Kategoriarkiv: Serier /Comics
Tummen ner för Bamse som migrationsverkets gatbjörn
För drygt en vecka sedan spreds nyheten om att Migrationsverket beställt material med Bamse, världens starkaste björn osv, som behandlade flyktingfrågor. Många proffstyckare rasade och debatten blev stundvis het. Men, kunde man fråga sig, vad tycker barn egentligen? Jag fick som få chansen att få ett förvisso helt ovetenskapligt men intressant svar på det nyligen…
Objektet för diskussionen bestod av ett särtrycksnummer där två flyktingfamiljer, en kaninfamilj respektive ett gäng grävlingar, kommer till Sverige och undrar om de får stanna. I slutändan får kaninerna det, men inte grävlingarna – de skickas hem. Det hela är framställt på vanligt Bamse-manér, väldigt snällt och pluttigt. Migrationsverket menar på att avsikten är att skildra flyktingsituationen för barn, och man har inte velat skapa ångest utan försöka ”förklara” på barns nivå (http://www.migrationsverket.se/info/3816.html).
Vad många kritiker verkar haka upp sig på är dock att tidningen väljer att aktivt framställa att det ”kanske inte är så illa” att bli nekad upphållstillstånd och tvingas återvända hem – man skulle alltså medvetet vilja tona ner de negativa aspekterna av att neka folk som kommer till Sverige uppehållstillstånd. På olika debattsidor anklagades migrationsverket för propagande i egen sak i mer eller mindre skarpa ordalag. Se ett axplock i:
- http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/bamse-pa-myndigheters-sida-mot-de-svaga_6175223.svd
- http://www.expressen.se/nyheter/1.2440553/nu-stormar-det-om-bamse-igen
- http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/bamse-ger-sig-in-i-asylpolitiken
- http://blogg.aftonbladet.se/kulturbloggen/2011/05/bamse-och-migrationsverket
- http://hd.se/kultur/2011/05/18/varldens-dummaste-bjorn/
- http://www.dagensmedia.se/nyheter/print/tidskrifter/article3181211.ece
- http://ekuriren.se/ledareasikter/ledare/1.1056660-inte-som-i-bamses-varld
Jag måste säga att jag spontant var misstänksam mot migrationsverkets lilla ploj. Det luktar för mycket just som propaganda eller överslätande av riktigt dåliga nyheter för barn – något som jag är emot. En objektiv skillnad mot vanliga Bamse-äventyr är också att Bamse et ales mot sin vana inte gör något själva – själva beslutet som allt snurrar kring sker i en märklig stratosfär där ovan, och Bamse är osedvanligt och mer än lovligt lam när han konstaterar att han inget kan göra.
Men tydligen har organisationer som sysslar med barnfrågor inte haft något att invända – jag antar att de tar fasta på att tidningen ändå kan betraktas som ett försök att ta upp en svår fråga på barnens nivå.
Nu råkade jag jobba som lärare förra veckan, för en 3:a (barn i åldern 9-10 år) i Skarpnäck – en plats där frågor om invandring faktiskt kommer upp i naturliga samtal med barn. Och under en lektion, apropå en liten diskussion om rasism och annat anknutet till härkomst, så jag blev plötsig fundersam, och ställde frågan.
”Vet ni vad, det finns någonting som ni skulle kunna berätta för mig, något som vuxna har diskuterat på senare tid. Ni vet vem Bamse är?”
”mmm”
”Vet ni vad migrationsverket är för något?”
”Jo”
(Jag var inställd på att behöva förklara, men alla hade en ungefärlig koll. Jag ställde lite kontrollfrågor – 100%).
”Migrationsverket har gett ut en tidning med Bamse. Den där tidningen har de gjort för de som inte vet om de får stanna i Sverige, och där finns det en familj som får stanna, och en som inte. Jag undrar vad ni, som är barn, tycker om det?”
Jag berättade om handlingen. Sedan bröt stormen lös.
Barn. Det är är en vanlig plattityd att hävda att vuxna har saker att lära av barn – men det vore verkligen inte dumt om man då och då omsatte de sällan menade orden i handling. Jag frågade var och en enskilt, och de förhörde sig om detaljer – jag fick förstås förklara mer eller mindre ingående för olika av dem. En intressant sak redan här var att alla själva tycktes utgå från att en sådan tidning har ett slags budskap, en avsikt bakom – ”som reklamen ungefär”, som någon sade.
