Kategoriarkiv: Om Kultur /Cultural Studies
Ett Drakalfabet för Alma 2
Om en detalj för Almas bok, som efter att ha legat vilande nu bearbetats och fått lite uppiffning inför andra versionen av det tryckta provexemplaret: mitt alfabet bestående av en gymnastiserande drake som får bilda bokstäver.
Som redovisats i inlägget som rörde drakalfabetet när den först kom till, var idén att skapa lite kul och krusidulliga bokstäver som kunde brukas som dekorativa begynnelsebokstäver (s.k. anfanger), för Almas bok, som då ännu var på idéstadiet. Resultaten av mina första försök kan ses nedan.
De var mest tänkta som ett sidospår, en kul detalj, och inte alltför genomarbetade. Jag funderade rätt länge på att rita mycket mer detaljerade versioner. Det hamnade dock i bakgrunden med den stora arbetsbelastningen som färdigställandet av Almas bok ”Hjärtespjutet” innebar.
När boken sent omsider blev närmast klar, i meningen att texten och illustrationerna sattes ihop för en första testtryckning, kom dock mina drakanfanger tillbaka till mig. Inför den andra testtryckningen ville jag göra boken lite mer ornamenterad, och förutom vissa små grafiska detaljer så gick tankarna tillbaka till den ursprungliga idén att ha drakiska anfanger i varje avsnitt av berättelsen.
Då blev också en sak tydlig: insatta i boken var bokstäverna inte så stora att det var riktigt bra bruk av tiden att rita om dem med en massa smådetaljer som ändå inte skulle synas. Som tur var hade varje bokstav gjorts enskilt i ganska stor storlek, över tusen (1000) pixlar i höjd. Det gav en marginal för att förbättra framför allt färgläggningen.
Sagt och gjort. Jag lade på viss skuggning och bättrade på färgerna, vilket gjorde mycket för att få bokstäverna att se mer presentabla ut i den storlek som de skulle komma att ha i boken. Några tester lämnade dock känslan av att något saknades. Bokstäverna liksom hängde lite för mycket i luften och kändes mer som illustrationer än integrerade i texten. Efter lite research och tittande i medeltida handskrifter så slog det mig att man kunde råda bot på det där med en ram runt varje bokstav.
Fram med tuschpensel, in i scannern och voilá – det gjorde faktiskt en viss skillnad. Ramen liksom avgränsar småbildens arena, gör det tydligare att det inte är en liten kludilutt utan något som via just ramen, avgränsningen hör samman med det omgivande – dvs texten.
Så långt ser det inte dumt ut alls. Det skall bli intressant att se hur det ter sig i tryck, och det finns skäl att vara optimistisk. En annan sak är hur de kan tänkas se ut när man förstorar dem lite och sätter ihop dem till namn exempelvis. Jag funderar på att trycka en t-shirt med bokstäverna bildande namn…
Som alltid, för dig
————————————————-
←Se tidigare inlägg om drakalfabetet ”Ett Drakalfabet för Alma”
Dumskallarnas konspiration – en ljusglimt i Juletider från… Saudiarabien ?
I ett dystert Sverige av idag där politiskt käbbel, xenofober och fjantar av alla kulörer förmörkar ett redan mulet klimat kommer helt otippat en glimt av ljus från av alla ställen… Saudiarabien.
Det skall först påtalas att sådan är den schizofrena verkligheten i Saudiarabien att en trendkänslig befolkning använder den senaste tekniken för att fråga ”experter” om tolkningen av medeltida religiösa bestämmelser. Experter som de miljoner frågande förväntar sig skall vara lika medeltida som sina bestämmelser.
Historien börjar med ett f.d. befäl för den religiösa polisen i Saudiarabien, en del av vilken utgörs av de tidigare här på bloggen hudflängda mutaween, sedlighetspolisen som skall upprätthålla landets absurda lagar avseende t.ex. kvinnors klädsel. Det är värt att trycka på före detta, för herrn ifråga, en viss Ahmad Aziz Al Ghamdi, har gått vidare och är numera en rättslärd med rätt att utge fatwas, religiöst auktoritativa utslag och tolkningar av religiös lag, hos oss känt som sharia. Som sådan konsulteras han av de rättroende, numera allt oftare via moderna tjänster som Twitter.
shejk Ahmad Aziz al Ghamdi
För några veckor sedan gav den rättslärde svar på en fråga från en kvinnlig troende via just Twitter. Den löd:
Är det tillåtligt att ha bilder av sig själv på sociala medier (t.ex. Facebook) utan niqab, dvs heltäckande ansiktsslöja?
Jomenvisst! Svarade Shejk al Ghamdi. Det hör till saken att han sedan flera år stått fram som en av de mer liberala rättslärda i denna fråga, kontroversiell för sitt motstånd mot inskränkningar av kvinnors rättigheter. Nu avgav han det som en officiell tolkning ämnad för en bredare allmänhet att Niqab, den heltäckande slöjan som är obligatorisk i offentligheten för kvinnor i Saudiarabien faktiskt inte har något riktigt stöd i religiös lag. Den omnämns ingenstans i koranen eller hadith-litteraturen. Tvånget att bära sådan skulle alltså i själva verket vara en lokal bestämmelse och sedvana, och inte religiöst försvarbar på samma sätt som en mer ”normal” slöja för enbart håret.
Då tog det hus i helvete. Shejk al Ghamdis utslag spreds entusiastiskt och han fick massvis med stöd, men också mothugg från det knarriga strata som bebor det saudiska kungadömet. Istället för att ta sikte på hans korantolkning, eftersom denna är… korrekt, försökte sig hans motståndare på klassisk hedersmobbning (dessvärre oftast ytterst verksamt i en hederskultur som Saudiarabien), där omkvädet verkade vara att ”Al Ghamdi försöker vara modern, men sådär skulle han inte säga om det gällde hans dotter… eller fru”. Såsom f.d. Sedlighetspolis och kommen från konservativ stock kunde han förstås inte på riktigt stå för sådana hädiska tankar.
Eller?
Döm om moralknastrarnas fasa när Herr al Ghamdi den 13e december plötsligt dyker upp på den mest populära pratshowen i kungariket, där han leende låter sig intervjuas om kontroversen, öppet vidtalar sin underliggande syn på saken, och bredvid honom sitter… hans… hans maka (ve och fasa!). Utan slöja (skam på torra land!). Med smink! (vik hädan, Satan!). Som för att riktigt gnugga in det hela presenterade herr al Ghamdi och tog sedan bestämt bakstätet till sin uppenbarligen vältaliga och smarta fru, som själv fick berätta om familjens situation och hur deras söner redan fått svårigheter på grund av sin faders mer balanserade åsikter.
Herr al Ghamdi har redan fått stöd från det allra högsta håll i den muslimska rättslärda världen: ledande män från universitetet Al-Azhar i Kairo har i ovanligt skarpa ordalag riktat sig mot hans kritiker och öppet vidtalat de som ”riktar anklagelser mot ledande rättslärda” (dvs Al Ghamdi) som ”okunniga” och den f.d. högste imamen bet t.om. av med att säga till belackarna, apropå bärandet av niqab: ”välj ni vad ni vill [bära], men håll sedan truten”. Från hans eget hemland är dock de religiösa auktoriteterna mycket mer fördömande, och han riskerar att bli avsatt och belagd med munkavle – eller värre.
Den här kontroversen visar att verkligheten kan vara svårt förtörnande för den som vill måla världen i svart och vitt, oavsett vilken sida man kommer ifrån. Shejk Al Ghamdi är ingen liberal frifräsare med våra mått, och lär inte dyka upp i en pride-parad nära Riyadh. Han är en konservativ man, med fötterna djupt i den islamiska rättsvetenskapens mylla. Men det finns antagligen många likasinnade rättslärda som vill men inte vågar säga som det är: att man med en ganska enkel exeges kan komma fram till att mycket av den skriftliga tolkning som trumpetas ut från överspänt och fundamentalistiskt håll i mellanöstern står på mycket lös sand. En bredare insikt om detta skulle svepa iväg sådant som saudiernas niqabtvång, kör-och rörelseförbud för kvinnor, och otaliga andra inskränkningar som drabbar inte bara kvinnor utan alla som måste se sina liv kringskurna av den förstelnade wahhabism som är det saudiska religiösa etablissemangets credo.
De mer tillåtandes arv är i själva verket ett starkare, rikare sådant – de första århundradena efter Koranens nedtecknande och framväxten av den islamiska jurisprudensen, det som idag bildar madhab, de ortodoxa rättsskolorna, och den övriga korpus som underligger sharia, var en tid av debatt, och av allt starkare krav på stringens och urskiljning vid studiet av religionen. Det är en händelse som ser ut som en tanke, att det var när denna pluralistiska och rationalistiska prägel stäcktes efter 1000-talet som Islam började sin gradvisa glidning ner i förtorkad, bakåtsträvande och vetenskapsfientlig grinighet som man ännu inte hämtat sig ifrån.
Det är också värt att se att den här affären sker mot bakgrund av de alltmer oroväckande händelserna norr om arabiska halvön, där barbarerna i ISIS bidragit till att ge Islam en nattsvart image inte bara externt, utan även i den muslimska världens kärnländer. Talibanerna i Afghanistan, som trots allt är ett randland i den islamiska världen, kunde inte riktigt röra om på samma sätt som halshuggarnas framfart i Syrien och Irak. Sistnämna har gett folk i mellanöstern en fruktansvärd glimt av hur en radikalt reaktionär samhällsordning byggd på islamisk grund skulle kunna bli verklighet nära dem.
Slöjor i Syrien före inbördeskriget – notera variationen jmf med Saudiarabiens niqab (”ninjan”)
Niqab-kontroversen blottar en spricka mitt i sunni-islams religiösa hjärtland Saudiarabien som måste vara välkommen och visar att det finns, förvisso ortodoxa men ändå sansade, röster som inte är beredda att låta religionen användas som argument för vilken godtycklig idioti som helst. De inser att de stockkonservativa lallarna i Saudiarabiens etablissemang genom att hålla fast vid sina solkiga och ingalunda självklara tolkningar riskerar att störta hela regionen i fördärvet. Det är i det ljuset som man kan bli uppmuntrad av en sådan som Abdul Aziz al Ghamdi, som vågar ta risken att sticka ut i denna fråga och stå för det.
Om till och med en gammal islamisk moralpolis som herr al Ghamdi kan drabbas av någon slags blixtnedslag av sans på mognare dar, öppet dissa det mäktiga religiösa etablissemang som han själv tillhör och bana vägen för en mer sansad hållning ifråga om klädsel, och i förlängningen kvinnors och privatpersoners rättigheter, då finns det kanske hopp.
*****************************************
Se ett tidigare inlägg om ”muslimsk” slöja:
En bild säger mer än 1000 ord… om slöja i mellanöstern
—————————————————
Läs mer om Niqab-affären på:
- NPR http://www.npr.org/blogs/parallels/2014/12/17/371397185/a-tweet-on-womens-veils-followed-by-raging-debate-in-saudi-arabia?utm_source=facebook.com&utm_medium=social&utm_campaign=npr&utm_term=nprnews&utm_content=2043 och http://www.npr.org/blogs/parallels/2014/12/17/371397185/a-tweet-on-womens-veils-followed-by-raging-debate-in-saudi-arabia
- CNN http://edition.cnn.com/2014/12/17/world/meast/saudi-cleric-veil-controversy/
- INQUISITR http://www.inquisitr.com/1689669/muslim-scholars-tweets-causes-a-stir-in-saudi-arabia/
- Refinery 29 http://www.refinery29.com/2014/12/79760/saudi-arabia-islam-veils
- Saudiwoman’s Weblog http://saudiwoman.me/2010/04/25/the-man-of-the-hour/
En Bild säger mer än 1000 Ord: VI TAR KORT enligt hemlös försäljare…
En kort anekdot som visar på spridningen av teknikens under och sätter ljus på vårt lands märkliga kontraster.
Häromdagen går jag förbi T-centralens dörrar, inställd på att ta mig en överprissatt latte medan jag väntade på mitt tåg. Där står en försäljare av Situation Stockholm, de hemlösas magasin och ser fokuserad ut.
Det är en gentleman från nordafrika, funktionellt klädd för årstiden men proper och med en rak och bestämd men inte påträngande hållning. Bakom sig har han en skylt:
”VI TAR KORT” Med Visas, Mastercards mfl symboler, prydligt upptryckta.
Kort? Kort? Seriöst? Så var det med ens fördomar om en som säljer tidningar på en Tågstation.
Jag vet inte varför, men det var oemotståndligt. Jag gick ett halvt varv runt pelaren, bad om en tidning och plockade upp kreditkortet… Och simsalabim, helt seriöst, han har samma system som sitter på typ Taxi, kopplat till sin mobil. Godkänn. Tryck. Här får du kvitto.
Kanon.
Jag tackade och prisade försäljarens initiativ och önskade God Jul, och han log ikapp.
Klicka Bilden Ovan för en liten film om de nya läsarna
När jag kom hem kollade jag på nätet – och mycket riktigt så har Situation Stockholm i år satsat på att få ut just kreditkortsläsare till de hemlösa försäljarna. Det var alltså inte ett unikt fall.
Det är en helt vardaglig upplevelse, men det får en att fundera. Skall man vara stolt över sitt land som till den graden spridit ut och gjort högteknologi tillgänglig att även en medellös, hemlös gatuförsäljare kan driva näring med den? Eller konstatera att vi kan uppenbarligen se till att mobilnät och elektroniska betalningar når alla, men inte ordna bostad och skydd så att folk sitter bo på gatan? Enligt stadsmissionen levde 2013 4500 personer i akut hemlöshet i Sverige. Flera hundra av dem sover varje natt utan någon form av skydd, utomhus.
Ett antal av dessa kommer att dö denna vinter. Oddsen är att vi inte får höra om det i de breda medierna.
Vilket land vi lever i, det kan verkligen inte vara lätt för nyanlända att sortera ut, var min kvardröjande tanke. Mitt i ett nästan ofattbart överflöd, tjugo meter från ställen som säljer kaffe där varje kopp motsvarar en dagsinkomst för honom försöker en hemlös att skrapa ihop ett värdigt levebröd utan att förfalla till brottslighet och missbruk. På existensens rand – men han är en svensk hemlös, så han är uppkopplad via sin mobil.
Och han tar kreditkort.
***********************************
Se inläggserie om Fattigdom i Sverige och Runt om i Världen
Om Fattigdom
—————————————————————
Om Situation Stockholm
Om ökning av hemlöshet http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5811928
Socialstyrelsen om Hemlöshet och Utestängning från bostadsmarknaden – se rapport http://www.socialstyrelsen.se/nyheter/2014augusti/hemloshetochutestangningfranbostadsmarknadenoj2014
Stadsmissionen rapport om hemlöshet 2013: http://www.stadsmissionen.se/Global/Social%20Verksamhet/Heml%C3%B6shet/Dokument/Stockholms_Stadsmission_Heml%C3%B6s_2013.pdf
Den malplacerade baddräkten (del 5:3) – Baddräkter på vift i Filmisk Forntid
Som vi sett i inlägget ”Bikinin som åkte av och på igen” var bikinins genombrott på 1960-talet starkt kopplad till dess exponering i filmer och inom medierna, och förekomsten av en närmast egen genre, Beach Party-Filmerna. Men filmvärlden är en spretig arena för idéer, och snart nog kom att man att pressa in de heta plaggen i helt andra sammanhang. Som filmer där man förmodat skall porträttera flydda tider – resultatet är en räcka baddräkter som halkar vilse och dyker upp på fel plats och i fel tidsålder.
Dagens tema är således…
Anakronismer
Den västerländska filmindustrin byggde vidare på tidigare mediers bildspråk, såsom konstens och teaterns. Därmed kom man också att föra vidare vissa konstmässiga idéer. I och med att filmen blev det mest spridda kommersiella mediet ville man förstås visa lättklädda snygga människor för att tjäna pengar, samtidigt som man såg till att innesluta detta i en bekant och föregivet ”ursäktande” kontext. Den i denna serie tidigare nämnda orientalismens (se Den Malplacerade Baddräkten 4:1) konventioner låg väldigt nära till hands när förmoderna eller icke-västerländska civilisationer skulle avbildas.
Den kungliga antika bikinin
Den historiska Mellanöstern utgör förstås själv ur-myllan för att plantera orientalismens idéer. Inte bara själva plagget utan också miljön, företrädesvis högreståndsmiljöer och antika hov, följde med in i filmens värld. Det blev tydligare när filmindustrin expanderade efter andra världskriget och filmerna blev maffigare och glitzigare. Ett exempel, filmen ”Drottningen av Saba” (The Queen of Sheba) från 1952 visar den amazonliknande antika drottningen iförd en misstänkt baddräktsliknande utstyrsel som skulle varit rätt konstig i södra Arabien på 900-talet f.Kr (se här för den mytiska drottning som ligger till grund).
Det där har inte mycket förändrats mycket. Snabbspolning mer än 50 år framåt och vad ser vi då om inte… en förvisso oöverträffat praktfull Monica Bellucci som Kleopatra bärande en hel garderob av olika anakronistiskt bikiniinspirerade plagg i den iofs inte speciellt seriösa ”Asterix – Uppdrag Kleopatra” (f.ö. omtalad för denna roll i inlägget ”Bilder av Kleopatra del 3”).
Att det här draget spänner över både genre- och ambitionsgränser blir tydligt när vi kastar blicken mot den annars så kvalitetsmedvetna och med rätta hyllade TV-serien ”Rome” – inga pretentioner och goda skådespelarinsatser kan tyvärr ta bort att den minimala bikini som Lindsey Marshalls inkarnation av Kleopatra bär förtjänar en anakronistisk dumstrut…
Speciellt Egyptens forntida kultur har som synes fått bli en avstjälpningsplats för bikinis på drift, inte sällan kombinerade med diverse annan popkulturell bråte, som i den nästan mästerligt felaktiga scen där Rachel Weisz och Patricia Velasquez fightas (?) iförda egyptisk (?) … erh, forntidsbikini i ”the Mummy Returns” – med japanska sai??
Inte många rätt där inte, förutom bärerskornas trevliga uppenbarelser förstås, men hur svårt hade det varit att utrusta dem med verklighetstrogna egyptiska vapen och linnen av tunn bomull istället? Men nej, det hade inte gett tillräckligt uppenbara syftningar till sex appeal…
Att just antiken fått bli projektionsyta för knasbaddräktsdetaljer har inte hindrat att man till och från också kastat sig ut i senare perioder i strävan att visa upp nästan-men-inte-riktigt-nakna kroppar. Ett riktigt rått exempel på den sexistiska ådran kan ses i affischen till den framgångsrika ”sexiga” medeltidskomedin ”Ubalda” där man försåg Edwige Fenech med bikinidesign för ett… kyskhetsbälte.
Bikini – den ädla vildens val?
I inlägget om baddräkter på vift i superhjältevärlden påpekades att ett annat tidigt alibi för att kasta på feltänkta badkläder på folk var den förmodade klädedräkten hos ”primitiva” och ”ociviliserade” folk. Samtidigt var det tydligen svårt att helt lösgöra sig från de uppenbara sensuella konnotationerna hos den moderna bikinin – vilket kunde leda till knasiga resultat, som t.ex. Michèle Merciers stenåldersbikini gjord av läderbitar och…löv? i filmen ”Det Äldsta Yrket” från 1967 som spekulerar om prostitutionens historia.
Den här från synen på ”det primitiva” lever dock kvar, och fortsätter att leta sig in konstiga sammanhang, som framgår av t.ex. den märkliga läderbikinitopp som Keira Knightley bär ut i strid i det maffiga men totalt otillförlitliga historiska actiondramat ”King Arthur”. Den antas utgöra en ”keltisk” till skillnad från civiliserad romersk mundering, och den med grova naturmaterial förfärdigade anakronismen ger oss signaler om en slags ”ursprunglig” lättkläddhet.
En varm och Gosig päls…bikini?
Just det här med syftningen på det ”primitiva” fick en ökad spridning i början av 70-talet, när en radda filmer som utspelade sig i en tänkt ”urtid” kom att ge upphov till en av de knasigaste malplacerade baddräkterna – pälsbikinin.
Den mest flagranta formen av baddräktsanakronism visar sig nämligen när man skall illustrera riktigt gamla tider. Filmgenren har alltid haft en fäbless för Dinosaurier, som i med ca 65 miljoner års felmarginal ofta kommit att porträtteras i strid med tänkta primitiva ”urtidsmänniskor”. Dessa kom efter 1960-talet att bära… bikini.
Tanken hos många regissörer tycks ha varit att eftersom man var van att porträttera ”vildar” eller icke-moderna folk lättklädda med bara ländkläder och pälsar så kunde man väl förse dem med ”förmoderna” varianter av de minsta moderna plaggen – dvs baddräkter. Några exempel från filmen ”When Dinosaurs Ruled the Earth” från 1970 visar vad det är frågan om. Männen bär höftskynken i Tarzan-stil eller större – men vad är det den dessutom knasigt blonda ”urkvinnan” har på sig, om inte en bikini? En axelbandlös också till råga på allt.
Att det här har mer gemensamt med Fred Flinta än med verkliga plagg från förhistorisk tid gjorde förstås inget för att minska dess dragningskraft för regissörer och bolag som ville passa på att exponera hud. I den mest kända av alla de där tämligen förglömliga filmerna,”1 million years BC” (”Giganternas Kamp”), tog man också hjälp av den sista av de stora sexsymbolerna, Raquel Welch, vilken följaktligen kom att göra sitt knasiga plagg ikoniskt.
Ingen kunde förstås ha burit pälsverken som Raquel, även om historien kring hennes deltagande inte oväntat hade en mindre trevlig sida. I filmen blir Raquel attackerad av urtidsfåglar, kidnappad, slåss mot andra ”urtidskvinnor” – allt nästan utan att säga ett ord, och hon tiggde och bad regissören & producenterna att få lite fler repliker. Dessa skall bara ha sett upp och ner på henne i hennes pälsverksbitar och med en handrörelse avfärdat henne.
Ett foto från inspelningen illustrerar också på ett tragikomiskt sätt varför pälsverksbikinin är en så urbota dum idé, hur vacker bäraren än är. En huttrande Raquel som försöker skydda sig mot regnet på inspelningens parkeringsplats säger mer än tusen ord om plaggets totala frånvaro av skydd mot elementen.
En Speedo för en antik hjälte
Det måste påpekas att den anakronistiska baddräktstrenden inte enbart omfattat kvinnor. Filmgenren Peplum vars storhetstid också var under tidigt 1960-tal (ibland omnämnd som ”Svärd-och-Sandaler”-filmer”) dvs lågbudgetäventyr i antiken, hade t.ex. närmast som obligatorium att visa upp speciellt de manliga hjältarna iförda ytterst snäva baddräktsliknande plagg. Som t.ex. i filmen ”Mars, God of War” (iofs kan man kanske ha velat visa på en s.k. subligaculum – men sådana brukades inte av vanliga romerska medborgare, utan främst av atleter och andra som inte bar vanliga vardagskläder).
Som synes kom det anakronistiska baddräktsbärandet oundvikligen att få starkt sexistiska konnotationer. Det här leder dock till vissa komplikationer när män porträtteras i dem. Som tidigare konstaterats (se Den Malplacerade Baddräkten del 1) har exponeringen av män i för små badbyxor vissa känsliga… bibetydelser, eftersom det kan leda tankarna till mäns kroppar som rena objekt – dvs som kvinnliga sådana, och det är sällan önskvärt, utom möjligen när man vill visa på en avvikande eller kanske dekadent manlighet.
Det här blir närmast övertydligt i den av bisarra historiska fel bemängda filmen ”300”. Föregivet utspelande sig i Grekland på 300-talet F.Kr, är den en orgie i välgymmade manskroppar. Men för att liksom tona ner de ”manliga” spartanernas små ländkläder trycker man på ondskan i den perverterade perserkungen Xerses skepnad genom att dra på Rodrigo Santoro en pungkrossande 24 karats… nånting.
Will the real Xerses stand up?
Vi vet hur persiska storkonungar såg ut och klädde sig – och det var inte som vilsekomna medlemmar i ”Army of Lovers”på väg till den lokala bögklubben. Xerxes absurda tanga och S&M-parafernalia är till för att framställa honom som på en gång fjolligt kvinnlig, och samtidigt hotfullt bögig – en pervers orientalisk despot på väg att våldta det straighta Europa.
Det här med baddräkter irrande i fel del av historien är som synes möjligen en uppbygglig historia ur tonårigt masturbatorisk synvinkel men tyvärr inte mycket annars…
Just fantasibiten är dock vad vi skall titta närmare på, när några andra genrer ur populärkulturen där baddräkter kommit på avvägar hamnar under luppen – nämligen Fantasy och Science Fiction.
***************************
Se andra inlägg på temat baddräktbärandets historia i serien
Den Malplacerade Baddräkten
←Tidigare del (5:2) ”…på drift i Superhjältevärlden”
Nästa del (5:4) ”…på Vift i Framtid & Sagoland”→
———————————————————–
En kavalkad av anakronistiska speedos kan betraktas i den knasiga sajten http://peplums.blogspot.ca/, helt tillägnade de s.k. Peplum-filmerna(vi skulle kanske säga toga-filmer), företrädesvis italienska filmer som utspelade sig i antikens Europa och där lättklädda heroiska gudasöner och gladiatorer springer runt i lite lågbudgetaktig ”historisk” miljö, slåss mot monster eller onda ränksmidare och frotterar sig med fala damer.
Den malplacerade baddräkten (del 5:2) – Baddräkter på vift i Superhjältevärlden
Medan sommarsol fortsätter steka utanför fönstret fortsätter genomgången av baddräkternas märkliga utflykter i fantasins värld. Idag skall vi ta en titt på en märklig företeelse – nämligen den ymniga förekomsten av baddräkter i den tecknade serievärlden, specifikt bland efterkrigstidens kostymerade superhjältar. Speciellt eftersom de ofta bär sin badbyxa utanpå sin övriga kostym.
Superhjälte(bad)dräkten
I nästa exempel kan vi se hur populärkulturen inspireras av verkligheten. I första inlägget i denna serie om baddräkter (Att dölja eller dra blicken till bananen…) påpekades att utvecklingen av den manliga baddräkten var kopplad till vattensporter. På samma sätt var de första speedobärarna av efterkrigstidens superhjältar simmare eller hade någon slags kopppling till idrott, med eller utan vatten.
Tarzan var en tidig hjälte som började väldigt lättklädd, med enbart ett höftskynke. Och som vi sett kom Johnny Weissmüller, som ju var pionjär för den rena badbyxan för män, att spela rollen – i Tarzan-filmerna kunde filmproducenterna låta honom släppa loss och enbart ikläda sig höftskynken. Man kan undra vad denna dubbelexponering gjorde för att stadsfästa den manliga badbyxan utan topp – den publik som vant sig vid att se simsstjärnan i enbart höftskynke måste ju inte ha tyckt det konstigt att se simmare med lika små plagg efter ett tag. Såsom av en händelse kom dock skynkena snabbt att transformeras till ett slags korta badbrallor av läder eller päls. .
Samtidigt, och nu pratar vi sent 30-tal/tidigt 40-tal, kom superhjältarna på scenen. Och se, åter som ett tidigt tecken var en av dessa den simmande superhjälten Sub-mariner, också känd som prins Namor. Denne var en slags halvamfibisk karl som spenderade mycket tid i vatten, och kunde fortsätta den lättklädda trenden.
Ingen lyfter skrot i badbrallor som Stålis
Med början på 1940-talet började allt fler superhjältar bära små badbyxor som en del av sin kostym. Det som i förstone kan verka skumt är att de bar dem ovanpå hela dräkter. De första mer välkända hjältarna, som Stålmannen, Läderlappen mfl, sedermera samlade på förlaget DC comics, bar mycket tydligt en slags speedos eller tighta shorts ovanpå sina dräkter, ofta i en utstickande färg .
