Efter 9/11 2001 – frosseriet de senaste dagarna är det skönt att ta sig liten tripp till helt andra domäner, och jag drog fram en teckning av en slags orch- eller vättekrigare jag ritade för 16 år sedan o försjönk i huru orcherna kommit att avbildas av andra…
- hehe, kom hit lille pojke (maaaamma!)
Det finns något utsökt brutalt och också lätt fånigt med orcher som tilltalar många. I en snäv definition uppfanns Orcher av JRR Tolkien, där dessa fula, våldsamma, mer eller mindre korkade, mer eller mindre krumma vättar till folkslag översvämmar berg och ödemarker samt fyller leden i de Ondas återkommande jättearméer. Orcher (eller orker i nyare översättning) var ursprungligen alver som perverterades under tortyr och fångenskap av den onde guden Melkor/Morgoth (se ”Silmarillion”). Själva idén är förstås vidare och äldre, och Tolkien byggde på tanken på vättar och svartalfer, troll och andra halvmänskliga och illvilliga varelser som finns i de nordeuropeiska sagovärldarna (se t.ex Ogre).
Ur narrativ synpunkt är orcher tacksamma på så sätt att de ger hjälten carte blanche att tillåta sig vad som helst i konflikten med dem – de är ju inte människor, och fula dessutom, bara hö för hjältarnas skära, att mejas ner utan vidare eftertanke. De tillfredsställer önskan att få rocka loss utan att bry sig, för fienden är Ond per definition. Redan i ”Sagan om Ringen” är det draget starkt närvarande, och i alla filmer, rollspel, tv-serier osv. som gjorts därefter har det behållits, och orcherna såsom en expendable enemy blivit en sådan stapelvara att de lyfts in i de mest knasiga och osannolika sammanhang.
OK, jag ger mig, Mangalorer var det, inte orcher...
Orcherna har till och med fått lift till rymden – förutom i rollspelet Warhammer 40 000, där man helt enkelt tagit fantasyvärlden och satt laserkanoner istället för armborst i händerna på alver, orcher et ales, finns de i t.e.x Luc Bessons festliga ”Det Femte Elementet”. De heter Mangalorer där och inte orcher, men ingen skall lura mig att ”Aknot” och hans cohorter inte är orcher.
En av de värsta plagiaten av orch-konceptet var Jack Snyders film ”300” för några år sedan, där persernas berömda elitenheter ”de Odödliga” (The Immortals, som fanns i verkligheten men utan huggtänder – de var persernas storkonungs livgarde) porträtterades som huggtandsförsedda grymtande…tja orcher, kompletta med en ”überorch…jag menar über-odödlig” av övernaturlig kaliber.
I det här sammanhanget kan man dock peka på den intressanta möjligheten som rollspelsfenomenet ger att vända perspektiv. Olikt en film, där betraktaren är mer passiv, erbjuder rollspelen många möjligheter att leva ut Vore det Inte kul Om…-impulsen.
Och vore det inte kul att spela just en slags anabolastinn grobian med grön solbränna och imponerande tandgarnityr? Alternativ en liten, ettrig vätteliknande grön snubbe med lurig blick?
Båda har definitivt haft sin lockelse, och i både Warhammer-spelen(både roll-, figur- och dataspelen) och även i Äventyrsspels ”Drakar och Demoner” (bara för att nämna några) lyftes därför orcherna mer och mer fram som cooola och lite skojsigt crazy också.
Man byggde på Tolkiens fauna av krumma grottorcher och stora Uruk-hai, och skapade mängder av olika stammar och typer, från superbautaorcher till svartnissar eller små gretchins som lappar ihop de skadade. Massor av möjligheter till glädje för alla som drömt om att dissa de mer tvålfagra alverna!
Men det mycket av det här låg i framtiden när jag ritade min bild, jag svamlar så lätt iväg…
Min avsikt i början av 90-talet var att designa en slags hjälte-orch till en rollspelskampanj. Inspirationen för hans stuk kom framför allt från filmen ”Predator”, vars uppföljare kom vid den tiden, snarare än vanliga Tolkien- och rollspelsorcher. Jag fick idén till en slags ”alvjägare”, något som kunde hålla även de långlivade spetsöronen vakna om nätterna.
Torsekhi, som karaktären kom att heta, var den ultimata krigaren bland vättarna/orcherna. Han hade kommit att bli skild från sina orchiska artfränder genom de förtrollningar, brygder och dåd som han utsatt sig för och blivit en slags varelse sui generis, som inte passade in någonstans, men ändå med ett tydligt syfte: han var speciellt tränad och utvald för att kunna dräpa sina dito motståndare på alvsidan.
För att visa på hans ambivalenta natur gjorde jag honom själv lite ”alvlik” – med långt hår, och en mycket stark men ändå inte vanskapt eller aplik fysik. Jag satte lite hårda element på hans ansikte, inspirerad av reptilfjäll, men lät annars bli att göra honom extrem eller monstruös med jättelika betar och annat sådan. Nedan kan en del av utvecklingsskisserna ses.
Design Vättekrigaren Torsekhi
En del av uppmärksamheten ägnades åt hans utrustning och prylar – som Stridens Herre var Torsekhi snarare lätt rustad och beväpnad för att fullt ut nyttja sin skicklighet än nertyngd av jätterustning. Lite kul detaljer som det förkrympta alvhuvudet och de udda improviserade plaggen skall visa på hans speciella attityd – som en slags veteran som lämnat de vanliga uniformerna bakom sig, och klär sig med vad han nu har för händer snarare än enligt sin stams eller arts stereotyper. Således skippade jag de ständigt närvarande spetsiga attiraljer och detaljer som orcher annars belastas med.
Torsekhi - Legendarisk Vättekrigare 1995
Skisserna till Torsekhi låg och jäste ett bra tag innan jag bestämde mig för att rita en mer seriös bild 1995. Det var ett tidigt bruk av mjuk kolpenna och blev på det hela taget ganska bra. Skuggorna och anatomin sitter kanske inte hundraprocentigt och man ser en tydlig påverkan från serieteckningsstil, men den fläckiga tonen på hans skinn gick fram bra och jag var nöjd med designen av hans parafernalia liksom utformningen av hans gestalt i stort. Torsekhi såg svårmodig och butter ut, men förhoppningsvis väldigt stark och inte som någon man ville mucka med i onödan.
——————————————
Några länkar till orcher i olika litterära/rollspels/figurspels/dataspelsmiljöer
Tydligen har det skrivits en välsäljande bok med orcher i huvudrollen: ”Orcs”, av Stan Nichols, från 2008.
Med anledning av ett litet klipp i rörande den nye starke republikanske presidentkandidaten, Texasguvernören Rick Perry, påmindes jag att det i utvecklade länder år 2011 fortfarande finns de som vägrar acceptera Evolutionen, och att dessa stollar på något mystifiskt sätt fortfarande kan aspirera på auktoritet och förtroende hos sina medmänniskor.
Det verkar alltså som de republikanska väljarna på allvar vill ha en Texasguvernör Bush reprise, med allt av vad det innebär: vurm för dödsstraff, stark frikyrklig framtoning, motstånd mot aborträtten, extrem nyliberal agenda… och kreationism (http://www.npr.org/blogs/itsallpolitics/2011/08/18/139743920/rick-perry-tells-boy-evolution-is-just-a-theory-with-gaps, http://www.guardian.co.uk/commentisfree/cifamerica/2011/aug/23/rick-perry-creationism-classroom, http://www.outsidethebeltway.com/rick-perry-republican-for-creationism/).
Kreationism, eller idén att de varelser som befolkar jorden, och jorden och universum självt skapats genom en styrd, medveten skapelseakt till att bli precis sådana som de är nu av en slags övernaturlig kraft, är förstås en central idé i framför allt de ”abrahamiska” religionerna Kristendom, Islam och Judendom. Eller snarare -det är en idé i judendomen som de andra två yngre avläggarna tagit med sig.
Först den kristna skapelseberättelsen som den brukar berättas: snygg film, men ack så dum, så dum…Den kristna kreationismen, som via diverse räkningar av profeters och bibliska figurers åldrar försökte fastställa universums ålder, kom i allmänhet fram till en ålder för hela det fysiska universum på en sisådär 6000-7000 år, och en tillblivelse som skedde under en sjudagarscykel enligt någon eller båda av de två (2) skapelseberättelser som finns i Genesis första del, komplett med talande ormar osv.
En liten video som påtalar några av inkonsekvenserna i bibelhistorien
Oaktat att alltsedan de tidigaste kyrkofädernas tid (se t.ex. Origenes eller Augustinus) även kyrkliga auktorer ifrågasatt om man borde ta Genesis skapelseberättelse bokstavligt, så förblev den religiösa skapelseberättelsen dominerande fram till Upplysningen. Då började de första stora hålen i skapelseberättelsen att uppmärksammas och påtalas mer öppet. Med det starkare hävdandet av att utsagor om verkligheten borde ha vetenskapligt stöd, samt de kritiska bibelstudier som växte fram undergrävdes en syn på världens tillblivelse utifrån uppenbarade skrifter. De liberala revolutionerna och den ökade yttrandefrihet som följde gjorde också att andra idéer än de dittills rådande kunde få spridning. Över hela det vetenskapliga fältet kom nya upptäckter och insikter att visa att världen var mycket större, mycket äldre, mer komplex, och mer sofistikerad, än våra gamla urkunder gav sken av.
Se Carl Sagans fantastiska ”Cosmos” som kondenserar Universums historia till ett år.På basis av denna nya kunskap har alla de senaste århundradenas upptäckter som förbättrat livet för mänskligheten skett. De kläder vi har på oss, den mat vi äter, de kommunikationer vi använder, de fortskaffningsmedel vi brukar. Renandet av vårt vatten, botandet av de sjuka. Det säkra förlösandet av våra barn. Uppvärmningen och kraftförsörjningen i våra bostäder, ja bostäderna själva, om vi inte bor i en trähydda i en avlägsen ödemark. Detta inskränkts inte till det materiella. Vår musik och underhållning, vår kunskap om världen och kosmos själv, vår moderna syn på rättigheter och friheter som utsträcks till allt fler, som lämnar färre människor i periferin, är frukter från det träd som närts av vetenskap, kritiskt tänkande och humanism.
Och ändå, är jättelika skaror av människor, även i de mest avancerade samhällen, beredda att blunda hårt inför bärande delar av vetenskapens och framstegens implikationer. Kramande sina skrifter och gamla skapelseberättelser, hävdar de att vetenskapen har fel, och att vad som plitats ner av bronsåldersmänniskor står över all ny information.
Evolutionsläran är en speciellt störande del av det moderna vetandet för de religiösa kreationisterna, som vill ha en styrd och målintiktad process för varför verkligheten ser ut som den gör, en som lämnar plats för en allsmäktig och klåfingrig Gud och som lyfter upp människan till att stå utanför den övriga biologiska verkligheten. Orsakerna till denna drift kan vara många – en önskan att söka tröst i en enklare verklighet, en drift till en fast auktoritet och hierarki i en till synes kaotisk tillvaro, en anknytning till myter som man fått sig matad med sedan barnsben är några.
Richard Dawkins citerar Isaac Asimov om irrationella föreställningar som tröstfiltFrågan är varför man skulle invända mot dessa drifter, förutom att…de trots allt inte är speciellt sympatiska. Och i den sanna evangeliska anda som är den fundamentalistiska attitydens livsluft så är lallarna aldrig nöjda med att bara lura sig själva – de måste utsätta andra för sitt nonsens också. Beredvilligheten att tro på eller stödja kreationism som företeelse är vidare ofta parad med en önskan att förneka vissa av de implikationer som kommer ur verkligheten. Dvs ett underkännande av fakta som grund för ställningstaganden. En sålunda medvetet förlegad och felaktig världsuppfattning är inte sällan parad med politiska implikationer.
Ingenstans är detta mer tydligt än just i det schizofrena USA, ett land där modernitet och fundamentalistisk religion samexisterar allt mer obekvämt, och där stora grupper desperat måste famla omkring sig efter förklaringar till existensen som lämnar plats för Gud och som ger människan en speciell, priviligierad plats i kosmos via gudomligt påbud (http://www.dn.se/nyheter/varlden/en-tredjedel-tror-pa-kreationism-i-usa).
Det är således symptomatiskt att USA är den moderna stat där inte bara evolutionsläran utan också klimatforskningen åtnjuter minst förtroende. Kreationism och ett förnekande av klimathotet är starkt parallela företeelser, som framgår av undersökningar anordnade av Pew institute (http://people-press.org/http://people-press.org/files/legacy-pdf/556.pdf). I kreationistiskt anstuckna miljöer, t.ex det Texas varifrån Rick Perry stammar, har en rörelse för att stryka hänvisningar till inte bara modern biologi utan även global uppvärmning i skolböcker varit i uppseglande i åratal (http://www.nytimes.com/2010/03/04/science/earth/04climate.html?pagewanted=all).
I USA har striden på senare tider handlat om Intelligent Design – kreationisternas senaste inkarnation, som hävdar att vissa inslag i verkligheten är alltför komplexa för att ha kunnat uppstå ur naturliga processer – det bara måste finnas en skapare där, bakom kulisserna, som styr det hela. ID är ingenting annat är kreationism i drag-utstyrsel och har lidit nederlag i varenda strid de kastat sig in i, senast det stora Dover-Pennsylvania-målet (egentligen Kitzmiller vs Dover Area Schooldistrict, dec 2005)
Dokumentär av NOVA om det beröma målet (1h 53 min)Kreationister som sticker upp huvudet och försöker utkämpa striden i offentlighetens ljus och kämpa mot vetenskapens med dess egna metoder av falsifierbarhet, testbarhet, relevans och experimentella resultat kommer att förlora så fort de drar upp just det övernaturliga inslaget, som är själva förutsättningen för deras krystade resonemang. Redan det faktum att de måste klä sin övertygelse i vetenskaplig terminologi visar hur urholkad auktoriteten hos en enbart uppenbarad sanning numera är hos en bildad allmänhet och för att tas på allvar i den allmänna debatten.
http://www.svd.se/kultur/understrecket/kreationister-for-sin-kamp-pa-fel-planhalva_303566.svd
ID:s rättsliga nederlag bör dock inte dölja det faktum att det i USA finns en pluralitet (om inte majoritet) av medborgare som inte bara vill trycka in gud i alla kunskapsluckor utan är förespråkare för en bokstavlig tolkning av bibeln: 7 dagar, 6000 år osv.
Faran från kreationisterna kan inte nog inskärpas. Ur varje ståndpunkt: moralisk, vetenskaplig och samhällelig är detta en rörelse som är fullständigt rutten. Efter att ha förnedrats med rätta i offentligheten är deras målsättning mer och mer att verka parallellt med samhällsinstitutionerna och underminera och om möjlighet erbjuds infiltrera det sekulära samhällets centrala institutioner. På något annat sätt kan man inte tolka t.ex. explosionen av hemundervisning, home schooling i USA – överlappningen av viljan att lära ut religiös fundamentalism med dito kreationism är en av de allra starkaste motivatorerna bakom detta (http://www.msnbc.msn.com/id/35740950/ns/us_news-education). Det är en uttalad målsättning, kallad the wedge strategy, att dra hela den vetenskapliga metoden i vanrykte och ifrågasättande, och genom ta fasta på de ännu existerande luckorna i vår nuvarande kunskap hävda att vetenskapen bara är ett slags löst tyckande, inte mer vederhäftig än mellanösterländska getaherdars hallucinationer för 2000 år sedan.
BBC Horizon – The End of God? tar ett längre grepp och ser på ID i ett vetenskapshistoriskt perspektivDet är vidare värt att notera att kreationisterna med få undantag befinner sig och har befunnit på den reaktionära sidan av alla debatter och strider om mänskliga och medborgerliga rättigheter sedan decennier, om inte mer, tillbaka (något som noteras av t.ex Europarådet http://www.washingtontimes.com/news/2007/jun/24/europe-sees-creationism-as-threat-to-human-rights/ och http://www.dailymail.co.uk/news/article-485899/European-human-rights-watchdog-tells-governments-stop-teaching-creationism.html). Detta är inte att säga att kreationister måste vara reaktionära – men det finns tyvärr en hög överenstämmelse mellan t.ex. högerkristen fundamentalism och motstånd mot kvinnors, barns och homosexuellas rättigheter. Förlitandet på en ofelbar uppenbarelse för alla frågor som rör världssyn har återverkningar utanför det vetenskapliga området, och det är värt att hålla i åtanke om man låter denna medeltida attityd att återkomma.
Det amoraliska draget hos kreationisterna framgår vidare av att få av dessa vetenskapsförnekare är beredda att ge upp de väldiga fördelar som ett vetenskapligt och kritiskt förhållningssätt medger för dem själva. De kastar inte sina mobiltelefoner, de säger inte nej till den avancerade sjukvård, den framodlade mat och de moderna energikällor som håller dem vid liv, trots att dessa är frukterna av just den vetenskap som de förkastar. Istället slår de knut på sig själva och försöker att kompartmentalisera mänskligt vetande.