Men det rörande var att nästan alla tog direkt tag i kärnfrågan – Varför fick familjen inte stanna? Många var oroliga för vad som hände med dem när de återvände, men jag berättade att i historien verkade det inte vara så jättehemskt att återvända. Jag har sällan fått så skeptiska blickar. Eller fått höra så förnumstigt att det viktiga är om folk får stanna eller inte. ”En tidning är ingenting om man måste åka”. Om Bamsetidningen säger att det kanske är OK att återvända i ett läge där man vill stanna men måste åka tillbaka är det snarare ett slags…ett slags…lur.
(”Lur?” från luras, antar jag)
Och dåligt. ”Riktigt elakt ju” – ”riktigt slemmigt!” sade de argaste (De sa värre saker än så, men jag förbigår deras mer…ähum, affekterade uttryck).
Vi bollade fram och tillbaka och jag sammanställde det hela i en slags ”hiss eller diss”-tabell.
2 stycken tyckte att det var väl fint att de gjorde en tidning för barn som kanske måste åka hem. 14 tyckte det var ”botten””dåligt” ”blä” eller ”uselt”(sic!). Ingen var likgiltig.
Flera hade svårt att tro att inte var ”Sverigedemokraternas fel” att den där tidningen kommit till – det där var också en överraskning. Det borde det kanske inte ha varit. En sak med min klass var att den med en kvalificerad majoritet bestod av barn till migranter. Och det fanns ingen där som inte hade en familjemedlem, eller nära vän, som inte anlänt nyligen till vårt land. Vi talar om en grupp där många själva tillhört den tänkta målgruppen för Migrationsverkets tidning. Och bland dessa, tämligen unikt insatta (definitvit mer insatta än några opinionsbildare på olika tidningar) individer var den helt dominerande åsikten , och jag citerar en elev:
”Migrationsverket borde strunta i att ge ut tidningar och låta folk stanna i Sverige istället!”
Kära barn. Ni säger det bättre än vuxna betalda åsiktsmaskiner kunde. Ni kommer att gå långt, mycket längre än cynikerna på Migrationsverket och Egmonsts Förlag. Jag är glad att kunna uppfylla mitt löfte till er, och föra fram ER åsikt, som kan sammanfattas sålunda (och nu är vi snälla):
——————————————————-
Det är intressant att notera att Bamse, som av tradition haft belackare på högerkanten och beskyllts för att vara ”kommunist”, sedan Rune Andreassons död 1999 övergått till att vara en vara som vilken som helst, ett varumärke som kan säljas ut för vilket syfte som nu ger mest pengar. När Rune själv skrev och belyste frågor om invandring och utlänningsskap i Bamse såg anslaget diametralt motsatt ut. – se förstasidan på det uttryckligen antirasistiska numret ”Bamse och Kalle Svartskalle”. För att få en sammanfattning av Bamsetidningens historia se http://sv.wikipedia.org/wiki/Bamse
Egmonts Förlag har numera utgivningen av Bamse. Förlaget utsattes nyligen för diskussioner av annat slag, när de bestämde sig för att ge ut två tidningar, riktade till killar-respektive tjejer, med ett tilltal lika modernt och progressivt som, öh Alf Svensson. Se
http://www.medievarlden.se/nyheter/2011/05/tjej-och-killtidning-fran-egmont?page=1
Projekt Storyboards – Davilac/Parricida
På vingliga vägar via vampyrfilmer- och böcker, Frank Miller-serier, Hannibal Lecter, Bosnienkriget och Peter Englund avbildas en blodig slakt när den serbiska vampyren Davilac eller Parricida, ”fadermördaren” tecknas.
Förra året fylldes TV-skärmar och biosalonger av vampyrer, så pass att mättnad infunnit sig och producenterna börjat sträcka sig efter nästa skräckvarelse att exploatera och tömma på innehåll – troligen zombien. Denna mättnad har också slagit mot undertecknad som ett slags motstånd eller tröskel att befatta mig med ett inslag i min berättelse, den serbisk-bulgariske medeltidsvampyren Davilac. Vampyrmyten som den är känd i dag hämtar sina huvuddrag i just Balkan, där den onda ande som vampyren utgör måste äta själen, i form av blodet, från de levande för att upprätthålla sin egen existens.
