Kategoriarkiv: Skisser/Sketches
Studier i Anatomi & Utseende: Yakane – Början på Slutet
Arbetet med att skapa en huvudritning för figuren Yakane närmar sig slutet. Studierna av fysiskt starka män av olika slag destilleras till skisser av ett karaktäristiskt utseende som sedan skall gå igen i alla kommande bilder och Storyboards.
Detta är den femte delen i en serie om anatomiska studier. Samtliga delar kan ses under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
- 2 skisser Yakanes kropp
De många sidoblickarna på stora och starka karlar som kan bidra till en realistisk look för Yakane fick mogna och jäsa och bidra på olika sätt till utkast för ett integrerat utseende. På samma sätt som ansiktsstudiet i del (4) i denna serie ville jag ha med olika vinklar och lägen på kroppsteckningarna vilket resulterade i ett otal översiktliga skisser och detaljstudier – här skall endast ett fåtal redovisas. Man kan se en utveckling av de där också i och med att positionerna blir mer varierade. Blyertsskisserna dominerades först av mer statiska betraktelser från raka vinklar – rakt från sidan, framifrån osv.
- koncept Yakane i rörelse
Men i takt med att jag började lägga in rörelse och dynamik i skisserna förändrades anatomin mer och mer i riktning mot smidighet och spänst. Det var intressant att vissa av skisserna blev mycket mer rörliga än jag först hade tänkt – se tex de första stapplande stegen för att rita Yakane som springer, eller när han hoppar delvis framåt in i bilden (till höger). Det ser närmast ut som en dålig stålmannen-pose i början, men det blev så småningom bättre, som förhoppningsvis skall framgå.
De många figurskisserna kompletterades med en mängd detaljstudier för sådant som händer, fötter, ansikte och hela sektioner av kroppen osv. i olika vinklar. Sådana kroppsdetaljer tenderar annars att bli styvmoderligt behandlade av mig och väldigt slarvigt och schematiskt ritade. Utförandet skedde mestadels med kol- och blyertspenna. Nedan kan ett collage med en del av urvalet ses.
Collage av detaljstudier för Yakanes kropp
Koncept för skissmontering Yakane
När skisserna började komma på plats blev själva montaget ett frågetecken. Jag hade bestämt mig för ett collage med flera bildvarianter i olika storlek för en riktigt heltäckande vision. Vilka av teckningarna som skulle väljas ut och vara med för en vettig komposition blev ämne för ett eget positionsutkast, men det genomgick många förändringar och blev oväntat något av en stöttesten. Under ritandets gång tillkom också ständigt nya bilder och detaljer som tvingade fram förändringar, även i efterhand.
Slutet var nära, man kunde nästan smaka den. Med själva anatomin på plats återstod dock två viktiga detaljer: tatueringar och ärr.
←Föregående: ”Yakane -En man från Många platser”
Nästa del: ”Yakane – Kroppens Tunna Skal”→
Studier i Anatomi & Utseende – Yakane: en man från många platser
Inför slutförandet av skisserna av Yakane måste hans först porträtt benas ut. Hur ser vår muskulöse vän ut i ansiktet?
Det här är del 4 i en serie studier om utseende & anatomi – santliga delar kan studeras under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
Den sista punkten att reda ut centrerar kring Yakanes porträtt. Som sades i första inlägget i denna serie är Yakane en salig blandning av etniciteter: hans far är en motsvarighet till jude, hans mor en blandning av asiatiska och gamla indoeuropeiska folk. Det här borgar för en spännande mix av drag, som under åren inspirerat till flera skisser – se collaget här som samlar arbetet med skisser och koncept på 90-talet.
Skisser Yakanes ansikte från 90-talet
Det här bakgrundsarbetet, som bildade utgångångspunkt för vidare studier, visade huvuddragen i Yakanes visage. Han är således mörk i huden och har djupt liggande ögon som skuggas av en framträdande ögonbrynslinje, och från vars sammanlagda mörker linjer och rynkor strålar ut . Hans kindben är starka och han har markerad mun. Han bär, som seden är i hans land och klass, oftast håret långt.
Som synes av teckningarna finns (trots att jag använde kolpenna) en klar seriestil där i form av vissa detaljer som inte är realistiska – speciellt sättet att visa på Yakanes djupt liggande ögon är bristfälligt. Hans etnicitet är förvisso obestämbar, men dragen saknar något, en viss verklighetsanknytning. Och bilderna är alla i samma stenhårda läge utan mycket till uttryck, även om Yakane förvisso inte är de stora minernas man.
Klassisk Conan av John Buscema & Alfredo Alcala
En sak som slår mig är att utförandet och framtoningen påminner en del om Conan Barbaren, vilket inte är konstigt eftersom Conans främsta tecknare John Buscema & Alfredo Alcala och deras stämningsfulla balans av ljus och skugga var en viktig inspirationskälla. Man måste dock konstatera att jag helt enkelt inte var tillräckligt bra tecknare för att få fram alla de nyanser och detaljer som skulle vara med.
Genom åren har olika förlagor för ett mer realistiskt utseende för Yakane övervägts, men förkastats. Nu var ett avgörande nödvändigt.
"The Rock" i "Scorpion King"
Och se, där fanns faktiskt någon som dykt upp sedan Yakane skapades och åtminstone delvis kunde användas för ett närmare betraktat och mer realistiskt utseende vilken kom närmare min inre bild. Denne osannolike någon var fribrottaren, numera skådisen Dwayne ”The Rock” Johnson.
Närbild Dwayne Johnsson "The Rock"
Jag fick vetskap om honom efter äventyrsfilmerna ”The Mummy Returns” och ”The Scorpion King” (sistnämnda kom, trots sin bristande kvalité också att inspirera ett annat utseende, i form av den vackra Kelly Hu – mer om det i framtiden). Dwaynes skådespelarinsats skall lämnas därhän, men han har ett säreget utseende och närvaro med sin blandning av polynesier och vit nordeuropéättling, och han kan vara både en tämligen hotfullt stor och kraftig karl, men också slappna av och verka sympatisk. Hans anletsdrag och överskridande etniska drag passade som inspiration för ett något modifierat och mer konsekvent utseende för Yakane.
Några tidiga utkast hjälpte till att skärpa tankarna, och en vidarebearbetning med blyerts och kol blev oväntat bra – jag byggde ut den med fler huvudpositioner till en komplett detaljstudie ur olika vinklar, som kan betraktas nedan.
Yakanes ansikte
I rent övermod försökte jag mig till och med på lite minspel – inte mitt forte kan man lugnt säga, och resultatet blev därefter. Roligast är den i nedre högra hörnet som skulle visa Yakane som ser rädd eller orolig ut men där han snarast ser ut att stå inför att få skäll av sin käresta, hehe. Den viktigaste skillnaden mellan Yakane och en vanlig man som Dwayne skall ligga runt ögonen, där den förres skall vara djupt liggande och ge ett hotfullt intryck. Ljuset noterades mer än vanligt – det är den som är nyckeln till hur Yakane skall verka skrämmande och omänsklig i vissa situationer. En annan sak är ärren på ansikte och hals, vilka ger en föraning till de än mer omfattande skadorna och ärrbildningarna på hela kroppen.
Det här är ett ansikte man kan jobba med – nu återstod det sista (och denna undersöknings huvudsak) – att förvandla skisserna för hela kroppen till en färdig studie.
←Föregående: ”Yakane -Redan de Gamla Grekerna”
Nästa del:”Yakane – Början på Slutet”→
Studier i Anatomi & Utseende – Yakane: Bodybuilding & Steroider?
En serie av betraktelser kring arbetet på att bestämma eller designa utseenden i bild – först ut är figuren Yakane, som aktualiserar en intressant fråga: hur skulle en riktigt kraftig och stark karl kunna se ut, utan anabola, gym och modern diet?
Detta är första delen i en serie om anatomiska studier och tecknande. Samtliga delar kan ses under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
Inför arbetet med storyboardsen aktualiserades en fråga som hängt med i åratal, nämligen hur flera av protagonisterna egentligen ser ut. Alltså själva, utan kläder, utrustning och diverse parafernalia. Ett fåtal är ordentligt designade, men många är bara beskrivna i text och en snabb skiss, med hänvisning till en verklig förlaga eller inspirationskälla. I takt med att bilderna på handlingen växte fram med ganska svagt stöd i tidigare skisser bestämdes det inför arbetet med kapitel 2 att påbörja ett parallellt projekt, nämligen en serie fristående designkoncept med fokus på olika figurers utseenden.
Yakane kroppstudie från 90-talet
Först ut är Yakane, den först beskrivna karaktären. Back in the days höll jag till godo med några mycket översiktliga egna skisser och bilder i serieteckningsstil. Inför det här projektet skulle han avbildas mer verklighetstroget, med blyerts och kol för god skuggning, närmare riktiga porträtt än en series stiliserade schablonutseenden. För sådan mer realistisk gestalting reser Yakane ett gäng intressant frågor med hänseende på etnicitet, kroppsform och relationen till det mänskligt möjliga. Det dominerande draget i Yakanes utseende är:
- han är inte västeuropé, utan kombinerar härstamning från motsvarande turkiska stäppfolk, det gamla israel och det antika skytiska folket (som var indoeuropéer).
- han är på topp vad gäller fysiska egenskaper, och framför allt oerhört stark och tålig – han är följaktligen stor och kraftigt byggd
- han företer tecken på svår tortyr och många skador
- Han ser inte snäll eller trevlig ut: hans långa och våldsamma livs umbäranden och märkliga händelser har ristats in i honom. Han skall utstråla en slags stram och återhållen våldsamhet eller hotfullhet.
Det kan låta enkelt att bara rita och låta ovanstående bli som det vill, men vid närmare eftertanke – finns det någon som ser ut så, som man känner till? Inte jag i alla fall. Sålunda blev det till att utföra lite research. Kroppens form blev första anhalt.
Det vet väl alla hur en storbyggd och stark men ändå inte alltför vanskapt man ser ut? Njaaae, det är just det. Om man undersöker saken ser man att den bild många, i första vändan, har av en stark karl kan ha rätt lite med praktisk och fungerande styrka att göra. Inför arbetet med konceptdesignen synade jag de faktorer som styr hur en riktigt stark kropp skulle kunna se ut med ett vaksamt och problematiserande öga. Vad som framträdde var framför allt följande huvudkällor för en passande kroppsform: bodybuildare, styrkeatleter, militärer, utövare av vissa kampsporter och mångsidiga atleter & gymnaster. Från ett från början väldigt snävt fokus med inriktning enbart på mina bilder kom studierna av dessa tänkbara förlagor också att bidra till att, vid eftertanke, avslöja intressanta saker i synen på den manliga kroppen generellt.
Kroppsbyggare ställer upp sig
Först ut bodybuilding. För innebörden av bodybuilding se definitioner och lite fakta här.
- Lou Ferrigno ”Hulken” – en trevlig prick
Varför är bodybuildare relevanta för ett studium av en stark mans anatomi? Därför att vi alla är påverkade av medias bild, som delvis tagit till sig bodybuildningens och gymkulturens kroppssyn, som i sig förenar idéer om slankhet och synlighet för välutvecklade muskler till ett estetiskt ideal. Framför allt män har tagit till sig bodybuildingens styrande maxim, att målet för kroppsutvecklingen är stora svullna muskler som framträder så klart (eller ”definierat”) som möjligt med väl synliga blodådror och muskelfästen genom en starkt uttunnad hud. Som levande anatomiska planscher bygger bodybuildarna upp en kropp som samtidigt är avmagrad och har råstyrkans attribut, volym och tydlighet.
Det säger sig självt att detta utpräglat estetiska ideal, med en tendens till bristande förståelse för kroppens långsiktiga villkor, inte är speciellt fruktbart, utom möjligen som lisa för utövarnas självkänsla (vilket dock inte skall avfärdas utan vidare), och till gagn för gymägare och försäljare av diverse preparat som tillåter en att spänna musklerna hårdare och oftare -inklusive dopingpreparat, som grasserar inom den här träningsformen. Överdrifterna och bizarrerierna kommer följaktligen som ett brev på posten.
- En något övertränad man
De värsta fallen avviker från mitt syfte och skall inte tas med här, de utgör typfall för ren och skär dysmorfofobi. Men redan en snubbe som denne till höger visar på poängen med att bodybuilding lösgör sig från alla praktiska, och även sina egna uttalade estetiska hänsyn, och gärna blir…något annat.
Bred Rygg -men hur Stark?
Poängen för mitt studiums syfte är att det här bara marginellt har med riktig styrka att göra, för att inte tala om uthållighet och förmåga att tillämpa dessa i skiftande situationer. Med all respekt för deras mål och syften är renodlade bodybuildare förvisso starka, men bara upp till en viss punkt och i en tämligen snäv mening. De kan röra på tunga vikter under väl avgränsade former. Men de kan inte hävda sig i tyngdlyftning eller någon annan sorts mer avancerad lyftning heller för den delen. De flesta av de största exemplaren kan knappt lyfta sin egen kropp ordentligt – mycket få kroppsbyggare klarar av att göra vad tex gymnaster regelmässigt gör, som att hålla sin kropp i rakt läge med usträckta armar hållande i romerska ringar. Be en renodlad bodybuildare dra sig snabbt uppför säg ett klätterrep, eller hoppa högt eller långt, och var beredd på att bli underväldigad.
Jag har ett stort och slött...öh, svärd
En annan sak med bäring här är att det ständiga avmagrandet för att se ”rippad” (så genomskinlig i huden) som möjligt leder till de konstigaste ät- och drickvanor som knappast skulle varit möjliga eller eftersträvansvärda i förmodern tid. Eller för de som har viktigare saker för sig, som ett ansträngande jobb att sköta, där musklerna i sig skulle komma till nytta. Det är en banal fantasi att tex tänka sig brandmän, som verkligen kan vara mycket starka, utan tillstymmelse till bukfett.
Icke desto mindre accepterar många numera utan vidare att manlig styrka porträtteras av en bodybuildare. Bodybuilding går i takt med tidens visuella kultur – det är intrycket, åsynen som är det viktigaste, inte substansen. Det är därför sönderdopade kroppsbyggare som Arnold Schwarzenegger et consortes får spela förhistoriska barbarer eller moderna elitsoldater på film, trots att verklighetens krigare med hälften så stora biceps skulle filea dem med sina bara händer och stapla benen i duschen.
- ”Du måste vila älskling, du ser hemskt svullen ut?”
Nej, renodlade bodybuildare som utgångsläge för den verkligt starke medeltidsmannen Yakane leder inte långt. Anblicken av styrka för anblickens egen skull lär inte vara det som präglar hans figur. Studiet av dessa är dock inte bortkastad, om inte annat så för att titta på muskler utan behov av en plansch (värdet av vilket inte skall underskattas). Jakten på den rena styrkans gestaltning fortsätter i nästa inlägg i denna serie – då skall vi titta på de starkaste go’a göbbarna – styrkeatleterna.
Nästa del, ”Yakane, stark som ett Lok?”→
Storyboards – Snöstorm och oväder
Efter en smärre paus efter sammanfattningen för Kapitel 1:s illustrationer fortsätter kavalkaden med spridda scener som ber om en pennas stöd. Som utmaningen i dagens post: hur tusan skulle det se ut att pulsa fram i en snöstorm högt ovanför österrikiska alperna?
Scenen är att vår bekanta Yakane & Jack och ett följe med bl.a. den stridbara damen Corinna åtföljer den från en tidigare storyboard bekante munken Mondenaga upp i ett bergspass i motsvarande alperna, och ju högre upp de kommer desto sämre blir vädret. Den tekniska utmaningen är att framställa vädrets makter, samtidigt som figurerna är tydliga och igenkännbara. Samt att all research på deras utrustning, kläder och dessas veck och skuggor inte skall vara helt bortkastad. Som vanligt en paradox, och som vanligt något tämligen nytt och ovant för undertecknad.
Först måste man sätta scenen. En grundläggande blyertsskiss växte fram med de viktigaste figurerna i relation till varandra. Jack, som är den enda som har klättervana, går först, framåtböjd mot vinden, och följs av Yakane som fungerar som ”ankare” för de som kommer efter. Jag vet inte hur medeltida bergsklättring kan ha tett sig, men det är nog inte för mycket att anta att man då också gärna band ihop sig med varandra för att hindra folk från att falla. Mondenaga står bredvid och pekar ut vägen, i bildlig bemärkelse apart från gruppen i övrigt och ledanden den framåt. Redan på det här stadiet måste man komma ihåg att framställa effekten av vinden, vilket underlättas av de tidstypiska mantlar och kåpor som folket bär, och vars fladdrande visar på vädret. En annan sak är att alla, även den store Yakane, måste se ut att streta och pulsa fram i stormen. Genom att låta figurerna stödja sig mot stavar och luta sig framåt får man en i alla fall rimlig idé om att det inte är någon picknick som de är ute på.
Yakane & Co upp i Donnersheim-passet skiss
OK, det var en rimlig setup. Men sedan kom frågan som fick bilden att stå och jäsa i evigheter: hur skapa själva känslan av miljön, en snöryrande storm, genom vilken figurerna pulsar fram över bergen?
- Snö i Sin City
Notera den lilla anteckningen i övre högra hörnet. Jag hade tidigt Frank Millers ”Sin City” på näthinnan: den och Miller generellt tillhör mina stadigvarande inspirationskällor för grafisk framställning. I ”Sin City” regnar och snöar det alltid – det är en av Millers sätt att skapa en dov, dyster stämning (Se exempel till vänster). Nu kan Millers teknik inte tillämpas rakt av. Han använder ett specifikt färgschema med mycket svärta – hans sätt att bokstavligen skapa en noir-stämning som vidareutvecklats från den store Will Eisner (”The Spirit”). Det gör att bilderna snarare bygger på kontrast än på linjer, vilket tenderar att sudda ut detaljer. Det passar oftast inte för min emfas på realistisk avbildning och utrustningsdetaljer. Men knepet att öka kontrasten och lägga på övertydliga snöflingor i förgrunden gav mig iaf en idé.
Frågan var bara hur man skulle applicera det på skissen? Återigen kom ritfilmen till hjälp. Genom att lägga vädereffekterna på ett separat plan kunde figurskissen fyllas i direkt med lite tjockare blyerts utan miljöeffekterna. Dessa, främst vinden och snön, ritades istället på ovanliggande ritfilm. Trots den väldigt enkla tekniken, i praktiken bara några streck och vita rundlar, ändrar och fördjupar de sammantaget (i mitt tycke iaf) bildens karaktär. Jag passade också på att lägga till vissa ytterligare smådetaljer som Yakanes ringbrynja och snö på personernas axlar och kläder, och lite mörka moln i bakgrunden. Sedan monterades det hela i Photoshop, och hela bakgrunden gjordes något mörkare, vilket får snön att framstå tydligare. Resultatet kan ses nedan.
Yakane & co upp i Donnersheim-passet Monterad
Rekapitulation: Bilder till Kapitel 1
Så har till slut alla skisser som legat och skräpat, men varit till stor hjälp icke desto mindre för att skriva historiens första kapitel, förvandlats till storyboards som även andra än jag kan se vad de föreställer. Här har jag valt att sammanställa dem, para dem med de relevanta textställena i berättelsen de föreställer samt även länkar till musik som jag tycker passar varje scen (Länkarna går till Spotify alt. Youtube).
Födelsen
Födelsen
Kolpenna på blyertsskiss
Längre fram avtecknade sig fackelskenet bredvid en staty av ett lejon på ett fristående torn, förenad med fästningen ovan med en bågbro. Hon var nästan framme vid Lejonporten, nergången till de kungliga stallarna och sin farliga färds destination. Men var fanns den som skulle möta upp henne? Gülfems hjärta slog hårt medan hon bet i sina läppar av oro. Hon stod just i begrepp att lämna sitt paket på marken och skynda sig tillbaka till haremets trygghet när en skugga lösgjorde sig från det kompakta mörkret alldeles framför henne.”
Musik: Hans Zimmer – Instinct alt http://www.youtube.com/watch?v=LtEDQVBNnsI
Yakane och Belägringen av Arbine
Yakane ovan Arbine
Blyertsskiss, tusch och kolstift
Som en skugga ruvande i den röda kvällssolen som badade staden Arbine, havet i väster och de omgivande kullarna i ett gyllenrött sken, betraktade Yakane staden som i skymningen hukade sig nedanför dem. Han höll tyglarna stadigt om sin stora krigshäst som oroligt trampade av och an från sin plats bredvid utkiken. Bakom honom stod på rad ett halvdussin av de katapulter och krigsmaskiner med vilka de sedan flera dagar bombarderade staden nedanför kullarna.
Musik: Jerry Goldsmith – Old Bagdad alt http://www.youtube.com/watch?v=v3a3Bb1oUq0
Tal till Soldaterna – Sista Anfallet
Kolpenna med stödjande crosshatch & bläcklinjer på blyertsskiss
Yakane talar till trupperna inför Slaget om Arbine
Med allas ögon på sig steg Yakane upp på sin häst som hölls av Jack och höjde sin röst så att den genljöd över samlingsplatsen.
”Män! Just nu vet ingen hur striden ute på havet slutar. Allt vi kan göra är vår plikt här där vi är. De där nere tror säkert att de har anledning att fira. Låt oss slå den lusten ur dem, och påminna dem om vår eld! Låt dem frukta oss och vår seger mer än de hoppas på sin egen! Och gör vi vårt så vem vet vad morgondagen har i utsikt? Där ute rasar striden, och större styrkor än vår väntar på att ge sig i kampen. Men idag, just nu, är det vi som är dubbelörnens skugga. Låt ingen glömma att det är vi som har staden i våra klor! Protostrator och atreminarna kanske finner att staden, och dess rikedomar, redan gett sig till männen på kullarna.”
Samtidigt som han sade det sista höjde han armen och visade upp depeschen med sitt sigill och såg på Jack. Männen visste att denne överlämnade Yakanes budskap, och det gick snabbt upp ett ljus för dem.
Musik: Stargate SG 1 – Return To Active Duty/General Hammond
Sjöslaget och Beskjutningen av Arbine
Yakane ser ut över belägringen och Sjöslaget om Arbine
Blyerts, tuschpenna -och pensel. Renderad
Yakane stod ovan avsatsen med katapulterna en bit upp på kullens fortsättning , varifrån han hade sikt ner mot staden och bortom den sjöslaget vid horisonten. Den magnifika vyn hade för Yakane en slags våldsam skönhet, och han kände sig vederkvickt av den bris som fick manteln att fladdra bakom honom likt seglen ute på havet. Ett sådant skådespel hade få av hans landsmän sett. Det var en vacker stridsskådeplats, ett bildskönt landskap en vanlig dag, nu bliven mer dramatisk då echatiska havets blåa vatten och den ljusa himlen sölades av svart rök, vrakgods och eld, och Arbines röda tegeltak alltmer doldes av diset från den krunska eldens tjocka svarta rök. De svarta plymerna ute på havet framträdde skarpt mot den ljusblå skyn med sina få ulliga moln. Vinden kastade de mörka slingorna fram och tillbaka och förenade dem till ett ruvande täcke, ett mörkt monster som tycktes sträcka ner svarta fingrar mot de små skvalpande flytetygen där nere.
Musik: Hans Zimmer – Do You Think I’m Saxon? – Score alt http://www.youtube.com/watch?v=8NWirlDso38
Deep Purple – Smoke On The Water alt http://www.youtube.com/watch?v=arpZ3fCwDEw
Claudio och Striden till Sjöss
Inledande Rendering Claudio i Slaget vid Arbine
Tuschpenna på blyerts, tuschpensel. Renderad.
Lågorna slog ut från rundskeppets för och slickade dess hissade segel. Fartyget var dödsdömt, nostrilensarna hade slutat bekämpa elden. Nu var de dock på väg att lägga sig jämsides med Claudios skepp. Skeppen krängde i de höga vågorna, men i den starka vinden var segelfartyget snabbare än Claudios uttunnade led av rorsmän. Brinn upp, fördömda segel, brinn! I akterkastellet sköt Claudios besättning frenetiskt mot det annalkande trämonstret, vars för såg ut som en igelkott av de många loden. Men Claudio såg att det skulle bli strid man mot man. Nu hade fienden bara en chans, att borda ”Örnen”.
”Se upp män, de kommer!” vrålade Claudio med svärdet i högsta hugg.
Musik: A.R. Rahman – Storm alt http://www.youtube.com/watch?v=Qk16–gdlHg
Den Helige Faderns Sändebud
Mondenaga de Quiroga i Yakanes tält, m Jack
Tuschad blyertsskiss, cross-hatch. Renderad
Ur sin vida kappa tog prästen sakta och demonstrativt fram en skriftrulle försedd med en bulla, liknande de stora metallsigill som ketorianerna brukade på sina högsta officiella skrivelser och räckte fram den, dock utan att släppa taget. Sigillet såg ut som ett stort mynt, med infattade snören av olika färg som band runt det vikta papperet. Yakane fingrade på den. Denna var ingraverad med soldekerationerna som hörde till västerlänningarnas och ketorianernas tro, numenismen, och bilder på två mansansikten samt inskriptionerna SIMEON och SARANEUS i den västerländska skriften som skilde sig från ketorianernas. När Yakane vände på den såg han att det stod något skrivet på baksidan: VICARIUS IANNAII BENEDICTUS X. Vicarius Iannaii, alltså Iannais, deras profets, ställföreträdare. Yakane såg upp från bullan till prästen med en skeptisk och frågande blick.
Musik: A.R. Rahman – Dr Dee Part 1 alt http://www.youtube.com/watch?v=3FFTf33ixWY
Fiendens Skepp närmar sig i Natten
I natten närmar sig Atreminarnas flotta Huvudlägret
Blyertsskisser, tuschpenna -och pensel. Hopfogad och renderad.
[…] deras blickar riktades ut mot vågorna där de kunde urskilja en rad av skepp som lösgjorde sig från sjöslagets dödliga omfamning och styrde in mot strand. Runtomkring dem stod havet i brand, de tågade som ut ur helvetet och tillbaka till världen, årtag för årtag, mot havets makt, mot vind och regn, nu till slut segerrika mot sina fiender. Men vems sida var det?
Vem hade segrat? Det ändlösa ögonblicket innan Yakane och hans kisande män kunde få syn på skeppens fanor drogs ut till det outhärdliga. Sedan sjönk hjärtat i bröstet på dem när de skymtade den vita stegrande hästen mot blå botten på de ankommande skeppens master och akterkastell. Atreminarna hade dragit det längsta strået i stormen och kaoset. De hade brutit igenom blockaden.
Musik: Hans Zimmer – I See Dead People In Boats alt http://www.youtube.com/watch?v=pccvB8aGzCk
Atreminarna Landstiger
Atreminarna Landstiger vid Arbine
Tuschad blyertsskiss, cross-hatch. Hopfogad och renderad.
”Då stormade vakten in och sade att iorikoi redan befann sig i lägret, att de steg från krigsfartygen direkt ut på stranden! Panik utbröt och alla sprang ut. Därute var lägret i oordning och alla gjorde sig redo och beväpnade sig. Soldatern sprang ner till stranden, som inte var ordentligt skyddad eller försvarad. Där hade atreminarna lagt till med stora skepp med runda kölar och en slags portar i fören ur vilka uppsuttna ryttare stormade ut… rakt in i striden! De slaktade de bågskyttar som hade stått närmast vattenlinjen på vakt och var på väg att bana sig väg in i lägret… Jag har aldrig sett något liknande.”
