Eller ”vem har inte träffat på ett vältrande demoniskt monster i sin källare?”
Halloween kom och gick, men ett infall med skräcktema som kommit till mig i sena oktober stannade kvar. Det var en scen från berättelserna om min alternativa fantasyvärld Aratauma, där karaktärerna Yakane, Marc och Kataia smygande bland de uråldriga ruinerna under sultanens citadell möter en skräckinjagande syn.
Från avgrunden bortom världarna hade den krälat, Slukaren i mörkret, slingrande, vältrande sig i avskyvärda former: ömsom dimma, ömsom onaturligt kött, utsläckande allt liv den mötte, förtärande såväl kropp som själ… Ingen som sett varelsen överlevde sades det, men skrämda rykten gjorde gällande att den manats fram av den fördömda, Drottningen som usurperade tronen, och matats med hennes fiender. Och det fanns andra, mycket värre, knappt framviskande att varelsen närts med de odöpta spädbarnen från hennes rivaler…
Mellan andra projekt stal man lite tid på det lilla (A5) skissblocket där ett utkast jobbades fram. Ett mörkt rum med protagonisterna på ena sidan, där Yakane drar Kataia undan och Marc står med facklan och svärdet huggande mot varelsen.
Jag föreställde mig Slukaren som en slags oformlig massa: halvt solid, halvt flytande och under ständig förändring, krälande och vältrande sig framåt, redo att sluka allt i sin väg.
Jag gillade den där och bestämde mig för att föra den till lite skarpare klarhet. Den skulle passa som bläckteckning med sin skarpa kontrast eftersom ljuskällan är mitt i bilden med totalt mörker runt om och det skulle också bli en välkommen övning i att utveckla crosshatching-tekniken för ljus och kontraster i bläck.
En underliggande skiss i blyerts skulle behövas för att någorlunda rätt få till det perspektiv som också var en del av den rumsliga iscensättningen, samt för att arbeta fram detaljerna. För sistnämnda låg fokus främst på klädedräkt samt porträttexakthet för bildens personer.
Varefter skissen framskred flyttades fokus till monstret på bildens högra sida och de mångskiftande formerna i varelsens fysiska gestalt. Här låg utmaningen i att ge en fysisk manifestation åt något som egentligen saknar fast form utan ständigt är i en slags halvflytande förändring och övergång mellan skepnader. Jag ville därför också ge den lite av karaktären hos en Rorschach-bild med element som diffust liknar olika objekt som betraktaren kan tycka sig skönja. Nya detaljer, såsom hieroglyfer för pelarna i bakgrunden lades också till.
Med ljusbordets hjälp kunde skissen direkt överföras till tuschteckning med fineliners. Sedan gällde det att med crosshatch-teknik försöka få fram känslan av form och volymer med linjerna utan att förlora t.ex. personernas utseenden eller det mjuka, oformliga intrycket av Slukaren. Varefter lagren av linjedragning framskred kom fokus på att hitta den rätta balansen och övergången mellan de partier som är upplysta och det omgivande mörkret.
Till slut var det dags att lägga ner pennorna. Bilden fick genomgå en lätt efterbehandling för att återställa de stora, med marker färgade svarta partierna som lättades upp för mycket av skenet från scannerns ljus.
Som vanligt är resultatet…blandat. Bilden i helhet borde nog gjorts mörkare, med hårdare skuggor och offrande av detaljer i de oupplysta partierna. Det är ens primitiva och darrhänta ritstil, där en slags nervös och petig detaljism tenderar att ta överhanden, som skymtar fram till förfång för en djärvare och mer suggestiv återgivning av mörkt och ljust. Men under förutsättningarna är det ändå ett slags lärorikt moment, speciellt med tanke på att den färdigställdes från start till mål på bara några dagar allt sammantaget. Det där är en scen jag tänkt på flera gånger genom åren, och det känns trevligt att få föra ner något slags intryck av den på papper.
Under arbetet lyssnades från låtlistan för den här scenen bland annat på klassikern Metallica – The Thing that should not be😁
En fortsättning på bilder av kvinnliga haremsväktare från mina berättelser i bläck & akvarell.
Tidigare artiklar som berör haremsväsende och besläktade ämnen finns under kategorin HAREM
I ett tidigare inlägg (se Harem Lady Guard 1) redogjordes för infallet att göra bilder som illustrerar Kadin Koruyukular, de kvinnliga väktarna av haremets folk i mina berättelsers rike Kiralatet. Det här är också parallellt en serie övningar i att bättre kombinera teckningar, företrädesvis i tusch, med relativt snabb målning i akvarell.
Redan när jag jobbade med den första av mina haremsväktare (se ovan) skissade jag på några av hennes kollegor, med ett första utkast i blyerts nära till en färgskiss i akvarell efter lite utlagda bläcklinjer. Så det fanns från början ett utarbetat koncept där.
För haremsväktare nr.2 tillämpade jag ett något ändrad arbetsgång för de valda medierna. Denna väktarinna skulle ha en mer mönstrad och färgrik khazagand-tunika. Redan det gjorde att jag valde att lägga en mycket mer sparsmakad linjeskiss, och måla in så mycket detaljer som var praktiskt i akvarell, för att sedan lägga in detaljer i hatching-teknik med finspetsade bläckpennor.
Denna skulle ha en något mer ”civil” utrustning och inte förete lika mycket av den utrustning för krig och fältslag som sin föregående syster. Istället för sammansatt båge, spjut och kavallerisvärd är hon utrustad med ett armborst (qaws) från perioden samt ett mer traditionellt rakt svärd. Icke desto mindre är hon tydligt en medlem av det militära kastet, en silahtãr. Under sin uniformsliknande tunika med det kännetecknade tiraz-bandet på höger arm bär hon en kort brynja, och hennes skenbensskydd har en lilja som emblem (rank), en karaktäristisk märkning under mamlukernas välde. Hennes filtmössa är en annan tidstypisk detalj som också visar på hennes särart – sådana bars annars oftast av män.
Sålunda blev det – och under en tvådelad sittning, för att ge akvarellerna tid att torka under kvällen, kom denna den andra av mina visioner av haremsväktarinnor till livs.
Jag måste säga att även om den första bilden nog vinner i mitt gillande, så utgör denna en mer realistisk och vardagligare illustration av en kadi koruyukular så som dessa skulle te sig i palatset. De här övningarna har börjat bli rätt trevliga och är iaf. tidsekonomiskt försvarbara – själva målnings och tusch-elementet går numera skönt snabbt, vilket gör att man kan utforska mer subtila skiftningar i sådant som kläder och parafernalia med ett öga på källorna.
