För Alma kommer en bild som jag alltid tänkte färglägga, av hennes Prinsessa Julia som i sin häst smörblomma och hjärtespjutet rider ut från sin borg…
Med hjärtespjutet rider prinsessan ut för att leta efter Draken
Lite trött och sliten efter lite galej på lördagen finns inget som lägger lisa på saker som ett litet test av ”snabbmålning”, som jag hoppas skall komma väl till pass. Framför allt för att sätta färg på de många bilderna med Julia och draken Pelle som ligger färdiga eller på skisstadiet.
En av de bilderna, som blev klar för en tid sedan, var en skiss på när prinsessan rider ut på sin häst och man får se lite hur hennes astridlindgrenland-söta kungarike ser ut…
Istället för att renteckna den så gick jag direkt till färgning av blyertsskissen, för att se hur det blev. Resutlatet är inte något fantastiskt men ändå. inte så dumt… Med en reducerad palett och utan att konstra med för många lager går det att få någorlunda hyfs på bilden ändå, även utan de klara linjer som en riktig tuschning skulle ge.
Senare kan man kanske efterbearbeta dem mer, om man så vill, och införa lite mer mjuka övergångar kanske…
Jag hoppas förstås att Alma skall gilla den.
Fler bildet och inlägg med den käcka Julia kan hittas på
Till sist, efter år, dagar och tandagnisslan är äntligen andra bilden i serien ”pojken och Draken” för två killar färdig. En stor ful röd drake stor inför att få näsan kliad av en ung hjälte.
Det är passande att det sker på min moders födelsedag, hon som är källan till allt gott som kommer ur dessa fingrar.
I föregående inlägget ”Jake the Dragonslayer del 1” visades den långa och mödosamma upptakten till att nå det utgångsläge för färgläggningen som syns nedan.
Landskap, Jake och Draken monterade före färgläggning
Den stora verkliga arbetsintensiva delen är dock målningen. Jag använder Photoshop, på ett tyvärr grovt amatörmässigt sätt, som målningsduk. Grovt, för att jag aldrig kunnat lösgöra mig från den grundläggande tendensen att faktiskt måla, med musrörelser och de inställda penslarna, det som synes. Riktiga Photsoshopproffs använder ”spår”, ”redigeringslager” och lagereffekter med 3D-karaktär för att göra sin grej. Sånt grannlåt behärskar inte jag, även om denna bild, som alla före den, gav möjlighet att i alla fall pröva en del mer avancerade tekniker.
På den vindlande utflykten till Photoshoppandets krokiga stigar kan bakgrunden tas upp först. Den består av 10 lager men skall inte detaljstuderas . Det räcker med att säga att vissa utmaningar aldrig riktigt kunde mötas. Min teknik för handmålning med musen som pensel drar åt det vattenfärgsaktiga hållet, och starkt beroende av lagerfunktionen i Photoshop för att skapa vissa mjukare övergångar. I den här bilden var det mer av ett problem än i ”Joel den unge och Draken”, eftersom bakgrunden är mer framträdande. Den färgpalett som resulterar kan inte utan vidare förlikas med den tuschpenslade bakgrundens starka linjer, och det stråk av serieteckning som vidlåder bilden i stort. Färgerna måste ges mer kontrast och mättnad, och element som ser alltför målade ut måste bringas att se mer ”tecknade” ut.
Genom att använda filter och olika bearbetning försökte jag få målade element att stå ut på ett sätt som passade mer för de skarpa linjer och konturer som utgjorde teckningens grundform. Gräset i förgrunden målades t.ex. i fyra lager, som till slut förenades och via ”sök kant”-verktyget ficks att se lite mer tecknade snarare än målade ut. Ett ”suddningslager” ämnad åt att skapa den matthet som sker med stora avstånd lades över och gjorde att det blev lite mer…dimmhöljt vid horisonten. Det blev rätt OK ändå, som bakgrund betraktat.
Men mest meck var det att måla förgrundsfigurerna. I ”Joel den Unge” visades hur man kan bete sig lite mer proffsigt och fullt ut dra fördel av lagerfunktionerna i Photoshop för att få fram mjuka skuggor och högdagrar. I praktiken innebär det att man målar bilden flera gånger, fast med olika färpaletter som sedan smälter ihop när man försiktigt försiktigt suddar sig ner genom lagren. Det är ett grannlaga arbete som kräver att man kommer ihåg vad som sitter i varje lager, och mycket tidsödande. Hur de här lagren läggs ovanpå varandra för att skapa den hela bilden är en dock process som jag fortfarande inte är van vid, och som jag tog ett slags serier av ögonblickbilder på för att minnas.
I galleriet ovan kan man se hur de olika lagren ser ut för sig. Jag finner de lite fascinerande, de övre lagren får en slags spöklig karaktär. De säger också något om hur kulörer egentligen ansluter till varandra och hur skiftande en färg, som vid en första åsyn ser väldigt klar och enhetligt ut egentligen är.
Nedan kan man se hur det hela utvecklar sig när lager läggs på lager och de olika färgsättningarna förenas.
Mycket av arbetet i Photoshop är kontraintuitivt. Till exempel hur ljusa och mörka partier samspelar. I en målning med t.ex. oljefärger skulle man lägga på det mörka först och sedan allt ljusare partier över, närmare och närmare betraktaren. Det stämmer också med den avbildade verkligheten där det ljusa är de utstickande, starkast belysta partierna, medan det mörka är det som hukar i skuggorna. Man testar sig fram för se vilket sorts ljus, varmt eller kallt, spritt eller riktat, som man vill använda.
I Photoshop är det tvärtom. Man måste bestämma sig för vilken färg de ljusa partierna skall ha från början, och inte väja för att det är väldigt skilt från de färger man vill skall dominera bilden till slut. Det första, alltså nedersta färglagret är alltså en matt dräkt av gul, gröna och ljusblåa nyanser.
Den unge hjälten själv utgör dock ett undantag. Bakgrundsfärgen till hans hy är starkt skär. Det beror på att man senare kommer att lägga på ett skuggande lager som får färgen att bli mattare. Det är ett kännetecken för mänsklig hud som lever, att det finns ett färgstarkare lager under även den ljusaste hy. Utan den ser personen ut som ett lik.
Ovanpå lägger vi sedan de mellantoner som är de som är tänkta att definiera färgsättningen. Rött för draken, mörkgrönt för Jakobs kilt osv. Vi suddar oss ner genom lagren och låter det ljusa underlagret skymta fram på de delar som sticker upp. Redan här skapas en känsla av volym.
I nästa lager målar vi bilden i de mörkare, skuggade partiernas färgskala och lägger på dem. Och suddar suddar suddar…Drakens veckade, skynkligt fjälliga hud kommer här mer och mer till sin rätt, och ryggkammen och Jakobs skjorta börjar här lyfta från sin enfärgade platthett
Den fjärde bilden visar det matta, ljust grå-lila-färgade lagret av ren skugga som läggs ovanpå resten. Den behövs för att ytterligare ta ner de ännu alltför grälla färgerna, och visa på den grådaskighet, alltså skillnaden i mättnad, inte bara ljusstyrka, som skapas av skuggor. Den måste följa skuggfärgspartiet noga, men spiller över även på ljusare partier som därmed, om man är omsorgsfull, får behövliga skiftningar som gör det hela mer levande. Skuggpartierna kan göras mer eller mindre mörka också, mer eller mindre intensiva. Med hjälp av brännverktyget får man en skiftning inte bara av skuggans djup, utan också intensitet.
Detta är som mest nödvändigt för den unge hjältens hy, för att undvika att han bara ser grisskär ut.
Till sist ser vi hur det hela ter sig i sammansättning.
I föregående inlägg skrevs om att den skotskt inspirerade bakgrunden fordrade att man utrustade den unge hjälten Jakob med skotska kläder med ett dito skotsktrutigt tyg. Det som i lekmäns ögon ser ut som ”rutigt” är dock ett rätt avancerat mönster med linjer och flera nyanser av de ingående färgerna i olika fält, som tillsammans bildar en unik och karaktäristisk s.k. tartan. I skottland har tartan-färgerna kopplingar till klanväsendet och olika grupper och sammanslutningar, ofta av militär typ som regementen. De bevakas av specialister alldeles precis som feodala vapensköldar. Att få till dem rätt är alltså en kitslig fråga.
The Black Watch vapensköld & Tartan-mönster
För den unge Jake valde som omnämnts den tartan som användes av det skotska regementet The Black Watch. Jake bär en kilt med en tillhörande fly plaid, en tvärgående mantel som bars över ena axeln i de skotska högländerna, som förstås har matchande färger. Grundfärgerna lades ursprungligen i olika lager som synts ovan. Men som framgår av hur mönstret egentligen ser ut blev det en mardröm att göra den helt rättvisa.
Men skam den som ger sig. Genom att måla med brutna linjer och över ett halvdussin lager över och under varandra samt använda ett ”tygfilter” skapades först ett mönster. Det draperades sedan omsorgsfullt varefter det böjdes och bändes över Jakes figur. Sedan lades samma skugglager på som hos draken, och några högdagrar. Till slut blev det inte så illa, om man kisar lite.
Slutbilden lades ihop. Skuggor och inramning lades till rätta, några få skönhetsfel som färg som hamnat över kanterna och så vidare fixades. Men nu är det dags att sätta stopp. Jakob måste få sin tavla någon gång, innan han bli lika gammal som på bilden, Jag hoppas att han gillar den.
←länk till föregående del ”Jake the Dragonslayer del 1”
Mellan dumskallarnas konspiration fortgår skiftas blicken för en dag mot några bilder på den allt annat än dumma prinsessan Julia som med Draken Pelle gäckar de enfaldiga och gör rätt för sig….
Tidigare har prinsessan Julia letat rätt på draken Pelle som knyckte kungarikets guld. Efter att ha bett om ursäkt och lämnat tillbaka guldet får draken hjälpa till i kungariket och också chansen att göra lite nytta som kompensation…
Här lagar draken taket på borgtornet som han plockade bort för att komma åt guldet, påhejad av prinsessan. Här får man en liten bild av kungariket, som är ett ganska idylliskt ställe… den där kommer nästan helt säker målas också vad det lider.
Draken lagar prinsessans borg
Draken och Prinsessan Julia bli kompisar och draken ansluter sig till prinsessans fotbollsträning – det går dock inget vidare för honom, prinsessan är för duktig för hans störa gröna fötter…
Prinsessan dribblar bort draken
TJONG när Draken o Prinsessan spelar Fotboll
Det där slutar med att Pelle tar i lite för mycket och sparkar till bollen med Julia så hon flyger o far, och får lite dåliga konsekvenser, tyvärr. Pelle måste lära sig att han är stor och att ta det lugnt (se bild i tidigare inlägg till vänster).
En sak som Julia & Pelle senare kommer att utforska, efter att prinsessan lärt Draken att läsa, är diverse skrock och sagor. Här är det frågan om det är någon idé att pussa grodor om man vill ha en prins? Draken som förläst sig på sagor tycker det låter som en kul idé, men prinsessan är lite tveksam, och grodan är kanske inte så entusiastisk…
En PRINS? Verkligen?
Ja det står så här…pussar man grodan kan den bli en stilig prins!
Det är bäst att det är en Jätte-stilig prins tänkte prinsessan och såg skeptisk ut…
Den där sista tecknades med tuschpensel, som ett test av hur handföringen numera är, och det skuller verka som om fallet framåt fortsätter… Även den kommer troligen att målas vad det lider, men de kommer också förhoppningsvis passa sin unga musa Alma i smaken som färgläggningsteckningar…
***************************************
Fler bilder på prinsessan Julia och Draken Pelle finns dels under tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/prinsessan-julia-draken-pelle/samt i det egna galleriethttps://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Mellan dumskallarnas konspirationer skjuts en liten studie i kreativa avvikelser in – en drake som blossar på ett litet misstänkt sätt på tjejtidningar…
Det är en av tecknandets men även skrivandets fördelar att man ibland prövar på diverse hugskott som inte nödvändigtvis är tänkta för vidare spridning. Det var fallet när jag apopå min pågående bildserie för ”Prinsessan & Draken” slogs av den gamla ”Vore det inte kul om…?”
Det roliga i sammanhanget är att prinsessan Julia är en tuff och smart tjej, som redan passerat tjejtidningsstadiet och istället läser, ähm, ”Krig och Fred”… så vad göra med alla dessa tidningshögar? Draken Pelle rullar ihop dem och använder ett ospecifierat blad från en stor säck som innehåll, och blossar på…
Han ser lite skönt avslappnad ut, Draken, och det slog mig inte förrän när den där blyertsskissen kommit en bra bit på väg att det kunde missförstås, vad är det för joint draken puffar på egentligen… och inför barn också. Fy. Den där skulle knappast få komma med i en präktig barnbok av idag, trots sitt kunskapsvurmande uppbyggliga budskap.
Men jag gillar den. Den har fått efterföljare, där Busdraken gör lite opassande saker med klurig min och grön uppsyn – de kommer säkert komma upp här vad det lider….
*************************************
Inscannade illustrationer till ”Prinsessan och Draken” -serien finns i tråden
samt samlat i galleriet under
Slutdatum är äntligen här för andra bilden i serien – ”pojken och Draken” för två killar, där en drake får smisk på stjärten i…Skottland?
I linje med traditionen om 56700846 sorger och bedrövelser har härdsmältor, program som inte passar, fan, hans moster och den ode demonen Dexter försökt hindra den andra av bilderna i min ”Pojken och Draken”-serie att bli färdig. Men som jag heroiskt (eller nåja…mer trött och frustrerad) vrålade ut en natt efter att juice och dator möttes nyligen…
”I N G E T skall hindra mig”
Joel den Unge och Draken i envig
Den här bilden startade liksom storebrors Joels ”Joel den Unge och Draken” som ett ospecifierat utkast som sedan anpassades för sin mottagare, och de första konceptskisserna har legat och skräpat i år. Det hela började enkelt nog på en skumpande buss i Bromma, med en av de simplaste och faktiskt kassaste idé-kladdarna på senare år. Men idén, idén är det viktigaste. Och som en slags ful ankunge kom den här att mogna som ett, öh, iaf prisvärt och inte alltför uselt vin… (?).
Nyckeln till att göra den här bilden annorlunda var draken. Och det var därför jag dök ner i mina gamla skisser, som just var olika varianter på hur man kan variera draktemat. Den här draken är väldigt olik Joel den Unges antagonist. Där denne stod inför att spetsa en orientalisk Lung-drake, en smidig, slingrande och väsande luftvarelse. Jake the Dragonslayers drake är en tung, massiv, rytande jordbunden skapelse. Den här draken skulle vara grov, ful, mer skräckinjagande än sin mer slingriga kusin. Familjens råbuse, på något sätt. För en första studie jobbade med jag med en vinkel lätt bakifrån som understryker drakens tyngd. Inspiration för detaljer kom från dels stegosaurus, dels ett krokodilhuvud. Framför den skulle den unge hjälten framstå som liten, men förstås oförskräckt. Jag jobbade lite på en slags positioner, och började lägga på lite tuschning på draken innan jag lade den åt sidan för ett tag.
Råskiss och koncept för Pojken och den stora dinosauriedraken
Det som tog mig en massa tid att värka fram var dock miljön- den skulle bestämma sådant som klädnader också, och bidrar hursomhelst mycket till känslan och färgskalan för bilden. Efter en del funderingar slog det mig att jag har en figur i min berättelse som kallas tja, just Jake, och som kommer från Skottland… Skottland är ju snyggt, landskapsmässigt, med hedar och berg, och så… men jag fruktade att kilt-grejen kanske inte skulle falla min unge mottagare på läppen… En kik i galleriet med ”Braveheart” och ”Rob Roy” och annat manligt och öh, hårigt, övertygade mig till slut om att Skottland ändå skulle vara bra, och vara tillräckligt olikt den orientaliska miljön hos Joel den Unge för att duga.
Under tiden hade jag fått direktiv om att den unge ville svinga en…yxa. Yxa? Inte typ svärd eller…neeej Yxa. Det var dock en originell idé, en yxa har på sätt och vis en brutalare framtoning och är inte lika heroisk som den vanliga medeltida parafernalia man ser. Som hos Joel tittade jag på lite bilder på den unge Jake och åldrade honom ett antal år, jag försökte föreställa mig honom i sina senare tonår, Det var inte lätt. Jake är yngre än sin bror, och var inte alls lika lätt att åldra. Dessutom har han, om det tillåts, ett speciellt, lite pillermariskt uttryck, en käck och skojfrisk glimt… jag tror att han antar utmaningar med en slags jävlaranamma, men utan att förlora känslan för det roliga, det måste hjälpa honom att vara bra på idrott… Jag ville försöka få det till att han var road av striden, att han närmast med ett skratt tog sig an den stora draken.
Efter att jag iaf stod ut med ett utkast ritade jag på med kilt och sash, de skotska högländernas traditionella klädnader. Jag bestämde mig utifrån ett eget skotsk klädesplagg jag inhandlade på plats för att mönstret skulle bli den skotska kungliga vaktstyrkan the Blackwatchs tartan eller traditionella skotskrutiga färger när det sedan blev dags för färgläggning.
Aaalright. Sedan började jag väldigt löst skissa på landskapet, men inget ville fästa ordentligt, tills…
tuschteckning landskap till pojken och draken
Jag har i ett tidigare inlägg här berättar om hur en japansk tuschpensel kom in i mitt liv, och inspirerad av Jakes tåga så ritade jag direkt på några streck upp en första tuschteckning av ett lanskap som jag snabbt bestämde mig skulle bli fond för Jake Drakdödarens dans med den fula draken…
Det skapade förstås problem också, för dess stil och teckningsteknik är helt skild från de tidigare gjorda teckningarna: dessa var skissade och sedan tuschade med pennor, medan bakgrunden är målad med pensel. Och skillnaden syns. Jaja, vi får se om målningen kan förlika de där tänkte jag.