Till skillnad från t.ex. Dracula som alla verkar veta är en skum aristokratisk existens i sina transylvanska berg, och moderna TV-serievampyrer (se ”Twilight”, ”True Blood”och annat strunt) som har fåniga kärleksaffärer med sin mat, liksom t.ex. Anne Rices melankoliska halvgudar som grubblar sig fram genom århundradena, tänkte jag mig vampyren i berättelsen som en slags seriemördare, med ett tvångsmässigt behov att döda och lemlästa. För honom är människor bara tingestar att äta, han ser dem som kött att slakta snarare än de romantiserade varianter som präglar modernare framställningar där vampyrer har en slags ”relation” till sina potentiella offer. Nej, den relation vampyren har med sina offer skulle på sin höjd vara lik den som t.ex. ”Buffalo Bill”, den transvestitiske mördaren i ”När lammen tystnar”, har med sina snart flådda objekt nere i gropen. Det här är dock inte helt lätt varken att avbilda eller skriva om.
Under en bildletarsession i annat syfte för en tid sedan fann jag dock en mycket skum bild inspirerad av motorsågsmassakern korsad med en styckad leksaksdocka (?).
OK, den var skum, den. Men den inspirerade min redan inslagna tankegång. Jag drog mig också till minnes ett fruktansvärt citat av Peter Englund (apropå första världskriget)
”Människorna är inte ens offer längre. De har genomlidit den yttersta förnedringen och förvandlats till avfall”
Jag drog fram pennorna och skissade en slags parafras till dockbilden. Här är alltså det stackars offret inte ett vackert lik med två små hål på halsen som i romantiska Dracula-inspirerade stories – nej den har bokstavligen styckats av vampyren som drar fram hjärtat. Perspektivet, som är ganska djupt, är intressant -precis som i dockbilden ovan ser man från snett grodperspektiv som lämnar offrets ansikte närmast i bild och får oss att se upp mot den i skuggor omvärvde vampyren. Kläderna är baserade på en albansk-serbisk dräkt från 1300-talet, och jag kikade lite på avhuggna lemmar och amputationer för styckningen.
I filmen och boken ”Hannibal”, ser karaktären Mason Verger till att träna stora grisar för att, som han planerar, dessa skall förtära hans antagonist Hannibal Lecter. Min vampyr måste också vilja göra sig av med kroppar för att undvika misstankar, och jag kom på att den kunde hålla sig med människoätande hundar, här avbildade som förvridna exemplar av ”serbian hound”, en karaktäristisk lokal ras.
De serbiska människoätande hundarna och Peter Englund kom att leda tankarna till det nyligen stillade Bosnienkriget och satte fart på mitt skrivande, som syftet varit. Här ser man hur arbetet med en bild och en text samtidigt kan leda tankarna på nya vägar.
Jag ville dock göra teckningen mer färdig, och tog det som ett tillfälle att undersöka rittekniker.
Min ständiga inspiration Frank Miller gav mig impulsen att rita bilden med mycket svärta, som i hans berömda ”Sin City” – mörkret passade det mörka temat. Likt i boken och filmen ”300”, likaledes med Miller, ville jag lyfta fram blodet, som jag gjorde klarrött och ymnigt som i ett slakteri snarare än rinnande ur små sticksår i en mysig boudoir. Svarta tuschpenslar och fin ZIG-penna skapade en stark kontrast, och med hjälp av lite Photoshopande för att ytterligare stärka mörker och linjer blev det hela till slut aningen intressant.
En blandning av teckning, experiment och storyboard. Kanske inte vad jag skulle visa min söta systerdotter, men passande ändå. Det blir nog mera Miller-pastischer i framtiden.
————————————————————————————–
Storyboards – Snöstorm och oväder
Efter en smärre paus efter sammanfattningen för Kapitel 1:s illustrationer fortsätter kavalkaden med spridda scener som ber om en pennas stöd. Som utmaningen i dagens post: hur tusan skulle det se ut att pulsa fram i en snöstorm högt ovanför österrikiska alperna?
