Dagsarkiv: 19 september, 2011

AD ASTRA – åter mot stjärnorna med raketer…men vems?

19 09

Publicerat av


NASA lät i dagarna presentera sina planer på en ny Jättestor Raket som kan lyfta stora laster – mer än rymdfärjan kunde. En titt på dessa planer liksom vissa andra länders raketprogram ger en liten känning av maktbalansen i världen just nu.

Nu när rymdfärjan i år gjort sin sista färd och hela rymdfärjeprojektet slutgiltigt lagts i malpåse (eller har det?), är frågan om USA skall behålla eller snarare nyutveckla en förmåga att slänga upp större objekt i rymden. Pinsamt nog avslöjade rymdfärjans avskaffande att underhåll av t.ex. den Internationella Rymdstationen under en period måste skötas av ryssarna med deras gamla Sojuz-farkoster och decennier gamla raketer. Det är inte ett slyggt spektakel för en rymdmyndighet som lever högt på hypen om att vara de bästa mest avancerade snubbarna på jorden.

Nu har man alltså bestämt sig för att satsa på en ny generation av rymdraketer, inte helt olika Saturn V-raketerna som tog astronauterna till månen (http://www.nasa.gov/exploration/systems/sls/slsannouncement.html och http://www.npr.org/blogs/thetwo-way/2011/09/14/140468800/nasa-unveils-next-generation-monster-space-rocket?sc=fb&cc=fp). Nedanstående presentation lägger fram vissa av dess tänkta egenskaper.

grafik från Space.com

Det har getts lite olika siffror för SLS – raketens kapacitet , från 130 till 150 ton – det är i alla fall en raket i samma skala som Saturn V, och med starkare motorer.

Ares

Tillsammans med Orion-programmet och dess Multi-Purpose Crew Vechicle, dvs den nya rymdkapsel man utvecklar utgör det NASAs väg framåt. Siktet är inställt på att kunna lyfta riktigt tunga laster eller stora skepp, för att möjliggöra bemannade expeditioner till Månen eller det hägrande Mars. (se http://www.nasa.gov/exploration/systems/mpcv/index.html) Kommentartorer verkar hysa en viss koncensus  om att det här är det storskaliga projekt som skall hålla NASA sysselsatt den närmaste framtiden(se http://www.space.com/12959-nasa-space-launch-system-rocket-reactions.html)  – men dess finansiering är fortfarande inte skriven i sten, speciellt inte i dessa hårda nedskärningstider. NASA hade redan för några år sedan planer på nästa generation av rymsuppskjutare, dt s.k Ares-programmet, som dock fick skrotas. En del av arbetet därifrån kommer troligen komma till bruk för SLS, men det visar vilken slag lina alla de här stora projekten går på.

NASAs fäbless för att vilja stjäla hela rymdshowen, även när de som nu inte ens har en vettig rymdfarkost, bör inte hejda en från att ta en funderare på hur det står till med andra länders raketer och farkoster. Som framgår av den lilla uppställningen nedan finns har det genom åren utvecklats en hel del raketer – inte bara USA, Sovjetunionen/Ryssland utan också Kina, Indien, Japan, Européerna via sitt samarbetsorgan ESA (där lilla Sverige är med, tjohooo) med flera har feta raketer. Syftet med dem har dock städse främst varit att dels skjuta upp satelliter, och ännu mer…missiler.

Man skall inte låta sig luras av de största och mest kända pjäserna från USAs och Sovjetunionens rymdkapplöpning. Det kan inte nog påminnas om att raketprogrammen alltid varit i symbios med vapenprogram, framför allt för att utveckla Interkontinentala Ballistiska Missiler (ICBMs) – stora raketer är också möjliga vapenbärare, och en tillräckligt stor raket kan förstås förses med kärnvapen av den makt som också behärskar sådan teknologi. Det har varit den drivande, riktiga impulsen bakom raketprogrammen från allra första början: anslagen till ”utforskandet av rymden” är skrattretande jämfört med de anslag som genom decennierna anslogs till militären för att de skulle ta fram sina vapenbärare. Det där är viktigt att hålla i bakhuvudet när man nu undrar varför entusiasmen för nya storskaliga jätteprojekt verkar så ljumt jämfört med 50- och 60-talet.

Följande bilder från en kort exposé av sovjetiska/ryska raketers utveckling visar hur utvecklingen gick parallelt: ovan utvecklingen av interkontinentala missilbärare från 1950-1972, nedan rymdprogrammmets missiler…jag menar raketer från 1954-1999 (http://www.energia.ru/en/history/systems/systems.html).


Det kan vara värt att lägga märke till att de två stora ”civila” raketerna ovan, som representerar det ryska månprogrammets (t.o.m. 1974) respektive rymdfärjeprogrammets raketer båda lades i malpåse efter inledande tester efter långt framskriden utveckling – i Energiaraketens fall efter fullföljda lyckade tester. Men pengarna fanns helt enkelt inte där, speciellt inte med Sovietimperiets fall ryckande allt närmare, trots att Energia troligen också var ett militärt projekt. Om den funnits kvar kunde den varit en fullvärdig ersättare för amerikanska rymdfärjor, och det har till och med talats om att återuppväcka programmet av den anledningen. Men det verkar osannolikt, om inte anant för att forskarna som sysslade med det där har spritts ut i det forna Sovjetimperiet och mycket av arbetet gått förlorat. Den imponerande Energia-raketen, Buran, den ryska rymdfärjan och den enorma mekaniska anläggningen för att resa hela raketen är nu rostiga rester i någon bas i Kazakstan.

