E.L. JAMES – FEMTIO NYANSER AV HONOM, FEMTIO NYANSER AV MÖRKER, FEMTIO NYANSER AV FRIHET (FIFTY SHADES FREED)
Det kan verka passande, att från sjukhusmörkret i Karolinskas infektionsavdelning kommer en recension av de nyligen lästa ”Femtio-nyanser”-böckerna, vilka tagit speciellt den kvinnliga läsekretsen med storm och sägs ha gjort pisksex och läderhuvor salongsfähiga…
”50 nyanser av Honom” E L James, 2011, Norstedts Förlag, Stockholm , 554 s.
”50 nyanser av Mörker” E L James, 2012, Norstedts Förlag, Stockholm, 538 s.
”Fifty Shades Freed” E L James 2011, Arrow Books, London. 580 s.
Sedan 2012 har ”Femtio nyanser”-böckerna gått från en snackis till ett fenomen som får publicister att dregla (Och gett tillfälle med braskande budskap som ”har sålt mer än Harry Potter!” över 60 miljoner sålda!” osv). Vissa talar om ett genombrott för den erotiska skildringen och litteraturen, att E.L. James lyft en hel genre ur skuggorna och gjort den salongsfähig och chick, och naturligtvis har det lett till att en mängd efterföljare numera trängs på hyllorna.
Vad är det då för fantastisk historia som tagit världen med storm?
Anastasia, en ung naiv flicka råkar oförhappandes intervjua den vrålsnygge miljardären Christan Grey, som av oklar anledning dras till henne, arrangerar att de stöter ihop fler gånger och till slut söker få till stånd en slags relation. Det visar sig dock att denna relation är den hos dominant-undergiven, då Christian Grey är inne på sadomasochism. Den unga Anastasia både skräms och kittlas av det där, men hjälten är så snygg att hon rätt snabbt går med på att smiskas och köras med i och utanför sängen. Såsom obotlig romantiker med ett hjärta av guld ser hon också den trasiga själen under sadistens hårda yta, och så småningom och efter några förvecklingar faller denne till föga för hennes ömhet och omsorger och inleder en kärleksrelation, de gifter sig och blir till slut en enda stor lycklig familj.
Slut.
Ovanstående dras genom ständiga referenser till vad som redan sagts i någon av de oändliga, närmast i realtid återgivna samtalen mellan den kvinnliga protagonisten och den ”mystiske” Christian Grey, lite tamt gnissel påkallat av den sistnämndes förtryckarattityd, samt amatörpsykologiserande, ut till att fylla de över 1600 (!) sidor som böckernas berättelse slingrar sig genom. Och förstås, ett antal sexscener av mer eller mindre fantastiskt slag.
Om någon till äventyrs känner epitetet ”Harlequin-roman” kittla tungan så finns det goda skäl till det. För det här är en sådan, i utdragen och endast mycket tunt förklädd form. Alla genrens troper och stereotyper finns där. Som det här med prinstemat. ”Prinsen” Christian Grey, föremålet för hjältinnans åtrå och i princip alla tankar, är den totale alfahannen: sanslöst snygg, sportig, allmänt världsvan och så förstås – multimiljardär. Han är en den intressante och agerande, trots sin rikedom försedd med en fruktansvärd barndom som gjort honom ärrad för livet, vilket får utgöra en slags silverkant av trasighet som appellerar till läsarens sympati. Vilket behövs, för han är en auktoritär, självsvåldig och dominerande skithög.
Flickan, å andra sidan, är en total ingenue, i detta fall till och med oskuld. Hon är attraktiv men vet förstås inte om det. I själva verket har hon så hysteriskt dålig självkänsla att man själv vill piska henne redan efter de inledande säg, hundra sidorna – och hon blir tyvärr aldrig bättre. Ständigt ängslig, ständigt funderande på vad andra tänker och tycker och ständigt lika förvånad över att hon har egna önskningar och synpunkter – som dessutom ofta serveras henne av andra. Nej, någon intressant eller speciellt beundransvärd person är hon inte.
Det som dock skall locka i den här berättelsen är dock sexet. Och inte vilket sex som helst. Piskor (trots att de inte kommer till användning), smisk, handbojor och avancerad petting. Ni vet, kinky stuff.