Scenen är att vår bekanta Yakane & Jack och ett följe med bl.a. den stridbara damen Corinna åtföljer den från en tidigare storyboard bekante munken Mondenaga upp i ett bergspass i motsvarande alperna, och ju högre upp de kommer desto sämre blir vädret. Den tekniska utmaningen är att framställa vädrets makter, samtidigt som figurerna är tydliga och igenkännbara. Samt att all research på deras utrustning, kläder och dessas veck och skuggor inte skall vara helt bortkastad. Som vanligt en paradox, och som vanligt något tämligen nytt och ovant för undertecknad.
Först måste man sätta scenen. En grundläggande blyertsskiss växte fram med de viktigaste figurerna i relation till varandra. Jack, som är den enda som har klättervana, går först, framåtböjd mot vinden, och följs av Yakane som fungerar som ”ankare” för de som kommer efter. Jag vet inte hur medeltida bergsklättring kan ha tett sig, men det är nog inte för mycket att anta att man då också gärna band ihop sig med varandra för att hindra folk från att falla. Mondenaga står bredvid och pekar ut vägen, i bildlig bemärkelse apart från gruppen i övrigt och ledanden den framåt. Redan på det här stadiet måste man komma ihåg att framställa effekten av vinden, vilket underlättas av de tidstypiska mantlar och kåpor som folket bär, och vars fladdrande visar på vädret. En annan sak är att alla, även den store Yakane, måste se ut att streta och pulsa fram i stormen. Genom att låta figurerna stödja sig mot stavar och luta sig framåt får man en i alla fall rimlig idé om att det inte är någon picknick som de är ute på.
OK, det var en rimlig setup. Men sedan kom frågan som fick bilden att stå och jäsa i evigheter: hur skapa själva känslan av miljön, en snöryrande storm, genom vilken figurerna pulsar fram över bergen?
Notera den lilla anteckningen i övre högra hörnet. Jag hade tidigt Frank Millers ”Sin City” på näthinnan: den och Miller generellt tillhör mina stadigvarande inspirationskällor för grafisk framställning. I ”Sin City” regnar och snöar det alltid – det är en av Millers sätt att skapa en dov, dyster stämning (Se exempel till vänster). Nu kan Millers teknik inte tillämpas rakt av. Han använder ett specifikt färgschema med mycket svärta – hans sätt att bokstavligen skapa en noir-stämning som vidareutvecklats från den store Will Eisner (”The Spirit”). Det gör att bilderna snarare bygger på kontrast än på linjer, vilket tenderar att sudda ut detaljer. Det passar oftast inte för min emfas på realistisk avbildning och utrustningsdetaljer. Men knepet att öka kontrasten och lägga på övertydliga snöflingor i förgrunden gav mig iaf en idé.
Frågan var bara hur man skulle applicera det på skissen? Återigen kom ritfilmen till hjälp. Genom att lägga vädereffekterna på ett separat plan kunde figurskissen fyllas i direkt med lite tjockare blyerts utan miljöeffekterna. Dessa, främst vinden och snön, ritades istället på ovanliggande ritfilm. Trots den väldigt enkla tekniken, i praktiken bara några streck och vita rundlar, ändrar och fördjupar de sammantaget (i mitt tycke iaf) bildens karaktär. Jag passade också på att lägga till vissa ytterligare smådetaljer som Yakanes ringbrynja och snö på personernas axlar och kläder, och lite mörka moln i bakgrunden. Sedan monterades det hela i Photoshop, och hela bakgrunden gjordes något mörkare, vilket får snön att framstå tydligare. Resultatet kan ses nedan.
Projekt Storyboards: Kati & Kashar 2 – Änglar, Guds Ljus & vackra ryttare…men vad gör Judge Fire här?
För illustrationen av hur den sköna Kati steker den demonbesatte nomadschamanen Kashar har genom åren saknats en riktigt genomtänkt idé av hur den gudomliga närvaron Uriel, ”Guds Eld” ter sig. Han kommer att förekomma i flera storyboards, så det var dags att ta itu med det.