Hyckleriet och inkonsistensen i denna vy kan lätt illustreras med att kreationisterna inte kräver att man skall lära ut Astrologi jämsides med Astronomi. Eller häxeri som orsak till sjukdomar bredvid modern immunologi. Modern teknik och bot för just deras sjukdomar – ja. Evolution, modern geologi och klimatologi – nej.Så kan de fortsätta att parasitera på modernitetens skördar, samtidigt som de håller fast vid sina favoritvidskepelser och utövar sina fördomar med religionens hjälp.
I USA har en växande skara oroade medborgare börjat inse vilken skada den religiösa fundamentalism som jäser i deras mitt riskerar att orsaka samhället och individen. De icke-religiöst anknutna (non-affiliated, en amorf definition vari ateister, agnostiker och fritänkare rent allmänt samlas) är den snabbast växande gruppen i relation till trosfrågor i USA (se t.ex.http://www.usatoday.com/news/religion/2009-03-09-american-religion-ARIS_N.htm, http://www.christianpost.com/news/survey-churches-losing-youths-long-before-college-39433/, http://en.wikipedia.org/wiki/Demographics_of_atheism en statistik där Sverige kan vara stolt över sin toppposition som ett av de, för att inte säga det mest sekulära och otroende landet i världen).
Jag hoppas innerligt att någon detta val skall våga ställa lite skarpa frågor till Rick Perry under presidentvalskampanjen, men det är nog för mycket att hoppas på. Det bästa vi kan hoppas på är att USA inte begåvas med en president och ett styre som öppet vänder ryggen till den vetenskap som så starkt bidragit till att göra landet till en supermakt, och att kreationisternas gälla kraxande i själva verket drivs av en desperat insikt att de utkämpar en förlorande strid.
Jag avslutar med ett klipp som tidigare förevisats här, av den oförliknelige Carl Sagan, där kontrasten mellan religiös kreationism och dess futtighet ställs mot de vida horisonter som öppnar sig för de som vill se och utforska världen, sådan som den är, i all sin prakt och väldighet.
PS. Man skulle kunna fråga sig: hur det står till med kreationismen i Sverige?
Det kommer att bli föremål för ett framtida inlägg.
———————–
Wikipedia har förstås många artiklar som berör ämnet –
En intressant sak, som man kunde misstänka utifrån en informerad lekmannaförståelse av Hinduism, är att kreationistiska idéer som är på tvärs med vetenskapliga fakta inte är en lika het potatis i Hinduismens kosmologi, och alltså inte den politiska stridsfråga som kristna, muslimer och ortodoxa judar har. Hindusimen har vissa fördelar här, nämligen att man har en mycket mycket längre tidsskala för sin egna berättelse om världens tillkomst, och dessutom inte har vävt in grundläggande moraliska grundstenar i sin skapelsehistoria. se http://en.wikipedia.org/wiki/Hindu_views_on_evolution.
http://blogs.discovermagazine.com/gnxp/2009/03/creationism-in-america-europe/
http://www.vof.se/folkvett/20054kreationismen-kritiskt-granskad
http://www.guardian.co.uk/commentisfree/cifamerica/2011/aug/23/rick-perry-creationism-classroom
http://www.msnbc.msn.com/id/35740950/ns/us_news-education
http://www.usatoday.com/news/religion/2009-03-09-american-religion-ARIS_N.htm
http://www.christianpost.com/news/survey-churches-losing-youths-long-before-college-39433/
http://www.washingtontimes.com/news/2007/jun/24/europe-sees-creationism-as-threat-to-human-rights/
Om att skenet av dansant sympati inte är någon garanti mot inskränkt religiositet
Häromdagen fick jag se följande småroliga bild i Kyrkans tidning, och tog en bild av den med mobilen.
(se artikel http://www.kyrkanstidning.com/nyheter/inrikes/festfylld_avslutning_pa_oasmote_0_17895.news.aspx)
Jag läste vidare att den snurrande biskopen är Graham Dow, f.d biskop av Carlisle i den anglikanska kyrkan, som deltog i ett svenskt kyrkomöte. Det är ju en småputtrigt sympatisk bild – den glade biskopen som tar sig en svängom, så trevligt och avslappnat liksom. Man tänker sig en välvillig prelat, fylld av gudlig välvillja.
Men vänta, biskop av Carlisle? Var det inte… Jo.
Graham Dow är nämligen inte vilken glad präst som helst. För några år sedan, när översvämningar ödelade norra England klev den sittande biskopen Dow fram och slog fast att detta voro Guds straff för Englands synder, mest framträdande av vilka vore den tillåtande attityden till den hemska sodomin. England hade nyligen lättat på de lagar som diskriminerat homosexuella. För detta skulle GUD straffa syndarna och låta regn, död och förstörelse drabba den lantliga regionen runt York (man kan fråga sig varför Han inte lät straffet träffa det troligen mer syndkoncentrerade London). Det här rapporterades i t.ex. http://www.telegraph.co.uk/news/uknews/1556131/Floods-are-judgment-on-society-say-bishops.html, och drog på sig berättigat hån från olika källor (se t.ex http://newhumanist.org.uk/1630/demob-happy).
Men det visar sig, för att citera Christopher ”God is not Great” Hitchens, att Graham Dow inte bara är en komplett idiot, han är en vidskeplig och skrockfull sådan också. Mannen tror på fullt allvar på demoner och besatthet, oroar sig för förbannelser från 1600-talet, och sysslar med och skriver om exorcism. Det här sker heller inte disparat: Graham Dow har kombinerat sina böjelser för reaktionär homofobi och tidigmodern vidskeplighet till en freudiansk soppa i vilket ingår tron på att vid Anala och Orala sexuella handlingar Demoner kan intränga i kroppen och besätta syndaren. Via anus förstås.
Han har inte gett upp dessa idéer, endast mycket litet tonat ner dem, vilket framgår av en artikel i Dagen häromdagen http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=268990&utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=feed%3a+dagense-nyheter+%28dagen.se+-+nyheter%29. Dow är ingalunda ensam om det där, utan ingår helt öppet i en högerkristen tradition. Dow ”föddes igen” genom undervisning från den högerkristne amerikanske predikanten Billy Graham, som avslöjats som antisemit i sina konversationer med bl.a. Richard Nixon, där han beskyller ”judarna” och ”satans synagoga” för pornografin och det allmänna förfallet i samhället
Kristna förkunnare i den här fundamentalistiska ådran har liksom Dow gång på gång kopplar naturkatastrofer med Guds vrede. Se t.ex. den avlidne Jerry Fallwell, som i en intervju med den avskyvärde Pat Robertson binder ihop det hela rätt väl när han skyller naturkatastrofer och terrorism på, ”feminister, homosexuella och abortionister”.
och
Pat Robertson har kört vidare i de spåren och skyllde bara häromåret jordbävningen i Haiti på haitiernas ”pakt med djävulen” när de svarta slavarna hade mage att göra uppror mot de vita slavägarna i den haitiska revolutionen 1804.
Michael Savage, ännu en av dessa fundamentalistiska nötter, skyllde i högerpopulisten Glenn Becks show i Fox News så sent som i år Tsunamin i Japan på japanernas ”dåliga uppförande”, helt i Graham Dows anda.
Och som sagt – detta är inte ”guilt by association” utan en typ av åsikter som publikt förfäktats av den dansante biskopen i Kungsbacka. Härligt sällskap, det där. Man får väl vara tacksam att idioten inte längre sitter i House of Lords, det brittiska parlamentets överhus, och kan påverka politik och lagstiftning direkt. Men man borde tycka att arrangörerna bakom OAS-mötet borde vara beklämda av att svänga sina lurviga med en sådan primitiv mörkerman. Såvida de inte håller med honom förstås.
————————————————–
OAS-rörelsen är s.k. ”karismatisk” strömning inom ramen för svenska kyrkan, och satsar på en upplevelsebaserad tro, med tungotal, osv. som stående inslag. Inom rörelsen dominerar en negativ syn på kvinnliga präster, vilka t.ex. inte tillåts att leda mässor på deras möten. Detta har uppmärksammats av kritiker som menar att sina ekumeniska ambitioner till trots är Oas-rörelsen fast rotad i en tradition av hierarkisk och gammaldags syn ifråga om prästämbetet och liturgi. Se http://sv.wikipedia.org/wiki/Oasr%C3%B6relsen och http://www.oasrorelsen.se/vad-aer-oasroerelsen. Karin Långström Vinges Blogg har flera inlägg om Oas-rörelsen: http://karinlangstromvinge.blogspot.com/2009/07/oasrorelsen-kommer-ut-ur-garderoben.html och http://karinlangstromvinge.blogspot.com/2006/09/drfr-r-jag-tveksam-till-oasrrelsen.html
Christopher Hitchens gav Graham Dow en välbehövlig diss i det mycket sevärda samtalet mellan fyra prominenta ateister (de övriga är Daniel Dennett, Sam Harris och förstås Richard ”The God Delusion” Dawkins) också kallade ”The Four Horsemen”, se ca 6.50 minuter in i http://www.youtube.com/watch?v=tq4Q42ZjVNA&feature=related. Hela samtalet, som rekommenderas varmt, finns samlad i 2 långa Youtubeklipp – http://www.youtube.com/watch?v=9DKhc1pcDFM och http://www.youtube.com/watch?v=TaeJf-Yia3A&feature=relmfu.
Nummer 4 av mina elevers bilder är en änglarnas uppenbarelse
När det var dags att skriva vad man ville ha för teckning hakade flera på det där, det märktes av hur de skrev in änglar och annat. Men två hade mer uttalade änglamotiv, och det är deras teckningar som kommer här.
Gabriel är förstås en Ärkeängel hos gud i den katolska traditionen, och viktig också i judendom och Islam. ”Guds Styrka”, som hans namn betyder, är en av de två änglar som nämns vid namn i de t kristna nya testamentet (den andre är Mikael, guds härförare). Under medeltiden och senare blev det vanligt att tänka sig att det är Gabriel som blåser i basunen när undergången som de kristna och även muslimerna ser fram emot kommer. (För de som inte likt undertecknad har en tvångsmässig ticks att läsa Biblen och Koranen regelbundet finns en liten intro till Gabriel i http://en.wikipedia.org/wiki/Gabriel och Mikael ihttp://en.wikipedia.org/wiki/Michael_(archangel).
Nu är den Gabriel jag lärde känna en mycket klipsk (om än lite strulig) kille, och han tog fasta på vad jag svamlade om där framme, och tänkte upp en hel liten scen, som han till och med gjorde en liten skiss av åt mig – en framtida chef tycker jag mig se… Scenen är ärkeänglarna Gabriel, och Mikael, som har en slags diskussion eller bråk, och mitt i allt en liten drake (?).
Ooook.
För att få lite stuns på scenen, som jag först ritade rakt framifrån, vände jag lite på vinkeln och tecknade det hela i grodperspektiv, och lade in en liten drake, inspirerad av den småttige Lung-draken Mushu i en av mina disneyfavoriter, ”Mulan”.
Det ser ut som om de två ärkeänglarna, guds härolder och allt det där, har en lite upphettad diskussion om det tillbörliga i att leka med små drakar…eller är det kanske den krigiske Mikael som helt enkelt vill filéa draken och Gabriel, sträng men lite snällare ändå, som säger… ”nä-e du…”? Det kan tolkas lite hursomhelst, och jag hoppas Gabriel kan uppskatta det – det var trots allt hans idé.
Isatou hade också ett ängeltema – hon ville ha två änglar, en kille och en tjej, som dansade. Fint, tyckte jag. Och då änglar kan flyga kan man tänka sig en slags flygande dans, en dans i luften skulle man kunna säga… vore inte det kul? Jag tyckte det, och gjorde en snabb skiss som fick godkänt. Efterföljande tuschning gav en helt OK bild, två fina änglar som svingar sig i luften, förhoppningsvis lite smäckert.
Jag såg till att kläderna stämde med lite plagg från bronsålder i mellanöstern för att tillfredställa mitt historienörderi. I efterhand ser man att jag måste haft isdans eller paråkning på skridskor någonstans i bakhuvet. Precis som hos Gabriel-bilden är vingarna, av bekant Nike- inspirerat stuk, ett litet helsicke, så mycket fjädrar…
Hursomhelst. Hoppas ni gillar de där, Gabriel och Isatou.
Nästa grupp teckningar är på kändisar som jag ritat till några av eleverna.
←Se förra posten i serien Vikariens Irrfärder: ”[…] bilderna börjar pressas fram 3”
Se nästa post i serien ”[…] bilder pressas fram 5 – Rihanna, Lil’Wayne & En diskussion om kvinnlig fägring”→
Dagens ämne, kära klass, är mängder av djur av skilda slag, med fina tjejer och prinsessor som matar eller vakar över dem…
Bland önskebreven som kom in var det ett intressant kluster som hade ett nog så fint och ganska självklart motiv.
Den första, som också blev klar först, kom från en tjej, som ville ha någon som såg litegrann ut som hon, och en iller. Hon hade själv haft en iller som husdjur. Det var en jättefin begäran, hur kunde jag säga nej? Illrar, illrar, de ser för roliga ut, söta och samtidigt lite slingrigt busiga, några googlingar och jag rockade på. Svårare var det med likheten, eftersomjag valde en ungdomsteckningsstil (en variant på sk. Komisk Äventyrsstil), som är svår att kombinera med exakt realism i framställningen. Men någotsånär, hoppas jag, och att dess allmänna miljö och stil faller sin motagarinna Milena i smaken.
Sedan fanns det två som var väldigt lika varandra. En tjej eller prinsessa skulle det vara, med massor av djur, ett mindre zoo i släptåg. Jag misstänker att det var en som kom på det där först, och en annan som lite grann snodde idén…nåväl.
Till den klipska Mariama, vars huvud en dag skall föra henne långt (Jag kunde inte låta bli att ge bildtösen lite liknande frisyr som tja, sin förlaga), ritade jag en ridande tjej till häst med alla djur omkring henne. Djuren är av så många slag så de har lite svårt att hålla ihop – men de försöker hjälpa varandra att hänga med, speciellt hundvalpen och kattungen som bär den stackars sköldpaddan på sina ryggar…
Till Delina en prinsessa. En prinsessa från nordafrika, från Meroe närmare bestämt. Hon har en lite ökenhundsaktig vovve som hon lugnar ner, och kattunge och chihuaha som ser lite avvaktade ut… Men ser man på väggen bakom ser man motiv som också skulle vara med – en drake, en orm, en häst och en ängel, fast som målningar-i-bilden (groovy). Jag valde den medeltida konstnärliga traditionen just från det här området mellan Nubien, Eritrea och Somalia för framställningen. Således är det en ängel, drake och riddare just från medeltiden och rätt plats, som är målade där.
Sist hade jag fått lite blodad tand, och det hela flöt på smidigt och medgav att lägga lite krut på en enkel men förhoppningsvis effektiv komposition. En västafrikansk prinsessa, med en hund och en kanin, och…fiskar. Jag kunde inte låta bli att skoja till det och ge prinsessan två pirayor istället för snälla guldfiskar. Prinsessan matar dem med köttbullar som hon tar ur en liten skål, och pirayorna ser inte helt avslappnade ut av var deras lilla runda skål är placerad… Idén till prinsessan var från Disneyfilmen ”Prinsessan och Grodan”, men i min egen tolkning förstås, som jag hoppas att Sainabo skall gilla.
Fler djur, änglar och kändisar och massor med annat är på gång, tills nästa gång…
←Se förra posten i serien Vikariens Irrfärder: ”[…] bilderna börjar pressas fram 2”
Se nästa post ”[…] bilderna pressas fram 4”→
Två drakar blir klara (det är mycket drakar här)
Bilderna fortsätter att bli klara. Själva ordningen i ritandet är lite av ett problem, eftersom jag föredrar att rita lite tematiskt – drakar först, sedan alla änglar osv. Men jag lovade en liten kort lista elever att de skulle få sina bilder först. De där två ordningarna står i konflikt med varandra, det är ett som är klart, och min lösning har varit att förvisso göra skisserna tematiskt, men färdigställandet mer enligt min lilla lista.
Först och snabbast, men inte helt lätt faktiskt, var en bild som baserad på den nyligen avslutade färglagda bilden Joel den Unge och Draken. Den där draken, en orientalisk lung, fick en duktig elev se och han gillade den. Klart han skall ha den då, men först måste den göras individuell – Joels bild var för Joel, och det vore fel att bara duplicera den. Vad jag gjorde var att behålla främst kroppen, men modifiera och rita om vissa delar. Ett nytt huvud mer vänt mot betraktaren skapades, och baserad på en minnesbild av ett ormhuvud ritades den med öppet gap och måååånga tänder. Bakdelen, som saknades i originalet lades till, och jag gjorde också om fjäll och ryggfenor något. Det där tog mycket klippande och klistrande och användande av av ritfilm och Photoshop, men resultatet blev inte så dumt, och tillräckligt förändrad, trots att den underliggande bilden ligger där. Den draken blev ännu mer slingrande och ormlik, vilket på sått och vis är passande: drakar kallades ju också lindormar i det gamla Norden. Hoppas mr I gillar den.
