Kategoriarkiv: Målningar /Paintings
Slutet på början: Omslag till Almas Bok ”Hjärtespjutet”
Sista veckan i Augusti, precis i tid för den underbaras födelsedag, blev den äntligen klar för ett tryckt testexemplar. Den första boken tillägnad Alma, ”Hjärtespjutet” är färdig efter års meckande och ritande. Sist ut före avslut var, passande nog, omslaget.
Dagen D närmade sig med stormfart, kulmen på flera månader (föregått av års skissande och mer sporadiskt illustrerande) där varje natt ägnats åt färdigställandet av bokens text och illustrationer, när det till sist var dags att bestämma sig för bokens omslagsbild.
Det kan i sammanhanget vara värt att påtala att min syn på bokomslag, ja omslag för medier av alla de slag, även på skivor (ni vet, sådana som man brukade spela, på apparater), sneglar på film – och teateraffischens estetik. Jag ville således med omslagsillustrationen ge en slags komprimerad, visuell ide av bokens tema och handling, helst med en eller flera av de bärande karaktärerna.
Det här hade förstås ägnats en del tanke redan, och flera kandidater hade övervägts och förkastats. Den idé som jag alltmer kommit att fastna för var att framhäva det magiska (?) Hjärtespjutets centrala roll i första delen – spjutet som talar till Julia, och utmanar henne, men också hjälper henne att överkomma svårigheter, och också står fram som en symbol för hennes påtagna roll som den som skrider till handling.
Den här idén hade konkretiserats längs två utkastidéer. Den första vilade på två närbilder på bokens viktigaste protagonister, Prinsessan Julia och Draken Pelle, med spjutet mellan dem (se ovan).
Skiss Prinsessan & Hjärtespjutet halvvägs
Den andra utgick från en scen i boken, där Julia kliver fram till spjutet som verkar tala till, kalla på henne (ett senare moment i den scenen har förevisats i inlägget ”Hjärtespjutet talar till Prinsessan”). I den står spjutet i sitt städ bakgrunden och Julia ses bakifrån i fågelperspektiv på ett sätt som ska förmedla en riktning, ett viktigt skeende eller val med spjutet i fokus.
Så småningom kom jag fram till att de här två inte uteslöt varandra, utan snarare stärkte sig sinsemellan. Sålunda skissade jag upp bilden med scenen som grund, med sikte på att infoga ansiktena på Julia och Pelle, spjutets blad och dess text, som en slags överlagd ”spökbild” hängande över bakgrunden som framgår av skissen under processens gång (se ovan till höger).
Den färdiga teckningen, utförd i mjuk grafit på A3, blev som synes nedan.
Belyst Julia & Hjärtespjut
Jag lät medvetet bli att rita in spjutspetsen mellan de två ansiktena, helt enkelt för att den redan ritats och fått en passande form för en tidigare bild på Julia (se till vänster), ursprungligen övervägd som ett möjligt bokomslag men sedermera vald som den sista stora illustrationen i boken. För det syftet passade dock närbilden av spjutspetsen inte in – men den kom istället väl till pass för omslaget. Den lyftes således helt sonika över med sin text på gaeliska skrivet med grekiska bokstäver och alla sina färger och lades in mellan Julia och Pelle i en passande skala.
Den monterade bilden blev som framgår till höger.
Sålunda färdig i sina beståndsdelar var det dags för målning. Med tanke på den stundande deadline och tillgången till min scanner begränsades möjligheterna mellan olika former av målning i dator.
Här kom valet av metod att bli en ny stöttesten. Skulle jag välja min traditionella ”flera-lager-under-teckning”-teknik (se t.ex. Joel den Unge & Lung-draken)? Den kan bli snygg, men har en inbyggd tendens att producera starka färger under starka konturlinjer som drar bilderna åt det serietidnings-aktiga hållet. Alternativt kunde man jobba med samma metod som den ovan nämnda ”Hjärtespjutet talar till Julia” eller bilden ”En Prinsessa Rustad för Strid”, där många överlagda transparenta lager skapar mer gradvisa övergångar mellan färg och monokrom grundbild, med mjukare nyanser. Resultatet blir mer fotolikt, men kräver mer arbete för att inte bli blekt och lite livlöst.
Precis som vid tidigare vägval beslöt jag mig för att inte välja, utan tillämpa vad jag lärt mig av båda metoderna, med slagsida åt överläggningsmetoden. Ovan en grundmålning av olika gråa toner lades således överliggande färger. Utan att ha tänkt igenom det lade jag först på kulörer som utgick från de normalt belysta färgerna för figurerna (se till vänster). Men det slog mig att det inte var riktigt… rätt.
Kanske påverkad av det stämningsfokuserade draget hos vissa filmaffischer valde jag att lägga starkare pregnans för mitt sökta intryck av bilden redan vid färgläggningens tidiga fas. Den färgskala jag således valde att tillämpa, speciellt för de överliggande ansiktena i bakgrunden, var mörk, åt det nattligt blåtonade med konnotationer av mystik och kanske kuslighet (se nedan).
Med den grunden kom den avslutande fasens vägval, som framför allt centrerade kring behandlingen och påläggandet av skuggor och ljuseffekter, naturligt. I huvudsak handlade det om att öka fokus på det väsentliga i bilden och stryka under den sökta stämningen. Skuggor lades in i bildens utkant och krypande in mot mitten, samtidigt som flera lager av glödande ljus utgående från spjutet kastades ut och målades in som reflexer och belysta områden i bildens centrum. Det gav bilden ett dominerande ljus vars kalla, lätt fluorescerande sken ytterligare skall öka känslan av mystik, och antyda något utomvärldsligt, kanske magiskt eller heligt… något sådant.
Detta att ha en klar riktning och tydlig ambition för hur den färdiga bilden skulle komma att te sig gav utrymme för fler och fler element och detaljer, som också fortsatte även efter det första ivägsända testtrycket. Således lades sådant på som en kastad skugga bakom Julias skepnad, och en slags ådring som jag tagit fram för fjällen och ger draken ett mer reptilaktigt utseende.
Det sista elementet i bilden var att lägga på titel och författarnamn. Jag valde bort alltför tillkrånglade eller extravaganta fonter till förmån för det tydliga och läsbara, påbättrad med lite kringarbete runt kanter och en lätt struktur. Det färdiga (nåja, än så länge iaf) resultatet kan ses nedan.
Prinsessan Julia Hjärtespjutet bokomslag behandlad + text
Jag var nöjd med bilden: den fångar in det mesta som jag strävade efter, relaterar som önskat med bokens innehåll och är inte anskrämligt ful eller skränig, förhoppningsvis. Det var en passande avslutning, och tålde att presenteras för sin musa och mottagare, den oförlikneliga Alma.
Nedan kan processens delar ses i sammanfattning.
För dig, Alma.
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Det började med en Prinsessa, och ett Spjut
En liten tillbakablick på en tidigare publicerad bild av Prinsessan Julia inför färdigställandet av Almas bok ”Hjärtespjutet”.
Prinsessan Julia & Hjärtespjutet Slutversion utan spjutblad
Prinsessan Julia & Hjärtespjutet färg
I tidigare inläggen ”Renässansprinsessan och Hjärtespjutet” samt ”För den som är Värdig… får färg” redovisades arbetet med den här bilden av ett avgörande ögonblick sent i handlingen. Prinsessan är upprörd för att en orättvisa begåtts och ingen vill lyssna på henne. Hon tar upp det magiska spjutet, som verkar tala till henne och utmana henne att bestämma sig för att göra något.
Solstrålning Julia & Hjärtespjut
Som jag nämnde i sista inlägget var jag missnöjd med hur effekten av ljuset som faller in från de högra fönstren bakom tronstolarna (se ovan). Under året som gått har jag fått många tillfällen att öva på olika tekniker för ljusbehandling, och det kan . Min första lösning var att lägga på ett lager av ljusstrålar ritade i GIMP (se till höger). Det är en primitiv och tidsödande teknik, men den fungerar. Hela rummet ser ut att lysa i strålarnas sken.
Med hjälp av ljusinställningarna (”Hårt Ljus” i det här fallet) och ett noggrant fogande och suddande av ljusknippena med de underliggande lagren, samt påläggande av olika kontrasterande överläggningslager på de icke upplysta områdena kom det sökta intrycket fram. Julias konturer verkar nästan glöda i skenet från ljuset bakom henne, och kontrasten mellan hennes blekare och klänningens kallare kulörer värmda av ljusspelet passar det högtidliga ögonblicket. Det mer eller mindre färdiga resultatet syns nedan.
Belyst Julia & Hjärtespjut
Bilden ovan kunde betraktas som en färdig version av den ursprungliga idén, som ursprungligen kommit till som en kandidat till omslag för boken, vilket är varför närbilden av spjutets blad med dess glödande text lades in. Arbetet med sistnämnda utvecklade sig dock alltmer till ett slags ”bild-i-bilden” som fjärmade sig från den övriga kompositionen. Så småningom valdes bilden bort som omslag och blev till en av handlingens illustrationer, och då passade den infällda spjutspetsen inte in lika väl. Arbetet med dess yta, text och detaljer var dock inte förgäves – jag lyfte ut dem till det nya omslaget (se ett kommande inlägg). Den färdiga illustrationen, utan spjutbladet, kan ses högst upp i inlägget.
Jag har ett speciellt gillande för den här bilden – riktigt arbete och seriös design gick åt till den, grundteckningen blev fin och den har kommit att beskriva en bana som nästan står fram som en illustration av hela arbetet med Almas bok. Från en enkel grundidé, till en mer genomarbetad skiss, ifyllnad som gradvis blev mer avancerad men hejdades ett tag av kompetensbrist för att så småningom överkomma och slutligen bli modifierad och stå fram färdig – så har hela det här projektet artat sig.
Julia och Hjärtespjutet steg för steg.
För din skull, Alma.
*********************************************
← Se tidigare om denna bild i inlägget
”‘För den som är värdig, oförfärad och obetvingad…’ får färg”
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Olé på några 1300-talsriddare (2)
Bilderna på två spanska riddare för några av Almas vänner får ett stänk färg på sig.
Utformningen och det grundläggande skissandet av de två riddarna Jaron del Liral och Leonel de Monteal, som redovisats i föregående inlägget Olé på några 1300-talsriddare del 1, hade krånglat sig fram till målningsfasen. Det var hela tiden avsikten att måla dem i akvarell, dessa ännu för mig aviga färger. För den här sortens distinkta figurstudier med starka färger skulle det bli en övning i att jobba med skuggning och ljusläggning, samt att få fram känslan av metallytor.
Skiss Jaron del Liral
Först ut på banan var Jaron. Hans målning gick tämligen snabbt och smärtfritt – motivet är ganska enkelt och har ett konventionellt färg -och ljusschema, med hans jupon i klarrött och den gyllene örnen i vapenskölden bildande en stark kontrast mot hans rustnings kallare kulörer för ett klassiskt hjälteutseende (Det slog mig i efterhand att Jarons färger är identiska med det spanska landslaget i fotboll – ren tillfällighet, men passande på sitt sätt).
Jaron del Liral Akvarellmålad
Mest koncentration gick, förutom till ansiktets färgskiftningar, till att lägga grunden för de metalliska delarna i ringbrynjan respektive arm- och benskydden. Att lägga sistnämnda med de rinniga och undflyende akvarellerna var något av en pina, men den tidigare övningen med en mindre bild på Jaron (se föregående inlägg) kom väl till pass.
Leonel de Monteal Skiss
Näste man till färgning, Leonel, hade en mer dämpad färgskala och innebar en litet mer avancerad uppgift. Han är också mer metalltäckt, och för hans porträtt är spelet mellan ljusare och mörkare partier viktigare.
Leonel de Monteal akvarellmålad
Hans ansiktsuttryck är också mer tvetydigt – den erbjöd problem med dess nedslagna men samtidigt sinistra blick på svärdet, som skall föra tankarna på de mindre hedervärda dåd som han utfört med det i sin herres tjänst. Att färglägga ögonen med darrande fingrar var ett litet helvete, och lyckades väl inte helt.
Som tidigare omtalats mår akvarellfärger inte så bra av att läsas in med enkla standardscanners – som framgår av de här exemplen blir den bleka och lätt transparenta färgen matt och nyanslös, och får en slags överexponerad look.
Bildbehandling är därför nödvändig för att återställa färgen till sin naturliga glans och färgstyrka, liksom förstås för att ta bort smuts och fläckar runtom själva bilden. I sammanhanget använde jag mig också av verktygen i GIMP för att förstärka vissa kontraster och högdagrar, och efter en viss tvekan, av upplösningsverktyget för att göra färgövergångarna mjukare. Resultatet av reparationerna och bildbehandlingen blev som nedan.
Jarón del Liral akvarellmålad & slutbehandlad
Leonel de Monteal akvarellmålad & slutbehandlad
Mest fruktbar blev behandlingen för Leonel, vars ansikte och metallklädda gestalt till slut fick det uttryck jag sökt efter, det intryck av ruvande brutalitet i stillhet som passar karaktären.
Ett ord om att lägga ner den här sortens jobb för att ge till barn.
Någon påpekade att finliret med bilderna kanske var lite över huvudet för de unga mottagarna. Måhända, men det var viktigt för mig att de inte bara var generiska kluddar, utan föreställde någon som har lite mer bakgrund och karaktär. Det är mitt bestämda intryck att barn också, ofta mer än vuxna, kan ta till sig sådant som detaljer, kroppsspråk och ansiktsuttryck och ur dem bilda sig en uppfattning om andemeningen bakom dem. Vad frågan om själva ansträngningen och prestationens mängd anbelangar, kan jag inte acceptera synsättet att saker som görs till barn, även barn som man inte känner så väl, därför kan höftas fram och göras halvhjärtat. Snarare är det så, att barn, som inte fått sin kreativitet stympad än, och som oförställt kan gilla eller ogilla något, förtjänar det bästa vi kan göra. Jag skulle inte ens dragit ett enda penseldrag med akvarellerna om det inte vore för den oförlikneliga Alma, inte gjort mitt första porträtt om det inte vore för den fina Felicia. Utan Felix och Julian skulle inga dinosaurier sett dagens ljus under mina händer. Joel och Jakob har fått mig att lära nytt och göra teckningar och målningar som jag inte bara inte skulle ha gjort annars, jag skulle inte ha kunnat göra dem, utan de två. Jag är tacksam för den inspiration och entusiasm som de förmedlat till mig, och kan bara beklaga att det inte kan bli ännu mycket bättre, att saker tar sådan tid för att jag inte riktigt vet vad jag håller på med.
Hursomhelst, de färdiga målningarna trycktes ut och överlämnades, och fick ett glatt mottagande. Tacka Alma för det, grabbar.
——————————————————————-
← Se föregående inlägg ”Olé på några 1300-talsriddare (del 1)”
Olé på några 1300-talsriddare (1)
Om två målade historiska studier av spanska 1300-talsriddare, tillkomna för vänner till Alma. En dag på våren, när den oförlikneliga Alma skulle hämtas, utvecklade sig en längre tids sittning med henne och hennes kompisar då vi pratade om tecknande och pysslande och att lära sig nya saker. Och det föll sig så att flera ville pröva på att använda de akvarellpennor och precis inköpta vattenpennor – och att två av grabbarna, med Almas tillåtelse, fick sig lovade teckningar föreställande varsin riddare. Under de följande veckornas skissande, tecknande och sedan målande tog jag inte bara tillfälle till slipning av teckningsteknik och fördjupande av lite historiska studier. Utan också efter en möjlighet att inkludera de där bilderna i mina egna projekt och min egen tankevärld. Och så kom det för mig, att jag kunde ta upp några karaktärer från mina gamla rollspelstider med Björn och Johan och Patrik, vilka sedermera infogats i en av mina fantasyberättelser, och rita dem. De riddare som jag fastnade för verkar i Hesperien, min värld A’rataumas motsvarighet till Spanien, och har väldigt olika framtoning. 
Först ut var den ädle riddaren Jarón del Liral. Denne är närmast arketypen för en riddare av sin tid – en oöverträffad stridsman, hövisk och stark i sin hederskänsla, övertygad i sin tro. Inte för inte kallas han el caballero impecable, den perfekte, eller felfrie, riddaren. Nu är bilden inte så rosig alltigenom, och Jaron har mörkare moln på sin soliga yta. Men utåt sett, och för mitt syfte, passade han för att anslå en heroisk pose – vilket var vad som efterfrågats. En snabb skiss i tusch med honom hållande upp sin sköld och med svärdet i hand gav den rätta känslan. 
En mer uttalat mörk figur, på sitt sätt en motbild till Jaron, utgjordes av min näste riddare Leonel de Monteal. Leonel är en riddare i tjänst hos en av motsvarande Aragoniens största furstar. En fruktad sådan, för hans dödliga skicklighet har drabbat många som misshagat hans herre, och ingen som utmanat honom har levat länge. Under den servila och bistra ytan hyser dock Leonel en personlig tragedi, en olycklig kärlek till sin kusin som är gift med hans herre, och för vilkens skull han helt undertryckt sina egna ambitioner för att träda i sin herres tjänst. Jag meckade lite med en bild på en stridsman i en återhållen pose, men vars anblick och beväpning skulle meddela en hotfull närvaro.
Notera den förste riddaren i uppställningen av utveckling av plåtskydd
Båda de här riddarna skulle avbildas i rustning och utrustning som är karaktäristisk för sin period och region. Perioden i fråga utgörs av de första decennierna på 1300-talet, ibland kallad för transitionsperioden i militärhistoriska sammanhang, då den utmärks av diverse blandrustningar som förebådar den hela plåtrustningens definitiva genombrott mot slutet av samma århundrade. Olika former av plåtförstärkta läderrockar med namn som brigandine, coat-of-plates m.m. ökade då skyddet för bålen, samtidigt som stridshandskar av stål och längre arm-och benskydd av metall skyddade extremiteterna.
Exempel på coat-of-plates: fram- bak och insida
I just Spanien kom transitionskydd att bli speciellt populära och förblev i bruk parallellt med mer hela plåtrustningar långt in på 1400-talet. Det fanns en tradition av att spansk rustning drog mot den lättare skalan – dels för klimatets skull, men också beroende på sättet man slogs på. Inspirerade av terrängen och de mer lättrörliga muslimska motståndarna anammade ryttare i Spanien en stridsmetod kallad a la jinete, som inbegrep snabba förflyttningar, överfall och återtåg. För sådant passade de tyngsta formerna av rustning för män och hästar illa. 
När jag således drog fram de mjuka grafitpennorna för en mer seriös teckning av först Jaron och sedan Leonel såg jag till att utrusta dem med korrekt utstyrsel för en framgångsrik stridsman i Spanien åren strax efter 1300. Járon har en ganska traditionell uppsättning med heltäckande ringbrynja under en lång surcoat eller vapenrock. Under sistnämnda bär han dock en kort metallförstärkt läderväst, och hans armar skyddas av enkla plåtskenor över brynjan liksom hans skenben, med separata knäskydd. Mer speciell, och hemmahörande i Spanien, är den bevor som täcker hans axlar och hals. Denna är av härdat läder (sk cuir bouilli), förstärkt med underliggande plåtremsor framgår av nitarna. Leonel är som förut påtalats den mindre sympatiske av mina två riddare, och hans utseende och hållning ägnades lite mer omsorg. Hans ansikte ligger delvis i skugga och han betraktar sitt dragna svärd med vad som skall vara en kylig blick. Leonel har en toppmodern rustning för sin tid. Hans coat-of-plates sträcker sig över höfterna och har integrerade axelskydd, och både hans arm-och benskenor av stål har direktanslutna skydd för armbåge respektive knä. Underarmsskyddet går dessutom hela vägen runt armen, med små gångjärn på insidan, och kompletteras av stålhandskar. I linje med Leonels mer utvecklade rustning försåg jag honom också med ett modernare svärd med lite längre hjalt som möjliggör tvåhandsfattning (utan handskar) och med starkare avsmalning mot spetsen. 
Den uppmärksamme noterar kanske att jag inte markerade ut den ringbrynja som omtalas i båda de ovanstående bilderna -jag var nämligen lite osäkert hur bynja, alltid en trassligt och meckig detalj, bäst skulle tecknas in med tanke på framtida målning. Det kändes som om lite övning i att måla ringbrynja innan jag tog itu med de två huvudteckningarna skulle sitta fint. 
Förutom huvudbilderna gjordes därför parallellt en liten sidomålning ovanpå en snabb blyertsteckning på Jaron del Liral – Jag drog ner konturerna av Jarón, som verkar be hållande i sitt svärd, och med akvarellerna penslade jag på flera lager först mörk, vattnig färg och därefter det ljusare, mer blåaktiga stålet toppat med blänkande högdagrar. Efter utförd färgläggning kombinerade jag den första teckningen med målningen och anpassade ljusstyrkan hos respektive något och fick fram nedanstående bild. 
Det hela blev väl sådär – svårigheten ligger inte i att få fram själva känslan av metallen, men i att få blänk och skuggning, inklusive ringarnas hål, att ge intryck av att de följer kroppens buktningar och veck. Det var dock en nyttig övning inför målningen av mina två riddare. Hur de målarjobben föll ut kommer att framgå av nästa inlägg.
———————————————————–
Se fortsättningen i nästa inlägg ”Olé på några 1300-talsriddare (del 2)”→
Illustration m akvarell nr 2 – Amanda, Julia & Draken
Arbetet går vidare med att pröva på akvarellmålning för illustrationer för berättelsen om Julia och draken, denna gång med ett litet mer avancerat motiv…
Hatkärleken till de rinniga akvarellfärgerna överlevde ett första försök att använda dem för något vettigt, och snart var det alltså dags att skruva upp svårigheterna något lite för arbetet med den fina Almas bok, sagan om prinsessan Julia och draken.
I den idé till bild som jag hade var dock huvudpersonen för en gångs skull inte Julia och hennes drakkompis, utan Julias tidigare omnämnda vän Amanda (Amanda var motiv för min första kombinationskladd akvarell+teckning – se inlägget Om att kladda sig fram…).
Amanda teckning+akvarell
Motivet för bilden är vad som sker när Julia börjar hänga mer med sin drake – att folk tar avstånd, och även hennes kompisar vill eller får inte umgås med henne mer. Det där leder till en mycket ledsam händelseutveckling senare. I alla fall såg jag således framför mig hur Amanda dras iväg, runt ett hörn av någon okänd men bestämd vuxen, medan hon kluvet tittar efter Julia som vänskapligt går med sin fjälliga nya kompis.
Så… en snabb skiss för de viktigaste linjerna, och sedan var det dags att darra på färgen…
Den här gången glömde jag inte att blöta ner papperet innan jag började, för att akvarellens rinniga, oskarpa kvalitet skulle få komma mer till sin rätt. Resultatet är svårt nervpåfrestande, för det är mycket svårare att styra var färgen hamnar – vilket ju delvis är meningen. Färgerna ”blöder”, går in i varandra på ett sätt som blir både mer kladdigt men också mer levande, och nya nyanser uppstår mellan de pålagda kombinationerna. Amandas klänning, ännu en studie i renässanskläder, vann dock defintivt på det, liksom stenläggningen bakom henne.
För just stenmuren bakom Amanda vågades dessutom ett första försök med s.k. svamp-målning (sponge technique), att dutta med en uppblött tvättsvamp innan färgen torkat, med sikte på att göra stenen lite mer, tja stenig, och inte bara en likgrå platt massa.
Det blev väl…OK, inte någon fantastisk prestation, men (intalar jag mig) precis som i den tidigare redovisade bilden Julia & Nadia kikar runt ett hörn var målet en färglagd teckning snarare än en renodlad målning.
Här gjordes därför på samma sätt som tidigare, och skissen som låg till underlag rentecknades i tusch. Därefter lades de här två samman efter inscanning. I bildprogrammet GIMP putsade jag sedan de mest uppenbara skavankerna, som området under tejpen som höll fast papperet på den underliggande kartongen och så vidare.
Liksom vid tidigare tillfällen behövde färgskalan rättas till. Det verkar som om akvarellbilder ofta blir matta och livlösa av själva inscanningen (jag vet ärligt talat inte riktigt varför – kan det vara för det skarpa, kalla ljuset och de halvtranparanta färgerna?), och man måste således bildbehandla för återställa bildens färger till vad som syns i det fysiska originalet.
Vid arbetet med färgläggningen passade jag också på att leka lite med tonarterna och de kalla respektive varma (eg. blåa respektive röda) nyanserna i olika delar av målningen. Resultatet kan ses nedan.
Amanda Julia & Draken akvarell, tusch & färgbehandling
Så hade man alltså fått ner ännu en målad illustration. Som tidsbesparande alternativ till att färglägga helt i dator behåller det en viss fördel, men framför allt är det helt enkelt roligare att göra det själv i större utsträckning. Processen behåller sin tjusning för mig, och redan innan jag var klar hade jag börjat på fler andra, mer eller mindre avancerade motiv för fler akvareller.
————————————————————–
Alla bilder om och med Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
En tvekande första Storyboard m akvarell – Julia & Nadia kikar runt hörn
Tvekande i dubbel bemärkelse, dvs med darrande fingrar satt jag under April ner penseln för den första riktiga illustrationen för mer seriöst bruk målad i akvarell. Prinsessan Julia och hennes häst Nadia Smörblomma smyger sig inpå den omtalade ruskiga draken…
Här har tidigare redovisats hur en olycklig sjukdomsperiod trots allt kunnat nyttjas för att avancera lite i försöken att åstadkomma målning med akvarell.
Jag kommer aldrig att bli bra på det där, men målet är mer modest: att med egna händer hjälpligt kunna färglägga illustrationer till bokprojektet för Alma. Och från infektionsklinikens inre kom den första illustrationen som från början till slut var tänkt för och med mitt nygamla redskap.
Akvarell skiss av kikande häst & tjej…
Som första motiv ville jag ha en enkel och tydlig situation, där figurerna och deras uttryck plus en enkel förgrund utgör hela bilden. En scen valdes där prinsessan Julia och draken kikar runt en bergssida på spaning efter det omtalade monstret, eller vad det nu var, som Julia misstänkte hade knyckt kungarikets guld.
Ovanpå en enkel linjeskiss på mellantjockt (180g) akvarellpapper lades färgen ut. Min obefintliga teknik medger inte finlir som väl återgivna material, eller det här med ansiktsuttryck, alltid en känslig sak. Det är helt klart något man blir tvungen att jobba på och i någon mening lära sig göra på nytt. Men det var framför allt skiftningarna i Julias hudfärg, Nadias skinn och klippan i förgrunden som var viktigast att uppmärksamma för mig och mina tredskande penseltentakler.
Skiss Julia & Nadia kikar runt hörn tuschad
Det var hela tiden tanken att det här skulle vara en målad teckning, inte en ren målning. Parallellt med målningen togs således tag i själva teckningsdelen, och på ett separat papper tecknades blyertsskissens konturer med tuschpensel.
Därefter scannades tuschningen in och med bildredigeraren GIMPS hjälp fogades teckningen och målningen samman som olika lager.
Efterbearbetningen i dator medgav också en viss korrektion av problem som uppstått vid inscanningen: t.ex. förlorade akvarellen en del av sin lyster och blev för mörk och matt. Det här kunde åtgärdas med ett filter för optimering av just akvarellfärger. Resultatet när det hela kunde ansetts någorlunda färdigt, ses nedan.
Julia & Nadia kikar runt hörn – målning, tusch & behandlad
Det är ju inget konstverk direkt, men under förutsättningarna inte helt misslyckat. Själva blandningen av tekniker är fruktbar, och bidrar till att något lindra de många svagheterna i teknik hos färgläggningen: t.ex. stärkte det uttrycken i Julias och Nadias ansikten, så att de verkligen ser lite nervösa ut där de oroligt kikar runt. Samtidigt gillar jag mer och mer själva åsynen av den riktiga, egenhändigt pålagda färgen, kladdig som den är – dess organiska känsla, och detta att man själv, med egna händer tar tillbaka det viktiga elementet som ger bilderna liv.
Så… mera sådant lär det bli. Det kan rimligen bara bli bättre, och det ska det också – för Almas skull!
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Om att kladda sig fram med akvareller…
Även sjukdom och olyckor i ens närmsta krets kan lämna något fruktbart efter sig. Efter att ha spenderat merdelen av 3 månader fram och tillbaka från sjukhus fann jag mig lite överraskad ha avverkat ett helt vykortsblock med små… akvarellövningar.
Det var inget genomtänkt – mest ett alternativ till tummade pocketböcker eller fipplande med smartfånen för att avleda tankarna, slå ihjäl tid eller varva ner. I början av året hade jag bestämt mig för att börja använda pensel för att måla vissa av mina bilder (varav några visats i inlägg här). Som övning började jag därför med väldigt grova små ”färgteckningar” utförda på ett litet vykortsstort block akvarellpapper – vilket har fördelen är att man ta med sig sin lilla portabla färgburk o några penslar och måla lite varsomhelst när tillfälle erbjuds. Nu när man sent omsider börjar varva ner är det lite kul att gå igenom det där – de visar om inte annat att man kan utvinna något ur de mest hopplösa förutsättningar.
De första försöken handlade mycket om att alls få en känsla för hur färgen såg ut på papper och beter sig -samt att få den att hamna åtminstone i närheten av där man vill.
Sålunda kämpade man med att få ens darrhänta fingrar i styr och få fram något igenkännligt alls, och motiven kom i andra hand och var lite, ska vi säga oplanerade… Som en liten stuga med två äppelträd? Eller en gul häst? Varför inte? Grejen var att de var minimalt skissade, att själva färgen fick styra.
Framåt februari började jag satsa på litet mer medvetna motiv. Mest nöjd blev jag nog med ett vykort åt min favviskille Julian: med ett vagt minne av något presentkort jag sett någon gång fumlade jag fram ett sommarmotiv med en fiskande kille, en katt och en misstänksam… mås tror jag det är,
Framemot påsk var det dags att mer seriöst prova att färglägga teckningar med akvarell och alltså anpassa färgpalett och jobba på intilliggande färger – alltid ett problem med akvarell som vill ”blöda” mellan färger som ligger intill varandra. Och varför inte passa på att prova lite ”påskiga” motiv för de påskpysslande sötisarna Alma o Julian?
För Alma målade jag en lite mangainspirerad tjej-alv som målade ägg (som vi två gjort) och – inspirerad av kycklinggrejen – en urtidsfågel (Phorusrhacos) som fått sina vingar gulmålade av en busig kille till Julian.
Jag blev lite glad över de där – mixandet av olika färger verkade ta till sig bättre än jag trott mig om.
Det gav uppmuntran för att fortsätta på den vägen, och jobba mot målet att kunna egenhändigt färglägga teckningar snarare än att göra det helt i datorn.
De närmaste veckorna fortsatte jag med olika färgövningar tillämpade på gradvis mer avancerade teckningar. Ett tidigt exempel är en slags… jag vet inte, det ser närmast ut som en servitris på en ölhall, av armarna att döma. Här var prylen att göra något med bara de färgerna gult och rött.
Den onde Augustus – en karaktär för mitt pågående bokprojekt för den fina Alma – var en annan liknande övning i att ta fram en bild utifrån färgen, här i syfte att genom målning lägga tonvikten på figurens långa klädnader i olika nedtonade gråa och bruna nyanser.
Ännu en bit mer genomtänkt var att med färg ta fram en arbetsskiss för en annan figur från en av mina andra böcker. Det var en tänkt framtida akvarellmålning av Monomakh, en fruktad krigare och väring i tjänst hos ultimates, min berättelses motsvarighet till den byzantinske kejsarens garde av sådana nordiska killar i sin tjänst från 1000-talet och framåt.
Fram till april lade jag konsekvent på färg ovanpå ett minimalt eller helt obefintligt skissarbete, och de stödjande linjerna i vattenfasta pennor lades på i efterhand.
För några veckor sedan bestämde jag mig slutligen för att försöka akvarellmåla en mer seriöst menad skiss – det är en teckning på Amanda, kompis till Julia i mitt bokprojekt om Prinsessan och Draken. Med kalkerpapper överförde jag de viktigaste linjerna av teckningen, utförd i mjuk grafit, till akvarellpapper. Efter att målandet var klart lade jag helt enkelt teckningen ovanpå det målade. Resultatet kan ses nedan.
Det är lååååångt kvar till någon penselföring av acceptabelt snitt och att få till en jämnhet och konsekvent färgtillämpning. Men ett mål kommer i alla fall närmare – målandet börjar närma sig punkten där man kan använda den som grund för färgsättning av teckningar och annat som sedan förhoppningsvis städas upp i datorn. Trots den otrevliga inramningen så fick man alltså i alla fall med sig något från oändliga dagar av vaka, något som kommer att komma andra till del.
**********************************************
Mer bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
————————————————————–
- Väringagardet bestod av väringar, dvs nordbor, till övervägande del svenskar, och utgjorde den medeltida Östromerske /Bysantinske kejsarens livvakt från den kejsar Basileus II (d. 1025) regering fram till Östroms fall 1453. De var en fruktad och respekterad stridande enhet, kända för sin trohet intill döden. Se http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4ringagardet eller den något fylligare http://en.wikipedia.org/wiki/Varangian_Guard
- Phorusrhacos var en jättelik, forntida köttätande fågel som levde i Sydamerika från ca 25 miljoner år sedan och i ett antal miljoner år därefter. Den kunde bli upp till 3 meter hög, och var den största köttätaren på sin tid. se http://sv.wikipedia.org/wiki/Phorusrhacos_longissimus
All vår början bliver svår… med Döden i akvarell
Under en olycklig senvinter med sjukdom i familjen avleddes tankarna genom att man vågade sig på akvareller. Första försöket inspirerades av en idé given mig av den fina Felicia: det är vår gamla vän Döden, iklädd en kvinnlig gestalt.