Landskap, Jake och Draken monterade före färgläggning
Monteringen blev dock ett helt oförutsägbart problem, eftersom bilden växt och orsakade problem för min skraltiga utrustning, som envisades med att radera allt jag gjorde genom att hänga sig… Den värsta chocken kom dock när jag började färglägga och datorn först förstörde filen första gången vid överföring från GIMP till Photoshop, för att sedan krascha och dö juicedöden… Den som hade anlag för högt blodtryck hade funnit befrielsen i döden, men ack, sådan tur har inte jag, och eftersom det ändå lyckligtvis gick att rädda filinnehållet i datorn så fortsätter sysifosarbetet, vars sista färglagda stadium kommer i nästa inlägg på ämnet.
Här har tidigare redovisats denna bloggs åsikt i frågor som rör övergrepp som sker i hägnet av en tro på häxeri exorcism och annan sådan vidskepelse.
(Se tidigare inläggen ”Om tro på häxeri, böner och andeutdrivning som dödar” del 1 respektive del 2.)
Ett inlägg av bloggkollegan Tannhauser, http://tannhauser3.wordpress.com/2012/03/12/haxrattegangen-i-boras-fortsatter-med-manga-egendomliga-expertvittnen/tar upp det faktum att det varit märkligt få som vågar påpeka det uppenbara, att en form av häxtro i samband med kristan dogmer är det som underligger den senaste tidens beryktade övergrepp.
Financial Times skriver om häxritualrelaterade mord i UK - klicka bild för att komma till artikel
Denna blogg kan inte se annat än att det är mediernas svårigheter med att ta tag i sådana ämnen som potentiellt skulle vara kontroversiella eller ”splittrande” som kickar in här. Kanske tycker media att de kristna ändå är en grupp på dekis i samhället och vill inte sparka på en som ligger… men det borde inte avleda ett fullständigt redovisande av fakta och de implikationer som personers bisarra världsåskådning oundvikligen för med sig.
Gör tankeexperimentet bara att de övergrepp som talas om skulle skett under hägnet av en satanistisk eller asatroende världsbild. Då hade tidningarna hoppat högt jämfota och rubriker som SATANISTER TORTERAR FLICKOR eller ASATROENDE OFFRAR BARN eller något annat lika stört tapetserat löpsedlarna och fingrarna skulle peka på hur dessa fruk-tans-värda och okristliga missdådare förfar…
Dock vill jag peka på en lite tendentiös glidning, som min värderade bloggkollega tyvärr också inlåter sig till i sitt rättmätiga fördömande av dessa absurda och klandervärda handlingar och de som inte vågar ta bladet från munnen och kalla det för vad det är i det här fallet – exempel på religiöst motiverad idioti och barntortyr.
Ibland påpekas det lite svepande att tron på häxor och fördömande av sådanas praktik, med förföljelse och olika former av exorcism är något universellt – se t.ex. http://societies-religion-culture.factoidz.com/witches-and-their-craft-a-crosscultural-perspective/ och http://www.comparativereligion.com/evil.html.
Men när man talar om exorcism, kan man mena ett ganska brett spektrum av företeelser. Notera att wikipedias definition (i http://en.wikipedia.org/wiki/Exorcism) går tillbaka på Oxford-ordboken, ett rättesnöre för korrekt engelska om det någonsin fanns någon, och denoterar
”the religious practice of evicting demons or other spiritual entities from a person or place which they are believed to have possessed.[1]”
Exorcism är alltså andefördrivning från besatta personer och platser. Och håller man sig till den definitionen kan man säga att ja, jo, då är nog tron på häxeri, andebesatthet och den åtföljande exorcismen ett universellt fenomen, så vitt denna blogg kan utröna .
Här skall inte tas upp exempel från varje upptänklig tro och världsåskådning, utan vi skall hålla oss till det vi känner något så när väl.
I västerlandet kan man tyvärr se att rätt drastiska fall av andefördrivning och straffande av de som anvädner sig av andar inte är något som kristna funnit på. I katolska kyrkans fall kan man till och med argumentera för att en impuls bakom de mer drakoniska straffen mot häxeri var just den äldre romerska, hedniska lagen.
Den som liksom undertecknad är bekant med Ius Duodecim Tabularum (de tolv tavlornas lag) som utgjorde den gamla basen för romersk rätt innan det som senare blev den praetoriska rättskipningen kan följande lagrum i tavla VIII 1a och 1b, (exempel på engelska finns i t.ex. http://avalon.law.yale.edu/ancient/twelve_tables.asp) på att häxeri och förbannelsen straffades med DÖDEN (genom bränning eller korsfästelse, androm till varnagel) vara illustrativ. Notera att staten var en religiös institution med egna gudar och vars handlingar hade en religiös innebörd. Det är i den kontexten sådant som triumftåg, kejsarkult, gladiatorspel och mycket annat måste förstås – liksom att den romerske kejsaren var pontifex maximus, Roms överstepräst (En titel som nu övertagits av – gissavem? Jo Påven).
Romarnas häxfördrivnignar och brännande skall alltså förstås som en form av exorcism. Och då är vi nästan 500 år före kristendomen: tavlorna sammanställdes på 450-talet före vår tideräkning. Vi vet också att de germanska barbarer som invaderade Romarriket från 400-talet och framåt delade romarnas syn på häxeri och trolldom.
Redan de gamla grekerna... häxan Circe från Odysséen
På basis av endast ovanstående exempel blir det genast mycket svårt att tro, att t.ex. de asatroende inte också fördrev andar och/eller avrättade häxor från gång till gång. Kan man bevisa det? nej på grund av bristen på skrivna källor (och denna brist är tyvärr svår för våra dåtida mer, ska vi säga, råbarkade breddgrader). Men det verkar logiskt att man skulle betrakta viss form av häxeri som skadlig och straffvärd – om man tror att den alls är möjlig, så måste den ju följaktligen behandlas som andra handlingar, vilka kan vara skadliga och eller välbringande allt efter deras art och omständigheter. Grundbulten var antagligen samma som i den romerska lagen som tar sikte på trolleri som skadar andra: som orsakar skada i form av injuria (intrång i andras rättigheter, inklusive ekonomiska) eller infamia (förtal ellerhedersförlust), täckande vad vi idag skulle benämna ekonomisk skada och en form av ideell skada. Men notera att straffet efter fördrivning ändå var döden.
Det finns således ingen anledning att måla hedendomen i rosenrött vad gäller häxfördrivning. Lika lite osm någon anann ideologi.
(En liten avvikelse här: notera att i t.ex Hinduismen förekommer omnämnandet av häxor, i sällan i positiva ordalag, både Rig-veda och Bhagavad-gita. Undertecknad plågar sig ibland med den senare, en blodigare traktat än några andra, och kan notera att guden Krishna utför en exorcism och samtidigt dödar häxan Putana i en av de uppbyggliga små historierna – se http://krsnabook.com/ch6.html)
Hinduister gör det -exorcism från Bali...
Hedningar avrättade häxor och fördrev onda andar sedan urminnes tid. Judendomen hade det som en stånde del av sin mythos när deras gud Elohim var en av många, och de kristna tog över det, så det var inte tillfällighet att man inkorporerade en fortsatt tro på häx- och andefördrivning. Vem som än tyckte det var det klandervärt, och man måste se upp så att en essentialsitisk eller partisk syn på dessa saker förmörkar en syn. Förfäderna avrättade folk, höll sig med slavar och betraktade kvinnor som egendom också. Däri hade de fel, och man måste kunna säga det.
...liksom muslimer. Klicka på bild för att komma till artikel med video.
Det ändrar ingenting i rättsfallet ifråga. Anledningen till att det alls dyker upp i domstol nu, med ibland tämligen tveksamma ”expertvittnen” som Tannhauser tar upp, är antagligen en något märklig tanke om att man därmed kan utröna uppsåt. Om föräldrarna och pastorn osv trodde att vad de gjorde inte var skadligt, om de trodde att de försökta ”hjälpa”, kan möjligen straffet bli annorlunda eftersom det blir en annan brottsrubricering om argumentet godtages – mer mot vållande än uppsåtlighetsdelikt. Den argumentationen haltar, eftersom de anklagades oaktsamhet och snabbhet i att tillgripa drastiska medel för att driva ut de häxor de trodde på visar att de var likgiltiga för det lidande som orsakades den verkliga, existerande lilla människa som var där framför dem. Deras tro är inte rimlig, inte ett försvar för sådana handlingar. Oavsett i hur många tusen år man trott på sådant strunt. Vi lever varken i en hednisk eller teokratiskt kristen stat – vår är en sekulär rättsordning, som skall ta hänsyn till påvisbara fakta. Det är det som är frågan här, inte vilka olika sorters villfarelser som är av äldst datum eller var de kommer ifrån. Kom ihåg att om man misshandlade barnet för att främja dess ”Moraliska fostran” eller något annat skitsnack av den typen skulle omdömet bli detsamma.
1 § Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Lag (1983:47).
Föräldrabalken (1949:381), 6 kap, 1 §
Och för att återvända till mitt stöd för Tannhausers tes att tidningarna fegar – kolumner och debattsidor borde fyllas av tyckare som tryckte på det här, och pekar på att ingen tro, INGEN RELIGIÖS ELLER IDEOLOGISK ÖVERTYGELSE ÄR URSKULDANDE FÖR TORTYR AV BARN.
———————————
Se http://en.wikipedia.org/wiki/Exorcism och http://en.wikipedia.org/wiki/Witch-hunt
Se uppsats som tar upp synen på häxor ur just ett straffrättsligt perspektiv i västerlandet http://www.aquinas.edu/history/pdf/dearing_eberle_paper.pdf
Ett informativt blogginlägg om kopplingen mellan tron på demonisk besatthet och vad vi idag vet är olika psykologiska diagnoser och tillstånd som finns hos http://samuelvargthunberg.se/2012/03/11/exorcism-i-en-kort-historik/
Se introduktion till de Tolv Tavlornas Lag i http://en.wikipedia.org/wiki/Law_of_the_Twelve_Tables. För en historisk genomgång av förhållandet till häxor i västerlandet inklusive De tolv tavlornas lag se http://www.1902encyclopedia.com/W/WIT/witchcraft.html. Hela lagsamlingen finns översatt inom ramen för the Avalon project, bedrivet av Yale-universitetet http://avalon.law.yale.edu/ancient/twelve_tables.asp
Några funderingar ifråga om häxeri, Sveriges historia och rättsutvecklingen för statligt sanktionerade eller initierade häxförföljelser.
(Det här är del 2 bland inlägg om häxor och häxförföljelser delvis inspirerad av åtalet för övergrepp motiverad av ”andeutdrivning” nyligen och även bloggaren och fornvandraren Tannhausers inlägg http://tannhauser3.wordpress.com/2012/02/27/ursakta-forlat-vad-vi-bar-oss-klumpigt-at-mera-om-nutida-haxforfoljelser/)
Det här är en fascinerande företeelse ur vår historia, men också en som jag misstänker många inte känner väl och ofta är missförstådd. Många personers tankar går till ”den mörka medeltiden” när häxbränning, och häxor generellt kommer på tal. Vad få förstår är att det medeltida och kristna Sverige före 1500-talet var en helt annan och mindre intolerant omgivning än den tidiga moderna tidens. Progromer till trots, inkvisition och kättarbål och flagellanter och vattenprov och annat våldsamt och hatfyllt åsido, så skedde något under den senare delen av medeltiden, och under renässansen, som kom att förvärra och ge ny fart åt organiserade våldsamheter i samhället, inklusive sådana som hade sin grund i religion och trosföreställningar – nämligen statens intåg.
Det här framgår tydligt när man studerar historisk lag. Man måste vara försiktig när man uttalar sig om samhället på basis av lagstiftning, och se till vilka skäl som anges för den senare, hur lagstiftningen implementerades, lagar och sedvanas relation, om dessas ”hönan-eller-ägget”-förhållande till varandra. osv. Men gör man det, kan man dock dra ett antal intressanta slutsatser från lagen och dess utveckling.
Före renässansen var kyrklig och kunglig/”statlig eller snarare sedvanerättslig lag var åtskild i Europa. Detta var en återspegling av att Kyrka och stat kom att skiljas åt, något som för övrigt är särskiljande för Västerlandet, och som skedde redan under romerska rikets tid. Det var ett sätt att hantera det faktum att man under Konstantin I:s tid satte upp just den kristna kyrkan som en imperieomfattande korporation som skulle tjäna som en ny upprätthållande och enande kraft för det romerska riket, som därmed kom att organiseras enligt 3 linjer: (1) civil förvaltning, (2) militär organisation och (3) kyrkan. Dessa bildade tre skilda jurisdiktioner med olika syn på lagen, ja olika lagar
Romersk rättvisa - korsfästelser mellan Rom och Capua efter Spartacus slavuppror 71 fKr. från Stanley Kubricks "Spartacus"
I västerlandet låg, efter den romerska statens och dess instutioners sönderfall på 400-talet, den kyrkliga lagen före ifråga om sin formalisering och systematik. Den katolska s.k. kanoniska lagen sammanställdes av jurister som sneglade på den romerska rätten och dess straff för landsförräderi och majestätsbrott osv. Den romerska rätten var logisk och utgick från formella principer, men också sträng och tämligen repressiv med våra mått.
Den germanska sedvanerätten å andra sidan, var mycket mer informell. De strukturer som den hade att göra med var ätter och klaner, inte individer och en stark stat. Dess fokus låg på slitandet av tvister och tog inte främst sikte på förhållandet mellan staten och individen. Därför, när folk till slut tog sak till ting så utmättes ofta olika former av bötesstraff eller kompensationer i form av land. När kristendomen kom till länder förändrades det här inte direkt.
Gudsdom under 1100-talet från filmen "Arn"
Under högmedeltiden i det i högsta grad kristna Sverige var således häxeri eller trolldom betraktade som brott å person, och betingade bötesstraff. Det var en ordning som en svag kungamakt, vars insamlande av böter (sk. Edsöre) för övrigt var en av dess få inkomstkällor, kunde hantera. Kyrkan fick axla den allmänna vandeln och sedligheten. Dess ordning, som i de styckena var tämligen mild med botgörelse som bön och ärtor i skorna, skulle innympa lite goda och kristliga seder i folk. Dessa ”kristliga” seder var i stort sett samma gamla seder med en tunn fernissa av kristendom över. Ett exempel i just den juridiska sfären var den formella tvistelösande tvekampen, en sedvana av gammalt germanskt snitt. I sin kristnade form, kallad ”Gudsdom” var den något som kyrkan snart försökte lägga hämsko på, med observationen att utfallet hade mycket litet att göra med varken rättviseprinciper eller Guds vilja.
Franska kättarbål Languedoc ca 1400
Den tilltagande formaliseringen av kyrkans ordning och stärkandet av staten kom alltså endast långsamt att omstöpa samhället. Men en nymodighet kom att få illavarlsande följder för framtiden. Kätteri var sedan slutet av 1100-talet en stor fråga i framför allt Södra Frankrike och Italien, där den användes som ett sätt att klanka ner på regioner eller grupper som undandrog sig den kungliga och/eller kyrkliga makten.
Tempelriddarna bränns på bål 1315
Inom kyrkan utvecklades inkvisitionen som en funktion som fick till uppgift att spåra upp kättare och överräcka dem till den världsliga makten, som ofta var bara alltför ivrig att bränna av folk för att terrorisera lokalbefolkningen, eller bruka inkvisitionen för att utrota annan sorts opposition. Kättarna anklagades förutom från sitt avfall från kyrkan för att bedriva svartkonst, som ett sätt att etablera ett samband med Satan. Den här kopplingen skulle bli kritisk längre fram.
Jeanne d'Arc bränns på bål 1431
Jan Hus bränns på bål 1415
Före 1400-talets slut var det här dock inte fallet här i Norden. Men mot slutet av medeltiden kom även här trollkonst att likställas med kätteri enligt kyrklig lag och därmed att klassas som en form av sedlighetsbrott. Fortfarande var denna dock skild från den världsliga jurisdiktionen, och sistnämnda var obenägen att driva brutala kätteriprocesser i Sverige av den sort som förekom nere på kontinenten. Men den juridiska följden blev att en åsikt, eller vad vi idag skulle kalla en ideologisk övertygelse, kriminaliserades. Nere i Europa hade omfattande protester och utbrytarrörelser från kyrkans ordning redan kommit igång under 1400-talet, vilka statsmakten slog ner med en tilltagande hård och sammanblandad tillämpning av kyrklig och civil lag (Hussitrörelsen i Tjecken var den mest kända). Den spanska inkvisitionen förberedde sig för att löpa amok. Scenen var alltså satt för en drakonisk tillämpning på kätteri- och häxprocesser i statlig, inte enbart kyrklig regi.