För introduktion till de underliggande perioderna och inspirationskällorna till dessa historiskt inspirerade bilder se bla.: Ottomanska riket kejserliga harem; motsvarigheten i stormogulernas rike; det mongoliska Ilkhanatet samt förstås den mest direkta av de historiskt placerade förlagorna, Mamlukernas sultanat (1250-1517),
Det fanns en snarlik institution till Kadin Koruyukulari i vår verklighet, i form av Mughalhärskarnas (1526-1857) s.k. Urdubegis eller kvinnliga vakt för haremet vilka också tjänstgjorde som Mughalhärskarnas livvakter i deras privata kvarter. Se:
För den som vill fördjupa sig i kunskap om ottomanska rikets odalisker och harem rekommenderas ”The Imperial Harem: Women and Sovereignity in the Ottoman Empire” av Leslie P. Peirce, den kanske bästa, mest systematiska genomgången av den mytomspunna seraljen, sultanens harem i hjärtat av Istanbul i det ottomanska riket. Här får man insyn i vilken enorm apparat det var, med en stenhård hierarki och betydelse långt utanför palatset, och hur snarlik dess organisation var ett militärt hushåll.
I ett avbrott under målandet av en tavla gick passade jag på att ge form för en idé från länge sedan: en teckning i bläckk & akvarell av en kvinnlig haremsväktare från mina berättelser.
Det var många år sedan som jag, inspirerad av såväl det Ottomanska riket kejserliga harem som motsvarigheten i stormogulernas rike och senare års studier av kvinnors liv i såväl det mongoliska Ilkhanatet samt förstås mitt personliga specialområde, Mamlukernas sultanat, skissade på organisationen och den inre mekaniken av ett avancerat haremsväsende för mina berättelser. Skådeplatsen för ett sådant skulle vara Kiralatet, inspirerad av de sistnämnda mamlukerna.
Tidigare artiklar som berör haremsväsende och besläktade ämnen finns under kategorin HAREM
För mina berättelsers rike Kiralatet uttänktes således ett kungligt harem som utgör en integrerad del av det militära slavväsendet, en systerorganisation till tibaq, barackskolorna där slavkrigarna drillas i vapenkonst. Kiralatets militära herrefolk har dock, än mer än IRL, kommit att bilda en separat folkgrupp, något som som just det kvinnliga haremet utgör en förutsättning för. Sålunda finns där inslag som man skulle känna igen från inspirationsperiodens stäppimperier, med en grupp av kvinnor som också är formellt fria, i meningen inte slavar, men ändå delar av Silahtâr-klassen, dvs herrefolket. Det har möjliggjort för en klass av kvinnor att verka i roller som annars förbehålls män, och öva på sådant som ritt, vapenhantering samt axla visst ansvar för sin egen säkerhet.
Enter: Kadin Koruyukular, de kvinnliga väktarna av haremets folk. Under reasearchen av de många titlar och positioner och de intrikata relationerna inom och utåt för mina kvinnliga väktare klottrade jag ner lite tankar om hur sådana där skulle tänkas kunna se ut, när de iklädde sig sin roll som väktare. I fokus var en tanke om hur en slags kvinnlig mamluk skulle kunna te sig: inte någon fånig orientalistisk magdansfantasi m svärd.
Även fast det var många år sedan hade jag ändå den där kladden i bakhuvudet när jag nu tog fram seriöst papper, skisspenna och mitt Pigma Micron-set, och tillämpade årtionden av studier av hur kläder och utrustning verkligen borde kunna se ut på den grundläggande idén. En snabb konceptskiss för figuren, och sedan var det bläckdags, i klassisk crosshatch-teknik.
Haremsväktarinnan är fullt utrustad med de vapen som hör till silahtârernas stridssätt: i handen ett quntariyah kort stöt-spjut, och på höfterna ett kilidj-liknande böjt svärd, sammansatt båge och pilar i var sina koger, hängande från ett metallbeslaget vapenbälte med diverse fästpunkter som vapnen hängs från. Hennes kazaghand är karaktäristisk för mamlukerna med tiraz-bandet på höger arm som tecken på hennes position: den utgör en slags uniform och är också invärtes fordrad med ringbrynja eller läderlameller för att ge bäraren ett kroppskydd, Ridstövlar av turkisk typ och dok fullföljde ekipaget.
Olikt i forna dagar tvekar jag nu inte att måla om tiden finns. Jag fattade penslar och Windsors akvarellfärger, och gjorde först en ren färgskiss för att hitta passande färger, med ett öga också på vad våra källor och avbildningar från sent 1200-tal inte skulle invända mot. Sedan var det bara att måla på.
Det kanske bästa jag kan säga om mitt akvarell-game är att penselföringen blivit något säkrare och numera går relativt snabbt. Lite mer nyanser och skillnad mellan högdagrar och skuggade områden har också tillkommit, tillräckligt för att fungera som färgläggningsmedel för teckningar. Oavsett att allt förstås går att förbättra,, måste jag säga att jag blev mer än nöjd med det allmänna intrycket samt själva den slutliga designen av min Kadin Koruyukular. Det ligger väldigt nära min vision av de stridbara väktarinnorna av haremets folk, och har redan gett upphov till fler bilde rpå temat, som kommer visas vad det lider.
Det fanns en tämligen snarlik institution till mina Kadin Koruyukulari i vår verklighet, i form av Mughalhärskarnas (1526-1857) s.k. Urdubegis eller kvinnliga vakt för haremet vilka också tjänstgjorde som Mughalhärskarnas livvakter i deras privata kvarter. Se:
Det borde inte behöva påtalas, men haremsväsendets kittling för västerländska orientalister på 1800-talet och framåt har svårt förvanskat innebörden av fr.a. ottomanernas harem, med en helt oproportionerlig uppmärksamhet given åt dess förvisso viktiga, men alls inte överväldigande privata och sexuella inslag. Vad som då missas är det avgörande faktum att den här centrala organisationen inte främst fick sin form och sin betydelse som ett slags stall för härskaren att ha sexuella eskapader med. Det hade kunnat lösas bättre med en långt småskaligare anordning. Poängen med en stående organisation av hundratals, uppemot tusentals kvinnor, nästan samtliga också formellt slavar, var att ha en parallell organisation till det militära slavväsendet vilket utgjorde kärnan för de ottomanska sultanernas makt. Det kejserliga haremet var alltså främst en utbildnings – och träningsanläggning för kvinnliga följeslagare och framtida partners för militärväsendets medlemmar. 99% av dem fick knappt en skymt av sultanen under sina år där.
För den som vill fördjupa sig i verklig kunskap om ottomanska rikets odalisker och harem rekommenderas ”The Imperial Harem: Women and Sovereignity in the Ottoman Empire” av Leslie P. Peirce, den kanske bästa, mest systematiska genomgången av den mytomspunna seraljen, sultanens harem i hjärtat av Istanbul i det ottomanska riket. Här får man insyn i vilken enorm apparat det var, med en stenhård hierarki och betydelse långt utanför palatset, och hur snarlik dess organisation var ett militärt hushåll.
En vy över fantasimonumentet Myriadon i akvarell och bläck.