Den europeiska rymdstyrelsen ESA som driver en relativt framgångsrik operation med uppskjutningar från franska Guyana har helt och hållet slagit in på kommersiell och satellitbaserad utforskande rymddrift, och har för närvarande inga speciellt framskridna planer på egna bemannade rymdfärder. Dess för all del effektiva raket Ariane V är helt inriktad på utskjutningar av satelliter.  Den senaste versionen Ariane 5ES har en dock modul för att skicka rätt tunga laster, upp till 19 ton, och är modifierad för att kunna docka med en rymdstation. ESA är en mycket aktiv medlem av ISS, den internationella rymdstationer och har byggt flera av dess moduler – men några astronautfarkoster är inte på tapeten. Medlen för att skicka upp massor av materiel är heller inte där – utan stormaktsillusioner har ESA en rätt tight budget, och inget vapenprogram som driver utvecklingen framåt och ger impulsen att bygga jätteraketer.

Det uppstigande Kina har däremot i typiskt wannabee-stormaktsmanér ett bemannat rymdprogram med högtflygande mål, och en raket, Den Långa Marschen 2F, som bevisligen skjutit upp kinesiska astronauter, s.k. taikonauter, i rymden. Den Långa Marschen-raketen har tydligen modifierats för att vara kompatibel med åtminstone den ryska Mir-stationens teknologi så den skulle teoretiskt kunna brukas för att underhålla en rymdstation. Dess liftkapacitet är dock ännu runt 8,4 ton – inte så imponerande, och frågan är om den ekonomiskt går att bruka för att göra rutinuppskjutningar av manskap. Den har också haft tekniska problem i form av okontrollerade vibrationer med mera. Någon arbethäst för att förse andra länder likväl med uppkjutningar är det ännu inte. Där finns dessutom politiska problem – det långtgående samarbete och insyn i varandras raketprogram som USA och Ryssland/Sovjet byggt upp sedan 80-talets relativa töväder är till stora delar frånvarande i Kinas fall. Dess instinkt präglas fortfarande av hemlighetsmakeri och att hålla sig för sig själva – därav de märkliga och potentiellt extremt kostnadsineffektiva planerna på helt egna rymdstationer och färder till mars med mera.

Dit Kina går, måste Indien gå, har omkvädet varit under decennier. Ett Indien med förnyat självförtroende och egen missilteknologi för sina kärnvapen har förstås såväl ett program för feta raketer för egna satelliter och ett eget bemannat rymdprogram. Första uppskjutningen av en indisk astronaut, ibland kallade Gaganauter även om den officiella benämningen är Akashagami, är satt till 2013. Det indiska programmet har dock ännu längre att gå än det kinesiska och är inte aktuellt för att förse med uppskjutningar av tunga laster eller astronauter en masse de närmaste åren.

Även Japan har ett långt framskridet rymdprogram med egna bärraketer, men precis som det europeiska ESA är JAXA, den japanska rymdstyrelsen, fokuserat på satelliter och uppskjutningar till lägre omloppsbanor i främst kommersiellt eller forskningssyfte. JAXA är också en aktiv medlem av ISS, den internationella rymdstationen, men några bärraketer av storskalig typ är uteslutna för den närmaste tiden, även om viss diskussion försiggår (se http://www.swejap.a.se/templates/JapanNewsPage.aspx?id=1517).  Frågan är också om inte ett program för att ta fram riktigt stora raketer skulle stöta på internationella problem – de oundvikliga militära implikationerna av ett program som också, som visats är förbundet med förmågan att leverera vapensystem skulle utan tvekan uppröra Kina och kunna orsaka instabilitet och en möjlig kapprustning i östasien. Varken Kina eller Japan önskar sig detta (i nuläget skall tilläggas). SÅ Japan har den återhållande faktorn också – teknologiskt skulle annars Japan säkerligen kunna utveckla storskaliga raketsystem för stora uppkjutningar av såväl bemannade som tunga rymdmoduler.

Så – vi lever i en slags mellantid om rymdambitionerna är någon värdemätare. Amerikanarna verkar samla sig för att återta inititativet i rymden och gör mycket väsen av sig, men vi får se om de kan skaka fram medlen. Ryssarna harvar på med sina beprövade men också vid det här laget rätt ålderstigna mojänger. Kina har sina uppblåsta planer, men frågan hur mycket som är hajp och hur mycket som är substantiellt återstår att se. Det gäller ännu mer Indien. Europa och Japan håller en lägre och mer diskret profil, och deras återhållna profil motsvarar rätt väl bådas minskade betydelse i såväl ekonomiskt som maktmässigt hänseende.

————————————————-

För en koll på det amerikanska rymdprogrammet och dess rymdstyrelse NASA finns massor med resurser, men ett bra ställe att börja är förstås NASA http://www.nasa.gov/home/index.html.

Det ryska rymdprogrammet finns på http://www.roscosmos.ru/main.php?lang=en och http://en.wikipedia.org/wiki/Russian_Space_Agency.

Det Europeiska Rymdprogrammets ESAs hemsida http://www.esa.int/esaCP/index.html och http://en.wikipedia.org/wiki/European_Space_Agency.

Kinas rymstyrelses hemsida http://www.cnsa.gov.cn/n615709/index.html.

Indiens rymdprograms hemsida är http://www.isro.org/.

Japans rymdprogram http://www.jaxa.jp/index_e.html och http://en.wikipedia.org/wiki/Japan_Space_Agency.

Några Allmänna resurser:

Publicerat i Artefakter /Artifacts, Astronomi /Astronomy, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Natur & Vetenskap /Natural Sciences

1 kommentar

Etiketter: , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: