Kategoriarkiv: Sverige /Sweden
Mangamålet – om en farlig uppluckring mellan fantasi och verklighet
Expressens ledarredaktion har frågat sig vad svenska tecknare och illustratörer sysslar med som inte höjer sina röster. Det undrar jag med,speciellt efter Björn Sällström vid Rikspolisstyrelsens barnpornografigrupps inlägg i SvDs ”Brännpunkt”. Rubriken är talande: ”Låt oss bekämpa verklig barnporr”.
Jag tar min utgångspunkt i Björns Sällströms debattinlägg, eftersom jag tror att han är något på spåret. Nämligen en avgörande och praktisk distinktion.
Verklig, fotograferad barnpornografi är en dokumentation av ett verkligt övergrepp. Det är viktigt att komma ihåg att innehavet av ”vanlig” pornografi inte är olaglig i Sverige. Orsaken till att barnpornografi, inte bara spridning utan redan innehav, med rätta kriminaliserats är att även ett foto eller video av dylikt slag har en länk till ett verkligt övergrepp. Men det nuvarande målet luckrar upp denna koppling. En teckning av ett barn, oavsett hur ungt, som penetreras eller avbildas på andra motbjudande sätt, behöver nämligen inte vara en avbildning av ett övergrepp. Den behöver inte ha koppling till en verklig händelse. Det kan vara en ren fantasiprodukt, som via tecknarens penna funnit sin väg ut i den fysiska verkligheten.
Mangamålet bortser dock från detta att ett motiv kan vara av ren fantasikaraktär och kriminaliserar i förlängningen fantasier av ett visst slag. Man kan omedelbart fråga sig (som t.ex här) varför just tecknade bilder föreställande helt påhittade motiv då skulle kriminaliseras – varför, i så fall, inte porrnoveller med barn som protaganister? Snuskiga visor? dikter? Nabokovs Lolita?
Jämförelsen är relevant, för vad den svenska lagstiftningen inte tar in är att manga har en roll och bredd som mycket mer liknar litteraturens än västerländska serietidningar traditonellt haft. Först nu, på senare år, har serier i väst på bredare fron kommit att behandla de många teman som manga tar upp. Så i samma utsträckning som västerländsk skönlitteratur innehåller barn som utför sexuella handlingar, har manga det också. Skillnaden är bara att i mangas fall utgörs mediet av en blandning av text och bild, och inte bara text. Men de är båda fantasiprodukter.
En brasklapp, som vissa debattörer använt sig av, är att den tekniska utvecklingen numera tillåter att man genom program kan ge serieteckningsliknande eller dataanimerad form åt foton eller video av verkliga övergrepp. Det kan låta bestickande, men är en rökridå. Var och en som någonsin modifierat ett foto i photoshop vet att det alltid finns ett original någonstans i bakgrunden. Det är den som utgör kopplingen till ett verkligt övergrepp av en verklig person. Det är det som är den legitima (och helt rättfärdiga) grunden för kriminalisering, och det kan göras även ifråga om spridning och ägande, inte bara produktion. Precis som lagstiftningen syftar till.
10 a § Den som
- 1. skildrar barn i pornografisk bild,
- 2. sprider, överlåter, upplåter, förevisar eller på annat sätt gör en sådan bild av barn tillgänglig för någon annan,
- 3. förvärvar eller bjuder ut en sådan bild av barn,
- 4. förmedlar kontakter mellan köpare och säljare av sådana bilder av barn eller vidtar någon annan liknande åtgärd som syftar till att främja handel med sådana bilder, eller
- 5. innehar en sådan bild av barn eller betraktar en sådan bild som han eller hon berett sig tillgång till
döms för barnpornografibrott till fängelse i högst två år
[…]
Med barn avses en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som är under arton år.
Är pubertetsutvecklingen fullbordad, ska ansvar för gärning enligt första stycket 2-5 dömas ut bara om det av bilden och omständigheterna kring den framgår att den avbildade personen är under arton år.
Brottbalken 16 kapitlet 10§ – från Lagen.nu (min kursivering)
Vad rättskipningen, med eller utan lagstiftarnas hjälp borde rikta in sig på är att bygga ett rättsläge där all befattning med verkliga övergrepp, inklusive manipulation och spridning av densamma, beivras så långt som möjligt. Istället för att som nu, kriminalisera ett motiv för en hel dimension av skapande. Inga visuella framställingar av barn i sexuella situationer skulle alltså få ske. Notera att man då har likställt verkliga barn och själva tanken på barnliknande varelser. Något som polisen som har att beivra brott mot förstnämnda verkar ana sig till. Och motsätter sig.
Utan att tänka sig för försvagar domstolen upp gränsen mellan verklighet och tanke, mellan en idé, som aldrig kan vara kriminell i ett fritt samhälle, och praktik, vad man gör mot andra. Det påminner mig för övrigt starkt om vad religiösa fundamentalister gör när de vill kriminalisera ”hädelse”, dvs sätta munkavle på de som inte aktar just deras mumbojumboriter och vidskepelser. I båda fallen finns inget offer. Ingen påvisbar skada.
Att sistnämnda är ett problem i konstruktionen bakom målet framgår av att några av de organisationer som yttrat sig i förhören kastat fram idén att framställningen av rena fantasibilder av barn i sexuella situationer är så skadliga för samhällsklimatet att de borde förbjudas och likställas med dokumentation av verkliga övergrepp. Det här är utskott av den gamla tanken att vissa saker är ”förråande” att se. Och det finns ett slags spår av argument i det. Ett som är värt att överväga, men som samhället också måste avvisa, efter att ha övervägt det. Därför att det utgör en godtycklig censur.
Ett godtycke som framgår omedelbart om man ställer sig frågan (vilket görs bla. här ) : Mord är otillåtet och klandervärt. Får man alltså inte rita ett mord?
Sett i det ljuset framstår tolkningen av lagstiftningen som gjorts i målet hittills som ett slappt och fantasiöst svep som tydligt inskränker den konstnärliga friheten att alls ge form åt vad man föreställer sig. Istället för att jaga de verkliga övergrepp av verkliga personer mot verkliga personer, som borde ges mycket högre prioritet än idag, tror man att man avancerar barns rättigheter genom att helt sonika förbjuda en konstnärlig uttrycksform. Och missar den grundläggande distinktionen att det ena är en ren fantasiprodukt, och det andra är något verkligt. Man låter ändamålet helga medlen.
Här kan vi verkligen snacka om att kasta ut barnet med badvattnet. Man undrar hur det står till med kunskapen om vad en skapande process och skillnaden mellan konst och verklighet hos domstolarna som fällt utslaget.
Domstolen uttalar att det straffbara området utsträckts till att gälla även tecknade bilder, eftersom sådana bilder är kränkande för barn över huvud taget och inte bara för det barn som kan ha använts som modell. Frågan om en viss bild framstår som verklighetstrogen eller ej saknar vidare betydelse för straffbarheten, liksom kopplingen till ett konkret sexuellt övergrepp.
Ur Hovrätten dom, från Dagens Juridik 20110128
Man kan vidare misstänka att utslaget i mangamålet är uttryck för en önskan att använda den befintliga lagstiftningen för att kriminalisera något som förutom att vara potentiellt överlappande med riktig barnpornografi är…tja, osmakligt.
Osmakligt? Så in i Helvete! Men är detta BARNPORNOGRAFI?
Man mer än anar, man ser tydligt konturerna av en vilja att förbjuda att någon ens tänker på barn i sexuella sammanhang, att ”lagstifta en viss smak” över hela resonemanget. Men det är inte pedofilers tankar som utgör grunden för kriminaliserinen av pedofili, både i praktik och i spridningen av dess dokumenterade följder. Utan att det utgör bevis för ett inträffat övergrepp i verkligheten. Mot ett verkligt barn. Medan den som ur hjärnan tecknar barn i sexuella situationer, bara har tänkt, och fäst sin fantasi i en form som andra kan dela. Folk kan gilla det eller inte, men det är kommet från skaparens inre. Inget samröre med verkligheten behöver finnas där. Det man kränker är ett tabu, en idé om barns plats i samhället. Ett som man kan instämma i och dela, som undertecknad gör. Men att kränka en idé kan, hur vällovlig denna än är, aldrig likställas med befintliga människors lidande och övergrepp som är verkliga händelser i tid och rum. Tycker man det är man på ett mycket farligt plan.
Utan att tänka sig för försvagar i själva verket tankegången bakom mangamålet grundvalen för just det förbud som man lutar sig mot. Genom att lösgöra kopplingen till ett verkligt övergrepp förvandlar man definitionen av barnpornografi till en fråga om tycke och smak.
Och det finns vidare implikationer. I själva verket utgör den slappa, icke-verklighetsgrundade attityden till vad som borde vara kriminellt i sig en mycket större fara för samhället än någon osmaklig mangateckning.
Detta är ett tydligt fall av där ett skyddsintresse, behovet att värna barns kroppsliga integritet, tillåts att så ta över att man i vägen för detta raserar den frihet att uttrycka sig som möjliggjort att barns intressen kommit i förgrunden. Om domen står sig, kommer yttrandet av tankar att begränsas. Det är inget annat än tankecensur. Vilket strider mot de värden, de mänskliga rättigheter, som underligger omsorgen om just barns rättigheter, vilka inte uppstått i ett vakuum utan utgör en del i den amalgam där omsorgen om verkliga människors integritet är en, och rätten att tänka, och skapa, är en annan. Kom ihåg att i en överdrivet pryd och censurerande miljö kommer de verkliga övergreppen, den pedofili som lagstiftningen är tänkt att bekämpa, att sopas under mattan. Det här är en insikt som skiner igenom i vår egen grundlag, som varnar för att inskränka yttrandefriheten utöver vad som är absolut nödvändigt och som slår fast att den är en grundval för ett demokratiskt samhälle. Se nedan.
2 kap. Grundläggande fri- och rättigheter
Opinionsfriheter
1 §Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad
- 1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
[…]
Förutsättningar för begränsningar av fri- och rättigheter
- 1. yttrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten och föreningsfriheten (1 § första stycket 1–5),
[…]
Regeringformen 2:a kapitlet 1 §, 20 § och 21§ från Lagen.nu (mina kursiveringar)
Historien är oerhört tydlig på den punkten. Genom århundradena har som de som vill censurera litteratur och konst som skildrar drogmissbruk, sexuella övergrepp, krig och mord, kritik mot regeringen, eller partiet, eller Gud, begagnat sig av denna uppluckring mellan verkligheten och fantasin för att förbjuda, med lagens hjälp, uttryck för rena tankar och åsikter som inte skadar någon faktiskt person, men som anses klandervärda. Det är en oacceptabel handlingslinje, ovärdigt ett fritt samhälle som verkligen värnar om de som är svaga och behöver vårt skydd. När botten gått ur och vi börjar kriminalisera tankar som inte har någon koppling till verkliga förhållanden finns ingen logisk och konsekvent gränslinje längre. Ett skyddsintresse blir lika gott som något annat. Extremister, auktoritärt anstuckna, moralister, ljuskygga rörelser kommer att finna sig väl tillrätta.
På tur för kriminalisering?
Med all förlov till ECPAT, rädda barnen och allt vad de heter vars arbete nu på ett mycket olyckligt sett får en totalitär udd.
Den som likställer imaginära barnvarelser och verkliga barn, med svepskälet att redan rena fantasiprodukter utgör en skada mot samhället som är så stor att yttrandet av en sådan tanke måste ringas in utan hänseende på om den är kopplad till verkligheten på något sätt, har avslöjat något om sig själv (som de sannerligen inte kommer att erkänna) som är värt att peka ut. Nämligen att det inte är barns väl och ve som ytterst är syftet och ändamålet bakom deras intagna position. Utan en idé om barndomen och det passande uttryckssätten kring denna idé. Deras sanna värderingar innehåller en ekande tomhet, har lösgjort sig från omsorgen om verkliga människor av kött och blod. De har avslöjat att de inte tror sig förmögna att bekämpa pedofilanstuckna idéer (vilka är väl värda att bekämpa) med sina egna idéer. Nej. Genom att jämställa verkliga barn och fantasier har de fjärmat sig från, inte vinnt sig omsorg om, det som de säger sig vilja skydda.
***************************************
Uppdatering: Se inlägg som följde på Högsta Domstolens dom 20120615
”Friande Dom i Mangamålet: men många frågetecken återstår”→
(Klicka bild eller tryck på länken ovan)
****************************************
Att gränser för framställningen av visuella uttryck finns i ett samhälle är något som jag stödjer. Men sådana gränser måste vara konsekventa, och konsistenta. Och i de fall de krockar med andra intressen måste man ha mycket starka skäl, som går utöver tyckande och farhågor, för att fästa en sådan inskränkning i lag. Som tecknare, även en amatörmässig sådan, är de här spörsmålen mer än bara teori. Tankegångarna bakom mangamålet skulle med ytterst liten glidning kunna brukas för att kriminalisera ett otal av mina teckningar. Här har t.ex. publicerats teckningar som skildrar våld på kvinnor (bl.a. ett styckmord) vilka kunde ges en sexualiserad innebörd av en sjuk hjärna. Det är inte bildens huvudsyfte , men jag är inte blind för att bilden kan ses så. Bör jag nu oroa mig för att fler av mina teckningar, många av vilka inte publicerats än (vissa föreställer för övrigt övergrepp på barn, som är något som förekommer i min pågående berättelse) kan krimininaliseras?
Styckmord Parricida färglagd & modifierad
Här har tidigare kritiserats den censur som multinationella företag som t.ex. Facebook lånar sig till när de låter de som vill censurera konstverk som Zorns dalkullor sätta tonen på nätet. Se inlägget
Nytt från dumskallarnas konspiration – Facebooks censurbyrå och Zorn
————————————————–
Nyhetsmedier och Debattsidor:
- Svenska Dagbladet http://www.svd.se/kultur/mangaporr-en-tecknad-grazon_6581119.svd och http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/lat-oss-bekampa-riktig-barnporr_7199866.svd samt http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/vem-ska-fa-styra-din-blick_5069161.svd
- Expressen rapport från första rättegångsdagen i http://bloggar.expressen.se/karinolsson/2012/05/rapport-fran-mangamalet-i-hogsta-domstolen/, se även http://www.expressen.se/nyheter/hd-tar-upp-mangamalet/ och http://www.expressen.se/ledare/varfor-tiger-konstnarer-om-mangamalet/
- Dagens Nyheter http://www.dn.se/nyheter/sverige/porrteckningar-i-hogsta-domstolen
- Sveriges Radio http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=83&grupp=10974&artikel=5108116
- Dagens Juridik http://www.dagensjuridik.se/2011/01/mangamalet-avgjort-i-hovratten
- Frihetssmedjan http://www.frihetssmedjan.se/2011/11/mangafallet-tas-upp-av-hogsta-domstolen/
- Newsmill http://www.newsmill.se/artikel/2012/05/16/polisen-b-r-inte-sl-sa-resurser-p-att-r-dda-seriefigurer
- Seriefrämjandet http://ny.serieframjandet.se/2011/03/15/pressmeddelande-fran-serieframjandet-lagen-om-barnpornografi-maste-andras/
Bloggar:
- Gästbloggaren Anders Morell är i bloggen Lakes Lakonismer inne på samma former av distinktioner som här i sitt inlägg: se http://lakonism.blogspot.se/2012/05/mangadomen-i-hd-var-skapas.html
- Pop, politik och Pokemon http://poppolitikochpokemon.wordpress.com/2012/05/15/radda-simon-lundstrom-angaende-mangamalet/
- Tantra blogg http://tantrikblog.wordpress.com/2010/08/05/att-offra-barnen-pa-rattfardighetens-altare/
- I bloggen karlandersson.se diskuteras frågan om bl.a. ECPATS ställningstagande i mangamålet -. se http://karlandersson.se/2010/08/04/bor-barnporr-i-text-forbjudas/ och http://karlandersson.se/2010/08/02/sa-vill-ecpat-kranka-barnen-3/
- Deep Edition http://deepedition.com/2010/08/02/sex-ar-alltsa-varre-an-vald-om-barn-ar-inblandade/
- Magnihasa http://magnihasa.blogspot.se/2011/01/att-vara-en-brutal-men-omedvetet.html
Övrigt:
Se om lagstiftningen i Lagen.nu
- Om barnpornografibrottet i Brottsbalken 16 kap. 10§ https://lagen.nu/1962:700#K16P10a
- Lagen om Förverkande av Barnpornografi https://lagen.nu/1994:1478
- Lagen om förbud för införsel och utförsel av Barnpornografi https://lagen.nu/1994:1478
- Om Sveriges författning ifråga om inskränkningar av yttrandefriheten, se https://lagen.nu/1974:152#K2P20S1
Se en Rapport av Europarådet om inskränkningen av rätten till artistiska uttrycksätt samt tillgången till kultur utifrån Europeiska Människorättsdomstolens praxis – http://www.echr.coe.int/NR/rdonlyres/F8123ACC-5A5A-4802-86BE-8CDA93FE58DF/0/RAPPORT_RECHERCHE_Droits_culturels_EN.pdf
En kort introduktion till lagstiftningen i nordiska länder med länkar vidare kan fås i http://sv.wikipedia.org/wiki/Barnpornografi
En kort sammanställning om bredden hos manga kan man få i http://en.wikipedia.org/wiki/History_of_manga
Rollator 3000 för den som är ung i sinnet?
Eller, ja… Så här är inför Kristi Flygare är det ju uppenbart att vissa har glimten i ögat och inte fogat sig i sin snara himmelsfärd.
Och lägg märke till att den kommer komplett med käpphållare för att banka lite vett i unga slynglar!
Något för Hells Angels äldre gubbs?
VROOOM VROOOM…yeeeah! liksom.
Den fick mig att le. Speciekkt med tanke på att den där, skulpturen måste man säga, faktiskt står i foajén på ett äldreboende här i Stockholm. Några av de som byggde landet har uppenbarligen lite humor och självdistans, det är kul att se.
Ett ord kan säga mer än 1000 bilder – lite kul namn på platser
Det har varit lite dystra och problemfyllda blogginlägg här på sistone med barnsoldater och fattigdom och dumskallarnas ständigt pågående konspiration (och då har ändå t.ex. Breivik undvikits). För några dagar sedan fick en vän mig dock att fundera i lättsammare banor.
Själva nyheten var att en by eller småstad i Österrike efter lokal omröstning skall fortsätta heta Fucking (se http://www.expressen.se/nyheter/fucking-fortsatter-heta-fucking/). Det där har gjort byn till en slags turistmagnet för folk som vill komma in och låta sig småfnissande fotas bredvid byns namnskylt.
Det här platsnamnet kommer av en visst Adalbert von Vucchingen från 1000-talet, länsherre av området. Med åren har stavningsreglerna förändrats och… tja nu står man där med Fucking, Austria. Som synes visar det här på att språket och namnen förändras. Etymologin kommer i glömska, och kvar står ett platsnamn som leder tankarna åt fel håll. Eller rätt, om folk har lite humor. Österrikarna i Fucking röstade ju till slut för att behålla namnet.
Det finns naturlugtvis gott om sådana här kul namn. Svenska namnsammansättningar kan ofta bli väldigt skoj. Den svenska sajten gothbarnie hade en lista på 300 kul platsnamn som det ofta hänvisas till på nätet.
(klicka på bilderna nedan för att komma till respektive sajt)
Men det här är förstps ett universellt fenomen och finns på alla språk – – engelsktalandes fnitter på skoj platser listas till exempes i
Österrikarna påpekade också det där i samband med namnstriden i Fucking. Den tyska nyhetssajten 20 Minuten Online hade med ett bildspel där en del tyska och italienska namn är med…
Spansktalande kan också… med eller utan andra språks inslag
se även
http://www.taringa.net/posts/humor/7349065/Ciudades-con-nombres-graciosos.html
När det gäller spanska kan man konstatera att ”stygga” namn på saker och platser inte är så vanliga, men det kan vara att undertecknad inte fattar anspelningarna…
Själv har man ockås gjort sig skyldig till ett sådant där litet knasigt namn, som kan leda tankarna åt fel håll. När för min berättelse tänkte ut ett namn för den bergskedja som inringade den delvis geografiskt annorlunda motsvarigheten till Italien – det vill säga, Alperna, så tänkte jag just på ”inringning”, och vad som bestämdes var den delvis ekivoka benämningen
ANULUS-BERGEN
(Anulus är ”ring” på latin)
Tack och fotskrap till Kimmen, fosterlandets värn, barn och gummors beskyddare, för uppslaget.
Om Studenttornet – tankar kring ett möjligt hus syskon
Det var ett tag sedan det skrevs om arktiektur här, men påmint av lokalpress och det alltid alerta nätverket YIMBY kan vi kosntatera att ännu ett bygge verkar vara på väg ut för att det är för intressant – Studenttornet.
Planeringen av det där huset har nu en gång pågått ett tag. Det som var nytt var att det häromveckan, när det verkade som om huset skulle skrotas, överraskande fick nytt liv av att Oppositionsborgarrådet Tomas Rudin bland andra har väckt tanken att man kan ändra planläggningen till ett nytt läge vid Tanto. (Se http://tomasrudin.wordpress.com/2012/03/31/har-ar-ett-forslag-ett-vackert-studenttorn-till-soder/, samt http://www.yimby.se/2012/04/nytt-liv-for-studentornet_1245.html.
Med anledning av nyheten i Södermalmsnytt av http://www.direktpress.se/sodermalmsnytt/Nyheter/S-Flytta-tornet-till-Sodermalm/ togs en titt på arkitektkontorets (Utopia Arkitekter)
förslagshus Studenttornet med bilder (Se http://www.utopia.se/projekt/studenttornet/). Många som studerat det har funnnitdet effektivt, genomtänkt, anpassat för den speciella situationen hos studenter…och annorlunda.
S: Flytta tornet till Södermalm
En annan byggherre helt utan gestaltning av sitt förslag, för att säga det som YIMBY, fick dock uppdraget i kölvattet av en mycket märklig planprocess som helt oanmält kapade huset med 70 studentlägenheter Man kan man misstänka att andra än rent estetiska orsaker står bakom att bygget klubbades ner på den föreslagna platsen. Det kan vara någon hänvisning till sådant som buller, närheten till Nationalstadsprken, eller vad som helst. En sak som man kan konstatera är dock en tendens, som var och en som följt byggen i Stockholm ända från Söder Torn på medborgarplatsen, över det totala debaclet med Slussen, i Hornstull, Norra stationsområdet, Stadsbiblioteket och manifesterad många andra gånger, är hur byggprocessen i Stockholm närmast konspirerats fram för att hejda originella byggen. Det finns ingen ursäkt som man inte i slutändan kan ta till för att avstå. Det påtänkta bygget är för stort, för annorlunda, det passar inte in, det är för modernt, det är för… Med sådan pervers logik kan man förvandla även ett hus mest positiva egenskaper till en nackdel.
Det föreslagna huset har en viss skala – inte jättestor, inte på något sätt (det finns redan mycket större hus i Stockholm redan). Men det märks. Det har en egen närvaro redan i kraft av sin storlek. Det har ett intressant och för Stockholm annorlunda formspråk. Det är inte till för en privilegierad penningstark grupp utan faktiskt för allmänheten, för nationens framtid och uppfyller ett trängande behov. Inget av detta spelar dock någon roll. Det kan verka närmast stolligt, men den som studerar Stockholmsbyggen kan notera att nästan inget argument har så låg status som att påskina att något behövs för en bredare krets människor. Jag säger bara Slussen.
Det svider för en Stockholmspatriot, men varje gång den här sortens frågor kommer upp blir man, om man har minsta bildning och utblick, åter varse hur provinsiellt och slutet Stockholm kan vara. Redan en kort förteckning från höften ger vid handen att mängder av liknande eller besläktade byggen finns runtom i världen, både i asiatiska megastäder som hos våra mindre grannar. Det visar just på det axiom som lägger sig som en blöt filt över allt tal om att bygga vidare på vår stad. Studenttornet är milt annorlunda än normen i ett extremt konformt Stockholm. Men Status Quo är så cementerad i folks hjärnor att de tror att allt som avviker det minsta är marsianskt.
Som lagd åt estetiska funderingar tog sig denna blogg en titt på om det föreslagna huset faktiskt är så speciellt. Inte för att racka ner på det, tvärtom. Men för att få vettiga proportioner på diskussionen.
Det som främst utmärker Studenttornet är två saker. Dels
- dess höghusutförande, det är en byggnad med typisk stadskaraktär, vars form fötts för att passa markutnyttjandet i en Storstad. Samt
- Dess brutna och åtminstonde ytligt lätt assymetriska form (det är trots allt en cylinder, vi talar inte om en tetraheder ställt på ett hörn eller något annat tillnärmelsevis radikalt).
Det är framför allt sistnämnda som framstår som så oooh-aaah-nytt.
Nu är dock själva tanken på att bygga s.k. building block houses – hus som består av mer eller mindre oregelbundna block som inte bildar en slät, symmetrisk yta men i den större skalan förenas till en enhetlig form, inte något nytt.
Ett tidigt exempel på ett hus som ännu framstår som mer originellt än Studenttornet var den första som byggdes enligt konceptet ”kapsel”-arkitektur: ett hus som bestod av massor med små funktionsbestämda block (ett block- en lägenhet) kallade ”kapslar”. Huset ifråga var Nagakin Capsule Tower och står ännu i Tokyo. Det blev färdigt 1972. Det är 40 år sedan. Lägg märke till att Tokyo är en stad där det finns verkliga, objektiva skäl för att vara återhållsam med galna arkitektoniska hugskott – staden riskerar ständigt att drabbas av jordbävningar. Det verkar inte ha hindrat folk att tänka nytt. Se mer i
http://moreaedesign.wordpress.com/author/phamtammy/
Alltså – kapselhus är inte alls något revoltionerande nytt.
Den nya datorkraft som idag är tillgänglig har dock underlättat byggandet av sådana här oregelbundna strukturer, genom att man kan simulera och beräkna hur krafterna sprids genom strukturerna och hur de veckade eller kantiga ytorna fungerar som vidfång och annat.
Nu kan man i sitt inre redan höra invändningar av typen ” Tokyo är världens största stad, och där finns andra pengar och de är asiater och det är så annorlunda och…” jaaadajadajada.
Men, man kan göra annat med konceptet än bygga höga hus. I själva verket möjliggör uppbrytningen av den stora enheltiga strukturen som ligger inbäddad i själva ”kapsel”-konceptet att man kan leka och skoja till det. Bara som ett exempel på sådant kan tas från en stad som är mer i Stockholms storleksklass: Barcelona. Byggnaden Kafkas Castle i Barca visar vad som är möjligt. Det ser ut som en smart treårings legobyggen. Vad man än kan såga om det är det i alla fall inte tris.
(Se http://aedesign.wordpress.com/2011/08/31/kafkas-castle-2/)
”Men Barcelona, de är ju spanjorer, de har flamencon i blodet, deras eldiga temperaments hus passar inte våra breddgrader och…” äh shut up.
Låt oss då kika på det som mest liknar Stockholm som vi kan få fatt på. Alldeles nästgårds, i Danmark, landet med de många korna och grisarna, finns det här konceptet, företrätt i Tietgenkollegiet. Om hus kunde yngla av sig vore det här Studenttornets lite bredare storebror. Och det mest ironiska av allt? Det innehåller – just det. Studentbostäder. Tietgenkollegiet är en succé, och oerhört populärt. En titt på kollegiets hemsida ger en insyn i varför, och av vad som vore möjligt här hos oss om inte våra beslutsfattare satt med sina huvuden nerkörda i Bullerbyns dynga. (se http://tietgenkollegiet.dk/ och http://aedesign.wordpress.com/2012/01/27/tietgenkollegiet-copenhagen-denmark/)
Exemplen och varianterna kan staplas på varandra. Se till exempel Big Building Block Houses. Det här är Trähus som tar tillvara på block eller ”kapsel”-konceptet, ritade av danska arkitektfirman CCP-BO för bygge i – neeej inte Shanghai eller något annat skrämmande konstigt och stort utan…Kouvala i Finland.
(se mer i http://www.modernarchitectureconcept.com/big-blocks-architecture-building-of-ccp-bo-kouvola-finland/)
Ännu en nordisk variant visar hur man kan ta en trött estetik, i detta fall senare tids nyfunkis, och göra det till något som åtminstone inte tråkar ihjäl en med sin blotta existens. Exemplet är Modern Architectural Buildings Apartment av firman Lundgaard And Tranberg. Inte direkt några galna metropoliter. De här byggnaderna är av traditionellt snitt och inga renodlade ”kapsel”- hus, såtillvida att man kan tydligt se husets huvdform och där vissa av de ingånde enheterna sticker ut från den, men absolut inte alla. Husen har till och med den ”rent, ljust och fräscht”- finisch som envar trött medelklassperson i Sverige tror är en fullgod ersättning för smak. Kom igen.
(Se http://davinong.com/design/10483/modern-architectural-buildings-apartment-by-lundgaard-and-tranberg)
Betyder det här att man kan kasta alla lokala hänsyn överbord och annama ”kapsel”-tekniken husromhelst? Absolut inte. Men det visar att Studenttornet är fjärran från att vara den psykedeliska arkitektoniska nyfundighet som det kan låta som här hos hos. Det avviker lite grann, det inför ett nytt element i vår sävliga stad men varken skriker, krossar eller dominerar sin omgivning. Om huset som skulel byggas var sådom utkasett för det betydligt större blockhuset nedan, Sako Arkitekters hus BUMPS i Beijing, Kina, kunde man väl förstå att det restes betydligt fler och starkare invändningar. Men man skulle få plats med tre Studenttorn inuti det där huset. Minst. (Se http://www.archithings.com/bumps-building-by-sako-architects/2010/08/28)
Det kan vara värt att påminna om en sak. I en mening består exempelvis ett hus som Turning Torso (ritad av en spanjor), som kommit att bli det moderna byggnadsverk i Sverige som många projekt jämförs med, av en samling icke-identiska strukturer, låt vara att de här har en dynamik och linje som ger byggnaden dess eleganta skruvande rörelse.
Det är symptomatiskt, och upphör aldrig att orsaka gallfeber hos de som skulle vilja se att sådant kunde byggas i ”Skandinaviens Huvudstad” som politruckerna självbelåtet kallar vår stad, i tron att det betyder något om man inte också är beredd att agera som en sådan, att det där huset står i Malmö. Malmö.
På detta kommer den konservativa hjärnan och stelbenta byråkrater sin vana trogna att stänga ögon och öron och med idiotens envishet anse det irrelevant, att framåtskridande och kreativitet inte berör dem, och fortsätta bruka svepskäl för att odla sin ryggmärksreflex som intet har med rationella eller ens estetiska ställningstaganden att göra – att leta efter hinder och inte möjligheter. Politik är att vilja har det sagts. I så fall måste man sluta sig till att den översvalladne viljan tyvärr vara att allt skall förbli som det är, och intet nytt se dagens ljus.
*******************************************
Andra inlägg på temat Arkitektur finns under fliken Arkitektur
För byggen och hus i Stockholm se bla.
https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/27/nagra-bilder-fran-victoria-tower-kistas-nya-hoghus/
https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/08/09/fotbollsarenor/
https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/05/04/ny-arkitektur-kan-ocksa-bli-fel/
————————————————————
Se också blogginlägget
Samt mer på YIMBY om Studenttornet
Fiasko i Andeutdrivningsmålet
Tingsrätten i Borås friade i sitt utslag idag föräldrar och alla andra inblandade i ett mål som gällde övergrepp begångna mot en flicka som anklagades för att vara ”besatt”. Föräldrarna anklagades för att under ”andeutdrivning” ha utsatt flickan för en mängd psykiska och fysiska övergrepp.
Inte ett ärans märke idag
Eller, som första rubriken i utkastet löd – WTF? Jaja, jurister skall inte svära, jadajadajada. men det här var ett magplask av en sort som kan förstöra nattsömnen. Min bloggkollega Tannhauser hann före som vanligt, men här skall petas lite i de principer som står på spel…
För här är det ett antal goddag yxskaft som samverkar till att göra utslaget av Borås Tingsrätts dom B212-12 till en parodi på rättvisa. Framför allt det intryck som nu förmedlas av att rättsväsendet i praktiken är värdelöst för de som mest behöver det. Man funderar kring domstolars förmåga att alls uppfatta brottslinga gärningar, i de fall det finns minsta komplikation. Som t.ex…
Många bäckar små… brott som består av många återkommande övergrepp
Såsom rättsystemet är utformat har varje straffbar handling sina rekvisit, eller villkor för att sägas ha uppfyllts, och för var och ett av brotten måste rekvisiten ha uppfyllts på både den objektiva sidan (framför allt måste man konstatera att det skett en skada) och de subjektiva rekvisiten, som handlar om avsikt (eller uppsåt) alternativt allvarlig oaktsamhet. Det är gott så – det utgör grundbultar i ett rättssamhälle.
Men baksidan är att bevisvärderingen av ett brott som är utsträckt i tiden och sammansatt av många mindre övergrepp som kanske inte alla kan styrkas, eller var för sig inte skulle vara brottsliga, ofta haltar. Man tenderar att se varje handling isolerat, var för sig, på ett sätt som är främmande för systematiskt våld i t.ex. en nära relation. Det här är inte bara något som drabbar barn utan också vuxna som misshandlas av närstående.
De här bristerna har uppmärksammats och man har försökt komma till rätta med en del av dem. Hela poängen med införandet av brott som till exempel Grov Fridskränkning eller den nya lagen om Olaga Förföljelse är att öppna upp för att man se på en hel sammanhängande serie av övergrepp och brott mot personenes kroppsliga och psykiska integritet som en sammanlagd handling, en där straffvärdet skall vara högre än för de enskilda ingående brotten eller handlingarna.
