Bilder ritade i företrädesvis clear-line stil, lämpliga för färgläggning.
OBS! avlägsna inte ursprungsmärkning/logotype vid kopiering eller mångfaldigande. Se mer om villkoren för användning i riktlinjerna i https://paulusindomitus.wordpress.com/about/
På diametralt andra änden av recensionen av ”Parfymen” igår men ändock i doftandets tecken kom jag att tänka på en liten färgifyllnadsteckning som jag gjorde åt Julian och Alma… På blomsterfiguren Fifi Förgätmigej
Den ursprungligen brittiska barnTV-serien Fifi och Blomsterfröna har blomman Fifi Förgätmigej som lustig huvudfigur. Eller ja, lustig och lustig, hon är extremt präktig och rejäl på det där typiska förnumstiga sättet som barnfigurer mest måste vara förr, men världen av småkryp och trädgårdsväxter som hon bebor ser i alla fall skojig och välgjord ut. Ett plus är också att själva figurerna är Stop-motion-animerade istället för tecknade eller dataanimerade. Jag tror det gör något speciellt för den väldigt hemvävda och lite småputtriga känsla som genomsyrar serien och bidrar till dess appeal för barn.
Fifi Förgätmigej och Humla
I sammanhnget valde jag att snabbt, mycket snabbt medan barnen somnade en kväll, rita Fifi och en av bifigurerna, den inte alltför smarte Humla, med tuschpenna från en reklambild för dockor eller jag vet inte vad… Ett litet test av speed-teknik för en blandning av crosshatch och clear-line, som jag nog tycker blivit i alla fall lite bättre de senaste åren… Den passar ju att färglägga den där, och tack vare Petter som scannade mitt lilla kludd så hoppas jag att de små sötisarna kan sätta lite blomsterprakt i den.
Bilden kan ses med andra bilder för barn under sektionen ”Barn- & Ungdomsteckningar” i Galleriet
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/
En symbol för en ung kvinna, eller flicka, eller en äldre också, om den så vill, med lite Art Noveau-influenser från förra seklets början.
Den internationella kvinnodagen kom och gick. Såsom distinkt rätt oentusiastisk inför de flesta sådana ”dagar” måste jag dock säga att om den där dagen har någon fortjänst är det möjligen att i artiklar och press påminna om att resten av året distinkt INTE är någon kvinnodag, och om allt skit som mänsklighetens bättre hälft får stå ut med runtom i världen. Några av de där artiklarna företedde feminismens symbol, Venus-symbolen med en näve i. Den kämpande kvinnans symbol, tecknet för den som inte låter sig trampas på, som kräver sin rätt. Jag har alltid gillat den. Och som ofta sker, strålade den alltid närvarande kraften från en 4-årig Musa ut, passande nog, och jag fick en busig idé…
Vore det inte kul om…
…man kunde göra en variant på den där symbolen som såg lite snygg ut? Och som den Bedårande Alma kunde tänkas tycka om?
En snabb skiss senare var det tydligt vartåt det barkade. Jag var tydligen (?) influerad av Art Nouveau, den dekorativa konstform som förekom ymnigt på bland annat affischer och tryck i början av 1900-talet och en av vilkens portalfigurer Alphonse Mucha jag studerat (se ovan).
Kommer någon ihåg ”artisten som brukade heta Prince”? Jag vet inte om det var för att killen stollade ut ett tag och ersatte sitt namn med en symbol (se ovan). Den där symbolen, som ibland benämns ”Kärlekssymbolen” är ju inte helt olik Venussymbolen. Prince orsakade en viss förvirring med sitt ”namn”, men satte bland annat den på flera gitarrer som hade symbolens roliga krull…
Det här åskådliggör hur konstiga idéer och influenser perkulerar i en tok som undertecknads hjärna, och ut kom en liten teckning….
Jaja, det är på ett sätt litet kitschigt, jag menar blommor & blad till en kvinnosymbol? Inte revolutionerande stuff. Och den knutna näven framstår inte så tydligt, eftersom blommönstren gör det svårt att urskilja inre linjer. Men totalintrycket är ju…ändå rätt snyggt. Dekorativt liksom. Och när jag visade det första tuschade utkastet för Alma sa hon ”Jaaaa! Den vill jag ha!”. Hon överraskar en ständigt. Jag hade inte riktigt väntat mig en sådan entusiasm för en delvis abstrakt symbol. Men den är ju ganska klurig, lite som en Mandala, som ju är populära för barn nu . Alma är bekant med sådana och sa promt att hon ville fylla i den… och frågade om den gick att ”göra i annan färg”.
Annan färg? Hon tog orden ur munnen på mig, för jag hade redan börjat fingra på olika varianter. Under borttagandet av smuts från första utkastet hade jag på kul testat att invertera den (se ovan). Och det som jag sedermera kom att jobba med var en blandning av inverterad och vanlig bild, där kanterna är som de ritats, med svart penna på vit bakgrund, medan ”fyllningen” är inverterad, med vita streck på svart. Den sammanlagda bilden erbjöd rätt mycket strul faktiskt, än en gång kom den bristande Photoshop-tekniken fram, för jag kunde inte få bort en ”vit kant” mellan de olika lagren. Det blev till att platta ut bilden och fixa allt för hand…och följa varenda blomblads kontur med fingret så att det inte syntes att bilden klistrats ihop. Stön. Men men, vad gör man inte…
Almas tal om ”färg” var klart värt att följa upp, och jag testade ett antal varianter av grundbilden med färg. Först röd, men varför inte grön eller magenta? Nedan kan några ses. Jag måste nog säga att jag gillar den röda bäst.
I slutändan blev det där som vanligt mycket mer jobb och pulande än vad man tänkt. Vissa lär sig aldrig. Men resultatet är ju ändå litet småkul. En blommig feminism, en behagfull stridis symbol. Söt och bestämd på samma gång. Som en liten tjej jag känner. Det slog mig att det ju är en symbol, en som man kan förete lite här och var…Och vore det inte kul om… man satte den där på en T-shirt till Alma?
Jaaa vicken bra idé…. (fortsättning lär följa)
Den enastående Alma har dedikerats många teckningar, men hennes fina bror Julian skall inte vara sämre han. Och med en sådan fin syster får man ju mycket hjälp. Alma insisterade på att prinsessan Julia i bildsviten ”Prinsessan o Draken” skulle ha en lillebror, prins ALBIN.
Albin. Klockrent.
Inspirerad av en T-shirt med en dinosaurie som Julian har, lyftes således bläckpenseln och såsom vägledd av min musas gudalika kraft kom snabbt en teckning i serieteckningsstil som jag blev… faktiskt nöjd med.
Dina dinosaurien träffar Albin på när han och syster Julia kommer till en öde ö, och rask och skojig som han är vill han förstås rida på henne…
Jag hoppas du tycker om den Julian. Den där passar att förglägga, undrar vilken färg dinosauren får då?
Prinsessan Julia och Lillprins Albin! Sålunda skall de två ut på spännande tecknade äventyr, så länge morbror har liv och hjärta och kan lyfta en penna.
För följande inlägg om denna bild se ”En Pojke rider på Dinosaurie 2…”→
Mellan dumskallarnas konspiration fortgår skiftas blicken för en dag mot några bilder på den allt annat än dumma prinsessan Julia som med Draken Pelle gäckar de enfaldiga och gör rätt för sig….
Tidigare har prinsessan Julia letat rätt på draken Pelle som knyckte kungarikets guld. Efter att ha bett om ursäkt och lämnat tillbaka guldet får draken hjälpa till i kungariket och också chansen att göra lite nytta som kompensation…
Här lagar draken taket på borgtornet som han plockade bort för att komma åt guldet, påhejad av prinsessan. Här får man en liten bild av kungariket, som är ett ganska idylliskt ställe… den där kommer nästan helt säker målas också vad det lider.
Draken lagar prinsessans borg
Draken och Prinsessan Julia bli kompisar och draken ansluter sig till prinsessans fotbollsträning – det går dock inget vidare för honom, prinsessan är för duktig för hans störa gröna fötter…
Prinsessan dribblar bort draken
TJONG när Draken o Prinsessan spelar Fotboll
Det där slutar med att Pelle tar i lite för mycket och sparkar till bollen med Julia så hon flyger o far, och får lite dåliga konsekvenser, tyvärr. Pelle måste lära sig att han är stor och att ta det lugnt (se bild i tidigare inlägg till vänster).