Det är dock inte så knasigt som det kan verka. Enligt en av Stålmannens legendariska redaktörer Julius Schwartz var Stålmannens liksom många av Blixt Gordons utstyrslar åren runt 2:a världskriget direkt inspirerade av dåtidens akrobatkostymer. Dessa var tighta, och ofta åtföljda av en översittande kortbyxa, antagligen för att hindra snoken under från att ringla runt för mycket…
Det här fick snabbt spridning. Man kan misstänka att när det väl etablerats fyllde den där kortbyxan andra behov: nämligen att man kunde avbilda hjältarna i väldigt kroppsnära klädnad, egentligen med full insyn över kroppens muskulatur – förutom i skrevet (och bröst för kvinnor).
Batman svingar över Gotham i baddräkt
Det blev närmast en universell konvention att superhjältars dräkter i princip ser påmålade ut, inte som riktiga kläder (notera t.ex. som i Batmans mundering) och då erbjuder den extra kortbyxan ett sätt för att förklara varför man inte ritar in putningar i de nedre regionerna… eller bröstvårtor.
Rustade hjältar behöver förstås en Järnbralla…
Även om det konkurrande förlaget Marvel och dess serieuniversum (m baddräktslösa hjältar som Spindelmannen & Hulken bland sin uppställning) inte på samma sätt hakade på baddräktstrenden, finns flera lustiga exempel där också – som de metallspeedos som förstås hör till Järnmannens (Iron Man) metallrustning…
Redo att försvara rättvisan i randiga speedos och läderboots!
Ett annat lustigt exempel är den likaledes tidiga hjälten Fantomen med sin randiga tanga ovanpå trikåerna. Ett faktum som blir än mer komiskt med tanke på Fantomenserien sträcker sig bakåt i tiden, och visar den nuvarande Fantomens förfäder och deras historiska äventyr – alla klädda i samma randiga badbrallor. Dessa förfäder måste alltså rimligen ha uppfunnit speedon redan under 1500-talet 🙂
Även kvinnliga hjältinnor kom att få utstyrslar baserade på baddräkter, främst hela sådana. Berättelser inom sci-fi/fantasy gick i bräschen – se t.ex. rymdhjälteserien Blixt Gordon, där hjälten, som också ofta var badbyxeklädd, i varannan episod snubblade över en baddräktsbärande prinsessa eller dylikt som förstås föll pladask för honom. Inte ens arktiskt klimat fick som synes hejda baddräktsbärandet…
Ett tidigt exempel på baddräktsinspiration var också en av de mer framstående kvinnliga hjältinnornas, Mirakelkvinnans utstyrsel. Sedd i sin helhet är det tydligt att den är en variant av den hela baddräkten, och följer som synes också dess utveckling i någon mån, från den tidiga, lite längre på 40-talet till en lågt skuren med närmast tangaliknande gren framåt 70-talet.
Mirakelkvinnan oaktat var baddräktande mycket mindre påtagligt under superhjältarnas stora era. Det användes också påtagligt ofta för att markera en slags brist på civilisation, eller måhända sedesamhet (se om pälsverksbikinin i nästa inlägg), inte olikt den tidiga Tarzanfigurens (notera f.ö. den kvinnliga skurken i Tarzanbilden längre upp). Kanske var det trycket från den censur som serierna stod under hela denna tid.
Det fanns förstås undantag från regeln, som t.ex. ”Vampirella” från 1969, där huvudkaraktären är en vampyr som springer runt i en förvisso ”hel” men minimal röd baddräkt. Men man kan notera att Vampirella-karaktären avvek från normen för en seriefigur – hon är en slags antihjälte, och passar sålunda in ovan nämnda mall för exponerade seriefigurer genom att vara mindre än normalt ”sedesam” eller civiliserad.
Regeln var dock klar: man såg få superhjältinnor i bikiniliknande utstyrslar förrän framåt 90-talet.
Man kan därefter notera en utveckling som åtföljer den allmänna samhällsutvecklingen, om än på lite kringelkrokiga vägar. Lägg märke till Vampirella, som f.ö. fick en nytändning på 90-talet. Då var hon ett udda och inte riktigt rumsrent fenomen. Trettio år senare hade pendeln svängt. Vampirella hade då fått sällskap med en hel samling av baddräktsklädda bikinibrudar till hjältinnor och skurkinnor.
Se exemplet nedan på ett galleri av superbrudar från Image Comics. Baddräktsinspirationen är, direkt eller indirekt, ganska utbredd, men kan också se inspiration från andra impulser- av orientalism, av underkläder, från S&M-scenen med mera.
En intressant detalj ovan, den mörkklädda hjältinnan längst ut i vänster, sammanfattar de olika trenderna.
Det är den trosnitiska hjältinnan ”Magdalena”, först uppdykande som motståndare i serien ”Darkness”. Hon är en superkatolsk, närmast helig gestalt med krafter kopplade till den kristne gudens död på korset, och hennes utstyrsel skall leda tankarna till en blandning av en nunnas och en modern soldat eller SWAT-polis, med läder och band som också leder tankarna till kinky från S&M-scenen. Det var dock inte tillräckligt, och senare kom man att skapa en variant där den Heliga Magdalena springer runt och bekämpar ondska i nunnekåpa. lädertopp och… tanga.
Det finns en tendens för 2000-talets hjältinnor och kvinnliga seriefigurer att fortsatt vara utstyrda i små och avslöjande outfits. Nakenhet är fortfarande kontroversiellt och kommersiellt problematiskt – men behövs heller inte. Det är ett tidens tecken att moderna superhjältinnor är mer utstuderat sexualiserade. Genom valet av vinklar, det ständiga tryckandet på synlig hud, förföriska åtbörder mm samt ibland en hudnära och/eller minimal utstyrsel behöver inte serier, även om de riktar sig till en bredare publik, avstå från sex appeal som försäljningsargument.
Detta sker numera mer självmedvetet – både Image Comics, Marvel och andra har anammat idén om att deras serier bär på ett potentiellt sexigt innehåll, vilket understryks att de genom åren publicerat supplement där deras figurer styrs ut i mer än normal avslöjande och ”sexiga” utstyrslar – dvs baddräkter. Så har små baddräkter således gått från att vara en lite småknasig konvention till att få en innebörd i serievärlden som mer liknar den i den verkliga världen – som accessoarer för att locka med nödtorftigt skylda kroppar.
*******************************
Se andra inlägg på temat baddräktbärandets historia i serien
Den Malplacerade Baddräkten
←”Del 5:1 – Baddräkter på vift i Orienten”
”Del 5:3 – Baddräkter på vift i Filmisk Urtid”→
—————————————————
Apropå varför stålmannen m.fl. bär kalsonger utanpå kläderna, se t.ex.
Den malplacerade baddräkten (del 5:1) – Baddräkter på vift i Orienten
Förra sommarens betraktelser över baddräkter verkar ha fallit många läsare på läppen, och det kan vara passande att knyta ihop betraktelserna över badkläder på vift genom att rikta blickarna till fantasins badstrand… eller kanske till badstranden-i-fantasin, och nosa lite på den ibland rätt skumma spridning badkläder fått i kulturen och konsternas värld….där anakronismer, tokeri och vouyerism samsas i en salig röra.
Efter att ha tröskat baddräkternas äventyr och framväxt i tre tidigare inlägg (se delarna 1, 2 & 3) vet vi att dessa plagg redan i sin verkliga miljö har en historia att berätta, om sensualism och sportighet och att dra ögonen till sig, och mycket mera. Men även det som finns i tanken och fantasin har förstås en historia. Mindre uppenbar vid ett första ögonkast, kan sådana idéer icke desto mindre ha intressanta effekter på hur och vad vi ser (eller inte ser) omkring oss. Baddräkten, med dess många möjliga associationer och suggestioner, är en sådan tingest som kan dyka upp på de mest knasiga ställen och märkliga former, och i några inlägg skall jag ta upp några exempel på vilsekomna baddräkter som kan roa och irritera om vartannat…
Orientalismens Inflytande
När Européerna började lägga under sig större delen av världen frammemot 1700-talets slut fick de en jättelik projektionsyta för diverse fantasier som de inte riktigt kunde leva ut i sin egen civilisation.
Det fanns sedan långt tillbaka en rent litterär tradition att falla tillbaka på, där man var van vid att hänvisa till mellanöstern och Islams värld (liksom också den förkristna antiken, speciellt romarriket) såsom en mer eller mindre depraverad kulturell sfär. Inom speciellt de visuella konsterna kom denna tendens, sedermera benämnd orientalism att få stor spridning.
E
uropéer började köpa stora målningar av magdansande slavinnor, badande odalisker, nakensovande konkubiner, med mera. En del av målarna ifråga var grundliga och såg till att måla många detaljer som omgivningar, inredning och annat rätt och med teknisk finess – män som Jean Leon Jerome, Ingres, Chassériau m.fl. Men mycket var rent snask, till för att förse viktorianskt drabbade gentlemän med lite dräggelmaterial i en exotisk miljö.
Detta kom ytterligare att stärka den befintliga trenden och prägla vår bild av det sinnliga och depraverade österlandet och dess ofta förslavade lockande kvinnor i sina obefintliga eller endast lätta kläder.
Den här visuella tropen fortlevde in i fotografins ålder, vilket framgår av det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets erotiska kort och andra alster.
Dessa dagar såg begynnelsen för den moderna masspublicerade pornografin, påfallande ofta med bilder på ”orientaliskt” klädda damer, inte sällan prostituerade eller hålldamer (se t.ex. i s.k. ”Franska Vykort”). Mest berömd, med många efterföljare, var den fala danserskan och kurtisanen Mata Hari, vars framföranden under förkrigstiden utmärktes just av den orientalistiska inramningen.
En konkret följd av det där blev att ”Orientaliska” företeelser som magdans (trots att denna historiskt nästan alltid utövats i samkönade sällskap, och med kläder) snart att paras med sådant som burlesque, i praktiken strippning, om inte ren porr och prostitution. Notera att det här är innan bikinin eller ens vettiga BH’s ens fanns.
Så vad har det här med baddräkter att göra? Jo, att när speciellt de delade baddräkterna för kvinnor kom på 1950-talet så ”åter-importerades” de västerländska missuppfattningarna av sådana plagg som den indiska choli (en överdelsklädnad som lämnar magen bar) saris och saronger, samt företeelser som magdans och sammanblandades med de små badklädernas estetik.
Detta kryddades med en god dos sexism även med hänseende på kvinnor i allmänhet, som framgår av den här talande produkten ”Hur Du dansar magdans för din Man och Hans Vänner…” Urgh.
Någon skulle kunna hävda att man lika gärna kan se en koppling till BHns utveckling, vilket delvis är sant.
Men notera att det här är plagg som bärs öppet och publikt, inte privat och under kläderna, och deras publika roll gör dem mer kopplade till den likaledes publika baddräktens bärande. Dessutom var och är själva utformningen oftast mer i baddräktsstil – för att nödtorftigt skyla strategiska kroppsdelar, inte främst bära upp och stödja som en BH.
Det är inom fiktiva framställningar av sago- och fantasikaraktär som orientalismen kommit att få sitt starkaste och mest varaktiga genomslag, och detta gäller kanske särskilt den malplacerade baddräkt som på omvägar gjorts till en slags exotisk accessoar för att markera orientaliskt parfymerad sensualism.
En manifestation av denna modenyck som kan verka överraskande är att inte bara västerlänningar utan faktiskt märkligt nog också människor från t.ex. arabvärlden) tror att den orientalistiska ”exotiska” bikinibeklädnaden har något att göra med mellanösterns kultur, något som f.ö. tidigare berörts här i annat inlägg.
Samia Gamal i egyptisk nattklubb på 50-talet.
Under tryck från det starka kulturella inflytandet från väst åren runt och efter andra världskriget, möjligen också för att befordra kommers och turism, anammade arabiska och turkiska länders kulturscener den orientalistiska bikinin och började själva pusha den. Som t.e.x framgår av att den kanske mest berömda av egyptiska magdansöser, sedermera filmstjärnan Samia Gamal, dansade iförd kreationer som inte skulle varit malplacerade på Mata Hari 40 år tidigare…
Det här har stärkt den orientalistiska bikinins cred så att den numera är närmast allenarådande: Vare sig i det gigantiska Kairos magdansscen, på kurser i orientalisk dans eller vilken libanesisk restaurang som helst i världen har man de senaste 20-30 åren kunnat se samma sak: ”mag-” dans utförd av någon lättklädd nymf med höftskynke och en med utsmyckningar (ofta metalliska) behängd… just det, bikinitopp.
Så förhärskande har det missbruket blivit att den kommit att prägla även sådana framställningar av Orienten som rimligen borde vara försiktiga med sexuella antydningar – se till exempel prinsessan Jasmin i Disneyfilmen ”Aladdin” och hennes axelbara topp, misstänkt lik en baddräktsöverdel av 50-talssnitt.
Det kan alltså vara bra att minnas den där vilsekomna bikinitoppen, glittrig eller inte – vi kommer att möta den igen.
************************************
Se Andra inlägg på temat baddräktbärandets historia under serien
Den Malplacerade Baddräkten
För nästa del om Baddräkter på vift ”(5:2) – Baddräkter på vift i Superhjältevärlden”→
Alla Drabbningars Moder del 3… om en krävande Flagga
Arbetet och skisserna till målningen Alla Drabbningars Moder hade kommit igång. Men så som ofta sker, uppstod ett oväntat hinder. Denna gång var det inte ett tekniskt problem, eller en kreativ härdsmälta. Utan en annan klassiker: att skaparen grottar ner sig i en detalj som ges helt oproportionerlig betydelse och får hela ekipaget att sakta ner till snigelfart…
I mitt fall var den fatala detaljen en flagga. Eller rättare sagt, mitt fantasyrike Kiralatets, , sandjak, eller krigsfana.
Se föregående delar i ”Alla Drabbningars Moder” här (1) och här (2).
Tyvärr var de inte analfabeter
1200-tals illustration av muslimska banér och militärmusiker
Inom den medeltida muslimska världen intar skrift, och dess avläggare kalligrafi och textbaserad ornamentik en mer framskjuten plats än i västerlandet. Militära symboler och flaggor är inget undantag från denna regel. Källorna ger ett antal exempel på flaggor och banér från perioden, och det är påfallande att de ofta innehöll text, antingen det fanns någon annan symbol med eller inte. Inte sällan var det citat ur koranen, men också andra former av slogans och markörer som gav sanktion åt de egna aspirationerna. Speciellt de Osmanska sultanerna hade ett överflöd av bombastiska titlar, men fenomenet var väl känt, ja till och med föremål för löje, redan under det senare 1000-talet¹.
Bukhara-sultanatets banér
För Kiralatets sandjak tänkte jag mig en liknande sådan blandning av motiv, inte minst för att det också gav tillfälle för att framhålla vissa mer eller mindre subtila poänger. Kiralatets symbol är en örn (Se inlägg om Yakanes tatueringar) och den måste förstås vara med. Runt den, symbolen för riket, tänkte jag mig titlar, beskrivande sultanens maktsfär. Samt religiösa åberopanden förstås, de kan en totalitär potentat med närmast universella anspråk inte undvara. Samtidigt ville jag också ha med något som tryckte på den totala åtskillnaden mellan härskarfolk och befolkning, som i min lätt fantasy-aktiga variant av historien intar rent mystiska proportioner, och som var enkom riktad till kiralatets silahtârer, slavkrigarna.
Problemet med en sådan potent symbol är dock att allt har en innebörd. Det framgår av att flaggan genomgick ett antal förändringar som synes av några exempel på designarbetet.
Utkast grunddesign Kiralatets Sandjak
Efter att först ha tänkt på en design som ställde de religiösa inslagen först, landande jag till slut på en variant som satte ett tecken för sultanen främst. Centralt i flaggan satte jag örnen, inramad av härskarens makttitlar med inriktning på territoriell utsträckning. Längst ut, på pennants, tungor till flaggan (numera förekommande främst på örlogsflaggor) – indirekt pekande på det religiösa motivet är en bisak, satte jag korancitat.
Först, närmast stången satte jag in en inringad kalligrafi med en insignia, ett slags sigill, som kännetecknar det som härskarens flagga. . Sultanens sigill består av en variant av orden ”Guds Skugga på Jorden”, en av titlarna för de osmanska storsultanerna (i formen ظل الله في العالم zill Allah fi’l-alem) . Här var det dags att ta fram google translate:
|
|
Inspirerad av tughra, sultansigillen från osmanska riket, skapade jag en slags kalligrafisk, starkt vertikal form att skriva orden. Den här lilla övningen framhävde dock en fatal brist i min bildning – det här med arabiskan.
Jag kan inte arabiska.
Araber, araber, araber…
Hur tusan skall man skapa en slags historiskt försvarbar illustration på medeltida mellanöstern-tema om man inte behärskar det ledande språket? Jag har förstås läst tiotusentals sidor litteratur om regionen, koranen, poesi, sida-vid-sida-dokument utan och innan – men i slutändan är man beroende av översättningar. Alla ogudaktiga eder som min ateisthjärna kunde komma på for genom luften när det sjönk in att man måste åtminstone kunna skriva på arabiska för att komma någonvart med min bild.
Den jävla Björn. Allt det här var hans fel.
Jaja. Jag hade 3 månader på mig, så det var bara att bita ihop. Bokstav för bokstav, alif, ba, ta… Det hör till saken att man är darrhänt, och att arabiska bokstäver bäst kommer till sin rätt utförda med pensel. Samt att de skrivs från höger till vänster. Hela block av papper hänvisades till papperskorgens skärseld medan jag desperat försökte få ordning på bokstäverna… Det är en snygg skrift, det är bara att ge de det, men knepig att få till för den som måste bokstavera sig fram med händer som en alkis på torken. De första försöken var en ren förolämpning av profetens folk.
Efter några veckors ångest var det dags att greppa koranen och försöka sig på lite seriösa övningar – med koranens hjälp. Den sura som närmast satte sikte på var inledningen till al-fatiha, som inleder Koranen. Det har alltid varit min favorit, och min egen, nedanstående variant av den är en ofta åberopad bön i min berättelse.
”All pris och lov hör Gud till, Den barmhärtige, förbarmaren / Universums herre, härskare på den yttersta dagen! / Dig dyrkar vi och dig ber vi om hjälp / Led oss på den rättfärdiga vägen”
|
|
Satt på flaggans runda tungor blev det hela till slut som följer:
Kiralatets Sandjak – tungor för flaggan m variant av Fatiha
Närmast var det dags för inringningen var det dags för Kiralens olika titlar och hävdandet av makt, mer med sikte på estetiska kvalitéer än rent idiomatiska. En hel del fick bokstaveras tecken för tecken, eftersom många av namnen på riken och regioner är egna påhitt.
| Sword of Iman,Defender of the Faith,
Ruler of lower and upper Kime, Overlord of Aram, Guardian of the Holy Cities, King of the continents |
السيف إيمان ملك القارات حاكم السفلي والعلوي عمرو أفرلوردآرام الوصي على المدن المقدسة المدافع عن الإيمان |
Tillsammans med tugra-kalligrafin blev det hela som nedan:
Inringad kalligrafi och omkretsande trontitlar för Sultanen/Kiralen
Alright. Efter att ha fått positiv feedback från saudiskt skolade muslimer i bekantskapskretsen var det läge att ta tag i den svåraste biten. Under arbetet med skriften hade en idé slagit rot: ”vore det inte kul om…” örnen själv bestod av skrift, i den muslimska kalligrafiska ornamenttraditionen?
Tränade kalligrafer kunde använda sig av den flytande formen i de arabiska bokstäverna för att skapa former av djur, abstrakta mönster, vad som helst. Mycket vackert, men enormt svårt eftersom det måste göras med långa svepande penseldrag för att bli snyggt, och man måste veta vilka delar av bokstäverna man skall dra ut för att det fortfarande skall vara läsbart.
En ytterligare komplikation var att det kom för mig att texten i örnen rimligen måste vara esoterisk, dvs inte tillgänglig för vem som helst. Den borde rikta sig endast till silahtârerna, inte till reaya, skocken av den vanliga arabisktalande befolkningen. Tex skriven på ett annat… språk.
Åh nej. Inte igen.
…och så blandar sig turkarna i leken
Hatt-i-humayun, kejserligt edikt på osmanli
Verklighetsbakgrunden var mamluckernas bruk av Kipchak-turkiska som internt språk – i min berättelse har jag gett silahtârerna ett eget språk, quli, till stor del baserad på atrakiska. Den skrivs dock med arabiska tecken – återigen inspirerat av osmanska riket, vars förvaltningsspråk, osmanli , var en form av oghuz-turkiska skriven med arabisk skrift. Nattmanglingar med lexika på osmanli korsade med google translate till och från turkiska gav nedanstående form för den legend som skulle bilda formen för örnen – det är ett sorts deklaration av mystiskt slag, för merge, de odödliga ”jägarna” bland krigarfolket, om vad som är deras syfte i livet – total lydnad mot sina herrar, att sändas för att döda, ett dödande som de betraktar som rättfärdigat av den starkes lag.
| We are the Hunters | Biz Mergelar |
بيز ميرگلار |
| Masters of the way of death | Ölüm yolu ustalari |
ولوميولووستالاري |
| Slayers of Armies | Ordularin Katiler |
وردولارينخاتيلير |
| Eaters of the Weak | Zayif yiyenler |
ظاييفيييينلير |
| So only the strong may survive | Güçlü hayatta böylece |
عوچلوهاياتتابويليجي |
| As decreed by | Tarafindan karar gibi |
طارافيندانكارارگيبي |
| The lord of hosts | Ordularin Bayisi |
وردولارينباييسي |
| Ruler of the World | Mare alamnin |
ماريالامنين |
Den där trevliga lilla slagdängan fördelades sedan på en form som kunde bilda en figur, enligt nedan
Sedan var det dags att greppa tuschpenseln. Efter färre försök än väntat tonade nedanstående figur fram:
Den där var jag verkligen nöjd med, med tanke på min penselföring. Ett original-kalligrafiskt verk av en darrhänt lallare som inte behärskar någon av de två språken den är skriven på. Även blinda hönor kan finna ett korn och allt det där…
Less is more – för en gångs skull
Med de olika elementen någotsånär på plats var det frågan om deras sammansättning, vilket förde över på några färgtester. Jag tog tag i vattenfärgerna för detta – de hade gett mersmak efter arbetet med bakgrunden till tavlan (se nästa inlägg). De vanligaste färgerna för Kiralatets symboler och även kiswa, deras uniformer, är gul, röd, vit och svart, med röd och svart som vanligaste grundfärgerna.
Efter lite spekulativa tester gick jag till slut tillbaka till den enkla, rena kontrasten mellan svart och vitt som är standard i nutida islamiska flaggor – även med risk för en viss anakronism (även om banér under medeltida tid företer de två grundfärgerna) passar det i sammanhanget, där ett dolt budskap är omgjort med religiös imansk symbolik och fraseologi. Det är också… snyggt. Less is more och allt det där…
Så. Något dussin veckor in på meckandet med den osnutna flaggan, som vid det laget blivit den största dörrstoppen för min tavlas färdigställande, samlade jag ihop elementen och med hjälp av Photoshop och min vid det här laget slitna tuschpenna slutförde jag arbetet med en flagga med idel otrevligt innehåll, men som jag med viss stolthet kan hävda blivit ett litet verk i sin egen rätt.
Det var en lärorik upplevelse, och numera kan man staka sig fram på arabiska bokstav för bokstav åtminstone. Men det hade tagit våldsamt mycket tid, och klockan tickade – endast några veckor var kvar till deadline, födelsedagsbarnets festdag, och det var myyyycket kvar att göra…
—————————————————————
Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder”
föregående: nästa:
←”(del 2) … En Hjälte för en hjälte”
”(del 4) …Ett Kladdigt Landskap”→
¹Se Amin Maalouf, ”Korstågen enligt Araberna” s.xx
Alla Drabbningars Moder del 1: En bilds tillblivelse från historiens dimmor
Inför att min käre vän Björn nyligen fyllde ett runt och jämnt årtal bestämde jag mig för att skapa en gåva som förhoppningsvis skulle vara värdig hans oförlikneliga förtjänster och förkroppsliga en del av dem men också uttrycka min tacksamhet till honom. Björn har mer än någon deltagit och stöttat mig i vad som är skrivandet av en episk berättelse, ännu i sitt vardande, och är representerad i densamma som en av dess huvudkaraktärer, den store krigaren Yakane.
Det finns ett avsnitt i den berättelse som jag skriver, med arbetsnamnet ”Alla Drabbningars Moder”¹. I centrum står ett enormt fältslag, ett som skall avgöra framtiden för mellanöstern i min fiktiva värld. I detta slag intar Yakane en avgörande plats, och jag bestämde mig för att återge honom där i en tavla för Björn, hans andlige fader.
Först en liten historielektion…
Det främsta särdraget för min fiktiva värld A’ratauma är att dess företeelser i varje fall motsvaras av företeelser i vår egen värld, med en liten twist förstås, för att tillåta mig att ändra historien eller helt enkelt något litet bända på förutsättningarna. Den är, som påpekats för mig, en slags kontrafaktisk historia fast förklädd till fantasyromanform.
Mamluck i full rustning, 1700-t
Bakgrunden till ”Alla Drabbningars Moder” utgörs dock av en konfrontation som egentligen aldrig skedde, men som mycket väl kunde ha skett, och som många förväntade sig. Ca år 1300 stod striden över dominansen av mellanöstern mellan Mamluckernas Rike, herrarna av Egypten, Syrien och Arabien, och det i Persien baserade Ilkhanatet, det mongoliska världsrikets sydvästra utlöpare. Dessa utkämpade många slag i det tillstånd av närmast permanent krig som rådde mellan 1260 och 1303. Den största av dessa, 2:a slaget vid Hims år 1281, såg trots att det var en väldig drabbning ändå inte de två rikenas arméer stå mot varandra i sin maximala styrka².
Mamluckriket & Ilkhanatet i början av 1300-talet
Ilkhanatet höll inne en del av armén då de fruktade anfall i sin flank från sina egna mongoliska syster-riken, Gyllene Horden i norr och Djagatai-khanatet i nordöst. Och mamlukernas armé hade ännu inte nått sin högsta punkt av mordisk effektivitet och storlek – det skedde just årtiondet därefter, under vilken de systematiskt kastade ut korstågarna, med kulmen 1291 då de slutgiltigt undanröjde korstågsrikena i det heliga landet. Som saken utvecklade sig kom aldrig någon lika stor sammandrabbning till stånd. Mamlukerna fortsatte sin svit av segrar mot begränsade mongolarméer (vid alla utom ett tillfälle, slaget vid Wadi al-Khazindar 1299), tills ett allt mer försvagat Ilkhanat slöt fred år 1322.
Om ett avgörande förintelseslag mellan dessa två stormakter hade skett i verkligheten hade världens utveckling kunnat se mycket annorlunda ut. Hade mongolerna segrat och krossat hela mamlukarmén hade mellanöstern kunnat vara samlat i ett rike som till utsträckningen skulle varit som en större version av det antika Persiens Världsrike, istället för att vara uppdelat mellan konkurrerande regionala stormakter. Det är inte troligt att t.ex. Ottomanska riket hade utvecklats som det gjorde – men Konstantinopel skulle sannolikt fallit ändå, kanske till en till Islam omvänd Storkhan, vars mångfalt mäktigare härar tågat in i Grekland och Balkan på 1300-talet… Och omvänt, om hela mongolarmén förintats och skingrats ordentligt hade mongolernas rike i väst fallit samman flera generationer tidigare än vad som annars varit fallet, och Persien, Anatolien och Mesopotamien kastats in i kaos och uppror och legat vidöppna för omgivande riken, inte minst ett mamlukrike som ännu var i tillväxt och aggressivt.
A’ratauma år 1000: Kiralatet & Karakhanatet
Yakane i Österled tar sikte m Bågen
Nå. I ”Alla Drabbningars Moder” kommer tudjuterna, min berättelses mongoler, i full kraft med hela armén ledd av sin härskare Karakhanen, mot Kiralatet, motsvarigheten till mamlukernas rike, för en avgörandets dag. I en enda kampanj skall slavkrigarna i Kiralatet undanröjas och alla Imans kärnländer läggas under en enda hand, den store Khanen Hilai. Yakane står på den andra sidan. Han befinner sig i onåd, och är skild från det som kommer att vara den huvudsakliga krigsteatern i mellersta Aram (se karta). Via en mängd förvecklingar och hisnande manövrar lyckas han få med sig den duglige guvernör som beordrats att få honom dödad och hela hans provinsarmé för att ansluta sig till huvudhären.
Väl där kommer Yakane i spetsen för styrkan in som en undsättning i sista ögonblicket, för slaget mot det övermäktiga Karakhanatet går illa. Rakt in i fiendens flank rider han, åtföljd av de främsta, under ett regna av pilar. Under en otrolig slakt tar han tillbaka Kiralatets Sandjak, dess krigsflagga, men skärs av och omringas av enheter ur khanens kesig, elitvakten. Mitt ibland dem, omgiven av hundratals fiender, reser han flaggan för att kalla Kiralatets krigare till samling och motattack.
Så såg idén ut. Frågan var – hur skulle det gestaltas?
——————————————————–
Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder”
Se nästa del ”Alla Drabbningars Moder Del 2: En hjälte för en hjälte” →
Mamluckerna har här tidigare berörts i en mängd sammanhang, se tråden ”Mamluckerna /Mamluks”
¹ Själva titeln ”Alla Drabbningars Moder” är ett som jag legat och sugit på i över 20 år. Inför USA-alliansens anfall på Kuwait i första Gulfkriget 1990-1991 kallade Saddam Hussein det förestående kriget umm al-ma‘ārik (أم المعارك), ”Alla Drabbningars Moder”. Som saker utvecklade sig blev det något av ett antiklimax, Saddams mångomskrutna armé hade aldrig någon chans och besegrades snabbt. Namnet förblev dock hos mig, och jag fann den passande för den kontrafaktiska klimaktiska striden mellan min berättelses två stormakter (se http://en.wikipedia.org/wiki/Gulf_War#Etymology).
² Se bl.a. ”Mongols and Mamluks: The Mamluk-Īlkhānid War, 1260-1281” av Reuven Amitai-Preiss, Cambridge University Press 1995; ”Homs, second battle of” i The Cambridge Encyclopedia of Islam 2:a uppl. vol. 3 (H-Iram), 1971; samt Wikipedia, Second Battle of Homs (http://en.wikipedia.org/wiki/Second_Battle_of_Homs).
Den mongoliska expeditionsarmén som skickades mot Syrien 1280 och besegrades av mamlukerna vid 2:a slaget vid Hims bestod enligt källorna av ca 80 000 mongoler och dessas allierade. Säkra siffror för mamlukarmén saknas, men uppskattas till någonstans mellan 50 000-60 000 man. Beräkningar som velat nyansera källmaterialet landar på siffror runt ca 50 000 mongoler mot ca 25-30 000 mamluker.
Studier i Renässanskläder för en prinsessa
Det började redan sommaren 2012. Under ett besök på medeltidsveckan i Visby fick jag inspiration till utstyrslar för senare bruk där jag gick runt med systern och de kära systerbarnen Alma och Julian. Såsom av en händelse började jag också kladda lite på skisser av den raska prinsessan Julia, sagoalias för den förtjusande Alma.
Prinsessan Julia helar Drakmamma m blixt
Det genomgående temat för de nya skisserna var att Julia var i färd med att göra saker – en del av de där skisserna och bilderna har förevisats här, som den fotbollsspelande Julia, eller Julia som gör en ”blixt-healing” på en drake… De spretade åt alla möjliga håll dock, snabbt hopkomna infall som många var. En del var förstås rena anakronismer, och varför inte.
Prinsessan dribblar bort draken
Min hjärna tål dock brist på sammanhang, på en vidare kontext, tämligen dåligt. Så till slut kom en dag då jag lade ut alla bilder och skisser av Julia framför mig. Då blev det tydligt, att förutom de rena, avsiktliga anakronismerna som en prinsessa i fotbollskläder och annat, saknar teckningarna en samlande stil för miljön de utspelar sig i. Ser man på vad som redan ritats av min käcka hjältinna såg det hela ut som den typiskt ospecifika fantasy/sen-medeltid-miljö med dito rekvisita som är legio i allt från disneyfilmer till barnböcker.
Lite bättre än så kan man ju göra, tänkte jag. och bestämde mig för att styra upp något slags grundläggande tema för inte bara hennes klädnader utan hela stuket för den saga i vilken hon figurerar. Det fick inte avvika för mycket från vad som redan förelåg, men det bör vara grundat i en vidare period för allas kläder och parafernalia. Det fick gärna vara distinkt, och helst ge möjlighet till mer variation inom stilen.
Skisser Renässanskläder Medeltidsveckan
Här kom de små kladdar jag gjorde medan jag smög runt i medeltids-Visby till ytan igen. De roligaste dräkterna där var nämligen inte de medeltida, utan från en senare period. Man kanske kunde samla sig till en stil, som något avvek från den obestämda fantasy/medeltidsoppa som blivit norm, till förmån för…
Just det, Renässansen.
Renässansen har generellt sett varit en period man undviker inom fantasy, som oftast verkar göra halt just vid dess inträde (ett notabelt undantag är t.ex. figurspelet Warhammer, som leker med tidig renässans för åtminstone delar av sin spelvärld). Detta har säkert olika orsaker, men man kan misstänka att en av dem är att just det som gjorde den till en så enastående fruktbar period i mänsklighetens historia (som nya humanistiska, filosofiska och estetiska ideal, uppbrottet från en religiöst homogen kultur, eldvapen, upptäcktsresor, rörelsen mot en mer vetenskaplig approach med mera) och just utgör dess uppbrott från medeltiden framstår som… fantasi-dödande för många. För mycket framsteg och vidgade vyer liksom.
Well not this dude… påverkad som man är av historiska dramer, tv-serier (som ”Borgias” ovan) och historiska noveller, där perioden är mycket mer populär bestämde jag mig på att köra på i ett slags sent-1400/tidigt-1500-tals-stuk.
Grejen är att renässansen som period (här sent 1400-tal t.o.m. ca 1600, fast hur man än definierar själva begreppet är inte utan sina problem, som historiker väl vet) är mycket tacksam på så många sätt ur estetisk synpunkt. Framsteg inom textiltillverkningen, färgning och bruket av fler material bidrog till mycket vackert mönstrade och färgstarka klädnader för de som hade råd – vilka under renässansen blev en större grupp än under medeltiden. Renässansen såg en explosion för modet, med mycket som var galet snyggt… men ibland bara galet.
Kläderna under denna drygt 200-åriga period hade olika karaktäristiska siluetter och formspråk. Många av dessa var klart annorlunda än dagens, men under hela perioden kan man ändå se en gradvis utveckling som pekar hän mot vår tids plagg – moderna stövlar (som skrivits om tidigare här), byxor, vad som kom att bli den moderna skjortan… De såg annorlunda ut, men som specifika plagg fick de sin bestämning under den tiden, vilket gör illustrationer av någon som bär dem lättare att identifiera sig med.
Samtidigt måste man erkänna att skillnaden mellan kvinno- och manskläder, som några hundra år tidigare varit mycket mindre markerad (män såväl som kvinnor bar långa kjortlar och tunikor) accentuerats under hela medeltiden, och hade vid renässansen nått en framskriden nivå.
En del andra utvecklingar under 1400-talet trotsar närmast beskrivning. Kvinnors klänningar bär syn för sägen. Samtidigt som den centrala delen, bålen på klänningar, blev mer och mer kroppsnära (under tidsåldern kom den fullt utvecklade korsetten in via Italien), svällde kvinnokläderna ut med stora puffar, och fler lager och slitsar infördes för att visa på prakten i de många lagren. Det här var en utveckling som bara blev mer markerad under 1500-talet och formligen exploderade under den påföljande perioden, barockens 1600-tal.
Julia i renässansklänning 1
Renässansen såg genombrottet för realistiskt måleri, och stora mästare som Michelangelo, Botticelli, Raphael, Holbein, Gossaert och många andra avbildade sin tids färgprakt på ett sätt som saknade motstycke och gav oss ett vida bättre källmaterial än tidigare epoker.
Sistnämnda är lustigt, för det kom helt omedvetet att påverka de skisser som började flöda när beslutet att bygga på den här epoken väl tagits. Man kan tydligt se en utveckling mot större realism i framställningen av kläderna Julia bär, och det spillde också över på själva prinsessan, vars anblick jag tillät mig att variera lite, sökande efter ett vackert och ungdomligt, men gärna speciellt utseende. I det följande kan man se frukterna av några av mina första försök i den här vägen.
Förändringen kom att prägla också valet av teknik (om man nu kan tillämpa uttrycket på mitt kladdande…), som istället för att som tidigare enbart ha avbildat Julia i en tydlig serietidningsstil, med klara drag av clear-line, nu övergick till mjuk blyerts för att visa på skuggning och veck i de stora tygerna och alla deras rundlar och former.
Fantastiska klänningar i alla ära – men historien om Julia är inte mer en realistisk periodberättelse, än en endimensionell Disneyhistoria. Jag kunde ju inte låta stackaren sitta fast med enorma, förvisso mycket anslående men ändå för en liten actionhjältinna hemskt opraktiska klänningar. Det hade ju i själva verket varit en av orsakerna till att jag ville definiera en period för hennes garderob. Så med källornas hjälp, och en del moderna gestaltningar, har jag skapat en hel serie utstyrslar för Julia när hon gör annat än struttar runt i balklänning, från när hon smyger upp på natten för att läsa mer (hon har ett väldigt läshuvud) till när hon granskar ett spjut i mer jaktbetonade kläder.
Det här var bara början – i det följande skall redovisas en serie mer genomarbetade skisser och utkast av den oförvägna Julia, under olika skeenden av den berättelse som jag skapat för hennes alter ego, den i sig sagolika Alma.
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
———————————————–
För den som vill se kläder inspirerade av renässansens kostymprakt, kan följande filmer och TV-serier rekommenderas:
Ett urval kostymer från ”The Borgias”
”The Borgias” TV-serie om påven Alexander VI alias Rodrigo Borgia och hans familj och deras intriger i det tidiga 1500-talets Italien. Här har publicerats ett tidigare inlägg om serien.
”The Tudors” TV-serie om den engelske 1500-talskungens Henrik VIII:s regeringstid med fokus på hans berömda mängd giftermål.
”La Reine Margot” (Drottning Margot) – I lysande renässansprakt skildras den mordiska konflikten mellan katoliker och protestanter i 1500-talets Frankrike
”A Man for all Seasons” (1966) ger en förskönad men välspelad syn på processen mot Thomas More
”The Other Boleyn Girl” baserad på Philippa Gregorys roman om Mary Boleyn, syster till den berömda Anne Boleyn, Henrik VIIIs fösta hustru att mista huvudet och mor till Elizabeth I.
”Elizabeth” och ”Elizabeth The Golden Age” hjälteförklarar den engelska Renässansdrottningen försedd med en fantastisk garderob och t.o.m. rustning.
”Anonymous” leker med tanken att Shakespeare inte skrev sina dramer själv
”Shakespeare in Love” sevärd spekulation om den unge Shakespeares inspiration till främst Romeo och Julia
”Romeo och Julia” (1968) av Franco Zeffirelli med Olivia Hussey som den bästa Julia på film
”Othello” (1995) med en mörkt välspelad Lawrence Fishburne i titelrollen
”Köpmannen i Venedig” (2004) med en mycket bra Al Pacino som Shylock
Den malplacerade baddräkten del3 – Bikinin som kom, åkte av – och på igen
Drabbad av hosta och förkylning kan sinnet icke desto mindre fly till varmare breddgrader och fortsätta fundera lite över mäns och kvinnors utstyrslar på beachen och hur det säger något om vår och andra tider… turen har kommit till bikinin
Förra delen ägnades åt den kvinnliga hela baddräkten, som utmärkts av sin praktiska form och funktion med hänseende på de flesta vattenaktiviteter. Men ända sedan efterkrigstiden fanns en annan gren av bäddräktandet som inte hade lika mycket fokus på just, tja, badandet, utan på sådant som man gör vid sidan av stranden eller poolen. Med åren har denna variant på kvinnlig, i alla bemärlkelser, utstyrsel kommit att dominera i kulturen. Vi talar förstås om…
De Första Delade baddräkterna
Esther Williams i hel och delad baddräkt 1945 respektive 1942
Föregångaren till bikinin var vad vi kan kalla den delade baddräkten. En direkt anledning till de första delade baddräkterna för kvinnor kan spåras till 2:a världskrigets ransonering av de elastiska material som kommit att dominera den mer figurnära badutstyrseln under 1930-talet. Det här gav incitament till att minska på mängden tyg i plaggen och skall ha inspirerat tillverkare av fritidskläder för kvinnor att lansera modeller som var delade.
Linda Christian delad baddräkt baksida
Samtidigt kan man se en parallell och koppling till BHn och dess utveckling. Förut hade kvinnor burit en korsett som täckte hela bålen, men efter 1930-talet började man sära på dessa för en bekvämare och mindre begränsande form av underkläder. Att man gjorde likadant med badkläderna, som var mycket snarlika underkläder, är en händelse som ser ut som en tanke. Man kan också notera att detta skedde ungefär samtidigt som simmande män började avvara sin tidigare topp.
Linda Christan, delad baddräkt 1945
De här föregångarna till bikinin var alltså inte ett nytt plagg i egen rätt, utan egentligen en hel baddräkt, fast med mitten bortskuren, vilket syns på deras design. De lämnade förvisso en smal rand på magen bar, men behöll den dåtida höga midjan, och omslöt det mesta av höften. Bystdetaljen utvecklades en del med smalare remmar, några blev i praktiken axelbandlösa.
Rita Hayworth
Ava Gardner
Den delade baddräktens genombrott skedde dock mycket mer gradvist i jämförelse med avskaffandet av den manliga badtoppen. I början var vissa parallella utvecklingar tydliga. Precis som i fallet med den ensamstående manliga badbyxan som först bars av profesionella simmare som Johnny Weissmüller var några av de första bärarna kvinnliga sim- och badatleter som också tog steget över till film -och medieindustrin. Exempel som Linda Christian (se ovan) som var verksam i samma period som Weissmüller, eller den tidigare nämnda Esther Williams säger något om att mediesamhället, speciellt Hollywoods filmindustri grep in i större utsträckning än hos män.
Jayne Mansfield
Detta satte också en tydlig pekare på vilka som antogs böra bära den – det var inte ett plagg för kreti och pleti än. Icke vältränat vackra och glamourösa bärare göre sig icke besvär – däremot kunde etablerade och aspirerande filmstjärnor som Rita Hayworth, Ava Gardner och den blivande Marliyn Monroe, Jayne Mansfield med flera stärka sina förförelseaktier genom att bära delad baddräkt, till föda för manliga fantasier.
Bikinin
Polynesien hade också en air av lättkläddhet, och i många västerlänningars fantsi hägrade kanske bilden av infödningsflickor med bastkjol och blommor för brösten, men i övrigt just inte mycket mer. Det kan vara lite si och så med det direkta orsakssambandet: vad man kan konstatera är att den nya badutstyrseln, som fick sin första spridning mot det senare1940-talet, laddades med en slags exotism och flärd minnande om tropiska stränder och avslappnat och naturligt leverne som senare kom att häfta vid plagget allt framgent.
Den första bikinin 1965: designer Louis Réard, modell Micheline Bernardini
Jämfört med tidigare baddräkter var bikinin mycket mindre och underströk förstås sin bärarinnas skönhet och sexuella attraktionskraft, Bikinins laddning som sexuellt kittlande, eller snarare, att den tillät mer avslöjande blickar på bärarens sexuellt kittlande kropp, fick återverkningar också på dess design. Axelbandlösa modeller eller sådana med mycket tunna axelremmar, som framhävde och täckte mindre av brösten än vad som förut varit regeln såg snart dagens ljus. Underdelen täckte nästan inte höfterna alls, och redan tidigt fanns modeller liknande string-trose-bikinis som visade en stor del eller merparten av rumpan.
Bikinin sågs tidigt som ett inte så lite provokativt plagg. Kanske för provokativt för den mer hycklande pryda publiken. Bikini var först förbjuden i många mer städade sammanhang, som idrottstävlingar, amerikansk film (som på den tiden hade att följa en serie censurbestämmelser, The Hays Code) och så vidare. Det var något för dekadenta fransyskor. Det gjorde den också kittlande, med en air av vågspel, av uppror.
Brigitte Bardot, 1953
Utvecklingen på 1960-talet kom att understryka just ett uppbrott med efterkrigstidens konventioner. Bikinins provokation kom därmed att också ses i perspektivet av frihet från inskränkta begränsningar av vad man visade, av en sexualitet som bars utan skranker. Och den var ju också i kraft av sin litenhet och lätthet förstås också ett väldigt ledigt plagg, som ger bäraren stor rörelsefrihet, och för många en känsla av att stå fram som man är, lätt klädd därför att det passar med klimatet utan alltför mycket låsningar. Bikinin blev bärare av en spontanitet, en joy de vivre, och att symbolisera en slags bokstavlig… frihet.
Raquel Welch 1964
Att det tidigt fanns en koppling till massmedier som film gjorde att det här perspektivet kom att få spridning, låt vara i en kommersialiserad dräkt, och laddas av masskulturens underförstådda ideal. Bikinin kom, med sin koppling till frihet, att ses som en följeslagare till den framväxande pop-och ungdomskulturen. Det här blev tydligt under en period då de s.k. Beach-party-filmerna var populära.
Raquel Welch A swingin Summer 1965
Oerhört tama med senare tiders mått, fanns där ändå en anda av ny sorts ungdomlighet, frihet (från föräldrar och andra auktoriteter) och att njuta av livet, och underströk allmänt kopplingen mellan att ha kul, svänga loss och bära bikini. Stjärnor som Raqel Welch, som delvis fick sitt genomslag i filmer som ”A Swingin’ Summer”, bidrog till att koppla bikinin till stunder av spontant, mindre hämmat umgänge, umdomlighet, den nya mer spontana och utlevande musiken.
Ursula Andress i ”Dr No”
Samtidigt, och nästan med automatik, kom det faktum att kvinnors kroppar betraktas som något som en betraktare kan konsumera med manlig blick, att spela in. Eftersom kvinnokroppar i mycket större utsträckning är något att visa upp och locka med i vår mediala kultur blev företrädesvis vackra kvinnor i bikini en stapelvara i filmer som appellerade till en manlig masspublik. Många spårar t.ex. ett av genombrotten för bikinin när Ursula Andress kom upp i vattneti ”Agent 007 med rätt att Döda…” (”Dr No”) bärande en vit bikini.
Efter det kan binkin sägas vara etablerad som plagget att bära på en strand eller vid poolen, eller så fort det är lite varmt och ledigt runtomkring. Framväxten av en allmän och bred turismindustri efter 1960-talet populariserade plagget för en än bredare grupp personer – de solsemestrande medel- och arbetarklassen.
Raquel Welch ”One Million Years BC”
Efter den här tiden börjar också bikinin också att dyka upp lite varstans i filmer, TV-serier och berättelser som inte nödvändigtvis har någon direkt koppling till sol och bad. Raquel Welch, som gjort mer för bikinin än de flesta, kan även här sägas ha deltagit i brytandet av ny mark när hon i den fantasy-artade urtidsfilmen ”One miljon Years BC” agerade en grott kvinna som sprang runt i en – pälsbikini. Bikinins lediga kittlande av sinnena kom att i någon mån att ersätta de tidigare raffiga underklädernas roll, samtidigt som det är ett plagg som man kan bära publikt utan att alltför många protesterar.
En svacka för Bikinin – och Återkomst
Den utveckling av avslappnad sexualitet som häftade vid bikinin såg ett tag också ut att bli dess död. Delvis under inflytande av den framväxande kvinnorörelsen och dess stridsrop av att kvinnor skall få bära hur mycket eller hur litet de vill, kom många strand-och solbadare att kasta sin topp och den som växte upp på 70- och 80-talet kunde kanske tro att både mer tillbakalutade kvinnor och män framgent skulle bära enbart en liten badbyxa, inte större än en kalsong (många gick hela vägen till helnaket – de åren var nudismens stora språng framåt). De många kvinnor som dåförtiden gick top-less och inte täckte brösten, och männen som bar vad som närmast liknade en tanga, verkade bära vittne om detta.
Men så har det inte blivit. 1990-talet såg inte bara en stark comeback för inte bara bikinin, utan som i fallet med återkomsten för avancerade underkläder, har bibehållandet av ett faktiskt plagg som avslöjar det mesta men döljer det viktigaste blivit en storindustri.
Halle Berry i ”Die Another day”
Trots att bikinin blivit ett plagg som bärs av allt fler, och av fler åldersgrupper, har dess roll som framhävare av ungdom och skönhet inte underminerats, snarare har man sett en utvidgning av dess förförelsepotential.
Framhävandet av ett visst sort publikt bikinibärande visar nämligen vilka som anses vara sköna och åtråvärda. Det här blev närmast övertydligt av att den förvisso mycket vackra Halle Berry upprepade Ursula Andress scen på pricken, och med en snarlik baddräkt, i den senare bondfilmen ”Die Another Day”. Se att kopplingen till sensualism inte stort har förändrats på 40 år. Däremot kan även en icke-vit kvinna nu bära bikinin för att axla rollen av ideal skönhet – något som skulle varit otänkbart för 60-talets mainstream.
Man kan se en viss parallel utveckling att även lite större badbyxor för män återkommit. Många, om inte de flesta, män bär nuförtiden shorts, inte sällan knälånga, på stranden.
Och bikininn har inte bara återvänt, utan är närmast allenarådande. Dess många variationer i färg, skärning och storlek kan signalera mänga olika saker, och den kan bäras för att dra blicken till sig eller helt enkelt för att det är bekvämt i värmen och för ett dopp i semestervatten. Många kvinnor, speciellt sådana som motionerar och bryr sig om att hålla sig i fysisk form, alternerar gärna mellan baddräkt och bikini.
Man kan undra – vad är grejen med just bikinin?
Olikt sin manliga motsvarighet speedon är bikinin inte så effektivt som badplagg ur någon sportslig eller aktivitetsmässig synpunkt. Notera t.ex. att få, om några utövare av vattensporter som simning eller simhopp brukar bikini. Därtill är den för ledig, den håller inte ihop kroppen på det sätt som passar bäst för idrottsliga prestationer. (Ett noterbart undantag är dock Beach Volleyball, Notera dock att dessa funktionella bikinis delvis avviker från de små och icke sammnhållande modeller som numera är legio)
Grejen med bikinin är att den är… liten. Den täcker verkligen bara de erogena kroppsdelarna och lämnar allt annat bart, vilket bidrar till att dra blicken till, inte från förstnämnda, samtidigt som betraktarens blick kan vandra upp och ner över vad som i övrigt är en naken kropp. Så bikinin är både ett plagg för sinnets och kroppens frihet och för ögats betraktelse.
Det finns dock en mindre avspänd koppling till nakenhet hos bikinin. Det är ett tecken på våra tiders snedvridning av synen på kroppen och något som potentiellt skulle kunna vara positivt att det är det sista ledet ovan, tryckandet på betraktaren, som kommit i förgrunden och att det är de här associationerna som dominerar bikinins existens i mediernas och idéernas torg. Det är inte så märkligt i vår ytligt sexualiserade samtid, att man låter det mest hudnära av alla plagg, de moderna baddräkterna, dyka upp i tid och otid i olika medieframställningar. TV-serier, filmer, dataspel och reklam – allt svämmar över av små badkläder som avslöjar retuscherade och lockande kroppar. Det finns på ett sätt goda anledningar Inget är så åtråvärt som den mänskliga kroppen, det är ett lätt sätt att skapa positiva associationer och dra blicken till vad det än är. Att hala fram vackra kvinnor för att sälja sprit eller flygresor är att bruka deras skönhet för ovidkommande skäl, dvs ren sexism. Det är trist att bikinin skall utnyttjas för det syftet.
Bikinin blir under de förutsättningarna den ultimata teasern för utbjudandet av bärarens anblick, vilket i ett konsumtions- och konkurrenssamhälle hela tiden också på individnivån slår över i en stressande strävan efter att visa upp kroppen mer som en vara än som manifestationen av ett subjekt. Idén att den egna kroppen är där för att visa upp för andra ställler förstås också till problem för majoriteten av de potentiella bärarna. Utsatta för kommersiellt påhejad kroppsneuros som speciellt kvinnor är, krävs det inte mycket för drabbas av utseendekomplex när insikten om sin måhända mindre än optimalt yppiga och tjuskraftigt byggda kropp slår en. Det här lägger effektivt hämsko på den verkan som bärandet av bikinin som frihetsplagg kunde ha.
Tyra Banks bikiniomslag 1997 och 2007
Här blir bikinin ett vapen att förvända mäns huvuden och förvrida synen på hur man kan se ut. Även oerhört välskapta bikinibärare som t.ex. Tyra Banks i den annars banbrytande första framsidan för en afrikanskättad kvinna för tidningen Sports illustrateds baddräktsupplaga bär syn för sägen – hon kom tillbaka för en ny framsida 10 år senare, fortfarande (om inte mer) skön, men det där är inget som en normal, icke-retuscherad eller kroppsligt manipulerad kvinna någonsin kan leva upp till.
Burquinis
Man kan invända att hela det ovanstående resonemanget uppehåller sig i den västliga kultursfären och dess syn på kroppslighet, kommersialism och fritid. Så är det också. Andra samhällen har nämligen inte mycket att tillföra i denna diskussion, som inte redan harvats av Västerlandet tidigare i dess historia. Det är ur det perspektivet man bör betrakta sådant som t.ex den islamiska antibikinin, den s.k. burquinin, som det misogyna och reaktionära påfund det är. Ingen kulturrelativism i världen kan ändra det faktum att bevekelsegrunderna och skälen som framförs för detta heltäckande ”altervativ” till mer ledig badklädsel har över hundra år på nacken i en västlig kontext.
Här skall dock den gravallvarliga delen av saken inte vidare tröskas. Vad man nämligen kan slås av, när man betraktar malplacerat överexponerade kvinnor och numera även karlar i sina bikinis och speedos är att effekten också kan bli komisk. Om anakronismer, konstiga genrefigurer och några andra sådana knasiga avarter handlar nästa del om den malplacerade baddräkten.
***************************************************
För Andra inlägg på temat baddräktbärandets historia, se serien
Den Malplacerade Baddräkten
←Se den tidigare ” Den Malplacerade baddräkten del 2 – Baddräkten som ble FÖR praktisk”
Se nya inlägg i serien: ”Den Malplacerade Baddräkten (Del 4:1) – Baddräkter på vift i Orienten”→
———————————————————————
Bloggar och Hemsidor med bikinitema översvämmar nätet. Några som kom till nytta för detta inlägg var bl.a.