Det finns i alla fall en medvetenhet om de här sakerna när det gäller vuxna, som framgår till exempel av den första domen för stalkning (olaga förföljelse) nyligen (http://www.bt.se/nyheter/boras/tva-ars-fangelse-for-brott-mot-den-nya-stalkinglagen(3076465).gm). Men den här nyfunna medvetenheten åker ut med huvudet före så snart det gäller de som mest skulle behöva det, nämligen…barn.
Barnperspektiv, vad är det?
Svenska domstolar uppvisar ibland en oroväckande tendens att tillmäta barns berättelser föga eller ingen trovärdighet, att inte förhöra barnen på för dem anpassat sätt, att ha samma invändningar mot barns berättelser som man skulle ha om en fullt vuxen, självmedveten och oberoende människa. Samt att helt lägga undan det faktum att barn faktiskt är beroende av sina föräldrar, både för sin överlevnad som emotionellt (bloggaren Shedlight har skrivit väl om hur domstolar resonerar, se bl.a. http://shedlight.bloggplatsen.se/2012/01/30/7214137-hur-resonerar-tingsratten-uppdaterad-med-dom-1-feb/)
Att barnet skurits på, att det utsatts för elstötar osv. osv. som hon vittnat om, det anser tingsrätten vara Trovärdigt. Men, hon har inte berättat för någon annan. Förrän nu skall det kanske tilläggas. Och det hade hon ju mycket för. Att hennes berättelse vittnar om ett antal handlingar som ingår som en del av en serie av övergrepp, det väljer tingsrätten helt att bortse ifrån.
Tingsrätten resonerar tvärtom, helt i linje med hur en reaktionär, auktoritär, religiös och dessutom till på köpet vidskeplig vårdnadshavere skulle önska i sin våtaste drömmar. Kulmen är citatet nedan, från domen.
Tingsrätten vill även avslutningsvis i detta fastslå att det inte torde vara straffbart att
uppträda på ett kränkande eller otrevligt sätt gentemot ett barn i familjen
Dotterns berättelse anses alltså inte ha något självständigt värde alls, trots att hon redogör för smärtan, för den rädsla och ångest hon känt, och ett antal av de skador hon har på sin kropp syns och trots att föräldrarna faktiskt erkänner att de fryst ut och utsatt barnet för återkommande sessioner av vad som måste räknas som övergrepp och kränkningar av tortyr, mot barnets vilja.
1 § Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Lag (1983:47).
Inledande Bestämmelser Föräldrabalken 6 kap 1 § (från Lagen.nu)
Undertecknad har själv undersökt och skrivit om tillkomsten av Föräldrabalkens paragraf om att barn inte får utsättas för fysiska eller psykiska övergrepp (FB 6:1). Men tyvärr är den paragrafen en klassisk s.k. Lex Imperfecta, en lag som inte har något sanktionsinstrument bundet till sig. Det hänvisas inte till paragrafen speciellt i brottsbalken. Eller någon annanstans heller för den delen. Idén var att dess andemening skulle genomsyra bedömningen av om ett straffbart övergrepp skett – tidigare kunde framför allt barnaga ursäktas med att det inte utgjorde någon ”riktig” misshandel.
Men notera att detsamma borde gälla för psykisk misshandel. Olaga Hot, Olaga tvång med mera är brott som svarar väl mot kränkningar av en persons psykiska integritet och är aktuella i det här fallet. Men tingsrätten står helt främmande för detta. Föräldrar får kränka sina barn, slår man fast. Så det så.
Och för att ursäkta även vad som kunde beläggas, har tingsrätten funnit på råd med tillgripande av argumentet att det skett… av religiösa skäl.
Religiös Övertygelse Ursäktande?
Elefanten i rummet för det här rättsfallet är religionens betydelse för att bedöma uppsåt. Vad är ett rimligt handlande, vilken rätt att plåga barn har man som förälder. Och här brister tingsrättens resonemang i sådan utsträckning att man måste ställa sig frågan om det inte är ett medvetet vägval för religionen och mot barns rättigheter. Vad man gör är att ge sig ut på vandring för att hitta ett urskuldande till varje pris. Man konstaterar å ena sidan bisarra bruk som andeutdrivning inte alls är märkliga eller borde stämma till eftertanke. Från domen:
Det kan också erinras om att utövandet av olika former av andeutdrivning eller exorcism inte torde vara sällsynt varken inom frikyrkorörelsen i Sverige eller inom den katolska kyrkan internationellt.
När man således banaliserat och likställt olika former av utövande av religiös bruk kan man således utan för mycket huvudbry slå fast följande, som förenar den religiösa entusiasmen med den auktoritära synen på barn. Från domen:
När det gäller minderåriga torde dessa i allmänhet följa sina föräldrars val av religion eller religionsutövning utan att detta kan anses som ett straffbart utövande av makt eller tvång gentemot den minderårige.
Men vänta – barnets ”deltagande” i ”religionsutövningen”, ifråga består i att hon blev utpekad som häxa, skymfad, trakasserad och därefter psykiskt och fysiskt torterad av de människor som hon är mest beroende av, de som har en plikt att skydda henne och se till hennes välfärd. I denna vidriga praktik deltog också ett antal utomstående som gav det hela sin sanktion, just på religiös grund. Detta, som gör brottet till ett övergrepp i massiv skala och den utsattas position desto svårare, använder sig tingsrätten av som en ursäktande omständighet.
Det är svårt att komma ifrån misstanken att just inblandningen av ett religiöst element i motivfrågan har varit så brännbar, så kontroversiell och över tingsrättens förmåga att ta ställning till, att man helt enkelt velat skjuta hela saken ifrån sig, och inte utkräva ansvar. För det är väl inte så att tingsrättens ledamöter stödjer systematiskt tortyr av barn, om det sker i religionens namn? Eller? Fikonlövet att det inte funnits stödbeviset funkar sällsynt illa, eftersom de inblandade föräldrarna tillstår att de trott att barnet varit besatt och vidgår en hel del av gärningarna.
Som skrivits ovan är det här principiellt mycket viktiga frågor, och att de förekommer tillsammans i ett och samma mål har lyft fram dem. De är ingalunda unika i att vara sålunda sammantvinnade – inte bara i Borås utan lite varstans har ett andra fall lyfts upp, med samma härskna religiösa bakgrund (som också bloggats om på bla. Hedniska Tankar).
Detta är en sorglig dag för Sverige.
En av nämndemännen har haft en avvikande syn, så det är inte en enad rätt som fått hjärnsmälta. Jag hoppas att detta kan verka uppmuntrande för åklagaren som, av hans första kommentarer att döma, var smått chockerad över tingsrättens resonemang. Åklagaren Daniel Larson delar inte tingsrättens märkliga a priori-syn på att psykisk misshandel inte är straffbar inom familjen och resonerar om bevisvärdering, och de många märkliga uttalanden om religionsfrihet som tingsrätten gör m.m. på ett sätt som borde kunna vara fruktbart vid en process i högre instans.
Nu är det bara att bryta ihop och komma igen, ha is i magen och bestämma sig för att slipa argumenten och överklaga. Härmed riktas en apell till åklagare Daniel Larson. I detta fall överlappar den kränktas , rättsväsendets, ja hela rikets intressen. Överklaga Daniel Larson, och vet att många kommer att bifalla en sådan åtgärd, om inte annat så för att få veta. En tingsrättsdom har ingen som helst prejudicerande verkan. Vi behöver få klarhet i detta. Står sig verkligen tingsrättens skeva resonemang? Om ja, så vet vi det om du överklagar, och kan göra något åt det. Om inte, låt det som denna mörka dag blev orätt, ställas rätt igen.
********************************
Här har tidigare skrivits om Borås-exorcismen och dess bakgrund i grumliga religiösa föreställningar, se
https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/03/13/mer-om-religiost-grundad-tortyr-av-barn/
—————————————
Lite internetkällor
- http://www.dn.se/nyheter/sverige/alla-frias-i-andeutdrivningsfallet
- http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5068787
- http://www.svd.se/nyheter/inrikes/atalade-for-andeutdrivning-frias_7060395.svd
- http://svt.se/2.22620/1.2774399/frias_for_andeutdrivning
- http://shedlight.bloggplatsen.se/2012/04/17/7755780-all-bevisning-laggs-pa-ett-barn-igen-utdrag-fran-domen/
Sverige + Saudiarabien = sant?
2005, under socialdemokratiskt styre, ingick Sverige ett samarbetsavtal med Saudiarabien om militär export och militärt samarbete. Efter förnyade och fördjupade avtal visar det sig nu att det gått vidare till att vi skall bygga och utveckla vapensystem åt våra diktaturpartners.
Låt mig se – enligt ”projekt SIMOM” är Sverige alltså igång med att bygga en missilfabrik specifikt åt Saudierna, enligt Sveriges Radios avslöjande av vad som inte kan kallas annat än en skandal.
- http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5000534
- http://debatt.svt.se/2012/03/06/sveriges-samarbete-med-saudiarabien-framkallar-kvaljningskanslor/
Men inte bara tog man alltså beslutet att samarbeta nära och mysigt med saudierna – FOI har i princip hemlighållit för rikdagen, Sveriges lagstiftande folkförsamling, att projektet ens finns. Man vet ju att det ser lite dåligt ut, och frågan om hur kan vi låta bli att låtsas om det här ledde till bildade SSTI, ett privat bulvanbolag för att riksdagen inte skulle få veta – och inte ha något ansvar.
Vet någon vad missiler gjort i säg, Homs i Syrien på sistone? Hm? För att direkt avfärda en vanlig invändning, om att det ”inte är meningen att de skall användas mot civila”. För en liten påminnelse – så sent som förra året utförde saudisk militär en blodig kväsning av Bahrains demokratiförkämpar som verkade kunna få sin regering på fall. Se
- http://blog.svd.se/mellanostern/2011/03/14/saudiska-trupper-rullade-in-i-bahrain-idag/
- http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4399857
- http://articles.latimes.com/2011/mar/15/world/la-fg-bahrain-troops-20110315
- http://www.guardian.co.uk/world/2011/mar/20/bahrain-saudi-arabia-rebellion
Det är de mysiga snubbarna som vi aktivt inte bara stöder, utan vi hjälper att bli effektiva demokratikväsare. Det är det här som är grejen med att ha händerna i samma skål som blodiga diktaturer – förr eller senare stänker det på en och man blir blodbesudlad liksom de, vad än iskalla cyniker och hycklare som våra parlamentariker, byråkrater inom FOI, eller någon annan säger.
Just de föregivet folkvaldas reaktioner är för övrigt en uppvisning i att snacka bort problemet. Carl Bildt tycker förstås att det här är helt okontroversiellt, vadå, det som görs ryms inom avtal och blablablaaaa – ingen överraskning där, från någon som bevisats inte ha några som helst moraliska parametrar för sitt handlande. Men han är ju knappast ensam. Sossarna tvager sina händer och säger att de hade ingen aaaaning om att deras avtal skulle kunna leda till att man senare i 2007 respektive 2010 började göra saudier självförsörjande med missiler. Jaha? Jag hörde inte att de skrek i högan sky 2007. Det gäller alla politrucker, även från miljöpartiet, folkpartiet och vänstern idag. Varje gång man haft möjlighet att faktiskt göra något har man tigit eller valt att blunda och inte ställa frågor. 
Vapenaffärer sekretessbeläggs i stor utsträckning, det är praxis. Riksdagsledamöterna får bara kraftigt sållad information om de avtal som ingås. Detta upplägg, som i praktiken innebär att endast sittande regering har insyn i vapenaffärer visar på något som borde oroa oss. De som borde informera dem om något skumt eller oegentligt är försvarsministern, samt de partiföreträdare som sitter direkt i regeringen. Någon som är förvånad att de inte gör det? Men notera att detta är en ordning som riksdagen accepterat med några få undantag (se http://www.dn.se/ekonomi/politiker-vill-slippa-munkavle-for-vapenaffarer). Man har accepterat att bli en tryckknapp för regeringar som därmed kan fatta beslut på dunkla grunder och informera sina ledamöter som de finner gott. Eller låta bli. Så gråt inga krokodiltårar för riksdagen. Genom sin passivitet har de accepterat att behandlas som vi vanliga medborgare ute i terrängen är vana vid att betraktas – som fån.
Två kungar softar
NU när saken uppdagas är de jättearga, i alla fall vissa av dem, och trycker på att det hemlighölls och tjofaderittan lambo. Sant. Men det var ju uppenbarligen inte speciellt svårt. Det är inte svårt att vilseleda någon som inte vill veta, eller ställa till med rabalder i otid. Hade man velat veta hade man t.ex kunnat begära varenda papper på bordet när saudierna sist var här och shoppade vapen – vilket var så sent som i november förra året
- http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vi-ska-inte-salja-vapen-till-saudier_6549483.svd
- http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1571143/Saudier-storshoppar-svenska-vapen.html
- http://www.fria.nu/artikel/88121
Det här var alltså mindre än ett halvår efter att saudiska trupper torkat blodet från stövlarna i Bahrain. Men inget får komma i vägen för crony capitalism.
Hello Sweden! En glatt vinkande Prins Salman Ibn al-Saud, Saudiarabiens försvarsminister
Det är den stackars vilseförda allmänheten som naivt för uttrycka ”Vi är inte ett dugg bättre än någon annan är – det är tragiskt” som en intervjuad medborgare på gatan sade. Ordet tragiskt är det avgörande. Och orsaken till att FOI och regeringar i tyst samtycke med slappa representanter inte skyltar med sina skumraskaffärer med oljeshejker. Allmänheten har nämligen rätt. Nu, som i fallet med de egypter som vi utvisade till tortyr och fänglsande, dras Sveriges namn i smutsen. Hela vårt land framstår som, och via de här fullständigt omoraliska gynnarna blir, ännu en sniken krämarnation utan minsta ambition eller rätt att kritisera några kränkningar eller illdåd. Vad skall man säga till diktaturer härnäst? Säg, Syrien? ”Nä ni får inte massakrera civila, men vi tar oss rätten att beväpna, utveckla och träna våra kompisar att göra det.” Strongt.
Saudiska säkerhetsstyrkor
Sverige har alltmer fått ryktet om att vara en pålitlig, högteknologisk, säljsugen krämare som inte ställer några utrikespolitiska villkor.
”No es la primera vez” (det är inte första gången) som min mor sade när hon fick höra och hon har ju rätt – se den lilla sammanställningen i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=5001202. Det är vad våra politikers omsorg om Sveriges position och rykte i världen lett till. Cyniker är vad de är, de förnedrar vårt lands medborgare, andan i vår exportlagstiftning. Och de vet det, det är därför man försökt hålla det så hemligt som möjligt. Som skrivits här om fallet med stadion-korruptionen i Solna – den som blundar så hårt, så medvetet – vet.
Saudisk moralpolis - Våra grabbar, som gärna beväpnar, tydligen
Nu har bomben briserat. Vissa kommer cyniskt söka utnyttja skandalen för att angripa sina politiska motståndare. Andra kommer tvaga sina händer, eller storögt vägra ta in vad deras passivitet kan leda till. Det är en dyster dag. Men det är bra att saker och ting kommer fram. Om skadeverkningarna av den här sortens skandaler blir tillräckligt besvärande kan det kanske kanske leda till att man är lite mindre ivrig att gå ner på knä och förnedra sig inför penningdoftande köpare i framtiden. Man kan ju hoppas.
——————————————————————————
Den här frågan, om att se sig själv i spegeln och vidkännas sin egen roll i förtrycket i de diktaturer som folken i mellanöstern med all önskvärd tydlighet visat att de vill göra sig av med, har tidigare vidrörts i inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/02/12/off-you-go/.
Några till röster om den svensk-saudiska vapenaffären
- http://www.dn.se/ekonomi/locket-pa-om-saudiska-vapenfabriken och http://www.dn.se/ekonomi/avtal-med-diktaturen-bakom-avslojade-vapenaffarer
- http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svensk-hjalp-at-saudisk-vapenfabrik_6902089.svd
- http://english.al-akhbar.com/content/sweden-helping-saudi-arabia-secret-arms-factory
- http://undermattan.blog.com/2012/03/06/hemlig-svensk-vapenfabrik-i-saudiarabien/
- http://www.svenskafreds.se/ku-b-r-granska-vapenaff-rer-med-saudiarabien
Dumskallarnas konspiration – Om tron på häxor, böner och andutdrivning som dödar del 2
Några funderingar ifråga om häxeri, Sveriges historia och rättsutvecklingen för statligt sanktionerade eller initierade häxförföljelser.
(Det här är del 2 bland inlägg om häxor och häxförföljelser delvis inspirerad av åtalet för övergrepp motiverad av ”andeutdrivning” nyligen och även bloggaren och fornvandraren Tannhausers inlägg http://tannhauser3.wordpress.com/2012/02/27/ursakta-forlat-vad-vi-bar-oss-klumpigt-at-mera-om-nutida-haxforfoljelser/)
Det här är en fascinerande företeelse ur vår historia, men också en som jag misstänker många inte känner väl och ofta är missförstådd. Många personers tankar går till ”den mörka medeltiden” när häxbränning, och häxor generellt kommer på tal. Vad få förstår är att det medeltida och kristna Sverige före 1500-talet var en helt annan och mindre intolerant omgivning än den tidiga moderna tidens. Progromer till trots, inkvisition och kättarbål och flagellanter och vattenprov och annat våldsamt och hatfyllt åsido, så skedde något under den senare delen av medeltiden, och under renässansen, som kom att förvärra och ge ny fart åt organiserade våldsamheter i samhället, inklusive sådana som hade sin grund i religion och trosföreställningar – nämligen statens intåg.
Det här framgår tydligt när man studerar historisk lag. Man måste vara försiktig när man uttalar sig om samhället på basis av lagstiftning, och se till vilka skäl som anges för den senare, hur lagstiftningen implementerades, lagar och sedvanas relation, om dessas ”hönan-eller-ägget”-förhållande till varandra. osv. Men gör man det, kan man dock dra ett antal intressanta slutsatser från lagen och dess utveckling.
Före renässansen var kyrklig och kunglig/”statlig eller snarare sedvanerättslig lag var åtskild i Europa. Detta var en återspegling av att Kyrka och stat kom att skiljas åt, något som för övrigt är särskiljande för Västerlandet, och som skedde redan under romerska rikets tid. Det var ett sätt att hantera det faktum att man under Konstantin I:s tid satte upp just den kristna kyrkan som en imperieomfattande korporation som skulle tjäna som en ny upprätthållande och enande kraft för det romerska riket, som därmed kom att organiseras enligt 3 linjer: (1) civil förvaltning, (2) militär organisation och (3) kyrkan. Dessa bildade tre skilda jurisdiktioner med olika syn på lagen, ja olika lagar
Romersk rättvisa - korsfästelser mellan Rom och Capua efter Spartacus slavuppror 71 fKr. från Stanley Kubricks "Spartacus"
I västerlandet låg, efter den romerska statens och dess instutioners sönderfall på 400-talet, den kyrkliga lagen före ifråga om sin formalisering och systematik. Den katolska s.k. kanoniska lagen sammanställdes av jurister som sneglade på den romerska rätten och dess straff för landsförräderi och majestätsbrott osv. Den romerska rätten var logisk och utgick från formella principer, men också sträng och tämligen repressiv med våra mått.
Den germanska sedvanerätten å andra sidan, var mycket mer informell. De strukturer som den hade att göra med var ätter och klaner, inte individer och en stark stat. Dess fokus låg på slitandet av tvister och tog inte främst sikte på förhållandet mellan staten och individen. Därför, när folk till slut tog sak till ting så utmättes ofta olika former av bötesstraff eller kompensationer i form av land. När kristendomen kom till länder förändrades det här inte direkt.
Gudsdom under 1100-talet från filmen "Arn"
Under högmedeltiden i det i högsta grad kristna Sverige var således häxeri eller trolldom betraktade som brott å person, och betingade bötesstraff. Det var en ordning som en svag kungamakt, vars insamlande av böter (sk. Edsöre) för övrigt var en av dess få inkomstkällor, kunde hantera. Kyrkan fick axla den allmänna vandeln och sedligheten. Dess ordning, som i de styckena var tämligen mild med botgörelse som bön och ärtor i skorna, skulle innympa lite goda och kristliga seder i folk. Dessa ”kristliga” seder var i stort sett samma gamla seder med en tunn fernissa av kristendom över. Ett exempel i just den juridiska sfären var den formella tvistelösande tvekampen, en sedvana av gammalt germanskt snitt. I sin kristnade form, kallad ”Gudsdom” var den något som kyrkan snart försökte lägga hämsko på, med observationen att utfallet hade mycket litet att göra med varken rättviseprinciper eller Guds vilja.
Franska kättarbål Languedoc ca 1400
Den tilltagande formaliseringen av kyrkans ordning och stärkandet av staten kom alltså endast långsamt att omstöpa samhället. Men en nymodighet kom att få illavarlsande följder för framtiden. Kätteri var sedan slutet av 1100-talet en stor fråga i framför allt Södra Frankrike och Italien, där den användes som ett sätt att klanka ner på regioner eller grupper som undandrog sig den kungliga och/eller kyrkliga makten.
Tempelriddarna bränns på bål 1315
Inom kyrkan utvecklades inkvisitionen som en funktion som fick till uppgift att spåra upp kättare och överräcka dem till den världsliga makten, som ofta var bara alltför ivrig att bränna av folk för att terrorisera lokalbefolkningen, eller bruka inkvisitionen för att utrota annan sorts opposition. Kättarna anklagades förutom från sitt avfall från kyrkan för att bedriva svartkonst, som ett sätt att etablera ett samband med Satan. Den här kopplingen skulle bli kritisk längre fram.
Jeanne d'Arc bränns på bål 1431
Jan Hus bränns på bål 1415
Före 1400-talets slut var det här dock inte fallet här i Norden. Men mot slutet av medeltiden kom även här trollkonst att likställas med kätteri enligt kyrklig lag och därmed att klassas som en form av sedlighetsbrott. Fortfarande var denna dock skild från den världsliga jurisdiktionen, och sistnämnda var obenägen att driva brutala kätteriprocesser i Sverige av den sort som förekom nere på kontinenten. Men den juridiska följden blev att en åsikt, eller vad vi idag skulle kalla en ideologisk övertygelse, kriminaliserades. Nere i Europa hade omfattande protester och utbrytarrörelser från kyrkans ordning redan kommit igång under 1400-talet, vilka statsmakten slog ner med en tilltagande hård och sammanblandad tillämpning av kyrklig och civil lag (Hussitrörelsen i Tjecken var den mest kända). Den spanska inkvisitionen förberedde sig för att löpa amok. Scenen var alltså satt för en drakonisk tillämpning på kätteri- och häxprocesser i statlig, inte enbart kyrklig regi.
Som introduktion, se föreläsning av Teofilo Ruiz
The Terror of History: The Witch Hunt in Early Modern Europe”, Lecturer: Professor Teofilo Ruiz
Det var en totalitär utveckling som kom att få svåra följder. Mot 1500-talets början bröt reformationen ut, och en av dess huvuddrag var att stater stärktes och tog kontroll över samtidigt som de kom att ingå en starkare symbios med vad som blev nationella kyrkoorganisationer, samtidigt förkroppsligande staten och den rätta tron. Och det här kan vi spåra i lagstiftningen, där några linjer som präglade den här utvecklingen var:
- Lagar om brott och straff kom generellt att brutaliseras. En klar inspiration från Gamla Testamentets ordning bröt in, och i princip antog Sverige en protestantisk version av mosaisk lag under 1600-talet.
- Hårdheten i straffutmätningen kom att få en ideologisk grundbult i att man såg så negativt på jordelivet jämfört med paradiset och den gudomliga ordningen. Staten likställdes med ett försök att upprätthålla en gudomlig ordning. Att rubba på denna, antingen i dess världsliga eller andliga kostym, borde följaktligen bestraffas mycket hårt.
- Ett nytt skyddsintresse inträdde, brott kom att hänföras ha skett mot Guds ordning, som förut varit pragmatiska. Nya handlingar brottsbelades i denna process, t.ex. självmord.
- Sedlighets –och religionsbrott drogs in i den enade civila lagen, vars sekulära karaktär därmed undergrävdes till förmån för teokratiska element.
Som synes fick alltså lagstiftningen och samhällsutvecklingen stärkta teokratiska och samtidigt repressiva element som inte kunde annat än spilla över i processer mot avvikare. Det var således logiskt efter reformationen som häxprocesser tog fart i Sverige. Notera dock att häxförföljelser i Sverige inte riktade sig i någon nämnvärd grad mot folk utanför den kristna tron – de stackars kvinnor (främst) som offrades var inte hedningar, utan precis lika kristna som sina belackare. Att de kan ha ägnat sig åt randfenomen av hedniskt ursprung ändrar inte detta – det gjorde ju alla, notera t.ex. den utbredda tron på astrologi bland samma kyrkliga ideologer som förbistrade kätterilagarna.
Idéhistoriskt utgör häxförföljelser inte ett avståndstagande från IDÈN om häxor eller ett förhållningssätt till ett hedniskt element i samhället, tvärtom – förutsättningen för dem är att häxeri integreras i en kristen kontext, dvs TAS IN i kristendomen. Man måste skilja detta från det faktum att de som utpekades för att bedriva denna praktik förföljdes. Det var just för att de bereddes plats i kristen teori, som avfällningar och kättare, som de angreps.
Det kan vara värt att notera, vilket det också finns talrika belägg för vad gäller häxförföljelser i andra fall som i de tidiga amerikanska kolonierna, att den lokala blodlusten inte sällan överträffade överhetens. Så var fallet i Sverige liksom i de berömda bränningarna i de amerikanska kolonierna. Lägg märke till att arten av sammanblandning mellan stat och kyrka här inte spelade roll – vad som betydde något för den summariska processen var att anklagelser om häxeri omedelbart tolkades som ett brott både mot lokalsamhället, mot religionen och mot den allmänna ordningen. Samtliga dessa samhällen hade starkt teokratisk karaktär under perioden. För att få en känsla för de olika faktorerna kan man se den lättillgängliga Häxornas Tid nedan (ta det dock inte som någon mer djupgående analys av sambanden).
Häxornas tid – baserat på Guillous bok, del 1 av 5. Övriga delar kan ses på nedanstående länkar
- del 2 http://www.youtube.com/watch?v=Vp-dIr33J-M&feature=related
- del 3 http://www.youtube.com/watch?v=IhS85pxtoPw&feature=related
- del 4 http://www.youtube.com/watch?v=X0ngSciVN10&feature=related
- del 5 http://www.youtube.com/watch?v=OKGZjbJ9dS4&feature=related
Ett perspektiv som man dock bör hålla i bakhuvudet är att syftet med hela reformationen och den vidhängande lagstiftning som följde på den var att stärka statsmakten, och staten var klar med att den striktare lagstiftingen var en pendang till Sveriges uppstramade riksorganisation, som i sin tur var starkt präglad av att Sverige från slutet av 1500-talet och över 100 år framåt närmast permanent befann sig i krig. För de rättshistoriskt intresserade är det inget sammanträffande, även om sambandet är indirekt, att häxförföljelserna avtog i takt med att Sverige åter blev ett mer ”civiliserat”, i betydelsen civilt, land under 1700-talets lopp.
Även ryssarna kunde -den opositionelle Ärkeprästen Avvakum bränns 1682
Efter liberaliseringens genombrott kom rättigheter och skydd för den enskilde individen allt mer att inskränka utrymmet för sådant som häxförföljelser. Således gick den senare utvecklingen hand i hand med det gradvisa avståndstagandet från t.ex. tortyr. Men samtidigt uppstod parallellt en annan fara, en som är värd att hålla i minnet: statens makt och räckvidd fortsatte att öka, och potentialen att sadla den makten för att förfölja och skada avvikande individer och grupper kom att realiseras på de mest fruktansvärda sätt under 1900-talet.
Det ena utesluter således inte det andra: statens våld och religionens går ofta hand i hand. Det här utgör ännu en orsak till att rensa undan varje form av teokratiskt, ja överhuvudtaget religiöst drag, i våra staters styrelse och lagstiftning.
Historien visar hur tänjbara religiösa dogmer är, hur lätt de kan anpassas för att understödja en förtryckande lagstiftning och samhällsordning. Religionskramare kan måhända peka på de undantag där troende protesterat mot statliga ingripanden och övergrepp. Dessa lovvärda insatser förbleknar dock vid varje jämförelsetillfälle med det stöd och tysta medgivande som religiösa institutioner gav till de grövsta övergrepp som historien känner. Från Stalins Ryssland och dess korrumperade kyrka, till den Katolska kyrkans aktiva eller passiva stöd för nazisterna och andra fascismer, till den Svenska kyrkans påfallande undfallenhet ifråga om tvångssteriliseringar i Sverige, och till dagens vämjliga prästvälde i Iran. Ingenstans har de organiserade religiösa varit något att hålla i handen, och deras institutioner har bevisat att de alltid har och kommer att prioritera makt och reaktionära impulser framför alla andra hänsyn.
Se föregående del: Dumskallarnas Konspiration – Om tron på häxor, bön och andeutdrivning som dödar del 1
Den här lilla genomgången är i första hand baserad på mina egna anteckningar och kursmaterial för kurser i Historia, Straffrätt, Rättshistoria och Allmän Rättslära vid Stockholms Universitet under åren 2000-2005
Några böcker i urval för de som till nöds är intresserade av dessa ämnen:
Christian Häthén har skrivit flera böcker om medeltida och tidigmodernt straffväsende i Sverige och dess relation till staten: se ”Stat och Straff” http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9144030681 och ”Svensk Historisk Lagbok”, (sistnämnda med Per Nilsén) http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9144030207&r=1
Bengt Ankarloos bok ”Satans Raseri – en sannfärdig berättelse om det stora häxoväsendet i Sverige och omgivande länder” tar upp häxförföljelserna i Sverige och Europa och spårar ursprunget till idéerna om häxor tillbaka till antiken, och tar upp många av de teman om sambandet mellan lokalsamhälle, kyrka och stat som tas upp här. Se http://www.bokus.com/bok/9789173249263/satans-raseri-en-sannfardig-berattelse-om-det-stora-haxovasendet-i-sverige-och-omgivande-lander/
Marie Lennersand har skrivit ”Livet går vidare : Älvdalen och Rättvik efter de stora häxprocesserna 1668-1671” specifikt om efterbörden till en av de största häxhysterierna i Sveriges historia http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9178447046
R.I.Moores “The Formation of a Persecuting Society” (Wiley-Blackwell, Hoboken NJ, 2:a uppl. 2007 http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=1405129646 ) ger en vid och sammansatt inblick i hur just det kunde komma sig att stat, religion och folkliga föreställningar i kombination kunde lägga grunden till en förföljelsementalitet i Europeiskt samhällsliv
Jan Guillous ”Häxornas Försvarare” (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=916420099X) är en lättläst och rappt kritisk sammanställning av häxförföljelserna i Sverige på 1660-1670-talet. Den är förstås inget vetenskapligt verk utan som undertexten anger ett ”historiskt reportage”, men fyller syftet att levandegöra och lyfta fram en epok och en sida av den svenska historien som vi väl inte alltid vill få syn på, mitt under stormaktstidens bombasm och poserande.
För den intresserade finns också lite kringinfo och första snuddning vid vissa frågor på internet
En ny prinsessa är född…
Så det blir drottning även fortsättningsvis för Svedala om inget oförutsett inträffar, som att Sverige till slut överger sin järnåldersnostalgi och blir en proper republik…
Men det lär ju knappast ske med mindre än att kungahuset påkoms med något skandalöst, som att smita från skatter eller köpa chokladkakor olovligt (sexskandaler räcker som bekant inte hos oss)…
- Ett nytt ättelägg och appanage att lägga till de existerande…
Jaja det är ju inte speciellt originellt, men en dag som denna är det alla andra utsvävningar åsido trevligt att konstatera att barnafödsel inte längre är en riskabel affär på liv och död, inte bara för prinsessor utan för alla kvinnor i vårt land och att inga hotfulla komplikationer (vanligen) inträffar, det är ju bra… Säkerligen något att vara stolt över som övergår att vi nu fått en ny söt liten appanagemottagare (undrar om kontona för den nya prinsessan redan lagts upp, hehe).
Sverige fortsätter tydligen med en kvinnlig tronföljare – bättre än tja, alternativet så länge kroneriet alls finns… Sveriges kungahus med deras märkligt kvasi-”vanliga” framtoning fortsätter också på det sympatiska spåret och redan har de unga tu synts kånka hem sin nya telning i en sådan där bäbiskorg som alla kan identifiera sig med… Grattis på det.
På tal om republik, detta dagens svärord, kan det inte vara alldeles okomplicerat att höra till de mer hårdföra i den republikanska leden en dag som denna. Organisationer som republikanska föreningen verkar dock ta det hela med gott mod, och håller god min i elakt spel. Måhända resonerar de som så att all reklam är bra reklam, och redan att alla pratar om kungligheter och tronföljd bidrar till att lyfta deras käpphäst.
Nå, den som lever får se, mindre engagerade med republikanska böjelser i avsaknad av rabiat antimonarkism (som undertecknad) hoppas kanske mer på att den framtida prinsessan själv, kändis och påpassad som hon kommer att bli, blir en liten tuffing och föredöme för alla icke-kungliga prinsessor i vårt land. Jag menar, får hon mot alla odds en verkligt stark karaktär kanske vi kan se fram mot rubriker om ett dussintal år som att PRINSESSA PROTESTERAR MOT KUNGAHUSETS BRIST PÅ RELIGIONSFRIHET eller PRINSESSA RYMMER MED ROCKMUSIKANT eller kanske till och med PRINSESSA ABDIKERAR OCH BLIR STRIDSPILOT, hehe
———————————————–
Dumskallarnas konspiration att Bestycka Gotland?