En sak som Julia & Pelle senare kommer att utforska, efter att prinsessan lärt Draken att läsa, är diverse skrock och sagor. Här är det frågan om det är någon idé att pussa grodor om man vill ha en prins? Draken som förläst sig på sagor tycker det låter som en kul idé, men prinsessan är lite tveksam, och grodan är kanske inte så entusiastisk…
En PRINS? Verkligen?
Ja det står så här…pussar man grodan kan den bli en stilig prins!
Det är bäst att det är en Jätte-stilig prins tänkte prinsessan och såg skeptisk ut…
Den där sista tecknades med tuschpensel, som ett test av hur handföringen numera är, och det skuller verka som om fallet framåt fortsätter… Även den kommer troligen att målas vad det lider, men de kommer också förhoppningsvis passa sin unga musa Alma i smaken som färgläggningsteckningar…
***************************************
Fler bilder på prinsessan Julia och Draken Pelle finns dels under tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/prinsessan-julia-draken-pelle/samt i det egna galleriethttps://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Mellan dumskallarnas konspirationer skjuts en liten studie i kreativa avvikelser in – en drake som blossar på ett litet misstänkt sätt på tjejtidningar…
Det är en av tecknandets men även skrivandets fördelar att man ibland prövar på diverse hugskott som inte nödvändigtvis är tänkta för vidare spridning. Det var fallet när jag apopå min pågående bildserie för ”Prinsessan & Draken” slogs av den gamla ”Vore det inte kul om…?”
Det roliga i sammanhanget är att prinsessan Julia är en tuff och smart tjej, som redan passerat tjejtidningsstadiet och istället läser, ähm, ”Krig och Fred”… så vad göra med alla dessa tidningshögar? Draken Pelle rullar ihop dem och använder ett ospecifierat blad från en stor säck som innehåll, och blossar på…
Han ser lite skönt avslappnad ut, Draken, och det slog mig inte förrän när den där blyertsskissen kommit en bra bit på väg att det kunde missförstås, vad är det för joint draken puffar på egentligen… och inför barn också. Fy. Den där skulle knappast få komma med i en präktig barnbok av idag, trots sitt kunskapsvurmande uppbyggliga budskap.
Men jag gillar den. Den har fått efterföljare, där Busdraken gör lite opassande saker med klurig min och grön uppsyn – de kommer säkert komma upp här vad det lider….
*************************************
Inscannade illustrationer till ”Prinsessan och Draken” -serien finns i tråden
samt samlat i galleriet under
Alma fick en Ryggsäck som ser väldigt rolig ut – den är formad som en stor blå fisk. ”Den där borde man ju rita” trillade ur mig, och den söta slog till som en kobra och önskade tillägg som en sjöhäst…
Själva teckningen utfördes snabbt med tuschpenna. Den blev rätt rolig, den där fisken ser ju kul ut. Sjöhästen blev också OK. Ännu en övning i lite barnanpassat ritande, och jag lade till lite havsbotten för sakens skull…
Hallå på dig där, pållen...
Men när den väl var färdig och presenterad, grunnade jag på om man inte borde färglägga den – den passar uppenbart för det.
Oook, varför inte, på med målarbyxorna… Eller kanske inte. Det slog mig, precis som i fallet med teckningen på Rödluvan, älvan och vargen som visats här tidigare, att det här kunde vara ett tillfälle att lära sig att bättre svinga programmet GIMPs möjligheter. Som mer av en självlärd photoshop-fumlare känns fortfarande GIMPS funktioner lite alien.
Vad som tilldrog sig min uppmärksamhet framför allt var hur man gör mönster och olika former av skuggade eller ljussatta partier och sedan böjer dem i programmet. I Photoshop finns den mycket tacksamma ”warp”-funktionen som dock saknas i GIMP. Istället fick jag använda mig av det mycket grövre perspektivverktyget till stora delar, och det var mycket krångligare, även om det säkert beror på att man är ovan och inte riktigt vet vad man gör…
Alma ville ha en röd och gyllene sjöhäst med glitter, nå jag lever för att tjäna dig, min ljuva…
Det som dock visade sig bli ett irritationsmoment var att få till ”vatten”-känsla till bilden, och det drog som vanligt ut på tiden. I slutändan är det tveksamt om det blev så bra, jag lade på lite vita effekter, ljusstrålar som strilar ner, en bruten vattenyta… men nä, det är fortfarande något som saknas. Men själva bilden är inte så illa ändå, och någon gång måste man ju sätta punkt…(sade överjaget med barsk röst).
Som alltid, puss till Alma, till vilken allt pris hör, och jag hoppas den faller henne i smaken.
Ibland får även vuxna människor uppleva den upplyftande och barnalika upplevelsen att lära sig något annorlunda och öppna nya dörrar för sina intressen. Sedan en tid har jag börjat fuska med en sådan nyhet: att teckna genom att måla med tuschpensel.
Fast – vadå nytt? Läsare av denna blogg kan påminna sig att undertecknad redan för nästan 2 år sedan mumlat om tuschning. Det kan framstå som en mindre skillnad, men så här är det.
När man gör klart, eller rentecknar, med fina bläck- och penselpennor har man ett underlag i form av en mer eller mindre färdig blyertsskiss. Bläckpennor, även penselpennor, har fasta spetsar. Fina pennor av typ ZIG för att kunna göra smådetaljer har hårfina, större penselpennor som Faber-Castells Mangapennor har en bredare spets och möjlighet att variera flödet av bläcket för en mer penseldragsaktig action.
En av mina första teckningar i den sistnämna renteckning+penselpenna-stilen kan ses i t.ex. i hästen här (se inlägg), eller nedanstående studie av mina två hjältinnor Kati och Corinna.
2 vackra kvinnor står beredda -en studie i tusch
Men en riktig pensel, med strån, är trots allt en annan sak. En riktig pensel ger omedelbart utslag när man byter vinkel mot papperet eller hostar till. Minsta skälvning kan lösgöra stora droppar eller oavsiktliga breda stråk av bläck – som inte kan suddas ut. Man har inget jämnt flöde av bläck inom en linje heller, utan man måse se upp med sådant som rinnighet och droppighet. Det är nästan omöjligt att göra linjer som är jämna över hela sin längd. Och att mecka med smådetaljer likaledes krångligt.
Om man är darrhänt, som undertecknad, är en pensel något att se upp för.
Men man skall inte backa för det svåra, om det måste göras. Senare tiders försök att göra tuschade bilder med mycket svärta (se exempel) har övertygat mig om nödvändigheten i att gå vidare med bättre användning av penslad tuschteknik.
Mitt allra första försök var i en slags clear-line-variant. Jag hade berättat för sötnosen men matstrularen Alma om ”Biffätarna”, som skyddade drottningen mot hemska skurkar för att få henne att äta och det där föll i god jord.
Det är där allt nytt, allt som skall ge frukt, börjar – med kärlek.
Mina svårartat klumpiga händer greppade penselskaftet efter att ha gjort en underliggande skiss, och…kladdade fram en Wimby-gubbe?
Tja, all vår början bliver svår.
I det följande lekte jag varje dag med tuschning av halvfärdiga utkast och skisser för att få en känsla för penselns dynamik och hur handen kändes. Samt se skillnaden mot vanlig bläckning.
Vissa barnsjukdomar kom tillbaka förstås, det är typiskt när man jobbar med ett nytt medium. Mitt undermedvetnas reträttposition är en slags halvrealistisk serietidningsstil, det har tidigare omnämnts. Det blev åter väldigt tydligt.
Troll, tuschpensel och penna
Efter ett par försök hade jag dock börjat få lite kläm på penseldjäveln. Det sitter lika mycket i det inre som det fysiska. Man vill inte, skall inte vilja göra exakt samma som med andra former fast mer. Nej. Ett annat medium lyfter fram andra saker. Den djupa svärtan, den skarpa kontrasten, linjer som är mer levande och varierade. Att lära sig förstå dem innebär att det inre ögat måste skifta sitt fokus, bygga skepnader med delvis andra instrument. Även när man kombinerar, som mitt lilla troll där jag tog till fin ZIG på några få ställen.