Uriel är en av de klassiska ärkeänglarna av från den rabbinska traditionen århundradena före kristendomen.
Jag läste om honom för många år sedan i samband med studier av Islam, där han presenterades tillsammans med sina ”kollegor” Mikael, Rafael och Gabriel . Hans namn betyder ordagrant ”Guds Ljus”, ibland tytt som ”Guds Eld”. I den hebreiska Enochs bok förekommer Uriel ett antal gånger, och han presenteras som en av de änglar som oftast gör sig ärenden till människornas värld. I själva verket verkar han vara en slags förmedlande länk mellan det gudomliga och det dödliga. Han avbildas ibland med ett svärd av eld – det där gillade jag.
Inom islams minityrmåleri, med höjdpunkt i 1500-talets Persien och ottomanska riket, avbildas ärkeänglar som Gabriel och Uriel med 2 vingpar (fyra vingar), och också ofta med en slags brinnande gloria. Även detta togs upp som inspiration.
För några månader sedan funderade jag på det där medan jag satt och klottrade i tunnelbanan, och skissade på en bild av Kati med Uriel-manifestationen bakom sig.
Det blev inte dumt, och jag tuschade snabbt till skissen som en framtida referens. Bilden saknar i stort sett detaljer och jag uppehöll mig mest vid Katis karaktäristiska kroppsbyggnad (det där händer ofta), men kontentan av Uriel blev en brinnande varelse som ser skräckinjagande ut och har stora vingar av eld. De fyra vingarna kom dock knappt med – som vanligt tog papperet slut innan teckningen gjorde det. När jag sedan skulle utveckla en storyboard plockades den där bilden upp och låg och hovrade i bakgrunden.
Det slog mig också varifrån idén till det lite onda och dödskalleinspirerade utförandet kom – det var förstås de gamla serierna som stack upp sitt tryne igen… Se bilden på Judge Fire, en av de fyra ”Dark Judges” som förekommer i några minnesvärda nummer av tidningen Judge Dredd.
Suck. Jaja, man får väl betrakta det som en tribut. Det finns inte så många sätt att teckna en hotfull brinnande varelse. Jag har dock stött mig lite på den hemska uppenbarelsen, eftersom änglar förstås skall vara ”goda” och vackra, men idén är ju att avbilda Uriel i sin straffande och drabbande form. Och Gud i min berättelse är, i den mån han överensstämmer med vår Jahve, en ganska bister och gammaltestamentlig herre, vars änglar slår till på ganska brutalt sätt och på köpet begär människoffer och annat trevligt. Det är för övrigt den Guden som ofta ovetande kristna åkallar – trots teologers obskurantism så tas Guds aptit på offer aldrig bort i det Nya testamentet, och tidiga kristna såg i människooffer i bibeln, som Abraham, Jefta mfl, en parallell till den kristne gudens villighet att offra sin egen son. Dvs sig själv, till sig själv, men för mänskligheten, enligt den nicenska trosbekännelsens märkliga soppa.
Nåväl.
Det där framfödde ett sidospår av övningar i vingar av eld, änglaansikten och annat. Se nedan för ett exempel.
Tillbaka till storyboarden som under höstens kalla månader jäst länge nog. Det stora problemet var hur allt skulle arrangeras. Kati skulle vara med, till häst. Och Kashar. Och Uriel. Och en massa himmelskt ljus och eld.
Mina första kladdar var frontala helfigursbilder, jag tänkte mig Kati som red an som en annan riddare och stötte ett spjut i Kashar.
Efter brainstorm på saken arbetade jag dock fram en intressantare och mer dynamisk vinkel, ett grodperspektiv.
Nu föll saker och ting snabbt på plats, och en blyertsteckning visar Kashar som drabbas av Kati som framstormande på hästryggen åkallar Guds kraft på honom i exorcistisk stil med Guds Eld svävande ovanför. Hon har armarna sträckta som för att kanalisera kraften från ovan ner på sin fiende. I berättelsen har Kashar precis dessförinnan fått figuren Jacks svärd kastat genom en av sina klolika händer, så jag ritade in det också. En juste bild med mycket action, men den saknade något…
Det var förstås den gudomliga närvaron, den kraft som slår och bränner Kashar som orsakade problem. En redan gjord blyertsbild är ett helvete att rita om, och någon lust att börja om eller ändra på något betydande sätt hade man ju inte. Vad göra? Jag satte mig att leka lite med Photoshop och dess ljuseffekter igen, och lade på starka ljusknippen som strömmar från Uriel-manifestationen ner på den demoniske fienden. Resultatet kan skådas nedan.