I det ständigt pågående arbetet med att illustrera landmärken och monument i Aracanea, en av de viktigaste städerna i mina drömmars fantasivärld Aratauma kom turen till Myriadon, vilken tidigare omtalats och förekommit i bakgrunden på andra illustrationer (se t.ex. inlägget Myriadernas Marsch (I)). Myriadon är Aracaneas motsvarighet till de vägmärken som stod i huvudstaden såväl i Rom (Milliarum Aureum) som Östrom/Bysantinska riket och markerade att vägnätet i deras imperier sammanstrålade där. I det senare fallet bestod million i Konstantinopel av en slags kvadrupel triumfbåge, vars design kom att bilda en slags utgångspunkt för min egen. Men flera andra idéer kom att fogas till.
Jag bestämde mig tidigt för att jag ville inkorporera en obelisk till Myriadon – romarna, både i väst och öst, var begivna på att frakta de imponerande monoliterna till sina städer – Egypten var ju också en del av såväl det antika som det senare bysantinska romerska riket. Under researchen av bilder och fakta om dessa stiftades bekantskap med de ursprungliga planerna på hur Washington-monumentet i Washington DC var tänkt att te sig (se nedan). Den där designen låg för min inre näthinna när min egen Myriadon kom till.
I en utforskande planskiss och utkast för frontvyn för en av de fyra monumentala ingångsbågarna kom de olika inspirationskällorna till det sammansatta monument som min Myriadon utgör samman.
Obelisken i mitten utgör i sig ”mittenstenen” och reser sig hela 63 m upp med basen. Från den utgår fyra monumentala portbågar i väderstreckens riktning, förenade i en ring av kolonner i två plan. Hela strukturen sitter på en upphöjd bas och breda trappor leder upp till dess grundplan. Designen är relativt avskalad, men saknar förstås inte utsmyckning.
Förutom de reliefer och utkarvade detaljer som pryder såväl obelisken som kolonnerna och andra delar av monumentet, flankeras trapporna av lejonstatyer, krigsbyte från Artanien (motsvarande Iran). På övervåningens balustrad står stora ryttarstatyer av forntida kejsare i brons, blickande ut över imperiets fyra väderstreck.
Ok, så vi har en plan. Därefter kunde vi gå vidare till en målad vy som ger en idé om hur monumentet faktiskt ter sig för en betraktare. Den viktigaste faktorn för en sådan vy är att få till ett fungerande perspektiv, och där måste man kompromissa med hur mycket man kan visa av objektets åsyn på en gång och ändå få det att se någorlunda trovärdigt ut.
I de första arbetsutkasten lade jag således fast horisonthöjd och betraktelsevinkel, liksom fokuspunkterna från vilka byggnadens linjer skulle löpa. Samma linjer vägledde också utformning och dimensioner för bakgrunden och dess byggnader, med Augustabergets och Nya Rikets kyrka antydda som siluetter i fjärran.
När grunddragen väl bestämts och saker fått sina relativa platser, vinklar och dimensioner, lades en riktig skiss ner på det tjockare papper som sedan skulle målas. Mer av sådant som kringfigurer och arkitektoniska detaljer började också läggas in. Impulsen att börja plita ner för mycket småttigt kunde väl inte helt undvikas, men i stort var det här mest en vägledning för färgläggningen.
Sedan var det dags för målning, vilken skedde i ink & wash-utförande, dvs akvareller kompletterade av bläckpenna, i det här fallet både med reservoarpenna och doppad stålpenna. I slutfasen kom jag att experimentera lite med just bläcksorterna och gick från svart kinesiskt bläck till vattenlöslig sepia som tunnades ut lite olika för att lägga på detaljer såsom hieroglyferna på obelisken och annat.
Och så här blev det hela. Jag är inte missnöjd, även om det finns mycket att förbättra förstås. Förutom de lite krokigt darrhänta linjerna, vilket dock inte är lika kritiska för en sådan här bild, stör jag mig på att perspektivet trots allt blev lite skevt mellan den högra och vänstra sidan av bilden.
Vådan av att ha för många samtidiga och tekniskt olika projekt, som gör att man lite för sällan återvänder till en och samma teknik, visade sig åter. Jag får inte riktigt kläm på själen i det som ska utgöra en ink & wash-bild, det ser fortfarande ut som en färglagd bläckteckning där linjerna dominerar lite för mycket istället för det mer atmosfäriska intrycket som en färgbaserad bild skulle ge.
Men, som jag säger till mina elever, bör det fullkomliga inte förhindra det goda. Ett åtminstone vägledande intryck för hur jag tänker mig mina berättelser Myriadon kom ändå till världen, och ännu en steg framåt tagits i bygget av en plats som från att bara ha funnits i tanken och fantasin, nu kan beskådas och därmed blir klarare, mer konkret, och i någon mening, mer verklig.
Förlagan till obelisken i mitten av Myriadon kommer från den s.k. ”ofärdiga obelisken”, en antik koloss som ligger på sin ursprungliga brottsplats i Aswan, Egypten. Den höggs ut under den stora kvinnliga faraon Hatshepsut och skulle, om den rests, varit nästan 42 meter hög och den största obelisken i Egypten.
Del 5 i artikelserie om Fattigdomen tar upp
Mellanöstern är en speciell region med hänseende på fattigdom och av stort intresse, inte minst med tanke på att i debatten görs ofta en koppling mellan terrorism och fattigdom, samtidigt som många av Mellanösterns länder också sitter på stora fyndigheter av världens främsta strategiska resurs – olja. Till sin utsträckning är detta en enorm region med stora interna skillnader ifråga om ekonomiska och befolkningsmässiga förutsättningar. Från de oljerika gulfstaterna över typiska medelinkomstländer till utfattiga och svårt eftersatta stater som t.ex Jemen. Där finns länder med någorlunda homogen befolkning som säg, Tunisien, samt religiösa och etniska mosaiker som Libanon eller Irak. Få är de länder som inte har någon form av minoritetskonflikt inbyggd i sig – antingen det gäller kopter i Egypten, berber i Algeriet, Marocko och Libyen, kurder i Iran, Irak, Syrien och Turkiet, araber i Israel och så vidare. Detta är ett arv från kolonialismen dagar och har bidragit till att öka fattigdomen som nästan utan undantag är värre bland minoritetsbefolkningarna.
Det faktum att samtliga länder har en muslimsk majoritetsbefolkning borde, och har tidigare i historien, inte inneburit en avgörande faktor i ländernas välståndsutveckling. Och även idag visar exemplet Turkiet, där islamiskt inspirerade regeringar nu suttit vid makten i ett årtionde samtidigt som landet blomstrar ekonomiskt, att välstånd och Islam ingalunda står i direkt motsättning, Men på andra håll har tyvärr islamiska institutioner kommit att förstelnas ideologiskt och lägger hämsko på sådant som utbildning, kvinnors rätt och möjlighet att försörja sig och bidra till staternas välstånd, möjligheten och sätten att uttrycka politiska krav med mera, och därmed blivit en faktor i frågan om fattigdom i de länderna.