Musik: Basil Poledouris – Destruction of Roger Young alt http://www.youtube.com/watch?v=NzdHMI9GbCs&feature=related
Reträtten
Yakane leder reträtten från Arbine - ljussatt
Blyerts, tuschpenna -och pensel. Renderad.
Yakane tände en stor fackla och gjorde sig själv till en tydlig punkt, klev upp på branten så att de alla kunde se honom. En försäkran för männen. Var de än kom ifrån, varför de än tagit upp vapnen, skulle de se att den som angav riktningen var där mitt ibland dem. Hans stora mantelklädda figur ledde dem genom mörkret, mot dagens gryning. Hela natten marscherade de.
Musik: Craig Armstrong – They’re Here och Craig Armstrong – Escape som finns i längre version här http://www.youtube.com/watch?v=ZhP6F-vxeZI&feature=related
Storyboards: Ett medeltida sjöslags kaos
Sjöslag är ett förbigånget motiv i avbildningar och iscensättningar från medeltiden. Detta till skillnad från slag till lands, där den karaktäristiska västerländska riddaranstormningen torde vara välbekant efter att ha satts upp i ett otal historiska filmer ¹ liksom i fantasyfilmer ². Även belägringar av medeltida slott är någorlunda väl skildrade ³. Men inte sjöslag. Mitt eget videtek innehåller noga talat endast ett bra exempel, från den utmärkta TV-serien ”Marco Polo”, som passande nog har ett slag mellan de italienska stadsstaterna Venedig och Genua som står som förebild för mitt eget.
- ”Elisabeth – The Golden Age”
Den som vill se äldre sjöstrid kan dock vända sig till andra perioder – romarrikets viktiga sjöslag med galärer till sjöss har kittlat fantasin hos mången regissör: se tex Ben Hur, samt flera filmer och TV-serier på temat Julius Casesar och Cleopatra, där slaget vid Actium närmast är obligatoriskt att gestalta (se den klassiska filmen med Elisabeth Taylor i titelrollen, liksom den nyare TV-serien med samma namn). Den tidigmoderna epoken med kanonbåtar är mycket oftare gestaltad, med nyare exempel som Elisabeth: the Golden Age, Pirates of the Caribbean med flera med flera. Varför är det så här? Det finns förstås flera orsaker. En är avsaknaden av det skimmer av romantik som kan läggas över ett medeltida fältslag – sjöslag under denna epok var desperata och klaustrofobiska affärer. En annan är epokens brist på effektiv och visuellt anslående militär teknologi som kunde avgöra slag och skulle se snygg ut på vita duken eller på canvas. För att citera Barbara Tuchman, som skrivit ett av standardverken om den aktuella perioden:
Vid denna tid avgjordes inte sjöstrid av sjöstridskrafter utan av antalet soldater och bågskyttar ombord på fartygen […] Striden var ”våldsam” och ”hemsk” rapporterar Froissart. ”ty strider till havs är farligare och våldsammare än strider på land, ty på havet kan man inte vika eller fly”
(Ur ”En Fjärran Spegel – Det stormiga 1300-talet”)
En annan är förstås att medeltidens sjöslag inte upplevs som angelägna för en historiskt rätt underutbildad allmänhet (framför allt i USA). Hur många gånger har man fått se t.ex. det helt avgörande 2.a slaget vid Hakata-bukten (1281) som innebar att mongolerna inte kunde invadera Japan? Eller Sluys (1340) som kickade igång hundraårskriget mellan Frankrike och England och etablerade England som dominerande på havet? Eller Chioggia (1380) som på samma gång räddade Venedig och gjorde henne till dominerande sjömakt i medelhavet och det ottomanska rikets nemesis på haven de närmaste 200 åren?
Nåväl.
- Venetiansk krigsgalär
- Claudio di Mazzatti
Det här skulle bli en massbild, med skeppen i fokus. Dock ville jag förankra den med en karaktär ur berättelsen, och valde en av de deltagande befälhavarna, den återkommande signore Claudio di Mazzati. Han är en viktig kugge i framtida handling, och hans utseende och klädsel kunde tas från en 15 år gammal bild (se till höger). Claudio fick stå i förgrundeen och mana till strid mot ett ankommande brinnande fiendeskepp. I övrigt kunde omgivningarna fyllas av mer anonyma figurer, vars kläder och utrustning dock måste vara korrekta. Till skillnad från den tidigare bilden av skeppen ville jag göra denna bild samlad, i ett sammanhang och inte som ett plockepinn sammanfogad med datorns hjälp. Scenen värktes således fram direkt på papperet och åtföljdes av mycket suddande och svärande över det omständiga pilljobbet med de många kringrännande -och seglande figurerna. I sig är bilden dock enkel rent teknikmässigt, egentligen bara en skiss som snabbt tuschats med bläckpenna samt lite grå pensel för rökskyarna. En översikt, en behandlad arbetskiss snarare än en riktig teckning. Dess största förtjänst var alltid att vara ett stöd för skrivandet av den scenen, och att tydligt visa på alla de små detaljer som hör till.
Sjöslaget vid Arbine
Trots föresatsen att hålla mig till penna och papper blev jag när bilden var färdig ändå frestad att lägga till fler ytteligare detaljer, lite mer pilar, hål lite här och var…segel på avstånd osv. som lades in med hjälp av ritfilm och lager i Photoshop. Sålunda insjunken i modifierignsträcket testade jag också lite rendering i form av riktat inre och yttre ljus för att få en bättre effekt på röken… Det hela började slippa mig ur händerna. Problemet med photoshop är att det inte finns en ände på allt man kan göra, samtidigt som man helst bör ha utformat bilden för rendering redan från början. Bilden blir konstigt och osammanhängande annars, när vissa objekt får skuggor och ljus medan andra inte (se nedan). Så jag begränsade mig till några få tillägg men lät det hela i övrigt vara.
Inledande Rendering Claudio i Slaget vid Arbine
- Kingdom of Heaven, Braveheart, Henry V, Arn Tempelriddaren, El Cid, bara för att ta några exempel från västerlandet.
- Return of the King, The Two Towers, First Knight, Excalibur osv.
- Se tex. Robin Hood (2010) Jeanne d’Arc, Timeline, samt ovan nämnda Kingdom of Heaven, El Cid, The Two Towers osv.
Storyboards: Jeremy Irons i romerskt tält?
Dags för en storyboard i mer vardaglig miljö, där befälhavare Yakane tar emot det kyrkliga sändebudet Mondenaga de Quiroga i sitt tält. Till skillnad från de flesta andra översiktsteckningar hittills fokuserar denna på personerna och deras interaktion snarare än på handling i en större miljö. Större vikt måste läggas på porträtten och ett mer dämpat kroppsspråk.
Jeremy Irons
Jack och Yakane har avbildats förr. Mondenaga de Quiroga är en ny karaktär i berättelsen, en munk utsänd av kyrkan för att förhandla med det östliga kejsardömet. Jag funderade länge och väl på hans utseende. Han måste utstråla en viss gravitas, samtidigt som han inte får vara för gammal, med tanke på den handling som följer och den auktoritet som han också axlar. Efter lång tids genomgång föll valet på Jeremy Irons. Hans utseende och utstrålning ligger väl i linje med Mondenaga-figurens behov: i själva verket ligger en av Jeremy Irons roller, den som jesuitpräst i den utmärkta filmen ”the Mission”, nära Mondenaga-karaktären med avseende på innehåll, handlande och inre väsen. Som framgår av bilden har han åldrats väl.
”The Mission” är för övrigt en viktig inspiration på många andra sätt. Det religiösa temat gjorde starkt intryck när jag såg den i de yngre tonåren, och inte bara Mondenaga- figuren utan den ännu viktigare karaktären Yvaine de Creres (inte avbildad här än) är inspirerade av rollfigurer i filmen. Det är också värt att nämna ”The Mission” för dess utsökta filmmusik, komponerad av den store mästaren Ennio Morricone och som i sig inspirerat flera scener i berättelsen. (Spotify-länk till The Mission Original Soundtrack finns här)
studie huva & kåpa
Den research som gjorts för medeltida kyrklig klädnad och som redogjorts för i andra storyboards (som t.ex. ”Kati inför Inkvisitionen”) gav basen för Mondenagas klädsel. Men ovanpå det skulle munken se ut som om denne varit på färd ett tag. Jag tog fram en redan gjord design för en resmantel (se bilden) och lade den ovanpå den klerikala klädseln. Jack och Yakane bär samma klädsel som i tidigare bilder från härlägret, dvs bysantinsk ringbrynja och tillhörande kringklädsel. Mest uppmärksamhet gavs åt Mondenagas och även Jacks porträtt, i den förres fall eftersom det dessutom fanns en bestämd förlaga som teckningen borde vara åtminstone lite lik.
Frågan om personernas positioner i rummet var det som krävde mest eftertanke när rekvisitan och utseendena bestämts. Och här blev bilden en nyttig övning i ”less is more”. Fantasy-och historisk målning är ofta operettartad, dramatisk och storvulen i sina gester – eller omvänt står bara personerna där, utan någon riktig relation till omgivningen. Här är idén dock av ett fångat ögonblick av ett mänskligt möte, vars personer måste relatera till varandra utan att se ut som om de strax skulle deklamera eller brista ut i sång… Nedan kan man se de olika stadierna av snurrande på den mentala kameran innan den rätta vinkeln framträdde.
Konceptidéer Yakane, Jack & Mondenaga
Slututförandet skedde i klassisk blyertskiss som tuschades med cross-hatch-teknik. Bilden skapades i två lager: dels personerna för sig, dels bakgrunden bestående av Yakanes tält, och sammanfogades i Photoshop. Den hopfogade bilden kan ses nedan.
Mondenaga i Yakanes befälstält
Ansiktsuttrycken är lågmälda, men blickar och framtoning borde passa för tillfället. Skalan var också viktig: de olika personernas storlek påverkar dels hur de ser på varandra och ger betraktaren en idé om den övergripande känslan i mötet. I sin hand håller Mondenaga en påvlig bulla, en skrift med en metallmedaljong som graverats med bilder på apostlarna Petrus och Paul (i detta fall deras motsvarigheter i berättelsen). Bakgrunden framstod för mitt inre som den hos en romersk befälhavares tält. Efter lite letande i den utmärkta TV-serien ”Masada”, om belägringen av den sista utposten för det judiska upproret 66-73 AD, fann jag några inventarier och detaljer som lika gärna kunde läggas in i en medeltida miljö. Dubbelörnen, symbolen för det bysantinska kejsardömet, fick ersätta den romerska Jupiterörnen. Efteråt renderades bilden i Photoshop, lite detaljer som tex Yakanes & Jacks ringbynja adderades och framför allt effekten av de olika ljuskällorna lades till. Resultatet kan ses nedan.
Mondenaga de Quiroga i Yakanes tält, m Jack
Ganesha Returns – in clear-line
Den första bilden som lades upp på min blogg var en soffatillkommen teckning av den älsklige Ganesha, festens och glädjens gud, trind och fyrarmad festprisse som kan muntra upp till och med sin glåmige styvfader Shiva, förstörelsens herre. Nu är han tillbaka, i ny dräkt, skrudad i clear-line för maximal barntillfredställelse!
- Skiss Ganesha
Som ett led i ett projekt att rita söta elefantvisioner till den oförlikneliga Alma drogs denne gladlynte filur åter fram, dansant och lättfotad, för att förhoppningsvis lysa på henne, och alla oss andra som inte kan undgå att falla för en liten snabelförsedd tjockis, med sin glädjespridning. Det började i gammal god stil: på en soffa hos min syster växte en blyertskiss förvånansvärt lätt fram, direkt ur huvudet och med lite suddande och ingen research -han kommer lätt, den lille gynnaren, eller så är det något med honom som tilltalar mig. Notera de disneyinspirerade trefingrade händerna (+tumme). Jag ändrade också helt spontant på hans fötter för att göra honom mer… ”elefantig”. Som förut sitter mycket av karaktären i ögonen – i enlighet med hinduisk tradition har Ganesha stora och markerade ögon som ger ansiktet ett generöst uttryck och också, i den bästa bemärkelsen, en lätt androgyn känsla. Hinduiska gudomar har ofta denna känsla av att bära på de två könens kraft, och även i en såpass stiliserad bild som denna kan man försöka projicera det där.
Ganesha Tuschad i Clear-line
Skissen pekade hän mot en renodlad clear-line-bild enligt vad som tidigare diskuterats – en bild i serietidningsstil med få inre linjer och detaljer, där totalintrycket blir dominerande. Den visade sig bli lätt att tuscha, och med en medeltjock pensel kom konturerna och de till antalet begränsade detaljerna snabbt på plats. Jag behöll lite mer fin detalj bara i kronan och blomsterkransen. Uttrycket blev bra, Ganesha framstår som gjord för den här tekniken – det måste bero på att figuren i sig, med sina fyra armar, anslående huvud och den dansanta position jag föredrar, är tillräckligt intressant och distinkt för att behålla sin lyster även utan detaljerade och realistiska inslag. I själva verket tycker jag nästan att hans personlighet och roliga utstrålning vinner på denna avskalade form.
Den där bilden ber om att färgläggas. Fram således, med Photoshops penselfunktioner! Ganesha avbildas ibland hudfärgad, ibland vit. I linje med att framhäva hans ”elefant-skap” (knasigt adjektiv – alt. elefantism? elefanteri?) bestämde jag mig för en sedvanlig elefantgrå, med starka färger i detaljer som höftskynke och juveler. Jag stannade inte för de enkla färgerna utan efter kort experimenterande lades en lätt rendering på, i form av gradient-verktyget och ljuseffekter. Resultatet, som kan skådas nedan, blev inte dumt alls, och ger mig förtroende att improviserade bilder i clear-line kan bli vettiga slutprodukter. All hail the inspiring Alma and lord Ganesha!