- Wikipedia:
- History Channel http://www.history.com/this-day-in-history/bikini-introduced
- http://www.getfrank.co.nz/lifestyle/fashion/the-history-of-swimwear
- http://tlc.howstuffworks.com/style/history-of-womens-bathing-suits.htm
- http://www.colourlovers.com/fashion/blog/2008/08/04/the-colorful-history-of-the-bikini
- http://news.globalintimatewear.com/FashionStyle/6823/14/Historical_Evolution_of_Bikini.html
- http://brazilbikiniblog.blogspot.se/2011/03/history-of-bikini.html
- http://www.fashion-era.com/swimwear.htm
- http://debyclark.blogspot.se/2013/02/vintage-bathing-costumes-swimwear.html
- http://en.wikipedia.org/wiki/Beach_party_film och http://en.wikipedia.org/wiki/A_Swingin%27_Summer
- http://www.norafinds.com/post/29620465235/then-swimwear
Den malplacerade baddräkten del2 – Baddräkten som blev FÖR praktisk
Några spridda tankar om badkläder och vad de säger och inte, som denna gång kretsar kring kvinnors utstyrsel på beachen, vilken också mer påtagligt än männen har en tendens att ströva ut på andra arenor, både i yttevärlden och i tankens…
Förra inlägget på temat badutstyrsel tog avstamp i det manliga badmodet, som följdes tillbaka till början av 1900-talet. Följer man den kvinnliga baddräktens historia från samma tid ser man många överenstämmelser, men också en del skillnader.
Från ”badklänning” till tight body
I början av seklet (ca. 1900) bar kvinnor liksom män baddräkter som täckte hela bålet och delar av armarna och benen. Skillnaden låg inte så mycket i vad som täcktes utan i hur – kvinnornas kläder var något mer löst sittande, en återspegling av att man utgick från klänningar.
Den första utvecklingen av den kvinnliga baddräkten kom således att bli att den gradvis blev mer åtsittande. Från att vara en slags allt kortare ”badklänningar” kom kvinnors badkläder att dras allt närmare bålen under 1900-talets första decennier.
Precis som i fallet med mäns baddräkt kom den kvinnliga baddräkten således att utvecklas för att tillåta större rörlighet och tynga ner bäraren mindre. Precis som i fallet med mäns var skälen främst funktionella – kvinnor vill inte hindras mer när de badar än män. Baddräkterna blev förutom kortare också mer åtsittande, och gradvis skalades detaljer som hindrade och tyngde bäraren ner eller försvann helt – ärmarna var det första som rök, redan före 1920, och därefter kom kjollängden att reduceras.
Liksom i mäns fall fanns också en påverkan från den ökade betydelsen och spridningen av idrottande. Kvinnor och elitidrott var dock ett mycket mer omaka par i början av 1900-talet, och för kvinnor stod fokus stod mer på idrott som rekreation eller motion – inte som prestationer.
Det fanns då som senare en viss spännvidd i hur praktiska och/eller minimalistiska baddräkterna kunde vara, som framgår av tidens annonser, från väldigt åtsmitande till vidare. En inverkan från kvinnliga underkläder finns där hos vissa modeller, som ser klart kroppsformande ut – då som nu är baddräkten också ett instrument för att slå fast eller framhäva en önskad eller ideal kroppsform.
Åren runt 1930 kan man se att att mäns och kvinnors baddräkter, i alla fall de mest orienterade för idrottsligt bruk, liknade varandra väldigt mycket. Nya material och en syn på vad som var OK att visa överlappade mycket nära under en kort period.
Flera faktorer kom dock att bidra till att denna likhet i utstyrsel för båda könen inte kom att vara.
Till att börja med hade det blotta faktum att kvinnor drog på sig speciella och små kläder, genom vilka man tydligt kunde utskilja deras kropps konturer och sporta, röra på sig och allmänt leva ut sin kroppslighet, en helt annan sprängkraft i kulturen(därtill har inte så mycket förändrats som vi tror). Aspekter som sexualitet och sensualism får således ett starkare tryck på det som kvinnor har på sig.
Till det kom att den kvinnliga frigörelse som tog sina första riktiga steg i början av 1900-talet fick ett konkret uttryck just ifråga om badkläder. Dessa var de mest avslöjande kläderna som bars publikt, och ställde alltså frågor om kontroll över och uppvisande av den egna kroppen, i fokus.
Samtidigt kom utvecklingen av kommers och medier att skapa nya kulturella förutsättnngar för vad baddräkten vad för något – modé, uppvisandet av kroppen, betydelsen av masskomunikation i form av filmer, TV och kommersiell annonsering gjorde att baddräkten, och speciellt de baddräkter som satt på kvinnor, fick andra betydelser än vad som påverkades av den direkta badhandlingen.
Den kvinnliga baddräkten kom, bl.a. som en följd av dessa faktorer, att utvecklas längst två spår åren runt och följande andra världskriget. 
Esther Williams ovan visar på denna skärningspunkt på 1940-talet. Såsom den viktigaste av av tidens skönhetsikoner på gränsen mellan ett sportsligt sunt (hon var en framstående simmerska) men också kurvigt och tydligt kvinnligt (här i motsättning till muskulöst manligt eller flickigt smalt) estetiskt ideal, illustrerar hon de två vägarna som baddräkten kom att ta: den hela kontra den tudelade baddräkten.
Den Hela baddräkten
Jämfört med män har den hela kvinnliga baddräkten en viktigare funktion som slimmande och sammanhållande plagg. Den kvinnliga anatomin, med dess runda former som så att säga, sticker ut, aktualiserar behovet av ett plagg som trycker ihop och minskar vattenmotståndet. Det här ger starkare skäl för kvinnor att hålla fast vid den mer kompletta baddräkten.
Detta är också skälen som ledde till vad vi idag skulle kalla den klassiska hela baddräkten. Det var ett helt och sammanhållet kroppstäckande men vid ingången till efterkrigstiden kort och tämligen tight plagg. även om någon form av fritt hängande kjoldel med, en återspegling av den tidigare ”badklänningen” länge hängde med. Den var kanska kroppsnära, men ändå ofta ganska veckad i tyget och inte nödvändigtvis åtsmitande.
Men oavsett det, lämnade den ben och armar i stort sett helt fria, liksom också en stor del av ryggen, och kunde ha djupare eller kortare urringning. På 1940-och 1950-talet gick även de mindre dräkterna ner över höfterna ända till lårens början.
Den hela baddräkten utvecklades både längs funktionella men också estetiska linjer. Den fortsatte att bli tajtare, mer strömlinjeformad med mindre veck och avsaknad av sömmar. Materialen blev mer avancerade och passformen mer anatomiskt följsam. Detta borgade för ökad simvänlighet men bringade den också närmare kropssformen. Där den förut var rak över höften kom de alltmer att följa höftbenets linje uppåt och lämna benen friare. 
Som framgår av fallet med Esther Williams grep underhållnings -och mediaindustrin tidigt in i utvecklingen av och populariseringen av hur baddräkter bars och hur de kunde accepteras se ut. Vem som drog på sig baddräkt sade också något om skönhetsideal och tidsanda. När väl baddräkten blivit kroppsnära kunde den användas för att slå fast och vidmakthålla en viss idealiserad eller åtråvärd kroppsform, som synes av t.ex. välkända baddräktsbärare som skönhetsikonen Marilyn Monroe åren runt 1960 och den senare populära 70-tals TV-stjärnan Farrah Fawcett, vars baddräktsbärande uppskattades och kom att bli stilbildande.
Baddräkter är förstås såsom ett produkt också utsatta för kommersiella modenycker, ofta med tonvikt på plaggets estetiska funktion, oaktat plaggets funktionella syfte. Således har under årtiondena baddräkter med olika skärningar och diverse detaljer tagits fram, och det fanns alltid ett otal varianter att välja mellan, från superslimmade och avskalade till mer extravagant skurna och försedda med diverse kittlande eller intressanta inslag, eller i material som till exempel 1970-talets stickade baddräkt till vänster.
Den hela baddräkten har dock aldrig helt tappat kontakten med sitt ursprung, och dess funktionalitet har ständigt återkommit som ett central del i dess utformning. Den dominerar således fortfarande bland kvinnor som tar sitt simmande på allvar eller har professionella eller praktiska skäl att föredra ett mer funktionellt plagg, antingen de är livräddare, dykare, seriösa motionärer eller elitidrottare.
En toppmodern baddräkt håller effektivt ihop kroppen samtidigt som den knappt väger någonting. Den hejdar inte benens rörlighet alls, och knappt heller överkroppens, då dess stödjepunkter reducerats och flyttats allt längre ner kring ett central område kring bålens mitt, med ett par tvärlöpande remmar som håller den nära ryggen..
En intressant utveckling av den hela baddräkten rör de dräkter som används för den extremaste formen av idrottsliga prestationer – dvs tävlingssimning.
Utvecklandet av nya material ledde under 1990-talet till framtagningen av sk ”hajdräkter”, som håller ihop kroppen maximalt och minskar vattenmotståndet till ett minimum, Som i en intressant pendang till 1930-talets ”unisex”-baddräkter är sådana här baddräkter, avsedda för att skala bort hundradelarna i tävlan med världseliten, närmast likadana ut för både män och kvinnor. De där dräkterna blev lustigt nog för bra, och restriktioner i hur högteknologiskt materialet i dräkterna fick vara infördes, och de mer heltäckande förbjöds efter ett beslut av internationella simförbundet 2010.
På ett sätt är denna starka fokus på funktionalitet en orsak till att den hela baddräkten trots sin praktiska överlägsenhet tappat i popularitet. Den som drar på sig en modern baddräkt undeordnar sig i någon mening ett visst syfte som inte bara handlar om vad som direkt faller i ögonen, den har fortfarande en relation till rörelse, kroppslig aktivitet och kompetens. Men som historien om varför man bär vissa kläder ofta visat, är det tyvärr inte vad som vore mest praktiskt som vinner. Man kan finna skäl att klä sig som talar till andra behov, som behovet av att markera en viss attityd, eller att helt enkelt visa upp sig.
Den andra grenen av den kvinnliga baddräkten, nämligen bikinin, visar väl på denna tudelning, och om dess utveckling kommer nästa del av ”Den Malplacerade Baddräkten” att handla.
************************************
För Andra inlägg på temat baddräktbärandets historia, se serien
Den Malplacerade Baddräkten
←Se föregående ”Den Malplacerade baddräkten del1 – Att dölja eller dra blicken till bananen”
Se nästa del ”Den Malplacerade Baddräkten del 3 – Bikinin som kom, åkta av – och sedan på igen”→
———————————————————
Det finns många bloggar och sidor på temat baddräktens utveckling. Ett axplock av de som kommit till nytta för detta inlägg är:
- http://en.wikipedia.org/wiki/Swimwear
- http://en.wikipedia.org/wiki/Competitive_swimwear#Bodyskin
- http://sv.wikipedia.org/wiki/Hajdr%C3%A4kt
- http://www.getfrank.co.nz/lifestyle/fashion/the-history-of-swimwear
- http://tlc.howstuffworks.com/style/history-of-womens-bathing-suits.htm
- http://www.fashion-era.com/swimwear.htm
- http://debyclark.blogspot.se/2013/02/vintage-bathing-costumes-swimwear.html
- http://www.norafinds.com/post/29620465235/then-swimwear
- http://pamela99.hubpages.com/hub/Evolution-of-Bathing-Suits
- http://en.wikipedia.org/wiki/Esther_Williams
Den malplacerade baddräkten del1- Att dölja eller dra blicken till bananen
En sommarbagatell och betraktelse över… badkläder på vift, och den moderna baddräktens sensualism och funktion i dragkamp.
I dessa sommarens slöaste dagar i vad som artat sig till att bli en härlig svensk sommar rent vädermässigt fick undertecknad, som inte har semester, möjlighet att komma i närheten av badstrand. Det kanske var ovanan, men snart nog började tankarna vandra. Man kollar runt, läser tidning, ser på barn skoja till det, får badbollar i huvudet…
Ett meningsutbyte strax innan om folk som springer runt med badkläder på stan började snurra några extra varv. Och det slog mig att att en del av playans attiraljer ibland gör konstiga utflykter, inte bara därute i den fysiska verkligheten utan även i det visuellas och tänktas värld, på film, tv och andra medier. 
Historienörd som man är, började man i efterhand att spåna lite runt främst bakgrunden till att badkläderna ser ut som idag, och hur de spritt sig runt terrängen.
Poängen med bad-kläder är att de är dels anpassade för badande och aktiviteter i vattnet, och att de är just kläder, med en av dessas huvudfunktioner, att skyla bäraren och dölja kroppsdelar som kunde väcka anstöt. I de flesta kulturer är det främst (men inte enbart) genitalierna som är en känslig och erogen zon och måste skylas.
Män får det därmed något lättare förstås. I början av 1900-talet bar män ännu helkroppstäckande plagg. Det var efter 1930-talet, under inflytande från inte minst den allt större elitidrottens krav, som det där började utmanas. Som synes nedan bar den svenske OS-medaljören Arne Borg ännu en kroppstäckande dräkt på 20-talet. Men behovet av att att minska mängden tyg, med tanke på att den tidens material som betänkligt tyngde ner bäraren och drog ner hastigheten, fanns hela tiden där.
Simmaren Johnny Weismüller, senare känd för sina många Tarzan-filmer, ansågs följdriktigt vara tidigt ute med det nya, när han i slutet på 1930-talet markerade att utstyrseln bestod av en fånigt liten överdel skild från en byxa -för säkerhets skull försedd med spänne för att främhäva dess ”byxighet”. Denna övergångslösning bidrog till att man började släppa på tabut för män att visa sin bröstkorg .
Eftersom idrott blivit en publik angelägenhet kom det snart att leda till att allt fler kastade den närmast symboliska överdelen och snart kunde män synas med enbart mer eller mindre långa badbyxor vid poolkanten. I början bibehöll man kopplingen till just byxor – man ville inte antyda att karlarna liksom badade i underkläderna.
I västlig kultur har, oavsett ett generellt krav på att folk skall täcka sig, mäns bål och bröstkorgar inte ansetts lika laddade som kvinnors. Det här underlättade för den manliga badutstyrseln , badbyxan, att gradvis reduceras till en allt mindre sak, till slut inte större än en kalling.
Detta är inte att säga att inte även mäns baddräkter kan väcka kontrovers. Som synes omgavs redan övergången till badbyxor av ett visst krumbuktande. Speedon, den lilla och tajta manliga baddräkten (efter ett Australiensiskt varumärke för badkläder från 1941) , såg så sent som på 70 talet ut att bli den allmänna normen, speciellt i Europa. Därefter kan dock en viss backlash mot badbyxornas allt mer föminskade storlek anas.
Numera får tajta speedos mångens ögonbryn att höjas. Slanguttryck som banana hammock visar på det oroande i att män låter saker… hänga, så att det syns. Kanske inte så mycket i Europa, men i USA är speedon bärare av en laddning som i förstone kan tyckas… märklig.
Det här visar att även ifråga om män finns det underförstådda gränser. Det är OK att antyda sexualitet, att leka med bad-klädnadens skylande funktion så att det som skall döljas istället blir iögonfallande – om man är snygg. Notera att modellen här inte bara kan visa upp sitt paket, endast nödtorftigt dold av den tajta lilla badbyxan, utan anses kunna locka till köp av densamma.
Det finns således en distinktion här som inte bara handlar om sexualitet, utan om estetik på samhällsnivån, om normer för det acceptabla som kretsar kring om man har en publikt godtagbar kropp.
Schwarzenegget & Phelps – två skilda men godkände småbaddräkts-bärare
Ramarna för den här godkända maskulina estetiken berör också vad som är ett eftersträvansvärt eller åtminstone godkänt manligt syfte att bära smått. En simmare kan bakom det av omgivningen legitimerade syftet att slå ständigt nya rekord ha vad som knappt är mer är ett plåster i skrevet.
Det är ironiskt på sitt sätt, men just bodybuildare, vilka i mångas ögon förkroppsligar den övermaskulina kroppen kan, som synes, i skydd av sina överdimensionerade muskler trippa runt och kråma sig suggestivt i sin tanga , Manliga modeller kan på ett liknande sätt kliva långt ut och exponera sina vaxade och estetiskt manipulerade kroppshyddor i minimal utstyrsel, i tjänst hos den modeindustri som förstås vill kommersialisera även de minsta plagg.
Men det finns alltid en punkt där en alltför liten, eller kanske alltför suggestiv baddräkt anses, i avsaknad av en kropp som kan ”bära” en sådan provokation, passera en gräns för vad en man skall visa.
För många män, även de mest maskulina, är det där en farlig terräng,
En man som visar för mycket på ett avvikande eller iögonfallande sätt i relation till tidens kultur, väcker nämligen frågan om en man framför sin kropp på ”fel” premisser, som om hans egenskap av levande kroppsligt, och således sexuellt, objekt ställdes i förgrunden – dvs som om han vore en kvinna.
Eller, hemska tanke, homosexuell (vilket inom den manliga normbildningen är närmast samma sak).
Det finns naturligtvis män som jobbar sig runt eller rent av struntar i det där. Den som kanske inte upplever sig konkurrera på ett manligt sexuellt slagfält, eller som kanske har andra styrkepositioner i form av pengar eller makt, eller en trotsig attityd.
Den extravagante herren med guldkorset illustrerar ett sådan överskridande.
Han bär uppenbarligen sin tanga med upphöjt förakt för omgivingens reaktion – hela hans apparition skvallrar om ett forcerat I don’t give a shit. Det lär inte bekomma honom att hans foto nu snurrar på internet som ett bevis på hur man inte skall ta sig ut.
Ett annat, motsatt exempel skulle vara män som medvetet utmanar normerna för hur män bör betraktas – gay eller inte.
En som på det sättet har lagt de här gränsdragningarna i dagen och också utvunnit en delvis ögonöppnande effekt är komikern Sasha Baron Cohen – hans mankini, framförd i filmen ”Borat”, kommer att gå till historien som något komiskt smaklöst – trots att den har mer tyg i sig än mången baddräkt, och framför allt mer än många kvinnors små tangor.
Hur sistnämnda kommit att se ut som de gör och på vilka premisser de bärs får utgöra stoffet för nästa del i ”Den Malplacerade Baddräkten”
************************************
För Andra inlägg på temat baddräktbärandets historia se, serien
Den Malplacerade Baddräkten
Se nästa inlägg ”Den Malplacerade Baddräkten del2 – Baddräkten som blev FÖR praktisk”→
Andra inlägg med sikte på specifika klädes- och modedetaljer:
Om Underklädesreklamen: Julen närmar sig, med Snö, första advent och…underkläder?
Om Höga Stövlar: Återkomster: långa boots del 1, Återkomster – Långa boots del 2 och Återkomster – Långa Boots, del 3
Om Spetsiga Skor Återkomster: tokspetsiga skor
Samlade med andra inlägg om kläder generellt i ”Modernt Mode / Modern Fashion”
————————————————————-
Det finns många bloggar och sidor på temat baddräktens utveckling. Några som användes under tillkomsten av inlägget ovan:
- Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Swimwear och http://en.wikipedia.org/wiki/Swim_briefs
- Berkely-universitetets websajt http://www.ocf.berkeley.edu/~roseying/ids110/3FRAME.HTM
- Joe’s BananHammock – speciellt tillägnad små badbyxor http://www.joesbananahammock.com/
- Företaget Vizeau http://www.vizeau.com/tropical.html
- http://www.getfrank.co.nz/lifestyle/fashion/the-history-of-swimwear
- http://www.niwdenapolis.com/2007/03/history-of-mens-swimwear.html
- http://neptsdepths.blogspot.se/2009/11/70s-and-80s-tv-exposure-volume-3-speedo.html
- http://www.bodyjockco.com/mens-sexy-swimwear-ezp-34.html
- http://elupton.com/2009/10/swim-suits-stats/
Glad Midsommar
En fest som alltid legat högst upp på mitt hjärtas rangskala, Sveriges sanna märkesdag, att fira i Roslagens famn på den blommande ö, omgiven av kära vänner… I år delvis fördunklad av häsloproblem i familjen och en omänsklig arbetsbörda som följd- men sådant är livet, och det är å andra sidan värmande att så många vill unna en att få ta ledig just denna dag av dagar.
Den roande bloggkollegan Tannhauser publicerade nyligen några betraktelser (se 1 och 2)över midsommaren med tidvis ursinniga försök att tvätta denna uppenbart förkristna fest fri från de kristnas kladdiga händer. Gott så, han går förstås andra ärenden, asatroende som han är, men man kan väl sympatisera med delar av hans ansats, även om man, som undertecknad, är en sekulär person och lämnat diverse gudar och trosföreställningar av slikt slag under och bakom sig. Men det, och faktum att det in i det sista såg ut som om mitt eget midsommarfirande skulle förloras i år som följd av ett utmattande och sorgligt utnyttjande av undertecknads omsorger om en kär anhörig, inspirerade mig att fästa i ord vad som är mig kärt med denna högtid.
Ett firande är ändå ett firande, aldrig bättre än den anda som vidlåder den, något som Midsommar understryker extra väl. Undertecknad föraktar flaggviftning och chauvinism av alla de slag, vare sig den är sportslig, nationell, religiös eller i annan form. Därför är Midsommar på många sätt ett välkommet undantag från de flesta andra bemärkelsedagar och helger, som kapats och halats för antingen den ena eller andra ”saken”. Midsommar är från början, och i tacksamt nog även fortfarande på de flesta sätt, samma som ett firande av sommarsolståndet. Årets längsta dag, med mest livgivande ljus åt oss , i denna vår kalla och mörka del av världen. Och som biologin ser ut är det också en bra dag att ha som riktpunkt för diverse sådant som odlande och mycket annat.
Midsommar är således ett astronomiskt faktum och finns allt utanpåverk förutan. Det har en kärna av realitet som är oomkullrenkelig i sig. I hägnet av detta tämligen religionsfria firande av ett verkligt förhållande, behöver ingen fjantig frälsare eller gudar göra sig besvär, och ingen snävt definierad nationalism eller subkultur eller partikulär rörelse kan äga firandets form och innebörd, vad de småaktiga än må säga. Detta gör midsommar befriande som en allmänmänsklig tidpunkt då man firar något som till sin kärna står över skiljelinjer, och alltså kan omfattas av ett flertal, det utesluter endast några få extrema randexistenser som nykterister eller paniskt dansfobiska människor, liksom förstås religiösa fundamentalister.
Visst, den omges av ett visst nationalistiskt, eller skulle man kanske säga, fosterländskt romantiskt, skimmer, men denna är mild och inbjudande och framför allt spontan, olikt så mycket annat som kidnappas för vad som oftast är ensidiga och oftast inte speciellt inspirerande manifestationer av närheten till det mångsidiga fenomen som är ett land, en nation i vår tid.
Men viktigare än färger och yttre åtbörder, och de riter som vi väljer för vår samhörighet, det som verkligen är dyrbart, ja heligt även för den mest ideologiskt och religiöst likgiltiga person är sambandet mellan människor, här i vårt land och , och dess kultur, sådan som den är i denna historiska tidpunkt. För undertecknad, som likt få andra här haft förmånen att välja vilken kultur, vilket land som verkligen mest vinner mest genklang med hjärtat, är det dessa inre värden som står i fokus på midsommarafton och dess grannar bland dagar.
Personligen kom för länge sedan, när jag gjorde transitionen till att bli förbunden med detta vårt fina land, midsommar att fylla en alldeles särskild plats. Det var i goda vänners sällskap, helt otvunget men med djupa rötter i tradition och kultur av sång, mat och sällskap, som mina egna rottrådar fick fäste i vår mylla. Midsommar är för mig min helg över alla helger och en födelsestund som inte står min födelsedag efter. För det var där, mellan sill och nubbe och sena recitationer av Evert Taube, som kärleken till mina vänner växte, transcenderade det individuella, och blev kärlek till Landet Sverige, det land som nu också blev mitt, vars portar storslaget öppnats upp för mig.
Så är denna dag en hamn för själen, ett ständigt återvändande till det bästa som människa och natur kan uppbåda, av vänskap, tillit och omtanke, av att bli välkomnad och uppskattad som medmänniska, en kort stund glädjande sig över det förbiilande ljusets högtid i det oändliga mörkret.
Vacker och ljus, med värme, kärlek och löftet om en framtid att glädjas åt. Det kan synas långsökt, men jag finner ingen bättre illustration av denna dag är dess motsvarighet bland människor, Alma, min själ och bärare av din förmoders gåvor och det främsta av allt som är förbundet med min varelse.
Till Björn, Ola och ni andra – jag har startat min färd, snart möts vi igen i Roslagen, under blomsterprytt tak! Och till alla önskar jag en Glad midsommar!
——————————————————
Om midsommar: http://sv.wikipedia.org/wiki/Midsommar, på engelska http://en.wikipedia.org/wiki/Midsummer, se även http://sv.wikipedia.org/wiki/Midsommar_i_Sverige,
Dumskallarnas konspiration: Under Tiden, i South Dakota…
Den här var bara för mycket…Om ett beslut som är nästan genialiskt i sin närmast fullständiga idioti.
Som svar på den senaste storskaliga skolmassakern (Newton i fjol) har South Dakotas beslutsfattare pressat igenom ett lagförslag på att beväpna lärarna i skolorna, vilka framledes skall förhöra matteläxan med handeldvapen ”för elevernas säkerhet”.
Häromdagen skrevs här om hur fyndet av en älgstudsare och en hagelbrakare på ett skolområde i Heleneholm satte igång ovälkomna funderingar på om vi snart kunde se fram mot en skolmassaker av den sort som USA tyvärr är alltför bekanta med. En ljusstråle i dysterheten är dock att hur illa vi i Sverige än skulle hantera än sådan situation är risken lika med noll att vi skulle sjunka till det avgrundsdjup av total stupiditet som jänkarnas vapenkultur återkommande tar dem till.
Som rapporterats i DN och en mängd andra källor (se. t.ex NY Times, The Guardian, The Raw Story mfl.) har lagstiftarna i delstaten South Dakota bestämt sig för att introducera School Sentinels, ”Skolväktare”, lärare som skall få gå runt beväpnade på skolområdena och bära med sig handeldvapen i klassrummet. 
Beslutet, som klubbades igenom i det republikanskledda (surprise!) statsfullmäktige utsträcker sig också till att alla vapenägare skall kunna ta med sig sina vapen till obevakade allmänna byggnader, som bibliotek, kontor osv. Än så länge undantas studentbostäder och idrottsarenor, men det kommer.
Att ägna sig åt oreflekterat USA-bankande är något som denna blogg tar bestämt avstånd ifrån. Men det är svårt att inte se att något djupt sjukt vidlåder det amerikanska samhället när man behandlar vissa frågor. Attityden till vetenskap, till kvinnors rättigheter och till dödsstraff är sådana frågor. Och vapenfrågan är tyvärr en annan. Stora delar av USAs befolkning tror alltså, påhejade av världens största vappenlobby och skrupellösa politiker, att man uppnår mindre våldsdåd om man ökar mängden och tillgängligheten av dödliga vapen i samhället. Fakta är i vanlig ordning fruktlösa för att övertyga de som intar denna ståndpunkt om motsatsen, trots att dessa är tämligen entydiga.
Jämför t.ex uppställningen i raden av kartor ovan. Notera hur de delstater som åtminstone har ett hum av kontroll över vem som får köpa automatkarbiner, vem som får gå beväpnad på gator och torg utan att behöva ange orsak (det är det som är innebörden i ”Concealed Weapon”), som kräver ID-kontroll vid vapenmässor eller som kräver kundregister (denna gaaaalna åtgärd) av vapenhandlare som av en magisk tillfällighet återfinns bland de delstater som har den lägsta andelen döda i vapenrelaterade brott nedan.
Och kan någon förvånas av att studier av vapenbestämmelser i USA pekar klart på att stater som har striktare vapenlagar och lägre andel vapenägare som regel (regel, inte utan enstaka undantag) har färre vapenrelaterade våldsdåd? Kasta en snabb titt på uppställningen nedan.