Arbetet med ett bokprojekt för den kära Alma har sporrat mig att en efter en ta mig an en mängd stilgrepp och tekniker som jag undvikit i alla år: allt för att förbättra mig och komma till ett sätt att färglägga och färdigställa hennes bok på ett sätt som är värdigt henne.
Akvarellfärger tillhör en av dessa tidigare tabun eftersom jag är darrhänt och min penselteknik och hantering av blöta förger ungefär är lika känslig som hanteringen av en lie. Tiden har dock kommit att greppa de trilskande stråna med sina rinniga kulörer och sadla dem i vår tjänst. Beväpnad med ett juste set från Winsor & Newton (12 halvkakor), plus några bra mårdhårspenslar, skreds det till verket.
Liemannen rider fram och kallar de döda till strid.
Det är passande att jag för mitt första försök för en större bild i akvarell drog från en idé som en annan framstående musa till många av mina alster sedan flera år, den påhittiga Felicia, kommit på, och som berör Döden.
Jag hade tidigare avbildat Döden i en bild tillägnad vännen Johan (se inlägget ”Jag är Döden, och jag har länge vandrat vid din sida…”). Den gången var det på traditionellt, medeltidsinspirerat manér som en ridande lieman, det grinande skelettet i kåpa med sitt redskap lien i högsta hugg.
Felicias take på döden som hon delgav mig för ett par år sedan, var att dock att hon hade tänkt sig en Död där hälften var levande och tydligt identifierbar som en flicka eller ung kvinna. Den andra hälften var mer, tja död, och endast skelettet kvarstod på klassiskt liemannamanér.
(Eller skall man i detta fall säga… Liekvinna? Liefru? Liedam?)
Jaja. Jag tyckte i alla fall att det var en intressant idé, en variation som dessutom minde mig något om vissa representationer av gudinnan Hel i den nordiska mytologin, härskarinnan över den nedrigare delen av dödsriket, som i Æddan nämns som till hälften förvriden och liksom… förgjord på ena sidan. Den andra var en ung gudinnas – hon var ju guden Lokes dotter.
Jag gjorde en liten minneskladd som anteckning för Felicias fabulerande. Den låg sedan bidande bland mina många andra utkast och lösa idéer… till nu, då den togs fram och lades till grund för min akvarellutmaning.
Poängen med min självpåtagna uppgift var att jag faktiskt skulle börja tillämpa akvarellen så tidigt som möjligt. Utifrån mitt utkast gjorde jag därför en ytterst översiktlig skiss, där endast de mest grundläggande kant- och huvudlinjerna fick vara kvar – jag fick bita mig i handen för att inte fylla i några detaljer med blyerts. Istället markerade jag huvudlinjerna med vattenfasta bläckpigment och fortsatte därefter med akvarellpennor (tidigare nämnda i inlägg om bild till Julian) för att märka ut skuggor och olika skiftande partier. Grejen med dem är att de skulle komma att integreras i den målade bilden när de väl blöttes ner. Sedan var det dags att doppa penseln och börja måla. Resultatet kan ses nedan.
Döden från Felicia, Akvarellpennor + Akvarell
Efteråt pustade man ut, det skall erkännas. Det blev ju inte så illa, faktiskt, för första gången. Några partier, som delar av himlen och Dödens luggslitna mantel blev faktiskt nästan OK. Framför allt gick det oväntat snabbt, själva grejen med riktiga färger är att det tvingar en att ta beslut och bestämma sig för den ena eller andra detaljen eller färgen. Det sporrar ens beslutsamhet, låt vara att min förmåga ligger lååångt under min vision för den här bilden. Eller vilken annan som helst bild, för den delen.
En annan fördel med att själv ordna målningen-i-sig är, att förutom att det är tusan så mycket smidigare än att färglägga i bildbehandlingsprogram, så gör det att kan man använda sistnämnda till det som det faktiskt är till för: att behandla en mer färdig bild. Min lilla jungfruresa på akvarellens vatten förlöpte förvisso oväntat väl, men det hindrade inte att det fanns mycket man kunde förbättra. Som den blev ser den t.ex inte speciellt skrämmande ut -framför allt blev målningen för bleksiktig, den saknade den svärta och starka kontrast som vore mer passande för motivet.
Den halvlevande Döden enl. Felicia – Efterbehandlad
Sålunda körda jag i en dag bilden genom GIMPs olika filter, och passade för sakens skull på att lära mig en del även där, framför allt om användningen av s.k. lagermask för att få fram rätt toner för den blixtrande himlen respektive den mörka döden. Lagom diskret också – för jag ville att bildens handmålade kvalitet skulle bestå. Till slut landande jag på en rimlig punkt för efterbehandlingen av denna min första akvarelliska resa.
För dig Felicia – undrar just vad du säger om din lilla fantasi så här ett par år efteråt?
——————————————————————-
Se mer om gudinnan Hel i t.ex. http://sv.wikipedia.org/wiki/Hel_(gudinna) eller http://en.wikipedia.org/wiki/Hel_(being)
Se mer bilder av den utmärkte illustratören Giovanni Caselli i http://www.giovannicaselli.com/
Hjärtespjutet talar till prinsessan
Om en illustration som skall skildra ett avgörande ögonblick och måste överkomma förhinder i form av en sin skapares brist på kompetens…
”Är du den?” är de ord som det magiska spjutet säger när den först talar till prinsessan Julia, hjältinnan i berättelsen ”Hjärtespjutet”. Det är tidig gryning i det sovande slottet, och prinsessan har bestämt sig för att smyga ut och leta efter vad-det-nu-är som stulit kungarikets guld när hon hör en mystisk röst från tronsalen. Där står Hjärtespjutet nedstucket i sitt städ framför regenternas tronstolar, och när Julia går närmare och sträcker ut sin hand börjar bokstäverna på dess blad att glöda och rösten ljuder igen…
Miljön för detta viktiga ögonblick matchar dess betydelse – den höga tronsalen, med det svarta städet och tronstolarna som står rakt under de stora fönstren där gryningsljuset skiner in. Tidigt föreställde jag mig det hela sett ur ett lätt grodperspektiv, dvs strax underifrån, så att både det upphöjda tronområdet, rummets rymd och de stora fönstren kom med. Dessa element ramade in Julias kåpklädda figur när hon sträcker ut handen mot det magiska spjutet.
Hjärtespjutet Talar – mjuk blyertsteckning
Den första kladden blev så pass lyckad att den direkt kunde byggas ut till en teckning i mjuk blyerts. Det centrala, prinsessan själv och spjutet, kom lätt och naturligt, men sedan var det den valda vinkeln och bakgrunden med de stora fönstren med dess många spröjsar… Perspektiv är ett oumbärligt redskap för att levandegöra en sådan här scen, men själva meckandet med linjal och de många linjerna är något av det absolut mest trista som finns.
Istället för att göra teckningen genomskinlig och måla under den som blivit min vana, beslöt jag att åter arbeta med överlagring, en teknik främst brukad för att färglägga svartvita foton, tidigare prövad första gången i en annan bild med Julia (se ”En prinsessa rustad för strid”). Vid överlagring bildar de överlagda färgerna en slags transparant färghinna som följer den underliggande variationen av nyanser hos t.ex. gråskalan i ett svartvitt foto – man behöver därmed inte skapa om alla skiftningar i färgnyans igen från noll.
Schema för Överlagringsmålningens lager
Ovan kan man se en illustration av processen. Med utgångspunkt från den understa kvadranten till höger och löpande motsols framträder det bleka första överlagda målade lagret gradvis allt starkare och förstärks när först ett andra lager, med delvis andra nyanser som smälter ihop, läggs till. I övre kvadranten till vänster målades ett lager som främst syftade till att förstärka de skuggade partierna, och i den sista kvadranten längst ner till vänster det sista överlagda lagret, med ljusa färger för att markera de områden som ljus faller direkt på eller genom.
Hjärtespjutet Talar – Överlagringsmålad
Resultatet av denna första målning kan ses till vänster. Notera att den överlagda färgen saknar eget färgdjup, utan har samma mättnad som bilden den överligger – dvs den är blek där bilden är blek, och syns inte alls på tomma ytor. Just det här motverkas dock delvis av att man lägger flera färgade transparenta lager ovanpå varandra. Även så, ger överlagring en karaktäristisk look med mjuka, lite eteriska kulörer. Som saken var, passade det för den belysning som jag tänkte mig för bilden.
Belysningen ja – det var det som blev problemet. Här har tidigare visats hur bildarbetet försökt sätta mer fokus på olika former av ljuseffekter (se t.ex. Alla Drabbningars Moder 7).
Hjärtespjutet Talar – bild av ljussättning
Det var dock något helt nytt för mig att från scratch skapa solljus som kommer in genom stora fönster in i ett förvisso rymligt, men ändå stängt, rum. Idén var också att ljuset skulle skapa en slags lyster kring själva prinsessans skepnad – och till råga på allt så lyser spjutet med sitt egna, inre ljus. Ovanpå det skall det helst framgå att det är gryningsljus, inte bara solljus allmänt, som kommer in ovanifrån. Under många eder och mixtrande med obefintlig koll på tekniken byggde jag upp en serie lager med olika former av ljusvalörer och strålar som sken in och ner, återkastas och skiner på lika material kors och tvärs (se ögonblicksbild ovan).
Det hela blev dock lite för mycket, och trots flera uppehåll måste man erkänna att det inte riktigt lyckades mig att få fram allt jag ville.
Hjärtespjutet Talar – Överlagringsmålad & ljussatt
Visst, färgerna blev fina, och mycket av stämningen i scenen är där, men den där bilden har fortfarande mer potential, så mycket är klart. Men frustrerande nog kan jag i dagsläget inte göra mer med de färdigheter jag har.
Förhoppningsvis kommer nya insikter och idéer och bättre redskap göra det möjligt att bringa den till större klarhet, så att ljusspelet och allt den innehåller kan komma till sin rätt. Tills dess får det betraktas som en halvträff. Men ”I’ll be back” som terminatorn sade – för Almas och hennes boks skull,
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
En stukad Prinsessa
En prinsessa med ont i foten får sina fiskar varma av sin paranta mamma
På snabb tur-och-retur från sjukhuset och i ett försök att rensa hjärnan, en liten post från illustrationerna till första boken om Prinsessan Julia och draken Pelle.
Bilden nedan är från en episod del 1, ”Hjärtespjutet”, där Prinsessan Julia, efter att ha fått sig en törn medan hon spelar fotboll, kvicknat till och vill stiga upp. Hennes mamma, drottningen Maral (varom mera i posten En Kung & en Drottning för Prinsessan i ett Sagosverige) vill dock få ett ord med i laget, och grälar på sin oförsiktiga dotter som tror att hon kan spela fotboll all in med en drake…
Drottningen och Prinsessan Julia stukad fot
Förutom att visa på ett specifikt skeende var tanken att något fånga den ibland komplicerade mor-dotter-relationen. Prinsessan ska alltså framstå som ledsen, men ändå ursäktande sig och idén som ledde till att hon gjort sig illa. Maral å sin sida är synbart frustrerad på dottern, och släpper här tillfälligt på sin annars väldigt värdiga och samlade framtoning för en okaraktäristisk utskällning.
När väl scenen stod fram sökte jag fånga huvuddragen i vad som måste kallas min spontana, rätt serietidningsaktiga stil med tusch i korta linjer och vissa detaljer i figurerna framför en schablonartad fond. Relationen och också kontrasten mellan de två skall förhoppningsvis framgå och ges eftertryck av skillnaden i klädedräkt, där framför allt drottningens renässansklänning ger ökad pondus till hennes utspel, gör den mer, tja, drottning-lik. Bilden färglades i GIMP, och fick viss efterbehandling av skuggor och blänk.
Med tanke på hur snabbt det gick blev resultatet faktiskt inte så dumt. Uttrycken och gesterna kom nära det jag föreställt mig för inledningen av scenen. Den kan läggas till i raden av fruktbara försök tillkomna för den fina Almas skull, för vilken den är gjord.
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
En Prinsessa Rustad för Strid
Om en bild som markerade en nyorientering av sagan om prinsessan Julia till ett mer allvarligt slag. Prinsessan ikläds makt och ansvar, och måste bära dess börda, att leda och försvara riket mot dess fiender.
Runt 2013 bestämde jag mig för att göra berättelsen om Prinsessan och Draken till en mer seriös historia. Såsom ofta är fallet går mina visioner parallellt fram på både det estetiska och mer abstrakta planet, och denna nya inriktning påbörjade en rad mer allvarligt präglade bilder och porträtt, inte bara innehållsmässigt, men också till sin form. Den här teckningen återspeglade denna brytpunkt såsom ett klart, medvetet avsteg från de tidigare, av serietidningsestetik präglade, illustrationerna av prinsessan Julia och draken till förmån för ett mer mångtydigt budskap i en fullt ut realistisk stil.
Julia har avbildats med omväxlande rika klädnader och reseutrusning liksom i den lätta rustning som hon tar på för att söka upp draken Pelle första gången. Detta är kläder som visar på sagans lättsinnigare kvaliteter – prinsessan, dvs den unga furstinnan, i färd med rekreation, eller kanske äventyr. Men här var meningen att visa henne fullt ut iklädd en av den medeltida, feodala furstemaktens mindre tilltalande sidor – det vill säga rustad för krig. I en distinkt, unik och passande utstyrsel.
Och sålunda äntrade jag vägen att fullt ut designa en helrustning för min hjältinna.
Rustningens Utveckling fr. Paul Walkers ”The History of Armor 1100-1700”
Den heltäckande plåtrustningen såsom den bars av högmedeltida riddaren är själva sinnebilden av den feodala, medeltida världen och dess krigiska realitet. Den genomgick många förändringar från sin utveckling från 1300-talet till dess övergivande 300 år senare, och varierade i utförande mellan olika regioner.
Gotisk Rustning
Som förut påtalats har miljön för historien om Julia förlagts till motsvarande renässansen, närmare bestämt perioden runt 1500. Och under denna tid framträdde i Norra Europa, främst de tyska länderna, en av rustkonstens mer distinkta stilar: den s.k. Gotiska, eller Maximilianska rustningen. Metallurgin hade vid det laget nått en hög nivå, och de förutvarande rätt klumpiga och inte alltid så smidiga rustningarna kunde göras mer följsamma och figurnära. Den gotiska rustningen var ofta rikt utsmyckad – i själva verket var dess karaktäristiska dekorativa ribbor på metallen en integrerad del av designen för större motståndskraft mot hugg.
Allt detta passade utmärkt för designen av en furstlig men ändå funktionell, strikt realistisk rustning. Naturligtvis ville jag undvika alla former av idiotier som översvämmar fantasygenren av illustrationer för kvinnliga stridande, vilka även när de faktiskt förser bäraren med skydd (vilket man alls inte kan utgå från, om sådana dumheter som t.ex. rustningsbikini i inlägget ”Rustad m tanga” m.fl.) t.ex. ofta har sådant som figursydda bröstskydd.
Det fanns dock gott om verkliga exempel att studera i mitt omfattande bildarkiv och så, direkt på ett vanligt A4 skissade jag fram och började snart teckna fram en i alla delar korrekt, unik design. Valet av ritteknik gav sig naturligt, med mjuk grafit av olika hårdhetsgrad för de gradvisa övergångarna i metallen. Resultatet kan ses nedan.
Jag blev ovanligt nöjd med den där teckningen, och inte bara med designen, utan också Julias pose och ansiktsuttryck som återspeglar kluvenheten i bildens idé. Jag ville visa henne samtidigt som den unga flicka hon ännu är, samtidigt som den krigiska utstyrseln och kronan skall visa på hennes mer vuxna roll och allvaret i hennes nya åtaganden. Det är inte en avbild av segerrik stridbarhet. Ty hon tvekar, hon finner sig inte väl i rustningen, hur välgjord för henne den är, med dess inneboende koppling till krig, och död.
Apropå hjälmen är det en detalj som jag istället för att själv utforma tog rakt av, stal om man så vill, från 2010 års version av ”Robin Hood” med Russell Crowe i huvudrollen. Den hjälm-kronan, som bärs av Rickard Lejonhjärta, spelar en viktig roll i filmens början.
Julia i sin rustning blev så pass bra att hamnade långt fram i kön för målning och färgläggning. Jag bestämde mig tidigt för en svärtad rustning, vilket är snyggt men också dunkelt och mer allvarligt i enlighet med avsikten för bildens intryck. Dock passade min dåvarande teknik dåligt för färgläggning av teckningen ifråga.
Tidigare har skildrats hur jag bekantat mig med en målningsteknik där många färglager läggs under en teckning vars linjer renodlats och tvättats rena från gråskalor och sedant gjorts transparent – det där redovisas till exempel i den färglagda teckningen Jake the Dragonslayer (2).