Matförsörjning i Mellanöstern
Det finns dock fler faktorer som motiverar att mellanöstern tas upp för sig i fattigdomshänseende. Till att börja med har alla stora jämlikhetsklyftor – det är djupt ojämlika samhällen med en liten och ineffektiv medelklass eller kvalificerad arbetarklass. De lider nästan samtliga av en akut brist på demokrati, rättsäkerhet, starka civila institutioner samt något som liknar folkligt deltagande i avgörande frågor om staternas styre. Nyligen har många av dessa länder skakats av stora folkliga resningar, ”Den Arabiska Vår”, som i alla fall lovar att något rubba regionens dominerande styresform- diktaturer eller auktoritära regimer med lite eller inget folkligt deltagande. Men än så länge har de strukturer som starkt bidrar till att låsa fast stora befolkningsgrupper i fattigdom visat sig svårrubbade.
almmänna val och politiska friheter mellanöstern
Två stater där omfattande protester skett och där också religionen spelar en viktig roll är de viktiga länderna Egypten och teokratin Iran. Deras många likheter men också olikheter hjälper till att kasta ljus över fattigdomsproblemet i mellanöstern.
I Egypten, liksom även Tunisien, har det gamla styret kastats över ända- eller har det? Ledarfiguren är borta – men frågan är om inte kontinuiteten är mycket större än vad man kunde förledas att tro under de segerrusiga dagarna. Framför allt har få åtgärder vidtagits för att minska de strukturella problem som vidlåder de ekonomierna. Fallet Egypten är bestickande. Egyptens befolkning på över 83 miljoner lever på 5 % av landets yta. På grund av konservativa värderingar, allmän inkompetens och sviktande insatser på det sociala området är födslotalen höga, och befolkningen växer år efter år över vad landets ekonomi förmår bära. Medianåldern är endast 24 år, hela 33% av befolkningen är under 15 år. Arbetslösheten är över 10 % i officiella siffror och troligen högre än så.
BNP per Capita är 6200 USD omräknat till köpkraft (Sverige 39 000 USD) men värst är de stora inkomstklyftorna: den rikaste 10% av befolkningen konsumerar nära 30% av landets produktion och inkomster, medan den lägsta 10% får nöja sig med 3 %. Statistiken för på exakt vilken nivå de många fattiga lever i spretar. Minst 22% av befolkningen under nationella fattigdomsgränser, medan världsbanken räknar med att närmare 40% av befolkningen lever på under 2 dollar om dagen.
De fattiga har svårt att uppnå utbildningsnivå tillräcklig för att kunna enrollera sig i vettiga skolor i ett Egypten där utbildningen är starkt segregerad längs klassgränser. Den egyptiska landsbygden, speciellt i Övre (södra) Egypten, är svårt eftersatt ifråga om sociala tjänster, och dess befolkning, bland vilka fattigdom bitit sig fast över generationerna av brist på möjligheter, har sökt sig till de enorma nergångna förstäderna som växt upp kring Kairo eller Alexandria där de utgör en mångmiljonhövdad, undersysselsatt människoreserv som tar vilka jobb som helst. Speciellt Kairos närmast bisarra trängsel och armod, förvärrad av den bristfälliga sociala servicen och korruption, har blivit ett kännetecken under den långa Mubarak-eran. Några exempel är t.ex. Zabbaleen, en folkgrupp om minst 70 000 personer som fungerar som Kairos skräpplockare, och det berömda faktum att över 1,5 miljoner människor lever i stadens gamla kyrkogård al-Khalifa…
Fattigdomen är i Egypten som annrostädes i Mellanöstern mycket ett ungdomsfenomen – De unga har mycket få möjligheter även i storstäderna och 90% av de arbetslösa i Egypten är under 30 år. Den typiske fattige i Egypten är en ung man eller kvinna med bristfälliga läs-och skrivkunskaper, på landsbygden eller nyinflyttad till en storstad som äter en extremt ensidig, proteinfattig men sockerrik diet, och arbetslös eller hankande sig fram på ströjobb.
Ungdomsarbetlöshet Mellanöstern
Det här utgör en viktig bakgrund till de protester som nyligen störtade den auktoritäre Hosni Mubaraks styre, men också till det Muslimska Brödraskapets starka närvaro i de fattiga stadsdelarna. Många i väst förundras och förfasar sig att det Muslimska Brödraskapet, som ända från början satsat hårt på social verksamhet, kan ha så mycket stöd i Egypten. Men under de ovan nämnda förhållandena är det knappast konstigt, då de utgör i praktiken en ersättning för statens roll och delar ut mat, stipendier och hälsovård bland de fattiga.
I Iran, också ett land med en växande ung befolkning vars framtidsutsikter inte är ljusa har hittills protester och försök att öppna upp teokratin misslyckats. I kontrast till Egypten framstår Iran (och också Syrien) som exempel på ett mycket mer brutalt repressivt styre. Detta kan inte annat än också påverka försöken att komma till rätta med fattigdomsproblemen, som liknar Egyptens på många sätt.
Iran är intressant ur fattigdomssynpunkt delvis på grund av sin säregna samhällsmodell, med en teokratisk stat som formellt har just lindrandet av nöd och jämlikhet som viktiga mål. Den iranska regeringen berömmer sig ofta för att ha gjort stora framsteg ifråga om utbildning och hälsovård. Men bortsett från subsidier för att klara livhanken och grundläggande samhällstjänster är möjligheten till seriös högre utbildning, att starta affärsverksamhet samt att satsa på nya tjänster och näringar kraftigt snedfördelad och hämmad dels av censur och korruption, dels av att landet delvis står isolerad från sin omgivande region. Just bristen på ekonomisk frihet är något som Iran inte är ensamt om i regionen, men även i den dystra samlingen är man ett särskilt dåligt fall.
Iran är trots sina föresatser, och trots att en utbyggnad av infrastruktur och sociala hjälpinsatser skett de senaste decennierna, ett djupt ojämlikt land med omfattande fattigdomsproblem, särskilt när man betänker dess oljetillgångar. Iran har några av mellanösterns största oljereserver. Men det är symptomatiskt för det korrupta och ineffektiva styret där att stora delar av befolkningen ser alltför litet av de pengarna i form av konstruktiva förändringar av sin situation. Detta samtidigt som landets religiöst anstuckna regering tycker sig ha råd att satsa på ett kärnenergiprogram snarare än att t.ex. bygga ut den svårt haltande infrastrukturen och hälsovården i landet.