En kul reklamkampanj med ett litet oväntat anslag
När jag förra veckan ögnade igenom Fria Tidningen höll jag först på att… inte sätta kaffet i vrångstrupen kanske, men undra om inte det var dags för ett besök hos optikern…
BESTYCKA GOTLAND! Vrålade annonsen ut, med en uppmaning till folkpartiet att göra allvar av sina löften och föresatser och ordna så att ”Varje vapenför person på Gotland ska militärtränas” och se till att Gotland förses med NATO-kärnvapenstridsspetsar för att avskräcka (?) ryska missiler…
Eeeeh?
Det är kul. Speciellt de konsekvent genomförda detaljerna som hänvisningen till en tänkt kampanjsida (http://bestyckagotland.se/) och bruket av en logga med Gotland i ett prickskyttekors… Det smälter väl in med de smått schizofrena budskapen som trummas ut i bildtexterna…
Det här är ett exempel på en ”antireklam” eller skämtkampanj som man vid närmare påseende skall inse är så pass bisarr eller knasig att det leder tankarna åt önskat håll, det håll som är reklammakarens egentliga syfte. I det här fallet är det Alliansfritt Sverige, en grupp som verkar företrädesvis på nätet med udden riktad mot den borgerliga regeringens fyra partier, dessas utspel och politik, som står bakom annonsen. Syftet verkar vara att dra löje över framför allt folkpartiet, det enda regeringsparti som öppet verkar för NATO-medlemskap och som troligtvis framstår som mest ”hökaktigt” för Alliansfritt Sverige (se föreningens egna motivation av kampanjen på http://www.alliansfrittsverige.nu/2012/02/var-kampanj-bestycka-gotland.html).
Det här greppet är förstås inte unikt på något sätt. Att genom parodiska och/eller ”kamouflerade” kampanjer håna eller avslöja en tänkt motståndare är ett hävdvunnet grepp, även om det mest brukats i marginalen, antagligen på grund av risken för missförstånd (och troligen för att etablerade politiska partier inte direkt graviterar mot humor…). Genren fick en skjuts framåt anda av filmen ”the Yes Men”, (som efter sin stora framgång också fick en uppföljare ”The Yes Men fix the World”) där de två aktivisterna lurar media och näringslivsrepresentanter genom att utge sig för att vara just representanter för olika företag och organisationer och antingen säga sanningen eller komma med absurda förslag som möts av misstänkt litet ifrågasättande…
(Se vidare om The Yes Men i http://theyesmen.org/)
Med internets och användarinnehållets genombrott har greppet dock fått ökad spridning. Den moderate kandidaten Anton Abele blev t.ex föremål för mängder av parodier på sina valfilmer och uttalanden inför valet 2010, något som bara förstärktes av hans märkliga och aningslösa tilltag att försöka stoppa parodifilmerna – det senare blev i sin tur ämne för löje, som t.ex i en s.k. ”Hitler-parodi”.
Jag måste säga att de där kampanjerna har en lätt bismak av det ironiska 90-talet – det finns en slags distans i dem, en känsla av att även den som parodierar inte riktigt tar saken på allvar. Av att den är mer intresserad av att verka fräck och smart än verkligen påverka frågan. Men det oaktat så är de som mest verksamma de som riktas mot just fullständigt humorbefriade motparter – då framstår just behovet av löje som desto mer trängande.
FP verkar ana det där – de håller i alla fall god min i elakt (?) spel, och tar saker med en klackspark enligt http://www.resume.se/nyheter/reklam/2012/02/03/folkpartiet-valkomnar-bestycka-gotland-kampanj/. Och det kan man delvis förstå, eftersom bara det faktum att försvarspolitik tas upp antagligen är ett plus för Fp, som ju valt att hålla en distinkt profil i de frågorna. De agerar antagligen enligt devisen ”all reklam är bra reklam”: Björklund et ales kan säkert bagatellisera bort de mer bisarra uttalandena, men sedan har de beretts en arena för att prata om något som de ju gärna vill orera om. Så OK – Alliansfritt Sverige kan kanske få Folkpartiet på kroken genom kampanjen, eller åtminstone få folk att skratta lite åt de haschrusiga kommentarerna.
Men sedan då?
——————————————-
Kampanjen och dess turer sedan avtäckande följs bäst i Resumé: http://www.resume.se/nyheter/reklam/2012/02/02/bestycka-gotland/ och http://www.resume.se/nyheter/reklam/2012/02/03/folkpartiet-valkomnar-bestycka-gotland-kampanj/
Länk till Fria Tidningen, där affischen kan ses som helsidesannons i pappersupplagan: http://www.fria.nu/
Andra pressröster och bloggar om kampanjen:
- http://www.dagensopinion.se/alliansfritt-sverige-attackerar-jan-bj%C3%B6rklund-med-hans-egen-fr%C3%A5ga-0
- http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article14353879.ab
- http://mobil.helagotland.se/Default.aspx?id=6978448&p=
- http://rodaberget.wordpress.com/2012/02/02/alliansfritt-driver-fp-kravet-bestycka-gotland/
- http://martinmobergsblogg.blogspot.com/2012/02/ett-avdammat-fp-forslag-om-att-det-ar.html
- http://cornucopia.cornubot.se/2012/02/styrkeforhallandena-ryssland-sverige-i.html?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+blogspot%2FxnFd+%28Cornucopia%3F%29
- http://www.newsmill.se/node/36381
En bild säger mer än 1000 ord – Om Serendipitet, oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 2
Del två av en liten betraktelse över upphovsrättsövertramp, eget skapande och filmposterns estetik.
Serendipitet (f. eng. Serendipity) är ett av mina favorituttryck. Det betecknar en upptäckt eller nydanande idé som påkoms oplanerat, eller av olyckshändelse.
När jag recenserade filmatiseringen av Stieg Larsson-romanen ”Män som hatar kvinnor, ”The Girl with the Dragon Tattoo” trampade jag, som redovisats i föregående inlägg, in i ett gränsland vad gäller upphovsrätten. Man får redovisa vissa bilder, men inte alla. Det finns en citaträtt, men bolagen skulle helst vilja toppstyra det där. Och så vidare.
Men serendipitin var att en av bilderna var en spännande doldis. En fotograferande och bildbehandlande privatperson gjort en egen filmposter på filmens tema som del av ett slags studieuppgift, och när jag kastade ut mitt lilla nät efter bilder för att illustrera mitt inlägg kom hennes med tillsammans med filmbolagens egna material. Hon, för det är en en hon, en fotograf med signaturen Beckiuzz, har huvudet på skaft och fick syn på sin poster i mitt inlägg, där den var kopplad till en kopia i min blogs databas…. Mån om sina rättigheter, som sig bör, bad hon mig först att ta bort den från inlägget.
beckiuzz poster - baserad på självporträtt, se http://www.flickr.com/photos/beckiuzz/6519923039/in/photostream
Självklart, det är ju helt och hållet hennes skapelse att förfoga över. Bort med den. Men…
Men episoden kittlade min galna hjärna. Man har inte tiotusentals digitala bilder på filmposters för ingenting. Och den där postern är bättre än de officiella tycker jag nog, i sin avskalade enkelhet. Så jag bad snällt Beckiuzz, som egentligen heter Rebecca, om att få använda bilden i ett särskilt inlägg, och länka till hennes galleri och photostream på Flickr, där bilden kan ha legat ursprungligen (jag minns inte, dumt nog – använder man Googles bildsök kommer man ju ofta direkt till bilden och tänker inte på vilken sida som ligger bakom). Hon var vänlig nog att gå med på det, och en liten majlkonversation inleddes…
Serendipiten var tydligen djupare än vad man kunde ana. Rebecca har nämligen inte sett Stieg Larsson-filmerna (!). Hon gjorde sin poster på ren känsla. Hennes inspiration enligt egen utsago var några bilder från den svenska versionen, ”Män som Hatar Kvinnor” med Noomi Rapace. Jag antar att de är bilderna här bredvid hon syftar på. Hon hade ett självporträtt till hands och tyckte att det där skulle bli en fruktbar kombination, med tanke på Noomis huvabärande appareans, och ägde kunskap och färdighet att realisera sin idé.
I min recension tog jag upp en glidning i Lisbeth Salander-gestalten. Noomis gestaltning, vilket också framträder i hennes uppenbarelse, är mer aggressiv och omedelbar i sitt sätt. Lisbeth såsom hon spelas av Rooney Mara i den nya filmen är däremot mindre hatisk, mer socialt utstött och fobisk . Stilla, med våldet dolt inom sig. Rebecca kunde inte veta det, men hennes poster, med den mer skuggade och inte lika blängande Lisbeth (som ju är hennes eget porträtt, för att spinna till det ytterligare) utgör en oväntat bra illustration av den här annorlunda tyngdpunkten i karaktären. Det är för kul. Och dessutom – jag vet inte om jag är überblind, men hade ingen påtalat det hade jag aldrig sett att bilden föreställer någon annan än Rooney Mara, mörk och nedtonad som den är. Sålunda bevisade bilden också den gamla tesen om att ”man ser vad man vill se”. En nördextravaganza i undertexter således, från en enda bild.
En gång var filmposters oskiljaktiga från annan propaganda – målade konstverk av mer eller mindre välgjort och suggestivt slag. Nej, allt var inte bättre förr – många var snabbkladdade hetsjobb som vilken konstfackelev idag kan göra bättre. Vad de dock hade var en klar egen verkshöjd, som vi upphovsrättsintresserade säger.
Den nya foto- och bildbehandlingstekniken har gjort mycket för att möjliggöra fler motiv och andra former av ljussättning i postern, men tyvärr också gjort den mindre självständiga. Få filmposters från de stora bolagen aspirerar på numera på att stå själva eller uttrycka, på sitt eget sätt, en vision av den berättelse de illustrerar. Det är iofs möjligen en återspegling av en trend som emanerar från filmerna själva.
Det finns mycket mer man kan säga om filmposters, men att de mer subtila och eller självständiga dominerar bland storffilmerna är inte en av dem. Tvärtom finns flera faktorer som stärker en tendens att antingen ha med för mycket, att bygga plottrigt med massor med figurer, nödtorftigt dolda skrikiga färger, alternativt att dölja bristen på idéer med skuggor, bild- och ljusbehandling eller fokus på filmstjärnorna – allt utom en egen tolkning av filmens tänkta idé eller känsla. Man kan se flera exempel på kampanjer med flera posters, som illustrerar poängen.
Plottrighets -eller skrikighetssinvasionen är tydlig i framför allt actiongenren. Det är synd. Less is more är inte någon naturlag, men det är inte sällan mer av ett utslag av stjärnornas ego, bolagets ”blockbuster”-jakt och ren och skär slöhet som filmaffischer kommer att se ut som överlastade collage.
Ibland är en konventionellt överlastad filmaffisch en verklig återspegling av filmens väsen. Som i fallet med magplasket ”Starwars: Episode 1 The Phantom Menace (Det mörka Hotet – åter aktuell nu som 3D-film)”, som kastade bort i princip allt som gjorde Starwars-filmerna intressanta och satsade enbart på grälla och omtuggade sekvenser och trötta specialeffekter. Den officiella Starwars episod 1 -affischen anklagades också för att vara extremt gammaldags i sin ikonografi, med antydningar om rasbaserade steroetyper, typiska figurer som den vise äldre vite mannen/fadern, den målade icke-vita fienden/stamkrigaren osv. Rent estetiskt lider den av brist på distinktion mellan förgrund och bakgrund, upplysta och skuggade objekt osv, dvs mellan viktigt och oviktigt – det var överhuvudtaget ett problem som återspeglade George Lucas films problem, som försökte vara allt åt alla.
Den nya affischen är inte mycket bättre – här har man helt och hållet övergivit filmens enda bärande tema, den om den unge Anakin som skall bli Darth Vader och istället förstorat den ”coole” onde Darth Maul – f.ö. en usel skurk som endast har en juste stridsscen för att legitimera sin existens. Men intrycket är trots de reducerade elementen fortfarande plottrigt, och till råga på allt obalanserat, för en stor tom fläck i den i övrigt överlastade affischen lämnas uppe till höger, färgskalan är gräll och plastig…suck.
Klicka bild för jdesign79's sida i Deviantart
Men tänk om man verkligen satsat på stämningen i de första filmerna istället och fördjupat den mystiska och sagoaktiga aspekten? Ett exempel på en möjlig riktning kommer från ett annan privat fan, signaturen jdesigns, som med ytterst enkla medel gjorde en affisch som även om den inte avviker speciellt kraftigt från den första affischen visar hur man åtminstone kan lyfta fram det väsentliga och skapa distinktioner trots många element.
Ta exemplet ”Blood Diamond”, en bra film som lyckas kombinera drama, ett intressant och angeläget ämne och bra action. Men de flesta av postrarna är mer påminnande om en dussinactionrulle, tillråga på allt avhängig filmstjärnorna snarare än sin story. Det här framstår i väldigt skarp kontrast genom att det faktiskt gjordes en mer suggestiv poster, den avskalade längst till höger.
Ett annat exempel på en bra film där postern delvis fallerar är ”Bound”, ett kammarspel i gangstermiljö med lesbiskt (!) tema. Det kan ha varit det lätt gränsöverskridande anslaget hos filmen som gjorde affischbeställarna nervösa, men ingen av de posters som jag sett lyckas fånga själva spänningen i filmen, den djupa misogyni som den blottställer eller någon annan av filmens sevärda kvaliteter. Istället ömsom fokuserar den på tjejernas som sexobjekt, ömsom är plottriga eller intetsägande, eller… jag vet inte vad. Filmen är i alla fall inte speciellt representerad av någon av affischerna.
Minimalism kan annars ibland ges en chans om filmens huvudfigur är väldigt känd och dess varumärke etablerat – se t.ex affischen till Tim Burtons ”Batman”, som markerade relanseringen av Batman-figuren från 60-talets fåniga TV-serie. Den visar bara märket. Det räcker. Den bildmässig tystnaden bär i sig ett slags outtalat löfte om ett nytt blad, om att man skall börja om från grunden, och ingjuta nytt liv i ikonen. Vilket Tim Burton gjorde.
Impressionistiska och nedtonade afficher är således ofta (men inte alltid) följeslagare till filmer med sådan känsla eller stämning, något som i högre grad gäller för filmer från utanför studiosystemet.
Men det gäller även studiofilmer som är ”mindre” i meningen att de inte lanseras på så bred front eller inte förväntas tilltala så breda grupper, även om vissa, som t.ex ”8 Mile” här. Den slog igenom i överraskande hög grad genom att den inte bara hade en då väldigt framgångsrik protagonist, Eminem, utan också lyckades innympa ovanligt mycket kvalitet i sin berättelse. Den affischen är bra, och fångar något av filmens nerv – spänningen mitt i den färglösa tristessen och utmaningen i att verka som improviserande hip-hop-artist som ett sätt att rädda sig ut därifrån.
Inom skräckgenren är mer suggestiva och/eller avskalade posters mer vanliga, troligen för att det är genrer som lever just på stämning och suggestion. Således har man ofta med mycket mörker och svärta i bilden för att trycka på de dunkla drifterna i filmen, oftast centrerat för att verkligen lyfta fram ett viktigt element. Se ”Alien” affisch som ett praktexempel. Bilden och undertexten tillsammans räcker för skärpa tanken, och ljuset, den märkliga formen och det täta mörkret förebådar filmens olycksbådande tema.
Det finns många goda exempel, men förstås också många avarter eller bara platta försök. Vad man fokuserar på är lika viktigt som hur man gör det, och en avskalad affisch tar risken att om det som söks inte kan fångas så står man med i praktiken… ingenting. Som exemplet ”The Eye”, som varken känns kittlande eller läskig eller stämningsfyllt.
Ett sätt att runda den här risken som den affischen leder in på, och en rätt irriterande trend för filmaffischer generellt, är att när man inte har någon annan idé, så tar man sikte på en känd huvudrollsinnehavare – samma fenomen som i bästsäljarböcker, där författaren är själva stjärnan och säljer böckerna – döljaktligen står deras namn i jätteskrift och titeln försvinner (Se t.ex. paradexemplet Stephen Kings böcker).
I ”The Eyes” fall är det kuttersmycket Jessica Alba som möjligen skall locka. Men det finns talrika exempel från olika genrer – se ”Mission Impossible”-filmerna nedan som efter första filmen hänger allt krutet på Tom Cruises gestalt, och affischen till thrillerförsöket ”Flawless”. Där har man inte vetat vad man skall göra förutom att visa upp ädelstenen som binder ihop storyn så vafan, vi smäckar upp två bilder på de två filmstjärnorna i filmen, som får hänga där som svävande huvuden i mörkret. Trött och omedelbart förglömligt.
Jag noterade att beckiuzz tar till en variant på spänningsfilmens stämningsfokus med sina skuggor och avskalade, centrerade bild men skiljer dock ändå ut sig genom att hon fullföljer det nedtonade temat och inte har med en massa blod eller en yxa eller glödande ögon eller annat strunt som förtar renheten i det sökta uttrycket. Hon använder också konstgreppet att visa oss en person som är känd och får representera filmen, men likt en Tim Burton eller ”Hannibal”-postern, istället fokuserar på huvudkaraktären i sin affisch – det är vida mer subtilt än huvudrollsinnehavaren. Genom att ta sikte på en välkänd karaktär åstadkommer hon också att man ”ser” Lisbeth och missar att det egentligen är hon själv som står modell- hon tar alltss hjälp av vad som i praktiken blir en optisk illusion, att vi ser vad vi vill se.
Nå, slutklämmen i denna långrandiga exposé är i alla fall att man måste berömma Rebecca för en bra poster, som verkar fungera bättre för filmen än hon ens själv visste om (kom igen, gå och se den!).
PS. Som slutord vill jag också tacka för att faktiskt ha fått visa upp affischen, trots att hon först tog kontakt för att be mig ta ner den. Det är sannerligen inte alla som är generösa på det sättet. När jag i väldigt positiva ordalag omnämnde filmen ”K-19”s filmmusik som en illustration av kärnkraftsolyckan vid Fukushima i ett tidigare inlägg slog filmbolaget snabbt till och blockerade mitt Youtubeklipp som jag lagt upp som illustration. Vid senare kontakt bad de svenska representanterna halvt om halvt om ursäkt för att filmbolaget borta i USA är tokiga som försöker hindra positiv reklam för deras produkt. Så kan man också reagera, även i vår digitala tidsålder. Distinktioner, ett annat av mina favoritbegrepp, är sannerlige inte för alla.
← Se Föregående del- En bild säger mer än 1000 ord – Om oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 1
——————————————————–
Besök Rebeccas, alias beckiuzz, sida med foton och andra skapelser på http://www.flickr.com/photos/beckiuzz/. Postern ovan finns på länken http://www.flickr.com/photos/beckiuzz/6519923039/in/photostream
En kul grej med att skriva det här inlägget, men som dessvärre gjort att flera dagar förflutit, är mängden knasiga filmbloggar manbesökt, alldeles för många för att nämna här. Ett kul litet urval ur högen dock:
Hemsidan Retrojunk har en sida om filmposters som delar flera av mina synpunkter, och tar upp flera av affischerna ovan. Redan därför kan den rekommenderas 😉 se http://www.retrojunk.com/details_articles/8053/
Bloggen ”The Viewers Commentary” har en intressant artikel om starwarsfilmerna och deras influenser ”Star Wars: Relics – How the Star Wars Posters Reflect Their Influences”. Se http://viewerscommentary.wordpress.com/2012/01/27/star-wars-relics-how-the-star-wars-posters-reflect-their-influences/
http://trashisking.wordpress.com/ har ett kul anslag, att satsa på att utvinna lite sevärdhet ur filmer som anses vara lite trash, lite ”B”. ”Skattjakt på den populärkulturella soptippen” som underrubriken lyder, och dess författare Luciano är en fullkomligt galen men väl insatt man med aaaalldeles för mycket tid på sina händer. Men han skriver bra. För den som vill få koll på obskyra knasfilmer är det här en guldgruva.
http://afreaklikeme.blogg.se har många posters. Recensionernas tyngd är det lite si och så med, men det är viktigt med bra bildmaterial… Afreaklikeme verkar vara en stolt (?) nörd som äger sin galenskap, och kör en klassisk maraton där hon håller räkning på filmerna. Av döma av både mängden, över 1000 när jag var på bloggen, och några av titlarna misstänker jag starkt att det gått troll i det där och hon pinar sig igenom riktigt genomusla filmer för att öka summan… men vad vet jag.
En bild säger mer än 1000 ord – Om oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 1
En betraktelse i två delar där upphovsrätt, ton på nätet, och filmposters samsas
Det är lustigt hur det kan bli. Tidigare recenserades i ett inlägg här ”The Girl with the Dragon Tattoo”, den nya, amerikanska filmatiseringen av Stieg Larsson-romanen ”Män som hatar kvinnor”. I samband med det illustrerade jag som brukligt inlägget med flera av filmens postrar tillsammans med andra bilder (se t.ex den officiella postern tillvänster).
Men, visade det sig, en av de där bilderna avvek från de övriga på ett litet dolskt men intressant sätt. Under upphovsrättens dunkla vatten hade en bild kommit med som rymde en delvis annan historia…
Men först en utvikning om detta med upphovsrätten.
1 § Den som har skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till verket oavsett om det är
- 1. skönlitterär eller beskrivande framställning i skrift eller tal,
- 2. datorprogram,
- 3. musikaliskt eller sceniskt verk,
- 4. filmverk,
- 5. fotografiskt verk eller något annat alster av bildkonst,
- 6. alster av byggnadskonst eller brukskonst, eller
- 7. verk som har kommit till uttryck på något annat sätt.
Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk
Filmposters tillhör som regel ägaren till filmen och dess kringprodukters rättigheter. Det vill säga filmbolaget. Att återge dem olovligt är egentligen, i en mening, sama sak som att olovligt återge folks eller andra företags privata bilder. Det finns klara regler för hur man får använda sådan bild – i journalistiska syften får man t.ex. visa mer än eljest. Det finns en s.k. citaträtt, där man får ”citera” en film genom att ha med en eller annan bild från filmen om det är påkallat för att informera om filmen. Och så vidare.
Citaträtten har uttryckligt stöd i Upphovsrättslagen – se
22 § Var och en får citera ur offentliggjorda verk i överensstämmelse med god sed och i den omfattning som motiveras av ändamålet. Lag (1993:1007).
Men rent principiellt skulle filmbolag kunna försöka styra varje återgivning av bilder avledda från deras filmer, antingen genom förbud, eller för citaträtten, genom att tillhandahålla utvalda bilder som de vill att pressen skall bruka när de rapporterar eller recenserar filmen, officiella posters för biografägarna att bruka, osv.
Godkänd pressbild för ”About A boy”, medgiven för publicering av recension av undertecknad publicerad i tidningen Nöjespressen år 2004.
I realiteten har dock filmbolagen ingen möjlighet att administrera tillstånd och tillämpa sina rättigheter fullt ut gentemot alla och envar, speciellt inte på nätet. Det skulle i praktiken hindra folk att få vetskap om filmen att varje blogg, hemsida och webbpublikation inte fick visa bilder som bolaget f.ö. redan tagit fram för annonssyften. Som posters. Filmbolagen vill att man skall skriva om deras filmer. Och postern och andra filmbilder är, även om de räknas som verk i egen rätt, trots allt bara kringprodukter, tillkomna och spridda i syfte att kränga huvudprodukten, som är filmen. Det här har blivit enormt tydligt med tillkomsten av s.k. teaser trailers och teaser posters, som föregår själva filmen med allt längre tid.
Färdig poster för ”Bilbo” från oktober 2011 – en film som inte har premiär förrän 12e december 2012
(Här kan man dock skönja en skillnad mellan en rättighetshavare som ett filmbolag och en enskild kreatör eller skapare. För fotografer, målare och andra bildkonstnärer som inte överlämnat sin upphovsrätt till andra (som t.ex. en filmfotograf gör) är bilden ofta liktydigt med verket. De har således ett angeläget intresse av att bevaka sina rättigheter och kräva att få någon form av erkännande, gärna betalt men åtminstone ett omnämnande, för sitt hantverk och dess resultat. Det här är en distinktion som de mäktiga rättighetshavarna oftast vill släta över – de vill gärna låtsas att de står på samma fot som konstnärerna själva när de i själva verket lika mycket exploaterar dessa)
Parodi på Batman -klicka för länk
Men nätet är inget om inte ett hav av gråskalor. Den ”fan”-kultur som alltid funnits och numera frodas på nätet, lättheten att sprida material, och demokratiseringen av redskap för att skapa högkvalitativ eget material har alla gjort att gränserna luckras upp. Tydligast är detta på Youtube, där egenmixade ”trailers”, skämt- och ”fan”-versioner av material grasserar. Men även grafiker, layoutare och folk skolade i bildframställning och bildbehandling kan göra sina ”tributes” eller egna varianter på bilder till andras verk, och om de är skickliga och inspirerade väl ta upp tävlan med t.ex. filmbolagens alster.
Och en sådan inspirerad privat skapares utmärkta alster var precis vad jag råkade snubbla över när jag gjorde min recension.
Nästa del – En bild säger mer än 1000 ord – Om oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 2
The Girl with the Dragon Tattoo
Så, efter att den värsta hypen klingat av och man hunnit glömma nästan allt var det dags att pallra sig iväg till den amerikanska versionen av ”Män som Hatar Kvinnor”, ”The Girl with the Dragon Tattoo”.
Regi: David Fincher
Med: Rooney Mara, Daniel Craig, Stellan Skarsgård, Christophet Plummer mfl.
Den amerikanska fulländstrailern
http://www.youtube.com/watch?v=UgeRXqMu3zc&feature=related
Det första som slår en är att ett konstigt avstånd uppstår när folk talar engelska överallt i början, speciellt eftersom allas namn fortfarande är svenska, och faktiskt oftast rätt uttalade. Den märkliga kombinationen av ett främmande språk och bekanta namn och miljöer – varenda scen i staden kan lätt lokaliseras av varje Stockholmare med självaktning – tar en ur illusionen i början och påminner en ständigt om att det inte är på riktigt – men man kommer faktiskt över det. Vilket inte är illa redan där – inte alla regissörer skulle klara av det.
En av de på förhand mest haussade aspekterna av filmen var frågan om man skulla kunna porträttera dess mest ikoniska figur, den trasiga men superkompetenta Lizbeth Salander. Speciellt eftersom Noomi Rapace redan gjort det så bra på svenska. Rooney Mara gör dock ett mycket bra tolkning av romankaraktären.
Men det är en annan karaktär än Noomi Rapaces, den tar fast på andra sidor. Där Noomis Lizbeth lågar av hat och tillbakatryckt våld, och bär sina aggressivt punkiga yttre attribut och nonchalans som ett öppet trots mot omgivningen, gör Roney en mer återhållen, nervigt koncentrerad men också sorgsen Lisbeth, som mer pressas till sitt våld och lever sitt liv mer bland perifera och randmässiga existenser. Lika trasig, men mindre utagerande, om man inte går över hennes gränser vill säga…
Peter Haber gör ett bättre jobb som den onde seriemördaren än Stellan. Det kan vara att Stellans persona börjar komma mellan honom och hans rolltolkningar. Men jag tror ärligt talat att det lågmälda här går överstyr. Stellan gör kvinnomördaren Martin Vanger närmast loj, trött. Haber låter hans hat lysa igenom mer, och förmår sätta ord för hans totala förakt som låter lika kalla som karaktären.
Och scenen där Michaels Nykvist hänger där i stålkabeln är mycket råare i den svenska versionen. Naknare liksom, med den rasslande vevens klatter som ackompanjemang till ett mördande som antar närmast förintelseliknande undertoner: industriellt, mekaniskt, med offren reducerade till slaktdjur. Men så heter också den svenska romanen ”Män som Hatar Kvinnor”. I den svenska versionen blir mordkulan verkligen det som Peter Englund kallar ”nollpunkten”, där offren berövas all mänsklighet och blir till slaktavfall.
David Fincher har genom flera täta och välgjort makabra filmer som ”Seven”, ”Fight Club” och ”Zodiac” visat sin förmåga att skapa stämningar eller en tidsanda där han kan åskådaren både nyfiken och på spänn, mot en estetiskt välutvecklad fond med otäcka inslag. Hans visioner är mörka och svarar mot de dunkla drifter han skildrar, med flackande grönblått ljus som kastar djupa skuggor på likaledes mörka djup i karaktärerna. När Fincher nu tar sig an Stieg Larssons böcker får man se bekanta platser och miljöer genom Finchers prisma.
Här börjar dock problemet. Fincher har tagit till sig Stieg Larssons lätt misantropiska syn på Sverige och lägger en påtagligt kall, känslosval stämning inte bara över det yttre uttrycket men också människornas relationer, som verkar lika stelfrusna inuti som vädret utanför ger anledning till. Vilket känns extra knasigt när figurerna springer runt och pratar på engelska.
För en amerikan kan det förstås kanske förefalla så, och det ligger en viss poäng där. Men beskrivningen av Sverige som Fincher satsar på är ett samhälle som är supervälordnat och inte så lite stelt och byråkratiskt i sitt tickande maskineri, ett fullständigt själlöst samhälle, vilket poängteras genom användningen av olika färgskalor där det förgångna är pastelligt varmt ljussatt, och nutiden kyligt belyst och badande i skuggor. Han sätter s.a.s färg på det som folkhemsnostalgiker av S, Kd, eller Sd-kulör skulle kunna säga – det är något rutten i det f.d. idylliska kungariket Sverige, något som förlorats… Det är problematiskt, och lite gjort dessutom – vi är vana att redan från Sjöwall-Wahlöös tid få höra hur det bär utför och ojojoj vad hemskt allt blivit.
Det är dock symptomatiskt att i sin strävan att göra filmen mer lågmäld lyckas Fincher få den att mer kännas som en svensk film än den svenska filmen själv, med tanke på takten i handlingen och det jordnära perspektivet. Ända till slutet som firas av så snabbt att man knappt hinner förstå vad som händer. Det är synd att filmen har så lite nytt att tillföra jämfört med den svenska. Och tonfallet är så pass svalt och återhållet att det lämnar lite plats för djup under, med Rooney Mara som märkbart undantag.
Det är synd. Man skulle ha kunnat anlägga lite olika perspektiv på många saker, relationen mellan Mikael och Lisbeth till exempel, eller av industrifamiljens sönderfall och interna intriger… men nej, man följer manus närmast slavlikt. Det är tätt, det är bra och snyggt gjort, men inte så omskakande eller öppnar några nya infall på vad som nu är en tämligen känd historia.
Jaja. ”The Girl with The Dragon Tattoo” verkar ha fått allmänt goda recensioner, men har till dags dato precis passerat sina produktionskostnader på 90 milj. USD (så dyrt att filma med jänkare). Filmen är nominerad till Oskar i fem (5) kategorier och kan väl få en nytändning om den tar hem en eller flera, så att denkan gå upp igen i fler dukar. Jag måste dock säga att för omväxlings skull att för två filmer som liknar varandra mycket så är den svenska bättre. Men David Fincher har gjort ett gott hantverk som vanligt och Rooney Mara lyfter ”The Girl with the Dragon Tatoo” till ett slags godkänt plus.
Medelbetyg för gott försök
PS. Som om det inte räckte med den räcka filmer som gjorts kommer berättelsen snart som Seriealbum. DC comics, Stålmannens universums ägare, har tillkännagivit att de kommer att släppa berättelsen i serieform http://comicbook.com/blog/2012/01/17/the-girl-with-the-dragon-tattoo-free-preview-comic-announced/
——————————–
Lite kuriosa: ”Män som hatar Kvinnor” hette just ”The Girl with the Dragon Tattoo” i USA, precis som remaken. den gick för övrigt mycket bra inom ramen för den begränsade distribution som filmer med textning alltid har. Se trailern för den svenska filmens lansering i USA 2009 på http://www.youtube.com/watch?v=RL8LI-h2WFc.
Den amerikanska filmens website är http://www.dragontattoo.com/site/
Wikipedia om boken som bildar förlaga, ”Män som Hatar Kvinnor” – se http://en.wikipedia.org/wiki/The_Girl_with_the_Dragon_Tattoo, och om den amerikanska filmen http://sv.wikipedia.org/wiki/The_Girl_with_the_Dragon_Tattoo
IMDB har fakta om ”The Girl with the Dragon Tattoo” på http://www.imdb.com/title/tt1568346/, och ”Män som Hatar Kvinnor” på http://www.imdb.com/title/tt1132620/.
Andra mediers recensioner (som man noga bör undvika innan man ser en sådan film om man skall skriva själv)
- http://www.svd.se/kultur/film/salander-sa-in-i-norden_6722471.svd
- http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/the-girl-with-the-dragon-tattoo
- http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article14067646.ab
- http://www.expressen.se/noje/recensioner/film/1.2651462/the-girl-with-the-dragon-tattoo
- http://www.gp.se/kulturnoje/film/1.804861-the-girl-with-the-dragon-tattoo
- http://m.moviezine.se/film/girl-with-the-dragon-tattoo
fler recensioner på svenska i samlingssajten för kritik, http://kritiker.se/. Se http://kritiker.se/film/recension/?film=David_Fincher__-__The_Girl_With_The_Dragon_Tattoo
Den vita röken steg, och det vart en…Fackpamp?