Ganesha Clear-line Färglagd
För en jämförelse med den första bilden av Ganesha, utför i en mer realistisk cross-hatch-teknik se här.
Storyboards: Inför landstigningen
Sjöslaget vid den belägrade staden Arbine mellan två sjöfarande stadsstater har rasat hela dagen. På natten, när de hårda stormbyar som svepte bukten bedarrat, seglar den segrande flottan mot belägrarnas huvudläger för att påbörja en överraskande attack…
Se där temat för denna storyboard. Den här krävde en hel del research – jag vet inte mycket om båtar, även om medeltida skeppstyper är mig mer bekanta än den nutida floran av skorvar. Efter några nätters surfande och ett par bokinköp tonade några vettiga idéer fram, men ändå tog bilden flera veckor och mycket inlärande skissarbete för att färdigställa.
Medeltida Skeppstyper
De viktigaste skeppstyperna för större medeltida skepp var båtar av s.k. kogg-typ, ibland kallade rundskepp (pga den rundade kölen), samt galärer. En galärs främsta framdrivningsmekanism var en eller flera rader av åror, vilket befriade kaptenerna från beroende av väder och vind. Mot 1200-talet utrustades de regelmässigt med segel också trots de pga sin konstruktion inte var goda seglare, och segelberoende även på andra sätt var en svaghet för båtar med militära syften. De medeltida maritima republikerna i Italien – Genua, Venedig, Pisa, Amalfi m.fl. använde sig framför allt av galärer för rena krigsskepp eller skepp med vad som numera kallas dual use – dvs skepp som förvisso fraktade last men också hade militär kapacitet. Galärer har dock dålig lastkapacitet, eftersom mycket av utrymmet tas upp av rorsmännen. Sålunda brukades för handelsbruk ofta rundskepp, som var rena segelfartyg. I krig togs dock regelmässigt större handelsskepp i anspråk för stridigheterna. Av denna anledning var många rundskepp försedda med höga för- och akterkastell från vilka båg- och armborstskyttar kunde svepa fiendefartygs däck.
Koggar som fightas
En av svårigheterna med många av de illustrationer som finns i urkunder är den medeltida icke-realistiska avbildande stilen. Den ger ingen känsla för volym eller skala. Genom att studera målningar av senare liknande skepp och de få teckningar av medeltida skepp jag kunde hitta växte dock insikterna fram. Speciellt en illustration (se här bredvid) gav också en pekare på skalan. Skamlöst ritade jag av och om den till min egen bild, och började på resterande element i en blyertskiss som sedan tuschades över med kross-hatch-teknik.
Jag lät en av skeppen vara en kogg lik den som på bilden ovan, ehuru något ombyggd och ur en annan vinkel, med brandskadade segel och akterkastell för att ge eko av det föregående slaget. Den andra båten i förgrunden fick bli en galär, hårt kämpande mot vind och vågor. Ett antal mindre roddbåtar och landstigningsfarkoster fick illustrera den aktivitet som föregår den nattliga landstigningen. Miljön tecknades med samma teknik som båtarna, fast med lite bredare tuschpenna och pensel. De spridda delarna kom att bilda ett slags collage – på slutet fanns över ett dussin element inklusive bakgrund, vågor, små och större båtar att sätta ihop. Med photoshops hjälp kunde bilden monteras och renderas för att ge rätt nattlig belysning, visa på ljusen i det avlägsna lägret, och andra effekter. Slutresultatet kan ses nedan.
I natten närmar sig Atreminarnas flotta Huvudlägret
Jag hade ett antal låtar som ringde i huvudet vid arbetet med denna bild, men den kanske mest talande var nog: Hans Zimmer – I See Dead People In Boats från ”Pirates of the Caribbean – At Worlds End”.
Och det var fest och gamman i dagarna sju…
Eller: ”För övrigt anser jag att Versailles bör förstöras”
Såsom av en händelse genomled jag hysterin kring prinsessbröllopet djupt inbegripen i egna bröllopsbestyr av ett särskilt slag… ett bröllopsporträtt. Och nej, inte av nån ätstörd aristokrat och en gymägare utan av mer förtjänstfulla personer.
Björn & Jennys Bröllopsfotografi
När vännen Björn och hans ljuvliga brud Jenny förmäldes för läänge, lääänge sedan (hehe) skickade de ett fint kort i klassisk stil som sedan dess haft och behållit en hedersplats hos mig. Ett minne av en fin dag, av storartad glädje och lycka och att fantasin att brudgum och brud kan vara på sitt ypperligaste denna symboliska dag faktiskt kan slå in.
Men. Nu är vissa av oss så funtade att vi icke kan låta bli att skämma det fullkomliga utan ständigt, som Stephen King säger, funderar på ”Vore det inte kul om…?”.
Det började som ett skämt, tänk om man kunde tänka sig bröllopstablån i en helt annan miljö, säg i ett tibetanskt lamakloster med de unga tu i region- och tidstypiska kläder? Knasigt men kul… och jag började till och med skissa på ett vindpinat Himalaya och knäppa kostymer kompletta med rustningar och prinsessan Amidala-liknande håruppsättningar, som här skall förbigås utan vidare kommentar…
Jag skojade om det där en dag och fick höra att ”andra hälften på 1700-talet skulle vara ett bättre val”.
Marie Antoinette i blå klänning 1783
Jaså…hmmm… ja klädmässigt mycket anslående, med möjlighet till extravagans i både accessoarer, frisyrer och annat. Dessutom helt nytt för mig. Idén växte och blev oemotståndlig, speciellt efter att jag läst en bok om Madame de Pompadour. Och så, en dag, begynte ett mer seriöst skissarbete .
Det svåra var förstås porträtten – här har medgetts förut att det inte är min starka sida. Men med lite svett och nervdarr fick jag fram en OK likhet på en första skiss av bildens mö. Sedan kom arbetet med design av en sen 1700-talsklänning, frisyr och accessoarer. Jag bestämde mig för franskt post-1770-tal á la Marie Antoinette, och kunde efter lite research från filmer och böcker få fram en tidstypisk men ändå unik look.
Jenny i Fransk sen 1700-talsklänning
Håret var extra kul, med utmaningen att få den höga perukfrisyren tidstroget imposant utan att huvudet såg ut som en jättelik hårpuff.
Klänning, profilporträtt och frisyr hade alla skissats i samma teknik, blyerts och kolkrita, och kunde monteras till en sammansatt bild. Fram trädde en förvånansvärt hyfsat porträtt. Stärkt av reaktionerna och input som följde på en liten remissrunda kunde jag börja grunna på bildens vidare element.
Livgardet, samtida teckning Krigsarkivet
Näste man till rakning var just det, mannen. Här började Marie Antoinettes historia, som redan funnits i mitt bakhuvud och framstående förekommit i min research, surra lite högre. Marie hade en svensk älskare, den oförvägne Axel von Fersen. Vore det inte kul om…. man kunde klä Björn i uniform från perioden? Efter lite letande fastnade jag för Livgardets uniform Det passade också med tanke på att en Livgardist var en mer upphöjd soldat, och verkade i omedelbar anslutning till kungliga personager.
- Livgardets Unifrom 1779 för Björn
Det fanns bilder på lite olika varianter från olika år på nätet, men grunddragen var desamma. Uniformen av 1779 passade bäst för ändamålet, och med hög hatt, peruk med hårtofs och blekgula handskar trädde en översiktlig blyertskiss fram.
Sedan kom frågan om hopsättning och förberedelse för målning. Med photoshops hjälp fogade jag ihop skisserna när de nått samma grad av färdigställande. Jag bestämde mig för att använda mig en helt ny teknik för målning, inspirerad av en förebild, den nyligen avlidne mästaren på historiska illustrationer Angus McBride. Han gjorde den underliggande skissen på duken i brun s.k. sepia-ton, och målade sedan över den med ganska tunna färger som låter det underliggande framträda som skuggor och konturer som på ett påtagligt sätt smälter ihop med de ovanliggande färglagren.
Björn & Jenny skiss Sepia
En viktig detalj fattades nu – bakgrunden. Bildens tema hade vid det här laget fått ett helt eget liv, och valet var ganska självskrivet: slottet Versailles. Svårigheten låg främst i att hitta ett bra perspektiv, lagom långt borta för att slippa måla varenda krusidull men ändå tydlig nog att kännas igen. Efter lite letande i arkiv och nät gjorde jag en kolskiss som jag trodde skulle fungera, med en av flyglarnas hörn och en liten fontän som de två kunde tänkas sitta vid kanten på.
Blyertskiss av Versailles
Den där skissen fick genomgå samma behandling till sepia (kan photoshop tackas nog?) och sedan var det bara målning som återstod. Jag gjorde först ett färgtest, efter att ha fått tips om färgval – blått på klänningen önskades. Det passade väl ihop med uniformens färger, och efter att ha sett resultatet av övermålningen av sepiaskissen satte jag igång. Den nya tekniken visade snart sina förtjänster – bilden blir mer än någonsin förut en målad tavla, där datorpenslar förvisso ersätter fysiska dito men där färger, vattenmängd och annat är identiska till sin effekt som en verklig förlaga, och smälter ihop på ett sätt som tvingar en att vara försiktig och tänka som om man använde verkliga material. Bilden avancerade dessutom mycket mer jämt än den tillförne använda skaltekniken. Versailles målade fasad blev bra, åtminstone med tanke på att det var ännu en av dessa första gånger som ett sådant motiv användes.
Björn & Jenny i Versailles
Som vanligt kunde komplikationer inte riktigt undvikas: bilden tycktes närapå vara färdig och funderingar började på renderingar (ljus- och eftereffekter) när det slog mig – utifrån den ljussättning jag valt skulle fontänens vatten reflektera fasaden. Aaaargh – under några dagar ansågs det att Versailles för Övrigt bör Förstöras, men det hela blev trots allt ett lyft, och genom omsorgsfullt val av färg och droppande penslar blev det faktiskt inte illa alls. En annan sak som inte helt kunde skylas av min nybörjarteknik var att skisserna för porträtten inte riktigt överensstämmer: Björns porträttskiss tar sikte på skuggorna i ansiktet medan Jennys trycker på dess linjer. Efter påmålning blev de där skillnaderna påtagliga, men då var det för sent att göra om, och deadline (midsommarafton) närmade sig med stormsteg.
En sista komplikation blev tryckning och inramning som drabbades av det mest osannolika strul i precis sista sekunden, men efter vredesutbrott och gisslantagningar i en atelje kunde bilden ovan till slut produceras och levereras, med, verkar det som, ett gott mottagande. Må den skina på sina protagonister med alla välgångsönskningar som tänkas kan.
Prinsessan Felicia del 2: Enter the Dragon
Att hamna på ett sidospår. Att inte se skogen för alla träd. Att grotta ner sig i detaljer. Det är ett öde som kan drabba alla, med eller utan pleonasmer. Halvvägs in i Prinsessan Felicia-projektet tilldrog sig en del lite väl mycket uppmärksamhet, vilket fick en märklig effekt på slutresultatet: Draken.
2 Lung-Drakar vid Kinesiska Muren
Som nämnts tidigare är draken en lung, en kinesisk drake. I det gamla Kina är lung den främsta av fyra lyckobringande mytologiska djur (de övriga är Fenixfågeln, Enhörningen och Sköldpaddan). Åtminstone efter Kinas enande år 221 fKr. under den förste kejsaren Qin Shi Húangdi står draken i direkt förhållande till kejsaren och riket, och symboliserar kejsarens majestät och makt.
Det var en ren ingivelse att ha en lyckobringande lung liksom ormlikt dansande i luften till prinsessan Felicias uppvaktning. Ibland är det nya befriande – jag hade aldrig ens ritat av en lung, än mindre själv designat en. Men nu flöt det hela på ruskigt lätt, och efter en blick på några lung och med ovanligt stadig hand skissades och tuschades en original-lung fram.
Skiss & Design Lung-Drake
Ormande i luften, respektingivande men inte skräckinjagande. Snygg men inte prålig. Jag blev lite för nöjd med mig själv. Det slog mig inte att jag annamat en tuschbaserad teknik, inte olik den ursprungliga kinesiska (och inte helt olik tex manga-seriers). Men jag var upprymd och började genast måla draken, innan resten av bilden alls var redo.
Lung -Färglagd
Med hjälp av skal-tekniken och penselfunktionerna i Photoshop målade jag draken i all sin färggrannhet (där kan man snacka om Photoshoppad bild, hehe). På experimenthumör som man var testades en kul relief-funktion, som gav penseldragen lite volym. Efter att skuggat och målat fjäll efter fjäll blev resultatet riktigt bra.
För bra. Man kunde nämligen konstatera att Draken sprungit iväg till en helt egen bild i sin egen rätt. Den var nu klart appart från hur resten av bilden skulle se ut, både i stil och färgskala. Jag stillade oron med att det säkert skulle kunna åtgärdas i slutändan. Men det skulle inte bli som jag trodde.
Prinsessan Felicia del 1
Det var en gång, för länge, länge sedan…
Året var 2007. Den sagolika Felicia ville en dag att den skumme farbror Pablo skulle rita en prinsessa åt henne. Med röd klänning, en enhörning…och en drake, och ett fint slott… och så vidare. Jaaavisst säger man då, föga anande vad man tagit på sig. Det blev inledningen på en årslång kamp, och en av mina allra första försök att måla porträtt och tavlor med stora sammansatta motiv. Ibland förtvivlade man – halvvägs in förstördes allt arbete med färgerna och då var gråten inte långt borta. Men den blev till slut färdig, och kunde så småningom levereras till sin inspirerande beställarinna. Under vägen lärde jag mig enormt mycket, och lade grunden till ett mer strukturerat arbetssätt som hängt med in i framtiden.