Precis som bläck i sig innebär att man måste överge de gradvisa övergångar som blyerts och mjuka kolstift kan skänka, så innebär övergången till pensel att en viss, tja impressionism gör sig gällande. Skuggor och ljus som är skarpt åtskilda blir bärande element, och en eller några få skarpa linjer får företräde framför den småskaliga crosshatching som tunnare bläckpenna möjliggör. Det är linjerna som kommer att skapa mest problem, det känner jag på mig.
Den sista utmaningen var att direkt måla något helt och klart direkt i tusch. Med bara det mest spöklika av utkast, bara några linjer, för vad jag ville ha som fond till en pågående målning, som jag haft problem att skapa en vettig bakgrund till.
Den är till en pojke – och som så ofta förr ger det, och tanken ”vore det inte kul om…” modet att helt sonika skrota det gamla spåret och bryta ny mark, göra något annorlunda, att ta språnget åter och möta nemesis, det vita papperet, utan ursäkter och utan fruktan.
Det är första gången som jag någonsin för ett landskap direkt ner på papperet utan skiss. Det är inget stordåd. Men nytt. För mig. Och förhoppningsvis skall den vara till glädje för min unge mottagare.
PS: Ett speciellt och varmt tack till Ola, för hjälp med inscanning av mina många kladdar och utkast, av vilka endast ett urval finns här.
Ingen nedrans frossbrytning och kokande feberpanna skall få hejda fortsättningen av historien om Almas variant på Rödluvan. Sedermera ritad med en älva och en varg i bakgrunden – numera också med lite färg påstänkt, i denna tid då det är passande med röda kläder.
OK – så teckningen i klara linjer blev klar för ett tag sedan. Nu var det dags att kasta lite färg på den där, alltmedan jag påminde mig slutet på Almas variant på Rödluvan.
—————————————
fter att Älvan låtit rödluvan ta med sig några av de förbjudna äpplena för att ta till dennas sjuka mormor, smet den tjuvlyssnande vargen iväg i förväg. Snabb som han var kom han före rödluvan till Mormors hus.
Knack knack!
”Veeem där?” sade Mormor som lagt sig för att vila
Här fann Alma att vidare dialog mellan vargen och mormor var alldeles onödig, och körde en ren rak action där vargen bara störtade in och ”GROOOOFF!” – åt upp stackars mormor helt sonika. Sedan lade han sig för att smälta maten i Mormors säng, och snarkade så väggarna skakade.
Efter ett tag kom Rödluvan fram. Hon knackade på dörren så vargen vaknade.
”Hallå Mormor? Är allt bra?”
Mums, efterrätt, tänkte vargen. Men han var fortfarande lite mätt, så han drog på sig mormors nattmössa och lade sig under täcket efter att ha släckt alla ljus. Rödluvan kommer in, och frågar varför det är så mörkt.
”Å, det är för att jag är så sjuk att jag har ont i ögonen…” sade vargen. ”Kom närmare lilla vän”
”Oj vad mörk din röst låter mormor!”
”HRRRMMMHRAHARKELHARKEL Ja, är för att jag är så sjuk att jag blivit alldeles hes!”
”Jag har plockat äpplen till dig, så att du kan göra äppelpaj! Jag kan hjälpa dig…” sade rödluvan som gått närmare i mörkret. ”Oj vilka stora tänder du har mormor!”
”Det är för att jag skall kunna äta upp dig!” sade vargen och kvickt som ett skott öppnade han sitt stora gap och svalde rödluvan i ett nafs!
Här tyckte Alma att det var lite antiklimax på historien och verkade vilja backa bandet… Tills morbror undrade lite försynt… ”Men älvan då?”
”Ja! Just det! Sedan kommer älvan flygande för att äta paj… hon har sitt magiska spö med sig!”
Och när hon fick syn på vargen som lagt sig för att sova igen blev hon jätte-jätte-arg.
”Hörrudu! Vad har du gjort med rödluvan och mormor?” frågade älvan strängt (Jag tror i alla fall det var strängt, för Alma skrattade bara). Vargen försökte smita och älvan började jaga runt honom i stugan med en väldig fart! KRASCH, BOOOM SMASH! Alma visade livligt med handdockorna hur vargen fick väldigt med smörj av älvan, som sköt på honom med sitt spö och sedan hängde upp vargen i ett traäd tills han berättade vad han gjort.
”Nä-ä! Dumma dig!” Älvan använde trollspöet och trollade så att vargen blev alldeles grön och illamående, och i ett huj kom först rödluvan och sedan mormor upp!
Älvan berättade vad som hade hänt och blev presenterad för den stackars vimmelkantiga mormorn. Men efter ett litet tag kändes det bättre, och tillsammans började de laga den bästa äppelpaj som man någons hört maken om i den Stora Skogen. Älvan låt sig väl smaka, och tillsammans hade de en jätterolig picknick ute i skogen.
”Är det slut nu?” Frågade jag.
”Ja!” blev svaret först men sedan kom Alma på sig ”Men först flyger älvan ikapp vargen…” (som smitit under tiden), varpå följde lite mer Krasch-boom-pang. ”Och sedan trollar älvan vargen till fängelse!”
Hahaha! Jättebra, ja, jo i fängelse med vargen bara…
Så. Slutet gott, allting gott. Och någorlunda färdig tycker jag nog att den teckningen blev. Få se om man gör en till, kanske när älvan jagar vargen…
Till dess: Gott Slut till alla sagobitna! Och mest av allt till Alma.
← Föregående del ”Almas Rödluva och Morbrors Streckgubbar del 1”
——————————————
Om Den klassiska Sagan om Rödluvan och Vargen och hur den varierats genom åren, se http://en.wikipedia.org/wiki/Little_Red_Riding_Hood
En ringa hyllning till den gudomliga musan Alma, som med hjälp av en fin dockteater från sin Mormor tog rödluvans story och gjorde en actionfylld fantasyextravaganza med äppelpaj på slutet.
Dockteatern har en liten scen som man bygger ihop, och 6 stycken figurer som man kan trä på små händer eller två vuxenfingrar. Bland dem finns en varg, en rödluva, en älva, en prinsessa, en prins och en drake. Idag valde Alma rödluvan, och lade på vargen förstås, och prinsessan fick vara mormor. Jag trodde att nu blir det klassisk rödluvan här, för den kunde ju Alma förstås, hon var ju mer än tre-och-ett halvt, gunås. Men sedan skulle absolut en Älva vara med…
”En dag var rödluvan ute och gick, och hon kom till den förbjudna skogen, och då kom en älva (?), och hon flög ner och SMACK BOOM, PJONG PJONG!!”
”Ehhh, vad hände? Förbjuden skog?” sade jag och bad henne förklara för mig.
”Jo, morbror, du förstår att…”
et var en gång… en förtrollad skog. Mitt i skogen fanns det ett förbjudet träd, där älvorna bestämde och folk inte fick göra hursomhelst. I skogen fanns det också en varg, och folk var rädda för att gå dit.
Men Rödluvan, hon gick ändå genom skogen. För hennes mormor, som var gammal och sjuk, bodde alldeles vid utkanten av den. Rödluvan ville hälsa på henne för att göra henne glad. Mormor bakade också väldigt goda kakor och godsaker som Rödluvan fick.
Design och Studier för Rödluvan, Älvan och den Sygga Vargen
En dag gick Rödluvan i skogen och letade äpplen. Hon tänkte ta dem till Mormor, så att hon kunde laga en äppelkaka. Mormors äppelkaka var det godaste som fanns tyckte Rödluvan. Men alla äpplena var slut på de vanliga platserna. Rödluvan gick djupare och djupare in i skogen… Tills hon stötte på ett JÄTTEFINT äppelträd, med de bästaste äpplen som någonsin setts.
Rödluvan plockade äpplena, men då fick hon se en underbar ljus skepnad som flög genom luften, och svävade och dansade runt trädtopparna… (Alma demonstrerade det med en mycket speciell älvaboogie…). Och älvan, hon såg minsann att en klumpedump till människa plockade deras förbjudna frukt. (Och här var Alma mer…ähm, våldsamt lagd och ville först att Älvan skulle skjuta Rödluvan med sin stav och hänga henne upponer i trädet… till jag enkelt undrande frågade om inte det skulle göra Älvan till en ganska Elak typ)
Så älvan dök ner och viftade med trollstaven och sa – ”Du FÅR inte plocka våra äpplen, dumma dig! Nu du, skall jag förvandla dig till en…en…
(en vadå, undrade den mysande morbrorn. En…kamel? neeej. En elefant? Neeeej! En Krokodil? Neeeej du fattar ju inte morbor! OK… en groda då? Jaaa!”)