Socialdemokraterna har suttit en vecka i konklav, och deras val för efterträdare på Petri, ursäkta Sossetronen, blev Stefan Löfvén.
Och det vart morgon, den sjätte dagen och VU sade...
Kopplingarna till påveval var det inte bara jag som hade när socialdemokraternas Verkställande Utskott (VU) idag torsdag meddelande att de tänker föreslå Stefan Löfvén, för närvarande ordförande i fackförbundet Metall, som ny partiledare för Socialdemokraterna.
”Egentligen ville vi ha en demokratisk process”, sa Karin Jämtin, men det hanns liksom inte med… Partidistrikten beordrade dessutom en snabb tillsättning. så det var bara att foga sig… ack ack.
Nå, nu togs beslutet snabbt, och trots en knapp veckas spekulationer var det var lika väl bevarat som någonsin kardinalernas konklav i vatikanen… nästan. Och faktiskt, trots att Löfvén trots allt är en mäktig socialdemokrat och maktspelare, lite otippat.
Det kan vara värt att notera att trots de starka banden till LO har Socialdemokraterna aldrig förut valt en fackförbundsordförande direkt till partiledarposten. Det har flera skäl. Stefan Löfvén sitter inte i riksdagen och kommer att behöva en liten crash course i det politiska dribblandet där. Han har förstås suttit i VU sedan 2006, och är ingen i novis vid stora beslut och förhandlingar. Som Metallordförande har han varit sitt förbunds talesman i viktiga frågor: se t.ex. har han motsatt sig regeringens idé, som poppar upp då och då, att införa en obligatorisk a-kassa. Se http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/obligatorisk-a-kassa-hot-mot-kollektivavtalen_4927495.svd och http://www.ifmetall.se/ifmetall/home/home.nsf/LUUnique/CFD5CB763CED0A1CC1257751004B0A7F?OpenDocument. Det kan också noteras att Stefan Löfvén har motsatt sig speciella satsningar på kvinnolöner, något som påverkar LO-kollektivets hundratusentals kvinnor. Så snubben är ingen Teddybjörn.
Men hans erfarenhet är till största delen utanför den rent politiska sfären, och där är Stefan Löfvén något av en Dark Horse.
Frågan är dock också om det inte kan vara en fördel att Stefan Lövén verkat delvis utanför de vanliga partistriderna och intrigerna i det härjade sossehögkvarteret. Det återstår att se. Han bör rimligen vara lite mer granskad än sin föregångare, men man vet inte.
Stefan Löfvéns bakgrund som Metallbas är dock inte utan fördelar också, jämfört med en mer traditionell partiledarbana.
Metall har , närmast per definition som en av LOs mäktigaste förbund och med det privata näringslivet som motpart, en viktig roll att spela när LO-kollektivets löner sätts generellt. Metall är traditionellt varit bland de förbund som är mest lyhörda för sina exporterande och konkurrensutsatta motparters behov (numera är i och för sig mycket av det som varit offentlig sektor privatiserat i mer eller mindre mån), vilket avspeglas i att man t.ex. är för kärnkraft. Kopplingen till fackförbunden stärker bilden av (S) som ett arbetarparti, något som ju blivit en lite otippad stridsfråga i och med Moderaternas lansering av sig själva i samma anda. Stefan Löfvén verkar iaf ha jobbat på golvet i ett antal år innan han blev fackligt engagerad på heltid. (se hans CV i http://www.ifmetall.se/ifmetall/home/resources.nsf/vRes/if_metall_1295526979206_stefanlofven20120125_pdf/$File/stefanlofven20120125.pdf).
Man kan fråga sig vad Stefan Löfvén lämnar efters sig på sitt föregående jobb som Metalls ordförande? Det är trots allt på de meriterna man kan bedöma honom. Jag tog en titt på statistik och artiklar (med lite förbehåll för att vissa kan vara lite daterade) och voila…
Metalls nuvarande och förra Löneavtal var på många sätt en framgång. De modesta löneökningarna på 3% över 14 månader trots allt mer än Industriförbundets nollbud. Och genom att man förde in bestämmelser om utländska bemanningsföretag i kollektivavtalet är 2011 börjar man nu skönja ett viktigt mål för facket, att i någon mån begränsa den underminering av kollektivavtalen som inhyrningen av utländsk arbetskraft kommit att innebära. Den framgången skedde genom en allmän koordination mellan LO-förbunden, och rimligen måste Metalls ledning med Löfvén i spetsen ha haft med det att göra. (se http://www.dagensarbete.se/home/da/content.nsf/aget?openagent&key=avtalsradet_sa_ja_1323955010310 och http://web1.swegon.com/upload/ifmetall/Nytt%20avtal.html)
Metalls medlemsantal. De siffror som finns lätt tillgängliga visar på att medlemsantalet minskar för Metalls medlemmar, -2,4% mellan 2010 och 2011. Det här är tyvärr en allmän trend för fackanslutning, en som dock Metall i högsta grad är en del av. Metall har haft ett tufft år – de 10 största företagen drog ner på visstidsanställda bland metallarbetarna, SAAB gick i konken, osv (se http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidview/C144F68AB5EBAD5FC1257615003330AF/$file/Medlemsantal%20LO-f%C3%B6rbunden%202006-2010.pdf)
Metalls a-kassa har förlorat nästan 30 000 medlemmar sedan 2009. Även här är Metall en del av en mer allmän trend av minskad fackanslutning. Se http://www.iaf.se/Global/statistik/2011/Medlemsrapport_november.xlsx (länk på sidan http://www.iaf.se/Statistik/Medlemsutveckling/)
Arbetslösheten bland Metalls medlemmar var runt 12% år 2011, enligt siffror som redovisades på Metalls kongress. Det var iofs en minskning, Metall själva varnade för att arbetslösheten var på väg mot 20% år 2010, men det verkar ha sansat sig. 12%, om det stämmer, är ändå väldigt högt (Se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4562613).
Så – det är en blandad kompott. Vad som möjligen borde oroa S-aktivister är att Löfvén, oavsett vilka framgångar man haft i löneförhandlingar, inte verkar kunna hejda den våg av avhoppare från både sitt förbunds medlemmar och a-kassan. Liksom att fackförbund generellt har svårt att rekrytera ungdomar. Det där är något som han på något sätt måste lyckats få fatt på när det gäller sitt nya jobb. Kan Löfvén och det team som är runt honom inte mobilisera potentiella s-väljare och stärka sitt sargades partis attraktionskraft på inte minst unga väljare kommer Socialdemokraterna få det oerhört svårt även i framtiden.
Man bör i sammanhanget observera att valet av Löfvén fortsätter på en tradition som sedan en tid råder i Socialdemokraterna att välja ”folkliga” kandidater – vad kan vara mer folkligt än en f.d. svetsare? Men det är i storstadsområdena och bland den allt större gruppen människor som har någon form av högre utbildning som socialdemokraterna tappat mest. De grupperna får nog lätt känslan att Socialdemokraterna har någon sorts beröringsskräck för folk med alltför många högskolepoäng. Och valet av Löfvén lär inte mildra den känslan.
Nå, vi får se hur det går. Det skall bli intressant att se honom uppe mot Reinfeldt och Borg, och se om han kan skaka dem lite.
Partistyrelsen gör sitt formella tillkännagivande av vem de väljer som ny partiledare på Fredag.
————————————-
Den troliga anledningen till att tankarna vis Socialdemokraternas väl den här gången gick till Katolska Kyrkans påveval inte bara hos mig utan bland vissa andra kommentatorer är att påvevalen med dess konklav av kardinaler är en av de mest slutna, icke-transparanta och icke-inklusiva formella valhandlingarna till en viktig befattning i världen. I praktiken stänger sig kardinalerna i Katolska Kyrkan in sig i Sixtinska Kapellets källare och röstar i total avskildhet. Misslyckade omröstningar markeras genom att man bränner blöt halm som ger mörk rök, medan man tar till torr vit rök den dagen man äntligen har en vald kandidat. Några öppna kandidater finns inte, och att vara förhandstippad favorit eller populär är snarast en black om foten för den som hoppas bli vald. Ingen insyn till skälen finns, inga programförklaringar eller avsikter får ges i förväg, och den vidare, miljardstora menighet som det berör, nämligen världens katoliker, har bara att acceptera utgången av denna märkliga beslutsprocess. För en introduktion av påvevalen se wikipediaartikeln http://en.wikipedia.org/wiki/Papal_conclave.
För lite info om Stefan Löfvén se hans CV http://www.ifmetall.se/ifmetall/home/resources.nsf/vRes/if_metall_1295526979206_stefanlofven20120125_pdf/$File/stefanlofven20120125.pdf och http://sv.wikipedia.org/wiki/Stefan_L%C3%B6fv%C3%A9n
Under dagen som det här inlägget jäste hanns det rapporteras om förslaget till Stefan Lövéns tillsättning i massor med medier, och han höll själv ett tal på torsdag eftermiddag. Se. bl.a.
- http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=83&grupp=10974&artikel=4930619
- http://svt.se/2.116612/1.2691169/utmaningarna_som_vantar_stefan_lofven
- http://www.expressen.se/nyheter/1.2691449/stefan-lofven-i-tal-sa-ska-jag-leda-s
- http://www.svd.se/nyheter/inrikes/analys-darfor-blev-lofven-ny-ledare_6801507.svd
- http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14269398.ab och http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14272548.ab
- http://www.dn.se/debatt/nu-maste-stefan-lofven-ta-itu-med-partiets-arvssynder och http://www.dn.se/blogg/viktor/2012/01/26/stefan-lofven-var-god-debattera/
- http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1603803/Lofven-pekas-ut-som-ny-S-ledare.html och http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1603894/ANALYS-Det-har-ar-Stefan-Lofv%C3%A9n.html
- http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.4323182-stefan-lofven-klar-som-ny-s-ledare
Dumskallarna(s) Konspiration: Adios Ljugholt och gonatt för (S) för ännu ett tag
”Hur kunde s utse en ljugande georgisk dragspelare med noll koll till partiledare..?” Frågade sig en god vän för några månader sedan, och frågan var onekligen berättigad.
I lördags tog sagan slut.
Ändå har det varit svårt att tro att mannen, och den ryggradslösa och inkompetenta klick i partiet som valde honom eller höll god min skulle vara fullt så destruktiva som det visat sig. Undertecknad skrev själv som svar på om Juholt skulle tvingas avgå under hösten 2011 att:
”S kan i dagsläget inte göra sig av med Juholt eftersom de inte har något alternativ. Så nej, jag varken väntar mig eller tror att lallaren försvinner med mindre än att mycket skarpare undebyggda anklagelser riktas mot honom. Men han är skadeskjuten, och mycket tidigt i sitt ledarskap. Jag förväntar mig att de interna stridigheter som bilades under hans val nu kommer att dyka upp igen, och om han misslyckas kapitalt i nästa val kommer yxorna fram igen.”
18:e Oktober 2011
Well, man hade visst fel. S var mer självdestruktiva än vad någon kunde ana. Det där är symptomatiskt för ett vanligt fel, att överskatta rationaliteten hos mäktiga insitututioner, och jag gör mig också skyldig till det.
(bild från bloggen http://blogg.omakastengods.se/)
Men detta förbleknar jämfört med den närmast bisarra lovsång av Nordkoreansk typ som levererades av vissa efter Juholts val i mars 2011: när man själv skämtade apropå entusiasmen över Juholt i S-leden så menade Åsa Linderborg (i http://www.aftonbladet.se/nyheter/skongressen/article12789232.ab) på fullt allvar att:
”När Juholt pratar lyssnar man
Om jag var Fredrik Reinfeldt skulle jag vara vettskrämd; Juholt är den förste partiledaren på tjugo år som kommer presidera ett 45-procentsparti. Man förstår att borgarpressen gör allt för att staga upp den socialdemokratiska partihögern, men frågan är vad Vänsterpartiet kan göra för att inte förblekna i jämförelse”
(Tack till Kimmen för påminnelsen… herrejösses)
Är det något vi vet är det uppenbarligen att Åsa Linderborg inte är Fredrik Reinfeldt. Jämfört med det där framstod den parodi på s-entusiasmen som undertecknad levererade som helt följdriktig…
”Håkan är min idol och evige ledare! Hans mustasch är den öööh… Största på Jorden! Han slår enbart holes-in-one! Fåglar kvittrade och stjärnor log på hans födelses dag! När hans regim tar sin början skall en guldpläterad kolossalstaty, 90 m hög, sättas upp över slussen och snurra så att dess ansikte alltid står vänt mot solen och visar oss vägen till framtiden!’
"Juholt hota oss? OAHAHAHA!"
Nå, mannen var en bluff, och så också den entusiasm som piskades upp – när det kom till skott tog det bara tio månader för media, hans interna fiender i partiet och hans egen inkompetens för att avpolletera honom. Så mycket för att skrämma slag på Fredrik Reinfeldt. Om inte det är ett sista genidrag för att förvirra motståndarna, som Dagens Svenskbladet är inne på…? http://svenskbladet.se/politik/index.php?alias=juholt_backar_avgangsbesked.html
Ända sedan valet av Juholt har det dock funnits frågetecken kring hur det egentligen står till hos inte bara honom, utan vad som är viktigare, hos partiet självt. De dåliga farhågorna kom redan när han gaggade på om Lybien-insatsen, och som togs upp här på bloggen. Då stod vidden av sossarnas totala brist på en egen vision i en avgörande fråga för Sverige, och bristen på ryggrad att följa den, klar – toppat av en pajas som verkade byta fot lika ofta som han bytte strumpor. Jag håller normalt inte med Peter Wolodarski om mycket, men i fråga om Juholt drog han tydligen liknande slutsatser – se http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-det-borjade-i-libyen-och-slutade-i-folk-och-forsvar
Valet av Juholt och alla de turer som följt är ett tecken på det verkliga problemet som är socialdemokratins kris. Moraliskt, politiskt, idémässigt, personlighetsmässigt… S är körda just nu, de har de problem de förtjänar. Varför skulle man dras till ett parti som är en enorm, tung, mossig maktapparat samtidigt som man överallt är på reträtt, tappar mark och makt, tappat all lust, övertygelse, ryggrad och värderingar? Vad är det sossarna kan säga till den borgerlighet som under moderaterna kokat ihop en betryggande mix av nyliberalism och försiktig centrism egentligen? Det var socialdemokraterna som kommunaliserade den skola som nu är en segregationsmaskin och närmast kvantfysisk i sin godtycklighet ifråga om betyg och kunskapsnivå. Avregleringar, kommersialiseringen av allmänna åtaganden, undergrävandet av den svenska modellen, användandet av trygghetssystemen för att förvara eller hålla folk i passiva åtgärder – allt har skett med socialdemokraternas goda minne. Juholt var alltid en kompromiss, en dålig sådan, men född ur ett kraft- och principlöst parti, utan egen politik – som t.ex. påpekas av Arbetarbladet, http://arbetarbladet.se/ledare/1.4309031-tv-juholt-var-en-kompromisslosning-.
Juholts mumlande betraktas som en personlighetsbrist, och många kommer säkert likt Göran Greider att skylla på medierna (http://www.aftonbladet.se/kultur/article14248372.ab). Men debaclet Juholt är i en mening rättvisande för innehållet i socialdemokratisk politik: den är ett mumlande, ett upphöjande av passiviteten och business as usual som dygd. Det är brister som inget enskilt personbyte enbart kan åtgärda. Antingen måste det till en omfattande resning från gräsrotsnivån eller någon annan omfattande chock drabba partiet så att det förstår att omfattande förändringar måste ske jämfört med dagens arbetssätt.
Den enda personförändring som skulle kunna hjälpa dem just nu är om Margot Wallström av någon anledning drabbades av messiansk feber och återvände i eld och ära med en ärkeängels dubbla vingpar och brinnande svärd… Och ungefär lika troligt. Envar som gärna vill ta över S’ konkursbo i det här läget är antingen en plikttrogen masochist (men sådana behövs ibland!) eller för dum för att förstå uppgiften, det behöver man inte tidningarnas hjälp för att fatta.
Men deras genomgångar av problemet, om än enahanda, visar med all tydlighet vilket sjunkande skepp Håkan Juholt lämnar efter sig, efter 10 månader som dess kapten: se bl.a.DN http://www.dn.se/nyheter/politik/nio-s-namn–men-ingen-som-tycks-langta-efter-ledaruppdraget, SvD http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ledarlost-s-i-krismote-utan-deadline_6787775.svd, Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14250713.ab, Expressen http://www.expressen.se/nyheter/1.2686885/nu-sager-alla-nej-till-partiledarjobbet.
- http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4923022
- http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=83&grupp=16230&artikel=4923039
- http://arbetarbladet.se/nyheter/1.4308828-juholt-tog-avsked
- http://arbetarbladet.se/ledare/1.4309031-tv-juholt-var-en-kompromisslosning–
- http://www.dn.se/nyheter/politik/live-juholts-presskonferens-i-oskarshamn
- http://www.svd.se/nyheter/inrikes/juholt-jag-avgar-som-partiledare_6786823.svd
- http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/s-maste-hitta-en-enande-ledare_6787259.svd
- http://www.aftonbladet.se/debatt/article14248201.ab
- http://www.expressen.se/kronikorer/kgbergstrom/1.2686537/k-g-bergstrom-303-dagar-av-kaos
- http://bloggar.expressen.se/thomasmattsson/
- http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1603039/TV-Hakan-Juholts-presskonferens.html
- http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1603113/Lang-vag-tillbaka-for-chockat-S.html
- http://allehanda.se/opinion/ledares/1.4309050-vid-vags-ande
- http://blogg.omakastengods.se/2011/03/20/hakan-juholt-som-statsminister-ja-tack/
- http://bengtbernstrom.blogspot.com/2011/03/fralsare-juholt-i-bild.html
Om Fattigdom del 2 – Fattigdom i Rika Länder
Del 2 i artikelserie om Fattigdomen tar upp
FATTIGDOMEN I RIKA LÄNDER
Fattigdom i rika länder är ett mångfacetterat fenomen, och aktualiserar problemet med definitioner, som framgår t.ex av följande jämförelse mellan OECD-länder eller jämförelse mellan relativ fattigdom mellan USA & Europeiska länder nedan(se blogginlägg i Dick Erixons blogg).
En europeisk eller japansk uteliggare är fattig på liknande sätt som en i Indien. Men vad som åsyftas med fattigdom i rika länder är oftast mer subtila former av nöd – inte ren svält, men en brist på förmåga att klara sig själv, att planera för framtiden och att få nödvändiga omkostnader som bostad, el, mat och annat att gå ihop med inkomsterna. Fattiga i rika länder kan inte köpa nya kläder, inte åka någonstans, har svårt att klara sina hushållsräkningar eller ha råd med nödvändiga mediciner och behöver generellt sociala bidrag och välgörenhet för att sörja för sina barn eller inte hamna på gatan. Fattigdomen är olikt i utvecklingsländer inte lika kopplad till jordbrukssektorn, och har en starkare koppling till tillgången på arbete inom industri- och tjänstesektorn.
Europa
17 %, en sjättedel av befolkningen i EU-länderna, lever under fattigdomsgränsen med sociala bidrag – 80 miljoner människor. Barn och pensionärer är överrepresenterade, med 19 miljoner barn som lever under fattigdomsstrecket. Europas fattigdomsgräns räknas generellt som ett hushåll som lever under 60% av medianinkomsten i varje land. Europa kännetecknas således av stora skillnader ifråga om fattigdomens nivå. I Tyskland ligger fattigdomsgränsen strax över 140 000 SEK medan den i Rumänien är knappt 19 000 SEK per år.
Fungerar inte fönstret? se One third of Europe will be in poverty 2025
I Europa håller sig de många länderna tyvärr ofta med olika definitioner av vissa nyckeltal. Hemlöshet t.ex. Siffror från 3 till 4,5 miljoner ges för EUs hemlösa, med de högre siffrorna med en vidare definition av vad som skulle utgöra hemlöshet. Det skulle i så fall motsvara ca 0,9 % av Europas befolkning på strax över 500 miljoner.De sociala skyddsnäten i de västeuropeiska EU-länderna, såsom allmän sjukförsäkring, minskar fattigdomens verkningar, och lyfter bort över en tredjedel av befolkningen över fattigdomsgränsen. Men även här finns en grupp människor som saknar allt, sover på gatan och är helt beroende av välgörenhet för sin dagliga överlevnad.
I de fattigare länderna som Rumänien eller Bulgarien är omständigheterna hårdare, med en större del av de fattiga på överlevnadsgränsen och boende i improviserade bostäder eller på gatorna. Situationen för Europas romer är t.ex. en fattigdomsbomb med en hel folkgrupp som har låg utbildning, medelinkomst långt under snitten för medlemsländerna och ofta brist på vettig bostad.
http://www.youtube.com/watch?v=EmLUp2_h50c
Östblockets fall i början av 1990-talet ledde till en återkomst av fattigdomen i östra Europa. De vidgade klyftorna tillsammans med de statliga subventionernas avskaffande, som i någon mån kompenserat för den lägre inkomstnivån i de länderna, ledde till att miljoner pensionärer och folk på landet kastades ut i fattigdom. Många omoderna industrier, icke konkurrenskraftiga som de var, fick slå igen och arbetslösheten steg drastiskt. Medellönerna har därefter ökat en hel del i flera länder – men ökade klyftor har gjort att stora grupper inte alls hänger med i välståndsutvecklingen.
I de ekonomiska krisernas Europa får nu en mängs människor erfara hur de åter sjunker ner i fattigdom som de trodde sig ha lämnat bakom sig. Grekland och Portugal har sådana ekonomiska problem att levnadsstandarden för många kommer att sjunka, och en utbredd nyfattigdom kan redan anas.
Sveriges andel fattiga är, om någon nu trodde något annat, inte mindre än ca 6,5 % enligt FNs Human development Index. Sverige har dock en låg Gini-koefficient över sociala klyftor, med låg barndödlighet och en hög levnadsstandard och många sociala mekanismer på plats för att ta den värsta udden av fattigdomen. Det är värre att vara fattig i Liberia, det är ett som är klart – men knappast någon sinekur här heller, som alla siffror på sämre psykisk och fysisk hälsa för fattiga tydligt visar. Och Sveriges inkomstklyftor ökar dessutom– se http://www.economist.com/blogs/dailychart/2011/12/incomes
Kortfilm om bostadslösa i Göteborg 2010
USA
Fattigdomströskeln i USA är ca 157 000 kronor (22 000 USD) för en familj med två vuxna och två barn. Det är en inte så många länder som har en så pass hög nominell fattigdomströskel. Men i USA är levnadsomkostnaderna, såsom bostad, värme och el höga och de sociala nätverken svaga – mediciner, sjukvård, barn- och äldreomsorg och utbildning samt försäkringar är till stora delar privatiserade eller avgiftsbelagda och icke subventionerade, så redan dessa system drar mycket av hushållens inkomst. Många människor har mycket svårt att få ekonomin att gå runt och måste t.ex. leva utan sjukförsäkring. Fattiga människor i USA kan ansöka om socialbidrag, som dock ofta kommer i form av matkuponger eller i natura – generella bidragssystem saknas i många delstater, vilket tvingar folk att lita på de många (skattebefriade) välgörenhetsorganisationerna.
http://www.youtube.com/watch?v=ReFcg6TZ-bg&feature=related
USA har en för industrialiserade länder märkvärdigt hög andel människor utan inkomst som har svårt att någonsin få ett vanligt lönearbete – hemlösa och fängelsebefolkning utgör t.ex. en unikt hög andel av befolkningen. Uppemot 1,2 %, 3,5 miljoner människor, upplever hemlöshet varje år i USA, varav en allt högre andel permanent. Den högsta andelen någonstans i världen, 2,2 miljoner människor, ruttnar i landets fängelser.
Fattigdomen stiger nu märkbart i USA – 46,2 miljoner människor lever i fattigdom, den högsta mängden sedan mätningar startade. Var sjätte människa är fattig. Hälften av dem, över 20 miljoner, lever under halva fattigdomsgränsen, definitionen av extrem fattigdom. Fattigdom är överrepresenterad bland barn: mer än vart femte barn, runt 22%, lever fattigt. Där finns också en stark korrelation med ras – bland svarta och latinamerikaner är 25 procent fattiga. Det finns också ett könsgap på 2 % till kvinnors nackdel, vilken tenderar att förvärras ihop med rasskillnaderna. 2008 var 26,5 % av svarta kvinnor fattiga, mot 22,3 % svarta män.
http://www.youtube.com/watch?v=wLdN7h3ABTs
Sett i relativa termer har USAs fattigdomsproblem ökat än mer. Trenden de senaste decennierna är att rikedom i form av ägande koncentrerats bland de redan välbeställda, medan lönerna bland de lägre inkomstsegmenten inte alls stigit i takt med produktiviteten.
Efter att ha minskat från 50-talet till ca 1975 har fattigdomen i USA parkerat på mellan 10-15%. Men sedan sedan år 2000 har detta tak brutits, och nu är uppemot 16% av befolkningen antingen arbetslös eller undersysselsatt (i ofrivilligt deltidsarbete). Krisen i fastighetssektorn har gjort att många förlorat sina hem och gjort problemen ännu mer akuta. Nästan hälften av befolkningen är i dagsläget antingen fattiga eller låginkomstagare. Fattigdomen drabbar inte bara privatpersoner utan även det allmänna, både federala program, delstater och counties (ung. kommuner) vilkas skattebaser urholkas. Detta har en lång historia i ett USA där det finns ett motstånd mot allmänt finansierade funktioner, speciellt sådana som kommer just fattiga till del. Som en starkt affärs- och konsumtionsorienterad, gör-det-själv-inriktad kultur har USA märkvärdigt liten förståelse för universell välfärd, och närvaron av en ständig grupp med tiotals miljoner fattiga mitt bland en enorm rikedom har inte getts speciellt mycket uppmärksamhet genom åren.
http://www.youtube.com/watch?v=LmrfiPi4H20&feature=related
Själva ordet, eller konceptet ”fattigdom” är således fortfarande väldigt känsligt i USA, där den speciella diskurs som råder gjort det möjligt att anklaga kritiker av den rådande situationen för att ”hetsa till klasskrig” redan för att de omnämner faktum att det finns fattiga medborgare. Men samhällsdebatten i USA har de senaste åren börjat svänga till att ta upp frågor om fattigdom mer och mer, i takt med att allt bredare grupper av människor förlorat sina heltidsjobb och i ännu högre grad sina hem.
Japan & Australien
Japan är den utan jämförelse rikaste nationen i Asien, en ekonomisk stormakt i paritet med USA eller EUs rikare medlemsstater. Deras fattigdomsproblem ser också snarlikt ut, även om det inte alltid varit så. Tills för några decennier sedan fanns knappt någon arbetslöshet i Japan, och hemlösheten var ett minimalt problem. Nu, med en ekonomi som har växt obefintligt sedan 1990-talet, har arbetslösheten återvänt. 16 % av befolkningen lever numera under landets fattigdomsgräns, ett sorgligt rekord. Hemlösa kantar tunnelbanorna och gatorna i det högteknologiska landet. En omständighet som också börjar bli tydlig är hur den japanska ojämlikheten mellan könen slår – kvinnor är markerat överrepresenterade som andel av de nya fattiga, och så många som var tredje ensamstående kvinna räknas som fattig.
http://www.youtube.com/watch?v=OyKAkrd86mk
FNs Human Development Index sätter fattigdomen i Australien på nivån 14% – en fattigdomsnivå lik andra utvecklade länder, men på en standard väl över den för sina asiatiska grannars. I Australien har debatten om just absoluta kontra relativa fattigdomstal gett effekten att statistiken är tämligen dålig på området. Att ca 16% lever på socialbidrag verkar dock peka på att fattigdomen minst är på den nivå FN pekar på. Det är väl känt att en betydande andel av den australiska ursprungsbefolkningen, aboriginerna, lever i svår fattigdom på ett sätt som är snarlik Europas Romer. Detta är en fråga som är mycket brännbar i Australien, där det rests krav på kompensation till aboriginerna för den behandling de fått utstå i de vitas händer de senaste 100 åren. Här ser man hur fattigdomen griper in med andra faktorer som ras. Men även bland vita Australier finns fattigdom, med arbetslöshet på 5,6 % och hemlöshet på över 100 000 personer av ca 22 miljoner. En märkligt och för Australien generande omständighet är att andelen fattiga bland människor med funktionshinder är så stort, värre än för något annat rikt land.
Denna Artikelserie skrevs för publicering i Utblick Magazins och Utrikespolitiska Föreningen i Göteborgs Webb
←Klicka på bild för del 1 av Serien: Absolut eller Relativ Fattigdom
Klicka för del 3: Fattigdomen i Asien →
———————————————————–
- http://www.businessinsider.com/poorest-oecd-countries-2011-4?op=1
- http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=284&artikel=4508295&play=3096982&playtype=Ljudklipp
- http://erixon.com/blogg/2009/06/amerika-har-mindre-fattigdom-an-sverige/
Europa
- http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1300&artikel=4221568
- http://www.europarl.europa.eu/news/sv/headlines/content/20111201STO33091/html/Fattigdomsbek%C3%A4mpning-i-EU
- http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?type=TA&reference=P7-TA-2010-0375&language=SV&ring=A7-2010-0233
- http://ec.europa.eu/employment_social/2010againstpoverty/about/tackling_sv.htm
- http://epp.eurostat.ec.europa.eu/cache/ITY_OFFPUB/KS-31-10-555/EN/KS-31-10-555-EN.PDF
- http://www.fahcsia.gov.au/sa/housing/pubs/homelessness/saap_er_publications/recent_international_national/Pages/p3.aspx
- http://intranet.abf.se/filearchive_root/ABF/_Enhetens%20dokument/Verksamhet/Europa%20%C3%A4r%20ditt!/Del3%20-%20Den%20europeiska%20fattigdomen.pdf
- http://www.temafattigdom.se/fakta/om_eu/eu_medborgarna_om_fattigdom/
- http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1300&artikel=4221568
- http://www.euronews.net/2009/10/27/high-awareness-of-poverty-in-eu/
- http://www.feantsa.org/code/en/hp.asp
- http://www.feantsa.org/files/Month%20Publications/EN/Magazine_Homeless_in_Europe_EN/Summer_2008_Homelessness_new_member_states_EN_FINAL.pdf
- http://www.svd.se/nyheter/utrikes/okad-fattigdom-skapar-problem-for-putins-parti_6591646.svd
- http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13133773.ab
- http://www.expressen.se/nyheter/1.2461598/vart-tionde-barn-lever-i-fattigdom
- http://www.peer-review-social-inclusion.eu/network-of-independent-experts/2010/second-semester-2010
USA
- http://www.dn.se/nyheter/varlden/rekordmanga-fattiga-i-usa
- http://www.dn.se/ekonomi/over-49-miljoner-fattiga-i-usa
- http://www.dn.se/nyheter/varlden/hungern-vaxer-i-usa
- http://www.svd.se/naringsliv/rekordmanga-fattiga-i-usa_6467344.svd
- http://www.bjornsundin.se/040120usasvar.htm
- http://www.usabloggen.se/2011/04/03/fattigdomen-i-usa-vad-ar-en-amerikansk-minimilon/
- http://www.usabloggen.se/2005/08/30/statistik-om-fattigdomen-i-usa/
- http://www.usablogg.org/2007/01/03/walmarts-nya-flexibla-amerikanska-och-snart-svenska-arbetsmarknad/
- http://ekonomistas.se/2010/07/24/forenklat-om-fattigdomen/
- http://www.nationalhomeless.org/factsheets/How_Many.html
- http://www.nrchmi.samhsa.gov/Resource/Current-Statistics-on-the-Prevalence-and-Characteristics-of-People-Experiencing-Homelessness-in-the-United-States-48841.aspx
- http://www.americanprogress.org/issues/2008/10/women_poverty.html
- http://www.economist.com/blogs/democracyinamerica/2011/09/measuring-poverty
- http://en.wikipedia.org/wiki/Homelessness_in_the_United_States
- http://en.wikipedia.org/wiki/Incarceration_in_the_United_States
- http://hd.se/kultur/blogg/2011/11/07/kriget-mot-de-fattiga-i-usa-%E2%80%93-och-sverige/
- http://www.metro.se/nyheter/vart-45e-barn-i-usa-lever-pa-gatan/EVHklm!hQRkvnjw4Y5Y/
- http://www.reuters.com/article/2011/12/15/us-usa-economy-hunger-idUSTRE7BE19920111215
- http://www.huffingtonpost.com/2011/09/13/us-poverty-rate-2011_n_959936.html
- http://www.huffingtonpost.com/2011/12/15/census-shows-1-in-2-peopl_1_n_1150128.html
- http://www.nlchp.org/
- http://www.usabloggen.se/2009/03/11/taltstader-for-usas-fattiga-i-kalifornien-och-pa-andra-platser/
- http://inte-pk.blogspot.com/2009/11/svininfluensa-barn-och-fattigdom.html
- http://inte-pk.blogspot.com/2009/11/svininfluensa-barn-och-fattigdom-2.html
Japan
- http://en.wikipedia.org/wiki/Standard_of_living_in_Japan
- http://en.wikipedia.org/wiki/Homelessness_in_Japan
- http://www.majiroxnews.com/2011/12/09/one-in-three-single-japanese-women-poor-says-study/
- http://ajw.asahi.com/article/behind_news/social_affairs/AJ201112090014
- http://www.yomiuri.co.jp/dy/national/T111119001688.htm
Australien
- http://www.aph.gov.au/library/intguide/sp/poverty.htm
- http://en.wikipedia.org/wiki/Poverty_in_Australia
- http://en.wikipedia.org/wiki/Homelessness_in_Australia
- http://www.abc.net.au/rampup/articles/2011/12/01/3381418.htm
- http://apo.org.au/commentary/are-rich-getting-richer-and-poor-getting-poorer
- http://www.homelessnessaustralia.org.au/UserFiles/File/Fact%20sheets/Fact%20Sheets%202011-12/Homelessness%20&%20Poverty%202011-12(2).pdf
- http://apo.org.au/sites/default/files/Homelessness.pdf
- http://apo.org.au/sites/default/files/Equity%20and%20Education.pdf
Ett litet samtal apropå Carema, naivitet och att blunda för problem – hårt
”När jag läste om det blev jag chockad!”