Men för den här bilden ville jag ha en nedtonad och mer realistisk färgning, passande de mjuka men avmättade nyanserna i teckningen. Vägledd av kommentarer på olika fora för fotobehandling gjordes ett första försök att måla med s.k. överläggningsteknik (liknande dubbelexponering). Istället för att rensa grundteckningen för att kunna skapa gradienter med klara färger under bilden lades en samling transparenta färglager över teckningen, bevarande dess många gråskalor, högdagrar och skiftningar – som om den vore ett svartvitt foto. Även i fråga om färgläggning kom alltså bilden att utgöra en nyorientering, en veritabel upptäcktsresa i fotobehandlingsland.
Det myckna experimenterandet gav också ett antal helt otippade resultat. Som att när man trodde att bilden var färdig, men fortsatte mixtra lite i bildvisaren (Jag använder XNWiewMP), bara för att.
Och oops, råkade trycka fel på en av bildbehandlingseffekterna, nämligen ”relief”. Det skapar en avmättad variant av bilden med skarpa högdagrade kanter, färgförvrängning och skuggning som ger den en lätt 3D-karaktär. Men stället för att bara klicka bort det så slog ”vore det inte Kul om”-trollet till och… Jag sparade reliefvarianten och gick in och lade den över den tänkt färdiga bilden. Det blev kanon. Speciellt metallytorna fick en mindre perfekt, lite hamrad finish, och de genererade fläckarna och skarpa kantblänken och skuggorna gjorde bilden generellt mindre slät, mer skitig på ett sätt men också definitivt mer realistisk.
Och så bringades teckningen till någon slags slutpunkt. Trots ett väldigt fumlande och mycket experimenterande under processen kan inte annat sägas än att jag blev nöjd med hur bilden kom att arta sig. Det är definitivt ett fall framåt, och har gett mängder av infall och insikter i hur man angriper liknande uppgifter i framtiden
Som alltid, för Alma.
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
——————————————————
För lite introduktion i utvecklingen av plåtrustning se http://en.wikipedia.org/wiki/Plate_armour och http://en.wikipedia.org/wiki/Gothic_plate_armour för den specifika typ som var aktuell här. Jag använde mig också av egna bibliotek av illustrerade faktaböcker, inklusive ett flertal introduktioner till medeltida militärteknologi i Osprey Books militärhistoriska böcker, samt Paul Walkers ”The History of Armor 1100-1700” (se http://englishhistoryauthors.blogspot.se/2014/09/the-history-of-armour-1100-1700.html)
Rapunzels dans
Om en teckning som fått utstå många hinder för att slutligen bli färdig i fjol: en dansande Rapunzel till Alma.
När Disneyfilmen ”Trassel” kom på DVD skaffades den snabbt till den fina Alma, och det fick man inte ångra. Den var ju väldigt bra den där, ännu en i raden av nya och sevärda Disneyfilmer under 2000-talet. En scen som gjorde intryck på mig var dansscenen med Rapunzel – se nedan.
Jag berättade för Alma att den påminde mig om en liknande scen i en av mina berättelser, när den mer stridbara men minst lika ljuvliga Kati dansar när de kommer till en stad… och som jag också skissat litet på.
”Kan inte du rita Rapunzel då också?” Kom det genast. Kan och måste, nu när du frågat, min kära. På vägen hem penslade jag ner en idékludd …
Jag ville undvika att titta på förlagor utan ritade från minne och lust, så det hela började med en mycket lös skiss där det böljande håret och dansens rörelser sattes på plats, innan jag började rita in skarpare konturer… Jag var dock osäker på om jag skulle färdigställa teckningen med tusch eller gå hela vägen med blyerts. Då är det bra att ha en referens till det allra tidigaste skisstadiet, så jag scannade in både kladden och den första konturskissen. Sistnämnda skulle senare komma till min räddning, som vi skall se.
Som saker fortskred satsade jag på fortsatt blyertsarbete, scannade in det, och började i det följande måla teckningen i datorn. Nu kunde förlagor tas in, för att få färgerna rätt. Det hela löpte på bra, bilden blev färggrann och lovade att snart bli färdig..
Då valde min dator att dö i en av dessa återkommande katastrofer som till och från plågar mitt ritande. Den bild jag jobbat på förstördes totalt och kunde inte räddas: trots att jag kunde återta merdelen av mitt övriga, var målningsarbetet på Rapunzelteckningen inte en av dem. Deppigheten, som jag söker hålla från min Alma, den var svår då…
Men efter en lång tids uppehåll då jag ägnade mig åt andra bilder (sådana saknas aldrig) kom jag att lyssna på en sång ur just ”Trassel”. Den är bitterljuv för mig, för den minner mig om min mor, som jag inte kan hela… Men också som trots fruktansvärda hinder aldrig låter sig besegras. Och som många gånger förr, inspirerade mig att satsa och komma igen.
Så datorhärdsmälta, vadå? Mina fingrar och hjärna fungerar fortfarande. Det är bara att ta sig samman. Så… det var bara att börja om från början och rita om hela rasket, måla om och se saker från den ljusa sidan.Och en av dem är att man blivit allt bättre på det där.
Bilden ritades om utifrån den sparade tidiga skissen, jag använde som förut vanligt blyerts på ett varmt färgat papper, och hon dansade åter, Rapunzel… Just den dansande ställningen, kroppens rörelse tillsammans med det böljande håret är det som jag varit mest nöjd med från den första skissen, och det var något som trots allt kunde bevaras. En lite lustig detalj är att eftersom jag inte ritade av någon förlaga så är Rapunzels kläder inte riktigt samma som i filmen – klänningen skall ha ett slags ljusare broderat mönster, och kring urringningen finns det tydligen en slags vit spets… Men jag måste säga att jag föredrog att ha tagit den direkt ut ur min hjärna än att ha slaviskt ritat av.
Rapunzel dansar, fördig skiss före färg
Och för andra gången var det så dags för målning. Idag använder jag mig av mindre lager färger, utan satsar mer på att hitta rätt ton för basfärgerna som jag sedan modifierar med olika lager av mörk skuggning respektive ljus högdager i olika gradienter för att få fram de mjuka övergångarna. I det föreliggande fallet fanns också en intressant underton från själva papperet som gjorde teckningen varm och ljus, och skänkte en slags lyster till målningen.
Väl igång gick det hela smidigt. Och slutresultatet? Se nedan. För slutlig montering och tryckning är det förstås Almas omdöme som betyder något, men jag blev trots allt glad över att man kunnat komma över puckeln av trassel och få den färdig.
För Dig, Alma.
Almas Bok: Julia steg upp i arla sin ungdoms gryning…
… fast kanske inte fuller av ångst och kval som Stiernhielm velat ha det. På årets sista dag ser vi prinsessan Julia sträcka sig mot en ny morgon.
Det är den illustration som inleder min berättelse om prinsessan Julia, tillägnad min musa Alma. Det är gryning, och vår prinsessa, som precis vaknat, gäspar stort i sin säng och gör sig redo för en ny dag. Själva konceptet var väldigt klart i mitt huvud, så pass att jag efter de enklaste grundlinjer realiserade den direkt med tuschpensel.
GÄÄÄÄÄÄSP!
Den gör mig lite glad den där: med väldigt enkla medel fångar den in centrala idén, och stilen blev helt spontant något av en lite sötare variant på min normala. En lustig sak kan noteras, och det är hur Julias ålder tenderar att variera mellan olika teckningar – här ser min prinsessa klart yngre ut än t.ex. tuschteckningen där hon rider med sin lillebror. Den gjorde mig på gott humör, och sålunda lade jag till en liten referens åt betraktaren: postern.
Julia är ju typ 13-14 år, och som sådan har hon förstås en poster på sina idoler på väggen. En liten tuffing som hon är tänker jag mig att hon har en dragning åt 80-talshårdrock… och favvisbandet? Iron Maiden förstås, ett band som kanske mer än många andra lånat uttryck från skräck- och fantasygenrens estetik. Och vars namn ju betyder… Järnjungfru, redan det lite småskoj i sammanhanget, vilket dock knepas till ytterligare av att iron maiden också omnämns som benämning på medeltidens mytiska kyskhetsbälten. Från hehe till oops, lite osmakligt… men sådan är en gång en historienörds humor…
Jaja. Så småningom kom tiden för att måla den gäspande sötnosen.
Julia gäspar på morgon färglagd & bearbetad
Jag hade som för andra målningsarbeten under senare år fördel av att ha litet något lärt mig att hantera ljus, och således fick bilden en ganska trevlig finish och känns som morgonstund utan att vara för överarbetad eller dra för mycket åt det realistiska.
Den började med ett leende och slutar med detsamma. Som avslutning på året är den dubbelt passande – imorgon är ett nytt år, och Almas bok om Julia är nu färdig, faktiskt för andra gången. På uppmaning av tryckare och kontakter med grafikstudios delade jag i Augusti upp boken till två, vilket lett till mer arbete, som förhoppningsvis skall göra det färdiga dubbelt så bra. Nu har den omarbetade texten och flera nya bilder åter samlats och redigerats, och föreligger i en tryckbar version.
Det är med optimism som denna blogg således hälsar Alma, släkt, vänner och alla andra:
GOTT NYTT ÅR!
***********************************
Inläggen på berättelsen med den käcka Julia kan hittas på
Prinsessan Julia och draken Pelle
Bilderna till berättelsen finns samlade på
Galleri för Prinsessan Julia och Draken Pelle
En Kung & en Drottning för Prinsessan i ett Sagosverige
Årets näst sista inlägg är ett porträtt på den här omtalade prinsessan Julias mor och far, Drottningen Maral och Kung Kefas, regenter över Nordanlandet.
När jag började organisera de spridda bilderna och tablåerna för prinsessan Julia, tillägnad den ljuva Alma, talades det först väldigt löst om hennes familj. Alma var först med att påpeka att prinsessan Julia måste ha en lillebror – och så gjorde lillprins Albin entré. Men även en sagoprinsessa behöver förstås en mamma och pappa, och tanken låg och puttrade under 2013, tills jag slutligen tog itu med en mer organiserad design och utformning av mitt sagorikes regenter, tillika Julias föräldrar.
Kladdutkast för Drottningen & Kungen
Det hela skedde som ofta är, gradvis. Under Almas danslektioner och på bussar och tåg framträdde två utkast för vardera Drottningen och Kungen som blev ovanligt lovande, och som i ett tidigt skede fångade figurernas ställning, allmänna framtoning och grundläggande design, inspirerad av renässanstidens klädedräkt. Parallellt med att bilden av de två klarnade kom också deras namn, som pekar på relationen till de verkliga personer som utgör deras förlagor: Drottning Maral och Kung Kefas.¹
Med kladdarna som underlag åkte ZIG-pennorna fram för en tuschteckning med mer noggranna kläddetaljer och porträtt. Figurernas framtoning renodlades också och deras respektive poser jämkades ihop så att de håller i varandras händer, förenade som de är som regenter men också som man och hustru.
Drottning Maral & Kung Kefas teckning
Jag ville också framhäva fördelningen av deras roller i teckningen. Drottningen axlar en mer öppet majestätisk och befallande persona, medan Kungen agerar mer naturligt och subtilt, en garant för stabilitet och trygghet för både kungariket och sin familj. Marals långa, raka hållning ges eftertryck av att hon verkar stå ett steg framför Kefas, och även hennes kläders design samt Hjärtespjutet länder henne en slags ökad resning. Kefas pondus är av ett annat slag, där han står naturligt bredaxlad i sin rika kungliga klädedräkt med maktens insignier verkar han förankra, skänka kraft och trygghet åt sin uppburna maka.
Härnäst var det dags för färgläggning. Men parallellt med det jobbade jag lite på en detalj – nämligen riksvapnet eller en flagga eller symbol för kungariket Nordanlandet där Maral och Kefas är regenter. Nu är förstås Nordanlandet ett slags fantasysverige, ett som jag ville skulle vara möjligt att känna igen. Sålunda borde den påminna om verklighetens flagga.
En detalj gav sig rätt lätt: korset i flaggan, en religiös symbol, byttes ut mot den religiösa brukssymbolen i min berättelses ersättning för kristendomen, som utgörs av en sol. Jag gillar faktiskt solen mer än dess motsvarighet i vår verklighet och finner de kristnas fäbless för att ha ett avrättningsinstrument som tecknet för sin tro…osmaklig. En sol är trots allt något positivt, och har också fördelen att faktiskt… finnas.
Men flaggan borde också innehålla hjärtat, som drottningen Marals ätt fört in i rikets ikonografi – det är från hennes linje som det förtrollade Hjärtespjutet kommit till Nordanlandet. Som av en händelse passar färgschemat hos Sveriges flagga nästan bättre för den valda designen – det gula är just de rätta färgerna för en sol, det gyllene hjärtat och en krona, och mot en blå fond som kan symbolisera havet, eller kanske himlen. Resultatet blev ett krönt hjärta kombinerat med en strålande sol, gul på blå bakgrund.
Drottningen & Kungen basfärger
Redan innan flaggan förelåg hade dock färgschemat för drottningen och kungen jobbats fram. Jag lade mer tid än annars på den, inte minst för att göra rättvisa åt min design av broderade och färgrika kläder av renässanssnitt. Dessutom bär också färgerna på vissa innebörder för figurerna. Därför valde jag en kejserlig purpur för drottningen: ingalunda färglös men mörk och sober, svarande mot hennes starka och mer strikta auktoritet. Mer färgstark är däremot kungens klädnad, där kulörerna delvis inspirerades av karolinska uniformer med gult, blått, vitt och svart. Över det en guldbroderad pälsbrämad rock i en varm vinröd färg för kontrast. De många snirkliga gulddetaljerna skulle bli ett litet helsicke, men sådan var nu en gång renässansens praktklädnader.
För den sista fasen kom alla extra lager med skuggningar, blänk, högdagrar, djupskugga, mörkare och ljusare nyanser, bakgrund osv.
Drottning Maral & Kung Kefas behandlad
Oooch – voilá! Det blev ju… inte dumt alls. De ser kungliga ut, Maral och Kefas, passande respektingivande föräldrar till den hjältemodiga Julia. Jag hoppas att den skall falla såväl Alma som hennes mamma och pappa i smaken.
***************************************************
¹ Not om Kungens och Drottningens namn. Kefas respektive Maral är ett slags ordlekar baserade på namnen på de högst verkliga personer som dessa figurer är inspirerade av. Jag har velat hedra mina kära inspiratörer genom att behålla deras namn, uttryckta på sätt som ger uttryck för de höga tankar som jag hyser om dem båda.
Maral är gammal mongoliska och betyder ”duva”. Världserövrarfolket mongolerna stammade tillbaka sitt ursprung på ”Den Grå Vargen” Börte Chino och hans maka, ”den Sköna Duvan” Qo’ai Maral, representanten för det sköna och fria, som himlens Gud, överguden Tengri, förordnade att ge ursprung till det folk som skulle erövra ”allt under himlen”. Duvan var alltså deras motsvarighet till Eva, urmodern (Enligt mongolernas ”Den Hemliga Historien” § 1). Duvan har vidare symboliska konnotationer även i den kristna religionen, då den utgör förkroppsligandet av den Heliga Ande, en av den treeniga kristendomens manifestationer för Gud (Markusevangeliet 1:10). I den latinska världen har den blivit ett populärt namn, i dess spanska form, Paloma. Skön, gudomlig och moderlig – ett passande namn för en Drottning, modern till min hjältinna Julia, Hjärtespjutets bärare.
Kefas, som varje seriös kristen vet, är ursprunget till namnet på en av apostlarna, den främste av dem för katolikerna. Kefas betyder ”klippa” på arameiska, den orubbliga klippa som evangeliernas Jeshua (Jesus) riktar sig till när han talar om grundvalen för sin framtida rörelse, eller kyrka (se Matteusevangeliet 16:18). På grekiska blir kefas/klippa Petra, roten till Petros som i sin tur fått sina många varianter som Peter, Pjotr, Pedro… eller Petter. Ett värdigt namn för Julias fader, den klippa som hon kan stödja sig på och lära av inför sina våghalsiga äventyr.
———————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Mera vattenfärger – Julia skäller på Draken
Som redovisades i ett tidigare inlägg har de små sötnosarna Alma och Julian gett mig mersmak för att använda vattenfärgspuckar för att färglägga bilder till berättelsen om Julia och Draken, en saga tillägnad den fina Alma. Efter ett första försök var det i höstas dags för att försöka sig på att måla den fjälliga draken.
Föremålet för bilden är en diskussion som följer på att Julia har hittat draken som stulit kungarikets guld. Efter att ha satt honom på plats och också gjort så att han kan prata, bannar hon honom för att han tagit rikets guld och befaller honom å det skarpaste att lämna tillbaka det.
Metoden jag följde var samma som i den tidigare redovisade Julia tar på sig rustning. Först gjorde jag ett enkelt utkast med tuschpenna, och med kalkerpapper förde jag ner dess konturer på akvarellpapper. Sedan greppades penseln och en snabb färgläggning av utkastet tog vid.
