Kategoriarkiv: Spanat & Tänkt /On My Mind
Följetonger är inlägg som hänger ihop tematiskt på ett sätt som drar in flera av de olika kategorierna på denna blogg, och därför buntas ihop här: det kan röra sig om inlägg som rör ett visst tema eller motiv, eller som har vissa kronologiska sammanbindande element, eller dylikt
Alla Drabbningars Moder del 1: En bilds tillblivelse från historiens dimmor
Inför att min käre vän Björn nyligen fyllde ett runt och jämnt årtal bestämde jag mig för att skapa en gåva som förhoppningsvis skulle vara värdig hans oförlikneliga förtjänster och förkroppsliga en del av dem men också uttrycka min tacksamhet till honom. Björn har mer än någon deltagit och stöttat mig i vad som är skrivandet av en episk berättelse, ännu i sitt vardande, och är representerad i densamma som en av dess huvudkaraktärer, den store krigaren Yakane.
Det finns ett avsnitt i den berättelse som jag skriver, med arbetsnamnet ”Alla Drabbningars Moder”¹. I centrum står ett enormt fältslag, ett som skall avgöra framtiden för mellanöstern i min fiktiva värld. I detta slag intar Yakane en avgörande plats, och jag bestämde mig för att återge honom där i en tavla för Björn, hans andlige fader.
Först en liten historielektion…
Det främsta särdraget för min fiktiva värld A’ratauma är att dess företeelser i varje fall motsvaras av företeelser i vår egen värld, med en liten twist förstås, för att tillåta mig att ändra historien eller helt enkelt något litet bända på förutsättningarna. Den är, som påpekats för mig, en slags kontrafaktisk historia fast förklädd till fantasyromanform.
Mamluck i full rustning, 1700-t
Bakgrunden till ”Alla Drabbningars Moder” utgörs dock av en konfrontation som egentligen aldrig skedde, men som mycket väl kunde ha skett, och som många förväntade sig. Ca år 1300 stod striden över dominansen av mellanöstern mellan Mamluckernas Rike, herrarna av Egypten, Syrien och Arabien, och det i Persien baserade Ilkhanatet, det mongoliska världsrikets sydvästra utlöpare. Dessa utkämpade många slag i det tillstånd av närmast permanent krig som rådde mellan 1260 och 1303. Den största av dessa, 2:a slaget vid Hims år 1281, såg trots att det var en väldig drabbning ändå inte de två rikenas arméer stå mot varandra i sin maximala styrka².
Mamluckriket & Ilkhanatet i början av 1300-talet
Ilkhanatet höll inne en del av armén då de fruktade anfall i sin flank från sina egna mongoliska syster-riken, Gyllene Horden i norr och Djagatai-khanatet i nordöst. Och mamlukernas armé hade ännu inte nått sin högsta punkt av mordisk effektivitet och storlek – det skedde just årtiondet därefter, under vilken de systematiskt kastade ut korstågarna, med kulmen 1291 då de slutgiltigt undanröjde korstågsrikena i det heliga landet. Som saken utvecklade sig kom aldrig någon lika stor sammandrabbning till stånd. Mamlukerna fortsatte sin svit av segrar mot begränsade mongolarméer (vid alla utom ett tillfälle, slaget vid Wadi al-Khazindar 1299), tills ett allt mer försvagat Ilkhanat slöt fred år 1322.
Om ett avgörande förintelseslag mellan dessa två stormakter hade skett i verkligheten hade världens utveckling kunnat se mycket annorlunda ut. Hade mongolerna segrat och krossat hela mamlukarmén hade mellanöstern kunnat vara samlat i ett rike som till utsträckningen skulle varit som en större version av det antika Persiens Världsrike, istället för att vara uppdelat mellan konkurrerande regionala stormakter. Det är inte troligt att t.ex. Ottomanska riket hade utvecklats som det gjorde – men Konstantinopel skulle sannolikt fallit ändå, kanske till en till Islam omvänd Storkhan, vars mångfalt mäktigare härar tågat in i Grekland och Balkan på 1300-talet… Och omvänt, om hela mongolarmén förintats och skingrats ordentligt hade mongolernas rike i väst fallit samman flera generationer tidigare än vad som annars varit fallet, och Persien, Anatolien och Mesopotamien kastats in i kaos och uppror och legat vidöppna för omgivande riken, inte minst ett mamlukrike som ännu var i tillväxt och aggressivt.
A’ratauma år 1000: Kiralatet & Karakhanatet
Yakane i Österled tar sikte m Bågen
Nå. I ”Alla Drabbningars Moder” kommer tudjuterna, min berättelses mongoler, i full kraft med hela armén ledd av sin härskare Karakhanen, mot Kiralatet, motsvarigheten till mamlukernas rike, för en avgörandets dag. I en enda kampanj skall slavkrigarna i Kiralatet undanröjas och alla Imans kärnländer läggas under en enda hand, den store Khanen Hilai. Yakane står på den andra sidan. Han befinner sig i onåd, och är skild från det som kommer att vara den huvudsakliga krigsteatern i mellersta Aram (se karta). Via en mängd förvecklingar och hisnande manövrar lyckas han få med sig den duglige guvernör som beordrats att få honom dödad och hela hans provinsarmé för att ansluta sig till huvudhären.
Väl där kommer Yakane i spetsen för styrkan in som en undsättning i sista ögonblicket, för slaget mot det övermäktiga Karakhanatet går illa. Rakt in i fiendens flank rider han, åtföljd av de främsta, under ett regna av pilar. Under en otrolig slakt tar han tillbaka Kiralatets Sandjak, dess krigsflagga, men skärs av och omringas av enheter ur khanens kesig, elitvakten. Mitt ibland dem, omgiven av hundratals fiender, reser han flaggan för att kalla Kiralatets krigare till samling och motattack.
Så såg idén ut. Frågan var – hur skulle det gestaltas?
——————————————————–
Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder”
Se nästa del ”Alla Drabbningars Moder Del 2: En hjälte för en hjälte” →
Mamluckerna har här tidigare berörts i en mängd sammanhang, se tråden ”Mamluckerna /Mamluks”
¹ Själva titeln ”Alla Drabbningars Moder” är ett som jag legat och sugit på i över 20 år. Inför USA-alliansens anfall på Kuwait i första Gulfkriget 1990-1991 kallade Saddam Hussein det förestående kriget umm al-ma‘ārik (أم المعارك), ”Alla Drabbningars Moder”. Som saker utvecklade sig blev det något av ett antiklimax, Saddams mångomskrutna armé hade aldrig någon chans och besegrades snabbt. Namnet förblev dock hos mig, och jag fann den passande för den kontrafaktiska klimaktiska striden mellan min berättelses två stormakter (se http://en.wikipedia.org/wiki/Gulf_War#Etymology).
² Se bl.a. ”Mongols and Mamluks: The Mamluk-Īlkhānid War, 1260-1281” av Reuven Amitai-Preiss, Cambridge University Press 1995; ”Homs, second battle of” i The Cambridge Encyclopedia of Islam 2:a uppl. vol. 3 (H-Iram), 1971; samt Wikipedia, Second Battle of Homs (http://en.wikipedia.org/wiki/Second_Battle_of_Homs).
Den mongoliska expeditionsarmén som skickades mot Syrien 1280 och besegrades av mamlukerna vid 2:a slaget vid Hims bestod enligt källorna av ca 80 000 mongoler och dessas allierade. Säkra siffror för mamlukarmén saknas, men uppskattas till någonstans mellan 50 000-60 000 man. Beräkningar som velat nyansera källmaterialet landar på siffror runt ca 50 000 mongoler mot ca 25-30 000 mamluker.
Hämnden – En dikt av Taha Muhammed Ali
Ibland är man arg, full av vrede. Som en mörk och ruvande skugga över tillvaron lägger de sig då, scener av hat, av våld eller hårda ord, som man spelar ut, där man tar hämnd för de onda handlingar, speciellt de som riktat sig mot och skadat de man bryr sig om. Det verkar stundtals lockande att i någon mån realisera dessa scener. Att följa lockropet från hämndens bud, Lex Talionis:
”Öga för Öga och Tand för Tand”.
Men det är inte rätt.
”Hämnden” är en dikt av den palestinske poeten Taha Muhammed Ali (1931-2011). Denne fördrevs från sin hembygd i trakten av Nazareth på Västbanken när staten Israel grundades 1948. Taha Muhammed Ali hade fler skäl än de flesta av oss att önska sig hämnd, någon form av vedergällning för de övergrepp som drabbade inte bara honom utan ett helt folk, och som fortsatte under hela hans liv. Och ändå skrev han, när han väl fäste sina tankar om detta mörker som han bar inom sig, inte en hyllning eller ett stridsrop om hat och sårad självkänsla. Utan ”Hämnden”. 2006 översattes den tillsammans med andra av hans dikter av Peter Cole, Yahya Hijazi, and Gabriel Levin, och framfördes vid en Poesifestival (se nedan)
Jag finner ”Hämnden” oerhört stark, och den har med rätta prisats, lästs och framförts av många. Dess språk är konkret, men från den startpunkten ger den oss en bild av det allmänmänskliga, och av svårgreppade värden, den åskådliggör empatins grund. Utan att undertrycka eller försöka skyla över våra våldsamma och aggressiva impulser, visar den hur en intuitiv medkänsla leder bort från den våldsamma, destruktiva vedergällningen. Dess tilltal blir sålunda, och utan att göra några åthävor, brett – den riktar sig inte bara till den enskilde, till varje läsare och dennes inre, men också till samhällena, till mänskligheten i stort.
Det som på sistone förvånat mig, när jag sökte runt på nätet, är att jag inte funnit någon som helst svensk översättning av den dikten. Ord som berör en, vill man – åtminstone jag – smaka på mitt eget språk. Om inte annat så för att se, om en text verkligen håller, att dess tjusning inte bara ligger i det valda språket utan i dess innehåll, dess essens. Till slut orkade jag inte vänta längre på att någon skulle ta sig an saken. Så som ofta sker, satte jag mig själv ner för att se om jag kunde finna på passande ord på det språk som ligger mig närmast hjärtat.
Ibland… Önskar jag
Att jag kunde möta I envig
Den man som dräpte min fader
förstörde vårt hem
och förvisade mig
till en smal landremsa
Och om han dödade mig
Skulle jag äntligen få vila
Och om jag vore redo
Skulle jag få min hämnd!
*
Men om det kom i dagen
När min motståndare trädde fram
Att han hade en moder
som väntade på honom
Eller en fader som lade
sin högra hand över
hjärtats plats på sitt bröst
närhelst hans son var sen
om så bara en kvarts timme
till ett möte de stämt –
då skulle jag inte döda honom
Även om jag kunde
*
Likaså… skulle jag inte dräpa honom
Om det strax stod klart
att han hade en bror, eller systrar
som älskade honom och ständigt längtade efter att se honom
Eller om han hade en fru som hälsade honom
Eller barn, som inte kunde uthärda hans frånvaro,
fyllda av förväntan inför hans gåvor
Eller om han hade vänner eller följeslagare
Grannar han kände
Bekanta från fängelset
eller ett sjukhusrum
eller klasskamrater från skolan
som frågade efter honom
och sände honom sina hälsningar
*
Men om det visade sig
att han var för sig själv
avskuren som en gren från ett träd
Utan moder och fader
Med varken bror eller syster
Utan maka, barnlös
Och utan släkt eller grannar eller vänner
kollegor och följeslagare
Då skulle jag inte lägga något till den smärta
som rymdes i hans ensamhet
Inte dödens plåga
och inte bortgångens sorg
Istället vore jag tillfreds
med att avfärda honom när jag gick förbi
på gatan – medan jag
övertygade mig om att det,
att icke skänka honom någon uppmärksamhet,
i sig, var en slags hämnd.
Det är ett halvdant försök, det inser man snarast, men tja, så bra undertecknad kan göra det.
Vrede, och en önskan att agera ut, att ge igen, är brister som följer av vår ofullständiga mänskliga natur. Vi blir aldrig helt av med dem, vi måste leva med dem. Tyvärr tas detta ofta för ursäkt att de är omöjliga att göra något åt, alternativt ett tecken på en obotlig synd. Som bäst gör det oss apatiska inför de impulser och det utlevande av vrede och hämndlystnad som istället borde sporra oss till mothandling. I värsta fall, vilket ofta har samband med religiösa föreställningar, görs vrede och hat mystifierade och en ursäkt för att se ner på hela mänskligheten.
En vuxen, sekulär människa kan inte tillåta sig de enkla utvägarna. Även utan behov av gudomliga eller traditionella pekpinnar måste hon se, att vrede, motvilja och hämnd aldrig bör upphöjas till en dygd eller nödvändighet, eller ges ursäkter. Dess konsekvenser måste lyftas fram och få oss att tänka efter, inte slätas över.
Det är min övertygelse, att vi måste vara bättre än våra lägsta impulser. Att en vuxen människa måste tygla sin vrede, sin motvilja, sitt hat. Både som individer och som medlemmar av en grupp, av en större kommunitet. Att agera i vrede, i motviljans tecken, är att tillåta sig att förlora sina mänskliga kvaliteter, och öppnar och blottar ett gapande hål i oss själva. Ett hål som inte bara låter oss behandla andra utan värdighet eller hänsyn, men som också får oss att förlora vår egen värdighet.
—————————————————————-
Se mer om Taha Muhammed Ali – http://en.wikipedia.org/wiki/Taha_Muhammad_Ali
Prinsessan Julia Rider Igen – med Lillebror Albin
En av de första mer realistiska teckningarna av Prinsessan Julia, frihandmålad med tuschpensel.
Som nämnt i ett tidigare inlägg om studier av renässanskläder, gav Medeltidsveckan i Visby 2012 mig en välbehövlig knuff för att styra upp mina bilder av den orädda prinsessan Julia, tillägnade min systerdotter Alma. En av de första studierna, som jag utförde på plats på Gotland, var en improviserad teckning med mina då ännu ovana tuschpenslar. Jag hade skaffat fram lite tjockare, mer absorbent papper för syftet (tuschpensel lämnar annars för stora avtryck, och kan smeta innan den torkar).
Motivet kom till mig från sällskapet – jag hade farit dit med den oförlikneliga Alma, Julias alter ego, och den likaledes fine Julian. Jag tänkte mig Julia ridande sin häst, Nadia Smörblomma, i full karriär. Med sig har hon lillebror – mycket busigt, men han vill så gärna vara med syster och göra allt spännande som hon gör…
Om det var för frånvaron av Internet, eller att jag verkligen var på gång – den blev otippat bra. Det är inte ofta man är nöjd med vad man gör, men den där kom rakt ut från hjärnan, helt utan förlagor, med ovana redskap… Jag måste tusan i mig återvända dit.
Hursomhelst kvalificerade sig teckningen till högen för ”Att Färgläggas Senare”. Och i år, när jag desperat försöker lägga just färg på de måååånga teckningarna av Julia för färdigställandet av boken om henne, var det dags. Det där är ett grannlaga jobb, iaf. med de taffliga redskap jag har tillgång till…
Först måste bilden göras svartvit. Därefter lägger man på grundfärgerna under det tecknade grundlagret. Julias kläder går företrädesvis i röda till lila nyanser, och den improviserade renässansanstuckna ridklädnaden är inget undantag. Sedan, i en mängd olika lager för mörkare och ljusare toner, en egen för målning av överliggande skuggor och en för högdagrar, försöker man få fram en snygg färgpalett som skapar volym för bilden.
Till slut är det dags att montera bilden. Ett tonat bakgrundslager kunde snabbt skapas. En del jobb med kontrast och färgmättnad och påläggandet av olika effekter som lyster och mönster för att få fram känslan av tyg i kläderna fick komplettera det hela. Så nåddes en punkt där man kunde anse bilden vara något så när färdig.
Prinsessan, Smörblomma och Albin
För Alma och Julian tillika, jag hoppas ni skall gilla den!
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
FROST – En Snödrottning i Disney-tappning
Till slut kom man iväg på ”Frost”, den senaste i raden av Disneys filmatiseringar baserade på sagoklassiker, med eminent sällskap av Alma & Julian och deras mor, min fina Syster.
I kungariket Arendal lever två prinsess-systrar, Elsa & Anna. Elsa är född med en slags köldskapande krafter, men när de båda är små sker en olycka som nästan tar livet av lillasyster Anna. Därefter är Elsa inlåst i sin kammare under hela sin uppväxt, med allt större svårigheter att behärska sin kraft. Barnens föräldrar dör, och Elsa skall ärva kungariket – tyvärr urartar ett bråk mellan systrarna till att Elsa tappar kontrollen. Hon flyr från Arendal, men skadan är skedd – en bitande vinter lägger sig över kungariket. Till slut bestämmer sig syster Anna för att söka upp henne för att förmå henne att dra tillbaka den vinter som hotar att göra slut på alla…
Det är teamet bakom ”Trassel” som låtit sig inspireras av HC Andersens ”Snödrottningen”– och det var tur att de var uttryckliga med det, som min syster sade, för relationen till den utpekade förlagan är nästan obefintlig rent historiemässigt. Man har tagit tillvara på några allmänna motiv – kylan som hot, att det rör sig om syskon, osv. men persongalleriet är omkastat, och många av historiens poänger har gjorts mer allmängiltiga och mänskliga, inte minst med humorns hjälp. Att berättelsen förhåller sig så pass fritt från sin inspirationskälla blir i slutändan en bra sak – purister må dra något gammalt över sig, och HC Andersens av kristen propaganda svårt anstuckna originalstory kan man gärna bespara dagens yngre generationer.
”Frost” lyckas också undvika några av de vanligaste moderniseringsfelen som annars brukar plåga Disney-filmatiseringar, snabba actionscener, obligatorisk humor -och musical-inslag till trots. Till exempel duckar den inte för att hemska saker sker i livet – att föräldrarna dör i handlingen, vilket man med några få undantag (”e.g. ”Lejonkungen”) brukar stöka undan före filmens början, är t.ex. ett bra steg, även om barn kan finna det lite jobbigt en kort stund. De båda systrarnas ensamma uppväxt när de inte längre får träffas och mamma och pappa är borta är också sorgligt om än på ett slags sött sätt – och man kan misstänka att många barn känner igen sig i det.
Det har påpekats att musical-filmens enda brohuvud i väst idag utgörs av just Disney-filmer, som får bilda ett slags reservat där vi ogenerat kan stå ut med att folk brister ut i sång som får illustrera känslolägen och den allmänna stämningen. Ofta känns dock sådana nummer tämligen nödbedda och får inte sällan täcka över dålig gestaltning eller bilda en nödtorftig brygga mellan olika avsnitt. Men när det blir bra kan det lyfta och inympa en särskild sorts magi i en scen. ”Trassel” t.ex., hade åtminstone en (1) sådan (”I see the light” / ”nu när jag ser dig” och en, kanske två till).
”Frost” gör en inte besviken på den här punkten, och även om alla sånger inte är lika minnesvärda fyller nästan alla sin plats, med ett par nummer som står ut och som man finner sig trallandes på eller hänvisande till även efter att ridån gått ner. Se ett exempel från den engelska versionen: sången ”Let it Go” när Elsa blir till snödrottningen. Elsas röst görs av operasopranen Idina Menzel, vilket faktiskt var ett krav för att rätt framföra sången som tydligen spänner över ett brett röstomfång.
Som man kan begära funkar sångerna också bra på svenska – se t.ex. snögubben Olofs sång, som nästan blir roligare på svenska. Olof är för övrigt en av filmens behållningar, en utpräglat komisk karaktär som kan härja fritt utan att det blir påklistrat.
En orsak till att filmen faktiskt känns mer riktig på svenska än på engelska är miljön för sagan, som tydligt är inspirerad av Norge och Sverige i en slags fantasy-tappning – lite roligt för oss i Norden som annars inte direkt alltid känner oss hemma i Disneys sagovärldar.
En sak som är mycket välkommen är att drivkraften och/eller det dramatiska i berättelsen inte utgörs av romantik – trots att sådan förstås har en plats i filmen. Men den tillåts inte vara avgörande, olikt i så många av Disneys filmer, som ofta på ett tvångsmässigt sätt trycker in romansaspekten som en deus ex machina på slutet även när den utrymmesmässigt inte varit central i filmen – se Snövit, Törnrosa, Askungen mfl. ”Frost” avviker från det där, och tillåter sig till och med en twist på sagoprinsessa-möter-sagoprins-grejen som skulle varit svår att tänka sig för några decennier sedan.
Karaktärer i ”Frost”
Den relation som står i fokus och driver storyn i ”Frost” är den mellan de två systrarna – och det gäller inte en slags tävlan, utan om att de tycker om varandra, fast med förhinder. Prinsessorna Elsa och Anna är väldigt olika karaktärer, intressanta på så sätt att de illustrerar olika aspekter av att vara frustrerad, isolerad eller reducerad av sin historia och sina egenheter. Framför allt den yngre Annas försök att sträcka ut och försöka få kontakt med sin storasyster utgör en välkommen variation på drivkraft för en huvudkaraktär i ”Frost” och utan att avslöja för mycket, är det så rätt att det offer som Anna gör på slutet är för systern, inte för nån snubbe.
Man vågar nästan hoppas att det kan vara en intressant trend i Disneys filmer: breddandet av olika former av relationer. I ”Trassel”och än mer i ”Modig” fick en dotters och en mors relationer ta mycket plats (även om det visar sig vara en ond kidnapperska i förstnämnda fallet) – en klar skillnad mot de klassiska filmerna, där hjältinnans och hjältens föräldrar alltid är döda eller frånvarande. Eller för att parafrasera vad jag och syster min sa till varandra: ”Förut var den enda kontakten mellan mor o dotter såhär: hjältinnans mamma dog, och EXAKT ett år senare gifter farsan (som man aldrig ser röken av) om sig med en ragata”
”Frost” saknar förstås inte saker att haka upp sig på, för den som vill. Undertecknad fann till exempel snabbspolningen till det oförklarligt okomplicerat glada slutet, mer än lovligt påklistrad med tanke på filmens övriga mer nyanserade framställning … OK, så syrran offrar sig för Elsa Snödrottningen men… se’n då? Hur sistnämnda sedan hux flux kan kontrollera sin kraft utan problem något av ett mysterium… Men superlyckligt slut är ju närmast obligatoriskt, vad kan man vänta sig.
Så vad kan man säga? Inom ramen för vad som är rimligt måste man medge – bra gjort Disney. ”Frost” är en lyckad filmsaga.
Indomitus Betyg
Tummen upp
*********************************************
NPR, USAs public-service radio har en artikel om arbetet med översättningen av sången ”Let i Go” som blivit en hit inte bara i USA utan också många andra språk http://www.npr.org/2014/02/24/282081061/let-it-go-a-global-hit-in-any-language?utm_medium=facebook&utm_source=npr&utm_campaign=nprnews&utm_content=02%2F25%2F2014
Filmens hemsida är http://movies.disney.com/frozen
För den som är Värdig, Oförfärad och Obetvingad… Renässansprinsessan och Hjärtespjutet
En av de första teckningar som de tidigare nämnda studierna av renässanskläder mynnade ut i – design för en klänning i en scen för prinsessan Julia när hon begrundar över sitt magiska spjut.
I den historia som jag skriver åt den fina Alma, berättelsen om Prinsessan Julia, är det här är en av de mer bärande ögonblicken. Prinsessans vän, draken Pelle, har fördrivits från kungariket, och Julia ställs, när hon protesterar, inför antydningar att hon inte kan vara en prinsessa om hon umgås med ett monster som draken.
Julia förstår att det där är ett illa dolt hot. ”Bete dig normalt – annars stöter vi ut dig”. Hon går till sina föräldrars tronrum och tar ner det magiska Hjärtespjutet, som gått i arv i hennes kungliga ätt, och begrundar sitt val: skall hon följa förväntningarna och låtsas som om en orättvisa inte begåtts? Eller ställa sig på sin vän drakens sida, och riskera att mista sin upphöjda plats, och göra sig till ovän med alla?
Den första skissen tog sikte på silhuetten och den allmänna hållningen hos prinsessan. Förutom klänningens grundläggande utformning ligger fokus också på spjutet självt – jag hade aldrig riktigt gjort någon design för den.
Den vidare teckningen fylldes i med mjuk blyerts i spannet 2b-8b, som gav möjlighet till skiftningar inom ramen för det svart/vita. Den här sortens teckning är en av anledningarna till att jag lagt ner tid på att skissa och studera renässanskläder, och gav mig möjlighet att få till en egen, och någorlunda korrekt, design på en tidig 1500-talsklänning och tillhörande huvudbonad.
I bakgrunden ritade jag, bakom föräldrarnas tronstolar, en rad av höga, spröjsade fönster liknande kyrkofönster, för att antyda en slags högstämd… tja stämning. Resultatet kan ses nedan.
Notera det långa bandet som slingrar sig runt spjutbladet. Den skall innehålla en text som omtalar hjärtespjutets kraft. I sin lydelse på svenska består den av en slags vers, som har bäring på den situation som prinsessan befinner sig i:
För den som är Värdig/ej förfäras, ej betvingas/skall hjärtats kraft, väldig/ofjättrad ur själen bringas
Den inskriptionen ska skrivas in, men det blir en senare affär, eftersom språket den är uttryck på är walesiska, fast skrivet med grekiskt alfabet. Det kan låta konstigt, men det har sin logik…
På det här stadiet är den OK, måste jag säga. Även om den var tänkt som en svartvit illustration från början har den där teckningen så pass mycket potential att det jag bestämt mig för att gå vidare och färglägga den. Det kommer att behövas en del arbete först, framför allt med att släta ut och jämna till koldammet som är varje (mjuk-)blyertstecknings förbannelse. Men det blir det värt, om Alma gillar den.
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Dumskallarnas Konspiration: Det var Alma, den kinesiska censuren och jag…
Det låter som en dålig vits, men inför den stora Almas 6-årskalas kom plötsligt en påminnelse om vad verklig censur och övervakning vill säga, och hur diktatorers krinskärande av friheter och åtkomst kan få direkta följder även för den som befinner lååångt därifrån, i en globaliserad värld.
Obamas besök kom och gick, en icke-händelse om något, En intressant sak kom dock upp just dagarn kring och efter hans besök, närmligen att svenska organ som FRA, Försvarets Radioanstalt, samarbetar med amerikanska NSA i den världsomspännande övervaknignen av internet (bäst rapporteringen om NS finns på The Guardian, se vidare källistan längst ner i inlägget).
Det var en händelse som såg ut som en tanke, för undertecknad hade jsut dagarna innan haft vad som verkar vara en liten sammanstötning med en annan internetövervakande entitet, nämligen den kinesiska internetcensuren. Det är en bitvis lite vindlande historia, men ändå talande på något sätt, för hur snaran dras åt internet mer och mer, och hur det faktiskt kan komma att påverka en i sin vardag.