Det här var en kommentar från en person som har läst om missförhållandena i vården på sistone, någon som själv jobbar just inom åldringsvården.
”Chockad, verkligen?”
”Ja jag hade ingen aaaaaning att man kunde göra så här…” Apropå Carema, riskkapital och missvård.
Jag måste säga att hennes aningslöshet förvånade mig. ”Det borde du inte vara”, sade jag.
Det hör till saken att den här personen verkar i en mycket bra kommun, där den allmänna vården fungerar väl. En borgerlig kommun skall tilläggas, men en där av olika anledningar man inte sett det som ett överordnat mål att avhända sig alla verksamheter som möter medborgarna utan behållit ansvaret för det allmännas drift. Och kvalité. En välmående oas i ett hav som numera präglas av en mycket hårdare och krassare verklighet. Den lite naiva och godtrogna inställning som hon hade var på sätt och vis en bra sak. Det säger något om vilka förväntningar som hederliga människor har, och vad de utgår ifrån borde vara normen.
Problemet är att trots att det på papperet fortfarande finns en gemensam och allmän välfärd i vårt land, har det på sista årtiondena medvetet skapats enorma öppningar, stora som slagskepp, för de hänsynslösa och giriga att utnyttja systemet.
”Bli inte chockad”, sa jag således. ”Bli arg.”
Bli arg över att någon ens kan komma på tanken att låta riskkapitalbolag äga ochs därmed styra över institutioner som skall vårda människor, se efter deras välmående, ta hand om deras hälsa, livskvalité och värdighet.
En god vän som för några år sedan hamnade i den fruktansvärda sitsen att försöka driva långsiktig verksamhet men som hade att svara mot ett riskkapitalbolag lärde mig under långa frustrerade nätter av samtal, med otaliga exempel, hur de där bolagen fungerade. Alla de intressanta bokföringsmanövrarna, fixeringen vid rapporter och kvantitativa mått, och den otroliga kortsiktigheten i allt som kom från ovan.Och han verkade i en privat verksamhet utan minsta beröring med människors hälsa, värdighet eller rättigheter.
Ändå agerar framför allt makthavare som att man aaaaaldrig kunde förutse att det som hänt i Carema kunde ske. Det är märkligt. För även det tämligen icke-Norskessflamman-aktiga Svenska Dagbladet skrev i somras: http://www.svd.se/naringsliv/vardbolag-vagrar-bidra-till-valfard_6337990.svd
Som sagt – det får en att fundera. Och inte över minutia i det tröttande drev som kommer att släppa det här för nästa ”stora grej”. Men mer på sådant som principer, och den skall vi säga mer filosofiska poänger.
Och som långtida läsare av den utmärkta ”The Economist” drog jag mig till minnes följande uppräkning av riskkapitalbolagens dilemma och problem, som borde gjort varje beslutsfattare ytterst försiktig – se http://www.economist.com/node/1893232. Vi vet vad riskkapitalister vill, och The Economist säger det också öppet. Det är vad de alltid velat. Att göra vinster genom att äga verksamheter – en kort stund. Inte att driva dem långsiktigt. Inte att ta mänskliga hänsyn. Oavsett vilken nytta de kan tänkas göra i det finansiella systemet är detta något som är konstant.
The Economist är för avregleringar och privatiseringar, de vill alltid ha en marknad när det går. Denna hållning kan man ha invändningar mot, och det är en djupt ideologiskt grundad idé om samhället bakom. Men oavsett vad man anser om det kan man inte säga att de mörkar riskerna och de möjliga nackdelarna med sin modell. Det här är något som The Economist, återigen THE ECONOMIST, nyliberalismens flaggskepp i världen, nämnt upprepade gånger. De verkar mer medvetna med risker hos vinstdrivna verksamheter än deras kusiner från Landet, läs vad som går som svensk borgerlighet numera.
”If doctors are made subject to the strictures and scrutiny of the market, they cannot also be expected to behave like public servants.
But if consultants […] are to see themselves as tradesmen, they will feel entitled to sell their services to the highest bidder.”
I den nutida debatten om den amerikanska sjukvården, som inte ens den varmaste marknadsanhängare vill dra fram som ett föredöme, återkommer den här sortens invändingar hela tiden – se http://www.economist.com/blogs/democracyinamerica/2011/06/health-reform
Kontrastera detta med de mumlande politrucker som genomfört sådana reformer hos oss, som undantagslöst försöker gagga bort riskerna. Med den förutsägbara effekten att man sitter med skägget i brevlådan ett par år efteråt, med vanvård, tåg som inte går, skolbarn som i strid med skolans allmänna mål inte får likvärdig utbildning, apotek som svämmar över av piller ingen behöver men saknar riktiga läkemedel. Från kommunaliseringen av skolan till tillåtandet av friskolor, till avregleringen av äldreomvårdnaden, till tillåtandet av privata aktörer i för allmänna transporter – det är alltid samma sak. Redan har t.ex apotekets verksamhet börjat perverteras av det privata vinstintresset. Gissa vilka som köpt upp apotek till höger och vänster?
Genom åren har argumentet ibland svingats att varför skall man inte få tjäna pengar på själva vården, man får ju tjäna pengar på sjukvårdsutrustning, eller mediciner?
Varför inte? Det beror på hur man betraktar sådana tjänster, allså tjänsten-i-sig, med allt vad det innebär och vem som har ansvaret för dess utförande: som en vara eller en Mänsklig Rättighet.
För den som accepterar att människor har vissa mänskliga rättigheter, och att rättan att få vård, eller utbildning, finns en avgörande skillnad att göra kommers på de materiella ting som underhåller den rättighetsbaserad tjänsten, och tjänsten-i-sig. Ett ting, är just det – en vara man köper. De är utbytbara. De är förhållandevis icke komplexa. Inte ens supporten av det mest avancerade stödsystem kan jämföras med vårdnaden av en människa, som kräver sådant som empati. Sympati. Närhet. Eller för att tala med FN-stadgan om de mänskliga rättigheternas och vår egen Socialtjänstlags ord, Mänsklig Värdighet.
”Socialtjänstens omsorg om äldre, ska inriktas på att äldre personer får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande.”
Socialtjänstlagen 5 kap. 4 §
Principen att man skall få högsta utdelning och VINST från en verksamhet står i bjärt kontrast till vad en Mänsklig Rättighet innebär. En mänsklig rättighet skjuter ut från och häftar vid individen i dess kvalité som människa. Inte som konsument. Den är oupplösligt förenad vid principen om människors lika värde och behov. Den skall komma den till del som behöver den, i den omfattning den har behovet. Inte i den omfattning som den enskildes plånbok medger. Annars är det inte en rättighet, utan en vara som konsumeras.
En sådan allmän, universell rätt tillhör inte en person. Den tillhör alla medborgare, som skall var och en bidra till den. Och som äger den. Bibringandet av sådana allmänna och rättighetsbaserade tjänster måste därför innehålla kraftiga spärrar mot att plundras eller få sina medel, som demokratiskt manglats fram, avledda för ändamålet att ge vissa få enskilda vinster och privat förmögenhet. Att istället för att ge vård eller utbildning eller vad det än är för rättighetsbaserad tjänst som man utför för gemensamma pengar, ta ut dryga vinster och bonusar och undvika att skatta för dem, blir i det ljuset inget annat än förskingring av allmänna medel.
Article 22.
Everyone, as a member of society, has the right to social security and is entitled to realization, through national effort and international co-operation and in accordance with the organization and resources of each State, of the economic, social and cultural rights indispensable for his dignity and the free development of his personality
United Nations Universal Declaration of Human Rights
Den som vill att utförandet av sjuk- och åldringsvård, utbildning, säkerhet och andra sådana fundamentala rättigheter inte skall bindas av återhållande regleringar har således avslöjat sin människosyn. En som präglas av förtingligande. Att man anser att en ”service” av en åldrad människa eller ett barn skall komma att betraktas som samma som att serva ett kylskåp. Oavsett om den förstår det eller inte.
I själva verket skall man finna att de vägrar att inse det. Av förståeliga skäl, för befolkningen, iaf den absoluta majoritet som inte skulle ha råd att köpa det dyraste kylskåpet, ursäkta vården, skulle kunna tänkas invända. Samt alla som inser att incitamenten i ett system som präglas av upphandling och vinstintressen måste, notera av naturnödvändighet kan inte undvika att leda till missgrepp och prioriteringar som diametralt strider mot en rättighetsbaserad syn på vissa av samhällets verksamheter (se t.ex. http://csripraktiken.se/2011/11/21/per-grankvist-sattet-att-upphandla-skapar-nya-vardskandaler/).
Det är anledningen varför t.ex. Finland, som sägs ha världens bästa skola, inte tillåter de endast 23 privata skolorna i landet att Gå Med Vinst.
Exemplet Finland visar att det här är inte en höger- vänsterfråga. Socialdemokraterna hos oss har varit lika skyldiga som de borgerliga partierna i denna fråga. För dem har driften att slippa direkt ansvar för sådant som kan leda till kritik varit en lika perverterande drivkraft som nyliberal ideologi för högern. Båda har noga duckat för de vidare principerna.
Även som liberal måste man fråga sig, och inse, att det finns en konflikt här. Antingen är tillskyndandet av marknadslösningar till varje pris ett överordnat mål. Eller så sätter idén om att vissa samhällsfunktioner på en viss nivå är mänskliga rättigheter, en fundamental liberal princip, vissa gränser för vad, hur och om man skall få tjäna pengar på dem. Den här konflikten definierar om vi skall ha en välfärd i en demokratisk stat värd namnet, eller om detta skall abdikeras till förmån för Gordon Gekko och hans likar.
http://www.youtube.com/watch?v=e9mWAxHpeew
—————————————————–
- Om den Nationella värdegrunden för äldreomsorgen http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/18222/2011-1-7.pdf
- I den här intressanta samlingssidan från Australien kommer några röster om privata vårdgivare där http://www.bmartin.cc/dissent/documents/health/nh_comp.html
- Om en av många skandaler i privat vård i Storbrittannien, från juni http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2011/jun/09/private-equity-southern-cross
- http://sv.wikipedia.org/wiki/Carema
- Om själva upphandlingsförfarandet och dess incitament http://csripraktiken.se/2011/11/21/per-grankvist-sattet-att-upphandla-skapar-nya-vardskandaler/
Intressanta Blogginlägg i urval
- http://kentwerne.se/granskande-artiklar/den-nya-valfardsindustrin/fakta-om-de-storsta-inom-varden-och-skolan/ och http://kentwerne.se/granskande-artiklar/den-nya-valfardsindustrin/
- http://storstad.wordpress.com/2010/08/08/vardslos-hantering-av-skattepengar-inte-samma-sak-som-valfrihet/
- http://peterlandersson.blogspot.com/2011/11/vardkris-carema-och-de-maktlosa.html
- http://moderatlotta.wordpress.com/2011/11/13/girighet-ar-aldrig-vackert/
- http://homopoliticus.blogg.se/2011/november/expressen.html
- http://rodaberget.wordpress.com/tag/carema/
- http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1749&blogg=52715
- http://www.rikareliv.info/Riskkapitalet.htm
- http://www.varldensbastasjukvard.se/2011/04/riskkapital-behovs-men-inte-i-valfarden/
- http://www.zaramis.nu/blog/2007/08/finland-vs-sverige.html
- http://www.evabrittsvensson.se/?p=380
Några pressröster i urval om Carema, privatiseringar och riskkapitals ägande
- http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=4224&artikel=4807985&grupp=16275
- http://www.goteborgsfria.nu/artikel/81258
- http://svt.se/2.37482/1.2603500/utskriftsvanligt_format
- http://www.veteranen.se/tyck/riskkapitalbolag-ar-en-viktig-politisk-fraga/
- http://www.goteborgsfria.nu/artikel/81258
- http://www.e24.se/business/halsovard/riskkapitalbolagen-gor-miljardklipp-i-varden_2671395.e24
- http://www.svd.se/naringsliv/skattepengar-lockar-riskkapitaljattar_5992389.svd
- http://www.svd.se/naringsliv/kommuner-vill-stoppa-riskkapitalet_6657076.svd
- http://www.svd.se/naringsliv/vardbolag-vagrar-bidra-till-valfard_6337990.svd
- http://www.svd.se/naringsliv/riskbolagen-tvingas-till-oppenhet_6655592.svd
- http://www.dn.se/debatt/trovardigheten-for-hela-vardbranschen-urholkas
- http://www.dn.se/nyheter/sverige/kommunerna-maste-ta-ett-storre-ansvar
- http://www.dn.se/nyheter/sverige/tiotusentals-drabbade-av-apotekets-receptproblem
- http://www.dn.se/debatt/dags-for-en-uppgorelse-over-blockgransen-om-aldrevarden
- http://www.dn.se/sthlm/kissblojorna-vags–for-att-spara-pengar
- http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14013231.ab
- http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13972848.abhttp://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article13940210.ab
- http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13895758.ab
- http://www.aftonbladet.se/kultur/article11201712.ab
- http://www.expressen.se/1.2621779
- http://www.expressen.se/nyheter/1.2620416/caremas-skattelucka-kan-tappas-till
- http://www.expressen.se/nyheter/1.2616404/fick-diagnosen-fet-men-hade-lungcancer
- http://gt.expressen.se/nyheter/1.2640750/carema-vill-betala-tillbaka-efter-svaltdod
Oooops, jag glömde slå på respiratorn… hjärnskadade snubben dog visst?
Ibland vet man verkligen inte om man skall skratta eller gråta, eller bådadera. Den här lilla nyheten, som kom in som ett telegram från TT först, kvalificerar till dem alla.
I sin helhet lyder den:
Glömde respirator – patienten dog
Publicerad i dag 12:26
Socialstyrelsen riktar allvarlig kritik mot Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg sedan en patient avlidit efter att personal missat att slå på en respirator, skriver gp.se.
Patienten hade allvarliga hjärnblödningar efter ett fall och skulle transporteras till intensivvårdsavdelningen. Där upptäckte en läkare att respiratorn inte var påslagen utan stod i stand by-läge.
Socialstyrelsen konstaterar flera brister i bland annat rutiner och ansvarsfördelning.
TT
Vad skall man säga?
Med risk för att låta vulgär visade jag den där för en stackars assistent som med rätta var arg för en screw-up från sin arbetsgivares, kommunens sida. Med tillägget: ”Ingen dog i alla fall”.
Hon log, trött.
Det är det enda lilla positiva man kan extrahera från denna soppa. Sådana här händelser är trots allt inte så vanliga.
Man bör heller inte föregripa den vidare utredningen om vad som gått fel. Sjukhuset självt gjorde en Lex Maria– anmälan, och socialstyrelsen pekade ut ett antal brister. De borde inte förvåna någon. Arbetsbelastningen var hög, högre än vad den befintliga personalen kunde klara. Det fattades rutiner för de interna transporterna i sjukhuset. Och alla hade inte den kompetens som man kanske kunde önska (se https://vardforbundet.se/Vardfokus/Webbnyheter/2011/November1/Respiratorn-slogs-aldrig-pa-och-patienten-dog/)
Utan att peka finger åt något bestämt håll så vet nog många av oss av personliga erfarenheter med vårdapparaten att den städse är uttänjd till det yttersta, och lever och levererar ofta sin livsviktiga funktion baserat mer på den underbemannade personalens vilja att offra sin tid och sin hälsa än något annat. I en sådan miljö finns inga marginaler. Accidents will happen, som USAs militär brukar säga. Den stackars människan som dog efter två dagar fick betala priset för detta. Han var 38 år gammal.
Exakt vem eller vilka som klantat sig, eller om rutinerna varit otillräckliga (men kan man verkligen enbart med rutiner avskaffa alla instanser av olyckshändelser och hjärnsläpp?) får visa sig. Men så länge vården dras med personalbrist och jonglerar med alla händer, och fötterna också, varje dag för att klara sin uppgift, så lär det tyvärr inte vara sista gången.
———————————-
Jag mötte Lassie…eh eller Darth Vader?
Jaja, halloween är ett kommersiellt jippo och handlarna och godisförsäljarna gnuggar händerna medan den jänkiska smörjan översvämmar kulturen och blablablaaaa.
Men kom igen. När man på nattens väg ut mot arbetet stöter på självaste Darth Vader, då är mycket förlåtet. De tämligen beskänkta damerna som flankerar den mörke Sith-lorden och högljutt prisade hans stora öh… hjälm, verkade i alla fall förtjusta, liksom alla vi andra som satt i t-banan, inte minst jag som fick förklara det hela för en tämligen förvånad pakistansk arbetskamrat…
Så här ser det ALLTID ut på tunnelbanan… eller kanske inte… (Foto förstås med benäget tillstånd från hjälmbäraren)
Halloween är förstås en trevlig ursäkt att klä ut sig och klämma några starka eller glas rött, vilket är välkommet av fler än svenska handelskammaren. Själva festen har inget med vår kultur att göra och är mest ett jippo, men en förlåtelses skimmer har det faktiskt, och det är att den trots allt är lite… tja kreativ. Den premierar påhittighet.
En sak slog mig dock, att endast en mycket stor man kan bära upp den där kostymen – på en normalstor person gör den stora hjälmen att det ser mer roligt än skräckinjagande ut, mer Dark Helmet än Darth Vader liksom… för att göra ännu en liten nostalgitripp till 80-talet och ”Spaceballs”. Varför ser man inte ”Dark Helmet”- kostymer till Halloween?
I see your Schwartz is as Big as Mine!
Själv kan jag aldrig tänka på halloween utan att dra mig till minnes en god vän som jag fick sopa upp från mattan efteråt, på den tid när vi var unga och dumma. Han hade passande nog klätt ut sig till Döden och sprang under en ovanligt blöt natt runt och antastade damer mer och mer frenetiskt med sin plastlie muttrandes ”jag är dööööden, och jag har länge vandrat vid din sida…”. Det var tider det.
Hatet på Nätet – och sen? Diskussion på UR
Den 20:e september ägde debatten Näthatet rum i kulturhuset. Temat var de hot och trakasserier på nätetsom ibland drabbar de som skriver om kontroversiella teman . I tisdags (18/10) sände Utbildningsradion (UR) sin inspelning av kvällen, och den finns att se på UR Play.
Diskussionen ägde rum inför ramen för kulturhusets projekt Shahrazad om det fria ordet. Vi fick möjligheten att lyssna på och ställa frågor till en panel bestående av de tre deltagarna Tinni Rappe, Lena Sundström & Kajsa Klein, lett av svenska PEN’s Ola Larsmo.
Här skrevs ett inlägg om den intressanta debatten den kvällen, på https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/23/nathatet-paneldiskussion-om-det-hotade-ordet-pa-internet/
Men nu kan den alltså ses på UR Play. Man har inte tagit med frågestunden, utan det utsända består av den ca 1 timme långa diskussionen mellan paneldeltagarna, som är fyllig och beaktansvärd nog. Se länken nedan för att komma till UR Play och programmet.
Klicka på bilden för att komma till sändningen
Diskussionen om näthatet har bedarrat under hösten – dess aktualitet ägde mycket samman med debatten om kommentatorsfält och nätforum som kom i efterdyningarna av massmördaren Anders Behring Breivik (som också i mycket försvunnit från medias tablåer). Den underliggande orsaken till att man diskuterar om aggressionsnivån på nätet finns dock förstås kvar. Nätdiskussionerna är här för att stanna, och hur man förhåller sig till varandra på nätet och bildandet av ett gott debattklimat och regler för samliv där är ett ämne som kommer att brisera igen, så fort det visar sig att ett stort våldsdåd, en politisk skandal eller större omvälvning har koppling till diskussioner på nätet.
Vilket det med nästan total säkerhet kommer att göra.
Läs mer om Kulturhusets projekt Shahrazad http://www.kulturhuset.stockholm.se/default.asp?id=34978 och deras diskussionskvällar på temat ”Hotade Ord” här.
- Tinni Rappe är en journalist och författare till flera böcker med inriktning på perspektiv som berör kvinnors möjligheter och problemställingar. Hon har publicerat flera debattartiklar och inlägg på ledande svenska tidningar och debattfora. Hennes hemsida är http://www.tinni.se/index.php, där man också kan se de böcker hon skrivit – samtliga finns på Adlibris (http://www.adlibris.com/se/searchresult.aspx?search=advanced&author=Tinni%20Ernsj%F6%F6%20Rappe&fromproduct=true) och Bokus (http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?authors=Tinni%20Ernsj%F6%F6%20Rappe).
- Lena Sundström har inte någon fast hemvist på nätet som jag kan se. Men hon har varit produktiv och allmänt framstående så hon har en egen wikipediaartikel http://sv.wikipedia.org/wiki/Lena_Sundstr%C3%B6m, och på Aftonbladet kan man ta del av en del av hennes texter http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenasundstrom/. Hon gjorde en uppmärksammad film åt TV4 – ”Världens Lyckligaste Folk ” – en liten film om Danmark år 2009 (länk http://lycklig.kamrat.tv/). Vad jag kan se på diverse fora har hon fått ta emot en sådan otrolig mängd skit och nesliga tillmälen att vem som helst skulle ha knäckts. Hon berättade under kvällen att något svin bl.a. kapat hennes Twitterkonto och skickat vidriga meddelanden från det (http://svt.se/2.22620/1.2540975/sundstrom_polisanmaler_twitter-kopia). På sistone har hon skrivit artiklar som kommer att citeras i ett kommande inlägg här på bloggen – se DN http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/lena-sundstrom-sa-skapas-en-fiende och Second Opinion http://www.second-opinion.se/so/view/2107.
- Kajsa Klein har forskat om sociala medier sedan 1990-talet och uppmärksammade tidigt en övervikt för kvinnliga bloggare på blogosfären (se t.ex.http://surfalugnt.se/wp-content/uploads/Unga_tjejer_dominerar.pdf) . Hon undervisar idag vid Högskolan i Dalarna i medie- och kommunikationsvetenskap. Hon deltar i en ny panel i Huddinge demokratidagar den 20:e oktober, se http://www.huddinge.se/sv/Uppleva-och-gora/evenemang/sociala-medier-pa-gott-och-ont/.
- Ola Larsmo – Journalist, Författere, debattör, ordförande för svenska PEN… har för många meriter för att dras här. Men han har en egen hemsida med god info http://www.olalarsmo.com/, och profil på wikipedia http://sv.wikipedia.org/wiki/Ola_Larsmo där man kan se hans många artiklar, böcker och andra verk.
Dumskallarnas Konspiration – Kreationism i Sverige
Om Kreationism i Sverige. I första inlägget om temat kreationism, ”Kretiners, jag menar Kreationisters Undervisning” togs kreationismen i dess moderna högsäte USA upp. Här skall aspekter på kreationisters närvaro i Sverige lyftas fram.
Kreationismen i Sverige och Europa överhuvudtaget är tack och lov en mycket svagare och krokigare planta än i USA, som i detta hänseende ju står ut vid alla former av seriösa internationella jämförelser som framgår av t.ex http://blogs.discovermagazine.com/gnxp/2009/03/creationism-in-america-europe/ och http://en.wikipedia.org/wiki/Demographics_of_atheism.
Men att kreationister trots allt kryper runt undervegetationen även i Sverige blir tydligt så fort någon skriver om vetenskap speciellt om evolution. Se t.e.x några gensvar till Karin Boys krönika i DN Söndagen 11/09 (http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/vetenskap-vilar-pa-ordnade-data), som omedelbart drog på sig ett bloggsvar från troshuvudena på kreationistsajten Genesis.nu.
Kreationism i Sverige lider av den välförtjänta nackdelen av att inte ha den sociala acceptans den åtnjuter i staterna. I Sverige riskerar en kreationist med all rätt att stoppas i samma fack som den som tror att den bortrövats av rymdvarelser eller att jorden är platt och får inga gratispoäng för sin bullshit. Jämfört med andra rörelser som ifrågasätter den vetenskapliga koncesus, som de renodlade klimatskeptikerna, ser man att den är mycket svagare och mindre spridd. Att det är kopplingen till den i Sverige mycket svaga reliogiositeten som drar ner kreationisternas aktier ligger nära till hands: klimatskeptikerna är fler eftersom det är en position som även sekulära människor kan hysa. Men att den kreationistiska impulsen som strålar ut från religionen trots allt finns där och verkar i skuggorna måste var och en inse. Och då och då sticker de upp huvudet – se tex:
- Kristdemokraternas förstanamn vid valet till Europaparlamentet Eva Bohlin. Såsom en f.d. medlem av Livets ord sitter hon idag i KD:s partistyrelse. Och är en uttalad kreationist, och vill i likhet med amerikanska fundamentalister att kreationism skall läras ut i skolan, parallelt med en vetenskapligt grundad förståelse av livets ursprung. På biologilektionen. (http://www.newsmill.se/node/3561, http://sv.wikipedia.org/wiki/Ella_Bohlin).
http://www.youtube.com/watch?v=oENuSL7_c6U
Eva Bohlin vann Föreningeng Vetenskap och Folkbildnings skampris ”Årets Förvillare” 2009 (http://www.vof.se/visa-forvillare2005) som tillfaller den som:
”[…] i Sverige under året, frivilligt eller av grov oaktsamhet, bidragit till att skapa förvirring och oklarhet om vetenskapens metoder och resultat. Särskild vikt ska fästas vid insatser för att främja auktoritetstro och en okritisk inställning till sådant som sägs i vetenskapens namn”
Från Vetenskap och Folkbildning ”Regler för föreningens utmärkelser”: http://www.vof.se/visa-regler
- Sekter som Livets Ord, underminerar medvetet eller låter helt bli att lära ut kunskap i skolämnen som evolutionen, i total motsättning till Skolverkets läroplaner. Detta har dragit på dem kritik och åtgärder från skolverket vid ett antal tillfällen, som Maria Gunther Axelsson, en ex-kreationist, berättar om i artikeln http://www.fritankesmedja.se/maria-gunther-axelsson-en-ex-kreationist-talar-ut. Hör nedan Livets Ords skolchef Maj-Kristin Svedlund pratar om evolutionteorin som ”en lögn som vänder barnen bort från Bibeln och Gud”. Tror någon på allvar att de här gynnarna kan genomföra en seriös och på fakta baserad undervisning i säg…biologi? Eller geologi? Eller fysik?
http://www.youtube.com/watch?v=1Vp9uSSxXC8
- Kreationisterna försöker , återigen efter amerikansk förebild, att bygga upp egna institutioner, tankesmedjor och en närvaro på nätet och i olika former av mediaforum, som det svenska Claphaminstitutet (http://claphaminstitutet.se/) eller de absurda vetenskapsförfalskarna i Genesis.nu beskrivs väl i artikeln http://egosumdaniel.blogspot.com/2010/02/creationist-stupidity-has-no-end-even.html.
En av många orsaker att vara vaksam är också att kreationismen, precis som andra intellektuella avarter som också har en politisk agenda, ligger och jäser och kan komma upp till ytan som en följd av samhällsförändringar som drivs av helt andra skäl. Mekanismer som verkar röra andra företeelser kan indirekt underlätta för vetenskapsförnekarna. Två exempel från undervisningsvärlden som kan nämnas är bristerna i undervisning i naturvetenskap i skolan och införandet av friskolor.
Undervisningen av naturvetenskap i skolan. Biologin hör till naturvetenskaperna, och om den svenska skolan inte kan undervisa om dessa ämnen riskerar förstås en större mängd av befolkningen att växa upp utan en grundläggande förståelse för hur verkligheten, inklusive livets uppkomst och mångfald, fungerar. Det är knapapst bra om man vill hålla vidskepelser som kreationism stången. Om att svenska elevers skolresultat i naturvetenskap och matematik har sjunkit de senaste deccenniet har det diskuterats en hel del – att det är ett faktum tycks det råda koncensus om, och internationella undersökningar som PISA (se skolverkets sammanfattning och hela undersökningen i PDF) verkar bekräfta den allmänna bilden. Se
- http://www.ufn.gu.se/aktuellt/nyheter/Nyheter+Detalj/alumnkvall-pa-tema-forsamrade-skolresultat-.cid921113,
- http://www.skolverket.se/2.3894/publicerat/2.4117/2.801/orsaker-till-forsamrade-skolresultat-kartlagda-social-bakgrund-har-fatt-storre-betydelse-1.111283,
- http://www.lararforbundet.se/web/ws.nsf/documents/003E14EE?OpenDocument&menuid=00326A1C,
- http://ekonomistas.se/2011/03/21/segregation-skolval-och-skolresultat/
Några, t.ex. Forskning och Framsteg sätter bristen på naturvetenskaplig bildning eller ens allmän förståelse med just möjligheten för hjärnspöken som kreationism att poppa fram igen. http://www.fof.se/blogg/hanna-enefalk/nar-folkhemskritik-blev-kreationism. Det finns en idé där, ibland uttryckt bland naturvetenskapligt skolade personer, att en textkritisk, ofta benämnd ”postmodern” tankesätt inom den högre undervisningen också indirekt bidrar till att underminera tilltron till naturvetenskapens metoder och resultat, och den resulterande världsbild som växer fram. Universitet och utbildningsanstalter drar ibland på sig kritik för att alltför lätt låta kreationister infiltrera dem och erbjuda vetenskapsförnekare ett prdum, se t.ex. http://akademiskfrihet.wordpress.com/2009/10/24/kreationister-nu-pa-svenska-universitet/.
Jag är inte så säker på hur vedehäftig den kritikbanan är, men det har hänt några gånger att humanister för avslöjat en förfärande brist på allmänbildning om just naturvetenskap (t.ex. att inte veta något om strålning, eller varför och hur vi har årstider – uhhhuh). Sådana människor står inte starkt rustade att se igenom mumbo-jumbo som kreationism eller tron på paranormala fenomen, till olycka inte bara för dem utan också deras elever. Se även kommentaren till författaren Björn Ranelids antiintellektuella och ignoranshyllande smörja i http://akademiskfrihet.wordpress.com/2009/12/14/ranelind-sagar-vetenskapen-och-kommer-ut-som-evolutionsfornekare/ som ett exempel på hur man tidvis kan göra okunnighet om naturvetenskap till dygd i vissa kretsar, som verkligen borde veta bättre och inte har någon ursäkt för sin enfald.
Införandet av friskolor i Sverige har från allra första början inneburit en risk för att religiöst anstucken mumbo-jumbo bibringas eleverna – se artikeln från skolledarna om kreationismens alltmer påtagliga närvaro bland svenska friskolor: http://www.skolledarna.se/skolledaren/artikelarkiv/internationellt/Sidor/Kreationism.aspx.
Vi kan se att i fallet med Storbrittanien har detta redan har haft effekten att många skolbarn utsätts för knappt maskerad religiös undervisning http://www.cbn.com/CBNnews/533353.aspx, och att även höga företrädare för undervisningsinstitutioner lockas att svaja för att tillfredsställa bräkandet från de religiöst anstuckna som vill likställa sina brinnande buskar med vetenskapliga fakta http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=157785.
Den berömde biologen och bekämparen av vidskepelse Richard Dawkins om vilken skrivits här förut, gjorde ett program om engelska religiösa friskolor i sin serie ”The Age of Reason” som ger en isande inblick till hur det kan bli. Se första delen av fyra nedan.
http://www.youtube.com/watch?v=8_fLPYSW1hg
Denna blog instämmer till fullo med de som vill avskaffa alla former av religiösa friskolor – all erfarenhet visar att hur mycket dessa än bedyrar motsatsen kommer deras religiösa orientering förr eller senare att spilla över på undervisningen och smyga ner i vad eleverna bibringas som fakta – inte religion. Religion har ingen plats i skolans undervisning utom som komparativa religionsstudier, där man undervisas om alla religioners doktriner, deras historia och bakgrund. Allt annat är inledningen till religiös indoktrinering och påverkan som inte kan vara annat än dogmatisk http://www.newsmill.se/artikel/2011/03/10/st-ng-de-religi-sa-friskolorna.
Det är en sak att tro på Gud, att vara deist eller till och med en uttalad kristen med förmågan att se till det centrala i sin tro och svagheten i beskrivningar av verkligheten som nedtecknades för tusentals år sedan av personer vars kunskaper om världen understeg en modern 10-årings. Sådana sansade kristna utgör flertalet av troende i vårt land. Tyvärr, och kanske beror det på att de också är i en minoritet och känner att de måste skydda sina mindre nogräknade troskamrater, är de dåliga på att påpeka dessas villfarelser. Ett ovanligt exempel är Björn Helgesson, en man som man måste respektera oavsett vad man tror om hans Jesus – han drar en lans för att vetenskapens kunskaper och metoder är en underbar gåva, medan fundamentalisters sterila tryckande på sin egen bokstavstolkning riskerar att dra löje över hela kristendomen (se http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=237095).
