår kultur att göra och är mest ett jippo, men en förlåtelses skimmer har det faktiskt, och det är att den trots allt är lite… tja kreativ. Den premierar påhittighet.

En sak slog mig dock, att endast en mycket stor man kan bära upp den där kostymen – på en normalstor person gör den stora hjälmen att det ser mer roligt än skräckinjagande ut, mer Dark Helmet än Darth Vader liksom… för att göra ännu en liten nostalgitripp till 80-talet och ”Spaceballs”. Varför ser man inte ”Dark Helmet”- kostymer till Halloween?

I see your Schwartz is as Big as Mine!

Själv kan jag aldrig tänka på halloween utan att dra mig till minnes en god vän som jag fick sopa upp från mattan efteråt, på den tid när vi var unga och dumma. Han hade passande nog klätt ut sig till Döden och sprang under en ovanligt blöt natt runt och antastade damer mer och mer frenetiskt med sin plastlie muttrandes ”jag är dööööden, och jag har länge vandrat vid din sida…”. Det var tider det.

Publicerat i En bild säger mer än tusen ord, Kläder /Clothes, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Modernt Mode /Modern Fashion, Nostalgia, Om Kultur /Cultural Studies, Stockholm, Sverige /Sweden

2 kommentarer

Etiketter: , , ,

Contagion – Inget för den bacillrädde

Contagion – Inget för den bacillrädde

26 10

Publicerat av


Jaja, eller virus, ni fattar. Steven Soderbergh har gjort sin egna variant på Virusfilmen – en film om en smittsam sjukdom, faktiskt en influensa, som muterat, blivit väldigt dödlig och hotar världen och civilisationen som vi känner den. Klockan tickar – skall protagonisterna lyckas finna ett botemedel? Och hur många skall dö innan dess?

Det här är ett filmgrepp som förstås använts förr – rädslan för sjukdomar är ju ett mänskligt psykologiskt urfenomen. Ofta med mindre lyckat resultat. Soderbergh är dock en regissör av halt, och här lyckas han med något snarlik sin tidigare film som som behandlar ett storskaligt samhällsproblem, den med rätta hyllade ”Traffic”. Teamet som gör den här rullen med honom är densamma, liksom ensemble-stilen i gestaltningen.

Vi får alltså följa filmen på både det personliga planet, där stackars medelmedborgare drabbas av sjukdomen, såväl som på mellannivån, de som utreder och bekämpar det hela på marken, och även den högsta nivån, hos WHO och amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC.

Det skall sägas på en gång att Soderbergh är en alldeles för skicklig filmskapare för att fastna i blod-och-slem-varianten av den här sortens filmer, eller känna behovet att låna grepp från Zombiefilmen eller terrorhotsthrillern. Det skräckinjagande ligger i vad vi inser om hur en sådan här smitta sprids. Soderbergh lyckas göra helt vardagliga saker som dörrhandtag, handskakningar och hostningar hotfulla, utan stora åthävor. Sjukdomen skildras sakligt och utan överdrivna effekter – det är en influensa, fast en dödlig sådan. Feber, huvudvärk, svettningar – sedan hjärnhinneinflammation eller hjärtstillestånd – sen är man död, om man har otur. Många i den här filmen har otur.

http://www.youtube.com/watch?v=bdzWcrXVtwg&feature=player_embedded

Spänningen ligger dock i folks reaktion, När sjukdomen väl brutit ut börjar också folk och yrkesgrupper att reagera på olika sätt, och ett nytt fokus för rädslan kommer in – det är just paniken som folk känner som blir faran. De sociala relationerna börjar bryta samman. Vissa människor blir desperata och börjar plundra eller hota envar som de tror kan förse dem med en bot. Man får en påminnelse om hur sårbart det moderna samhället är när man ser följderna redan efter någon vecka eller så av att vissa samhällstjänster som renhållning och polis inte fungerar väl.

