Kategoriarkiv: Teckningar /Drawings
Storyboards: Jeremy Irons i romerskt tält?
Dags för en storyboard i mer vardaglig miljö, där befälhavare Yakane tar emot det kyrkliga sändebudet Mondenaga de Quiroga i sitt tält. Till skillnad från de flesta andra översiktsteckningar hittills fokuserar denna på personerna och deras interaktion snarare än på handling i en större miljö. Större vikt måste läggas på porträtten och ett mer dämpat kroppsspråk.
Jeremy Irons
Jack och Yakane har avbildats förr. Mondenaga de Quiroga är en ny karaktär i berättelsen, en munk utsänd av kyrkan för att förhandla med det östliga kejsardömet. Jag funderade länge och väl på hans utseende. Han måste utstråla en viss gravitas, samtidigt som han inte får vara för gammal, med tanke på den handling som följer och den auktoritet som han också axlar. Efter lång tids genomgång föll valet på Jeremy Irons. Hans utseende och utstrålning ligger väl i linje med Mondenaga-figurens behov: i själva verket ligger en av Jeremy Irons roller, den som jesuitpräst i den utmärkta filmen ”the Mission”, nära Mondenaga-karaktären med avseende på innehåll, handlande och inre väsen. Som framgår av bilden har han åldrats väl.
”The Mission” är för övrigt en viktig inspiration på många andra sätt. Det religiösa temat gjorde starkt intryck när jag såg den i de yngre tonåren, och inte bara Mondenaga- figuren utan den ännu viktigare karaktären Yvaine de Creres (inte avbildad här än) är inspirerade av rollfigurer i filmen. Det är också värt att nämna ”The Mission” för dess utsökta filmmusik, komponerad av den store mästaren Ennio Morricone och som i sig inspirerat flera scener i berättelsen. (Spotify-länk till The Mission Original Soundtrack finns här)
studie huva & kåpa
Den research som gjorts för medeltida kyrklig klädnad och som redogjorts för i andra storyboards (som t.ex. ”Kati inför Inkvisitionen”) gav basen för Mondenagas klädsel. Men ovanpå det skulle munken se ut som om denne varit på färd ett tag. Jag tog fram en redan gjord design för en resmantel (se bilden) och lade den ovanpå den klerikala klädseln. Jack och Yakane bär samma klädsel som i tidigare bilder från härlägret, dvs bysantinsk ringbrynja och tillhörande kringklädsel. Mest uppmärksamhet gavs åt Mondenagas och även Jacks porträtt, i den förres fall eftersom det dessutom fanns en bestämd förlaga som teckningen borde vara åtminstone lite lik.
Frågan om personernas positioner i rummet var det som krävde mest eftertanke när rekvisitan och utseendena bestämts. Och här blev bilden en nyttig övning i ”less is more”. Fantasy-och historisk målning är ofta operettartad, dramatisk och storvulen i sina gester – eller omvänt står bara personerna där, utan någon riktig relation till omgivningen. Här är idén dock av ett fångat ögonblick av ett mänskligt möte, vars personer måste relatera till varandra utan att se ut som om de strax skulle deklamera eller brista ut i sång… Nedan kan man se de olika stadierna av snurrande på den mentala kameran innan den rätta vinkeln framträdde.
Konceptidéer Yakane, Jack & Mondenaga
Slututförandet skedde i klassisk blyertskiss som tuschades med cross-hatch-teknik. Bilden skapades i två lager: dels personerna för sig, dels bakgrunden bestående av Yakanes tält, och sammanfogades i Photoshop. Den hopfogade bilden kan ses nedan.
Mondenaga i Yakanes befälstält
Ansiktsuttrycken är lågmälda, men blickar och framtoning borde passa för tillfället. Skalan var också viktig: de olika personernas storlek påverkar dels hur de ser på varandra och ger betraktaren en idé om den övergripande känslan i mötet. I sin hand håller Mondenaga en påvlig bulla, en skrift med en metallmedaljong som graverats med bilder på apostlarna Petrus och Paul (i detta fall deras motsvarigheter i berättelsen). Bakgrunden framstod för mitt inre som den hos en romersk befälhavares tält. Efter lite letande i den utmärkta TV-serien ”Masada”, om belägringen av den sista utposten för det judiska upproret 66-73 AD, fann jag några inventarier och detaljer som lika gärna kunde läggas in i en medeltida miljö. Dubbelörnen, symbolen för det bysantinska kejsardömet, fick ersätta den romerska Jupiterörnen. Efteråt renderades bilden i Photoshop, lite detaljer som tex Yakanes & Jacks ringbynja adderades och framför allt effekten av de olika ljuskällorna lades till. Resultatet kan ses nedan.