Regeringen publicerar få och ibland motstridiga siffror om fattigdom, och data om fattigdomen i Iran saknas t.ex. hos världsbanken, men av landets egna statistik kan man skönja att ca 10 miljoner (%) lever under världsbankens fattigdomsgränser, och totalt 30 miljoner (%) under den egna relativa fattigdomsgränsen. Det är mer än hälften av en befolkning på 75 miljoner. Gränsvärdena för relativ fattigdom är mycket högre i huvudstaden Teheran jämfört med landsbygden (ca 8000 USD per familj och år och ca 5000 USD för stad och landsbygd respektive). Trots att situationen i städerna är bättre än i landsbygden utgör de högre levnadsomkostnaderna ett problem, liksom arbetslöshet och svårighet att starta företag. I de växande städerna lever således en stor del av befolkningen genom att hanka sig fram på ströjobb, av släktingars hjälp och med en ytterst osäker situation. Både gatubarn, tiggare och prostitution syns på Teherans gator. Det beräknas att mellan 45-55% av stadsbefolkningen lever under fattigdomsgränsen.
Fattigdomen får politiska implikationer när man betänker att den nuvarande konservativa regeringen åtminstone i sin retorik trycker på fler subventioner till just de fattiga. Fattigdomens återkomst är uppenbarligen djupt generande för den islamiska regeringen, men Irans isolering från viktiga marknader och brist på utländska investeringar parat med en repressiv inrikespolitik utgör stora hinder för mer omfattande program för tillväxt som kan nå de många fattiga.
Oljelandet framför alla andra, Saudiarabien, kan stå som typexempel för gulfstaterna på arabiska halvön.
De oljerika gulfstaterna omtalas ofta som rika länder som skämmer bort sin befolkning med sådant som fri hälsovård och skolgång. Kungariket frammannar bilden av Mercedesförsedda shejker med horder av tjänarstaber som mest hänger och kokar te åt sina stormrika herrar. Och sant är att landet sitter på en oerhörd rikedom i kraft av sina oljetillgångar. Men även så drabbas även Saudiarabien av problemet med en råvarubaserad ekonomi, vars intäkter lätt kan förskingras. Landet ägs i praktiken av en enda familj och dess klienter, och dessa ser varje rapportering av missförhållanden, med rätta, som ett hot mot sin bisarra medeltida envåldsmakt.
Reportage från National Public Radio
http://www.npr.org/2011/05/19/136439885/poverty-hides-amid-saudi-arabias-oil-wealth
Saudiarabien rapporterar således inte gärna officiella siffror om fattigdom till världsbanken eller andra internationella organ. Men kännare med insyn i landet, samt regeringens egna siffror på hjälp till nödställda pekar på att över 670 000 familjer lever i fattigdom – det skulle motsvara ca 3 miljoner människor, av en total infödd befolkning på 18 miljoner, så det är inget litet eller marginellt problem.
Då har man inte ens tagit med de miljoner gästarbetarna som i praktiken utför allt jobb i landet med i beräkningen. Samtliga gulfstater har importerat miljontals gästarbetare från runtom i världen, att utföra grova eller obehagliga kroppsarbeten samt som tjänstefolk. Rapporter visar att vissa av dessa lever under usla förhållanden. Men regeringen verkar ytterst obenägen att erkänna att problemet finns, och under den hårda censuren är det svårt att få gehör för förändringar borde ske. Alla gästarbetare är inte fattiga i meningen att de lever i armod, men förutom ett toppskikt av kvalificerade yrkesmän från främst Västländerna är deras inkomster blygsamma med landets mått och deras liv svårt beskurna. I praktiken är de rätts- och egendomslösa och totalt beroende och undertryckta av sina herrar vilka ofta inte tvekar att exploatera dem hänsynslöst och i fallet med t.ex kvinnliga anställda heller inte skyggar från sexuella eller andra former av personliga övergrepp. Likt forna tiders slavar, som de till stor del ersatt.
Ett annat faktum som försvårar fattigdom i Mellanöstern är att området är instabilt, med många till tänderna beväpnade stater och etniska och religiösa konflikter som pyr under ytan. Inget illustrerar detta bättre än Israel/Palestina-konflikten.
Den omtalade konflikten mellan palestinierna och staten Israel har fattigdom som en viktig komponent. Den 45-åriga ockupationen med dess katastrofala effekter på de arabiska invånarnas förmåga till ekonomisk utveckling har skapat några av de mest förslummade platserna på jorden. Nästan 50% av befolkningen i Västbanken, och nästan 80% i Gaza lever i mycket svår fattigdom. De allra sista åren har den palestinska ekonomin sett en modest uppryckning – men avsaknaden av en slutlig uppgörelse mellan staten Israel och den palestinska myndigheten sätter svåra hinder för den ekonomiska utveckling som behövs för att minska fattigdomen på sikt. Till dess kan den palestinska myndigheten inte importera fritt, inte utöva kontroll över egna resurser eller sin skattebas, eller få tillgång till internationella marknader. Beroendet av utländskt bistånd är starkt – ca en tredjedel av den palestinska budgeten härrör från utländskt bistånd, och hälften av nödhjälpen till den palestinska befolkningen betalas av biståndet.
Ur fattigdomssynpunkt är det palestinska problemet inte bara begränsat till de palestinska territorierna. Efter 1948 då de första palestinska flyktingarna flydde och än mer efter kriget 1967 har miljoner flyktingar etablerats i stora flyktingläger, både intern i Västbanken och Gaza och i de omgivande grannländerna. De flyktingarna har varken tillåtits att återvända eller integreras i de länder där de befinner sig. De palestinska flyktinglägren är veritabla fattigdomsfällor med begränsad tillgång till avlopp, el och hälsovård och utan omfattande hjälp från det internationella samfundet skulle stora delar av befolkningen svälta.
Israel, som är det land som mest avviker från de ovriga ifråga om dels religion och institutioner samt grad av demokrati, i alla fall för sin judiska befolkning, har tyvärr mer och mer kommit att närma sig de övriga, och dess eget fattigdomsproblem har ökat på senare år. Även inom staten Israel från före 1967 års gränser ökar klassklyftorna markant och en nyfattigdom har uppstått, delvis pådriven av den pervertering av ekonomin och allokeringen av resurser till den jättelika militära apparat som detta lilla land tycker sig behöva hålla sig med, samt de kostnader och snedprioriteringar som vidlåder bosättningarna och att en hel sektor av samhället, de ultra-ortodoxa, kräver subsidier och statliga interventioner för att upprätthålla ett samfundsliv som är skandalöst icke-produktivt för samhället i övrigt.
Trots att Israel är ett OECD-land med en blomstrande högteknologisk industrisektor lever en fjärdedel, ca 25% av befolkningen, i fattigdom. Talet är mycket högre bland ortodoxa judar, ryska invandrare och förstås – israeliska palestinier. Värt att omnämna i sammanhanget är att Israel omsätter ca en femtedel av sin BNP på rena försvarsutgifter, mer om man tar in industrier som har både militära och civila verksamhetsområden.