Första Koncept Felicias Bild
Hur skulle det hela se ut? Prinsessan var det viktiga, men det fanns flera andra motiv. Iställer för att bara börja skissa direkt gjorde jag därför ett koncept, ett nytt, ja just koncept för mig på den tiden. Runt en prinsessa i lång klänning skissades konturerna av en drake och enhörning in. I bakgrunden en borg högt uppå en klippa. Jag bestämde mig redan då för en kinesisk drake, en Lung: de är lyckobringande snarare än läskiga, och bilden skulle andas en positiv känsla var min tanke. Jag kunde inte undvika att springa i förväg och börja rita på prinsessans kläder. Inspirationen var från antika togor för högborna damer av patricierätt, men jag designade om den med en slags slitsade ärmar av mer högmedeltida snitt. Det ser lite, tja bysantinskt ut, så jag tittade på bysantinska kejserliga kronor och skapade en tiara med en liten pendang framför pannan.
Det stående konceptet avslöjade att det skulle bli en märklig obalans i bilden – för att få plats med allt måste prinsessan stå ocentrerat, vid sidan av mittlinjen och skulle inte bli bildens fokuspunkt. Det var inte bra. Jag bestämde mig för att rita en liggande bild istället, med prinsessan helt dominerande i mitten. Det skapade ett tomrum – för att få symmetri i bilden ville jag ha 2 figurer på ömse sida med prinsessan i mitten. Draken och enhörningen, slottet och…vad? Efter lite tanke påminde jag mig en fin bild jag såg för flera år sedan av min personliga favorit bland mytologiska djur, gudarnas budbärare Gripen. Den har fördelen dessutom av att vara en flygande best och kan läggas varsomhelst i bilden. Jag skissade, fyllde i med lite hård blyerts och ordnade dem runt prinsessan enligt nedan.
Prinsessa, Drake, Grip & Enhörning Skiss
Jag lade en trollstav i händerna på prinsessan, hon har förstås magiska krafter (naturligtvis), och gjorde den lite krokigare än de vanliga Harry Potter-aktiga som numera är regeln. Så långt kommen artade sig det hela bra. Jag lade mycket krut på en dynamisk design för skepnaderna runt mittfiguren. Speciellt draken, som fick en tuschfinish av ren entusiasm.
Felicia- skissförsök
Men sakta i backarna. Huvudpersonen, prinsessan, måste gå först. Jag började fundera på mer detaljer till henne. Då fick jag en idé som jag inte funderat på från början. Tänk om man skulle…nä men det gick inte, det hade jag aldrig gjort. Verkligen. På över 30 år hade jag aldrig seriöst försökt rita en person som jag kände. Men för min lilla musa… ville jag i alla fall försöka. Som det visade sig gick det inte så illa. Ett par skisser senare hade jag i alla fall en fungerande likhet framför mig. Felicia skulle bli sagoprinsessan.
Snyggaste lagsymbolen?
Förra sommaren var det någon som lite oseriöst antydde att den ville köpa en bild av mig på en snubbe som svingade sitt fotbollslags emblem. Jag sade att visst, OK, och gjorde en snabb skiss, men sedan rann det hela ut i sanden.
Skiss Heroisk Flaggviftare för Supporter
Nyligen tog jag fram den där skissen och använde den för att öva tushpenselteknik. Men det fick mig att fundera lite över vilket lagemblem som skulle se bäst ut att avbilda. Det slog mig att jag diskuterat det vid något tillfälle med några fotbollssupportrar. Erfarenheten var att det där var en känslig, närmast omöjlig fråga för dem, eftersom deras skygglappar förstås stänger av alla normala estetiska mekanismer och närmast tvingar dem att tycka att deras egna lags emblem är snyggast.
En ofjättrad person har dock inga sådana inskränkningar. Däremot har jag ärligt kända preferenser. Och en av dem är att jag endast befattar mig med stockholmslagens symboler. Provinsernas lag får ursäkta, deras göranden har ingen bäring på mitt liv och varje tågande av deras fanor och symboler på våra gator drar hos mig fram visioner av bondetåget 1914. Om jag har en preferens som är okuvlig är det för Stockholm, för huvudstaden och dess liv.
AIK, DIF, Hammarby, Brommapojkarna, Assyriska, Reimersholmes, Westermalms
Reymersholmes IF
Jag tittade på de lag som de senaste åren spelat i allsvenskan, och jämförde i första hand de tre stora lagens insignier – Hammarby, AIK samt Djurgården – men tog också med Brommapojkarna och Assyriskas märken, de har ju varit där uppe och vänt på sistone.
Westermalms IF
Jag lämnade Reymersholms IF och Westermalms IF (någon som ens hört talas om dem?) åt sidan, då dessas spel i högsta divisionen skedde under stenåldern.
Ett litet stickspår – det säger något om synen på elitlags verksamhet att man numera helt övervägande kallar deras lagsymboler, insignier eller emblem för loggor (en snabb titt på Google visar det med all tydlighet). Som om de vore ett varumärke, eller ett företag. Eller så kanske fotbollsvärlden bara har bristande språkfärdigheter, det skulle ju knappast förvåna…
Så vilket emblem skulle se snyggast ut på min bild?
Assyriskas Emblem
Assyriska
En intressant inledande fråga är om Assyriska kan betraktas som ett Stockholmslag. Men om man skulle tillämpa en slags strikt skiljelinje av typen ”lag som verkar inom stockholms kommun” skulle ett visst Solnalag också falla bort. Vilket förstås har sin ironi, men till sist och syvende är orimligt. Stockholm är för mig ”Stockholmsområdet”, som sig bör för rikets pulserande och växande hjärttrakt. Assyriska kommer alltså med.Nåväl. Assyriskas symbol lider av att vilja för mycket, vilket jag gissar hör samman med dess vidare betydelse än att bara vara symbol för ett fotbollslag utan också en slags kulturell fanbärare. Den har således för många element som inte är välkomponerade, i betydelsen att det finns för många färger och saknar tydliga avgränsningar. Att de vilar på ett vitt fält gör också hela emblemet blekt, och lite otydligt. De borde ha renodlat dess vita och röda element, för övrigt de som dominerar deras uniform, och fullföljt avgränsningen som axen runt stjärnan påbörjar.
Brommapojkarnas Emblem
Brommapojkarna
Brommapojkarnas emblem är inte dumt. Symbolen med de två händerna som möts mitt i bilden är sympatisk och kontrasterar väl med sköldens två tydliga färger, för övrigt mina favoritfärger, rött och svart. Frågan är dock om inte just rött och svart är lite för mörka tillsammans. Tilltaget att sätta bilden omgivet av en grön lagerkrans mitt i bilden gör att det blir lite väl mycket färg – grönt, gult, svart och rött. Allt som allt dock ett bra emblem.
Djurgården
Jag har alltid funnit Djurgårdens emblem för skrikigt – 
det har för många färger och ser ut som en sallad av de tre grundfärgerna. En kul sak var dock deras regalinspirerade symbol, med stående lejon bredvid skölden. Den är riktigt snygg och ser anrik och respektingivande ut, men det skulle inte vara korrekt att jämföra ett sådant utökat emblem, troligen tänkt att sättas på en stor yta av typen flagga, med de övriga lagens avskalade. Frågan som ligger kvar är dock om den inte skulle se snyggast ut på min bild, som innehåller just en stor flagga.
Hammarby
Hammarbys Emblem
Hammarbys emblem är inte illa, inte illa alls, och innehåller också i sig en flagga, som på min bild. Den har enkelheten och kontrasten hos två tydliga färger, vitt och grönt, kompletterat med gult som i heraldiska sammanhang anses känneteckna guld. Lagerkransen runt ger den en viss stil. Men tilltaget att skriva in små bokstäver i själva flaggan utan avgränsningar drar ner betyget – det ser lite plottrigt ut, stör kompositionen och gör den lite…tacky. Som om de tagit någons hemsydda flagga och gjort den till sitt emblem. På avstånd ser det ut som gula kråkfötter.
AIK
Det bästa till sist. För vinnaren blir…AIK. Deras märke är välkomkomponerat i betydelsen väl avgränsat och tydligt trots att den innehåller många element. Tydligheten kommer av att den innehåller endast två starka och kontrasterande färger, svart och gult, som också harmonierar väl med varandra och dessutom skapar en dramatisk effekt. Svart, alltid en bärare av många betydelser, är en färg som det inte går att stå likgiltig inför och öppnar dessutom dörren för snygga svarta uniformer.
Tilltaget att mörka de gula delar som är bokstäver och ornament och behålla ett klargult fält i mitten är genaliskt: det behåller kontrasten hos grundfärgerna i märket samtidigt som det möjliggör många smådetaljer. Den heraldiska utformningen av skölden är stilfull utan att vara för tillkrånglad och uppnår på en begränsad yta vad Djurgårdens stora ”regal”-symbol behöver massor av utrymme utanför själva emblemet för att uppnå – en känsla av tradition, av anrik och dramatisk historia.
Så – det blir en AIK:are som svingar sin flagga när bilden skall sättas ihop.
Fortsättning följer.
Nästa del: ”Att sätta en Lagsymbol på en Flagga”→
UPPDATERING: ”En återblick på assyriskas klubbmärke” →
Projekt Storyboards: Smoke on the Water
Ambitionsgraden fortsätter uppåt.
Efter den allra första storyboarden med Yakane blickande ner på staden Arbine i solnedgången flankerad av katapulter har det kliat i fingrarna att visa den bildens ”tvilling” – där synfältet svänger runt och man ser vad Yakane ser, staden Arbine och dess bukt, havet och himlen. Till sist var det dags. Nu har det dock gått ett dygn, och det stora sjöslaget om Arbine är i full gång. I bukten utkämpar flottor från de stora handelsrepublikerna, motvarande Venedig och Genua, sin dödliga strid. Allt medan Yakane gör sitt bästa för att bombardera staden Arbine för att få den att ge upp innan den kanske undsätts av de ankommande skeppen. Vår vän den ”grekiska elden” kommer åter till bruk, spåren från katapulternas rykande kastbanor förenas med den molniga himlen och ute på havet denna syn…
Ut ur havshöstens dis i gryningen, mellan dimmorna och bankarna av rök, framträdde små vita konturer på vattnet, och ljuset från eldar som brann. De såg redan rökplymer stiga upp från skeppen, vissa förenade i stora svarta pelare som dansade i havsbrisen. Svärmar av brinnande bloss flög mellan de mörka avlägsna skepnaderna där ute, som långa lysande klor som rev, med eld som sprang upp där de vidrörde sitt mål.
Apropå en av mina obligatoriska sidospår: det gick inte att undvika Deep Purples klassiska ”smoke on the water” , som därmed fick utgöra soundtrack till denna scen, i en version med orkesterstöd för maximal maffighet:
Nåväl.
Den här bilden var ett massivt åtagande, med tanke på att det bara är en snabb (?) illustration till en text. Det finns en mängd fällor i den: det är en landskapsbild, innehåller en stad, har ett märkligt perspektiv, massor med trupper, maskiner som kastar saker, rök och fan vet allt… Och som vanligt skulle allt in på en A4.
Ett till sidospår. Jag är irrationellt rädd för stora papper. De är som en stor, vit öken, som stirrar på mig och utmanar mig att skapa ett totalt pekoral till kludd. Bara tanken får mig att svettas. A4 är lagom för mig. Endast tvingande omständigheter får mig att glänta på mitt A3-block.
Här var svårigheterna stora. Redan den första konceptskissen visade att det skulle bli ett pillejobb värdig en frimärkssamlare att rita alla små detaljer, och hur pappret skulle se ut med alla mörka partier ville jag inte tänka på… och de satans belägringsmaskinerna som måste ritas i perspektiv (klossarna markerar deras tänkta läge) och ljuset från morgonsolen som skulle skugga allt (se pilen) och…aaargh. Den blev liggande över en månad.
Koncept för slaget om Arbine
Men vad har man fantasin till? Istället för att förbereda en stor tavla av det hela och gå till väga som man SKA göra, kastar jag mig ut i det totalt okända, sån är jag… och det slog mig att det kanske fanns en ful genväg. Man kunde begagna sig av… Ritfilm. Ritfilm är likt kalkerpapper, en nästan helt genomskinlig film, men behandlad så att den är styv, nästan som OH-film, men det går att rita och sudda på osv. Lysande. Sålunda beväpnad och med de nya tuschpenselpennorna man skaffat (och ritat 2 hela bilder med!) skred jag till verket…
Modell på en Ballista
Först ritade jag med bläck direkt på skissen. Arbine befinner sig på motsvarande Adriatiska havet så jag tittade på städer som Split och Dubrovnik för dess murar och allmänna utseende. De många myrlika soldaterna som bemannar och vaktar maskinerna har bysantinska kläder och utrustning av sen 1200-talstyp som är bekant och redan förekommit i andra storyboards. Petigt, men inte svårt. Värre var det med belägringsutrustningen.
Liten katapult av ”Skorpion”-typ
Jag hade ritat en del sådan innan i en annan storyboard. Nu skulle det dock bli mycket mer, och från en konstig vinkel snett ovanifrån. Och vilka varianter skulle man ta? Att bara köra på flera av samma sorter vore praktiskt men…trist. Och förmodernt artilleri är ju lite smårolig, vem skulle inte vilja att ha en ballista på balkongen? Jag dök ner i mina böcker och mitt bildbibliotek, läste på ytterligare och hittade illustrationer på flera kul varianter av ballistor, trebucheter och katapulter, skorpioner med mera.