Projekt Storyboards: Kati & Kashar I – serier, highlander, demoner & mongoler i en salig röra
För att travestera ett gammalt talesätt om den amerikanska södern: Man kan ta en pojke från hans serietidningar, men man kan aldrig ta serietidningarna ur pojken…
Psykologer talar ibland om formativa upplevelser, sådant som gör stark intryck i ett tidigt skede i vår ungdom och förblir med oss för resten av livet, långt efter att upplevelsen inte längre är aktuell. Det kan vara utövandet av en sport, känslan av övergivenhet, en bok eller bild, ja många saker. En av mina många formativa upplevelser var serietidningar, och varje gång jag tar upp en penna påminns jag om dem, de ligger liksom inristade i bildseendet numera. Så när jag kommit till en puntk i min berättelse där en demon via en skön kvinnas åkallan steks av en brinnande ängel (det är sådant som händer…) så kom de referenserna omedelbart tillbaka, helt synligt.
Upplägget är som följer. En demonisk ande har besatt motsvarigheten till en mongolisk schaman eller böge, vid namn Kashar. Denne har slagits mot och övermannat berättelsens manlige huvudperson Yakane. Yakanes flickvän Katarina kommer till hans hjälp. Hon är djupt troende med ett särskilt band till Gud, och åkallar Herrens hjälp för att rädda sin älskade. Tillsammans med flera andra stormar hon ner mot nomadernas läger i bästa kavallerichock-stil, och där manifesterar sig Uriel, ”Guds Eld”, ovan dem. Den fruktansvärde Kashar får smaka på hela vidden av Guds Vrede. Men hur ser denna soppa ut?
Först är det Kashar. När jag först uppfann den figuren för mer än 15 år sedan plankade jag rakt av utseende och stil från The Kurgan, skurken i filmen Highlander, en av mina abslouta favoritrullar i Fantasygenren. Där kan vi snacka om ännu en referens som aldrig lämnar en – jag har sett filmen ett otal gånger och stulit, lånat och trixat med dess story vilt. Kurgan återkommer som referens till flera bilder.
Kurgan har en fantastisk rustning i början av filmen, med en dödskallehjälm som bara den borde få motståndare att tömma tarmen. Han sägs i filmen vara en kurgan (generiskt):
”An ancient people from the steppes of Russia. For amusement they tossed children into pits for hungry dogs to eat”.
Även om det där förstas är starkt förenklat och förvanskat (kurgan var namnet på gravhögar i Rysslands södra stäpper, oftast av indo-europeiskt ursprung) passade det med min bild av en ond mongol, och dessutom geografiskt riktigt eftersom de mongoler som förekommer i berättelsen här kommer från motsvarande Gyllene Horden, som behärskade Rysslands stäpper på 1300-talet.
Nåväl. När man 2009 skulle göra en mer genomtänkt och egen variant fanns Kurgan städse i bakgrunden. Men min historieindränkta hjärna måste förankra den i en mer seriös och genomtänkt bakgrund och kultur. De kulturella influenser som måste lyftas fram för Kashar måste ha koppling till mongolernas tankevärld, mythos och vardag.
Jag fick en idé om att anden som besatte Kashar och gav honom hans stora styrka och odödlighet skulle ge Kashar ett djuriskt, närmast bestialiskt utseende. Mongolerna trodde på djurandar och totems – den Vita Vargen, den Svarta Tjuren, det fanns flera. De fäste djurhudar och talismaner från totemdjuren på sina standard och kläder för att kanalisera deras styrka – mest berömt är kanske bruket av tugh, fanorna med yak -eller hästsvansar som symboliserade khanernas, härskarnas, makt. De djuren utgjorde basen för nomadernas liv och ansågs följaktligen ha magiska egenskaper.