Jag tror att han har rätt. Kreationismen är en försvarsmekanism som avslöjar en tro som inte tål ifrågasättande, för trång för att rymma en frågvis och lärande människas ande. Den som verkligen tror på en ofattbart mäktig Gud och en komplex och mångfacetterad värld tar med tacksamhet emot ny kunskap och behöver inte hålla sig fast vid döda stavelser författade av bronsåldersmänniskor som för länge sedan förlorat sin vederhäftighet. Flera framstående forskare som Kenneth Miller och Francis Collins, som berikat vår kunskap om världen, är övertygade troende. De bekämpar också kreationism och står upp för vetenskapens landvinningar. De vet att de utgör grundvalen för ett modernt samhälle, för välfärd och för vår förståelse av universum och oss själva.
I Sverige gäller det alltså för både bildade och sansade kristna såväl som sekulära människor av alla schatteringar, liksom de sekulära institutioner som har att se till det allmännas bäasta att vara ständigt vaksam mot Kreationismens röta i offentligheten i vilken skepnad den än kommer. Och att omedelbart framhålla för de som hyser sådana åsikter att de inte skiljer sig en tum från troende på Elvis återkomst.
************************
Tidigare Inlägg om Kreationism och Evolution på denna blogg
———————————–
Länkar
-
En introduktion till kreationism, med speciellt perspektiv på undervisning i skolan, som är tämligen lättillgänglig men ändå benar upp de viktigaste begreppen är en uppsats av Daniel Gylestam:”Kreationism och Biologism – om hur lärare hanterar religion och vetenskap i gymnasieskolans biologiundervisning”, PDF i http://liu.diva-portal.org/smash/get/diva2:21842/FULLTEXT01
- Wikipedia har förstås några artiklar i ämnet kreationism, inklusive dess senaste maskeradutstyrsel ”Intelligent Design” – sidorna tar också upp deras misslyckade försök att få lära ut religiöst nonsens i amerikanska skolor. http://sv.wikipedia.org/wiki/Kreationism och http://en.wikipedia.org/wiki/Intelligent_design
- Om kreationism i Europa och USA, en jämförande artikel i Discover Magazine från 2009: http://blogs.discovermagazine.com/gnxp/2009/03/creationism-in-america-europe/
- Forskning och Framsteg har publicerat ett antal intressanta artiklar om evolutionen och debatten kring den
- http://www.fof.se/blogg/jakob-londahl/kyrkan-mot-vetenskapen-150-arsjubileum-av-en-legendarisk-debatt
- http://www.fof.se/blogg/ulf-danielsson/vilse-i-evolutionsteorin
- Vetenskap och Folkbildning rescenserar den kända amerikanska bildningsdebattören Eugenie Scotts bok om just kreationismen och dess juridiska och utbildningsmässiga finter i USA – se http://www.vof.se/folkvett/20054kreationismen-kritiskt-granskad
- Professorn i molekylär cellbiologi vid Uppsala Universitet Dan Larhammar, Ordförande i föreningen vetenskap och Folkbildning slaktar kreationisten Göran Schmidt, en av de mer bildade svenska kreationsförespråkarna och medlem i Genesis i artikeln http://old.genesis.nu/schmidt_larhammar/2_Larhammar.html
- ett urval blogginlägg på svenska om kreationism http://stevelando.blogspot.com/2010/09/kreationism.html, http://egosumdaniel.blogspot.com/2010/02/fast-rational-response-to.html, http://skeptikerpodden.se/2010/10/reimer/, http://geobastard.wordpress.com/2010/03/05/stall-fragor-till-kreationisterna-inte-bara-svara-pa-deras-fragor/, http://blog.ateism.se/category/pseudovetenskap/kreationism/,
- En bloggare som även om den inte är kreationist har en helt annan åsikt om behovet att mota kreationister i grind har bloggaren Joakim Horsing http://joakimhorsing.se/2007/10/04/morgan-johansson-och-humanisterna-ger-mig-kalla-karar/.
- Artiklar
Några bilder från Victoria Tower, Kistas nya höghus
Med anledning av ett uppdrag nyligen fick jag tillfälle att jobba i Stockholms nyaste landmärke precis när det öppnade.
33 våningar och 120 meter hög, skinande blank reser den sig över Kistas dal…eller nåt.
Stockholm är inte bortskämt, det borde vara en allmänt erkänd åsikt, med höga hus. Vissa ser detta som en bra sak. Vissa är entusiaster för skyskrapor och kan inte få nog av dem.
Det är tyvärr, en löjlig och konstruerad motsättning det här, och påminner oss om hur mycket ovana vid storstaden som livsarena ändå dröjer sig kvar i Stockholm. Ett stort eller högt hus är som…vilket hus som helst. Är det snyggt eller välkosntruerat så är det. Är det fult och/eller ett fuskbygge så är det. Det som kan vara trixigt med skalan är inte så mycket det estetiska intrycket, som om huset är praktiskt att använda, väl anpassat för syftet. DET är något som däremot kan bli seriöst fucked up av vissa arkitekter och byggherar, som blir kära i sin jättepenis på ritbordet och inte ger de som skall vara i byggnaden eller de som drabbas av dess närvaro tillräcklig hänsyn. Stora brutala byggnader med enorma öppna ytor som inte kan användas till något och får besökaren att känna sig som en utsatt myra. Jättehus med för få parkeringar, eller motsatsen, omges av jättelika ödemarker av vägar och serviceareor som får allt utom huvudingången att kännas som en Cyberpunkisk dystopi. Det är sådant som ger stora hus dåligt rykte.
Varför detta utbrott? Nå, nyligen hade jag möjligheten att besöka och röra mig runt i en hög byggnad som fortfarande inte var riktigt färdig. Byggnaden ifråga var Victoria Tower i Kista, Stockholms senaste landmärke som invigdes nu i september. (se http://www.aftonbladet.se/resa/temaweekend/article13628499.ab och http://www.svd.se/resor/titta-in-i-nordens-hogsta-hotell_6474990.svd).
Scandic Hotel, hyresgästen, har redan installerat sig och driver hotellet fullt ut, men de översta våningarna är inte färdiga än, inte invändigt i alla fall. Det bäddar för några små snags här och var. Det får man såklart acceptera – en modern byggnad har alltid lite barnsjukdomar i början, att förvänta sig annat vore löjligt. På det hela taget verkar det fungera OK. Jag var själv där som en del av säkerhets- och brandskyddsdetaljen och passade på att titta runt och se mig runt i huset medan det fortfarande var just inte helt färdigt och arbeten pågick i vissa rum, vilket tillåter lite mer insyn än vad som annars vore möjligt.
Själva formspråket i hotellet är ganska snyggt, på det där diskreta och moderna sättet som ett nytt hotell är. Inredningen går i en ljus och minimalistisk stil utan att vara påträngande stajlad. Korridornerna är lite klaustofobiskt färjeliknande kanske, men det kan vara jag som är ovan. Det som slår en är också hur pass effektivt utnyttjat utrymmet är. Huset är högt och smalt, och varje våningsplan inte speciellt stort. Men rummen (de vanliga rummen alltså, inte några sviter) kändes rymliga och försedda med allt man rymligen kan begära som en modern affärsgäst, lobbyn var stor och öppen utan att kännas öde, och det var överhuvudtaget väldigt…svenskt lagom, på ett bra sätt. Inte för grandiost. Inte för litet och puttigt. Modernt. Rent. Luftigt.
Och hela tiden är man medveten om att själva huset har en lite annorlunda form. Inte bara att det är högt. Fasaden t.ex. består av trekantiga element, av vilka ett stort antal är fönster. Det blir man väldigt starkt påmind om även inne i byggnaden. På det sättet står husets utsida i förbindelse med insidan på ett mycket mer intressant sätt än om man bara gjort vanliga fönster, eller ens fönsterväggar.
Ur rent arkitektonisk synpunkt är Victoria Tower ovanlig såtillvida att byggnaden blev MER spejsad varefter byggprojektet fortskred. Det normala är ju att man börjar med en galet punkig vision som sedan skalas av bortom all igenkänning och slutar i en trist, amputerad sak som inte imponerar eller väcker nyfikenhet hos någon. (Se t.ex. en av mina favorithatexempel, ”Haglunds Pinne” på https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/06/29/for-ovrigt-anser-jag-att-alla-hus-over-50-m-bor-forstoras/).
Det här syns tydligt i denna tidiga rendering av projektet från 2009: då var det ett högst ordinärt höghus, utan några speciella särdrag förutom höjden. Men när uppdraget gick till Gert Wingårdhs arkitektkontor, som ritade ett ”T” och lade till den snygga trekantsmosaiken och viola, det blev ett faktiskt iaf lite ovanligt hus, trots att de utstickande gavlarna kanske kunde varit lite längre ut (men det hade antagligen skapat vissa svårigheter med bärigheten i huset). Mycket ovanligt för Stockholmska förhållanden.(Bilden till vänster från tråd från Skyscrapercity http://www.skyscrapercity.com/showpost.php?s=53fc4b4efbae956ebb06bc08fe80b04f&p=16828321&postcount=1).
Totalintrycket på plats var att det här är ett hus som passar in i området, mycket väl kan fungera som det är tänkt, och som troligen kommer att fylla ett välbehövligt syfte av mer hotell-och konferensutrymme, samt har en passande modern form för det expanderande och dynamiska Kista.
Jag passade på att ta några bilder från byggarbetsplatsen under, för att visa hur huset upplevs från markplanet, med gradvist avslägnat perspektiv.
Och slutligen, så här syns Victoria Tower i en panoramisk vy över Kista
********************************
Tidigare blogginlägg här om intressanta Byggen i Stockholm:
—————————————
Mer om Victoria Tower:
- Nätverket JIMBY, som bevakar Stockholmsfrågor och byggande, har följt tillkomsten av Victoria Tower sedan bygget klubbades , se http://www.yimby.se/2009/03/120-meter-hogt-hotell-byg_712.html
- En kanske mindre positiv, men inte alltför gnällig syn på huset har http://bevarastockholm.blogg.se/2011/may/victoria-tower.html
- Byggbolaget PEAB http://www.peab.se/Bostader–projekt/Kommersiella-lokaler/Victoria-Tower-i-Kista1/
- Scandic Hotel http://www.scandichotels.se/Hotels/Countries/Sweden/Stockholm/Hotels/Victoria-Tower/
- Wikipedia http://sv.wikipedia.org/wiki/Victoria_Tower
NÄTHATET – paneldiskussion om det Hotade Ordet på Internet
I tisdags var jag på en intressant diskussion om en företeelse som (äntligen) fått en del press och uppmärksamhet på sista tiden – Näthatet, eller den aggressiva och ofta av fördomar och intolerans fyllda ton som ibland hotar att fylla och förstöra den öppna diskussionen på nätet. Vi fick möjligheten att lyssna på och ställa frågor till en panel bestående av de tre deltagarna Tinni Rappe, Lena Sundström & Kajsa Klein, lett av svenska PEN’s Ola Larsmo.
klicka på bild för länk till debattupplägget hos Kulturhuset
Diskussionen om näthat har fått aktualitet efter norske massmördaren/terroristen Anders Behring Breiviks dåd i Oslo och Utöya. Det som framkom om hans närvaro och preferenser på nätet fick många att tänka efter, och i Sverige följdes det av en debatt om diskussions- och kommentarsfora på nätet, vilket fick till följd att många tidningar och publikationer bestämde sig för att ändra regler på sina kommentatorsfält. Naturligtvis var jag intresserad av ämnet eftersom jag själv sett fenomenet på nära håll, och också skrivit om det (bl.a. i inlägget ”Eftertankens Kranka Blekhet”). Men jag ville ta del av insikterna hos några som studerat ämnet eller utsatts för det i mycket högre grad. Det blev en tankvärd och intressant kväll – som bloggare och deltagare i fora kände man igen mycket, men det fanns också något dråpligt men också skrämmande i de tre paneldeltagarnas och även ordförandens, erfarenheter som gjorde det till en lärorik upplevelse.
Till att börja med var det värdefullt att de tre paneldeltagarna var kvinnor. Ola Larsmo var en en bra moderator, och bidrog med bra insikter utan att stjäla showen. Men som man kan det vara svårt att ens ana sig till den infama ton som drabbar just kvinnor som retar upp folk på nätet, de kränkande tillmälena och hoten av sexistisk karaktär som adderar en helt annan dimension av personligt påhopp och förminskande av människovärdet för den som hamnar i skottgluggen.
I övrigt var de tre välkommet olika i sina perspektiv. Tinni Rappe har erfarenheter av att skriva om ett ämne som genererar starka känslor: feminism, barnuppfostran och familjeliv. Lena Sundström har i sin roll som journalist skrivit om många kontroversiella ämnen och själv granskat intoleranta politiska miljöer, t.ex. xenofober i Danmark. Kajsa Klein har forskat i och granskat nätet självt, bland annat bloggar. Samtliga tre hade utsatts för absurda påhopp, hot och tillmälen mot sin person på nätet för oförskämdheten att analysera samhällsfenomen och framföra sina åsikter.
Sedan finns också fördelen att kvinnor inte nödvändigtvis tuppar sig lika mycket och måste spela tuffa. De kan förstås, som Lena Sundström lyckligtvis är, vara luttrade och ge svar på tal, som en obligatoriskt motvallsgubbe fick känna på när han påstod att ”men de flesta politiska våldsbrott utförs ju av vänstern, varför hackar ni på högern (han menade oss förstås)”. Kvällens bästa garv var för övrigt när Lena berättade om hur hon ibland kan chocka näthatare med utsökt och ironisk artighet så att de ber om ursäkt…
Troll: Ditt kräk, du skall dödas med VZ-gas! osv osv
Lena: Tack så mycket för ditt mail, som jag mycket väl kan se uttrycker en meningsskiljaktighet mellan oss… osv osv
Skamset troll: Öööh förlåt för det där, jag var kanske lite väl full när jag skrev inatt…
Men Tinni adderade en dimension av beundransvärd sårbarhet när hon tillstod att hon blev illa berörd, och kände oro för sin person av några av de värsta utfallen – nu snackar vi om någon som utsatts för organiserade kampanjer av snubbar som bara inte ger sig och genererat enorma mängder hatisk trafik mot henne var hon än var, och var hennes namn än förekommer. Och berättade om kollegor som avstått från att publicera sig på nätet av rädsla för sådant.
Att det här är ett fenomen som går utöver en enskild persons känslor blev klart, och man måste verkligen ställa sig frågan: är det verkligen bara de som är riktigt hårdhudade som skall få plats med åsikter på nätet? Lena verkade själv komma på sig, om vilken konstig sak man måste göra för att inte ta åt sig – att ständigt utgå från det allra värsta, så att de knasiga bildcollagen med blodiga dödshot inte skall kännas lika drabbande. Det är ju verkligen inte en inställning som alla kan ta efter – och skall alltså mer normala eller känsliga personer vara utestängda från diskussion och debatt?
Kajsa Klein påminde om det kan vara problematiskt att överdriva hotet från hatarna – om det ger upphov till att människor avskräcks från att yttra sig på nätet för att de tror att ”påhopp åt alla” är regeln. Nätet är stort och växer ständigt, och det finns många håll där samtalstonen är civiliserad.
En av frågorna som belystes var om anonymiteten, en faktor som delvis utgör förutsättningen för näthat, inte också fyller ett legitimt syfte i vissa fall. Ibland måste folk vara anonyma, och som Lena påpekade, det finns de som behöver anonymiteten för att kunna påtala hot och missförhållanden – det är inte bara de som utför dessa som har bruk av den. Dessutom finns också en utveckling att företag, t.ex. Google, handlar med information om nätbeteende, och som lätt skulle kunna exploatera en situation på nätet där varje handling måste förses med namn, majladress och skonummer. Det tål att tänka på. Jag är själv skeptisk till anonyma uttalanden och handlande, men det är en bra poäng.
Alla tre i panelen efterlyste större ansvar och medvetenhet från publikationer som ställer upp fora och fält för synpunkter, samt även från journalister men även allmänhet för att bemöta otidigt nätbeteende.
Tyvärr lyckades jag inte så väl med min anknytande fråga till den framstående trion – jag ville ha deras synpunkt på om inte den ojämna fördelningen i engagemang, kunskap och vana vid nätet och dess funktionssätt just spelade övertända människor, bland dem näthatare i händerna (man kan tänka sig andra grupper också, t.ex. konspirationsteoriker). Min poäng var att tills man tar nätet på allvar som en arena som är precis lika ”verklig” som det traditionella allmänna torgen och medierna så ligger de mer sansade alltid steget efter de som med hjälp av multipla identiteter och anonymitetens paraply kan spela ut sin drömroll som mobbare. Jämfört med dem blir en oinformerad eller dåligt nättränad allmänhet, liksom forskare eller andra grupper tvungna att förlita sig på proffsen, det vill säga journalister och mer sansade nätaktivister. Och de har annat, och viktigare att syssla med än bemöta otidigheter. Men jag var kanske alltför raljant, när jag sade att kreti, pleti och många journalister agerar som ”turister på nätet” snarare än ansvarstagande aktörer.
Jaja, mea culpa, jag fick dock mitt svar från det allmänna samtalet, där det framgick med största klarhet att tidnings- och medieägarna hittills inte är något att hålla i handen i det hänseendet. I själva verket har de bidragit till problemet genom att släppa lös en ny möjlighet till uttryck utan någon tydlig policy eller tillsätta resurser för att reglera och organisera vad som kunde vara en vettig nätdebatt. Men det är där som grundbulten finns – plus att de med ett intresse av nätet, inberäknat journalisterna, kunde vara lite mer engagerade i själva saken. Ola Larsmo pekade också på ett positivt exempel, brittiska The Guardians utmärkta kommentatorskultur där journalisterna och skribenterna uppmanas att delta i diskussionerna. Mera sådant. Jag hoppas att han har rätt i att det finns kommersiella vinster att hämta i att vara först i Sverige att ha en riktigt seriös, välorganiserad och produktiv nätdebatt öppen för bidrag från allmänhetens kommentarer. Det skulle vara något det.
Mycket annat avhandlades också. Det var en trevlig diskussion, om ett högintressant och aktuellt ämne, och jag rekommenderar folk att ta del av den. Kvällen TV-bandades för sändning i UR vad det lider. Jag kommer att lägga ut en länk till den så fort den går upp på UR Play.
————————————-
Läs mer om Kulturhusets projekt Shahrazad http://www.kulturhuset.stockholm.se/default.asp?id=34978 och deras diskussionskvällar på temat ”Hotade Ord” här.
- Tinni Rappe är en journalist och författare till flera böcker med inriktning på perspektiv som berör kvinnors möjligheter och problemställingar. Hon har publicerat flera debattartiklar och inlägg på ledande svenska tidningar och debattfora. Hennes hemsida är http://www.tinni.se/index.php, där man också kan se de böcker hon skrivit – samtliga finns på Adlibris (http://www.adlibris.com/se/searchresult.aspx?search=advanced&author=Tinni%20Ernsj%F6%F6%20Rappe&fromproduct=true) och Bokus (http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?authors=Tinni%20Ernsj%F6%F6%20Rappe).
- Lena Sundström har inte någon fast hemvist på nätet som jag kan se. Men hon har varit produktiv och allmänt framstående så hon har en egen wikipediaartikel http://sv.wikipedia.org/wiki/Lena_Sundstr%C3%B6m, och på Aftonbladet kan man ta del av en del av hennes texter http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenasundstrom/. Hon gjorde en uppmärksammad film åt TV4 – ”Världens Lyckligaste Folk ” – en liten film om Danmark år 2009 (länk http://lycklig.kamrat.tv/). Vad jag kan se på diverse fora har hon fått ta emot en sådan otrolig mängd skit och nesliga tillmälen att vem som helst skulle ha knäckts. Hon berättade under kvällen att något svin bl.a. kapat hennes Twitterkonto och skickat vidriga meddelanden från det (http://svt.se/2.22620/1.2540975/sundstrom_polisanmaler_twitter-kopia). På sistone har hon skrivit artiklar som kommer att citeras i ett kommande inlägg här på bloggen – se DN http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/lena-sundstrom-sa-skapas-en-fiende och Second Opinion http://www.second-opinion.se/so/view/2107.
- Kajsa Klein har forskat om sociala medier sedan 1990-talet och uppmärksammade tidigt en övervikt för kvinnliga bloggare på blogosfären (se t.ex.http://surfalugnt.se/wp-content/uploads/Unga_tjejer_dominerar.pdf) . Hon undervisar idag vid Högskolan i Dalarna i medie- och kommunikationsvetenskap. Hon deltar i en ny panel i Huddinge demokratidagar den 20:e oktober, se http://www.huddinge.se/sv/Uppleva-och-gora/evenemang/sociala-medier-pa-gott-och-ont/.
- Ola Larsmo – Journalist, Författere, debattör, ordförande för svenska PEN… har för många meriter för att dras här. Men han har en egen hemsida med god info http://www.olalarsmo.com/, och profil på wikipedia http://sv.wikipedia.org/wiki/Ola_Larsmo där man kan se hans många artiklar, böcker och andra verk.
- I frågan om den om högerextrema miljön inte är extra värd att hålla ögonen på ur brottssynpunkt se BRÅs statistik, som delvis faller tillbaka på SÄPOs bedömningar. Enligt dem är brotten med direkt politisk motivering närapå jämnt fördelade mellan höger- och vänsterextrema med en liten övervikt åt högerextremisterna (1225 vs 1207 misstänkta). Men utöver det är högerextrema dessutom misstänkta eller lagförda för ytterligare 5332 brott, medan autonom/vänsterextrem miljö svarar för 1565. Det är alltså en extremt icke laglydig bunt det där – värd att kika lite närmare på vad gäller idéer om vad som gör dem till sådana envetna kriminella http://www.bra.se/extra/measurepoint/?module_instance=4&name=2009_15_extremism_webb.pdf&url=/dynamaster/file_archive/090713/ae25f72554d3cd3301ae381fd67c190e/2009%255f15%255fextremism%255fwebb.pdf
- Man kan också läsa BRÅs statistik om Hatbrott 2010, av vilka 70% (3800 av 5140) anmälda brott ansågs ha rasistiska/främlingsfientliga motiv. Se http://www.bra.se/extra/measurepoint/?module_instance=4&name=2011_08_Hatbrott%202010_webb.pdf&url=/dynamaster/file_archive/110628/176e992abbd24f4cc0ec6cc198f6cac4/2011%255f08%255fHatbrott%25202010%255fwebb.pdf
Om Politisk Korrekthet, eller ”Political Correctness gone maaad!”
Den som skriver om kontroversiella frågor och frekventerar internetfora och kommentatorsfält kan inte undgå att upprepade gånger snubbla över uttrycket
”Politiskt Korrekt”
Nästan alltid som ett slags avfärdande av idéer som någon inte gillar, men också oftast vagt, utan att direkt gå in på vad det skulle betyda i detalj. Här skall vi ta oss en titt på det där uttrycket och nysta upp vilka som oftast vill bruka det, och varför.
Termen ”politisk korrekthet” har i själva verket en intressant historia. Från att ha använts helt utan ironi för att syfta på vad som var korrekta definitioner inom en viss, snäv ram av statsvetenskapligt eller politiskt samtal, kom uttrycket efter 1800-talet att brukas av vänstern. Det verkade passa dess marxistiskt inspirerade idé om en ”vetenskapligt” grundad ideologi, som således kunde förse med objektivt ”rätta” eller ”korrekta” svar på samhälleliga problem och stridsfrågor. Mao tog upp det motivet och använde ymnigt varianter på ”korrekthet” i politiskt hänseende, som i det berömda citatet:
”Att inte ha korrekt politisk synpunkt är som att inte ha någon själ…”
Mao Tse-tung, ”Om det rätta sättet att lösa motsättningar inom Folket” (1957), ss 43-44 (1:a pocketupplagan)
Inom den bredare demokratiska vänstern i Europa och USA kom dock termen, förutom i några små vänstersekter, att brukas främst i ironiska sammanhang.
Men mitt under 60- och 70-talets kulturella strider, då just vänstersekterismen firade sin hårresande höjdpunkt, kom en helt annan del av det politiska spektrat in, några som var beredda att ta upp termen och svinga den på fullt ansvar. Reaktionen på 60-talets liberaliserande strömningar födde en narrativ (läs konspirationsteorier) runt ”politisk korrekthet”, som kom att baka ihop Marxism, Frankfurtskolan, Freud och Psykoanalysen, tillsammans med en märklig form av antisemitism till något som benämndes ”politisk korrekthet” för att brukas, inte som ett imperativ, utan som ett skällsord.
http://www.youtube.com/watch?v=tz8pzG02oxU&feature=related
Ovanstående klipp, som helt och hållet är sammansatt av de som alltså vill använda sig av termen, visar på ett klart sätt hur man kom att lägga plockepinn med idéhistorien för att komma fram till att stora delar av den akademiska humanismen blivit till en enda stor judisk vänsterkonspiration som sedan 1900-talets början arbetat för att störta västerlandets kultur i fördärvet. Och samlingsbeteckningen man använde för konspirationen ifråga var, just det – ”Politisk Korrekthet”.
Den här konstruktionens konservativa, för att inte säga reaktionära, agenda ligger dock i öppen dager: lägg märke till hur man i klippet ovan utan ursäkt kallar homosexualitet för en aberration (abnormitet), homosexuella för deviants (avvikare) och beklagar att samhället ”vänts på huvudet” och hänvisar till religiöst och auktoritärt präglad fostran för en frisk bildning. Det är intressant att Kevin McDonald (http://en.wikipedia.org/wiki/Kevin_B._MacDonald, en av den vita extremhögerns och nynazismens favorittänkare, se http://www.thenation.com/article/republicanizing-race-card) som figurerar prominent klart och tydligt utsäger vad det är som så retar med humaniora och samhällsstudier nuförtiden, nämligen att
”the rights of white americans to keep America as a white country, with a white majority, where ethnic, white interest is safeguarded, is completely rejected in this litterature[…] that is the fundamental premise of political correctness.”
Efter Reagan-årens konservativa backlash kom uttrycket ”politically correct” att få ett stort lyft och användas som ett effektivt slagträ inom den högerdiskurs som vill diskreditera liberala och progressiva idéer såväl som den främsta bastionen för sekularismen i USA, nämligen den akademiska världen. Medlet blev att ständigt, i tid och otid anklaga media och akademia i USA för att ha vad som kallas ”liberal bias” – alltså att vara vänstervridna, en skrattretande idé i ett USA där nästan all media är lokal och privatägd, och med europeiska förhållanden påtagligt högervriden, och de få nationstäckande medieorganisationerna så beroende av annonser eller eljest ängsliga att de ytterst sällan utmanar makten eller det etablerade samhället på något sätt. Men oavsett vilket anklagades de för att ”censurera” ”allmänt hållna” åsikter under inflytande av den ständigt närvarande ”politiska korrektheten”.
För hävdarna av ”politisk korrekt”-teorin kom den nya blogosfären och möjligheten till användar/läsarfeedback som nätet gav möjlighet till under 2000-talet att erbjuda en ytterligare ventil, där de kunde uttrycka sina dunkla åsikter och skapa en slags parallell informationsvärld där konspirationsteorier och alternativa sanningar kunde ventileras och delas fritt – mönstret känns igen från den högerkristna världen i USA, där framför allt kreationister och högerkristna reaktionärer skapat egna mediekanaler där deras anhängare kan ta del av information utan att besväras av besvärliga fakta och motbilder, innan de småningom spiller ut till de mer etablerade och breda mediekanalerna via kommentatorsfält mm. Uttrycket blev stapelvara eftersom den lätt kan fogas in i ett vitt spektrum av anti-vänsterretorik, vare sig den kommer från libertariansk, rasistisk, fundamentalistisk eller bara allmänt (stock-)konservativ art.
Att bry sig om miljön och dissa bensinslukande skräpbilar är förstås…gissa vad?
Det som är försåtligt med termen, och bidragit till att göra den så effektiv, är att den kan användas för att kategorisera något som verkligen finns och är ett problem: nämligen olika former av oärligt och tillrättalagt beteende från främst makthavare som verkligen är irriterande för medborgarna oavsett deras ideologiska hemvist. Som att politiker av hyckleri, eller vilja att säga vad de tror att åhörarna vill höra, eller uttrycka i medierna vad som är minst obehagligt, pliktskyldigt rabblar plattityder som de inte nödvändigtvis tror sådär jättemycket på. Människor som utsätts för ofta för det där börjar snart att identifiera vissa kulturella stereotyper som förljugna uttryck för det ”politiskt korrekta”.
Uttrycket ”politisk korrekhet” blandar dock ihop allt det där, i en ospecifierad soppa som endast de som redan är välbekanta med en språkbruk kan bena ut. Detta lockar till användning från sektliknande eller exkluderande grupper. Det är inte bara xenofober eller andra högerkraxare som gillar det – se nedanstående exempel på stollemarxistiskt bruk från blogginlägget http://maverablogg.wordpress.com/2011/03/29/kriget-for-olja-och-usa-dollar-politiskt-korrekt/.
”Västerländsk demokrati är den mest politiskt korrekta formen av slaveri!”
Det finns andra uttyck som hyckleri, behagsjuka, inställsamhet, moralisk feghet, ja t.o.m. korruption som man kan och borde ta till. Problemet är att nämligen att ”politiskt korrekt” inte bara säger det där, utan samtidigt antyder en medvetet dold agenda, en konspiration av medier och politiker för att… vadå? Tysta sanningen? Hindra yttrandefriheten? Likrikta medierna? Allt det där är viktiga frågor som kräver uppmärksamhet, men som synes ovan har termen ”politisk korrekt” precis det sorts bagage av tendens och antydningar som den säger sig försöka peka ut och avslöja. Det är det som har gjort den till ett kodord för främst intoleranta åsikter, och i vidare diskussioner ett skällsord som är ämnat att tysta meningsmotståndare. Därför är det djupt olyckligt att det numera brukas i helt irrelevanta sammanhang: den engelske komikern Stewart Lee är definitivt de som använder politisk korrekthet för att beteckna allt de inte gillar på spåret i komedibiten ”Political Correctness Gone Mad?”
http://www.youtube.com/watch?v=1IYx4Bc6_eE
Även Europa och vårt eget Svedala har en kontingent av personer som irriterar sig på att reaktionära och intoleranta åsikter inte längre anses salongsfähiga. Sådana typer svingar glatt uttrycket, oaktat att få av dem vet varifrån det egentligen stammar, eller att de mer eller mindre direktkalkerat bruket från en helt annorlunda politisk tradition (se en bra genomgång av nutida bruk i Sveriges Radio http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1253&artikel=2701684).
Uttrycket har således gärna brukats för att slå ner på åsikter eller handlingssätt även när de varit radikala eller rätt långt ut på idéernas landskap. Även när mycket få inom politiken delar den. Hur en sådan åsikt blir politisk korrekt(korrekt för vem?) när mycket få delar den skulle vara en gåta om inte den underliggande idén att allt som är inklusivt och visar hänsyn hör dit. Och är löjligt.
Vad som gör hela saken ofrivilligt komiskt är också att vissa högspända debattörer eller aningslösa lallare bjuder ”politisk inkorrekt”-kastarna på gratis poänger genom sin falsettartade ton. Från Sverige kan vi dra oss till minnes den absurda Nogger Black-debatten, där Center Mot Rasism genom sitt klumpiga ingripande bäddade för löje http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/joakimjakobsson/article11465854.ab och http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/ingen-debatt-behover-konspirationsteorier_1528465.svd.
Det har också gjorts en hel del rätt bra komik med uttryckets hjälp – som en drift med just ängslighet eller hyckleri som visats ovan. Se t.ex. Victoria Wood om det politisk korrekta och det omistliga engelska svärordet ”wanker” (runkare). Det ÄR kul, och man måste skratta med.
http://www.youtube.com/watch?v=oAM2cLhBFzU
Att uttrycket således har blivit helt förgiftat och mer eller mindre meningslöst annat än som pejorativt utfall har undertecknad själv fått erfara – Som när jag hävdade en egen modell för föräldraförsäkring för över tio år sedan (dvs i slutet på 90-talet), baserad på individualiserad försäkring där samarbetande föräldrar får en gemensam pott över vilken de kan förfoga. ”Politiskt Korrekt!” vrålade min antagonist. Ursäkta? Det absurda är snarare att det ännu idag anses som en så politiskt dödfödd idé att inget parti på allvar vågar strida för det. Det är ungefär lika politiskt korrekt som att plädera för dödshjälp – många håller med, men ingen vågar driva det.
Jag anser att bruket av termen ”politisk korrekt” borde överges, trots att det till synes skulle kunna fylla en funktion. Därtill har det kommit att missbrukas för mycket, och i dagsläget i bästa fall blivit ett kännetecken på intellektuell eller moralisk lättja, och i andra fall ren feghet eller stollighet.
Feghet och lättja eftersom termen syftar till att klumpa ihop meningsmotståndare till del av en sammansvärjning eller accepterande av en dold dagordning utan att försöka bena exakt vad det är som gör något politiskt korrekt eller inkorrekt. Eller för vem – oftast för att den som svingar det vill tysta en diskussion och vinna på walk-over utan att själv våga stå fullt ut för sina fördomar och konspiratoriska tänkande. Gudarna förbjude att man skulle bli tvungen att specificera vilka man tror står bakom den stora konspirationen – då skulle ju alla se vilken stolle man är.
Uttrycket är vidare ett praktexempel på obskurantism, att låtsas säga något viktigt men i själva verket blanda bort korten, likt så mycket annan oklar jargong för de redan invigda.
