Kategoriarkiv: Egna Bilder /My Artwork
Detta är huvudkategorin för alla inlägg som innehåller egenproducerade bilder: skisser, teckningar och målningar. Bilderna kan också beskådas för sig och med miniatyrer i galleriet – https://paulusindomitus.wordpress.com/about/paulus-indomitus-pablos-galleri/
Om Bysantinska gangsters, hejarklackar och porträttövningar för hårda boys
Maffian, medeltida gangsters, ”Rome” och bysantinska kriminella hejarklackar kolliderar i några bilder och utseendestudier för min berättelses fantasy-Konstantinopel Aracanea.
På sistone har man bredvid det vanliga trälandet med några pågående bilder övat lite på att skissa ansikten och porträtt. Det där är en delvis helt överflödig aktivitet, men både skrivande och storyboards tjänar mycket på att man har vettiga porträtt att ta fasta vid. Man kan ju inte bara nöja sig med foton av förlagorna… På sistone har därför studier genomförts, av dels en mycket vacker person som studeras mycket noggrant (coming really soon), men också några snabbare porträtt som kontrast och övning. Det roliga är att mejsla fram ansiktsuttryck och se om man kan fånga lite av karaktären med en sådan skiss.
Det är genomgående enkla och snabba blyertsteckningar med mjukheterna 2H+HB+4B. För användbarhetens skull samlades några av de där ihop till en samlad bild. Det är skisser på några mer skumma existenser, kriminella helt enkelt, för min pågående berättelses första seriöst beskrivna stad, den av Konstantinopel inspirerade Aracanea. Protagonisterna får där möta såväl höga som låga bekantskaper, bland dem min motsvarighet till maffiagängen, de fruktade Symmories. Min idé är att en så stor stad som Aracanea förstås har en undre värld – jag har redan skapat en sådan för min motsvarighet till Kairo, det väldiga Al-Kash.
För handlingen i Aracanea, som utspelas mycket senare (mtsv. 1200-talet) tänkte jag mig en delvis mer nedtonad organiserad brottslighet baserad framför allt på de klassiska grenarna beskyddarverksamhet, prostitution och smuggling. Med tanke på historiens förutsättningar kunde man dra paralleller med förbudstidens USA eller sädesbristens Rom under det andra Triumviratet (43-33 FKr.). Alltså för de kriminellla dels den klassiska maffian, La Cosa Nostra, dels på representationen av de romerska collegia såsom de framstår i den underbara TV-serien ”Rome”, som inte nog kan rekommenderas.
Storyboard - Jack inför den knivviftande Bouros och hans män
Två av bossarna, Bouros och Efyadinis, kommer i konflikt med berättelsens huvudpersoner. Utseendet till Bouros är också fångat från ledaren för en av gängen i ”Rome”, den sluge Memmio (spelad av Daniel Cerqueira), som kan ses i scenen nedan…
Nåväl. Den samlade bilden, körd genom lite förändring av ljuskurvan, blev som nedan.
Bouros och och hans storvuxne och brutale kollega Efyadinis är placerade i förgrunden, med Bouros livvakt, en stor nordman, mellan sig. Över dem svävar den undflyende ledaren för stadens organiserade brottslingar, den försvunne Lukas Tycheros, vars namn, Lukas ”den lyckosamme” förstås är en ploj på den berömde gangstern Lucky Luciano. han spelar en viktig roll i handlingens bakgrund – så han får hovra där, lite spöklikt nedtonad i bakgrunden.
Senare tog jag fram en ny variant med en ljugradering, för skojs skull och för att leka lite i Photoshop… Lite hafsjobb, bara, inget allvarligt, men ändå inte helt utan poänger.
Det är lite kul vad man kan åstadkomma men några enkla blyertsteckingar. Jag tycker nog den där sista blev ganska bra, och fångar den allmänna stilen hos snubbarna. Inga av de där ser ju ut som någon man skulle vilja köpa en begagnad, öh, kärra av. Det går inte så bra för flertalet av dem, när de råkar reta upp någon som är ännu mycket blodigare och mer bestialisk än de själva…
En liten Fredagsteckning från projekt Storyboards… Kati bjuder upp till dans
Lite glädje, romantik och kanske livslust kommer fram i en storyboard-teckning med Kati
Ibland fungerar det olyckliga faktum att tiden inte riktigt räcker till för allt man vill göra lite som kommunicerande kärl – upp på ett ställe – ner på ett annat. Lite seghet och tidsbrist för bloggen på sistone har således medgivit att mängden teckningar, andra artiklar och skrivande fått desto mer tid. Från den växande högen tas för fredagsandans skull fram en teckning som egentligen var en skiss till en storyboard. Motivet är de här bekanta Yakane, den mörke krigaren, och hans stora kärlek, den eldfängda Katarina eller Kati.
Yakane tvager sig i Mörkret
Här har tididigare skrivits om de inledande försöken att försöka fästa känslotillstånd och djupare stämningar på papper, och experimentera med andra ritstilar för att söka vad som är bäst därtill. Yakanes på många sätt rätt depressiva, bittra och inbundna natur har därvid varit ett motiv, som synes i inläggen här (OCD och krigets smuts) och här (grubblaren i mörkret).
Figuren Katis senare öde blivit föremål för en tidigare post här (Kati & Scarface). Men när hon först kommer in i handlingen är hon på många sätt Yakanes motsats: dansant, full av glädje, liv och tåga som inte låter sig hejdas. Hur visa det där, när sprudlande entusiasm möter lite kluvet motstånd, med en stänk av romans? För de tycker ju väldigt mycket om varandra de där två, och det måste framgå… Jag föreställde mig en scen där Kati efter en kärleksstund vill dra upp Yakane till dans. Som alltid, utgick jag från den vackra Rebecca Ferratis persona, men sedan var det bara att fabulera med pennan i hand…
Den första tidiga skissen kom snabbt, lätt och fick faktiskt fram det jag sökte efter. Katis uttyck, som rymmer mycket av både glädje och förförelse, men som också ser med den förälskades blick på Yakane och söker hans deltagande, hans bifall. Jag tog en risk att tuscha den där med en blandning av tuschpensel och ultrafin ZIG-penna (005). Utmaningen är att med helt annan och delvis motsatt teknik behålla liknelsen vid den proträtterade personen, och uttrycket. Det gick dock inte riktigt här.
Men resultatet blev istället att skissen och den rentecknade bilden blev som två olika porträtt. I blyerts ser Kati… jag vet inte, yngre ut? Mer som, tja, en rodnande brud? I tusch förlorar bilden lite av sin mänskliga kvalitet, vilket är normalt eftesom man måste ersätta gråskala med linjer. Men å andra sidan är porträttlikheten mer exakt, detaljerna kommer fram.
Den här teckningen påminner åter om att allt har ett pris – renheten och de fina linjerna hos tuschet gör att man måste offra något av det diffusa och skuggiga som också är en viktig del av en persons utseende och skapar dess uttryck. Inga av de där två är dåliga, och tillsammans ger de en skymt av den naturkraft som är Kati. Eller för att citera Yakane, som blir mycket mer lyrisk efter att ha träffat henne…
”Du är den som danat liv i mig, vattnat den karga marken med strida strömmar”
Poängen är iaf där någonstans, även om helvetet kommer frysa till is innan man kan göra Kati rättvisa.
*******************************
Om mer avbildningar av trevliga och romanspräglade situationer involverande den bedårande Kati, se
https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/02/15/lite-puss-o-kram-sa-har-efter-alla-hjartans-dag/
Tjejkraft, Feminism & Art Nouveau – för Alma
En symbol för en ung kvinna, eller flicka, eller en äldre också, om den så vill, med lite Art Noveau-influenser från förra seklets början.
Den internationella kvinnodagen kom och gick. Såsom distinkt rätt oentusiastisk inför de flesta sådana ”dagar” måste jag dock säga att om den där dagen har någon fortjänst är det möjligen att i artiklar och press påminna om att resten av året distinkt INTE är någon kvinnodag, och om allt skit som mänsklighetens bättre hälft får stå ut med runtom i världen. Några av de där artiklarna företedde feminismens symbol, Venus-symbolen med en näve i. Den kämpande kvinnans symbol, tecknet för den som inte låter sig trampas på, som kräver sin rätt. Jag har alltid gillat den. Och som ofta sker, strålade den alltid närvarande kraften från en 4-årig Musa ut, passande nog, och jag fick en busig idé…
Vore det inte kul om…
…man kunde göra en variant på den där symbolen som såg lite snygg ut? Och som den Bedårande Alma kunde tänkas tycka om?
En snabb skiss senare var det tydligt vartåt det barkade. Jag var tydligen (?) influerad av Art Nouveau, den dekorativa konstform som förekom ymnigt på bland annat affischer och tryck i början av 1900-talet och en av vilkens portalfigurer Alphonse Mucha jag studerat (se ovan).
Kommer någon ihåg ”artisten som brukade heta Prince”? Jag vet inte om det var för att killen stollade ut ett tag och ersatte sitt namn med en symbol (se ovan). Den där symbolen, som ibland benämns ”Kärlekssymbolen” är ju inte helt olik Venussymbolen. Prince orsakade en viss förvirring med sitt ”namn”, men satte bland annat den på flera gitarrer som hade symbolens roliga krull…
Det här åskådliggör hur konstiga idéer och influenser perkulerar i en tok som undertecknads hjärna, och ut kom en liten teckning….
Jaja, det är på ett sätt litet kitschigt, jag menar blommor & blad till en kvinnosymbol? Inte revolutionerande stuff. Och den knutna näven framstår inte så tydligt, eftersom blommönstren gör det svårt att urskilja inre linjer. Men totalintrycket är ju…ändå rätt snyggt. Dekorativt liksom. Och när jag visade det första tuschade utkastet för Alma sa hon ”Jaaaa! Den vill jag ha!”. Hon överraskar en ständigt. Jag hade inte riktigt väntat mig en sådan entusiasm för en delvis abstrakt symbol. Men den är ju ganska klurig, lite som en Mandala, som ju är populära för barn nu . Alma är bekant med sådana och sa promt att hon ville fylla i den… och frågade om den gick att ”göra i annan färg”.
Annan färg? Hon tog orden ur munnen på mig, för jag hade redan börjat fingra på olika varianter. Under borttagandet av smuts från första utkastet hade jag på kul testat att invertera den (se ovan). Och det som jag sedermera kom att jobba med var en blandning av inverterad och vanlig bild, där kanterna är som de ritats, med svart penna på vit bakgrund, medan ”fyllningen” är inverterad, med vita streck på svart. Den sammanlagda bilden erbjöd rätt mycket strul faktiskt, än en gång kom den bristande Photoshop-tekniken fram, för jag kunde inte få bort en ”vit kant” mellan de olika lagren. Det blev till att platta ut bilden och fixa allt för hand…och följa varenda blomblads kontur med fingret så att det inte syntes att bilden klistrats ihop. Stön. Men men, vad gör man inte…
Almas tal om ”färg” var klart värt att följa upp, och jag testade ett antal varianter av grundbilden med färg. Först röd, men varför inte grön eller magenta? Nedan kan några ses. Jag måste nog säga att jag gillar den röda bäst.
I slutändan blev det där som vanligt mycket mer jobb och pulande än vad man tänkt. Vissa lär sig aldrig. Men resultatet är ju ändå litet småkul. En blommig feminism, en behagfull stridis symbol. Söt och bestämd på samma gång. Som en liten tjej jag känner. Det slog mig att det ju är en symbol, en som man kan förete lite här och var…Och vore det inte kul om… man satte den där på en T-shirt till Alma?
Jaaa vicken bra idé…. (fortsättning lär följa)
En Passionerad Påskpiskning?
På grundval av påskhögtiden, och för att det är en film som jag ofta återvänder till… en liten tillbakablick på ”The Passion of the Christ”.
Berättelsen är förhoppningsvis bekant. I det romerskt invaderade Galiléen för litet mer än 2000 år sedan börjar en snickare predika ett delvis reformerat judiskt religiöst budskap, och får ett visst följe. Det här orsakar oro i olika kretsar av samhället, och det slutar inte väl för snickaren, som till slut finner sig hånad, torterad och uppspikad på ett kors.
Över tusen år senare hade den legendariske snickarens religiösa budskap bildat basen för en stor religion som dominerade västerlandet, och berättelserna om hans tortyr och kvalfyllda sista timmar kommit att bli en central och symboliskt laddad rit inom den s.k. romersk-katolska kyrkan. Diverse självspäkare fäste i processioner och andra rituella sammanhang särskild emfas på temat med snickarens plågor och tortyr som en slags rening och avståndstagande från den fysiska verkligheten och kroppens föregivet låga och smutsiga natur.
Det här draget kom att få ännu en skjuts och förstärkas efter den i historien oöverträffade massdöd som drabbade hela den civiliserade världen på 1300-talet – den s.k Digerdöden eller Stora Pesten (eng. Black Death). Lidande och död kom därefter att få en central mättad och överspänd betydelse i ett svårt traumatiserat religiöst samhälle och hänsyftades tillbaka på Kristuspassionen och de sista dagarnas lidande, något som inte sällan kom att anta märkligt sadomasochistiska anstrykningar som fortlevt ända in i våra dagar.
Intro en moraliskt tämligen anfrätt halvalkoholiserad och fundamentalistiskt kristen Hollywoodpersonlighet, en potentiellt saftig publik av obildade men trosnitiska kristna och en allmänst sensationalistisk kultur och voilá: en succé och en filmsnackis är ett faktum.
Mel Gibsons ”The Passion of the Christ” handlar alltså om den berömde snickaren Jesus ”Kristos” (”den smorde”), som den grekiska transkriberingen av hans namn kommit att bli.
nutida flagellanter
Filmen, med Jim Caviezel i titelrollen, fokuserar nästan bara på de sista dagarnas tortyr och död av nämnde protagonist, i en orgie av självspäkning och förakt för köttet i en märklig och uppeldad kombination med frossande i köttslamsor, blod och stön av smärta som en medeltida flagellant skulle finna helt och hållet bekant.
Även antipatin mot den judiska miljön i vilken Jesus, som ju själv var jude, verkade i, skulle också varit helt i linje med en 1300-tals flagellants världsbild.
”The Passion of the Christ” väckte mycket motstridiga känslor efter sin premiär 2004. Å ena sidan entusiastiskt bifall, men också en berättigad diskussion och avståndstagande från många för hur berättelsen om Jesus-figurens sista dagar gestaltades. Här skall för enkelhetens skull tre invändingar ur högen dras fram.
Porträtteringen av det judiska högsta rådet av skriftlärda (sanhedrin) och deras anhängare är svårt antisemitisk och präglad av teorin om ”blodsskuld”, dvs att det judiska folket bär ett slags kollektivt och evigt ansvar för avrättningen av Jesus den Smorde. Det kan vara värt att notera att den här teorin om judarna som ”Jesusmördare” lett till mordet på oräkneliga judar sedan dess i diverse progromer och bildar en direkt länk till nazismens antisemitism.
Porträtteringen av romarna är svårt inkonsekvent och ohistorisk och präglad av den katolska kyrkans uttryckliga önskan att avlasta ansvaret för Jesus död från de ansvariga romerska myndigheterna – Kristendomen hade ju det romerska riket att tacka för sitt genombrott som religion, i och med att det blev det romerska imperiets statsreligion efter kejsar Konstantin.
Pontius Pilatus, som till skillnad från Jesus själv är en belagd historisk person, var en brutal och tämligen okänslig ståthållare i typisk kolonial romersk stil. I denna film dock porträtterad som en själfull och sofistikerad gentleman ansatt av moraliska och existensiella funderingar. - Vissa lätt bisarra inslag, som ett par lätt psykedeliskt inspirerade sekvenser med Judas, och också den märkligt androgyna gestaltningen av Satan i filmen liksom den klart osympatiska framställlningen av barn.
Frossandet, det perversa närkikandet i att se en människa plågas och torteras till döda, de lång närbilderna och åkningarna, den beslutsamhet det innebär att låta blodsplatter träffa linsen som om man filmade en verklig tortyr. Mer än en biobesökare drabbades av äckelkänslor, och även religiösa personer kände sig illa berörda av denna uppvisning i sadism och lidande.