Undertecknad gillar att göra presenter till systerdottern Alma. Inför hennes födelsedag var det t-tröjor och tryck och allt möjligt på gång. En sista liten sak var att trycka ut och rama in en bild jag målat föreställande disneyprinsessan Jasmin (se om vars tillblivelse i inlägget ”En Prinsessa för en Prinsessa”).
Ute i sista dagen som man alltid är, var kruxet dock att jag inte hade USB-minnet med bilden med mig när jag väl haltade in på Gallerix. Ett telefonsamtal hade dock gett för handen att det inte fanns några hinder för att trycka den direkt från den bild som jag lagt upp på nätet. Finemangos, så blir bloggen till praktisk nytta igen tänke man.
kvidevitt!
Men väl nere i tryck- och ramverkstaden kommer den otrevliga överraskningen.
”Det… går inte.”
”Vadårå?” Undrade jag.
Den stackars grafikern bad om ursäkt, men berättade att de hade problem med vissa hemsidor. Deras nätverk var nämligen levererad av en kinesisk internettjänst, och censurerade ibland sidor. Han lät mig se, och tryckte in paulusindomitus.wordpress,com, och googlade också efter sidan. Upp kommer en röd skylt som säger att sidan har spärrats med hänsyn till innehåll som är ”restricted” i enlighet med bestämmelser rörande innehåll. Och det var inte någon av googles vanliga barnfilter som var igång där inte.
”Ah men, testa bildsökning då?” Men nej, vid bildsökning fick man förvisso upp en lista på bilderna med ikoner, men man kunde inte länka vidare till sidan eller bilden i originalstorlek. Utan upp kommer den arga röda skylten.
”Det där är från vår näts driftbolag” säger grafikern. ”Deras servrar sitter i Kina någonstans.”
Sinnessjukt! Men det kan ju rimligen inte betyda annat än att… att…. min hemsida spärras av grund av dess innehåll, med hänsyn till kinesiska internetbestämmelser. Det tog ett litet tag innan polletten trillade ner. Det jag hade stött pannan mot, mitt i Svedala år 2013, var inget mindre än den kinesiska ”Gyllene Skölden”.
jindùn gongchéng – The Golden Shield
Den Gyllene Skölden, på kinesiska jindùn gongchéng, är ett samlingsnamn på den enorma apparat som den kinesiska diktaturen byggt upp för att censurera internet för sitt lands alltmer internetvana befolkning. Genom en armé av censorer som genomsöker nätet, spion- och sökprogram och filter av alla de slag, understödda av krav på åtkomst av alla datafiler och allt innehåll hos leverantörer av tjänster och innehåll som får den nyligen omtalade NSA-skandalen att te sig som en valhänt amatör, skall kinas befolkning undanhållas information som riktar kritik mot den kinesiska regimen eller ifrågasätter statens politik och institutioner.
Saken är den, att denna blogg har skrivit om den Gyllene skölden, inte bara i själva bloggen utan också publicerat i externa tidskrifter och hemsidor (Utrikespolitiska Föreningens tidskrift Utblick). Även i några andra sammanhang har förhållanden i Kina tagits upp i kritiska artiklar, nyligen t.ex. apropå den märkliga arkitektoniska driftkuckun som utgörs av det Kinesiska regimorganet Folkets Dagblads penisliknande nya skyskrapa.
Det är sådant som garanterat skulle bannas om en kines skrev om det, i Kina. Men nu satt jag alltså här i Stockholm och kunde inte få ut en bild på en prinsessa.
Nu fick man möjlighet att litet smaka på en auktoritär verklighet – men svaret är förstås inte att ge sig, utan att bete som just en opositionell eller helt enkelt ofjättrad person skulle göra. Jag tänker inte låta mig hejdas av några diktaturskallar, varken här eller ännu mindre borta i Beijing.
På andra sidan gatan fanns ett internetkafé. Jag sprang över dit, Lånade en dator i tio minuter (killen vid disken höll på att skratta ihjäl sig när jag berättade) och öppnade min sida, och slangade ner bilden på ett annat inköpt USB-minne. Därefter gick jag tillbaka och fick min målning printad av en road grafiker som drog ut tre fina tryck snabbt och fint trots att det var stängningsdags.
Fuck You, Bejing. Dagen då ni kan hejda mig från att leverera till Alma är dagen då jag ligger i graven. Och att denna blogg befinns vara så kontroversiell för Kinas befolking i era diktaturhjärnor tar jag som ett äretecken. Det är således med lika delar stolthet och indignation som denna blogg nu räknar sig som bannlyst av den kinesiska censuren.
Anders Zorn, flickan på loftet – censurerad på Facebook
Den här lilla episoden bör få var och en att begunda problemet med övervakning och censur av nätet på riktigt, och hur verkan av den, även när den sker till synes långt borta får återverkningar här i vårt eget land. Man brukar ofta peka på den positiva verkan av nätets ihopkoppling, och att den ger möjligheter för folk i auktoritära länder att få del av information som de ananrs inte skulle få. Men det förutsätter en osagd förutsättning, och det är att innehåll, åtkomst och tjänster på internet har sitt säte i länder som är friare, relativt den censurerande parten. Men som också tagits upp tidigare här, med hänsyn till när Facebook censurerade bilder på kända konstverk, får eftergifter till censurerande krafter i andra länder spridningseffekter. För det tåget kan nämligen också gå åt andra hållet. När ett så stort och alltmer avancerat land som Kina utövar censur, eller självaste US of A tillämpar nätövervakning, så drabbas alla, långt utanför landets egna gränser. Då blir man varse baksidan med att vi alla är ihopkopplade.
Det kan också tjäna som en liten demonstration av vad i alla fall vissa av de som spanar mot terrorister vet – att för den som verkligen vill göra något utgör olika former av censur och övervakning mest ett irriterande besvär, men inget verkligt hinder. Så det smidigaste sättet funkar inte? Nå men då gör vi det på ett litet mindre smidigt sätt. Men det blir ändå gjort. Det gäller morbröder som vill trycka sina bilder, men också terrorister som vill spränga bomber.
**********************************************
Tidigare inlägg som tar upp Kina i viss längd
Om Censur på Internet – Kinas Gyllene Sköld
Dumskallarnas konspiration – Folkets dagblad reser sig för det Nya Kina
Kinas fattigdomsbekämpning har också berörts i Artikeln ”Om Fattigdom del 3 – Fattigdom i Asien”
—————————————————————
Lite artiklar om de senaste avslöjanden aom NSAs nätvervakning:
-
The Guardian http://www.theguardian.com/world/the-nsa-files
Den malplacerade baddräkten del3 – Bikinin som kom, åkte av – och på igen
Drabbad av hosta och förkylning kan sinnet icke desto mindre fly till varmare breddgrader och fortsätta fundera lite över mäns och kvinnors utstyrslar på beachen och hur det säger något om vår och andra tider… turen har kommit till bikinin
Förra delen ägnades åt den kvinnliga hela baddräkten, som utmärkts av sin praktiska form och funktion med hänseende på de flesta vattenaktiviteter. Men ända sedan efterkrigstiden fanns en annan gren av bäddräktandet som inte hade lika mycket fokus på just, tja, badandet, utan på sådant som man gör vid sidan av stranden eller poolen. Med åren har denna variant på kvinnlig, i alla bemärlkelser, utstyrsel kommit att dominera i kulturen. Vi talar förstås om…
De Första Delade baddräkterna
Esther Williams i hel och delad baddräkt 1945 respektive 1942
Föregångaren till bikinin var vad vi kan kalla den delade baddräkten. En direkt anledning till de första delade baddräkterna för kvinnor kan spåras till 2:a världskrigets ransonering av de elastiska material som kommit att dominera den mer figurnära badutstyrseln under 1930-talet. Det här gav incitament till att minska på mängden tyg i plaggen och skall ha inspirerat tillverkare av fritidskläder för kvinnor att lansera modeller som var delade.
Linda Christian delad baddräkt baksida
Samtidigt kan man se en parallell och koppling till BHn och dess utveckling. Förut hade kvinnor burit en korsett som täckte hela bålen, men efter 1930-talet började man sära på dessa för en bekvämare och mindre begränsande form av underkläder. Att man gjorde likadant med badkläderna, som var mycket snarlika underkläder, är en händelse som ser ut som en tanke. Man kan också notera att detta skedde ungefär samtidigt som simmande män började avvara sin tidigare topp.
Linda Christan, delad baddräkt 1945
De här föregångarna till bikinin var alltså inte ett nytt plagg i egen rätt, utan egentligen en hel baddräkt, fast med mitten bortskuren, vilket syns på deras design. De lämnade förvisso en smal rand på magen bar, men behöll den dåtida höga midjan, och omslöt det mesta av höften. Bystdetaljen utvecklades en del med smalare remmar, några blev i praktiken axelbandlösa.
Rita Hayworth
Ava Gardner
Den delade baddräktens genombrott skedde dock mycket mer gradvist i jämförelse med avskaffandet av den manliga badtoppen. I början var vissa parallella utvecklingar tydliga. Precis som i fallet med den ensamstående manliga badbyxan som först bars av profesionella simmare som Johnny Weissmüller var några av de första bärarna kvinnliga sim- och badatleter som också tog steget över till film -och medieindustrin. Exempel som Linda Christian (se ovan) som var verksam i samma period som Weissmüller, eller den tidigare nämnda Esther Williams säger något om att mediesamhället, speciellt Hollywoods filmindustri grep in i större utsträckning än hos män.
Jayne Mansfield
Detta satte också en tydlig pekare på vilka som antogs böra bära den – det var inte ett plagg för kreti och pleti än. Icke vältränat vackra och glamourösa bärare göre sig icke besvär – däremot kunde etablerade och aspirerande filmstjärnor som Rita Hayworth, Ava Gardner och den blivande Marliyn Monroe, Jayne Mansfield med flera stärka sina förförelseaktier genom att bära delad baddräkt, till föda för manliga fantasier.
Bikinin
Polynesien hade också en air av lättkläddhet, och i många västerlänningars fantsi hägrade kanske bilden av infödningsflickor med bastkjol och blommor för brösten, men i övrigt just inte mycket mer. Det kan vara lite si och så med det direkta orsakssambandet: vad man kan konstatera är att den nya badutstyrseln, som fick sin första spridning mot det senare1940-talet, laddades med en slags exotism och flärd minnande om tropiska stränder och avslappnat och naturligt leverne som senare kom att häfta vid plagget allt framgent.
Den första bikinin 1965: designer Louis Réard, modell Micheline Bernardini
Jämfört med tidigare baddräkter var bikinin mycket mindre och underströk förstås sin bärarinnas skönhet och sexuella attraktionskraft, Bikinins laddning som sexuellt kittlande, eller snarare, att den tillät mer avslöjande blickar på bärarens sexuellt kittlande kropp, fick återverkningar också på dess design. Axelbandlösa modeller eller sådana med mycket tunna axelremmar, som framhävde och täckte mindre av brösten än vad som förut varit regeln såg snart dagens ljus. Underdelen täckte nästan inte höfterna alls, och redan tidigt fanns modeller liknande string-trose-bikinis som visade en stor del eller merparten av rumpan.
Bikinin sågs tidigt som ett inte så lite provokativt plagg. Kanske för provokativt för den mer hycklande pryda publiken. Bikini var först förbjuden i många mer städade sammanhang, som idrottstävlingar, amerikansk film (som på den tiden hade att följa en serie censurbestämmelser, The Hays Code) och så vidare. Det var något för dekadenta fransyskor. Det gjorde den också kittlande, med en air av vågspel, av uppror.
Brigitte Bardot, 1953
Utvecklingen på 1960-talet kom att understryka just ett uppbrott med efterkrigstidens konventioner. Bikinins provokation kom därmed att också ses i perspektivet av frihet från inskränkta begränsningar av vad man visade, av en sexualitet som bars utan skranker. Och den var ju också i kraft av sin litenhet och lätthet förstås också ett väldigt ledigt plagg, som ger bäraren stor rörelsefrihet, och för många en känsla av att stå fram som man är, lätt klädd därför att det passar med klimatet utan alltför mycket låsningar. Bikinin blev bärare av en spontanitet, en joy de vivre, och att symbolisera en slags bokstavlig… frihet.
Raquel Welch 1964
Att det tidigt fanns en koppling till massmedier som film gjorde att det här perspektivet kom att få spridning, låt vara i en kommersialiserad dräkt, och laddas av masskulturens underförstådda ideal. Bikinin kom, med sin koppling till frihet, att ses som en följeslagare till den framväxande pop-och ungdomskulturen. Det här blev tydligt under en period då de s.k. Beach-party-filmerna var populära.
Raquel Welch A swingin Summer 1965
Oerhört tama med senare tiders mått, fanns där ändå en anda av ny sorts ungdomlighet, frihet (från föräldrar och andra auktoriteter) och att njuta av livet, och underströk allmänt kopplingen mellan att ha kul, svänga loss och bära bikini. Stjärnor som Raqel Welch, som delvis fick sitt genomslag i filmer som ”A Swingin’ Summer”, bidrog till att koppla bikinin till stunder av spontant, mindre hämmat umgänge, umdomlighet, den nya mer spontana och utlevande musiken.
Ursula Andress i ”Dr No”
Samtidigt, och nästan med automatik, kom det faktum att kvinnors kroppar betraktas som något som en betraktare kan konsumera med manlig blick, att spela in. Eftersom kvinnokroppar i mycket större utsträckning är något att visa upp och locka med i vår mediala kultur blev företrädesvis vackra kvinnor i bikini en stapelvara i filmer som appellerade till en manlig masspublik. Många spårar t.ex. ett av genombrotten för bikinin när Ursula Andress kom upp i vattneti ”Agent 007 med rätt att Döda…” (”Dr No”) bärande en vit bikini.
Efter det kan binkin sägas vara etablerad som plagget att bära på en strand eller vid poolen, eller så fort det är lite varmt och ledigt runtomkring. Framväxten av en allmän och bred turismindustri efter 1960-talet populariserade plagget för en än bredare grupp personer – de solsemestrande medel- och arbetarklassen.
Raquel Welch ”One Million Years BC”
Efter den här tiden börjar också bikinin också att dyka upp lite varstans i filmer, TV-serier och berättelser som inte nödvändigtvis har någon direkt koppling till sol och bad. Raquel Welch, som gjort mer för bikinin än de flesta, kan även här sägas ha deltagit i brytandet av ny mark när hon i den fantasy-artade urtidsfilmen ”One miljon Years BC” agerade en grott kvinna som sprang runt i en – pälsbikini. Bikinins lediga kittlande av sinnena kom att i någon mån att ersätta de tidigare raffiga underklädernas roll, samtidigt som det är ett plagg som man kan bära publikt utan att alltför många protesterar.
En svacka för Bikinin – och Återkomst
Den utveckling av avslappnad sexualitet som häftade vid bikinin såg ett tag också ut att bli dess död. Delvis under inflytande av den framväxande kvinnorörelsen och dess stridsrop av att kvinnor skall få bära hur mycket eller hur litet de vill, kom många strand-och solbadare att kasta sin topp och den som växte upp på 70- och 80-talet kunde kanske tro att både mer tillbakalutade kvinnor och män framgent skulle bära enbart en liten badbyxa, inte större än en kalsong (många gick hela vägen till helnaket – de åren var nudismens stora språng framåt). De många kvinnor som dåförtiden gick top-less och inte täckte brösten, och männen som bar vad som närmast liknade en tanga, verkade bära vittne om detta.
Men så har det inte blivit. 1990-talet såg inte bara en stark comeback för inte bara bikinin, utan som i fallet med återkomsten för avancerade underkläder, har bibehållandet av ett faktiskt plagg som avslöjar det mesta men döljer det viktigaste blivit en storindustri.
Halle Berry i ”Die Another day”
Trots att bikinin blivit ett plagg som bärs av allt fler, och av fler åldersgrupper, har dess roll som framhävare av ungdom och skönhet inte underminerats, snarare har man sett en utvidgning av dess förförelsepotential.
Framhävandet av ett visst sort publikt bikinibärande visar nämligen vilka som anses vara sköna och åtråvärda. Det här blev närmast övertydligt av att den förvisso mycket vackra Halle Berry upprepade Ursula Andress scen på pricken, och med en snarlik baddräkt, i den senare bondfilmen ”Die Another Day”. Se att kopplingen till sensualism inte stort har förändrats på 40 år. Däremot kan även en icke-vit kvinna nu bära bikinin för att axla rollen av ideal skönhet – något som skulle varit otänkbart för 60-talets mainstream.
Man kan se en viss parallel utveckling att även lite större badbyxor för män återkommit. Många, om inte de flesta, män bär nuförtiden shorts, inte sällan knälånga, på stranden.
Och bikininn har inte bara återvänt, utan är närmast allenarådande. Dess många variationer i färg, skärning och storlek kan signalera mänga olika saker, och den kan bäras för att dra blicken till sig eller helt enkelt för att det är bekvämt i värmen och för ett dopp i semestervatten. Många kvinnor, speciellt sådana som motionerar och bryr sig om att hålla sig i fysisk form, alternerar gärna mellan baddräkt och bikini.
Man kan undra – vad är grejen med just bikinin?
Olikt sin manliga motsvarighet speedon är bikinin inte så effektivt som badplagg ur någon sportslig eller aktivitetsmässig synpunkt. Notera t.ex. att få, om några utövare av vattensporter som simning eller simhopp brukar bikini. Därtill är den för ledig, den håller inte ihop kroppen på det sätt som passar bäst för idrottsliga prestationer. (Ett noterbart undantag är dock Beach Volleyball, Notera dock att dessa funktionella bikinis delvis avviker från de små och icke sammnhållande modeller som numera är legio)
Grejen med bikinin är att den är… liten. Den täcker verkligen bara de erogena kroppsdelarna och lämnar allt annat bart, vilket bidrar till att dra blicken till, inte från förstnämnda, samtidigt som betraktarens blick kan vandra upp och ner över vad som i övrigt är en naken kropp. Så bikinin är både ett plagg för sinnets och kroppens frihet och för ögats betraktelse.
Det finns dock en mindre avspänd koppling till nakenhet hos bikinin. Det är ett tecken på våra tiders snedvridning av synen på kroppen och något som potentiellt skulle kunna vara positivt att det är det sista ledet ovan, tryckandet på betraktaren, som kommit i förgrunden och att det är de här associationerna som dominerar bikinins existens i mediernas och idéernas torg. Det är inte så märkligt i vår ytligt sexualiserade samtid, att man låter det mest hudnära av alla plagg, de moderna baddräkterna, dyka upp i tid och otid i olika medieframställningar. TV-serier, filmer, dataspel och reklam – allt svämmar över av små badkläder som avslöjar retuscherade och lockande kroppar. Det finns på ett sätt goda anledningar Inget är så åtråvärt som den mänskliga kroppen, det är ett lätt sätt att skapa positiva associationer och dra blicken till vad det än är. Att hala fram vackra kvinnor för att sälja sprit eller flygresor är att bruka deras skönhet för ovidkommande skäl, dvs ren sexism. Det är trist att bikinin skall utnyttjas för det syftet.
Bikinin blir under de förutsättningarna den ultimata teasern för utbjudandet av bärarens anblick, vilket i ett konsumtions- och konkurrenssamhälle hela tiden också på individnivån slår över i en stressande strävan efter att visa upp kroppen mer som en vara än som manifestationen av ett subjekt. Idén att den egna kroppen är där för att visa upp för andra ställler förstås också till problem för majoriteten av de potentiella bärarna. Utsatta för kommersiellt påhejad kroppsneuros som speciellt kvinnor är, krävs det inte mycket för drabbas av utseendekomplex när insikten om sin måhända mindre än optimalt yppiga och tjuskraftigt byggda kropp slår en. Det här lägger effektivt hämsko på den verkan som bärandet av bikinin som frihetsplagg kunde ha.
Tyra Banks bikiniomslag 1997 och 2007
Här blir bikinin ett vapen att förvända mäns huvuden och förvrida synen på hur man kan se ut. Även oerhört välskapta bikinibärare som t.ex. Tyra Banks i den annars banbrytande första framsidan för en afrikanskättad kvinna för tidningen Sports illustrateds baddräktsupplaga bär syn för sägen – hon kom tillbaka för en ny framsida 10 år senare, fortfarande (om inte mer) skön, men det där är inget som en normal, icke-retuscherad eller kroppsligt manipulerad kvinna någonsin kan leva upp till.
Burquinis
Man kan invända att hela det ovanstående resonemanget uppehåller sig i den västliga kultursfären och dess syn på kroppslighet, kommersialism och fritid. Så är det också. Andra samhällen har nämligen inte mycket att tillföra i denna diskussion, som inte redan harvats av Västerlandet tidigare i dess historia. Det är ur det perspektivet man bör betrakta sådant som t.ex den islamiska antibikinin, den s.k. burquinin, som det misogyna och reaktionära påfund det är. Ingen kulturrelativism i världen kan ändra det faktum att bevekelsegrunderna och skälen som framförs för detta heltäckande ”altervativ” till mer ledig badklädsel har över hundra år på nacken i en västlig kontext.
Här skall dock den gravallvarliga delen av saken inte vidare tröskas. Vad man nämligen kan slås av, när man betraktar malplacerat överexponerade kvinnor och numera även karlar i sina bikinis och speedos är att effekten också kan bli komisk. Om anakronismer, konstiga genrefigurer och några andra sådana knasiga avarter handlar nästa del om den malplacerade baddräkten.
***************************************************
För Andra inlägg på temat baddräktbärandets historia, se serien
Den Malplacerade Baddräkten
←Se den tidigare ” Den Malplacerade baddräkten del 2 – Baddräkten som ble FÖR praktisk”
Se nya inlägg i serien: ”Den Malplacerade Baddräkten (Del 4:1) – Baddräkter på vift i Orienten”→
———————————————————————
Bloggar och Hemsidor med bikinitema översvämmar nätet. Några som kom till nytta för detta inlägg var bl.a.
- Wikipedia:
- History Channel http://www.history.com/this-day-in-history/bikini-introduced
- http://www.getfrank.co.nz/lifestyle/fashion/the-history-of-swimwear
- http://tlc.howstuffworks.com/style/history-of-womens-bathing-suits.htm
- http://www.colourlovers.com/fashion/blog/2008/08/04/the-colorful-history-of-the-bikini
- http://news.globalintimatewear.com/FashionStyle/6823/14/Historical_Evolution_of_Bikini.html
- http://brazilbikiniblog.blogspot.se/2011/03/history-of-bikini.html
- http://www.fashion-era.com/swimwear.htm
- http://debyclark.blogspot.se/2013/02/vintage-bathing-costumes-swimwear.html
- http://en.wikipedia.org/wiki/Beach_party_film och http://en.wikipedia.org/wiki/A_Swingin%27_Summer
- http://www.norafinds.com/post/29620465235/then-swimwear
Den malplacerade baddräkten del2 – Baddräkten som blev FÖR praktisk
Några spridda tankar om badkläder och vad de säger och inte, som denna gång kretsar kring kvinnors utstyrsel på beachen, vilken också mer påtagligt än männen har en tendens att ströva ut på andra arenor, både i yttevärlden och i tankens…
Förra inlägget på temat badutstyrsel tog avstamp i det manliga badmodet, som följdes tillbaka till början av 1900-talet. Följer man den kvinnliga baddräktens historia från samma tid ser man många överenstämmelser, men också en del skillnader.
Från ”badklänning” till tight body
I början av seklet (ca. 1900) bar kvinnor liksom män baddräkter som täckte hela bålet och delar av armarna och benen. Skillnaden låg inte så mycket i vad som täcktes utan i hur – kvinnornas kläder var något mer löst sittande, en återspegling av att man utgick från klänningar.
Den första utvecklingen av den kvinnliga baddräkten kom således att bli att den gradvis blev mer åtsittande. Från att vara en slags allt kortare ”badklänningar” kom kvinnors badkläder att dras allt närmare bålen under 1900-talets första decennier.
Precis som i fallet med mäns baddräkt kom den kvinnliga baddräkten således att utvecklas för att tillåta större rörlighet och tynga ner bäraren mindre. Precis som i fallet med mäns var skälen främst funktionella – kvinnor vill inte hindras mer när de badar än män. Baddräkterna blev förutom kortare också mer åtsittande, och gradvis skalades detaljer som hindrade och tyngde bäraren ner eller försvann helt – ärmarna var det första som rök, redan före 1920, och därefter kom kjollängden att reduceras.
Liksom i mäns fall fanns också en påverkan från den ökade betydelsen och spridningen av idrottande. Kvinnor och elitidrott var dock ett mycket mer omaka par i början av 1900-talet, och för kvinnor stod fokus stod mer på idrott som rekreation eller motion – inte som prestationer.
Det fanns då som senare en viss spännvidd i hur praktiska och/eller minimalistiska baddräkterna kunde vara, som framgår av tidens annonser, från väldigt åtsmitande till vidare. En inverkan från kvinnliga underkläder finns där hos vissa modeller, som ser klart kroppsformande ut – då som nu är baddräkten också ett instrument för att slå fast eller framhäva en önskad eller ideal kroppsform.
Åren runt 1930 kan man se att att mäns och kvinnors baddräkter, i alla fall de mest orienterade för idrottsligt bruk, liknade varandra väldigt mycket. Nya material och en syn på vad som var OK att visa överlappade mycket nära under en kort period.
Flera faktorer kom dock att bidra till att denna likhet i utstyrsel för båda könen inte kom att vara.
Till att börja med hade det blotta faktum att kvinnor drog på sig speciella och små kläder, genom vilka man tydligt kunde utskilja deras kropps konturer och sporta, röra på sig och allmänt leva ut sin kroppslighet, en helt annan sprängkraft i kulturen(därtill har inte så mycket förändrats som vi tror). Aspekter som sexualitet och sensualism får således ett starkare tryck på det som kvinnor har på sig.
Till det kom att den kvinnliga frigörelse som tog sina första riktiga steg i början av 1900-talet fick ett konkret uttryck just ifråga om badkläder. Dessa var de mest avslöjande kläderna som bars publikt, och ställde alltså frågor om kontroll över och uppvisande av den egna kroppen, i fokus.
Samtidigt kom utvecklingen av kommers och medier att skapa nya kulturella förutsättnngar för vad baddräkten vad för något – modé, uppvisandet av kroppen, betydelsen av masskomunikation i form av filmer, TV och kommersiell annonsering gjorde att baddräkten, och speciellt de baddräkter som satt på kvinnor, fick andra betydelser än vad som påverkades av den direkta badhandlingen.
Den kvinnliga baddräkten kom, bl.a. som en följd av dessa faktorer, att utvecklas längst två spår åren runt och följande andra världskriget. 