Med huvudet inne på draktemat tog jag fram några utkast som jag redan jobbat på. Jag hade tänkt förändra draken i min berättelse (det är den drake som min hjältinna Corinna möter i bilden Corinna och Draken) för att passa in i den efterföljande berättelsen och dialogen som är i min bok – framför allt ville jag göra den mer hotfull. I det arbetet hade jag kikat på en mängd inspirationskällor: dels rymdmonstret i Alien-filmerna, dels dinosaurien Ceratosaurus (som liknade den berömda Tyrannosaurus Rex, men med beniga utväxter och vad som liknar ett horn på huvudet), och förstås ormar. Sedermer hade jag övergivit det för en annan idé, men de skisserna kom nu väl till pass.
Det föreliggande bakgrundsarbetet gjorde det lätt att snabbt rita en skiss som sedan tuschades. Det där är en mer djurisk och hotfull, slukande drake än den ursprungliga Corinna-draken, främst tror jag, för att käftarna är mer framträdande, och också för dess position, lutad framåt som för att sönderslita de olyckliga som kommer i dess väg.
Till dig Alex – jag hoppas den är läbbig nog.
Härnäst kommer bilder på tjejer med djur – ett helt batteri av de där är färdiga eller i sluttampen.
←Se förra posten i serien Vikariens Irrfärder: ”Vikariens irrfärder – bilderna börjar pressas fram 1”
Nästa del i serien – ”[…] bilderna pressas fram 3” →
OK, så vi skall rita ett och ett halvt dussin bilder till elever…men av vad?
Första anhalten var att de själva fick skriva ett brev där de beskrev vad de vill ha, så noggrant som möjligt. En del av de där breven är riktigt bra förresten, det blev en övning i sig som visade väldigt tydligt på språknivån…
Det var en del drakar, väldigt mycket djur, några musik-kändisar, två som ville att jag skulle rita klasskamrater (så gulligt) och lite annat smått och gott. Vissa lade prylar på hög, andra var mer bestämda och distinkta.
Det är en intressant övning, inte minst för behovet att ta fram saker lite snabbt, och att bestämma sig för uppslag och sedan börja renteckna dem efter en kvick skissning utan att vela för mycket. Jag skojade med klassen att de skulle förhoppningsvis få de där bilderna före sin avslutning, helst denna vecka – men det kommer att bli tight, det står mer och mer klart.
Nåväl. Flera börjar i alla fall att anta färdig form. Först ut är en ”namn-teckning”.
Reproduktion av Nike, Louvren
Önskemålet till den teckningen inspirerades uppenbarligen av min stående lilla drive att prata och berätta för eleverna om deras namn och deras etymologier – det där alltid mycket populärt, och jag brukar ägna minst en lektion åt det. Det går att väva in obegränsat med kopplingar och utvikningar kring historia, mytologi, språk och geografi till det samtalet – och går alltid att illustrera som synes. Och det hjälper för att snabbt lära sig vad de heter, alltid ett plus.
Ett första utkast kom direkt på plats i klassrummet efter lektionen och tuschningen flöt på utan problem, faktiskt lite bättre än väntat. Motivet ängel är ju knappast främmande och har en klassisk, för att inte säga lätt klassisistisk historia. Ända sedan tidigmodern tid har kvinnliga änglar tenderat att likna Nike, den grekiska segergudinnan (se bild av reproduktion som står på Louvren), och min snabbt tillkomna teckning är inget undantag. Men faktiskt lyckades jag spontant snubbla någorlunda rätt, och istället för långa grekiska kläder ge henne tidstrogna bruksplagg från palestina från runt 800-talet FKr – en knälång tunika och lång virad mantel.
Nåja, hoppas den tilltänkta mottagarinnan gillar den, och vidare i högen…
←Se första posten i serien Vikariens Irrfärder: ”Nu har man tagit sig vatten över huvudet...”
Se Nästa post i Vikariens Irrfärder ”Bilder börjar Presas fram 2: Drakar”→
Ibland jobbar jag som lärarvikarie, och elever i speciellt åldern 9-12-årsåldern brukar efter ett tag snappa att man gillar att rita (efter min framfart på whiteboardarna vore det konstigt annars…).
Gabriel för en lektion om namns betydelser, en av mina stående klassiker
Min lärarstil är tämligen hård mot de hårda. Men jag är också mycket sentimental, lägger ner hela min tid och har oerhört svårt att säga nej till eleverna när de ber om något. Jag har tidigare undervisat i den här skolan, efter att nu ha haft en 3:a i några dagar, började eleverna titta på mina block, och fråga runt, och det visade sig att jag minsann snabbritat saker till enskilda elever förut, i samband med en biologilektion om svensk fauna…(se exempelvis nedan)
Varg & Lodjur frihand
Det slank ur mig till några som bad om det att jag kunde rita saker till elever som förtjänade det…
Baaaaaad Idea!
Cirkusen var igång, och nu är helt System på plats, där eleverna har regler som de ska hålla sig till, och brev med önskemål har strömmat in och en ordning är satt och tjofaderittan lambo. 18 bilder ska de ha. Med allt från illrar till Eminem till sagoprinsessor och…och…puh.
Hur hamnar man i sådana soppor?
Trösten är att den här klassen, som tydligen uppfattas som lite ”svår” och stökig (jag brukar få just sådana av något konstig anledning) har varit, visst, lite struliga men ändå duktiga. De är för söta. På ett tufft och lite kaxigt sätt men ändå. Nu är de helt inställda på mycket läxor, räcka upp händer, be om hjälp och den som lär sig och/eller försöker mest är bäst. Den bästa människan, i mina ögon. Och förtjänar belöning.
Det skall vi inte ta ur dem. Det är bara att kavla upp ärmarna och ta fram blocket…
För den som missade det skulle Jorden gå under på Lördag den 21:a Maj, och hänryckningens tid, dvs den tid som enligt kristna idi… erh ursäkta fundamentalister av den mer evangeliska varianten förebådar domedagen, skulle ta sin början. Jag måste ha missat det PMet. Men det har inte gått förbi utan en del komiska skyltar och annonser – jag menar, snacka om att slå in öppna dörrar.
Skylt om domedagen
Här har tidigare skrivits om idioterna i den Sverige -och Böghatande Westboro Church, och de här snubbarna är på samma nivå – dvs de tar sin magiska bok på allvar och försöker verkligen lista ut vad den säger, till skillnad från de flesta kristna eller så kallade troende överhuvudtaget, som dissar 99% av vad deras påtända överspelade texter faktiskt påstår.
Tokstollen i det här fallet är Harold Campinger, en religiös ledare som med sin skattebefrielse på något sätt lyckats bygga upp en religiös posse med 300+ anställda och en egen radiostation, som tillåtit honom att faktiskt bli uppmärksammad. Även Svenska tidningar har rapporterat Camping, bl.a. SvD http://www.svd.se/nyheter/inrikes/domedagsprofetiorna-som-misslyckades_6185789.svd, Expressen, http://www.expressen.se/nyheter/1.2444797/kristna-i-usa-snopna-efter-domedagen
och GP http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.624064-domedagen-ar-har-igen.
Expressen-TV intervjuade honom också dagarna före den proklamerade domedagens början (ursäkta reklamen):
Hänryckningen var 1992?
Det hela kokar ner till en speciell läsning av Johannesevangeliet, denna påtända apokalyptiska soppa som ligger speciellt amerikanska högerkristna så varmt om hjärtat. Det som inte ens flugsvampshjärnorna i evangeliska kretsar mestadels vågar sig på numera är att fastställa ett specifikt datum för när jorden går under. För att alla, 100%, som försökt sig på det hittills har ju uppenbarligen misslyckats. Men en speciell sorts charlataner med numerologiska böjelser låter inte en sådan liten detalj besvära sig, utan fortsätter att spinna sina galna trådar – se exempelvis http://judgementday2011.com/ eller http://www.ebiblefellowship.com/outreach/tracts/may21/. Harold Campinger själv spådde att Domedagen skulle komma 1994, men skam den som ger sig… han är sannerligen inte den förste att lalla vidare och försöka igen – se t.ex annonsen för domedagen anno 1992.
Harold Campings van
Det hela blir snabbt tröttsamt. Mer kul kan man ha åt deras försök till reklam för sin pårökta idé. Se t.ex. Harolds egen lilla van. Notera hur det alltså är ”awesome” att jorden går under och att de flesta människor skall plågas i vidunderliga krig och katastrofer innan den slutliga domedagen, varfter de skall steka i helvetet för evärdelig tid. Huuuurra!
Bibeln Garanterar det!
En annan kul liten skylt har några nationsflaggor på de gudomliga trumpeterna… tydligen är ärkeänglarna som blåser i dem från Belgien, Kanada och Jamaica? Och slutklämmen är för festlig – 2012 är fel, men VI, dvs de krista tokdårarna, vi har rätt – Bibeln garanterar det! Hahaha!
Skämtarna på motsidan (läs: den mentalt friska sidan) har haft mycket kul åt Harold, det märks, och nätet kryllar av spoofs på 21-maj-domedagen.
Obamajesus med Nope, inte Hope
Se t.ex. denna, en variant på messias-annonsen med texten HOPE, känd från Barack Obamas presidentkampanj. Lite småkul, mest för att den också driver med frälsarattityden hos den kampanjen -det bästa med de senaste 2 årens dissar på Obama är att det greppet förhoppningsvis inte kan användas igen på ett tag, tack och lov.
Upp med sexdockorna i himlen bara
En annan skojig variant är driften med själva sinnebilden av de ”frälsta” som i hänryckningens stund alltså skall levitera direkt till himlen enligt de rapture-troende. Det skulle alltså se ut ungefär som heliumfyllda sexdockor måste någon ha kommit på, så… Befria underbara uppblåsbara Barbara den 21:a! Hehe.
Vissa ateistiska kretsar i USA ställde till med feta fester på den påtänkt yttersta dagen – se t.ex nedanstånde skylt från föreningen ”American Atheist”, som också påtalar det korrekta och i sig smålustiga faktum att kristenhetens centrala text i nära nog 2000 år sagt att det kommer snart. När som helst. Inom era livstider, sa uppenbarligen Jesus själv – se Matteus 16:28 apropå när det är dags för Guds rike
”Sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas några
som icke skola smaka döden, förrän de få se Människosonen komma i sitt rike.”
Ooook – om det någonsin sades var det alltså någonting i stil med ettusen niohundraåttio år sedan (där ligger t.o.m Microsoft coming really soon i lä). Någon borde påtala för kristna att deras Jesus var lika fel ute som Camping (fast med bättre frisyr) – men förstnämnde hade inte tillgång till modern vetenskap och/eller psykofarmaka, så han är kanske lite ursäktad.
Min favorit är nedanstånde, som jag vill kalla hänryckningsursäktsbingo – vad skall Camping & co säga nu när verkligheten dissat dem igen? Spela och vinn!
Hänryckningsbingo - varför blev det inte av?
(Återfinns ursprungligen hos http://www.thefailfactor.com/)
”Jihad skall fortsätta även när jag inte är här” Så sade Usama bin Laden bara veckor efter terroråden 11/9 2011.
Så kan man sammanfatta den sjukliga världssynen hos en religiöst anstucken mördare, som kallar sin privata terrorkampanj för ett ”heligt krig”. Nu är han borta – men tyvärr är det troligt att de som delar hans sjuka värderingar och perverterade uttolkning av islam och läget i världen och som hämtade inspiration från al-qaidas terrordåd kommer att fortsätta, som han trodde.
Det är också, som en ung muslimsk kvinna sade , tyvärr så att det påföljande ”kriget mot terrorismen”, denna bisarra neologism, kommer att fortskrida med de övertramp mot människors värdighet och rättigheter som från början varit dess signum.
Även bortsett från det makabra mordet på över 3000 oskyldiga människ0r är den skada som bin Laden dessutom tillfogat världens nära en och en halv miljard muslimer ofattbar. Genom västvärldens fixering vid Bin Laden och chocken för att för e gångs skull själva drabbas av våld och död får nu vanligt folk se sig misstänkliggjorda, måltavlor för rasisters och xenofobers hat, manipulerade eller anstiftade mot av våldsanstuckna demagoger världen över, för att inte nämna om hur det tillåtit västsstödda diktatorer och förtryckare att fortsätta sitt tyranni genom att peka på al-qaida-anstuckna gruppers våld. Allt är förstås inte Bin Ladins påfund. Jamaa Islamiya dödade Sadat långt före honom, hamas sprängde pizzerior i Tel Aviv likaså. Men hans sätt att tala till väst via medier och ge kräk som Bush och Cheney på motsatt sida just den fiende de önskade sig lättade inte precis upp stämningen.
Idag finns dock något mer hoppfullt och ljusare att se till, ett löfte som missdådare av al-Qaidas kaliber aldrig kunnat ställa ut. Den arabiska våren har visat vad befolkningar är kapabla till, att politisk handling som verkligen betyder något är möjligt, utan utskillningslöst dödande av ”otrogna”. De, mycket mer än USAs trupper, har besegrat bin Ladens idéer. Så det är passande att han får respass nu.
Jag kan inte glädjas som folken som dansat i NY. För en sekulär person är det också med ett styng av sorg att han nu är död, och att det är allt. Han är förintad, och inget av honom som kan ställas inför dom eller svara för hans brott kvarstår. Men som student av islam vilar mitt sinne ändå i vad som skulle vänta, om jag nu skulle ha fel, och Islams ontologi stämde. Vilket straff som väntar en förrädare, som bin Ladin var, mot själva den idé som han menade sig företräda. Den gränslösa perversion det är att svinet vågade kalla sig en ”guds krigare”.
För vi vet vad de som förde den första ”yttre” jihad, de som följde på Muhammed och var de rättrognas ledare och först byggde det muslimska härraväldet, och som till skillnad från Usama besegrade sin tids supermakter, sade om det heliga kriget. Det var under Abu Bakr, Islams förste kalifs, tid som Islams gränser började utvidgas och de fantastiska erövringar som följde inleddes. Och vad var hans anvisning, hans ord till islams första krigare? Vad hade de att rätta sig efter, när de nu inte slogs för sig själva enbart utan i islams namn?
”Detta är mina ord till er, tio bud att följa
Ni skall inte döda kvinnor
ni skall inte döda barn
ni skall inte döda de äldre, de svaga och nödställa
Hugg inte ner träden som bär frukt
sprid inte förstörelse bland människornas boningar
slakta inte boskap, inte kameler eller får,
utom för att stilla trängande hunger
bränn inte bikuporna, eller skingra dem
stjäl inte från vad som erövrats
Var så, inte ynkliga.”
(min översättning via engelska)
Ett högt ställt ideal, till och med omöjligt att följa, för krig är ett ont ting hur nödvändigt eller berättigat det än kan te sig, och förvrider den som för det. Men färdriktingen är tydlig, och den iver med vilken många befolkningar slöt sig till de segerrika araberna bär syn för sägen. För sin tid var de arabiska muslimerna en tämligen ”lätt” erövrarmakt, fjärran från det skatteutsugande, religiöst förföljande Östrom eller förfallna och ineffektiva Sassanidiska Persien. Och kontrasten kunde inte vara mer skriande jämfört med en mördare som Usama. Neslig är den brasa som väntar honom enligt islams egna trossatser, som lär att ingen ostraffat får Döda det liv, som Gud själv har gjort heligt.
”Döda inte varandra.
Gud är förvisso barmhärtig.
Men den som gör så, i hat och orättvisa, honom skall vi steka i Elden.”
Sura 3:29
————————————————————–
Se också:
Sveriges Radios P1 som behandlade ämnet tämligen uttömmande idag, måndag – se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4482755
DN som något tar upp Usamas effekt på den muslimska världen. http://www.dn.se/nyheter/varlden/arabisk-expert-bin-ladins-betydelse-overdrivs-i-vast och http://www.dn.se/nyheter/varlden/han-var-redan-en-slagen-man
Svd funderar på Al-Qaidas framtid i http://www.svd.se/nyheter/utrikes/zawahiri-kan-bli-bin-ladins-eftertradare_6133181.svd, http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/en-belastning-for-pakistan_6132915.svd, http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/al-qaida-ar-mer-an-bin-ladin_6131965.svd
Al-Jazeera har förstås fylligt med material, man kan t.ex börja med deras sammanfattningar av makthavares och tyckares reaktioner på dödsbeskedet – http://english.aljazeera.net/news/asia/2011/05/20115241936984209.html och deras funderingar på vad som händer sedan, http://english.aljazeera.net/indepth/2011/05/20115255840441224.html. Ledaren ”Stop Feeding the Beast” (http://english.aljazeera.net/indepth/opinion/2011/05/201152104652958379.html) rekommenderas – den är en bra sammanfattning av det kända dubbelspel som Pakistans militär ägnat sig åt, och som möjliggjort för Usama att sitta där så länge.
En introduktion av Usamas leverne finns förstås på Wikipedia för den som få en första inblick i de märkliga turerna i dårens liv – se http://en.wikipedia.org/wiki/Osama_bin_Laden
21 04
Detta galleri innehåller 3 bilder.
Arbetet på en bildidé som inte riktigt hann förverkligas före deadlinen för en artikel illustrerar väl en av mina maximer – om att man inte skall låta goda idéer förfaras, och inte skämmas för att ta upp trådar och gamla koncept. En idé som jag påbörjade men inte hann färdigställa var en bild till min […]
17 04
Detta galleri innehåller 3 bilder.