En annan sak är också att filmen riktar sig till medborgare i den rika världen, som inte är vana att befinna sig i samma position som farsotsdrabbade u-länder. Många av filmens scener torde nämligen vara välbekanta för de som på plats upplevde utbrottet av Marburg-sjuka i Zaire för några år sedan, eller de värst AIDS-ridna länderna. Men för den vite mannen är otillräckliga utdelningar av mat, massgravar, militär personal som upprätthåller rudimentär men hårdhänt ordning, bristen på information, magiskt önsketänkande och ryktesspridning (här gestaltad av konspirationsteoriker på nätet) en bisarr och lätt overklig – just det, verklighet. En sak som också är lite osäkerhetsskapande, på ett bra sätt, är att den vanliga osårbarhet som brukar vidlåda filmernas affischnamn inte finns här – flera av de största stjärnorna stryker med, och inte till smattrande stjärnbaner under någon fånig slutstrid utan lika vardgligt och oceremoniellt som alla andra – och hamnar i samma massgravar som vem som helst.

Steven Soderbergh gör en bra insats. Filmen behandlar sitt tema seriöst, och man undviker de flesta av de tänkbara minorna i en sådan historia. Som att konspirationteorier inte måste vara ”den verkliga sanningen” om storskaliga skeenden. Det finns ingen superskurk här – och inga superhjältar. Det närmaste man kommer de två är den hänsynslöse bloggaren respektive de dito plikttrogna läkarna som inte ger upp utan oförtrutet fortsätter att leta efter sjukdomen. Men inga av dessa figurer är fantastiska, de är karaktärer som man inte alls osannolikt stött på i sitt vanliga liv.

Skådespelarna (Gwyneth Paltrow, Larry Fishburne, Marion Cotillard, Kate Winslet, Matt Damon, Jude Law, mfl) gör överlag ett bra, nertonat och helt trovärdigt jobb i att skildra riktiga människor i en svår situation. Och bristen på överblick och samordning och ovetskapen om hur det skall gå på alla nivåer ger en autentisk känsla. Sådär kan det troligen ha känts för myndigheter och drabbade, t.ex. innan Svininfluensan häromåret lyckligtvis inte visade sig vara så virulent som man kunde frukta.

Många som inte mår superbra i "Contagion"

Om man skall vara lite negativ kan man säga att för den som vill ha isande spänning av den thrilleraktiga sort som man är van att matas med i filmer med ett omfattande hot, så finns risken för besvikelse. Filmen är väldigt saklig, och drar in en subtilt och med empati och igenkänning, inte extraordinära effekter eller scener. En allvarligare brist är att man inte riktigt lyckas ta tag i alla trådar man kastar ut – de många parallella handlingarna funkar som berättargrepp, men man borde ha återvänt mer till vissa av dem, som kollras bort och inte känns väl avslutade.  Värst är tråden med WHOs utsända för att hitta nollpunkten i Kina – och det känns tyvärr inte som en tillfällighet att det är den tråd som utspelas utanför USA och med en icke-amerikans protagonist som slarvas bort.

På det hela taget var det en bra film, dämpad men effektiv, väl berättad och som får en att tänka efter lite. Någon lisa för själen för den infektionrädde är det verkligen inte. Hörde idag på nyheterna att bråk om bieffekter av influensavaccinet för säsongens influensa (http://www.lakemedelsverket.se/Alla-nyheter/NYHETER-2011/Tillverkningssatser-av-influensavaccinet-Preflucel-dras-tillbaka-pa-grund-av-biverkningar/, http://www.nyteknik.se/nyheter/bioteknik_lakemedel/lakemedel/article3298051.ece, http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.757102-fortsatt-stopp-for-influensavaccin mfl) och filmen kom direkt tillbaka.

 

Lite kul trivia – tydligen finns det en hel subgenre av skräckfilmer på temat ”epidemi-som-hotar-hela-världen”, de sk Epidemic Infection Disease Horror Movies. Och visst, man drar sig till minnes filmer som ”28 dagar efter” (dock kraftigt inspirerad av Zombiefilm). Sedan finns förstås sjukdomsfilmer inom andra genrer, som ”Outbreak” med Dustin Hoffman som var mer av en thriller inspirerad av Ebola-virus-infektionen i Afrika. Se den roliga topplistan på About.com – ”Best Infectious Movies”.