LA: Louisana, MS: Mississpi, AK: Arkansas, AL: Alabama, NV:North Virginia
HI: Hawaii, RI: Rhode Island, MA: Massachussets, CT: Connecticut, NY: New York
Det är inte så att det saknas kunskap eller på sina håll en rationell och faktabaserad debatt i USA i denna fråga: två i högen av genomgångar av den amerikanska debattens aktörer och vilka delstater som har vilka sorts lagar är t.ex http://blogs.kqed.org/lowdown/2013/02/22/are-states-with-tough-gun-laws-actually-safer/ och http://www.propublica.org/article/graphing-the-great-gun-debate.
karta rassegregation USAs grundskolor
Men förutom det uppenbara faktum att det finns en svårartad brist på bildning och att relevant information endast når en selekt publik (som följaktligen oftast landar för hårdare vapenkontroll), så finns rent kulturella och sociologiska faktorer som underlättar för vapenlobbyns manipulationer. Förutom den allmänna attityden av skepsis mot staten som ordnande makt i samhället och den märkliga form av individualism som får folk att sällan se längre bort än sina egna privata angelägenheter, finns där element som klass- och klassklyftor som uppenbart göder vissa sektorers av den amerikanska befolkningens syn 
En snabb blick på vapenkartorna ovan korsrefererad med en titt på var USAs fattigaste, mest segregerade regioner med minst välfärd finns, ger en intressant överlappande bild. Det är i de socialt otrygga, segregerade, av sociala klyftor ridna konservativa Södern och USAs inre ”hjärtland” som friheten att köpa en kulspruta för hemmabruk utan att någon ställer frågor är som störst.
Den här överensstämmelsen gäller för övrigt hela USA som nation i ralation till resten av världen. USA är unikt ojämlikt med enorma klassklyftor och i avsaknad av fungerande välfärdsanordningar såsom allmän sjukförsäkring, jämfört med andra av världens rika länder. 
… och som en händelse som ser ut som en tanke, en titt ovan visar att jämför man USAmed andra i-länder står det ut som det som har mest vapenrelaterat våld. USA inte alls det våldsammaste landet i världen – för det får man söka sig till stater som Sydafrika, Colombia eller Venezuela. Men dess nivå skjutgalet våld ligger i paritet med dess brist på välfärd – som tyvärr är stor.
(Se amerikanska vapenlagar mot några andra länder med avseende på vapenköp http://hamptonroads.com/2008/03/map-us-gun-laws-vs-world och http://news.bbc.co.uk/2/hi/americas/6562529.stm om den amerikanska kulturen och lagstiftningen gentemot resten av världen.)
Sådana jämförelser tjänar också till att visa på att även i de fall där vapenförespråkarna har gnuttan av en poäng, som när de t.ex. pekar på att i Schweiz en stor del av befolkningen är beväpnad som del av det landets värnpliktsförsvar, så kvarstår den vapenlobbystinkande missuppfattningen att man alltså kan släppa på alla kontroller och låta folk ha vapen överallt, närsomhelst och utan någon som helst uppsikt.
Vad fallet Schweiz illustrerar är nämligen att man kan upprätthålla en välbeväpnad population utan våldsexplosioner, om man kombinerar det med strikta bestämmelser och personkontroll. Inte motsatsen.
Men det här är bara elakt, öh, förtal menar den som vill krama sin Colt om natten till varje pris. Även om det innebär tiotusentals döda varje år – ett veritabelt mindre krig som pågår år efter år och, som skolmassakrerna visar, inte skonar någon.
Ironierna och man-tar-sig-för-pannan-fakta är för många för att ta upp här. Som det faktum att South Dakota som av en händelse rankas sist av alla USAs femtio delstater på utbildningsområdet. Förvånad någon? Inte? Men nu när läraren kan backa upp sin auktoritet med en Beretta vid hölstret, är det snart fixat!
←Se föregående inlägg ”Tänk Om… skolmassakrer och Gevärsfynd som ger kalla kårar.”
———————————————————-
Några Källor:
- Dagens Nyheter http://www.dn.se/nyheter/varlden/vapen-i-skola-tillats-i-south-dakota
- The Guardian http://www.guardian.co.uk/world/2013/mar/09/south-dakota-school-teachers-guns
- NY Times http://www.nytimes.com/2013/03/09/us/south-dakota-gun-law-classrooms.html?pagewanted=all&_r=0
- Washington Post http://www.washingtonguardian.com/more-gun-laws-fewer-deaths-50-state-study-says och http://www.washingtonpost.com/blogs/the-fix/wp/2012/12/17/connecticut-gun-laws-among-the-nations-strictest/, varifrån också karta om dolda vapen kom.
- The Raw Story http://www.rawstory.com/rs/2013/03/12/states-push-forward-with-new-gun-laws-while-congress-stalls/
- Huffington Post http://www.huffingtonpost.com/2013/03/08/south-dakota-guns-classrooms-governor-law_n_2838129.html och http://www.huffingtonpost.com/2013/01/10/quality-counts-education-rankings-2013_n_2451431.html
- BBC http://news.bbc.co.uk/2/hi/americas/6562529.stm
- Salon http://www.salon.com/2013/03/08/south_dakota_law_allows_teachers_to_carry_guns_in_classrooms/
- University of South California News (Neontommy) http://www.neontommy.com/news/2013/03/guns-schools-california-may-follow-south-dakotas-lead-arm-teachers
- Scared Monkeys http://scaredmonkeys.com/2013/03/09/south-dakota-first-state-in-us-to-allow-teachers-to-carry-guns-in-school-to-protect-children/
- Gawker.com http://gawker.com/5989474/south-dakota-is-now-allowing-teachers-to-carry-guns-in-classrooms
- http://blogs.kqed.org/lowdown/2013/02/22/are-states-with-tough-gun-laws-actually-safer/
- http://www.propublica.org/article/graphing-the-great-gun-debate
- http://hamptonroads.com/2008/03/map-us-gun-laws-vs-world
En fråga om hår – funderingar om en intim detalj i historien
Hemma efter ännu ett äventyr på sjukhus och en återkomst till bloggen, kom jag att påminna mig en kul fråga som kom upp vid juletid apropå de pågående kroppsstudierna av Corinna, och frånvaron av… hår.
Det var en lustig och intressant diskussion. Efter att ha granskat skisserna av Corinna som publicerats i inlägget Corinna: den Sköna Krigaren del 3 – Kropp i Vila och Sittande påpekade Min gode vän Björn:
Corinna knässittande nakenstudie
”Men…hon har inget…hår?”
”På kroppen menar du?”
”Hm-m”
”Just det. Yakane har nästan inget hår heller, om du minns”
”Aaha, sant, det hade jag faktiskt inte tänkt på…”
Pablo & Björn, på krogen efter ett halvdussin öl…
Redan det faktum att man som just man kanske inte omedelbart tittar och kommer ihåg om en annan naken man har eller inte har en massa könshår är ju iofs intressant. Jag är ju förstås den som skapat bilderna ifråga, och varje millimeter av dem är följden av ett medvetet kreativt beslut från min sida. Bortsett från rena misstag finns det således inget som hamnar på papperet utan att jag tänkt igenom det. Noga.
Corinna som sultanens främsta konkubin
Yakanes och Corinnas brist på hår är således ingen slump, utan baserad på en strävan efter realism ifråga om ett kulturellt fenomen: nämligen att det var brukligt i mellanöstern att man avlägsnade större delen eller allt kroppshår.
Redan i inlägget Sneek Peek på Corinna som högsta konkubin har det omtalats att Corinna liksom Yakane är en imanist, dvs min berättelses motsvarighet till muslimer. Såsom intresserad av det medeltida Islam har undertecknad bedrivit studier i dess civilisation under mer än 20 års tid, och mellanöstern intar en central del i min berättelse.
Det är i sammanhanget ett oomtvistligt faktum att hygienen i de muslimska länderna ca 1300 AD låg en sådär 500 år före de dåtida västerlänningarnas. Då var seden sådan i mellanösterns städer att alla respektabla män och kvinnor regelbundet besökte hammam, de ofta överdådigt byggda badhus som fanns överallt i den muslimska världen.
Hammam eller turkiskt badhus, Istanbul
Och med att bada menas här att man också skrapade hela kroppen ren på pormaskar och rakade eller på kemisk väg tog bort allt eller så gott som allt kroppshår. Muslimerna hade ända sedan före 1000-talet kemiska hårborttagningsmedel, som användes för att ta bort främst hår på ben och armar kantänka. Men även skrevet och annan generande hårväxt togs nogsamt bort. Idealet var att kvinna skulle vara slät och len i hyn.
Även män besökte regelbundet Hammam
Osmanska odalisker, turkisk 1500-talsmålning
Corinna är dessutom en Halayik – dvs en haremsdam hos en sultan eller annan sådan hög potentat, snarlik det historiska Osmanska rikets odalisker. Odaliskerna var den högsta rangen av slavinnor i den Ottomanske sultanens stora harem, utvalda för sin skönhet och förmåga att behaga, och höll sig i regel i yttersta trim och brukade alla de skönhetsknep som kunde behaga deras store herre sultanen. Deras renlighet stod inte någon efter, och de torde ha hållit kroppshåret till ett minimum. De saknade varken tid eller möjlighet därtill, då de hade egna anläggningar för bad i seraljen, den ottomanske sultanens palats i Istanbul. Det kan vara bra att lägga märke till att odaliskerna ansågs höra till samma kast som kapikulu, sultanens militära slavar, som tränades på annat håll i seraljen till att strida inom sultanens elittrupper, såväl som att fylla de högsta administrativa posterna i det märkliga ottomanska statsbygget.
”Odalisque” av Jean-Baptiste Camille Corot
Odaliskerna blev under 1700-talets senare år ett alltmer populärt motiv för det alltmer exotiserande västerlandet, inte minst för sina sexuella konnotationer. När vetskap om de muslimska baden under samma tid började spridas kittlade det fantasin hos många, och eldade speciellt på 1800-talets romantiska och orientaliska måleri, med namn som Jean Leon Gerome, Eugene Delacroix med flera. Under flera decennier var badande haremsslavinnor, ofta mer eller mindre avklädda, närmast en egen genre, som möjliggjorde framställandet av ett påtagligt sexuellt motiv i den då tilltagande tillknäppta och viktorianska västern.
Yakane tvager sig i Mörkret
I min berättelse omfattar de båda Imanisterna, dvs muslimerna, Yakane och Corinna sin försmak för renlighet och behåller traditionen att bada regelbundet också när de befinner sig utomlands. Denna renlighet har för övrigt i Yakenes fall drivits till en ren tvångsneuros, vilket en annan bild försökt illustrera (se inlägget En bild…om stilar för känslolägen).
Ett märkligt sammanträffande apropåpåpekandet om kroppshår är att det är på pricken likt en diskussion som jag skrev in i min berättelse redan då jag bestämde mig för denna lilla detalj. När de två hjältinnorna Kati och Corinna badar tillsammans i en skogstjärn och ser varandra nakna för första gången, uppstår följande lilla meningsutbyte…
”Vad?”
”Du har ju inget… hår?” sade Kati och granskade ohöljt Corinnas kropp.
Corinna blygdes inte, utan log bara
”Jag har mer än jag vill numera.” sade hon i faktisk ton och såg ner på sig själv. ”Hemma tar alla bort det. Det är väldigt varmt där… och så säger vår tro att vi bör hålla oss rena.” tillade hon
”Er tro…” tanken syntes göra Kati brydd, men hon skakade bort det och verkade återvända till sitt första spår. ”Alla? Männen också?”
”Jaa… många av svärdfolket i alla fall.” Corinna kunde inte säga om Katis leende var blygt eller om de mörka ögonen var okynniga. Tänker hon på Yakane? Corinna visste inte egentligen om denne rakade sin kropp, men antog att någon som tvagade sig så noga som han gjorde det… Tanken var märkligt främmande, för hon hade förstås aldrig sett honom avklädd.
Flera storyboards är på gång till den där speciella scenen, som för övrigt just är en sådan där ögonblicksbild som aktualiserat behovet av kroppsstudier och lett till mycket vändande och research i hur saker faktiskt ser ut, och vad folk skulle lägga märke till. Det är således inte en anakronism eller ens uttryck för personlig smak (att ta bort allt hår förefaller mig inte varken ändamålsenligt eller speciellt tilltalande, varken för män eller kvinnor), men saken är den att i konsekvensens namn är anblicken av den vackra Corinnas kropp ofta påfallande…hårlös.
Idag har frågan om kroppshår åter kommit att få större aktualitet , då framför allt pubeshåret kommit att bli föremål för moder och nycker, och varianter på långt gången rakning som så kallad ”brasiliansk vaxning” och total hårborttagning med högteknologiska metoder som laser kommit i ropet. Dagens attityd är inte så mycket motiverad av religiösa hänsyn som av den tuktning av kroppen och rädsla för det otämjda och oborstade som vidlåder mycket av dagens kroppsyn. Det tedde sig således följdriktigt att frågan kom upp under arbetet med skisserna . Nordiska muséet satte t.ex. i fjol upp en hel utställning med just temat kroppshår – se http://www.dn.se/kultur-noje/har, där många aspekter på förhållandet till hår på kroppen togs upp. Det är uppenbart att frågan intresserar många. Så kan vad som synes vara en obetydlig detalj leda till research och åter blir det tydligt hur skrivande och bildframställning kan befrukta varandra och leda till nya insikter,ny kunskap och oplanerade visioner.
—————————————————-
Några källor om seden att ta bort kroppshår i mellanöstern men också vissa andra kulturer.
- http://beavershaver.com/history_pubic_shaving.htm
- http://my.telegraph.co.uk/coningsby1867/coningsby/583/pubic-hair-an-islamic-history/
- http://en.wikipedia.org/wiki/Hair_removal#Religious_reasons och
- http://en.wikipedia.org/wiki/Pubic_hair
För den som vill fördjupa sig i verklig kunskap om ottomanska rikets odalisker och harem rekommenderas ”The Imperial Harem: Women and Sovereignity in the Ottoman Empire” av Leslie P. Peirce den kanske bästa, mest systematiska genomgången av den mytomspunna seraljen, sultanens harem i hjärtat av Istanbul i det ottomanska riket. Här får man insyn i vilken enorm apparat det var, med en stenhård hierarki och betydelse långt utanför palatset, och hur snarlikt dess organisation var ett militärt hushåll. ”The Imperial Harem” har påverkat mycket av undertecknads föreställningar om förmoderna kvinnliga korporationer och organisationer inom Islam och hur dessa kunde tänkas se ut. Boken finns på Amazon http://www.amazon.com/Imperial-Harem-Sovereignty-Ottoman-Studies/dp/0195086775 och också adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0195086775, liksom bokus http://www.bokus.com/bok/9780195086775/the-imperial-harem/
Sverige: De Otrognas Rike?
Flera diskussioner på nätet och annorstädes har fäst uppmärksamheten på en högintressant men retsamt undflyende fråga: hur religiöst eller icke religiöst är egentligen vårt kära Svedala, detta nya 2013?
Det där är förstås en sådan där bedrägligt enkel fråga som egentligen inte går att svara helt och hållet på, eftersom man kan ha olika definitioner av de olika svaren, och dessutom varierar det ju så mycket mellan olika platser, samhällsgrupper och sammanslutningar.
Just därför kan det vara fruktbart att bena ut några distinktioner.
Kyrkoanslutning vs Ateister?
Den första, som drabbar en direkt när man rör sig bland de enklaste siffrorna, är att om man räknar anslutning till en viss kyrkorganisation som tecken på religiositet, ja då är Sverige ett tämligen religiöst, kristet land. En majoritet av befolkningen, 2/3, är ju anknuten till den Evangeliska Lutherska Kyrkan, dvs Svenska Kyrkan. Detta är den sortens siffror som återfinns på t.ex. Wikipedias artikel ”Religion in Sweden”, eller de sammanfattningar som redovisas av det internationella opinionsundersökningsinstitutet PEW (tabellen ”Gobal Religions”)
Även en detaljerad karta kan mest visa vilken religion som dominerar
Men som envar kan förstå, så är mängden människor som är anslutna till en tills nyligen Statlig kyrkoorganisation, något som i princip skedde automatiskt vid födseln, inte nödvändigtvis synonymt med att dessa verkligen är Kristna. Betraktar sig verkligen de kyrkoanslutna personerna som troende på Jesus Kristus, Jahwe, arvssynden, frälsning och den övriga kristna parafernalian? Knappast, som andra undersökningar visar. Modellen att räkna anslutna fungerar bara i länder som USA, där anslutning är frivillig eller i alla fall inte påbjuden av staten. I länder med statskyrkor som fått statlig tvångsmakt och kollektivanslutning under århundraden blir dock detta sätt att räkna starkt missvisande för hur religiöst präglat landet är, eller hur viktig religionen är i människors liv – om den betyder något alls.
En annan sak som också blir märklig av att räkna kyrkoanslutningar är de otroendes skara. När man räknat ihop alla anslutna till kyrkor så uppstår en restpost. Tillsammans med folk som öppet tar avstånd från religionen, dvs proklamerade ateister, så får man det som kallas ”oanslutna/unaffiliated” i undersökningar. Ofta är det dessa man räknar när man skall få fram de som inte tror,som t.ex. ateismens siffror och statistik i wikipedia.
De icke-troende i Världen
Men ovanstånde poäng om de anslutna har effekt även här. Det är uppenbart att många av de kollektivanslutna medlemmarna till kyrkan inte alls tror på dess religiösa budskap. Mängden ateister som dväljs inom dessa skaror kan vara mycket stor. Den trots sitt namn utmärkta publikationen Christian Science Monitor anför just detta, apropå ett antal undersökningar som visar att mängden proklamerade icke-troende växer. De verkliga siffrorna är med all sannolikhet mycket större ändå eftersom mängden ateister alltid har ett stort mörkertal, inte minst för att begreppet är missförstått och många drar sig för att ange det som sin syn på religion (se diagrammet om ”självidentifikation” av ateister från PEW, liksom http://redcresearch.ie/wp-content/uploads/2012/08/RED-C-press-release-Religion-and-Atheism-25-7-12.pdf och http://www.wingia.com/web/files/richeditor/filemanager/Global_INDEX_of_Religiosity_and_Atheism_PR__6.pdf).
Samhällets Värderingar och Sekulära prägel
Svårt som det redan är att få tag på mängden troende finns också andra parametrar för att få fatt på religionens roll och styrka i samhället. Frågan är hur mycket religionen tillåts prägla samhällslivet, och hur stark dess närvaro är i statens normer och organisation.
Karta över Värderingar enligt World Values Survey 2006
World Values Survey, ett internationell organisation som följer just värderingar, har ett anslag som tar sikte inte på religiositeten direkt, men följer hur traditionella, och gruppbetonade värderingar står sig gentemot rationella, sekulära och av individualism och självförverkligande präglade värderingar. Den starka sekulära tendensen i det svenska samhället framstår tydligt i deras undersökningar. Sverige står i själva verket ut som närmast som ett ytterlighetsland i detta hänsende. som framgår av World Values Surveys värderingsdiagram ovan (2006).
Liknande resultat får man av Eurobarometerns återkommande opinionsundersökning , en europeisk studie där man också ställer direkta frågor om religionens roll, och där Sverige också ligger vid eller nära toppe ifråga om icke-religiositet (se http://ec.europa.eu/public_opinion/archives/ebs/ebs_225_report_en.pdf, sidan 9). Det här resultatet om den allmänna synen på religionen framgår även av andra undersökningar. Tämligen samstämmigt framstår Sverige som anmärkningsvärt skeptisk och avståndstagande till religion. Se t.ex IPSOS- studien om inställning till religion som togs upp i Humanistbloggen på frågan: har religion en God eller Negativ inverkan generellt? 80% av svenskarna angav av de främst såg religion som ett problem, inte en välsignelse.
En studie som tar upp de religiösa inslagen som trots allt finns kvar i den sekulära svenska staten, ifråga om lagar och andra institutionella anordningar är ”Religion and the Secular State in Sweden” av Maarit Jänterä-Jareborg. Den visar, exempel för exempel, att trots att befolkningen är mycket litet religiös, i detta fall kristen, så har förhållandet att Sverige haft en egens statskyrka och att religionen tillåtits prägla vissa politikområden gjort att ett antal rester av religiöst inflytande hänger kvar i lagar och regelverk, angående familjelagstiftning, död, begravning osv, trots att befolkningen och samhället lämnat den teologiska och värderingsmässiga grunden för dessa långt bakom sig.
Denna genomgripande tendens i Sverige, vilken kan verka paradoxal med tanke på just vår f.d. statskyrkas medlemstal och de många traditioner med kristen prägel som lever vidare i sekulariserad form är vid det här laget välkänd utomlands. Den omtalas till och med när Sverige presenteras utåt som land, se t.ex. artikel på webbsajten Sweden.se som öppet omnämnder att religionen i Sverige blivit sekulerariserad, och främst lever inte vidare som traditioner men spelar liten roll som världsåskådning och tro.
Antalet troende i NordEuropa
I USA har den starka folkliga förankringen för sekulära värden och den allmänna viljan att hålla nere religionens roll uppmärksammats. USA är formellt sett ett mer sekulärt land, med starkare konstitutionella spärrar för hopblandning av stat och kyrka (våra skolavslutningar i kyrkan skulle t.ex vara helt olagliga där, vilket förvånar många), samtidigt som USA på folkplanet är det troligen mest religiösa i-landet i världen. Många sekulära tillskyndare har börjat uppmärksamma det där – se t.ex. ateistportalen Atheistnexus artikel. Den amerikanske sociologen Phil Zuckerman studerade Danmark och Sverige specifikt som länder med en mycket låg religiositet men en levnadsstandard och välbefinnande väl över hans eget USA, något som för amerikaner framstår som en paradox. Hans studie (publicerad i ) mynnade också ut i boken ”Society Without God”, anmäld i bl.a. http://www.nytimes.com/2009/02/28/us/28beliefs.html?pagewanted=all&_r=0 . Se också intervju nedan.
Så vilka slutsatser kan vi dra för Sverige? Det är trots allt ganska uppmuntrande. Siffrorna och statistiken ger en rätt samstämmig bild av ett land vars sekularisering är långt gången, och att trots att 2/3 är medlemmar i den f.d. statliga kyrkan, så är andelen som faktiskt inte har någon religiös tillhörighet eller är uttalade ateister ungefär lika stor, dvs en kvalificerad majoritet. Mindre än en fjärdedel av befolkningen verkar ta religionen på allvar och tror på dess grundläggande dogmer, ungefär lika många som är uttalat Gudlösa och inte tror på något övernaturligt överhuvudtaget. Ännu bättre är att religionen och dess roll tryckts tillbaka starkt, och spelar liten roll för folks värderingar och beslutsfattande, vilket av allt av döma sammanfaller med det välstånd och den rationella tendensen i samhällen som mentalt befriat sig från religionens ok och kan söka lösa problem på ett praktiskt sätt.
4 § Såsom 2 § i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten. Lag (1979:935).
Den Svenska Successionsordningen (1810:926, 4§) från Lagen.nu
Det återstår ännu vissa traditionella och institutionella ankungar (se t.ex den svenska successionsordningen, som gör en viss religion tvingande för statschefen), vilket är att vänta av ett land där staten och religioner var sammantvinnade. Paradoxalt nog är således staten formellt något mindre sekulär än t.ex det starkt troende USA. Det där är något för den icke-troende, sekulära majoriteten att ta tag i – och det sker också, om än med små steg, som det senaste årens debatter om skolavslutningar osv. givit vid handen.
Icke desto mindre är det uppenbart av underlaget att den som vill sätta likhetstecken mellan t.ex. de sjunkande men ännu höga medlemstalen i Svenska Kyrkan, och att majoriteten av sveriges befolkning skulle vara ”kristen” i något meningsfullt hänseende, far med osanning.Vi kan tvärtom hävda att vi har den minst traditionsbundna, mest sekulära och icke-religiösa, självförverkligande befolkningen av alla uppmätta länder i världen.
Är det en källa till stolthet? För en tillskyndare av sekularism som undertecknad, definitivt. Men även den mer religiöst böjde borde betänka vad det där säger. För vad det antyder är att även icke-sekulära värderingar, som sådana baserade på religion, verkar i en starkt antiauktoritär kultur, och inte finner sitt uttryck främst genom tvång och klantraditioner, utan att inslaget av ärligt övertygade, autonoma människor som antar sådana värderingar är högt. Sådan är det sekulära samhällets dubbla fördel – den skyddar inte bara från religion utan ger också alla möjligheter att själva välja sin tro, i avsaknad av en specifik religions teokratiska förtryck.
Se andra inlägg på temat religion i Sverige
Se kommentar till frågan om skolavslutning i kyrkor och SvDs proteokratiska debattinlägg: ”Om Sekularisering och Tro i Skolan”
Om SD och religiösa inslag vid riksdagens öppnande
Om Religiöst grundad tro på Häxeri och Svartkonst i Sverige, historiskt och idag, ”Om tron på häxor, böner och Andeutdrivning som dödar” del 1, respektive del 2 och ”Mer om häxeri och religiöst grundad tortyr av barn”
Många exempel på religiösa övertramp och klavertramp finns under tråden ”Dumskallarnas Konspiration”
————————————————–
- World Values Surveys undersökning av värderingar finns på http://www.worldvaluessurvey.org/wvs/articles/folder_published/article_base_54
- Eurobarometer-undersökningen av synen inte bara på religion útan också teknologi och andra faktorer finns i http://ec.europa.eu/public_opinion/archives/ebs/ebs_225_report_en.pdf
- Gallupundersökningen om tro och ateism som Christian Science Monitor hänvisar till finns i http://redcresearch.ie/wp-content/uploads/2012/08/RED-C-press-release-Religion-and-Atheism-25-7-12.pdf, och tidningsartikeln i http://www.csmonitor.com/World/Global-News/2012/0815/Atheism-on-the-rise-around-the-globe
- PEW, det internationella opinionsinstitutet, har data om religiös tillhörighet http://www.pewforum.org/uploadedFiles/Topics/Religious_Affiliation/globalReligion-tables.pdf, samt om ateisters självbeskrivning http://www.pewforum.org/Not-all-nonbelievers-call-themselves-atheists.aspx
- Maarit Jänterä-Jareborgs studie av kristna influenser i det svenska samhället finns på http://www.iclrs.org/content/blurb/files/Sweden.1.pdf. Den finns också på engelska, http://www.crs.uu.se/digitalAssets/55/55502_Religion_in_the_Secular_State.pdf.
- Philip Zuckermans studie av Sverige och Danmark finns att läsa i sin helhet på Pitzer College hemsida, se http://www.pitzer.edu/academics/faculty/zuckerman/Zuckerman_on_Atheism.pdf
- Data över ateister finns även i Global Index of Religiosity and Atheism http://www.wingia.com/web/files/richeditor/filemanager/Global_INDEX_of_Religiosity_and_Atheism_PR__6.pdf
- National Posts grafik över religiösa riktningar i världen med underlag http://life.nationalpost.com/2012/03/23/graphic-a-demographic-breakdown-of-the-world-of-religion/
- Se artiklar i Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Religion_in_Sweden och http://en.wikipedia.org/wiki/Demographics_of_atheism
- Presentation av Sveriges mångfacetterade syn på religion i Sweden.se http://www.sweden.se/eng/Home/Society/Religion/Reading/Are-Swedes-losing-their-religion/
- En diskussion om ateism och dess förekomst finns i bloggen Hellemans World http://hellemanworld.blogspot.se/2012/11/what-is-atheism.html
- Se diskussion om atheism och dess kopplingar till liberala och sekulära vräden i bloggen The World According to Xenocrates http://xenlogic.wordpress.com/2009/04/11/atheism-exposed-pragmatism/
- Bloggen Freethought Kampala tar upp mängder av statistik och gör jämförelser apropå mängder icke-troende, land för land och per kontinent – se http://freethoughtkampala.wordpress.com/2010/03/01/how-many-atheists-are-there-in-the-world/
- I Sodahead togs frågan, med hänvisning till statistik, om att nordeuropeiska länder är de mest sekulära i Europa http://www.sodahead.com/united-states/atheists-are-the-majority-in-north-west-europe-what-could-be-the-reason/question-2838839/?link=ibaf&q=&imgurl=http://images.sodahead.com/profiles/0/0/2/3/3/4/9/9/3/Atheism-in-Europe-83642340599.png
- Sajten Atheistnexus benar upp hur Sverige kan vara så sekulärt jämfört med USA i http://www.atheistnexus.org/profiles/blogs/how-sweden-became-so-secular
- Humanistbloggen hänvisade till undersökningen om synen på religion i http://humanistbloggen.blogspot.se/2010/11/sverige-en-udda-fagel.html
- I samband med kampanjen ”Gud finns nog inte” av föreningen Humanisterna anfördes en del av de siffror som här har presenterats, se http://www.gudfinnsnoginte.se/, omnämnd bla. i http://www.resume.se/nyheter/2009/06/08/gud-finns-nog-inte/index.xml, http://old.richarddawkins.net/articles/3937
En liten film på julafton…
…i och för sig för året-om-bruk, men kanske extra passande under dessa tider.