Som introduktion, se föreläsning av Teofilo Ruiz
The Terror of History: The Witch Hunt in Early Modern Europe”, Lecturer: Professor Teofilo Ruiz
Det var en totalitär utveckling som kom att få svåra följder. Mot 1500-talets början bröt reformationen ut, och en av dess huvuddrag var att stater stärktes och tog kontroll över samtidigt som de kom att ingå en starkare symbios med vad som blev nationella kyrkoorganisationer, samtidigt förkroppsligande staten och den rätta tron. Och det här kan vi spåra i lagstiftningen, där några linjer som präglade den här utvecklingen var:
Som synes fick alltså lagstiftningen och samhällsutvecklingen stärkta teokratiska och samtidigt repressiva element som inte kunde annat än spilla över i processer mot avvikare. Det var således logiskt efter reformationen som häxprocesser tog fart i Sverige. Notera dock att häxförföljelser i Sverige inte riktade sig i någon nämnvärd grad mot folk utanför den kristna tron – de stackars kvinnor (främst) som offrades var inte hedningar, utan precis lika kristna som sina belackare. Att de kan ha ägnat sig åt randfenomen av hedniskt ursprung ändrar inte detta – det gjorde ju alla, notera t.ex. den utbredda tron på astrologi bland samma kyrkliga ideologer som förbistrade kätterilagarna.
Idéhistoriskt utgör häxförföljelser inte ett avståndstagande från IDÈN om häxor eller ett förhållningssätt till ett hedniskt element i samhället, tvärtom – förutsättningen för dem är att häxeri integreras i en kristen kontext, dvs TAS IN i kristendomen. Man måste skilja detta från det faktum att de som utpekades för att bedriva denna praktik förföljdes. Det var just för att de bereddes plats i kristen teori, som avfällningar och kättare, som de angreps.
Det kan vara värt att notera, vilket det också finns talrika belägg för vad gäller häxförföljelser i andra fall som i de tidiga amerikanska kolonierna, att den lokala blodlusten inte sällan överträffade överhetens. Så var fallet i Sverige liksom i de berömda bränningarna i de amerikanska kolonierna. Lägg märke till att arten av sammanblandning mellan stat och kyrka här inte spelade roll – vad som betydde något för den summariska processen var att anklagelser om häxeri omedelbart tolkades som ett brott både mot lokalsamhället, mot religionen och mot den allmänna ordningen. Samtliga dessa samhällen hade starkt teokratisk karaktär under perioden. För att få en känsla för de olika faktorerna kan man se den lättillgängliga Häxornas Tid nedan (ta det dock inte som någon mer djupgående analys av sambanden).
Häxornas tid – baserat på Guillous bok, del 1 av 5. Övriga delar kan ses på nedanstående länkar
Ett perspektiv som man dock bör hålla i bakhuvudet är att syftet med hela reformationen och den vidhängande lagstiftning som följde på den var att stärka statsmakten, och staten var klar med att den striktare lagstiftingen var en pendang till Sveriges uppstramade riksorganisation, som i sin tur var starkt präglad av att Sverige från slutet av 1500-talet och över 100 år framåt närmast permanent befann sig i krig. För de rättshistoriskt intresserade är det inget sammanträffande, även om sambandet är indirekt, att häxförföljelserna avtog i takt med att Sverige åter blev ett mer ”civiliserat”, i betydelsen civilt, land under 1700-talets lopp.
Även ryssarna kunde -den opositionelle Ärkeprästen Avvakum bränns 1682
Efter liberaliseringens genombrott kom rättigheter och skydd för den enskilde individen allt mer att inskränka utrymmet för sådant som häxförföljelser. Således gick den senare utvecklingen hand i hand med det gradvisa avståndstagandet från t.ex. tortyr. Men samtidigt uppstod parallellt en annan fara, en som är värd att hålla i minnet: statens makt och räckvidd fortsatte att öka, och potentialen att sadla den makten för att förfölja och skada avvikande individer och grupper kom att realiseras på de mest fruktansvärda sätt under 1900-talet.
Det ena utesluter således inte det andra: statens våld och religionens går ofta hand i hand. Det här utgör ännu en orsak till att rensa undan varje form av teokratiskt, ja överhuvudtaget religiöst drag, i våra staters styrelse och lagstiftning.
Historien visar hur tänjbara religiösa dogmer är, hur lätt de kan anpassas för att understödja en förtryckande lagstiftning och samhällsordning. Religionskramare kan måhända peka på de undantag där troende protesterat mot statliga ingripanden och övergrepp. Dessa lovvärda insatser förbleknar dock vid varje jämförelsetillfälle med det stöd och tysta medgivande som religiösa institutioner gav till de grövsta övergrepp som historien känner. Från Stalins Ryssland och dess korrumperade kyrka, till den Katolska kyrkans aktiva eller passiva stöd för nazisterna och andra fascismer, till den Svenska kyrkans påfallande undfallenhet ifråga om tvångssteriliseringar i Sverige, och till dagens vämjliga prästvälde i Iran. Ingenstans har de organiserade religiösa varit något att hålla i handen, och deras institutioner har bevisat att de alltid har och kommer att prioritera makt och reaktionära impulser framför alla andra hänsyn.
Se föregående del: Dumskallarnas Konspiration – Om tron på häxor, bön och andeutdrivning som dödar del 1
Den här lilla genomgången är i första hand baserad på mina egna anteckningar och kursmaterial för kurser i Historia, Straffrätt, Rättshistoria och Allmän Rättslära vid Stockholms Universitet under åren 2000-2005
Några böcker i urval för de som till nöds är intresserade av dessa ämnen:
Christian Häthén har skrivit flera böcker om medeltida och tidigmodernt straffväsende i Sverige och dess relation till staten: se ”Stat och Straff” http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9144030681 och ”Svensk Historisk Lagbok”, (sistnämnda med Per Nilsén) http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9144030207&r=1
Bengt Ankarloos bok ”Satans Raseri – en sannfärdig berättelse om det stora häxoväsendet i Sverige och omgivande länder” tar upp häxförföljelserna i Sverige och Europa och spårar ursprunget till idéerna om häxor tillbaka till antiken, och tar upp många av de teman om sambandet mellan lokalsamhälle, kyrka och stat som tas upp här. Se http://www.bokus.com/bok/9789173249263/satans-raseri-en-sannfardig-berattelse-om-det-stora-haxovasendet-i-sverige-och-omgivande-lander/
Marie Lennersand har skrivit ”Livet går vidare : Älvdalen och Rättvik efter de stora häxprocesserna 1668-1671” specifikt om efterbörden till en av de största häxhysterierna i Sveriges historia http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9178447046
R.I.Moores “The Formation of a Persecuting Society” (Wiley-Blackwell, Hoboken NJ, 2:a uppl. 2007 http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=1405129646 ) ger en vid och sammansatt inblick i hur just det kunde komma sig att stat, religion och folkliga föreställningar i kombination kunde lägga grunden till en förföljelsementalitet i Europeiskt samhällsliv
Jan Guillous ”Häxornas Försvarare” (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=916420099X) är en lättläst och rappt kritisk sammanställning av häxförföljelserna i Sverige på 1660-1670-talet. Den är förstås inget vetenskapligt verk utan som undertexten anger ett ”historiskt reportage”, men fyller syftet att levandegöra och lyfta fram en epok och en sida av den svenska historien som vi väl inte alltid vill få syn på, mitt under stormaktstidens bombasm och poserande.
För den intresserade finns också lite kringinfo och första snuddning vid vissa frågor på internet
Under en diskussion förra veckan kom ett lite diffust ihågkommet fall med med några barn som dött för att deras föräldrar bett istället för att söka läkarstöd upp, i samband med en kommentar om det aktuella åtalet för andeutdrivning.
En fruktansvärd stund trodde jag att även ”bön-inte-vård-fallet” skett här i Sverige. Det visade sig dock att det var i Sydkorea (se bl.a. http://www.expressen.se/nyheter/tre-barn-dog–fick-bon-ej-medicin/).
Åtalet för andeutdrivning är dock hos oss, och i högsta grad aktuellt. I kort sammanfattning. Några tokkristna lallare bestämde sig för att deras barn var besatta av andar, och genomförde exorcism med hjälp av en präst. Sammanlagt sex personer deltog i vad som trots allt ändå är en ganska, tja konventionell exorcism, sådan som katolska kyrkan inte tagit avstånd från för övrigt.
Uppdatering – Hör Sveriges Radio om åtalet http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=4998432
Detta med häxförföljelser och kristna vanföreställningar stannade kvar i minnet, och en inspiration kom påpassligt från bloggkollegan och den i forna seder mångkunnige Tannhauser (se http://tannhauser3.wordpress.com/2012/02/27/ursakta-forlat-vad-vi-bar-oss-klumpigt-at-mera-om-nutida-haxforfoljelser/). Såsom varande en uttalad hedning och försvuren de äldre gudarna i det förkristna Sverige har Tannhauser en bitvis något antikristen udd, oftast på goda skäl kan det dock påpekas.
Den avgörande punkten, som jag helhjärtat instämmer i, är att det i dagens värld är en olycka att vidskepelser och förtryckande praktiker så lätt låter sig fogas in i en kristen världsföreställning, som därmed också antar mer skadliga former. Man kunde t.ex. tycka att de mer söndermissionerade delarna av stackars Afrika skulle vara mest fjärran av alla från tron på andar och magi, det är ju endast ”den Ende Guden”, a.k.a. Jahve, som har sådan makt… eller?
saving africas witch children http://www.youtube.com/watch?v=nxKf0EH1NsI
Så klart inte. Det är snarare tvärtom. För genom att kristendom anpassar sig och knådas in med andra företeelser där som överallt annars, så förvärras den här sortens föreställningar, och görs svårare att utrota eftersom de ses som liktydiga med den dominerande religionens bud eller världsbild.
Hos många, speciellt kristet anstuckna, är tron på religiös healing, dvs magiska ingripanden från den föregivet ende Guden, en självklar del av doktrinen. Nästa led är förstås att tro att man hellre bör ty sig till övernaturliga snarare än vetenskapliga lösningar på hälsoproblem. Idémässigt är det här samma sak som tron på häxeri och exorcismer, fast åt andra hållet. Resultatet bär syn för sägen. Det kvittar vilken religion det sker inom, och kristna är som sagt inte på något sätt undantagna från detta. Såsom i Afrika, så ock i Indien och ett otal andra ställen.
häxjakter i Indien – http://www.youtube.com/watch?v=bguzelQJWNM
Och den rasistiskt eller xenofobt anstuckne, som görna skulle vilja ha häxjakter fast på grundval av folks ursprungsland, kan först få förklara varför även rika och västerländska samhällen kan ha liknande problem. I USA, för att ta det mest religiösa moderna samhället, är det som vanligt värst: där dör varje år barn till följd av vanvård från idiotföräldrar som hellre ber än tar sina barn till läkare. Bland evangeliska kretsar är det ett vitt spritt fenomen – vilket inte är konstigt, eftersom idén om helig healing gör en sådan tro tämligen rimlig. Vissa kristna sekter, som t.ex Christian Scientists har det som en grundläggande dogm att bön är det allena saliggörande botemedlet (se kort lista på dödsfall i http://www.religioustolerance.org/medical2.htm och ett typiskt fall i http://www.cbsnews.com/8301-504083_162-6162918-504083.html) .
Parallellen mellan dessa idéer och andeutdrivning i t.ex. Afrika är inte ett sammanträffande utan direkt: notera exempelvis att Sarah Palin, som stod i begepp att väljas till USAs vicepresident under valet 2008 uttalat tror på andeutdrivning och har som en av sina bekännare och viktigaste förebilder just en Nigeriansk pastor som – just det, sysslar med exorcism av häxor. Det här är standard inom en gren av kristendomen som kallas ”Den Heliga Andens Tredje Våg” påfunnen av missionären och påskyndaren av Andlig Krigföring C. Peter Wagner.
Sarah Palins pastor http://www.youtube.com/watch?v=JNHk2nZ8kiE
Sådan ser vidskeplighetens, den icke ifrågasättande och irrationella trons ansikte ut, över religiösa -och nationsgränser. När tron och förlitandet på andar ges vikt och legitimitet i samhället kommer övergreppen som följer som ett brev på posten, och vi finner oss slungade tillbaka hundratals år oavsett hur uppkopplat eller mobiltelefonbärande samhället i övrigt är.
En liten avstickare. I USA har det under senaste åren bedrivits ett antal mycket kvalificerade experiment och undersökningar angående möjligheten att bön skulle hjälpa mot medicinska problem och svår sjukdom. Resultaten i dessa studier är tämligen entydigt – bön uppvisar inga som helst positiva effekter och kan i själva verket bidra till fler komplikationer hos patienter. Se http://www.ahjonline.com/article/PIIS0002870305006496/abstract och http://www.templeton.org/pdfs/press_releases/060407STEP_paper.pdf. Lägg märke till att den sistnämna studien genomfördes av The John Templeton Foundation, som är en stiftelse som är uttryckligen positivt inställd till religion.
En faktor som är avgörande för att vidskepelse och trosföreställningar kommer att utgöra en fara för andra är hur utvecklad synen på skydd för svaga eller utsatta grupper är i ett land. Att andeutdrivning och häxeritro drabbat och drabbar kvinnor och barn är således inte en tillfällighet. Det återspeglar en syn på dessa grupper som underlägsna eller inte fullt ut skyddsvärda medborgare, med begränsad rätt till det offentligas hjälp och eller skydd. En syn på familjen som en hierarki med husfadern i toppen t.ex, lånar sig till den här formen av övergrepp. Det kan vara värt att minnas, när krokodiltårar från t.ex. kristna reaktionärer och/eller xenofober begråter övergrepp som skett inom ramen för andra trosföreställningar eller etniciteter.
Tron på häxor är förvisso numera ett randfenomen i Sverige och de flesta moderna samhällen. Det hör tack och lov till undantagen att sådana som den mördande barnflickan i Knutby och hennes anstiftande pastor Helge Fossmo utövar tron på direkkommunikation med den Helige Ande via SMS, profetior och utdrivning av onda andar medelst ljuddämpad pistol. Exorcism praktiseras dock även här, och om man får tro en uppsats från Örebro Missionsskola av Daniek Back, pågor i utkanten av bl.a. katolska församlingar (se http://www.orebromissionsskola.se/bilder/nya_uppsatser/Daniel%20Back%20Exorcism.pdf). Vad gäller healing är förekomsten av sådant mer vanligt än – inte bara tokdårar som Livets ord utan fastmer pingstförsamlingar lite varstans i Svedala ägnar sig åt att trigga varandra till att tro på magiska under… det är för sorgligt.
http://www.youtube.com/watch?v=hx5cyR_gbYk&feature=player_embedded
Den minskade förekomsten av dylika stollerier är inte något som religionen kan ta äran åt sig för. Tvärtom. Religionen drogs skrikande och sparkande motvilligt in i moderniteten, och har dämpat sitt uttalade stöd för tokerier på grund av tryck utifrån – från vetenskap, rationalitet och det demokratiska öppna samtalet och dess inneboende progressiva impulser. Det som kan sammanfattas med två ord – modern sekularism.
Och händelsevis kan man anföra ett intressant exempel från vår egen historia, från när religionen i armkrok med staten stärkte sitt grepp om samhället och påverkade lagstiftning och styrelseskick. Då exploderade häxförföljelserna även här i Sverige. Det där är en historia som är värd att påminna sig, och som blir ämnet för nästa inlägg på det här temat.
***************************
Se fortsättning ”Dumskallarnas Konspiration – Om tron på Häxor, böner och Andeutdrivning som dödar del 2”
Se inlägg om en angränsande och ofta överlappande fråga, om vissa kristnas tro på kreationism och förnekande av vetenskapliga rön, se
https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/29/dumskallarnas-konspiration-kreationism-i-sverige/
————————————–
Exorcism är ett bruk som funnits i den kristna kyrkan i över tusen år, och bildar än i dag delar av den kristna doktrinen. Se introduktioner i http://en.wikipedia.org/wiki/Exorcism och http://en.wikipedia.org/wiki/Exorcism_in_the_Catholic_Church
För katolska kyrkan är tron på demonisk besatthet och andeutdrivning ännu en central del av dogmen, och ingår i den Katolska Katekesen, sammanfattningen på den katolska kyrkans doktrin som envar troende skall rätta sig efter. Bestämmelserna om katolska kyrkans exorcistiska kraft infördes 1551 efter Konciliet i Trent, och finns kvar intill denna dag – se http://www.scborromeo.org/ccc/p2s2c4a1.htm och http://overkott.dyndns.org/ccc-search.htm. I Norge finns en öppet anställd exorcist (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=154393).
Evangeliskas tro på bön som bot för allt är ymnigt företrädd bland många sekter som finns även i Sverige. Förutom Kristen Vetenskap /Christian Science (se http://sv.wikipedia.org/wiki/Kristen_vetenskap, http://en.wikipedia.org/wiki/Christian_Science och http://www.alternativmedicin.se/sok/Beh-141.html) finns de för oss bekanta Jehovas Vittnen (http://sv.wikipedia.org/wiki/Jehovas_vittnen#Medicinska_st.C3.A4llningstaganden), vilka på religiösa skäl vägrar blodtransfutioner med hänvisning till sin magiska bok. Ett antal svåra ställningstaganden drabbar vårdpersonal som har att behandla Jehovas vittnen, och i minderårigas fall måste i sista hand tvångsvård enligt Lagen om Vård av Unga (1990:52) ske. Se uppsats av Lucille A. M’boge Fredriksson & Angelika Torbjörnsson vid Institutionen för Vårdvetenskap, Högskolan i Borås http://bada.hb.se/bitstream/2320/8333/1/K2011_15.pdf
Så det blir drottning även fortsättningsvis för Svedala om inget oförutsett inträffar, som att Sverige till slut överger sin järnåldersnostalgi och blir en proper republik…
Men det lär ju knappast ske med mindre än att kungahuset påkoms med något skandalöst, som att smita från skatter eller köpa chokladkakor olovligt (sexskandaler räcker som bekant inte hos oss)…
Jaja det är ju inte speciellt originellt, men en dag som denna är det alla andra utsvävningar åsido trevligt att konstatera att barnafödsel inte längre är en riskabel affär på liv och död, inte bara för prinsessor utan för alla kvinnor i vårt land och att inga hotfulla komplikationer (vanligen) inträffar, det är ju bra… Säkerligen något att vara stolt över som övergår att vi nu fått en ny söt liten appanagemottagare (undrar om kontona för den nya prinsessan redan lagts upp, hehe).