Esther Williams ovan visar på denna skärningspunkt på 1940-talet. Såsom den viktigaste av av tidens skönhetsikoner på gränsen mellan ett sportsligt sunt (hon var en framstående simmerska) men också kurvigt och tydligt kvinnligt (här i motsättning till muskulöst manligt eller flickigt smalt) estetiskt ideal, illustrerar hon de två vägarna som baddräkten kom att ta: den hela kontra den tudelade baddräkten.
Den Hela baddräkten
Jämfört med män har den hela kvinnliga baddräkten en viktigare funktion som slimmande och sammanhållande plagg. Den kvinnliga anatomin, med dess runda former som så att säga, sticker ut, aktualiserar behovet av ett plagg som trycker ihop och minskar vattenmotståndet. Det här ger starkare skäl för kvinnor att hålla fast vid den mer kompletta baddräkten.
Detta är också skälen som ledde till vad vi idag skulle kalla den klassiska hela baddräkten. Det var ett helt och sammanhållet kroppstäckande men vid ingången till efterkrigstiden kort och tämligen tight plagg. även om någon form av fritt hängande kjoldel med, en återspegling av den tidigare ”badklänningen” länge hängde med. Den var kanska kroppsnära, men ändå ofta ganska veckad i tyget och inte nödvändigtvis åtsmitande.
Men oavsett det, lämnade den ben och armar i stort sett helt fria, liksom också en stor del av ryggen, och kunde ha djupare eller kortare urringning. På 1940-och 1950-talet gick även de mindre dräkterna ner över höfterna ända till lårens början.
Den hela baddräkten utvecklades både längs funktionella men också estetiska linjer. Den fortsatte att bli tajtare, mer strömlinjeformad med mindre veck och avsaknad av sömmar. Materialen blev mer avancerade och passformen mer anatomiskt följsam. Detta borgade för ökad simvänlighet men bringade den också närmare kropssformen. Där den förut var rak över höften kom de alltmer att följa höftbenets linje uppåt och lämna benen friare. 
Som framgår av fallet med Esther Williams grep underhållnings -och mediaindustrin tidigt in i utvecklingen av och populariseringen av hur baddräkter bars och hur de kunde accepteras se ut. Vem som drog på sig baddräkt sade också något om skönhetsideal och tidsanda. När väl baddräkten blivit kroppsnära kunde den användas för att slå fast och vidmakthålla en viss idealiserad eller åtråvärd kroppsform, som synes av t.ex. välkända baddräktsbärare som skönhetsikonen Marilyn Monroe åren runt 1960 och den senare populära 70-tals TV-stjärnan Farrah Fawcett, vars baddräktsbärande uppskattades och kom att bli stilbildande.
Baddräkter är förstås såsom ett produkt också utsatta för kommersiella modenycker, ofta med tonvikt på plaggets estetiska funktion, oaktat plaggets funktionella syfte. Således har under årtiondena baddräkter med olika skärningar och diverse detaljer tagits fram, och det fanns alltid ett otal varianter att välja mellan, från superslimmade och avskalade till mer extravagant skurna och försedda med diverse kittlande eller intressanta inslag, eller i material som till exempel 1970-talets stickade baddräkt till vänster.
Den hela baddräkten har dock aldrig helt tappat kontakten med sitt ursprung, och dess funktionalitet har ständigt återkommit som ett central del i dess utformning. Den dominerar således fortfarande bland kvinnor som tar sitt simmande på allvar eller har professionella eller praktiska skäl att föredra ett mer funktionellt plagg, antingen de är livräddare, dykare, seriösa motionärer eller elitidrottare.
En toppmodern baddräkt håller effektivt ihop kroppen samtidigt som den knappt väger någonting. Den hejdar inte benens rörlighet alls, och knappt heller överkroppens, då dess stödjepunkter reducerats och flyttats allt längre ner kring ett central område kring bålens mitt, med ett par tvärlöpande remmar som håller den nära ryggen..
En intressant utveckling av den hela baddräkten rör de dräkter som används för den extremaste formen av idrottsliga prestationer – dvs tävlingssimning.
Utvecklandet av nya material ledde under 1990-talet till framtagningen av sk ”hajdräkter”, som håller ihop kroppen maximalt och minskar vattenmotståndet till ett minimum, Som i en intressant pendang till 1930-talets ”unisex”-baddräkter är sådana här baddräkter, avsedda för att skala bort hundradelarna i tävlan med världseliten, närmast likadana ut för både män och kvinnor. De där dräkterna blev lustigt nog för bra, och restriktioner i hur högteknologiskt materialet i dräkterna fick vara infördes, och de mer heltäckande förbjöds efter ett beslut av internationella simförbundet 2010.
På ett sätt är denna starka fokus på funktionalitet en orsak till att den hela baddräkten trots sin praktiska överlägsenhet tappat i popularitet. Den som drar på sig en modern baddräkt undeordnar sig i någon mening ett visst syfte som inte bara handlar om vad som direkt faller i ögonen, den har fortfarande en relation till rörelse, kroppslig aktivitet och kompetens. Men som historien om varför man bär vissa kläder ofta visat, är det tyvärr inte vad som vore mest praktiskt som vinner. Man kan finna skäl att klä sig som talar till andra behov, som behovet av att markera en viss attityd, eller att helt enkelt visa upp sig.
Den andra grenen av den kvinnliga baddräkten, nämligen bikinin, visar väl på denna tudelning, och om dess utveckling kommer nästa del av ”Den Malplacerade Baddräkten” att handla.
************************************
För Andra inlägg på temat baddräktbärandets historia, se serien
Den Malplacerade Baddräkten
←Se föregående ”Den Malplacerade baddräkten del1 – Att dölja eller dra blicken till bananen”
Se nästa del ”Den Malplacerade Baddräkten del 3 – Bikinin som kom, åkta av – och sedan på igen”→
———————————————————
Det finns många bloggar och sidor på temat baddräktens utveckling. Ett axplock av de som kommit till nytta för detta inlägg är:
- http://en.wikipedia.org/wiki/Swimwear
- http://en.wikipedia.org/wiki/Competitive_swimwear#Bodyskin
- http://sv.wikipedia.org/wiki/Hajdr%C3%A4kt
- http://www.getfrank.co.nz/lifestyle/fashion/the-history-of-swimwear
- http://tlc.howstuffworks.com/style/history-of-womens-bathing-suits.htm
- http://www.fashion-era.com/swimwear.htm
- http://debyclark.blogspot.se/2013/02/vintage-bathing-costumes-swimwear.html
- http://www.norafinds.com/post/29620465235/then-swimwear
- http://pamela99.hubpages.com/hub/Evolution-of-Bathing-Suits
- http://en.wikipedia.org/wiki/Esther_Williams
Den malplacerade baddräkten del1- Att dölja eller dra blicken till bananen
En sommarbagatell och betraktelse över… badkläder på vift, och den moderna baddräktens sensualism och funktion i dragkamp.
I dessa sommarens slöaste dagar i vad som artat sig till att bli en härlig svensk sommar rent vädermässigt fick undertecknad, som inte har semester, möjlighet att komma i närheten av badstrand. Det kanske var ovanan, men snart nog började tankarna vandra. Man kollar runt, läser tidning, ser på barn skoja till det, får badbollar i huvudet…
Ett meningsutbyte strax innan om folk som springer runt med badkläder på stan började snurra några extra varv. Och det slog mig att att en del av playans attiraljer ibland gör konstiga utflykter, inte bara därute i den fysiska verkligheten utan även i det visuellas och tänktas värld, på film, tv och andra medier. 
Historienörd som man är, började man i efterhand att spåna lite runt främst bakgrunden till att badkläderna ser ut som idag, och hur de spritt sig runt terrängen.
Poängen med bad-kläder är att de är dels anpassade för badande och aktiviteter i vattnet, och att de är just kläder, med en av dessas huvudfunktioner, att skyla bäraren och dölja kroppsdelar som kunde väcka anstöt. I de flesta kulturer är det främst (men inte enbart) genitalierna som är en känslig och erogen zon och måste skylas.
Män får det därmed något lättare förstås. I början av 1900-talet bar män ännu helkroppstäckande plagg. Det var efter 1930-talet, under inflytande från inte minst den allt större elitidrottens krav, som det där började utmanas. Som synes nedan bar den svenske OS-medaljören Arne Borg ännu en kroppstäckande dräkt på 20-talet. Men behovet av att att minska mängden tyg, med tanke på att den tidens material som betänkligt tyngde ner bäraren och drog ner hastigheten, fanns hela tiden där.
Simmaren Johnny Weismüller, senare känd för sina många Tarzan-filmer, ansågs följdriktigt vara tidigt ute med det nya, när han i slutet på 1930-talet markerade att utstyrseln bestod av en fånigt liten överdel skild från en byxa -för säkerhets skull försedd med spänne för att främhäva dess ”byxighet”. Denna övergångslösning bidrog till att man började släppa på tabut för män att visa sin bröstkorg .
Eftersom idrott blivit en publik angelägenhet kom det snart att leda till att allt fler kastade den närmast symboliska överdelen och snart kunde män synas med enbart mer eller mindre långa badbyxor vid poolkanten. I början bibehöll man kopplingen till just byxor – man ville inte antyda att karlarna liksom badade i underkläderna.
I västlig kultur har, oavsett ett generellt krav på att folk skall täcka sig, mäns bål och bröstkorgar inte ansetts lika laddade som kvinnors. Det här underlättade för den manliga badutstyrseln , badbyxan, att gradvis reduceras till en allt mindre sak, till slut inte större än en kalling.
Detta är inte att säga att inte även mäns baddräkter kan väcka kontrovers. Som synes omgavs redan övergången till badbyxor av ett visst krumbuktande. Speedon, den lilla och tajta manliga baddräkten (efter ett Australiensiskt varumärke för badkläder från 1941) , såg så sent som på 70 talet ut att bli den allmänna normen, speciellt i Europa. Därefter kan dock en viss backlash mot badbyxornas allt mer föminskade storlek anas.
Numera får tajta speedos mångens ögonbryn att höjas. Slanguttryck som banana hammock visar på det oroande i att män låter saker… hänga, så att det syns. Kanske inte så mycket i Europa, men i USA är speedon bärare av en laddning som i förstone kan tyckas… märklig.
Det här visar att även ifråga om män finns det underförstådda gränser. Det är OK att antyda sexualitet, att leka med bad-klädnadens skylande funktion så att det som skall döljas istället blir iögonfallande – om man är snygg. Notera att modellen här inte bara kan visa upp sitt paket, endast nödtorftigt dold av den tajta lilla badbyxan, utan anses kunna locka till köp av densamma.
Det finns således en distinktion här som inte bara handlar om sexualitet, utan om estetik på samhällsnivån, om normer för det acceptabla som kretsar kring om man har en publikt godtagbar kropp.
Schwarzenegget & Phelps – två skilda men godkände småbaddräkts-bärare
Ramarna för den här godkända maskulina estetiken berör också vad som är ett eftersträvansvärt eller åtminstone godkänt manligt syfte att bära smått. En simmare kan bakom det av omgivningen legitimerade syftet att slå ständigt nya rekord ha vad som knappt är mer är ett plåster i skrevet.
Det är ironiskt på sitt sätt, men just bodybuildare, vilka i mångas ögon förkroppsligar den övermaskulina kroppen kan, som synes, i skydd av sina överdimensionerade muskler trippa runt och kråma sig suggestivt i sin tanga , Manliga modeller kan på ett liknande sätt kliva långt ut och exponera sina vaxade och estetiskt manipulerade kroppshyddor i minimal utstyrsel, i tjänst hos den modeindustri som förstås vill kommersialisera även de minsta plagg.
Men det finns alltid en punkt där en alltför liten, eller kanske alltför suggestiv baddräkt anses, i avsaknad av en kropp som kan ”bära” en sådan provokation, passera en gräns för vad en man skall visa.
För många män, även de mest maskulina, är det där en farlig terräng,
En man som visar för mycket på ett avvikande eller iögonfallande sätt i relation till tidens kultur, väcker nämligen frågan om en man framför sin kropp på ”fel” premisser, som om hans egenskap av levande kroppsligt, och således sexuellt, objekt ställdes i förgrunden – dvs som om han vore en kvinna.
Eller, hemska tanke, homosexuell (vilket inom den manliga normbildningen är närmast samma sak).
Det finns naturligtvis män som jobbar sig runt eller rent av struntar i det där. Den som kanske inte upplever sig konkurrera på ett manligt sexuellt slagfält, eller som kanske har andra styrkepositioner i form av pengar eller makt, eller en trotsig attityd.
Den extravagante herren med guldkorset illustrerar ett sådan överskridande.
Han bär uppenbarligen sin tanga med upphöjt förakt för omgivingens reaktion – hela hans apparition skvallrar om ett forcerat I don’t give a shit. Det lär inte bekomma honom att hans foto nu snurrar på internet som ett bevis på hur man inte skall ta sig ut.
Ett annat, motsatt exempel skulle vara män som medvetet utmanar normerna för hur män bör betraktas – gay eller inte.
En som på det sättet har lagt de här gränsdragningarna i dagen och också utvunnit en delvis ögonöppnande effekt är komikern Sasha Baron Cohen – hans mankini, framförd i filmen ”Borat”, kommer att gå till historien som något komiskt smaklöst – trots att den har mer tyg i sig än mången baddräkt, och framför allt mer än många kvinnors små tangor.
Hur sistnämnda kommit att se ut som de gör och på vilka premisser de bärs får utgöra stoffet för nästa del i ”Den Malplacerade Baddräkten”
************************************
För Andra inlägg på temat baddräktbärandets historia se, serien
Den Malplacerade Baddräkten
Se nästa inlägg ”Den Malplacerade Baddräkten del2 – Baddräkten som blev FÖR praktisk”→
Andra inlägg med sikte på specifika klädes- och modedetaljer:
Om Underklädesreklamen: Julen närmar sig, med Snö, första advent och…underkläder?
Om Höga Stövlar: Återkomster: långa boots del 1, Återkomster – Långa boots del 2 och Återkomster – Långa Boots, del 3
Om Spetsiga Skor Återkomster: tokspetsiga skor
Samlade med andra inlägg om kläder generellt i ”Modernt Mode / Modern Fashion”
————————————————————-
Det finns många bloggar och sidor på temat baddräktens utveckling. Några som användes under tillkomsten av inlägget ovan:
- Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Swimwear och http://en.wikipedia.org/wiki/Swim_briefs
- Berkely-universitetets websajt http://www.ocf.berkeley.edu/~roseying/ids110/3FRAME.HTM
- Joe’s BananHammock – speciellt tillägnad små badbyxor http://www.joesbananahammock.com/
- Företaget Vizeau http://www.vizeau.com/tropical.html
- http://www.getfrank.co.nz/lifestyle/fashion/the-history-of-swimwear
- http://www.niwdenapolis.com/2007/03/history-of-mens-swimwear.html
- http://neptsdepths.blogspot.se/2009/11/70s-and-80s-tv-exposure-volume-3-speedo.html
- http://www.bodyjockco.com/mens-sexy-swimwear-ezp-34.html
- http://elupton.com/2009/10/swim-suits-stats/
World War Z – Zombievärldskriget kommer
”World War Z” 1 timme 56 minuter Regi Max Forster Med bl.a. Brad Pitt, Mireille Enos, Daniella Kertesz
Den zombieattack som setts fram emot är äntligen här, med passande namn: Zombie-världskriget,
Som påtalades i en ” är det tänkt ulitmata i Zombie-apokalyptik som nu står för dörren, med jorden överflyglad av horder av zombies på varenda kontinent. Det är i och för sig inget nytt – på senare tid har i de flesta zombiefantasier från Stephen Kings ”Signal” ( tidigare recenserad här) via ”28 dagar efter”, ”I am Legend” eller TVs ”The Living Dead” det låtits förstå att de tomt stirrande köttätarzombierna gått hårt åt hela mänskligheten även bortanför den närmaste handlingen i berättelsen. Men detta har alltid varit randanmärkningar. I ”World War Z”, baserad på Max Brooks bok med samma namn står det faktum att hela mänskligheten står på utrotningens rand i förgrunden.
Brad Pitt gör den motvillige hjälten, FNs krigsbrottsutredare som sadlat om till familjefader. Likt alla andra fastnad med hustru och döttrar mitt i paniken på USAs östkust återvänder han till sitt jobb, och från FNs flyktingflotta tar han sig globetrottande till SydKorea, därefter Jerusalem och lutligen det lantliga Wales i jakt efter en ledtråd till vad det är man har att göra med.
Det är svårt att tänka sig en mer o-zombielik hjälte än Brad Pitt, men denne har tack och lov mognat som skådis sedan sin tid som bihang till sina magrutor. I ”World War Z” gör han sin ytterst mänsklige hjälte väl, mankänner med honom och hans närvaro håller ihop filmen.
Det behövs, för tyvärr är ”World War Z” osammanhängande bitvis, och knakar i fogarna rent berättarmässigt. Övergången från den första paniken och förvirringen, via sökandet efter ett motmedel och speciellt den avslutande tredje delen (som vilket undertecknad senare fått veta är helt omgjord efter att filmen egentligen ansågs färdig) anslår en ton som skiljer den från övriga filmen – och inte på ett speciellt bra sätt. Där filmen dittills haft en viss rytm mellan att skildra ett på-marken-perspektiv och ett mer övergripande sådant med mäktiga masscener, blir slutet mer av en katt-och-råtta lek i mörka korridorer av den där sorten som slasher-filmer kryllar av.
Dude – borsta tänderna
Zombierna är såpass välkända för alla att de knappast skrämmer någon i sig. Zombierna i ”World War Z” är av den mer biologistiska formen, dvs de bär på och utlöses av en sorts smitta, vilket för en film med vitt perspektiv som det här tar in element av Pandemifilm (se begreppet i t.ex recensionen av filmen ”Contagion”). Hjältens uppdrag är sålunda att försöka finna ursprungspunkten, samt en bot eller motmedel till den farsot vars slutprodukt är de bitande, dräglande zombierna. Att zombierna har ett föregivet naturligt ursprung reducerar i en mening deras mystiska väsen och gör dem kanske lite mindre främmande.
Filmen kompenserar dock detta genom att krama en hel del skrämsel ur just hur snabbt paniken utbryter i folkmassor -det är massans skräck som är det farligaste, den blinda paniken som förvandlar den tuggande, för all del farliga enskilda zombien till en skräckinjagande våg av tänder och fasa. Fast kanske lite väl vågig. ”World War Z” har s.k. snabba zombies, dvs zombies vars rörelseförmåga är obehindrad, och de är svårdödade men inte alls omöjliga att eliminera – en och en. I det här hänseendet bär dock specialeffekterna iväg med filmen när zombierna bokstavligen blir som en våg – då går det alldeles för snabbt, det räcker liksom inte att det är 100 000 zombies som kommer, de måste plötsligt röra sig snabbare än ett framrusande tåg. Det är helt onödigt.
Boken ”World War Z” är skriven som en slags serie rapporter, och skulle altid bli väldigt annorlunda på film – men även med det förbehållet måste man säga att filmen tappar extremt lite ur bokens olika beskrivna episoder och helt och hållet ändrar på en hel del – ibland till det bättre.
En bra sak är t.ex att man kastar den mesta nationella essentialism som präglar boken, där olika länders sätt att handskas med katastrofen används som ett tunt förklätt schablonmässigt utdömande av andra samhällen än den amerikanska. Här är katastrofen allmän och den enda som klarar av att knappt koordinerar de rester som är kvar är just det förkättrade FN. Avfärdandet av vapenmakt som ett verksamt sätt att bekämpa ett dyligt hot är också sympatiskt.
En av filmens bästa scener är när Israel, som trott sig säkert (och är det i boken) efter att ha uppgraderat den verkliga, existerande muren för att hålla palestinierna fångna i västbanken till en anti-zombie-barriär och som självgott jäser bakom sitt förmodade värn, överflyglas av Zombierna som krälar över medan de där inne gratulerar sig själva… Man kan undra om det inte finns en lätt syftning på verklighetens Israeliska mur där, men tyvärr är den inte helt klockren. Undertecknad och sällskap lämnade scenen med idén att sådana väggar inte erbjuder det de lovar – säkerhet, men det verkar som om vissa trott att filmen vill säga att problemet med väggen är att den inte är tight nog – även i verkligheten. Det är i alla fall snyggt och rätt omskakande gjort.
”World War Z” avslutar tyvärr med en antiklimax, ett slags ”öppet” slut som alltför tydligt skvallrar om att man hoppas på en uppföljare – måhända blir det mindre av en besvikelse om man betänker att det tidigt var tänkt att bli flera filmer (se http://en.wikipedia.org/wiki/World_War_Z_(film)#Sequels), men som del av en enskild film är den en besvikelse.
”World War Z” är inte en film förstås, för den som tycker hela grejen med zombies bara är fånig eller för de som helt står främmande för fantastiska scenarios och genrer. För den som har åtminstone en gnutta fantasimuskler utgör den ett vettigt försök att ta ett slags helhetsgrepp på den mytiska zombietropen, och som sådan har den vissa poänger och goda ansatser – även om flera av dessa inte realiseras på bästa sätt. Berättarmässigt är den rapp, man tröttnar inte under de nästan 2 timmarna, och rent filmiskt har den ett antal minnesvärda scener. Trots dess brister får den således Godkänt.
Indomitus Betyg
Medelbetyg för gott försök
Se fler filmrecensioner under kategorin Filmrecensioner /Movie Reviews /Critique
****************************************************
En liten kul detalj kittlingen med den totala katastrofen, berört här tidigare som katastrofporr (se inlägget ”Domedagen? Johannes uppenbarelse är en patetisk picknic…”), får ett utlopp med sådana här filmer – se t.ex att det finns variationer på temat med förstörda zombiefyllda städer för posters och bilder som just har inget med själva filmens handling att göra http://www.radiotimes.com/news/2013-05-31/see-your-capital-city-destroyed-by-zombies-in-posters-for-brad-pitts-world-war-z. 
Se London och Moskva ovan, nedan stormar zombierna Barcelona, Mexico City, New York, Berlin, Paris, Rom, Sydney och Rio de Janeiro
————————————————————————————-
- World War Z’s oficiella webbplats är http://www.worldwarzmovie.com/#
- Mer info om filmen och dess något struliga tillkomst http://www.imdb.com/title/tt0816711/, samt http://en.wikipedia.org/wiki/World_War_Z_(film)
- Diskussionen med det tvetydiga i att hålla fram inte bara Israels Mur mot västbanken, utan också Nordkorea som ett slags föredöme för att motverka zombieapokalypsen diskuteras i http://www.huffingtonpost.com/2013/06/26/israel-world-war-z-wall_n_3502076.html
- En post på nätet spekulerar i om inte orsaken till en förändring från boken, att Zombieplågan uppstår i Korea istället för Kina, gjorts för att stryka den kinesiska censuren medhårs, se http://www.flixist.com/world-war-z-being-changed-to-appease-chinese-censors-215268.phtml
All vår början – En bysantinsk kändis inspirerad av realityTV får färg
Om några lättfotade damer från kändisvärlden som ger oväntad inspiration till bild och skrift.
Saida, glädjeflicka i Aracanea
Ibland kan inspiration komma från oväntade håll. Jag skriver på en sammanhängande fantasyberättelse som utspelar sig i en medeltidsinspirerad (ca 1300) miljö, och där första delen tar plats i den stora staden Aracanea, en motsvarighet till det bysantinska rikets huvudstad Konstantinopel.
För persongalleriet där har intryck tagits från alla möjliga håll. Tidigare har här redovisats hur realitysåpakända Kim Kardashian, en s.k. ”socialite”, eller kändis som är känd för att… tja den är känd (och för ett vidlyftigt leverne, en kategori som numera upptar mycket plats i medierna) fått ge form åt en lättfotad dan, eskortflickan Saida. (Kim har också omnämts här apropå visioner av Kleopatra).
Kim kom till prominens, så vitt man kan förstå, genom att festa och umgås med den beryktade Paris Hilton, arvtagerskan som dominerade skvallerspalternas och kändisbevakningens värld för några år sedan. Saida har liksom sin förlaga en slags gynnare i den högre samhällssfären som introducerat henne in i noblessen – den karaktären måste också ges form. Vore det således inte kul om…
Effekten av detta hugskott kom att bli att en slags ”kändis”-persona inspirerad av Paris Hilton skrevs in i berättelsen. Denna dam, den beryktade Eleni Loforitza, är förmögen, har ett socialt följe, bjuds på de främsta festerna, och bär sig allmänt förfluget åt. Effekten på berättelsen blev ett antal intressanta förvecklingar och möjligheten att skildra lite bysantinskt skörleverne.
Tids nog ville jag dock ge henne ett visuellt avtryck också, och till den ändan kladdade jag ner en lätt skiss… Ännu ett litet experiment, helt och hållet utfört med rena kolstift och suddmassa på grovt, färgat papper.
I den grova skissen var jag inte ute efter samma porträttlikhet som i Saidas fall med Kim K – mer av ett allmänt intryck av en persona. Jag ville få fram känslan av någon som för sig lätt överlägset, av en boren elitperson som ser det naturligt att bli uppassad och få sina önskemål uppfyllda, gärna med ett nedlåtande småleende på läpparna. Eleni skall ha ett kroppsspråk som utrycker en slags lätjefull likgiltighet.
Påklädning och klädtecknande anno 2011
Kläder och smycken tog jag ur minnet från några av studierna av autentiska bysantinska stola och andra kvinnoplagg, något av vilket tidigare redovisats i inlägg, t.ex. här.
Halvnöjd med utkastet, speciellt med tanke på att det är första gången jag kladdar med rent kol för en figur med kläder på, bestämde jag mig för att gå vidare och rensa upp kladden, med en vag tanke om att kanske göra en färglagd illustration av den.
Eleni med reducerat koldamm
Skissen omgjordes till svartvit, och mycket suddande och utsmetande vidtog, Det rena kolets damm gör att papperets struktur står fram som ett stort, smutsigt tryck på teckningen. Jag lät det vara kvar i bakgrunden, men gjorde själva figuren ren.
Nödtorftigt rensad blev lusten att försöka färglägga den svår att motstå, och jag gjorde upp ett slags färgschema (se till vänster). Det jag hade i huvudet var inspirerat när proffs med lite bättre skills för fotobehandling gör, när de tar svartvita foton och färglägger dem (se exempel på vad jag talar om nedan). Sålunda bestämde jag mig för att använda min kladdiga teckning som om det vore ett svartvitt foto, och lade på färglager och började mixtra med ljuset i GIMP.
Färglagt foto av Raquel Welch
Effekten av mitt fumlande med färgerna kan ses nedan. Det blev i alla fall inte helt misslyckat, med tanke på utgångsläget. Håret till exempel, fick i princip skapas från grunden och blev väl inte så där jättebra. Överhuvudtaget blev färgerna generellt rätt skrikiga, vilket förtar den sökta fotoliknande effekten.
Eleni Loforitza med klänning
Mycket bättre behärskande av hur man hanterar nyanser, skuggor, högdagrar, matta och blanka partier måste till för att det skall vara acceptabelt. Det är dock ett första försök, och med bäbissteg… Och under mellantiden har man iaf ett slags porträtt av en högboren, dryg men tämligen lättfotad dam i min fantasis stad Aracanea.
***********************************
En liten slutkläm – när den där bilden behandlades hade jag ännu inte inhandlat och sett den blodiga men intressanta TV-serien ”Spartacus – Blood and Sand”. Sedermera insåg jag med viss blandad förtjusning att Eleni Loforizas lätt slampiga figur och också uppenbarelse rätt mycket liknar karaktären Ilithyia (välspelad av Viva Bianca) i tv-serien. Se bara nedan – det visar på behovet av en sådan figur för att krydda till saker…
Mer bilder och illustrationer till min berättelse finns förutom på sina respektive inlägg och det allmänna galleriet på samlingssidan
Galleri till A’ratauma
Man of Steel – Stålmannen flyger (också) igen
Man of Steel, USA 2013, 143 minuter.
Regi: Zack Snyder,
med Henry Cavill, Amy Adams, Michel Shannon, Russel Crowe, Kevin Kostner, Diane Lane, Lawrense Fishburne m.fl.
Det är en fågel, nej det är ett plan, nej det är en rebooot på superbanan…
Stålmannen, Superman, den mest klassiske av seriesuperhjältar flyger igen i en lätt omtolkad version för en ny publik. ”Man of Steel” är ännu en i raden av s.k. reboots – en omtagning på en redan bekant historia. Den senaste filmen med den S-märkte hjälten, ”Superman Returns” från 2006, byggde fortfarande på den klassiska serien av stålmannenfilmner som gjordes efter 1978 då Christopher Reeve var den trikåbärande supersnubben.
Det var kanske oundvikligt – även om ”Superman Returns” var en rätt svajig film, var en av dess starkaste poänger att Stålmannen förr eller senare måste komma att betraktas som en slags Gud, en messiasgestalt. För det ändamålet utrustades han till och med en halvgudomlig son, avkomman till hans och Louis Lanes kärlek. Intressant och tankeväckande som det anslaget var, skulle det ha varit svårt att gå vidare på samma spår efter det.
Det är fördelen med en reboot: att man kan koncentrera sig på ett nytt anslag för figuren och dana den med en ny stämning eller bakgrund – i huvuddrag är sig saker lika, men med små nyansskillnader. I filmindustrins Hollywood har sådana omstarter den stora fördelen att man kapitaliserar på redan etablerade varumärken, varför andra kända figurer som Spindelmannen och Batman fått en sådan ”omstart” de senaste åren. Det är framför allt den såväl berättarmässiga såväl som publika framgången med den senare som antagligen spelat in när man bestämde sig för att börja om från början igen. Talande för detta är att Christopher Nolans roll som såväl manusförfattare som en av producenterna.
Om regissören Zack Snyder (från bl.a. ”300”) står för det visuella, har Nolan anförtrotts med att föra in ett mer allvarligt och mörkt stråk i den välkända storyn, precis som han gjorde i sin nytändning av ”Batman”-figuren med början i ”Batman Begins”. Inledningsvis verkar det som också ”Man of Steel” skall visa oss en delvis annorlunda Stålman, och det finns några ansatser i filmen som är nya, åtminstone för en Stålmannenfilm, även om de känns igen från de superhjältehistorier som främst Nolan tagit upp.
Viktigast är fokus på Stålmannens totala utanförskap och känsla av isolering bland människorna. Det framhävs genom en mängd tillbakablickar från en barndom som, fjärran från den 50-talsidyll som vanligen målas upp, är ensam och olycklig. Hans krafter framstår närmast som en förbannelse, och den unge Clark Kent rids av element av ambivalens, tveksamhet och känsla av att inte höra hemma . Efter styvfaderns död varndrar han en tid runt som en luffare, inkognito, utan mål och syfte för sina krafter, endast utrustad med en vag önskan av att leta efter sitt ursprung. Det där är vi möter honom, innan den ”nutida” handlingen tar vid.
Denna gång är det Henry Cavill, främst känd från TV-serien ”The Tudors” som drar på sig den röda capen. Det kan synas som en tacksam roll för enskådis med främst ett stiligt utseende för sig, för Stålmannen som figur är i sig tämligen träig: en ädel halvgud som är total övermänsklig i sina krafter samtidigt som han är någon slags helylleamerikan. I övrigt är det dock en mustig rollista – Amy Adams som Louis Lane, Michael Shannon som General Zod, Russel Crowe, Kevin Kostner, Diane Lane, Lawrence Fishburne med flera har några av de välkända birollerna. De bärande gestalterna är förstås alla män, och de främsta relationerna är mellan dem – även om det finns kvinnliga karaktärer som får viss tid, är det här en film av och med karlar och deras konflikter.
Tyvärr är dessa relationer, eller karaktärerna själva, inte speciellt avancerade. Det är inte utan att man saknar t.ex. Lex Luthor, en figur som här helt skrivits ur handlingen (fast han dyker säkert upp i ”Man of Steel 2”), både i Gene Hackmans och den mer demoniske Kevin Spaceys inkarnation. Eller Marlon Brandos gestaltning av Jor-El, den vise rymdfadern till Kal-El, jämfört med Russel Crowe som en uppiffad och mycket mer närvarande anfader. Att denne till och med, via brasklappen att vara ”nerladdad” för framtida bruk, tillåts springa runt och påverka handlingen direkt gör att känslan av mystik och bävan inför att Supermänniskan egentligen är en främmande utomjording försvinner, och ersätts av idén att jorden mest är ett slagfält för en redan föregående konflikt mellan tämligen klart onda (Zod) och goda (Jor-El) sidor.
Filmen lovar, och håller förvisso, en maffig visuell framställning, action och mäktiga scener. Möjligheten till nästan obegränsade specialeffekter och gör att man numera kan skildra sådant som strider mellan superstarka och kraftfulla motståndare fullt ut. Men som är fallet med många superhjältefilmer så riskerar allt vad nyanser och förbehåll att stryka med på köpet. Så fort Stålmannen får på sig sina trikåer och börjar agera klassiskt superhjälteaktigt rinner bakgrundens lovande konflikter och inledningens djupare personporträtt raskt undan.
De logiska och berättarmässiga inkonskvenserna är också för många för att bara borsta åt sidan. Som när den supersmarte krigaren/ledaren general Zod i ett utslag av mental härdsmälta försöker övertyga Stålis att ansluta sig till dem genom att visa det allra värsta som Stålis kunde tänka sig – en total utrotning av mänskligheten. Än mer övertydligt blir det när den katastrofala förstörelse som vi numera vant oss vid att se efter filmer som ”Independence Day” och ”2012” tar vid. Ett exempel ur högen är att när Stålmannen slåss mot den onde Zod, och man river halva staden, så är de hundratals människor som borde strukit med märkligt borttrollade – borde inte den så omtänksamme stålmannen brytt sig om dem? Men nej, inget får hindra specialeffektsfesten.
Nu är det kanske dock inte mest för den psykologiska trovärdigheten och den intrikata dramaturgin som man går och ser”Man of Steel”. Utan att överanalysera kan man säga att Stålmannen även efter sin nytändninge framstår som blekare än Batman, som film och som gestalt. Filmens teman från dess första hälft binds inte samman med upplösningen, och den svart-vita konflikten med onda svartklädda rustningsbärande skurkar med konstiga namn mot stålis och de goda amerikanarna ligger ljusår efter de moraliska konflikter och funderingar kring människans och samhällets väsen som Nolan mästerverk, den i superhjältegenren oöverträffade ”The Dark Knight” bjöd på. Allt som allt är det en underhållande två timmar och tjugotre minuter, men lämnar inga riktiga spår och känns inte inspirerande eller nydanande på något sätt. Även för undertecknad, som har en svaghet för superhjältar, kan betyget därför bara bli – med tvekan – godkänt.
Indomitus Betyg
Medelbetyg för gott försök
*****************************
Se fler inlägg om filmer under subkategorin
FILM/MOVIES
———————————————-
Allmänna fakta om filmen finns på http://www.imdb.com/title/tt0770828/ samt http://en.wikipedia.org/wiki/Man_of_Steel_(film)
Filmens egna hemsida på Warner Brothers sajt http://manofsteel.warnerbros.com/index.html#index.html?home&_suid=137282126343708106409926291462
En bild säger mer än tusen ord… en fredagskväll
Gräsklippning, nattjobb och anhörigvård lägger hämsko på bloggandet, men det här var bara så talande…
För vad skall man säga?
En fredagkväll i vårens sista natt den sista maj ser man detta på bussterminalens rundel…
Fredags(ratt)fylla?
Lönehelg?
Sommarstök?
Dumskallekonspirationen slår till med förortsrally vid bussens vändzon?
Ack, kärt barn har många nämn…
Paulo Coelho – Once Minutos (Elva Minuter)
Recension av Paulo Coelhos ”Elva Minuter” (Once Minutos), om en brasiliansk flicka som blir prostituerad i Schweiz. En bok om erotik, om kärlekens väsen och mötet mellan män och kvinnor.
”Once Minutos” (”Elva Minuter”) Paulo Coelho 2003, Editorial Planeta SA, Barcelona, Spansk uppl. (2004), 259 s.
Maria är en lätt luttrad och cynisk ung kvinna från Brasiliens norra inland, som ända från sin späda barndom upplever att hennes liv verkar förutbestämd att bli frustrerat på kärlekens område. Som ung kvinna far hon så på sin första resa till Rio de Janeiro, där hon oväntat får kontakt med en utländsk affärsman som erbjuder henne arbete som dansare i det fjärran Geneve, i Schweiz.
Maria åker full av förhoppningar om framgång. Men arbetet visar sig inte vara det hon tror, och efter diverse turer och oförutsedda beslut går hon i säng med en man… och får betalt för det. Maria börjar utöva den prostituerades värv på exklusiva nattklubben Copacabana. Det blir ingången till ett år av oväntade möten och vändpunkter då hon får nya insikter och lärdomar och mycket av det som hon trott om sig själv ställs på ända. Och just som hon finner att hon tjänat nog, att hon kan avsluta ett kapitel i sitt liv, gör flera omtumlande möten att allt åter blir osäkert igen…
Elva minuter är den tid som Maria, bokens huvudperson, bestämmer sig för är vad allt snurrar kring: de elva minuter som hon som prostituerad observerar att själva samlagshandlingen i snitt tar att genomföra. Trots den lakoniska titeln är den här bokens genomgående tema kärlekens väsen och relationen till smärta, till lycka och frustration, och om möjligheten att äga varandra eller i slutändan även sig själv.
Som man kan vänta sig av Paulo Coelho är det här en bok med existentiella pretentioner, och mer eller mindre djupsinniga funderingar kring livets och slumpens mening, av varandet i nuet och det förgångna med mera tar upp mycket plats. Det är inte alltid så subtilt – som i alla Coelhos böcker finns det något lätt magisteraktigt över en del av reflektionerna. Men mycket av dessa tankar om relationer mellan kropp och själ, vilka är svåra att gestalta, är väl företrädda i boken. Handlaget är också avgjort lättare och mer elegant än i Coelhos genombrottsbok ”Alkemisten”.
En viktig orsak är att bokens Maria är en helgjuten och intressant protagonist. Hon är nyfiken, hon bildar sig och vidgar sina vyer under sin märkliga resa, ända dithän att hon får en något intellektuell air. Trots sin något desillusionerade, ibland krassa och allt mer härdade person är hon också någon som söker kärleken och de djupaste uttrycken för den. Lika intressant är dock också hur hon ändrar sig, och utvecklas, ibland genom rätt snäva kast, ibland på rena infall och hur hon tvekar, undrar, bestämmer sig, tar tillbaka…
Det reflekterande i Marias person framträder klart i den dagbok av det mer poetiska och intellektuella slaget i vilken läsaren kan följa hennes tankebanor. Det här är en potentiellt klonkig bärattarmekanism som Paulo Coelho tar till, men det är någorlunda väl genomfört, och känns intimt och avslöjande utan att bli tradigt eller kladdigt.
Det finns några läsvärda erotiska scener också – liksom bokens relationer har de en nerv, de utvecklas och blir något annat än vad de inleds som. Intressant är den vikt som Paulo Coelho trots allt verkar tillmäta den fysiska njutning som ofta reduceras till ett slags bihang till en romantik som i de flesta skildringar står frikopplad från kroppsliga uttryck. Nej, verkar Coelho mena – kropp och själ är en, ett och samma, och kärlekens uttryck är mångskiftande men hör ändå ihop, om än inte alltid på rätlinjiga sätt. Som skildring av erotikens och den sinnliga kärlekens plats är ”Elva Minuter” vida överlägsen t.ex. den nu så omtalade ”femtio nyanser”-serien.
Det är en tankvärd och också läsvärd bok, som genom att ställa vissa frågor på sin spets låter läsaren tänka själv kring frågor som är eviga, utan att göra dem blytunga.
En not om språk – ”11 minuter” lästes i en utgåva på spanska, och reciterades också för högläsning i sin helhet. Det här gör upplevelsen lite speciell, något skild från att tyst ta in en text. Erotik och romantik får en annan nerv när man måste gestalta den med sin egen röst, och inte bara från texten. Man kan vidare misstänka att en översättning från originalspråket portugisiska till den näraliggande spanskan bevarar mer av den ursprungliga känslan och rytmen i språket än den svenska utgåvan, vilkens språkbehandling därför inte tas upp ovan.
11 minuter rekommenderas definitivt.
Indomitus Betyg
Tummen upp
Med tack till morbror Daniel för lån av boken för högläsning.
Denna och andra bokrecensioner återfinns samlade i samlingssidan
Indomitum Librorum
——————————————————————————
Dumskallarnas konspiration – Folkets Dagblad reser sig för det Nya Kina?
Eller – Kommunistpartiets Organ strävar mot falliska höjder!
Kommunistpartiets mediapotens är oöverträffad!
eller som en kinesisk kommentator skrev: Folkets Dagblad verkar vara på uppsving!
Eller någon andra av de otaliga skämt som kommer på beställning när man bygger ett hus som ser ut som nedan:
Som framgick av en artikel i Dagens Industri häromveckan, som märkligt nog inte återfanns på webupplagan (men klicka bilden nedan), har det kinesiska kommunistpartiets husorgan Folkets Dagblad (Rénmin Ribào) bestämt sig för att bygga sig ett falliskt huvudkvarter i det av stora hus alltmer präglade Beijings (Pekings) skyline.
Det här är ju naturligtvis ofrånkomligt att skämta om, speciellt i en så pass pryd kultur som det officiella Kina gärna ser präglar Mittens Rike. Tänk att dag efter dag gå förbi bygget av ett jättehus för att en dag inse att… ”vänta, kan det verkligen… Nää jag måste se i syne. En 150 meter hög penis?”
Det som dock gör den falliska byggnaden intressant utöver det rent puerila är hur myndigheterna i diktaturens Kina reagerat på de kommentarer och skämt som folk naturligtvis utbytt apropå huset. Som framgör av DI’s artikel är det flera saker som… sticker upp om uttrycket tillåts.
Till att börja med är det en DYR byggnad. Detta samtidigt som Folkets Dagblad är den främsta trumpetaren för den nye presidenten Xi Jinpingss antikorruptionskampanj, som tagit sikte på korruption inte minst i samband med olika former av byggen. Ändå reser man själva ett jättelikt skrytbygge.
För det andra dras det kinesiska kommunistpartiet med ett erkänt svårt pryderi. Som framgår av ett tidigare inlägg , som tog upp den s.k. ”Gyllene Skölden” eller ”The Great Firewll of China” om vilken skrivits om här, har humor på internet med rent obscen eller burlesk karaktär återkommande censurerats – en av de mest kända exemplen var ett skämt med namnet på dne kinesiska alpacan, vars namn också kan uttydas som ”knulla din morsa”.
Se ovanstående dokumentär om den kineiska censuren på nätet – och det var 5 år sedan. Det är värre nu.
SÅ när folk skämtat om huset och också ironiserat över det ovanstående (och skämten är i sammanhanget för övrigt ganska snälla och harmlösa) har den kinesiska internetcensuren med sedvanlig humorbefriad nit tagit på sig att hindra humor om sin egen beställda jättedildo.
Det är det som är mest frapperande – den totalt hjärndöda arrogans med vilken den totalitära staten går till väga. OK om de byggde en jättepenis till sin egen ära (eller kanske inte, men låt gå då), och stod för det. Typ, ”ja vi vet vad det ser ut som, men än se’n då?” Men så är det förstås inte. Efter att ha tröskats genom hela apparaten och formen för huset bestämts med sedvanliga dunkla processer (inget planöverklagande där inte) så reagerar den maktfullkomliga och därmed totalt humorbefriade apparaten med vrede över att folk påtalar det uppenbara, och i en attack av totalitärt pryderi vill man förbjuda folk att skämta om det. Som om de trodde att formen inte skulle märkas? Eller är det kanske ett utslag av kulturförnyelse, att bygga en modern variant av de fallosliknande stupa som återfinns i den hinduistiska och också buddistiska världen?
Vadå, nä jag ser inget utstickande här…
Sålunda har man, utan att mena det, byggt sig en illustration över hur tyranniets dumskallighet ser ut – först bygger man en jättefallos, sedan censurerar man de ofrånkomliga skämten om saken. Så ser tyranniets hjärndöda humorbefrielse ut. Som en jättekuk, som man måste låtsas inte se.
———————————————————
Några andra sajter som tagit upp den skyskrapan
- http://blog.seattlepi.com/hottopics/2013/05/03/china-tries-fails-to-censor-jokes-about-penis-shaped-skyscraper/
- http://www.independent.co.uk/news/world/asia/internet-critics-point-out-the-phallic-nature-of-chinas-peoples-daily-newspaper-new-headquarters-8603256.html
- http://beijingcream.com/2013/04/peoples-dailys-new-headquarters-is-more-than-a-little-phallic/
- http://www.trendhunter.com/trends/phallic-shaped
- http://www.vancouverobserver.com/taxonomy/term/23379/chinas-peoples-daily-erects-phallic-hq
- http://www.architizer.com/en_us/blog/dyn/85563/phallic-building-peoples-daily-news-china/
- http://www.therooster.com/blog/china-builds-phallic-skyscraper-then-censors-all-internet-searches-about-it
- http://blog.sfgate.com/hottopics/2013/05/03/china-tries-fails-to-censor-jokes-about-penis-shaped-skyscraper/
Om Folkets Dagblad, Rénmin Ribào, som är Kinas motsvarighet till Sovjets gamla Pravda se http://sv.wikipedia.org/wiki/Folkets_Dagblad, och den engelska http://en.wikipedia.org/wiki/People%27s_Daily.
Lite kul information om fallisk arkitektur finns i http://en.wikipedia.org/wiki/Phallic_architecture, Folkets Dagblads jättepenis är förstås inte den enda i sitt slag, se t.ex. Ypsilanti Vattentorn i Michigan USA, som vann den ärorika tävlingen om ”mest falliska byggnad”(!).
Rocky & plankarnas dumskallekonspiration…
SÅ rätt, och värd att påminna sig när planka.nu-folket ylar nästa gång… Många gånger har man själv som är ute i infrastrukturen varje dag sett snubbar i asdyra sneakers och matchande WESC-kläder glida förbi i spärrar.
E.L. JAMES – FEMTIO NYANSER AV HONOM, FEMTIO NYANSER AV MÖRKER, FEMTIO NYANSER AV FRIHET (FIFTY SHADES FREED)
Det kan verka passande, att från sjukhusmörkret i Karolinskas infektionsavdelning kommer en recension av de nyligen lästa ”Femtio-nyanser”-böckerna, vilka tagit speciellt den kvinnliga läsekretsen med storm och sägs ha gjort pisksex och läderhuvor salongsfähiga…
”50 nyanser av Honom” E L James, 2011, Norstedts Förlag, Stockholm , 554 s.
”50 nyanser av Mörker” E L James, 2012, Norstedts Förlag, Stockholm, 538 s.
”Fifty Shades Freed” E L James 2011, Arrow Books, London. 580 s.
Sedan 2012 har ”Femtio nyanser”-böckerna gått från en snackis till ett fenomen som får publicister att dregla (Och gett tillfälle med braskande budskap som ”har sålt mer än Harry Potter!” över 60 miljoner sålda!” osv). Vissa talar om ett genombrott för den erotiska skildringen och litteraturen, att E.L. James lyft en hel genre ur skuggorna och gjort den salongsfähig och chick, och naturligtvis har det lett till att en mängd efterföljare numera trängs på hyllorna.
Vad är det då för fantastisk historia som tagit världen med storm?
Anastasia, en ung naiv flicka råkar oförhappandes intervjua den vrålsnygge miljardären Christan Grey, som av oklar anledning dras till henne, arrangerar att de stöter ihop fler gånger och till slut söker få till stånd en slags relation. Det visar sig dock att denna relation är den hos dominant-undergiven, då Christian Grey är inne på sadomasochism. Den unga Anastasia både skräms och kittlas av det där, men hjälten är så snygg att hon rätt snabbt går med på att smiskas och köras med i och utanför sängen. Såsom obotlig romantiker med ett hjärta av guld ser hon också den trasiga själen under sadistens hårda yta, och så småningom och efter några förvecklingar faller denne till föga för hennes ömhet och omsorger och inleder en kärleksrelation, de gifter sig och blir till slut en enda stor lycklig familj.
Slut.
Ovanstående dras genom ständiga referenser till vad som redan sagts i någon av de oändliga, närmast i realtid återgivna samtalen mellan den kvinnliga protagonisten och den ”mystiske” Christian Grey, lite tamt gnissel påkallat av den sistnämndes förtryckarattityd, samt amatörpsykologiserande, ut till att fylla de över 1600 (!) sidor som böckernas berättelse slingrar sig genom. Och förstås, ett antal sexscener av mer eller mindre fantastiskt slag.
Om någon till äventyrs känner epitetet ”Harlequin-roman” kittla tungan så finns det goda skäl till det. För det här är en sådan, i utdragen och endast mycket tunt förklädd form. Alla genrens troper och stereotyper finns där. Som det här med prinstemat. ”Prinsen” Christian Grey, föremålet för hjältinnans åtrå och i princip alla tankar, är den totale alfahannen: sanslöst snygg, sportig, allmänt världsvan och så förstås – multimiljardär. Han är en den intressante och agerande, trots sin rikedom försedd med en fruktansvärd barndom som gjort honom ärrad för livet, vilket får utgöra en slags silverkant av trasighet som appellerar till läsarens sympati. Vilket behövs, för han är en auktoritär, självsvåldig och dominerande skithög.
Flickan, å andra sidan, är en total ingenue, i detta fall till och med oskuld. Hon är attraktiv men vet förstås inte om det. I själva verket har hon så hysteriskt dålig självkänsla att man själv vill piska henne redan efter de inledande säg, hundra sidorna – och hon blir tyvärr aldrig bättre. Ständigt ängslig, ständigt funderande på vad andra tänker och tycker och ständigt lika förvånad över att hon har egna önskningar och synpunkter – som dessutom ofta serveras henne av andra. Nej, någon intressant eller speciellt beundransvärd person är hon inte.
Det som dock skall locka i den här berättelsen är dock sexet. Och inte vilket sex som helst. Piskor (trots att de inte kommer till användning), smisk, handbojor och avancerad petting. Ni vet, kinky stuff.
Men tyvärr lyfter aldrig det stygga sexet. Beskrivningen av BDSM-kulturen (Bondage-Dominance-Sado-Masochism) slits mellan att både vara extremt renskrubbad och banal å ena sidan, å den andra att förses med patologiska förtecken, som något sjuka eller skadade människor ägnar sig åt på allvar. Vad som blir kvar är ganska tama övningar, varianter på reguljärt mansdominerat ”hårt” sex. I själva verket framstår det mest kinky vara att hjältinnan har någon sexualitet alls. Trots sin ansats att vara ”vågade” blir därför böckerna mer än något annat bekräftelser på en väldigt traditionell syn på framför allt könsroller och sexualitet.
Det är synd. Även om man som undertecknad betraktar BDSM mer som fånig, skrattretande och ängslig än kittlande eller befriande, kunde kanske temat med BDSM eller en komplex sexualitet som både kan upplevas som eggande men också har sina mörka stråk vara potentiellt intressant. Men allt handlar förstås om hur man gestaltar det. Om man gör det alls. Femtio-nyanser –böckerna gör det tyvärr inte. Ansatsen inför BDSM verkar vara att ett försök att exploatera ett tabu som man både tonar ner så mycket det går samtidigt som man vill fortsätta förfasa sig över det.
Inte heller språkligt sett står ”femtio nyanser”-böckerna på någon hög nivå, med mängder av upprepningar av otroligt enfaldiga ordvändningar och evighetslånga dialoger som ältar exakt samma sak om och om igen. Handlingen är extremt rakt och övertydligt berättad utan att bli vare sig vara rapp eller spännande, och det konstanta bruset av huvudpersonens tankar och samtal närmast i realtid, tillsammans med övertydlig och extremt ytlig psykologisering av karaktärernas handlande, tar effektivt bort allt mystiskt eller spännande i de känslomässiga eller sexuella turerna. Det gör också att det föregivet spännande sexet i böckerna snabbt blir ganska trist – när man för femtioelfte gången fått det beskrivet hur hjältinnan ”hjälplöst kommer runt honom” och andra klichéer som upprepas in absurdum, slutar man att bry sig.
Trots att vi får höra hennes tankar på allt som händer är den inre dialogen tyvärr svårartat barnslig, och huvudpersonen förblir ett blankt blad böckerna igenom. Snarare reducerar den dess bärare till en bimbo vars ständiga tryckande på hur jävla snygg den gudomlige Grey är känns mer än lovligt gumsjukt. I själva verket beskrivs alla personer i böckerna lövtunt, och utifrån sitt utseende. Det ytliga anslaget är också något som också det ständiga varumärkesdroppandet och ohöljda materialism som vidlåder böckerna förstärker.
EL James har anledning att le hela vägen till banken…
De roller som den kvinnliga protagonisten intar, och den manlige dominante som handlingen kretsar kring, är lika stenåldersmässiga som karaktärerna själva, tyvärr. Han är den starke dominanten med pengar makt och handlingskraft, hon det omedvetna kuttersmycket vars enda riktiga resurs är hennes kääärlek som öppnar hans ögon, och i någon mån tämjer honom till att bli en mer ”normal” familjeman.