———————————————-

 Mer om ”Contagion” på IMDB http://www.imdb.com/title/tt1598778/. Filmens egen hemsida är http://contagionmovie.warnerbros.com/index.html

Jag kikade lite snabbt på Tomatometern på Rotten Tomatoes http://www.rottentomatoes.com/m/contagion_2011/ innan jag gick med min kusin på filmen. Sedermera kan man konstatera att filmen fått överlag god kritik i Sverige.

Publicerat i Affisch / Poster Art, Bedömt & Betygssatt, Film /Movies, Filmaffisch /Movie Poster, Filmrecensioner /Movie Reviews /Critique, Naturkatastrofer /Natural Disasters, Science Fiction, Spanat & Tänkt /On My Mind

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , ,

Dumskallarnas konspiration – om Ultraortodoxa Övergrepp mot Barn

Dumskallarnas konspiration – om Ultraortodoxa Övergrepp mot Barn

23 10

Publicerat av


För inte så länge sedan rapporterades om några Ultraortodoxa judar som försöke sig på att slå något slags vidrighets- och feghetsrekord.

Scenen är följande. I en ortodox stadsdel med en skola i Jerusalem  bor numera en majoritet ultra-ortodoxa judar. De ortodoxa judarnas barn, i åldern 6 till 12, går till skolan med sina föräldrar varje dag i konservativa men någorlunda moderna och bekväma kläder. Nej vänta, jag tar tillbaka det. De går i apvarma kläder i ett land där temperaturer går regelmässigt uppåt 40 grader celcius. Stora långa tröjor. Långa kjolar. Alla småtjejerna har påfallande långt hår (vaaarmt!). Men de ser inte ut som UFOn.

Men när de närmar sig skolan möts de varje dag av en mobb av svartklädda skäggskallar i svarta hattar, hellånga rockar och korkskruvar kring tinningarna. De här vuxna främmande männen skriker

”SLYNA!”

”HORA!”

”LUDER!”

till de små flickorna som går där. Men det är inte allt.

Plötsligt kommer något farande, och träffar en liten tjej i ansiktet. Det är mjukt, äckligt och luktar…bajs.

Det är för att det är bajs. Svartrockarna bombarderar 10-åriga flickor med bl.a. extrementer för att de går till skolan. Utan hellånga klänningar och svart huckle. Det här är numera standard på flera ställen runt flickskolor i Israel.

Klicka bild för BBCs länk till filmklippet

Välkommen till Jerusalems förorter anno 2011.

Det här är sjukt på så många nivåer att det är svårt att börja någonstans.

De där skolbarnen är barn till Ortodoxa Judar. Svårt religiösa och sedessamma personer på gränsen till det neurotiska i sig. Men inte tillräckligt för korkskruvsbrigaden, som säger att flickorna är ”lättfärdigt” klädda. Ursäkta? Flickorna ser ut som tanter. Och so what? De är barn. Vilken sorts pervers syn på barns sexualitet och blygsel skall man ha för att ens haka upp sig på tioåringa barns helt normala klädsel? Och även om de vore äldre – vad är det för kvinnosyn som de här kräken tillåts försöka trycka på andra människor i samhället?

Hur sjuka är de här männen att sitta där och skrämma och förnedra små barn för en sådan sak? Jag menar, var är rättfärdigheten i det?

Och den djupare frågan, som min moster ställde direkt. Hur kan myndigheterna alls tillåta att de där snubbarna får stå där och skrika? Utan att skingra dem? Varför förbjuds inte deras ”protest” rakt av?

Svaret är förstås att de ultraortodoxa har tillåtits bli så många och starka att de nu betraktas som en maktgruppering i staten Israel. Deras partier har en vågmästarställning i parlamentet knesset, och de är högröstade. Israels egen kluvenhet ifråga om sin religiösa och etniska grundval har spelat dem i händerna. Så finns till exempel inte sekulär skillsmässa i staten Israel – du måste gå till en rabbi för att skilja dig (se http://www.npr.org/templates/story/story.php?storyId=125673859). De olika religiösa grupperingarna har således fått en roll i staten Så de har fått behålla sin maktställning och växa.