Sistnämnda kan tyvärr inte dölja det faktum att fundamentalistiska kristna flockades till biograferna för att se filmen, inte sällan på anmodan av sina pastorer. Det bär syn för sägen, att porträtteringen av en människa som utdraget torteras ihjäl väckte helt andra känslor av andakt och bävan hos dem.
Det här är en film som gör mig djupt kluven.
Första gången drabbades även jag av dess välgjorda yta och den verklighetstrogna iscensättningen. För en autenticitetsgalning som undertecknad utgör figurer i nitiskt realistiska och tidstrogna kläder, samt detta att alla talar de samtida språken (även om man kan undra lite över frånvaron av antik grekiska, ett troligare medium i kontakter mellan folk från mellanöstern och romare) en svår lockelse. Jag hade också hört talas om Mel Gibsons svårigheter med att få filmen gjord, och förväntade mig inte en så pass bastant produktion. Man var motvilligt imponerad. Men detta föll undan vid efterföljandet tittar, faktiskt redan samma kväll, och det som kom i förgrunden var de andra och mer problematiska intrycken.
Som en fan av den undersköna Monica Bellucci är det förstås med en märkligt blandad förtjustning som man ser henne som figuren Maria Magdalena, oaktat att hon förstås är osannolikt vacker även med den tidens ickesmickrande vestiment.
Generellt är det för övrigt just scenerna med de två Mariorna, modern och Magdalena, som är de som ännu väcker viss genklang hos mig. Det är rörande, den enkla men slagkraftiga porträtteringen av t.ex en moders kärlek och omsorg om sitt barn.
Men dessa scener stärker också mitt avståndstagande från filmens budskap, och den omänskliga moral som vidlåder hela mythosen runt Kristus. Den Gud som tycker sig kunna kräva den här människooffret – och själv delta, om den tossiga treeninghetsläran är något att gå efter – och den sjukliga iscensättning som skall få betraktaren att se detta som något sublimt och heligt. Kristendomens centrala dogm, människooffret som renande och försonande akt mellan Gud och människa, framstår här som det nakna och perversa påhitt det är för var och en som har ett uns empati.
På ett märkligt sätt har The Passion of the Christ ändå blivit en film som jag återvänder till. Just iscensättningen av tortyren är så pass realistiskt och kväljande att jag kommit att använda mig av den som referensmaterial, bl.a. för den tortyr som drabbar två av protagonisterna i min berättelse, en av vilken också har vissa drag av Jesusgestalt. Men väl att notera, inte som något sublimt eller transcendent, utan som det traumatiserande övergrepp som det är.
Noteras kan också filmmusiken, som också väckt viss irritatíon, en som dock är lite malplacerad. John Debneys filmmusik har med rätta anklagats för att vara bombastisk, men det är att missa poängen. Det är meningen att den skall vara det, och den ligger helt i linje med filmens läsning av de omtalade händelser som porträtteras. Det är dit som kritiken måste riktas – annars är man bara en som både vill ha den blodiga jesuskakan men blunda för den överspända teologi som kommit att vävas kring de frånstötande delarna av berättelsen. Jag måste säga att jag gillar John Debneys musik, och använder den, fast för att sätta ljud till krig och naturkatastrofer… (som ”Resurrection” nedan)
Några fler bilder från filmen
Det slutgiltiga omdömet för den här filmen är ett lätt otillfredsställande Medioker. Snyggt genomförd och några guldklimpar mer än vägs upp av dess budskap och tortyrvouyerism
Medelbetyg för gott försök
——————————————————
För mer info om filmen se http://www.imdb.com/title/tt0335345/ och http://en.wikipedia.org/wiki/The_Passion_of_the_Christ. Filmens egen site är http://www.thepassionofchrist.com/v2/index.html
En pojke rider på dinosaurie… för Julian
Den enastående Alma har dedikerats många teckningar, men hennes fina bror Julian skall inte vara sämre han. Och med en sådan fin syster får man ju mycket hjälp. Alma insisterade på att prinsessan Julia i bildsviten ”Prinsessan o Draken” skulle ha en lillebror, prins ALBIN.
Albin. Klockrent.
Inspirerad av en T-shirt med en dinosaurie som Julian har, lyftes således bläckpenseln och såsom vägledd av min musas gudalika kraft kom snabbt en teckning i serieteckningsstil som jag blev… faktiskt nöjd med.
Dina dinosaurien träffar Albin på när han och syster Julia kommer till en öde ö, och rask och skojig som han är vill han förstås rida på henne…
Jag hoppas du tycker om den Julian. Den där passar att förglägga, undrar vilken färg dinosauren får då?
Prinsessan Julia och Lillprins Albin! Sålunda skall de två ut på spännande tecknade äventyr, så länge morbror har liv och hjärta och kan lyfta en penna.
För följande inlägg om denna bild se ”En Pojke rider på Dinosaurie 2…”→
Fler bilder Prinsessan Julia & Draken Pelle
Mellan dumskallarnas konspiration fortgår skiftas blicken för en dag mot några bilder på den allt annat än dumma prinsessan Julia som med Draken Pelle gäckar de enfaldiga och gör rätt för sig….
Tidigare har prinsessan Julia letat rätt på draken Pelle som knyckte kungarikets guld. Efter att ha bett om ursäkt och lämnat tillbaka guldet får draken hjälpa till i kungariket och också chansen att göra lite nytta som kompensation…
Här lagar draken taket på borgtornet som han plockade bort för att komma åt guldet, påhejad av prinsessan. Här får man en liten bild av kungariket, som är ett ganska idylliskt ställe… den där kommer nästan helt säker målas också vad det lider.
Draken lagar prinsessans borg
Draken och Prinsessan Julia bli kompisar och draken ansluter sig till prinsessans fotbollsträning – det går dock inget vidare för honom, prinsessan är för duktig för hans störa gröna fötter…
Prinsessan dribblar bort draken
TJONG när Draken o Prinsessan spelar Fotboll
Det där slutar med att Pelle tar i lite för mycket och sparkar till bollen med Julia så hon flyger o far, och får lite dåliga konsekvenser, tyvärr. Pelle måste lära sig att han är stor och att ta det lugnt (se bild i tidigare inlägg till vänster).
En sak som Julia & Pelle senare kommer att utforska, efter att prinsessan lärt Draken att läsa, är diverse skrock och sagor. Här är det frågan om det är någon idé att pussa grodor om man vill ha en prins? Draken som förläst sig på sagor tycker det låter som en kul idé, men prinsessan är lite tveksam, och grodan är kanske inte så entusiastisk…
En PRINS? Verkligen?
Ja det står så här…pussar man grodan kan den bli en stilig prins!
Det är bäst att det är en Jätte-stilig prins tänkte prinsessan och såg skeptisk ut…
Den där sista tecknades med tuschpensel, som ett test av hur handföringen numera är, och det skuller verka som om fallet framåt fortsätter… Även den kommer troligen att målas vad det lider, men de kommer också förhoppningsvis passa sin unga musa Alma i smaken som färgläggningsteckningar…
***************************************
Fler bilder på prinsessan Julia och Draken Pelle finns dels under tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/prinsessan-julia-draken-pelle/samt i det egna galleriethttps://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
En barn-(o)tillåten Drake m Prinsessa?
Mellan dumskallarnas konspirationer skjuts en liten studie i kreativa avvikelser in – en drake som blossar på ett litet misstänkt sätt på tjejtidningar…
Det är en av tecknandets men även skrivandets fördelar att man ibland prövar på diverse hugskott som inte nödvändigtvis är tänkta för vidare spridning. Det var fallet när jag apopå min pågående bildserie för ”Prinsessan & Draken” slogs av den gamla ”Vore det inte kul om…?”
Det roliga i sammanhanget är att prinsessan Julia är en tuff och smart tjej, som redan passerat tjejtidningsstadiet och istället läser, ähm, ”Krig och Fred”… så vad göra med alla dessa tidningshögar? Draken Pelle rullar ihop dem och använder ett ospecifierat blad från en stor säck som innehåll, och blossar på…
Han ser lite skönt avslappnad ut, Draken, och det slog mig inte förrän när den där blyertsskissen kommit en bra bit på väg att det kunde missförstås, vad är det för joint draken puffar på egentligen… och inför barn också. Fy. Den där skulle knappast få komma med i en präktig barnbok av idag, trots sitt kunskapsvurmande uppbyggliga budskap.
Men jag gillar den. Den har fått efterföljare, där Busdraken gör lite opassande saker med klurig min och grön uppsyn – de kommer säkert komma upp här vad det lider….
*************************************
Inscannade illustrationer till ”Prinsessan och Draken” -serien finns i tråden
samt samlat i galleriet under
Storyboards- sneek peek på Corinna som högsta konkubin
En liten fredagsskiss efter alla bedrövligheter med terrorister, ACTA-lagar och annat deprimerande: en skiss på den vackra Corinna i egenskap av Sultanens främsta konkubin.
En ottomansk odalisk
Corinna, vars anatomiska skisser ännu inte presenterats här, är ett favoritmotiv. Här ser man henne i den position som halayik, framstående konkubin hos den store Sultanen, Guds skugga på jorden och allt det där, i vilken hon kommer att spela en stor roll i min berättelse. Bakgrunden skall vara interiören i det stora palatset i al-Kash, mitt fantasy-Kairo, där intriger liknande de hos sultanerna i Istanbuls harem och deras fala odalisker kommer att utspela sig.
Inspiration kom från lite orientalistiska tavlor som Charles-André van Loo’s (1705-1765) ”Sultane”, samt från min egna samling urkunder. Mamluckriket har inte riktigt gett ifrån sig den mängd vackra målningar och miniatyrer som finns från det osmanska riket, så vi får förstås extrapolera och försöka föreställa oss saker och ting, och hur de vida kläderna skulle sitta på den långa Corinna.
Som vanligt var det mjuk blyerts som gällde, med en lätt efterbearbetning för att främst ta bort det koldamm och fläckar som alltid blir på en blyertsteckning.
Corinnas figur flöt rätt lätt under pennan – ett tacksamt motiv, om det någonsin fanns ett. Däremot var det inte utan visst gnäll och gnöl som jag stretade mig igenom stolens detaljer. Skissen är därefter i och för sig rätt klar. Mer mönster för hennes kläder behövs, men det får jag lägga på i efterhand med ritfilm, liksom text på arabiska som löper längs hennes trons inre ram.
Redan som den är fångar den dock hennes uppenbarelse väl. Kläderna är förstås korrekta, liksom accessoarerna. I handen har hon en liten ridpiska, inte för att hon använder sådan utan för att det är symbol för en högburen dam i Kiralatet, mitt fantasykoncept för verklighetens Mamlucksultanat. Porträttlikheten till hennes förlaga, den anslående modellen Samantha Dorman blev också OK för storleken. Blicken är fokuserad, och antyder att någon annan står där i rummet, en undergiven tjänare eller äskande undersåte. Förhoppningen är att man ser en inte enbart vacker utan också respektingivande och upphöjd kvinna, vars auktoritet står klar och bidrar till hennes utstrålning.
Fler skisser och teckningar på Corinna kan ses under hennes tråd
”Corinna”
Jake the Dragonslayer del 1
Slutdatum är äntligen här för andra bilden i serien – ”pojken och Draken” för två killar, där en drake får smisk på stjärten i…Skottland?
I linje med traditionen om 56700846 sorger och bedrövelser har härdsmältor, program som inte passar, fan, hans moster och den ode demonen Dexter försökt hindra den andra av bilderna i min ”Pojken och Draken”-serie att bli färdig. Men som jag heroiskt (eller nåja…mer trött och frustrerad) vrålade ut en natt efter att juice och dator möttes nyligen…
”I N G E T skall hindra mig”
Joel den Unge och Draken i envig
Den här bilden startade liksom storebrors Joels ”Joel den Unge och Draken” som ett ospecifierat utkast som sedan anpassades för sin mottagare, och de första konceptskisserna har legat och skräpat i år. Det hela började enkelt nog på en skumpande buss i Bromma, med en av de simplaste och faktiskt kassaste idé-kladdarna på senare år. Men idén, idén är det viktigaste. Och som en slags ful ankunge kom den här att mogna som ett, öh, iaf prisvärt och inte alltför uselt vin… (?).
Nyckeln till att göra den här bilden annorlunda var draken. Och det var därför jag dök ner i mina gamla skisser, som just var olika varianter på hur man kan variera draktemat. Den här draken är väldigt olik Joel den Unges antagonist. Där denne stod inför att spetsa en orientalisk Lung-drake, en smidig, slingrande och väsande luftvarelse. Jake the Dragonslayers drake är en tung, massiv, rytande jordbunden skapelse. Den här draken skulle vara grov, ful, mer skräckinjagande än sin mer slingriga kusin. Familjens råbuse, på något sätt. För en första studie jobbade med jag med en vinkel lätt bakifrån som understryker drakens tyngd. Inspiration för detaljer kom från dels stegosaurus, dels ett krokodilhuvud. Framför den skulle den unge hjälten framstå som liten, men förstås oförskräckt. Jag jobbade lite på en slags positioner, och började lägga på lite tuschning på draken innan jag lade den åt sidan för ett tag.
Råskiss och koncept för Pojken och den stora dinosauriedraken
Det som tog mig en massa tid att värka fram var dock miljön- den skulle bestämma sådant som klädnader också, och bidrar hursomhelst mycket till känslan och färgskalan för bilden. Efter en del funderingar slog det mig att jag har en figur i min berättelse som kallas tja, just Jake, och som kommer från Skottland… Skottland är ju snyggt, landskapsmässigt, med hedar och berg, och så… men jag fruktade att kilt-grejen kanske inte skulle falla min unge mottagare på läppen… En kik i galleriet med ”Braveheart” och ”Rob Roy” och annat manligt och öh, hårigt, övertygade mig till slut om att Skottland ändå skulle vara bra, och vara tillräckligt olikt den orientaliska miljön hos Joel den Unge för att duga.
Under tiden hade jag fått direktiv om att den unge ville svinga en…yxa. Yxa? Inte typ svärd eller…neeej Yxa. Det var dock en originell idé, en yxa har på sätt och vis en brutalare framtoning och är inte lika heroisk som den vanliga medeltida parafernalia man ser. Som hos Joel tittade jag på lite bilder på den unge Jake och åldrade honom ett antal år, jag försökte föreställa mig honom i sina senare tonår, Det var inte lätt. Jake är yngre än sin bror, och var inte alls lika lätt att åldra. Dessutom har han, om det tillåts, ett speciellt, lite pillermariskt uttryck, en käck och skojfrisk glimt… jag tror att han antar utmaningar med en slags jävlaranamma, men utan att förlora känslan för det roliga, det måste hjälpa honom att vara bra på idrott… Jag ville försöka få det till att han var road av striden, att han närmast med ett skratt tog sig an den stora draken.
Efter att jag iaf stod ut med ett utkast ritade jag på med kilt och sash, de skotska högländernas traditionella klädnader. Jag bestämde mig utifrån ett eget skotsk klädesplagg jag inhandlade på plats för att mönstret skulle bli den skotska kungliga vaktstyrkan the Blackwatchs tartan eller traditionella skotskrutiga färger när det sedan blev dags för färgläggning.
Aaalright. Sedan började jag väldigt löst skissa på landskapet, men inget ville fästa ordentligt, tills…
tuschteckning landskap till pojken och draken
Jag har i ett tidigare inlägg här berättar om hur en japansk tuschpensel kom in i mitt liv, och inspirerad av Jakes tåga så ritade jag direkt på några streck upp en första tuschteckning av ett lanskap som jag snabbt bestämde mig skulle bli fond för Jake Drakdödarens dans med den fula draken…
Det skapade förstås problem också, för dess stil och teckningsteknik är helt skild från de tidigare gjorda teckningarna: dessa var skissade och sedan tuschade med pennor, medan bakgrunden är målad med pensel. Och skillnaden syns. Jaja, vi får se om målningen kan förlika de där tänkte jag.
Landskap, Jake och Draken monterade före färgläggning
Monteringen blev dock ett helt oförutsägbart problem, eftersom bilden växt och orsakade problem för min skraltiga utrustning, som envisades med att radera allt jag gjorde genom att hänga sig… Den värsta chocken kom dock när jag började färglägga och datorn först förstörde filen första gången vid överföring från GIMP till Photoshop, för att sedan krascha och dö juicedöden… Den som hade anlag för högt blodtryck hade funnit befrielsen i döden, men ack, sådan tur har inte jag, och eftersom det ändå lyckligtvis gick att rädda filinnehållet i datorn så fortsätter sysifosarbetet, vars sista färglagda stadium kommer i nästa inlägg på ämnet.
Inspiration från filmposters och den sköna Rebecca för en kvinnlig antihjälte
Ett räddande av arbetsdatorns filer ger skäl för att fira och möjlighet att ägna tid åt att fila på en skön men fruktansvärd uppenbarelse, den vackra Kati sådan som hon kommer att framstå när hennes själ vänts från ljuset efter inkvisitionens tortyr.
Det såg inte bra ut ett tag där – i en vecka verkade det som om alla bilder med henne, många fler än vad som postats här, skulle vara räddningslöst förlorade. Det är skäl för stor glädje att så inte är fallet. Så fortsättningen på diverse funderingar kring barnsoldater och KONY 2012-kampanjen får vänta.
Rebecca i början av sin tillgymning, sent 80-tal
Kati är den mest genomarbetade av de kvinnliga karaktärerna i min berättelse, med kompletta bildsviter och hela sin livsberättelse från födsel till död beskriven och illustrerad. Min musa, och sinnebilden för Katis utseende, är den amerikanska fotomodellen, b-filmskådespelerskan och stridskonstutöverskan Rebecca Ferratti, vars skönhet och kick-ass-framtoning inte nog kan prisas. Hennes egen kroppsliga framtoning har kommit att förändras med åren, från en påtagligt slank men vältränad till mer och mer styrketränad och bodybuildad.
Det där inspirerade mig under en tid att ägna uppmärksamhet åt den förändring som Kati-karaktären genomgår efter att inkvisitionen torterar henne henne i min berättelse, en traumatisk vändpunkt i hennes utveckling som leder in henne på en våldsammare och mörkare väg. Frågan är hur hur man kan illustrera den inre omvandlingen skulle kunna tänkas avspeglas i hennes uppenbarelse.
Yngre Kati stående se inlägg https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/02/15/lite-puss-o-kram-sa-har-efter-alla-hjartans-dag/
I sin mer utvecklade skepnad blir hon dock ännu mer muskulös. . Det får henne att se lite mer…liksom satt ut, mer maskulin och kantigare, trots att de grundläggande proportionerna förblir desamma. Den underliggande slanka och välformade kroppen är där, men med några små förändringar, väl baserade på vad som är effekterna av stenhård träning, markeras att här har ett skifte skett i inriktning av kroppens bruk, bort från ritt och vad vi skulle kalla intensiv men normal motion, mot en mer instrumentellt inriktad kroppsform. 
Liksom ett annat sätt att bära upp det. Det är svärdet, kampen och en ny mordiskhet som sätter avtryck där, och en ruvande, mer tillbakahållen hållning. Den unga Kati hade ett livligt och intensivt uttryck. Jag ritade henne nu som inte alls utlevande, mer dyster och kall i hela sin persona.
Efter att en vettig skiss i mjuk blyerts (2H-2B-4B) mejslats fram jobbade jag fram varianter och arbetade med skuggorna, svärtan och anatomin i GIMP för att se var skuggorna hamnade bäst och hur kontrasten borde uttryckas. Jag hade tidigt bestämt mig för att föra över den mjukt skuggade och måhända mest realsitiska varianten över till en mer uttrycksfull form, med tuschning.
Med själva den kroppsliga strukturen bestämd kom den nya tuschpenseln väl till pass för att med användande av stark svärta och korsade streckade skuggor trycka än mer på starka kontraster, passande för en mörkare och mer olyckbådande gestalt, men som förhoppningsvis ändå har en länk bakåt, till feminin kropp och ett slags kvarvarande minne av mjukhet och rondör som inte bara är hårda muskler. Det var en övning som vanligt, och brytande av ny mark, men en som nu känns mer bekväm.
Under arbetet med tuschning kom jag att tänka på en diskussion om filmposters och vad de skulle kunna tänkas uttrycka som låg färskt i minne efter några inlägg på ämnet (se t.ex. inlägget om filmposters här). En filmposter och film vars aktier står högt hos mig, Brian de Palmas ”Scarface” med Al Pacino i en av sina mest minnesvärda roller, smög sig in , och som inspiration men mest av allt en slags tribute, monterade jag bilden för att efterlikna den svart-vita postern av Al Pacino.
De två fälten uttrycker dels en starkt renodlad idé, dels den svarta och vita sidan hos protagonisten, i filmen som hos Katis plågade karaktär. Jag kompletterade själva figuren med de talrika ärr som hon bär efter tortyr, som hos henne som framstår som ett märke, likt de hos hennes älskare och antagonist Yakanes kropp, på vad hon varit med om men också på den nya orienteringen mot lidande och smärta i hennes varelse… Jag körde också bilden genom ett filter som får den att se ”fotokopierad” ut, lite mer skitig och mindre perfekt, med vita fläckar i de svarta, och jobbade in den svarta panelen med skuggpartierna på den högra sidan…
Som en blandning av ingivelse, övning och en utflykt i hur man jobbar med uttryck och kroppsspråk var det en bra upplevelse. Datorn Obseqium är död, men Kati och de andra bilderna i den, lever.
*************************
Det här inlägget slutfördes med soundtrack-musik, en personlig svaghet, och Globus – Diem ex Dei från albumet ”Epicon” kändes extra passande för Kati
En liten firre till Alma
Alma fick en Ryggsäck som ser väldigt rolig ut – den är formad som en stor blå fisk. ”Den där borde man ju rita” trillade ur mig, och den söta slog till som en kobra och önskade tillägg som en sjöhäst…
Själva teckningen utfördes snabbt med tuschpenna. Den blev rätt rolig, den där fisken ser ju kul ut. Sjöhästen blev också OK. Ännu en övning i lite barnanpassat ritande, och jag lade till lite havsbotten för sakens skull…
Hallå på dig där, pållen...
Men när den väl var färdig och presenterad, grunnade jag på om man inte borde färglägga den – den passar uppenbart för det.
Oook, varför inte, på med målarbyxorna… Eller kanske inte. Det slog mig, precis som i fallet med teckningen på Rödluvan, älvan och vargen som visats här tidigare, att det här kunde vara ett tillfälle att lära sig att bättre svinga programmet GIMPs möjligheter. Som mer av en självlärd photoshop-fumlare känns fortfarande GIMPS funktioner lite alien.
Vad som tilldrog sig min uppmärksamhet framför allt var hur man gör mönster och olika former av skuggade eller ljussatta partier och sedan böjer dem i programmet. I Photoshop finns den mycket tacksamma ”warp”-funktionen som dock saknas i GIMP. Istället fick jag använda mig av det mycket grövre perspektivverktyget till stora delar, och det var mycket krångligare, även om det säkert beror på att man är ovan och inte riktigt vet vad man gör…
Alma ville ha en röd och gyllene sjöhäst med glitter, nå jag lever för att tjäna dig, min ljuva…
Det som dock visade sig bli ett irritationsmoment var att få till ”vatten”-känsla till bilden, och det drog som vanligt ut på tiden. I slutändan är det tveksamt om det blev så bra, jag lade på lite vita effekter, ljusstrålar som strilar ner, en bruten vattenyta… men nä, det är fortfarande något som saknas. Men själva bilden är inte så illa ändå, och någon gång måste man ju sätta punkt…(sade överjaget med barsk röst).
Som alltid, puss till Alma, till vilken allt pris hör, och jag hoppas den faller henne i smaken.
Bysantinska Studier – Konceptdesign för Kyrkor i Aracanea
En serie utkast till konceptdesign för mitt eget fantasykonstantinopel, det mäktiga Aracanea, specifikt dess mäktiga kyrkor, till hjälp för att skapa storyboards och skriva den berättelse som utspelas där.
Riddarborgen är för många den stereotypiska medeltida byggnaden. Detta är förståeligt, med tanke på medias framställning, den historieromantiska framställningen av riddare och av kungar, en projektering bakåt av 1800-talets just romantiska ideal. Men, speciellt för kristendomen, som ju verkade på resterna av det sammanfallande romerska riket, var detta ett faktum som kräver kraftig kvalifikation. Borgen var en viktig struktur, speciellt efter 1000-årsskiftet var den en symbol för den nya feodala ordningen. Men de framväxande städerna dominerades, liksom det andliga livet generellt, av kyrkorna. Alla som blickar ut över Gamla Stans kyrkospirobelamrade siluett kan börja ana det där – speciellt när man betänker att den största enskilda strukturen, det nuvarande Kungliga Slottet, kom på plats efter 1700.
Även i det Östromerska riket, a.k.a Bysans, som inte befann sig i samma sorts förfall, var detta sant. Där var statsmaktens sammanflätning med kyrkan av ett annat slag – framför allt för att det tja, fanns en stat kvar. Detta var fullständigt glasklart i den enda megastaden i kristendomen under mer än 500 år, Konstantinopel. Hela stadens indelning var markerad av de många kloster och helgedomar som gav namn åt de olika kvarteren och stadsdelarna, många av vilka tyvärr inte står kvar – förutom bränder och jordbävningar utsattes staden för stor förödelse under först det fjärde korståget 1204 och sedan efter den ottomanska erövringen 1452 då många kyrkor förstås fick ge vika för nybyggda moskéer. En vy över staden och beskrivningar över livet i det skulle alltså domineras av den allerstädes påtagliga närvaron av kloster och kyrkor.
Konstantinopel var fylld av mäktiga kyrkor, från de Heliga Apostlarna, till Hagia Eirene till Pantokratorns kyrka… och störst av dem alla var Hagia Sofia, kristenhetens största kyrka före byggandet av den nya Peterskyrkan i Rom. Hagia Sofia beställdes och byggdes på rekordtid av de framstående arkitekterna Isidorus och Antemius på order av den lätt megalomaniske kejsar Justinianus I under det östromerska rikets storhetstid på 500-talet, och var från början tänkt som just ett storvulet monument ”till Guds Ära” som man sade, men i första hand för att visa på Statens makt.
Jag har studerat Hagia Sofia mycket genom åren, som varje bysantinskt anstucken person. Dess imponerande anblick till trots, och det sinnrika utvecklandet av t.ex. pendentiv för att lyfta dess väldiga kupol, är dess nuvarande utseende inte helt och hållet avsiktligt. Den hade en mer ren fasad från början och de enorma stödstrukturerna runtom tillkom efter att jordbävningar raserade delar av kupolen inte långt efter dess byggande.
Hagia Eirene
Jag försökte tänka mig en liknande kyrka med en delvis annan fasad och utformning, men i samma tradition. Efter mönster från dess äldre ”systerkyrka” Hagia Eirene, vilken ockås tjänsgjord esom kejserlig kyrkna, gjordes flera snabba skisser, formaliserade i ett slags utkast till plan över fasaden från två håll. Skalan är densamma som för Hagia Sophia, men just de stora runda valven med många fönster fullföljdes efter Hagia Eirenes mönster, för att ge min egen Ekklesia Sotiros, Frälsarkatedralen, dess karaktär. Även jag lade till stödstrukturer, men samlade dessa på dess kortsidor, något som mycket väl också kunde ha gjorts på Hagia Sofia – i själva verket varnades det under dess konstruktionstid just om faran av en så hög kupol. Frälsarkatedralen i Aracanea byggdes kanske lite långsammare – mitt sätt att ge återupprättelse åt Isidorus och Antemius.
- Ekklesia Sotiros, Frälsarens Kyrka i Aracanea, utkast västra & södra fasaden
Hagioi Pantes
Från det supermaxade exemplet till ett mer konventionellt. Ett antal av de kyrkor som numera står, som just St:Peterskyrkan i Rom, är byggda uppepå kyrkor av äldre snitt. Jag funderade på hur man kunde göra en konventionell bysantinsk kyrka imponerande eller iögonfallande nog om man inte var beredd att ta de kreativa risker som just Justinianus tog. Jag föreställde mig att Aracaneas grundare kejsaren Aracansus förstås ville bygga en fet kyrka, men saknade de genier som sedermera smäckade upp Frälsarkatedralen. Hur göra? Tja man kunde, som t.ex Herodes gjorde när han satte upp det Nya Templet i Jerusalem före kristi förmodade födelse, sätta en traditionell konstruktion på ett jättefundament, och ”sträcka ut” den till dess maximala storlek inom ramen för vad strukturen kunde bära.
I sådana banor ritade jag, utifrån en mer vanlig kyrka som t.ex. Hagioi Pantes, min ”Det Nya Rikets” Kyrka, med ett överdimensionerat fundament med tillhörande ramp, och utsträckt och därför i behov av stödstrukturer, tronar uppe på en kulle och dominerar sin omgivning trots sin annars inte nydanande stil.
De Heliga Apostlarna i Konstantinopel
Slutligen en kyrka kring vilken mycket dramatik och action utspelar sig. Apostlabergets Kyrka, uppe på en kulle, är min tribute, om man så vill, till De Heliga Apostlarnas kyrka, som fordom stod på Konstantinopels fjärde kulle. Framträdande var dess kupolbeströdda tak, vilka sägs ha stått modell för bl.a. Markuskyrkan i Venedig. Planritningar och moderna datasimuleringar tar fasta på det där.
Modell av St:Johannes-kyrkan i Efesus
Jag studerade dem, men för min egen kyrkas fasad lånade jag en annan försvunnen storkyrka, St:Johannes kyrka i Efesos i nuvarande Turkiet. Dess fasad i tegel kombinerad med ljus sten tilltalar mig – jag gillar tegel och dess varma färg, och det finns också en viss enkelhet i det, som på sätt och vis kontrasterar och förmänskligar den annars monumentala skalan. Min Apostlabergets Kyrka har försetts med en rad stödpelare på sidorna för att skydda den just mot jordbävningar och möjliggöra en större mittkupol, som annars lätt skulle rasat, som ju först skedde med Hagia Sofias.
- Översiktlig fasadritning Apostlabergets Kyrka Östra & Södra sidan
Arbetet med de här arkitektoniska studierna och designen av byggnader syftar till att förfina och levandegöra visionen av Aratauma i min berättelse och de vidhängande storyboardsen. Man kan se utvecklingen från tidigt koncept, när själva grundidén till Apostlabergets siluett stakades ut nedan…
…till den mer detaljerade bild nedan, som blev möjligt tack vare mer noggranna studier. Jack och Yakane närmar sig kyrkan, och redan arbetet med bilden fick mig att trycka mer på den känsla av litenhet och åtföljande oro som framför allt den troende Jack känner för att stöta sig med de mäktiga munkarna däruppe…
Yakane och Jack inför Apostlabergets Kyrka
Bortom uppgången till den yttre gården, med sin massiva tegelgrund bak vilken kyrkans fasad sträckte sig mot himlen, skymtades de breda trapporna som ledde upp mot dess portar. Jack stannade till och såg uppåt mot de dubbla pelarraderna som bildade den yttre inhägnaden till gården framför huvudingången. Han vände sig oroligt mot sin befälhavare.
”Det kanske vore, ni vet, vist eller, tja praktiskt, att inte reta upp prästerna för mycket här i deras eget tempel herre, eller hur? Inte för att jag menar att ni inte skulle bete er vist eller praktiskt…” Han syntes påtagligt nervös på denna heliga plats vars makt låg i sådan öppen dager…
Flera av de kyrkor som stått modeller för mina egna små skapelser finns inte kvar idag. Det är ett medvetet val. En hyllning, om man så vill, och mitt sätt att ge dem nytt liv, i mitt egna Inre Landskap, tvillingvärlden A’ratauma. Där kan de för evigt stå, och vittna om den bysantinska civilisationens estetiska och andliga ideal, vilka bar arvet från det romerska riket under Europas skymningstid, intill dess att en renässans tog sin början som åter skulle göra Västern stort.
**************************
Se tidigare studier, teckningar och inlägg med fokus på bysantinsk arkitektur
Lite Puss o Kram så här efter alla hjärtans dag?
Och kanske läge att redovisa utvecklingen för en serie studier av tja, romantik eller kanske till och med erotik, kind of…
Yakane och Zoe pratar till sängs
Tidigare har storyboards för mer lågmälda och ömma stunder redovisats här, exempelvis bilden på Yakane och Zoe i ett eget inlägg. Förutsättningen för sådana bilder är dock att man har koll på den mänskliga figuren i olika vinklar och i olika grad av avslappning och mjukare rörelse. Och vill man gå längre, åt att figurerna kysser eller omfamnar varandra, tillkommer att deras kroppar måste samspela, tyngd och balans fördelas, och så vidare. Det där kräver studier, i alla fall för mig.
Det började som så ofta med små kladdar, som exemplet här bredvid. Men parallellt började jag omarbeta en del riktiga skisser med kol och blyerts åt det hållet, och det gav i sin tur upphov till en hel serie utkast och studier. Föremålet för de där teckningarna är förstås några av protagonisterna i min berättelse, och behovet är att klart och tydligt se dem framför sig när de är mer bara, i kärvänligare position inklusive kyssar.
En som är uppenbart intressant ur den synpunkten är är den här förut omnämnde Yakane, en stor luns till man. Eller låt mig refrasera. En bautastisk grobian, en och nittio lång och hundra kilo muskler. Nå det finns kvinnor som uppskattar en man som är stor på alla sätt, och han har sina dagar, Yakane. Inom berättelsen träffar han således på den fantastiska, ja paralyserande vackra Kati, och lyckas med bedriften att bli hennes man och älskare. Frågan är hur den store tatuerade mannen på bilderna tar sig ut i sadåna situationer?
Förlagan för Katis vältrimmade och kvinnliga uppenbarelse är skådisen-kampsportaren-modellen Rebecca Ferratti, så det finns en del material att studera. Kati är alltså ingen liten vek ärta hon, utan har kraft i rygg och en stenhård höger, som Yakane väl finner ut. Men tja, den kroppsliga skillnaden är ganska påtaglig. Och som en god vän sade: ”Alltså hur gör de? Egentligen”?
Det där är en farlig fråga att ställa till undertecknad. För man börjar fundera. Förr eller senare spiller det dock ner på papper, och svaret uppenbaras förhoppningsvis…. Inspiration finns det gott om. Dock, och det är definitivt ett allmänt råd, är det en bra idé att styra bort tanken från det mesta av erotik eller pornografi inför de här studierna, för att inte påverkas för mycket i den inre bilden. Så har jag också gjort, med ett undantag – tecknaren Serpieri, vars teknik för att just teckna framför allt mjuk hud och den rundade kvinnliga formen inbjuder till efterföljande. Men vad gäller själva scenerna har det kommit väldigt spontant, en av de där bilderna (nedan) fick t.ex. sin första skjuts av en reklam för ett elbolag…
Nu är syftet med de där studierna att hitta själva det kroppsliga uttrycket. Men också en hjälp i att se protagonisterna i min story i en situation som tja, är mjukare och mer behaglig, en del av livet tveklöst, men som ändå omges av vissa knasiga tabun. Vi tror oss ofta vara mycket frisläppta här i Sverige. Och visst, jämfört med afghaner kanske det stämmer, men det finns ändå en spändhet i rösten och en märklig tassande ton i både uttryck och bildspråk när man kommer till temat kärlek och romantik, speciellt ifråga om det mer konkreta uttrycket. Som om det ändå vore något väldigt annorlunda och väsenskilt från andra ämnen, som man inte kan prata om eller visa i blandade sällskap.
De här små övningarna, som också i slutändan skall underlätta för storyboards såväl som beskrivningar i textform, är delvis ämnade åt att lyfta en del av den där spänningen. Speciellt, och det gäller de kvinnliga karaktärerna mest, finns det ett element av svår självövervinnelse i att våga fästa dem på papper. Jag blir väldigt nervös över det närmast garanterade misslyckande det innebär att tro att mina darriga fingrar kan ge form åt deras anslående gestalter. Sådana hang-ups kan dock inte tolereras. Bit för bit, måste tekniken lyftas för att bättre kunna göra dem rättvisa. Med kol och blyerts och lätt utsmetning skall dansken på knä… eller nåt.
För övning av rittekniken i sig är också de här små studierna väldigt fruktbara. Att få bukt med koldammet, mjuka upp med försiktig utsmetning med fingrar och suddning, ge akt på högdagrar och skuggor… Allt är övning, allt leder framåt. Närmare figurerna, närmare en vettig process för att plocka fram de inre bilderna.
Den nedersta av de där bilderna skildrar Yakane med hans vännina och sedermera fru, den likaledes mycket tilltalande Corinna. Den tillkom väldigt snabbt för min söliga arbetstakt, bara ett par timmar från idé till skiss till teckning (det är framför allt ansiktenas vinklar, uttryck och porträttlikhet med sina förlagor som drar ner takten). Det syns i och för sig, men tekniken börjar ändå sätta sig så smått.
En av de knasigare fördelarna med de här studierna och liknande är att man kan erfara något väldigt tacksamt i att rita de där karaktärerna i sådan behaglig aktivitet, omfamnande varandra och lite glada för omväxlings skull. Lite som om man gjorde dem en tjänst. Knasigt som sagt. Det här är långt ifrån alla bilder av den här sorten, och vid tillfälle kommer fler, och med andra personer, att redovisas. Jag har börjat snegla på andra tekniker också – den nya bläckpenseln har börjat ge ifrån sig intressanta spår i den riktningen…
**********************
Tidigare kroppsstudier av främst Yakane finns på den speciellt tillägnade kategorin https://paulusindomitus.wordpress.com/category/foljetonger-posting-serials/studier-i-anatomi-utseende-for-aratauma/studier-i-anatomi-utseende-yakane/
———————————–
Några bilder på Rebecca Ferratti, förlaga och inspiration för den sköna Kati kan ses på
En ansiktsstudie i seriestil till Prinsessan och Draken…
Även serieaktigt ritade prinsessor behöver studeras närmare, om man menar att ge dem olika uttryck. En liten studie i att försöka rita känslolägen för en bild tuschad i klara linjer.
Experimenten med tuschpensel fortsätter. Härnäst något jag grunnat på länge – att göra utseendestudier i den serietidnings/mangaliknande stil som jag ritar min berättelse om Prinsessan Julia och Draken Pelle (tillkommen för och inspirerad av den fina Alma).
Hittills har de flesta av bilderna i ”Prinsessan och Draken”-serien vari helfigursbilder där ansiktet är tämligen rudimentärt framställt, en detalj för en större helhet.
"Men draken, det är ju en HÅRtofs!"
Men just därför är det tydligt att kunna fånga ansiktsuttrycket med några få penseldrag. Det måste göras tydligt vilken sinnesstämning som figurerna vill uttrycka. Vissa av bilderna har dessutom redan varit sådana att de inblandades känslostämning är viktigare – se t.ex. ”Prinsessan, Draken och Hårtofs” från ett tidigare inlägg.
Jag gör ju figur -och ansiktsstudier i kol och blyerts för figurerna i min berättelse i den realistiska fantasyberättelsen om A’ratauma. De viktiga personerna som Yakane, Jack, Zoe, Corinna med flera har fått sådana ansiktsstudier (se nedan).
Prinsessan och Draken måste förstås också få sådana studier, fast i den annorlunda teknik som jag använder för dem. Svårigheten, förutom ovanan, ligger i frånvaron av skuggning.
Tintint, ett paradexempel på dels Linie Claire, klarlinjeteknik, och komisk äventyrsseriestil
När man tecknar med ett medium med stark kontrast som en bläckpensel får man använda linjering och cross-hatch-teknik för att vissa på ansiktets nyanser. Problemet med starka linjer är dock att det måste bli perfekt rätt: en felaktigt dragen tuschlinje förändrar eller omintetgör ett helt uttryck. Ju mindre linjer, desto viktigare blir de återstående uttryckens precision. En av mästarna på det där var t.ex. Tintins skapare Hergé.
En annan sak, som här mer samman med genre, är att man måste bestämma sig för hur mycket man vill frångå strikt realism och framhäva t.ex. ögon och ett större huvud. Det här är standard bland s.k. humoristiska äventyrsserier – man har vissa realistiska element, blandade med humor/slap-stick-seriens konventioner som premierar uttryckfullhet före ren realism. Det hjälper också att etablera ett renodlat och omedelbart, konsekvent utseende. Jag strävar inte efter en Hergéeisk renhet, utan kör en mer realistisk ”blandstil” med fler nedtecknade ansiktsdetaljer.
Jag har dock problem med det där. Alla personer har en slags grundläggande idé om hur en människa ser eller borde se ut, baserad på egen kroppsuppfattning och preferenser. Hos mig är det väldigt mycket preferenserna som spökar. Mina bilder drar ständigt åt riktningen för vad jag tycker är önskvärt eller vackert – och det kan man se på bilderna ovan. På vissa ser Prinsessan rätt bestämt äldre ut än de tidiga tonår som är hennes ålder. Ansiktena skiljer sig också åt i grad av realistiskt återgivande, och frågan är om hon inte varierar i etnicitet mellan minerna. Och så vidare. Men som övning var det bra, och det är alltid nyttigtatt få syn på sina egna glidningar på det viset. För att få en stadigare penselföring var det inte bortkastat heller.
Ännu roligare var det dock att rita Drakens ansiktsuttryck – det kommer i ett senare inlägg.
—————————————-
För en inledning till historien som ovan spinner runt se inlägget Prinsessan och den Stygga Draken, och föregående bilder i serien ”Prinsessan och Draken” i Galleri för Prinsessan och Busdraken
Tidigare inlägg med realistiska utseende -och ansiktsstudier i urval:
Serien Studier i Anatomi och Utseende för Yakane https://paulusindomitus.wordpress.com/category/foljetonger-posting-serials/studier-i-anatomi-utseende-for-aratauma/studier-i-anatomi-utseende-yakane/
Studier för Jacks utseende i https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/12/24/studier-i-anatomi-utseende-jack/
Serien av studier av Zoe, se t.ex. https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/31/studier-i-anatomi-utseende-zoe-del-2-ett-eureka-vid-namn-sophia/
——————————————–
Tintin är alltid en förebild för att rita med klara linjer. Tintin-franchisens egen websida, med slagsida åt de nyare filmerna, är http://www.tintin.com/. Tintin i wikipedia har mer info om själva figuren se http://sv.wikipedia.org/wiki/Tintin och http://en.wikipedia.org/wiki/The_Adventures_of_Tintin. Georges Remi, alias Tintins skapare Hergé förtjänar alltid vidare studium, för sina underbart klara men också sköna teckningar, som inte bara passade för både action som slapstick, men också utvecklades och blev estetiskt allt vackrare – miljöer, kläder, byggnader landskap – allt är mycket vackert och inspirerar till efterföljelse. Se t.ex. http://www.asterion.se/tintinherge.html och http://lambiek.net/artists/h/herge.htm.
En framstormande riddare möter ett Claymoresvärd…tuschpenseltekniken utvecklas
Den nya tuschpenseln börjar skörda frukter, och en av de första studierna var en bild i en slags impressionistisk mangastil, av en riddare i 1300-talsstil som närmar sig ett möte med allas vårYakane och ett stooort svärd…
Det började som en kladd på ett kuvert för ett tag sedan. Ännu en liten illustration av en av mina käpphästar: ”spara alltid dina uppslag”, var de än sker. Om det så är bättre telefonklotter. Vem vet vilken frukt de kan ge. Just för detta tillfälle kom den fram, och kom att inspirera till ett försök att använda min nya tuschpensel för ett lite mer avancerat tecknande.
Bakgrundet till kladdet är en scen som omtalas i min berättelse, när en övermodig västerländsk riddare anfaller den beredde Yakane, som för tillfället ”lånat” sin underlydande Jacks långa svärd, ett Claymore-svärd(gaelic claidheamoh’more, ”Stort Svärd”) det berömda ”en-och-en-halv-mans-svärdet” som gjorts populärt bland annat genom filmen ”Braveheart” med Mel Gibson i huvudrollen.
Jack, som stammar från Innis, motsvarigheten till brittiska öarna, bär runt det där jättesvärdet för att verka avskräckande, men det är ju egentligen inget riktigt effektivt vapen för andra än mycket storvuxna och starka män. Yakane är det. Så jag bestämde mig för en kul detalj, där Jack i vissa lite trängda lägen kastar över sitt svärdsskrälle till sin boss, som sedan svingar det som sin tids RPG mot sin samtida stridsvagn, den rustade riddaren med sin dito häst.
Det motiv som krävde lite återkoppling var också riddaren. Min berättelse utspelar sig i en teknologisk tidsålder som motsvarar början av 1300-talet. Detta är en övergångsperiod från den tidigare ringbrynjebaserat rustade epojen till det som många idag ser som klassisk riddarrustning, helrustningen i plåt. I facktermer talar man om s.k. ”transitional armor” övergångsrustning, där mer och mer av kroppen täcks av plåt, blandat med vissa förstärkningar av brynjan eller blandningar mellan material, som brigandinen som kombinerar stålplåtar och nitat läder. Här kan man se några exempel från andra hälften av den perioden när det allra sista som fattas för helrustningen är harnesket på bålen.
Min riddare skall snarare vara mot början av den där övergången, med mindre helplåt och mer fastnitade metallremsor, något som först fick fäste i Italien, varifrån den där riddaren också kommer ifrån.
Teknikhistorien och militaria skall inte överskugga det faktum att drivet för den här bilden var att öva min nya pensel och försöka få kontroll på min skakiga hand. Och så, strax efter juletid med bronkit i lunga men glögg som tröst fattade jag penseln och tuschmålade riddarjäveln direkt på blocket efter bara en mycket lätt skiss.
Det blev inte så illa alls faktiskt. Alla häststudier och meckande med rustningar klickade och handen darrade bara som om jag var dubbelt så gammal. Stilen för en sådan här tuschteckning blir med viss nödvändighet en variant av korsad streckskuggning, s.k. crosshatch. Men det funkar, och penseln med dess förmåga att variera linjernas bredd ger ändå goda möjligheter att variera skuggdjupet och svärtan.
Med sålunda blodad tand och med min första kladd i bakhuvudet föll sig stilen för den hela teckningen naturligt. Det är ju trots allt en japansk pensel. En sådan som Goseki Kojima, som penslade den utmärkta serien ”Ensamvaren och hans valp” (publicerad på svenska under titeln ”Samuraj”) brukat. Jag har alltid varit intressad och imponerad av dennes impressionistiska stil, på en gång realistisk och starkt suggestiv, full av rörelse och dynamik, med fladdrande klädnader och blixtsnabba rörelse som frysta mitt i svinget.
Min tur att sent omsider försöka mig på något liknande. Jag målade Yakane i förgrunden, en antydd gräsbevuxen slänt, och kraftlinjer för att stärka intrycket av rörelse, allt med penseln. Resultatet kan skådas nedan – den första storyboarden helt målad direkt i tusch. Fler lär följa – tekniken har klara fördelar, och det blir ju ganska bra bilder av det.
—————————————–
För en titt på främst Yakanes mundering vid tillfället, en rustning i bysantinsk stil, se inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/04/27/projekt-storyboards-legokaptenen/
————————————
För mer bilder och definitioner av rustningar i övergångsperioden till full plåt under 1300-talet, se bl.a.
Nostalgi om Kiralatet, Mamlucker och artistiska begränsningar
Med anledning av min födelsedag nyligen och lite reparationer av min ständigt krånglande utrustning förde jag över och städade upp lite filer från gamla datorer, inklusive lite bilder. Och fastnade i en nostalgisk betraktelse av två gamla diton…
En del diskussioner med den i forna seder och militaria väl insatte bloggkollegan Tannhauser (bå bloggen Hedniska Tankar) apropå ett inlägg om historiska tester och experiment (https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/01/12/tung-metall-skyddar-men-kanske-inte-sa-bra-i-strid-om-experimentell-arkeologi/) har fått mig att åter uppmärksamma det sätt på vilket våra intressen dalar och stiger åter i vågor genom åren. Betraktande mina gamla bilder såg jag en utveckling av korsflödet eller överlappningen av flera sådana intressen. För teckning, för fantasy, och för historia. Rättare sagt mellanösterns medeltida historia, ännu mer specifikt det här ofta omnämnda mamluck-rikets historia. De ritades med bara några års skillnad, men man kan se en progression där.