Exemplet Algeriet slutligen, visar på att trots att ett land har oljerikedomar kan korruption, interna konflikter och auktoritärt styre göra att stora delar befolkningen ändå kvarblir i armod. Speciellt på landsbygden, där arbetslösheten är omfattande, grasserar nöd och brist på modern infrastruktur. Det blodiga kriget mellan regeringstrupper och islamiska väpnade grupper som GIA på 1990-talet gjorde situationen än mer akut och slog mot transporter, utbildning och hälsovård på landsbygden. Efter att en normalisering inlett på 2000-talet har situationen något förbättrats, men i dagsläget är ännu 22,6% av befolkningen under den nationella fattigdomsgränsen. Precis som i Egypten är arbetslösheten vitt spridd bland de unga, och ca 70% av befolkningen under 25 år arbetslös, och den totala arbetslösheten ca 16%. Dessa måste leva på ströjobb, och när de bildar familj är risken stor för att barnen föds in i fattigdom och behov av sociala insatser. Precis som i Tunisien och Egypten har detta lett till omfattande protester mot regeringens politik.
Nästa del i serien av inlägg om fattigdom kommer att ta upp fattigdomen i Latinamerika.
Denna Artikelserie ingår i en följetong av artiklar/inlägg om Fattigdom – se kategorin: Om Fattigdom i Världen
←Klicka på bild för del 4 av Serien: Fattigdomen i Afrika
*****************************************
Se också Indomitus publicerade (i tidningen Utblick) artiklar om Egypten och Det Muslimska Brödraskapet, som visar på hur repression, religion och fattigdom samverkar i detta centrala och avgörande land i mellanöstern. Artiklarna skrevs alledeles i början av den Arabiska Våren men har ännu bäring på siutiationen där.
———————————————————–
Afrika Söder om Sahara
Den eviga strömmen av religiöst inspirerad idioti erbjuder en närmast oändlig dumhetens park av exemplar att skratta åt och förundras över. Som det här med den egyptiska nakenbloggaren.
Under dessa dagar då Tahrir-torget i Egypten åter kokar av folkets rättmätiga vrede mot det tredskande militärstyret, och Egypten försöker komma vidare i sin utveckling så finner den stockkonservativa och reaktionära opinionen tid för att istället ägna sig åt att ondgöra sig över en ung kvinna som postar bilder på sig själv utan kläder på sin blogg.
Hennes deklarerade avsikt (t.ex i intervju i CNN) är att peka på den svåra sexualfobi som vidlåder det egyptiska samhället, ett djupt konservativt land, och som går på tvären med de frihetens aspirationer som fått många kvinnor att sluta upp och protestera mot landets auktoritära regim.
”Put on trial the artists’ models who posed nude for art schools until the early 70s, hide the art books and destroy the nude statues of antiquity, then undress and stand before a mirror and burn your bodies that you despise to forever rid yourselves of your sexual hangups before you direct your humiliation and chauvinism and dare
to try to deny me my freedom of expression”Aliaa Magda Elmahdy
Det har sagts många gånger – reaktionärer, även om de till synes säger sig vara diametralt motsatta varandra, är nästan alltid rörande ense i många viktiga frågor. Som om människans, speciellt kvinnors, rätt till sin egen kropp (som de förnekar), som om yttrandefrihet (som de i grunden motsätter sig eller vill inskränka), som om kvinnors plats i samhället (som de alltid vill förminska). Antingen det sker i USAs bibelbälte, i Indien med dess hinduiska fanatiker eller i stora delar av den svårt sextraumatiserade muslimska världen är det hugget som stucket.
Det är ett beklagligt faktum att dessa idéströmningar dominerar i ett Egypten där kvinnor regelmässigt trakasseras, där tafsande är något universellt, där skräcken för beröring med kvinnor enbart matchas av den allmänt spridda puerila attityden att åsynen av en kvinnokropp är något ”orent” och förbjudet. Och där de islamistiskt anstuckna skäggbärarna utan vidare kan fördöma och hota någon som vill väcka debatt om detta, och få medhåll av breda lager, även föregivet ”liberala” grupper i samhället, rädda för att framstå som ”otuktiga”.
De spelar reaktionärerna i händerna, liksom alla som vill ta chansen att lufta sin ynkliga rädsla för muslimer generellt.
Man kan naturligtvis ha vitt skilda åsikter om det kloka i en viss manifestation på nätet, om publiceringars värde eller om det påkallade i att använda sin sexualitet som slagträ i debatter. Precis som i fallet med de Danska Muhammed-karikatyrerna kan man anlägga olika former av estetiska eller andra synpunkter på ett verk eller framställning (denna blogg vidhåller arrogant nog att Muhammedkarikatyrerna, liksom Lars Vilks rondellhundar, var USEL konst. Men usel ritteknik, obefintlig komposition och oinspirerad framställning är inte förbjuden. Eller kan någonsin tolereras leda till dödshot).
Om en kvinna eller man vill visa sin kropp kan man alltså anlägga vitt skilda perspektiv på det, och öppet yttra det. Den som är rädd för tjejbaciller eller längtar tillbaka till viktorianismen förfasar sig, vilket är deras rätt, medan andra, som nedan t.ex, stödjer det på ett vädligt…öppet sätt.
http://www.youtube.com/watch?v=UcrFK-m-frU
Men oavsett vad man tycker är inte legitimt eller en åsikt värd att respektera i ett samhälle med yttrandefrihet att skrika på förbud, eller hota vederbörande, eller urskulda eller ställa sig på samma sida som de som gör det,som nu sker, skamligt nog understött av en bred opinion i Egypten. Någon borde tala om för dem vad yttrandefrihet innebär, och att det går att stänga av eller gå någon annanstans på nätet. Ingen tvingar en stackars neurotisk egyptier eller muslim att spana in Aliaa. Reaktionen på hennes bilder visar med all tydlighet att egyptierna har en del att uppdatera sig om, om de vill aspirera på att vara ett fritt samhälle.
Och om detta låter kulturimperialistiskt så må det vara hänt.Denna blogg är inte kulturkonservativ. Eller neutral i frågor om kvinnors rättigheter eller yttrandefrihet. Den här kontroversen är en rätt fånig sidoshow till de vida viktigare händelserna i den Egyptiska politiken och denna blogg skall inte dväljas vid det. Utom att notera ännu ett bevis på att religiöst påverkad sexualmoral aldrig missar ett tillfälle att visa sina förtryckande och hysteriska reflexer.
———————————–
Idag kom nyheten om att Ali Abdullah Saleh, Jemens auktoritäre ledare, slutligen kliver ner och därmed markerar en ny fas i den av de revolutioner i Arabvärlden som pågått längst och varit en av de våldsammare. Samtidigt har konfrontationerna i Egypten åter tagit fart, där det militärledda styret visat sig vara ovilliga att överge sina auktoritära tendenser.
”Må du leva i intressanta tider” sägs vara en kinesisk förbannelse. De gamla taoistiska trollkarlarna måste skrocka i sina gravar när vi nu går mot vintern 2011, ett år för rekordböckerna, då hundratals miljoner människor gått ut på gatorna för att protestera mot auktoritära eller helt odemokratiska regimer i en arabvärld som nyss synts så stagnerad och totalt utan folkligt inflytande.