Poängen med just att försöka sig på draken med de extremt grova och tämligen klumpiga puckarna var att pröva just hur pass flyhänt man kunde bli. Draken har ju sin fjällighet och även i övrigt hade motivet fler detaljer som krävde lite mera handlag än det förra, första försöket.
Som saken utvecklade sig blev jag faktiskt lite positivt överraskad. Någon hjärnkirurg blir man aldrig, men något mindre tecken på ens fingerdarr är närvarande i bilden med dess fjäll osv. än vad jag i förstone skulle ha trott.
Julia grälar på Draken om guldet vattenfärg
Julia Grälar på Draken om Guldet
Efter det lade jag ihop det målade bladet med det tecknade utkastet för en samlad bild, med tydligt tecknade kanter men präglad av det penselmålade elementet.
Härnäst var det dags för en lätt bildbehandling, med påläggandet av lite skuggor och högdagrar. Speciellt sistnämnda på Drakens fjäll och prinsessans harnesk gör väldigt mycket med enkla medel för att få bilden att se bättre ut.
Julia grälar på Draken – behandlad
Voilá – en drake som stukat tar emot lite räfst och rättarting från en prinsessa som ser distinkt respektingivande ut.
Jag håller på att utveckla ett riktigt gillande för de där: de är mycket roligare att måla än bara i dator, de blir hyfsat bra och själva den organiska looken är behaglig på något sätt. Så det kommer nog att bli
———————————————
←Föregående inlägg om vattenfärger: ”Mera kladd med vattenfärger – för Julia & Draken”
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Mera Nostalgi – Från Nazgul till en orientalisk amir?
Ännu en betraktelse över forna tiders alster som fått sig en ansiktslyftning på senare år.
Denna gång var det anblicken av en ryslig ringvålnad som via den egna fantasin fick inspirera anblicken av en övermänsklig orientalisk krigare, en Amir i min fantasivärld A’ratauma, hem för sådana figurer som Yakane, Jack och Corinna mfl. varom skrivits om tidigare här.
Många som liksom undertecknad fängslats av Tolkiens ”Sagan om Ringen” vet att Peter Jacksons hyllade filmer inte var det första försöket att föra över filmerna på bioduken. 1977 gjorde Ralph Bakshi ett första försök att visualiserad Sagan om ringen – som tecknad film. Här skall vi inte uppehålla oss vid hans alster, annat än att konstatera att när jag och en vän såg den under videons storhetstid på 80-talet både imponerades och irriterade vi oss på i stort sett samma saker som den sentida recensionen nedan.
Poängen är ett antal år senare, på 90-talet, fick jag syn på en illustration som hörde till den där animationens bildmaterial: en av nazgulerna, ringvålnaderna i historien, målad av illustratören och serietecknaren Mike Ploog.
Mike Ploog ring-wraith for Bakshi’s ”Lord of the Rings”
Kruxet var dock att jag bara såg den – jag fick aldrig lägga händerna på själva bilden, som hörde till förpackningen av en slags actionfigur. I efterhand måste man konstatera att det var tacksamt – hade jag kunnat skulle jag troligtvis bara ha ritat av den. Som det var nu gjorde den så pass mycket intryck att jag ur minnet gjorde en skiss, som istället blev en slags parafras på bilden – tydligt inspirerad av originalet, men eftersom jag inte mindes dess detaljer, föreställande något helt… annat.
Qasr-amir skiss fr. Mike Ploog för Bakshi
Mongolisk krigare
Och vad som kom ut var en skepnad som hörde hemma i min egen fantasivärlds domäner. Inspirerad av det medeltida Mamluckriket ritade jag en orientalisk krigare utstyrd i en lamellrustning sådan som den kunde burits av muslimska eller mongoliska tunga ryttarsoldater. Såsom är fallet med nästan allt som jag skapar fogade jag in den där bilden i ett vidare sammanhang, och bestämde mig för att det föreställde en amir (befälhavare) för det beryktade Qasr-gardet, mitt fantasirike Kiralatets elittrupper (från qasr, arabiska för torn, eller fort).
Som tidigare noterats i inlägget ”En kvinnlig krigare från Fantasy-orienten” gjorde jag åren runt 2000 en ansats i att ta tag i mitt gamla bildmaterial och bearbeta en del av det med sådant som jag lärt mig genom åren, speciellt målning i dator. Min Qasr-amir blev en av de teckningar som sålunda fick ett nytt liv, och de första stegen i min målning kan ses nedan.
Qasr-amir grundmålning
Den inspirerande bildens pose framträder fortfarande, för vad som i övrigt är en ganska realistisk återgivning av hur en välrustad mamluck på 1200-talets sista år kunde ha tett sig. Men man kan också ana en rest av mystisk övernaturlig prägel från ögonen – det passade i sammanhanget eftersom de farligaste av krigarna i Kiralatet inte riktigt är så där helt… mänskliga längre.
Som tidigare konstaterats blev dock litet av det där riktigt färdigt – tiden räckte inte till, och mitt fokus har aldrig stått i paritet med mängden av infall. Efter ett inledningsvis ganska ambitiöst försök att sätta färg på min mystiske amir försvann han in i hårddiskarnas glömska, förlorad för världen…
Men se, det är inte dött, det som kan bida för evigt. Och så kom det sig, att i en av dessa mina ständiga återkomster till vad som varit, väckte jag den nyligen till liv igen, den gestikulerande amiren på sin springare, för att experimentera och lära nya färdigheter med den nya tidens redskap.
Qasr-amir färglagd, skuggad & behandlad
Det var framför allt ifråga om skuggning och ljussättning som jag ville använda min orientaliske hårding . Senare års arbete med diverse bilder har resulterat i högre krav för hur man praktiskt ska åstadkomma sådant som återkastat ljus, högdagrar och blänk. Med GIMP experimenterade jag med varianter för djupare skuggsättning och försökte göra mig vinn om hur ljuset skulle ge upphov till blanka partier.
Till slut hade jag meckat och trixat mig fram till något som inte såg alltför anskrämligt ut. Det var inte meningen att göra bilden realistisk ifråga om uttryck – det är och förblir tydligt en teckning, med tydliga serietidningsmässiga drag. De historiska detaljerna, speciellt rustningen, är dock autentiska och gör rättvisa åt hur min syn på hur en medeltida orientalisk fantasykrigare kunde te sig. Han ser farlig och tung ut, amiren, och man tjafsar nog inte om att rida an dit han pekar, om man har vett.
Det är lustigt – det finns många bilder som jag känner mycket starkare för, men nu blev det den gamla nazgulparafrasen som står där med en försvisso inte så avancerad men ändå någorlunda färdig status.
Lite Nostalgia – En kvinnlig krigare från Fantasy-orienten…
En 20 år gammal teckning dammas av och får färg, till sist. En illustration av en ”kämpande syster”, den ursprungliga sköna krigaren för mitt fantasyrike i mellanöstern och modern till Yakane, Den Store Blodspillaren: sultanan Soleya.
I ett av dessa anfall av nostalgi som är något av ett adelsmärke för mig, plockades en blyertsteckning från tidigt 90-tal fram (jag tror det var 1993), föreställande en ryttarinna i full rustning och beväpning. ”Beväpnad Hurra¹” var ett av mina första mer fullskaliga försök att avbilda något som alltid varit närvarande i min fantasi: idén om den kvinnliga stridaren, här satt i en vagt mellanösterninspirerad miljö med tillhörande parafernalia. Den markerar också ett tidigt försök att avbilda en ryttare, uppsutten på en riktig häst.
Jag gillar den där teckningen. Hon ser cool och strong ut, min krigare, klädnader och rustning är tämligen funktionella och realistiska (det är iaf ingen ringbrynjebikini) och helheten något så när anatomisk korrekt…
Bilden innehåller förstås en ändå hel del historiska fel och konstigheter, alldeles bortsett från dess konstnärsmässiga brister. När den där teckningen gjordes hade de mer djuplodande studierna av det medeltida mellanösterns samhälle inte kommit igång på allvar än, och det syns. Den uppmärksamme lägger t.ex. märke till ett antal dödskallar utspridda som detaljer på kläder och rustningsdelar. Jag var mycket för dödskallesymbolen på den tiden, det var lite badass liksom.
Ack den ungdomen… jag har fortfarande en fäbless för denna närmast universella dödsymbol, men det tyglas numera av kunskapen av att i de flesta kulturer ansågs dödskallen bringa olycka eller melankoli och därför omgavs av tabun.
Studier av Dödskallevarianter ca 1992
Färgtest av Beväpnad Hurra ca 2000
Nåväl.
Efter några improduktiva år gjorde jag en första ansats till att återvända till ritande och skapande runt år 2000. Under mellantiden hade jag lärt känna bildbehandling i dator, och det var nu som många av mina teckningar scannades in, bland dem den orientaliska kvinnokrigaren. Under mellantiden hade jag kommit att betrakta den som en avbildning av den mytiska drottning Soleya, den här förut omtalade Yakanes mor, som i praktiken styrde Kiralatet, det orientaliska sultanatet i min fantasyvärld, fram till sin död. En av tillämpningarna för digital bildbehandling var att fuska i bildredigering, och de år av studier som tillkommit sedan teckningen gjordes föranledde vissa korrigeringar av detaljer som just dödskallarna, liksom annat som krigarens vapenbälte och hjälm.
Tyvärr var de första åren av stapplande användning av program som Photoshop också ytterst oskickliga sådana, bemängda med tekniska problem som gjorde att varje bild slukade enormt lång tid (se t.ex. inlägg om den första kompletta datormålade tavlan, Yakane som Kaela Mensha Khaine, ”Den blodhandade Guden”). Tidsbrist gjorde att de flesta blev kvar på ett slags ”kandidatstadium” för färdigställande efter att ha fått en första digital behandling. Kvinnokrigaren var en av dem: efter att ha bestämt den framtida färgskalan försvann den in i arkiven i sällskap med många andra, ofärdig, oförlöst…
Tills Nu. Under sista året har fler och fler av de gamla alstren plockats fram som ett slags referenser och träning i att ytterligare tillämpa olika former av yteffekter och skuggningar. Så ock med min stridande dam.
Soleya på sin springare skuggad & bearbetad
De grundläggande färgerna behölls därför, liksom de med nutida ögon grova redigeringarna, och inget gjordes för att ytterligare ändra på ursprungsbildens natur: en blyertsteckning av ganska enkelt snitt, med en sådans begränsningar i form av dammiga och ojämna linjer som löper kors och tvärs inom grova konturer. Jag avstod också från att ytterligare ändra på kvarvarande historiska tveksamheter – som att kogret för pilarna är fel, med en utbuktande form som skulle passa bättre för ett bågkoger, inte en för pilar vilka istället oftast var flaskformade eller raka.
Så baxades den alltså i något slags mål efter drygt 20 år, den stridbara damen på sin häst. Genant när man tänker på det egentligen. Men ändå, lite hurra på det. Det finns en tillfredställelse i att till slut få förverkliga en mental bild, och det är trots allt en som betyder något för mig och återkommer i allt jag sedermera gjort: bilden av den stridbara och respektingivande kvinnliga krigaren på sin springare.
¹ Av arabiska hurra = ”fri”. En Hurra är min benämning på en fri kvinna av mitt fantasy-sultanats krigarfolk. Olikt en halayik, motsvarigheten till verklighetens odalisker eller haremslavinnor (varom skrivits i flera inlägg, se etiketten ”odalisk”) omfattas en hurra inte av den vanliga, civila lagstiftningens sharia-lagar (på juridiska skulle vi säga att hon är ett självständigt rättssubjekt). Utmärkande för dem är ett frimodigt uppträdande, mest markant i att de liksom sina bröder rider, bär praktiska och icke hindrande kläder, och ibland till och med tränas i vapnens bruk.
Mer kladd med vattenfärger – för Julia och Draken
En underbar sak som barn för med sig är återupptäckten av okomplicerade nöjen. Som att kladda med vattenfärger. Efter många målarsessioner med Alma & Julian slog det mig – varför inte ta en del av de där för att kanske göra något lite mer sammansatt – som illustrationer till Almas bok?
Det var en händelse som såg ut som en tanke. Just färgläggningen av de över 60 illustrationerna som gjorts för arbetet med Almas bok om prinsessan Julia och hennes vänner är en enorm flaskhals för projektet.
De teckningarna är gjorda med alla möjliga tekniker, så varför inte prova vattenfärger, som jag och barnen ju använt tillsammans? De är snabba och enkla att tillämpa, och trots att de är grova ser en handmålad bild alltid mer organisk, liksom mänskligare ut… En orsak fanns det ju förstås: vattenfärger är fruktansvärt rinniga och svåra att kontrollera, inte minst för en darrhänt lallare som undertecknad, vars penselföring inte ens en Parkinsonpatient skulle avundas. Tidigare har jag använt vattenfärger för att lägga vissa odetaljerade illustrationsdetaljer (se här t.ex.), men en hel bild? Brrr… Men vad tusan, det kunde iaf. vara värt ett försök.
Jag valde ett riktigt enkelt motiv för mitt experiment. Det är scenen när prinsessan Julia drar på sig sin ridrustning för att ge sig ut efter den mystiska… vad det nu är som rövar bort får och kungarikets guld. Hennes lillebror prins Albin som kommer för att se vad storasyster håller på med tittar storögt på.
Julia rustar sig vattenfärg
Mitt handlag är som sagt inte det bästa, och det jag har allra svårast för är att måla med så bestämda och raka penseldrag att sådant som konturer och detaljer blir bra. Så jag bestämde mig i princip från början för att dela upp saken så att konturerna och färgerna målades var för sig, på separata papper. Jag gjorde den mest översiktliga av linjeskisser och överförde den på akvarellblad med hjälp av karbonpapper. Sedan var det bara att smeta på…
Ovan själva färgmålningen i vattenfärger, och nedan konturmålningen, gjord med tuschpensel.
Sedan förenades de två elementen genom att de scannades in och lades ovanpå varandra, och vóila, en målad teckning. Tjohooo!
Julia rustar sig sammanslagna
Eller ja, tjo i alla fall. Men det var iaf inte helt hopplöst, och jag beslöt mig att fuska lite i GIMP och lägga på lite skuggning och högdagrar i en enkel efterbehandling.
Julia rustar sig behandlad
De tydliga spåren efter penselns kanter och ojämnheten i färgernas spridning var det jag ville åt, och ger bilden en annan karaktär än mina vanliga helt datormålade varianter. Det gick oxå hyfsat snabbt och smidigt, och idén att måla separat och sedan lägga ihop fick det att iaf inte alltför anskrämligt ut.
Jag bestämde mig för att det var ett fall framåt det där, och kom sedermera att göra fler försök med liknande teckningar. De kommer att dyka upp här också och förhoppningsvis skall en utvecklingskurva kunna skönjas -med övning skall jag nog kunna få till en vettig målning med de rinniga färgerna före pensionen.
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Almas Bok – Julia & Drakmodern Vaknar
Prinsessan Julia och draken Pelle är tillbaka! Den här gången får man till sist se vad den unga prinsessans vågade plan med blixtar och magiska spjut leder fram till… väckandet av den Stora Drakmodern.
Det har varit ännu ett långt uppehåll, till följd av problem med trasigt tangentbord till datorn (då det visat sig att man fortfarande verkligen inte kan göra något vettigt på nätet utan sådan ), men nu är vi på banan igen. Och vad bättre än att fortsätta med bilderna av den våghalsiga prinsessan, skapade för projektet ”Almas bok”? Eller, tja, böcker, det blir minst två, på inrådan av tryckare som kontaktats…
Hursomhelst. I tidigare inlägg, (se ”Prinsessan Julia blixtrar till” och” Julia och Draken som Åskledare”) har vi sett hur Julia sätter sin livsfarliga plan i verket – att använda ett åskväder som en slags elchockbehandling för att väcka den döende drakmodern, Julias drak-kompis Pelles mamma. Se de tidigare bilderna nedan.
Stunden var kommen att behandla den dramatiska höjdpunkten i scenen. Idén som skulle förmedlas var enkel nog, som framgår av mitt idéutkast: efter att blixten har letts ner i drakmamman har Pelle tagit upp den skadade Julia. Bakom dem skulle den vederkvickta Drakmodern resa sig och veckla ut sina gigantiska vingar, en väldig, mörk gestalt som tornar upp sig mot bakgrund av blixtars sken i stormig natt…
Idékladden omvandlades till en grundskiss (m tuschpenna, tuschpensel och marker) som blev hyfsad nog för att gå vidare. Hon blev ganska badass, drakmamman, idel tänder och taggar och en oroande hungrig blick, ingen rund och kramgo teddyödla där inte.
Drakmamman Vaknar!