Sverige fortsätter tydligen med en kvinnlig tronföljare – bättre än tja, alternativet så länge kroneriet alls finns… Sveriges kungahus med deras märkligt kvasi-”vanliga” framtoning fortsätter också på det sympatiska spåret och redan har de unga tu synts kånka hem sin nya telning i en sådan där bäbiskorg som alla kan identifiera sig med… Grattis på det.
På tal om republik, detta dagens svärord, kan det inte vara alldeles okomplicerat att höra till de mer hårdföra i den republikanska leden en dag som denna. Organisationer som republikanska föreningen verkar dock ta det hela med gott mod, och håller god min i elakt spel. Måhända resonerar de som så att all reklam är bra reklam, och redan att alla pratar om kungligheter och tronföljd bidrar till att lyfta deras käpphäst.
Nå, den som lever får se, mindre engagerade med republikanska böjelser i avsaknad av rabiat antimonarkism (som undertecknad) hoppas kanske mer på att den framtida prinsessan själv, kändis och påpassad som hon kommer att bli, blir en liten tuffing och föredöme för alla icke-kungliga prinsessor i vårt land. Jag menar, får hon mot alla odds en verkligt stark karaktär kanske vi kan se fram mot rubriker om ett dussintal år som att PRINSESSA PROTESTERAR MOT KUNGAHUSETS BRIST PÅ RELIGIONSFRIHET eller PRINSESSA RYMMER MED ROCKMUSIKANT eller kanske till och med PRINSESSA ABDIKERAR OCH BLIR STRIDSPILOT, hehe
———————————————–
Även serieaktigt ritade prinsessor behöver studeras närmare, om man menar att ge dem olika uttryck. En liten studie i att försöka rita känslolägen för en bild tuschad i klara linjer.
Experimenten med tuschpensel fortsätter. Härnäst något jag grunnat på länge – att göra utseendestudier i den serietidnings/mangaliknande stil som jag ritar min berättelse om Prinsessan Julia och Draken Pelle (tillkommen för och inspirerad av den fina Alma).
Hittills har de flesta av bilderna i ”Prinsessan och Draken”-serien vari helfigursbilder där ansiktet är tämligen rudimentärt framställt, en detalj för en större helhet.
"Men draken, det är ju en HÅRtofs!"
Men just därför är det tydligt att kunna fånga ansiktsuttrycket med några få penseldrag. Det måste göras tydligt vilken sinnesstämning som figurerna vill uttrycka. Vissa av bilderna har dessutom redan varit sådana att de inblandades känslostämning är viktigare – se t.ex. ”Prinsessan, Draken och Hårtofs” från ett tidigare inlägg.
Jag gör ju figur -och ansiktsstudier i kol och blyerts för figurerna i min berättelse i den realistiska fantasyberättelsen om A’ratauma. De viktiga personerna som Yakane, Jack, Zoe, Corinna med flera har fått sådana ansiktsstudier (se nedan).
Prinsessan och Draken måste förstås också få sådana studier, fast i den annorlunda teknik som jag använder för dem. Svårigheten, förutom ovanan, ligger i frånvaron av skuggning.
Tintint, ett paradexempel på dels Linie Claire, klarlinjeteknik, och komisk äventyrsseriestil
När man tecknar med ett medium med stark kontrast som en bläckpensel får man använda linjering och cross-hatch-teknik för att vissa på ansiktets nyanser. Problemet med starka linjer är dock att det måste bli perfekt rätt: en felaktigt dragen tuschlinje förändrar eller omintetgör ett helt uttryck. Ju mindre linjer, desto viktigare blir de återstående uttryckens precision. En av mästarna på det där var t.ex. Tintins skapare Hergé.
En annan sak, som här mer samman med genre, är att man måste bestämma sig för hur mycket man vill frångå strikt realism och framhäva t.ex. ögon och ett större huvud. Det här är standard bland s.k. humoristiska äventyrsserier – man har vissa realistiska element, blandade med humor/slap-stick-seriens konventioner som premierar uttryckfullhet före ren realism. Det hjälper också att etablera ett renodlat och omedelbart, konsekvent utseende. Jag strävar inte efter en Hergéeisk renhet, utan kör en mer realistisk ”blandstil” med fler nedtecknade ansiktsdetaljer.
Jag har dock problem med det där. Alla personer har en slags grundläggande idé om hur en människa ser eller borde se ut, baserad på egen kroppsuppfattning och preferenser. Hos mig är det väldigt mycket preferenserna som spökar. Mina bilder drar ständigt åt riktningen för vad jag tycker är önskvärt eller vackert – och det kan man se på bilderna ovan. På vissa ser Prinsessan rätt bestämt äldre ut än de tidiga tonår som är hennes ålder. Ansiktena skiljer sig också åt i grad av realistiskt återgivande, och frågan är om hon inte varierar i etnicitet mellan minerna. Och så vidare. Men som övning var det bra, och det är alltid nyttigtatt få syn på sina egna glidningar på det viset. För att få en stadigare penselföring var det inte bortkastat heller.
Ännu roligare var det dock att rita Drakens ansiktsuttryck – det kommer i ett senare inlägg.
—————————————-
För en inledning till historien som ovan spinner runt se inlägget Prinsessan och den Stygga Draken, och föregående bilder i serien ”Prinsessan och Draken” i Galleri för Prinsessan och Busdraken
Tidigare inlägg med realistiska utseende -och ansiktsstudier i urval:
Serien Studier i Anatomi och Utseende för Yakane https://paulusindomitus.wordpress.com/category/foljetonger-posting-serials/studier-i-anatomi-utseende-for-aratauma/studier-i-anatomi-utseende-yakane/
Studier för Jacks utseende i https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/12/24/studier-i-anatomi-utseende-jack/
Serien av studier av Zoe, se t.ex. https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/31/studier-i-anatomi-utseende-zoe-del-2-ett-eureka-vid-namn-sophia/
——————————————–
Tintin är alltid en förebild för att rita med klara linjer. Tintin-franchisens egen websida, med slagsida åt de nyare filmerna, är http://www.tintin.com/. Tintin i wikipedia har mer info om själva figuren se http://sv.wikipedia.org/wiki/Tintin och http://en.wikipedia.org/wiki/The_Adventures_of_Tintin. Georges Remi, alias Tintins skapare Hergé förtjänar alltid vidare studium, för sina underbart klara men också sköna teckningar, som inte bara passade för både action som slapstick, men också utvecklades och blev estetiskt allt vackrare – miljöer, kläder, byggnader landskap – allt är mycket vackert och inspirerar till efterföljelse. Se t.ex. http://www.asterion.se/tintinherge.html och http://lambiek.net/artists/h/herge.htm.
Den nya tuschpenseln börjar skörda frukter, och en av de första studierna var en bild i en slags impressionistisk mangastil, av en riddare i 1300-talsstil som närmar sig ett möte med allas vårYakane och ett stooort svärd…
Det började som en kladd på ett kuvert för ett tag sedan. Ännu en liten illustration av en av mina käpphästar: ”spara alltid dina uppslag”, var de än sker. Om det så är bättre telefonklotter. Vem vet vilken frukt de kan ge. Just för detta tillfälle kom den fram, och kom att inspirera till ett försök att använda min nya tuschpensel för ett lite mer avancerat tecknande.
Bakgrundet till kladdet är en scen som omtalas i min berättelse, när en övermodig västerländsk riddare anfaller den beredde Yakane, som för tillfället ”lånat” sin underlydande Jacks långa svärd, ett Claymore-svärd(gaelic claidheamoh’more, ”Stort Svärd”) det berömda ”en-och-en-halv-mans-svärdet” som gjorts populärt bland annat genom filmen ”Braveheart” med Mel Gibson i huvudrollen.
Jack, som stammar från Innis, motsvarigheten till brittiska öarna, bär runt det där jättesvärdet för att verka avskräckande, men det är ju egentligen inget riktigt effektivt vapen för andra än mycket storvuxna och starka män. Yakane är det. Så jag bestämde mig för en kul detalj, där Jack i vissa lite trängda lägen kastar över sitt svärdsskrälle till sin boss, som sedan svingar det som sin tids RPG mot sin samtida stridsvagn, den rustade riddaren med sin dito häst.
Det motiv som krävde lite återkoppling var också riddaren. Min berättelse utspelar sig i en teknologisk tidsålder som motsvarar början av 1300-talet. Detta är en övergångsperiod från den tidigare ringbrynjebaserat rustade epojen till det som många idag ser som klassisk riddarrustning, helrustningen i plåt. I facktermer talar man om s.k. ”transitional armor” övergångsrustning, där mer och mer av kroppen täcks av plåt, blandat med vissa förstärkningar av brynjan eller blandningar mellan material, som brigandinen som kombinerar stålplåtar och nitat läder. Här kan man se några exempel från andra hälften av den perioden när det allra sista som fattas för helrustningen är harnesket på bålen.
Min riddare skall snarare vara mot början av den där övergången, med mindre helplåt och mer fastnitade metallremsor, något som först fick fäste i Italien, varifrån den där riddaren också kommer ifrån.
Teknikhistorien och militaria skall inte överskugga det faktum att drivet för den här bilden var att öva min nya pensel och försöka få kontroll på min skakiga hand. Och så, strax efter juletid med bronkit i lunga men glögg som tröst fattade jag penseln och tuschmålade riddarjäveln direkt på blocket efter bara en mycket lätt skiss.
Det blev inte så illa alls faktiskt. Alla häststudier och meckande med rustningar klickade och handen darrade bara som om jag var dubbelt så gammal. Stilen för en sådan här tuschteckning blir med viss nödvändighet en variant av korsad streckskuggning, s.k. crosshatch. Men det funkar, och penseln med dess förmåga att variera linjernas bredd ger ändå goda möjligheter att variera skuggdjupet och svärtan.
Med sålunda blodad tand och med min första kladd i bakhuvudet föll sig stilen för den hela teckningen naturligt. Det är ju trots allt en japansk pensel. En sådan som Goseki Kojima, som penslade den utmärkta serien ”Ensamvaren och hans valp” (publicerad på svenska under titeln ”Samuraj”) brukat. Jag har alltid varit intressad och imponerad av dennes impressionistiska stil, på en gång realistisk och starkt suggestiv, full av rörelse och dynamik, med fladdrande klädnader och blixtsnabba rörelse som frysta mitt i svinget.
Min tur att sent omsider försöka mig på något liknande. Jag målade Yakane i förgrunden, en antydd gräsbevuxen slänt, och kraftlinjer för att stärka intrycket av rörelse, allt med penseln. Resultatet kan skådas nedan – den första storyboarden helt målad direkt i tusch. Fler lär följa – tekniken har klara fördelar, och det blir ju ganska bra bilder av det.
—————————————–
För en titt på främst Yakanes mundering vid tillfället, en rustning i bysantinsk stil, se inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/04/27/projekt-storyboards-legokaptenen/
————————————
För mer bilder och definitioner av rustningar i övergångsperioden till full plåt under 1300-talet, se bl.a.
Med anledning av min födelsedag nyligen och lite reparationer av min ständigt krånglande utrustning förde jag över och städade upp lite filer från gamla datorer, inklusive lite bilder. Och fastnade i en nostalgisk betraktelse av två gamla diton…
En del diskussioner med den i forna seder och militaria väl insatte bloggkollegan Tannhauser (bå bloggen Hedniska Tankar) apropå ett inlägg om historiska tester och experiment (https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/01/12/tung-metall-skyddar-men-kanske-inte-sa-bra-i-strid-om-experimentell-arkeologi/) har fått mig att åter uppmärksamma det sätt på vilket våra intressen dalar och stiger åter i vågor genom åren. Betraktande mina gamla bilder såg jag en utveckling av korsflödet eller överlappningen av flera sådana intressen. För teckning, för fantasy, och för historia. Rättare sagt mellanösterns medeltida historia, ännu mer specifikt det här ofta omnämnda mamluck-rikets historia. De ritades med bara några års skillnad, men man kan se en progression där.
1991 hade jag börjat läsa om de märkliga slavkrigarna för en rollspelskampanjs räkning. Jag visste inte speciellt mycket om orientens materiella kultur eller utrustning, och de olika perioderna av militär teknologi. Det här är pinsamt tydligt i mina första utkast till teckningar. Jag ritade helt enkelt västerländska riddare från den senare medeltiden, från 1400-talet och framå. Och satte på dem lite exotisk parafernalia som spetsiga hjälmar.
Idag kunde det vara generande att se att mycket av inspirationen kom från så opassande källor som star-wars-filmerna, japanska samurajrustningar med mera. Men sådan ser inspirationen ut, man jobbar med vad man har. De där utkasten visar graden av min okunskap och mitt dåvarande mentala bagage mer än något annat.
Men det där var en ungdomlig och ivrig tid, och mellan läsande av BSOAS-artiklar av David Ayalon om mamluckerna fanns där en känsla att man inte gjorde de där killarna rättvisa. Att lära sig visualisera tidens klädedräkt och detaljer i den region man mer och mer insåg såg rätt annorlunda ut blev en slags följeslagare till att bara ta in information i bokform.
Mina studier av Keffiyeh-dok från källor
1993 försökte jag göra en slags filmposterliknande bild, med element inspirerade av mamluckriket. Min ritteknik var då ännu mer grov och primitiv än nu, och dessutom ojämn. För de förra delarna, som hantverkaren, den stående krigaren-officeren i mitten och den skriftlärde eller domaren till höger samt förstås stadsbilden, är en slags ofullständig serieteckningsstil påtaglig. Där skymtar bristen på färdighet i att t.ex. rita kläder och fall för mer oformliga skepnader. För andra, som magdansösen och det beslöjade ansiktet i förgrunden hade jag foton som förlagor, och där finns också ett försök till mer känslig pennföring.
Idé filmposterliknande bild till Kiralatet
Vissa kompositionsidéer är dock bra – som staden i bakgrunden med floden som smälter samman med den beslöjade under. Idag skulle jag kunna använda en sådan idé men säkert ändra på hur de fogades samman. Bonden och hantverkaren, och den skriftlärde ulama, en muslimsk skriftlärd ”notabel”, som visar på andra samhällsklasser än mamluckerna själva borde också vara med. Men man kan notera att förutom magdansösen fattas kvinnor – dåligt i en bild som vill ge en känsla för ett helt samhälle.
Nattklubb, inte medeltid - den egyptiska dans-och filmstjärnan Samia Gamal
Och detaljerna kan förstås göra enormt mer korrekta med hänseende på historisk vederhäftighet. Magdansösen är i sig ett sådan exempel på klassisk modern orientalism. Inte för att magdans inte fanns i mellanöstern på den tiden, det är en urgammal konstform. Men en dåtida magdansös skulle inte ha haft vad som uppenbart är en slags BH på sig, och troligen inte bar mage eller så avslöjande kjol. Det där är en modern avart, mer för att beundra kvinnlig kurvatur är dansen i sig, och typisk för vår tid – den där kostymeringen uppstod i själva verket för en västerländsk magdanspublik på 1800-talet och framåt.
Födelsen
Något liknande gäller krigarna själva, där boven mer var en uppenbar fantasyskada, som den den svarta amiren i en för perioden icke-existerande rustning. Att han skulle se cool ut var det viktigaste för mig. Jag hade inte läst historia på universitetet än och fått den autenticitetsdille som jag nu kräver av mina bilder och illustrationer. Numera vet man också att även tidstrogen mundering kan se både cool och tja, tilltalande ut, som t.ex. i den nyare storyboarden ”Födelsen” (i ett annat inlägg).
Poängen är att användningen av de missledda inspirationerna trots allt kantar ett slags fall framåt – från något slags allmänna medeltidshårdingar framstår mamluckerna och deras rike som klart icke-västerländska: deras placering i mellanöstern är tydlig och klar. Intresset har vidgats från bara krigarna till samhället i stort, inklusive den större miljön. Och poängen var att det visar ett mentalt skifte – min hjärna började byta scen, och sökte efter sätt att i en mening sätta bo därute, bortom den vanliga fantasy-verkligheten i en sammanhållen miljö. Jag gillade alltid den där bilden, med åren mer för dess idé kanske, än dess bestående artistiska värde, som tyvärr är begränsad. Att det fanns många fel där tar inte bort att de ändå ledde framåt – och de blev trots allt gjorda, det här var före den tio år långa torka som skulle komma.
Kanske var man djärvare då – idag kan jag knappt dra ett streck utan att att läsa en specialiserad bok med urkunder för motivet. Det är ungdomens kaxighet som framträder. Och en dag som denna saknar man den, lite grann.
—————————————-
Ibland får även vuxna människor uppleva den upplyftande och barnalika upplevelsen att lära sig något annorlunda och öppna nya dörrar för sina intressen. Sedan en tid har jag börjat fuska med en sådan nyhet: att teckna genom att måla med tuschpensel.
Fast – vadå nytt? Läsare av denna blogg kan påminna sig att undertecknad redan för nästan 2 år sedan mumlat om tuschning. Det kan framstå som en mindre skillnad, men så här är det.
När man gör klart, eller rentecknar, med fina bläck- och penselpennor har man ett underlag i form av en mer eller mindre färdig blyertsskiss. Bläckpennor, även penselpennor, har fasta spetsar. Fina pennor av typ ZIG för att kunna göra smådetaljer har hårfina, större penselpennor som Faber-Castells Mangapennor har en bredare spets och möjlighet att variera flödet av bläcket för en mer penseldragsaktig action.