Modell av Katapult med kastarm
En not om maskinerna: en ballista eller arbalest är i praktiken en jättestor båge. En kastarmskatapult är som en stor slunga. De jobbar alla med elastiska senor som kastar iväg projektiler uppemot 200 meter, mer om de står på en höjd. ”Grekisk Eld” bör ha skjutits med en katapult, troligen en lätt sådan. Såvida inte man ville nå långt, riktigt långt.
Trebuchet, från en 1200-talsurkund
Superkanonen på den här tiden var trebucheten, som är en slunga placerad på en stor motviktshävstång. Den fylldes med sten eller grus och kunde väga uppemot ett ton. En stor trebuchet kunde kasta en stenbumling på 50 kilo uppemot 200 meter, och en lättare projektil for i en hög kastbana hundratals meter ytterligare. En sådan finns tex i Luc Bessons ”Jeanne d’Arc”. Förutom flera katapulter måste Yakane ha en sådan: stor karl – stor kanon och allt det där…
Kanske inte maximalt realistiskt, men i alla fall…möjligt.
I fortsättning ritades hav och växtlighet snabbt och skissartat direkt med tuschpensel. Ett karpaltunnelsyndrom senare såg det ungefär ut som nedan.
Nu återstod himlen och röken från staden, samt de rykande kastbanorna från katapulterna. Det ritade jag på ritfilmen. Fantastiskt material.
Sedan scannade jag in det hela, lade på ljussättning på miljön för att visa den tidiga morgontimmen när det stora sjöslaget kör igång, lite ljuseffekter till flammor med mera. Och voila. Förhoppningsvis skiner i alla fall skuggan av en glimt av maffighet igenom på min första bild någonsin av ett fältslag.
Yakane ser ut över belägringen och Sjöslaget om Arbine
Projekt Storyboards: Kati & Kashar 2 – Änglar, Guds Ljus & vackra ryttare…men vad gör Judge Fire här?
För illustrationen av hur den sköna Kati steker den demonbesatte nomadschamanen Kashar har genom åren saknats en riktigt genomtänkt idé av hur den gudomliga närvaron Uriel, ”Guds Eld” ter sig. Han kommer att förekomma i flera storyboards, så det var dags att ta itu med det.
Uriel är en av de klassiska ärkeänglarna av från den rabbinska traditionen århundradena före kristendomen.
- Uriel med Eldsvärd
Jag läste om honom för många år sedan i samband med studier av Islam, där han presenterades tillsammans med sina ”kollegor” Mikael, Rafael och Gabriel . Hans namn betyder ordagrant ”Guds Ljus”, ibland tytt som ”Guds Eld”. I den hebreiska Enochs bok förekommer Uriel ett antal gånger, och han presenteras som en av de änglar som oftast gör sig ärenden till människornas värld. I själva verket verkar han vara en slags förmedlande länk mellan det gudomliga och det dödliga. Han avbildas ibland med ett svärd av eld – det där gillade jag.
Gabriel nedstiger till Muhammed, turkisk miniatyr 1595
Inom islams minityrmåleri, med höjdpunkt i 1500-talets Persien och ottomanska riket, avbildas ärkeänglar som Gabriel och Uriel med 2 vingpar (fyra vingar), och också ofta med en slags brinnande gloria. Även detta togs upp som inspiration.
För några månader sedan funderade jag på det där medan jag satt och klottrade i tunnelbanan, och skissade på en bild av Kati med Uriel-manifestationen bakom sig.
Kati & Uriel Koncept
Det blev inte dumt, och jag tuschade snabbt till skissen som en framtida referens. Bilden saknar i stort sett detaljer och jag uppehöll mig mest vid Katis karaktäristiska kroppsbyggnad (det där händer ofta), men kontentan av Uriel blev en brinnande varelse som ser skräckinjagande ut och har stora vingar av eld. De fyra vingarna kom dock knappt med – som vanligt tog papperet slut innan teckningen gjorde det. När jag sedan skulle utveckla en storyboard plockades den där bilden upp och låg och hovrade i bakgrunden.
Judge Fire
Det slog mig också varifrån idén till det lite onda och dödskalleinspirerade utförandet kom – det var förstås de gamla serierna som stack upp sitt tryne igen… Se bilden på Judge Fire, en av de fyra ”Dark Judges” som förekommer i några minnesvärda nummer av tidningen Judge Dredd.
Suck. Jaja, man får väl betrakta det som en tribut. Det finns inte så många sätt att teckna en hotfull brinnande varelse. Jag har dock stött mig lite på den hemska uppenbarelsen, eftersom änglar förstås skall vara ”goda” och vackra, men idén är ju att avbilda Uriel i sin straffande och drabbande form. Och Gud i min berättelse är, i den mån han överensstämmer med vår Jahve, en ganska bister och gammaltestamentlig herre, vars änglar slår till på ganska brutalt sätt och på köpet begär människoffer och annat trevligt. Det är för övrigt den Guden som ofta ovetande kristna åkallar – trots teologers obskurantism så tas Guds aptit på offer aldrig bort i det Nya testamentet, och tidiga kristna såg i människooffer i bibeln, som Abraham, Jefta mfl, en parallell till den kristne gudens villighet att offra sin egen son. Dvs sig själv, till sig själv, men för mänskligheten, enligt den nicenska trosbekännelsens märkliga soppa.
Nåväl.
Det där framfödde ett sidospår av övningar i vingar av eld, änglaansikten och annat. Se nedan för ett exempel.
Arbete med Uriel-koncept
Tillbaka till storyboarden som under höstens kalla månader jäst länge nog. Det stora problemet var hur allt skulle arrangeras. Kati skulle vara med, till häst. Och Kashar. Och Uriel. Och en massa himmelskt ljus och eld.
Kati & Kashar helfigur front
Mina första kladdar var frontala helfigursbilder, jag tänkte mig Kati som red an som en annan riddare och stötte ett spjut i Kashar.
Olika kladdar Kati & Kashar i grodperspektiv
Efter brainstorm på saken arbetade jag dock fram en intressantare och mer dynamisk vinkel, ett grodperspektiv.
Nu föll saker och ting snabbt på plats, och en blyertsteckning visar Kashar som drabbas av Kati som framstormande på hästryggen åkallar Guds kraft på honom i exorcistisk stil med Guds Eld svävande ovanför. Hon har armarna sträckta som för att kanalisera kraften från ovan ner på sin fiende. I berättelsen har Kashar precis dessförinnan fått figuren Jacks svärd kastat genom en av sina klolika händer, så jag ritade in det också. En juste bild med mycket action, men den saknade något…
Kati, Uriel & Kashar
Det var förstås den gudomliga närvaron, den kraft som slår och bränner Kashar som orsakade problem. En redan gjord blyertsbild är ett helvete att rita om, och någon lust att börja om eller ändra på något betydande sätt hade man ju inte. Vad göra? Jag satte mig att leka lite med Photoshop och dess ljuseffekter igen, och lade på starka ljusknippen som strömmar från Uriel-manifestationen ner på den demoniske fienden. Resultatet kan skådas nedan.
"ÅTERVÄND TILL HELVETET DÄR DU HÖR HEMMA! I IANNAIS NAMN BEFALLER JAG DIG!"
En Riddare – Marc & Adeleide
Ett önskemål som rests från barnahåll är att jag skulle rita en riddare, gärna med sin dam. Sagt och gjort. Här fanns också en möjlighet att kombinera med teman från mina berättelser. En av hjältarna där är 1300-talsriddaren Marc d’Arnevou, som är vicomte nere i motsvarande södra Frankrike. Han är gift i ett kärlekslöst arrangerat äktenskap (som var brukligt då), och har ett mer romatiskt fast förhållande med en hemlighetsfull dam vid namn Adeleide de Sabran vid sidan av. Det fick bli en bild där båda figurerar, med Marc i full rustning och Adeleide i en historisk korrekt klänning mot bakgrund av ett landskap med koppling till dem bägge.
Studier av rustningar decennierna efter 1300 AD
Några förberedande arbeten fanns redan gjorda – det påverkade definitivt mitt val av motiv. Jag hade gjort research för en historiskt korrekt rustning under denna övergångperiod, då riddarna började dra på sig allt tyngre rustning och hela metallskydd men ännu inte var helt inkapslade i stål. Hjälmen var ett problem, och jag tvekade i det yttersta för om Marcs ansikte skulle synas eller vara täckt. Till slut bestämde jag mig för en heltäckande hjälm, av en rätt speceill design som jag sett i samband med researchen till filmen ”Timeline” som utspelas under perioden.
En detalj som inte kan slarvas bort är Heraldiken. Marc är en högadlig potentat, och hans ställning är manifesterad i hans blazon, hans sköldemärke. I min berättelse ersätter stiliserade solmotiv korset som religiös symbol, och Marcs familj fick ett mångfaldigad gyllene sol på rött som blazon. Men Marc är ju från början ett oäkta barn, som hans fader endast sedermera fick legitimerad hos kyrkan (vanligt under perioden). Han var också den äldste sonen, men fick icke desto mindre inte ärva större delen av sin faders besittningar och titeln som greve.
- Marc Blazon design
Detta framgår av hans blazon, som är försedd med s.k. brisurer, broderade tillägg. Högst upp finns en s.k label som visar att han är äldste son. Den brukar tas bort när fadern dör, men Marc behöll den eftersom han inte ärvde sin faders stora furstendöme, men ville visa att han var äldste son. Korsande över skölden är en svart bend, en linje som visar att han varit illegitim son. Den kunde Marc också tagit bort, men han behöll den eftersom han behöll labeln. Jag kontrollerade mina idéer på diverse siter som Wikipedia och specialiserade sidor som http://www.heraldsnet.org/saitou/parker/index.htm.
Första skissen av den tänkta bilden etablerade figurerna. Marc med sin rustning enligt mina tidigare skisser för 1325, med ringbrynja som bas, kompletterat med tidens modernaste metallskydd: vambraces & spaulders på armar och axlar, och greaves & sabatons på underben och fötter. Under sin jupon, eller vapenskjorta, bär han en extra coat-of-plates av metallband på läder. Huvudet täcks av en avancerad form av tunnhjälm med en svängbar del framför ansiktet. En aventail av ringbrynja ger extra skydd åt halsen och övre delen av bålen. Hans stridshäst försågs med schabrak med hans sköldemärke, chamfron (huvudskydd) och halsstycke. Adeleide fick en tidstrogen klänning med knappar, och skor av mjukt läder. Hon rider tyvärr damsadel som då var brukligt, men har en lätt pilbåge med ett koger som om hon skulle ut på jakt, som sportiga adelsdamer gärna deltog i. Hennes håruppsättning är tagen från en effigy, ett gravmonument från 1345.
SKiss Marc & Adeleide
Nästa steg var att förstora bilden och bygga ut den så hästarna med sina ryttare syns i helfigur. Bakom skissade jag upp bakgrunden, en sydfransk by med ett slott uppe på en klippa. Slottet i fråga baserade jag på det periodiskt korrekta sydfranska slottet i grevskapet Foix, som har en fascinerande historia. Se http://en.wikipedia.org/wiki/Ch%C3%A2teau_de_Foix för förlagan.
Marc & Adeleide Skiss m bakgrund
Sedan var det bara att scanna in, sätta igång Photoshop och måla på. Jag behöll de tuschade linjerna för en slags blandstil med drag av serietidning och ren målning, och använde akvarellfiltren för penslarna i Photoshop. För stadsmuren använde jag ett tegelmönster som jag mångfaldigade för att efterlikna sten, och för klipporna skapade jag likaledes en stentextur som fungerade OK. Med akvarellfärger målade jag ett slags schabloniserat gräsmönster med skugga under figurerna. Resultatet kan ses nedan.
Marc & Adeleide Målad
Corinna och Draken
En sommar lovade jag den äldste sonen till några av mina vänner att rita en drake. Han är inne på sådana, och ville ha en ryslig, röd, eldsprutande drake. Typ Smaug i ”Bilbo”. Nåväl, jag satte mig ner och började fila på en drake.
en drake
Det var en intressant utmaning. Drakar har ju en gedigen historia, redan den mesopotamiska Enuma Elish omtalar det stora odjuret Tiamat, av vilken guden Marduk skapade världen. Det var 5000 år sedan. Genom årtusendena har draken fått stå för faran, det monstruösa hotet som en hjälte måste besegra. Med fantasy, och inte minst Tolkiens mäktiga drake Smaug i hans första bok Bilbo, fick draken en renässans. Fantasy har dock skapat sina egna konventioner och flertalet avbildade drakar skrämmer numera inte någon, avbildas antingen som passiva eller saknar den djuriska framtoning, den vildhet som ett stort rovdjur borde ha. Det är inte konstigt att de numera påfallande ofta förekommar som riddjur i berättelser. Å andra sidan ritas drakar ibland som rena djur, som en överdimensionerad ödla. Det är inte heller rätt, en drake är ju en intelligent varelse, och bör ha syfte och medvetenhet i sin framtoning. Många i övrigt mycket skickliga illustratörer som Garland (se bilden) går i någon av de fällorna, som i mitt tycke gör draken mindre hotfull och märkvärdig.
Ett annat problem är att sätta scenen. Att bara rita draken verkade lite…trist. Drakens hotfulla närvaro och blotta storlek framhävs bäst när man sätter den i en scen med människor som jämförelseobjekt. Och från mina egna historier finns just ett sådant tillfälle, med en drake. En av mina hjältinnor som jag ofta ritar är den vackra Corinna.
1300-talshuvor m knapp
Corinna är en oförvägen och modig kvinna, som inte tvekar att ta till vapen i en era då sådant inte var vanligt. I en episod hjälpte hon sin blivande man att dräpa en drake i dennes lya. Hon klev orädd fram och störde draken genom att kasta sitt svärd i dess mun just då den skulle drabba dem med sin mördande eld. Den scenen beslöt jag mig för.