…En stor ful groda med prickar!”
”Nej snälla, det vill jag inte”, sade Rödluvan, som var rädd, för hon visste att älvan kunde trolla och göra vadsomhelst nästan. ”Säg EN orsak till att du inte ska ha smörj för att du tar våra äpplen”. ”Men jag tar dem ju inte till mig. De är till min mormor, som är sjuk och ensam i en stuga i skogen”. (Rödluvan var väldigt snäll, sade jag. Och Modig. Men Alma visade sin finurliga sida också.) ”Min mormor gör äppelpaj åt oss med äpplena. Du kan också få. Den är jätte-jättegod! Den bästa som finns!”
Skisser på Vargen
Älvan gillade äppelpaj.
Och hon såg på Rödluvan att hon talade sanning. Så älvan lät Rödluvan plocka älvaäpplena, på villkor att hon också fick smaka äppelpajen när mormor gjort den. Rödluvan tackade jättemycket och gav Älvan en beskrivning av vägen till Mormor.
Men de två var inte ensamma i skogen. För lurande i buskarna hade Vargen som alla var rädda för suttit och lyssnat på deras samtal. Nu smög han snabbt iväg, i riktning mot mormors hus…
Fortsättning följde.
Jag var väldigt imponerad av Almas story. Den var mycket bättre än originalet, sade jag. Vet du, den borde jag rita. ”Jaaaa!”
Dåså Alma, sagt och gjort.
Jag gjorde några blyertskisser och försökte ta fram en bra Rödluva, och sedan på ivrig uppmaning älvan. De tuschades och överfördes till dator via inscannad ritfilm. De olika elementen med bakgrund, rödluva och älva, först med och sedan utan stora fjärilsvingar kom så gradvis på plats. Jag skissade också på vargen som tjuvlyssnade i bakgrunden, och började foga ihop bitarna. Det fogningsarbetet gjorde jag i GIMP, det fria alternativet till Photoshop, och jag passade min vana trogen att försöka lära mig något medan jag ändå höll på. Bilden med Rödluvan och Älvan (fast utan vargen)visar ungefär hur den färdiga bilden skulle se ut.
Jag tänkte först bara göra svartvita teckningar för att Alma själv skulle måla dem. Men allteftersom arbetet fortgick frågade jag Alma om jag inte fick göra en version med färg också, så hon kunde se hur jag tänkte mig det hela, ungefär.
Det fick jag. I nästa del avslöjas hur hela sagan avslutades och hur den färdiga målade bilden till Alma, till vilken all pris och lov hör, blev.
Se nästa del av ”Almas Rödluva och morbrors streckgubbar del 2″→
——————————————
Om Den klassiska Sagan om Rödluvan och Vargen och hur den varierats genom åren, se http://en.wikipedia.org/wiki/Little_Red_Riding_Hood
Några fler skisser och bilder till Almas ”Prinsessan & Draken”-berättelse, som tuffar på…
Efter att Draken kommer till kungariket och blir prinsessans kompis återstår dock att få lite folkvett i honom…
Som att draken inte kan gå runt och äta första bästa djur som han stöter på – han måste handla sin mat. Men som den lite präktga Julia inser, så är en drake en drake, även när den drar runt med en kundvagn…
När draken skall lära sig att umgås med folk är storleken alltid ett problem. När prinsessan spelar bort honom i fotboll så tjongar han till slut till bollen lite hårt, och prinsessan får en luftfärd…
TJONG när Draken o Prinsessan spelar Fotboll
Draken tänker inte på att han är väldigt stor och att människorna är ömtåliga – längre fram blir det tydligt varför.
Den här sortens incidenter kommer att få en avgörande följd för berättelsen, när folk blir rädda för en stor drake som går mitt i bland dem. Än så länge vågar ingen människa riktigt säga till draken, men det kommer… 
Prinsessans häst Smörblomma blir dock arg, och kallar draken för en Fjällig Klumpeduns…
Senare i boken blir dock allt bra och Draken får en puss…
De här bilderna skall alla färgläggas så småningom, för Almas boks skull.
För de inscannade bilderna i denna berättelse till dags dato, se sammanställning i galleriet
Några bilder för min serie Prinsessan och Busdraken.
Sedan flera veckor får jag inte igång min moderdator med tillhörande scanner. Det är otroligt irriterande, och vid det här laget har jag säkert 20 bilder som inte kan bli färdiga eller ens scannas in för närvarande.
Bland dem är flera bilder i serien ”Prinsessan och Bus-draken”, som jag ritar för den strålande Alma. Två av de där finns redan inscannade, om än inte speciellt upputsade ännu.
Först en skiss på Draken när han ser lite skamsen ut – den där skulle ingå i en större bild när han står inför Kungen och Drottningen och ska lämna tillbaka guldet han knyckt…
"Jag ville bara ha lite fint i min grotta som alla andra drakar..."
Efter det där får Draken hjälpa till att fixa saker och arbeta på slottet för att göra rätt för sig. Prinsessan tar sig an att visa draken runt och hur saker skall göras ”rätt”. Till slut gör draken, som vid det laget fått höra ”gör som jag” eller ”som jag säger” av den lite präktiga och förnumstiga Prinsessan en liten protest, fast med glimten i ögat…
Prinsessan har ju alltid en hårtofs. Skulle det inte vara kul om…?
"Men draken, det är ju en HÅRtofs!"
Den där håller på att färgläggas, bara jag kan få igång min moderdator…
För en inledning till historien som bilderna spinner runt se
Prinsessan och den Stygga Draken
Se föregående bilder i serien ”Prinsessan och Draken”
Galleri för Prinsessan och Busdraken
Nummer 4 av mina elevers bilder är en änglarnas uppenbarelse
När det var dags att skriva vad man ville ha för teckning hakade flera på det där, det märktes av hur de skrev in änglar och annat. Men två hade mer uttalade änglamotiv, och det är deras teckningar som kommer här.
Gabriel är förstås en Ärkeängel hos gud i den katolska traditionen, och viktig också i judendom och Islam. ”Guds Styrka”, som hans namn betyder, är en av de två änglar som nämns vid namn i de t kristna nya testamentet (den andre är Mikael, guds härförare). Under medeltiden och senare blev det vanligt att tänka sig att det är Gabriel som blåser i basunen när undergången som de kristna och även muslimerna ser fram emot kommer. (För de som inte likt undertecknad har en tvångsmässig ticks att läsa Biblen och Koranen regelbundet finns en liten intro till Gabriel i http://en.wikipedia.org/wiki/Gabriel och Mikael ihttp://en.wikipedia.org/wiki/Michael_(archangel).
Nu är den Gabriel jag lärde känna en mycket klipsk (om än lite strulig) kille, och han tog fasta på vad jag svamlade om där framme, och tänkte upp en hel liten scen, som han till och med gjorde en liten skiss av åt mig – en framtida chef tycker jag mig se… Scenen är ärkeänglarna Gabriel, och Mikael, som har en slags diskussion eller bråk, och mitt i allt en liten drake (?).
Ooook.
För att få lite stuns på scenen, som jag först ritade rakt framifrån, vände jag lite på vinkeln och tecknade det hela i grodperspektiv, och lade in en liten drake, inspirerad av den småttige Lung-draken Mushu i en av mina disneyfavoriter, ”Mulan”.
Det ser ut som om de två ärkeänglarna, guds härolder och allt det där, har en lite upphettad diskussion om det tillbörliga i att leka med små drakar…eller är det kanske den krigiske Mikael som helt enkelt vill filéa draken och Gabriel, sträng men lite snällare ändå, som säger… ”nä-e du…”? Det kan tolkas lite hursomhelst, och jag hoppas Gabriel kan uppskatta det – det var trots allt hans idé.
Isatou hade också ett ängeltema – hon ville ha två änglar, en kille och en tjej, som dansade. Fint, tyckte jag. Och då änglar kan flyga kan man tänka sig en slags flygande dans, en dans i luften skulle man kunna säga… vore inte det kul? Jag tyckte det, och gjorde en snabb skiss som fick godkänt. Efterföljande tuschning gav en helt OK bild, två fina änglar som svingar sig i luften, förhoppningsvis lite smäckert.