En av mina favoriter på sista åren – komikern och den politiske kommentatorn Bill Mahers
”Religulous”, en av de bästa filmerna i genren. Några små faktafel i uppräkningen av Jesus-paralleller och en litet för okritisk intervju med den vedervärdige Geert Wilders tar inte bort det allmänna budskapet och faktum att anslaget är helt…rätt. Bibelns evangelier är numera bara 4, men dumhetens många evangelier är oräkneliga. Skratt är det bästa botemedlet
Och kom ihåg, som Umberto Ecco påminner oss om i ”Rosens Namn” – löje och hån är det de gravallvarliga, livrädda trosskallarna fruktar mest.
Så ta några glöggar och skratta åt trosskallarnas konspiration!
God Jul på Alla!
(Ehrm, nej vänta, en jävligt Dålig Jul på, låt mig se, Joseph Ratzinger, Kim Jong-Un, Vladimir Putin, Alexander Lukaschenka, Bashar al-Assad… äsch strunt, i det)
Dumskallarnas konspiration – En inhägnad stad bara för kvinnor? Njaaaää
Tänk er att man bor i världens mest repressivt kvinnofientliga och könssegregerade samhälle, men behöver få ut mer folk på arbetsmarknaden, män som kvinnor. Och att av sistnämnda det finns gott om de som behöver försörja sig själva, och dessutom för att kvinnor i ofta, i detta samhälle, paradoxalt nog är mer benägna att arbeta än män.
Så, lättar vi då lite på våra kvinnahatande tokerier och tillåter kvinnor att själva verka i samhället? Arbeta för egen vinning? Verka i det offentliga?
ELLER bygger vi istället en egen, separat och kliniskt avspärrad zon där kvinnor bakom murar kan sadlas för produktionen, utan risk för att stöta på män eller få intrycket att de har några rätt- och friheter i samhället i övrigt? Det skulle definitivt vara en möjlighet.
I alla fall om samhället i fråga är könsapartheids tokiga skyltfönster och bokstavliga Mecka, nämligen våra egna glada vapenkunder i kungadömet Saudiarabien. De har insett att de behöver få fler kvinnor i arbete. Och för drygt en vecka sedan sipprade rapporter in i ett otal nyhetskällor att de vill lösa problemet inte genom att slappna av på sina benhårda lagar som förbjuder kvinnor att göra typ…något, och istället bestämt sig för att bygga en hel Stad för bara kvinnor. Den föreslagna staden, ”Al-Ahsa Industristad 2” närai Hofuf, en av flera tilltänkta, skall syssla med läkemedel-, textil -och livsmedelsproduktion. Löpande band och allmänna utrymmen skulle vara helt och hållet förbehållna kvinnor.
Det visade sig…inte riktigt vara hela sanningen.
Läser man projekteringsrapporten från den saudiska myndigheten ser man att det som föreslås är något mindre sensationellt, nämligen att man skall bygga en industriell zon med kvinnor särsklit i åtanke. Här skall den totala könssegregation som saudiernas wahhabistiska styre påbjuder råda, men poängen är att snarare än att därför stänga kvinnor ute skall speciella produktionhalalr, kontor och sådant göras i ordning för kvinnor. De kommer alltså att få egna sektioner, hermetiskt separerade från männens, där kvinnor kan umgås i en exklusivt kvinnlig miljö. Inte riktigt en kvinnostad. Mer, en stad med kvinnofabriker, kvinnokontor, kvinnorrekreationsanläggningar och kvinnofaciliteter. Liksom, får man förmoda, kvinnliga förmän eller lägre chefer, fast det är mer osäkert.
befintlig indstribebyggelse i al-Ahsa 1
Det här är frukten av många initiativ som tas från saudiska kvinnor med inflytande och affärsintressen i kungadömet, och som tvingat fram åtgärder som underlättar på kvinnor på arbetsmarkanden utan att rucka på saudisk lag. De menar säkert väl, de ambitiösa saudiskorna, och även om de inte gjorde det skulle det ändå ha en poäng. Att låta kvinnor jobba i textrilindustrin är kanske inte vad vi skulle kalla en fantastisk frihet, men tyvärr säger det något om Saudiarabien att denna uppenbara apartheid framstår som mer benign än det nästintill totala könsförtryck som hittills varit norman.Det kan vara värt att komma ihåg hur ”särskiljning” av könen nästan alltid verkar när det sker under hägnet av en misogyn kultur. På denna blogg har tidigare uppmärksammats de återkommande olyckor och tragiska dödsfall som skett i ett Saudiarabien som konsekvent upplåter faciliteter av låg standard åt kvinnor eller flickor, och som när olyckan väl är framme har kadrer som skall hindra räddningsarbetare och allmänhet från att rädda just kvinnor eftersom det skulle utsätta dem för kontakt med män (se ”Hellre en död flicka än en utan slöja…”).
De nya städernas ”kvinnosektorer” riskerar att hamna i samma kategori. Nu verkar dock planerna i Saudiarabien ändå vara bättre än t.ex. sådana där fabriker, s.k. Sweat shops där anställda kvinnor är inlåsta och verkar under odrägliga förhållanden, vilka återfinns runtom i främst låglöneländer dit västerländska tillverkare numera gärna förlägger sin produktion (som t.ex Apple, se blogginlägg ”Steve Jobs & bleed – Apples mörka baksida”)
Som the Guardians blog ”Shortcuts” påpekar trots tidingens egna halvanka, är gapet mellan kvinnors rättigheter och deras kvalifikationer så stora i ett Saudiarabien där numera väldiga mängder kvinnor har högre utbildning men är nekade tillträde till arbetsmarknaden, att blotta möjligheten att tjäna egna pengar och verka utanför hemmet kan innebära ett steg framåt. Även under hägnet av wahhabismens piska. Vi får väl se.
PS: Det kan vara intressant att notera just hur många nyhetssajter som var snabba att plocka upp storyn med en hel Stad för Kvinnor istället för att fokusera på den mer blygsamma, verkliga men ändå intressanta storyn. Det är uppenbart att idén slår an en sträng och sätter igång fantasin, och man undrar om det inte är lite gammaldags orientalistiska haremsfantasier som ligger och spökar här också. Som framgår i ironisk form i ”The Young Turks” inslag på ämnet, se nedan.
Inte en superseriös, men ändå lite kul behandling av ämnet ”Saudisk kvinnostad”
——————————————————–
Lena Anderssons kolumn i förra lördagens DN (”kvinnan som komplement”), för övrigt en mycket välskriven sådan där hon tar itu med den allmänt spridda, sannerligen inte bara islamsikt anstuckna, idén om att se könen och framför allt kvinnorna som ”komplementära”, fäste denna bloggs uppmärksamhet på ”kvinnostads”-storyn. Hon hade förvisso läst Guardians överdrivna rapportering, men hennes poäng handlade inte om det utan om just särartstänkande, och står på sin egen merit, som Humanistbloggen korrekt påpekade.
Källor till de faktiska planerna på en könssegregerad industristad:
- http://www.modon.gov.sa/English/MediaCenter/News/Pages/ModonPlansDevelopmentWomenIC.aspx
- http://stream.aljazeera.com/story/saudi-women-only-city-look-again-0022319
- http://storify.com/ajstream/saudi-women-only-city-just-rumours
Övriga Källor:
- http://www.guardian.co.uk/world/shortcuts/2012/aug/13/saudi-womens-city-what-expect
- http://www.guardian.co.uk/world/2012/aug/12/saudi-arabia-city-women-workers
- http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=32513
- http://www.huffingtonpost.com/2012/08/13/saudi-arabia-women-only-city_n_1772955.html
- http://www.mirror.co.uk/news/world-news/saudi-arabia-builds-women-only-1256010
- http://www.stuff.co.nz/life-style/life/7510876/Saudi-Arabia-plans-female-only-city
- http://www.nation.com.pk/pakistan-news-newspaper-daily-english-online/entertainment/13-Aug-2012/it-s-saudi-women-only-city
- http://jafrianews.com/2012/08/14/saudi-no-mans-land-saudi-monarchy-plan-to-build-women-only-city/
- http://mideastposts.com/2012/06/women-only-industrial-cities-for-saudi-arabia/
- http://www.mimmysays.com/2012/08/14/gender-segregation-2-0-saudi-arabia-planning-worlds-first-women-only-city/
- http://www.youtube.com/watch?v=oZzJExEA0dw
Baba Yaga, en rysk superhäxa del 2
Den ryska häxan Baba Yaga jagar vidare i den ryska urskogen. En av många bilder som legat i träda under lång tid men som under sommaren monterats, kompletterats och behandlats för att bli lite klarare.
Det var i April som första utkastet till mina funderingar kring den rysliga Baba Yaga presenterades i en post här på bloggen. Det där mest en konceptskiss för den leda själv. Men som påpekas i mitt förra inlägg finns det en del parafernalia runt den otäcka, odödliga häxan.
Den mest karaktäristiska kringprylen till Baba Yaga är hennes magiska Hus på Hönsfötter. Djupt inne i skogen går den runt, rör på sig så att man aldrig kan finna den. Flera hjältar och hjältinnor har ibland somnat intill den eller inte sett den för att fötterna liknar träd och först efteråt insett att det sitter ett hus där upp…Den där erbjöd dock en del problem. Jag har sett lite bilder på den där stugan, och tyckte att en bokstavlig tolkning av att huset verkligen kliver runt på hönsfötter kändes lite… fånig (se exempel).
Nå, det fina med sagor är att man kan omtolka dem. Just detta att hönsbenen ibland misstogs för träd gav mig en idé. Tänk om… alltså husets ben ”på hönsfötter” tolkades som att dess ben var lika hönsfötter, eller som hönsfötter. Men lite mer, tja, träiga. Som ett ryskt korsvirkeshus skulle vara. Jag tänker mig att Baba Yagas hus som oerhört gistet och ganska vint, mossbeklätt och nästan som en levande varelse, som en urgammal ek. Då skulle de ”hönsaktiga” benen kunna vara något i samma stil, som en fortsättning på husets väsen…
Jag fick lite ytterligare inspiration av framställningen av Den Trojanska Hästen i filmen ”Troy” (med bl.a. Brad Pitt, Eric Bana med flera). I filmens bakgrundsmaterial berättar regissören om hur de tänkte sig att hästen, istället för att vara en perfekt, blankpolerad staty som det ofta framställts (när skulle grekerna haft tid för att göra en sådan?), kände att det borde synas att den var gjord av delar från skepp, av virke, tåg och tampar…
Da, min babushka!
Jag ritade några konceptskisser på ett hus som klev runt med stora ben med stora ”tår”, gjorda av virke och linor, surrad och knarrande… Det är inte bara huset som kliver runt tänkte jag, utan själva marken som den kliver runt på. Under sticker fötterna fram, och lite inspirarad av en slags stor dinosaurie av typen Tyrannosaurus Rex tänkte jag mig dess märkliga steg… Den första blev lite stor och rejäl, även om den rent designmässigt funkar för det tidigmoderna Ryssland.
Nästa försök var mer rätt. En mindre, gisten, vind och ranglig stuga, komplett med bodar och stegar, med ett slags stöttor som rötter som via jorden den står på övergår till de märkliga, krökta brädor som bildar dess magiska ben. Man skall inte vilja bli trampad på av den där. I farten kladdade jag snabbt till en slags mörk skog försänkt i skugga runt om.
Ooook. Nu var det bara att montera, men det var tyvärr inte så bara. Eftersom det hela låg på hafsiga blyerts-och kolskisser såg de där numera för djävliga ut avdamm och utsmetat kol – jag måste köpa fixeringsspray. Det blev mycket meck med Photoshop för att rensa och tvätta bilden ren, men också för att dra, klona och se till att bakgrund och Baba Yaga i förgrunden passade ihop hjälpligt.
Men med lite push från besök på medeltidsveckan i Visby kom det hela slutligen på plats, och de råa skisserna kunde i alla fall ses ihopfogade. Den där ropade på visst efterarbete dock, för att bättre få fram poängerna i bilden.
Efterbehandlingen rörde framför allt valet av skuggor och svarta kurvor, men också en viss ”vattnighet ” som lades på för att få bilden att se mindre tecknat linjebaserad ut och mer, tja ”målad”.
Jag är ändå lite nöjd. Man kanske skulle måla den där.
Här ser man förhoppningsvis en glimt av Baba Yaga-figurens idehistoriska rötter – ett förkroppsligande av den oändliga mörka ryska skogen, dess faror och trolska djup, och framför allt, en sjujävlars käring till trollpacka, som äter fåniga riddare till frukost och skrämmer slag på kungariket.
PS. En liten spin-off på arbetet med Baba Yaga kom av att min första kontakt med den vårtiga och slemma skedde för många år sedan lyssnande på Mussorkskys musikstycke ”Hyddan på Hönsfötter”. I det kommande skall här skrivas lite om Mussorgskys musik, som passar utmärkt till trollpackor, skogar och hjältesagor.
←Se första inlägget om ”Baba Yaga – rysk superhäxa”
———————————————————————-
Se mer om Baba Yaga på nätet.
- http://www.sacred-texts.com/neu/oprt/oprt08.htm
- http://myths.e2bn.org/mythsandlegends/origins117-baba-yaga-and-vasilisa-the-fair.html
- http://www.oldrussia.net/baba.html
- http://en.wikipedia.org/wiki/Baba_Yaga
För en introduktion till de ryska sagorna, vilka är rika på hamnbytare och magiska väsen, prinsar och prinsessor, rekommenderas boken ”Hjältar, Odjur och Främmande Världar ur Rysk Mytologi” av Elisabeth Warner – den är också mycket vackert illustrerad av den ryske målaren Alexander Koshin. Tyvärr är den inte lätt att få tag på ny – den kan dock mycket väl finnas på välsorterade bibliotek.
INDOMITUM LIBRORUM
Paulus Indomitus lanserar en samlingssida för bokrecensioner, Indomitum Librorum, där främst lästa romaner, men ibland också en och annan faktabok kommer att tas upp till närmare behandling.
Det kan verka lite bakvänt, eftersom undertecknad läser facklitteratur till 2/3. Men det bygger på den egna erfarenheten att andras tyckande eller analyser har ett större värde vid läsningen av skönlitteratur. Man förlitar sig på ett annat sätt på omdömen och tips där, säkerligen för att folks smak är viktigare för oss vid de tillfällena. Jag har själv haft stor glädje av andras tips om böcker, läser ofta de stora dagstidningarnas bokrecensioner och besöker gärna vissa hemsidor sidor som tar upp böcker, som bokhora.se. Sedan årets början för jag en slags notering med bild och länk till de böcker som jag läser på min fria tid på bloggen. Dags sålunda att ta steget till ett eget bidrag, i form av en slags bokblogg anknuten till huvudbloggen.
En del av de där romanerna eller övriga böckerna kommer att komma upp på huvudbloggen också (Se t.ex Ildefonso Falcones ”Katedralen vid Havet” och Richard Dawkins ”The Greatest Show on Earth”): dessa har någon form av speciellt anknytning till andra ämnen som annars tas upp här, och kommer då att markeras på Indomitum Librorum med ett kort utdrag från den längre recensionen och en länk till den fulla recensionen på huvudsidan.
För närvarande ligger recensioner av en handfull böcker från Stephen King, Albert Camus, Simon Scarrow, H.P. Lovecraft, Tom Rob Smith, Richard Dawkins, Dan Brown och Ildefonso Falcones uppe på sidan, men det kommer snabbt att växa…
Förutom ett omdöme av mer eller mindre långradigt slag delas också betyg ut, i Indomitus egen lilla skala upp, från Usel till Utmärkt.
Indomitus Betygsskala – från Utmärkt till Uselt
Om bokbloggen har ett syfte utöver att utjämna en tacksamhetsskuld av sorts, är det för mer läsande, om det kan hjälpa till med det. Tiden är begränsad och det finns mycket som pockar på vår uppmärksamhet. Därför tas också en del böcker upp, som verkligen inte är att rekommendera. Undertecknad är en allätare, och inte sällan slinker riktigt usla böcker med – till skillnad från wannabee-konnässsören läses dessa trots allt till slutet. På boksidan kommer det att varnas för dylika stolpskott, alltid med förbehållet att smaken är olika, och att olika sortets böcker har olika bruk, för olika tillfällen.
Den som läser är aldrig ensam, eller inlåst. Utnyttja det privilegium det innebär att leva i en era och i ett land där böcker är allmänt tillgängliga. För bildning och vidgade vyer, läs. För inkännande med det osedda, de man aldrig mött, läs. Känn dig själv, genom att läsa och utsätta dig för det orörda, det nya, det spänningsfyllda eller inåtblickande. Kanske skall vi mötas där, bland bladen som för bort, och öppnar portarna till det väsentliga, det som gör människan till allt hon är.
Läs.
Bokbloggen direkta adress är
https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/
Sidan har en länk från huvudsidan via en flik högst upp bland kategorierna och undersidorna.
Mera porträtt & dräktstudier – övningar för Bysantinska makthavare
Ansikts-och porträttstudierna i Aracanea, mitt fantasy-Konstantinopel, fortsätter med ett litet collage av makthavare där vi även tar en titt på deras avancerade utstyrslar.
Den bysantinska maktapparat som ligger till grund för den väldiga Kafkaistiska labyrint som protagonisterna stångar pannan blodig mot hade en mängd viktiga funktionärer.
Aracaneas Eparch eller Prefekt, med sitt Signum
Här har tidigare skrivits om den mäktige eparchen, dvs Konstantinopels prefekt eller ståthållare. Dennes makt sprang från att han samtidigt var chef för rättsapparaten, ordningsmakten i huvudstaden och alla korporationer och gillen. I Konstantinopel var hans inflytande överallt närvarande, nära undersåtarna.
Men det fanns ännu mäktigare ämbetshållare inom den kejserliga riksförvaltningen. Två av dem spelar viktiga roller i min berättelses kulisser, och meriterade därför lite skiss-studier. Främst var den s.k. Logothetes tou Dromou, också känd som Megas Logothetes. Logothetes är ett bysantinskt uttryck som betyder ”förvaltare”, och Logothetes tou Dromou (”Vägarnas Förvaltare”) var ursprungligen chefen för kurirerna och posten. 
Det var ingen vanlig postgeneral vi pratar om. Som ansvarig för korrespondensen kom allt att gå via denne, och snart nog hade han fått en nyckelroll inom statsapapraten som ansvarig för främmande sändebud och gäster, vilket utökades till alla audienser…
När Bysans mer och mer kom att förlita sig på utländska legosoldater, vilka formellt sett var ”främmande gäster”, utsträcktes hans makt även över armén. Samtidigt en slags inrikesminister, spionchef och högste statssekreterare för förvaltningen – det var inte konstigt att Logothetes tou Dromou mot 1000-talet kom att kallas ”Den Store Logothetes”, och betraktas som en slags grå eminens i riket. Tänk ungefär den roll som kardinal Richeliu spelar i ”de tre musketörerna” av Alexandre Dumas och man får en aning.
Vi har bilder av logotheter bevarade, men i vanlig mening är det inte direkt realism som eftersträvas, även om vi förstås får vissa ledtrådar till deras uppenbarelse, som t.ex. en hovdräkts utsmyckning och snitt hos Theodor Mitochites (Logothetes tou Dromou i början på 1300-talet).
Jag försökte mig på en samlingsbild, där också den redan gjorda bilden på eparchen ovan kom med. Den föreställer, förutom Logothetes tou Dromou, också överbefälhavaren Megas Domestikos, samt två lägre tjänstemän, en lägre logothetes, samt en sekreterare, för att illustrera hur byråkrater på lägre nivå i den stora byzantinska apparaten kunde sett ut. Skissen fick en finish med tuschpenna och grå penselpenna för en lätt skuggning.
Allt är som sagt historiskt belagt, och ger en idé om hur de ofta tämligen utsmyckade och draperande byzantinska ämbetsdräkterna kunde se ut. En intressant sak är de knasiga huvudbonader som tycks ha präglat den bysantinska hovet i sen tid, och som är väl belagda i avbildningar som de ovan.
Bakom Logothetes står alltså Megas Domestikos, som var rikets formelle överbefälhavare för armén. Denna post innehades ofta av en släkting till kejsaren, men i mitt fall är innehavaren av ämbetet aristokraten Gregor Laskaris, vars roll blir viktig längre fram, när svåra tronstrider bryter ut i det sönderfallande Aracanea. Megas Domestikos är en representant för de stora ätternas makt och det militära etablissemanget, vilket syns på hans hovutstyrsel – den minner om en äldre, utsmyckad militär mundering sådan som t.ex från Chora-kyrkan i Istanbul till vänster (som för övrigt projekterades av Theodoros Metochites ovan).
Men hur visa hur en mäktig potentat personligen se ut?För Megas Logothetes fick jag inspiration av Joe Turkel, bekant för vissa som bartender i Stanley Kubricks ”The Shining”. 
Han spelade också rollen som den mäktige Tyrell i en av mina filmfavoriter, Riddley Scotts ”Blade Runner”. Båda de rolltolkningarna inspirerade min gestaltning av figuren både litterärt och visuellt.
I ett avsteg från de märkliga formerav ceremoniella hattar som logotheterna bar inför hovet tecknades därför denne mer diskret. Klädd i ceremoniell toga (logothetes var hade också senators rang) kunde hans inflytande och skugglika makt mer visas via ansiktet och dess antydan om en (hån-?)leende beräkning . Megas Domestikos är en mer hård och storväxt man, och växte fram mer spontant, och Eparchen, som inspirerats av en yngre Andreas Papandreou, är ju ritad sedan tidigare.
Samlingsbilden är gjord i vanlig skissgrafit, i mjukhet från 2H till 4B, med borttagning av repor & damm i Photoshop och viss anpassning av svart/vit-balansen för bättre återgivning.
De där porträtten och bilderna kan verka frivola, men de har gett en hel del input för att beskriva de personernas manér och personligheter, och i vanlig ordning har researchen kring dem stärkt detaljerna och närvarokänslan i berättelsen. Ett win-win på alla sätt, utom ett, tidsåtgångens…
***************************************
En introduktion till Bysantinsk kosnt som förlaga för teckningar finns i
Fler studier baserade på bysantinska förlagor finns under kategorin
—————————————————–
En introduktion till de Byzantinska vindlingarna av befattningshavare finns att tillgå i http://www.thefullwiki.org/Byzantine_aristocracy_and_bureaucracy
Storyboards- sneek peek på Corinna som högsta konkubin
En liten fredagsskiss efter alla bedrövligheter med terrorister, ACTA-lagar och annat deprimerande: en skiss på den vackra Corinna i egenskap av Sultanens främsta konkubin.
En ottomansk odalisk
Corinna, vars anatomiska skisser ännu inte presenterats här, är ett favoritmotiv. Här ser man henne i den position som halayik, framstående konkubin hos den store Sultanen, Guds skugga på jorden och allt det där, i vilken hon kommer att spela en stor roll i min berättelse. Bakgrunden skall vara interiören i det stora palatset i al-Kash, mitt fantasy-Kairo, där intriger liknande de hos sultanerna i Istanbuls harem och deras fala odalisker kommer att utspela sig.
Inspiration kom från lite orientalistiska tavlor som Charles-André van Loo’s (1705-1765) ”Sultane”, samt från min egna samling urkunder. Mamluckriket har inte riktigt gett ifrån sig den mängd vackra målningar och miniatyrer som finns från det osmanska riket, så vi får förstås extrapolera och försöka föreställa oss saker och ting, och hur de vida kläderna skulle sitta på den långa Corinna.
Som vanligt var det mjuk blyerts som gällde, med en lätt efterbearbetning för att främst ta bort det koldamm och fläckar som alltid blir på en blyertsteckning.
Corinnas figur flöt rätt lätt under pennan – ett tacksamt motiv, om det någonsin fanns ett. Däremot var det inte utan visst gnäll och gnöl som jag stretade mig igenom stolens detaljer. Skissen är därefter i och för sig rätt klar. Mer mönster för hennes kläder behövs, men det får jag lägga på i efterhand med ritfilm, liksom text på arabiska som löper längs hennes trons inre ram.
Redan som den är fångar den dock hennes uppenbarelse väl. Kläderna är förstås korrekta, liksom accessoarerna. I handen har hon en liten ridpiska, inte för att hon använder sådan utan för att det är symbol för en högburen dam i Kiralatet, mitt fantasykoncept för verklighetens Mamlucksultanat. Porträttlikheten till hennes förlaga, den anslående modellen Samantha Dorman blev också OK för storleken. Blicken är fokuserad, och antyder att någon annan står där i rummet, en undergiven tjänare eller äskande undersåte. Förhoppningen är att man ser en inte enbart vacker utan också respektingivande och upphöjd kvinna, vars auktoritet står klar och bidrar till hennes utstrålning.
Fler skisser och teckningar på Corinna kan ses under hennes tråd
”Corinna”
Bysantinska Studier – Konceptdesign för Kyrkor i Aracanea
En serie utkast till konceptdesign för mitt eget fantasykonstantinopel, det mäktiga Aracanea, specifikt dess mäktiga kyrkor, till hjälp för att skapa storyboards och skriva den berättelse som utspelas där.
Riddarborgen är för många den stereotypiska medeltida byggnaden. Detta är förståeligt, med tanke på medias framställning, den historieromantiska framställningen av riddare och av kungar, en projektering bakåt av 1800-talets just romantiska ideal. Men, speciellt för kristendomen, som ju verkade på resterna av det sammanfallande romerska riket, var detta ett faktum som kräver kraftig kvalifikation. Borgen var en viktig struktur, speciellt efter 1000-årsskiftet var den en symbol för den nya feodala ordningen. Men de framväxande städerna dominerades, liksom det andliga livet generellt, av kyrkorna. Alla som blickar ut över Gamla Stans kyrkospirobelamrade siluett kan börja ana det där – speciellt när man betänker att den största enskilda strukturen, det nuvarande Kungliga Slottet, kom på plats efter 1700.
Även i det Östromerska riket, a.k.a Bysans, som inte befann sig i samma sorts förfall, var detta sant. Där var statsmaktens sammanflätning med kyrkan av ett annat slag – framför allt för att det tja, fanns en stat kvar. Detta var fullständigt glasklart i den enda megastaden i kristendomen under mer än 500 år, Konstantinopel. Hela stadens indelning var markerad av de många kloster och helgedomar som gav namn åt de olika kvarteren och stadsdelarna, många av vilka tyvärr inte står kvar – förutom bränder och jordbävningar utsattes staden för stor förödelse under först det fjärde korståget 1204 och sedan efter den ottomanska erövringen 1452 då många kyrkor förstås fick ge vika för nybyggda moskéer. En vy över staden och beskrivningar över livet i det skulle alltså domineras av den allerstädes påtagliga närvaron av kloster och kyrkor.
Konstantinopel var fylld av mäktiga kyrkor, från de Heliga Apostlarna, till Hagia Eirene till Pantokratorns kyrka… och störst av dem alla var Hagia Sofia, kristenhetens största kyrka före byggandet av den nya Peterskyrkan i Rom. Hagia Sofia beställdes och byggdes på rekordtid av de framstående arkitekterna Isidorus och Antemius på order av den lätt megalomaniske kejsar Justinianus I under det östromerska rikets storhetstid på 500-talet, och var från början tänkt som just ett storvulet monument ”till Guds Ära” som man sade, men i första hand för att visa på Statens makt.