1991 hade jag börjat läsa om de märkliga slavkrigarna för en rollspelskampanjs räkning. Jag visste inte speciellt mycket om orientens materiella kultur eller utrustning, och de olika perioderna av militär teknologi. Det här är pinsamt tydligt i mina första utkast till teckningar. Jag ritade helt enkelt västerländska riddare från den senare medeltiden, från 1400-talet och framå. Och satte på dem lite exotisk parafernalia som spetsiga hjälmar.
Idag kunde det vara generande att se att mycket av inspirationen kom från så opassande källor som star-wars-filmerna, japanska samurajrustningar med mera. Men sådan ser inspirationen ut, man jobbar med vad man har. De där utkasten visar graden av min okunskap och mitt dåvarande mentala bagage mer än något annat.
Men det där var en ungdomlig och ivrig tid, och mellan läsande av BSOAS-artiklar av David Ayalon om mamluckerna fanns där en känsla att man inte gjorde de där killarna rättvisa. Att lära sig visualisera tidens klädedräkt och detaljer i den region man mer och mer insåg såg rätt annorlunda ut blev en slags följeslagare till att bara ta in information i bokform.
Mina studier av Keffiyeh-dok från källor
1993 försökte jag göra en slags filmposterliknande bild, med element inspirerade av mamluckriket. Min ritteknik var då ännu mer grov och primitiv än nu, och dessutom ojämn. För de förra delarna, som hantverkaren, den stående krigaren-officeren i mitten och den skriftlärde eller domaren till höger samt förstås stadsbilden, är en slags ofullständig serieteckningsstil påtaglig. Där skymtar bristen på färdighet i att t.ex. rita kläder och fall för mer oformliga skepnader. För andra, som magdansösen och det beslöjade ansiktet i förgrunden hade jag foton som förlagor, och där finns också ett försök till mer känslig pennföring.
Idé filmposterliknande bild till Kiralatet
Vissa kompositionsidéer är dock bra – som staden i bakgrunden med floden som smälter samman med den beslöjade under. Idag skulle jag kunna använda en sådan idé men säkert ändra på hur de fogades samman. Bonden och hantverkaren, och den skriftlärde ulama, en muslimsk skriftlärd ”notabel”, som visar på andra samhällsklasser än mamluckerna själva borde också vara med. Men man kan notera att förutom magdansösen fattas kvinnor – dåligt i en bild som vill ge en känsla för ett helt samhälle.
Nattklubb, inte medeltid - den egyptiska dans-och filmstjärnan Samia Gamal
Och detaljerna kan förstås göra enormt mer korrekta med hänseende på historisk vederhäftighet. Magdansösen är i sig ett sådan exempel på klassisk modern orientalism. Inte för att magdans inte fanns i mellanöstern på den tiden, det är en urgammal konstform. Men en dåtida magdansös skulle inte ha haft vad som uppenbart är en slags BH på sig, och troligen inte bar mage eller så avslöjande kjol. Det där är en modern avart, mer för att beundra kvinnlig kurvatur är dansen i sig, och typisk för vår tid – den där kostymeringen uppstod i själva verket för en västerländsk magdanspublik på 1800-talet och framåt.
Födelsen
Något liknande gäller krigarna själva, där boven mer var en uppenbar fantasyskada, som den den svarta amiren i en för perioden icke-existerande rustning. Att han skulle se cool ut var det viktigaste för mig. Jag hade inte läst historia på universitetet än och fått den autenticitetsdille som jag nu kräver av mina bilder och illustrationer. Numera vet man också att även tidstrogen mundering kan se både cool och tja, tilltalande ut, som t.ex. i den nyare storyboarden ”Födelsen” (i ett annat inlägg).
Poängen är att användningen av de missledda inspirationerna trots allt kantar ett slags fall framåt – från något slags allmänna medeltidshårdingar framstår mamluckerna och deras rike som klart icke-västerländska: deras placering i mellanöstern är tydlig och klar. Intresset har vidgats från bara krigarna till samhället i stort, inklusive den större miljön. Och poängen var att det visar ett mentalt skifte – min hjärna började byta scen, och sökte efter sätt att i en mening sätta bo därute, bortom den vanliga fantasy-verkligheten i en sammanhållen miljö. Jag gillade alltid den där bilden, med åren mer för dess idé kanske, än dess bestående artistiska värde, som tyvärr är begränsad. Att det fanns många fel där tar inte bort att de ändå ledde framåt – och de blev trots allt gjorda, det här var före den tio år långa torka som skulle komma.
Kanske var man djärvare då – idag kan jag knappt dra ett streck utan att att läsa en specialiserad bok med urkunder för motivet. Det är ungdomens kaxighet som framträder. Och en dag som denna saknar man den, lite grann.
—————————————-
Om att lära nytt – ny målningspensel för tuschteckning
Ibland får även vuxna människor uppleva den upplyftande och barnalika upplevelsen att lära sig något annorlunda och öppna nya dörrar för sina intressen. Sedan en tid har jag börjat fuska med en sådan nyhet: att teckna genom att måla med tuschpensel.
Fast – vadå nytt? Läsare av denna blogg kan påminna sig att undertecknad redan för nästan 2 år sedan mumlat om tuschning. Det kan framstå som en mindre skillnad, men så här är det.
När man gör klart, eller rentecknar, med fina bläck- och penselpennor har man ett underlag i form av en mer eller mindre färdig blyertsskiss. Bläckpennor, även penselpennor, har fasta spetsar. Fina pennor av typ ZIG för att kunna göra smådetaljer har hårfina, större penselpennor som Faber-Castells Mangapennor har en bredare spets och möjlighet att variera flödet av bläcket för en mer penseldragsaktig action.
En av mina första teckningar i den sistnämna renteckning+penselpenna-stilen kan ses i t.ex. i hästen här (se inlägg), eller nedanstående studie av mina två hjältinnor Kati och Corinna.
2 vackra kvinnor står beredda -en studie i tusch
Men en riktig pensel, med strån, är trots allt en annan sak. En riktig pensel ger omedelbart utslag när man byter vinkel mot papperet eller hostar till. Minsta skälvning kan lösgöra stora droppar eller oavsiktliga breda stråk av bläck – som inte kan suddas ut. Man har inget jämnt flöde av bläck inom en linje heller, utan man måse se upp med sådant som rinnighet och droppighet. Det är nästan omöjligt att göra linjer som är jämna över hela sin längd. Och att mecka med smådetaljer likaledes krångligt.
Om man är darrhänt, som undertecknad, är en pensel något att se upp för.
Men man skall inte backa för det svåra, om det måste göras. Senare tiders försök att göra tuschade bilder med mycket svärta (se exempel) har övertygat mig om nödvändigheten i att gå vidare med bättre användning av penslad tuschteknik.
Mitt allra första försök var i en slags clear-line-variant. Jag hade berättat för sötnosen men matstrularen Alma om ”Biffätarna”, som skyddade drottningen mot hemska skurkar för att få henne att äta och det där föll i god jord.
Det är där allt nytt, allt som skall ge frukt, börjar – med kärlek.
Mina svårartat klumpiga händer greppade penselskaftet efter att ha gjort en underliggande skiss, och…kladdade fram en Wimby-gubbe?
Tja, all vår början bliver svår.
I det följande lekte jag varje dag med tuschning av halvfärdiga utkast och skisser för att få en känsla för penselns dynamik och hur handen kändes. Samt se skillnaden mot vanlig bläckning.
Vissa barnsjukdomar kom tillbaka förstås, det är typiskt när man jobbar med ett nytt medium. Mitt undermedvetnas reträttposition är en slags halvrealistisk serietidningsstil, det har tidigare omnämnts. Det blev åter väldigt tydligt.
Troll, tuschpensel och penna
Efter ett par försök hade jag dock börjat få lite kläm på penseldjäveln. Det sitter lika mycket i det inre som det fysiska. Man vill inte, skall inte vilja göra exakt samma som med andra former fast mer. Nej. Ett annat medium lyfter fram andra saker. Den djupa svärtan, den skarpa kontrasten, linjer som är mer levande och varierade. Att lära sig förstå dem innebär att det inre ögat måste skifta sitt fokus, bygga skepnader med delvis andra instrument. Även när man kombinerar, som mitt lilla troll där jag tog till fin ZIG på några få ställen.
Precis som bläck i sig innebär att man måste överge de gradvisa övergångar som blyerts och mjuka kolstift kan skänka, så innebär övergången till pensel att en viss, tja impressionism gör sig gällande. Skuggor och ljus som är skarpt åtskilda blir bärande element, och en eller några få skarpa linjer får företräde framför den småskaliga crosshatching som tunnare bläckpenna möjliggör. Det är linjerna som kommer att skapa mest problem, det känner jag på mig.
Den sista utmaningen var att direkt måla något helt och klart direkt i tusch. Med bara det mest spöklika av utkast, bara några linjer, för vad jag ville ha som fond till en pågående målning, som jag haft problem att skapa en vettig bakgrund till.
Den är till en pojke – och som så ofta förr ger det, och tanken ”vore det inte kul om…” modet att helt sonika skrota det gamla spåret och bryta ny mark, göra något annorlunda, att ta språnget åter och möta nemesis, det vita papperet, utan ursäkter och utan fruktan.
Det är första gången som jag någonsin för ett landskap direkt ner på papperet utan skiss. Det är inget stordåd. Men nytt. För mig. Och förhoppningsvis skall den vara till glädje för min unge mottagare.
PS: Ett speciellt och varmt tack till Ola, för hjälp med inscanning av mina många kladdar och utkast, av vilka endast ett urval finns här.
En liten Julteckning – Almas Rödluva och Morbrors streckgubbar del 2
Ingen nedrans frossbrytning och kokande feberpanna skall få hejda fortsättningen av historien om Almas variant på Rödluvan. Sedermera ritad med en älva och en varg i bakgrunden – numera också med lite färg påstänkt, i denna tid då det är passande med röda kläder.
OK – så teckningen i klara linjer blev klar för ett tag sedan. Nu var det dags att kasta lite färg på den där, alltmedan jag påminde mig slutet på Almas variant på Rödluvan.
—————————————
fter att Älvan låtit rödluvan ta med sig några av de förbjudna äpplena för att ta till dennas sjuka mormor, smet den tjuvlyssnande vargen iväg i förväg. Snabb som han var kom han före rödluvan till Mormors hus.
Knack knack!
”Veeem där?” sade Mormor som lagt sig för att vila
Här fann Alma att vidare dialog mellan vargen och mormor var alldeles onödig, och körde en ren rak action där vargen bara störtade in och ”GROOOOFF!” – åt upp stackars mormor helt sonika. Sedan lade han sig för att smälta maten i Mormors säng, och snarkade så väggarna skakade.
Efter ett tag kom Rödluvan fram. Hon knackade på dörren så vargen vaknade.
”Hallå Mormor? Är allt bra?”
Mums, efterrätt, tänkte vargen. Men han var fortfarande lite mätt, så han drog på sig mormors nattmössa och lade sig under täcket efter att ha släckt alla ljus. Rödluvan kommer in, och frågar varför det är så mörkt.
”Å, det är för att jag är så sjuk att jag har ont i ögonen…” sade vargen. ”Kom närmare lilla vän”
”Oj vad mörk din röst låter mormor!”
”HRRRMMMHRAHARKELHARKEL Ja, är för att jag är så sjuk att jag blivit alldeles hes!”
”Jag har plockat äpplen till dig, så att du kan göra äppelpaj! Jag kan hjälpa dig…” sade rödluvan som gått närmare i mörkret. ”Oj vilka stora tänder du har mormor!”
”Det är för att jag skall kunna äta upp dig!” sade vargen och kvickt som ett skott öppnade han sitt stora gap och svalde rödluvan i ett nafs!
Här tyckte Alma att det var lite antiklimax på historien och verkade vilja backa bandet… Tills morbror undrade lite försynt… ”Men älvan då?”
”Ja! Just det! Sedan kommer älvan flygande för att äta paj… hon har sitt magiska spö med sig!”
Och när hon fick syn på vargen som lagt sig för att sova igen blev hon jätte-jätte-arg.
”Hörrudu! Vad har du gjort med rödluvan och mormor?” frågade älvan strängt (Jag tror i alla fall det var strängt, för Alma skrattade bara). Vargen försökte smita och älvan började jaga runt honom i stugan med en väldig fart! KRASCH, BOOOM SMASH! Alma visade livligt med handdockorna hur vargen fick väldigt med smörj av älvan, som sköt på honom med sitt spö och sedan hängde upp vargen i ett traäd tills han berättade vad han gjort.
”Nä-ä! Dumma dig!” Älvan använde trollspöet och trollade så att vargen blev alldeles grön och illamående, och i ett huj kom först rödluvan och sedan mormor upp!
Älvan berättade vad som hade hänt och blev presenterad för den stackars vimmelkantiga mormorn. Men efter ett litet tag kändes det bättre, och tillsammans började de laga den bästa äppelpaj som man någons hört maken om i den Stora Skogen. Älvan låt sig väl smaka, och tillsammans hade de en jätterolig picknick ute i skogen.
”Är det slut nu?” Frågade jag.
”Ja!” blev svaret först men sedan kom Alma på sig ”Men först flyger älvan ikapp vargen…” (som smitit under tiden), varpå följde lite mer Krasch-boom-pang. ”Och sedan trollar älvan vargen till fängelse!”
Hahaha! Jättebra, ja, jo i fängelse med vargen bara…
Så. Slutet gott, allting gott. Och någorlunda färdig tycker jag nog att den teckningen blev. Få se om man gör en till, kanske när älvan jagar vargen…
Till dess: Gott Slut till alla sagobitna! Och mest av allt till Alma.
← Föregående del ”Almas Rödluva och Morbrors Streckgubbar del 1”
——————————————
Om Den klassiska Sagan om Rödluvan och Vargen och hur den varierats genom åren, se http://en.wikipedia.org/wiki/Little_Red_Riding_Hood
Almas Rödluva och Morbrors streckgubbar del 1
En ringa hyllning till den gudomliga musan Alma, som med hjälp av en fin dockteater från sin Mormor tog rödluvans story och gjorde en actionfylld fantasyextravaganza med äppelpaj på slutet.
Dockteatern har en liten scen som man bygger ihop, och 6 stycken figurer som man kan trä på små händer eller två vuxenfingrar. Bland dem finns en varg, en rödluva, en älva, en prinsessa, en prins och en drake. Idag valde Alma rödluvan, och lade på vargen förstås, och prinsessan fick vara mormor. Jag trodde att nu blir det klassisk rödluvan här, för den kunde ju Alma förstås, hon var ju mer än tre-och-ett halvt, gunås. Men sedan skulle absolut en Älva vara med…
”En dag var rödluvan ute och gick, och hon kom till den förbjudna skogen, och då kom en älva (?), och hon flög ner och SMACK BOOM, PJONG PJONG!!”
”Ehhh, vad hände? Förbjuden skog?” sade jag och bad henne förklara för mig.
”Jo, morbror, du förstår att…”
et var en gång… en förtrollad skog. Mitt i skogen fanns det ett förbjudet träd, där älvorna bestämde och folk inte fick göra hursomhelst. I skogen fanns det också en varg, och folk var rädda för att gå dit.
Men Rödluvan, hon gick ändå genom skogen. För hennes mormor, som var gammal och sjuk, bodde alldeles vid utkanten av den. Rödluvan ville hälsa på henne för att göra henne glad. Mormor bakade också väldigt goda kakor och godsaker som Rödluvan fick.
Design och Studier för Rödluvan, Älvan och den Sygga Vargen
En dag gick Rödluvan i skogen och letade äpplen. Hon tänkte ta dem till Mormor, så att hon kunde laga en äppelkaka. Mormors äppelkaka var det godaste som fanns tyckte Rödluvan. Men alla äpplena var slut på de vanliga platserna. Rödluvan gick djupare och djupare in i skogen… Tills hon stötte på ett JÄTTEFINT äppelträd, med de bästaste äpplen som någonsin setts.