Utvecklingen har varit helt annorlunda i olika länder. Från fredliga segrar för folkligt engagemang i Egypten och Tunisien, över inre stridigheter i Bahrain, där upproret blodigt slogs ner, och snarlika förhållanden i Syrien, till rena inbördeskrig i Lybien, och Jemen. Efter Lybiens inbördeskrig och Khadaffis störtande har nu fokus återvänd till Jemen och Egypten.
Jemens f.d. starke man, Ali Abdullah Saleh har bitit sig fast hårdare än de flesta – i januari skadades han svårt och för att räddas fördes han till Saudiarabien. Det förvånade kanske många att han därefter hade mage att återvända. Han är en kall maktspelare, det måste man ge honom – syftet var troligen att försökra sig om bättre villkor vid sin avgång, som nu verkar ske på mer ordnat sätt än genom en lynchmobb som i Khadaffis fall, eller inför rätta som Mubarak. För inte tror han väl att han kan komma tillbaka NU?
Ända sedan militären i Egypten tog över och kastade ut sin forne herre har frågan hängt över det så löftesrika upproret: Vill den egyptiska militären verkligen ha reformer?
Den här frågan debatteras i den utmärkta serien ”The Doha Debates” där båda sidor manglas av den tuffe Tim Sebastian
http://www.youtube.com/watch?v=MIuH_Lo0ECo
Det är dock och har alltid varit en malplacerad fråga. Mubarak et consortes var toppen på vad som hela tiden varit en militärdiktatur, och att tro att de där skojarna från en dag till en annan skulle vilja montera ner hela det system som de byggt upp sedan femtio år kan kanske passa i ett haschrus, men det är inte seriöst. Redan faktum att de ”nya” makthavarna (som fältmarsalk Tantawi, militärrådets ledare) var samma gamla torterare, brutala och odemokratiska gynnare som förr visade det från början. Det var Mubarak som föll, inte regimen. Regimen gick med på att dess ledare avsattes (det fanns sedan flera år ett missnöje i armén med bl.a. Mubaraks avsikt att tillsätta sin son Gamal som ny president) av de oväntade folkliga protesterna. Men de skulle aldrig själva varken vilja eller kunna reformera sitt land på något avgörande, nydandande sätt.
Den riktiga frågan är alltså om folket genom ihållande tryck kan behålla dynamiken i sin revolution, och tvinga militären att fortsätta dansa. Egyptierna har visat sitt värde genom att just inte slappna av. Skräcken och fruktan har verkligen släppt, och de gamla sätten att slå ner och terrorisera uppifrån fungerar inte mer. Den egyptiska militären har också allt klarare med sitt beteende visat att dess auktoritära reflexer består. Nu diskuteras öppet om militären, efter att ha skjutit, slagit och torterat protesterande i bästa Mubarak-stil, använder tårgas spetsad med nervgas i sina alltmer desperata försök att skingra demonstranterna.
Det kan låta som en av de konspirationsteorier för vilken den egyptiska jordmånen är extremt fruktbar. Men rapporterna verkar visa att det faktiskt kan ligga något i det där. Och man bör minnas att det inte vore unikt, inte på något sätt. Den ryska militären använde nervgas när de stormade gisslantagarna som tog över Dubrovteatern i Moskva i oktober 2002, och dödade i sammanhanget över 100 av den olyckliga gisslan (Se http://en.wikipedia.org/wiki/Moscow_theater_hostage_crisis och http://en.wikipedia.org/wiki/Moscow_hostage_crisis_chemical_agent).
Egyptens militär kommer att tvingas backa. Inget annat än regelrätt krig mot den egna befolkningen, och antagligen inte ens det, om Syrien och Libyen är något att gå efter, kan kuva den som inte längre räds att räta på ryggen och kräva sina rättigheter som medborgare. Frågan blir om det som följer kan böjas och perverteras, och vilken roll, vilket ansvar de nya aktörer som träder in på scenen är beredda att ta.
Det här aktualiserar en fråga som denna artikel i the Economist (om salafisters roll i den arabiska våren) reste redan för flera månader sedan: nämligen det skrämselspöke som många drar fram, att murkna religiösa religiösa krafter kommer att ta över. Inte sällan av xenofober, som visar upp sina låga instinkter i att de gärna skulle sett att mellanösterns folk förblev förslavade för sin egen lättskrämda sinnesros skull.
Se det Muslimska Brödraskapet, som det skrivits om här om på denna blogg – prognosen att dess mycket försiktiga ådra skulle forsätta ha övertaget har visat sig bessannas och brödraskapet har förblivit mycket försiktiga och inte öppet utmanat den sittande militärregeringen. För försiktiga för sitt eget bästa, för initiativet har istället gripits av dels sekulära krafter å ena sidan och mer hårdhudade salafister å den andra. Frågan om protesternas civila och icke-religiösa karaktär och drivkraft har blivit starkt illustrerad av vilka det är som fortsatt att hävda demokrati och en snabb övergång till ett civilt och demokratiskt styre, något som fortsatt att ställa brödraskapet i skuggan.
Förutom Egypten har Syrien också sakta rört sig framåt, fastän under mycket mer våldsamma omständigheter. Men Assad-regimens oerhört brutala repression och massakrer mot de som protesterat mot dess korruption och diktatoriska later har till slut gjort att även de normalt sett oerhört tröga och tysta staterna i Arabförbundet tagit bladet från munnen och fördömt diktatorn, ja till och stängt av Syrien från förbundets arbete. Detta är desto mer anmärkningsvärt som många av förbundets medlemmar ännu är diktaturer. Men protesterna, och utsikten till blodiga inbördes strider likt de i Libyen har haft en effekt även på dessa motvilliga despoter. Det här visar på en sak, som Eleanor Roosevelt en gång sade om FNs Universella Deklaration för Mänskliga Rättigheter, hon liknade dess effekt vid ett ”märkligt rykte som gick runt staden” (the curious grapevine), dvs något som sakta sakta gröpte ur despotismens och tyranniets sten, som spred sig som ett mummel som förr eller senare inte gick att ignorera.
FNs kommitte för mänskliga rättigheter har nu följt och fördömt Syrien. Redan är sanktioner och annat på plats, och ser ut att skärpas. Syriens regim är alltmer isolerad, men dess enormt blodiga och obstinata fastklamrande vid makten får en tyvärr att misstänka att mycket lidande återstår för dess stackars prövade befolkning.
*********************************
Mer inlägg om Den Arabiska Våren – se tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/tag/den-arabiska-varen-the-arab-spring/
———————————
Aktuellt Om Jemen
Aktuellt Om Egypten
Aktuellt om Syrien
22 04
Detta galleri innehåller 2 bilder.
Efter den korta genomgången av Muslimska Brödraskapets historia och utveckling fram till Mubaraks fall, är det lämpligt att fråga sig – vad hände sedan? Hur väl har de linjer för rörelsens agerande som drogs upp i februari visat sig stämma? Efter Mubaraks fall har många av aktivisterna på Tahrir-torget blivit mer och mer misstänksamma mot […]
21 04
Detta galleri innehåller 3 bilder.
Arbetet på en bildidé som inte riktigt hann förverkligas före deadlinen för en artikel illustrerar väl en av mina maximer – om att man inte skall låta goda idéer förfaras, och inte skämmas för att ta upp trådar och gamla koncept. En idé som jag påbörjade men inte hann färdigställa var en bild till min […]
13 04
Detta galleri innehåller 5 bilder.
De första dagarna i februari skrev jag en artikel om det Muslimska Brödraskapet för Utblick, med anledning av de stora massprotesterna i Egypten som kulminerade i Mubarakregeringens fall. Meningen var att i förväg uppmärksamma det muslimska brödraskapet och dess eventuella agerande i ett post-Mubarak-Egypten, genom att genomlysa rörelsens historia och utveckling i nutiden. Flera artiklar, först i the […]
9 03
Detta galleri innehåller 12 bilder.
Nya numret av Utblick har kommit – denna gång med två artiklar, förutom kartor och illustrationer, signerade Pablo, alias Paulus Indomitus. Ämnet är ett som kommenterats här förut: protesterna i Egypten, kompletterat av en presentation av Muslimska Brödraskapet. Utblick nr.1 2011 har kommit, rykande färskt med fingret mitt på tidens puls: nämligen den våg av förändringar […]
12 02
Detta galleri innehåller 4 bilder.
Egyptens folk gjorde det som alla sa var önsketänkande – de fick bort den jäveln. Mubarak – ännu en i raden av ynkliga diktatorer som styrt med våld, rädsla och tortyr. Han tvingades till slut avgå, och det var inte en mördares kulor eller en blodig omstörtning utan folkets fredliga protester som gjorde det. (Ett första […]
Skall äntligen detta fantastiska land, en civilisationens stolta vagga, få sin frihet?
text: Gumhūriyyat Miṣr al-ʿArabiyyah - Den arabiska egyptiska republiken
All välgång till Egyptens folk som så länge hukat och kuvats under ovärdiga tyranner och auktoritära regimer, förrädare mot Nilens land och dess traditioner. Må en frihetens dag nu äntligen stunda för er! Olyckskorparna sade efter Tunisen att nä näää Egypten är något helt annat. Men folk är folk, och när man såg att det går att göra, att folket kan resa sig, då lossnade den fruktans hemska band som legat som ett tryck över egyptiernas hjärtan.
De senaste dagarna har vi kunnat se hur folk tar sig till gatorna och trotsar allt hårdare order att skingra sig och lämna makten ifred. Order som låter allt ihåligare, för förtryckare kan enbart härska där fruktan och terror råder, och förmår intet mot den som inte låter skrämmas. Det är sannerligen inte uteslutet att Mubarak och hans anhang smutsar sina händer med folkets blod i en massaker för att klamra sig kvar vid makten, likt tyrannerna i Kina som befläckade Den Himmelska Fridens Torg.
Men saker händer slag i slag nu, och senast för några minuter sedan hörde jag på p1:s nyheter att militären i Kairo förstått för vem deras ed att försvara verkligen är ägnad . Stridsvagnar fyllda med lyckliga protesterande kör nu på gatorna i Kairo, dotter till det gamla On, bebyggd sedan 10 000 år. Efter att det stolta Karthagos arvtagare i Tunisien lett vägen är det deras tur. Idag kastar de måhända av sig skuggan från faraoner, sultaner, kungar och kejsare och öppnar ett nytt kapitel i historien.
Armén Sluter sig till folket, från P1:s sajt
Detta är en glädjens dag, inte bara för Egyptens folk utan för alla oss som beundrar och högaktar dessa våra läromästare, vilka först och mödosamt trampade upp civilisationens stig.
Nu försöker samma typer som förtryckt och bestulit det blommande Gosen och härskat med våld, lögner och undantagstillstånd i en generation slingra sig fast, Mubarak har proklamerat att han skall bilda en ny regering, som om folket är idioter som låter sig luras av de enklaste trick. Mubarak är uppenbarligen desperat, och ingen vet därför vad som skall hända.
Men hur det än går vill jag avsluta med att parafrasera några ord som yttrades när jag låg i min mors mage, och mörkret sänkte sig över mitt födelseland Chile i form av militärkuppen den 11:e september 1973. Belägrad i presidentresidenset talade Chiles demokratiskt valde president Salvador Allende till folket. Hans ord är med rätta berömda för sitt hoppfulla tilltal även under en stund då det såg ut som att demokratin krossats och tyranniet segrat. Jag tror han ursäktar mig en lätt omstöpning för detta tillfälle. Må Egyptens folk, tillsammans med Tunisiens, följa hans anmaning och kasta av sig sina envåldshärskares grepp en gång för alla.
Jag tror på Egypten och dess öde. Folket skall slutligen överkomma denna mörka och bittra tid då förräderiet sökt göra sig gällande. Fortsätt ni framåt i vetskapen om att, långt förr än senare, skall de stora avenyerna åter öppna sig och fria människor skrida fram för att bygga ett bättre samhälle.
Leve Egypten!
————————————————–
Salvador Allendes sista ord, 1973-09-11.
”¡Trabajadores de mi Patria!: Tengo fe en Chile y en su destino. Superarán otros hombres este momento gris y amargo donde la traición pretende imponerse. Sigan ustedes sabiendo que, mucho más temprano que tarde, se abrirán de nuevo las grandes alamedas por donde pase el hombre libre, para construir una sociedad mejor.
¡Viva Chile! , ¡viva el pueblo!, ¡vivan los trabajadores!”
Shogun - James Clavell
I really like the detail and thought that went into this piece.
Wonderful Beauty ! "Ooh, oh, how many eyes have seen their dream?Oh, how many arms have felt their d
Om det rör sig om beställningar av bilder, immaterialrättsliga ärenden och annat anknutet till mater
hur kommer man i kontakt med dig?
Det är helt korrekt - de samtida romarna kopplade Hermes/Mercurius mer till Wotan/Oden. Jag gissar a
För övrigt har Hermes, även i sin esoteriska form Hermes Trismegistos (den trefalt mäktige) klara dr
För övrigt är det ju OS i Paris, och jag har alltid gillat björnar... "Jeder mann sein eigener Fussb
Kul att höra att du gillar den Hedningen! 11 till hedniska gudar kommer för att förhoppningsvis förh
Välkommen till min blogg, vars tema främst är visuella uttryck och skapande. Tidigare berördes också ofta andra teman såsom politik, religions- och samhällsdebatt.
Gillar (eller ogillar) du något, ge gärna feedback! Man kan sätta stjärnor ("Rate This") vid inläggen, "Gilla" längst ner vid inläggets slut. Och kommentera förstås - jag läser alla kommentarer så fort jag hinner.
/Pablo, alias Paulus Indomitus
För kontakt angående beställningar/
for inquiring about comissions, contact:
paulus.indomitus@gmail.com
Indomitus.blog 