Kommen hit framgick dock ett dilemma. Bilden skall förmedla två intryck: dels hur STOR Drakmodern är, ett veritabelt levande berg av fjäll och taggar. Men också att hennes uppstigande kommer överrumplande: Julias och Pelles reaktion av förvåning och bävan är viktig för scenens effekt.
I idékladdens sneda grodperspektiv, med drakmodern som en mörk skugga bakom de två huvudfigurerna, gavs en övervikt för gestaltningen av Julias & Pelles reaktion. Drakmoderns storlek antyds bara, den framgår inte explicit. Tuschteckningen däremot lutade snarare åt att visa hur stor drakmodern är, dock med den oundvikliga effekten att Julias och Pelles figurer skjuts bort från centrum på betraktarens synfält och tappar i betydelse.
…och växer till sig…
Till slut valde jag att gå vidare med det mindre sofistikerade spåret att trycka på drakmammans storlek direkt i bilden. För att göra det sträcktes de sammanlagda teckningarna ut så att storleksförhållanden blev tydliga. Medan bildens svärta (som alltid går något förlorad vid inscanning) återställdes uppstod dock ett nytt vägskäl.
Ursprungligen hade jag inte tänkt färglägga den där bilden – idén var snarare att göra den än mer monokrom, med knivskarp kontrast lite i stil med en del av Frank Millers bilder som tidigare framhållits som inspirationskälla (se t.ex. inlägget ”Om Stilar för Känslolägen”). Den ursprungliga skissen som skulle bygga upp scenen passade för det, gjord i tusch som den var.
Men det är trots allt en bok för barn, och den där noir-stilen passar inte så bra för det. Färg kändes trots allt mer rätt. Och dessutom har jag faktiskt börjat så smått gilla färgläggning, detta som förut enbart var ett trälande gissel (det är fortfarande ett jävla skitjobb, men man kanske har blivit mer masochistisk med åren…).
Nåväl. Drakmodern och alla figurerna försågs med sina basfärger och en grundläggande skuggning, och hela teckningens grundläggande palett lades fast. Bakom drakmodern skulle de ljungande blixtarna lysa upp scenen med ett starkt motljus, vilket redan på det här stadiet framgår av ljusskiftningarna på den mörka natthimlen.
… och får färg och skugga…
Nästa steg var således att måla in blixtarna och återge skenet av dem dels på miljön, dels på figurerna. Här kom det arbete med ljus som jag förkovrade mig i inför projektet ”Alla Drabbningars Moder” väl till pass. Med flera lager av ljus längs skepnadernas konturer, förstärkt av ett extra skugglager på de icke upplysta ställena blev effekten av det dansande himmelsskenet inte så dumt.
…blixtar och ljussken arbetas in…
Till sist återstod den detalj som vållat mig huvudbry vid målandet av den föregående bilden i denna scen: regnet. Den tekniken som jag då lärde mig kom åter till bruk: i GIMP-programmet skapas flera lager av kontrasterande Brus som riktas, förlängs och sedan smetas & suddas ut så att man får de utdragna ljusa och mörka linjer som liknar regn. Dessa kompletteras med att man ritar in stänk och vatten som rinner på ytor där så är passande.
… och slutligen regn.
En nackdel med regneffekten är dock att den tenderar att göra bilden som helhet mer ljus igen – i en mening kändes färgpaletten i bildens tidigare stadium stämningsmässigt bättre, mörkare och mer kontrastrik liksom. Det där är något som jag troligen kommer att ta tag i före tryckning – alla bilders färg- och ljuspalett kommer att få en genomarbetning då. För stunden får nog den där sägas ha nått någon slags verkshöjd, och håller som en illustration av den mäktiga drakmoderns uppvaknande.
På sätt och vis utgör arbetet med ”Drakmodern Vaknar” ännu ett exempel på att en bild ibland får sitt eget liv, och under sitt färdigställande styr bort från den ursprungliga filmen-i-huvudet som lett till dess skapande. Tyvärr är det bitvis ofrånkomligt – man kan inte skildra allt med ett begränsat antal bilder, det är trots allt inte en serietidning eller animerad film utan en illustration till en bok. Som sådan ingår den i ett samspel med en text, och man får helt enkelt ibland välja vad som skall framgå mer av bilden och mer av texten.
Den blev alltså inte riktigt som jag först tänkt mig – men jag betraktar den nog inte som ett misslyckande därför. Intrycket som skall förmedlas, av det dramatiska återuppväckandet av den väldiga drakmodern, går förhoppningsvis fram. Och som alltid, är det i sista hand Alma som får bedöma om morbror fått till det.
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Almas Bok – Julia & Draken som Åskledare
Ännu en färglagd bild av sviten om Prinsessan Julia, skapad för den fina Alma. Dagens bilder visar vad som händer precis innan Julia tar en stor risk genom att agera åskledare med sitt magiska Hjärtespjut, för att bota sin drakkompis mamma.
Detta är en viktig punkt i berättelsen, när Julia som läst på om drakar får en idé medan hon betraktar blixtar och dunder i det bergiga landskapet där hennes vän draken Pelle försöker ta hand om sin svårt sjuka mamma, den Stora Drakmodern.
Drakar, har hon förstått, är varelser av luft och eld, vars krafter kommer från himlarna. Och hon minner sig om att alla varnades för att stå under kyrkspiror, ty de var högst och blixten kunde slå ned i dem… Så tar hennes djärva men farliga idé form. Hon och draken Pelle befinner sig på den högsta punkten runt omkring, och i sin ägo har hon det fantastiska och magiska hjärtespjutet. Så om hon kunde leda åskans kraft genom blixten ner i den döende Drakmodern.
Prinsessan Julia helar Drakmamma m blixt – behandlad
Tidigare har den första bilden i den här scenen, som kom till som en improviserad teckning utgjord med vaxkritor och sedermera fick behandling, förevisats i inlägget ”Prinsessan Julia blixtrar till”. Jag ville visa Alma den dramatiska höjdpunkten i scenen. Efteråt har flera teckningar föregått respektive följt på den där.
Den här bilden skall visa på själva sättet som de två går tillväga, med Julia lyftad högt ovan drakmodern av Pelle.
Konceptet kom snabbt och lätt, och överfördes till en rak teckning för tuschpenna. En del modifieringar öppnade upp för lite mer innehåll i bilden. Jag ville att det tveksamma och vågade i tilltaget skulle framgå, sida vid sida med den djärvhet som framför allt Julia visar upp.
Så draken Pelle fick en min och kroppsspråk som ska se distinkt… tveksammma ut, och man skall förhoppningsvis inse att han låtit sig övertalas till det här tilltaget. Julia med sin triumferande pose sträcker sig efter blixtens kraft, men kikar man närmare skall man se att också hon är kluven till vad hon gör…
Som teckning var det inte illa, men som illustration var det här en av de mer ofullständiga. För inte bara Prinsessans och Drakens miner och handling skulle skildras, men också den rasande blixtrande storm som gjorde den möjlig. Miljön med andra ord, var här avgörande. Sålunda blev det här en av de första som skulle färgläggas.
Efter färgläggningen av figurerna lades blixtarna på den mörka bakgrunden, och skenet från dem på de två målades in, samt mer skuggning. Sist jobbades jag på regneffekten, något som var nytt för mig. Jag ville skapa intrycket av fallande strålar över bilden, men inte så mycket så att det skymde motivet. Efter mycket micklande i GIMP-programmet med olika ljuseffekter fick jag fram en slags slöja av olikformade mönster som kunde läggas över bakgrund och figurer som dög. Jag kompletterade det med stänk längs konturerna av Julia, Pelle och drakmoderns kropp i bakgrunden.
Och voilá – Draken Pelle lyfter upp Julia, så att hon kan dra till sig blixten. En hjältinna, som använder sitt klokskap, och vars mod är sådan att riskerar sitt liv, inte för att slå ned utan för att hela, för att göra saker rätt igen. Det blev inte illa, inte illa alls. Jag hoppas Alma gillar den.
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
”För den som är Värdig, Oförfärad och Obetvingad”… får färg
Tidigare har här presenterats en av de många bilder som skapats för det stora projektet med Almas Bok, också kallad Sagan om Prinsessan och Draken. Just den här bilden gavs lite extra uppmärksamhet för att kunna tryckas och förstoras.
Scenen är som följer: prinsessan begrundar vad hon skall göra när hennes vän Draken i praktiken mobbats bort från kungariket, samtidigt som Översteprästen ganska indiskret antytt att om hon vill vara prinsessan i fortsättningen så skall hon hålla god min.
Ledsen och arg går Julia runt, och kommer till tronrummet där Hjärtespjutet som en gång förr tycks kalla på henne. Och hon, som är den enda som kan dra spjutet, gör det åter, varvid bokstäverna i den märkliga skriftern på spjutspetsen lyser, och Julia hör för sitt inre
För den som är Värdig/ej förfäras, ej betvingas/skall hjärtats kraft, väldig/ofjättrad ur själen bringas
Första utkast figurskiss till Julia med Hjärtespjutet
Nåväl. Som tidigare inlägg visat är det här ett avgörande ögonblick i berättelsen om Julia, värd en mer färdig illustration, med en konsekvent design för Julias renässansklänning, spjutets utsmyckning och text, satta i en åtminstone hjälpligt genomarbetad miljö
Från figurskiss till den mer noggranna grafitteckningen såg det hela tämligen bra ut – själva meckandet med de nedrans fönstren i bakgrunden var riktigt träigt, men vad gör man inte för en liten Alma…
Prinsessan Julia och Hjärtespjutet färdig teckning
Jag hade, egentligen inte tänkt måla den, men ändrade mig när Alma bestämde färgerna då jag visade henne klänningen. Lila med vissa ljusröda inslag. Och så lite guld här och var, det blir fint… Sagt och gjort.
Som omnämnts tidigare är bland det värsta med att måla blyertsteckningar att komma till tals med den smuts och damm som pennorna genererar. Många sessioner av avrepning och utslätning/mjukgörande såg Julia förhoppningsvis inte längre ut som om hon stigit direkt ut ur kolgruvan…
Som vanligt ledde det ena till det andra, och nya detaljer visade sina svekfulla konster för att ådra sig min uppmärksamhet… Jag spenderade exempelvis en ohemult massa tid med att lägga på ljuset som skiner in genom de stora delade fönstren på bilden. De svagt lysande bokstäverna, som glänser liksom som en slags röd lava på spjutets spets, var också ett meckigt inslag.
Prinsessan och Hjärtespjutet i Färg
Jag beredde den för utprintning för att kunna ge den till Alma som födelsedagspresent – i själva verket en ”del-present”, för min riktiga gåva är den färdiga boken. Tyvärr blev resultatet efter tryck och inramning något av en besvikelse. Det totala intrycket var inte så dåligt, men printningen på posterpapper blev för mörk, och mycket av ljuseffekterna försvann. Det grämer mig att jag inte kan ge Alma mitt absolut bästa, hon som förtjänar så mycket mer än så.
Jag är starkt frestad att göra ett nytt försök, efter att ha korrigerat för den effekten på något sätt: kanske med starkare kontrast, och bättre papper… Vi får se – det är tiden som sätter gränserna. Egentligen var målningen av den där bilden bara ett underprojekt till det totala åtagandet – att göra klart Almas Bok med alla dess femtiotal illustrationer.
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
←Se arbetet med bilden tidigare i ”För den som är Värdig…”
Se slutförandet av bilden i ”Det började med en Prinsessa, och ett Spjut…”→
Almas Bok: Mer färgläggning – En Drake lägger tak
Slutstrecket närmar sig, dagen är nära då Almas bok skall avtäckas, och fler och fler bilder har fått sin slutform och färgläggning. Dagens bild är en teckning på Draken Pelle, som reparerar det tak han själv plockade ner när han stal kungarikets guld…
Den här teckningen har förelegat i över ett år (se inlägg), men nu var det dags att stänka lite färg på den. Påhejad av Julia har Draken Pelle börjat sin ”rehabilitering” genom att laga taket på slottet. Bildens perspektiv, högt ovan marken, var förstås medvetet vald för att erbjuda en vy över landskapet, och huvudmotivet förutom Pelle var bergen, dalarna och skogarna i Prinsessans rike.
Draken lagar prinsessans borg
Tuschteckningen ifråga, utförd i en ganska klar linjestil, passade inte för alltför petig färgläggning. Renhet, översiktlighet och en viss idyllisk stämning var ledorden i arbetet. Samt snabbhet. Med GIMP skred jag till verket.
Det är lustigt – det skeva och lätt överdrivet skarpa fågelperspektivet framträder mer när man lagt på färg, vilket förtog lite av känslan av att man ”tittar ner” längs med borgtornet. En viss ojämnhet i noggrannheten av färgläggningen är också rätt tydligt – jag började grotta ner mig i Draken Pelles fjäll och skuggning. Det här stirra-på-ett-träd-och-missa-hela-skogen-syndromet är typiskt för mig, men jag samlade mig iaf.
Lite Pyssel med takpannor… här gäller det att hålla tungan rätt i mun.
På det här stadiet är det viktigare att bli färdig med de över 40 bilderna än att göra var och en av dem till ett konstverk, men jag tycker ändå att den där blev ganska OK, och behöll lite av sagoaktighet i sig. Den visar också på ett viktigt skeende i boken, när Pelle och prinsessan blir vänner. Jag hoppas att Alma skall gilla den, det är trots allt hennes åsikt som räknas, inte min.
Inläggen på berättelsen med den käcka Julia kan hittas på
Prinsessan Julia och draken Pelle
Bilderna till berättelsen finns samlade på
Galleri för Prinsessan Julia och Draken Pelle
Almas Bok: En Prinsessa byter färg och klockslag…
Arbetet fortskrider dag och natt för att bli klar med det stora projektet med Almas Bok, också omnämnd som Sagan om Prinsessan och Draken Pelle. En del av det återstående arbetet går ut på att foga in alla bilderna som gjorts, och se där fick vi syn på ett litet problem…
Det började för två år sedan som en enda teckning, utan historia bakåt (tack måste gå till den fina Felicia för att hon började fråga en massa om den där) och därmed sattes första fröet till idén att göra en hel berättelse, och sedermera en bok till den oförlikneliga Alma. Sedan dess har mer än 40 bilder och otaliga skisser producerats för Almas Bok. Arbetet har skett med många avbrott, inte minst p.g.a. en sjukdomssituation i familjen, och en hel del förstås förändrats både till och från. Nu, i sluttampen av det hela har det lett till vissa inkonsekvenser…
Med hjärtespjutet rider prinsessan ut för att leta efter Draken
En av bilderna som förevisats här förut (se inlägg) var ett slags experiment i ”snabbmålning” av en skiss. Den föreställde mer en idé än en händelse – tanken var att rita Prinsessan Julia när hon red från slottet där hon bor på väg ut för att leta efter draken som bara hon misstänker var den som knyckte rikets guld, och samtidigt visa på hennes hemmiljö, med borgen där hon bor och dess omgivningar.
Bilden i ursprungsfärger
Skissen över Julias relativt idylliska rike målades snabbt, i starka, rena färger i fullt dagsljus, som framgår till höger.
Men, och här uppstår inkonsekvensen – jag hade då inte riktigt tänkt igenom saken ordentligt. Om Julia red ut i fullt dagsljus skulle det vara folk ute – olikt på bilden. Och berättarmässigt var det också skumt. Så som berättelsen utvecklades måste Julia ta riksvapnet Hjärtespjutet lite i smyg, och ta sig från borgen utan att föräldrarna vet. Det där är ett busstreck som hon får sota för senare. Svaret, som jag nu inför slutförandet helt enkelt måste stå för, är att Julia måste ta spjutet under en mer diskret timma. Men det betyder att jag måste måla om bilden för att visa att prinsessan rider iväg i gryningen, när solens strålar målar landskapet i varma gulröda toner.
Nyligen tog jag tag i det där, vilket också gav mig chansen att jobba lite mer med ljuseffekter. Jag använde mig av de enklare redskapen i GIMP-programmet. Himlen gjordes om med en gradient från gul till en rödbrun färg, och olika former av gulaktiga färglager lades ovanpå de befintliga färgerna. Ett mörkt skugglager för att öka kontrasten lades också på, och sedan var det sudda-smeta-dra för hela slanten… Jag ville begränsa det hela tidsmässigt, så när det hela blev någotsånär OK, lät jag det stå. Resultatet kan ses nedan.
Julia rider ut i gryningen
Inläggen på berättelsen med den käcka Julia kan hittas på
Prinsessan Julia och draken Pelle
Bilderna till berättelsen finns samlade på
Galleri för Prinsessan Julia och Draken Pelle
Alla Drabbningars Moder del 8 – The Movie?
Målningen ”Alla Drabbningars Moder” hade till slut försetts med en ”klar”-stämpel. Men som en baksmälla hängde en tanke kvar i huvudet – tänk om man skulle använda den där bilden för att illustrera hela skeendet i avsnittet i berättelsen… typ som en filmposter?