Jag såg till att kläderna stämde med lite plagg från bronsålder i mellanöstern för att tillfredställa mitt historienörderi. I efterhand ser man att jag måste haft isdans eller paråkning på skridskor någonstans i bakhuvet. Precis som hos Gabriel-bilden är vingarna, av bekant Nike- inspirerat stuk, ett litet helsicke, så mycket fjädrar…
Hursomhelst. Hoppas ni gillar de där, Gabriel och Isatou.
Nästa grupp teckningar är på kändisar som jag ritat till några av eleverna.
←Se förra posten i serien Vikariens Irrfärder: ”[…] bilderna börjar pressas fram 3”
Se nästa post i serien ”[…] bilder pressas fram 5 – Rihanna, Lil’Wayne & En diskussion om kvinnlig fägring”→
Dagens ämne, kära klass, är mängder av djur av skilda slag, med fina tjejer och prinsessor som matar eller vakar över dem…
Bland önskebreven som kom in var det ett intressant kluster som hade ett nog så fint och ganska självklart motiv.
Den första, som också blev klar först, kom från en tjej, som ville ha någon som såg litegrann ut som hon, och en iller. Hon hade själv haft en iller som husdjur. Det var en jättefin begäran, hur kunde jag säga nej? Illrar, illrar, de ser för roliga ut, söta och samtidigt lite slingrigt busiga, några googlingar och jag rockade på. Svårare var det med likheten, eftersomjag valde en ungdomsteckningsstil (en variant på sk. Komisk Äventyrsstil), som är svår att kombinera med exakt realism i framställningen. Men någotsånär, hoppas jag, och att dess allmänna miljö och stil faller sin motagarinna Milena i smaken.
Sedan fanns det två som var väldigt lika varandra. En tjej eller prinsessa skulle det vara, med massor av djur, ett mindre zoo i släptåg. Jag misstänker att det var en som kom på det där först, och en annan som lite grann snodde idén…nåväl.
Till den klipska Mariama, vars huvud en dag skall föra henne långt (Jag kunde inte låta bli att ge bildtösen lite liknande frisyr som tja, sin förlaga), ritade jag en ridande tjej till häst med alla djur omkring henne. Djuren är av så många slag så de har lite svårt att hålla ihop – men de försöker hjälpa varandra att hänga med, speciellt hundvalpen och kattungen som bär den stackars sköldpaddan på sina ryggar…
Till Delina en prinsessa. En prinsessa från nordafrika, från Meroe närmare bestämt. Hon har en lite ökenhundsaktig vovve som hon lugnar ner, och kattunge och chihuaha som ser lite avvaktade ut… Men ser man på väggen bakom ser man motiv som också skulle vara med – en drake, en orm, en häst och en ängel, fast som målningar-i-bilden (groovy). Jag valde den medeltida konstnärliga traditionen just från det här området mellan Nubien, Eritrea och Somalia för framställningen. Således är det en ängel, drake och riddare just från medeltiden och rätt plats, som är målade där.
Sist hade jag fått lite blodad tand, och det hela flöt på smidigt och medgav att lägga lite krut på en enkel men förhoppningsvis effektiv komposition. En västafrikansk prinsessa, med en hund och en kanin, och…fiskar. Jag kunde inte låta bli att skoja till det och ge prinsessan två pirayor istället för snälla guldfiskar. Prinsessan matar dem med köttbullar som hon tar ur en liten skål, och pirayorna ser inte helt avslappnade ut av var deras lilla runda skål är placerad… Idén till prinsessan var från Disneyfilmen ”Prinsessan och Grodan”, men i min egen tolkning förstås, som jag hoppas att Sainabo skall gilla.
Fler djur, änglar och kändisar och massor med annat är på gång, tills nästa gång…
←Se förra posten i serien Vikariens Irrfärder: ”[…] bilderna börjar pressas fram 2”
Se nästa post ”[…] bilderna pressas fram 4”→
En viss nyordning på bloggen har genomförts för att göra plats för en svärm av nya bilder som skall in den närmaste tiden.
2 nya gallerier har lagts till: dessa är undergallerier av det stora galleriet, och innehåller urval av bilder som hör ihop i gemensamma projekt. Dessa är:
A’ratauma – The A’ratauma Gallery, med bilder som springer ur och utgör delar av mitt projekt A’ratauma, en parallellvärld för en slags fantasyberättelser
Prinsessan och Busdraken – med bilder som hör ihop med ett projekt enkom tillkommet för och tillägnat den kära Alma.
In till A’ratauma-galleriet går ett antal storyboards och några skisser, än så länge inte sorterade, som kommer att förekomma i flera nästkommande inlägg.
Skisser
Två drakar blir klara (det är mycket drakar här)
Bilderna fortsätter att bli klara. Själva ordningen i ritandet är lite av ett problem, eftersom jag föredrar att rita lite tematiskt – drakar först, sedan alla änglar osv. Men jag lovade en liten kort lista elever att de skulle få sina bilder först. De där två ordningarna står i konflikt med varandra, det är ett som är klart, och min lösning har varit att förvisso göra skisserna tematiskt, men färdigställandet mer enligt min lilla lista.
Först och snabbast, men inte helt lätt faktiskt, var en bild som baserad på den nyligen avslutade färglagda bilden Joel den Unge och Draken. Den där draken, en orientalisk lung, fick en duktig elev se och han gillade den. Klart han skall ha den då, men först måste den göras individuell – Joels bild var för Joel, och det vore fel att bara duplicera den. Vad jag gjorde var att behålla främst kroppen, men modifiera och rita om vissa delar. Ett nytt huvud mer vänt mot betraktaren skapades, och baserad på en minnesbild av ett ormhuvud ritades den med öppet gap och måååånga tänder. Bakdelen, som saknades i originalet lades till, och jag gjorde också om fjäll och ryggfenor något. Det där tog mycket klippande och klistrande och användande av av ritfilm och Photoshop, men resultatet blev inte så dumt, och tillräckligt förändrad, trots att den underliggande bilden ligger där. Den draken blev ännu mer slingrande och ormlik, vilket på sått och vis är passande: drakar kallades ju också lindormar i det gamla Norden. Hoppas mr I gillar den.
Med huvudet inne på draktemat tog jag fram några utkast som jag redan jobbat på. Jag hade tänkt förändra draken i min berättelse (det är den drake som min hjältinna Corinna möter i bilden Corinna och Draken) för att passa in i den efterföljande berättelsen och dialogen som är i min bok – framför allt ville jag göra den mer hotfull. I det arbetet hade jag kikat på en mängd inspirationskällor: dels rymdmonstret i Alien-filmerna, dels dinosaurien Ceratosaurus (som liknade den berömda Tyrannosaurus Rex, men med beniga utväxter och vad som liknar ett horn på huvudet), och förstås ormar. Sedermer hade jag övergivit det för en annan idé, men de skisserna kom nu väl till pass.
Det föreliggande bakgrundsarbetet gjorde det lätt att snabbt rita en skiss som sedan tuschades. Det där är en mer djurisk och hotfull, slukande drake än den ursprungliga Corinna-draken, främst tror jag, för att käftarna är mer framträdande, och också för dess position, lutad framåt som för att sönderslita de olyckliga som kommer i dess väg.
Till dig Alex – jag hoppas den är läbbig nog.
Härnäst kommer bilder på tjejer med djur – ett helt batteri av de där är färdiga eller i sluttampen.
←Se förra posten i serien Vikariens Irrfärder: ”Vikariens irrfärder – bilderna börjar pressas fram 1”
Nästa del i serien – ”[…] bilderna pressas fram 3” →
OK, så vi skall rita ett och ett halvt dussin bilder till elever…men av vad?
Första anhalten var att de själva fick skriva ett brev där de beskrev vad de vill ha, så noggrant som möjligt. En del av de där breven är riktigt bra förresten, det blev en övning i sig som visade väldigt tydligt på språknivån…
Det var en del drakar, väldigt mycket djur, några musik-kändisar, två som ville att jag skulle rita klasskamrater (så gulligt) och lite annat smått och gott. Vissa lade prylar på hög, andra var mer bestämda och distinkta.