Rödluvan plockade äpplena, men då fick hon se en underbar ljus skepnad som flög genom luften, och svävade och dansade runt trädtopparna… (Alma demonstrerade det med en mycket speciell älvaboogie…). Och älvan, hon såg minsann att en klumpedump till människa plockade deras förbjudna frukt. (Och här var Alma mer…ähm, våldsamt lagd och ville först att Älvan skulle skjuta Rödluvan med sin stav och hänga henne upponer i trädet… till jag enkelt undrande frågade om inte det skulle göra Älvan till en ganska Elak typ)
Så älvan dök ner och viftade med trollstaven och sa – ”Du FÅR inte plocka våra äpplen, dumma dig! Nu du, skall jag förvandla dig till en…en…
(en vadå, undrade den mysande morbrorn. En…kamel? neeej. En elefant? Neeeej! En Krokodil? Neeeej du fattar ju inte morbor! OK… en groda då? Jaaa!”)
…En stor ful groda med prickar!”
”Nej snälla, det vill jag inte”, sade Rödluvan, som var rädd, för hon visste att älvan kunde trolla och göra vadsomhelst nästan. ”Säg EN orsak till att du inte ska ha smörj för att du tar våra äpplen”. ”Men jag tar dem ju inte till mig. De är till min mormor, som är sjuk och ensam i en stuga i skogen”. (Rödluvan var väldigt snäll, sade jag. Och Modig. Men Alma visade sin finurliga sida också.) ”Min mormor gör äppelpaj åt oss med äpplena. Du kan också få. Den är jätte-jättegod! Den bästa som finns!”
Skisser på Vargen
Älvan gillade äppelpaj.
Och hon såg på Rödluvan att hon talade sanning. Så älvan lät Rödluvan plocka älvaäpplena, på villkor att hon också fick smaka äppelpajen när mormor gjort den. Rödluvan tackade jättemycket och gav Älvan en beskrivning av vägen till Mormor.
Men de två var inte ensamma i skogen. För lurande i buskarna hade Vargen som alla var rädda för suttit och lyssnat på deras samtal. Nu smög han snabbt iväg, i riktning mot mormors hus…
Fortsättning följde.
Jag var väldigt imponerad av Almas story. Den var mycket bättre än originalet, sade jag. Vet du, den borde jag rita. ”Jaaaa!”
Dåså Alma, sagt och gjort.
Jag gjorde några blyertskisser och försökte ta fram en bra Rödluva, och sedan på ivrig uppmaning älvan. De tuschades och överfördes till dator via inscannad ritfilm. De olika elementen med bakgrund, rödluva och älva, först med och sedan utan stora fjärilsvingar kom så gradvis på plats. Jag skissade också på vargen som tjuvlyssnade i bakgrunden, och började foga ihop bitarna. Det fogningsarbetet gjorde jag i GIMP, det fria alternativet till Photoshop, och jag passade min vana trogen att försöka lära mig något medan jag ändå höll på. Bilden med Rödluvan och Älvan (fast utan vargen)visar ungefär hur den färdiga bilden skulle se ut.
Jag tänkte först bara göra svartvita teckningar för att Alma själv skulle måla dem. Men allteftersom arbetet fortgick frågade jag Alma om jag inte fick göra en version med färg också, så hon kunde se hur jag tänkte mig det hela, ungefär.
Det fick jag. I nästa del avslöjas hur hela sagan avslutades och hur den färdiga målade bilden till Alma, till vilken all pris och lov hör, blev.
Se nästa del av ”Almas Rödluva och morbrors streckgubbar del 2″→
——————————————
Om Den klassiska Sagan om Rödluvan och Vargen och hur den varierats genom åren, se http://en.wikipedia.org/wiki/Little_Red_Riding_Hood
Apropå Nobelfrossa… lite om Nobelföreläsningarna 2011, Ekonomi (del 1) och den Europeiska Krisen
Tyvärr blev man inte bjuden till festen i år heller (snyft), men nu är upptäckterna som belönas i sig det intressanta, inte glittret omkring. Intresserade av förstnämnda kunde med fördel ta sig till de specialanordnade föreläsningarna som ges på Stockholms Universitet med anledning av varje års Nobelprisutdelningar.
Nobelföreläsningar gällde Nobelpriset i Fysik respektive Riksbankens pris i Ekonomi till Alfred Nobels Minne. Det sista inte ett ”riktigt” nobelpris, som mången purist påpekat. Men det skulle slumpa sig så att de två var det som var mest intressanta, iaf för en lagom nördig person som vill haka på historievinkeln på varje upptäckt eller kunskap.
Med start i det lilla (eller… ja, mindre): Ekonomipriset. Thomas J. Sargent och Chris Sims fick priset i år ”för deras empiriska forskning om orsak och verkan i makroekonomin” som det står på Riksbankens hemsida. Makroekonomi är som bekant vetenskapen om de stora, sammanräknade faktorerna i ekonomin, effekterna av de många enskilda aktörernas handlingar och beteende som mynnar ut i sådant som inflation, arbetslöshet, budgetbalans med mera för nationer eller regioner.
Problemet med att göra vetenskapligt hållbara analyser inom makrokonomin är att man inte kan utföra riktiga experiment för att bena ut orsak och verkan. Man kan inte leka med räntor och budgetunderskott bara för att ”se vad som händer” (även om man ibland undrar om det inte är det vissa politiker gör). En komplicerande faktor i ekonomin är att mänsklig interaktion också spelar en viktig roll, och därför förväntningar är en viktig del av skeendet, både som svar på åtgärder och inför att besluten tas.
Lite beräkningar för den matematiska modellen
Thomas J Sargent och Chris Sims arbetar just med dessa frågeställningar – de har förfinat de matematiska och statistiska modellerna för att ta in effekterna av förväntningar t.ex. när riksbanker höjer eller sänker och höjer räntor. Professor Sargents fokus ligger på s.k. ”regime shifts” – dvs långsiktiga beslut och fastläggandet av policies för ekonomin. Chris Sims sysslar mer med den statistiska analysen av dagshändelser. Dessa instrument används mer och mer av utformare av policies runt om i världen.
Tjena på tristheten kunde kanske icke-ekonomer tycka… Men nej, inte alls. Utifrån sina perspektiv gav Thomas J Sargent en klart tankeväckande föreläsning. Se hela föreläsningen nedan- den var bara ca 45 minuter.
Här skall sammanfattas de bärande inslagen och möjliga slutsatserna.
En Kort Ekonomisk Historia
Genom att koncentrera sig på
- frågan om staters oförmåga att amortera eller betala räntan på sina statsskulder (sk. sovereign defaults);
- huruvida man borde rädda eller ”lösa ut” ekonomier genom att pumpa in externa pengar (s.k bailouts) samt
- hur monetär och fiskal samordning och enhetlighet uppnås mellan flera mindre ekonomier,
Och ställa sig frågor om
- Följderna av att regeringar deklarera oförmåga att betala sina skulder?
- Följderna av att en överordnad, federal nivå löser ut underordnade state
- Förhållandet mellan bildandet av en union av monetär natur (valutaunion) till fiskal union (samordning av skatter och ekonomisk politik)? Och fråga sig -borde det ena föregå det andra, och vad är riskerna?
gör Thomas J Sargent en intressant parallell mellan tillblivelsen och konsolideringen av USAs federala ekonomi under dess första, formativa fas, och det nuvarande Europa, eller rättare sagt den Europeiska Unionen, med sina ekonomiska problem.
Genom att kika på skatteräkenskapernas aritmetik, de fiskala och monetära vägvalen i USA, den nuvarande situationen i USA och Europa, får man fram miljön (environment) som det hela utspelar sig inom, med aktörer, institutioner, politiska institutioner och konstitutioner.
Så hur ser den studerade perioden 1780-1840 i USA ut?
USA före 1787, efter att ha segrat i revolutionskriget men före den första konstitutionen, var en väldigt speciell miljö. Den bestod av 13 delstater med hög nivå av självständighet, sammanhållna av The Articles of Confederation, det första samlingsdokumentet för den nya Unionen. The Continental Congress, den första folkförsamlingen i den nya staten, var en svag institution, i själva verket mer av ett riksmöte än en stadgad folkförsamling. Den hade liten tvingande makt över delstaterna. Dessa hade egna tullar och skatter -på den tiden var tullarna den viktigaste formen av skatteuppbörd. Men staterna hade också egna skulder. Hela nationen var i själva verket svårt skuldsatt, efter de lån man tagit upp under revolutionskriget. Och detta medan både handel och skattepolitik var väldigt lite koordinerad.
Prof. Sargent uppskattar unionens skattekraft 1787 till ca 2-3% av BNP – allt medan unionens skuldsättning var uppe på 14% av BNP. Det här skapade snabbt ett skriande behov av skuldnerskrivningar hos delstaterna, vilket skulle vara ett enormt hårt slag för fordringsägarna, men också för den nya statens kreditvärdighet.
Fiskala kriser ofta leder till politiska revolutioner.
Thomas J. Sargent
Så. 1790, när USA fått sin konstitution, var dessa frågor högt upp på dagordningen. Och som ett resultat kom en ny environment på plats. I den nya konstitutionen förlorade delstaterna rätten att införa egna tullar, vilket övertogs av den federala staten, uttryckligen för att kunna möta en större framtida federal skuldsättning. Skatter och handelspålagor kom att konsolideras och underkastas gemensamma regler, och många handelshinder som mellanstatliga tullar togs bort. I gengäld löste den federala staten ut delstaternas skulder som de inte kunde betala. Genom detta fick man också borgenärernas stöd för att stödja tillblivelsen av en stark statsmakt.
Resultatet blev att skulderna inte behövde skrivas ner. Likviditeten i statens skuldväxlar ökade. Och man fick en stark skattebas för den federala nivån. Det uttalade syftet att öka förtroendet för den federala staten hos utländska fordringsägare uppnåddes. Man kan alltså konstatera att USA under sina första årtionden blev en fiskal union först.
(Egen anmärkning: notera att USAs fiskala och ekonomiska styrka åren efter 1790 var en avgörande faktor för USAs territoriella expansion. Det berömda köpet av Lousiana-territorierna 1803, som i ett slag dubblerade USAs yta, gjordes t.ex mot amerikanska statsskuldsväxlar.)
Många utstående frågor om det här systemet fanns dock kvar. Att lösa ut insolventa institutioner leder till risken för vad som kallas ”moral hazard” – förväntningar om räddningsåtgärder utifrån perverterar incentiven och leder till onödigt risktagande i ekonomin. Om man betraktar de följande årtiondena av USAs historia kan man se vissa av riskerna med ett sådant tillvägagångssätt. Frågan var om den federala regeringen skulle finansiera de storskaliga infrastrukturprojekt, i vägar, järnvägar och kanaler som var bärande delar av den framväxande industrialiseringen. Först var svaret ett klart NEJ.
Så delstaterna gjorde det själva, och skuldsatte sig med kanal- och järnvägsaktier. Tankegångarna verkade lika de som snurrade i luften runt ”IT-bubblans” era, att investeringarna skulle ”betala sig själva” på något magiskt sätt. Men så skedde förstås inte, många av projekten var inte lönsamma, och som en följd gick delstaternas skuldväxlar åt skogen.
Det fanns en uttalad förväntan om att den federala regeringen även denna gång skulle lösa ut delstaterna. Men till skillnad från efter revolutionen gjorde man INTE det. Delstaternas skulder tilläts förfalla och många tvingades att skrivas ner. Följden blev att deras kreditvärdering sjönk kraftigt. Och, lite otippat, så gjorde även den federala krediten, trots att man inte ingripit med federala medel. Här kan man se hur förväntningarna spelar en högst betydande roll för utfallet av olika fiskala och/eller monetära åtgärder, och hur den uppbyggda moral hazard fick effekter även när man inte föll till föga och löste ut.
Och Så Dagens Europa
Thomas J Sargent slutade med att påpeka skillnaderna respektive likheterna mellan dagens Europa och den tidigaste, okoordinerade USA-ekonomin. Likheten är den föreliggande risken, vilken påverkar ”marknaden”, läs borgenärerna, för starka nedskrivningar av de underliggande subjektens skuldväxlar och frågan om moral hazard. Samt bristen på koordination mellan delstaternas/medlemländernas skatte -och uppbördspolitik.
Men viktiga skillnader är att Europa har en centraliserad monetär institution, den europeiska centralbanken ECB. Samt att det inte finns något federal underskott att ta hänsyn till. Europa har hittills valt att bygga upp en Monetär Union med stark samordning på valuta- och räntområdet, men svaga federala resurser och koordination på det fiskala området. Det är uppenbart att Thomas J Sargent menar att detta är problematiskt, i förlängningen fel väg att gå: den fiskala samordningen behövs som bas om man skall upprätthålla en förenad ekonomisk regim.
De senaste dagarnas (!) utveckling
Mot bakgrund av ovanstående kan man fundera på de åtgärder som föreslagits för att komma till rätta med den nuvarande ekonomiska skuldkrisen i Euroområdet – som väl att märka springer ur vissa länders, främst Greklands men också länder som Portugal, Irland, Italien och i viss mån Spaniens, budgetunderskott.
Finanspakten 2011
Det verkar som om den överenskommelse som slutits mellan Euroländerna nu i helgen, den nya ”Finanspakten” siktar in sig på att skjuta till pengar för att täcka medlemsländernas skulder och underskott. I fallet med Grekland så tillämpade man en form av skuldnedskrivning genom att även privata aktörer tvingades att delta i stödåtgärderna för att staga upp landets ekonomi. Medlemsländerna kunde tvinga sina egna länders banker att gå med på detta. Men det är uttryckligen sagt i den nya överenskommelsen att detta Aldrig skall ske igen. Den fiskala samordningen stagas upp i Euroländerna, vars budgetar i framtiden måste godkännas av EU-komissionen, om inte ett omedelbart vite skall tillämpas på de länder som överskrider 3% i budgetunderskott.
Ett förslag som tills vidare lagts på is är den om att införa en EU-växel, dvs att skapa en europeisk federal budgetnivå med egna inkomster som skulle kunna användas för att betala av just stöden till medlemsländerna i de olika konstellationer som är på kartan. En sådan skulle öka uppkomsten av en federal struktur i Europas ekonomi och förvandla medlemsländerna till delstater i en sådan.
Prof. Sargent har förstås uttalat sig om annat också, bland annat USAs egen ekonomiska kris – se nedan.
Det är lustigt, men delvis på grund av sin inriktning på rationell analys har Thomas J Sargent blivit offer för att ”kidnappas” av de som tar varje chans att hacka på John Maynard Keynes, bl.a. på Wall Street Journal. Thomas J Sargent har irriterat genmält att han alls icke är någon nyliberal Keyneshatare.
För den här gången skall här undlåtas att ta upp rent politiska problem med de ordningar som både EUs regeringsledare och ekonomer som Thomas J Sargent föreslår: det demokratiska underskottet, bortlyftandet av makt från folkvalda organ, det större avståndet till makten, splittringen av EUs medlemsländer som hotar osv osv. De får bli ämne för ett annat inlägg.