Som redovisats återkommande under arbetets gång i tidigare inlägg (Se de enskilda delarna 1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7) så bär ”Alla Drabbningars Moder” som bild på en mängd innebörder och skall dels säga något om protagonisten Yakane och hans kvaliteter, om det specifika skeendet som äger rum, samt om den värld och den tid som dessa utspelar sig i. På det sättet är den således en klart illustrerande bild som ingår som en del i ett större sammanhang.
Kati bakifrån i ”Scarface-”poster
Jag har alltid haft en fäbless för affischer och posterkonst. Som en bildgenre illustrerar just filmpostern en intressant utmaning: att locka till och också i någon mån säga något om ett helt filmverk med en enda bild. Här har tidigare skrivits om filmposters och affischer i allmänhet i olika sammanhang, inklusive tillkomsten av egna bilder (se t.ex. min ”Scarface”-homage).
En starkt bidragande orsak till att funderingar i de här banorna låg än mer nära till hands var en poster jag fick syn på under arbetet med min bild – för den historiska turkiska filmen”Fetih 1453” (”The Conquest”) om erövringen av Konstantinopel. Dess allmänna period och plats har starka kopplingar till min berättelse, men det som slog mig var hur kusligt lika affischens huvudelement – från flaggan, den sårade hjälten, det starka bakgrundsljuset – var min egen målnings. Det visar bara att man aldrig är så originell som man vill tro, även om jag tycker att min bild, om än taffligare bildbehandlad, har mer schvung i sig…
Hursomhelst, med allt det här i bakhuvudet var det närmast oundvikligt att den gamla tankeormen låg och slingrade sig kvar i bakhuvudet, även efter att själva bilden ansetts ”färdig”:
Vore det inte kul om…
Jag lade således på namnet på målningen som om det vore det en filmtitel, och jobbade mig lite snabbt fram till en slags metallfinish på bokstäverna i en passande kontrastrik färgskala så att de stod ut. Tillägget ”Yakane” i utstickande rött lades på för att markera vem centerfiguren är – anledningen är att flera andra bilder från själva slaget, med andra protagonister, är under utveckling. Ovanför bilden drog jag på med ett tvåradigt citat från Yakane själv – det där är hans mantra om vad befälhavarens plikt är, och jag tyckte det passade i sammanhanget…
Som vanligt innebar vad jag trodde skulle bli en snabb knorr en massa extraarbete – jag fick tänja ut och lägga på en delvis annorlunda skuggning på grundbilden för att skriften dels skulle synas ordentligt, dels inte täcka bildens innehåll för mycket. Jaja… längst ner hängde jag på lite info om upphovsmän och produktion så att det liknade de ”credits” av den typ som alltid åtföljer en filmaffisch.
Den…
Det var en kul liten utvikning, och det blev, åtminstone under mina förutsättningar, en småcool variant. Jag är dock nyfiken på vad en riktig Posterkreatör skulle säga – troligen att bilden är för plottrig, och att färgskalan alldeles för vildvuxen. Moderna filmposters tenderar mot en enhetlig färgskala där några få kulörer ger postern dess stämning, möjligen uppbruten av några få kontrasterande element: jag tror till och processen kallas för just ”posterisering”. Min font är heller inte så kul kanske, man skulle antagligen skapa en egen, mer ”grov” i brons eller någon annan snygg metall…
…eller den?
Jag skall i alla fall fråga Björn, till vilken bilden skapades, om han inte skulle vilja ha postern eller en bearbetning av den.
En sak med den där är att man blåsa upp den rätt stort. Grundbilden skapades ursprungligen i formatet A3 ( 420×297 mm) med grafikkvalité 600 dpi, sedermera utökad på bredd och höjd, så möjligheterna till uppförstoring är goda. Dubbelt så stor skulle bli 84x 60 cm. tre gånger så stor, 126 x 90. Fyra gånger så stor 172 x 120…
Den går alltså att trycka i filmposterformat, om man tycker det vore kul…
************************************
För att fullfölja filmtemat kan omtalas att för mig förelåg en speciell musik som en slags soundtrack till målningen. Undertecknad har en speciell svaghet för s.k. Original SoundTrack (OST), dvs originalmusik skriven för filmer, framförd av orkester, och lyssnade förstås ymnigt på sådan under arbetet med bilden. Ett stycke stod fram speciellt för mig i det här fallet: den heroiskt hektiska actionmusiken från Hans Zimmers score till filmen ”Rush”, specifikt stycket ”Lost But Won”. Den passar målningen på mer än ett sätt: Yakane syns just efter att ha gjort sin nästan självmordsaktiga rusning in bland tudjuternas led, där han befinner sig omgiven, men kämpande in i det sista… Och dessutom, med risk för en spoiler, säger titeln något om hur själva slaget går…
Musiken finns också tillgänglig på Spotify: Hans Zimmer – Lost but Won.
Hans Zimmer är en mycket anlitad filmmusikmakare, med en fäbless för maffiga och storvulna kompositioner (även om han skrivit mer suggestiva stycken, till exempel de prisbelönta soundtracken till Inception och Den Tunna Röda Linjen).
———————————————————
Se hela arbetet med målningen ”Alla Drabbningars Moder” under länken
Alla Drabbningars Moder
Alla Drabbningars Moder del 7 – Varde Ljus
Målningen av ”Alla Drabbningars Moder” verkade klar – på sätt och vis. Eller inte alls. Visst var alla ting och färger på plats, Men det gör ingen tavla. Ty för att skapelsen skall ingjutas med anda och karaktär, krävs det att Skaparen tar till det gamla knepet att sväva över djupen och viska… Varde Ljus.
(Se tidigare inlägg om projektet ”Alla Drabbningars Moder” med figuren Yakane, skildrade i del 1, 2, 3, 4, 5 och 6)
Ljus och skugga är fascinerande saker, och professionella målare kan ägna ett liv åt det. Min egen stapplande teknik har nått dithän att jag regelmässigt målar mina bilder i olika lager för olika grader av ljusstyrka, numera ofta kompletterat med förstärkning av skuggorna. Men det är inte så enkelt som att en belyst yta är ljusare och en i skugga mörkare. Ljuset ”smiter iväg”, studsar och ger upphov till sådant som indirekt belysning, flernivåskuggor, blänk-effekter osv. Och ibland är ljuset självt ett objekt, synligt på bilden samtidigt som det danar och förändrar det ting det berör.
Så var fallet med denna målning, och redan tidigt hade jag därför velat ägna mig exklusivt åt ljuset i bilden. Utan det hade det kunnat bli en platt och halvdan Genesis, och som omtalats i förra inlägget befann jag mig en hårsmån från deadline och det var just denna del som återstod. Men tack vare den respit som gavs direkt av mottagaren av målningen, kunde Skaparen under Juni månad mer avslappnat ägna sig åt detta viktiga som återstod, och ge det mer tid och noggrannhet än någonsin förr.
På ett sätt var det hela väldigt välbekant – jag jobbar inte med 3D-objekt eller är ens särskilt kunnig på bildbehandling, så allt måste också göras för hand, och målas punkt för punkt, både skuggor och ljusstrålar liksom blänk och glans på ytor som träffas. Allt är baserat på ögonmått och tja, egna kunskaper i den mån man kan tala om sådana. Nedan har jag samlat en del av de elementen för att illustrera vad jag menar.
Resultatet påminner om en slags ljus – och mörkertavla ovanför den riktiga tavlan, till stora delar osynlig för betraktaren som mestadels bara anar den. Den här ”ljustavlan” måste förstås integreras och kompletteras ihop med de underliggande elementen. Vissa ytor kräver att man arbetar extra med tonerna, liksom är uppmärksam på sådant som exponering, motljus osv i flera lager och direkt för tonerna. Samt förstås att många ytor har kanter och hål som förändrar hur ljuset framträder.
Källan till ljuset är något som är synligt i själva bilden – det är den skuggade solen som skymtar fram genom de tjocka molnlagren. Den lyser upp delar av skyn och skapar den starka kontrasten av ljus och skugga redan uppe på himlen.
Samtidigt som solljuset är synligt mot den mörkare delen av bakgrunden som knippen av strålar, förs den här ”stråleffekten” sedan vidare ner på objekten under. Det kan exemplifieras av Yakanes sandjak, krigsflaggan, vars många veck och oregelbundna form ger många tillfällen för ljuset att belysa, skugga och stråla igenom, samtidigt som själva den text som utgör dess design (varom mer i ett tidigare inlägg) framstår som ömsom blankare eller mörkare beroende på dess relation till ljuskällorna.
En annan effekt av ljuset kan ses på silâhtarerna – Kiralatets, Yakanes hemlands, krigare som kommer till hans undsättning i bakgrunden. För att trycka på deras blanka, polerade vapen och rustningar som gnistrar i solen tog jag till en linsöverstrålningseffekt, som skapar svagt färgade ljusexplosioner ovanpå det ditmålade blänket och återskenet från det myckna stålet badat av solens strålar.
Men snygga ljuspelare och bling åsido är den främsta sökta effekten av ljussättningen trots allt framhävandet av ytornas textur och volym. Det här blir som mest tydligt när man tittar på den del av tavlan som ägnades mest detaljarbete – frontfiguren Yakane. Linjerna på hans ansikte, hår och händer, designen för hans rustnings snirklande utsmyckning framträder mycket klarare med en noggrann ljussättning. Vissa effekter var oväntade även för mig. Yakane är delvis gråhårig, med många vita strån i sin ursprungligen nattsvarta man (som förstås målades dit, strå för strå…). När jag började måla på ljuset som strilade genom öppningar och hål i flaggan på det, så lystes det vita upp som av en halo-effekt… det var helt otippat.
En annan sak som förhoppningsvis framgår av kontrasterna mellan Yakanes skuggade och ljusa partier är att rätt ljus också ger en bättre känsla av volym, att saker rundar sig och vrider sig bort respektive mot betraktaren.
När man tar ett steg tillbaka på bildens större helhet så blir detta, parat med att man försöker vara konsekvent med var skuggor och mörka partier hamnar, ett sätt att öka känslan av djup i bilden. Belysningen stärker på så sätt intrycket av att olika delar av bilden befinner sig på olika plan. Detta framgår förhoppningsvis när man t.ex. studerar hur ljuset faller på de många figurerna runt Yakane, de olyckliga tudjuterna.
Med ljus och mörker så genomtröskade som jag mäktade med, kunde till slut punkten nås där man kunde säga – nu är den färdig?
Blir man någonsin det, färdig?
Nej förstås. Det finns alltid mer man kan göra. När jag idag ser bilden i uppförstoring vrider det sig i mig av de hundratals olika fel och slarvigheter som jag kunde åtgärda, om bara tiden och livet vore oändliga, och min kunskap och färdighet fullkomlig… Jag vet redan att jag kommer att få ett ”återfall” – sådana här lärorika projekt blir som ett bruk, ett rus som sitter kvar i ens kropp, och jag har redan en idé som gnager i mig som jag bara känner att jag måste testa… Men för den här gången, inte för min egen skull utan för den, för vilken denna målning kom till, var jag tvungen att sätta stopp.
För dig Björn.
——————————————————-
Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder”
Föregående:
← (del 6) ”…Montering & Målning”
Alla Drabbningars Moder del 3… om en krävande Flagga
Arbetet och skisserna till målningen Alla Drabbningars Moder hade kommit igång. Men så som ofta sker, uppstod ett oväntat hinder. Denna gång var det inte ett tekniskt problem, eller en kreativ härdsmälta. Utan en annan klassiker: att skaparen grottar ner sig i en detalj som ges helt oproportionerlig betydelse och får hela ekipaget att sakta ner till snigelfart…
I mitt fall var den fatala detaljen en flagga. Eller rättare sagt, mitt fantasyrike Kiralatets, , sandjak, eller krigsfana.
Se föregående delar i ”Alla Drabbningars Moder” här (1) och här (2).
Tyvärr var de inte analfabeter
1200-tals illustration av muslimska banér och militärmusiker
Inom den medeltida muslimska världen intar skrift, och dess avläggare kalligrafi och textbaserad ornamentik en mer framskjuten plats än i västerlandet. Militära symboler och flaggor är inget undantag från denna regel. Källorna ger ett antal exempel på flaggor och banér från perioden, och det är påfallande att de ofta innehöll text, antingen det fanns någon annan symbol med eller inte. Inte sällan var det citat ur koranen, men också andra former av slogans och markörer som gav sanktion åt de egna aspirationerna. Speciellt de Osmanska sultanerna hade ett överflöd av bombastiska titlar, men fenomenet var väl känt, ja till och med föremål för löje, redan under det senare 1000-talet¹.
Bukhara-sultanatets banér
För Kiralatets sandjak tänkte jag mig en liknande sådan blandning av motiv, inte minst för att det också gav tillfälle för att framhålla vissa mer eller mindre subtila poänger. Kiralatets symbol är en örn (Se inlägg om Yakanes tatueringar) och den måste förstås vara med. Runt den, symbolen för riket, tänkte jag mig titlar, beskrivande sultanens maktsfär. Samt religiösa åberopanden förstås, de kan en totalitär potentat med närmast universella anspråk inte undvara. Samtidigt ville jag också ha med något som tryckte på den totala åtskillnaden mellan härskarfolk och befolkning, som i min lätt fantasy-aktiga variant av historien intar rent mystiska proportioner, och som var enkom riktad till kiralatets silahtârer, slavkrigarna.
Problemet med en sådan potent symbol är dock att allt har en innebörd. Det framgår av att flaggan genomgick ett antal förändringar som synes av några exempel på designarbetet.
Utkast grunddesign Kiralatets Sandjak
Efter att först ha tänkt på en design som ställde de religiösa inslagen först, landande jag till slut på en variant som satte ett tecken för sultanen främst. Centralt i flaggan satte jag örnen, inramad av härskarens makttitlar med inriktning på territoriell utsträckning. Längst ut, på pennants, tungor till flaggan (numera förekommande främst på örlogsflaggor) – indirekt pekande på det religiösa motivet är en bisak, satte jag korancitat.
Först, närmast stången satte jag in en inringad kalligrafi med en insignia, ett slags sigill, som kännetecknar det som härskarens flagga. . Sultanens sigill består av en variant av orden ”Guds Skugga på Jorden”, en av titlarna för de osmanska storsultanerna (i formen ظل الله في العالم zill Allah fi’l-alem) . Här var det dags att ta fram google translate:
|
|
Inspirerad av tughra, sultansigillen från osmanska riket, skapade jag en slags kalligrafisk, starkt vertikal form att skriva orden. Den här lilla övningen framhävde dock en fatal brist i min bildning – det här med arabiskan.
Jag kan inte arabiska.
Araber, araber, araber…
Hur tusan skall man skapa en slags historiskt försvarbar illustration på medeltida mellanöstern-tema om man inte behärskar det ledande språket? Jag har förstås läst tiotusentals sidor litteratur om regionen, koranen, poesi, sida-vid-sida-dokument utan och innan – men i slutändan är man beroende av översättningar. Alla ogudaktiga eder som min ateisthjärna kunde komma på for genom luften när det sjönk in att man måste åtminstone kunna skriva på arabiska för att komma någonvart med min bild.
Den jävla Björn. Allt det här var hans fel.
Jaja. Jag hade 3 månader på mig, så det var bara att bita ihop. Bokstav för bokstav, alif, ba, ta… Det hör till saken att man är darrhänt, och att arabiska bokstäver bäst kommer till sin rätt utförda med pensel. Samt att de skrivs från höger till vänster. Hela block av papper hänvisades till papperskorgens skärseld medan jag desperat försökte få ordning på bokstäverna… Det är en snygg skrift, det är bara att ge de det, men knepig att få till för den som måste bokstavera sig fram med händer som en alkis på torken. De första försöken var en ren förolämpning av profetens folk.
Efter några veckors ångest var det dags att greppa koranen och försöka sig på lite seriösa övningar – med koranens hjälp. Den sura som närmast satte sikte på var inledningen till al-fatiha, som inleder Koranen. Det har alltid varit min favorit, och min egen, nedanstående variant av den är en ofta åberopad bön i min berättelse.
”All pris och lov hör Gud till, Den barmhärtige, förbarmaren / Universums herre, härskare på den yttersta dagen! / Dig dyrkar vi och dig ber vi om hjälp / Led oss på den rättfärdiga vägen”
|
|
Satt på flaggans runda tungor blev det hela till slut som följer:
Kiralatets Sandjak – tungor för flaggan m variant av Fatiha
Närmast var det dags för inringningen var det dags för Kiralens olika titlar och hävdandet av makt, mer med sikte på estetiska kvalitéer än rent idiomatiska. En hel del fick bokstaveras tecken för tecken, eftersom många av namnen på riken och regioner är egna påhitt.
| Sword of Iman,Defender of the Faith,
Ruler of lower and upper Kime, Overlord of Aram, Guardian of the Holy Cities, King of the continents |
السيف إيمان ملك القارات حاكم السفلي والعلوي عمرو أفرلوردآرام الوصي على المدن المقدسة المدافع عن الإيمان |
Tillsammans med tugra-kalligrafin blev det hela som nedan:
Inringad kalligrafi och omkretsande trontitlar för Sultanen/Kiralen
Alright. Efter att ha fått positiv feedback från saudiskt skolade muslimer i bekantskapskretsen var det läge att ta tag i den svåraste biten. Under arbetet med skriften hade en idé slagit rot: ”vore det inte kul om…” örnen själv bestod av skrift, i den muslimska kalligrafiska ornamenttraditionen?