Ridstövlar
Corinnas klädedräkt orsakade en djupdykning i arkiven och på nätet. Att avbilda hjältinnor iklädda en slags ringbrynjebikini som ursäkt för att visa deras kroppar är något som irriterar mig starkt. Men att regelmässigt sätta en helrustning på hjälten känns inte heller rätt – metallrustningar användes på slagfält och torneringar, och sällan annars. Corinna torde vara klädd i grova färdkläder, för att röra sig obehindrat i terrängen. Inspiration från replikor av 1300- och 1400-talskläder var inte svårt att få tag i.
Design för Corinnas kläder.
Corinna och draken skiss
Som koncept var det inte dumt, inte dumt alls, och skissen kunde användas för vidare arbete. Bilden måste tänjas och göras vidare. Jag valde att förstora skissens drake och måla dess vingar i sin helhet och lade ut riktlinjerna till en slags bakgrund.
Corinna & Draken utökad skiss
Förutom Corinna och draken lade jag in lite rekvisita i bilden. Några djurkadaver fungerade väl, och efter några tittar på nätet hade jag lite skallar och döda kor och getetr att rita av. Jag ville också ha med rester av tidigare olyckliga besökare, som det inte gått så bra för. En hög med dödskallar i förgrunden och liket efter en död krigare som fått hjärtat utslitet gav en touch av att den har draken inte är att leka med.
Rester hos Draken
Sedan var det bara att lägga in skissen i Photoshop och måla. Draken skulle vara röd, och jag lade på en ljusare gul färg för dess buk. Hela kroppan var täckt av fjäll, så med kloningsverktyget skapade jag en template där de runda fjällen liksom stod ut, inte helt olika små bölder på kroppen. Ljuseffekterna med riktade ljus tillät att jag kunde testa vilken ton som skulle målas på varje del. Ljuskällan i detta fall var drakens eld, som jag jobbade en hel del med, för att få fram den lätt genomskinliga känslan. Corinnas kläder målades i mörka bruna och svarta nyanser – passande för läder. Motljuset från drakens eld krävde ljusare kanter, och att man lade uppmärksamhet vid Corinnas kastade skugga. Bakgrunden målades helt och hållet med pensel med oljefilter, det fanns inte mycket till skiss där. Jag gjorde den mörk för att förstärka intrycket från drakens eld och starka färger, men lät lite ljus bryta in genom några öppningar för att bildens totalintryck inte skulle bli för nattsvart. . Man anar de spridda resterna under och bakom draken, målade i matta färger för att inte dra uppmärksamhet från huvudbilden. Resultatet kan skådas nedan.
- Corinna och Draken som reser sig för att spruta eld – i Färg
Jag har sedermera gjort ett antal studier och vidarebearbetningar av olika detaljer med koppling till den där scenen:
-
En närstudie av Corinnas vildmarksstövlar, som en del av en serie om förekomsten av just höga stövlar i bilder och andra sammanhang(klicka bilden)→
Om att Teckna Mer Cartoon-aktigt 2 – Älvor, Vättar och Krigarkvinnor
Efter mina inledande övningar i att rita i en enklare och mer stiliserad teknik efter andra förlagor gjorde jag några snabba försök att rite helt egna origalbilder i en sådan stil, för att se hur det skulle se ut. Den första var en bild på en älva och en liten orch. Älvor har jag ju ritat förut , och kontrasten mot en orch gör att man får med två olika sorters motiv att testa den nya tekniken på. Resultatet blev faktiskt inte illa alls, och ser lite komiskt ut om jag får säga det själv.
Älva möter Orch
Nästa bild innehöll ännu en utmaning, att skildra olika sorters klädedräkt med den ”storögda” och klara linje-stilen. Den blir den första i en serie med ”coola tjejer” klädda i varianter på gamla klädedräkter från olika mytologiska regioner. De tre i den första bilden är från det gamla Norden, Grekland och Egypten respektive. (En ny bild i denna serie finns här).
Krigartjejer från Norden, Grekland & Egypten
Nästa bild på tecknade krigartjejer från olika kulturer finns här (klicka bild)→
Om att Teckna mer Cartoon-aktigt 1
Eller ”storögt” som jag kallar det. Barn, speciellt yngre sådana, kan uppskatta bilder ritade med emfas på de viktigaste dragen i bilden. Detta kan var och en konstatera efter att ha sett på stilarna för serier riktade till yngre barn. Efter att ha fått förfrågan om att rita serier av bilder från och för barn har jag undersökt hur en sådan stil skulle kunna tas fram för mina teckningar. Mina bilder avbildar ofta kläder och parafernalia i viss detalj, och ansiktsdragen är ofta unika, inspirerade från levande förlagor. Frågan är hur man kan renodla teckningarna till att bli enklare men ändå vara uttrycksfulla utan att helt förlora i detalj. Det har också uttryckts en vilja att teckningarna skall passa för färgläggning av barnen som skall ha dem.
Aurora (Törnrosa) och Jasmin (Aladdin
Det finns flera vägar att slå en bro mellan detalj och realism å ena sidan och stilisering och uttrycksfullhet å den andra. Den fransk-belgiska stilen Ligne Claire, bekant från Hergés Tintin-böcker, är ett exempel. Den mer realistiska Disney-stilen, speciellt dess långfilmsanimationer, är ett annat.
Jag började med att rita med ledning av några Disney-bilder. Här är det de två Disney-prinsessorna Aurora och Jasmin (från ”Törnrosa” respektive ”Aladdin”) som avbildats. Mitt spontana grepp var att använda s.k. cross-hatch för att markera skuggning hos Aurora. Det blev rätt mycket skuggning, och visade hur viktig färgläggningen är för en Disney-illustration av den här typen. Själva de tecknade dragen är lika för båda: ögonen är stora, med markerade ögonfransar- och bryn, som används för att ange känsloläge och allmän attityd. Cross-hatch går i någon mening emot idén med mitt experiment: det är en realistisk teknik för att simulera mycket skuggning som passar för realistisk avbildning, gärna i svart-vit.
För Jasmin tog jag bort all form av skuggning. Det blev mer likt Disney, och mer passande för färgläggning. Båda de här teknikerna har sina löften. Som bild för är den mer skuggade snyggare, och ger en känsla av vad som avbildas som helt enkelt går förlorad om man renodlar bilden för mycket. Den renare bilden är dock tacksammare för förläggning, och tvingar en också att renodla uttrycket till maximum.
Älva från Mappbild
Jag testade två nya varianter på var och en av dem som en övning.Den nya skuggade bilden utgick från en målning av en liten älva i en flickas mapp. Jag avlägsnade kläderna som jag alltid gör med älvor (neeej älvor fryser inte så att förse dem med en massa kläder är bara amerikanskt pryderi). Det gav möjlighet att jobba med helt rena linjer, och resultatet blev inte illa alls. Det kändes som om jag fick lite kläm på tekniken.
Den andra skuggade bilden med cross-hatch-teknik utgick från en svårare förlaga, nämligen en tredimensionell liten leksak. Men den blev också bra, avbildningen är mer verklighetstrogen än dockan själv, och skuggningen kom till sin rätt här för att göra en avbildning som om än med stora ögon och andra stildrag ser rätt realistisk ut och ger en känsla för volym och rörelse utan att förlora sin stiliserade karaktär.
Sjöjungfru från leksak
Afrikanska folksagor…
Det var ett tag sedan sist, men inte för att man legat på latsidan ritmässigt… Lite återblickar blir av nöden. I september kallades jag in som illustratör av en god vän som ville att jag skulle illustrera en afrikansk saga som hon skulle berätta för sina elever.
Storyn är enkel: en man vars mamma är gammal och behöver sonens hjälp gifter sig med en vacker fru av hög status, en prinsessa eller liknande. Den nya frun skall hjälpa sin man med svärmodern och skall till att mata henne. Då biter den skröpliga mamman tag i fruns hand och vägrar släppa. Den yngre kvinnan sliter och försöker komma loss, men tanten har ett rottweilerbett… in kommer maken och inte heller han kan sära de två, varvid han ställs inför dilemmat
– skall han hugga av hustrun handen eller huvudet av mamman?
Låter skumt? Idén med historien verkar vara att locka till diskussion, att man skall kunna motivera sina val. Jag valde snabbt en variant på serieliknande framställning, med den unga kvinnan + svärmodern centralt.
Mannen kommer in och ser...vadå?
Sedan kom ett vägval ifråga om framställning som kunde bli problematiskt. jag ville få med maken, som förfärad kommer in för att se att hans mamma håller på att bokstavligen bita handen av hans fru… OK vi avbildar honom förfärad och förvånad. Men jag ville också göra själva dilemmats val tydligt med hans person. I sagan är mannen väldigt prudentlig och går till en domare för att bilägga tvisten, alltmedan hans stackars fru vrider sig i smärtor. Jag ville göra valet mer omedelbart, och försåg honom därför med ett västsudanesiskt svärd i ett avhängt axelbälte. Svärdets närvaro i bilden stärker omedelbarheten i mannens val – frun eller mamma?
Sedan lades elementen ihop, försågs med en viss bildbehandling och en påmålad bakgrund för att stärka kontrasten och tydligheten i bilden, och voila, en illustration av en sanslös situation…
Mom bites wife
Mera Gudar: Isis
De Egyptiska gudarna har blivit styvmoderligt behandlade än så länge. Men nu kom turen till Isis, den egyptiska urgudinnan för moderskap, magi, fruktsamhet, kärlek och mycket annat. Isis var den mäktiga frun till guden Osiris, dödsrikets herre, som blev dödsgud efter att hans broder Seth dödade honom och styckade hans kropp och spred delarna runt medelhavet. Så stark var Isis makt att hon samlade ihop bitarna och helade sin man så att de kunde ha en kärleksnatt och hon kunde bli havande med sonen Horus, som sedan sökte hämnd för sin faders mord.
I de första skisserna ovan lades tonvikten på gudinnans mystiska sida, i färd med att kasta en besvärjelse. Jag ägnade inte så stor uppmärksamhet åt klädedräkten utan körde på en traditionell egyptisk vit klädnad. Men lite studier av några antika målningar visade en intressant detalj. I flera (varav två syns nedan) porträtteras gudininnan och andra kvinnofigurer med en väldigt urringad och åtsittande dress.
Isis klädnad
På flera av bilderna är det nästan som om axelbanden möter klänningen under brösten, som då skulle lämnas exponerade. I egyptisk konst är det vanligt att tex dansflickor avbildas i praktiken helt nakna, så vi vet att egyptierna inte var pryda. Det där kunde vara intressant, eftersom det lyfter fram kärleks- och fruktsamhetsgudinnans gudomliga yppighet och sexuella utstrålning. På den ena bilden avbildas också tronen, som var Isis symbol – hon var ju den som satte sin son Horus på tronen som egyptens första gudakonung. En tuschad teckning som sammanfogade alla de här elementen kan ses nedan.
Isis
Fantasiporträtt 2
Det skall sägas på en gång: jag har aldrig ritat några porträtt. Första gången jag ens försökte var 2008, när jag ritade en bild på en väns dotter. Det blev OK, och jag fick blodad tand. Som tidigare nämnts var jag inte nöjd med likheten i ansiktet på min första bild av Jennie och bestämde mig för att göra en ny och mer genomarbetad för hennes födelsedag. Ironiskt nog blev just åldern, eller snarare tidens flykt, ett problem för ett lyckat porträtt: det enda foto jag hade av henne var över 10 år gammalt, från när hon tog studenten. 10 år som haft mycket bra effekt på henne, men som tyvärr gör min förlaga lite daterad.
Jennie studentbild
Men kan polisen tänka sig hur folk ser ut efter lång tid kan väl jag också. Det blev ett kul experiment, med den extra kryddan att det gaggats om porträttet i flera år, och om den nu blev dålig skulle jag framstå som en idiot. Med adrenalinet på topp skred man således till verket.
Jennie porträtt 2009
För pappersskissen använde jag gammaldags kolkrita som ger möjlighet till mjuka skuggor. Problemet var förstås anletsdragens förändring. Tidens gång kan göra mycket olika saker med en människas ansikte. Det mesta är genetiskt, men man måste korrigera för diet och sådant som åldrar huden och dragen i förtid, som mycket alkohol eller sol. Nu är Jennie lyckligtvis i den avundsvärda positionen att bli vackrare med åren: tiden har slipat bort en del av barnahullet och gjort dragen mer distinkta, och blicken klarare. Jennie har markerade och samtidigt rundade kinder, och en stark haka. Hennes ögon svarar väl på en lätt inramning av ögonskugga och understryker munnen, som är generös och karaktäristisk trots de egentligen smala läpparna, som dock framstår som fylliga redan med ganska lite läppstift. Med en sådan modell är det svårt att helt misslyckas när man en gång kommit förbi sin ågren. Efter att ha renodlat hakans linje, övergången mot kinderna och leendets djup blev ansiktet i alla fall igenkännligt, och tillräckligt bra för att läggas ihop med elementen i min bild på Jennie som mongolprinsessan Yisüi. Jag utförde en rask montering, vars resultat kan beskådas nedan.
Jennie som Yisüi full bild
Fantasiporträtt 1
Den här bilden var bara en snabb skiss, men jag hade tidigt tänkt att jobba vidare på bilden och sätta in den en slags mongolisk haremsmiljö, med andra figurer. Det hela blev dock inte av på många år. Förrän i år, då den avbildade sköna ifråga fyllde jämna år. Inspirerad av tillfället började jag jobba på att göra bilden mer presentabel. Först satte vi på henne tidstypiska korrekta kläder och smycken. Samt en mongolisk frysir från perioden.