Sittanden en dag på tunnelbanan för mer än ett år sedan började jag kladda lite planlöst. Det hela utvecklade sig vad som först liknade en slags orch, eller, nä vänta…det såg ut som en slags…trollmor eller trollpacka, på speed. Första kladd för Baba Yaga Det hörde till saken att jag då precis berättat för Felicia om ryska […]
30 03
Detta galleri innehåller 7 bilder.
Ofattbara händelser kan göra konstiga saker med ens ansträngda hjärna,men frågan är om inte mediekulturen, rapporteringen och inflytandet från reklamen drivit saker till den punkt där man snart kan avfärda även de största katastrofer med det ser alldeles för Photoshoppat ut…(?) Tidigare har här omnämts hur rapporteringen av katastroferna fått min undflyende hjärna att förlora sig i obskyra filmreferenser och […]
Efter vårt första nedslag i den Bysantinska/Ortodoxa världen och dess inspirerande kultur kommer turen nu till Islam, som under min studerade period under 1300-och 1400-talet var en värld av ett helt annat slag än idag: mäktig, vittfamnande och internt sett enormt varierad.
Som i fallet med studiet av Ortodox visuell kultur i inlägget Konstnärliga Källor – Bysans och den ortodoxa Världen, ligger tonvikten vid hur kvarlevor i form av bilder, illustrationer och andra kulturella artefakter tolkas och bidrar till att illustrera och visualisera folk och scener från denna period och kultur.
Mina studier av Keffiyeh-dok från källor
Den första uppgiften för den som vill visualisera världen är att lära känna den – så hur såg konst, kultur och den vidare världen ut i Islam för ca 700 år sedan?
Allahu Akbar – Gud är Större
Den muslimska världen utgör under min studerade tid den geografiskt största och mest vittfamnande av de religiöst baserade axiomen eller kulturella traditionerna. Sedan profeten Muhammeds tid på 600-talet hade Islam sträckt sig ut och dominerade runt år 1300 stora trakter av västra Asien och Nordafrika. Islam hade inte på många hundra år utgjort en enhet i något politiskt eller religiöst hänseende: efter det universella sunni-kalifatets förfall på 900-talet hade det splittrats i mängder av riken, en parallel riktning av Islam i form av shia-islam hade utkristalliserats, och inom bådas vida ramar grasserade sekterna. Trots det fanns en kärna inom sunni-islam som förblev sammanhållande, en tradition som överlevde både korstågen från väst på 1100 -och 1200-talen och, vilket var viktigare, den stora mongolanstormingen och förstörelsen av de sista resterna av det abbassidiska universella kalifatet i Bagdad på 1250-talet. Inom ett par generationer var de nya asiatiska härskarna omvända, och en reaktion av militärt slag hade skett inom det centrala Islam, som ledde till organiserandet av arméer av nytt och mäktigt slag. Dess främsta företrädare var Mamluckernas märkliga sultanat där ett härskande kast baserat på slavar tränade som elitsoldater besegrade alla – västerlänningar, mongoler, armenier, beduiner eller nubier – som var enfaldiga nog att möta dem i fält. Trots sin fragmentering hade Islams expansion inte mattats, utan fortsatte ner i centrala och Östra Afrika, djupare in i Indiens subkontinent, och inåt stäpperna i Ryssland och Centralasien där de mongoliska khanaten snabbt omvände sig till dess lära. Och vid Bosporen, inom synhåll från det legendariska Konstantinopel, stod en obemärkt emir vid namn Osman (Othman) och hans följeslagare redo att ta språnget över till Europa…
Islams Värld och utbredning med makt- och kulturcentra ca år 1300
Islams kulturella hegemoni var enorm och överväldigande perioden fram till denna tid, och tur var det. Till skillnad från anhopningarna av västliga kristna barbarkonungar och den ortodoxa kyrkans trögrörliga massa utgjorde Islam en öppen och dynamisk kulturell sfär där impulser kunde färdas från den ena sidan till den andra. Det kan vara på sin plats att påminna att min studerade period just utmärks av att Islams värld ännu var överlägsen västern ifråga om tillgång till vetenskapliga och filosofiska texter och kunskap generellt – mängder av processer, produkter och uppfinningar från Islams länder som spriddes ut över världen under perioden vittnar om detta.
Sfäriskt Astrolabium, arabisk uppfinning från 1000talet, ex från Indien 1700tal
Den hellenska och persiska traditionen levde vidare inom hägnet för denna övergripande civilisation – inte mycket av det antika greklands filosofi skulle ha överlevt om inte kaliferna och de lärda bevarat och kommenterat den för eftervärlden. Fröna till en senare relativ stelning fanns redan där, men ännu var Islams värld troligen den kulturellt mest öppna och inklusiva av de stora kultursfärerna, med ständiga impulser från nya folk som omvände sig och det på den tiden unika flödet av rättslärda och bildade män som for fram och tillbaka och verkade längst Islams hela vidd, med de heliga städerna Mecka och Medina som andligt centrum och stora metropoler som Bagdad, Tabriz, Damaskus och Kairo som kulturella nav där patronskap och ambitiösa projekt kunde se dagens ljus.
Inom Islam kom en växelverkan mellan religiös sedvana och impulser från hellenism och persisk kultur att prägla framväxten av en avbildande och visuell konst. Islam införde ursprungligen hinder för verklighetstrogen avbildning, det nu så berömda ”bildförbudet” som kom att verka starkt återhållande på avbildningar, speciellt av människor. Hellenistiska statyer och persiska monumentalmonument och dessas estetik övergavs till förmån för mer abstrakta former av dekoration. Den här sortens restriktioner var inte unika under perioden – den hade rötterna inom den judiska traditionen, och hade också en parallell i den ikonoklastiska perioden i Bysans. Det är dock viktigt att påpeka att ”bildförbudet”, oaktat olika muslimska auktorers grävande efter stöd i rättskällorna, aldrig varit absolut i den muslimska världen. Det främsta föremålet för dessa bestämmelser var att förhindra dyrkan av beläten och avgudar, dvs de riktade in sig på en religiös betydelse av det avbildade. Inom Islams hägn fortsatte dock traditionerna från Grekland och Persien att bära frukt, och därigenom uppstod genrer med mindre religiös innebörd, där illustration och bildkonst kunde fortsätta att verka och utvecklas.
Arabiska Skrivstilar – copyright M. Sakkal 1997
Följden blev lustigt nog att det religiösa motivet, som så starkt präglade t.ex. den bysantinska världen, inte alls var lika starkt inom muslimsk avbildande konst under denna tid. Det var konstarter som kalligrafi, abstrakt dekoration av tyger och skrifter och arkitektonisk utsmyckning som tog sig an de religiösa motiven. Speciellt bruket av kallifgrafi nådde höga höjder inom Islam och kom att vidröra direkt avbildning. De arabiska bokstävernas flödande form passar väl för detta, och en mängd olika skrivstilar av dekorativ art utvecklades som gjort den arabiska kalligrafin till en av de främsta dekorativa konstarterna. Det främsta bruket av avbildning kom således att ske bortom de religiösa och publika monumenten, och istället riktas in på dekoration för konsthantverk samt som illuminationer, dvs illustration av texter i böcker där böckernas framställning fick styra valet av motiv.
Gravyrrelief på Mamlukisk metallskål – notera mamlukiska krigare och jaktdjur
Min studerade period sammanfaller just med en blomning av muslimsk avbildande konst under mamlukerna (1250-1517) liksom deras ärkefiender de persiska il-khanerna (1258-1340) och dessas efterföljare. Framåt 1000-talet hade flera särskilda stilar och skolor uppstått i främst Syrien och Iran, och nya impulser från Centralasien befruktade ytterligare avbildningskonsten efter denna tid. Bilder började dyka upp på mattor, keramik, skålar och andra dekorerade ytor, och under mamlukerna nådde t.ex. emalj- och gravyrkonsten en framstående nivå och utgör nu en viktig källa till kunskap om tiden.
Mongoliska krigare i Iransk illustration, 1300-talet
Alexanders död från Shahname, 1330-talet – bas för senare mattmönster
I Iran kom det persiska måleriet att utvecklas speciellt inom ramen för illumination där historiska verk (se ovan) och böcker med sekulärt och mytiskt innehåll kom att dominera: se t.ex. det persiska nationaleposet Shahname med dess många förislamiska hjältar, som Rostam och Alexander den Store. Under denna tid kom också anknytande dekorativa former som de berömda persiska mattorna att utvecklas vidare till den unika konstform de är idag. Det fanns en klar överlappning, där mönster och avbildningar som passade för böcker överfördes till textilier och vice versa.
Muhammed med änglar, Siyer-e-Nebi, ottomansk 1500-tal
Det persiska måleriet kom starkt att påverka utvecklingen av måleri i det Ottomanska riket. Där tog miniatyrerna steget in i den religiösa sfären där de kom att utvecklas på ett sätt som närmast är att likna vid de storyboards eller tablåer som jag själv sysslar med: det finns en mängd bevarade illustrationer av främst profeten Muhammeds liv och leverne från 1500- och 1600-talet, med honom karaktäristiskt avbildad med grön kaftan, heltäckande slöja och en brinnande gloria, ofta i samtal med änglar och andra mystiska varelser. Den perioden ligger utanför min här studerade tid, men är ändå intressant för t.ex. inblick i hur man tänkte sig änglarna, och som slagträ mot alla idioter på diverse kanter som svamlar om Islams ”bildförbud”.
En annan genre där teckning och måleri blomstrade inom min period var inom vetenskapliga verk, av vilka den muslimska världen var välförsedd under denna tid. Inom vetenskapens sfär kringgicks inte bara bildförbudet utan även andra kulturella tabun, t.ex. med hänsyfting till nakenhet. Se exempelvis illustrationerna till Sharaf ed-Dins (1385–1468) medicinska handbok ”den kejserliga kirurgin” (här i ottomansk upplaga fr. 1466), som inte duckar för nakenhet och genitalier i syfte att illustrera en medicinsk åkomma och dess behandling.
Adam och Eva, persisk illustration 1294-1299
Det trots allt framväxande muslimska måleriets estetik kom, precis som hos Bysans konst, att präglas av en annan dagordning än att framställa verklighetstrogna avbildningar. Notera följande illuminationer. Ett exempel är scenen av Adam och Eva från ett syriskt manuskript, där båda är betydligt exponerade, men schematiskt framställda, dock med klart markerade asiatiska drag i en turko-persisk tradition som såg dagens ljus i den seldjukiska (turkiska sultaner av Iran, Syrien, Mesopotamien, Centralasien och Anatolien på 1000 -till 1100-talen) perioden. Kontrasten med de mycket mer realistiskt återgivna fåglarna och blommorna i bakgrunden visar på att framställning av just människor präglades av symbolik och inte syftade till verklighetstrogen avbildning.
En byggarbetsplats -illumination av Kamal-ud-Din Bihzad
Illuminationer präglades som sagt i hög grad av ickereligiösa teman och avbildar ofta jakt och processioner, men även vardagsscener. Den rika illustrationen av en byggarbetsplats visar män i ovanligt varierande poser och grader av påklädning inom ramen för en typisk vardagsscen. Illustrationen är rik på information om hur en sådan avbildad händelse kunde se ut, och ger massor av input för kläder, redskap och själva arbetets gång. Det är trots det mycket svårt att urskilja kroppsliga detaljer – det är helt enkelt inte illustrationens mål. Istället syftar den till att visa en scen, en idealiserad helhet där kulör och komposition troligen är viktigare än verklighetstrohet. Notera den totala avsaknaden av skuggor, och det tillplattade perspektivet som möjliggör att visa en större och tydligare enhet – skulle avbildningen vara strikt realistiskt skulle överblicken förloras eller perspektivet dölja många detaljer som nu kan skildras i en och samma bild.
De ovan nämnda ambitionerna för måleri och avbildningar inom Islam är viktiga att komma ihåg när man betraktar källorna. Olikt i Europa efter rennässansen kom Islams konst inte att utveckla någon stark fäbless för realistisk avbildning av människor eller perspektiv – färg och klassisk komposition sattes även framgent i högsätet. Oavsett vad man tycker om detta är det faktorer som man måste ta hänsyn till när man studerar dessa bilder med avsikt att bilda realistiska illustrationer på samtida källor.
Efter denna genomgång av källorna från tiden för min studerade period, och således det råmaterial som jag har att göra med när jag skall avbilda saker och ting från den perioden skall fokus flyttas till deras användning. I del 2 av ”Konstnärliga Källor – Den Muslimska Världen” ligger fokus på hur jag extrapolerat källornas stiliserade bilder till egna teckningar och tablåer för framför allt bruk i min pågående bok, men också för andra historiska illustrationer.
←Föregående: ”Den Ortodoxa Världen”
Fortsättning följer → (kommer)
En populär bild här på bloggen har legat slumrande ett år, men häromveckan drogs den fram ur sin dvala i dammig, öhh…hårddisk, och se! Lite nya målarknep gjorde att den trögrörliga stenen åter började rulla…
(Tidigare inlägg om denna bild finns under fliken Gudar […]/ Nordiska […]/Oden/Wotan bland kategorierna ovan. Eller här)
Det är ”Oden, Dödsdrotsen” som sålunda väcktes till liv igen. Jag övergav den för ett tag sedan när jag inte kunde komma på ett bra sätt att införliva Carl Janssons fina blyertsskiss med övriga bilden. Ny kunskap om olika sätt att gradera skalen i Photoshop samt nya digitala penslar som jag fick ta del av i December gav mig dock lusten att pröva lyckan åter.
Närbild Oden-på-himlen original
Till vänster ser man tydligt problemet. Saken var att jag ville behålla Calles skiss som den underliggande bilden samtidigt som jag ville låta den omärkligt övergå i molnen och kontrastera mot en mörk stjärnhimmel bakom. Men saken är den att den oerhört smutsiga kolkaraktären i en sådan skiss gjord med mjuk blyerts, med dess både ljusa och mörka partier, sken igenom, och det fanns för mitt liv inte ett vettigt sätt att få det att se integrerat ut i övriga bilden. Så jag kämpade och kämpade men kom ingen vart: antingen stod de mörka partierna eller de ljusa ut som fläckiga smutsränder mot bildens övriga komposition.
Närbild Oden-på-himlen efter ommålning
Men med de nya penslarna och lite bättre koll på ”overlay”-funktionens fördelar kunde jag mjukt och med en nästan ånglik lätthet lägga lager på lager på lager av fluffig molnighet över blyertsen, så att den smälte samman med de övergripande delarna och angav skuggor och mörker utan att koldammet syntes längre – den täcktes av de semitransparanta lagren. Det är inte lysande, men i alla fall en slags lösning, och gör att Oden Dödsdrotsen åter är på banan.
Nedan ger ett kraftigt nedskalat visningsexempel en idé om var den befinner sig efter årsskiftet. Manteln återstår, dess rökiga mörker måste skapas med samma teknik som Oden-på-himlen. Vargarnas päls måste bli mer… tja pälsig, och sedan återstår att sudda ut och integrera alla tuschlinjer i bilden, som är tänkt att se ut som en mer renodlad målning, inte som nu en blandning med en massa tecknade inslag i. Och putsa putsa putsa, det finns otaliga detaljer att feja på, spjutets glans, guldets glimmer, stenarnas stenighet…
Testbild Oden Dödsdrotsen efter ommålning
Jag postade nyligen ett inlägg om arbetet med en bild till Felicia, ”Fjärilsflykt”. Dess motiv med en flygande flicka, älvor med älvadamm och hundratals individuellt målade fjärilar tog över ett år att göra, men basen är färdig. Jag har gått vidare och testar nu olika slutbehandlingar i det kära gamla Photoshop.
Förra veckan testade jag att lägga ett varmt filter över bilden och passade på att måla om delar av flickan för mer differentierad skuggning (med nya penslar och ”bränn”-verktyget). Alla ljuseffekter arbetades sedan om och gjordes mer distinkta, och jag lade också på ett knippe ljusstrålar som strilar ner mellan lövverket för lite ökad la-la-laaa-känsla. Jag är ännu inte övertygad att det inte går att göra mycket bättre, och frågan är om jag inte kommer att vilja applicera någon form av skuggning på det enskilda fjärilarna för att matcha ljusknippena som påverkat någras fyllning. Det känns i alla fall som ett fall framåt.
Fjärilsflykt 1.1 putsad m ljusknippen & varmt filter
En lång väg, från tunnelbanekladdets puppa till den någorlunda färdiga bildens vingslag, slingrade sig denna bild från 2008.
Det började som alla mina sagor i en skumpig tunnelbana… Felicia hade pratat om älvor, som hon då var svårt såld på, och om att jag borde rita sådana och deras hår och mycket annat, och med detta på näthinnan valde jag att kladda till en liten älva direkt med tuschpennan. Den blev ganska söt, och när jag sedan visade den för min musa ville hon ha fler. Jag slog till med några till älvor i diverse akrobatiska poser, och tuschade snabbt till dem. Där kunde det ha slutat.