Det kan ju vara fördomar då undertecknad kanske inte tillhör den främsta målgruppen för den här sortens berättelser, vilka nästan övertydligt riktar sig till kvinnor som en stereotyp spegelbild av porrens tillvändning åt det manliga (därav genrenamnet Chick-lit…)I den jämförelsen drar förstås en bok det längsta strået. Men det hindrar inte att det, även kvalitetsbrister åsido, finns rätt mycket att irritera sig över i de här böckerna.
En sak måste man dock ge dem – ”femtio-nyanser”-böckerna är lättlästa, inte bara i meningen att språket och historien är enkla, men det är lätt att bläddra vidare. E.L. James lyckas trots sitt språkliga snubblande få en åtminstone lite intresserad av om hjältinnan till slut kommer att låta sig piskas. Eller så kanske det är undertecknads egna variant av sadomasochism att man inte kan lägga ner även en sådan av kommersiell hype uppblåst ballong, sannerligen inte bärare av några andra kvalitéer än att man kryddat utslitna klyschor ur romantikgenren med ytliga referenser till den föregivet kittlande BDSM-världen. Undertecknad läste sista boken på engelska för att se hur språket tedde sig i original. Men tyvärr var nivån i stort sett inte högre där. Betyget måste bli underkänt.
Tummen ner
Denna och andra bokrecensioner finns samlade på boksidan
Indomitum Librorum
Med tack till kusin Linda som lånade ut de första 2 böckerna.
För några böcker som lyckas vara lättillgängliga och roa, men som har mer intressant att säga om en ung kvinnlig protagonist som utforskar sexualitet och det avvikande, se t.ex. Paulo Coelhos ”Elva Minuter” och den anonymt skrivna ”Den Avklädda Bruden”.
Ett ord kan säga mer… – om Prokrastinering eller uppskjutandets mani
Eller kanske brist på mani. Ett svårt ord för en svår sits.
PROKRASTINERING
För en vecka sedan kunde man i SvDs nylanserade kulturbilaga på söndag (f.ö. lovande, med tacksamt långa och fylliga texter) åter läsa om detta vanliga och för många drabbande fenomen. Det var några år sedan som undertecknad uppmärksammades på att det här är ett kliniskt definierat tillstånd. Orsaken, som ofta sker, är egna problem med ett svårt uppskjutarbeteende.
http://www.svd.se/kultur/understrecket/konsten-att-skjuta-upp-det-oundvikliga_8083916.svd
Prokrastinering, ibland lite förenklat kallat uppskjutarbeteende, innebär en markerad, återkommande och inte fruktbar tendens att skjuta på beslut, uppgifter och nödvändiga prestationer på framtiden, parat med en oförmåga att prioritera på ett effektivt och till omgivningens krav välanpassat sätt. Enligt psychologytoday.com drar kanske 20% av befolkningen åt det prokrastinerande hållet under perioder i sitt liv.
Prokrastineringen kan ha många ansikten, från typen som drar mot slösurfning och spel, mot den stressade mångsysslaren som tenderar mot överproduktivitet och s.k maladaptiv perfektionism, en överdriven omsorg om detaljer och överbearbetning av påtagna uppgifter, vilka ofta är fler än vad som är möjliga att utföra samtidigt. Många ser förstås detta betende som ett hinder och vill sluta med det – dagstidningarnas psykologispalter, självhjälpshyllorna och mångfalden av bloggar på ämnet visar att det är ett problem som många är medvetna om.
Prokrastineraren som slacker eller missanpassad impulsmänniska?
I dagens situation av jäkt och krav på snabbhet i alla responser tenderar synen på prokrastinering att bli polariserad.
Den mest populariserade synen, klart påverkad av arbetslivets krav på produktivitet och ett ideal av individualistisk perfektion parad med följsamhet gentemot omgivningens förväntningar, är att detta är ett svårt lyte. Kopplingar till sådant som lathet, karaktärssvaghet, bristpå självdisciplin lyfts fram och ligger ofta nära ytan i en sådan analys. Självhjälpslitteraturen domineras starkt av den och kryllar av tips i hur man blir av med denna sin svaghet. Att prokrastineringen också kan springa ur i trista eller omänskligt organiserade arbeten, ett korvstoppande och upptrissat utbildningsväsende hamnar oftast i bakgrunden till förmån för olika varianter på den gamla devisen ”ryck upp dig”.
De som studerat fenomenet mer ingående ser inte oväntat andra faktorer. Även om de exakta orsakerna till prokrastinering debatteras har kliniska studier visat på belagda samband med faktorer som låg självkänsla, känslor av värdelöshet, apati med flera – men starkast av alla är kopplingen till impulsivitet. Studier visar att prokrastinering nästan alltid sker till förmån för andra uppgifter – det handlar alltså sällan om ”slöhet” i ordets vanliga mening. Däremot är de alternativa sysselsättningarna mindre krävande, självvalda och inte sällan mer lustbetonade än det man skjuter upp. Det verkar finnas vissa utlösande kringfaktorer också – typexemplet är studenter, som drabbas i mycket hög grad. Dessa rör sig i en miljö med fria studier och uppgifter, egen organisation av mål, och inte sällan frånvaro av handledning, parad med avgörande deadlinesdå allt står på spel. En sådan ordning verkar som gjord för att framkalla prokrastinering. Det här tyder på att det här tillståndet har klara tengenter med sociala förhållanden och människors utveckling, i kombination med individuella faktorer.
Mer sällsynt, och med starkare kopplingen till andra neurologiska tillstånd, är svåra fall av s.k. patologisk prokrastinering som innebär ett definitivt destruktivt beteende, där personen under lång tid visat sig oförmögen att i praktiken se om sitt eget bästa och rätt prioritera aktiviteterna i sitt liv.
Att Geniförklara ett tillstånd av lidande på psykosens rand
Det finns en motreaktion till den produktivetsnojiga attittyden till prokrastinering – det är att beskriva uppskjutarbeteendet som en slags ”ädel sjuka”, ett tecken på individualitet och förmåga att motstå tvånget att göra vad andra bestämt, och NU. Det är också anslaget hos John Perry, författaren till den bok som ligger till grund för Svds understreckare, och hans lov till prokrastinerandet.
Det här kan kännas tilltalande för den upproriskt anstuckne som intalar sig att den minsann inte låter sig bindas vid de vanliga konventionerna och ordningarna i ett samhälle av punktlighet och framtvingade prestationer. Ett försvar för den som gjort det till en konst att hålla enormt många saker i huvudet och upplever att det vore att reduceras att falla in i det slags monomana fokus som vanliga människor verkar leva i.
Men man skall akta sig för att romantisera det ofrivilliga uppskjutandet, Även när man påpekar dess positiva sidor och kopplingar till t.ex kreativitet måste man påminna om att prokrastinering ofta drabbar den enskilde hårt. Det är en sak att skjuta upp avslutningen på en uppsats eller ett konstprojekt – hur frustrerande detta än kan vara för den enskilde. Men en allmän svårighet att bli klar med vad som än måste göras vid en given tid kan visa sig katastrofal, och spilla över på hela tillvaron. Den hårt drabbade skjuter upp sådant som att betala räkningar, kommer sällan i tid till möten, har svårt att avsluta projekt och beter sig allmänt asocialt på ett sätt som straffar sig och gör livet omöjligt.
En av de saker som håller tillbaka den patologiske prokrastinerarens reflex att skjuta upp saker är fruktan för omvärldens tryck och sanktioner, samt rädslan för att det egna beteendet kan komma att skada andra. Faktum att dessa anständighetsgränser ändå återkommande överträds är det som leder till den ångest och skuldkänslor som är prokrastinerarens ständiga följeslagare. Det är vad som döljer sig bakom de mer ångestfyllda fallen. Men det är tyvärr inte slut med det.
För den kroniskt svåre uppskjutaren bygger, liksom en knarkare, upp tolerans mot oro och skuld. En genomgripande, gradvis försvårande prokrastinering riskerar därmed att vinna mark gentemot den allt mindre skrämmande verkligheten runt omkring. Psyket förvrids, i riktning bort från de krav som är ofrånkomliga i ett samhälle. Den psykopatiske prokrastineraren kombinerar en hög nivå av självinsikt parad med en hög tolerans för ångest och fruktan som byggts upp så pass att nästan inget längre kan motivera denne till en mer konventionell prioriteting eller ordning. Prokrastineraren isoleras mentalt, vilket gradvis leder till förlust av sociala relationer och möjligheter i livet.
På ett samhälleligt plan är sådant som ett meningsfullt sammanhang, en balans mellan frihet och styrning i arbetsuppgifter sådant som i alla fall reducerar att man reagerar med prokrastinering. Många som lider av prokrastinering kan hjälpas av t.ex kognitiv beteendeterapi. Det finns också psykodynamisk terapi att tillgå. Exakt vad som funkar är dock uppenbarligen olika, eftersom prokrastinering är så vitt omfamnande fenomen, vilket framgår när man t.ex kikar in på ett forum för terapier som http://www.terapisnack.com/topic/kbt-for-att-lara-sig-sluta-prokrastinera.
******************************
Fler inlägg på temat psykologiska fenomen finns i tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/psykologi-psychology/
————————————————
Underlag och källor
- Svenska Dagbladet har tagit upp fenomenet i artiklar, insändare mm…
- …liksom Dagens Nyheter
Prokrastinering är stort inom bloggvärlden både på svenska och engelska, med för många exemplar att redovisa. Ett axplock inför detta inlägg var
- http://www.produktivitetsbloggen.se/prokrastinering-de-5-basta-tipsen-fran-20-bloggar/
- http://www.psykologibloggen.se/tag/prokrastinering/
- http://uppskjutaren.wordpress.com/tag/prokastrinering/
- http://jennyforsberg.wordpress.com/2012/03/18/prokrastinering-som-drivkraft-kan-det-fungera/
- http://thescienceofdoingnothing.blogspot.se/
- http://drtruthman.wordpress.com/2012/01/28/procrastination-a-survivors-guide/
- http://sidsavara.com/personal-productivity/procrastination/procrastination-survey-results
- http://www.empowernetwork.com/janelm3/blog/overcoming-procrastination/
- http://simon-read.com/2012/03/13/evil-siblings-procrastination-and-writers-block/
Några mer vetenskapligt redovisande sidor
- http://www.psychologytoday.com/basics/procrastination
- http://sv.wikipedia.org/wiki/Prokrastinering och den engelska sidan http://en.wikipedia.org/wiki/Procrastination som skrivits av personer verksamma på Princeton-universitetet i USA se http://www.princeton.edu/~achaney/tmve/wiki100k/docs/Procrastination.html
- En seriös metastudie som också visar för de svårare verkningarna på makronivån, av Piers Steel, University of Calgary. http://studiemetro.au.dk/fileadmin/www.studiemetro.au.dk/Procrastination_2.pdf
- Frank Wieber och Andrew Gollitzer vid University of New York har publicerat en seriös studie av motmedel och behandlingsformer av prokrastinering, se http://www.psych.nyu.edu/gollwitzer/2010_Wieber_Gollwitzer_Procrastination.pdf
- En kandidatuppsats från 2012 av Maja Lindström och Cecilia Ortman, ”Prokrastinering: Ett problem som inte bör skjutas upp”, http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=2796864&fileOId=2796865
All vår början bliver svår… porträtt i Kol och en retouch-extravaganza
Det första porträttet i kol på seriöst underlag mynnar ut i en orgie av ritande med datorns hjälp…
Vid årskiftet inskaffades det nya verktyget ritkol (charcoal) för att expandera våra kreativa marker, och saaaakta sakta med några få och små försök har dess bruk avancerat vår torftiga teknik… För några veckor sedan bestämdes att ett viktigt steg skulle tas – ett verkligt porträtt, som skulle vara snarlikt någon verklig, identifierbar person, skulle åstadkommas.
Så det så!
OK, men vem välja för mina fumlande försök? Inte någon som är mig alltför kär, det gör mig nervös… bäst vore någon som man vill lära känna bättre, få bättre grepp om, samtidigt som man är bekant med dess drag, så att man inte stirrar ihjäl sig på en fotoförlaga.
Det som kom till mig var ett återbesök hos en dam vars karaktär ännu växer fram bland rollinnehavarna i min berättelse: den visa och vackra Zoe, en dam av mitt fantasy-Konstantinopel Aracanea, vars utseende jag lånat från den legendariska Sophia Loren.
Hon spelade passande nog den bysantinska prinsessan Honoria, i ”Attila” (1954) en historisk film som tar upp den episod på 400-talet där bysantinarna gifte bort den kejserliga prinsessan med Hunnernas khan Attila för att avvärja en attack på Kosntantinopel (Anthony Quinn spelade den legendariske barbaren). Sophia var ung, hennes skönhet och sex appeal uppenbar, men kanske ännu inte riktigt utmejslad och fullmogen, men med några foton från filmen som hjälp kunde man i alla fall skrida till verket.
Så. Ett tjockt 160g ljusgult papper avsedd för oljekritor täcktes hela ytan med kol, så att den blev alldeles grågul. Några få linjer med mjuk blyerts för att markera ansiktets kanter och viktigaste element… Sedan var det bara att ta mjuk suddmassa och börja ta bort, sakta…
Det är en märklig teknik, det här att sudda sig ner genom den smutsiga kolytan. Istället för att skapa med linjer, med det mörka som när man tecknar, så är det mörka redan där, och man skapar med ljus, med högdagrar och mindre skuggade partier. Mjuk suddmassa, som har en liknande konsistens som tuggummi, kan vikas och formas till vilka skepnader som helst, så även små detaljer kan vaskas fram ur dunklet. Plötsligt är de där, och upplevelsen är snarlik att avtäcka något som redan fanns, som om man drog bort ridåer från något som väntade på en i skuggorna. Stomfern, eller smetstiftet som jag kallar det, fick bråda dagar när jag försökte få till de gradvisa övergångarna.
Jag fyllde i de högdagrar som jag visste att jag ville ha med en vit pastel-penna, och sedan kom jag inte längre… Jag noterade i efterhand att Zoe ser ut som en äldre Sophia än hon var i ”Attila” – kanske min undermedvetna önskan att understryka hennes intellektuella sida. Zoe är mycket bildad, och en allvarlig dam.
Det kände i alla fall inte som ett misslyckande för det allra första försöket med kol, även om effekten av papperets grova textur var irriterande tydligt, och vissa fel, t.ex i ögonens läge, var svåra att korrigera i efterhand. Men längre än så kunde jag inte komma. Eller?
Jag hade redan planerat att spara en svartvit version i datorn när bilden skulle scannas in. Mina pastelmarkeradehögdagrar fick mig att leka lite med ljus/bränn-verktyget i GIMP, och smetaren kom strax in för att korrigera mina klumpigheter och missar ochså ville jag bättra på juvelerna och… Det hela skenade förstås iväg, och efter dagars pulande och en total make-over, millimeter för millimeter, fann man sig skapande en närmast helt ny bild, med kolteckningen som bas men i övrigt handritad i datorn, om man kan säga så. Och vad som trädde fram var…
Det var en gaaalen utflykt i ritandets vägar det där – från det allra skitigaste och mest primitiva av alla medier, rena kolbitar, till att i praktiken teckna om den digitalt och virtuellt, om man så vill. Vilket även det var en slags första gång. Jag har manipulerat bilder många gånger, men aldrig så fullständigt. Det ger en viss tillfredställelse att se att det i alla fall finns en gnutta av förmåga där, och att det som jag skulle ha önskat och eftersträvat i porträttet av Zoe kan komma fram på olika sätt.
Kolritande är en bökig process, men har uppenbarligen sina löften- Jag har sedermera teckant lite snabbare och enklare porträtt och figurstudier i kol, och dessa kommer väl att dyka upp här på bloggen vad det lider…
*******************************************
Mer bilder på den vackra Zoe, inspirerad av Sophia Loren, finns i tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/zoe/
Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet
Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery
Johanna den Vansinniga – ”Den Förfördas Hemlighet / El Pergamino de la Seduccíon” av Gioconda Belli
”El Pergamino de la Seducción” Gioconda Belli 2005, Editorial Seix Barral, Barcelona, 331 s. /”Den Förfördas Hemlighet” Gioconda Belli, Norstedts Förlag (Svensk utgåva 2007), 348 s.
Den föräldralösa tonårsflickan Lucia utmanas av den mystiska historieläraren Manuel som lockar henne till en märklig övning – att gestalta själen och tankarna hos den spanska 1500-talsdrottningen Johanna ”den Vansinniga” av Kastilien. Vad som från början framstår som en kittlande lek sätter igång nya tankar hos Lucia, som lär känna sig själv, sina egna känslor och sina passioner, samtidigt som en mer hotfull och mörk sida i historien alltmer klarnar för henne. Trådar till det förgångna uppdagas, och det visar sig att den oskyldiga leken döljer ett sökande efter den påstått vansinniga drottningens hemligheter ,som kan få ödesdigra konsekvenser i nutiden.
Gioconda Belli har med ”Den förfördas hemlighet” på ett plan valt att gestalta det som ibland kallas ”empatisk läsning” bland historiker – förmågan att skåda en urkund utifrån sin tids kunskap och föreställningar, och så få syn på den tankevärld som ligger bakom det skildrade, och skildringen i sig. På vägen kan den mer filosofiskt lagde få insikter både i den mänskliga naturen och de olika krafter och föreställningar som formar en människa och en viss tidsepok. Av detta görs mycket i ”de förfördas hemlighet”, när den mognande Lucia jämför sitt eget öde med den spanska 1500-talsdrottningens.
Den senares levnadsöde bjöd därtill på starka intryck: hon var ovanligt bildad för sin tid och korresponderade med sin tids intellektuella; en hel radda av henens syskon dog och hon blev mycket otippat arvinge till den spanska (kastilianska) kronan; hon erfor ovanligt nog en häftig romans med den man med vilken hon ingick ett tidstypiskt arrangerat äktenskap, och denne var ingen mindre än Filip av Flandern, huset Habsburgs arvprins: hennes förhållande var icke desto mindre stormigt, då hennes man satte sig före att usurpera hennes rätt till den kastilianska tronen; han dog ung, varvid Johanna istället låstes in av sin egen far; förhållandet till barnen var också problematiskt, och som om det inte vore nog satt hon decennier inspärrad och det fanns starka tvivel på hennes mentala hälsa.
Som man kunde vänta sig är elementet av historieboksroman starkt. Men i det här fallet sker det medvetet och utgör i själva verket en del av handlingen. Det är en av dess poänger att huvudkaraktären Lucia, och med henne läsaren, skall lära känna historien för att så kunna avslöja glimtar av något som Lucias ciceron genom seklernas dimmor söker efter. Metoden för att uppnå detta är en som alla som spelat rollspel lätt kan identifiera sig med. De reflektioner som Lucia gör av sammanträffandena i sitt eget och den renässansdrottningens liv framstår därvid som rimliga och intressanta på så sätt att det säger något om både det specifika för människans tillstånd och vad omständigheterna medger, samtidigt som det allmänmänskliga också står fram, något som historieundervisningen ofta missar – att forntidens människor var personer lika oss, om än i en annan tid och formade av andra förhållanden. Det där gör Gioconda Belli bra.
På det viset blir ”den Förfördas Hemlighet” en tribut till fantasins och föreställningsförmågans kraft. För visst är det så, att vi med empatins hjälp och genom att tänka oss in i dåtidens människor, kan få en skymt av förgångna eror, tider och platser andra än våra. Det är i själva verket det kraftigaste som står oss till buds. Skrifter och arkeologiska fynd kan hjälpa oss. Men till sist och syvende är det bara genom att betrakta forntidens folk som riktiga, helgjutna människor som vi kan överbrygga gränserna och skåda bortom det som är här och nu
Boken har ett påtagligt feministiskt anslag, i och med att den belyser hur snedvriden historieskrivningen blir när de svårt misogyna krönikörer och skriftställare som dominerar den nerskrivna historien måste ta upp en kvinna. Farao Kleopatra, Kejsarinnan Theodora av Östrom, Drottning Elizabeth I, Katarina den Stora… listan över mäktiga kvinnor som icke desto mindre förtalas av historien på ett eller annat sätt kunde göras lång. Det här är något som gällt även för Sverige, där ju vår egen drottning Kristina under långa perioder omgärdats av svårartat dålig press. Johanna ”den vansinniga” är just en sådan där figur som lånar sig för förtal och illvillig porträttering – trots, eller kanske just för sin avgörande roll som bärare av två dynastiers förhoppningar och ambitioner regerade hon aldrig i egen rätt, utan blev redan under sin livstid berövad sina rättigheter som Kastiliens drottning och fick se andra, först sin make, sin fader och sedan sin son, regera i hennes namn medan hon låstes in och skuffades undan i Tordesillas.
Johanna porträtterad av Pilar López de Ayala
”Den Förfördas Hemlighet” är en intressant bok och variant på historisk roman med handling som pågår både i nutid och det förgångna på ett sätt som ger mängder av historisk information utan att det känns tradigt – tvärtom står historien fram som just så spännande och fantasieggande som den ju faktiskt kan vara. Kanske framstår bokens huvudperson som lite väl snabbt mognande av sin fantasiutflykt – men en viss komprimering av hennes mentala process får man kanske räkna med. Möjligen är upplösningen lite väl abrupt och känns inte så integrerad i den historiska framställningen – det skulle ha varit kul om Gioconda Belli kunnat bygga en starkare direkt länk mellan slutet och bokens båda tidstrådar. Det känns som något av en antiklimax, men mer skall inte sägas här. ”Den Förfördas Hemlighet” rekommenderas för läsare av historiska romaner, speciellt för den som gärna ser ett högintressant kvinnoöde problematiseras och ägnas eftertanke.
Indomitus Betyg
Tummen upp
Se fler bokrecensioner på sidan
******************************
En reflektion om språk: ”Den Förfördas Hemlighet/El Pergamino de la Seduccíon” är ännu en bok läst på både svenska och spanska, dessutom högläst i sin helhet på sistnämnda spårk. Spanska känns definitivt mer rätt – det handlar trots allt om en spansk drottning. Och det finns också där, de avlägsna spåren efter en språklig gemenskap. För de med möjlighet är detta en övning som rekommenderas – bra böcker kan defintivt bära en sådan omläsning, och det ger en djupare inblick i både boken i språkens egenart att sålunda se en bok ur två språkliga perspektiv. Med tack till min far, vars svenska upplaga jag först läste, min morbror, som lånade mig den spanska upplagan, och min mor, som lärt mig läsa och att bibehålla mitt första språk, och för vilken jag nu får äran att läsa, när hennes ögon sviker henne.
————————————————–
Se mer om Johanna ”den Vansinniga” av Kastilien, en intressant historisk figur, även om undertecknad första gången fick nys om henne i en buskisartad komedi på spanska från 1983, tror jag. I Spanien är Johanna en ännu levande och omdebatterad figur, och filmer, dokumentärer och böcker ges ut om henne. Som det spanska Habsburgshusets stammoder och den som födde en fantastisk ättelägg av kejsare, drottningar, kungar och prinsessor (Hennes två söner Karl och Ferdinand blev Tysk-romerska kejsare, , under vilka Spanien upplevde sin tid som en världsmakt som inleddes under Karl V av Habsburg, ”i vars välde solen aldrig gick ner.”) kom hon att spela en avgörande historisk roll, om än inte som regerande drottning i egen rätt.
Introduktioner för Johanna av Kastilien finns förstås på Wikipedia: se
- http://en.wikipedia.org/wiki/Joanna_of_Castile
- på spanska http://es.wikipedia.org/wiki/Juana_I_de_Castilla,
- På svenska Johanna den Vansinniga http://sv.wikipedia.org/wiki/Johanna_den_vansinniga
För den som vill fördjupa sig är en av de senaste biografierna boken “Juana la loca, la cautiva de Tordesillas” av Manuel Fernández Álvarez,(Förlag: Editorial Espasa-Calpe, S.A. upplaga juni 2010 ISBN: 9788467034578)
Dumskallarnas konspiration: Under Tiden, i South Dakota…
Den här var bara för mycket…Om ett beslut som är nästan genialiskt i sin närmast fullständiga idioti.
Som svar på den senaste storskaliga skolmassakern (Newton i fjol) har South Dakotas beslutsfattare pressat igenom ett lagförslag på att beväpna lärarna i skolorna, vilka framledes skall förhöra matteläxan med handeldvapen ”för elevernas säkerhet”.
Häromdagen skrevs här om hur fyndet av en älgstudsare och en hagelbrakare på ett skolområde i Heleneholm satte igång ovälkomna funderingar på om vi snart kunde se fram mot en skolmassaker av den sort som USA tyvärr är alltför bekanta med. En ljusstråle i dysterheten är dock att hur illa vi i Sverige än skulle hantera än sådan situation är risken lika med noll att vi skulle sjunka till det avgrundsdjup av total stupiditet som jänkarnas vapenkultur återkommande tar dem till.
Som rapporterats i DN och en mängd andra källor (se. t.ex NY Times, The Guardian, The Raw Story mfl.) har lagstiftarna i delstaten South Dakota bestämt sig för att introducera School Sentinels, ”Skolväktare”, lärare som skall få gå runt beväpnade på skolområdena och bära med sig handeldvapen i klassrummet. 
Beslutet, som klubbades igenom i det republikanskledda (surprise!) statsfullmäktige utsträcker sig också till att alla vapenägare skall kunna ta med sig sina vapen till obevakade allmänna byggnader, som bibliotek, kontor osv. Än så länge undantas studentbostäder och idrottsarenor, men det kommer.
Att ägna sig åt oreflekterat USA-bankande är något som denna blogg tar bestämt avstånd ifrån. Men det är svårt att inte se att något djupt sjukt vidlåder det amerikanska samhället när man behandlar vissa frågor. Attityden till vetenskap, till kvinnors rättigheter och till dödsstraff är sådana frågor. Och vapenfrågan är tyvärr en annan. Stora delar av USAs befolkning tror alltså, påhejade av världens största vappenlobby och skrupellösa politiker, att man uppnår mindre våldsdåd om man ökar mängden och tillgängligheten av dödliga vapen i samhället. Fakta är i vanlig ordning fruktlösa för att övertyga de som intar denna ståndpunkt om motsatsen, trots att dessa är tämligen entydiga.
Jämför t.ex uppställningen i raden av kartor ovan. Notera hur de delstater som åtminstone har ett hum av kontroll över vem som får köpa automatkarbiner, vem som får gå beväpnad på gator och torg utan att behöva ange orsak (det är det som är innebörden i ”Concealed Weapon”), som kräver ID-kontroll vid vapenmässor eller som kräver kundregister (denna gaaaalna åtgärd) av vapenhandlare som av en magisk tillfällighet återfinns bland de delstater som har den lägsta andelen döda i vapenrelaterade brott nedan.