Det var här serierna först började göra sig påminda. Min tanke kom nämligen ofrivilligt att gå till seriefiguren Razorback (Marvel). Denne var en bifigur som förekom i flera avsnitt av Spindelmannen och She-hulk under 80-talet. Som man kan se är Razorback inspirerad av det stora amerikanska vildsvinet, antagligen kallad ”rakknivsrygg” för den rad av stora och vassa borst som den företer på sin rygg. Det är hans utseende, stor med antydan till brutal och med det stora djurhuvudet som antagligen fick honom att dyka upp ur minnenas valv.
Härnäst var det övrig parafernalia. Kashar var tudjuternas ledare och måste således kläs i mongoliska kläder och rustningsdetaljer. Nomaders lamellskydd var oftast av läder, och endast generaler eller medlemmar av khanernas kesig, livvakt, bar längre brynjor eller större metallklädda skydd.
Såsom ledare kan dock Kashar ges en rustning av den tyngsta typ som mongolerna bar, som täcker såväl överkropp och även delvis armar och ben. Jag är väl bekant med utrustningen och en snabb kontrolltitt i mina arkiv gav lite fler detaljer, som bältet med långa metallstärkta band.
Med rustning och andra plagg väl täckta grunnade jag en del på hjälmen: förutom allt annat var jag inspirerad av de extravaganta Kabuto-hjälmarna som bars av japanska länsherrar (daimyo) under 1500-talet. De hade stora detaljer som horn, månskäror och annat. Till det kom att jag ville ha en slags hybrid mellan Kurgans dödshjälm och Razorbacks djuriska huvudbonad. Lösningen var förstås att ösa på med allt på en gång – en djurisk dödskalle med stora horn!
Teckningen gick snabbt att utföra, jag tog en gammal skiss på en stor och grov karl, satte ett demoniskt anlete på det och ritade detaljer, rustning och kläder direkt med fin tuschpenna. Själva bilden blev därefter, i en tydlig serietidningsstil. Men inte dum alls, och Kashar ser förhoppningsvis inte ut som någon man vill möta i en gränd en mörk natt .
OK. Vi har vår demoniske skurk. Härnäst kommer hur själva bilden ska komponeras. Och hur tusan avbildar man ”Guds Eld?”
En bild säger mer än 1000 ord…om slöja i mellanöstern
Hittade den här bilden på en blog om islam och America, och tyckte den var bedårande på något sätt… Den visar på ett kul sätt att slöja verkligen KAN betraktas som ett plagg likt andra plagg – just möjligheten att variera den gör den mycket mindre radikal än vad många västerlänningar inbillar sig. Samtidigt är den ju ständigt ett slags statement, men mindre så i mellanöstern än i Europa.
Bilden återfinns med kommentarer i
http://akramsrazor.typepad.com/islam_america/women_in_islam/
Nordiska Gudar – Odens Mantel & Sleipner
En god vän på besök påtalade för mig att Oden inte såg ”tillräckligt demonisk” ut. Samt att han faktiskt skildras med lång mörk kappa, inte en pälsmantel. Och visst hade han rätt. Oden är ingen mysig övergud utan en krigets gud, en dödens gud. Folk var inte glada över att träffa honom, han bringade olycka och död i sin väg. Tillbaka till verkstaden alltså…Frågan var om man inte kunde slå två flugor i en smäll. Jag drog mig till minnes seriefiguren Cloak som dök upp i spindelmannen låååångt tillbaka i min ungdoms bronsålder. Han var ganska skräckinjagande. Om man skulle försöka sig på en liknande variant…
Inspirerad av Cloaks mantel lade jag in en jättemantel i bilden, en som skulle vara mörk och omsvepa framför allt Gere och Freke. Så att de såg ut att närmast komma ut från manteln.
Ett annat problem var Sleipner. Jag kan ju inte rita Oden med sin cirkus av bestar utan den åttabenta gudapållen! Som bilden var monterad hade jag svårt att trycka in honom så jag skapade en bild med frontal, smal siluett som jag sedan försökte hitta plats för. Och hade jag inte ritat en liten slingrande väg i Hidskjalfs klippa bakom Oden?



























