En av mina första teckningar i den sistnämna renteckning+penselpenna-stilen kan ses i t.ex. i hästen här (se inlägg), eller nedanstående studie av mina två hjältinnor Kati och Corinna.
2 vackra kvinnor står beredda -en studie i tusch
Men en riktig pensel, med strån, är trots allt en annan sak. En riktig pensel ger omedelbart utslag när man byter vinkel mot papperet eller hostar till. Minsta skälvning kan lösgöra stora droppar eller oavsiktliga breda stråk av bläck – som inte kan suddas ut. Man har inget jämnt flöde av bläck inom en linje heller, utan man måse se upp med sådant som rinnighet och droppighet. Det är nästan omöjligt att göra linjer som är jämna över hela sin längd. Och att mecka med smådetaljer likaledes krångligt.
Om man är darrhänt, som undertecknad, är en pensel något att se upp för.
Men man skall inte backa för det svåra, om det måste göras. Senare tiders försök att göra tuschade bilder med mycket svärta (se exempel) har övertygat mig om nödvändigheten i att gå vidare med bättre användning av penslad tuschteknik.
Mitt allra första försök var i en slags clear-line-variant. Jag hade berättat för sötnosen men matstrularen Alma om ”Biffätarna”, som skyddade drottningen mot hemska skurkar för att få henne att äta och det där föll i god jord.
Det är där allt nytt, allt som skall ge frukt, börjar – med kärlek.
Mina svårartat klumpiga händer greppade penselskaftet efter att ha gjort en underliggande skiss, och…kladdade fram en Wimby-gubbe?
Tja, all vår början bliver svår.
I det följande lekte jag varje dag med tuschning av halvfärdiga utkast och skisser för att få en känsla för penselns dynamik och hur handen kändes. Samt se skillnaden mot vanlig bläckning.
Vissa barnsjukdomar kom tillbaka förstås, det är typiskt när man jobbar med ett nytt medium. Mitt undermedvetnas reträttposition är en slags halvrealistisk serietidningsstil, det har tidigare omnämnts. Det blev åter väldigt tydligt.
Troll, tuschpensel och penna
Efter ett par försök hade jag dock börjat få lite kläm på penseldjäveln. Det sitter lika mycket i det inre som det fysiska. Man vill inte, skall inte vilja göra exakt samma som med andra former fast mer. Nej. Ett annat medium lyfter fram andra saker. Den djupa svärtan, den skarpa kontrasten, linjer som är mer levande och varierade. Att lära sig förstå dem innebär att det inre ögat måste skifta sitt fokus, bygga skepnader med delvis andra instrument. Även när man kombinerar, som mitt lilla troll där jag tog till fin ZIG på några få ställen.
Precis som bläck i sig innebär att man måste överge de gradvisa övergångar som blyerts och mjuka kolstift kan skänka, så innebär övergången till pensel att en viss, tja impressionism gör sig gällande. Skuggor och ljus som är skarpt åtskilda blir bärande element, och en eller några få skarpa linjer får företräde framför den småskaliga crosshatching som tunnare bläckpenna möjliggör. Det är linjerna som kommer att skapa mest problem, det känner jag på mig.
Den sista utmaningen var att direkt måla något helt och klart direkt i tusch. Med bara det mest spöklika av utkast, bara några linjer, för vad jag ville ha som fond till en pågående målning, som jag haft problem att skapa en vettig bakgrund till.
Den är till en pojke – och som så ofta förr ger det, och tanken ”vore det inte kul om…” modet att helt sonika skrota det gamla spåret och bryta ny mark, göra något annorlunda, att ta språnget åter och möta nemesis, det vita papperet, utan ursäkter och utan fruktan.
Det är första gången som jag någonsin för ett landskap direkt ner på papperet utan skiss. Det är inget stordåd. Men nytt. För mig. Och förhoppningsvis skall den vara till glädje för min unge mottagare.
PS: Ett speciellt och varmt tack till Ola, för hjälp med inscanning av mina många kladdar och utkast, av vilka endast ett urval finns här.
Ingen nedrans frossbrytning och kokande feberpanna skall få hejda fortsättningen av historien om Almas variant på Rödluvan. Sedermera ritad med en älva och en varg i bakgrunden – numera också med lite färg påstänkt, i denna tid då det är passande med röda kläder.
OK – så teckningen i klara linjer blev klar för ett tag sedan. Nu var det dags att kasta lite färg på den där, alltmedan jag påminde mig slutet på Almas variant på Rödluvan.
—————————————
fter att Älvan låtit rödluvan ta med sig några av de förbjudna äpplena för att ta till dennas sjuka mormor, smet den tjuvlyssnande vargen iväg i förväg. Snabb som han var kom han före rödluvan till Mormors hus.
Knack knack!
”Veeem där?” sade Mormor som lagt sig för att vila
Här fann Alma att vidare dialog mellan vargen och mormor var alldeles onödig, och körde en ren rak action där vargen bara störtade in och ”GROOOOFF!” – åt upp stackars mormor helt sonika. Sedan lade han sig för att smälta maten i Mormors säng, och snarkade så väggarna skakade.
Efter ett tag kom Rödluvan fram. Hon knackade på dörren så vargen vaknade.
”Hallå Mormor? Är allt bra?”
Mums, efterrätt, tänkte vargen. Men han var fortfarande lite mätt, så han drog på sig mormors nattmössa och lade sig under täcket efter att ha släckt alla ljus. Rödluvan kommer in, och frågar varför det är så mörkt.
”Å, det är för att jag är så sjuk att jag har ont i ögonen…” sade vargen. ”Kom närmare lilla vän”
”Oj vad mörk din röst låter mormor!”
”HRRRMMMHRAHARKELHARKEL Ja, är för att jag är så sjuk att jag blivit alldeles hes!”
”Jag har plockat äpplen till dig, så att du kan göra äppelpaj! Jag kan hjälpa dig…” sade rödluvan som gått närmare i mörkret. ”Oj vilka stora tänder du har mormor!”
”Det är för att jag skall kunna äta upp dig!” sade vargen och kvickt som ett skott öppnade han sitt stora gap och svalde rödluvan i ett nafs!
Här tyckte Alma att det var lite antiklimax på historien och verkade vilja backa bandet… Tills morbror undrade lite försynt… ”Men älvan då?”
”Ja! Just det! Sedan kommer älvan flygande för att äta paj… hon har sitt magiska spö med sig!”
Och när hon fick syn på vargen som lagt sig för att sova igen blev hon jätte-jätte-arg.
”Hörrudu! Vad har du gjort med rödluvan och mormor?” frågade älvan strängt (Jag tror i alla fall det var strängt, för Alma skrattade bara). Vargen försökte smita och älvan började jaga runt honom i stugan med en väldig fart! KRASCH, BOOOM SMASH! Alma visade livligt med handdockorna hur vargen fick väldigt med smörj av älvan, som sköt på honom med sitt spö och sedan hängde upp vargen i ett traäd tills han berättade vad han gjort.
”Nä-ä! Dumma dig!” Älvan använde trollspöet och trollade så att vargen blev alldeles grön och illamående, och i ett huj kom först rödluvan och sedan mormor upp!
Älvan berättade vad som hade hänt och blev presenterad för den stackars vimmelkantiga mormorn. Men efter ett litet tag kändes det bättre, och tillsammans började de laga den bästa äppelpaj som man någons hört maken om i den Stora Skogen. Älvan låt sig väl smaka, och tillsammans hade de en jätterolig picknick ute i skogen.
”Är det slut nu?” Frågade jag.
”Ja!” blev svaret först men sedan kom Alma på sig ”Men först flyger älvan ikapp vargen…” (som smitit under tiden), varpå följde lite mer Krasch-boom-pang. ”Och sedan trollar älvan vargen till fängelse!”
Hahaha! Jättebra, ja, jo i fängelse med vargen bara…
Så. Slutet gott, allting gott. Och någorlunda färdig tycker jag nog att den teckningen blev. Få se om man gör en till, kanske när älvan jagar vargen…
Till dess: Gott Slut till alla sagobitna! Och mest av allt till Alma.
← Föregående del ”Almas Rödluva och Morbrors Streckgubbar del 1”
——————————————
Om Den klassiska Sagan om Rödluvan och Vargen och hur den varierats genom åren, se http://en.wikipedia.org/wiki/Little_Red_Riding_Hood
Vad mer kan man begära av en Julfilm…än galna mordiska småvättar, söta små pälstroll (nåja), flygande rullstolar, tomtar i motorn, massakrer i biografer, slem och en småstad som sprängs i bitar?
Tja, det räcker i alla fall för att även en julskeptiker som undertecknad tar pepparkakorna och glöggen och bänkar sig för en nostalgitripp till 1984…
Den ultimata julfilmen! Det startar lyckligt, den virrige men sympatiske uppfinnarpappan får en söt men lite mysko… tja vad är det för något? att ta hem till sin son så här precis innan julafton. Bara att det är ingen lycklig julfilm det här…
För trots sin gulliga fluffighet minns vi i alla fall, även om ingen i filmen gör det, vad den mystiske orientalen har sagt om den lille Mogwai – den får inte utsättas för starkt ljus, absolut inte för vatten och under inga omständigheter matas efter midnatt…
Men självklart är detta det första som händer, och snart har de söta små pälstrollen förvandlats till gröna små vätteliknande monster, och sedan förbytts julfriden i småsstaden till ett trolligt inferno….
http://www.youtube.com/watch?v=h24CFZqSEAA
När Gremlins kom var den en rätt skojfrisk drift med gulligheten och det vanliga julfirandet. Det var inte helt vanligt att blanda ganska våldsam och lite skräckis-aktig handling med en masspublikfilm om Julen på den tiden, och det kändes lite fräsch av den orsaken – tillsammans förstås med de för den tiden mycket välgjorda dockorna och effekterna. På samma sätt som senare ”Jurassic park – The Lost World”, med en tyrannosaurus som härjar i förorten eller katastroffilmer där ikoniska byggnader eller städer förintas, finns det ett ikonoklastiskt drag i den Steven Spielberg-producerade filmen.
Här är det julen, den söta hemtrevliga småstaden, julsånger och folks föregivet goda vilja som får sig en välbehövlig känga, och det i skepnad av små troll som agerar som en slags gröna små bushuliganer och vänder allt upp och ner. Det er upphov till flera minnesvärda scener, som när trollen sjunger julvisor för trakten rika kärring innan de skjuter iväg henne med hennes egen rullstol, eller när hemmafrumammans kök förvandlas till ett slagfält – med bruk av alla teknikens under tar dock hemmafrun hämnd på de som besudlar hennes kök!
Det här är dock ingen rebellisk eller verkligt hädisk film – mer av ett studentikost hyss, en som löper parallellt med ett pushande av konsumtion på overdrive – figurerna i filmen är från början gjorda att passa som leksaksmerchandise, och även i själva filmen finns det en slags överdrivet vältrande i den amerikanska konsumtionskulturen, med prylar överallt i själva handlingen, och en jakt i en leksaksaffär som är som en fantasi om alla våldsamma saker man skulle vilja göra där om man fick härja fritt…
Man kan om man vill, här lägga märke till en intressant tidens tecken – här kan man redan ana det som skulle komma att bli grunden för den amerikanska ekonomins kännetecken, att man inte är ett land av framstående tillverkning längre – det gnälls i filmen påtagligt på utländska bilar och produkter. På den tiden var det Japan som hade blivit ett hot, som överträffade USA som tillverkningsland – nu är det som bekant Kina som spökar.
Gremlinsarna är själva en form av orientaler för övrigt – fast när de blir ”onda” så får de mer drag av en slags anarkistiska huliganer än något annat. Deras ledare har en punkig mohikanfrisyr – vad annars? Omkvädet blir ändå på något sätt att Gremlinsarna representerar det främmande, den stora världen som ringlat sig in i den lilla ombonade småstaden och där orsakar kaos. Och just Julen, denna påklistrat gulliga tid, lyfter fram förödelsen extra mycket – och ger också tillfälle till lite roliga driftscener när allt ställs på ända.
Jag diggade ”Gremlins” när den kom, och den håller faktiskt än – nu mer som lätt daterad klassiker, men ändå, klart roligare än det mesta man kan se på julafton och som man också sett 147 gånger förr.
Som Julfilm - Bra
Se mot om filmen i http://www.imdb.com/title/tt0087363/
***************************************
Andra sevärda julfilmer:
”Bad Santa”, med Billy Bob Thornton som lysande nersupen sociopat-tomte
och ”Love, Actually”, den kanske ultimata romantiska komedin med mest av allt, mot en Julfond
En ringa hyllning till den gudomliga musan Alma, som med hjälp av en fin dockteater från sin Mormor tog rödluvans story och gjorde en actionfylld fantasyextravaganza med äppelpaj på slutet.
Dockteatern har en liten scen som man bygger ihop, och 6 stycken figurer som man kan trä på små händer eller två vuxenfingrar. Bland dem finns en varg, en rödluva, en älva, en prinsessa, en prins och en drake. Idag valde Alma rödluvan, och lade på vargen förstås, och prinsessan fick vara mormor. Jag trodde att nu blir det klassisk rödluvan här, för den kunde ju Alma förstås, hon var ju mer än tre-och-ett halvt, gunås. Men sedan skulle absolut en Älva vara med…
”En dag var rödluvan ute och gick, och hon kom till den förbjudna skogen, och då kom en älva (?), och hon flög ner och SMACK BOOM, PJONG PJONG!!”
”Ehhh, vad hände? Förbjuden skog?” sade jag och bad henne förklara för mig.
”Jo, morbror, du förstår att…”
et var en gång… en förtrollad skog. Mitt i skogen fanns det ett förbjudet träd, där älvorna bestämde och folk inte fick göra hursomhelst. I skogen fanns det också en varg, och folk var rädda för att gå dit.
Men Rödluvan, hon gick ändå genom skogen. För hennes mormor, som var gammal och sjuk, bodde alldeles vid utkanten av den. Rödluvan ville hälsa på henne för att göra henne glad. Mormor bakade också väldigt goda kakor och godsaker som Rödluvan fick.
Design och Studier för Rödluvan, Älvan och den Sygga Vargen
En dag gick Rödluvan i skogen och letade äpplen. Hon tänkte ta dem till Mormor, så att hon kunde laga en äppelkaka. Mormors äppelkaka var det godaste som fanns tyckte Rödluvan. Men alla äpplena var slut på de vanliga platserna. Rödluvan gick djupare och djupare in i skogen… Tills hon stötte på ett JÄTTEFINT äppelträd, med de bästaste äpplen som någonsin setts.
Rödluvan plockade äpplena, men då fick hon se en underbar ljus skepnad som flög genom luften, och svävade och dansade runt trädtopparna… (Alma demonstrerade det med en mycket speciell älvaboogie…). Och älvan, hon såg minsann att en klumpedump till människa plockade deras förbjudna frukt. (Och här var Alma mer…ähm, våldsamt lagd och ville först att Älvan skulle skjuta Rödluvan med sin stav och hänga henne upponer i trädet… till jag enkelt undrande frågade om inte det skulle göra Älvan till en ganska Elak typ)
Så älvan dök ner och viftade med trollstaven och sa – ”Du FÅR inte plocka våra äpplen, dumma dig! Nu du, skall jag förvandla dig till en…en…
(en vadå, undrade den mysande morbrorn. En…kamel? neeej. En elefant? Neeeej! En Krokodil? Neeeej du fattar ju inte morbor! OK… en groda då? Jaaa!”)
…En stor ful groda med prickar!”
”Nej snälla, det vill jag inte”, sade Rödluvan, som var rädd, för hon visste att älvan kunde trolla och göra vadsomhelst nästan. ”Säg EN orsak till att du inte ska ha smörj för att du tar våra äpplen”. ”Men jag tar dem ju inte till mig. De är till min mormor, som är sjuk och ensam i en stuga i skogen”. (Rödluvan var väldigt snäll, sade jag. Och Modig. Men Alma visade sin finurliga sida också.) ”Min mormor gör äppelpaj åt oss med äpplena. Du kan också få. Den är jätte-jättegod! Den bästa som finns!”
Skisser på Vargen
Älvan gillade äppelpaj.
Och hon såg på Rödluvan att hon talade sanning. Så älvan lät Rödluvan plocka älvaäpplena, på villkor att hon också fick smaka äppelpajen när mormor gjort den. Rödluvan tackade jättemycket och gav Älvan en beskrivning av vägen till Mormor.
Men de två var inte ensamma i skogen. För lurande i buskarna hade Vargen som alla var rädda för suttit och lyssnat på deras samtal. Nu smög han snabbt iväg, i riktning mot mormors hus…
Fortsättning följde.
Jag var väldigt imponerad av Almas story. Den var mycket bättre än originalet, sade jag. Vet du, den borde jag rita. ”Jaaaa!”
Dåså Alma, sagt och gjort.
Jag gjorde några blyertskisser och försökte ta fram en bra Rödluva, och sedan på ivrig uppmaning älvan. De tuschades och överfördes till dator via inscannad ritfilm. De olika elementen med bakgrund, rödluva och älva, först med och sedan utan stora fjärilsvingar kom så gradvis på plats. Jag skissade också på vargen som tjuvlyssnade i bakgrunden, och började foga ihop bitarna. Det fogningsarbetet gjorde jag i GIMP, det fria alternativet till Photoshop, och jag passade min vana trogen att försöka lära mig något medan jag ändå höll på. Bilden med Rödluvan och Älvan (fast utan vargen)visar ungefär hur den färdiga bilden skulle se ut.