Men tyvärr lyfter aldrig det stygga sexet. Beskrivningen av BDSM-kulturen (Bondage-Dominance-Sado-Masochism) slits mellan att både vara extremt renskrubbad och banal å ena sidan, å den andra att förses med patologiska förtecken, som något sjuka eller skadade människor ägnar sig åt på allvar. Vad som blir kvar är ganska tama övningar, varianter på reguljärt mansdominerat ”hårt” sex. I själva verket framstår det mest kinky vara att hjältinnan har någon sexualitet alls. Trots sin ansats att vara ”vågade” blir därför böckerna mer än något annat bekräftelser på en väldigt traditionell syn på framför allt könsroller och sexualitet.
Det är synd. Även om man som undertecknad betraktar BDSM mer som fånig, skrattretande och ängslig än kittlande eller befriande, kunde kanske temat med BDSM eller en komplex sexualitet som både kan upplevas som eggande men också har sina mörka stråk vara potentiellt intressant. Men allt handlar förstås om hur man gestaltar det. Om man gör det alls. Femtio-nyanser –böckerna gör det tyvärr inte. Ansatsen inför BDSM verkar vara att ett försök att exploatera ett tabu som man både tonar ner så mycket det går samtidigt som man vill fortsätta förfasa sig över det.
Inte heller språkligt sett står ”femtio nyanser”-böckerna på någon hög nivå, med mängder av upprepningar av otroligt enfaldiga ordvändningar och evighetslånga dialoger som ältar exakt samma sak om och om igen. Handlingen är extremt rakt och övertydligt berättad utan att bli vare sig vara rapp eller spännande, och det konstanta bruset av huvudpersonens tankar och samtal närmast i realtid, tillsammans med övertydlig och extremt ytlig psykologisering av karaktärernas handlande, tar effektivt bort allt mystiskt eller spännande i de känslomässiga eller sexuella turerna. Det gör också att det föregivet spännande sexet i böckerna snabbt blir ganska trist – när man för femtioelfte gången fått det beskrivet hur hjältinnan ”hjälplöst kommer runt honom” och andra klichéer som upprepas in absurdum, slutar man att bry sig.
Trots att vi får höra hennes tankar på allt som händer är den inre dialogen tyvärr svårartat barnslig, och huvudpersonen förblir ett blankt blad böckerna igenom. Snarare reducerar den dess bärare till en bimbo vars ständiga tryckande på hur jävla snygg den gudomlige Grey är känns mer än lovligt gumsjukt. I själva verket beskrivs alla personer i böckerna lövtunt, och utifrån sitt utseende. Det ytliga anslaget är också något som också det ständiga varumärkesdroppandet och ohöljda materialism som vidlåder böckerna förstärker.
EL James har anledning att le hela vägen till banken…
De roller som den kvinnliga protagonisten intar, och den manlige dominante som handlingen kretsar kring, är lika stenåldersmässiga som karaktärerna själva, tyvärr. Han är den starke dominanten med pengar makt och handlingskraft, hon det omedvetna kuttersmycket vars enda riktiga resurs är hennes kääärlek som öppnar hans ögon, och i någon mån tämjer honom till att bli en mer ”normal” familjeman.
Det kan ju vara fördomar då undertecknad kanske inte tillhör den främsta målgruppen för den här sortens berättelser, vilka nästan övertydligt riktar sig till kvinnor som en stereotyp spegelbild av porrens tillvändning åt det manliga (därav genrenamnet Chick-lit…)I den jämförelsen drar förstås en bok det längsta strået. Men det hindrar inte att det, även kvalitetsbrister åsido, finns rätt mycket att irritera sig över i de här böckerna.
En sak måste man dock ge dem – ”femtio-nyanser”-böckerna är lättlästa, inte bara i meningen att språket och historien är enkla, men det är lätt att bläddra vidare. E.L. James lyckas trots sitt språkliga snubblande få en åtminstone lite intresserad av om hjältinnan till slut kommer att låta sig piskas. Eller så kanske det är undertecknads egna variant av sadomasochism att man inte kan lägga ner även en sådan av kommersiell hype uppblåst ballong, sannerligen inte bärare av några andra kvalitéer än att man kryddat utslitna klyschor ur romantikgenren med ytliga referenser till den föregivet kittlande BDSM-världen. Undertecknad läste sista boken på engelska för att se hur språket tedde sig i original. Men tyvärr var nivån i stort sett inte högre där. Betyget måste bli underkänt.
Tummen ner
Denna och andra bokrecensioner finns samlade på boksidan
Indomitum Librorum
Med tack till kusin Linda som lånade ut de första 2 böckerna.
För några böcker som lyckas vara lättillgängliga och roa, men som har mer intressant att säga om en ung kvinnlig protagonist som utforskar sexualitet och det avvikande, se t.ex. Paulo Coelhos ”Elva Minuter” och den anonymt skrivna ”Den Avklädda Bruden”.
Publicerat på 6 maj, 2013, i Böcker & Litteratur /Books & Literature, Bedömt & Betygssatt, Följetonger /Posting Serials och märkt BDSM Bondage-dominans-sado-masochism, chicklit, E L James, Erika Leonard James, femtio nyanser av frihet /fifty shades freed, femtio nyanser av honom /fifty shades of grey, femtio nyanser av mörker /fifty shades darker, sex i böcker /sex in books. Bokmärk permalänken. 3 kommentarer.
Indomitus.blog 
Hum. Jag har själv blivit åtskilligt fundersam av denna bokserie – sk ”tantsnusk” som jag ser det – och ännu mer förbryllad över att jag den överståndna vintern sett många svenska kvinnor – men bara just då etniskt svenska – vilket framstår som väldigt väldigt märkligt (eller rättare sagt en kulturell observation i sig – enbart västerländska kvinnor från kristet influerade länder tycks läsa eller dras till sådant här – muslimska kvinnor läser av någon anledning inte alls de här böckerna, men de får förmodligen nog av v-e-r-k-l-i-g underkastelse i alla fall…) – i åldrarna 20 till 45 år läsa någon av de här tre böckerna på bussar, tåg, tunnelbanor ja överallt.
Oftast har det såklart rört sig om passagerare som suttit på platsen intill eller alldeles framför, och eftersom böcker av alla de slag alltid dragit mina blickar till sig, har jag inte kunnat undgå att observera detta faktum. De som läst har varit allt från sannolika hemmafruar, småbarnsmorsor eller yrkesarbetande samt en trolig handelsstudent, men alla uppvisar de ett och samma reaktionsmönster – att häftigt rycka till, slå igen boken, sätta sig någon annanstans, försöka vända boken ”ur bild och ur vinkel” så att jag inte skall kunna se den erbarmligt dåligt skrivna text de läser och så vidare och så vidare… inklusive sura, förgrämda blickar och att genast, omedelbart försöka lämna hela tåget, så snart det stannar vid nästa station.
Den mycket torftiga handlingen i de här tre böckerna verkar precis som du skriver mest bestå av en massa ihopfantiserade sexscener, som för mig inte alls framstår som så vidare äkta, och framförallt inte realistiska, trots att väl jag själv – som en annan Frejadyrkare och den inbitna hedning jag en gång är – naturligtvis gång efter annan provat på sådant här sex med – vilket jag dock inte gör någon större sensation av – för varför skulle detta egentligen vara så skilt från all annan sexualitet eller utlevelse alls – det enda osannolika med boken är väl att de två huvudpersonerna är närmast ”monomaner” eller med andra ord fetishistiskt fastlåsta vid sina roller och fantasier, men alla skildringsförsök eller rationaliseringar från författarinnans sida som ska ge läsarna ett slags ”bakgrund” eller förklaring till varför de blev som de blev och varför de nu fungerar som de gör, faller platt till marken.
Tråkiga eller intetsägande emailkonversationer, twitter-lika referat, facebook-skval och liknande interfolierar hela storyn- detta skall förmodligen ge läsaren en illusion av att ”EL James” är en författare som skriver bara såå modernt och bildmässigt, men för mig framstår det hela åtminstone i svensk översättning som både tramsigt och korkat, och knappt spännande alls. Bikt och telefonavlyssning trodde jag var ute med STASI, samt 1980-talet… Och i dagens av internet dominerade tidevarv, kan man nog inte vara fri och öppen med sådant här – inte om man har många, många fiender – och det har såklart jag, vilket alla redan vet. Är man hedning så är man, och lever man i ett huvudsakligen kristet Sverige, så gör man… Därav också de svenska kvinnornas sura och negativa reaktion, skulle jag tro… även om det uppenbarligen måste vara något i kulturen eller dessa kvinnors psyken, som får dem att ens vilja läsa just de här böckerna – för helt och hållet den nutida bokbranschens torftighet, eller förlagens redaktörer och bokmässornas policys tror jag inte det beror på..