Flygande Älvor
Vi fantiserade dock vidare, på ett scenario där älvorna kunde sprida lite älvdamm så att folk kunde flyga sedan, som tingeling i ”Peter Pan” antar jag… Med denna trevliga fantasi slog ett lite frö rot.
Jag hade just sett Tim Burtons ”Corpse Bride”, och på slutet finns en vacker passage där den döda brudens klänning förvandlas till malar som sprids och flyger runt bruden som löses upp, innan de flyger iväg i natten… Jättefint. Det där gav mig en idé. Älvorna jag ritade hade fjärilsvingar. Vore det inte kul om… fjärilar och älvor tillsammans gjorde en magi så att en flicka kunde flyga? Jag satte mig ner och ritade en mer genomtänkt skiss i blyerts och lyfte in älvorna i den… ”Fjärilsflykt” var född.
Fjärilsflykt - flygande flicka, älvor & fjärilar
Den här bilden ropade efter att färgläggas. Jag gjorde ett färgtest, där jag lade på grundfärg på fjärilarna och lite hud på tjejen med några snabba Photoshop-penslar. Fjärilarna, det stod klart, borde vara i mycket olika färger och mönster. Det fanns ingen bakgrund, och bilden kändes lite tom med bara vitt bakom, så jag lade på en snabb grönaktig struktur med hjälp av ”cloud”-verktyget. I princip omedelbart bestämde jag mig för att skapa en mer genomarbetad bakgrundsbild. Fjärilarna borde också inte bara vara färggranna, utan verkligen ha alla de mönster som fjärilar bör ha. Jag räknade efter och insåg att jag behövde hundratals fjärilar. Att verkligen skapa unika mönster för var och en av dem skulle bli tradigt…
Fjärilsflykt Färgtest m Cloud bakground
Nåväl. En sak i taget. Först bakgrunden. Jag ritade en enkel och lite Disney-aktig skogsmiljö, en glänta tänkte jag mig, där träden kunde rama in fjärilarna, flickan och älvorna som bildens centrala motiv. Med kolpenna och grafitstift växte en passande kuliss fram, och monterades.
En liten skogsdunge som bakgrund
Sedan var det dags att måla. Jag började med träden. Med min primitiva Photoshop-teknik tog det förstås en erbarmlig tid, och klumpigt och halvdant blev det, men till slut uppstod ändå trädliknande krumbukter med ådring och skuggor. Jag lade på ett ”fresco”-filter efter att ha gjort min egen målning, och skapade djupare skuggor och mer textur och framträdande linjer och ådror på trädstammarna. När jag jobbade med löven slog det mig att man kunde lägga på ljus som kom från ovan, så att bilden var ljusare i toppen och mörkare neråt och mot kanterna. Med ”render: light effects” kom jag åtminstone nära grannskapet av det jag tänkt mig.
Men det största jobbet var fjärilarna. Redan ett litet batteri på några hundra fjärilsmönster fick mig att känna lätt yrsel. Och som anat var det ett urtrist pillejobb att måla var och en av de där, hur färgstarka de än var. Jag pallade inte med mer än ett halvdussin i taget. Månader förflöt, och ibland ville jag inte ens se åt den där bilden. Men saaaaakta men säkert blev de mer och mer färdiga, och jag passade på att testa lite olika tekniker för att skapa effekter som ängladamm, lyster och ljuseffekter på älvorna och annat. En särskild ”fjärilspensel” gjorde att jag kunde lägga på skuggan och konturen av ännu fler fjärilar bakom de som jag färglagt. Så där höll det på, och vad som växte fram var en veritabel färgexplosion, ett myller av mönster och prickar och vingar.
Fjärilsflykt, sammansatt och färglagd -december 2010
Över ett års hattande med den där bilden blev det. Men det (o)lustiga är att den fortfarande har något ofärdigt över sig – grundkonceptet håller, det är bildens styrka. Men detaljerna… När jag nu åter tittar på den ser jag massor med saker som kunde förbättras, häromdagen lekte jag med lite olika färgsättningar och ytterligare ljuseffekter. Men så där kan man hålla på i evigheter. Arbetet med den här bilden lyfter ännu en gång fram ett avgörande personlighetsfel – oförmågan att bestämma sig, för att bli färdig med något. Den som inte är förmögen att själv ändra sina later har bara ett val: att överkomma sig själv. Det är svårt. Men nu är jag nästan där, och oavsett vad som sker SKA den här tryckas och produceras före jul. Fjärilsflykt skall slutligen lyfta.
Och jag har inte glömt vem jag har att tacka för allt – ett exemplar av denna är självskriven för Felicia som inspirerat. Först nu tycker jag att den duger åt dig.
”[…] Då kom hagel och eld, blandat med blod, och slog ner på jorden, och en tredjedel av jorden brändes av, och en tredjedel av träden brann upp, och allt grönt gräs brann upp. Den andre ängeln blåste i sin basun. Då var det som ett stort brinnande berg slog ner i havet, och en tredjedel av havet blev till blod, en tredjedel av alla levande väsen i havet dog, och en tredjedel av alla fartyg gick under. Den tredje ängeln blåste i sin basun. Då föll en stor stjärna från himlen, brinnande som en fackla, och den föll på en tredjedel av floderna och på vattenkällorna. Och stjärnans namn var Malört.”
(Uppenbarelseboken 8 kap 7-11)Öööh vänta vad var det där sista? Johannes, du måste sluta blanda in dina droger i profetiorna…
Apokalypsen enligt Johannes Uppenbarelse, Albrecht Dürer 1498
Jag tillhör den kategori personer som har intresse för eskatologi, läran om de Yttersta Dagarna, d.v.s. spekulationer om jordens eller tillvarons slut i framför allt världens religioner. Under mina undersökningar har jag studerat och samlat på mig en hel del undergångsscenarier, av vilka några funnit sin väg till mina egna berättelser. Nu är jag dock inte religiös själv, och ibland tröttnar man på vidskepligheten och den begränsade fantasin hos haschisch-profetiorna och Nostradamus-svamlet.
Det lustiga är dock att det alltmer kommit att uppstå en slags ”vetenskaplig” eller sekulär eskatologi, som bottnar i att man numera kan visa katastrofer med modern realistisk grafik. Denna har gjort det möjligt att framställa massiva scener av förstörelse och undergång, och de här scenariona har följdaktigen funnit sin väg in i populärkulturen, bl.a. i form av hollywoodfilmer. Det verkar finnas en marknad för att visualisera och frossa i följderna av vetenskapliga worst-case-scenarier, oftast med sikte på den högsta divisionen av galen skadeglädje: JORDENS UNDERGÅNG (tadaaa). Från ”Terminator”-filmerna (Döden genom robotars atomkrig!) till ”Independence Day” & ”The Day the Earth stood Still” (Döden genom Aliens!) till ”Armageddon” & ”Deep Impact” (Döden genom Meteoritnedslag!) till ”Day After Tomorrow” (Döden genom Klimatkatastrof!) till den kanske fånigaste av alla, ”2012” (Döden genom…öööh…geologiskt Mumbo-Jumbo!), har världens undergång skildrats med allt bättre visuella medel, om än inte med större realism – i själva verket lider alla de ovanstående och deras avläggare av en svårartad oförmåga att hålla sig till fakta och det sannolika.
"Chaos of 2012" av kreatören Zack Bush - klicka bild för hans galleri
Men man kan ju ställa sig frågan: hur kommer världen att gå under, vilka undergångsscenarier är verkligen väl förankrade i vår vetenskapliga kunskap? Det fina med grafik är ju att den faktiskt kan användas för att visa en möjlig händelseutveckling utan ansträngd plot och märklig romantisering av det som visas. Här skall några snygga och välgjorda presentationer som jag personligen finner tankvärda föras fram. De största, som inbegriper hela solsystemet eller galaxen, är svåra att komma ifrån – de bygger på hur himlakroppar faktiskt fungerar, inte mycket att göra åt. Andra är mer beroende av mänskligt agerande och i alla fall rimligen påverkbara på ett eller annat sätt. Grafik och presentationer som de nedan kan möjligen hjälpa till att levandegöra väldigt stora skeenden, som en global katastrof. Men det rent visuella har också en begränsning, och det är viktigt att den kombineras med korrekt information som ger sammanhang för att bli meningsfull.
Detta var den stora skräcken under min barndom – ända sedan 50-talets kapprustning till murens fall 1989 var rädslan för ett fullskaligt atomkrig mellan de (då) två supermakterna USA och Sovjetunionen påtaglig. Atomkrig är speciellt som undergångsscenario i att det är ett helt och hållet människostyrt skeende, som är avhängigt politiska ställningstaganden.
Den sobra och nyktra presentationen är klart dämpad, och bilderna inte ägnade att roa en åskådare, utan verkligen uppmärksamma på en fara och konsekvenserna av densamma. Och då hoppar ändå de flesta presentationer av atomkriget över en del verkningar. Studier visar t.ex. på att radioaktiviteten som skulle hamna i atmosfären efter ett atomkrig, atomvinter eller inte, skulle bestråla allt överlevande liv med livshotande stålningsdoser (mellan 2 och 100 rads) som skulle 1) orsaka cancer hos stora delar av befolkningen och 2) bryta ner immunförsvaret som skulle göra det oerhört svårt att överleva någonstans på planeten. Bland annat. Se mer i The Medical Implications of Nuclear War.
Här står klimatförändringar genom en skenande växthuseffekt för scenariot som skall visualiseras. Presentationer av växthuseffekten har en speciell tyngd, eftersom de rör ett skeende som inte kan observeras annat än under lång tid, och som bygger på abstrakta vetenskapliga antaganden och slutsatser, oaktat att konsekvenserna är högst påtagliga för de som drabbas av de direkta effekterna. Det underlättar för de som avfärdar allt tal om växthuseffekt, samt de som drivna av sina egna kortsiktiga intressen i motsättning till den överväldigande majoriteten av forskarsamhället vill hävda att det inte finns någon mänsklig påverkan bakom. Just detta att de mer katastrofala möjliga effekterna av den globala uppvärmningen ännu är något som det råder kontroverser om har betydelse för hur saken presenteras. Media vill gärna ta fasta på de mest dramatiska bilderna och projektionerna – se nedan tex, för en presentation av vad som sker om medeltemperaturen stiger med mellan 4-6 grader Celcius.
Jag måste säga att det är snygga bilder, men själva tonen känns svår att skilja från trailern till en dålig film. Vilket undergräver budskapet, som är aktuellt och angeläget, men som riskerar att avfärdas som alltför sensationellt. Den här faran är troligen en orsak till att världens klimatforskare, till skillnad från media, tenderar att vara så konservativa och att IPCC, FN’s klimatpanel, enar sig om de mest nedtonade och underskattande projektionerna av möjlig klimatpåverkan.
Nu kommer de mera rymdbaserade katastrofscenariona – först ut är att en meteorit träffar jorden, som i filmerna ”Armageddon” och ”Deep Impact”. Min favorit är de som skildrar en riktig megahit, av det slag som redan har inträffat på jorden – se nedan
Mycket har gjorts av meteoritträffen som utrotade dinosaurierna – men de kom ju faktiskt själva till 250 miljoner år sedan efter en ännu större krock:
OK det där ser allvarligt ut, men effekten av den ofattbara skalan av det som grafiken pekar på gör ändå att man sitter och myser och inte riktigt tar till sig det hela. Det skulle möjligen vara mer fruktbart att trycka mer på att meteoriter träffar jorden med viss regelbundenhet istället, och påpeka det fåniga i att tyngdpunkten i vår utveckling av observations- och propulsionsteknologi (som raketdrift) till överväldigande del tas upp för militära, dvs destruktiva syften, istället för att bidra till människosläktets överlevnad.
En bit högre upp på storleksskalan kommer solsystemets oundvikliga undergång i och med solens utslocknande om ca 5 miljarder år. Inte så där jättenära i tiden kanske, men desto mer obönhörligt – detta kommer att ske, som det gör för alla stjärnor. Om inte människan utvecklar närmast gudalika kapaciteter är det här inte bara sannolikt, utan ett faktum.
OK -här är katastrofen så total att det nästan är skoj, 5 miljarder år är dessutom så långt fram att det närmast är skrattretande att försöka tänka sig det. Men poängen med en sådan här visuell presentation är delvis en annan – den kan visa oss vår plats i universum, och inskärpa de fysiska och naturgivna lagar som vår existens vilar på. Vår sol, som går upp varje dag och vi tar för given, är faktiskt en stjärna, med ett liv och ”död” som allt annat. Och de här skeendena är helt likgiltiga inför vår vilja och våra dillerier. Notera att inga Gudar behövs för att förutse jordens stekning och slutet på allt levande. Det räcker med en anhopning av väteatomer.
Den fetaste av undergångsscenarier och en av senare års favoriter, är att det visat sig att vår galax Vintergatan och Andromedagalaxen är på väg rakt mot varandra och kommer att kollidera om sisådär 3 miljarder år. They brake for nobody! En galaktisk krock!
Hehehe, OK det här är ren katastrofporr, och jag gillar speciellt deras sammanfattning av en av scenariona, där den rätt primitiva animationen till effektfull musik visar hur solsystemet dras in i de två sammanstörtande svarta hålen i Vintergatans och Andromedas mitt.
Mörk Speakerröst: ”This is bad News for Earth”
Leende Astrofysiker: ”The Earth will be…toast”
Nu skall detta inte tas som att jag ser fram emot katastrofer eller stödjer masochistisk apokalyptik. Men jag ser ändå ett värde i att just visualisera de här katastrofala skeendena. Här kommer jag också tillbaka till eskatologin. Allt som varit, skall upphöra och förintas. Vårt nyktra vetande pekar på att inget är för evigt, inte mänskligheten, inte vår värld, eller ens stjärnorna. Men när man kan se den skala som tillvaron verkar på är det svårt att inte drabbas av det futila och småaktiga i vår mestadels religiösa eskapism, med dess ryttare, behornade monster och uppsättande av grundlösa antaganden om ett liv efter detta. Det finns, menar jag, något befriande i att påminna sig om att saker inte bara kan utan kommer att upphöra någon gång, för allt, och på ett mycket mer elementärt sätt än vad vidskepelser förmår göra gällande.
Mörkret skall sänka sig över vårt lilla hörn av kosmos, och själva vår galax skall upphöra att finnas till som vi känner den. Det är inte deprimerande, utan sporrar till att leva, och njuta av den osannolika tur som gör att vi kan visualisera och reflektera om tillvarons obeständighet. Vilket man kan göra utan ett spår av religiös överbyggnad eller mummel om tillvarons ”mening”, som om universum var skyldiga oss ett syfte eller mening med existensen. Det skänker ändå en lyster till tillvaron att vara medveten om att det är kort och begränsat, och att allt, bokstavligen, som vi tar för givet skall och måste ända.
En nostalgisk resa i mytologiska plagiat som gav upphov till min första riktiga målning.
Den Blodhandade Gudens Avatar i Warhammer 40 000
Ah, tiden den går så fort så fort, och aldrig vänder den åter…när jag spelade rollspel i arla min ungdoms gryning inspirerades jag av figurspelet Warhammer 40 000, som vid den tiden utökade sin mythos för att ge spelet mer djup och bakgrund. Games Workshops tidning ”White Dwarf” publicerade en artikel (nr 127, 1990) som handlade om eldars, dvs alvernas, krigsgud, coolast bland dem den tämligen onde Kaela Mensha Khaine, även kallad ”Den Blodhandade Guden” (Den utmärkte Jes Goodwin illustrerade) .
RIIIIIIIIPP! Sade det när jag oblygt bestämde mig för att planka denna lysande idé. Honom ska vi ha, yiiippi! Hastigt och lustigt gjorde Kaela språnget in till de egna äventyren, där dåvarande rollspelskaraktären Yakane fick bli bäraren av den blodhandade guden. Mycket skoj galenskaper och massakrer med den skogstokige Yakane/Kaela följde.
Efter några år övergick man från spelet till annat här i livet, men visionen av den blodsprutande guden förblev hos mig, och gav under 90-talets sista skälvande år upphov till en bild som växte till den första tavlan jag någonsin gjorde. Ämnad till Björn, Yakane-karaktärens skapare var den ett tack, på mitt undermåliga sätt, för år av inspiration och vänskap.
Mötesklotter med Yakane och Kaela
Det började som många gånger sedan och före som ett slags telefonklotter, utförd på ett minimalt anteckningsblock med en skräppenna under ett obeskrivligt trist möte… man kan fortfarande skönja loggan till den skurkaktiga banken som jag plågade en kort period, i ena hörnet av det lilla blad som det hela landade på. Jag fattade knappt vad jag gjorde, det skojades om att det föreställde cheferna eller något, och den hamnade bland en bunt andra papper. Ett par månader senare trillade bilden ner när jag öppnade en mapp.
Vad i…nu slog det mig att jag ritat den gamle onde Kaela och Yakane, som iklädde sig gudens gestalt genom att dra på sig en rustning med en demonisk mask…
”Vore det inte kul om…?”
Skulle man inte kunna städa upp den där bilden lite? Jag hade precis börjat fuska med Photoshop, och tog det som en slags övning. I bakhuvudet tänkte jag att man skulle kanske kunna göra något av det där sedan. Jag hade då inte ritat något seriöst på flera år. Men idén slog rot, och jag bestämde mig för att göra det för någon annan. Så kunde stenen sakta sättas i rullning.