Jag tänkte först bara göra svartvita teckningar för att Alma själv skulle måla dem. Men allteftersom arbetet fortgick frågade jag Alma om jag inte fick göra en version med färg också, så hon kunde se hur jag tänkte mig det hela, ungefär.
Det fick jag. I nästa del avslöjas hur hela sagan avslutades och hur den färdiga målade bilden till Alma, till vilken all pris och lov hör, blev.
Se nästa del av ”Almas Rödluva och morbrors streckgubbar del 2″→
——————————————
Om Den klassiska Sagan om Rödluvan och Vargen och hur den varierats genom åren, se http://en.wikipedia.org/wiki/Little_Red_Riding_Hood
En tuff vecka av rännande runt i några av Sveriges högskolesäten har inte gett mycket tid för nya inlägg… men för att pigga upp mig själv mellan varven kladdade jag lite på ett infall apropå den i sin totala felaktighet närmast geniala idén att Bokstavstrogen bibeltolkning + Dinosaurer = sant. Eller rimligt. Eller inte det minsta stolligt.
Som en bra kommentar till första inlägget på temat (”Kreationister och deras dinosaurer”) påpekade finns det en alldeles speciell… dumhetens estetik i kreationistiska illustrationer, som påminner om… tja, Nordkorea. Det är sant, och liknelsen är förstås träffande på mer än ett sätt. Rent estetiskt finns i alla fall där en kitschig realism som i sin förljugna parallelvärld vill skildra saker i ett slags grälla färger i softat ljus som verkar tilltala de trosbenägna.
Den här förljugehhetens estetik med ett absurt innehåll passar förstås kreationismen som hand i handske, eftersom den försöker slå fast sådant som överträffar även den nordkoreanska vanföreställningens mest bisarra uttryck. Några av bilderna är smått geniala i sin totala osmaklighet och absurdism. Jag menar…Jesus ridande en Diplodocus?
Som ett slags inblickar i en hallucinerande hjärna är bilderna förstås intressanta, men drar oundvikligen löje till sig. Sidor som Pharyngula och Daily Kos har mer eller mindre haft tävlingar och utmaningar i att göra den knäppaste varianten, som Jesus, Johannes Döparen och en… apatosaurus?
Den kommenterande bloggkollegan påpekade just att de där kreationistiska bilderna inspirerar till parodier och antivarianter redan utan mycket behandling – en ny bildtext räcker nästan, de är ju så uppenbart fåniga att de är sin egen värsta fiende. Det finns redan förstås, som framgår av flera exempel nedan. D0ck kan de förstås aldrig bli för många, och gärna vara på svenska…
Efter att ha letat efter lite mer skämtteckningar och karikatyrer på temat en trött kväll fick jag syn på en rolig, extremt enkel nidbild, där en tyrannosaurus löper amok på arken i bästa ”Jurassic Park”-stil (se till vänster). Efter att jag fnittrat färdigt satt jag senare och kladdade ett slags telefonklotter på samma tema, som på klotters vis växte till en liten bild…
Den där var ju lite kul, och eftersom den var gjord med bläckpenna från början gick det rätt lätt att tuscha den till en riktig teckning.
Så småningom, till tonerna av podcasten av ”The Atheist Experience” fick jag för mig att färglägga den en sen natt…
Den färdiga bilden blev som nedan. Mitt lilla halvt oavsiktliga bidrag till att kasta löje på de amsagor som möjligen kan roa barn, men som endast en av kreationistiskt dravel grundligt nedbruten hjärna kan ta för bokstavligt sann.
Arken dag 27: Matningen började bli ett problem
Se mer om Bibeltrogna Kreationister på denna Blogg
https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/29/dumskallarnas-konspiration-kreationism-i-sverige/
Om en verklighetsbaserad världsbild kontra kreationistiska solsting, se
Några fler skisser och bilder till Almas ”Prinsessan & Draken”-berättelse, som tuffar på…
Efter att Draken kommer till kungariket och blir prinsessans kompis återstår dock att få lite folkvett i honom…
Som att draken inte kan gå runt och äta första bästa djur som han stöter på – han måste handla sin mat. Men som den lite präktga Julia inser, så är en drake en drake, även när den drar runt med en kundvagn…
När draken skall lära sig att umgås med folk är storleken alltid ett problem. När prinsessan spelar bort honom i fotboll så tjongar han till slut till bollen lite hårt, och prinsessan får en luftfärd…
TJONG när Draken o Prinsessan spelar Fotboll
Draken tänker inte på att han är väldigt stor och att människorna är ömtåliga – längre fram blir det tydligt varför.
Den här sortens incidenter kommer att få en avgörande följd för berättelsen, när folk blir rädda för en stor drake som går mitt i bland dem. Än så länge vågar ingen människa riktigt säga till draken, men det kommer… 
Prinsessans häst Smörblomma blir dock arg, och kallar draken för en Fjällig Klumpeduns…
Senare i boken blir dock allt bra och Draken får en puss…
De här bilderna skall alla färgläggas så småningom, för Almas boks skull.
För de inscannade bilderna i denna berättelse till dags dato, se sammanställning i galleriet
Några bilder för min serie Prinsessan och Busdraken.
Sedan flera veckor får jag inte igång min moderdator med tillhörande scanner. Det är otroligt irriterande, och vid det här laget har jag säkert 20 bilder som inte kan bli färdiga eller ens scannas in för närvarande.
Bland dem är flera bilder i serien ”Prinsessan och Bus-draken”, som jag ritar för den strålande Alma. Två av de där finns redan inscannade, om än inte speciellt upputsade ännu.
Först en skiss på Draken när han ser lite skamsen ut – den där skulle ingå i en större bild när han står inför Kungen och Drottningen och ska lämna tillbaka guldet han knyckt…
"Jag ville bara ha lite fint i min grotta som alla andra drakar..."
Efter det där får Draken hjälpa till att fixa saker och arbeta på slottet för att göra rätt för sig. Prinsessan tar sig an att visa draken runt och hur saker skall göras ”rätt”. Till slut gör draken, som vid det laget fått höra ”gör som jag” eller ”som jag säger” av den lite präktiga och förnumstiga Prinsessan en liten protest, fast med glimten i ögat…
Prinsessan har ju alltid en hårtofs. Skulle det inte vara kul om…?
"Men draken, det är ju en HÅRtofs!"
Den där håller på att färgläggas, bara jag kan få igång min moderdator…
För en inledning till historien som bilderna spinner runt se
Prinsessan och den Stygga Draken
Se föregående bilder i serien ”Prinsessan och Draken”
Galleri för Prinsessan och Busdraken
Efter 9/11 2001 – frosseriet de senaste dagarna är det skönt att ta sig liten tripp till helt andra domäner, och jag drog fram en teckning av en slags orch- eller vättekrigare jag ritade för 16 år sedan o försjönk i huru orcherna kommit att avbildas av andra…
- hehe, kom hit lille pojke (maaaamma!)
Det finns något utsökt brutalt och också lätt fånigt med orcher som tilltalar många. I en snäv definition uppfanns Orcher av JRR Tolkien, där dessa fula, våldsamma, mer eller mindre korkade, mer eller mindre krumma vättar till folkslag översvämmar berg och ödemarker samt fyller leden i de Ondas återkommande jättearméer. Orcher (eller orker i nyare översättning) var ursprungligen alver som perverterades under tortyr och fångenskap av den onde guden Melkor/Morgoth (se ”Silmarillion”). Själva idén är förstås vidare och äldre, och Tolkien byggde på tanken på vättar och svartalfer, troll och andra halvmänskliga och illvilliga varelser som finns i de nordeuropeiska sagovärldarna (se t.ex Ogre).
Ur narrativ synpunkt är orcher tacksamma på så sätt att de ger hjälten carte blanche att tillåta sig vad som helst i konflikten med dem – de är ju inte människor, och fula dessutom, bara hö för hjältarnas skära, att mejas ner utan vidare eftertanke. De tillfredsställer önskan att få rocka loss utan att bry sig, för fienden är Ond per definition. Redan i ”Sagan om Ringen” är det draget starkt närvarande, och i alla filmer, rollspel, tv-serier osv. som gjorts därefter har det behållits, och orcherna såsom en expendable enemy blivit en sådan stapelvara att de lyfts in i de mest knasiga och osannolika sammanhang.
OK, jag ger mig, Mangalorer var det, inte orcher...
Orcherna har till och med fått lift till rymden – förutom i rollspelet Warhammer 40 000, där man helt enkelt tagit fantasyvärlden och satt laserkanoner istället för armborst i händerna på alver, orcher et ales, finns de i t.e.x Luc Bessons festliga ”Det Femte Elementet”. De heter Mangalorer där och inte orcher, men ingen skall lura mig att ”Aknot” och hans cohorter inte är orcher.
En av de värsta plagiaten av orch-konceptet var Jack Snyders film ”300” för några år sedan, där persernas berömda elitenheter ”de Odödliga” (The Immortals, som fanns i verkligheten men utan huggtänder – de var persernas storkonungs livgarde) porträtterades som huggtandsförsedda grymtande…tja orcher, kompletta med en ”überorch…jag menar über-odödlig” av övernaturlig kaliber.
I det här sammanhanget kan man dock peka på den intressanta möjligheten som rollspelsfenomenet ger att vända perspektiv. Olikt en film, där betraktaren är mer passiv, erbjuder rollspelen många möjligheter att leva ut Vore det Inte kul Om…-impulsen.
Och vore det inte kul att spela just en slags anabolastinn grobian med grön solbränna och imponerande tandgarnityr? Alternativ en liten, ettrig vätteliknande grön snubbe med lurig blick?
Båda har definitivt haft sin lockelse, och i både Warhammer-spelen(både roll-, figur- och dataspelen) och även i Äventyrsspels ”Drakar och Demoner” (bara för att nämna några) lyftes därför orcherna mer och mer fram som cooola och lite skojsigt crazy också.
Man byggde på Tolkiens fauna av krumma grottorcher och stora Uruk-hai, och skapade mängder av olika stammar och typer, från superbautaorcher till svartnissar eller små gretchins som lappar ihop de skadade. Massor av möjligheter till glädje för alla som drömt om att dissa de mer tvålfagra alverna!
Men det mycket av det här låg i framtiden när jag ritade min bild, jag svamlar så lätt iväg…
Min avsikt i början av 90-talet var att designa en slags hjälte-orch till en rollspelskampanj. Inspirationen för hans stuk kom framför allt från filmen ”Predator”, vars uppföljare kom vid den tiden, snarare än vanliga Tolkien- och rollspelsorcher. Jag fick idén till en slags ”alvjägare”, något som kunde hålla även de långlivade spetsöronen vakna om nätterna.
Torsekhi, som karaktären kom att heta, var den ultimata krigaren bland vättarna/orcherna. Han hade kommit att bli skild från sina orchiska artfränder genom de förtrollningar, brygder och dåd som han utsatt sig för och blivit en slags varelse sui generis, som inte passade in någonstans, men ändå med ett tydligt syfte: han var speciellt tränad och utvald för att kunna dräpa sina dito motståndare på alvsidan.
För att visa på hans ambivalenta natur gjorde jag honom själv lite ”alvlik” – med långt hår, och en mycket stark men ändå inte vanskapt eller aplik fysik. Jag satte lite hårda element på hans ansikte, inspirerad av reptilfjäll, men lät annars bli att göra honom extrem eller monstruös med jättelika betar och annat sådan. Nedan kan en del av utvecklingsskisserna ses.
Design Vättekrigaren Torsekhi
En del av uppmärksamheten ägnades åt hans utrustning och prylar – som Stridens Herre var Torsekhi snarare lätt rustad och beväpnad för att fullt ut nyttja sin skicklighet än nertyngd av jätterustning. Lite kul detaljer som det förkrympta alvhuvudet och de udda improviserade plaggen skall visa på hans speciella attityd – som en slags veteran som lämnat de vanliga uniformerna bakom sig, och klär sig med vad han nu har för händer snarare än enligt sin stams eller arts stereotyper. Således skippade jag de ständigt närvarande spetsiga attiraljer och detaljer som orcher annars belastas med.
Torsekhi - Legendarisk Vättekrigare 1995
Skisserna till Torsekhi låg och jäste ett bra tag innan jag bestämde mig för att rita en mer seriös bild 1995. Det var ett tidigt bruk av mjuk kolpenna och blev på det hela taget ganska bra. Skuggorna och anatomin sitter kanske inte hundraprocentigt och man ser en tydlig påverkan från serieteckningsstil, men den fläckiga tonen på hans skinn gick fram bra och jag var nöjd med designen av hans parafernalia liksom utformningen av hans gestalt i stort. Torsekhi såg svårmodig och butter ut, men förhoppningsvis väldigt stark och inte som någon man ville mucka med i onödan.
——————————————
Några länkar till orcher i olika litterära/rollspels/figurspels/dataspelsmiljöer
Tydligen har det skrivits en välsäljande bok med orcher i huvudrollen: ”Orcs”, av Stan Nichols, från 2008.
En paus från idioten Breivik: En liten sidoidé för berättelsen om Prinsessan och Draken – ett Alfabet av Drakar
Exempel på historisk Anfang
Det började som en idé till berättelsen om Prinsessan om Draken som jag gör till Alma – att ha Anfanger, stora illustrerade bokstäver, med draktema som början till olika avsnitt i storyn. Som historienörd är man ju förstås intressad av illuminerade skrifter, dvs färglagda handskrifter från medeltiden, före Gutenbergs tryckpress. De hade ofta dels marginalillustrationer, dels mer eller mindre stora Anfanger som en slags dekorationer. Anfangerna kombinerade element från kalligrafi och rena teckningar, och uppnådde så småningom en hög nivå av konstnärlig kvalité. Det ser mer än bara snyggt ut – anfanger kom att täcka stora delar av sina boksidor och utvecklades till en egen genre som överlevde in i boktryckararan där de gav upphov till de första uttalat dekorativa typsnitten.
I sann ”vore det inte kul om…?”-anda började jag klottra lite smådrakar som kunde se ut som bokstäver. De såg lite roliga ut, eftersom vissa bokstäver krävde att Draken flexade sig och intog ganska akrobatiska ställningar för att få fram dem. När man väl börjat klottra är det svårt att sluta. Några bokstäver blev tydligare än andra, så jag började mecka med dem, och det blev fler och fler, och…och…
Till slut hade hela Alfabetet dykt upp.
(tack Paloma för idén med bollar till draken för prickar)
Det är ju inte en så dum idé. Om man kisar lite ser man ju nästan vad de föreställer. Kommen så långt kastade jag lite färg på dem i Photoshoppen och…voila.
Hihihi. Barnsligt kul. Drakbokstäverna, eller någon variant av dem, kommer nog med i berättelsen. Man kan aldrig få för mycket drakar!
———————————————————-
Se nästa inlägg om drakalfabetet: ”Ett Drakalfabet för Alma 2”→
OK, jag måste erkänna att jag tillhör gruppen som tycker att man måste ge idén med en framtids-techno-horror-movie med en märklig, av katolska kyrkan styrd, dystopisk teokrati i en västernaktig ”förbannad jord” en chans. Det finns kul grejer och grepp att hämta där, och Quentin Tarantino klarar ju att ta genrefilmer, blanda vilt och göra åtminstone sevärda saker med dem, eller hur? Och trailern är ju snygg…
Men för att göra en film i den här genreblandande stilen måste man kunna sina genrer och uppskatta deras starka och svaga sidor, inte bara använda dem som props. Vilket tyvärr sker i ”Priest”. De flesta goda uppslag slarvas bort på att inte utforskas annat än lövtunt, och är ofta bara med för att dölja en total frånvaro av andra idéer. En framtida cyberteokrati inskränks till kors på skyskraporna, dåligt uppkopplade bekännelskiosker och sura präster som stirrar på personerna i några scener. När man sedan helt byter miljö till vilda-västern med tillhörande gods, stoppar in skräck/monstergenren mitt i och det hela sker med serietidnings-och martial-arts inspirerade poser blir det inte så muntert.
En sak som man fått med sig från den koreanska serieförlaga som filmen säger sig vila på är att huvudmotståndet i ”Priest” är en ras av ”vampyrer” som alltid har hotat mänskligheten och mot vilken de supekraftsförsedda ”prästerna” är det enda effektiva motmedlet. Redan här kommer töntighetsflaggan tyvärr upp…jag menar präster? Verkligen? Inte kärnvapen, eller biologiska stridsmedel, eller specialstyrkor eller…Nä prellar med superkrafter från Gud skall det vara, oaktat att teknologin i övrigt är på 2100-talsnivå. Vilket kunde fåtts att funka om man utvecklat idén att det övernaturliga är ständigt närvarande, eller om ”vampyrerna” varit lite sofistikerade – vilket inte är fallet. Sistnämnda är mer lika zombier i filmer som ”I am legend” eller ”28 dagar efter” än vampyrer som de brukar definieras. Vilket kunde varit OK, om man anpassat förhållandena i storyn därefter. Men tyvärr inte.
Som man kunde vänta sig har replikväxlingar och skådespelande ingen framträdande plats i ”Priest”, för att uttrycka det milt. Jag gissar att Paul Bettany fick rollen för sin insats som Silas i ”Da-Vinci-koden…”. Han kan spela, det vet alla som sett ”Master and Commander”, men detta var en av hans mer slätstrukna insatser, och hans karaktär känns varken tragisk eller intressant, vilket gäller de flesta medverkande, möjligen med undantag för Christopher Plummer som infam chefspräst och Maggie Q, båda dock mindre biroller.