Jag har studerat Hagia Sofia mycket genom åren, som varje bysantinskt anstucken person. Dess imponerande anblick till trots, och det sinnrika utvecklandet av t.ex. pendentiv för att lyfta dess väldiga kupol, är dess nuvarande utseende inte helt och hållet avsiktligt. Den hade en mer ren fasad från början och de enorma stödstrukturerna runtom tillkom efter att jordbävningar raserade delar av kupolen inte långt efter dess byggande.
Hagia Eirene
Jag försökte tänka mig en liknande kyrka med en delvis annan fasad och utformning, men i samma tradition. Efter mönster från dess äldre ”systerkyrka” Hagia Eirene, vilken ockås tjänsgjord esom kejserlig kyrkna, gjordes flera snabba skisser, formaliserade i ett slags utkast till plan över fasaden från två håll. Skalan är densamma som för Hagia Sophia, men just de stora runda valven med många fönster fullföljdes efter Hagia Eirenes mönster, för att ge min egen Ekklesia Sotiros, Frälsarkatedralen, dess karaktär. Även jag lade till stödstrukturer, men samlade dessa på dess kortsidor, något som mycket väl också kunde ha gjorts på Hagia Sofia – i själva verket varnades det under dess konstruktionstid just om faran av en så hög kupol. Frälsarkatedralen i Aracanea byggdes kanske lite långsammare – mitt sätt att ge återupprättelse åt Isidorus och Antemius.
- Ekklesia Sotiros, Frälsarens Kyrka i Aracanea, utkast västra & södra fasaden
Hagioi Pantes
Från det supermaxade exemplet till ett mer konventionellt. Ett antal av de kyrkor som numera står, som just St:Peterskyrkan i Rom, är byggda uppepå kyrkor av äldre snitt. Jag funderade på hur man kunde göra en konventionell bysantinsk kyrka imponerande eller iögonfallande nog om man inte var beredd att ta de kreativa risker som just Justinianus tog. Jag föreställde mig att Aracaneas grundare kejsaren Aracansus förstås ville bygga en fet kyrka, men saknade de genier som sedermera smäckade upp Frälsarkatedralen. Hur göra? Tja man kunde, som t.ex Herodes gjorde när han satte upp det Nya Templet i Jerusalem före kristi förmodade födelse, sätta en traditionell konstruktion på ett jättefundament, och ”sträcka ut” den till dess maximala storlek inom ramen för vad strukturen kunde bära.
I sådana banor ritade jag, utifrån en mer vanlig kyrka som t.ex. Hagioi Pantes, min ”Det Nya Rikets” Kyrka, med ett överdimensionerat fundament med tillhörande ramp, och utsträckt och därför i behov av stödstrukturer, tronar uppe på en kulle och dominerar sin omgivning trots sin annars inte nydanande stil.
De Heliga Apostlarna i Konstantinopel
Slutligen en kyrka kring vilken mycket dramatik och action utspelar sig. Apostlabergets Kyrka, uppe på en kulle, är min tribute, om man så vill, till De Heliga Apostlarnas kyrka, som fordom stod på Konstantinopels fjärde kulle. Framträdande var dess kupolbeströdda tak, vilka sägs ha stått modell för bl.a. Markuskyrkan i Venedig. Planritningar och moderna datasimuleringar tar fasta på det där.
Modell av St:Johannes-kyrkan i Efesus
Jag studerade dem, men för min egen kyrkas fasad lånade jag en annan försvunnen storkyrka, St:Johannes kyrka i Efesos i nuvarande Turkiet. Dess fasad i tegel kombinerad med ljus sten tilltalar mig – jag gillar tegel och dess varma färg, och det finns också en viss enkelhet i det, som på sätt och vis kontrasterar och förmänskligar den annars monumentala skalan. Min Apostlabergets Kyrka har försetts med en rad stödpelare på sidorna för att skydda den just mot jordbävningar och möjliggöra en större mittkupol, som annars lätt skulle rasat, som ju först skedde med Hagia Sofias.
- Översiktlig fasadritning Apostlabergets Kyrka Östra & Södra sidan
Arbetet med de här arkitektoniska studierna och designen av byggnader syftar till att förfina och levandegöra visionen av Aratauma i min berättelse och de vidhängande storyboardsen. Man kan se utvecklingen från tidigt koncept, när själva grundidén till Apostlabergets siluett stakades ut nedan…
…till den mer detaljerade bild nedan, som blev möjligt tack vare mer noggranna studier. Jack och Yakane närmar sig kyrkan, och redan arbetet med bilden fick mig att trycka mer på den känsla av litenhet och åtföljande oro som framför allt den troende Jack känner för att stöta sig med de mäktiga munkarna däruppe…
Yakane och Jack inför Apostlabergets Kyrka
Bortom uppgången till den yttre gården, med sin massiva tegelgrund bak vilken kyrkans fasad sträckte sig mot himlen, skymtades de breda trapporna som ledde upp mot dess portar. Jack stannade till och såg uppåt mot de dubbla pelarraderna som bildade den yttre inhägnaden till gården framför huvudingången. Han vände sig oroligt mot sin befälhavare.
”Det kanske vore, ni vet, vist eller, tja praktiskt, att inte reta upp prästerna för mycket här i deras eget tempel herre, eller hur? Inte för att jag menar att ni inte skulle bete er vist eller praktiskt…” Han syntes påtagligt nervös på denna heliga plats vars makt låg i sådan öppen dager…
Flera av de kyrkor som stått modeller för mina egna små skapelser finns inte kvar idag. Det är ett medvetet val. En hyllning, om man så vill, och mitt sätt att ge dem nytt liv, i mitt egna Inre Landskap, tvillingvärlden A’ratauma. Där kan de för evigt stå, och vittna om den bysantinska civilisationens estetiska och andliga ideal, vilka bar arvet från det romerska riket under Europas skymningstid, intill dess att en renässans tog sin början som åter skulle göra Västern stort.
**************************
Se tidigare studier, teckningar och inlägg med fokus på bysantinsk arkitektur
Storyboard & Arkitekturdesign – Närstudie på Aracaneas Gyllene Port
Ännu ett litet nedslag i arbetet med att visualisera Aracanea, mitt fantasy-Konstantinopel. En liten arkitektonisk och designmässig detaljstudie av den Gyllene Porten.
Under arbetet med den stora perspektivbilden på Aracaneas stadsmur, den Gyllene Porten och dess kringstrukturer skapade jag en mer detaljerad skissstudie av porten själv. En mycket översiktlig version av den designen kom att hamna på den stora bilden, vars tema ju är vidare. Men det ledde tyvärr också till att porten själv kom i skymundan.
Aracanea och den Gyllene Porten - solnedgång m tillägg
Det kan låta insnöat, men som konstintresserad kunde jag, när jag en gång börjat fokusera på porten, inte låta bli att fundera över den, och även sedan den stora bilden började bli fördig kliade det i mig att utveckla hur en sådan struktur kunde tänkas se ut. Inga rester av den ursprungliga Gyllene porten återstår. Så det finns ett slags lockande vakuum där, som man själv kan fylla i.
Det saknas förstås inte konst och andra exempel att låta sig vägledas av. Som tidigare nämnts i det första inlägget om Den Gyllene Porten, fick denna ingång till staden sitt namn eftersom den enligt Notitia Urbis Constantinopolitanae var utsmyckad och guldfärgad. Som också sagts kom jag i min tur att påminna mig min studie på plats av baptisteriets port till El Duomo-katedralens dopkapell i Florens, den s.k. ”Paradisporten” (av Lorenzo Ghiberti, slutgjord 1422). Den innehåller fantastiska basreliefer som illustrerar Jesu Kristi liv.
Jag är inte den förste som inspirerats därvid – paradisporten dansade enligt uppgift också på designernas näthinna när de skapade den Stora Porten till Minas Tirith för filmen ”Sagan om Konungens Återkomst”.
Mina studier av bysantinska reliefer och väggmålningar gav en annan impuls, och också insikt i det karaktäristiska utseendet för bysantinska figuravbildningar av den här typen. Antingen det gäller trä, sten eller metallrelief finns det en rik skatt av vackra urkunder att studera. En av de som slog mig mer än andra var en relief med kristus och den hängde Judas – den liknade väldigt mycket min skiss och hur figurerna blir lite ”tomte”-aktiga, de trycks ihop lite i reliefformen när de inte får stå i egna nischer. Huvudet förstoras lite och kroppen blir lite knubbigare – precis som jag ritat.
Jag kikade lite på några förgyllda ikoner och framför allt en vacker bulgarisk bibel
Sålunda beväpnad med research och referenser skred jag till verket och gjorde en mer detaljerad teckning av de tio guldtäckta paneler som den stora mittenportalen innehåller. Upplägget är att fyra av penelerna ovan och under mittensektionen innehåller reliefer som avbildar viktiga personer, helgon och härskare i Aracanea. Figurerna är närmast i naturlig storlek – jag lade till en man i bysantinsk klädsel längst ner för att åskådliggöra skalan. Där finns hela den bysantinska topphierarkin representerad i tidstrogna dräkter från perioden mellan ca 500 och 1000 AD. Män, kvinnor, präster, biskopar och patriarker, kejsare och kejsarinnor i hovdräkt och vissa också i krigsmundering.
Mittenpanelerna avviker från de övriga i att de domineras av bilder av den Heliga Anna och Iannai Kyrios, min kristendomspastich dominismens centrala figurer. De är omgivna av ett par av Aracaneas forntida kejsare och kejsarinna som dedikerar porten till dem och ber om deras beskydd för staden. Inspirationen kom från flera bilder av dedikationer – men här handlade om kejsare som dedikerade sina verk åt Jungfru Maria. Se t.ex mosaiken i Hagia Sofia nedan med Konstantin I och Justinianus I som tillägnar jungfrun sina verk. 
Jag tuschade direkt på skissen med Zig-pennor av olika tjocklek, och tog också det lite riskabla beslutet att markera både det omgivande träets ådring som panelernas lätt kracklerade och åldrade yta med tusch. Resultatet blir en väldigt linjebaserad teckning, tät och dragen åt serieillsutration, med tydliga konturer på figurerna.
Men trots allt en av ….det bättre slaget. För att vara mig. Jag var nöjd. I nästan en hel vecka.
Men sedan blev det hela för mycket, och jag svek för det inre trycket, för att citera Cornelis i Hönan Agda.
Närstudie av Porta Aurea - Aracaneas Gyllene Port
En Gyllene port som inte är gyllene saknar liksom något. Så jag lade på färgen. Med bränning och blekning blev det inte dumt alls. Läggandet av färg i flera lager med lite borstliknande penslar gav en bra finnish. Med riktade ljuseffekter fick jag fram en sprucken och liksom krackelerad yta för framför allt de förgyllda partierna, och träets ådring.
Så. En arkitektonisk och konsthistorisk betraktelse kommen till liv. Så här ser en imponerande portal ut, dörren till den sofistikerade världsstaden Aracanea, Städernas Drottning, där den helige självhärskaren tronar i kejserlig purpur.
←Klicka för föregående ”Aracanea & Den Gyllene Porten Modifierad”
*********************************
Direkt anknutna länkar till inlägg på temat bysantinsk arkitektur, konst och framställning på denna blogg:
se också kategoriflikarna ovan eller länkar till andra inlägg på temat Bysantinska studier under samlingsrubrikerna
Studier i Svärta – Yakane ruvar i mörkret
En storyboard för att illustrera en slags stillhet när fältherren Yakane äntligen kommit hem, och kan lägga ifrån sig de aldrig sinande uppgifterna och ansvaret han haft ute i fält… En storyboard för en känsla som är ganska subtil. Den som överfallits av ett enormt betungande ansvar måste känna behovet att rensa sig själv och sin hjärna från alla tankar när man får en kort stunds respit. Chefers och ledares förbannelse i alla åldrar, säkerligen inte bara nu. 
Efter att ha krånglat ur sina män från en misslyckad belägring och tagit dem oskadda tillbaka till den kejserliga huvudstaden Aracanea och sysslat lite med tvagnings-tvångssyndrom i sitt hem och högkvarter får Yakane en halv natts vila. Han sätter sig i sin kammare, och rensar sina tankar i tystnaden… Den första snabbt kladdade storyboarden är som synes bara en idé, ett stöd för att minnas scenen. När jag mer seriöst började fundera på att verkligen rita en bild till den, var det också ett sätt att få svar på vissa frågor som berörde mer än ögonblicket självt.
Turkisk härskare med livvakt 1200-talet
Som t.ex vilka kläder Yakane borde ha på sig.Vid sådana tillfällen gör nyttan av år av research sig påmind. Efter att ha vägt källorna och mycket av litteraturen om Bysans och Mamlukerna respektive kom jag fram till att Yakane, om han själv fick välja, skulle ha kläder påminnande om de turkiska kaftan-rockar och tunikor som blev allt mer vanliga i både mellanöstern och det bysantinska riket från 1100-talet och framåt och påverkade modet där.
Mamluker i procession 1200-talet
Turkiska kläder från motsvarande mindre Asien, varifrån många av Yakanes legosoldats-kollegor kom (min berättelse utspelar sig under just den tid då turkmener och de berömda framtida Ottomanska turkarna börjar röra sig runt Bysans), skulle vara tillräckligt lika hans mamlukiska kläder för att kännas bekväma för honom. Det var utmärkta kläder för ritt och rörelse, och inte utan en viss enkelhet och elegans. 
Den stol Yakane sitter på ägnades lite närmare studium. Jag är partisk för lätta stolar av romersk typ, formade som två halva cylindrar. Men bysantinska möbler tenderade att vara ganska tunga och schabrakiga, ofta med utsirade detaljer. Så jag kombinerade de två till en slags korsning av tung pjäs men med enkelheten i designen hos den romerska fältstolen. Resultatet passar också för den över 100 kg tunge Yakane. 
Positionen, kroppställningen hos den store mannen var dock det allra viktigaste. Den måste på en gång vara i vila, med vikten vilande på stolen, men också visa på en viss inre spänning och stamhet, som liksom sakta pyser ur honom. Genom att utforma detaljerna kunde man närma sig det där. Ena handen verkar greppa stolen, medan den andra är mer hängande. Huvudet är nedåtlutat, men samtidigt är positionen hos kroppen ännu lite upprätt, inte helt avslappnad. Jag bestämde mig för att inte tuscha bilden utan slutföra den direkt i datorn. Fortsättningsvis fyllde jag i svärtan med bruk av GIMP-programmet, och tog upp och ner kontrasten tills jag var nöjd med resultatet. Som ofta förr hade jag lite inspiration av noir-tecknarna Will Eisner och Frank Miller, med deras bruk av mycket svärta i bilden för att skapa en viss stämning. 
En sådan bild kan naturligtvis bara vara en illustration till texten, som är det verkliga redskapet för att skildra dessa odramatiska men ändå viktiga inblickar i en persons psyke. Men med den intressanta magi som äger rum när text och bild korsbefruktar varandra har jag märkt att stycket fått vissa drag från bilden, apropå mörkret och svärtan… som framgår av senaste utkastet.
”Han blåste ut [ljuset], och satte sig ner på sin stol i det täta mörkret, helt tom på intryck, ruvande och stilla.
I mörkret i sin kammare kände Yakane till slut, efter de senaste dagarnas och veckornas febrila handlande och ovisshet, en väldig trötthet skölja över sig, blandad med lättnad. Medan han såg på konturerna av divaner och ljushållare som stumt stod otända var det som om all kraft sögs ur honom, tillsammans med all den spänning som han dittills hållit i schack. Likt en vätska rann den ur hans varelse, nerför den stol han satt på och förenade sig med skuggorna på golvet, löstes upp, försvann, och lämnade hans kropp stum och orörlig, samtidigt som hans huvud kändes närmast omtöcknat, uppfylld av en enda tanke istället för de tusen som varit dessförinnan. De hade överlevt. Bågen hade spänts och närapå brustit, men han hade klarat sig och de sina tillbaka. Han var åter hemma.”
Under mitt arbete hade jag bl.a. Hans Zimmers utmärkta ”Strenght and Honor” från ”Gladiator” som stämningsmusik till den grubblande och ruvande kaptenen: hör den på https://www.youtube.com/watch?v=ZjSL28MSgoo
Jag mötte Lassie…eh eller Darth Vader?
Jaja, halloween är ett kommersiellt jippo och handlarna och godisförsäljarna gnuggar händerna medan den jänkiska smörjan översvämmar kulturen och blablablaaaa.
Men kom igen. När man på nattens väg ut mot arbetet stöter på självaste Darth Vader, då är mycket förlåtet. De tämligen beskänkta damerna som flankerar den mörke Sith-lorden och högljutt prisade hans stora öh… hjälm, verkade i alla fall förtjusta, liksom alla vi andra som satt i t-banan, inte minst jag som fick förklara det hela för en tämligen förvånad pakistansk arbetskamrat…
Så här ser det ALLTID ut på tunnelbanan… eller kanske inte… (Foto förstås med benäget tillstånd från hjälmbäraren)
Halloween är förstås en trevlig ursäkt att klä ut sig och klämma några starka eller glas rött, vilket är välkommet av fler än svenska handelskammaren. Själva festen har inget med vår kultur att göra och är mest ett jippo, men en förlåtelses skimmer har det faktiskt, och det är att den trots allt är lite… tja kreativ. Den premierar påhittighet.
En sak slog mig dock, att endast en mycket stor man kan bära upp den där kostymen – på en normalstor person gör den stora hjälmen att det ser mer roligt än skräckinjagande ut, mer Dark Helmet än Darth Vader liksom… för att göra ännu en liten nostalgitripp till 80-talet och ”Spaceballs”. Varför ser man inte ”Dark Helmet”- kostymer till Halloween?
I see your Schwartz is as Big as Mine!
Själv kan jag aldrig tänka på halloween utan att dra mig till minnes en god vän som jag fick sopa upp från mattan efteråt, på den tid när vi var unga och dumma. Han hade passande nog klätt ut sig till Döden och sprang under en ovanligt blöt natt runt och antastade damer mer och mer frenetiskt med sin plastlie muttrandes ”jag är dööööden, och jag har länge vandrat vid din sida…”. Det var tider det.
Moderna bilder av Kleopatra – Nya Varianter i en medial korsbefruktning (del 3)
I den sista delen om porträtteringen av den mytiska drottningen Kleopatra tittar jag på några moderna varianter av Kleopatraporträtt från det sista dussinet år. Undet den tiden har flera intressanta utvecklingar av de etablerade varianterna från den stora studioeran skett.
Gina Torres
Förändringar tenderar att börja i periferin. Så det är inte en film som vi börjar från, utan den lätt obskyra fantasyTV-serien ”Xena – warrior princess”. Den blandade friskt inslag från fantasy med mytologi och även hisotoria. Så förekommer till exempel Julius Caesat i serien, och förstås…Kleopatra.
Men det är inte en Kleopatra som man är van att se henne. Hon spelas nämligen av Gina Torres, som ju är…svart. Eller halvt i alla fall, både hennes utseende och namn antyder att hon också har latinamerikansk påbrå.
Det har föreslagits, av t.ex Star Trek-fans, att sci-fi kan ha en inbyggd progressiv bias och ”gå före” med att ha folk från annan etnisk bakgrund än helvit i olika roller (se t.ex http://liberalvaluesblog.com/2006/09/22/sci-fi-friday-star-trek-as-a-dream-of-a-liberal-and-tolerant-society/). Detta är ett intressant argument, men som Mark Newton påpekar i en artikel i Huff Post i år(http://www.huffingtonpost.co.uk/mark-newton/science-fiction-fantasy-minorities_b_931078.html) finns det också en otrolig mängd stereotyper i och unkna fördomar kvar i de genrerna också (se bara den senaste Conan-filmen, som recenserades här på bloggen). Kontentan är att en attraktiv icke-vit kvinna som Kleopatra fortfarande var något sällsynt.
I ett ytterligare brott mot stereotyperna spelar Gina sin Kleopatra som en riktigt farlig och tuff kvinna, inte det bortskämda kvasi-våp med snygghet och kanske lite list som enda vapen som rådde på den gamla studioeran. Gina Torres har spelat med i många fantasy- och Science-fiction-filmer, och hon tog med sig sina figurers lite hårdare och mer stridbara karaktär.
Det här var inte en stor roll, men den är intressant som ett brytande av ett slags tabu. Som vi sett var Kleopatra genomgående tämligen ”vit” i de klassiska filmerna, och en aristokratisk liten dam. Här är det en tuff brud med dolken i högsta hugg vi får se. Hon är fortfarande en rykande het snygging och iklädd skumma bikiniliknande orientalistiskt inspirerade plagg som låter betraktaren se det till fullo. Men Gina Torres var defintivt en variation, och bröt ny mark.
Leonor Varela
TV fortsatte att producera ”nya” Kleopatror. Leonor Varela spelar Kleopatra i den sevärda miniserien ”Cleopatra” från 1999 En fördel med miniserieformatet är att man kan ägna sig lite längre åt sådant som ofta snabbspolas i en biofilm. En sådan sak är de politiska konflikterna och intrigerna, som här främträder mycket skarpare. Kleopatra var ungefär 21 när hon mötte Julius Caesar, vilket för den tiden var en fullvuxen ålder. 
Men för att vara en härskare och person med egen auktoritet var det ungt – så pass unga regenter var oftast bara staffagefigurer, och en anledning till att Kleopatra står ut som historisk figur var hennes strävan efter att verkligen ikläda sig den makt som hon hade nominellt, och befria sig från förmyndare och överrockar. 
En annan sak som kan ges mer djup är karaktärsutveckling. Intressanta diskussioner om hur makt och myndighet borde utövas i ett stort imperium förs, och slitningarna i den tidens Romarrike, som befann sig i en övergångsfas, blir tydliga. Kleopatras ambition och ärelystnad ges här en mycket stark framtoning, men på ett mer sympatiskt sätt än hos de klassiska filmerna. Kleopatra framstår som någon som får kämpa sig till sin tron och rätt att härska under ständig fara för sitt liv, och följaktligen använder sig av varje list och möjlighet för att försvara sin position och nå sina mål.
Hon är inte enbart sympatisk utan komplex, och ser till att döda sin syster för att bevara sin position utan speciellt förskönande förklaringar annat än att det rör en maktkamp. En så öppet makthungrig hjältinna, som ändå har vår sympati, hade suttit ytterst illa till under den klassiska studiofilmens tid.
Ifråga om det rena utseendet är Leonor Varela närmare Sophia Loren än de bleksiktiga Hollywood-Cleopatrorna från fordom, mindre yppig men väldigt vacker förstås, lite mer perfekt än vad som verkar troligt om än kanske inte nödvändigtvis som en grek-egyptier: hon är i själva verket bördig från Chile och Frankrike.
Men det är i alla fall i rätt härad, relativt sett, och med olivhy och mörka, intensiva ögon ser hon ut som ut en eldig medelhavstös med en lite främmande, exotisk twist. Hon ser också mer ut att vara i rätt ålder, och för sig mycket kungligt samtidigt som hon kan vara utsatt och liten i jämförelse men alla män i miniserien.
”Cleopatra”-serien blev rätt väl mottagen (se t.ex. http://nymag.com/nymetro/arts/tv/reviews/242/).
Serien var tidigt ute med en önskan att göra en storstilad TV-produktion med motiv och ett anslag liknande vad som förut var förbehållet filmer, speciellt med tanke på historiska teman. Dess framgång över många kanaler bidrog till senare satsningar som ”ROME”, ”Tudors” med flera. Den var inget stort avsteg från tidigare Kleopatraskildringar: skönhetsfixeringen finns där, den lite för moderna looken är där, de personliga intrigerna och romantiken får ta oerhört mycket plats – men bara det faktum att den är längre gör den mer varierad och vid i sitt perspektiv än tidigare varianter. Och viljan att framställa Kleopatra som en ung och ambitiös kvinna med mer kvaliteter än anslående yttre är definitivt där. Ett fall framåt.
Några stillbilder från ”Cleopatra”
Monica Bellucci
Ännu mer popkulturell eller skall vi säga helt befriad från verklighet är den på ett seriealbum baserade filmen ”Asterix & Obelix: Mission Cleopâtre” från 2002. Det är en av de bästa Asterixalbumen och filmen håller sig nära dess historia, med en mycket stark och bossig Kleopatra som upprepas i filmen. I seriealbumet pratas det mycket ironiskt om Kleopatras näsa som en slags omskrivning för drottningens skönhet. Just den detaljen lades här och sidan och filmen väljer istället att ståta med den kanske vackraste av alla Kleopatror någonsin, den förödande sköna Monica Bellucci.
Några scener med Monica från ”Asterix & Obelix: Mission Cleopatre” (på franska)
Monica gör Kleopatra som fjärran, men ständigt närvarande – hon är inte filmens huvudperson, men allt snurrar kring henne – och despotisk, en slags gudinna, och ser också sådan ut, som bara hon kan i vår tid.
Ingen Kleopatra kunde varit skönare än Monica, en insikt som man bibringas trots, snarare än tack vare, de franskt gubbsjuka kameraåkningarna och godtyckliga hudvisningarna – aldrig till nytta när skönhet i sitt apex skall visualiseras. Kreationerna hon bär förstärker den effekten ytterligare, och har inte alltid mycket att göra med Egyptisk klädedräkt som dock, det skall betänkas, inte var så speciellt döljande eller pryd av sig heller.
Monicas skönhet var dock en stor tillgång för filmen och bidrog till dess stora framgång. Att det skedde medvetet framgår tydligt av marknadsföringen, och påtalades inte sällan öppet, som i den spanska affischen till vänster, som säger det uppenbara ”En Bra orsak att gå på Bio”. Se nedan för några av afficherna i den internationella marknadsföringen.
Icke desto mindre lyckas Monica göra Kleopatra till en auktoritär figur som skulle äta Vivien Leighs Cleopatra levande med krona och allt. Här är det Kleopatra som ger order och bestämmer, hennes vrede är dödlig, hennes humör något att frukta med livet som insats – med Caesar som en stackars hukande typ vilken som värst kan reta upp drottningen. Han är hennes allierade och gäst, inte någon erövrare, och det är helt klart han som är den erövrade. Caesar trånar efter men fruktar också henne, inte tvärtom. Kleopatras eget värde och attraktionskraft står över männens bedömningar. Det är hon som väljer och beordrar.
Monicas Kleopatra strävar inte efter att vara verklighetstrogen, utan är baserad på seriefiguren, kompletterad med en drift med Elizabeths Kleopatrafigur både vad gäller, humör, extravagans och attraktionskraft – som alla överträffas. Men trots sin parodiska och metafiktiva karaktär, eller kanske just tack vare det, uppstår det en märklig effekt när man för en gångs skull får se en porträttering av en ohöljt maktfullkomlig kvinnlig suverän, en kvinna som är så stark och skön att alla män runt henne bara kan dyrka och tassa på tå. Till slut är det också hon som avgör med segern, och med Caesar tillintetgjord och besegrad väljer hon att sluka honom i filmens sista heta scen.
Det kanske bara är jag, men jag kan tänka mig värre öden än att brottas ner av den gudomliga i Monikas skepnad.
Lite mer om filmen i http://en.wikipedia.org/wiki/Asterix_%26_Obelix:_Mission_Cleopatra
Några Stillbilder från ”Asterix & Obelix: Uppdrag Kleopatra”
Lindsey Marshal
Den unga Lindsey Marshal spelade Cleopatra i HBO’s fantastiska serie ”Rome”. Hennes är en på många sätt intressant prestation, kanske inspirerad av Sofia Coppolas tolkning av Marie Antoinette i filmen med samma namn.
Den tolkningen tar fasta något av en brat-persona, en kunglig sådan, och tonårig i sin outlook. Drottningen är omväxlande loj och gränslös i sina manér, ibland insmickrande, ibland dödligt uttråkad. Hon flyr gärna allvaret i sin ständigt prekära situation genom fester, hyss eller droger.