——————————————
Om Priset i Eknomi till Alfred Nobels Minne
- http://www.riksbank.se/templates/Page.aspx?id=20192
- http://www.kva.se/Priser/Nobelprisen/
- http://www.kva.se/sv/Priser/Ekonomipriset/
- http://www.kva.se/sv/pressrum/Pressmeddelanden-2011/Ekonomipriset-2011/
- http://en.wikipedia.org/wiki/Thomas_J._Sargent
- http://en.wikipedia.org/wiki/Economic_history_of_the_United_States#New_nation
- http://www.nytimes.com/2011/10/30/your-money/thomas-sargent-nobel-winner-rejects-philosophical-slogans.html
- http://www.forbes.com/sites/paulroderickgregory/2011/10/11/thomas-sargent-rational-expectations-and-the-keynesian-consensus/
- http://nymag.com/daily/intel/2011/10/life_imitates_annie_hall_econo.html
- http://progressivepolicy.org/nobel-prize-irrelevancy
Om EUs Finanspakt
- http://www.european-council.europa.eu/home-page/highlights/first-session-of-the-eu-summit-agreement-on-immediate-action-and-on-new-fiscal-rule-for-the-eurozone?lang=en
- http://consilium.europa.eu/uedocs/cms_data/docs/pressdata/en/ec/126658.pdf
- http://www.dn.se/ekonomi/nya-finanspakten-delar-eu, http://www.dn.se/ekonomi/stormakterna-motets-vinnare och http://www.dn.se/ledare/huvudledare/sverige-lamnas-kvar
- http://www.e24.se/business/eu-toppmote-sverige-overvager-delta-i-finanspakten-utkast_3228207.e24
- http://www.finansliv.se/andreas-liljeheden/eu-splittras-i-krisfragan/
- http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/visst-klarade-man-av-att-lyfta-sig-i-haret_6699201.svd
- http://di.se/Default.aspx?referrer=&pid=3866&epslanguage=sv&referrer= och http://di.se/Default.aspx?sr=23&tr=297170&rlt=0&pid=253340__ArticlePageProvider&epslanguage=sv&referrer=http%3A%2F%2Fnews.google.se%2Fnews%2Fstory%3Fpz%3D1%26ned%3Dsv_se%26topic%3Db%26ncl%3Ddi56Dlh8PRzFQtMLALhUmfw43ZJVM
- http://www.economist.com/blogs/buttonwood, http://www.economist.com/blogs/charlemagne/2011/12/britain-and-eu-summit och http://www.economist.com/blogs/bagehot/2011/12/britain-and-eu-2
- http://www.forbes.com/sites/danielmitchell/2011/12/10/financial-markets-should-be-very-pessimistic-about-latest-european-fiscal-pact/
- http://www.nytimes.com/2011/12/10/business/global/european-leaders-agree-on-fiscal-treaty.html?pagewanted=all
- http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/eu/8945155/EU-suffers-worst-split-in-history-as-David-Cameron-blocks-treaty-change.html
- http://www.canada.com/business/agrees+dramatic+financial+pact+Britain+opts/5836110/story.html
- http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=53243
Storyboard & Arkitekturdesign – Närstudie på Aracaneas Gyllene Port
Ännu ett litet nedslag i arbetet med att visualisera Aracanea, mitt fantasy-Konstantinopel. En liten arkitektonisk och designmässig detaljstudie av den Gyllene Porten.
Under arbetet med den stora perspektivbilden på Aracaneas stadsmur, den Gyllene Porten och dess kringstrukturer skapade jag en mer detaljerad skissstudie av porten själv. En mycket översiktlig version av den designen kom att hamna på den stora bilden, vars tema ju är vidare. Men det ledde tyvärr också till att porten själv kom i skymundan.
Aracanea och den Gyllene Porten - solnedgång m tillägg
Det kan låta insnöat, men som konstintresserad kunde jag, när jag en gång börjat fokusera på porten, inte låta bli att fundera över den, och även sedan den stora bilden började bli fördig kliade det i mig att utveckla hur en sådan struktur kunde tänkas se ut. Inga rester av den ursprungliga Gyllene porten återstår. Så det finns ett slags lockande vakuum där, som man själv kan fylla i.
Det saknas förstås inte konst och andra exempel att låta sig vägledas av. Som tidigare nämnts i det första inlägget om Den Gyllene Porten, fick denna ingång till staden sitt namn eftersom den enligt Notitia Urbis Constantinopolitanae var utsmyckad och guldfärgad. Som också sagts kom jag i min tur att påminna mig min studie på plats av baptisteriets port till El Duomo-katedralens dopkapell i Florens, den s.k. ”Paradisporten” (av Lorenzo Ghiberti, slutgjord 1422). Den innehåller fantastiska basreliefer som illustrerar Jesu Kristi liv.
Jag är inte den förste som inspirerats därvid – paradisporten dansade enligt uppgift också på designernas näthinna när de skapade den Stora Porten till Minas Tirith för filmen ”Sagan om Konungens Återkomst”.
Mina studier av bysantinska reliefer och väggmålningar gav en annan impuls, och också insikt i det karaktäristiska utseendet för bysantinska figuravbildningar av den här typen. Antingen det gäller trä, sten eller metallrelief finns det en rik skatt av vackra urkunder att studera. En av de som slog mig mer än andra var en relief med kristus och den hängde Judas – den liknade väldigt mycket min skiss och hur figurerna blir lite ”tomte”-aktiga, de trycks ihop lite i reliefformen när de inte får stå i egna nischer. Huvudet förstoras lite och kroppen blir lite knubbigare – precis som jag ritat.
Jag kikade lite på några förgyllda ikoner och framför allt en vacker bulgarisk bibel
Sålunda beväpnad med research och referenser skred jag till verket och gjorde en mer detaljerad teckning av de tio guldtäckta paneler som den stora mittenportalen innehåller. Upplägget är att fyra av penelerna ovan och under mittensektionen innehåller reliefer som avbildar viktiga personer, helgon och härskare i Aracanea. Figurerna är närmast i naturlig storlek – jag lade till en man i bysantinsk klädsel längst ner för att åskådliggöra skalan. Där finns hela den bysantinska topphierarkin representerad i tidstrogna dräkter från perioden mellan ca 500 och 1000 AD. Män, kvinnor, präster, biskopar och patriarker, kejsare och kejsarinnor i hovdräkt och vissa också i krigsmundering.
Mittenpanelerna avviker från de övriga i att de domineras av bilder av den Heliga Anna och Iannai Kyrios, min kristendomspastich dominismens centrala figurer. De är omgivna av ett par av Aracaneas forntida kejsare och kejsarinna som dedikerar porten till dem och ber om deras beskydd för staden. Inspirationen kom från flera bilder av dedikationer – men här handlade om kejsare som dedikerade sina verk åt Jungfru Maria. Se t.ex mosaiken i Hagia Sofia nedan med Konstantin I och Justinianus I som tillägnar jungfrun sina verk. 
Jag tuschade direkt på skissen med Zig-pennor av olika tjocklek, och tog också det lite riskabla beslutet att markera både det omgivande träets ådring som panelernas lätt kracklerade och åldrade yta med tusch. Resultatet blir en väldigt linjebaserad teckning, tät och dragen åt serieillsutration, med tydliga konturer på figurerna.
Men trots allt en av ….det bättre slaget. För att vara mig. Jag var nöjd. I nästan en hel vecka.
Men sedan blev det hela för mycket, och jag svek för det inre trycket, för att citera Cornelis i Hönan Agda.
Närstudie av Porta Aurea - Aracaneas Gyllene Port
En Gyllene port som inte är gyllene saknar liksom något. Så jag lade på färgen. Med bränning och blekning blev det inte dumt alls. Läggandet av färg i flera lager med lite borstliknande penslar gav en bra finnish. Med riktade ljuseffekter fick jag fram en sprucken och liksom krackelerad yta för framför allt de förgyllda partierna, och träets ådring.
Så. En arkitektonisk och konsthistorisk betraktelse kommen till liv. Så här ser en imponerande portal ut, dörren till den sofistikerade världsstaden Aracanea, Städernas Drottning, där den helige självhärskaren tronar i kejserlig purpur.
←Klicka för föregående ”Aracanea & Den Gyllene Porten Modifierad”
*********************************
Direkt anknutna länkar till inlägg på temat bysantinsk arkitektur, konst och framställning på denna blogg:
se också kategoriflikarna ovan eller länkar till andra inlägg på temat Bysantinska studier under samlingsrubrikerna
Mera bysantinska studier med Zoe
Ännu ett litet utdrag från mina studier av bysantinska kläder, parafernalia och möbler.
Motivet är åter Zoe, en kurtisan i Aracenea, mitt fantasy-Konstantinopel. Det specifika syftet var att öka insikten i hur den bysantinska miljön verkligen ter sig. Hur de långa klädnader som var typiska för bysans ser ut när man står upp och ner är vid det här laget någorlunda utrett, men hur är det med andra normala poser som i rörelse, eller när man sitter eller ligger ner? Hur faller de och formar sig när kroppen är böjd, vad skymtar fram under och hur framstår personen i de kläderna?
(Tidigare har bysantinska kläder presenterats i bl.a. inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/27/studier-i-anatomi-utseende-zoe-del-1-bysans-medeltida-klader-barbara-carrera/, bland andra) . 
Zoe är en bildad och intelligent kvinna, så jag tänker mig henne gärna sittande vid en 1300-tals skrivpulpet, funderande på viktiga ärenden. En inspiration är den bildade Anna Komnene, som skrev det betydande verket Alexiaden om hennes fader den berömde kejsaren Alexios i Komnenos regeringstid. En av böckerna om henne visar på omslaget hur en högättad dam kunde te sig. Det verkade vara ett bra ställe att börja på.
Jag skissade Zoes kropps konturer på en stol, och började också skissa på hur möblerna skulle se ut. Några snabba tittar på dåtida möbler gav mig inspirationen för att skapa mina egna varianter, och efter några snabba konceptskisser tonade några hyfsat trovärdiga möbler fram.
Med position och rekvisita bestämda var det bara att jobba sig fram med själva huvudsaken – hur de långa klädnaderna faller och virar sig runt kroppen. Zoe bör en palla, den kvinnliga motsvarigheten till en toga, och över den en mantion, en mantel som virades runt armarna, lite som en stor sjal. På fötterna bär hon mjuka bysantinska skor med en öppning i mitten. Jag fick faktiskt inspirationen från en modern sko som efterliknar den gamla formen (fast med en modern sula). Det mörka håret är ordnat med pärlbeströdda band som ramar in en stor rund frisyr.
Veck för veck, med lite tittar i speglar med lakan och annat skoj växte fallen och skuggorna fram. Det blev mycket suddande, och jag valde därför mellanmjuka blyertspennor för min teknik – 2B-4B, och ett smalt grafitstift.
Zoe sitter vid sin pulpet i palla, mantion & läderskor
Det är märkligt, men det går inte att undvika: genom påverkan från den kristna religiösa ikonografin, som ofta framställer helgon och heliga figurer i den sortens kläder, förlänas bäraren en sorts sakral karaktär. Zoe framstår som strängare, striktare, mer vertikal, mer tanke än kropp. Hennes yppighet försvinner, ja hela hennes materiella varelse sublimeras av klädernas linjer och fall, hur de veckar sig och luftigt lägger sig över konturer… Det är lite fascinerande i sig.
Till slut blev det iaf en OK teckning – den fyller i alla fall syftet att hjälpa till att visualisera en kvinna i dåtidens Bysans som funderar över tingens ordning i utstyrsel passande hennes ställning.
**********************************
Mer om Zoe och byzantinska saker bl.a.
https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/10/18/projekt-storyboards-zoe-trader-in/
——————————-
För en inblick i en bildad och fascinerande inblick i det medeltida Bysans kan man med fördel läsa själva Alexiaden, Anna Komnenas bidrag till världslitteraturen. Det utspelar sig under en extremt dramatisk tid för kejsardömet, när det verkar som om det bysantinska riket skulle gå under och erövras av fiender från alla håll, och Annas fader Alexios I Komenenos hade fullt upp med att hålla ihop sitt anrika Östromerska imperium. I öster fanns det mäktiga seldjukiska riket, som efter slaget vid Manzikert 1071 öppnade vägen för turkisk invandring i Anatolien (nuvarande Turkiet). I väst hotade de slemma normanderna, ledda av sådana osannolika figurer som äventyraren Robert Guiscard. Och 1096 kommer något som aldrig tidigare skådats, hopar av beväpnade trashankar från väst i tiotusenden, enligt uppgift för att ”befria” det Heliga Landet i Palestina, traskande rakt över det redan ansträngda Bysantinska Riket. det var det första korståget som slog till…
Det finns en bra introduktion till Alexiaden på svenska – ”Anna Komnenas Värld – Bysans på 1100-talet” kommenterad och utvald av Sture Linnér. Den finns på bokus (http://www.bokus.com/bok/9789174860856/anna-komnenas-varld-bysans-pa-1100-talet-alexiaden-i-urval/). Om Anna Komnena finns också ”Anna of Byzantium” av Tracy Barrett varifrån illustrationen ovan kommer. Den är tillgänglig på bokus http://www.bokus.com/bok/9780756901301/anna-of-byzantium/ och adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0440415365). Lite mer om Anna Komnena på svenska finns i antalogin ”Kända Kvinnor” av Curt Sjöholm, tillgänglig bl.a. på Adlibris (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9188034836)
Tor och hans (Jul) bockar?
Nyligen forsatte jag arbeta på en skiss, en påbörjad bild på åskguden, asarnas hunk, den hammarsvingande Tor.
Den i forna tiders tro och sed mycket insatte bloggkollegan Tannhauser påpekade nyligen den möjliga kopplingen mellan åskguden Tors bockar, Tanngrisnir och Tanngnjóstr, vilka drog hans vagn när han åkte runt och slog jättar, troll och annat ofog på huvudet med sin hammare, och Julbocken. Hans underhållande inlägg i bloggen Hedniska Tankar hade med en serie intressanta bilder, och de satte faktiskt min slumrande bildidé i rörelse.
Och slumrat har den verkligen gjort, länge. I själva verket gjorde jag en tuschskiss redan för mer än 3 år sedan, mest för att åskådliggöra för den fina Felicia, som ville att jag skulle berätta om nordiska gudar. Den där var tydligt påverkad av superhjältebilden av Thor, men jag lyckades iaf få den mer ”realistisk” i meningen tidstrogen ifråga om parafernalia. Men sedan låg den i träda.
Nyligen tog jag upp den, och började fundera på om man inte skulle göra en mer genomarbetad variant.
Min grundidé, extremt lös uttryckt, är den iofs mycket vanliga anblicken av åskguden med hammaren redo till kast, ena handen måttande för den stackars måltavlan, i tidsäkta krigarattiralj.
Efter att ha skridit till verket med kol och grafit ser den för närvarande ser ut som nedan i mitt ritblock:
Kännare som Tannhauser kan ju ha synpunkter på klädedräken, men jag har försökt vara någorlunda tidsriktig. Rustningen ser spejsad ut, men den är faktiskt baserad på fjällpansarrustningar från tiden runt 1000 AD. Min lilla twist är att jag tänkte mig fjällen från något monster i stil med en drake, eller kanske ett fjälligt troll eller liknande. Jag jobbade lite på Mjölner, hammaren, utifrån en bild av ett smycke jag sett på nätet. Jag är inte helt nöjd än, det finns några snags där som man kanske kan rätta till med Photoshop…
En lite kul sak, som jag åter vill tacka Tannhauser för, är att få mig att uppmärksamma Torsstatyn i Torshälla. Som framgår står Tor där i en position som inte är helt olik den som jag valt för min teckning, även om perspektivet förstås är annorlunda. Det gav mig aptit för att fortsätta.
Tors bockar, skulptur av Allan Ebeling, i Eskilstunaån i Torshälla
Det som kommer nu, är att rita själva bockarna. Bakgrunden kommer att vara en storm, troligen någon form av snöstorm, men blixtar och annar skoj. Sist får vi se om det blir målning av.
******************************
Andra bilder på gudar och gudinnor i denna blogg, se under kategorifliken ”Gudar och Mytologi”, speciellt underflikarna
https://paulusindomitus.wordpress.com/2009/09/20/mera-guda-isis/
Dumskallarnas Konspiration: Mera Kreationist-Dinosaurier…
En tuff vecka av rännande runt i några av Sveriges högskolesäten har inte gett mycket tid för nya inlägg… men för att pigga upp mig själv mellan varven kladdade jag lite på ett infall apropå den i sin totala felaktighet närmast geniala idén att Bokstavstrogen bibeltolkning + Dinosaurer = sant. Eller rimligt. Eller inte det minsta stolligt.
Som en bra kommentar till första inlägget på temat (”Kreationister och deras dinosaurer”) påpekade finns det en alldeles speciell… dumhetens estetik i kreationistiska illustrationer, som påminner om… tja, Nordkorea. Det är sant, och liknelsen är förstås träffande på mer än ett sätt. Rent estetiskt finns i alla fall där en kitschig realism som i sin förljugna parallelvärld vill skildra saker i ett slags grälla färger i softat ljus som verkar tilltala de trosbenägna.
Den här förljugehhetens estetik med ett absurt innehåll passar förstås kreationismen som hand i handske, eftersom den försöker slå fast sådant som överträffar även den nordkoreanska vanföreställningens mest bisarra uttryck. Några av bilderna är smått geniala i sin totala osmaklighet och absurdism. Jag menar…Jesus ridande en Diplodocus?
Som ett slags inblickar i en hallucinerande hjärna är bilderna förstås intressanta, men drar oundvikligen löje till sig. Sidor som Pharyngula och Daily Kos har mer eller mindre haft tävlingar och utmaningar i att göra den knäppaste varianten, som Jesus, Johannes Döparen och en… apatosaurus?
Den kommenterande bloggkollegan påpekade just att de där kreationistiska bilderna inspirerar till parodier och antivarianter redan utan mycket behandling – en ny bildtext räcker nästan, de är ju så uppenbart fåniga att de är sin egen värsta fiende. Det finns redan förstås, som framgår av flera exempel nedan. D0ck kan de förstås aldrig bli för många, och gärna vara på svenska…
Efter att ha letat efter lite mer skämtteckningar och karikatyrer på temat en trött kväll fick jag syn på en rolig, extremt enkel nidbild, där en tyrannosaurus löper amok på arken i bästa ”Jurassic Park”-stil (se till vänster). Efter att jag fnittrat färdigt satt jag senare och kladdade ett slags telefonklotter på samma tema, som på klotters vis växte till en liten bild…
Den där var ju lite kul, och eftersom den var gjord med bläckpenna från början gick det rätt lätt att tuscha den till en riktig teckning.
Så småningom, till tonerna av podcasten av ”The Atheist Experience” fick jag för mig att färglägga den en sen natt…
Den färdiga bilden blev som nedan. Mitt lilla halvt oavsiktliga bidrag till att kasta löje på de amsagor som möjligen kan roa barn, men som endast en av kreationistiskt dravel grundligt nedbruten hjärna kan ta för bokstavligt sann.
Arken dag 27: Matningen började bli ett problem
Se mer om Bibeltrogna Kreationister på denna Blogg
https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/29/dumskallarnas-konspiration-kreationism-i-sverige/
Om en verklighetsbaserad världsbild kontra kreationistiska solsting, se
Mera Prinsessan och Draken
Några fler skisser och bilder till Almas ”Prinsessan & Draken”-berättelse, som tuffar på…
Efter att Draken kommer till kungariket och blir prinsessans kompis återstår dock att få lite folkvett i honom…
Som att draken inte kan gå runt och äta första bästa djur som han stöter på – han måste handla sin mat. Men som den lite präktga Julia inser, så är en drake en drake, även när den drar runt med en kundvagn…
- Nej Draken! Du kan inte BARA äta kött!
När draken skall lära sig att umgås med folk är storleken alltid ett problem. När prinsessan spelar bort honom i fotboll så tjongar han till slut till bollen lite hårt, och prinsessan får en luftfärd…
TJONG när Draken o Prinsessan spelar Fotboll
Draken tänker inte på att han är väldigt stor och att människorna är ömtåliga – längre fram blir det tydligt varför.
Den här sortens incidenter kommer att få en avgörande följd för berättelsen, när folk blir rädda för en stor drake som går mitt i bland dem. Än så länge vågar ingen människa riktigt säga till draken, men det kommer… 
Prinsessans häst Smörblomma blir dock arg, och kallar draken för en Fjällig Klumpeduns…
Senare i boken blir dock allt bra och Draken får en puss…
De här bilderna skall alla färgläggas så småningom, för Almas boks skull.
För de inscannade bilderna i denna berättelse till dags dato, se sammanställning i galleriet
Studier i Svärta – Yakane ruvar i mörkret
En storyboard för att illustrera en slags stillhet när fältherren Yakane äntligen kommit hem, och kan lägga ifrån sig de aldrig sinande uppgifterna och ansvaret han haft ute i fält… En storyboard för en känsla som är ganska subtil. Den som överfallits av ett enormt betungande ansvar måste känna behovet att rensa sig själv och sin hjärna från alla tankar när man får en kort stunds respit. Chefers och ledares förbannelse i alla åldrar, säkerligen inte bara nu. 
Efter att ha krånglat ur sina män från en misslyckad belägring och tagit dem oskadda tillbaka till den kejserliga huvudstaden Aracanea och sysslat lite med tvagnings-tvångssyndrom i sitt hem och högkvarter får Yakane en halv natts vila. Han sätter sig i sin kammare, och rensar sina tankar i tystnaden… Den första snabbt kladdade storyboarden är som synes bara en idé, ett stöd för att minnas scenen. När jag mer seriöst började fundera på att verkligen rita en bild till den, var det också ett sätt att få svar på vissa frågor som berörde mer än ögonblicket självt.
Turkisk härskare med livvakt 1200-talet
Som t.ex vilka kläder Yakane borde ha på sig.Vid sådana tillfällen gör nyttan av år av research sig påmind. Efter att ha vägt källorna och mycket av litteraturen om Bysans och Mamlukerna respektive kom jag fram till att Yakane, om han själv fick välja, skulle ha kläder påminnande om de turkiska kaftan-rockar och tunikor som blev allt mer vanliga i både mellanöstern och det bysantinska riket från 1100-talet och framåt och påverkade modet där.
Mamluker i procession 1200-talet
Turkiska kläder från motsvarande mindre Asien, varifrån många av Yakanes legosoldats-kollegor kom (min berättelse utspelar sig under just den tid då turkmener och de berömda framtida Ottomanska turkarna börjar röra sig runt Bysans), skulle vara tillräckligt lika hans mamlukiska kläder för att kännas bekväma för honom. Det var utmärkta kläder för ritt och rörelse, och inte utan en viss enkelhet och elegans. 
Den stol Yakane sitter på ägnades lite närmare studium. Jag är partisk för lätta stolar av romersk typ, formade som två halva cylindrar. Men bysantinska möbler tenderade att vara ganska tunga och schabrakiga, ofta med utsirade detaljer. Så jag kombinerade de två till en slags korsning av tung pjäs men med enkelheten i designen hos den romerska fältstolen. Resultatet passar också för den över 100 kg tunge Yakane. 
Positionen, kroppställningen hos den store mannen var dock det allra viktigaste. Den måste på en gång vara i vila, med vikten vilande på stolen, men också visa på en viss inre spänning och stamhet, som liksom sakta pyser ur honom. Genom att utforma detaljerna kunde man närma sig det där. Ena handen verkar greppa stolen, medan den andra är mer hängande. Huvudet är nedåtlutat, men samtidigt är positionen hos kroppen ännu lite upprätt, inte helt avslappnad. Jag bestämde mig för att inte tuscha bilden utan slutföra den direkt i datorn. Fortsättningsvis fyllde jag i svärtan med bruk av GIMP-programmet, och tog upp och ner kontrasten tills jag var nöjd med resultatet. Som ofta förr hade jag lite inspiration av noir-tecknarna Will Eisner och Frank Miller, med deras bruk av mycket svärta i bilden för att skapa en viss stämning. En sådan bild kan naturligtvis bara vara en illustration till texten, som är det verkliga redskapet för att skildra dessa odramatiska men ändå viktiga inblickar i en persons psyke. Men med den intressanta magi som äger rum när text och bild korsbefruktar varandra har jag märkt att stycket fått vissa drag från bilden, apropå mörkret och svärtan… som framgår av senaste utkastet.
”Han blåste ut [ljuset], och satte sig ner på sin stol i det täta mörkret, helt tom på intryck, ruvande och stilla.
I mörkret i sin kammare kände Yakane till slut, efter de senaste dagarnas och veckornas febrila handlande och ovisshet, en väldig trötthet skölja över sig, blandad med lättnad. Medan han såg på konturerna av divaner och ljushållare som stumt stod otända var det som om all kraft sögs ur honom, tillsammans med all den spänning som han dittills hållit i schack. Likt en vätska rann den ur hans varelse, nerför den stol han satt på och förenade sig med skuggorna på golvet, löstes upp, försvann, och lämnade hans kropp stum och orörlig, samtidigt som hans huvud kändes närmast omtöcknat, uppfylld av en enda tanke istället för de tusen som varit dessförinnan. De hade överlevt. Bågen hade spänts och närapå brustit, men han hade klarat sig och de sina tillbaka. Han var åter hemma.”
Under mitt arbete hade jag bl.a. Hans Zimmers utmärkta ”Strenght and Honor” från ”Gladiator” som stämningsmusik till den grubblande och ruvande kaptenen: hör den på https://www.youtube.com/watch?v=ZjSL28MSgoo
Storyboard & Arkitekturdesign – Aracanea & den Gyllene Porten Modifierad
Ibland är enda sättet att gå framåt att tjonga huvudet med all kraft rakt in i väggen. Aracanea & Den Gyllene Porten har varit ett sådant projekt. Från att ha varit en enkel tanke blev det en besatthet av detaljer, mardrömmar om murbruk och perspektiv som får plockepinn att likna…tja ingenting.
Det verkade först som en rätt enkel sak – att försöka åskådliggöra den fenomenala och imponerande stadsmuren runt det respektingivande Konstantinopel, säte för det Bysantinska riket. Denna stad står modell för mitt eget Aracanea, min Fantasy-Konstantinopel.
Från en enkel början har det närmast vuxit exponentiellt, och inbegripit många element av ritande, design och målande. Perfektionismen tar tag i en, och man börjar få svårt att avsluta det man börjat. Men varje sak har sin tid, och det här har tagit upp aaaaalldelles för länge av min.
En av de saker som jag ville få med kom från källorna. Under belägringar eller under krigstillstånd satte man upp katapulter, ballistor och andra krigsmaskiner på de största tornen. Jag är väl bekant med deras konstruktion , så jag designade en krigsmaskin av typen trebuchet för stadsmuren. En sådan är baserad på motviktsprincipen, och har en stor låda med stenar på upp till ett ton i ändan av en svängbar kastarm. Det gav en bra kick för eventuella projektiler, som kunde slungas ut hundratals meter. Ovan ses mina små designskisser för en passande maskin.
Efter den grundläggande designen ritade jag en maskin i rätt perspektiv, satte in den i rätt position och klonade den. Jag satte och in lite fler soldater och flaggor på samma sätt. Det som återstod var vissa detaljer, och rätta till vissa misstag, som färgsättning, skuggor som saknades och så vidare. Många detaljer måste fixas till – nedan kan man se vissa av de många elementen i bilden.
Jag rättade till skuggorna och vissa kanter, lade till lite mer blänk på statyer och högdagrar, och mixtrade en del med färgerna. Jag var inte inte helt nöjd med färgen på mitt första försök att få det att se ut som en solnedgång. Jag valde en starkare orange ton utan så mycket avmattning. Det ger bilden en varm ton som svarar bättre mot beskrivningen i min berättelse.
Jag är inte hundraprocentigt nöjd. Perspektivet gentemot figurerna i förgrundan ser lite…skum ut när jag nu ser på bilden. Vattnet är inte bra. Men huvudintrycket är rätt. Det ser ut som vad jag var ute efter, den mäktiga ingången till en stor civilisations centrum. Jag kommer nog att leka mer med den i framtiden, men den nuvarande versionen får nog betraktas som i praktiken avslutad.
←Klicka för förra ”Aracanea & Den Gyllene Porten Framskrider”
Klicka för nästa, ”Närstudie på Aracaneas Gyllene Port”→
****************************
Direkt anknutna länkar till inlägg på temat bysantinsk arkitektur, konst och framställning på denna blogg:
se också kategoriflikarna ovan eller länkar till andra inlägg på temat Bysantinska studier under samlingsrubrikerna
Bysantinsk /Ortodox Arkitektur
——————————————-
Läs mer om Konstantinopels försvarsverk, med en introduktion i Wikipedia: ”Constantinople” och ”Walls of Constantinople”, http://en.wikipedia.org/wiki/Constantinople och http://en.wikipedia.org/wiki/Walls_of_Constantinople
Dagens I-landsproblem: För Övrigt anser jag…
att Google Översättning omedelbart borde införa mongoliska som tillvalsspråk!
Vad är det för skräp när det mäktiga mongoliska väldets ärorika tungomål, som härskade över historiens största landimperium på 1200-talet, inte förekommer som självklart alternativt? Djinghis Khans och hans arvtagare storkhanerna roterar i sina gravar av detta ohemula tilltag!
Ska det vara så här, va?
Vi som skriver om mongolerna på sin prakts dagar säger: Nu är det nog!
Mongolväldet med delriken ca 1280
Projekt Storyboards – Zoe träder in
Om en passande entré för en dam.
Yakane har återvänt från kriget till Aracanea, och efter att ha städat upp sig själv kommer han knappt föranmäld till sin mäträss Zoe. Efter att Yakane gnatat med Zoes tjänarinna Anna, som inte uppskattar att herrn kommer ”så oväntat” dyker Zoe upp från det inre av övervåningen i sitt hus. Välfriserad och oklanderligt sminkad, iförd en smakfull klänning, stiger ner för att hälsa honom välkommen.
Jag skrev först nyligen scenen, efter att ha skissat den i ett par enkla storyboards för ett tag sedan. I samband med att scenen sattes, bestämde jag mig för en mer teckningsliknande skiss, i kol och blyerts.
Idén fanns alltså tidigt där och var redan visualiserad – men döm om min glada förvåning när jag på jakt efter lite inspiration för Zoes klänning fann på ett foto på Zoes andliga inspiration, den magnifika Sophia Loren i sitt slottslika hem, som väldigt likt påminde om den scen jag ville uttrycka. Med den som stöd kom min egen teckning ganska lätt och snabbt på plats – Zoe glider drottninglikt ner för trappan på att möta en Yakane som blickar uppåt på henne, beundrande. Redan perspektivet i sig säger om figurernas position – Zoe är den som är hemtam och som symboliskt står över den barbariske Yakane. Men jag lade också in ett lite tvetydigt ansiktsuttryck hos henne – för det finns en missämja mellan dem, som senare skall kläs i ord, och återföreningen är kanske inte så entydigt lycklig som den kunde varit.
För arbetet med att designa Zoes utseende och framtoning i samtida klädedräkt, se
Zoe del 2 – ett ”Eureka” vid namn Sophia
och
En bild säger mer än 1000 ord – Om Stilar för känslolägen
Ett kort inlägg från sjukbäddens kant
Jag har lekt lite med några olika stilar för att få fram vissa stämningar och känslolägen för storyboards som skildrar mer ett inre tillstånd än något annat. Här kan man se en variant. Motivet är karaktären Yakane, vars blodiga gärningar bland mycket annat renderat honom tvångssyndrom med avseende på renlighet. En trevlig ölkväll med vänner kladdade jag ner en snabb skiss mellan de gick till avträdet, och nyligen tog jag fram den igen för det här tillfället.
För en sådan bild är detaljrikedomen inte det viktiga, utan ställningen, stämningen. Yakane sitter hukad, inkrökt i sig själv, i ett slags krampaktig position. Man ser inte den handlingskraftige och kraftfulle mannen här, utan en böjd figur, berövad sin kraft. Skissen är rätt mörk, och jag tänkte att stärka det svarta för att få fram en slags kontrast, av mörka skuggor som svarar mot skuggan i Yakanes inre.
Jag sneglade som förut mot förebilden Frank Miller – ingen behärskar djup svärta som han grö i t.ex. ”Sin City”. Så jag avvarade alla gråskalor och tog fram en bild helt och hållet med svarta och vita fält, med ett undantag – Yakanes ärr och tatueringar som jag lämnade mörkt röda, för kontrastens skull. Regnet som vita streck och stänk framhäver det mörka och gör också bilden kall, som om regnet sticker som knivar mot huden.
Behandlingen gjordes snabbt, men resultatet är inte helt misslyckat. Inte som Frank förstås, men som en studie över hur man kan lyfta fram en stämning som är mörk och lite dyster, framhävande en annan sida av den utåt så starke Yakane är det en möjlighet – en väg framåt. Det ger en aning, man kan tänka sig resten av scenen för en Yakane som hukar i mörkret, i iskallt regn och söker tvaga bort den smuts han känner häftar vid hans själ.