Ett annat minus för filmen är för den närmast totala avsaknaden av överraskningar och twists i historien – den löper bokstavligen som ett förannonserat tåg, där allt som sker i god tid innan har föranmälts övertydligt så att man inte kan riskera att överraskas av något. Man finner sig snart gäspande utom just när den snygga actionen sker.
Snyggheten ja, det är den enda gren som den här filmen sitter på. Den visuella gestaltningen av strider och action, den brutalt avskalade men åndå rätt häftiga och sunkiga stadsmiljön, liksom känslan av de stora vidderna utanför, alltihop är stiligt och kompetent utformat. Fotot är bra, designdepartementen vet vad de gör, och färgskalorna och filmningen är i god överensstämmelse rent allmänt. Stridscenerna är OK, inte nyskapande men trots allt snygga – slaktandet av en slags noshörningsliknande ”vampyrväktare” och en där ett motorcykelburet gäng får på nöten av Maggie Q är värda omnämnande.
Den som likt mig har en fäbless för stridbara kvinnor kommer att uppskatta just Maggie Qs snygga prästinna, vilken påminner något om Michelle Yeohs karaktär i ”Crouching Tiger, Hidden Dragon”. Hon är också den enda karaktären som har något slags känslomässigt djup och är det minsta sympatisk, men slarvas i stort sett bort i den styltiga dialogen och fyrkantiga berättelsen. Hon kunde också gärna ha fått kicka mera rumpa, som i t.ex. inledningen till en stridscen där prästinnan svingar en stridskedja med lod…
Lustigt nog för en film som har det visuella som enda existensberättigande kändes inte den utbasunerade 3D-prylen så intressant. Om det beror på att den är rätt ojämn genomförd i filmen som helhet, eller på grund av miljöerna där 3D helt enkelt inte slår igenom så bra, med stora vidder och mycket action som sker i mörker är svårt att säga. För det kan väl inte vara så att man redan vant sig?
Natten efter påseende noterar jag att ”Priest” fick betyget ”medelmåttig” av både DN (http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/priest) liksom Svd (http://www.svd.se/kultur/priest_6230380.svd). Men själv måste jag säga att snygga klipp, rekvisita och en bikaraktär inte räddar en hel film. Snygghet och Maggie Q oaktat, väger det över till ett Tummen Ner.
————————————–
Filmen ”Priest” bygger alltså på en koreansk populär serie, men på ett tämligen läst sätt. Av vad jag sett av serien är det övernaturliga inslaget mycket starkare, vilket också motiverar varför det just är ett prästerskap som får rollen av hjältar, eller snarare antihjältar med tanke på den rätt mörka tonen. Se mer om serien i http://en.wikipedia.org/wiki/Priest_(manhwa)
Mer om Maggie Q, som också spelade titelrollen i TV-versionen av ”Nikita”, finns i http://www.imdb.com/name/nm0702572/och http://en.wikipedia.org/wiki/Maggie_Q
Nummer 4 av mina elevers bilder är en änglarnas uppenbarelse
När det var dags att skriva vad man ville ha för teckning hakade flera på det där, det märktes av hur de skrev in änglar och annat. Men två hade mer uttalade änglamotiv, och det är deras teckningar som kommer här.
Gabriel är förstås en Ärkeängel hos gud i den katolska traditionen, och viktig också i judendom och Islam. ”Guds Styrka”, som hans namn betyder, är en av de två änglar som nämns vid namn i de t kristna nya testamentet (den andre är Mikael, guds härförare). Under medeltiden och senare blev det vanligt att tänka sig att det är Gabriel som blåser i basunen när undergången som de kristna och även muslimerna ser fram emot kommer. (För de som inte likt undertecknad har en tvångsmässig ticks att läsa Biblen och Koranen regelbundet finns en liten intro till Gabriel i http://en.wikipedia.org/wiki/Gabriel och Mikael ihttp://en.wikipedia.org/wiki/Michael_(archangel).
Nu är den Gabriel jag lärde känna en mycket klipsk (om än lite strulig) kille, och han tog fasta på vad jag svamlade om där framme, och tänkte upp en hel liten scen, som han till och med gjorde en liten skiss av åt mig – en framtida chef tycker jag mig se… Scenen är ärkeänglarna Gabriel, och Mikael, som har en slags diskussion eller bråk, och mitt i allt en liten drake (?).
Ooook.
För att få lite stuns på scenen, som jag först ritade rakt framifrån, vände jag lite på vinkeln och tecknade det hela i grodperspektiv, och lade in en liten drake, inspirerad av den småttige Lung-draken Mushu i en av mina disneyfavoriter, ”Mulan”.
Det ser ut som om de två ärkeänglarna, guds härolder och allt det där, har en lite upphettad diskussion om det tillbörliga i att leka med små drakar…eller är det kanske den krigiske Mikael som helt enkelt vill filéa draken och Gabriel, sträng men lite snällare ändå, som säger… ”nä-e du…”? Det kan tolkas lite hursomhelst, och jag hoppas Gabriel kan uppskatta det – det var trots allt hans idé.
Isatou hade också ett ängeltema – hon ville ha två änglar, en kille och en tjej, som dansade. Fint, tyckte jag. Och då änglar kan flyga kan man tänka sig en slags flygande dans, en dans i luften skulle man kunna säga… vore inte det kul? Jag tyckte det, och gjorde en snabb skiss som fick godkänt. Efterföljande tuschning gav en helt OK bild, två fina änglar som svingar sig i luften, förhoppningsvis lite smäckert.
Jag såg till att kläderna stämde med lite plagg från bronsålder i mellanöstern för att tillfredställa mitt historienörderi. I efterhand ser man att jag måste haft isdans eller paråkning på skridskor någonstans i bakhuvet. Precis som hos Gabriel-bilden är vingarna, av bekant Nike- inspirerat stuk, ett litet helsicke, så mycket fjädrar…
Hursomhelst. Hoppas ni gillar de där, Gabriel och Isatou.
Nästa grupp teckningar är på kändisar som jag ritat till några av eleverna.
←Se förra posten i serien Vikariens Irrfärder: ”[…] bilderna börjar pressas fram 3”
Se nästa post i serien ”[…] bilder pressas fram 5 – Rihanna, Lil’Wayne & En diskussion om kvinnlig fägring”→
Dagens ämne, kära klass, är mängder av djur av skilda slag, med fina tjejer och prinsessor som matar eller vakar över dem…
Bland önskebreven som kom in var det ett intressant kluster som hade ett nog så fint och ganska självklart motiv.
Den första, som också blev klar först, kom från en tjej, som ville ha någon som såg litegrann ut som hon, och en iller. Hon hade själv haft en iller som husdjur. Det var en jättefin begäran, hur kunde jag säga nej? Illrar, illrar, de ser för roliga ut, söta och samtidigt lite slingrigt busiga, några googlingar och jag rockade på. Svårare var det med likheten, eftersomjag valde en ungdomsteckningsstil (en variant på sk. Komisk Äventyrsstil), som är svår att kombinera med exakt realism i framställningen. Men någotsånär, hoppas jag, och att dess allmänna miljö och stil faller sin motagarinna Milena i smaken.
Sedan fanns det två som var väldigt lika varandra. En tjej eller prinsessa skulle det vara, med massor av djur, ett mindre zoo i släptåg. Jag misstänker att det var en som kom på det där först, och en annan som lite grann snodde idén…nåväl.
Till den klipska Mariama, vars huvud en dag skall föra henne långt (Jag kunde inte låta bli att ge bildtösen lite liknande frisyr som tja, sin förlaga), ritade jag en ridande tjej till häst med alla djur omkring henne. Djuren är av så många slag så de har lite svårt att hålla ihop – men de försöker hjälpa varandra att hänga med, speciellt hundvalpen och kattungen som bär den stackars sköldpaddan på sina ryggar…
Till Delina en prinsessa. En prinsessa från nordafrika, från Meroe närmare bestämt. Hon har en lite ökenhundsaktig vovve som hon lugnar ner, och kattunge och chihuaha som ser lite avvaktade ut… Men ser man på väggen bakom ser man motiv som också skulle vara med – en drake, en orm, en häst och en ängel, fast som målningar-i-bilden (groovy). Jag valde den medeltida konstnärliga traditionen just från det här området mellan Nubien, Eritrea och Somalia för framställningen. Således är det en ängel, drake och riddare just från medeltiden och rätt plats, som är målade där.
Sist hade jag fått lite blodad tand, och det hela flöt på smidigt och medgav att lägga lite krut på en enkel men förhoppningsvis effektiv komposition. En västafrikansk prinsessa, med en hund och en kanin, och…fiskar. Jag kunde inte låta bli att skoja till det och ge prinsessan två pirayor istället för snälla guldfiskar. Prinsessan matar dem med köttbullar som hon tar ur en liten skål, och pirayorna ser inte helt avslappnade ut av var deras lilla runda skål är placerad… Idén till prinsessan var från Disneyfilmen ”Prinsessan och Grodan”, men i min egen tolkning förstås, som jag hoppas att Sainabo skall gilla.
Fler djur, änglar och kändisar och massor med annat är på gång, tills nästa gång…
←Se förra posten i serien Vikariens Irrfärder: ”[…] bilderna börjar pressas fram 2”
Se nästa post ”[…] bilderna pressas fram 4”→
Två drakar blir klara (det är mycket drakar här)
Bilderna fortsätter att bli klara. Själva ordningen i ritandet är lite av ett problem, eftersom jag föredrar att rita lite tematiskt – drakar först, sedan alla änglar osv. Men jag lovade en liten kort lista elever att de skulle få sina bilder först. De där två ordningarna står i konflikt med varandra, det är ett som är klart, och min lösning har varit att förvisso göra skisserna tematiskt, men färdigställandet mer enligt min lilla lista.
Först och snabbast, men inte helt lätt faktiskt, var en bild som baserad på den nyligen avslutade färglagda bilden Joel den Unge och Draken. Den där draken, en orientalisk lung, fick en duktig elev se och han gillade den. Klart han skall ha den då, men först måste den göras individuell – Joels bild var för Joel, och det vore fel att bara duplicera den. Vad jag gjorde var att behålla främst kroppen, men modifiera och rita om vissa delar. Ett nytt huvud mer vänt mot betraktaren skapades, och baserad på en minnesbild av ett ormhuvud ritades den med öppet gap och måååånga tänder. Bakdelen, som saknades i originalet lades till, och jag gjorde också om fjäll och ryggfenor något. Det där tog mycket klippande och klistrande och användande av av ritfilm och Photoshop, men resultatet blev inte så dumt, och tillräckligt förändrad, trots att den underliggande bilden ligger där. Den draken blev ännu mer slingrande och ormlik, vilket på sått och vis är passande: drakar kallades ju också lindormar i det gamla Norden. Hoppas mr I gillar den.
Med huvudet inne på draktemat tog jag fram några utkast som jag redan jobbat på. Jag hade tänkt förändra draken i min berättelse (det är den drake som min hjältinna Corinna möter i bilden Corinna och Draken) för att passa in i den efterföljande berättelsen och dialogen som är i min bok – framför allt ville jag göra den mer hotfull. I det arbetet hade jag kikat på en mängd inspirationskällor: dels rymdmonstret i Alien-filmerna, dels dinosaurien Ceratosaurus (som liknade den berömda Tyrannosaurus Rex, men med beniga utväxter och vad som liknar ett horn på huvudet), och förstås ormar. Sedermer hade jag övergivit det för en annan idé, men de skisserna kom nu väl till pass.
Det föreliggande bakgrundsarbetet gjorde det lätt att snabbt rita en skiss som sedan tuschades. Det där är en mer djurisk och hotfull, slukande drake än den ursprungliga Corinna-draken, främst tror jag, för att käftarna är mer framträdande, och också för dess position, lutad framåt som för att sönderslita de olyckliga som kommer i dess väg.
Till dig Alex – jag hoppas den är läbbig nog.
Härnäst kommer bilder på tjejer med djur – ett helt batteri av de där är färdiga eller i sluttampen.
←Se förra posten i serien Vikariens Irrfärder: ”Vikariens irrfärder – bilderna börjar pressas fram 1”
Nästa del i serien – ”[…] bilderna pressas fram 3” →
Ännu en bild med mitt populära ämne drakar – här återser vi en orientalisk drake, Lung, och den unge hjälten Joel.
Det är passande att jag nu färdigställt Joels bild, eftersom han är delvis att tacka för den mest populära bilden, ja det mest populära innehållet överhuvudtaget på denna blogg – bilden ”Corinna och Draken” med åtföljande inlägg, vilken han själv var med om att utforma.
Corinna och Draken
I samband med att jag gjorde Joels bild tog jag fram ett antal studier av olika drakar. Även sedan tidigare hade jag studerat de kinesiska drakarna lung för bilden ”Prinsessan Felicia”. Jag hade också fått påstötningar för att rita nya sådana bilder för andra personer, och dessutom börjat på ett projekt med en hel historia med drak-tema åt Alma, fast i en mer komisk-äventyrserieinspirerad stil. De studierna togs fram för detta tillfälle när jag förra året började grunna på om man inte skulle ta och göra en bild till Joel.
Skiss för pojke och Lung-drake
Det redan genomtänkta upplägget var okomplicerat, en bild med sidovy där en ung hjälte står öga mot ögat mot en lung som slingar och närmast springer fram på luften, som är karaktäristiskt för de ormliknande lung-drakarna. Jag tuschade draken direkt på den ursprungliga skissen, och det blev rätt bra, han ser verkligen hal och slingrande ut, och inte alltför snäll. Mer som, ”nu kommer jag och äter upp dig!”
Den viktiga innovationen var att föra in Joel som min unge hjälte. Jag beslöt mig efter studier av några foton att göra honom lite äldre, det skulle bli mer passande med tanke på den krigiska posen och hur jag ville framställa en slank, men ändå stark och oförfärad yngling, lite i grekisk hjältetradition (se Perseus, Belloforon, Theseus mfl.). Det hela gick dock oväntat smidigt, Joel visade sig lätt att tänka sig som lite äldre, kanske för att jag hade hans far Björn att jämföra med. Hans dräkt är en lite obestämd enkel tunika, som lika gärna kunde bäras i det antika grekland med också i Kina – den breda gördeln är en typisk detalj, som jag lade till för att ge lite lokalfärg. Spjutet är dock grekiskt – jag hade de spartanska spjuten i filmen ”300” för min inre blick, men inte så säreget att det inte passar in här.
Joel den Unge, med sitt spjut
Nåväl, som vanligt gick därefter en tid och andra projekt kom i vägen, men jag fortsatte att ha bilden i bakhuvudet. Det som fattades för att göra den till mer än bara en enkelt teckning av en pojke och en drake var en vettig bakgrund. Och för några månader sedan studerade jag lite kinesiska landskapsmålningar och voila – kinesisk drake borde förstås bekämpas i en kinesisk miljö! Jag drog upp riktlinjerna för en bakgrundsteckning som var passande, en slags trädgårdsliknande miljö med några slingriga träd, mossbevuxna stenar och en liten stenbro över en bäck. Nu är det här förstås långt ifrån en riktig kinesisk landskapsmålning, vilkas karaktäristiska estetik och utsökta penselföring helt undslipper mig, men det var i alla fall något, och beredde vägen för slutfasen – själva målandet.
Bakgrund i Kinesisk stil, Joel & Lung
Steg för Steg färgläggning Joel & Draken
Tyvärr är det också den mest arbetskrävande fasen, och med min uppmärksamhetströskel likt en myggas drog det ut på lååång tid och många spridda sessioner. Det var också en läroupplevelse eftersom jag bestämde mig för att absolut inte köra min kladdiga och halvdana normala teknik med färgerna på ett och samma plan, som om datormålning vore en variant av måålning på kanvas. Nej, åtminstone för protagonisterna, Joel och Draken, bestämde jag mig för att försöka mig på riktig Photoshop–målningsteknik där man gör fullt bruk av lagerfunktionen. Sålunda lägger man färgerna i skilda toner i olika lager under den rentecknade ofärgade bilden, med mörka färglager nederst och ljusa överst, Sedan suddar man bort de ljusa lagren med lätta penslar för att få fram de gradvisa övergångarna där man ser de mörkare, underliggande partierna framträda som skuggorna i hud och fjäll. Jag lade också på ett extra skugg- och glanslager med en lite rökig mörk transparans, för att ge ytterligare skugga och ljusare, blänkande vita transparanser för att ge lyster åt fjällen och annat.
Det blev inte så illa som man kunde befara.
Joel och Draken med bakgrund
För bakgrunden gjorde jag mer som jag brukar och målade det hela i färdiga lager, med de längs bort först, sedan lager på lager med träd, vatten och mossbevuxna stenar tills det hela såg, tja skapligt ut. En del mixtrande med färgskalor och färgmättnad gav en bild som trots vissa kontrastproblem får fram det jag var ute efter – ett spännande möte i medias res av en ung hjälte och en drake med rätt sorts slingrigt rörelsemönster. Jag lade på lite dis och dimma runt draken för att framhäva den mot bakgrunden och understrycka dess lite himmelska natur – kinesiska drakar är varelser kopplade till väta och himmel, mer så än europeiska som kopplas mer till grottor och eld.
Joel den Unge och Draken i envig
Nyligen bestämde jag mig för att sätta punkt för det hela – det blev en OK hybrid av teckning och målning, inte dumt med tanke på allt. Jag hoppas Joel gillar den. Under arbetet på den där bärjade jag också skissa på en bild på samma tema åt hans lillebror Jakob – men med en helt annan sorts drake, och en annan design i allmänhet. Den bilden blir nästa i drak-serien.