Lindseys torkning är i mitt tycke väldigt bra – kanske är den mer en porträttering av en nutida ung arvtagerska än vad som är helt historiskt korrekt, men det är gjort med pregnans som inte saknar mer universella poänger.
Hur Cleopatra iklär sig rollen som drottning är också bra porträtterat – hennes kronor och utstyrslar, hennes skabrösa fester och gränslösa person är utanpåverk, som hon är medveten om. De är skal som ligger på ytan, och Lindsey gör ett fint porträtt av den tomhet och rädsla som den unga drottningen känner när kronorna och pompan är av, och inget hjälper mot det hemska öde som väntar henne i Augustus skepnad.
Se den lysande iskalla scenen när Cleopatra och Caesar Augustus träffas först i ”Rome”
http://www.youtube.com/watch?v=599AzvrUqo0
Ifråga om utseende och attraktionskraft är denna tolkning på ett sätt en av de mer realistiska. Även här är förstås Cleopatra mer nordeuropeisk än vad som är rimligt. Den unga Lindesy, även om hon alls inte skäms för sig, är dock inte klassiskt vacker, och den rena skönheten hålls ner som avgörande kvalité för Kleopatras karaktär. Lindsey lyckas ändå göra det ändå högst troligt att män skulle dras till henne, ung och oblyg som hon är, med sina mystiska och exotiska manér, okynniga blick och lite farligt oförutsägbara humör. Även i ”Rome” får vi kanske inte se så mycket av den intrigerande och politiskt driftiga drottningen – kanske för att den rollen är vikt åt Polly Walkers ”Atia” av Juliernas ätt (hon gör ett ett ly-san-de jobb i serien).
Till skillnad från t.ex. Oktavianus/Augustus verkar Kleopatra dock inte åldras i serien, och vi får inte se den vuxna drottningen. Men det är en intressant och sevärd prestation, med delvis andra perspektiv än den klassiska vampen, eller lilla dockan eller trofén som annars varit normen.
Några Stillbilder av Kleopatra i ”Rome”
Kim Kardashian
I en sista liten avvikelse från filmtemat tar jag med ett fotografitillfälle nyligen med kändisen Kim Kardashian – mest känd för kurviga kropp med tillhörande stora rumpa och att ha rippat dåtida ”kompisens” Paris Hiltons way to fame genom att förekomma på en amatörsexvideoinspelning.
Numera, genom tidens märkliga medialogik, kan en mycket bred kategori av folk (även om mycket få är utvalda) bli en ”kändis” med egen TV-serie och kan alltså låta sig bantas, gymmas, fotograferas och stylas av profesionella och skickliga yrkesmän – med tilltalande resultat. Kim är ju en tilldragande och yppig ung kvinna, och för ett fotoreportage för tidskriften Harpers Bazaar valdes just temat Kleopatra, antagligen inspirerat av Elisabeth Taylors frånfälle och som del av en kampanj för hennes mediaäventyr (hennes blogg).
Och trots det genomkommersialiserade syftet är det ett intressant (och positivt) vidgande av skönhetsbegreppet man kan se här. Kim är ju ingen lång tunn modell utan kortvuxen och försedd med rejäla former, och hennes armeniska påbrå uttrycker en annan form av skönhet än vad som är det ”klassiska”.
Det lustiga är att om man kan se förbi det mer kitschiga så ger Kim troligen en tänkbar idé om en verklig Kleopatra – hon är från rätt del av världen med sitt armeniska påbrå, har haft vett att inte låta ta bort det som gör henne lite intressant (som att blondera håret eller helt ändra på sina anletsdrag) och har därför drag som mer överenstämmer med vad som kunde vara en Kleopatra eller Arsinoe, om deras förfäder hade hållit sig till en strikt diet av perser och greker (vilket inte verkar sannolikt, men inte alls är omöjligt). Mer än den fulländade Monica Bellucci, den modellsnygga Leonor Varela, definitivt mer än de anglifierade Kleopatrorna i Vivien Leighs eller Elizabeth Taylors skepnader.
Så kan även ur en kitschfest något intressant utvinnas. Och med Kleopatrafenomenet som tittglas kan man få syn på stömningar i tiden vad gäller skönhet, och om olika gränser för kvinnligt beteende och utseende.
*******************
Man kan konstatera att även om man numera tillåter sig en vidare variation av hur Kleopatra framställs, och preferensernas vidgats att omfatta även sådana gestaltningar som åtminstone närmar sig hur den mytomspunna drottningen faktiskt kunde ha tett sig, så finns där fortfarande strömningar som drar åt andra hållet. Kravet på att en Kleopatra skall vara anmärkningsvärt vacker tycks skriven i sten, med en tillhörande fokusering mer på hennes utseende och rent fysiska utstrålning än den historiska personens faktiska gärning.
Man kan också notera att när ett tabu bryts så kvarstår en massa andra – ingen har hittills gjort en gestaltning av Kleopatra som tar ett helhetsgrepp på hennes person och vågar vara lite annorlunda på många fronter samtidigt. Det vore trevligt att få se en sådan Kleopatra, med ett seriöst anslag på den intressanta och omvälvande tid som hon levde i. Och hon får visst, gärna vara vacker. Men Kleopatra var mycket mycket mer än så.
←Klicka för den föregående delen ”Kleopatra och Studiornas Guldålder (2)”
———————————————–
Några bloggar som tar upp Kleopatra-inspirerade fenomen innefattar bl.a.
- Being Cleopatra http://beingcleopatra.blogspot.com/
- Om Cleopatra-attribut i modernt mode se http://rawfashionagency.wordpress.com/2011/08/22/queen-cleopatra/
- The Cleopatra Blog http://thecleopatrablog.blogspot.com/
- http://www.ebonysweden.com/2009/12/fran-kleopatra-till-michelle-obama.html
- http://marquee.blogs.cnn.com/2010/06/17/backlash-over-angelina-jolie-as-cleopatra/
Om seriealbumet ”Asterix och Kleopatra” se http://seriewikin.serieframjandet.se/index.php/Asterix_och_Kleopatra)
TV-serien ”ROME”, både första och andra säsongen, kan inte nog prisas och rekommenderas. Intriger, blod, erotik, mäktiga arméer och slag, och vinddrivna existenser radas upp i den kanske mest realistiska och breda porträtteringen av livet i det mytiska historiska Rom under de världsavgörande dagar då den gamla republiken slutligen gick i graven och Kejsardömet föddes. Se ROME om du inte har sett den! Se Om den om du redan sett den! Finns som Box med kompletta första och andra säsongen överallt där DVDs säljs.
Monica Bellucci är en av denna blogs husgudinnor, en ikon av skönhet som förtjänar att dyrkas med vördnad av envar som förmår uppskatta kvinnlighet och skönhet. Efter en början som fotomodell i unga år har hon verkat i en mängd både fransk, italiensk och amerikansk film. En sann Musa i ordets verkliga, klassiska bemärkelse, inspirerade hon Guiseppe Tornatore till den oskarsnominerade ”Malèna”, om en kvinna så skön att en hel stad rivs upp i sömmarna, envar blottande sina återhållna känslor av hat lika väl som åtrå. Guiseppe skrev introduktionen till Monicas fotobok från 2010-en tribut från världens främsta fotografer av hennes tid som ung modell till nu. http://en.wikipedia.org/wiki/Monica_Bellucci,
- http://www.imdb.com/name/nm0000899/,
- http://www.fashionmodeldirectory.com/models/Monica_Bellucci
- aktuella foton och ett stort arkiv i http://monicabelluccifan.com/
Slutligen en liten uppdatering.
I del 1 av denna inläggserie omtalades Stacy Schiffs bok ”Cleopatra: A Life” – den skall nu filmas med ingen mindre än Angelina Jolie i huvudrollen. Se
- http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article12342754.ab,
- http://aftonbladetwebshop.cdon.se/b%C3%B6cker/schiff,_stacy/kleopatra_%3A_ett_liv-12682284,
- http://www.svd.se/kultur/jolie-vill-gora-annorlunda-kleopatra_6211223.svd,
- http://www.svd.se/nyheter/inrikes/nya-ron-om-kleopatras-harkomst_2603375.svd
Moderna bilder av Kleopatra – Filmstudiornas guldålder (del 2)
Hur Våra Moderna bilder av Kleopatra Färgats av Filmens Värld är temat för denna andra del om gestaltningen av den gudaförklarade drottningen. Men också om hur samtidens konventioner kommit att smitta av sig för hur man porträtterar hennes komplexa karaktär.
Filmmediet har haft en enorm påverkan på hur Kleopatrafiguren kommit att utvecklas. Drottningens mytiska livsöde lämpar sig väl för film, speciellt av det mest stovulna slaget, och verkar ha allt: romans, krig & strider, exotiska miljöer, en välbekant historia som fond, och förstås möjligheten att visa upp stiliga människor, framför allt den sköna själv. För hon måste vara skön. Denna regel har varit stenhård. De rolltolkningar som tas upp nedan kommer från Filmstudiornas guldålder och sträcker sig mellan 40-talet och till 1963, precis innan det gamal studiosystemet i Hollywood slutgiligt brakade samman. Oavsett om de är gjorda i Hollywood eller i Italien följer de i gamla och beprövade spår av hur Kleopatra kan porträtteras, med undertoner som avslöjar något om tidens tabun och kvinnosyn.
Vivien Leigh
En start är ”Cæsar & Cleopatra” från 1945, som redan visar på vissa särdrag i alla filmer om Kleopatra – bombasmen och strävan efter att göra mastodontfilm, tryckandet av den förmodade ”kärlekshistorien” mellan Kleopatra och främst de två romarna. Det här är annars en väldigt traditionell historia, och Kleopatra porträtteras som förvisso klipsk och bildad på ett slags ytligt sätt, men oregerlig och i behov av en äldre mans stadiga hand. För att fullborda det romantiska temat har de tillråga på allt stoppat en till beundrare av lägre härkomst, som får göra rollen som den unge stilige ynglingen, så att alla former av svärmare kan täckas in. Om någon tycker att beskrivningen ovan rätt mycket liknar Viviens stora roll som Scarlett O’hara är det förstås helt riktigt.
Den här tidens Kleopatra kan förstås inte ta några mer avancerade initiativ på det romantiska området: hon verkar mest förföra genom att bara visa upp sig, och hennes inviter är av ett tämligen prytt slag. Hon är ett pris som männen runt henne slåss om.
Rent utseendemässigt har man vitifierat den mytiska drottningen bortom all sans – Vivien Leigh var förstås en bedårande vacker kvinna, men hennes bleka blåögda drag frammanar knappast bilder av egyptiska stränder och påbrå. Utan mer av ett genomvitt WASPifierat filmetablissemang, med rätt unkna undertexter. Som att Cleopatra själv är vit som snö, medan hennes tjänare är mörka och afrikanskliknande människor – Jim Crow-andan är aldrig långt borta.
Hela filmen och hennes Kleopatra andas en mycket stark drift att projicera samtidens värderingar och dominerande preferenser bakåt, in i en antik som fylls med moderna amerikanska 40-talsfigurer, föreställningar om skönhet, könsroller och romans på film.
För mer om filmen se http://www.imdb.com/title/tt0038390/ och http://en.wikipedia.org/wiki/Caesar_and_Cleopatra_(film).
Stillbilder från ”Caesar and Cleopatra”
Se trailern i http://www.imdb.com/video/screenplay/vi2847670553/
Sophia Loren
Sophia Loren spelade både Cleopatra och hennes tjänstekvinna i den italienska förvecklingshistorien med komisk udd ”Due notti con Cleopatra” (Två nätter med Kleopatra) från 1953 – http://www.imdb.com/title/tt0045712/.
Detta är ett tydligt exempel på en annan Kleopatratradition med vissa anor: spåret att avbilda henne som en yppig, överflödande sexuellt kvinna, en slags divig manslukerska . Det är ganska talande att det här var en film från utanför det då tämligen pryda Hollywood.
Det var tidigt i Sophias karriär, och skönhetsdrottning som hon var (det var bättre tider i det hänseendet) ligger fokus väldigt mycket på hennes kropp och figur. Det kunde ha blivit ”Kleopatra som en kunglig pinuppa”. Men till skillnad från Vivien Leighs tolkning är denna Kleopatra beräknande men också utlevande, och sneddar därmed över till en annan manlig fantasi, en som fanns i omlopp i Filme Noire-genren: den om en farligt sexuellt frigjord kvinna – en vamp.
I en kul twist får Sophia spela ut 2 roller – den om drottningen själv, men också den om hennes ”body double”, en tjänarinna som ser exakt ut som hon. I den förstnämna rollen är hon förförisk och beräknande, i den senare mer oskyldigt spontan, en ingenue-typ.
Horan och madonnan-komplexet ligger således tungt över den här varianten av historien, där den ena av Kleopatrorna får vara den sexuellt frigjorda och svekfulla och den andra en mer dygdig variant. Lägg också märke till hur man valde att åskådliggöra skillnaderna – ser inte den ”dåliga” Kleopatra mer…mörk ut? Mer icke-vit liksom? Även i Italiens filmmiljö florerade förstås fördomar om kvinnlighet, ras och dygd.
Trailer till ”Due notti con Cleopatra”
http://www.youtube.com/watch?v=1cFcWFG1xNQ
Få, kanske ingen annan, kunde iklätt sig rollen som farlig fresterska lika väl som den omtöcknande Sophia, men man får också säga att hon, trots att historien förstås har fokus på romans och personliga förvecklingar och trots den sexistiska tonen, gör det intressant genom att spela ut två helt olika sätt att ikläda sig sin skönhet och dragningskraft. Båda slår förstås svår knock-out på en manlig åskådare.
Rent utseendemässigt är det förstås förnämligt, men också en uppluckring av de vitifierade Kleopatrorna från Hollywood: ur rent geografisk-etnisk synpunkt är Sophia med sin albansk-syditalienska härstamning inte malplacerad och minner om medelhavets stränder och mörka skönhet. Fokus ligger också för omväxlings skull inte på den genomtuggade historien med Kleopatra och Caesar et ales, utan på just de komiska förvecklingarna när den blida men sköna tjänsteflickan misstas för den djävulskt förföriska drottningen.
Stillbilder från ”Due Notti con Cleopatra”
Elizabeth Taylor
- Elizabeth som drottning Kleopatra i ”Cleopatra”
Elizabeth Taylor gjorde den klassiska ”Cleopatra” år 1963 som porträtterar gudadrottningen omgiven av orientalism och bombasm. Framställningen av Kleopatra i den filmen följer ett annat typiskt spår i att den visar Kleopatra som på samma gång beräknande och som en impulsiv och barnslig ragata, som försöker spela männens spel men slutgiltigt misslyckas och drar ner de karlar som har med henne att göra i fördärvet.
En svår prestation som Elizabeth trots allt lyckas få intressant, och hypen kring filmen och dess enorma budget, samt den strax därpå följande nedgången för mastodontfilmer gjorde att den här framställningen för decennier kom att dominera den allmänna bilden. Dess berömda extravagans ifråga om garderob och mass-scener var en av det ”gamla” Hollywoods sista suckar men kom att fastna på mångas blick och färga synen på denna era. I en viss, begränsad mening motsvarar dessa kreationer och ceremonier något som förmoderna människor var mycket medvetna om – hur man genom symboler och ceremoniel skapar den gudomliga härskarens karisma. Men mycket var ett filmsystem som gått överbord.
Trailer till ”Cleopatra”
”Cleopatra” trampar vidare på en annan misogyn tradition, som vill trycka på Kleopatra som en representant för en slags arketypisk kvinna, med en sådans förtjänster men framför allt brister. Intrigerande, men ändå styrd av sina känslor, impulsiv, vacker men en svårartat infantil person som till slut leder sina män vilse. 
Relationen till just männen är också det viktigaste i hennes liv – inte undersåtarna eller landet utan männen. För att vara en envåldshärskare är hon märkligt osjälvständig som person. Ur männens synpunkt framstår också Kleopatra knappast som om hon skulle vara speciellt uthärdlig om hon inte vore så skön. Så reduceras trots alla storvulna gester gudadrottningen till en trånande trulig pudding.
Elizabeths är också en mycket västeuropeisk skönhet, stylad och tillrättalagd enligt hollywoods konventioner på 60-talet. Visst är hon vacker, men som någon sagt – det behövs mycket kajalpenna för att få henne, eller Vivien Leigh, att se ut som något annat än de bleka anglosaxiskor de är. Det spelas en del på sensualism om förförelsekonster, och temat Caesar som mäktig fadersfigur som förförs av praktiska orsaker och Markus Antonius (spelad av Elizabeths man Richard Burton) som en mer äkta kärleksaffär spelas ut i klassisk stil. Elizabeth spelar ut olika varianter av åtråvärd kvinna, och det gör hon förstås…bra. Man kan dock inte låta bli att undra om en så mäktig drottning verkligen skulle känt ett behov av att spela ut med genomskinliga nattlinnen och enorma dekolettage i bodoir-stil som här är fallet. Det är helt klart för den manliga publikens behållning i typiskt Hollywood ”wink wink, nod nod”-stil.
Några stillbilder ur ”Cleopatra”:
Tre klassiska bilder av Kleopatra, tre visioner av kvinnlig skönhet. Men också tre visioner av en kvinnas plats och väsen, vilka tyvärr lämnar en hel del att önska, och som avlägsnar sig rätt rejält från den realpolitiker med intellektuella böjelser som stiger ut ur mer seriösa och vetenskapligt inriktade biografier. Och trots viss variation är porträtten inte smickrande för kvinnliga makthavare.
I nästa del skall vi titta närmare på vår samtid, och se om det inträtt någon förändring i hur den sagoomspunna drottningen gestaltats de senaste åren.
————————————–
←Klicka för föregående del: ”Några Tankar kring Kleopatra, kvinnor, skönhet och ‘ras’”
Klicka för nästa del →
”Moderna bilder av Kleopatra: Nya varianter i medial korsbefruktning”
Tankar om Kleopatra, skönhet, kvinnor och ”ras” (del 1)
I samband med Elizabeth Taylors död för inte så länge sedan kom jag att tänka på framställningen av Kleopatra i konsten, framför allt i modern visuell gestaltning sådan den möter oss i TV, och Kleopatrafigurens märkliga och krokiga relation till kvinnlig skönhet.
Det första som slår en ifråga om Kleopatra är vilket kulturellt allmängods historien om hennes liv blivit. Figuren verkar kunna tas upp av hög som låg, i alla genrer och tonarter, med positiv likväl som negativ spin. Jag har funderat på hur dessa avbildningar och porträtteringar förhåller sig till hur en Kleopatra verkligen kunde tänkas se ut. Och det visar sig att det inte är en speciellt originell undran, som framgår redan vid en titt i http://en.wikipedia.org/wiki/Cleopatra_VII.
Verklighetens Cleopatra
Det intressanta, som inte direkt slår en, är att det verkar finnas en kontrovers huruvida Kleopatra hade en egyptiers etniska drag. Kleopatra hade härstamning av grekiska (makedonska) förfäder, ymnigt blandade med persisk adel främst på den kvinnliga sidan. Några av de kvinnliga släktingarna förblir inte helt säkrade och det kunde rimligen antas att några av de där kunde vara högättade egyptier. Se en artikel nyligen om just de här familjebanden – http://www.svd.se/nyheter/inrikes/nya-ron-om-kleopatras-harkomst_2603375.svd. Så naturligtvis har grekofiler och Egyptofiler eller afrikanister respektive velat kidnappa den uppburna och berömda drottningen som ”sin”. Se t.ex. http://en.wikipedia.org/wiki/Ancient_Egyptian_race_controversy och http://en.wikipedia.org/wiki/Population_history_of_Egypt, och webdiskussionen i http://marquee.blogs.cnn.com/2010/06/17/backlash-over-angelina-jolie-as-cleopatra/.
Det som komplicerar det hela är att även om en byst sådan som den här ser väldigt, tja ”realistisk” ut är den gjord efter hennes död, och präglad av de greko-romerska stilideal som hänger runt dess tillblivande. Att Kleopatra skulle se ut så är ungefär lika troligt som att hon skulle se ut tja, som i den mer afrikanskt präglade bilden.
Mer intressant är det faktum att många av hennes tidigare ättlingar gifte sig och skaffade barn trots mycket nära släktskap. Kleopatra var dotter till grekiskättade Ptolemeiska dynastin, som praktiserade ingifte i kunglig Egyptisk tradition. Syskon- och kusinäktenskap har den biologiska effekten, förutom att öka risken för genetiska sjukdomar att framträda, att förstärka typiska familjedrag. Stora näsor, framträdande eller försvinnande hakor och annat är legio bland kusin- och syskonäktenskapens ätteläggar (Mest berömd i det hänseendet är den Habsburgska dynastin med sin berömda habsburgska näsa, som bars som kännetecken efter 1500-talet).
Det har spekulerats, och tillgängliga urkunder i form av avbildningar nära eller under hennes tid verkar visa på, att Kleopatra såg ut som en ganska normal ung kvinna i den regionen, med en en sådans vanliga drag – en markerad näsa, mörka, stora ögon – och varför inte?
En artikel i Dailymail tar upp egyptologen Sally Ann Ashtons försök att komma fram till ett realistiskt utseende för Kleopatra, baserat på en datoranimerad behandling av alla tillgängliga någorlunda samtida urkunderna, som mynt, byster mm. http://www.dailymail.co.uk/sciencetech/article-1095043/Sorry-Liz-THIS-real-face-Cleopatra.html. Resultatet är intressant, men det är viktigt att minnas att det ändå är en approximation, och spekulativt – det finns inget sätt för oss att veta exakt hur någon från den tiden sett ut, bara att komma närmare med informerade gissningar.
Hela diskussion är som synes något nattstånden och många av dess gamla inlägg bär i sig, uttalad eller inte, den illaluktande idén om människoraser som grundligt krossats av modern genetik. Totalt sett torde Kleopatra haft ett rätt typiskt Mediterreant utseende, av blandad härstamning som hon var.
Den andra konflikten, som är tydlig är att mågna vill ”rädda” myten om Kleopatras stora skönhet. Det vilar dock på en väldig bokstavlig idé om att någon som skildrats som lockande och förförisk måste ha varit en exceptionell, och också universellt, vacker person även med våra mått. Vilket inte bara verkar osannolikt, men också tämligen ytligt. Förmågan att resonera och övertala, vilket verkar ha varit Kleopatras forte, skulle inte hindrats av att hon såg normalt bra ut – var hon frisk och hälsosam skulle hon redan av det ha framstått som kvinnligt lockande och attraktiv för de som umgicks med henne. Speciellt med tanke på att hon var tidens rikaste kvinna.
Våra Moderna bilder av Kleopatra
Nu är tyvärr myter och framställningar, och möjligen den manliga fantasin, mer ytlig än så, och vi behöver kanske framställa Kleopatra som enormt vacker enligt vår tids preferenser för att identifiera henne som lockande och förförisk. Detta är något som var där redan från början, och med den allt kraftigare betydelsen av bilder och visuella uttryck som utvecklingen av fotografi, film och TV och nu Internet innebar förstärktes den norm som säger att Cleopatra måste avbildas som otroligt snygg. Det borde därför inte förvåna, att när man tittar på vilka som spelat Cleopatra på film så är det en veritabel parad av anmärkninsgsvärt vackra kvinnor – egentligen utan undantag, bara gradskillnader.
Se den rätt digra listan i http://en.wikipedia.org/wiki/Cultural_depictions_of_Cleopatra_VII
Några Kleopatror genom åren: Monica Bellucci, Leonor Varela, Elizabeth Taylor, Gina Torres, Claudette Colbert, Vivien Leigh
Även med den här begränsningen fnns det dock ett antal olika traditioner eller riktingar i hur Kleopatra avbildas – och de säger alla en del om vår syn på etnicitet, kvinnor och även töjbarheten i skönhetsbegreppet. Jag har själv sett eller studerat ett par närmare, och i följande delar går jag igenom dem som olika sätt att porträttera den gudinneförklarade drottningen.
Klicka bild för nästa del →
”Bilder av Kleopatra – Bilder från Hollywoods Guldålder (del 2)”
I en diskussion på ancient history på About.com tas frågan om Kleopatras utseende upp i artikeln http://ancienthistory.about.com/cs/cleopatrabio/a/cleopatraappear.htm, som också har ett bildspel med bilder från lite olika epoker och genrer.
About.com tog också upp boken ”Cleopatra: from History to Myth” för anmälan och recension i http://ancienthistory.about.com/library/weekly/aa090401a.htm. Boken tar upp just hur redan samtiden anpassades bilden av drottningen till hennes olika roller. Boken finns på Amazon, och också bokus http://www.amazon.com/Cleopatra-Egypt-History-Susan-Walker/dp/0691088357, Bokus http://www.bokus.com/bok/9780691088358/cleopatra-of-egypt/ och Adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0691088357.
Stacy Schiff skrev i Huff Post Books en artikel på liknande tema som detta, visade det sig – se http://www.huffingtonpost.com/stacy-schiff/cleopatra-images-wrong_b_781099.html#s178220&title=1Cleopatra_coin_80. Stacy Schiff är författare till en bok om Kleopatra, ”Cleopatra – A Life”, som är söker återupprätta drottningen och visa på vad vi vet om hennes många manövrer och politiska drag, samt hennes persons mer intellektuella sida. Boken finns på Amazon förstås (http://www.amazon.com/Cleopatra-Life-Stacy-Schiff/dp/0316001929), liksom Bokus och Adlibris (http://www.bokus.com/bok/9780316001922/cleopatra-a-life/ och http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0316001929), på de två sisntnämnda också översatt till svenska (http://www.bokus.com/bok/9789170281723/kleopatra-ett-liv/ och http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9170281726)
En annan bok om Kleopatra är ”Kleopatra : Egyptens sista drottning” Joyce Tyldesley http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9170920834
Ett galleri
med flera hundra olika bilder av Kleopatra finns i http://www.fotosearch.com/photos-images/cleopatra.html
Ett Drakalfabet för Alma
En paus från idioten Breivik: En liten sidoidé för berättelsen om Prinsessan och Draken – ett Alfabet av Drakar
Exempel på historisk Anfang
Det började som en idé till berättelsen om Prinsessan om Draken som jag gör till Alma – att ha Anfanger, stora illustrerade bokstäver, med draktema som början till olika avsnitt i storyn. Som historienörd är man ju förstås intressad av illuminerade skrifter, dvs färglagda handskrifter från medeltiden, före Gutenbergs tryckpress. De hade ofta dels marginalillustrationer, dels mer eller mindre stora Anfanger som en slags dekorationer. Anfangerna kombinerade element från kalligrafi och rena teckningar, och uppnådde så småningom en hög nivå av konstnärlig kvalité. Det ser mer än bara snyggt ut – anfanger kom att täcka stora delar av sina boksidor och utvecklades till en egen genre som överlevde in i boktryckararan där de gav upphov till de första uttalat dekorativa typsnitten.
I sann ”vore det inte kul om…?”-anda började jag klottra lite smådrakar som kunde se ut som bokstäver. De såg lite roliga ut, eftersom vissa bokstäver krävde att Draken flexade sig och intog ganska akrobatiska ställningar för att få fram dem. När man väl börjat klottra är det svårt att sluta. Några bokstäver blev tydligare än andra, så jag började mecka med dem, och det blev fler och fler, och…och…
Till slut hade hela Alfabetet dykt upp.
(tack Paloma för idén med bollar till draken för prickar)
Det är ju inte en så dum idé. Om man kisar lite ser man ju nästan vad de föreställer. Kommen så långt kastade jag lite färg på dem i Photoshoppen och…voila.
Hihihi. Barnsligt kul. Drakbokstäverna, eller någon variant av dem, kommer nog med i berättelsen. Man kan aldrig få för mycket drakar!
———————————————————-
Se nästa inlägg om drakalfabetet: ”Ett Drakalfabet för Alma 2”→
Indomitus.blog 