Och kan någon förvånas av att studier av vapenbestämmelser i USA pekar klart på att stater som har striktare vapenlagar och lägre andel vapenägare som regel (regel, inte utan enstaka undantag) har färre vapenrelaterade våldsdåd? Kasta en snabb titt på uppställningen nedan.
LA: Louisana, MS: Mississpi, AK: Arkansas, AL: Alabama, NV:North Virginia
HI: Hawaii, RI: Rhode Island, MA: Massachussets, CT: Connecticut, NY: New York
Det är inte så att det saknas kunskap eller på sina håll en rationell och faktabaserad debatt i USA i denna fråga: två i högen av genomgångar av den amerikanska debattens aktörer och vilka delstater som har vilka sorts lagar är t.ex http://blogs.kqed.org/lowdown/2013/02/22/are-states-with-tough-gun-laws-actually-safer/ och http://www.propublica.org/article/graphing-the-great-gun-debate.
karta rassegregation USAs grundskolor
Men förutom det uppenbara faktum att det finns en svårartad brist på bildning och att relevant information endast når en selekt publik (som följaktligen oftast landar för hårdare vapenkontroll), så finns rent kulturella och sociologiska faktorer som underlättar för vapenlobbyns manipulationer. Förutom den allmänna attityden av skepsis mot staten som ordnande makt i samhället och den märkliga form av individualism som får folk att sällan se längre bort än sina egna privata angelägenheter, finns där element som klass- och klassklyftor som uppenbart göder vissa sektorers av den amerikanska befolkningens syn 
En snabb blick på vapenkartorna ovan korsrefererad med en titt på var USAs fattigaste, mest segregerade regioner med minst välfärd finns, ger en intressant överlappande bild. Det är i de socialt otrygga, segregerade, av sociala klyftor ridna konservativa Södern och USAs inre ”hjärtland” som friheten att köpa en kulspruta för hemmabruk utan att någon ställer frågor är som störst.
Den här överensstämmelsen gäller för övrigt hela USA som nation i ralation till resten av världen. USA är unikt ojämlikt med enorma klassklyftor och i avsaknad av fungerande välfärdsanordningar såsom allmän sjukförsäkring, jämfört med andra av världens rika länder. 
… och som en händelse som ser ut som en tanke, en titt ovan visar att jämför man USAmed andra i-länder står det ut som det som har mest vapenrelaterat våld. USA inte alls det våldsammaste landet i världen – för det får man söka sig till stater som Sydafrika, Colombia eller Venezuela. Men dess nivå skjutgalet våld ligger i paritet med dess brist på välfärd – som tyvärr är stor.
(Se amerikanska vapenlagar mot några andra länder med avseende på vapenköp http://hamptonroads.com/2008/03/map-us-gun-laws-vs-world och http://news.bbc.co.uk/2/hi/americas/6562529.stm om den amerikanska kulturen och lagstiftningen gentemot resten av världen.)
Sådana jämförelser tjänar också till att visa på att även i de fall där vapenförespråkarna har gnuttan av en poäng, som när de t.ex. pekar på att i Schweiz en stor del av befolkningen är beväpnad som del av det landets värnpliktsförsvar, så kvarstår den vapenlobbystinkande missuppfattningen att man alltså kan släppa på alla kontroller och låta folk ha vapen överallt, närsomhelst och utan någon som helst uppsikt.
Vad fallet Schweiz illustrerar är nämligen att man kan upprätthålla en välbeväpnad population utan våldsexplosioner, om man kombinerar det med strikta bestämmelser och personkontroll. Inte motsatsen.
Men det här är bara elakt, öh, förtal menar den som vill krama sin Colt om natten till varje pris. Även om det innebär tiotusentals döda varje år – ett veritabelt mindre krig som pågår år efter år och, som skolmassakrerna visar, inte skonar någon.
Ironierna och man-tar-sig-för-pannan-fakta är för många för att ta upp här. Som det faktum att South Dakota som av en händelse rankas sist av alla USAs femtio delstater på utbildningsområdet. Förvånad någon? Inte? Men nu när läraren kan backa upp sin auktoritet med en Beretta vid hölstret, är det snart fixat!
←Se föregående inlägg ”Tänk Om… skolmassakrer och Gevärsfynd som ger kalla kårar.”
———————————————————-
Några Källor:
- Dagens Nyheter http://www.dn.se/nyheter/varlden/vapen-i-skola-tillats-i-south-dakota
- The Guardian http://www.guardian.co.uk/world/2013/mar/09/south-dakota-school-teachers-guns
- NY Times http://www.nytimes.com/2013/03/09/us/south-dakota-gun-law-classrooms.html?pagewanted=all&_r=0
- Washington Post http://www.washingtonguardian.com/more-gun-laws-fewer-deaths-50-state-study-says och http://www.washingtonpost.com/blogs/the-fix/wp/2012/12/17/connecticut-gun-laws-among-the-nations-strictest/, varifrån också karta om dolda vapen kom.
- The Raw Story http://www.rawstory.com/rs/2013/03/12/states-push-forward-with-new-gun-laws-while-congress-stalls/
- Huffington Post http://www.huffingtonpost.com/2013/03/08/south-dakota-guns-classrooms-governor-law_n_2838129.html och http://www.huffingtonpost.com/2013/01/10/quality-counts-education-rankings-2013_n_2451431.html
- BBC http://news.bbc.co.uk/2/hi/americas/6562529.stm
- Salon http://www.salon.com/2013/03/08/south_dakota_law_allows_teachers_to_carry_guns_in_classrooms/
- University of South California News (Neontommy) http://www.neontommy.com/news/2013/03/guns-schools-california-may-follow-south-dakotas-lead-arm-teachers
- Scared Monkeys http://scaredmonkeys.com/2013/03/09/south-dakota-first-state-in-us-to-allow-teachers-to-carry-guns-in-school-to-protect-children/
- Gawker.com http://gawker.com/5989474/south-dakota-is-now-allowing-teachers-to-carry-guns-in-classrooms
- http://blogs.kqed.org/lowdown/2013/02/22/are-states-with-tough-gun-laws-actually-safer/
- http://www.propublica.org/article/graphing-the-great-gun-debate
- http://hamptonroads.com/2008/03/map-us-gun-laws-vs-world
Tänk om… skolmassakrer & gevärsfynd som ger kalla kårar
På fredagen kom en notis från TT . I Malmöförorten Heleneholm hittades en älgstudare med kikarsikte samt en hagelbössa på taket till ett skolområde där något i stil med 1200 elever går. Tankarna gick till namn som Columbine, Virginia Tech och Newtown: hade man uppdagat upptakten till en mordisk skolskjutning på svensk mark?
Polisen anser det uppenbarligen vara ett reellt hot, och under fredagen evakuerades eleverna i Heleneholmsskolan, Heleneholmsskolans förskola och Munkhätteskolan. I dagsläget utreder polisen vem vapnen kunde ha tillhört, och under helgen verkar inget avgörande ha skett. Det kan vara vad som helst som triggat det hela, och bilden kompliceras av att det är ett område med så många olika sorts barn som går: det finns inte mindre än fyra skolor i omedelbar anslutning till varandra på området där vapnen hittades.
Se rapporteringen vid detta inläggs publicering:
- Svenska Dagbladet http://www.svd.se/nyheter/inrikes/algstudsare-och-hagelgevar-pa-skola_7998892.svd
- Skånskan http://www.skanskan.se/article/20130315/MALMO/130319773/1162/-/vapen-hittat-pa-skolomrade
- Laholms Tidning http://www.laholmstidning.se/article/20130315/MALMO/703159955/1004/-/skolan-ta-er-darifran
- Sveriges Radio http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=96&artikel=5476010
- Polisens Webbplats http://www.polisen.se/Aktuellt/Pressmeddelanden/Skane/Vapen-antraffat-gamla-Lararutbildningens-lokaler-pa-Heleneholm-i-Malmo/
Det är förstås lysande om det uppdagas att det aldrig var någon risk att vapnen skulle komma till användning, att det hela var ett fånigt misstag eller practical joke… men tyvärr, redan det faktum att vapnen återfanns där de var, öppnar en avgrund av föreställningar, och den hemska insikten slår en – när kommer det att hända här? Och tyvärr, allt pekar på att frågan är just när, inte om. I Malmö uppdagades 2004 långt gångna planer på ett skolmassmord, se http://www.sydsvenskan.se/malmo/16-aring-planerade-skolmassaker/.
Skolmassakerns eller school shooting är ett fenomen som finns i hela världen, men ingenstans mer så än det handeldvapendränkta USA , vilket framgår med all tydlighet av varje uppställning av skolmasskrer över åren. som t.ex (jämför med listor över andra länder i http://en.wikipedia.org/wiki/School_shooting).
Det som händelser som dennna bör få en att vakna till är dock att det inte finns något unikt med vårt land som för all tid utesluter den här formen av storskaliga mord. Vi har haft mördade stats- och utrikesministrar, massmord med automatvapen vid Stureplan och i Falun, serieskyttar som Lasermannen och Peter Mangs i Malmö nyligen. Så frågan är hur länge vi kan vara förskonade från skolmassakrer, som påpekades i Hallandsposten liksom SRs ”Skolministeriet”, vilka efter den hemska Skolmassakern i Jokela i Finland 2007 gick ut och frågade sig om det kunde hända här (http://hallandsposten.se/asikter/ledare/1.1877708-viktigt-vara-vaksam-aven-har respektive http://www.ur.se/Produkter/150161-Skolministeriet-Skolmassaker-kan-det-handa-i-Sverige), finns det likheter med näraliggande länder som haft den här sortens vidriga dåd. Finland har haft två, på bara några få år (förutom Jokela, även Kauhajoki 2008).
Inspirationen från främst USA finns där, och den vitt spridda rapporteringen och numera också ymniga publiceringen av mördarnas egna videos och bilder, tillgängliga för var och en, gör att de kommer allt närmare, de här massmorden. Även hos oss saknas inte obalancerade, mobbade eller trasiga individer som får tag på vapen, eller till och med planerar en gruvlig hämnd eller utfall i de miljöer där de känner att det passar bäst, med många oskyldiga döda som följd. Att man inte skulle skjuta barn hos oss borde endast de mest naiva tro, efter Breiviks lilla demonstration vid Utöya.
Vad gör vi den dagen det sker? Kommer vapenlagarna att hamna i fokus, eller debatten handla om ”galningar” som vi kan avfärda? Kommer xenofoberna reagera med ryggmärgen och skylla även det på invandringen? Kommer mobbning bristen på lärare i ett allt barnfientligare och kallare samhälle att få lite tid? Skall vi börja bygga stora staket runt skolorna och installera metalldetektorer? Detta var vad som snurrar i huvudet på undertecknad när dessa rader skrivs. Och vetskapen om att ingen vet, att det finns få givna svar. medan fruktan får grepp över en, och dagen då gråtande, lamslagna föräldrar och chockade barn hukar med ljus över mördade kroppar kommer närmare. Eller finns det något vi kan göra för att förhindra det?
Se det anknutna inlägget ”Dumskallarnas konspiration: Under tiden, i South Dakota...”→
—————————————————-
Den mest berömda av skolskjutningar på senare år är kanske i Columbine High School i USA 2004, dels för att den fastnade på bild medan de två mördarna gick runt i byggnaden, dels för dess massiva och utdragna förlopp, med en hel skola under belägring medan 12 lärare och elever sköts till döds och många fler skadades . 
Den skjutningen kom också snabbt att bli en av de som gav upphov till mest politisk diskussion, även om konreta åtgärder i vanlig ordning lyste med sin frånvaro. Dokumentärfilmaren Michael Moore hade Columbine som bakgrund till sin studie över det moderna USAs baksida i sin Oskarsbelönade dokumentär ”Bowling for Columbine”. 
Regissören Gus van Sant hade också uppenbart Columbine som inspiration för sin film om sista dagen före en fiktiv skolmassaker, ”Elephant”. Värst ifråga om antalet offer var dock morden vid Virginia Tech 2007 , följt av Newtown-skolan i Connecticut i december i fjol.
Se allmänt om skolmassakrer, med en uppställning land för land ( dock utan USA, som har för många)i http://sv.wikipedia.org/wiki/Skolmassaker, med den större engelska artikeln http://en.wikipedia.org/wiki/School_shooting. För en amerikansk fasaväckande lista, se http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_school_shootings_in_the_United_States
Trosskallarnas konspiration – Habemus Papam och (ännu) en diktatorkramare till påve
Överraskande snabbt nådde igår de inlåsta kardinalerna i det kollegium som väljer en ny påve för katolska kyrkan sitt beslut, och när den vita röken skingrats hade valet fallit på…. en kollaboratör till den blodiga militärdiktaturen i Argentina, kardinal Jorge Bergoglio, Buenos Aires ärkebiskop.
Påvevalet proklameras vid Peterskyrkan
Efter att ha valt chefen för inkvisitionen, kardinal Joseph Ratzinger som påve förra gången, och det kommit ut att man i decennier gömt undan världens största pedofilring inom sin personal, och i vanliga ordning dragits in i finansskandaler, känns det som om kardinalerna den här gången måste kliat sig på huvudet ännu några varv och tänkt:
”Hur kan vi toppa det här, och välja någon som ännu starkare visar vår kyrkas totala moraliska kollaps?
”Jag vet! Vi tar någon som i maktposition stod bredvid en av de blodigaste diktaturerna på årtionden och inte sade ett knyst om att sagda styre mördade tusentals människor, inklusive några av hans egna kollegor, och kidnappade och sålde de mördades barn som kotletter. Som sedan gömde mördarna när rättvisan till slut började komma efter dem…”
”Lysande! Men, hihi, kan vi verkligen komma undan med det?”
”Hohooo våra får till medlemmar lär i alla fall hålla käften, det har vi just sett till. Och han ser ut som en snäll farbror. De säger att han tog bussen till jobbet – se där har vi en excentrisk mysgubbe som flocken kan ta till sina hjärtan…”
Kardinalerna såg säkert till att strössla lite floskler på det där, men huvudkontentan är óvedersäglig. Den nye påven, jesuiten Jorge Bergoglio, med påvenamnet Franciskus I, lät inte bara bli att agera mot den blodiga argentinska militärjuntan 1976-1983, vars omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna kyrkan väl kände till , utan godkände att några av dess hantlangare gömdes undan från undersökningar, som framgår av en artikel i The Guardian. Den Argentinska militärjuntan, om någon nu minns det, bedrev ett ”Smutsigt Krig” mot sin opposition under sina år vid makten, speciellt ökänt för bruket att låta tusentals av sina meningsmotståndare ”försvinna” genom arkebusering, utslängande från flygplan i Atlanten, tortyr till döds och andra bruk som Jorge Bergoglio då inte hade mycket att invända mot.
Den som hoppas på något slags förmänskligande av den katolska kyrkans doktrin lär således få vänta. Jorge Bergoglio var också en rabiat motståndare till progressiva och folkliga stömningar inom sin egen kyrka på 60 -och 70-talet, och grundare till en reaktionär organisation, ”Förbund och Frigörelse ”, en slags systerorganisation till det mer beryktade Opus Dei. Han var och är en inbiten socialkonservativ, mot aborter förstås, men har gått utöver det gått till öppen attack mot sitt lands, Argentinas, försök att distribuera preventivmedel och kraftigt motsatt sig samkönade äktenskap.
Se också inslaget på The Real News sajt http://therealnews.com/t2/index.php?option=com_content&task=view&id=767&Itemid=74&jumival=9868
Den nye påvens hemvist i Latinamerika (han är den förste utomeurpeiske påven på 1000 år) kan synas vara symptomatisk för tendensen att kyrkans framtid mer och mer ligger utanför den Gamla Världen – på gräsrotsplanet åtminstone, för Jorge Begoglio är en stadigvarande del av den gamla hierarkin, och den roll som han spelade i sitt hemlands svåra stund under diktaturen är inte uppmuntrunde för bedömningen av hans eller hans kyrkas moraliska reflexer. Det är en kväljande ironi att många av de som firar i Argentina idag, att många av de som fyller kyrkbänkarna där nere (mest äldre tanter) i många fall har direkt känning av Jorge Bergoglios brist på ryggrad, mod och moralisk kompass i form av försvunna, torterade och på annat sätt drabbade släktingar under militäråren.
De Försvunnas mödrar protesterade då liksom nu på Buenos Aires 5:e Maj-torg för att få svar på vad som skett deras släktingar
Här skall istället den fråga hållas levande, som blåste upp ordentligt under den föregående påven, om hela denna enorma, oerhört rika men korrumperade, med diverse diktatorer samverkande reaktionära apparat har något existensberättigande. Om valet av påve är något att gå efter, är svaret fortsatt… Nej.
Se en tidigare postad debatt ”Är Katolska Kyrkan en Kraft för det Goda?”
Tidigare inlägg om den katolska kyrkan och påvedömet på denna blogg, se tråden Katolska Kyrkan, bl.a.
——————————————————–
- Tidningsartiklar & Nyhetsmedier
- Svenska Dagbladet http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/v%C3%A4rlden-har-f%C3%A5tt-en-ny-p%C3%A5ve-2300965
- Dagens Nyheter http://www.dn.se/nyheter/varlden/med-valet-slar-katolska-kyrkan-in-pa-ny-kurs
- Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16411592.ab
- Sveriges Radio Ekot http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5472917
- The Guardian http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2013/mar/13/pope-francis-church-future-editoria
- The Economist http://www.economist.com/blogs/erasmus/2013/03/vatican-turns-south?fsrc=scn/fb/wl/bl/popefrancis
- Om Jorge Bergoglio http://sv.wikipedia.org/wiki/Franciskus_(p%C3%A5ve) och http://en.wikipedia.org/wiki/Pope_Francis
- Om kyrkans och den nye påvens samröre i människorättsbrotten under Argentinska juntan
- http://www.guardian.co.uk/commentisfree/belief/2011/jan/04/argenitina-videla-bergoglio-repentance
- http://en.mercopress.com/2012/07/24/argentine-military-dictator-confirms-catholic-church-hierarchy-was-well-aware-of-the-disappeared,
- http://www.sott.net/article/259670-Jorge-Bergoglio-New-Pope-Francis-I-and-Argentinas-military-junta
- http://beforeitsnews.com/libertarian/2013/03/did-pope-francis-hands-get-dirty-collaborating-with-argentinas-brutal-military-junta-in-76-2492114.html
- Om Argentinas militärdiktatur åren 1976-1983 och dess brott, se
- Om Argentinas Försvunnas mödrars organisation ”5:e Maj-torgets Mödrar” se http://en.wikipedia.org/wiki/Mothers_of_the_Plaza_de_Mayo
- Om organisationen ”Förbund och Frigörelse” (på engelska ”Communion and Liberation) se http://en.wikipedia.org/wiki/Communion_and_Liberation
- Om den svårt högervridna kyrkliga organisationen Opus Dei se http://en.wikipedia.org/wiki/Opus_dei
Intressant om Framtiden för Stockholms Trafikkaos
Den luttrade befolkningen i Sveriges centrum och enda Storstad har i åratal intalats att bortom näääästa stora projekt väntar en högteknologisk, tidshållande snabb färd genom gröna ängar beströdda med futuristiskt skinande byggnader i en blomstrande Metropol…
Fan tro´t.
DN i sin pappersupplagas stockholmsdel STHLM, slog i helgen till med en faktiskt rolig illustration av den mer troliga realiteten, en pastisch av Munchs ”skriet” som drog till sig denna bloggs uppmärksamhet. Innehållet motsvarade väl det visuella, ett riktigt ”Framtidsnummer” med flera intressanta artiklar och även inlägg om framtidens kollektivtrafik och tillväxt (Döm om förvåningen när det visade sig att artikeln ifråga inte dök upp i webbupplagan).
Förutom bra grafik och en berömvärt tydlig punkt-för-punkt-uppställning av viktiga knäckfrågor, så får man som läsare en konkret bild av hur svårt det är att planera inför framtiden, hur beslutssystemen på många sätt är illa rustade för långsiktighet och mer vida samhällsekonomiska kalkyler.
”[…] Centralstationen blir en besvärlig flaskhals omkring 2025 även om pendeltågen försvunnit […]
Fram till 2025 lär Stockholm ha växt med närmare en halv miljon invånare. Det är en bit kvar till 2025 men om centralstationen och bangården ska byggas om måste det ske direkt efter Citybanan invigning 2017 för att det inte ska skapa kaos i tågtrafiken.
– Och skall bangården byggas om 2017 måste Trafikverket få ett politiskt besked 2013 för att ombyggnaden skall hinna planeras […]
Se kartan och den tillhörande grafiken nedan, som illustrerar framtida utmaningar för bara några av innerstadens trafikanläggningar med omfattande behov av satsningar de närmaste deccennierna
Den där är knappast rolig läsning, men nyttigt tillnyktrande. Förutom tillväxten i befolkning och trafik spökar geografin för den kära huvudstaden, byggd på öar med mängden broar som är i svårt behov av reparationer. Det här framkom också i en artikel i samma tidning nyligen, där det påpekades att även en sådan glest bebodd, men välbesökt stadsdel som Djurgården är svårt ansatt av trafikproblem, som kan kräva dyra T-banesträckningar för att åtgärdas.
Om det här andas för mycket betongentusiasm, så gavs dock också gott om utrymme för en mer skeptiskt lagd röst i Thorbjörn Axelssons debattinlägg i det ovannämnda numret av DN.
Stockholm med sina vattenrum, promenadstråk och parker är en av världens mest attraktiva stadsmiljöer. Men det är en miljö som ständigt hotas av nya byggprojekt. Det finns en bortre gräns för hur mycket förtätning en stad klarar av utan att viktig livskvalitet äventyras
Som påtalats i flera inlägg här på denna blogg (senast om nya stationsbyggnader), bör man ha begränsat tålamod med de ofta svårt konservativt lagda antimoderniserarna i vår stad, vilka stundtals är helt renons på egna visioner för staden annat än att säga nej till allt nytt. Men Thorbjörn har en poäng, som varnar för att tillskyndarna av nya projekt inte är opåverkade av lockropen från lobbygrupper av byggherrar vilka sällan eller aldrig vill ta ansvar för helheten och livskvalitén för de som skall bebo den växande staden. Detta är något som den som likt undertecknad vill förnya, den som vill se staden växa, måste ta ställning till och erkänna, inte sopa under mattan.
Nu har förstås den andra Stockholmstidningen, Svenska Dagbladet, också skrivit om Stockholms växtvärk. Häromåret tog man t.ex upp inflyttningen till stockholm, som bara fortsätter och överträffar alla kalkyler, med fokus på hur de nya Stockholmarna ser ut och deras relation till sin stad (se ”Vilka Är ni” med tillhörande grafik). Vad som framgår där är hur annorlunda de miljöer är som bebos av nya invånare, dessa nära 40 000 nya Stockholmare som varje år dras till Huvudstaden. Det här är inget unikt huvudstadssfenomen, utan gäller också de mindre städerna Malmö och Göteborg (inte minst förstnämnda växer numera mycket snabbt) men det är mer akut i Stockholm, vilket också gör det till ett mer betydande problem för riket i sig, med tanke på att Huvudstadsregionen är motorn i den svenska ekonomin och navet för tja, det mesta vad gäller tillväxt och expansion.
Vad själva definitionen av Stockholm är blir till slut också något osäker. I en webdiskussion nyligen landade undertecknad att man allra minst måste se till hela länet för att diskutera frågor om tillgänglighet, boende och tillväxt. Detta är också den definition av staden som stämmer överens med hur andra storstadsområden bedöms internationellt. Att det vidare Metropolitanska områdets hänger intimt ihop med de sammanhållande kommunikationerna framgår av Landstingets kartsida.
Att frågan om Stockholms tillgänglighet och utveckling når mycket längre än stadskärnan är något som har politiska implikationer för andra än Stockholms kommun eller regionens (länets) beslutsfattare, som framgår av t.ex Vision Stockholm Nordost, ett samarbete för bättre trafiklösningar, boende och etablering av arbetsplatser mellan norrortskommunerna Danderyd, Täby, Österåker, Vaxholm, Vallentuna och Norrtälje – se en länk till deras dokument via Täby kommuns sajt.
Det är viktigt att hålla detta faktum, att Stockholm ständigt växer, att det är en oöverblickbar och ständigt förändrande miljö, i bakhuvudet när man diskuterar konkreta problem. Stockholms växande förorter behöver t.ex. inte bara fler kommunikationer med centrum, utan mellan sig – därav t.ex idén med upp till dussinet nya stombusslinjer som togs upp i Svd. Att sådana beslut tyvärr ofta släpar efter får inte minst de Stockholmare som utsätts för långa väntetider och stopp i den livsnödvändiga trafiken smaka på. Bristen på marginaler leder till att sådant som är helt förutsägbart, som väder -och årstidsvariationer, förvandlas till ”snökaos” och ”problem med lövhalka”. Hur allmäna de problemen blivit framgår t.ex. av SvDs tjänst ”Väntekartan”.
Denna blogg är starkt för en tillväxt för Stockholm, men med hänsyn till stadens särart. Frågan om Stockholms tillväxt och hindren för dessa är en svår balansakt. En föränderlig, växande storstadsmiljö som ständigt moderniseras tilltalar de förändringssugna och även de som söker tjäna på förändringar, och å andra sidan har Stockholm unika värden i form av historia, landskap, livskvalité och kultur i dess vidaste bemärkelse. Förändring är oundviklig i en växande kropp, och önskvärd, men man bör också vara klar över priset för detta och de problem och utmaningar som omvälvningarna ställer oss inför.
*****************************************’
Se tidigare inlägg om byggande och infrastruktur i Stockholm i tråden Stockholm, bl.a.
https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/05/04/ny-arkitektur-kan-ocksa-bli-fel/
————————————————————–
- Artiklar i Dagens Nyheter
- Artiklar i Svenska Dagbladet
- Se också artikel i Nacka-VärmdöPosten 2011, http://www.nvp.se/Arkiv/Artiklar/2011/03/Nackabilister-varst-drabbade-av-koer/
- Lite allmän information om några aktuella infrastrukturprojekt i Stockholm i Wikipedia
- Om Förbifart stockholm http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rbifart_Stockholm
- Om Slussen http://sv.wikipedia.org/wiki/Slussen
- Om Citybanan http://sv.wikipedia.org/wiki/Citybanan
- Om Stockholms Lokaltrafik http://sv.wikipedia.org/wiki/Storstockholms_Lokaltrafik
- Om Stockholms pendeltåg http://sv.wikipedia.org/wiki/Stockholms_pendelt%C3%A5g
- Om Stockholm Tunnelbana http://sv.wikipedia.org/wiki/Stockholms_tunnelbana
- Om Stockholms utsträckning http://en.wikipedia.org/wiki/Metropolitan_Stockholm#Metropolitan_Stockholm
- Se Stockholms Lokaltrafiks sajt om tänkta utbyggnadsprojekt för Stockholms Kollektivtrafik se
- Nätverket YIMBY, som står för en kraftigt utökad central stadskärna, har Stockholms byggprojekt som sitt ämne, och alltför många inlägg för att listas här – se http://www.yimby.se/
- Dokumentet om Vision Stockholm Nordost, innefattande Danderyd, Täby, Österåker, Vaxholm, Vallentuna och Norrtälje http://www.taby.se/Global/StockholmNordost/StockhomNordost_lowres_F3.pdf, hittades via politikern Michaela Fletchers blogg http://michaelafletcher.wordpress.com/2013/02/08/stockholm-nordost-framtid-framgang-framkomlighet/
- Folkpartiets Anna Starbrink http://annastarbrink.wordpress.com/category/trafik/ har ockås skrivit om infrastrukturfrågor på sin blogg
- Bloggaren Lars Lundqvist (http://llundqvist.wordpress.com) har skrivit tankvärt om Stockholms framtid och kollektivtrafik, se bl.a.
- http://llundqvist.wordpress.com/2012/11/22/del-5-samhallsekonomisk-lonsamhet-har-det-nagot-varde/
- http://llundqvist.wordpress.com/2012/11/20/del-4-vad-behover-vi-och-vad-ska-vi-bygga-for-trafiklosningar/
- http://llundqvist.wordpress.com/2012/11/19/del3-urban-spawl-kontra-fortatning/
- http://llundqvist.wordpress.com/2012/11/17/3-miljoner-i-stockholm-2032-om-svarigheten-med-befolkningsprognoser/
Michal Glowinski – En Svart Tid
”En Svart Tid” av Michal Glowinski – historien om ett barn på flykt undan Nazisterna i det ockuperade Polen
”En Svart Tid” Michal Glowinski 1998, J & Z Publikationer, Stockholm (2002), 156 s. – Roman
Mycket av det som skrivs och framför allt framställs visullet om Förintelsen, i TV och film, fokuserar på det mest groteska, det som av goda anledningar blivit emblematiskt för Förintelsen: koncentrationslägren, framför allt dödslägren med sina gaskamrar och sorteringsköer.
Michal Glowinski visar i sin bok ”En Svart Tid” dock på situationen för den som ”slapp undan” i meningen att de inte kom iväg till utrotningslägren. Hans familj, som först forslats till svälten och den långsamma döden i Warsawas Ghetto, samlas upp för avresa till Treblinka, men lyckas under en tågförsening smita iväg. Den unge Michal göms ensam undan och förlorar därefter kontakten med sin familj. Sedan tar en flerårig tillvaro vid som gömd och familjelös pojke på drift i krigstidens Polen. Hur den märkliga existensen under hot om omedelbar utrotning i ett ockuperat och sedan krigsridet land tedde sig för ett ensamt barn är huvudspåret i boken.
”En Svart Tid” är en annorlunda ögonvittnesskildring. Den består av skärvor av intryck, enskilda ögonblick och händelser uppträdda efter varandra i den ordning de skedde. Michal Glowinski undviker medvetet att sammanfoga bitarna med tänkta övergångar och annan utfyllnad. Autenticiteten är enormt viktig för honom, och han vill verkligen inte säga mer än vad han verkligen tycker sig minnas, och har mängder av förbehåll även till det. Det är den unge Michals perspektiv och den period under vilket de utspelar sig som får utgöra en samlande tråd.
Omsorgen om att inte säga mer än vad han faktiskt minns skänker tyngd till de enskilda episoderna. Metoden aktualiserar dock frågan – kunde inte Michal skrivit mer av en roman genom att fylla ut luckorna fiktivt?
Glowinski tar själv tag i frågan och svarar på den medan han går från det ena minnet till nästa. På så sätt utvecklar sig boken till en slags skriven dialog med läsaren. Och snart nog blir det lite som att ha en numera åldrad man framför sig, som medan han berättar sinna minnen kliar sig på huvudet och återkommande beklagar vad han inte kommer ihåg, samtidigt som han ibland tillåter sig att tala om sådant som han fått veta i efterhand. För sådant är ju också minnet, uppbyggt av ögonblick, inte en sömlös kontinuerlig ström, snyggt förpackad med passande början, mitt och slut.
Ansatsen har alltså klara förtjänster. Genom att bara redovisa det han själv såg, att vara försiktig med att anta sådant som han inte kunde veta då det begav sig, sjunker mycket in omärkligt, som detaljer i periferin i ett brokigt foto. Sedan kan läsaren själv dra slutsatser av de många skilda intrycken och notera vissa företeelser.
En, kanske den viktigaste av dessa förhållanden, är den totala utsatthet och maktlöshet som den unge Michal lever under, gödd av den ständiga och fundamentala skräcken för att bli angiven av det omgivande polska samhället. Här bildar Michal Glowinskis bok en länk i en ny del av kedjan av hågkomster om Förintelsen.
I det kommuniststyrda Polen var man mycket noga med att undvika att tala om det polska samhällets delaktighet i Förintelsen och de företeelser i samhället som möjliggjorde den närmast totala utrotningen. Den egna antisemitismen, kollaborationen, det faktum att de jagade judarna så sällan kunde påräkna sig skydd och hjälp från omgivningen. Narrativet låg helt på att man själva var offer, och den judiska folkgruppens särart utplånades till förmån för den allmänna och intetsägande etiketten ”mördade polacker” i alla sammanhang.
Efter kommunistregimens fall har diskussionen om polackernas medverkan till Förintelsen tagit fart, speciellt efter publicerandet av genomlysningar av massakrer där så gott som inga tyska trupper deltog såsom pogromerna i Jedbawne (1941) och Kielce (1946). Nya platsundersökningar med modern teknik, nogrannare katalogisering och undersökning av kvarblivna och ibland undangömda skrifter och dokument med mera, samt en i sammanhanget lovvärd ansträngning av polska myndigheter att efter den debatt som bröt ut på 2000-talet få fram en mer heltäckande, om inte alltid så smickrande bild av Förintelsens realiteter, har gjort att bilden av denna oerhörda period i Polens historia klarnat betydligt.
”En Svart Tid” är på sitt sätt den totala antiheroiska redogörelsen. Förutom att trycka på det vardagliga och småskaliga i allt som skedde, är Michal Glowinski ärlig med att inte framställa sig själv i någon positiv dager, ens som särskilt klipsk eller insiktsfull (annars ett stående problem med autobiografiska skildringar) varken som barn eller därefter. Den unge Michal rör sig runt som en slags automat, dag för dag släpar han sig fram utan någon överblick eller vidlyftigare tankar. Hans öde låg helt i andras händer, men nyfikenhet på den vidare världen, på kunskap allmänt, låg i träda. Han var som stumnad.
Beskrivningen av sinnet som försänkt i ett slags totalt tunnelseende liksom förstås det historiska skeende som beskrivs kunde leda tankarna till böcker som ”Mannen utan Öde” av Imre Kertesz. Likheterna inskränker sig dock till temat. ”En Svart Tid” är en annan sorts bok, mycket mer av en öppet splittrad redogörelse med plågsamma minnen, utan de litterära kvalitéer som vidlåder t.ex. Kertesz. Den är drabbande på ett annat sätt med sitt kompromisslösa vidgående av minnets tillkortakommanden och brist på dramatisering av den ytterst vardagliga sidan i vad som, om man bara lyfter perspektivet ett pinnhål, var ofattbart grymma år av terror.
För den som vill läsa en annorlunda bok om dessa skeenden som tidvis kan tyckas söndertjatade, en minutiöst ärlig, utlämnande och trots sitt lågmälda anslag fascinerande bit historia, rekommenderas Michal Glowinskis, ”En Svart Tid”.
Tummen upp
Med tack till professor Kazimiera Ingdahl på Slaviska Institutionen, Stockholms Universitet
Fler Bokrecensioner kan läsas på samlingssidan
https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/
——————————————————————
”En Svart Tid” utkom 2001 och är f.n. ute ur tryck. Den kan dock fås tag i på Bokbörsen (http://www.bokborsen.se/Glowinski-Michal/En-Svart-Tid/133017)
För några vidgade eller fördjupade perspektiv på Förintelsen och judeförföljelserna i Polen se t.ex:
- Om Massakern i Jedbawne, se http://en.wikipedia.org/wiki/Jedwabne_pogrom, och Jan Tomasz Gross i bok ”Sąsiedzi” (”Grannar”), på engelska (”Neighbours”) hos bl.a Amazon.
- Om Pogromen i Kielce, se http://en.wikipedia.org/wiki/Kielce_pogrom
- Nyligen (2010-2012) upptäcktes efter undersökningar av Treblinkas omgivningar med moderna metoder mängder av tidigare okända massgravar, se http://www.bbc.co.uk/news/magazine-16657363
- Tidigare okända anteckningar och dagböcker från några av Warsawaghettots överlevande har fördjupat bilden av livet i Ghettot, se http://www.bbc.co.uk/news/magazine-21178079 och http://www.bbc.co.uk/news/magazine-18924842
För en introduktion om Warsawas judiska ghetto, där mer än 400 000 människor trängdes ihop på en yta av knappt 3 kvadratkm åren 1940-1943, se
- http://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawas_getto och http://en.wikipedia.org/wiki/Warsaw_Ghetto
- http://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/Holocaust/warsawtoc.html
- http://www.deathcamps.org/occupation/warsaw%20ghetto.html
Om förintelselägret Treblinka, där över 800 000 judar (254 000 från Warsawaghettot) mördades och vars spöke hänger över delar av boken, se
- http://sv.wikipedia.org/wiki/Treblinka och http://en.wikipedia.org/wiki/Treblinka_extermination_camp
- http://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/Holocaust/Treblinka.html
- http://www.jewishgen.org/forgottenCamps/Camps/TreblinkaEng.html
En ”Svart Tid” anmäldes i Svd: http://www.svd.se/kultur/litteratur/minnen-fran-en-svart-tid-i-gettot_26451.svd
Trosskallarnas lättkränkta konspiration (Jag är KRÄNKT! del 3)
Här har tidigare skrivits om hur moderna samhällen vars ryggrad mjuknat till förmån för en hållningslös och konsumistisk egennytta odlar lättkränkta människor. Men inga postmoderna konsumismkälkborgare, rasister och patriarkala misogyner, inga höger- eller vänstertomtar har gjort konsten att bli ”kränkt” till en så utvecklad och integrerad del av en ideologi som Religionens tillskyndare.
Religiös lättkränkhet
Religionen erbjuder många utgångar för att bli kränkt som medlem av en grupp, och utgör i dagsläget den viktigaste formen av masskränkhet, globalt sett. Det finns flera anledningar till det.
En uppenbar är att organiserade religioner med utvecklade dogmsystem har en mycket tydlig uppdelning av vilka som är ”inne” och ”ute”. De som är på insidan av gruppen sitter på sanningen. Det här skapar automatiskt en känsla av särskild utvaldhet, en speciellt uppgift i tillvaron som fanbärare för en universell sanning som andra måste pådyvlas ”för sitt eget bästa”, och att man har rättigheter som andra inte har. En sådan attityd kan inte annat än öka på benägenheten att se angrepp och kritik av den egna positionen som en synd, som en hädelse eller som en kränkning av heliga bud och lagar. Vissa grupper tar konsekvenserna av denna tendens, i grunden en oförmåga att hantera kritik, och sluter sig inåt, isolerar sig. Medan andra tar till mer aggressiva toner mot de som inte tror som de eller följer den egna trosuppfattningen.
Kränker bäst som kränks mest
När en religion uppnått en viss maktposition i samhället kan dess snarstuckenhet vidare ofta ses försvara de privilegier som den traditionellt sett åtnjutit. Ofta får en sådan syn draghjälp av den som är konservativ eller vill utnyttja traditionens argument mot vad de ser som ovälkomna förändringar av samhället.
Ta Irland, där mediafigurer regelmässigt avkrävs offentliga ursäkter för att ha ”kränkt” den katolska hierarkin i landet när de påtalar hur det katolska greppet om landets utbildningssystem och hälsodebatt sätter tillbaka samhällsutvecklingen. Detta i det nordeuropeiska land där kyrkan har haft starkast ställning, och där kritik av densamma med automatik har politiska implikationer. Och där på sistone det avslöjats hundratals fall av övergrepp på barn inom katolska kyrkans organisation – övergrepp som tystades ner.
Det är i det ljuset som man kan se Kristnas kränkhet i frågor som t.ex. debatten om skolavslutningar i Sverige. Se hur prästskallarna i Hässleholm tycker sig ha rätt att surna till för att det uppenbara faktum att Sverige har haft en förkristen historia påtalas i en kyrka. .
Religiös snarstuckenhet utgör också ofta en form av ”utökad” hedersbaserad lättkränkhet, kopplad till förvisso stora men snävt definierade grupper, som nation eller etnicitet. En tolkning av religionen som gör sådant till den viktigaste basen för identiteten kommer, kopplad som den ofta är till tribalistiska och hedersbaserade strukturer, att vara känslig för olika former av provokationer och se kritik, satir och debatt som en anledning att bli kränkt.
Lite muslimska orcher….(?)
Både de som hojtar om kränkningar och de som medvetet vill frammana en sådan reaktion vet och spelar på detta. Olika grupperingar inom den muslimska världen är de som just nu oftast tar till att reagera med våld mot upplevda kränkningar, något som de som hatar eller föraktar muslimer gärna kittlar. Och militanterna, de vill ju så gärna bli kittlade. Så kan en spiral av kränkningar, medvetna och spontana, skruvas upp till de sanslösa reaktioner som omgärdade publicerandet av den s.k. ”muhammed-filmen” om vilken skrevs om här på bloggen, och den tilltasslade härva av provokationer och våldsamt anstucken lättkränkhet som vidlade den.
…och de kränkta kräver dödstraff
Mulimska kränkhetsproffs är i ropet just nu, men de är sannerligen inte ensamma. Intressanta exempel på detta kan fås från Indien, ett land där det gjorts olagligt att just Kränka religionen i ett missriktat försök att dämpa religiösa stridigheter. Vilket dock mynnat ut i att alla traditioner , kristna, muslimer, polyteistiska hinduer, sikher och fan och hans moster närmast tävlar i hur man kan bli kränkt och använda lagen som tillhygge mot hädelse.
Inte sällan är rollerna där ombytta mot vad vi i väst är vana vid: se t.ex. indiska katoliker som stämmer och skränar om att de ”kränkts” av en film där en präst säljer lotter och leker med nattvarden – och det är inte första gången. Det där skojas om i en rolig bloggpost som pekar på hur irriterande det kan vara för Hinduerna att de traditionellt sett inte uppmärksammas lika mycket och får färre tillfällen att bli kränkta, vilket dock inte hindrar ultrahinduerna i Shiv Sena att t.ex bli kränkta av teateruppsättningar, baddräkter och… Alla Hjärtans Dag (?)
Religiöst anstuckna intoleranter svingar på så sätt sin lättkränkhet som ett vapen mot andra trosföreställingar eller de som helt enkelt inte delar deras tabun. De är likt andra lättkränkta måna om att utmåla sig som offer för yttre fiender eller fientliga skeenden, och även så svepande företeelser som en ”gudlös modernitet” kan göras till måltavla för deras lättkränkta små känslor. Det hör närmast till normen för religiös lättkränkhet att vända på steken i alla lägen och göra sig själva till måltavlan för kränkningar, så att man kan svepa runt och kränka tillbaka. Muslimer och kristna är mycket begivna på det där, och i länder där de får statlig hjälp resulterar detta i uppenbara rättsövergrepp.
Exemplet Indien ovan är långt ifrån ensamt: man kan t.ex se Rysslands Pussy Riot-skandal om varom här skrivits, där de anklagade fälldes för att ha manat till ”religiöst hets”. Att de som kunde känna sig kränkta i detta fall var Vladimir Putin , och den korrupte patriarken av den rysk-ortodoxa kyrkan som utnyttjat kyrkorummet för att stödja sin patron Putin, inte tron eller religionen, spelade ingen roll.
Ett annat i högen av sådana fall där myndigheter låtit lagstifta till stöd för religionens lättkränkta känslor kan tas från Filippinerna, där medlemmar i ett begravningståg som passerade genom en katolsk kyrkogård fälldes för att ha ”kränkt religiösa känslor” i enlighet med landets lag.
Just Katolska kyrkan har utvecklat en annan variant av det till där till en obscen konstform, nämligen att antyda att varje form av kritik av dess göranden och låtanden är en form av potentiell kränkning, för att sedan, med den mest perverterat falska ödmjukhet säga sig ”förlåta” de kritiker som påpekar belagda och uppenbart vidriga övergrepp som kyrkan gjort sig skyldig till.
På ett större politiskt plan kan man notera hur katolska kyrkans förespråkare menar att Obama i USA ”kränker” katoliker när han i sitt redan urvattnade förslag till mer allmän sjukförsäkring kräver att även Katolska Arbetsgivare faktiskt måste ställa upp med försäkring av mödravård, inklusive preventiv vård och aborter, i sina sjukförsäkringar eller räknas som om de diskriminerar mot en viss grupp (kvinnor) och därmed förlorar statligt stöd. Katolska organisationer kräver ett undantag från lagstiftningen att erbjuda heltäckande sjukförsäkring till sina anställda. De vill hävda sin rätt att stå utanför lagen och själva kränka kvinnor genom att försvåra för dem att kontrollera sin fruktsamhet och fatta beslut som rör deras hälsa, samtidigt som de har mage att påstå sig vara ”kränkta” och att regeringen för ett ”krig mot Tron”för att de inte får fortsätta diskriminera.
Inte sällan är viljan att bli kränkt för sakens egens skull skrattretande, som i den totala avsaknaden av humor – se t.ex det ”kränkta” skränet kring Benettons kampanj där de lät olika makthavare, inklusive påven och en Mulla, pussa varandra (också i tidigare inlägg).
Lika lite rimlighet och reson är igång när turkiska muslimer känner sig ”kränkta” på grund av en legomodells utformning. Det skulle kunna framhävas att det finns ett drag av kolonialt tänk bakom att den onde Jabba och hans planet framställs som ett orientalistiskt dekadent laglöst territorium, om vilket man skulle kunna föra en diskussion om kulturella stereotyper.
Men det är en mycket vidare och allmän poäng än att peka på en viss moské- som inte ens passar för syftet. Ayasofya, som idioterna pekar ut som förlagan för den onda borgen, är inte ens en moské numera, det är ett museum. Innan det var en moské var det en kyrka. Ayasofya är dessutom inte lik modellen för tre öre – den är mer lik… säg Globen och dess anhängande höghus.
Det tragikomiska är förstås ofta blandat med en kväljande käsnla, som i fallet med de ultraortodoxa judar som kränks i sina känslor och sin misogyni av att se kvinnor i offentligheten, och som inte duckar för att i sovjetisk anda retuschera verkligheten eller helt enkelt gå till attack och blatant just kränka unga skolflickor, eller palestinier, eller alla som har öppet på lördag, eller… listan är oändlig. Och om någon undrar om katolska präster är de enda att bli ”kränkta” när deras brott avslöjas, så tänk om, se t.ex. hur ”kränkta” hassidiska judar blir när deras ledare fälls för att ha sexuellt förgripit sig på en ung kvinna i åratal. Kränkande, var ordet.
För sådan är den religiösa kränkningsbenägenheten. Dess bärare bryr sig inte om att de därmed avslöjar hur sårbar deras övertygelse är, dess oförmåga att samexistera på lika villkor med andra. Den religiösa hjärnan har tvärtemot lärt sig att betrakta detta som en dygd – ett tecken på trosnit, och döljer sin ynklighet genom att gorma högt och hota istället, tagande sig den självklara rätten att kränka andra. Och att bli kränkt ånyo, när man sätter stopp för dem.
Inte sällan kan det religiösa och moderna navelskådandets lättkränkhet sammanfalla.
Jag minns väl en diskussion på arbetet med en inte särskilt devot, men ändå nominellt kristen. Han hade inga problem med att skämta om muslimers fasta före ramadan. Men hans egna släktingars kristet motiverade fastetraditioner, de var minsann en helt annan sak. Han ville ha medhåll och förvånades över att jag sa att det var väl hugget som stucket, påpekande att för en som står utanför sådana trosföreställningar är den enes rit lika mycket vidskepelse som en annan. Det var tragiskt hur lätt det var för honom att svara, stött:
”Så får du inte säga. Det är kränkande”
Jaså verkligen? Man kan inte annat än beklaga att en i övrigt intelligent människa fått sina känselspröt och sin sensibilitet förvrängd på det sättet.
←Se tidigare inlägg i serien ”Jag är Kränkt! Del 2 Heder och respekt i dumskallarnas konspiration”
Med speciellt tack till Tannhauser för Hässleholmsfallet och Kimmen för den turkiska legodispyten 🙂
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Se tidigare inlägg på temat religiös snarstuckenhet och kränkningsbenägenhet
Om Trosskallarnas konspiration och sekularisering i skolan https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/12/16/trosskallarnas-konspiration-om-sekularisering-tro-i-skolan/
Om Pussy Riot
Om Korruption och religiös hysteri vs kvinnliga punkrockare del 1
Den Ryska Omertá-kyrkan, uppföljning av Pussy-riot-farsen
Om Benetton och Påven
en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-dumskallekonspirationen-paven-imamen-och-benetton/
Om Muhammad-filmerna
om-att-kritisera-religios-fanatism-forsvara-yttrandefrihet/
——————————————————-
Tidningsartiklar och länkar
- Irland offentlig ursäkt till katoslka hierarkin http://www.thejournal.ie/no-apology-no-retraction-ray-darcy-on-catholic-church-f-bomb-426129-Apr2012/
- Om Hässleholms kristna surdeg http://www.kristianstadsbladet.se/hassleholm/article1807095/Slut-pa-samarbete-efter-tal.html
- Indiska snarstuckna katoliker http://in.movies.yahoo.com/news/goa-catholics-offended-kamaal-dhamaal-malamaal-050230235.html och missbruket av hädelselagar http://www.thehindu.com/opinion/lead/article3391109.ece, mer skämtsamt på http://kafila.org/2012/01/28/hindus-offended-by-lack-of-offence-sajan-venniyoor/. Bilden av protesterna på alla hjärtans dag från http://www.theatlantic.com/infocus/2011/02/valentines-day-around-the-world/100009/, protester mot baddräkt med gudinnan Lakshmis bild http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/australiaandthepacific/australia/8502664/Hindu-goddess-swimsuits-at-Australian-Fashion-Week-spark-angry-protests.html
- Om legomoskén http://www.dagbladet.no/2013/01/24/nyheter/utenriks/lego/moske/25411435/
- OmKatolska debatten om sjukförsäkringen i USA http://online.wsj.com/article/SB10001424052970203718504577179110264196498.html
- Om rättsfallet på Filippinerna se http://www.lawphil.net/judjuris/juri1939/may1939/gr_l-46000_1939.html
- se Tannhauser om Mahony http://tannhauser3.wordpress.com/2013/02/20/avdopare-aven-i-frankrike-och-i-hela-europa/
- Se om katolska kyrkans reaktion på barnsexskandalerna http://en.wikipedia.org/wiki/Catholic_sex_abuse_cases#Church_responses
Om att rita med barn… Kitty med Kolteckning, av och med Alma
Kort om barns och den ljuva Almas skaparglädje, och hur man med lust griper sig an något nytt och oprövat…
Här har tidigare redovisats att årets utmaning konstnärligt är att bli mer bekant med kolteckning. Problemet som skuggat mig hittills, förutom den fördömda tidsbristen och allt annat som man måste pyssla med, har varit att spontant ta upp kolbitarna och finna ett passande enkelt motiv för mina fumliga nybörjarhänder.
Men se, åter kom hon till min hjälp, Alma den ljuva, hon som ger livet glans och mening. En kväll med lek och pyssel efter dans slog det liksom oss båda… ”kan du inte rita den här kittysen med de nya pennorna?” Alma ritar och målar förstås mycket själv, och hon berättade att hon minsann testat sådana där kolbitar på dagis, hon. Den som sett inlägget Om copyright, Hello Kitty och att rita med barn vet att Alma inte nöjer sig med att titta på de små kawaai-fröna som de är, hon vill ha egna unika kittysar och själv skapa…
Jag kunde inte valt en bättre följeslagare för att bli lite kladdig och bara låta saker bli till. Det blev extra mysigt, nu när jag köpt på mig en massa utrustning, som mjuk suddmassa, smetstift och massor med olika kol av olika hårdhet och kvalité…
Och så, med tanke på att vi bara hade ett vanligt blankt papper, gjorde jag den först grå, och sedan ritades de grova konturerna av kittysen, en kock-kitty med dito mössa och ugnsvantar, in. Sedan var det bara att ta fram den mjuka sudd-degen och börja skapa de ljusare partierna…
Alma tog snabbt över. Jag visade hur man kan forma degen så att den blir väldigt spetsig så att man kan sudda med precision, och sedan på ett infall drog vi från de tjocka kantlinjerna in en gråskala med smetstiften… Alma fyllde i med hjärtan runtomkring och smetade och suddade av hjärtans lust. Hon var klok runtom också, och glömde inte att det vore bra med servett och trasor för man ”blir ju såååå kladdig” ”Ja usch, VAD ska mamma säga?” ”Hihihi”.
Och resultatet? Det blev ju jättefint. Det är en ära, en heder att få sätta ”Pablo & Alma 2013” på den. Efteråt, eftersom fixeringssprejen var kvar hos mig, fixerade vi koldammet med mammas hårsprej. Som en kul knorr.
Må den följas av många fler. Kan det finnas ett bättre bruk av ens tid, det som aldrig mer kommer åter, än med dig, min gryning?
Jag är KRÄNKT! – del 2: Heder och Respekt i dumskallarnas konspiration
Här har tidigare skrivits om hur moderna samhällen vars ryggrad mjuknat till förmån för en hållingslös och konsumistisk egennytta odlar lättkränkta människor. Men en vilja att lätt blikränkt är förstås inte begränsad till sådana miljöer. I den andra änden av skalan finns den lätthet att bli kränkt som odlas i samhällen med små, tätt sammanknutna kommuniteter – den kränkhet som odlas av tribalistiska samhällen med hedersmentalitet .
Mycket har skrivits om hederskulturer och följden av sådanas sätt att värdera människor. Här skall nämnas hur de underligger en benägenhet att lätt bli kränkt.
Heder, en kränkningskänslig valuta
I det forna sverige var heder och respekt bärande för samhällsordningen – bild från http://cornelius.tacitus.nu/heimskringla/index.htm
Heder, detta amalgam av mottagande av andras respekt, självvärdering, status, prestige och följandet av vissa gruppbeteenden, är en anordning för social kontroll. Det är en grundläggande och ursprunglig mekanism i samhällen med klara gränser för inre och yttre tillhörighet, och en sammanhållning baserad på personliga band sådana som släkt eller familjeband. Även i situationer med en svag statsmakt och en avsaknad av allmäna fora som en fri press, en allmän skola osv, fortfar de gamla kommunitetsbanden att utgöra en säkerhet för individerna och bilda grunden för deras självförståelse. Heder som grundplåt för personligheten är således förknippad med en intim och klart avgränsad grupptillhörighet, inom vilken utkristalliserats mer eller mindre snäva gränser för beteendet och vad som är ett ”hedervärt” agerande, en internaliserad känsla av vad som skänker social valuta inom gruppen.
(hör t.ex på presentationen av boken ”Irrande Falk” Jabil Ahmad från Afghanistan, en region som aldrig byggt upp moderna statsstrukturer)
Heder vilar således väldigt mycket på det yttre skenet, hur man framstår för andra, till skillnad från en förvissning och säkerhet om den egna personligheten som i huvudsak baseras på egna prestationer, förmåga och egenvärde. Den bygger också upp en värdering av personligheten som tar in allt som har samband med självet. Den kommer att omfatta inte bara hur man själv beter sig, utan alla som kan associeras med en. Inklusive sådant som ligger eller borde ligga utom ens egen kontroll, som ens familjemedlemmars privata val.
Heder är således något måste hela tidens försvaras, och är benäget att bli skadat och förminskat när de gamla strukturerna löses upp eller utsätts för yttre tryck – som i ett modernt samhälle. Modernisering kan under en övegångsfas se en uppgång i hedersvåld då den gamla tidens snarstuckna kränkbarhet måste levas ut i ett samhälle under omvandling. Detta var också historiskt fallen i våra samhällen när dessa industrialiserades och moderniserades – många hedersrelaterade bruk levde kvar, och de gamla feodala, hedersbaserade hierarkierna bet sig länge fast.
I ett modernt samhälle ersätts hedersstrukturers yttre normerande verkan av mer demokratiska anordningar baserade på människors lika värde och på en starkare roll för offentliga institutioner. Detta är ingenting som skett gratis utan krävde lång kamp: att ersätta gamla hederskodexar med sådant som lag, ordning och välfärdsinstitutioner är något som många hade skäl att motsätta sig.
Hederns inre styrande kvalitéer å andra sidan, ger i ett någorlunda mänskligt samhälle vika för sådant som självförverkligande, individualitet, fritt val och en inre moralisk kompass, av var och ens samvete och rättskänsla. Att bygga upp och navigera sin självkänsla i ett sådant samhälle kräver en helt annan strategi än i en hederskultur – personligheten måste själv utveckla egenskaper som kan sammanfattas som värdighet eller integritet, vilka kommer att bilda ett inre skelett, en tålig struktur i självets kärna.
En persons integritet kan självklart kränkas. Men den står kvar, den rivs inte ner av att den kränks, och om den är väl uppbyggd kommer den att skänka kraft att motsätta sig övergrepp. Under sådana förutsättningar fungerar däremot heder, å andra sidan, på många sätt om en otymplig och sårbar rustning som, när den väl penetrerats, inte lämnar självet något skydd, och inget alternativ än att slå ut i desperation.
Det är i det ljuset som man bör förstå den vedervärdiga lättkränkhet som yttrar sig som utfall mot de som brister i s.k. ”respekt” mot någons heder, och s.k. hedersmord i extrema fall, men som är närvarande som en osynlig tvångströja över alla, i grupper där medlemmarna bevarar heder som en styrande princip för sitt värde och självförståelse.
Det finns förstås en tydlig maktaspekt här. Den som är högre upp i den sociala hierarkin har större svängrum, och kapslar in de som anses vara hans underlydande som beståndsdelar i sin heder. Medan de underlydande måste tassa på tå och ta i inte bara sina egna önskningar utan också sin överherres heder i sitt beteende. Det hierarkiska draget yttrar sig också genom att det paradoxalt nog ger outtalat tillstånd att kränka andra, inom och utom den egna hederspyramiden, om de är längre ner på hedersstegen.
Dottern som vill leva sitt eget liv, träffa vilka hon vill, och tillåter sig ett mått av självständighet gentemot gruppmedlemmar som förväntar sig kunna kontrollera hennes val, kränker således verkligen de övriga familjemedlemmarnas heder, deras status och förståelse av egenvärde både inom gruppen, men också, eftersom det har internaliserats, inför dem själva. De har byggt upp en självrespekt som bygger på att de kan kontrollera, läs förtrycka, andra människor som de är associerade med för sin egen psykiska balans skull.
Respekt och den lättkränkta hedern
Den som bygger sin självkänsla på att omgivningen tassar på tå kring den baserat på outtalade normer och hederstänkande kan inte ta många steg utan att bli ifrågasatt i ett modernt, individbaserat samhälle. Den lever, medvetet eller omedvetet, med ett ständigt tryck på sig att hävda sin heder och inhösta tecken på underordning, ofta kallat för ”respekt”.
Det här är förklaringen till den pervertering av respektbegreppet som automatiskt åtföljer hederstänkande. Respekt, på svenska ursprungligen med konnotationer som vördnad, beundran, att se upp till någon, kommer istället att inordnas i den hierarkiska människosyn som vidlåder hederstänkandet, och urartar snabbt till en ambition på att bemötas underdånigt och krav på undfallenhet från omgivningen. Det är därför kriminella, ligister, osnutna tonåringar och allsköns översittare kräver ”respekt” för sig och sina handlingar. Det de önskar är att omvärlden skall acceptera att ingå i en hederspyramid med dem högt upp, där den vars heder måste tas hänsyn ges ”respekt”, i praktiken rätt att kränka och förtrycka sin omgivning.
Respekt kommer att likställas med fruktan. Men vi vet innerst inne att den man fruktar, bär man också motvilja och hat till. Respekt är inte något man kan kräva- det ges till den som förtjänar det, annars är det bara ett naket tvång. Kravet på respekt kommer således att förgifta även nära, varma relationer inom familjer och vänskapskretsar. Den bygger upp en potential till våld och repressalier, till hänsynslöst beteende gentemot de som är lägre ner på stegen eller inte behövs tas hänsyn till.
”Heder” och ”respekt” som mekanismer existerar således inte bara inom stamstrukturer eller i primitiva samhällen utan även under mer upplysta, rörliga och konstruktiva samhällsanordningar. Kanske kan de aldrig helt utrotas, eftersom de hänger samman med underkuvande och rangordning, och alltså ständigt talar till vår mobbarinstinkt, vår vilja att bemäktiga sig omgivningen. Det är tankvärt att begreppet ”Heder” i Sverige används ymnigt i idrottssammanhang, där konfrontationen och besegrandet av en motståndare står i centrum. Från en sådan måhända inte uppenbart destruktiv manifestation sträcker sig dock hederstänkandet likt en mörk soppa som kokar under ytan ut i olika sammanhang.
De hundratusentals kvinnor och barn som hukar under förtryckande och dominerande partner vet in på benen priset för att brista i ”respekt” inför den översittare som ger sig rätten att styra över deras liv och kräva fotskrap. Grupperingar som agerar delvis i marginalen faller lätt tillbaka på hederstänkande: notera hur en idrottshuligan reagerar om man ringaktar hans (för det är nästan alltid en han) lag eller dess symboler. Kriminella strukturer, som ju systematiskt bryter mot samhällets normer, bygger upp en redan från början förgiftad hedersprincip som en billig ersättning för de krav som det civila samhället ställer på medborgarna.
Hur sköra alla dessa strategier baserade på heder är, framgår tydligt av att dess utövare är oerhört lättkränkta, och att de ytterst vilar på våld och en självpåtagen rätt att kränka andra för den egna positionens skull.
Shakespeares ”Othello” skildriar den lättväckta kränkhet som kan förvandla en älskad till mördare
Detta visar med all tydlighet hur heder som styrande anordning står i motsättning till principer som människors lika värde, ett umgänge baserad på positiva känslor, och integritet. Den underbygger ett system av sociala relationer där den som anses som mindre hedervärd eller mindre viktig i hierarkin systematiskt kränks, inte bara i sin självbestämmelse utan också som en del i att hamra in den styrandes makt.
Den skapar också lättkränkta, i grunden osäkra och infantila personligheter som ytterst vill detaljstyra vad de kan av sin omgivning för att försäkra sig om att deras egen självbild inte raseras och de inte står där värdelösa inför sin grupp. Hela strukturen måste underkännas i ett samhälle där var och en har ett omistligt värde, och där frihet, och var en ens vilja och val tillmäts betydelse.
En variant av ”utökad” hedersbaserad lättkränkhet är en snarstuckenhet kopplad till förvisso stora men snävt definierade grupper, som nation eller religion. Detta kommer att tas upp i nästa inlägg på temat ”Jag är Kränkt”.
←Se förra delen i ”Jag är Kränkt! dumskallarnas konspiration […] del 1”
Se Nästa del ”Jag är Kränkt! – del 3, Trosskallarnas lättkränkta konspiration”→
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Om begreppet heder rent språkligt http://g3.spraakdata.gu.se/saob/show.phtml?filenr=1/94/183.html
Se http://jinge.se/allmant/hedersvald-bra-artiklar-i-aftonbladet.htm
Dumskallarnas konspiration…”särintressen” och enveckasförsvaret
Om en statsministers försägelse, som avslöjar en grumlig syn på staten, på rikets säkerhet och om hur maktfullkomligheten smyger sig på den som styr för länge.
Den senaste veckan har debatten rasat om Sveriges försvarskapacitet och Reinfeldts märkligt klumpiga uttalande i efterbörden av att ÖB Sverker Göranson, (vilket senare bekräftades av Försvarsminister Karin Enström) slagit fast att försvaret kan stå emot ett punktanfall på en plats i en vecka. Typ. Med lite hjälp.
Vissa, som min bloggkollega Tannhauser, på bloggen ”Hedniska Tankar” har varit enormt affekterade och instämt i rop på att Fredrik Reinfeldt skall avgå. Tannhauser tar det lite personligt, kanske förståeligt med tanke på hans bakgrund. Men även mer distanserade sinnen måste dra öronen åt sig över vad Reinfeldts kommentar öppnar för inblickar ifråga om perspektivet hos honom och hans klick av ledande regeringsmedlemmar.
Varför är det så bestickande med att vifta bort kritik av Försvarets försvarsförmåga med att det springer ur ”ett särintresse”?
I svenskt politiskt språk, påverkat som det är av koncesus och samsyn av vad som är statens roll, finns en viktig dikotomi, mellan vad som anses vara ett särintresse och det allmänna intresset. Sistnämnda ses som något som är allmänt omfattat och en överskridande nyttighet, medan ”särintresse” har drag av själviskt egenintresse från en från det allmänna fjärmad grupp. Att det här förhållandet gäller över det politiska spektrat kan noteras av att ett liknande rabalder kunde höras när Göran Persson som finansminister utropade att Facket bara var ett särintresse bland andra, vilket fler än undertecknad påmint sig. (Se sydsvenskan, Svd med flera)
Men däri har de båda Fel, Reinfeldt syns det mig, i än större grad än Persson. Vad försvaret än är, är det inte ett särintresse, det är en av de mest fundamentala åtagandena för en Stat som man kan tänka sig. Det behöver man inte vara en fan av Hobbes ”Leviathan” för att inse, vilket framgår väl av de förundrade kommentarerna från ledarredaktioner från runt hela landet (se längst ner på inlägget). Försvarets funktion är unik, det garanterar själva statens fortlevnad, kan bara bedrivas av staten, och är också något som kommer alla medborgare till del, för att inte nämna också springer ur allas ficka. Mer allmänt än så kan det inte gärna bli.
Reinfeldt verkar dock ha gjort en freudiansk felsägning och råkat yppa vad han egentligen tycker, nämligen att försvaret inte är så angeläget för honom. Fram skymtar den arrogans och tilltagande överlappning av de egna preferenserna med statens som ofta omärkligt (fast ibland faktiskt ganska tydligt) men obönhörligt smyger sig in när man haft makten alltför länge. Jämförelsen med Göran Persson ovan är här också motiverad. Man börjar sätta likhettecken mellan sig själv, sina egna prioriteringar och statens uppgifter.
I försvarets fall är det, oavsett vad man anser om behovet av ett sådant, särskilt bestickande. För detta allmänna intresse är också särpräglat, på så sätt att det mer än många andra intressen bestås med ett särskilt uppdrag som kan användas som måttstock för dess tillstånd. Världen över sysslar de som har att bestämma sina staters försvar i en någotsånär transparant miljö med frågor av typen: Vad skall försvaret klara av att göra?
Försvara hela landet under överskådlig tid? Eller bara delar av det, eller bara en begränsad tid? Mot alla fiender eller bara en viss? Skall det vara ett renodlat defensivt försvar eller skall man kunna gå till angrepp? Skall man kunna operera under flera stridsskådeplatser? Hur snabb skall mobilisering kunna ske? Skall man kunna samverka med andra? Och så vidare och så vidare.
Se där frågor vars svar, vilken bestäms av ansvariga, civila politiker i demokratiska länder, sammantagna avgör hur försvaret skall bedömas ifråga om hur det uppfyller sitt uppdrag. De som ställer och skall ställa de kraven skall vara de folkvalda – att undanhålla detta ansvar för folkrepresentationen skulle utgöra ett element av militärt styre över ett avgörande politikområde. Men militären, som har sakkunskapen, skall å sin sida redogöra sanningsenligt för hur man planerar att leva upp till kraven som ställs på dem.
I nuläget har försvarets främsta representanter öppet påtalat vad de klarar av med de resurser och den organisation de har att verka med. Detta tycker vår statsminister tydligen inte om. Uppenbarligen är det faktum att detta redovisas öppet, vilket ledet till diskussioner huruvida man får förändra försvarets deklarerade målsättning eller eljest skjuta till resurser, föranlett statsministern att blotta en sida av sig och en syn på staten som är värd all kritik.
Flera saker står ut: dels är det är oerhört svagt, och ett tecken på maktfullkomlighet, att faktum att man får verkligheten beskriven för sig föranleder en att döma ut ett vitalt allmänintresse som något suspekt och egennyttigt. För det andra avslöjar det en betänklig syn på vad staten är, och vad dess uppdrag består i. Det mynnar också ut i att regeringschefen tydligen tror att försvaret är något som man kan hyvla i hur som helst, utan att behöva svara för följderna.
Och det här gäller oavsett vad man anser i själva sakfrågan om försvarets budget. Många som vill spela över Reinfeldts fadäs menar att ”man inte skall märka ord”. De glömmer att det vi pratar om inte är ett ord, utan ett helt begrepp, laddat och avslöjande för personens syn på en av politikens grundvalar. Vad Reinfeldt, i stället för att försäga sig, kunde ha sagt, med ett uns av mindre självtillräcklig mentalitet, är att försvaret förvisso är ett vitalt intresse, men har sin plats bredvid andra sådana. Det är inte avgörande eller överflyglar alla andra hänsyn. Hade han sagt det, vilket i alla fall täcker in in del av vad han menar, hade han stått på mycket mer stadig mark, och dessutom kunnat delta i en viktig diskussion utan dumstrut.
Vi är rätt många i Sverige som anser att vi skall ha ett försvar som faktiskt kan, tja, försvara landet, och då helst mer än en vecka, om inte annat så för den geopolitiska tyngd som det innebär att faktiskt kunna ställa upp med vapen i hand de gånger de krävs, inte bara för direkta hot mot det egna landets utan för andra angelägna uppdrag. så som fredsbevarande uppdrag med mera. Hans och hans kohorters sätt att visa att de inte delar denna syn, och dessutom slår ut mot var och en som har mage att påtala det, bådar inte gott för Landet. Denna blogg önskar att fler skall komma ihåg det där, nästa gång det är dags för allmänna val.
————————————–
Blandat ur kommentarer om Reinfeldt och Försvarsfrågan i medier…
- Svenska Dagbladet
- Sveriges Radio P1 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=5427232
- Aftonbladet http://bloggar.aftonbladet.se/ledarbloggen/2013/01/att-kalla-ob-for-sarintresse-ar-inte-sa-regeringsdugligt/
- Dagens Nyheter http://www.dn.se/nyheter/politik/reinfeldt-forsvaret-ar-ett-sarintresse,
- Göteborgsposten http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.1267957-kritik-mot-reinfeldt-om-forsvaret
- Sydsvenska Dagbladet
- Sydöstran/Blekinge Läns Tidning http://www.bltsydostran.se/ledare_blt/forsvaret-ett-sarintresse(3625853).gm?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+blt-ledare+(BLT+Opinion%2FLedare)
- Dagens Industri http://www.di.se/#!/artiklar/2013/1/29/reinfeldt-forsvaret-ett-sarintresse/
- Sundsvalls Tidning http://st.nu/opinion/ledare/1.5530267-forsvaret-ett-sarintresse–
… och några Bloggar med lite olika vinklar på saken
- Hedniska Tankar http://tannhauser3.wordpress.com/2013/02/01/alla-eniga-om-reinfeldt-efter-odens-dagen-han-maste-bort-och-det-nu/
- Alliansfritt Sverige http://www.alliansfrittsverige.nu/2013/01/reinfeldt-kallar-forsvaret-sarintresse.html
- Den Sjätte Mannen http://nyheter24.se/blogg/6mannen/2013/01/29/ett-sarintresse-i-nationens-intresse/
- Mina Moderata karameller http://minamoderatakarameller.blogspot.se/2013/01/det-har-med-forsvaret-och-sarintresse.html
- Morgonsur http://morgonsur.wordpress.com/2013/01/29/om-sarintressen/
Jag är KRÄNKT! – det nygamla vapnet i dumskallarnas konspiration del 1
Om Kränkning – ett begrepp och också en attityd som det gått våldsam inflation i. En vän postade en skön bild av Berglin.
Det där satte igång lite replikväxling, inte om vädret men om driften med just användandet av begreppet ”kränkt”. Var och varannan verkar märkligt benägen att vitt och brett utge sig för att vara sig ”kränkt” numera. En snabb Googling visar att tidningar, webforum och andra medier svämmar över av kränkta, mer eller mindre motiverade.
- http://www.expressen.se/noje/gladiatorns-ilska-mot-polisen-valdigt-krankt/ en kroppsbyggare som misstänks för dopning
- http://www.expressen.se/kvp/patient-krankt-av-lakarens-brev/ ”Kom in och ta ett prov annars ”kommer jag och biter dig i foten”, skrev en överläkare på psykosmottagningen i Helsingborg i ett brev till sin patient.
- http://www.expressen.se/debatt/gubbrorans-munsbit-kan-ocksa-bli-krankt/ Camilla Henemark är kränkt över att ha avbildats i ett satiriskt verk riktad mot kungahuset
- http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15289411.ab där advokaten Claes Borgström känner sig ”kränkt” för att han kritiserats för handhavandet av sin f.d. klient, den mordmisstänkte Tomas Qvick som spenderat åratal i fängelse och nu frias från ett efter ett av sina påstådda brott.
- http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/article1783879/94-aring-kanner-sig-krankt.html en 94-åring som fått sin förmåga att köra bil ifrågasatt är ”kränkt” över att några osmidiga poliser ville se hans körkort
- http://www.sydsvenskan.se/malmo/har-aldrig-kant-mig-sa-krankt/en kvinna blir felaktigt förd till psykakut av polis efter att hennes lägenhet stormats till följd av ett felaktigt meddelande från SOS Alarm.
- http://www.familjeliv.se/Forum-4-252/m68110833.html I ett familjeforum diskuteras det kring att en blivande mamma känner sig ”fruktansvärt kränkt” över att hemligheten om hennes nästa barn sipprat ut efter att hon berättat om det…
- http://markbladet.se/?artikel=201301241836398551 ett fackligt ombud som kritiserar en kommuns agerande blir kränkt när kommunens representanter förringar och vill vifta bort hennes kritik
- http://www.tv4play.se/program/nyheterna-bor%C3%A5s?video_id=2259465 TV4 lägger själva på ordet ”kränkt” apropå en VD på ett bostadsbolags som fått sina arbetsuppgifter ifrågasatt av ett kommunalråd.
- Det finns till och med en officiell hemsida från Datainspektionen som heter Kränkt.se, till för de som blivit förtalade eller illasinnat skvallrade om på nätet. Oavsett om detta är ett beteende som bör motarbetas är det talande att till och med en myndighet anpassar sig till tidens språk.
Ovanstående exempel är alla direkt från Googles sökning på ”kränkt” den 29 Januari 2013. Och det fanns många fler.
I Sverige är de lättkränkta Kung och media och politiker deras glädjefulla slavar…
”K”, citat från internetdiskussion
Medias benägenhet att hävda och i praktiken uppmuntra till att den-och-den känner sig kränkta, och som en följd deras roll i att begreppet Kränkning och Kränkt devalveras är som synes omfattande. Notera att i åtminstone ett av fallen ovan (Sydsvenskans) har det otvivelaktigen skett ett övertramp som motiverar begreppet ”kränkning”. Vilket dock visar på faran. För när begreppet sätts tillsammans med de andra, mycket mer tveksamma fallen, minskar, inte ökar, kränkningens betydelse. Hela konceptet nedgraderas när det spelas ut så ymningt att ”kränkt” blir liktydigt med typ arg, eller frustrerad. Vadan detta överutnyttjande av vad som till helt nyligen var ett starkt kringskuret, och endast i extrema fall använt begrepp?
Det moderna navelskådandets lättkränkhet
Kränkningbenägenheten är i ett modernt samhälle som vårt oupplösligen förbunden med subjektiviseringen av fenomen. Dvs att man mer och mer väljer att fokusera på hur någon eller några känner inför händelser, och på känslosvallet i sig, snarare än på deras verkliga omständigheter, styrande faktorer och samband, och dessas innebörd. Ett exempel: en auktoritetsperson som t.ex. en polis går utöver sitt uppdrag och trakasserar eller förtrycker någon de kommer i kontakt med. Den vinkel som tenderar att alltmer ta över är att offret känner sig kränkt. Vilket mycket väl kan vara sant, i ett privat, personligt perspektiv. Men med förlov till alla de som har drabbats av det är det ändå ett underordnat element i ett mycket större, mer sammansatt problem. Polisen är en publik, offentlig funktion, en makt som skall värna om samhället och medborgarnas väl och ve, och ett repressivt eller diskriminerande uppträdande från dess representanter innebär ett Maktmissbruk, ett fegt svek mot hela den ordning som samhället bygger på, realiserat i och med kränkningen av en individ.
Man kan se det som en avart av den postmoderna existensen. Istället för kritiskt ifrågasättande ersätts en analys av förhållanden av ett fluff där allt kan tolkas som man vill och alla vinklar är lika relevanta, där det blir omöjligt att prioritera värderingar och sakförhållanden. Den enda ledstjärnan blir känslan, hur något upplevs, till nackdel för vidare aspekter. En ram för tänkandet bildas, där ingen åberopar högre värden utanför inviden, en individ som inte är beredd att offra något eller se till större sammanhang. Det är ett förhållningssätt som passar den individuella konsumtionens, konformistiska självtillfredställelsens skit-i-andra-samhälle. När anpassligheten är högsta ideal, och djupare principer och en oförmåga eller ovilja att hävda universella eller fundamentala värden är norm, får människor lätt ett enormt smalt fokus där de egna önskningarna görs till universums mening och centrum. Den som verkar i en sådan tankeram får lite eller inget stöd i sitt medvetande för att skilja mellan verkliga oförrätter å ena sidan, och otur, livets allmänna svårigheter eller helt enkelt en skillnad i åsikt å den andra. En försåtlig, underförstådd tendens smyger sig in, att man skulle ha rätt att slippa bli irriterad eller utmanad. En sådan infantiliserad kälkborgare blir snar att gnälla på att de är ”kränkta” så fort något går dem emot, eller de utsätts för någon form av ringaktning eller bakslag som de med sina ytliga perspektiv inte har något svar på. Det räcker med att de förbigås för befordran, eller att man inte gillar färgen på deras bil.
[…] som smartskaftet imorse som i metro var KRÄNKT (och ARG) för att personen blev erbjuden 75 kr i h för ngt assistensjobb.. eh jaha? Ta inte jobbet då…
”K”, citat från Internetdiskussion
Denna sorts kränkningsbenägenhet har också det farliga kännetecknet att blanda bort korten och jämställa alla aktörer. Vem som helst kan känna sig kränkt, och ens benägenhet behöver inte innefatta några parametrar som ställer det relation till det egna uppträdandet. Sålunda kan den som faktiskt kränker lika gärna själv ta på sig kränkningskostymen som ett försvar för att man diskriminerar, tystar, hatar och hotar sin omgivning. Det är i det ljuset kan man t.ex se många hobbyhatares, t.ex. internettrolls verksamhet. Som ett utslag för den ömhudade reaktionen från någon som anser att det blotta faktum att andra vågar yttra sig, eller påpeka något som man ogillar, är en kränkning. Och som legitimerar att man själv far ut med okvädningsord eller hot, eller värre. 
Det är värt att lägga märke till att det mer sällan är folk som verkligen blivit kränkta i djupet av sina rättigheter och sitt människovärde som publikt skränar om det eller viker ut sitt sargade inre. Epidemin i kränkningsbenägenhet kan så ses som ett fenomen för den som ömtåligt har någon form av privilegium att slå vakt om, eller för den osäkert ömhudade, två grupper som förenas i att de hellre skyltar med sin sårade indignation eller ägnar sig åt aggressiva utfall än att argumentera i sak eller framlägga en konstruktiv poäng.
Den här formen av lättkränkhet är ett tämligen nytt och modernt massfenomen: under tidigare historiska perioder (före slutet på 1800-talet) var det endast en mycket liten del av befolkningen som i kraft av sin rikedom och sina privilegier kunde göra anspråk på att vara så lättstötta. Men andra mekanismer, baserade på begrepp som ”heder” och ”respekt”, fanns till hand för de som ville känna sig kränkta, och dessa lever också kvar än idag. Genom kulturella möten och i takt med att samhället liberaliserats och rört sig bort från forna tiders tillåtande av vissa förtryckarmekanismer har dessa kränkhetens inkörsportar åter kommit att aktualiseras. Det är om dem, om den vilja att känna sig ”kränkt” inom ramen för hederstänkande och krav på en speciell ”respekt” som nästa inlägg på detta tema handlar om.
—————————————————-
Nästa del: Jag är KRÄNKT! Om Heder och ”Respekt” →
Andra sidor om Kränkning
Indomitus.blog 