Yakane och Kaela - lätt putsad
Idag är jag rätt tacksam för mina modesta skills i photoshop, och upptäcker ständigt nya spännande trick. Men då kunde man knappt dra ett streck och allt tog sååååååååå lång tid. Under städningen av bilden upptäckte jag dock några av mina favvofunktioner än idag: ”Burn” och ”Dodge”-verktyget som skapar mörkare eller ljusare partier, och jag fick lite häng på transparenser och ljuseffekter också… Fan va cooolt tänkte jag, med den tursamme nybörjarens hybris. Vi bränner på! Lets paint this motherfucker!
Lager. Photoshop handlar mer än något annat om lager. Men jag behärskade inte lager för tre öre. Istället för att låta saker och ting framträda genom lagren och använda transparans och andra subtila medel målade och tecknade jag varje punkt med de enklaste av penslar, varje streck som om det vore en duk. Fast inuti den mäktiga burken. Med ett magiskt sudd. Jag visste inte ens hur upplösning fungerade – jag visste typ att ”Öööööh högt e typ bra” så jag skapade en monstrositet på 1200 dpi som om den tryckts ut i normal magasinupplösning hade kunnat användas för att svepa in Stadshuset. Min stackars dator gnydde som en piskad babian över en fil som var dubbelt så stor som primärminnet, och när man tryckte på ”save” kunde man ta en kaffe innan den var färdig. Och så vidare och så vidare.
Sådant kan bara sluta på ett sätt. Den oundvikliga katastrofen hägrade. Något måste ha hänt med sparandet av filen under något tillfälle, för hårddisken sa en dag att nu tyyyar jag inte med det längre. Den drog. Och tog bilden med sig. Och allt annat på disken också.
”Tur att man har en backup”
My ass. Uppenbarligen hade felet som uppstått följt med dit, för kopian var också korrupt. Den gick att öppna, men bara i BMP-format, det allra enklaste enkla. Alla lager var åt fanders, alla effekter i Hades. Otaliga timmars jobb. Ett smärre sammanbrott, djupa betraktelser av flaskan och en tårdrypande ursäkt för förseningen – sen var det bara att resa sig igen. Som vanligt blev en hel del saker bättre andra gången, och ett visst hatiskt fokus infinner sig. Själva stilen för bilden är förstås hopplöst primitiv och ojämn – en snabbtuschad skiss som färglagts, en slags nybörjarserieteckning. Det är en ödets ironi att just färgen dock lyfte bilden från klotterstadiet. Yakane i förgrunden blev mindre bra i sina detaljer – jag lyckades aldrig få till perspektivet och skuggorna på hans ansikte, och mitt grova användande av ”bränn”-verktyget syns tydligt på manteln . Men den glödande figuren av Kaela i bakgrunden blev anslåend och vissa detaljer, som hjälmen och dess man inte illa, inte illa alls – speciellt med tanke på att allt är direktmålat utan några specialeffekter utom bränning.
Yakane och Kaela Mensha Khaine -färglagd
Utgången blev trots allt inte helt fiaskobetonad. Med hjälp av det proffsigaste printjobb jag någonsin varit med om (tack går till Pontus Plaahn) blev bilden möjlig att printa ut i A2 och monterades för överlämnande till Björn. All drama till trots en slags begynnelse, med ett passande motiv också. Sanningen är dess 10-årsjubileum har fått mig att fundera på en omstart…
En konsthistorisk betraktelse.Hur ritar man scener, klädnader eller porträtt som verklighetstroget avbildar något som hörde hemma för 700 år sedan?
Ah, den historiska illustratörens dilemma. Under de många ritseanserna för koncept, porträtt och storyboards har jag mer och mer kommit att använda urkunder från den tidsperiod jag vill avbilda för historisk autencitet och också för att kunna göra min egen tolkning och inte vara så beroende av sekundära källor. Problemet med äldre konst är dock att bildframställningen under tiden 1200-1400, som är mitt primära fokus, är långt ifrån så realistisk och detaljerad som man (iaf som nutida illustratör) skulle vilja. Det här gäller i hela världen. Det krävs en hel del research och specialkunskaper för att tolka de teckningar och målningar som kommer till oss genom århundradena. Det är lärorikt, och skapar en mycket starkare känsla för det som studeras, men leder också till mycket upprepningar och en växande hög av hänvisningar.
I en serie inlägg kommer jag därför att göra mycket översiktligt sammanställningar av mina konsthistoriska funderingar, främst med sikte på avbildning av personer, tillsammans med vissa egna bilder och skisser för att visa på resultaten, sådana de nu ter sig.
Min exposé börjar i den Ortodoxa världen, helt enkelt eftersom jag befinner mig där i min berättelse och håller på med en hel serie Storyboards och design av byggnader och utseenden från främst det medeltida Grekland och Serbien.
Min Karta av den Ortodoxa Världen ca 1300 EKr
”Den ortodoxa världen” skall här förstås kulturellt: det är de länder eller riken där den östliga, ortodoxa kyrkan var dominerande under en formativ period, och med stöd av statsmakten kunde sätta en avgörande prägel på det kulturella, artistiska livet fram till min studerade period. Som framgår av kartan ovan innefattar detta såväl Balkanländerna som Ryssland, Vitryssland, och stora delar av Ukraina och nuvarande Turkiet liksom Georgien.
Däremot hamnar de anrika ortodoxa kristna kommuniteterna i tex Egypten och Syrien utanför, helt enkelt eftersom deras kulturella genomslag kom att underordnas det Islamiska kalifatet, som tog makten över de regionerna på 600-talet. Deras artistiska nivå var ingalunda låg – men man förblev i större utsträckning än i väst under de konventioner som rådde fram till kalifatets intåg, och vad ny inspiration fanns kom oftast från den bysantinska världen och kunde utan statsmaktens stöd inte blomma ut på samma sätt som i väst (se exempel). Resurser och makt, om nu någon tvivlade på det, ingriper också över andens och konstens liv, som Marx skulle ha sagt.
Den artistiska region som ligger i fokus här är alltså liktydigt med den bysantinska, starkt centrerad kring Konstantinopel, ”det Nya Rom”, och i religiöst och kulturellt hänseende underordnade den bysantinska kyrkan och dess ”ekumeniske” patriark. Bysantinarna själva kallade därför dessa regioner för sin oikomene, sin samfällighet, ett namn som var intimt förknippat med de områden där det grekiska språket och grekisk kultur hade starkt inflytande. Det är ett delvis ironiskt faktum att denna kultursfär överlappade de regioner varifrån det antika idealet att realistiskt avbilda kroppen i framför allt skulptur men också mosaik sprang fram århundradena före vår tideräkning.
Under medeltiden kom dock dessa ideal att påtagligt hamna i skymundan, och mer asketiska och kroppsfientliga uppfattningar att råda. Kyrkan, den största mecenaten (vem annars) uppmuntrade inte till avbildningar av otäckta realistiska och tilltalande kroppar – den har som bekant en svårt neurotisk syn på den mänskliga kroppen…och själen…och, äsch strunt i det. Kanske lika viktig var att den publika konsten under senantiken kom att dras mot större formalism och tryck på en hiararkisk världsbild. Den ortodoxa kyrkan, som kom att fusioneras med kejsarmakten, tog upp dessa teman och gav dem en andlig och därmed konstnärlig sanktion. Andra religio-politiska utvecklingar, tex Ikonoklasmen, kom också att spela in. Resultatet var hursomhelst att bildframställningen blev ritualiserad och avlägsnade sig från realistiskt avbildande – det estetiska idealet tog fokus på andra kvalitéer.
Denna trend är mycket tydlig i rörelsen från senantikt till senare bysantinskt måleri, dvs från västroms fall till runt tiden för korstågen (ca 500-1100). Se ovan för ett berömt och stilbildande exempel, 600-talsmosaikerna i det bysantinska Ravenna (i Italien) som framställer den berömda kejsarinnan Theodora och hennes följe under östroms första storhetstid, och som ofta används som urkund för att rita bysantinare – så även av mig (se bild till höger). Men poängen här är den mycket tydliga sammansmältningen av ikonografiska, för liturgiska och för kyrkliga ändamål avsedda perspektiv, och kejserliga maktprojicerande syften för konsten. Denna stil kom att ange färdriktningen för den mesta bildsframställningen i den ortodoxa oikomene, som under nästan 1000 år kom att domineras av dessa ideal för avbildning.
Ikon i Nerezi vid Skopje, ca 1164
Över 600 år senare bestod många av de bysantinska huvuddragen, som framgår av de senare exemplen här. Från Kapetianana på Kreta (1401), till Chora-kyrkan i Istanbul från åren 1315-1320, den ryske mästaren Michael Rublev från 1400-talet, till serbisk kyrkomålning från 1300-talet- överallt är färger, symbolik och komposition omsorgsfullt utförda.
Kristi Dop, Kreta 1401
Men någon realism ifråga om person- och kroppsframställning är det dock inte tal om, inte ens i fallet där Kristus framställs naken inför sitt dop eller efter nertagningen från korset. Det vi betraktar är idealiserade, schematiska kroppar, inte verklighetstrogna i en modern mening. Figurerna är platta, saknar rondör, och utsträckta på längden.
Figurerna målas draperade i färggranna tyger vars klädveck och mantelfall är detaljerat markerade och utförda – men även här är det som symboler för kläder, och inte för att visa på hur tyger verkligen omsluter och veckas av den underliggande kroppen. Kläderna har ingen tyngd, de hänger inte på kroppen med en egen form som påverkar hur de sträcks.
Romersk-bysantinsk toga, tuschstudie
Så hur vackra målningarna än är måste man när frågan uppstår hur en toga verkligen faller och lägger sig runt kroppen också kika någon annanstans. Se exemplet till höger, där ett lakan draperad runt kroppen fick ge lite vägledning, tillsammans med några klassiska bilder från romantiken.
St: Prokop, Serbien 1300-tal
Turligt nog måste även det schematiska i någon mening baseras på en verklig förlaga. Så betraktat ger många av målningarna, t.ex. de serbiska 1300-talsmuralerna av krigiska helgon som St:Prokop och St:Nikita oss värdefulla tips om samtida utrustning och klädedräkt trots sin idealiserade karaktär. Jag använde mig av dem t.ex. när jag designade min sagokaraktär Yakanes bysantinska utrustning, mantel och andra detaljer (I Storyboard ”Yakane & Jack inför Slaget om Arbine”) och andra studier.
Detalj ur Storyboarden "Yakane & Jack Inför slaget om Arbine"
Man måste komma ihåg att den långt drivna idealiseringen gör det än mer ängeläget att dubbelkolla med andra källor, om det så går. Ofta framställs t.ex. krigsmunderingar med ett öga på en slags konvention av ”hjälte-utrustning” av äldre snitt.
Bysantinsk klänning m dok
En liten utvikning: detta är inget konstigt och något som har många moderna motsvarigheter – man kan jämföra med den impuls som får samtida actionhjältar i krigsfilmer att sträcka sig efter och framställas skjutande med pistol, något som i verkligheten sker ytterst sällan i krig. Den estetiska konvention som verkar styrande hos oss i detta fall är den från westernfilmer tagna duellen, som är dramatisk, men numera knappast realistisk.
Som synes kan man alltså utgå från urkunder och samtida verk, men man måste själv göra läxan ifråga om realism och med sin egen kunskap om anatomi och skuggning vara beredd att tolka verken. Se tex. en studie av en bysantinsk klänning utförd med kolpennor. Liksom de bysantinska förlagorna är den väldigt vertikal, med lodräta veck och linjer, men förhoppningsvis med lite mer känsla för att det sitter en kropp under klädnaden och med en viss konsekvens för hur kläderna faller.
Bysantinsk Dräkt
Ofta behövs inte mycket – se t.ex en skiss av en bysantinsk lägre ämbetsman eller adjutant, där mitt bidrag förutom en vettig skuggning var små detaljer som knappar, ett midjeband och en mer fyllig figur för bäraren. Förhoppningsvis är förlagans tidskorrekta plagg och det fina mönstret på det (bysantinarnas plagg var ofta mycket vackert och fint vävda) kvar och ger en korrekt bild av ett plagg under perioden.
En brasklapp är dock på sin plats – Man bör notera att även det kyrkliga måleriet i Bysans och bland dess adepter också gick igenom en utveckling. En av de intressanta sakerna med min studerade period är att muralmålning och ikonografi genomgick en pånyttfödelse undet den palaiologiska dynastin (1261-1453). Traditionell bysantinsk målning var mycket stram och återhållsam med känslor, och figurerna stod verkligen såsom huggna i sten. Senare konstverk kom däremot att få ett starkare känslomässigt innehåll och realism i det hänseendet i riktning mot mer uttrycksfull, inte så stram framställning, och en omsorg om detaljer som skänker ökad realism åt bilderna även inom ramen för ikonisk konvention. Se tex nertagningen från korset i Skopje ovan, och detaljerna från Chora-kyrkan nedan, utförda runt 1400.
Nedan kan man skissera ut själva processen ser ut från ikon eller förlaga till egna bilder som kan användas och tex stoppas in i storyboards:
St: Nikita, Serbien 1300-tal
1. Först gör man några enkla utkast av själva plaggen och utrustningen. På det här stadiet är inte realism ännu syftet, utan man försöker få ordning på vad den vackra mosaiken eller ikonen egentligen avbildar. Se tex nedanstånde sammanställning av karaktäristiska bysantinska trupper, som är baserad på urkunder från alla möjliga håll, bland dem tex serbiska väggmålningar (se till höger). Många olika truppslag är med, från en väring längst ut till vänster, en kejserlig familjemedlem, officerare, diverse infanterister Scutatoi, pselloi mfl.) och kavallerister (tagmatiker, kleriobanion mfl) osv. Idén är här att renodla den enklaste idén av vilka rustningstyper och utrustning de kan tänkas ha. Många av de här grundtyperna har sedermera dykt upp i flera storyboards
Studier bysantinska krigare
2. Man tar några av exemplen ovan och fyller ut dem och ger dem lite kött på benen, skuggning med mera. I det här stadiet kan kan lösa vissa problem med detaljer som hur kläder med mera egentligen sitter, veck, snörningar, osv, genom att titta på exempelvis rekosntruktioner eller arkeoogiska fynd (se nedan). Man kan använda vilken teknik som helst som ger skuggning – se t.ex. dessa till höger, gjorda med tuschpenslar. På det här stadiet kan man utgå från de här teckningarna och använda dem så förlagor för tex storyboards eller större teckningar.
Bysantinsk hjälm
3. Man kan slutligen göra en detaljskiss från en ikon mer färdig med annan teknik, som jag gjorde för en av de äldsta sådana bilderna för ca 18 år sedan för ett annat syfte, men som också utgick från bysantinska urkunder – en östromersk centurion ritad med kolpenna. Idag skulle jag nog lägga på honom en tunika under fjällbrynjan – just studier av bilder sedan dess visar att efter 300-talet bar romerska-bysantinska soldater oftast långärmat. Det visste jag inte då. Men det visar hur man aldrig kan lära nog och att källorna är tillräckligt goda och talrika för att ge en alltmer exakt och detaljerad insyn i denna intressanta tidsperiod. Nästa steg vore att färglägga en sådan bild och om möjligt hålla sig till det färgschema som bästa bysantinska målningarna använder. Ett sådan projekt är för närvarande under utförande, och kommer att återkommas till i eget inlägg.
En romersk-bysantinsk Centurion i Judéen
Nästa post i denna serie kommer att hamna om en svårare nöt att knäcka ifråga om urkunder som bas för tecknande – den islamiska världen.
Till nästa del ”Den Islamiska Världen del 1″→
Lite Dödsnostalgi såhär dagen för tidsbytet
När jag arkiverade filer efter arbetet med bilden på Liemannen (https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/10/22/jag-ar-doden-och-jag-har-lange-vandrat-oh-jag-menar-ridit-vid-din-sida/) snubblade jag över den här blyertsteckningen, som jag enligt påskriften gjorde 1987 – vid 13 års ålder.
Lieman från 1987
Uppenbarligen har jag inte rört mig långt sedan dess ifråga om motiv… och varför skulle man? Döden är och kommer alltid vara en tung lirare. Jag inbillar mig dock att det iaf gjorts vissa framsteg ifråga om ritstil för veck och skuggor på kläderna. De lite planlösa strecken för att visa på det där av årgång 87 är en barnklassiker – man hade lärt sig att kläder ger veck, men hur och i vilken relation och riktning från varandra var inte heeelt hundraprocentigt… Och kåpan ser ut att…blöda? Hur tänkte jag där? Var det meningen att det skulle vara gamla spår efter banesår? Ketchupfläckar? Ack det är förlorat i tidens dimmor… Men själva dödsskallen var faktiskt inte dum alls, jag tycker mig minnas att jag ritade den från ett sådant där luktsudd som var så populärt på 80-talet… En gul dödsskalle.
Som jag bäst tänkte på detta kastade för övrigt spellistans vindlande serpentin ut följande låt – det var bara FÖR mycket.