Det är en intressant övning, inte minst för behovet att ta fram saker lite snabbt, och att bestämma sig för uppslag och sedan börja renteckna dem efter en kvick skissning utan att vela för mycket. Jag skojade med klassen att de skulle förhoppningsvis få de där bilderna före sin avslutning, helst denna vecka – men det kommer att bli tight, det står mer och mer klart.
Nåväl. Flera börjar i alla fall att anta färdig form. Först ut är en ”namn-teckning”.
Reproduktion av Nike, Louvren
Önskemålet till den teckningen inspirerades uppenbarligen av min stående lilla drive att prata och berätta för eleverna om deras namn och deras etymologier – det där alltid mycket populärt, och jag brukar ägna minst en lektion åt det. Det går att väva in obegränsat med kopplingar och utvikningar kring historia, mytologi, språk och geografi till det samtalet – och går alltid att illustrera som synes. Och det hjälper för att snabbt lära sig vad de heter, alltid ett plus.
Ett första utkast kom direkt på plats i klassrummet efter lektionen och tuschningen flöt på utan problem, faktiskt lite bättre än väntat. Motivet ängel är ju knappast främmande och har en klassisk, för att inte säga lätt klassisistisk historia. Ända sedan tidigmodern tid har kvinnliga änglar tenderat att likna Nike, den grekiska segergudinnan (se bild av reproduktion som står på Louvren), och min snabbt tillkomna teckning är inget undantag. Men faktiskt lyckades jag spontant snubbla någorlunda rätt, och istället för långa grekiska kläder ge henne tidstrogna bruksplagg från palestina från runt 800-talet FKr – en knälång tunika och lång virad mantel.
Nåja, hoppas den tilltänkta mottagarinnan gillar den, och vidare i högen…
←Se första posten i serien Vikariens Irrfärder: ”Nu har man tagit sig vatten över huvudet...”
Se Nästa post i Vikariens Irrfärder ”Bilder börjar Presas fram 2: Drakar”→
Ibland jobbar jag som lärarvikarie, och elever i speciellt åldern 9-12-årsåldern brukar efter ett tag snappa att man gillar att rita (efter min framfart på whiteboardarna vore det konstigt annars…).
Gabriel för en lektion om namns betydelser, en av mina stående klassiker
Min lärarstil är tämligen hård mot de hårda. Men jag är också mycket sentimental, lägger ner hela min tid och har oerhört svårt att säga nej till eleverna när de ber om något. Jag har tidigare undervisat i den här skolan, efter att nu ha haft en 3:a i några dagar, började eleverna titta på mina block, och fråga runt, och det visade sig att jag minsann snabbritat saker till enskilda elever förut, i samband med en biologilektion om svensk fauna…(se exempelvis nedan)
Varg & Lodjur frihand
Det slank ur mig till några som bad om det att jag kunde rita saker till elever som förtjänade det…
Baaaaaad Idea!
Cirkusen var igång, och nu är helt System på plats, där eleverna har regler som de ska hålla sig till, och brev med önskemål har strömmat in och en ordning är satt och tjofaderittan lambo. 18 bilder ska de ha. Med allt från illrar till Eminem till sagoprinsessor och…och…puh.
Hur hamnar man i sådana soppor?
Trösten är att den här klassen, som tydligen uppfattas som lite ”svår” och stökig (jag brukar få just sådana av något konstig anledning) har varit, visst, lite struliga men ändå duktiga. De är för söta. På ett tufft och lite kaxigt sätt men ändå. Nu är de helt inställda på mycket läxor, räcka upp händer, be om hjälp och den som lär sig och/eller försöker mest är bäst. Den bästa människan, i mina ögon. Och förtjänar belöning.
Det skall vi inte ta ur dem. Det är bara att kavla upp ärmarna och ta fram blocket…
Sviten av tjejer som inte går av för hackor, ett påfund av den påhittiga Felicia F, fortsätter – till Afrika.
Turen genom historia och länder med unga tuffingar har denna gång kommit till mänsklighetens urhem, från vänster till höger:
Som tidigare är tekniken tuschpenna och pensel över grova positionsskisser, i en serieinspirerad stil som jag tycker börjar bli bättre och landa i en slags kompromiss mellan clear-line och äventyrsseriestil.
Tuffingar från Dahomey, Zulufolket och Afar i Etiopien
Tidigare inlägg i den här bildserien (klicka bilderna)
← Krigarkvinnor från Mongoliet, Kina och Japan
Krigarkvinnor från Norden, Grekland och Egypten→
————————————-
Dahomeys kvinnliga krigare var en av de mest intressansta instanserna av ett organiserat kvinnligt militärkast i historien. Kungarna av Dahomey tog på 1600-talet ut kvinnor för att få sina arméer att se större ut – men kvinnorna, kanske inte olikt de första svarta regementena för Nordstatsarméerna, bevisade sin duglighet och var så djärva att man beslöt att organisera dem speciellt och utökade dem. I ett system som liknande värnplikt fick familjer sända en av sina döttrar för militärtjänst, och de gav den bästa träningen, tidens bästa utrustning, däribland eldvapen, och blev en stående slags musketörstyrka och elitgarde på som mest ca 6000 kvinnor. För en introduktion se http://en.wikipedia.org/wiki/Dahomey_Amazons
23 02
Detta galleri innehåller 6 bilder.
Det började med en bild i Clear-line för Alma, av en prinsessa. Med Felicias hjälp blev det en prinsessa som läxar upp en drake, och så fortsatte det hela ända tills… Det var en gång… en busig drake. Han hade hört att en riktig drake har massor med guld och annat fint i sin grotta. Nu […]
20 02
Detta galleri innehåller 3 bilder.
Efter ett par dagar råplugg av kattungens väsen satt dess kawai som inbränd i hjärnan. Alma gav tummen upp, och livet lekte. Men som den nörd man är kunde man inte stanna där, och Stephen Kings ande svävade över sinnet med de bekanta orden: ”Vore det inte kul om…?” Detta är andra delen av mina […]
En lång väg, från tunnelbanekladdets puppa till den någorlunda färdiga bildens vingslag, slingrade sig denna bild från 2008.
Det började som alla mina sagor i en skumpig tunnelbana… Felicia hade pratat om älvor, som hon då var svårt såld på, och om att jag borde rita sådana och deras hår och mycket annat, och med detta på näthinnan valde jag att kladda till en liten älva direkt med tuschpennan. Den blev ganska söt, och när jag sedan visade den för min musa ville hon ha fler. Jag slog till med några till älvor i diverse akrobatiska poser, och tuschade snabbt till dem. Där kunde det ha slutat.
Flygande Älvor
Vi fantiserade dock vidare, på ett scenario där älvorna kunde sprida lite älvdamm så att folk kunde flyga sedan, som tingeling i ”Peter Pan” antar jag… Med denna trevliga fantasi slog ett lite frö rot.
Jag hade just sett Tim Burtons ”Corpse Bride”, och på slutet finns en vacker passage där den döda brudens klänning förvandlas till malar som sprids och flyger runt bruden som löses upp, innan de flyger iväg i natten… Jättefint. Det där gav mig en idé. Älvorna jag ritade hade fjärilsvingar. Vore det inte kul om… fjärilar och älvor tillsammans gjorde en magi så att en flicka kunde flyga? Jag satte mig ner och ritade en mer genomtänkt skiss i blyerts och lyfte in älvorna i den… ”Fjärilsflykt” var född.
Fjärilsflykt - flygande flicka, älvor & fjärilar
Den här bilden ropade efter att färgläggas. Jag gjorde ett färgtest, där jag lade på grundfärg på fjärilarna och lite hud på tjejen med några snabba Photoshop-penslar. Fjärilarna, det stod klart, borde vara i mycket olika färger och mönster. Det fanns ingen bakgrund, och bilden kändes lite tom med bara vitt bakom, så jag lade på en snabb grönaktig struktur med hjälp av ”cloud”-verktyget. I princip omedelbart bestämde jag mig för att skapa en mer genomarbetad bakgrundsbild. Fjärilarna borde också inte bara vara färggranna, utan verkligen ha alla de mönster som fjärilar bör ha. Jag räknade efter och insåg att jag behövde hundratals fjärilar. Att verkligen skapa unika mönster för var och en av dem skulle bli tradigt…
Fjärilsflykt Färgtest m Cloud bakground
Nåväl. En sak i taget. Först bakgrunden. Jag ritade en enkel och lite Disney-aktig skogsmiljö, en glänta tänkte jag mig, där träden kunde rama in fjärilarna, flickan och älvorna som bildens centrala motiv. Med kolpenna och grafitstift växte en passande kuliss fram, och monterades.