Jag var ganska nöjd med resultatet, även om porträttlikheten kunde förbättras. Men det kunde man kanske åtgärda längre fram – först började jag jobba på bifigurerna. Lite inspirerad av prinsessan Jasmin i disneys ”Aladdin” lade jag in en tiger. En prinsessa måste dessutom ha någon sorts livvakt, så bilden försågs med en stor mongolisk krigare (med korrekt utrustning förstås). Via en kedja kunde han dessutom sammanbindas med tigern.
Yisüis Livvakt
Yisüis Tiger
Nu var komponenterna mer eller mindre definierade. Före montering ville jag dock förbättra min musas porträttlikhet om jag kunde. Det skulle bli problematiskt.
Nordiska Gudar – Freja
Freja är en gudinna som ställer specialla krav för att gestalta. Som kärleksgudinna tänker man sig henne som mycket vacker, och de traditionella beskrivningarna är av en ung, skön och ljus kvinnoskepnad med underbart vackert och långt blont hår. Hon har också sitt magiska smycke, det sk brisingssmycket, som förstärker hennes skönhet. Sedan kommer frågan om hennes allmänna uttryck. Som ofta är fallet med kärleks- och fruktbarhetsgudinnor finns en ambivalens. Kärlek och dess sexuella kopplingar borgar för en mer lustfylld, förförisk gudinna. Samtidigt har för vidlyftig sexualitet varit ett problem i traditionella samhällen, så man tonade gärna ner den biten och lyfte fram moderskap och fruktbarhet istället. Den indiska gudinnan Lakshmi, tidigare porträtterad här, bär på samma inre motsättning. Den här ambivalensen komplicerar hur de framställs.
Först dock utseendet. En av problemen med inte ha inte lyft pennan på flera år är att jag har tappat rutin på att rita blonda, nordeuropeiska kvinnor. Min egen preferens är för mörkare skönhet åt det mediterranea hållet. Så som en förberedelse tog jag upp tuschpennan och förberedde några ansiktsstudier för att vässa min förmåga.
Blonda Studier
Snabba och trevande som dessa mina ”blonda studier” var gav de behövlig övning i den blonda skönhetens väsen. De två i topp är i min typiska serieinspirerade stil, men de fyra undre baserade på, från vänster till höger, den vackra ryska aktrisen Elena Korikova, den ljuvliga slovakiska fotomodellen Adriana Sklenarikova, ett fotoreporatage i italienska upplagan av Vanity Fair där den underbara Monica Bellucci poserar i blond peruk samt vår egen Anita Ekberg, av Fontana di Trevibadande Dolce-Vita-berömmelse. De representerar olika varianter med Monica Bellucci som ett slags kontrollprov, och visar på framför allt vikten av att skapa ljus runt ögonenoch vara mycket noggrann när man skapar det något kantigare nordeuropeiska käkpartiet. Som Adriana Sklenarikova visar kan man framställa en mycket ljus och nordlig look i övrigt och fortfarande ha väldigt fylliga läppar.
Efter några veckors jäsande gav så hjärnan ifrån sig en trevligt mogen produkt. Inspirerad av en poster med den amerikanska countrysångerskan Faith Hill skapades för fri hand inom några dagar på diverse verandor och tåg först ett koncept, sedan en skiss som blev oväntat bra.
Freja Koncept
Gudinnans uttryck är välkomnande, manande utan att vara påfluget eller uttryckligen förföriskt. Det stora hårsvallet har blivit ett slags standardgrepp för mig att visa på något mystiskt och trollskt och passar här bra, dels för att Frejas hår var en stöttesten i sig, men också för att det ger ett frodigt och översvallande intryck. Min idé om vacker figur, med en slank normal kroppsform med framträdande feminina attribut som bröst och höfter passar också. Det är svårt att tänka sig Freja, fruktbarhetsgudinnan, som en utmärglad modern fotomodell. Efter några efterforskningar på nätet för att utforma brisingssmycket blev det hela snabbt komplett.
Efter den sedvanliga ångestattacken som jag utvecklat inför att överföra bilden till en ny teckning utförd med bläckpenna för senare möjlig färgläggning, började jag en mörk natt med tuschvarianten. Resultatet kan skådas nedan.
Freja med sitt magiska hår
Indiska Gudar: Durga
Turen har kommit till den vackra och fruktansvärda Durga, en av den stora Modergudinnan Parvatis inkarnationer. Parvati, också känd i en annan form som Sati, är den mäktigaste gudinnan i indisk mytologi. Hon är den fruktade Shivas maka, och bär liksom sin make på en slags dualism, med en ond och en god sida. I sin inkarnation som Durga är hon en krigargudinna som besegrar de onda demoner som bekämpar gudar och människor lika. Men som Durgas mörka tvilling Kali var hon den blodtörstiga och onda modern som dräpte barn likväl som fiender och drack deras blod.
Durga avbildas som en tioarmad gudinna med vapen av alla de slag i sina händer. Jag började just med att undersöka hur en tioarmad figur skulle kunna se ut, i en snabb tunnelbaneskiss. Den var inte uppmuntrande, och lyckades inte bära fram någon grace eller intressant figur – bara en kvinna som står rakt upp och ner med tomt viftande armar som sticker ut från kroppen.
Jag bestämde mig för att istället utgå från en mer dynamisk, närmast dansant pose där varje arm verkade såsom i par med en på den andra sidan och jag la in en båge, som måste hållas med två händer och förenade de två sidorna till en enhet. Resultatet blev en mer naturlig balans som det gick att jobba med. Skissen kompletterades med diverse detaljskisser av juveler, passande vapen osv. Kläderna var förstås ett problem – den skulle visa gudinnans krigiska och starka skepnad inom ramen för genuint indisk klädedräkt. Lösningen blev en tvärgående sari utan choli, som gav tillfälle att rita en vältränad torso. Ansiktet var ett annat problem. Durga borde i min mening vara vacker men se lite hotfull eller ”stygg” ut, samtidigt som attribut som de stora ögonen och indiska drag måste vara med.
Durga detaljskisser
De olika delarna föll så småningom naturligt ihop och den sista sammanställande teckningen frammanar förhoppningsvis bilden av en tioarmad krigsgudinna som utför en slags stridsdans liknande hennes make Shivas Nataraja-dans. Hon är vacker men inte på ett vekt eller insmickrande sätt, utan en stark och dynamisk figur. Jag använde som i Sarasvati-bilden bläckpennor för konturer och kolpennor för att få fram rundning, skuggning och muskulatur. Resultatet syns nedan.
Durgas Wardance
Indiska Gudar – Sarasvati
Paraden av indiska gudar fortsätter – idag ritade jag den visa Sarasvati, den hinduiska vishetsgudinnan. Och konsternas gudinna. Och trolldomens. Och musikens. Hon avbildas ofta spelande på Visa, ett instrument som hon antas ha skapat (tillsammans med sanskrit-språket, devanagiri-skriften och mycket annat gott och intellektuellt). En gudinna i min smak således, vilket inte förtas av att hon hade 4 armar (vilket borde ha gjort under för hennes spelande) och tydligen ett hett temperament: hon förbannade vid tillfälle alla andra gudar och gudinnor när hennes make Brahma strulade till det med en annan kvinna.
Skissen började förstås som vanligt i en tunnelbana , men var under de förhållandena helt OK.
Sarasvati-skiss
Den mer genombearbetade bilden krävde framför allt att man bringade reda på klädnaderna – alltid ett problem – och styrde ut himlens drottning Sarasvati med passande juveler. Jag valde en blandning av tusch och mjuk kolpenna för att framhäva det mjuka i kroppsdrag och klädveck. Tyvärr leder en sådan teknik till att bilden blir svår att måla p.g.a. kolets egenskaper. Men slutresultatet blev bra, och jag blev framför allt nöjd med ansiktet, som verkligen ser indiskt ut. Nästan alla har en inre default-ritning i sina hjärnor av människokroppens skapnad, och om jag inte ser upp tenderar mina kvinnoansikten mot en omväxlande italiensk eller latinamerikansk look, medan männen gärna kommer ut som en slags halvindianer. Så jag var glad över att kunna undvika det här.
Saravati spelar på sin visa
Nordiska Gudar – Odens Mantel & Sleipner
En god vän på besök påtalade för mig att Oden inte såg ”tillräckligt demonisk” ut. Samt att han faktiskt skildras med lång mörk kappa, inte en pälsmantel. Och visst hade han rätt. Oden är ingen mysig övergud utan en krigets gud, en dödens gud. Folk var inte glada över att träffa honom, han bringade olycka och död i sin väg. Tillbaka till verkstaden alltså…Frågan var om man inte kunde slå två flugor i en smäll. Jag drog mig till minnes seriefiguren Cloak som dök upp i spindelmannen låååångt tillbaka i min ungdoms bronsålder. Han var ganska skräckinjagande. Om man skulle försöka sig på en liknande variant…
Inspirerad av Cloaks mantel lade jag in en jättemantel i bilden, en som skulle vara mörk och omsvepa framför allt Gere och Freke. Så att de såg ut att närmast komma ut från manteln.
Ett annat problem var Sleipner. Jag kan ju inte rita Oden med sin cirkus av bestar utan den åttabenta gudapållen! Som bilden var monterad hade jag svårt att trycka in honom så jag skapade en bild med frontal, smal siluett som jag sedan försökte hitta plats för. Och hade jag inte ritat en liten slingrande väg i Hidskjalfs klippa bakom Oden?
Sleipner
Nordiska Gudar – Oden
Ibland kan saker verkligen börja såsom av en händelse. Efter att ha kladdat några bilder av Tor och Surtur och visat dem för Felicia, min 5-åriga musa, så bad hon på en fest Carl Jansson, en gemensam vän som också ritar, om en bild på en nordisk gud. Jag överräckte skissblocket och han kladdade snabbt upp en suggestiv bild på Oden med Hugin och Munin på axlarna. Grön av avund tittade jag på hans utmärkta skiss.
Carl Janssons skiss
Nu råkar Calle vara just en sådan oslipad diamant som vårt avlånga rike kryllar av. Dvs han slutför inte sina bilder. De fastnar i skisstadiet.
Not on my watch tänkte jag med heroisk filmmusik dånande i min inre stereo. ”Det här måste man göra något mer av”. Jag hade skisserat en egen Oden-bild i min genomresearchade-och-realistiska-men-uppenbart-serieinspirerade stil.
Min Oden-skiss - tuschad
Bilden är förstås historiskt korrekt, man är ju inte historienörd för ingenting. Så här skulle en vikingahövding redo för strid verkligen ha kunnat se ut. Plus menageriet förstås, och tur är det, eftersom djuren är det enda som ger bilden stämning. Jämfört med Carls skiss är den platt och intetsägande. Samtidigt är grundskissen väldigt begränsad. Men tillsammans skulle de kanske kunna bli något, i bästa sampling-stil. Men för att sätta ihop dem behövdes någon form av övergång. Jag kom på att lägga in en bild av Hidsljalf, Odens högsäte varifrån han såg ut över de nio världarna, som objekt mellan de två bilderna. Efter några dagars funderande bestämde jag mig för ett enkelt torn med trappsteg på utsidan. Uppe på en hög klippa (förstås), omgärdat av gudomliga dimmor (eller haschdimmor, där Oden sitter med sin gudomliga jättejoint).
Hidskjalf
Sedan var det bara att sätta ihop dem. Tacka gudarna för Photoshop.
Oden - sammansatta komponenter
Indiska Gudar – Lakshmi del 2
Alla drabbas av blackouter från gång till gång, och jag fick av någon haschrusig anledning för mig att Lakshmi hade flera armar och började rita ett flerarmat koncept (???).
Men när jag vaknade ur koman insåg jag att neeeej det hade hon förstås inte, iaf inte för det mesta, man vet ju aldrig riktigt noga med Indien där gudarna har flera inkarnationer och avatarer och varje by och landsända har sin egen variant och religionen har en kontinuerlig historia på över 3500 år (Rig-veda är ju från 1500 FKr) och över en miljard människor tillber fanskapet, och, och…
I’m too old for this shit.
Till slut gav jag upp och började göra en tuschad variant (med två armar) där klädernas själva design var markerad men där jag inte bestämt mig för hur tjock eller vilket material hennes långa klädnad (som är i ett stycke) består av. Jag lyckades iaf undvika att göra henne anskrämligt vanskapt trots att jag körde på helt i egen stil i trots mot alla de konventioner som en indisk traditionell avbildning skulle följa…
Lakshmi renteckning
Indiska Gudar – Lakshmi
Efter framgången med Ganesha forsatte jag med det vinnande konceptet Indiska Gudar – ivrigt påhejad av min unga mecenat. Vore det inte trevligt med en kvinnlig gud? Lyckohjulet fastnade på – just det, lyckans gudinna, Vishnus brud Lakshmi. Indiens kärleksgudinna. Hon som kom ut ur ett lotusblad i havet och trots alla andars och gudars trånande närmanden enbart hade ögon för världsbevararen Vishnu. Annars är hon ganska ombytlig, och hon är tydligen mycket fallen för smicker…
Första utkastet kom till på tunnelbanan, och jag insåg genast att jag tagit mig vatten över huvudet…
Lakshmi 1
Och posen blev OK, men hur sitter egentligen indiska kläder? Det finns saris i 5576780041985 varianter, och tillsammans med choli, den maglösa överdelen (som promiskiöst missbrukas för att rita orientalistiska bilder på lättklädda damer från mellanöstern – vilket är helt fel, det var ett indiskt plagg) kan det se mycket anslående ut. Men jag ville lyfta fram hennes kroppsliga behag. Jag menar, vore hon Venus skulle man likt Boticelli bara rita henne naken. Men med en indisk gudinna kändes det liksom…inte rätt. Det är inte första gången som kläderna ställer till det för mig.
Indomitus.blog 