”Die, by my hand /I creep across the land /killing firstborn man…”
Hehehe – var det ödet? Eller bara att låtlistan inte är så lång? Kul var det iaf… den där låten är ju från ”Ride the Lightning” 1984 och föregår alltså bilden med några år, men är ändå från rätt epok eller vad man ska säga…
Som synes tog mig återseendet en bit tillbaka till förflutenhetens landskap. Vilket är passande en dag som denna när man faktiskt bokstavligen kliver tillbaka i tiden. Det där är alltid en konstig känsla, när man stiger upp, äter sin frukost och förvånat konstaterar att ”tjena vad tidigt det var” när man sätter på datorn. En aldrig så liten avkoppling från herren – eller är det frun?- på bilden, han/hon kommer nog få fatt i en till slut, även om det idag lite snopet blev till att bevista hur alla synbarligen fick en timme till att leva.
”Jag tar dem på våren när de är brunstiga och druckna av solljuset och minst anar det” skrockar han/hon, med lien över axeln och unnar sig själv en timmes V & Å, till tonerna av Metallica.
Om en teckning av Liemannen, som leder till en ritt genom några historiska representationer av döden.
Idén kom till mig för ett år sedan när min gode vän Johan, utsänd och förvisad av vårt konungsliga Maj:t till lapphelvetet för att underkuva infödingarna (läs: jobbar på länsstyrelsen i Hälsingland) berättade att han gick en kurs i att slå med lie, vilken konst har hamnat i en viss dekadens i vårt moderna jordbruk (Lieslagen mark ger tydligen bättre ängsmarker med tanke på biologisk mångfald).
Tanken var förstås: Johan är den moderne Liemannen!
Plastinicerad häst & ryttare
I samband med det här hade jag tittat på bilder av de inplastade lik som tillverkas av Günther von Hagens i Haidelberg i studiesyfte, där döda kroppar i olika stadium av genomskärning bevaras genom en process kallad plastination. Det finns en hästkropp som sådeles inplastats, med huden borttagen och alla musklerna synliga.
Vore det inte kul om…
Den där bilden plus Johans märkliga aktiviteter inspirerade mig till en ridande dödsgestalt, med en stor lie på en häst halvvägs in i förruttnelse. Jag utgick från fotot till vänster men skalade bort mycket av hästens kött som fick hänga som sjok på ett mer exponerat skelett. Döden ritades traditionellt som ett skelett i en kåpa – fast en ljus, istället för den mörka som är norm. Den första tuschteckningen, direkt ifylld på blyertsskissen, kom ganska lätt och kan skådas nedan.
Liemannen på sin dödsspringare
Nu ville jag gärna gå vidare och lovade Johan att inkomma med en mer fullständig bild. Men hur skulle en sådan se ut? Här kom effekterna av beslutsångest och ”too much information” att åter göra det svårt för mig… för det fanns ju oändliga variationer på dödstemat. Även om jag parkerade mitt sinne där det iofs alltid vilar upp sig, på högmedeltiden, så var döden i sig en egen genre under den epoken, avbildad och representerad in absurdum inom ramen för olika traditionella motiv, alla med sina pros & cons…
Dödens ryttare vid domedagen, Tyskt 1300-tal
Den enklaste varianten skulle kunna vara döden som likt en slåttermaskin hackar sig fram genom de levande, som i en domedagsbild från 1300-talets Köln. Inte så subtilt kanske, men med mycket action.
En annan liknande idé var mer kittlande och litet inspirerad av medeltida föreställningar om döden som red fram osynlig och liksom spred farsot och död omkring sig – jag såg framför mig scener som i Stephen Kings ”Pestens tid”, med tusentals döda liggande runt en obevekligt framridande lieman. Det finns en berömd 1400-talsfresk i Palermo som jag såg i en bok i tonåren som låg och malde och hade kunnat bli något – se nedan. Det kan inte undgå att framkalla ett leende, och säger något om folks berättigade agg under den tiden, att de som först ligger döda under Dödens fötter är religionens företrädare, interfolierade med en och annan furste med krona på sig. To hell with them.
Trionfo della morte - Döden spränger fram i sengotisk målning 1446
Men vid närmare eftertanke skulle motivet inte passa ihop med den teckning som redan förelåg, där döden är lite av stjärnan, huvudpersonen. En massakrerande död skulle obönhörligen bli en slags bifigur i sin egen show – intresset skulle dras mot de döda eller dödende eller bedjande runt dödsskepnaden. Det var ju inte meningen. Döden med sin lie skulle ju vara the shit här. (Idén kan dock kanske kombineras med skorpionlejonen från Apokalypsen som jag håller på med…)
Dödsdans efter senmedeltida träsnitt
Ett tag riktade jag uppmärksamheten till det populära motivet dance macabre, medeltida avbildningar av en dödsdans, som blev en vouge efter Digerdöden. Men de slog inte riktigt an rätt ton för en ridande död, och har ens lags humoristisk udd som väl kanske inte riktigt var min avsikt.
Jag funderade vidare på en variant på apokalyptisk scen, där Döden infogades i en tablå med apokalypsens fyra ryttare – jag höll på att rita några av domedagsmonstren från Johannes uppenbarelse och hade det färskt i minnet. Men det var inte riktigt heller, då skulle Dödens centralitet i bilden undermineras och temat förskjutas för mycket.
Jag lade ett tag bilden åt sidan då idéerna till helhet dök upp och förkastades. Men till slut kom, tack vare Umberto Ecco och hans utmärkta bok ”Om Fulhet”, ännu en av mina gamla favoritmålningar till hjälp: Pieter Brueghels ”Dödens triumf” från 1562. Den skildrar stunden då de döda kommer för att göra upp räkningen en gång för alla. Döden som en framstormande här, som drabbar de levande med det oundvikliga slutet. Varken kungar, påvar, kvinnor och män kan motstå den.
Pieter Brueghel "Dödens Triumf"
Detta är en av historiens stora tavlor, avskräckande i sin mästerliga mångfald. Idén om en armé av döda förblev med mig, och jag funderade på en slags prequel till den. Vad om döden red fram på sin springare för att väcka just den här av döda som tavlan visar? Jag ritade fler varianter av skelett i olika stadium av uppvaknande, några samlade, några nyss uppstigna från myllan. Teckningarna kom till endast mycket långsamt och gradvis, med influenser från flera olika håll. Jag ritade då och då nya delar som sedan kom att hamna i olika lager på bilden, vars montering och färgläggning tycktes ödesbestämd att ske i Photoshop, fast i slow-motion. De tuschade teckningarna i min vanliga semi-serietidningsstil droppade således in enligt nedan:
Och sålunda kom dagen då allt skulle fogas samman och färgläggas. Jag utgick från starka kulörer i egna färglager under varje tecknat lager, direkt blandade i varje plan med mjuka penslar, och sedan gradvis avmattade.
Liemannen rider fram och kallar de döda till strid.
Jag tog till ett av mina vanliga knep för att binda samman bildens element och samtidigt skapa en mystisk känsla – dimsjok och rökridåer. Som en dis som förebådar och väcker de döda till uppstigande utgår den från Döden, omvärver skeletthären runt centralfiguren men anknyter också till den sjukliga dimvärvda himlen i bakgrunden. Bakgrunden anknyter till Döden också genom att jag målade dödsskelettet svagt grönaktigt, likt den grönaktiga corona som omger den ”onda månen” i bakgrunden. Rendering i Photoshop användes för att lägga på ljuseffekter, och en slags aura runt döden och hans häst. Samt förstås för att skapa genomskinligheten i dimmorna.
Jag är lite nöjd. Det ser ut som ett småcoolt serietidningsomslag. Dock så måste jag jobba på mitt ruttnande kött, det blev faktiskt inte speciellt anslående på hästen – den uppstigande handen i förgrunden har bättre ”sönderfallande zombie”-känsla. Och så här i efterhand slog det mig att man kunde uppnått en ytterligare effekt om man framställt dödsarmén mitt i vintern, uppstigande genom ett vitt snötäcke. Så mycket knas, så litet tid.
Jaja, jag hoppas iaf att Johan gillar den, för idag leverar jag den sent omsider personligen till honom uppe hos skogstrollen.
Den här bilden fick mig att le.
Diss på Westboro Church
Kommer någon ihåg Fred Phelps och Westboro church? Den lilla sekten från Topeka i Kansas, USA (var annars?) fördömde ju efter Tsunamikatastrofen Sverige och meddelade att de hundratals döda svenskarna voro Guds straff för att man haft fräckheten att åtala den tämligen homofobe pastorn Åke Green för Hets mot Folkgrupp. Green friades som bekant, men Phelps & Co har inte vilat på lagrarna, utan gjort sig än mer hatade i sitt eget land genom att predika och demonstrera vid stupade amerikanska soldaters begravningar, med budskapet att det är rätt åt de stupade och USA som tillåter homosexualitet (!). Till och med rabiata högertokar som Ann Coulter har fördömt kulten och frågan blivit föremål för rättstvister i sann USA-anda.
Ovanstående bild kan ses som en av de bättre varianterna av motstånd mot den närmast osannolikt korkade Westboro-sektens plakat-evengelism. Det verkar i själva verket ha blivit lite av en sport att parodiera och bemöta sekten med egna skyltar och skriftliga meddelanden. Se här tex en website som listar de bästa 30 anti-phelps-skyltarna.
Ett resultat av Phelps-sektens märkliga aktiviteter är att begravningar av amerikanska soldater numera vaktas av motorcykelgäng . Nej jag skojar inte. Motorcykelentusiaster, flera av dem medlemmar ur andra gäng, bildade i Kansas organisationen Patriot Guard Riders för att handligripligen hindra toksekten från att förstöra de döda soldaternas begravningar. Det är som taget ur en Monty Python-sketch.
Ett nyhetsinslag om Westboro-kyrkan kan ses här http://abcnews.go.com/2020/raised-hate-kids-westboro-baptist-church/story?id=10809348
Den första bilden som lades upp på min blogg var en soffatillkommen teckning av den älsklige Ganesha, festens och glädjens gud, trind och fyrarmad festprisse som kan muntra upp till och med sin glåmige styvfader Shiva, förstörelsens herre. Nu är han tillbaka, i ny dräkt, skrudad i clear-line för maximal barntillfredställelse!
Som ett led i ett projekt att rita söta elefantvisioner till den oförlikneliga Alma drogs denne gladlynte filur åter fram, dansant och lättfotad, för att förhoppningsvis lysa på henne, och alla oss andra som inte kan undgå att falla för en liten snabelförsedd tjockis, med sin glädjespridning. Det började i gammal god stil: på en soffa hos min syster växte en blyertskiss förvånansvärt lätt fram, direkt ur huvudet och med lite suddande och ingen research -han kommer lätt, den lille gynnaren, eller så är det något med honom som tilltalar mig. Notera de disneyinspirerade trefingrade händerna (+tumme). Jag ändrade också helt spontant på hans fötter för att göra honom mer… ”elefantig”. Som förut sitter mycket av karaktären i ögonen – i enlighet med hinduisk tradition har Ganesha stora och markerade ögon som ger ansiktet ett generöst uttryck och också, i den bästa bemärkelsen, en lätt androgyn känsla. Hinduiska gudomar har ofta denna känsla av att bära på de två könens kraft, och även i en såpass stiliserad bild som denna kan man försöka projicera det där.
Ganesha Tuschad i Clear-line
Skissen pekade hän mot en renodlad clear-line-bild enligt vad som tidigare diskuterats – en bild i serietidningsstil med få inre linjer och detaljer, där totalintrycket blir dominerande. Den visade sig bli lätt att tuscha, och med en medeltjock pensel kom konturerna och de till antalet begränsade detaljerna snabbt på plats. Jag behöll lite mer fin detalj bara i kronan och blomsterkransen. Uttrycket blev bra, Ganesha framstår som gjord för den här tekniken – det måste bero på att figuren i sig, med sina fyra armar, anslående huvud och den dansanta position jag föredrar, är tillräckligt intressant och distinkt för att behålla sin lyster även utan detaljerade och realistiska inslag. I själva verket tycker jag nästan att hans personlighet och roliga utstrålning vinner på denna avskalade form.
Den där bilden ber om att färgläggas. Fram således, med Photoshops penselfunktioner! Ganesha avbildas ibland hudfärgad, ibland vit. I linje med att framhäva hans ”elefant-skap” (knasigt adjektiv – alt. elefantism? elefanteri?) bestämde jag mig för en sedvanlig elefantgrå, med starka färger i detaljer som höftskynke och juveler. Jag stannade inte för de enkla färgerna utan efter kort experimenterande lades en lätt rendering på, i form av gradient-verktyget och ljuseffekter. Resultatet, som kan skådas nedan, blev inte dumt alls, och ger mig förtroende att improviserade bilder i clear-line kan bli vettiga slutprodukter. All hail the inspiring Alma and lord Ganesha!
Ganesha Clear-line Färglagd
För en jämförelse med den första bilden av Ganesha, utför i en mer realistisk cross-hatch-teknik se här.
För illustrationen av hur den sköna Kati steker den demonbesatte nomadschamanen Kashar har genom åren saknats en riktigt genomtänkt idé av hur den gudomliga närvaron Uriel, ”Guds Eld” ter sig. Han kommer att förekomma i flera storyboards, så det var dags att ta itu med det.
Uriel är en av de klassiska ärkeänglarna av från den rabbinska traditionen århundradena före kristendomen.
Jag läste om honom för många år sedan i samband med studier av Islam, där han presenterades tillsammans med sina ”kollegor” Mikael, Rafael och Gabriel . Hans namn betyder ordagrant ”Guds Ljus”, ibland tytt som ”Guds Eld”. I den hebreiska Enochs bok förekommer Uriel ett antal gånger, och han presenteras som en av de änglar som oftast gör sig ärenden till människornas värld. I själva verket verkar han vara en slags förmedlande länk mellan det gudomliga och det dödliga. Han avbildas ibland med ett svärd av eld – det där gillade jag.
Gabriel nedstiger till Muhammed, turkisk miniatyr 1595
Inom islams minityrmåleri, med höjdpunkt i 1500-talets Persien och ottomanska riket, avbildas ärkeänglar som Gabriel och Uriel med 2 vingpar (fyra vingar), och också ofta med en slags brinnande gloria. Även detta togs upp som inspiration.
För några månader sedan funderade jag på det där medan jag satt och klottrade i tunnelbanan, och skissade på en bild av Kati med Uriel-manifestationen bakom sig.
Kati & Uriel Koncept
Det blev inte dumt, och jag tuschade snabbt till skissen som en framtida referens. Bilden saknar i stort sett detaljer och jag uppehöll mig mest vid Katis karaktäristiska kroppsbyggnad (det där händer ofta), men kontentan av Uriel blev en brinnande varelse som ser skräckinjagande ut och har stora vingar av eld. De fyra vingarna kom dock knappt med – som vanligt tog papperet slut innan teckningen gjorde det. När jag sedan skulle utveckla en storyboard plockades den där bilden upp och låg och hovrade i bakgrunden.
Judge Fire
Det slog mig också varifrån idén till det lite onda och dödskalleinspirerade utförandet kom – det var förstås de gamla serierna som stack upp sitt tryne igen… Se bilden på Judge Fire, en av de fyra ”Dark Judges” som förekommer i några minnesvärda nummer av tidningen Judge Dredd.
Suck. Jaja, man får väl betrakta det som en tribut. Det finns inte så många sätt att teckna en hotfull brinnande varelse. Jag har dock stött mig lite på den hemska uppenbarelsen, eftersom änglar förstås skall vara ”goda” och vackra, men idén är ju att avbilda Uriel i sin straffande och drabbande form. Och Gud i min berättelse är, i den mån han överensstämmer med vår Jahve, en ganska bister och gammaltestamentlig herre, vars änglar slår till på ganska brutalt sätt och på köpet begär människoffer och annat trevligt. Det är för övrigt den Guden som ofta ovetande kristna åkallar – trots teologers obskurantism så tas Guds aptit på offer aldrig bort i det Nya testamentet, och tidiga kristna såg i människooffer i bibeln, som Abraham, Jefta mfl, en parallell till den kristne gudens villighet att offra sin egen son. Dvs sig själv, till sig själv, men för mänskligheten, enligt den nicenska trosbekännelsens märkliga soppa.
Nåväl.
Det där framfödde ett sidospår av övningar i vingar av eld, änglaansikten och annat. Se nedan för ett exempel.
Arbete med Uriel-koncept
Tillbaka till storyboarden som under höstens kalla månader jäst länge nog. Det stora problemet var hur allt skulle arrangeras. Kati skulle vara med, till häst. Och Kashar. Och Uriel. Och en massa himmelskt ljus och eld.
Kati & Kashar helfigur front
Mina första kladdar var frontala helfigursbilder, jag tänkte mig Kati som red an som en annan riddare och stötte ett spjut i Kashar.
Olika kladdar Kati & Kashar i grodperspektiv
Efter brainstorm på saken arbetade jag dock fram en intressantare och mer dynamisk vinkel, ett grodperspektiv.