”Det dunkelt sagda, är ofta det dunkelt tänkta”
Esaias Tegnér
Jag inbjuder alltså alla som hör eller själv funderar på att bruka ”politisk korrekt” att påminna sig Monty Pythons drift med antydningar och dunkelt tal och fråga sig om de verkligen vill fylla den blinkande töntens roll:
http://www.youtube.com/watch?v=jT3_UCm1A5I
—————————–
För en introduktion se http://en.wikipedia.org/wiki/Political_correctness och http://sv.wikipedia.org/wiki/Politisk_korrekthet, eller http://www.bookrags.com/research/political-correctness-sjpc-04/
Under inläggets tillkomst stötte jag på en text Niklas Ekdal, skriven för Levande Historia: ”Debattdödaren” (http://www.levandehistoria.se/files/Ess%C3%A4%20Debatt-d%C3%B6daren.pdf) som bättre än min lägger ut en bakgrund kring begreppet ”Politisk Korrekt” solkiga innebörd och politiska användning.
En liten sammanfattning av Mao-citat för de som inte orkar plöja sig genom den kinesiske massmördarens rätt tröttsamma skrifter (utom när han skriver om guerillakrig, där är han verkligen skarp) finns i http://en.wikisource.org/wiki/Quotations_from_Chairman_Mao_Tse-tung/Political_Work
Stewart Lee, en av Storbritanniens bästa komiker lyckas i sin show ”the 41st best standup in the world” både driva med de som hävdar att ”political correctness have gone mad” nedan.
https://www.youtube.com/watch?v=bmsV1TuESrc
samtidigt som han visar på och skönt dissar vad verklig ”politisk korrekthet” faktiskt är – en krypande inställsamhet och falskhet, nästan alltid utförd av folk i maktställning med något att förlora, som när ett vinstdrivande, propagerande privatföretag vars enda syfte är att ge sina ägare avkastning lismande låtsas vara ”motståndare till rasism” och ha ”värderingar”. Stewart Lees urlackning på, citat:
”Det rena, genomskinligt nakna ohederliga hyckeriet att låtsas att det någonsin funnits något sådant som ett telefonförsäljarföretags värderingar”
är episk. Se mer Stewart Lee!
Varken Imamer, rabbis ELLER präster bör officiera vid riksdagens öppnande
Jag började under dagen (15:e september) att skriva på ett litet inlägg apropå Sverigedemokraternas senaste stollerier vid riksdagens öppnande, men ack, den läsvärde blogkollegan Tannhauser och hans ”Hedniska Tankar” hann före…
Jag skall av respekt för Tannhauser försöka att inte upprepa hans helt korrekta poänger alltför mycket, även om viss överlappning kan te sig oundviklig.
Jimmy Åkesson och hans kohorter i SD protesterar (http://expo.se/2011/sd-kritiska-till-riksdagsceremoni-i-kyrka_4315.html och http://www.dn.se/nyheter/politik/sd-protesterar-mot-imam-i-storkyrkan) över att det finns en Rabbi och en Imam närvarande vid Gudstjänsten vid riksdagens öppnande. I Svd Brännpunkt (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/fel-att-politisera-besoket-i-kyrkan_6469350.svd) skriver han:
”Kristendomen är en omistlig del av vårt arv och vårt sätt att leva – och det menar jag bestämt gäller även för oss som inte är religiöst troende i egentlig mening.”
Åkesson kan tala för sig själv. Den är ytterst mistlig för mig och för alla som vänt den institutionaliserade kristna religionen ryggen i vardsgsliv såväl som övertygelse – vi som är en majoritet av Sveriges befolkning. Därför gapar kyrkor tomma i vårt land på söndagar. Därför anger en minoritet av vårt folk sig tro på den kristne guden. Därför lever vi i en, om än tyvärr ännu inte fullständigt, så mer och mer sekulär statsbildning. Folket, det Sverige som SD med sitt partinamn orätt försöker lägga beslag på, har redan visat vad de tycker.
Exakt hur menar Åkesson et ales att man legitimerar att vissa kristna riter, från en viss sekt, skall ges en särställning i relation till den demokratiska sekulära staten? Åkessons brist på bildning verkar inte ta in att de spelar en viss roll vilken sekt av kristendomen man säger är en ”omistlig del av vårt sätt att leva”. Detta vårt land kristnades och sedan kom att präglas av den katolska kyrkans lära. Som tradition betraktat har det lika lång om inte längre påbrå än den protestantiska Svenska kyrkan – när Svearnas lokala hövdningar på 800-talet bad om ”kristen” undervisning och mission var det till påven de vände sig, och de erkände hans auktoritet i trosfrågor. Är det också en omistlig del av vårt arv?
Vad gäller judiska inbyggare har dessa funnits i vårt land minst lika länge som landet varit protestantiskt. Hur är deras tradition, intimt sammanflätad med majoritetsbefolkningens som den varit i 500 år, inte en omistlig del av vår kultur?
Genom att låtsas att det finns en självklar koppling med en viss religions ceremoniel och ett tänkt ”vi” bland sveriges medborgare avslöjar Åkesson sina auktoritära och folkföraktande ryggmärgsreflexer. Åkesson kan helt enkelt inte dölja sin önskan efter institutionaliserat sekteristiskt tyranni, det räcker inte att den kristna religionen i dess moderna protestantiska form -oaktat att majoriteten numera vänt den ryggen- historiskt påverkat vårt land: han vill ge den dominerande religiösa sekten ett monopol på samröre med den svenska statens och folkstyrets institutioner. Som om Sverige vore en teokrati, ett annat Iran eller Saudiarabien. Det är ironiskt, och skrattretande om det inte vore så genomfalskt och inpyrt av ringaktning mot de som Åkesson väljer att se som avvikande från ”vårt arv och sätt att leva”.
Det sättet att leva är tack vare dess brist på religiösa övertoner den mest moderna och sekulariserade livsstil som världen känner, oavsett Åkessons falska flaggning av det svenska folkets värden. Christer Sturmark, Morgan Johansson, P C Jersild och Olle Häggström formulerade det helt korrekt när de i 2010 uttryckte, även de i SvD Brännpunkt (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/myt-att-kristendomen-byggt-sverige_4344755.svd):
”Visst har religionen haft stor betydelse när det gäller svenska traditioner och kultur. Det gäller till exempel högtidsfirande, musik och litteratur. Det är det ingen som förnekar. Men när det gäller dagens moderna svenska samhällsvärderingar, så har de i väsentliga delar inte formats tack vare kristendomen, utan trots den.
Utvecklingen av det moderna samhällets syn på medicinsk etik, jämställdhet, homosexualitet, äktenskap, vetenskap med mera har vi inte religionen att tacka för, utan den sekulära humanistiska etiken.”
Det är denna moderna syn som vi med rätta kan och skall vara stolta över, det är där som Sverige, tillsammans med våra bröder i t.ex Norge, utgör ett föredöme och ljus för världen i vår tid, något som en verklig patriot skulle inse. Åkessons obskurantiska gagg avslöjar att han önskar sig ett annat folk, en annan tid.
Och som vanligt med SD:are, kan de inte lägga grunden ens för en falsk syllogism, stackars snubbar, de verkar faktiskt aldrig kunna det. När de försöker göra kristendomen till sitt baner avslöjar de också sin totala brist på insikt i vad som trots allt gör det kristna budskapet det minsta tolerabelt i vårt sekulära tidsålder. Vad tror de att kristendomens grundare, Jesus den Smorde, skulle ha att säga om deras anhang? Han vars maning att hjälpa sin nästa var:
”Kom till mig, alla ni som dignar och är tyngda av bördor, jag skall ge er vila. Tag på er detta mitt ok, lär av mig” (Matt. 11:28)
Det låter verkligen som ord för ett parti som vill stänga ute från vår härd de som behöver en fristad. Som inte tvekar att skicka tillbaka barn till krigshärdar eller rabiat vägrar medge att människor som vistas i vårt land, ehuru i strid mot vissa av våra lagar och bestämmelser, får den vård och den assistans som avgör skillnaden mellan liv och död för en sjuk, och som borde vara varje människas arvedel.
När SD talar sig varm för religionen avser de att göra motsatsen till detta budskap – deras vurm för kristendomen är ett tomt babbel, en fäbless för riter och utanpåverk utan minsta koppling till de värden i kristendomen som trots mycket bagage innesluter mänskliga och humanistiska värden, och utan ett erkänna en sekund vad dessa värden skulle kräva av dem ifråga om solidaritet, tolerans och jämnmod. Kristna människor med ens ett uns samvete eller insikt i sin religions värden betackar sig för samröre med SD, som framhålls av Jonny Martinsson i hans blogg Alatheia (http://aletheia.se/2010/08/17/har-sverigedemokraterna-en-kristen-manniskosyn/).
Men vi skall kanske tacka Åkesson och hans desperata försök till konservativ populism. För vad hans oförmåga att låta bli att lufta sina fördomar mot de andra ”abrahamiska” religionernas representanter vid riksdagens öppnande trots allt bidrar till, är att sätta luppen på en fråga som borde vara självklar för sekulärt sinnade personer i en modern stat.
Varför närvarar folkets, utan hänsyn till tro, etnicitet eller andra sådana etiketter valda representanter vid en religiös högtid överhuvudtaget?
Vad har öppnandet av folkförsamlingen i ett sekulärt land, varur all offentlig makt i Riket utgår enligt regeringsformen, alls att göra med en kristen sekts ceremonier?
Jag vill sträcka mig så långt att ge Åkesson delvis rätt i en sak. Imamer och rabbis har inget att göra vid sammankallandet av våra valda politiska representanter. Jag går bara en gubbe längre och säger att det har inte en kristen sekts representanter heller.
Den Enda Institution som skall få ha relation med ett Folkvalt Parlament?
Dumskallarnas Konspiration – Kretiners, jag menar kreationisters undervisning
Med anledning av ett litet klipp i rörande den nye starke republikanske presidentkandidaten, Texasguvernören Rick Perry, påmindes jag att det i utvecklade länder år 2011 fortfarande finns de som vägrar acceptera Evolutionen, och att dessa stollar på något mystifiskt sätt fortfarande kan aspirera på auktoritet och förtroende hos sina medmänniskor.
Det verkar alltså som de republikanska väljarna på allvar vill ha en Texasguvernör Bush reprise, med allt av vad det innebär: vurm för dödsstraff, stark frikyrklig framtoning, motstånd mot aborträtten, extrem nyliberal agenda… och kreationism (http://www.npr.org/blogs/itsallpolitics/2011/08/18/139743920/rick-perry-tells-boy-evolution-is-just-a-theory-with-gaps, http://www.guardian.co.uk/commentisfree/cifamerica/2011/aug/23/rick-perry-creationism-classroom, http://www.outsidethebeltway.com/rick-perry-republican-for-creationism/).
Kreationism, eller idén att de varelser som befolkar jorden, och jorden och universum självt skapats genom en styrd, medveten skapelseakt till att bli precis sådana som de är nu av en slags övernaturlig kraft, är förstås en central idé i framför allt de ”abrahamiska” religionerna Kristendom, Islam och Judendom. Eller snarare -det är en idé i judendomen som de andra två yngre avläggarna tagit med sig.
Först den kristna skapelseberättelsen som den brukar berättas: snygg film, men ack så dum, så dum…Den kristna kreationismen, som via diverse räkningar av profeters och bibliska figurers åldrar försökte fastställa universums ålder, kom i allmänhet fram till en ålder för hela det fysiska universum på en sisådär 6000-7000 år, och en tillblivelse som skedde under en sjudagarscykel enligt någon eller båda av de två (2) skapelseberättelser som finns i Genesis första del, komplett med talande ormar osv.
En liten video som påtalar några av inkonsekvenserna i bibelhistorien
Oaktat att alltsedan de tidigaste kyrkofädernas tid (se t.ex. Origenes eller Augustinus) även kyrkliga auktorer ifrågasatt om man borde ta Genesis skapelseberättelse bokstavligt, så förblev den religiösa skapelseberättelsen dominerande fram till Upplysningen. Då började de första stora hålen i skapelseberättelsen att uppmärksammas och påtalas mer öppet. Med det starkare hävdandet av att utsagor om verkligheten borde ha vetenskapligt stöd, samt de kritiska bibelstudier som växte fram undergrävdes en syn på världens tillblivelse utifrån uppenbarade skrifter. De liberala revolutionerna och den ökade yttrandefrihet som följde gjorde också att andra idéer än de dittills rådande kunde få spridning. Över hela det vetenskapliga fältet kom nya upptäckter och insikter att visa att världen var mycket större, mycket äldre, mer komplex, och mer sofistikerad, än våra gamla urkunder gav sken av.
Se Carl Sagans fantastiska ”Cosmos” som kondenserar Universums historia till ett år.På basis av denna nya kunskap har alla de senaste århundradenas upptäckter som förbättrat livet för mänskligheten skett. De kläder vi har på oss, den mat vi äter, de kommunikationer vi använder, de fortskaffningsmedel vi brukar. Renandet av vårt vatten, botandet av de sjuka. Det säkra förlösandet av våra barn. Uppvärmningen och kraftförsörjningen i våra bostäder, ja bostäderna själva, om vi inte bor i en trähydda i en avlägsen ödemark. Detta inskränkts inte till det materiella. Vår musik och underhållning, vår kunskap om världen och kosmos själv, vår moderna syn på rättigheter och friheter som utsträcks till allt fler, som lämnar färre människor i periferin, är frukter från det träd som närts av vetenskap, kritiskt tänkande och humanism.
Och ändå, är jättelika skaror av människor, även i de mest avancerade samhällen, beredda att blunda hårt inför bärande delar av vetenskapens och framstegens implikationer. Kramande sina skrifter och gamla skapelseberättelser, hävdar de att vetenskapen har fel, och att vad som plitats ner av bronsåldersmänniskor står över all ny information.
Evolutionsläran är en speciellt störande del av det moderna vetandet för de religiösa kreationisterna, som vill ha en styrd och målintiktad process för varför verkligheten ser ut som den gör, en som lämnar plats för en allsmäktig och klåfingrig Gud och som lyfter upp människan till att stå utanför den övriga biologiska verkligheten. Orsakerna till denna drift kan vara många – en önskan att söka tröst i en enklare verklighet, en drift till en fast auktoritet och hierarki i en till synes kaotisk tillvaro, en anknytning till myter som man fått sig matad med sedan barnsben är några.
Richard Dawkins citerar Isaac Asimov om irrationella föreställningar som tröstfiltFrågan är varför man skulle invända mot dessa drifter, förutom att…de trots allt inte är speciellt sympatiska. Och i den sanna evangeliska anda som är den fundamentalistiska attitydens livsluft så är lallarna aldrig nöjda med att bara lura sig själva – de måste utsätta andra för sitt nonsens också. Beredvilligheten att tro på eller stödja kreationism som företeelse är vidare ofta parad med en önskan att förneka vissa av de implikationer som kommer ur verkligheten. Dvs ett underkännande av fakta som grund för ställningstaganden. En sålunda medvetet förlegad och felaktig världsuppfattning är inte sällan parad med politiska implikationer.
Ingenstans är detta mer tydligt än just i det schizofrena USA, ett land där modernitet och fundamentalistisk religion samexisterar allt mer obekvämt, och där stora grupper desperat måste famla omkring sig efter förklaringar till existensen som lämnar plats för Gud och som ger människan en speciell, priviligierad plats i kosmos via gudomligt påbud (http://www.dn.se/nyheter/varlden/en-tredjedel-tror-pa-kreationism-i-usa).
Det är således symptomatiskt att USA är den moderna stat där inte bara evolutionsläran utan också klimatforskningen åtnjuter minst förtroende. Kreationism och ett förnekande av klimathotet är starkt parallela företeelser, som framgår av undersökningar anordnade av Pew institute (http://people-press.org/http://people-press.org/files/legacy-pdf/556.pdf). I kreationistiskt anstuckna miljöer, t.ex det Texas varifrån Rick Perry stammar, har en rörelse för att stryka hänvisningar till inte bara modern biologi utan även global uppvärmning i skolböcker varit i uppseglande i åratal (http://www.nytimes.com/2010/03/04/science/earth/04climate.html?pagewanted=all).
I USA har striden på senare tider handlat om Intelligent Design – kreationisternas senaste inkarnation, som hävdar att vissa inslag i verkligheten är alltför komplexa för att ha kunnat uppstå ur naturliga processer – det bara måste finnas en skapare där, bakom kulisserna, som styr det hela. ID är ingenting annat är kreationism i drag-utstyrsel och har lidit nederlag i varenda strid de kastat sig in i, senast det stora Dover-Pennsylvania-målet (egentligen Kitzmiller vs Dover Area Schooldistrict, dec 2005)
Dokumentär av NOVA om det beröma målet (1h 53 min)Kreationister som sticker upp huvudet och försöker utkämpa striden i offentlighetens ljus och kämpa mot vetenskapens med dess egna metoder av falsifierbarhet, testbarhet, relevans och experimentella resultat kommer att förlora så fort de drar upp just det övernaturliga inslaget, som är själva förutsättningen för deras krystade resonemang. Redan det faktum att de måste klä sin övertygelse i vetenskaplig terminologi visar hur urholkad auktoriteten hos en enbart uppenbarad sanning numera är hos en bildad allmänhet och för att tas på allvar i den allmänna debatten.
http://www.svd.se/kultur/understrecket/kreationister-for-sin-kamp-pa-fel-planhalva_303566.svd
ID:s rättsliga nederlag bör dock inte dölja det faktum att det i USA finns en pluralitet (om inte majoritet) av medborgare som inte bara vill trycka in gud i alla kunskapsluckor utan är förespråkare för en bokstavlig tolkning av bibeln: 7 dagar, 6000 år osv.
Faran från kreationisterna kan inte nog inskärpas. Ur varje ståndpunkt: moralisk, vetenskaplig och samhällelig är detta en rörelse som är fullständigt rutten. Efter att ha förnedrats med rätta i offentligheten är deras målsättning mer och mer att verka parallellt med samhällsinstitutionerna och underminera och om möjlighet erbjuds infiltrera det sekulära samhällets centrala institutioner. På något annat sätt kan man inte tolka t.ex. explosionen av hemundervisning, home schooling i USA – överlappningen av viljan att lära ut religiös fundamentalism med dito kreationism är en av de allra starkaste motivatorerna bakom detta (http://www.msnbc.msn.com/id/35740950/ns/us_news-education). Det är en uttalad målsättning, kallad the wedge strategy, att dra hela den vetenskapliga metoden i vanrykte och ifrågasättande, och genom ta fasta på de ännu existerande luckorna i vår nuvarande kunskap hävda att vetenskapen bara är ett slags löst tyckande, inte mer vederhäftig än mellanösterländska getaherdars hallucinationer för 2000 år sedan.
BBC Horizon – The End of God? tar ett längre grepp och ser på ID i ett vetenskapshistoriskt perspektivDet är vidare värt att notera att kreationisterna med få undantag befinner sig och har befunnit på den reaktionära sidan av alla debatter och strider om mänskliga och medborgerliga rättigheter sedan decennier, om inte mer, tillbaka (något som noteras av t.ex Europarådet http://www.washingtontimes.com/news/2007/jun/24/europe-sees-creationism-as-threat-to-human-rights/ och http://www.dailymail.co.uk/news/article-485899/European-human-rights-watchdog-tells-governments-stop-teaching-creationism.html). Detta är inte att säga att kreationister måste vara reaktionära – men det finns tyvärr en hög överenstämmelse mellan t.ex. högerkristen fundamentalism och motstånd mot kvinnors, barns och homosexuellas rättigheter. Förlitandet på en ofelbar uppenbarelse för alla frågor som rör världssyn har återverkningar utanför det vetenskapliga området, och det är värt att hålla i åtanke om man låter denna medeltida attityd att återkomma.
Det amoraliska draget hos kreationisterna framgår vidare av att få av dessa vetenskapsförnekare är beredda att ge upp de väldiga fördelar som ett vetenskapligt och kritiskt förhållningssätt medger för dem själva. De kastar inte sina mobiltelefoner, de säger inte nej till den avancerade sjukvård, den framodlade mat och de moderna energikällor som håller dem vid liv, trots att dessa är frukterna av just den vetenskap som de förkastar. Istället slår de knut på sig själva och försöker att kompartmentalisera mänskligt vetande.
Hyckleriet och inkonsistensen i denna vy kan lätt illustreras med att kreationisterna inte kräver att man skall lära ut Astrologi jämsides med Astronomi. Eller häxeri som orsak till sjukdomar bredvid modern immunologi. Modern teknik och bot för just deras sjukdomar – ja. Evolution, modern geologi och klimatologi – nej.Så kan de fortsätta att parasitera på modernitetens skördar, samtidigt som de håller fast vid sina favoritvidskepelser och utövar sina fördomar med religionens hjälp.
I USA har en växande skara oroade medborgare börjat inse vilken skada den religiösa fundamentalism som jäser i deras mitt riskerar att orsaka samhället och individen. De icke-religiöst anknutna (non-affiliated, en amorf definition vari ateister, agnostiker och fritänkare rent allmänt samlas) är den snabbast växande gruppen i relation till trosfrågor i USA (se t.ex.http://www.usatoday.com/news/religion/2009-03-09-american-religion-ARIS_N.htm, http://www.christianpost.com/news/survey-churches-losing-youths-long-before-college-39433/, http://en.wikipedia.org/wiki/Demographics_of_atheism en statistik där Sverige kan vara stolt över sin toppposition som ett av de, för att inte säga det mest sekulära och otroende landet i världen).
Jag hoppas innerligt att någon detta val skall våga ställa lite skarpa frågor till Rick Perry under presidentvalskampanjen, men det är nog för mycket att hoppas på. Det bästa vi kan hoppas på är att USA inte begåvas med en president och ett styre som öppet vänder ryggen till den vetenskap som så starkt bidragit till att göra landet till en supermakt, och att kreationisternas gälla kraxande i själva verket drivs av en desperat insikt att de utkämpar en förlorande strid.
Jag avslutar med ett klipp som tidigare förevisats här, av den oförliknelige Carl Sagan, där kontrasten mellan religiös kreationism och dess futtighet ställs mot de vida horisonter som öppnar sig för de som vill se och utforska världen, sådan som den är, i all sin prakt och väldighet.
PS. Man skulle kunna fråga sig: hur det står till med kreationismen i Sverige?
Det kommer att bli föremål för ett framtida inlägg.
———————–
Länkar:
Wikipedia har förstås många artiklar som berör ämnet –
- http://sv.wikipedia.org/wiki/Kreationism,
- http://en.wikipedia.org/wiki/Intelligent_design,
- http://en.wikipedia.org/wiki/Demographics_of_atheism
En intressant sak, som man kunde misstänka utifrån en informerad lekmannaförståelse av Hinduism, är att kreationistiska idéer som är på tvärs med vetenskapliga fakta inte är en lika het potatis i Hinduismens kosmologi, och alltså inte den politiska stridsfråga som kristna, muslimer och ortodoxa judar har. Hindusimen har vissa fördelar här, nämligen att man har en mycket mycket längre tidsskala för sin egna berättelse om världens tillkomst, och dessutom inte har vävt in grundläggande moraliska grundstenar i sin skapelsehistoria. se http://en.wikipedia.org/wiki/Hindu_views_on_evolution.
http://blogs.discovermagazine.com/gnxp/2009/03/creationism-in-america-europe/
http://www.vof.se/folkvett/20054kreationismen-kritiskt-granskad
http://www.guardian.co.uk/commentisfree/cifamerica/2011/aug/23/rick-perry-creationism-classroom
http://www.msnbc.msn.com/id/35740950/ns/us_news-education
http://www.usatoday.com/news/religion/2009-03-09-american-religion-ARIS_N.htm
http://www.christianpost.com/news/survey-churches-losing-youths-long-before-college-39433/
http://www.washingtontimes.com/news/2007/jun/24/europe-sees-creationism-as-threat-to-human-rights/
Eftertankens kranka blekhet? – Om Samtals- och Diskussionstonen på Nätet
På senare tid har man för omväxlings skull diskuterat intressanta principfrågor i medierna. Det hela har föranletts av att flera stora nyhets-sajter har drabbats av insikten att kommentatorsfält och nätfora även i deras egna publikationer kommit att präglas av en subkultur som kan vara problematisk, och kom till ytan efter Anders Behring Breiviks terrordåd i Norge. Då exploderade efter ett par dagar aktivitet på nätet som antingen tog mördaren i försvar, eller beskyllde offren eller medierna eller politikerna för blodsutgjutelsen. Insikten om att det finns en hel undervegetation av aggressiva och främlingsfientliga fora, bloggar och hemsidor började då också sjunka in.
(Om ökningen av rasistiska hemsidor och samtalstonen på nätet se t.ex.P1 medierna ”konsten att kapa ett debattforum” http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=4665435, http://www.dn.se/nyheter/sverige/stor-okning-av-rasistiska-hemsidor, http://expo.se/2011/fordubbling-av-rasistiska-sajter-pa-internet_4235.html, http://www.svd.se/nyheter/inrikes/judar-och-muslimer-diskrimineras_6406469.svd, http://www.levandehistoria.se/files/Antisemitism%20och%20islamofobi.pdf)
För den som är närvarande på internet och gör utflykter i den djungel av diskussionssidor, dedikerade och mer öppna fora samt läser och ibland deltar i diskussioner på nätet är detta inget nytt. Men uppenbarligen har många etablerade medier aldrig haft en genomtänkt idé eller överblick över utvecklingen i nätets nya möjligheter till gensvar och åsiktyttringar. I Sverige kan man se en parallell mellan de stora medieorganisationernas lite senkomna insikt och de etablerade politiska partiernas reaktion på t.ex. högerpopulism. Länge ville man hålla för näsan och ignorera det där, man åberopade svepskäl som att man inte skall ge stollarna uppmärksamhet osv. Några, som Johan Croneman, vidrörde det där snabbt efter Breivik-morden i en läsvärd artikel där han tryckte på behovet av långsiktighet och en principiellt grundad position i det offentliga samtalet (http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-croneman-det-ar-inte-konstigt-att-medierna-demoniserar-anders-behring-brei). Björn Wiman påpekade nyligen i DN söndag 110904 (http://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-nathatet-ar-inte-det-enda-exemplet-pa-digital-dumskallighet) också på att det finns vidare mekanismer i omlopp : en tendens till åsiktspolarisering, ett lättköpt ”för eller emot”-tänkande i hela samhället, som näthatet är ett uttryck för och som också måste bekämpas.
Sanningen är dock också att överblick, en aktiv närvaro på nätet kräver personella resurser, och att stå för något på annat än ledarplats innebär också ansvar – knappast honnörsord för medieorganisationer som alltmer styrs från sina ekonomiavdelningar. Eller för den delen för många redaktörer och journalister som i diskussioner med intoleranter eller bara genom att påtala innebörden i vissa ställningstaganden och yttranden måste ta risken att anklagas för elitism och göra sig obekväma med grupper av potentiella läsare (se kritiken på detta tema i SvD 110802 http://www.svd.se/kultur/kulturdebatt/ansvaret-har-forskingrats_6362456.svd)
Anonymitet + brist på moderation + frustration + konspirationstänkande = nätmobb?
Det är knappast någon hemlighet att en av avigsidorna med sociala medier och internetkonversation generellt är att de odlar en slags icke-reflekterande stil. Det här är inget som är unikt för nätet – lyssnare av t.ex. P1’s ”Ring P1” kan uppleva det där live. Möjligheten att få komma till tals, att få ge uttryck för djupt kända frustrationer och omedelbarheten i ett medium sammanfaller ofta till att stollighetsfaktorn ökar, samt att man blottar sina dunkla och inte sällan mindre smickrande åsikter och antipatier.
Men nätet erbjuder helt andra och vidare möjligheter att uttrycka sig destruktivt. Det finns helt uppenbart en risk för att anonymiteten, närvaron av likasinnade och den allmänna bristen på hyfs på nätet gör att mobbaren, översittaren i en väcks till liv, påeldad av känslan av att samtidigt vara ett offer (antifeministiska bloggar och sajter t.ex har det som orrubligt axiom, att det är de stackars männen det är mest synd om i vårt samhälle) och det lite yrvakna konstaterandet att man nu har en megafon för att offentliggöra sin djupt kända antipati mot vad det nu är.
I sammanlänkade chattar är det således lätt att en mobbningsring kommer igång. På diskussionsforum kan ibland de mest bisarra konspirationer eller motbjudande fördomar bli stapelvara i hägnet av den anonymitet och brist på social kontroll som skiljer nätkontakt mot riktiga konversationer. Det är bara att besöka fora som Flashback för att få sig serverad djupt oroande tecken på en total brist på empati och hänsyn mot andra – och det finns mycket värre fall. Och bloggare kan ostört spy sin galla över vad som nu irriterar dem. Lockelsen i det sistnämnda är något som även undertecknad har känt. Det finns något där, som talar till det mindre eftertänksamma i oss alla – en inbjudan till excess i affekt, att vräka ur sig inlägg i vrede. Men det är också något som man måste motsätta sig. En rättmätig harm eller kritisk polemik med stark udd får aldrig bli liktydigt med hatiskt tal.
Många sajter och bloggar lever dock nästant helt och hållet på just en negativ attityd och uppmuntrar i en mening affektfyllda uttalanden – oftast i en viss riktning, mot ett speciellt mål. Jag skulle inte kunna lista mängderna av bloggar som till största delen är MOT mot invandrare, mot feminism, mot vänstern, mot regeringen, mot muslimer, mot vadsomhelst. Facebook-diskussioner och inlägg på fora kan snabbt rusa iväg iväg längs sådana spår. Otrevligt nog är det standard att näthatet både slickar uppåt och sparkar neråt – utfallen riktas mot någon som upplevs som underlägsen, om inte annat så i ett slags moraliskt hänseende, samtidigt som nätmobbaren vill ha sympati eller förståelse för hur dum eller förtjänt av attacker måltavlan är.
Den agressive näthataren bör inte tolereras
Vad är lösningen? Att införa en starkare moderation av kommentatorsfält är ett svar. Men det är inte tillräckligt. På ett sätt är det ett tecken på ett misslyckande, ett kollektivt misslyckande för alla som har en stadig närvaro på nätet. Man kan, som Mattias Anderson påtalar i SVTs blogg http://blogg.svt.se/plus/2011/02/nathatet/ önska sig att alla skall vara snälla mot varandra och agera som de själva vill bli agerade mot. Det är sympatiskt men tyvärr, så funkar inte social kontroll och grundläggandet av goda seder i verkligheten.
För att citera Sam Harris, författaren till ”The End of Faith” så behöver vi som komplement till goda föresatser en slags ”konversationell intolerans” mot personangrepp, fördomar, utfall och dumheter rent allmänt. Hör en av hans genomgångar av det där med hänvisning till religiöst bullshit i klippet nedan
http://www.youtube.com/watch?v=hXg-yy-riEg&feature=results_video&playnext=1&list=PLF89A02A9AED8B161
Det handlar inte om att tysta eller censurera folk. Men att peka ut idiotier och nagla fast de som sprider dynga omkring sig, och få vederbörande att känna på konsekvenserna för sina ogenomtänkta och idiotiska handlingar, även i konversationer på nätet. I denna anda, vilken denna blogg helt står för, kan det vara på sin plats att ta bladet från munnen när det gäller de som gillar att bre ut sig och framföra hot, hat, fördomar och tillmälen på nätet.
Till att börja med är var och en som anonymt framför en åsikt som är menad att skada och peka ut någon annan människa eller grupp feg och ynklig. Det här skall inte blandas ihop med t.ex. meddelarskydd och Lex Maria-anmälningar. Den som påtalar missförhållanden som utgör lagbrott eller skadar andra har rätt att begära skydd för sig om den kan frukta repressalier – det är därför sådana uppgiftslämnares anonymitet är skyddad av lag. Sådana skyddade meddelanden kännetecknas också av att de inte sker rakt ut i offentligheten utan via en speciell procedur, som är ägnad att skerställa att någon, antingen det är en redaktion eller socialstyrelsen eller liknande, kan efterforska beskyllningarna, utreda deras vederhäftighet och bestämma sig att därefter vidta rättshandlingar på basis av informationen. Men bortsett från de fall där det finns en överhängande risk att komma till skada på det sättet är andan i svensk lag med rätta motståndare till att man vitt och brett anklagar eller baktalar andra – det är därför förtal eller förolämpning är brott.
Det här utgör inget hindet för den som har en legitim anledning att kritisera någon, eller vill föra en hårdhudad polemik. Notera t.ex. debattklimatet i länder som Storbritannien eller USA, där förtalslagarna är vida hårdare än hos oss – det hindrar inte att tonen både kan vara mer antagonistisk och mer sofistikerad, och att man kan ta heder och ära av varandra under ordnade former. Se t.ex. vad Christopher Hitchens framför om populisterna inom den amerikanska ”Tea Party”-rörelsen.
http://www.youtube.com/watch?v=An6CeNRCBvo
Hårda ord – men han står öppet för sitt avståndstagande från Tea party-lallarna. Ingen kan beskylla Hitchens för att vara feg (speciellt med tanke på hur många av de han kritiserar i klippet som är vapenägare). Kontrastera det med den ynkrygg som tar sig rätten att kasta vidrigheter utan hänsyn omkring sig, men för sig själv vill ha totalt skydd mot att ta konsekvenserna av sina handlingar.
Näthatarens feghet visar sig inte bara genom att den vill dölja sig själv, utan också kontrasten till vad de vågar säga när de tror att ingen kan komma åt dem jämfört med när de umgås i mer blandade sällskap. I allmänna fora mixar näthataren ofta sina utfall med dunkelt tal, med många ”wink wink – you know what I mean” för att citera Monthy Python. Etiketter som kan betyda lite vadsomhelst, dunkla anspelningar till anekdoter, missförstådda fakta, rent nonsens och bristande logik blandas till en svårgenomtränglig soppa. Meningen är aldrig att faktiskt upplysa om något, eller verkligen föra ett resonemang som går att nysta upp – bara att ge utlopp för en destruktiv anda, och dra ner omgivningen till samma låga nivå av projektioner och antipati som lallaren själv befinner sig på.