Tränade kalligrafer kunde använda sig av den flytande formen i de arabiska bokstäverna för att skapa former av djur, abstrakta mönster, vad som helst. Mycket vackert, men enormt svårt eftersom det måste göras med långa svepande penseldrag för att bli snyggt, och man måste veta vilka delar av bokstäverna man skall dra ut för att det fortfarande skall vara läsbart.
En ytterligare komplikation var att det kom för mig att texten i örnen rimligen måste vara esoterisk, dvs inte tillgänglig för vem som helst. Den borde rikta sig endast till silahtârerna, inte till reaya, skocken av den vanliga arabisktalande befolkningen. Tex skriven på ett annat… språk.
Åh nej. Inte igen.
…och så blandar sig turkarna i leken
Hatt-i-humayun, kejserligt edikt på osmanli
Verklighetsbakgrunden var mamluckernas bruk av Kipchak-turkiska som internt språk – i min berättelse har jag gett silahtârerna ett eget språk, quli, till stor del baserad på atrakiska. Den skrivs dock med arabiska tecken – återigen inspirerat av osmanska riket, vars förvaltningsspråk, osmanli , var en form av oghuz-turkiska skriven med arabisk skrift. Nattmanglingar med lexika på osmanli korsade med google translate till och från turkiska gav nedanstående form för den legend som skulle bilda formen för örnen – det är ett sorts deklaration av mystiskt slag, för merge, de odödliga ”jägarna” bland krigarfolket, om vad som är deras syfte i livet – total lydnad mot sina herrar, att sändas för att döda, ett dödande som de betraktar som rättfärdigat av den starkes lag.
| We are the Hunters | Biz Mergelar |
بيز ميرگلار |
| Masters of the way of death | Ölüm yolu ustalari |
ولوميولووستالاري |
| Slayers of Armies | Ordularin Katiler |
وردولارينخاتيلير |
| Eaters of the Weak | Zayif yiyenler |
ظاييفيييينلير |
| So only the strong may survive | Güçlü hayatta böylece |
عوچلوهاياتتابويليجي |
| As decreed by | Tarafindan karar gibi |
طارافيندانكارارگيبي |
| The lord of hosts | Ordularin Bayisi |
وردولارينباييسي |
| Ruler of the World | Mare alamnin |
ماريالامنين |
Den där trevliga lilla slagdängan fördelades sedan på en form som kunde bilda en figur, enligt nedan
Sedan var det dags att greppa tuschpenseln. Efter färre försök än väntat tonade nedanstående figur fram:
Den där var jag verkligen nöjd med, med tanke på min penselföring. Ett original-kalligrafiskt verk av en darrhänt lallare som inte behärskar någon av de två språken den är skriven på. Även blinda hönor kan finna ett korn och allt det där…
Less is more – för en gångs skull
Med de olika elementen någotsånär på plats var det frågan om deras sammansättning, vilket förde över på några färgtester. Jag tog tag i vattenfärgerna för detta – de hade gett mersmak efter arbetet med bakgrunden till tavlan (se nästa inlägg). De vanligaste färgerna för Kiralatets symboler och även kiswa, deras uniformer, är gul, röd, vit och svart, med röd och svart som vanligaste grundfärgerna.
Efter lite spekulativa tester gick jag till slut tillbaka till den enkla, rena kontrasten mellan svart och vitt som är standard i nutida islamiska flaggor – även med risk för en viss anakronism (även om banér under medeltida tid företer de två grundfärgerna) passar det i sammanhanget, där ett dolt budskap är omgjort med religiös imansk symbolik och fraseologi. Det är också… snyggt. Less is more och allt det där…
Så. Något dussin veckor in på meckandet med den osnutna flaggan, som vid det laget blivit den största dörrstoppen för min tavlas färdigställande, samlade jag ihop elementen och med hjälp av Photoshop och min vid det här laget slitna tuschpenna slutförde jag arbetet med en flagga med idel otrevligt innehåll, men som jag med viss stolthet kan hävda blivit ett litet verk i sin egen rätt.
Det var en lärorik upplevelse, och numera kan man staka sig fram på arabiska bokstav för bokstav åtminstone. Men det hade tagit våldsamt mycket tid, och klockan tickade – endast några veckor var kvar till deadline, födelsedagsbarnets festdag, och det var myyyycket kvar att göra…
—————————————————————
Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder”
föregående: nästa:
←”(del 2) … En Hjälte för en hjälte”
”(del 4) …Ett Kladdigt Landskap”→
¹Se Amin Maalouf, ”Korstågen enligt Araberna” s.xx
Hipp Hipp Hurra, med en tårta på bemärkelseda’n…
En liten teckning med anledning av min mors födelsedag och hennes fina dotterdotters påfund…
En gång för länge, länge sedan… ville Alma att jag skulle rita en tårta. OK, sure, varför inte, tänkte jag och vi började kladda tillsammans på hennes lilla whiteboard… Det visade sig att det inte skulle vara vilken tårta som helst, utan hon ville ha mycket speciella saker på den och hade mycket bestämda åsikter om färger och godis och allt möjligt. Sist av allt satte Alma sin prick över i:et, och ritade dit ett hjärta. Jättefint.
Nå. Jag ritade lite snabbt av vår skiss på whiteboarden, tog med den där hem och gjorde en tuschad skiss.
Sedan var det dags för färg. Alma hade insisterat på godisar i alla färger, choklad och massor av rosa på tårtan. Jag lade på skuggningar och försökte få den lite rundad, och i vanlig ordning så lärde jag mig en del, eftersom jag var begränsad till användande av det motsträviga GIMP-programmet…
Ja må hon leeeva…
Men så småningom blev det ändå mer och mer likt det som Alma hade tänkt sig tror jag. En jättetårta med något för alla. Bara nu ingen får förs sig att jag skall kunna baka den där…
Nyligen berättade jag för Alma att den där Tårtateckningen var färdig för länge sedan ”…men ingen fyller ju år?” sade jag lite svävande. ”Jamen visa den när någon fyller nästa gång!” Sagt och gjort min kära, och vad passar väl bättre än att mormor, min mamma, fyller år idag, den 23.
Ja må du leva mamma, med tack till din fina dotterdotter!
Prinsessan Julia Rider Igen – med Lillebror Albin
En av de första mer realistiska teckningarna av Prinsessan Julia, frihandmålad med tuschpensel.
Som nämnt i ett tidigare inlägg om studier av renässanskläder, gav Medeltidsveckan i Visby 2012 mig en välbehövlig knuff för att styra upp mina bilder av den orädda prinsessan Julia, tillägnade min systerdotter Alma. En av de första studierna, som jag utförde på plats på Gotland, var en improviserad teckning med mina då ännu ovana tuschpenslar. Jag hade skaffat fram lite tjockare, mer absorbent papper för syftet (tuschpensel lämnar annars för stora avtryck, och kan smeta innan den torkar).
Motivet kom till mig från sällskapet – jag hade farit dit med den oförlikneliga Alma, Julias alter ego, och den likaledes fine Julian. Jag tänkte mig Julia ridande sin häst, Nadia Smörblomma, i full karriär. Med sig har hon lillebror – mycket busigt, men han vill så gärna vara med syster och göra allt spännande som hon gör…
Om det var för frånvaron av Internet, eller att jag verkligen var på gång – den blev otippat bra. Det är inte ofta man är nöjd med vad man gör, men den där kom rakt ut från hjärnan, helt utan förlagor, med ovana redskap… Jag måste tusan i mig återvända dit.
Hursomhelst kvalificerade sig teckningen till högen för ”Att Färgläggas Senare”. Och i år, när jag desperat försöker lägga just färg på de måååånga teckningarna av Julia för färdigställandet av boken om henne, var det dags. Det där är ett grannlaga jobb, iaf. med de taffliga redskap jag har tillgång till…
Först måste bilden göras svartvit. Därefter lägger man på grundfärgerna under det tecknade grundlagret. Julias kläder går företrädesvis i röda till lila nyanser, och den improviserade renässansanstuckna ridklädnaden är inget undantag. Sedan, i en mängd olika lager för mörkare och ljusare toner, en egen för målning av överliggande skuggor och en för högdagrar, försöker man få fram en snygg färgpalett som skapar volym för bilden.
Till slut är det dags att montera bilden. Ett tonat bakgrundslager kunde snabbt skapas. En del jobb med kontrast och färgmättnad och påläggandet av olika effekter som lyster och mönster för att få fram känslan av tyg i kläderna fick komplettera det hela. Så nåddes en punkt där man kunde anse bilden vara något så när färdig.
Prinsessan, Smörblomma och Albin
För Alma och Julian tillika, jag hoppas ni skall gilla den!
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Ormar, en häst och en födelsedags…get (?)
Det var Stockholms Kulturfestival (13-18 Augusti), en eftermiddag på Kulturhusets baksida, och bland alla pyssel- och ritbord med fina barn satt jag och prins Julian… Där fanns stora papper, och sex-puckslådor med vattenfärg, och min unge Herre ser upp på min frågande uppsyn och säger: ”Måla en häst! Och en orm. En blå. Eller Grön. En blå och en Grön.
Och en Get!”
Giv mig ett ord från dina läppar endast.
Det var således bara att begära ut ett A3-ark, grabba en målarlåda och börja pensla på, bland mysigt stoj och undrande blickar från de bredvidsittande som nog undrade vad den där store fabbrorn höll på med… Djuren gavs sin form och grundfärgerna lades på .
Det blev en smålustig återgång i barndom det där, men också till återupplevandet av en smärre frustration som man själv upplevde som barn. Det kan inte förväntas att så värst många vuxna tänker på det, men de där redskapen som man sätter i händerna på små barn, vilkas poänger är att de är lätta att hantera och troligen också billiga, har dock nackdelen att vara väldigt grova och inte speciellt lätta att jobba med. De där vattenfärgerna bär syn för sägen. Precisionen är lika med noll. Färgerna blandas i princip ingenting på papperet, de ”blöder” inte ens in i varandra utan blir bara en slaskig sörja om man inte närmast virtuost kan tillämpa torrpenselteknik. Vilket bara understryker att penslarna som våra små förses med, oherreminje, de är ungefär lika känsliga som en toaborste… men som övning och en liten självpedagogisk uppgift att göra saker på samma villkor som de små var det inte dumt.
Den berömda gotländska ”geten”
Målningens grundelement blev klara och fick torka medan vi gjorde annat en liten stund. Sedan var det dags att gå hem för dagen, men med den torkade grundmålningen kunde man sedan fortsätta hemma, där en liknande låda och rotborste väntade. Den som tycker att ”Geten” ser ut som en blandning av Gutefår och get har alldeles rätt – det är det som Julian menar med ”get” ända sedan ett besök på Gotland 2012, varefter ”Och en GET!” blivit ett stadigt inslag i tecknandet… Ja i alla fall.
Två ormar som kramas, en häst och en… slags gutefårsget
Hemma försökte jag mig på att göra lite finlir på den improviserade djurparken, så långt det nu gick, med torkad pensel som fick sprinkla omväxlande vitt och svart för att lägga högdagrar respektive skuggor… På min fumlighetsnivå kommer dock snart en gräns för hur mycket man kan göra, och det hela fick anses någorlunda färdigt. Papperet var dock svårt kladdigt av målarrester och helt knöligt av alla färglager – vattenfärger gör sådant med vanliga ark.
Nå – det kunde man fixa genom att scanna in och sedan trycka ut den. Sedan hamnade bilden i byrålådan några månader. Men nu till Julen, som snabbt åtföljs av Julians födelsedag, var det dags att trycka och rama in. Jag måste säga att jag kommit att gilla den, och hoppas Julian är nöjd – det var hans roliga idé med ormarna och hästen och den fåraktiga geten…
En Prinsessa för en prinsessa – om teckning och färgläggning i Disneystil
Om en liten teckning och målning för Alma, Prinsessan i undertecknads liv.
Alma, omtalad på denna blogg, är lyckligen förlorad i prinsessåldern sedan ett par år, ett intresse där hennes morbror gärna hakar på. En dag efter dagis och filmtittning visar hon stolt sitt fina set med massor av pyttesmå, frimärksstora klistermärken med Prinsessorna från Disneyfilmer. Följande dialog utspelades…
”…Kan inte du rita en prinsessa?”
”Öh, så klart, min Söta. Men det finns så många?”
”Välj du! Vilken tycker du är den finaste prinsessan?”
”Hm… jag gillar Mulan väldigt mycket, för hon är väldigt tuff, och lite rolig – men hon är inte här… Fast Jasmin är ju också väldigt fin…”
”Vääälj!”
”OK då säger jag Jasmin”
”Då får du den av mig” Och så satte hon det lilla klistermärket på mig.
”Tack, vad snällt! Men vet du, på mig kommer den att ramla av… Jag vet – eftersom jag ska rita den åt dig, sätt den på papperet här.”
Och hon satte den på hörnet av ett papper,
En Not: Prinsessan Jasmin är den självständiga prinsessan i Aladdin, en av de bättre Disneyfilmerna, som själv vill välja vem hon skall gifta sig med, och som hjälper till att rädda sultanatet från den hemske vesiren Jafar. Hon hade redan varit motiv för en av mina första studier av att rita med klara linjer för att kunna få till teckningar i Disneystil.
I det följande så ritade och pysslade vi med prinsesstemat. Med crayon-kritor och en vanlig blyertspenna gjorde jag en snabb skiss utifrån det lilla klistermärket, så hon såg att den var på gång. Efter att ha försäkrat henne om att jag ville göra den fin för henne och måla den ordentligt, tog jag med mig skissen, i det skick som syns nedan
Den där grova kladdskissen kom sedermera att scannas in, och så, började jag förvandla den till en vettig målad teckning i en stil som Alma skulle känna igen som liknande en Disney-teckning. Vid det här laget är ryggmärgsreflexen att måla bilden i flera lager, där man suddar mellan lager av mörkare och ljusare färg för att skapa övergångar. I mitten, och utgångspunkten, är grundfärgerna för bilden.
Den ytterligare utmaningen, självpålagd, var att inte snegla mot andra, större och tydligare bilder på prinsessan. Jag ville att teckningen skulle växa ur ”frimärket” och inget annat. Det extremt lilla och färgmässigt ”färgpricks-baserade” klistermärket gav mer av en antydan än någon direkt hjälp för färgerna – man kan inte använda samma nyanser för en så liten som för en större bild. Hur de valda grundfärgerna såg ut med skissen lagd ovanpå framgår av nedan.
Det kan vara värt att påpeka att nästan alla skiftningar, nyanser och distinktioner som lyfter en sådan bild från en platt färglagd serieteckning sker genom de mer eller mindre mjuka övergångarna inom ramen för en färgpalett, som om än begränsad, skapar intrycket av skuggor och volym. De färgskiftningarna lade jag på ett eget lager ovanpå grundfärgerna. Som synes är skuggningslagret tillräckligt omfattande för att bilda en klart urskiljbar bild av prinsessan i sig. Den blev faktiskt överraskande snygg helt ensamstående.
Det torde vid det här laget inte förvåna någon att den gryende målningen/teckningen av Jasmin blev offer för ett av mina återkommande datorhaverier. Det hela komplicerades av att jag sparade den pågående målningen i Photoshop-format som inte kom att stödas av den nya dator som jag senare fortsatte göra färgläggningen i. Som en följd av strulet att delvis göra om en del av det redan uppnådda, och förstås mycket annat tidskrävande i livet runt omkring, kom därför den arabiska prinsessan att ligga ett bra tag.
kvidevitt!
Men till slut kom turen åter till henne. Med GIMP och en extremt primitiv teknik kunde arbetet så småningom gå vidare, jag lade lagren till rätta igen och efter mycket gnetande med suddverktyget blev bilden så småningom tillräckligt OK för att skisslagret skulle kunna lyftas bort och färglagren stå för sig själva. Den färdiga varianten som skall föreläggas Alma syns ovan. Jag noterar inte utan självironi att en viss glidning som nästan alltid sker med mina bilder av flickor eller kvinnor. Det är mina preferenser ifråga om kroppslig kompetens, så grundlagda att de oombedda dyker upp överallt, som gör sig påminda även här så att min prinsessa ser något mer vältränad ut över axlarna och hennes hållning är rakare än i det lilla klistermärket.
Jag är dock på det hela taget nöjd – man kan konstatera att vissa, stapplande men ändå framsteg, har skett sedan man först började försöka sig på att darrhänt rita bilder i Disneystil, och jag hoppas att Alma skall gilla den.