Nu föll saker och ting snabbt på plats, och en blyertsteckning visar Kashar som drabbas av Kati som framstormande på hästryggen åkallar Guds kraft på honom i exorcistisk stil med Guds Eld svävande ovanför. Hon har armarna sträckta som för att kanalisera kraften från ovan ner på sin fiende. I berättelsen har Kashar precis dessförinnan fått figuren Jacks svärd kastat genom en av sina klolika händer, så jag ritade in det också. En juste bild med mycket action, men den saknade något…
Kati, Uriel & Kashar
Det var förstås den gudomliga närvaron, den kraft som slår och bränner Kashar som orsakade problem. En redan gjord blyertsbild är ett helvete att rita om, och någon lust att börja om eller ändra på något betydande sätt hade man ju inte. Vad göra? Jag satte mig att leka lite med Photoshop och dess ljuseffekter igen, och lade på starka ljusknippen som strömmar från Uriel-manifestationen ner på den demoniske fienden. Resultatet kan skådas nedan.
"ÅTERVÄND TILL HELVETET DÄR DU HÖR HEMMA! I IANNAIS NAMN BEFALLER JAG DIG!"
För att travestera ett gammalt talesätt om den amerikanska södern: Man kan ta en pojke från hans serietidningar, men man kan aldrig ta serietidningarna ur pojken…
Psykologer talar ibland om formativa upplevelser, sådant som gör stark intryck i ett tidigt skede i vår ungdom och förblir med oss för resten av livet, långt efter att upplevelsen inte längre är aktuell. Det kan vara utövandet av en sport, känslan av övergivenhet, en bok eller bild, ja många saker. En av mina många formativa upplevelser var serietidningar, och varje gång jag tar upp en penna påminns jag om dem, de ligger liksom inristade i bildseendet numera. Så när jag kommit till en puntk i min berättelse där en demon via en skön kvinnas åkallan steks av en brinnande ängel (det är sådant som händer…) så kom de referenserna omedelbart tillbaka, helt synligt.
Upplägget är som följer. En demonisk ande har besatt motsvarigheten till en mongolisk schaman eller böge, vid namn Kashar. Denne har slagits mot och övermannat berättelsens manlige huvudperson Yakane. Yakanes flickvän Katarina kommer till hans hjälp. Hon är djupt troende med ett särskilt band till Gud, och åkallar Herrens hjälp för att rädda sin älskade. Tillsammans med flera andra stormar hon ner mot nomadernas läger i bästa kavallerichock-stil, och där manifesterar sig Uriel, ”Guds Eld”, ovan dem. Den fruktansvärde Kashar får smaka på hela vidden av Guds Vrede. Men hur ser denna soppa ut?
Först är det Kashar. När jag först uppfann den figuren för mer än 15 år sedan plankade jag rakt av utseende och stil från The Kurgan, skurken i filmen Highlander, en av mina abslouta favoritrullar i Fantasygenren. Där kan vi snacka om ännu en referens som aldrig lämnar en – jag har sett filmen ett otal gånger och stulit, lånat och trixat med dess story vilt. Kurgan återkommer som referens till flera bilder.
Kurgan har en fantastisk rustning i början av filmen, med en dödskallehjälm som bara den borde få motståndare att tömma tarmen. Han sägs i filmen vara en kurgan (generiskt):
”An ancient people from the steppes of Russia. For amusement they tossed children into pits for hungry dogs to eat”.
Även om det där förstas är starkt förenklat och förvanskat (kurgan var namnet på gravhögar i Rysslands södra stäpper, oftast av indo-europeiskt ursprung) passade det med min bild av en ond mongol, och dessutom geografiskt riktigt eftersom de mongoler som förekommer i berättelsen här kommer från motsvarande Gyllene Horden, som behärskade Rysslands stäpper på 1300-talet.
Nåväl. När man 2009 skulle göra en mer genomtänkt och egen variant fanns Kurgan städse i bakgrunden. Men min historieindränkta hjärna måste förankra den i en mer seriös och genomtänkt bakgrund och kultur. De kulturella influenser som måste lyftas fram för Kashar måste ha koppling till mongolernas tankevärld, mythos och vardag.
Razorback – teckning John Byrne
Jag fick en idé om att anden som besatte Kashar och gav honom hans stora styrka och odödlighet skulle ge Kashar ett djuriskt, närmast bestialiskt utseende. Mongolerna trodde på djurandar och totems – den Vita Vargen, den Svarta Tjuren, det fanns flera. De fäste djurhudar och talismaner från totemdjuren på sina standard och kläder för att kanalisera deras styrka – mest berömt är kanske bruket av tugh, fanorna med yak -eller hästsvansar som symboliserade khanernas, härskarnas, makt. De djuren utgjorde basen för nomadernas liv och ansågs följaktligen ha magiska egenskaper.
Det var här serierna först började göra sig påminda. Min tanke kom nämligen ofrivilligt att gå till seriefiguren Razorback (Marvel). Denne var en bifigur som förekom i flera avsnitt av Spindelmannen och She-hulk under 80-talet. Som man kan se är Razorback inspirerad av det stora amerikanska vildsvinet, antagligen kallad ”rakknivsrygg” för den rad av stora och vassa borst som den företer på sin rygg. Det är hans utseende, stor med antydan till brutal och med det stora djurhuvudet som antagligen fick honom att dyka upp ur minnenas valv.
Supertung Mongolrustning med Metallfjäll
Härnäst var det övrig parafernalia. Kashar var tudjuternas ledare och måste således kläs i mongoliska kläder och rustningsdetaljer. Nomaders lamellskydd var oftast av läder, och endast generaler eller medlemmar av khanernas kesig, livvakt, bar längre brynjor eller större metallklädda skydd.
Tung Mongolisk Krigare & Häst
Såsom ledare kan dock Kashar ges en rustning av den tyngsta typ som mongolerna bar, som täcker såväl överkropp och även delvis armar och ben. Jag är väl bekant med utrustningen och en snabb kontrolltitt i mina arkiv gav lite fler detaljer, som bältet med långa metallstärkta band.
Med rustning och andra plagg väl täckta grunnade jag en del på hjälmen: förutom allt annat var jag inspirerad av de extravaganta Kabuto-hjälmarna som bars av japanska länsherrar (daimyo) under 1500-talet. De hade stora detaljer som horn, månskäror och annat. Till det kom att jag ville ha en slags hybrid mellan Kurgans dödshjälm och Razorbacks djuriska huvudbonad. Lösningen var förstås att ösa på med allt på en gång – en djurisk dödskalle med stora horn!
Teckningen gick snabbt att utföra, jag tog en gammal skiss på en stor och grov karl, satte ett demoniskt anlete på det och ritade detaljer, rustning och kläder direkt med fin tuschpenna. Själva bilden blev därefter, i en tydlig serietidningsstil. Men inte dum alls, och Kashar ser förhoppningsvis inte ut som någon man vill möta i en gränd en mörk natt .
Kashar
OK. Vi har vår demoniske skurk. Härnäst kommer hur själva bilden ska komponeras. Och hur tusan avbildar man ”Guds Eld?”
Som en del i att skriva ner mina berättelser så kliar det förstås också i fingrarna av att rita sådant som man ser för sin Inre Syn. Inom filmen är storyboards sedan länge en vedertagen teknik. Flera av de regissörer vars visuella stil jag uppskattar, som Ridley Scott, är inte främmande för att själva fatta pennan och med sina Storyboard Artists skissa på hur scenerna skall se ut. Så vitt jag vet är det dock inte så vanligt när man försöker skriva en bok.
Det är märkligt. För man märker snabbt en växelverkan mellan bild och text. Många av beskrivningarna i min berättelse tenderar att börja som bilder. Bildens överlägsna mängd information gör att mycket faller på plats. Man lägger märke till mer detaljer, man får en känsla för hur saker står eller måste röra sig i förhållande till varandra, och får ledtrådar till vilket intryck något ger. En skiss kan ge helt ny inspiration till handling i berättelsen. Ovärderligt. Ett försvarligt bibliotek av Storyboards, design av byggnader, landskap och artefakter samt Porträtt har börjat växa fram som täcker det jag skriver om, i olika stilar och med olika teknik.
Den första scenen, ”Födelsen”, fick nyligen en egen Storyboard och kan vara en bra början. En slavinna skall smuggla undan ett litet paket var innehåll snart skall visa sig, och rör sig en mörk natt runt på sultanens citadell, när hon träffar på en mörk gestalt…
Bilden är gjord som en klassisk skiss som upparbetats med mjuk kolkrita. Tekniken möjliggör ett realistiskt återgivande av ansiktsuttryck. Bilden bidrog till att definiera hur slavinnan skulle se ut – innan jag ritade den hade jag inte en aning, utöver att hon skulle vara ung och snygg i största allmänhet (sultanens harem tenderar att premiera sådant). Hon måste ha något utmärkande drag, och jag gjorde henne tämligen ljus. Med härledning från bilder på turkiska fotomodeller kunde ett fungerande utseende arbetas fram, och förhoppningsvis skall hennes känsla av utsatthet och nervositet gå igen i bilden. Kläderna är grundligt genomresearchade och överenstämmer med couture i ett medeltida harem i östra medelhavet, som de ottomanska odaliskernas. Den mörka skepnaden bakom henne skall vara höljd i skugga men ändå synas. Som en kompromiss lät jag ansiktet vara försänkt i mörker medan de svepande tygerna i hans kaftan framträder i ljuset av facklor och månen som kikar fram ur den molniga himlen. Även här kan man se att arbetet med en bild påverkar texten – belysning och stämning kom att förändras av insikterna som ritarbetet gav.
Lejonfiguren är inspirerad av en bro i Kairo, och i förgrunden kladdade jag snabbt in ett schematiskt stadslandskap med antydda kupoler och minareter för att ge miljön.
De Egyptiska gudarna har blivit styvmoderligt behandlade än så länge. Men nu kom turen till Isis, den egyptiska urgudinnan för moderskap, magi, fruktsamhet, kärlek och mycket annat. Isis var den mäktiga frun till guden Osiris, dödsrikets herre, som blev dödsgud efter att hans broder Seth dödade honom och styckade hans kropp och spred delarna runt medelhavet. Så stark var Isis makt att hon samlade ihop bitarna och helade sin man så att de kunde ha en kärleksnatt och hon kunde bli havande med sonen Horus, som sedan sökte hämnd för sin faders mord.
I de första skisserna ovan lades tonvikten på gudinnans mystiska sida, i färd med att kasta en besvärjelse. Jag ägnade inte så stor uppmärksamhet åt klädedräkten utan körde på en traditionell egyptisk vit klädnad. Men lite studier av några antika målningar visade en intressant detalj. I flera (varav två syns nedan) porträtteras gudininnan och andra kvinnofigurer med en väldigt urringad och åtsittande dress.
Isis klädnad
På flera av bilderna är det nästan som om axelbanden möter klänningen under brösten, som då skulle lämnas exponerade. I egyptisk konst är det vanligt att tex dansflickor avbildas i praktiken helt nakna, så vi vet att egyptierna inte var pryda. Det där kunde vara intressant, eftersom det lyfter fram kärleks- och fruktsamhetsgudinnans gudomliga yppighet och sexuella utstrålning. På den ena bilden avbildas också tronen, som var Isis symbol – hon var ju den som satte sin son Horus på tronen som egyptens första gudakonung. En tuschad teckning som sammanfogade alla de här elementen kan ses nedan.
Isis
För intresserade av arkitektur är Mecka idag en intressant plats. Det stora tempelområdet runt Kabaa-helgedomen har trots flera utvidgningar blivit för litet för den ständigt ökande mängden av rättrogna muslimer som vill genomföra hajj, den påbjudna pilgrimsfärden. Sedan ett par år finns planer på en systematisk och omfattande ombyggnad av centrala Mecka för att kunna hysa fler pilgrimer och samtidigt förbättra stadens infrastruktur. Flera förslag har publicerats, se nedan.
En rund helgedom runt Kaaba
Staden runt Kabaa
Staden som annex till Kabaa
och byggena är redan i full gång
Abraj al/Bayt/komplexet
En del av ovanstående är uppenbarligen mer grandiost än bra arkitektur. Men någon form av förändring verkar nödvändig, om inte annat så för att minska mängden allvarliga olyckor som nu drabbar pilgrimerna och det enorma slitage det innebär för staden att ha miljontals besökare varje år. Från det perspektivet var en presentation av Atkins arkitekbyrås planer för en utvidgning av den stora moskén i Mecka särskilt intressant. Se nedanstående länk:
Mer bilder på ombyggnaden av Mecka finns på forumet Skyskrapercitiy, som är hängiven stora byggen runtom i världen. De har en tråd om Mecka
Freja är en gudinna som ställer specialla krav för att gestalta. Som kärleksgudinna tänker man sig henne som mycket vacker, och de traditionella beskrivningarna är av en ung, skön och ljus kvinnoskepnad med underbart vackert och långt blont hår. Hon har också sitt magiska smycke, det sk brisingssmycket, som förstärker hennes skönhet. Sedan kommer frågan om hennes allmänna uttryck. Som ofta är fallet med kärleks- och fruktbarhetsgudinnor finns en ambivalens. Kärlek och dess sexuella kopplingar borgar för en mer lustfylld, förförisk gudinna. Samtidigt har för vidlyftig sexualitet varit ett problem i traditionella samhällen, så man tonade gärna ner den biten och lyfte fram moderskap och fruktbarhet istället. Den indiska gudinnan Lakshmi, tidigare porträtterad här, bär på samma inre motsättning. Den här ambivalensen komplicerar hur de framställs.
Först dock utseendet. En av problemen med inte ha inte lyft pennan på flera år är att jag har tappat rutin på att rita blonda, nordeuropeiska kvinnor. Min egen preferens är för mörkare skönhet åt det mediterranea hållet. Så som en förberedelse tog jag upp tuschpennan och förberedde några ansiktsstudier för att vässa min förmåga.
Blonda Studier
Snabba och trevande som dessa mina ”blonda studier” var gav de behövlig övning i den blonda skönhetens väsen. De två i topp är i min typiska serieinspirerade stil, men de fyra undre baserade på, från vänster till höger, den vackra ryska aktrisen Elena Korikova, den ljuvliga slovakiska fotomodellen Adriana Sklenarikova, ett fotoreporatage i italienska upplagan av Vanity Fair där den underbara Monica Bellucci poserar i blond peruk samt vår egen Anita Ekberg, av Fontana di Trevibadande Dolce-Vita-berömmelse. De representerar olika varianter med Monica Bellucci som ett slags kontrollprov, och visar på framför allt vikten av att skapa ljus runt ögonenoch vara mycket noggrann när man skapar det något kantigare nordeuropeiska käkpartiet. Som Adriana Sklenarikova visar kan man framställa en mycket ljus och nordlig look i övrigt och fortfarande ha väldigt fylliga läppar.
Efter några veckors jäsande gav så hjärnan ifrån sig en trevligt mogen produkt. Inspirerad av en poster med den amerikanska countrysångerskan Faith Hill skapades för fri hand inom några dagar på diverse verandor och tåg först ett koncept, sedan en skiss som blev oväntat bra.
Freja Koncept
Gudinnans uttryck är välkomnande, manande utan att vara påfluget eller uttryckligen förföriskt. Det stora hårsvallet har blivit ett slags standardgrepp för mig att visa på något mystiskt och trollskt och passar här bra, dels för att Frejas hår var en stöttesten i sig, men också för att det ger ett frodigt och översvallande intryck. Min idé om vacker figur, med en slank normal kroppsform med framträdande feminina attribut som bröst och höfter passar också. Det är svårt att tänka sig Freja, fruktbarhetsgudinnan, som en utmärglad modern fotomodell. Efter några efterforskningar på nätet för att utforma brisingssmycket blev det hela snabbt komplett.
Efter den sedvanliga ångestattacken som jag utvecklat inför att överföra bilden till en ny teckning utförd med bläckpenna för senare möjlig färgläggning, började jag en mörk natt med tuschvarianten. Resultatet kan skådas nedan.
Freja med sitt magiska hår
Shogun - James Clavell
I really like the detail and thought that went into this piece.
Wonderful Beauty ! "Ooh, oh, how many eyes have seen their dream?Oh, how many arms have felt their d
Om det rör sig om beställningar av bilder, immaterialrättsliga ärenden och annat anknutet till mater
hur kommer man i kontakt med dig?
Det är helt korrekt - de samtida romarna kopplade Hermes/Mercurius mer till Wotan/Oden. Jag gissar a
För övrigt har Hermes, även i sin esoteriska form Hermes Trismegistos (den trefalt mäktige) klara dr
För övrigt är det ju OS i Paris, och jag har alltid gillat björnar... "Jeder mann sein eigener Fussb
Kul att höra att du gillar den Hedningen! 11 till hedniska gudar kommer för att förhoppningsvis förh
Välkommen till min blogg, vars tema främst är visuella uttryck och skapande. Tidigare berördes också ofta andra teman såsom politik, religions- och samhällsdebatt.
Gillar (eller ogillar) du något, ge gärna feedback! Man kan sätta stjärnor ("Rate This") vid inläggen, "Gilla" längst ner vid inläggets slut. Och kommentera förstås - jag läser alla kommentarer så fort jag hinner.
/Pablo, alias Paulus Indomitus
För kontakt angående beställningar/
for inquiring about comissions, contact:
paulus.indomitus@gmail.com
Indomitus.blog 