Ett intressant exempel är det som det hånleende trollet nedan ger prov på. Han är ovanlig såtillvida att han efter en flerårig karriär av destruktuv nättillvaro nu träder fram i ljuset. Men lägg märke till hur viljan till en kvarts berömmelse inte döljer fegheten i hans attityd. Efter att ha deklarerat att åsikter borde vara fria och helt obundna av några hänsyn tillstår han öppet att han inte har mod att stå upp för sin dynga IRL – då skulle det kunna bli efterräkningar gubevars.
http://svtplay.se/v/2521860/agenda/del_2_av_17 (ca 28 minuter in i programmet)
En annan sak som går igen hos näthatarna är självömkan. Näthatare beskyller regelmässigt andra på ett svepande sätt, och gnäller samtidigt för att den inte får yttra sig, för att vara offer för konspirationer, intriger eller illvilliga skeenden, att vara nertryckt av närsamhället, staten, kapitalet eller den ”politiskt korrekta” pressen. (Sistnämnda är en särskilt patetisk figur som älskas av högertroll -och hatare och kommer vid tillfälle att bli föremål för ett eget inlägg här). Önskan att vara ett offer, och att ens hat och aggressiva utspel på något sätt är motiverade trots att de sker på nätet och anonymt istället för ansikte mot ansikte är mycket stark. Den som kastar dynga på andra är ofta själv mycket känslig och kitslig och tolkar gärna in förolämpningar i alla former av invändningar – men tvekar inte att misstänkliggöra och håna andra.
Det är kanske inte så konstigt att sådana halvfigurer sällan är beredda att ta in andra perspektiv än sina egna. De har sitt lilla utbrott att göra, sin dynga att sprida, och gillar inte att få det påpekat att de har fel, eller kanske inte ser till hela bilden, eller beter sig hänsynslöst. Den här bristen på konsekvens, eller hyckleri för att uttrycka det mer grovt, tar sig också uttryck i att man ger sig själv rättigheter i sitt språkbruk som man inte medger andra. Det är helt OK för säg ett manshatande feministtroll, eller dess vida vanligare motpart, den misogyna tönten, att dra alla medlemmar av motsatt kön över en kam, men så fort man påpekar det absurda i detta kryper de ihop i försvarsställning eller ballar ur och börjar sprida hot, ovett och otidigheter kring sig som omedelbart skulle föranleda ett samtal till polis eller psykakut om det skedde i en verklig konversation.
Sent omsider, och motiverat inte minst av Anders Behring Breivik, terroristen som till stora delar verkade och interagerade med andra via nätet, har pendeln svängt, och kommentatorsfälten har hamnat i fokus, som framgår inte minst av tidningarnas egna deklarationer och åtgärder inom mediekommentarsvärlden: se bl.a. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1120&artikel=4670618, http://www.resume.se/nyheter/2011/08/29/dn-stanger-ocksa-kommentar/, http://deepedition.com/2011/08/30/tystnaden-efter-kommentarsfalten/, http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1522255/Den-goda-lasarkontakten.html, http://www.dn.se/blogg/redaktionsbloggen/2011/08/29/darfor-stanger-vi-kommentarsfalten-tillfalligt/ osv. Ordet för dagen att man måste ”moderera” nätdiskussionerna. ”Tvärnit i kommentarsfälten” som P1 medierna har som rubrik i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=4677352.
Nu är inte avsikten att säga att alla som har en djupt känd, radikal eller ens extrem åsikt tillhör den undervegetation av nättöntar som detta inlägg vänder sig mot. Man bör ha en viss respekt för den som även när den framför åsikter som man invänder starkt mot, gör det öppet, och t.ex. organiserar sig och publikt framträder med sina synpunkter. Deras åsikter kanske inte är mer smakfulla än trollets. Men de verkar offentligt, och om de desutom har disciplinen och viljan att ta konsekvensen av sina uttalanden så är de lika mycket en del av det offentliga rummet som vem som helst. Det har dessutom en omedelbart återhållande verkan, att folk kan se dem och värdera dem öppet.
Det är anonymiteten samt missförståndet att man har någon slags rätt att få sprida sin dynga oemotsagd som är den dåliga kombinationen. Och för att motverka detta är det dags att dels göra det tydligt att den som vill komma till tals måste vara beredd att stå med sitt namn, om inte annat inför mediets redaktörer, för sina uttalanden, och verkar inom klara och konsekventa gränser för ton och tilltal. Dels måste både redaktörer och debattörer börja ta sig an med att skingra den idé som alltför länge gjort sig gällande: att man på nätet olikt i all annan mänsklig interaktion, har en slags mänsklig rättighet att inte bli emotsagd eller få det påpekat för sig i klara ordalag vilken låg och människofientlig attityd man som hatare har.
———————————–
Om Ring P1 har skrivits en hel del, oftast kort till stöd för den ena eller den andra åsikten, som ju programmet inbjuder till. Lite mer allmänt hållna artiklar från lite olika perspektiv:
- http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johanhakelius/article11844555.ab,
- http://www.vf.se/nyheter/karlstad/%E2%80%9Dring-p1-ar-inte-dumskallarnas-sammansvarjning%E2%80%9D,
- http://www.expressen.se/ledare/marteus/1.1080211/lagg-ner-p1-s-rasistradio,
- http://www.helagotland.se/ledare/artikel.aspx?articleid=4736114,
- http://www.audita.se/cgi-bin/db2.pl?template_file=artikel.html&text=125
Det har även skrivits en bok i ämnet: Karin Nordbergs ”Ring P1 – Folkhememts nya Röster”. Den anmäldes i Forskning och Framsteg nr. 2 2007 (se http://www.folkbildning.net/fb-forskning/medlemsskrifter/FoF_2-07_P1.pdf). Boken finns att få tag på i t.ex.Bokus http://www.bokus.com/bok/9789170553448/ring-p1-folkhemmets-nya-roster/ och Adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9170553440
Vikariens Irrfärder – Intressant om Läxor
”Läxor hjälper till att bevara i minnet, det som man redan vet, eller nyss fått sig förklarat. Men de ger dig inte ny kunskap”
Detta är en käpphäst förmedlad av min mor, lärare under 40 år. Hon har förstått rätt. Men trots den begränsning och varning som hennes ord innebär kan man konstatera att läxor är och förblir ett centralt inslag i skolan. Ändå verkar det som om det forskats mycket litet om hur effektiva läxor egentligen är, om de hjälper eller stjälper. Det här togs upp i ”Vetenskapsradion:Forum” i P1 nyligen i ett program som sammanställer och också ifrågasätter vad vi vet om läxläsning egentligen.
länk: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1302&artikel=4665002
Det vetenskapliga underlaget för om läxor är något bra är uppenbarligen kluvet. Det är dock intressant i sig att det inte finns underlag för att läxor i sig skulle vara något entydigt bra – men inte heller skadligt – vare sig för enskilda studieresultat och elevernas förmåga att som grupp nå upp till fastställda mål för undervisningen. Således, tolkar jag det, beror det alltså på individuella och lokala faktorer, om läxor kan bli fruktbara. Som sägs i programmet är läxor starkt värdeladdade och verkar polariserande – ofta är man antingen för eller mot. Säkerheten i attityden står dock sällan i relation till någon form av vetenskapliga faka för sitt ställningstagande.
”Det är kulturellt” säger min mor. Och det skulle nog verka så. Snarare än baserat på vetenskapligt underlag är frågan om läxor baserat på konsensus, på hur man alltid har gjort, i vissa fall på personlig erfrenhet och anekdoter. Det finns lärare som uppnår mycket goda resultat helt utan läxor, andra som brukar läxor som en omistlig del i sin gärning. Kanske är själva frågan, om läxor som ett slags generellt fenomen verkar positivt eller negativt, fel ställd. Jag tror att det beror på skillnader i svaret på en fråga som också ställs i programmet: vad är en läxa?
Frånvaron av entydliga besked ifråga om läxors vara eller inte vara innebär nämligen inte att vi inte vet Någonting om läxor. Oavsett om läxor generellt är bra, verkar det från den forskning som hittills bedrivits, att det finns situationer och omständigheter som försvårar för läxor att bli fruktbara för elevernas inlärning, och som man därför bör undvika.
”Riktigt komplicerade uppgifter, uppgifter som läraren inte förberett ordentligt , är olämpliga som läxor.”
Ovanstående är ett citat från Ingrid Westlund, läxforskare och docent i pedagogik vid Linköpings universitet. Och det är en slutsats som tydligen har stöd i den forskning som trots allt finns, och från vilken man kan dra även följande slutsatser:
- Läxor skall inte kräva förklaringar som behöver lärarstöd. Främst bör de bestå av repetition av sådant man redan sysslat med och förstått.
- Läxor funker bättre för äldre elever än för yngre.
- Läxorna får inte bli för många eller långa – då undergräver de studiemotivationen
- Läxor är mer effektiva för högpresterande elever än för sådana som har svårigheter eller saknar stöd hemifrån. Det finns annars en klar risk att läxor accentuerar skillnader i studiebakgrund i elevernas hemmiljö.
Det här kan verka självklart. Ändå är det sällan man hör lärare motivera sitt bruk av läxor enligt den sortens tydliga kriterier, varken de som är positiva eller de som helst undviker läxor.
Jag är själv kluven – jag kan se problemen, samtidigt som det ges en hel del läxor på mina lektioner. Framför allt på vad jag förklarat på tavlan, komplett med de illustrationer som jag alltid gör. Jag inser dock att läxor kan upplevas som ett trist tvång. Dessutom innebär det en risk för att invadera barnens fria tid med vad som i grunden är en arbetsuppgift, något som jag motsätter mig för vuxna – varför då inte för barn?
Det saknas tyvärr inte anledningar. Främst för mig är att man på lektionerna kan behöva ägna så mycket tid åt att förklara på olika nivå för olika elever att det annars skulle kunna uppstå för stora skillnader – läxan kan i så fall lösgöra lite tid så att man kan förklara bättre, och kanske ha en mer diskussionsbetonad dialog med eleverna i klassrummet. Finns det övningsuppgifter, som ju ofta är av ett repeterande slag, får dessa då bli en läxa.
En annan sak är att kunskapens flod s.a.s aldrig står still. Dagens ämne kommer att leda till ett nytt, nästa gång. Speciellt om man har som ambition att allt man undervisar skall hänga ihop, och driver en idé om all kunskap som integrerad och vill förmedla det till eleverna, behövs en slags kontrollstationer och repetition av föregående moment. ”Idag läser vi om kontinentalplattor så att vi kan specialisera oss på vulkaner nästa gång. Sedan kör vi jordbävningar, osv. Men då måste plattektoniken sitta tills dess”. Läxor i form av repetition, att eleverna får påminna sig vad som sagts tidigare, kan där fylla ett syfte för att grunda en slags miniminivå inför fortsättningen.
Jag påminns slutligen av min mor att om man undervisar tematiskt så är inte sällan standardiserade läromedel nästan lika mycket till hinder som till hjälp, och det är väldigt mycket som hänger på ens egna förklaringar och material. Lärarledd och aktiv undervisning är nyckeln till inlärning, och läxor är ett möjligt stöd till detta – men knappast något mer. Sista ordet är knappast sagt, och radioprogrammet ställer i utsikt att mer forskningsresultat kan komma in. Läxor är i vilket fall en fråga som delar både lärare och elever, och som säkert kommer att diskuteras så länge de finns i skolans värld.
Ett litet efterord
Att läxor kan uppväcka starka känsloroch debatt framgår med all önskvärd tydlighet när man studerar vad som skrivits om läxor i olika medier under senare år. Det är också påfallande hur läxorna ofta dras fram som ett slags symtom för hela skolans tillstånd eller gärna hamnar i fokus för jämförande studier mellan olika länders skolpolitik. Se ett axplock:
Aftonbladet:
- ”Läxor skapar Utanförskap” http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/skola/article12474320.ab,
- ”Läxor är ett Brott” http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article10673223.ab,
- ”V: avskaffa läxor i grundskolan” http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10831606.ab,
- ”Slopa hemläxorna för en rättvis skola” http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/skola/article12996242.ab
Dagens Nyheter:
- ”Vilsna Skolforskares Sällskap” http://www.dn.se/ledare/signerat/vilsna-skolforskares-sallskap
- ”Därför är finska skolan så framgångsrik” http://www.dn.se/kultur-noje/essa/darfor-ar-finska-skolan-sa-framgangsrik
- ”Läxhjälpen har tagit nya former” http://www.dn.se/nyheter/sverige/laxhjalpen-har-tagit-nya-former
- ”Han fick mig att känna mig som den smartaste och bästa eleven” http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/han-fick-mig-att-kanna-mig-som-den-smartaste-och-basta-eleven
- ”Vi har fler läxor än man har i svenska skolor” http://www.dn.se/livsstil/reportage/vi-har-fler-laxor-an-vad-man-har-i-svenska-skolor
Sveriges Radio:
”Svenska elever ägnar mindre tid åt skolarbete än eleverna i något annat industriland” http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3238&artikel=2250077
——————————————-
Mer skrivet om läxor av intresse för detta inlägg:
Ingrid Westlund presenterar läxforskning på blogg i forskning.se: http://www.forskning.se/fordigiskolan/skolbloggen/laxor/bloggarkiv/vadarenlaxaegentligen.5.2a6bbb0612e5f8acc1d8000984.html
”Är läxor bra för barn?”, C-uppsats av Eva Johanneson, pedagogiska institutionen i Sundsvall: http://hs.skola.sundsvall.se/bosvedjan/uppsatser/laxor.pdf
”Lärares syn på läxor i grundskolan – en intervjustudie” C-uppsats av Henrik Danielsson och Erik Enemar vid sociologiska institutionen, Göteborgs Universitet: http://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/18413/1/gupea_2077_18413_1.pdf
”En undersökning över elevers vanor att göra läxor – med fokus på tid” Examensarbete utbildningsvetenskap av Camilla Eskilsson & Marie Pettersson, Stockholms Universitet: http://su-storage.it.fmi.uni-sofia.bg/lhs%20090%20En%20unders%C3%B6kning%20%C3%B6ver%20elevers%20vanor%20att%20g%C3%B6ra%20l%C3%A4xor.pdf
”Läxor – en oreglerad bedömningspraktik” Artikel av Daniel Petterson och Ulf Leo, Studies in Educational Policy and Educational Philosophy 2005:1 – http://upi.ped.uu.se/SITE_Docs/Doc237.pdf
”Läxhjälp”, inlägg på Johan Kants Blogg, av Johan Kant, biträdande rektor Vikingaskolan, Haninge –http://johankant.wordpress.com/2010/08/29/laxhjalp/
”Växa utan Läxa?” inlägg i Kunskapsbloggen http://www.kunskapsbloggen.se/2011/04/05/vaxa-utan-laxa/
Dumskallarnas Konspiration: Swedish Man Arrested For Trying To Build Nuclear Reactor In His Kitchen
En kortis apropå stollar, och att vi i Sverige minsann inte saknar sådana…
En snubbe i Ängelholm skriver till Strålsäkerhetsinstitutet och frågade om det var OK att syssla med kärnklyvning i Hemmet.
”Jag har lite Uran och Americium och radium och experimenterar lite med det…”
”VAD?” säger tjänstemännen när poletten trillar ner efter ett par dagar…
Strax därpå knackar det på hos snubben och polisen och teknikerna i stråldräkter kikar in på kaffe, fika och atomsanering…
Här snackar vi hemmafixare! Men kärnreaktor i hemmet?
Från Swedish Man Arrested For Trying To Build Nuclear Reactor In His Kitchen : The Two-Way : NPR.
Läs mer om storyn i:
http://hd.se/angelholm/2011/08/01/forsokte-bygga-karnreaktor-i/
http://news.yahoo.com/swedish-man-caught-trying-split-atoms-home-153341057.html
Dumskallarnas Konspiration: Biskopens fundamentalistiska fotarbete och hans likasinnade
Om att skenet av dansant sympati inte är någon garanti mot inskränkt religiositet
Häromdagen fick jag se följande småroliga bild i Kyrkans tidning, och tog en bild av den med mobilen.
(se artikel http://www.kyrkanstidning.com/nyheter/inrikes/festfylld_avslutning_pa_oasmote_0_17895.news.aspx)
Jag läste vidare att den snurrande biskopen är Graham Dow, f.d biskop av Carlisle i den anglikanska kyrkan, som deltog i ett svenskt kyrkomöte. Det är ju en småputtrigt sympatisk bild – den glade biskopen som tar sig en svängom, så trevligt och avslappnat liksom. Man tänker sig en välvillig prelat, fylld av gudlig välvillja.
Men vänta, biskop av Carlisle? Var det inte… Jo.
Graham Dow är nämligen inte vilken glad präst som helst. För några år sedan, när översvämningar ödelade norra England klev den sittande biskopen Dow fram och slog fast att detta voro Guds straff för Englands synder, mest framträdande av vilka vore den tillåtande attityden till den hemska sodomin. England hade nyligen lättat på de lagar som diskriminerat homosexuella. För detta skulle GUD straffa syndarna och låta regn, död och förstörelse drabba den lantliga regionen runt York (man kan fråga sig varför Han inte lät straffet träffa det troligen mer syndkoncentrerade London). Det här rapporterades i t.ex. http://www.telegraph.co.uk/news/uknews/1556131/Floods-are-judgment-on-society-say-bishops.html, och drog på sig berättigat hån från olika källor (se t.ex http://newhumanist.org.uk/1630/demob-happy).
Men det visar sig, för att citera Christopher ”God is not Great” Hitchens, att Graham Dow inte bara är en komplett idiot, han är en vidskeplig och skrockfull sådan också. Mannen tror på fullt allvar på demoner och besatthet, oroar sig för förbannelser från 1600-talet, och sysslar med och skriver om exorcism. Det här sker heller inte disparat: Graham Dow har kombinerat sina böjelser för reaktionär homofobi och tidigmodern vidskeplighet till en freudiansk soppa i vilket ingår tron på att vid Anala och Orala sexuella handlingar Demoner kan intränga i kroppen och besätta syndaren. Via anus förstås.
Han har inte gett upp dessa idéer, endast mycket litet tonat ner dem, vilket framgår av en artikel i Dagen häromdagen http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=268990&utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=feed%3a+dagense-nyheter+%28dagen.se+-+nyheter%29. Dow är ingalunda ensam om det där, utan ingår helt öppet i en högerkristen tradition. Dow ”föddes igen” genom undervisning från den högerkristne amerikanske predikanten Billy Graham, som avslöjats som antisemit i sina konversationer med bl.a. Richard Nixon, där han beskyller ”judarna” och ”satans synagoga” för pornografin och det allmänna förfallet i samhället
Kristna förkunnare i den här fundamentalistiska ådran har liksom Dow gång på gång kopplar naturkatastrofer med Guds vrede. Se t.ex. den avlidne Jerry Fallwell, som i en intervju med den avskyvärde Pat Robertson binder ihop det hela rätt väl när han skyller naturkatastrofer och terrorism på, ”feminister, homosexuella och abortionister”.
och
Pat Robertson har kört vidare i de spåren och skyllde bara häromåret jordbävningen i Haiti på haitiernas ”pakt med djävulen” när de svarta slavarna hade mage att göra uppror mot de vita slavägarna i den haitiska revolutionen 1804.
Michael Savage, ännu en av dessa fundamentalistiska nötter, skyllde i högerpopulisten Glenn Becks show i Fox News så sent som i år Tsunamin i Japan på japanernas ”dåliga uppförande”, helt i Graham Dows anda.
Och som sagt – detta är inte ”guilt by association” utan en typ av åsikter som publikt förfäktats av den dansante biskopen i Kungsbacka. Härligt sällskap, det där. Man får väl vara tacksam att idioten inte längre sitter i House of Lords, det brittiska parlamentets överhus, och kan påverka politik och lagstiftning direkt. Men man borde tycka att arrangörerna bakom OAS-mötet borde vara beklämda av att svänga sina lurviga med en sådan primitiv mörkerman. Såvida de inte håller med honom förstås.
————————————————–
OAS-rörelsen är s.k. ”karismatisk” strömning inom ramen för svenska kyrkan, och satsar på en upplevelsebaserad tro, med tungotal, osv. som stående inslag. Inom rörelsen dominerar en negativ syn på kvinnliga präster, vilka t.ex. inte tillåts att leda mässor på deras möten. Detta har uppmärksammats av kritiker som menar att sina ekumeniska ambitioner till trots är Oas-rörelsen fast rotad i en tradition av hierarkisk och gammaldags syn ifråga om prästämbetet och liturgi. Se http://sv.wikipedia.org/wiki/Oasr%C3%B6relsen och http://www.oasrorelsen.se/vad-aer-oasroerelsen. Karin Långström Vinges Blogg har flera inlägg om Oas-rörelsen: http://karinlangstromvinge.blogspot.com/2009/07/oasrorelsen-kommer-ut-ur-garderoben.html och http://karinlangstromvinge.blogspot.com/2006/09/drfr-r-jag-tveksam-till-oasrrelsen.html
Christopher Hitchens gav Graham Dow en välbehövlig diss i det mycket sevärda samtalet mellan fyra prominenta ateister (de övriga är Daniel Dennett, Sam Harris och förstås Richard ”The God Delusion” Dawkins) också kallade ”The Four Horsemen”, se ca 6.50 minuter in i http://www.youtube.com/watch?v=tq4Q42ZjVNA&feature=related. Hela samtalet, som rekommenderas varmt, finns samlad i 2 långa Youtubeklipp – http://www.youtube.com/watch?v=9DKhc1pcDFM och http://www.youtube.com/watch?v=TaeJf-Yia3A&feature=relmfu.
Dumskallarnas konspiration Fortsätter – Sänk studiestödet till Humaniora!
Alltför länge har kulturkoftor och Ingmar-Bergman-wannabees tillåtits att utbilda sig till dansare, filmvetare eller studera kultur överhuvudtaget i Sverige! På medborgarnas bekostnad till råga på allt. Sedan går de ut i arbetslivet och kan inte få jobb utan gnäller på att de får slava som spärrväkter.
Svenskt Näringsliv, dessa otadliga försvarare av den svenska välfärden och medborgarnas intressen, tog djärvt tag i problemet och med ett lysande Alexanderhugg* föreslog de i ett debattinlägg i Svd (http://www.svd.se/naringsliv/sn-sank-studiestodet-for-humaniora_6283996.svd) att studiemedlet borde sänkas för ”utbildningar där sannolikheten att få jobb efter avslutade studier är relativt låg”, också kallade ”Harry-Potter-kurser” av Stefan Fölster, Svenskt Näringslivs informationsrepresentant.
En lysande idé. Djärv. Handlingskraftig. Väl genomtänkt. Med solid forskning i ryggen. Garanterad att irritera ”rätt” folk, dvs vänsterflummare.
Eller?
Eftersom jag själv knappast är någon vänstermänniska roade jag mig med att hålla ögonen på reaktionen från höger i den politiska – och kulturdebatten, och begränsade mig till just den tidning där förslaget först luftades, nämligen Svenska Dagbladet. Förslaget har sablats ner inte bara av oppositionen och fackförbund som organiserar kulturarbetare http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sverige-behover-en-bredd-av-utbildningar_6291686.svd#after-ad utan, vilket säger något, från tyckare bra myclet längre högerut, som framgår av nedanstående lista av konservativa eller borgerliga skribenter och opinionsbildare som obönhörligt nedgjorde förslaget bara de första dagarna.
- SvDs Ledarsida, som ändå i någon mening delar Svenskt Näringslivs problemförmulering, kallar förslaget ”Dåligt och Yxigt” http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/snurrig-losning-pa-verkligt-problem_6286936.svd
- Clemens Poellinger, kulturreporter i konservativa Svd kallar utspelet ”till statistik förklädda fantasier sprungna ur förhärdade Timbrohjärtan” http://www.svd.se/nyheter/inrikes/naringslivet-har-ingen-kultursyn_6291514.svd
- Lars Linnegård, professor i Nationalekonomi, knappast nån vänsterkofta, raljerar korrekt med Svenskt Näingslivs totala misstag vad gäller valet av ”problem” – http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/likriktning-ar-det-verkliga-hotet_6289640.svd
- Min favorit var Emma Stenström, vars titel docent i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm och gästprofessor vid Konstfack redan i sig borde få skallarna att explodera på plånbokshjärnorna i Svenskt Näringsliv, och som rent ut kallar förslaget vad det är – korkat. http://www.svd.se/kultur/korkat-utspel-om-humaniora_6285398.svd
Föga förvånande tvingades organisation backa och ta avstånd från sitt eget förslag – se http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sn-vill-inte-sanka-studiestod_6288722.svd och http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svenskt-naringsliv-vill-inte-sanka-stod-till-humaniorastudenter_6288928.svd, där man bedyrar att Svenskt Näringsliv inte aaaaalls menat det man uttryckligen sagt att man menade. Utan något annat, att man blivit felciterade eller att det bara var en försöksballong. Låt oss dra ett streck över det hela och gå vidare, liksom.
Vill man vara på välgörenhetshumör kan man fästa sig vid att förslagets huvudmän fäster sig vid något som verkligen är ett problem – att kultursektorn inte förmår absorbera alla som utbildar sig längs estetiska eller litterära linjer. Men i sammanhanget glömmer de, eller låtsas inte veta, något om vad det är som skapar kreativa kluster, nya industrier och genrer. Kan de till exempel berätta hur det ”Svenska Deckarundret” skulle ha uppstått utan folk som var intresserade av skrivande och litteratur? Varför just svensk musikproduktion är en växande industri? Hur dataspelsdesigners från lilla Sverige kan vara med och konkurrera i världen? Hm? Bara för att ta några exempel på yrkesområden där folk regelmässigt ägnat sig åt och läst allt möjligt onyttigt.
Statistik om vad som leder till snabba jobb kan inte fånga in vad som kommer att vara nyttigt om decennier, om vad som kommer att ge impulsen till nästa stora näring. Inte ens inom de allra ”hårdaste” vetenskapliga discipliner kan man göra det – notera t.ex hur det tar årtionden att utvärdera vilken grundforskning som leder till nyttiga resultat inom ämnen som kemi, biologi eller medicin. Nobelpriset illustrerar det väl – oftast går det minst 20 år mellan utforskandet eller postulerandet av ett fenomen till dess vi kan se att det kan bli någon påtaglig nytta av det. Ingen kan veta om den som läser skumma litteraturkurser idag inte kan komma att starta tidningar, designa dataspel, skriva egna böcker eller vad som helst som kommer att finna nåd inför kvartalshjärnorna imorgon.
En annan sak är gränsdragningen. OK, så att ägna en termin åt analysera JK Rawlings litterära produktion är ”flum”. Men fantasy allmänt då? Skönlitteratur? Var skall Svenskt näringslivs bildningspolitrucker sätta ner sin fot? Börjar man snäva in på en viss genre, vad hejdar att man snävar in på litteratur rent allmänt? Eller på filmvetenskap? Inkonsekvensen hos det kortsiktiga perspektivet visas väl av Modevetenskap, som rätt nyligen uppgraderats och mer och mer blir ett akademiskt respekterat ämne, efter att i många år betraktats som en icke-intellektuell verksamhet. Trots det har folk sökt till och velat utbilda sig inom modé. Nu, när mode blivit en enorm och växande industri är det inte konstigt att ägna en termin att studera säg, dräkthistoria, en termin. En mentalitet som bara ser till nästa kvartal hade aldrig kunnat förutspå det. Bara för att ta ett exempel.
SÅ där kan man hålla på hela dagen. Svenskt näringslivs utspel är oerhört inskränkt och, vilket borde vara märkligt, präglad av dirigisme, den i Frankrike dominerande inställningen att Staten, genom diverse godtyckliga ingrepp kan staga upp fallerande samhällsinstitutioner eller lösa svåra samhällsproblem.
Rent logiskt borde man, med deras tänkande, snäva in bidragen för alla som sysslar med teoretisk matematik eller grundforskning i ett antal vetenskaper. De handlar inte heller om att ta fram nya stekpannor eller annat ”nyttigt”, eller leder till nya jobb som vi nu kan se. Utan om kunskap för kunskapens skull, för att vidga våra horisonter, och studera fenomen som påkallar vår uppmärksamhet, för att de är intressanta. Nyttan, om den ens spelar en framträdande roll, får komma efteråt och utforskas av andra. Och i ett dynamiskt, kunskapsbaserat samhället kommer dessa andra att finnas. För kunskap handlar också om tilltro, tilltro till den mänskliga anden och nyfikenheten, och att om ett område är angeläget eller fruktbart så kommer någon förr eller senare att försöka göra något av det.
På det sättet liknar kunskap och utforskning en marknad – den ”osynliga hand” som Adam Smith talar om i ”Wealth of Nations” och leder till utveckling och en dynamisk balans om man skapar en miljö som är tillåtande, och som ser till möjligheterna, snarare än klåfingrigt söker ställa saker till rätta von Oben.
Utbildningens natur i ett modernt samhälle är en komplicerad sak, väl värd att debattera. För inte så länge sedan tog jag t.ex. del av följande lilla framställning av utbildningsdebattören Ken Robinson där han tar upp flera av de viktigaste aspekterna av problem för utbildningssystemen i den industrialiserade världen och dess behov av förnyelse och nytänkande. (klicka bilden bild eller länk nedan för att komma till presentation)
- Ken Robinson i en RSA-presentation om framtidens utbildning
länk: http://fora.tv/2010/10/14/Ken_Robinson_Changing_Education_Paradigms#fullprogram
En annan fråga som Svenskt Näringsliv knappast berör är frågan om excellens i utbildningen. Man bör och skall ställa krav på att utbildningar håller hög kvalité inom sina gebit, och att de erkänns såsom vederhäftiga och fruktbara enligt kriterierna i deras egna akademiska ramar. Här har humaniora anledning att rycka upp sig. Att excellens och vederhäftighet inom utbildning generellt är ett eftersatt värde blir dock högst påtagligt inom t.ex. medicinen, där diverse studier av kvacksalverier som homeopati samexisterar och konkurrerar med den evidensbaserade medicinen. Men Svenskt Näringsliv bryr sig inte om utbildningars innehållsmässiga värde, utan fäster vid etiketten hos kurserna och jämför med diverse beskrivningar på kunskapskrav på dagens arbetsmarknad.
En sådan syn på mänskliga drivkrafter och vad som leder utvecklingen av nationer, regioner och befolkningar framåt borde göra en mörkrädd.
För det här är Sverige. Ett litet land, med rätta stolt men för vår välfärd beroende av omvärldens marknader. Vi kommer aldrig att kunna konkurrera med antal människor, u-landslåga löner eller billiga råvaror, och än så länge inte heller med förslavade och underkuvade anställda, eller med folk som jobbar ihjäl sig bortom all rimlighet.
En sådan nation har bara ett val. Att teknologisk och idémässigt ligga på gränsen, att vara kreativ, ständigt balanserande mellan att hushålla med sina resurser, att samarbeta och dela på vad som finns, och att tillåta individer att tänka nytt. Problemet med Sverige är inte att folk läser konstiga kurser. Problemet, som åskådliggörs av Svenskt Näringslivs mörkermän, är att bildning, kunskap och nytänkande i en bred bemärkelse ännu 2011 inte uppskattas tillräckligt i vårt land, att man ser dem som instrumentella egenskaper, nyttiga om de ger omedelbar return of investment men annars ”flum”. Och att riktigt djup kompetens, att verkligen vara utmärkt och fantastiskt kunnig inom ett område, oavsett vilket det är, inte vinner respekt. Det är trots, inte tack vare, denna tyvärr rådande tendens som duktiga och initiativrika människor gör sig bemärkta hos oss.
Hjärnorna bakom svenskt näringslivs försöksballong är ett gäng inskränkta, okunniga och okultiverade stackare. Ord som kreativitet, upptäckarglädje, kultur, innovation, bildning, serendipitet, mångfald, utbyte och nyskapande är tomt oväsen för dem, de hör bara klonket av nästa skattesänkning, nästa kvartalsrapport i sina ödemarker till själar. Jag tycker allvarligt synd om dem. Men det är ingenting jämfört med hur synd det skulle bli om oss, om tänkandet bakom Svenskt Näringslivs förslag skulle bli policy, och det styrande sättet på vilken utbildning organiseras i vårt land.
—————————————————-
*För de som inte likt undertecknad ägnat sig åt onyttiga Harry Potter-studier förklaras det klassiska uttrycket Alexanderhugg i http://sv.wikipedia.org/wiki/Gordiska_knuten
Den som vill ta del av lite forskning och studier av hur krativitet inom vida fält korsbefruktar och ger näring åt ett dynamiskt näringsliv kan studera berg av rapporter och inlägg, ett litet urval av de jag läst:
- http://creativebusiness.org/blog/interview-with-dominic-power-creative-regions-clusters-industries-europe
- http://druid8.sit.aau.dk/druid/acc_papers/3u3ov4ld8gx1uvxa4pgddeivjeg5.pdf
- http://www.martinprosperity.org/research-and-publications/publication/music-for-the-masses
- http://ec.europa.eu/regional_policy/sources/docgener/panorama/pdf/mag29/mag29_sv.pdf
Uppdatering 20110710: SvDs Gustav Almkvist skriver i en tankvärd ledare (http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/humaniora-maste-resa-sig-sjalv_6308674.svd) vidare om humanioras roll, med fokus på behovet av det som jag ovan berör som excellens – att höja kvalitén och ställa hårdare krav på analys och substans.
Indomitus.blog 