—————————————————-
Mer om Kinesiska drakar och deras symbolik kan man läsa om på t.ex. Wikipedia, http://en.wikipedia.org/wiki/Chinese_dragon. Wikipedia har förstås också en introduktion till kinesisk konst i allmänhet, http://en.wikipedia.org/wiki/Chinese_art
Jag drog en viss indirekt inspiration till min bild från den rikt illustrerade boken ”Drakar, Gudar och Andar i den Kinesiska Mytologin” av Tao Tao Liu Sanders, med många fina bilder av Johnny Pau. Den är en del av en hel serie med berättelser från mytologier runtom i världen, samtliga vilka rekommenderas varmt. De ges tyvärr inte ut mer på svenska, men finns att köpa begagnade lite här och var (se tex http://www.prisjakt.nu/bok.php?p=1164542 och http://www.bokborsen.se/Tao+Tao+Liu+Sanders+(Text)++Johnny+Pau+(Bild)-bok-till-salu-17468021_1.htm). Nya exemplar finns att få tag på på engelska via Amazon, http://www.amazon.com/Dragons-Spirits-Chinese-Mythology-Mythologies/dp/0805237992
Några exempel på det fina kinesiska landskapsmåleriet kan man se i t.ex
17 04
Detta galleri innehåller 3 bilder.
Sittanden en dag på tunnelbanan för mer än ett år sedan började jag kladda lite planlöst. Det hela utvecklade sig vad som först liknade en slags orch, eller, nä vänta…det såg ut som en slags…trollmor eller trollpacka, på speed. Första kladd för Baba Yaga Det hörde till saken att jag då precis berättat för Felicia om ryska […]
23 02
Detta galleri innehåller 6 bilder.
Det började med en bild i Clear-line för Alma, av en prinsessa. Med Felicias hjälp blev det en prinsessa som läxar upp en drake, och så fortsatte det hela ända tills… Det var en gång… en busig drake. Han hade hört att en riktig drake har massor med guld och annat fint i sin grotta. Nu […]
Efter vårt första nedslag i den Bysantinska/Ortodoxa världen och dess inspirerande kultur kommer turen nu till Islam, som under min studerade period under 1300-och 1400-talet var en värld av ett helt annat slag än idag: mäktig, vittfamnande och internt sett enormt varierad.
Som i fallet med studiet av Ortodox visuell kultur i inlägget Konstnärliga Källor – Bysans och den ortodoxa Världen, ligger tonvikten vid hur kvarlevor i form av bilder, illustrationer och andra kulturella artefakter tolkas och bidrar till att illustrera och visualisera folk och scener från denna period och kultur.
Mina studier av Keffiyeh-dok från källor
Den första uppgiften för den som vill visualisera världen är att lära känna den – så hur såg konst, kultur och den vidare världen ut i Islam för ca 700 år sedan?
Allahu Akbar – Gud är Större
Den muslimska världen utgör under min studerade tid den geografiskt största och mest vittfamnande av de religiöst baserade axiomen eller kulturella traditionerna. Sedan profeten Muhammeds tid på 600-talet hade Islam sträckt sig ut och dominerade runt år 1300 stora trakter av västra Asien och Nordafrika. Islam hade inte på många hundra år utgjort en enhet i något politiskt eller religiöst hänseende: efter det universella sunni-kalifatets förfall på 900-talet hade det splittrats i mängder av riken, en parallel riktning av Islam i form av shia-islam hade utkristalliserats, och inom bådas vida ramar grasserade sekterna. Trots det fanns en kärna inom sunni-islam som förblev sammanhållande, en tradition som överlevde både korstågen från väst på 1100 -och 1200-talen och, vilket var viktigare, den stora mongolanstormingen och förstörelsen av de sista resterna av det abbassidiska universella kalifatet i Bagdad på 1250-talet. Inom ett par generationer var de nya asiatiska härskarna omvända, och en reaktion av militärt slag hade skett inom det centrala Islam, som ledde till organiserandet av arméer av nytt och mäktigt slag. Dess främsta företrädare var Mamluckernas märkliga sultanat där ett härskande kast baserat på slavar tränade som elitsoldater besegrade alla – västerlänningar, mongoler, armenier, beduiner eller nubier – som var enfaldiga nog att möta dem i fält. Trots sin fragmentering hade Islams expansion inte mattats, utan fortsatte ner i centrala och Östra Afrika, djupare in i Indiens subkontinent, och inåt stäpperna i Ryssland och Centralasien där de mongoliska khanaten snabbt omvände sig till dess lära. Och vid Bosporen, inom synhåll från det legendariska Konstantinopel, stod en obemärkt emir vid namn Osman (Othman) och hans följeslagare redo att ta språnget över till Europa…
Islams Värld och utbredning med makt- och kulturcentra ca år 1300
Islams kulturella hegemoni var enorm och överväldigande perioden fram till denna tid, och tur var det. Till skillnad från anhopningarna av västliga kristna barbarkonungar och den ortodoxa kyrkans trögrörliga massa utgjorde Islam en öppen och dynamisk kulturell sfär där impulser kunde färdas från den ena sidan till den andra. Det kan vara på sin plats att påminna att min studerade period just utmärks av att Islams värld ännu var överlägsen västern ifråga om tillgång till vetenskapliga och filosofiska texter och kunskap generellt – mängder av processer, produkter och uppfinningar från Islams länder som spriddes ut över världen under perioden vittnar om detta.
Sfäriskt Astrolabium, arabisk uppfinning från 1000talet, ex från Indien 1700tal
Den hellenska och persiska traditionen levde vidare inom hägnet för denna övergripande civilisation – inte mycket av det antika greklands filosofi skulle ha överlevt om inte kaliferna och de lärda bevarat och kommenterat den för eftervärlden. Fröna till en senare relativ stelning fanns redan där, men ännu var Islams värld troligen den kulturellt mest öppna och inklusiva av de stora kultursfärerna, med ständiga impulser från nya folk som omvände sig och det på den tiden unika flödet av rättslärda och bildade män som for fram och tillbaka och verkade längst Islams hela vidd, med de heliga städerna Mecka och Medina som andligt centrum och stora metropoler som Bagdad, Tabriz, Damaskus och Kairo som kulturella nav där patronskap och ambitiösa projekt kunde se dagens ljus.
Inom Islam kom en växelverkan mellan religiös sedvana och impulser från hellenism och persisk kultur att prägla framväxten av en avbildande och visuell konst. Islam införde ursprungligen hinder för verklighetstrogen avbildning, det nu så berömda ”bildförbudet” som kom att verka starkt återhållande på avbildningar, speciellt av människor. Hellenistiska statyer och persiska monumentalmonument och dessas estetik övergavs till förmån för mer abstrakta former av dekoration. Den här sortens restriktioner var inte unika under perioden – den hade rötterna inom den judiska traditionen, och hade också en parallell i den ikonoklastiska perioden i Bysans. Det är dock viktigt att påpeka att ”bildförbudet”, oaktat olika muslimska auktorers grävande efter stöd i rättskällorna, aldrig varit absolut i den muslimska världen. Det främsta föremålet för dessa bestämmelser var att förhindra dyrkan av beläten och avgudar, dvs de riktade in sig på en religiös betydelse av det avbildade. Inom Islams hägn fortsatte dock traditionerna från Grekland och Persien att bära frukt, och därigenom uppstod genrer med mindre religiös innebörd, där illustration och bildkonst kunde fortsätta att verka och utvecklas.
Arabiska Skrivstilar – copyright M. Sakkal 1997
Följden blev lustigt nog att det religiösa motivet, som så starkt präglade t.ex. den bysantinska världen, inte alls var lika starkt inom muslimsk avbildande konst under denna tid. Det var konstarter som kalligrafi, abstrakt dekoration av tyger och skrifter och arkitektonisk utsmyckning som tog sig an de religiösa motiven. Speciellt bruket av kallifgrafi nådde höga höjder inom Islam och kom att vidröra direkt avbildning. De arabiska bokstävernas flödande form passar väl för detta, och en mängd olika skrivstilar av dekorativ art utvecklades som gjort den arabiska kalligrafin till en av de främsta dekorativa konstarterna. Det främsta bruket av avbildning kom således att ske bortom de religiösa och publika monumenten, och istället riktas in på dekoration för konsthantverk samt som illuminationer, dvs illustration av texter i böcker där böckernas framställning fick styra valet av motiv.
Gravyrrelief på Mamlukisk metallskål – notera mamlukiska krigare och jaktdjur
Min studerade period sammanfaller just med en blomning av muslimsk avbildande konst under mamlukerna (1250-1517) liksom deras ärkefiender de persiska il-khanerna (1258-1340) och dessas efterföljare. Framåt 1000-talet hade flera särskilda stilar och skolor uppstått i främst Syrien och Iran, och nya impulser från Centralasien befruktade ytterligare avbildningskonsten efter denna tid. Bilder började dyka upp på mattor, keramik, skålar och andra dekorerade ytor, och under mamlukerna nådde t.ex. emalj- och gravyrkonsten en framstående nivå och utgör nu en viktig källa till kunskap om tiden.
Mongoliska krigare i Iransk illustration, 1300-talet
Alexanders död från Shahname, 1330-talet – bas för senare mattmönster
I Iran kom det persiska måleriet att utvecklas speciellt inom ramen för illumination där historiska verk (se ovan) och böcker med sekulärt och mytiskt innehåll kom att dominera: se t.ex. det persiska nationaleposet Shahname med dess många förislamiska hjältar, som Rostam och Alexander den Store. Under denna tid kom också anknytande dekorativa former som de berömda persiska mattorna att utvecklas vidare till den unika konstform de är idag. Det fanns en klar överlappning, där mönster och avbildningar som passade för böcker överfördes till textilier och vice versa.
Muhammed med änglar, Siyer-e-Nebi, ottomansk 1500-tal
Det persiska måleriet kom starkt att påverka utvecklingen av måleri i det Ottomanska riket. Där tog miniatyrerna steget in i den religiösa sfären där de kom att utvecklas på ett sätt som närmast är att likna vid de storyboards eller tablåer som jag själv sysslar med: det finns en mängd bevarade illustrationer av främst profeten Muhammeds liv och leverne från 1500- och 1600-talet, med honom karaktäristiskt avbildad med grön kaftan, heltäckande slöja och en brinnande gloria, ofta i samtal med änglar och andra mystiska varelser. Den perioden ligger utanför min här studerade tid, men är ändå intressant för t.ex. inblick i hur man tänkte sig änglarna, och som slagträ mot alla idioter på diverse kanter som svamlar om Islams ”bildförbud”.
En annan genre där teckning och måleri blomstrade inom min period var inom vetenskapliga verk, av vilka den muslimska världen var välförsedd under denna tid. Inom vetenskapens sfär kringgicks inte bara bildförbudet utan även andra kulturella tabun, t.ex. med hänsyfting till nakenhet. Se exempelvis illustrationerna till Sharaf ed-Dins (1385–1468) medicinska handbok ”den kejserliga kirurgin” (här i ottomansk upplaga fr. 1466), som inte duckar för nakenhet och genitalier i syfte att illustrera en medicinsk åkomma och dess behandling.
Adam och Eva, persisk illustration 1294-1299
Det trots allt framväxande muslimska måleriets estetik kom, precis som hos Bysans konst, att präglas av en annan dagordning än att framställa verklighetstrogna avbildningar. Notera följande illuminationer. Ett exempel är scenen av Adam och Eva från ett syriskt manuskript, där båda är betydligt exponerade, men schematiskt framställda, dock med klart markerade asiatiska drag i en turko-persisk tradition som såg dagens ljus i den seldjukiska (turkiska sultaner av Iran, Syrien, Mesopotamien, Centralasien och Anatolien på 1000 -till 1100-talen) perioden. Kontrasten med de mycket mer realistiskt återgivna fåglarna och blommorna i bakgrunden visar på att framställning av just människor präglades av symbolik och inte syftade till verklighetstrogen avbildning.
En byggarbetsplats -illumination av Kamal-ud-Din Bihzad
Illuminationer präglades som sagt i hög grad av ickereligiösa teman och avbildar ofta jakt och processioner, men även vardagsscener. Den rika illustrationen av en byggarbetsplats visar män i ovanligt varierande poser och grader av påklädning inom ramen för en typisk vardagsscen. Illustrationen är rik på information om hur en sådan avbildad händelse kunde se ut, och ger massor av input för kläder, redskap och själva arbetets gång. Det är trots det mycket svårt att urskilja kroppsliga detaljer – det är helt enkelt inte illustrationens mål. Istället syftar den till att visa en scen, en idealiserad helhet där kulör och komposition troligen är viktigare än verklighetstrohet. Notera den totala avsaknaden av skuggor, och det tillplattade perspektivet som möjliggör att visa en större och tydligare enhet – skulle avbildningen vara strikt realistiskt skulle överblicken förloras eller perspektivet dölja många detaljer som nu kan skildras i en och samma bild.
De ovan nämnda ambitionerna för måleri och avbildningar inom Islam är viktiga att komma ihåg när man betraktar källorna. Olikt i Europa efter rennässansen kom Islams konst inte att utveckla någon stark fäbless för realistisk avbildning av människor eller perspektiv – färg och klassisk komposition sattes även framgent i högsätet. Oavsett vad man tycker om detta är det faktorer som man måste ta hänsyn till när man studerar dessa bilder med avsikt att bilda realistiska illustrationer på samtida källor.
Efter denna genomgång av källorna från tiden för min studerade period, och således det råmaterial som jag har att göra med när jag skall avbilda saker och ting från den perioden skall fokus flyttas till deras användning. I del 2 av ”Konstnärliga Källor – Den Muslimska Världen” ligger fokus på hur jag extrapolerat källornas stiliserade bilder till egna teckningar och tablåer för framför allt bruk i min pågående bok, men också för andra historiska illustrationer.
←Föregående: ”Den Ortodoxa Världen”
Fortsättning följer → (kommer)
En populär bild här på bloggen har legat slumrande ett år, men häromveckan drogs den fram ur sin dvala i dammig, öhh…hårddisk, och se! Lite nya målarknep gjorde att den trögrörliga stenen åter började rulla…
(Tidigare inlägg om denna bild finns under fliken Gudar […]/ Nordiska […]/Oden/Wotan bland kategorierna ovan. Eller här)
Det är ”Oden, Dödsdrotsen” som sålunda väcktes till liv igen. Jag övergav den för ett tag sedan när jag inte kunde komma på ett bra sätt att införliva Carl Janssons fina blyertsskiss med övriga bilden. Ny kunskap om olika sätt att gradera skalen i Photoshop samt nya digitala penslar som jag fick ta del av i December gav mig dock lusten att pröva lyckan åter.
Närbild Oden-på-himlen original
Till vänster ser man tydligt problemet. Saken var att jag ville behålla Calles skiss som den underliggande bilden samtidigt som jag ville låta den omärkligt övergå i molnen och kontrastera mot en mörk stjärnhimmel bakom. Men saken är den att den oerhört smutsiga kolkaraktären i en sådan skiss gjord med mjuk blyerts, med dess både ljusa och mörka partier, sken igenom, och det fanns för mitt liv inte ett vettigt sätt att få det att se integrerat ut i övriga bilden. Så jag kämpade och kämpade men kom ingen vart: antingen stod de mörka partierna eller de ljusa ut som fläckiga smutsränder mot bildens övriga komposition.
Närbild Oden-på-himlen efter ommålning
Men med de nya penslarna och lite bättre koll på ”overlay”-funktionens fördelar kunde jag mjukt och med en nästan ånglik lätthet lägga lager på lager på lager av fluffig molnighet över blyertsen, så att den smälte samman med de övergripande delarna och angav skuggor och mörker utan att koldammet syntes längre – den täcktes av de semitransparanta lagren. Det är inte lysande, men i alla fall en slags lösning, och gör att Oden Dödsdrotsen åter är på banan.
Nedan ger ett kraftigt nedskalat visningsexempel en idé om var den befinner sig efter årsskiftet. Manteln återstår, dess rökiga mörker måste skapas med samma teknik som Oden-på-himlen. Vargarnas päls måste bli mer… tja pälsig, och sedan återstår att sudda ut och integrera alla tuschlinjer i bilden, som är tänkt att se ut som en mer renodlad målning, inte som nu en blandning med en massa tecknade inslag i. Och putsa putsa putsa, det finns otaliga detaljer att feja på, spjutets glans, guldets glimmer, stenarnas stenighet…
Testbild Oden Dödsdrotsen efter ommålning
Shogun - James Clavell
[…] YouTube Twitter Facebook RSS Flöde ← First Times /Förstagånger: Alcohol Color Ma
[…] med i det set på 6 olika pennor som sändes mig för skapandet av den första bilden (se
I really like the detail and thought that went into this piece.
Wonderful Beauty ! "Ooh, oh, how many eyes have seen their dream?Oh, how many arms have felt their d
Om det rör sig om beställningar av bilder, immaterialrättsliga ärenden och annat anknutet till mater
hur kommer man i kontakt med dig?
Det är helt korrekt - de samtida romarna kopplade Hermes/Mercurius mer till Wotan/Oden. Jag gissar a
För övrigt har Hermes, även i sin esoteriska form Hermes Trismegistos (den trefalt mäktige) klara dr
Välkommen till min blogg, vars tema främst är visuella uttryck och skapande. Tidigare berördes också ofta andra teman såsom politik, religions- och samhällsdebatt.
Gillar (eller ogillar) du något, ge gärna feedback! Man kan sätta stjärnor ("Rate This") vid inläggen, "Gilla" längst ner vid inläggets slut. Och kommentera förstås - jag läser alla kommentarer så fort jag hinner.
/Pablo, alias Paulus Indomitus
För kontakt angående beställningar/
for inquiring about comissions, contact:
paulus.indomitus@gmail.com
Indomitus.blog 