En liten skogsdunge som bakgrund
Sedan var det dags att måla. Jag började med träden. Med min primitiva Photoshop-teknik tog det förstås en erbarmlig tid, och klumpigt och halvdant blev det, men till slut uppstod ändå trädliknande krumbukter med ådring och skuggor. Jag lade på ett ”fresco”-filter efter att ha gjort min egen målning, och skapade djupare skuggor och mer textur och framträdande linjer och ådror på trädstammarna. När jag jobbade med löven slog det mig att man kunde lägga på ljus som kom från ovan, så att bilden var ljusare i toppen och mörkare neråt och mot kanterna. Med ”render: light effects” kom jag åtminstone nära grannskapet av det jag tänkt mig.
Men det största jobbet var fjärilarna. Redan ett litet batteri på några hundra fjärilsmönster fick mig att känna lätt yrsel. Och som anat var det ett urtrist pillejobb att måla var och en av de där, hur färgstarka de än var. Jag pallade inte med mer än ett halvdussin i taget. Månader förflöt, och ibland ville jag inte ens se åt den där bilden. Men saaaaakta men säkert blev de mer och mer färdiga, och jag passade på att testa lite olika tekniker för att skapa effekter som ängladamm, lyster och ljuseffekter på älvorna och annat. En särskild ”fjärilspensel” gjorde att jag kunde lägga på skuggan och konturen av ännu fler fjärilar bakom de som jag färglagt. Så där höll det på, och vad som växte fram var en veritabel färgexplosion, ett myller av mönster och prickar och vingar.
Fjärilsflykt, sammansatt och färglagd -december 2010
Över ett års hattande med den där bilden blev det. Men det (o)lustiga är att den fortfarande har något ofärdigt över sig – grundkonceptet håller, det är bildens styrka. Men detaljerna… När jag nu åter tittar på den ser jag massor med saker som kunde förbättras, häromdagen lekte jag med lite olika färgsättningar och ytterligare ljuseffekter. Men så där kan man hålla på i evigheter. Arbetet med den här bilden lyfter ännu en gång fram ett avgörande personlighetsfel – oförmågan att bestämma sig, för att bli färdig med något. Den som inte är förmögen att själv ändra sina later har bara ett val: att överkomma sig själv. Det är svårt. Men nu är jag nästan där, och oavsett vad som sker SKA den här tryckas och produceras före jul. Fjärilsflykt skall slutligen lyfta.
Och jag har inte glömt vem jag har att tacka för allt – ett exemplar av denna är självskriven för Felicia som inspirerat. Först nu tycker jag att den duger åt dig.
Aaaaaja-baja! kommer Alma att säga – om turbomålning av lekbild.
Tillkommen på Alma ”Piratens” begäran med grov tuschpenna, med anledning av hennes sjörrövarkostym till Halloween, komplett med sabel och ögonlapp… Med början på vardagsrumssoffan där vi lekte blev denna rekordsnabbt ifylld.
Piratkapten för Alma - Skepp Ohoj! Men se upp för Krokodilen...
Nu insisterade Alma ”kan själv!” på att få måla den, så originalet fick förbli ofärgat… Men jag ville också gärna fylla i bilden och scannade in den och busmålade den själv i min dator, så det så. Som ett rent experiment yxade jag till det med korrekt photoshopmålning också, med färgtonerna i olika lager – fast riktigt snabbt. Det blev en småmysig bild, jag gillar krokodilen som ju förstås är ett hot men som ser rolig ut i alla fall…
Hej hå och en flaska med...öh, saft
Den första bilden som lades upp på min blogg var en soffatillkommen teckning av den älsklige Ganesha, festens och glädjens gud, trind och fyrarmad festprisse som kan muntra upp till och med sin glåmige styvfader Shiva, förstörelsens herre. Nu är han tillbaka, i ny dräkt, skrudad i clear-line för maximal barntillfredställelse!
Som ett led i ett projekt att rita söta elefantvisioner till den oförlikneliga Alma drogs denne gladlynte filur åter fram, dansant och lättfotad, för att förhoppningsvis lysa på henne, och alla oss andra som inte kan undgå att falla för en liten snabelförsedd tjockis, med sin glädjespridning. Det började i gammal god stil: på en soffa hos min syster växte en blyertskiss förvånansvärt lätt fram, direkt ur huvudet och med lite suddande och ingen research -han kommer lätt, den lille gynnaren, eller så är det något med honom som tilltalar mig. Notera de disneyinspirerade trefingrade händerna (+tumme). Jag ändrade också helt spontant på hans fötter för att göra honom mer… ”elefantig”. Som förut sitter mycket av karaktären i ögonen – i enlighet med hinduisk tradition har Ganesha stora och markerade ögon som ger ansiktet ett generöst uttryck och också, i den bästa bemärkelsen, en lätt androgyn känsla. Hinduiska gudomar har ofta denna känsla av att bära på de två könens kraft, och även i en såpass stiliserad bild som denna kan man försöka projicera det där.
Ganesha Tuschad i Clear-line
Skissen pekade hän mot en renodlad clear-line-bild enligt vad som tidigare diskuterats – en bild i serietidningsstil med få inre linjer och detaljer, där totalintrycket blir dominerande. Den visade sig bli lätt att tuscha, och med en medeltjock pensel kom konturerna och de till antalet begränsade detaljerna snabbt på plats. Jag behöll lite mer fin detalj bara i kronan och blomsterkransen. Uttrycket blev bra, Ganesha framstår som gjord för den här tekniken – det måste bero på att figuren i sig, med sina fyra armar, anslående huvud och den dansanta position jag föredrar, är tillräckligt intressant och distinkt för att behålla sin lyster även utan detaljerade och realistiska inslag. I själva verket tycker jag nästan att hans personlighet och roliga utstrålning vinner på denna avskalade form.
Den där bilden ber om att färgläggas. Fram således, med Photoshops penselfunktioner! Ganesha avbildas ibland hudfärgad, ibland vit. I linje med att framhäva hans ”elefant-skap” (knasigt adjektiv – alt. elefantism? elefanteri?) bestämde jag mig för en sedvanlig elefantgrå, med starka färger i detaljer som höftskynke och juveler. Jag stannade inte för de enkla färgerna utan efter kort experimenterande lades en lätt rendering på, i form av gradient-verktyget och ljuseffekter. Resultatet, som kan skådas nedan, blev inte dumt alls, och ger mig förtroende att improviserade bilder i clear-line kan bli vettiga slutprodukter. All hail the inspiring Alma and lord Ganesha!
Ganesha Clear-line Färglagd
För en jämförelse med den första bilden av Ganesha, utför i en mer realistisk cross-hatch-teknik se här.
Tuschövningarna fortsätter med lite clearline, för att få lite stadigare och jämnare hand, speciellt med de tjockare linjerna. Motiv 1 är en fortsättning på mitt ”Krigarkvinnor”-tema från världens olika sagosfärer som rönt uppskattning. Den här gången är det tuffa tjejer från (vänsterifrån) Mongoliet, Kina och Japan som inte står bredvid och låter någon fånig prins få all action.
Krigarkvinnor från Mongoliet, Kina & Japan
(Förra bilden i serien återfinns i detta inlägg)
Nästa motiv är den blå elefanten Pellefant, en tidig skapelse av Rune Andreasson, Bamses skapare. Den första serien jag fick i händerna i Sverige för 30 år sedan var just ett nummer av Pellefant. Den penslades för hand och färglades efteråt i dator för leverans till den oförlikneliga Alma, som jag hoppas skall tycka om den.
Pellefant
←Klicka bild för föregående bild på tecknade krigartjejer från olika kulturer
För min andra övning i att måla med de nya tuschpenslarna tog jag ett motiv som valts av en av mina musor, den alltid underbara Felicia. Hon gav mig ett vykort med nedanstående bild på en fin framspringande häst.
Felicias Pålle
OK. Fint motiv i rörelse. Monokromt färgschema. Som gjort för en fumlig amatör. Lets rock. Ute på min mors altan kladdades en snabb blyerstskiss, och sedan direkt en tuschning. Resultatet blev…väldigt sådär. För mörk. Inte lika söt. Saknar något. Det är fortfarande en skiss, fast med bläck över, känns det som.
Tuschad Häst
Som jag skrivit om i tidigare inlägg försökte jag förra året att bli bättre på att rita med s.k. ”klar linje” (Clear Line), något jag kallade ”Cartoon”- eller serieteckningsteknik. Det är enkla, snabbt gjorda teckningar utan skuggning och utan rastrering. Klara, enkla linjer dominerar. Barn gillar sådana, de passar också för färgläggning med kritor, och de tar inte en evighet att få fram – också en bonus för små sötnosar med mycket spring i benen.
Nåväl, det hela verkar inte helt bortkastat, för några dagar sedan plitade jag snabbt ner en liten bild till den ljuvliga Alma, min systerdotter. Vi hade just sett ett barnprogram där det pratades om drakar som hoppade hopprep -Alma gillar drakar, och genast vaknade djävulen i mig:
”Vore det inte kul om…”
På ort och ställe drog jag fram min platta och kladdade ner följande bild av en västerländsk drake och en Lung, en kinesisk drake, med Alma som kritiker och ritandes egna alster.
Drakar med Hopprep till Alma
Efter mina inledande övningar i att rita i en enklare och mer stiliserad teknik efter andra förlagor gjorde jag några snabba försök att rite helt egna origalbilder i en sådan stil, för att se hur det skulle se ut. Den första var en bild på en älva och en liten orch. Älvor har jag ju ritat förut , och kontrasten mot en orch gör att man får med två olika sorters motiv att testa den nya tekniken på. Resultatet blev faktiskt inte illa alls, och ser lite komiskt ut om jag får säga det själv.
Älva möter Orch
Nästa bild innehöll ännu en utmaning, att skildra olika sorters klädedräkt med den ”storögda” och klara linje-stilen. Den blir den första i en serie med ”coola tjejer” klädda i varianter på gamla klädedräkter från olika mytologiska regioner. De tre i den första bilden är från det gamla Norden, Grekland och Egypten respektive. (En ny bild i denna serie finns här).
Krigartjejer från Norden, Grekland & Egypten
Nästa bild på tecknade krigartjejer från olika kulturer finns här (klicka bild)→
Eller ”storögt” som jag kallar det. Barn, speciellt yngre sådana, kan uppskatta bilder ritade med emfas på de viktigaste dragen i bilden. Detta kan var och en konstatera efter att ha sett på stilarna för serier riktade till yngre barn. Efter att ha fått förfrågan om att rita serier av bilder från och för barn har jag undersökt hur en sådan stil skulle kunna tas fram för mina teckningar. Mina bilder avbildar ofta kläder och parafernalia i viss detalj, och ansiktsdragen är ofta unika, inspirerade från levande förlagor. Frågan är hur man kan renodla teckningarna till att bli enklare men ändå vara uttrycksfulla utan att helt förlora i detalj. Det har också uttryckts en vilja att teckningarna skall passa för färgläggning av barnen som skall ha dem.
Aurora (Törnrosa) och Jasmin (Aladdin
Det finns flera vägar att slå en bro mellan detalj och realism å ena sidan och stilisering och uttrycksfullhet å den andra. Den fransk-belgiska stilen Ligne Claire, bekant från Hergés Tintin-böcker, är ett exempel. Den mer realistiska Disney-stilen, speciellt dess långfilmsanimationer, är ett annat.
Jag började med att rita med ledning av några Disney-bilder. Här är det de två Disney-prinsessorna Aurora och Jasmin (från ”Törnrosa” respektive ”Aladdin”) som avbildats. Mitt spontana grepp var att använda s.k. cross-hatch för att markera skuggning hos Aurora. Det blev rätt mycket skuggning, och visade hur viktig färgläggningen är för en Disney-illustration av den här typen. Själva de tecknade dragen är lika för båda: ögonen är stora, med markerade ögonfransar- och bryn, som används för att ange känsloläge och allmän attityd. Cross-hatch går i någon mening emot idén med mitt experiment: det är en realistisk teknik för att simulera mycket skuggning som passar för realistisk avbildning, gärna i svart-vit.
För Jasmin tog jag bort all form av skuggning. Det blev mer likt Disney, och mer passande för färgläggning. Båda de här teknikerna har sina löften. Som bild för är den mer skuggade snyggare, och ger en känsla av vad som avbildas som helt enkelt går förlorad om man renodlar bilden för mycket. Den renare bilden är dock tacksammare för förläggning, och tvingar en också att renodla uttrycket till maximum.
Älva från Mappbild
Jag testade två nya varianter på var och en av dem som en övning.Den nya skuggade bilden utgick från en målning av en liten älva i en flickas mapp. Jag avlägsnade kläderna som jag alltid gör med älvor (neeej älvor fryser inte så att förse dem med en massa kläder är bara amerikanskt pryderi). Det gav möjlighet att jobba med helt rena linjer, och resultatet blev inte illa alls. Det kändes som om jag fick lite kläm på tekniken.
Den andra skuggade bilden med cross-hatch-teknik utgick från en svårare förlaga, nämligen en tredimensionell liten leksak. Men den blev också bra, avbildningen är mer verklighetstrogen än dockan själv, och skuggningen kom till sin rätt här för att göra en avbildning som om än med stora ögon och andra stildrag ser rätt realistisk ut och ger en känsla för volym och rörelse utan att förlora sin stiliserade karaktär.
Sjöjungfru från leksak
Ganesha konceptskiss & tusch
Det här är en serie kladdar och skisser som jag började med för att glädja framför allt en god väns dotter. Hon är 5 år gammal och lysande intresserad av allt som har med mytologi och gudaberättelser att göra. På sistone har jag betättat för henne om de indiska gudarna – framför allt de ”nya” gudarna, ni vet Vishnu, Shiva, Brahma, Parvati, Lakshmi med flera. En kväll efter att hon hade lagt sig halvlåg jag i soffan med ölen i ena handen och huvudet i den andra och kladdade på en skiss av Ganesha, den goda turens och lyckans gud, samtidigt som jag var indragen i att förklara uppsåtshierarkin i straffrätten för mina icke-jusristvänner…
Resultatet blev faktiskt över förväntan. Nu ser ju Ganesha väldigt rolig ut, och det är svårt att misslyckas med honom. Men konceptet växte snabbt fram och jag började genast fila på en version som gick att tuscha. De närmaste dagarna slangade jag ner lite bilder på Ganesha från nätet för att få till rätt detaljer som smycken med mera (jag glömde till exempel bort att indiska gudar regelmässigt porträtteras med blomsterkransar). Efter några få modifikationer växte en tuschad skiss fram som jag är tämligen nöjd med. En glandlynt partygud med elefanthuvud och trivselmage som stuffar på sin rumpa.
Min unga musa påpekade att hans ögon såg väldigt snälla ut, ”han ser ut som en tjej i ögonen”. Jag var väldigt glad över kommentaren, det var en detalj jag jobbade lite med, samtidigt som det säger något om vår kultur…
Shogun - James Clavell
[…] YouTube Twitter Facebook RSS Flöde ← First Times /Förstagånger: Alcohol Color Ma
[…] med i det set på 6 olika pennor som sändes mig för skapandet av den första bilden (se
I really like the detail and thought that went into this piece.
Wonderful Beauty ! "Ooh, oh, how many eyes have seen their dream?Oh, how many arms have felt their d
Om det rör sig om beställningar av bilder, immaterialrättsliga ärenden och annat anknutet till mater
hur kommer man i kontakt med dig?
Det är helt korrekt - de samtida romarna kopplade Hermes/Mercurius mer till Wotan/Oden. Jag gissar a
För övrigt har Hermes, även i sin esoteriska form Hermes Trismegistos (den trefalt mäktige) klara dr
Välkommen till min blogg, vars tema främst är visuella uttryck och skapande. Tidigare berördes också ofta andra teman såsom politik, religions- och samhällsdebatt.
Gillar (eller ogillar) du något, ge gärna feedback! Man kan sätta stjärnor ("Rate This") vid inläggen, "Gilla" längst ner vid inläggets slut. Och kommentera förstås - jag läser alla kommentarer så fort jag hinner.
/Pablo, alias Paulus Indomitus
För kontakt angående beställningar/
for inquiring about comissions, contact:
paulus.indomitus@gmail.com
Indomitus.blog 