Mondenaga de Quiroga i Yakanes tält, m Jack
Ganesha Returns – in clear-line
Den första bilden som lades upp på min blogg var en soffatillkommen teckning av den älsklige Ganesha, festens och glädjens gud, trind och fyrarmad festprisse som kan muntra upp till och med sin glåmige styvfader Shiva, förstörelsens herre. Nu är han tillbaka, i ny dräkt, skrudad i clear-line för maximal barntillfredställelse!
- Skiss Ganesha
Som ett led i ett projekt att rita söta elefantvisioner till den oförlikneliga Alma drogs denne gladlynte filur åter fram, dansant och lättfotad, för att förhoppningsvis lysa på henne, och alla oss andra som inte kan undgå att falla för en liten snabelförsedd tjockis, med sin glädjespridning. Det började i gammal god stil: på en soffa hos min syster växte en blyertskiss förvånansvärt lätt fram, direkt ur huvudet och med lite suddande och ingen research -han kommer lätt, den lille gynnaren, eller så är det något med honom som tilltalar mig. Notera de disneyinspirerade trefingrade händerna (+tumme). Jag ändrade också helt spontant på hans fötter för att göra honom mer… ”elefantig”. Som förut sitter mycket av karaktären i ögonen – i enlighet med hinduisk tradition har Ganesha stora och markerade ögon som ger ansiktet ett generöst uttryck och också, i den bästa bemärkelsen, en lätt androgyn känsla. Hinduiska gudomar har ofta denna känsla av att bära på de två könens kraft, och även i en såpass stiliserad bild som denna kan man försöka projicera det där.
Ganesha Tuschad i Clear-line
Skissen pekade hän mot en renodlad clear-line-bild enligt vad som tidigare diskuterats – en bild i serietidningsstil med få inre linjer och detaljer, där totalintrycket blir dominerande. Den visade sig bli lätt att tuscha, och med en medeltjock pensel kom konturerna och de till antalet begränsade detaljerna snabbt på plats. Jag behöll lite mer fin detalj bara i kronan och blomsterkransen. Uttrycket blev bra, Ganesha framstår som gjord för den här tekniken – det måste bero på att figuren i sig, med sina fyra armar, anslående huvud och den dansanta position jag föredrar, är tillräckligt intressant och distinkt för att behålla sin lyster även utan detaljerade och realistiska inslag. I själva verket tycker jag nästan att hans personlighet och roliga utstrålning vinner på denna avskalade form.
Den där bilden ber om att färgläggas. Fram således, med Photoshops penselfunktioner! Ganesha avbildas ibland hudfärgad, ibland vit. I linje med att framhäva hans ”elefant-skap” (knasigt adjektiv – alt. elefantism? elefanteri?) bestämde jag mig för en sedvanlig elefantgrå, med starka färger i detaljer som höftskynke och juveler. Jag stannade inte för de enkla färgerna utan efter kort experimenterande lades en lätt rendering på, i form av gradient-verktyget och ljuseffekter. Resultatet, som kan skådas nedan, blev inte dumt alls, och ger mig förtroende att improviserade bilder i clear-line kan bli vettiga slutprodukter. All hail the inspiring Alma and lord Ganesha!
Ganesha Clear-line Färglagd
För en jämförelse med den första bilden av Ganesha, utför i en mer realistisk cross-hatch-teknik se här.
Storyboards: Inför landstigningen
Sjöslaget vid den belägrade staden Arbine mellan två sjöfarande stadsstater har rasat hela dagen. På natten, när de hårda stormbyar som svepte bukten bedarrat, seglar den segrande flottan mot belägrarnas huvudläger för att påbörja en överraskande attack…
Se där temat för denna storyboard. Den här krävde en hel del research – jag vet inte mycket om båtar, även om medeltida skeppstyper är mig mer bekanta än den nutida floran av skorvar. Efter några nätters surfande och ett par bokinköp tonade några vettiga idéer fram, men ändå tog bilden flera veckor och mycket inlärande skissarbete för att färdigställa.
Medeltida Skeppstyper
De viktigaste skeppstyperna för större medeltida skepp var båtar av s.k. kogg-typ, ibland kallade rundskepp (pga den rundade kölen), samt galärer. En galärs främsta framdrivningsmekanism var en eller flera rader av åror, vilket befriade kaptenerna från beroende av väder och vind. Mot 1200-talet utrustades de regelmässigt med segel också trots de pga sin konstruktion inte var goda seglare, och segelberoende även på andra sätt var en svaghet för båtar med militära syften. De medeltida maritima republikerna i Italien – Genua, Venedig, Pisa, Amalfi m.fl. använde sig framför allt av galärer för rena krigsskepp eller skepp med vad som numera kallas dual use – dvs skepp som förvisso fraktade last men också hade militär kapacitet. Galärer har dock dålig lastkapacitet, eftersom mycket av utrymmet tas upp av rorsmännen. Sålunda brukades för handelsbruk ofta rundskepp, som var rena segelfartyg. I krig togs dock regelmässigt större handelsskepp i anspråk för stridigheterna. Av denna anledning var många rundskepp försedda med höga för- och akterkastell från vilka båg- och armborstskyttar kunde svepa fiendefartygs däck.