Se Dateline på BBC från 2008 om Ultra-Ortodoxa i Israel, Del 1 & 2 respektive

Det  är viktigt att påminna om de här svartrockarna som pratar så vitt och brett om Herrens Heliga Land och har ”modet” att antasta barn inte bidrar en centimeter till försvaret och uppbyggnaden av det samhälle som omger dem och håller dem vid liv. Ultraortodoxa gör inte den för israeliska Män och Kvinnor obligatoriska militärtjänsen på två till tre år. De betalar i många fall inte ens skatt. Deras boende är ofta skattefinansierat. Många arbetar inte och lever till stor del på bidrag. De är parasiter på staten Israel, vars barn de tar sig rätten att kasta exkrementer på.

Om hur lite det behövs för att de tokortodoxa skall kalla andra judar för perverterade eller gå till angrepp mot dem, se Nedanstående exempel, som nota bene riktar sig enbart mot staten Israel och andra Judar. Vad de här tokdårarna gör mot palestinier eller andra goyim när de tror de kan komma undan med det skall vi inte ens tala om.

Upprinningen till debatten om flickskolan

Om de ultraortodoxas intåg och hävdande av sin lag i Jerusalem

Om ultraortodoxa judars kampanjer för att driva bort andra troende från städer – i det här fallet s.k. messianska judar (Judar som tror att Jesus faktiskt var Messias, men i övrigt behåller en judisk identitet)

Till inlägget i bloggen Skepchick (finns också på svenska, Skepchick.se) som först informerade mig om flickskolsincidenten (http://skepchick.org/2011/10/ultra-orthodox-men/) fanns en intressant men oroväckand följdinlägg. Den handlade om en stadsdel i New York, USA, där de ultraortodoxa tagit det på sig att segregera män och kvinnor enligt samma mall som i Jerusalem. Kvinnor och män skall inte mötas på trottoarerna. De får inte sitta tillsammans på bussen. Så börjas det. Se artikeln i http://skepchick.org/2011/10/ultra-orthodox-misogyny-redux/.

De här incidenterna pekar på vad som händer när man tillåter religionen att spela en roll för statens institutioner och policy även i ett demokratiskt samhälle. Snabbt befinner man sig i ett sluttande plan, där diverse intoleranter och sekterister infiltrerar staten och håller den gisslan, medan de mer högröstade och våldsamma kan flytta fram sina positioner på omgivningens bekostnad, och i tvärt motsättning till alla demokratiska och värden och idéer om mänskliga rättigheter och jämlikhet.

***********************************

UPPDATERING

Dagen efter det här inlägget sände P1:s ”Människor och Tro” ett utmärkt program betitlat ”Ortodoxa Judar har för stor makt” som tog upp många av de teman som drogs upp i inlägget ovan. Lyssning rekommenderas – klicka bilden eller direktlänken under

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=416

———————————————–

Svenska medier har skrivit om de Ultraortodoxas allt starkare närvaro i framför allt Jerusalem och sammanstötningar med andra grupper i det israeliska samhället, men inte speciellt mycket, och inte alls i den omfattning problemet förtjänar. Se 

Bloggaren Leffe 45 har också skrivit om flickskolsincidenten http://leffe45.wordpress.com/2011/10/11/ortodoxa-judar-utan-hjarna/

Bloggen ”Hedniska Tankar” tog apropå en tråd från en artikel av Nathan Shachar i DN, upp att Ultraortodoxa judar kallar andra, icke-extremistiska judar för hellenister och epikuréer. Det säger en del om deras syn på upplysning och humanism som det västerländska samhället vilar på. Se http://tannhauser3.wordpress.com/tag/jerusalem/ och http://www.dn.se/nyheter/nathan-shachar-grekernas-arvedel–och-var-egen

Mer initierat om utvecklingen med de ultraortodoxa kan läsas i t.ex bloggen Judaistik – http://www.judaistik.se/blog1.php/vems-jerusalem

Publicerat i Islams Värld /World of Islam, Judiska Myter /Jewish Myth, Mänskliga Rättigheter /Human Rights, Media & Rapportering /Media and Coverage, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics, Världen

1 kommentar

Etiketter: , , , ,

← Äldre inlägg
Nyare inlägg →