Bloggarkiv
From Riga, with Love (2)
Lite mer stadstecknande från Riga, från en promenad i stadskärnans norra delar.
Vid samma vandring då vi observerade den ortodoxa Alexander Nevsky-kyrkan (se föregånde inlägg ”From Riga with Love 1”) passerade vi en övergång och i änden av tvärgatan skymtades ännu ett bevis på Rigas sköna samling av kontraster. Det rörde sig om St: Gertruds kyrka (lutheransk). Trots att den ligger bara ett par kvarter ifrån Alexander Nevsky-kyrkan kunde skillnaden nästan inte vara större.
Gertruds höga, smala siluett i röd tegel och ärgad koppar ger en siluett som påminner lite om t.ex. Klarakyrkan i Stockholm, en stil som har mitt gillande, och jag ville rita den direkt. Några foton togs för att komplettera det snabba intrycket på plats och vid hemresan började jag lägga upp de första markeringarna i skissblocket, direkt-i-bläck med min nya Fude-penna.

Det var den hittills mest utsmyckade byggnad jag försökt mig på att teckna, och här skulle det gå snabbt och utan skiss, stödlinjer eller linjal. Men de första farhågorna gick snart över och det hela flöt på, med darriga linjer men ändå. Papperet tog slut i överkant men jag fortsatte bara upp på föregående blads baksida: det kändes för dumt att utelämna tornets toppspira, som är en så utmärkande del av hela byggnadens siluett.
Åter visade sig Fude-pennans förvisso utmanande men otvivelaktiga kvaliteter, och hela motivet kunde ritas med en enda penna som kunde åstadkomma olika linjebredder. Fantastiskt praktiskt. Jag försökte tillämpa rådet att inte fastna på detaljernas pill utan försöka fånga intrycket av detaljer, ornament och annat smått, något som inte kommer naturligt för mig men som börjar kännas allt mindre obekvämt med varje övning.
Som tidigare lade jag på lite snabba lavering för den fulla ink-&-wash-upplevelse som jag försöker få till.
Det är en hel del nytt som läggs på för varje sådan här bild, och man missar förstås saker i försöken. Fude-pennan ger tillfälle till variationer i linjevikt, men för full effekt och utnyttjandet av möjligheten att stärka bildens känsla av volym måste man då också tänka på ljusriktningen för att konsekvent lägga tunna och tjocka linjer på rätt plats. Det är också något som är extra viktigt för hatching och crosshatching – riktningen av linjerna bör ansluta till ljusriktningen. Nå – det blir i alla fall lite bättre för varje bild.
From Riga, with Love (1)
Några dagar i Riga med en kär vän gav tillfälle till lite mer arkitekturritande.
Riga, en stad med medeltida anor och med en historisk stadskärna som restaurerats för att kompensera för årtionden av destruktion och vanvård från såväl nazister som sovjetunionen, har länge varit på min att-se-lista. Med sin rika och dramatiska historia, där staden länge var den största runt Östersjön och det ledande handelscentret i regionen såväl som fäste för den historiskt anmärkningsvärda Tyska Ordensstaten, har Riga också sett mycket av tragik och övergrepp, både i egen regi och från sina totalitära grannar, men också hedersamma exempel på kamp och av fina och inspirerande ögonblick. Allt det har gjort sitt avtryck, och finns där att bese, och lever också kvar i folks sinnen.
Riga är en vacker stad, som både känns vagt bekant och besläktad med vad man som svensk är van vid, men också har många udda och omväxlande drag. Dess arkitektur har influenser från många olika håll och epoker: där finns det moderna, ja postmodernt glansiga jämsides med hus med senmedeltida anor.

Där finns kyrkor från såväl katolsk, protestantisk, och ortodox tradition, stalinistiskt prål såväl som brutalismanstuckna byggen, där finns barocka influenser och nyklassicism, art deco -och noveau…
Under vistelsen tog man en del bilder, och dessa fick ligga till grund för en serie snabba teckningar utan underliggande skiss som jag pressade fram, medan minnet av den verkliga åsynen av motiven fortfarande var färskt. Sista dagen drog jag fram det medhavda skissblocket och började kludda lite med min nya Fude reservoarpenna m böjd spets (se ”Fude Pen First – Jujutsu Kaisen”) med vilken jag satt mig före att fortsätta träningen av teckning direkt-i-bläck med stadsmotiv (se ”En plein air-bagatell 2”).
Först ut var St:Alexander Nevsky-kyrkan, en liten ortodox kyrka vi passerade på väg till KGBs gamla högkvarter i Riga.

Kontrasten är frapperande – den lilla kyrkan med sin rotunda och kupol är som en gullig citron som lyser upp de annars lite stadsgråa kringliggande kvarteren.
Fude-pennans förmåga att avge såväl tjocka som tunna linjer blev snabbt ett välkommet tillägg, även om det är tämligen skralt med precision och kontroll av de olika detaljerna. Teckningen blev som den blev – tämligen skev och vind ifråga om de ”raka” strecken, och med ganska förfärliga brister i de runda elementens perspektiv. Men vafan. Det var i alla fall inte värre än om man gjort det med penna som man var van vid, så
olikt mitt forna jag la jag sedan ändå på några lager av laveringar för att trots allt få den till den ink & wash-bild som det hela skulle mynna ut i.
Inscanningen gav som vanligt, som fallet är med akvareller, upphov till en del suckar och tandagnisslan. Antingen plattades och suddades färgerna ut av ljuset eller det blev för murrigt och med vecken från vattenmättnaden i papperet som tydliga gråa skuggningar. Jag kämpade inte för länge utan valde en mer färgäkta variant. Den första i en rad av ink & wash från Riga, till vilken kommer att läggas fler som förhoppningsvis blir bättre med tiden.
En snabb plein air-bagatell (2)
En av sommarens varmare dagar i Juli satte man sig i en park och gjorde en snabb, kladdig liten teckning direkt i bläck utan något skissande, linjaler eller något annat än en billig plastpenna på vyn framför en.
Jag var på jobbärende i Polisens stora komplex i Kungsholmen i Stockholm, och beställde en kaffe och satte mig i parken bakom Rådhuset. Kanske var det det vackra vädret eller att man haft framgång i sitt värv, men polishusets fasad framstod som extra tilltalande den dagen. På impuls drog jag upp skissblocket och ritade ner vyn, direkt med preppypenna utan några hjälp -eller skisslinjer, inte så lite inspirerad av miljö- och arkitekturtecknaren Stephen Travers, som fått mig att våga pröva på ”gestteckning” även av motiv såsom byggnader direkt i bläck, utan annat än ögonmått och händer som stöd. Det hela blev som förväntat väääldigt skevt och dallrigt, men trots det bestämde jag mig för att snabbt lägga på lite akvarellfärg på den närmast naivistiskt enkla och skeva frihandsteckningen.

Egentligen borde man ju inte basunera ut totala brist på färdighet så här, men det var…kul. Roligt på det där sättet som när man var barn och inte fixerad av om det blev superbra och rätt – det var lusten att göra det som var det viktiga. Det blev på sitt sätt ett minne av vad som var en bra dag, med fint väder och i övrigt juste insatser som hjälpte andra. Och förhoppningsvis kan det bli bättre framåt kan man också tänka.