Den enda person – kvinnlig då – som reagerat positivt på den här bokserien – som jag mött, var en ung tjej från Ghana, men med svensk uppväxt, som talade perfekt svenska och var väl hemmastadd i vår kultur. Henne träffade jag på ett tåg från Göteborg till Stockholm, och hon började genast vitt och brett diskutera innehållet i den första boken, när hon såg att jag satt bredvid och tjuvläste – från sätet intill. Det var ”sådan sex skulle jag också vilja ha” – ”just den detaljen vore rolig” osv osv, så att hela vagnen hörde – massor av förtjust fniss och flams, med andra ord. Samt jag själv som interfolierade, med att säga, ”ja, om du verkligen vill veta så är det så att…” varefter jag gav tekniska detaljer om kvalitet på piskor och annat, samt varför man undviker att ”svansflyg” runt arm och ben inträffar, och varför man inte slår ”rundslag” på en lem eller mot dess insida, samt inte heller slår direkt emot njurarna med paddel eller tillhyggen gjorda av trä, till exempel, för då kan ens partner börja pissa blod i upp till en vecka, om man nu händelsevis skulle till att träffa för hårt.. Fråga en som redan slagit till, och som också själv blivit slagen, så att han pissat blod faktiskt, eller rättare sagt blött ur en och annan lem, men mitt på den – lemmen ifråga är också en muskel, och liksom alla muskler kan den få bristningar eller vad som motsvarar en ”lårkaka” – inte bara ett blåmärke utan en rejäl inre blödning – om man tar i med den attan så grovt, eller urskiljningslöst. Fast, då var jag i tjugoårsåldern, samt bosatt i Malmö, så det är nog preskriberat nu, säger jag till en och annan körsjungande Malmöpinglas ursäkt och rättfärdiggörelse. Så har vi också mina bekantskaper från Stuttgart, apropos senare hänförelser åt Valkyriehållet (jodå!) men nu vill jag inte skryta..
Men skall det ens vara något, innan man stänger butiken, ja då skall det vara med någon som kan sin sak, och ser ut därefter, anser jag. Annars får det faktiskt vara.
Men för att avsluta – nej jag har jag inte märkt några positiva, lustfyllda eller ens smått roade reaktioner på denna bokserie alls, och som du har jag faktiskt fått ett mycket negativt intryck av böckerna. Skall man ens skriva om detta ämne, vore det roligare med den gamle ambulansmannens Jay Wisemans händiga guide ”BDSM 101” (fasligt teknisk, och skriven ur ett ganska så medicinskt, manligt perspektiv ) innan man ger sig ut på vidare övningar av den sorten – och vad alla svenska kvinnor nu angår – jo de kan just drömma om att få just mig eller någon ut på sådana äventyr – för jag har redan mina bakom mig..
Men – Hell Freja – i alla fall… Det är ju äntligen Maj, samt vår, även om jag inte hinner blogga själv, och dessutom tappat lusten att skriva, vilket plågar mig alldeles förfärligt…
GillaGilla
Tack för den fylliga kommentaren Tann, särskilt intressant för att komma från en som själv prövat på sådant!
Själv måste jag tillstå, som framgår av min recension, att jag finner BDSM som just fånigt och mer än litet ängsligt. Hela poängen med BDSM är att man gör en fetisch av Maktrelationen i sexualiteten. En sådan finns förstås alltid där, som i all mänsklig interaktion. Men BDSM tar upp det och ställer det i centrum, gör det till fokus för den sexuella erfarenheten. Det är det, inte det iscensatta våldet och förtrycket, äkta eller ej, som lämnar mig kall. ”Hej stumpan, låt oss leka maktlekar i samband med våra kroppars och själars möte” liksom. Tack men nej tack.
Varför de här böckerna är ett fenomen är förstås en intressant sak i sig, För som jag ser det är berättelsen i dem en slags supersized-version av de könsrelationer som är normen. Det prinsessiga i storyn är egentligen det mest försåtliga, hur mannen ifråga, hur alfahannig, kall och småpervers han än är, faktiskt blir tämjd på slutet, en lycklig familjeman, botad av kraften i hjältinnans kääärlek. Det budskapet är livsfarligt. Unga kvinnor borde lära sig att ge översittarkräk som dåren i boken en rejäl smocka. DET skulle vara kittlande och djärvt, vida mer än några atrapper och lädertangor som bara utgör parafernalian för vad som i grunden är en banal maktrelation.
GillaGilla
Håller väl med, som vanligt. Övertro på kärleken eller tjärleken är naivt, men inte desdo mindre vanligt förekommande – och alla kvinnor – eller de flesta, skulle jag väl tro – tror att de kan ”göra om” en man pga äktenskap. Därför aktar jag mig själv för giftemål, och lever numera helt giftfritt sedan några år !
GillaGilla