Koggar som fightas
En av svårigheterna med många av de illustrationer som finns i urkunder är den medeltida icke-realistiska avbildande stilen. Den ger ingen känsla för volym eller skala. Genom att studera målningar av senare liknande skepp och de få teckningar av medeltida skepp jag kunde hitta växte dock insikterna fram. Speciellt en illustration (se här bredvid) gav också en pekare på skalan. Skamlöst ritade jag av och om den till min egen bild, och började på resterande element i en blyertskiss som sedan tuschades över med kross-hatch-teknik.
Jag lät en av skeppen vara en kogg lik den som på bilden ovan, ehuru något ombyggd och ur en annan vinkel, med brandskadade segel och akterkastell för att ge eko av det föregående slaget. Den andra båten i förgrunden fick bli en galär, hårt kämpande mot vind och vågor. Ett antal mindre roddbåtar och landstigningsfarkoster fick illustrera den aktivitet som föregår den nattliga landstigningen. Miljön tecknades med samma teknik som båtarna, fast med lite bredare tuschpenna och pensel. De spridda delarna kom att bilda ett slags collage – på slutet fanns över ett dussin element inklusive bakgrund, vågor, små och större båtar att sätta ihop. Med photoshops hjälp kunde bilden monteras och renderas för att ge rätt nattlig belysning, visa på ljusen i det avlägsna lägret, och andra effekter. Slutresultatet kan ses nedan.
I natten närmar sig Atreminarnas flotta Huvudlägret
Jag hade ett antal låtar som ringde i huvudet vid arbetet med denna bild, men den kanske mest talande var nog: Hans Zimmer – I See Dead People In Boats från ”Pirates of the Caribbean – At Worlds End”.
Och det var fest och gamman i dagarna sju…
Eller: ”För övrigt anser jag att Versailles bör förstöras”
Såsom av en händelse genomled jag hysterin kring prinsessbröllopet djupt inbegripen i egna bröllopsbestyr av ett särskilt slag… ett bröllopsporträtt. Och nej, inte av nån ätstörd aristokrat och en gymägare utan av mer förtjänstfulla personer.
Björn & Jennys Bröllopsfotografi
När vännen Björn och hans ljuvliga brud Jenny förmäldes för läänge, lääänge sedan (hehe) skickade de ett fint kort i klassisk stil som sedan dess haft och behållit en hedersplats hos mig. Ett minne av en fin dag, av storartad glädje och lycka och att fantasin att brudgum och brud kan vara på sitt ypperligaste denna symboliska dag faktiskt kan slå in.
Men. Nu är vissa av oss så funtade att vi icke kan låta bli att skämma det fullkomliga utan ständigt, som Stephen King säger, funderar på ”Vore det inte kul om…?”.
Det började som ett skämt, tänk om man kunde tänka sig bröllopstablån i en helt annan miljö, säg i ett tibetanskt lamakloster med de unga tu i region- och tidstypiska kläder? Knasigt men kul… och jag började till och med skissa på ett vindpinat Himalaya och knäppa kostymer kompletta med rustningar och prinsessan Amidala-liknande håruppsättningar, som här skall förbigås utan vidare kommentar…
Jag skojade om det där en dag och fick höra att ”andra hälften på 1700-talet skulle vara ett bättre val”.
Marie Antoinette i blå klänning 1783
Jaså…hmmm… ja klädmässigt mycket anslående, med möjlighet till extravagans i både accessoarer, frisyrer och annat. Dessutom helt nytt för mig. Idén växte och blev oemotståndlig, speciellt efter att jag läst en bok om Madame de Pompadour. Och så, en dag, begynte ett mer seriöst skissarbete .
Det svåra var förstås porträtten – här har medgetts förut att det inte är min starka sida. Men med lite svett och nervdarr fick jag fram en OK likhet på en första skiss av bildens mö. Sedan kom arbetet med design av en sen 1700-talsklänning, frisyr och accessoarer. Jag bestämde mig för franskt post-1770-tal á la Marie Antoinette, och kunde efter lite research från filmer och böcker få fram en tidstypisk men ändå unik look.
Jenny i Fransk sen 1700-talsklänning
Håret var extra kul, med utmaningen att få den höga perukfrisyren tidstroget imposant utan att huvudet såg ut som en jättelik hårpuff.
Klänning, profilporträtt och frisyr hade alla skissats i samma teknik, blyerts och kolkrita, och kunde monteras till en sammansatt bild. Fram trädde en förvånansvärt hyfsat porträtt. Stärkt av reaktionerna och input som följde på en liten remissrunda kunde jag börja grunna på bildens vidare element.
Livgardet, samtida teckning Krigsarkivet
Näste man till rakning var just det, mannen. Här började Marie Antoinettes historia, som redan funnits i mitt bakhuvud och framstående förekommit i min research, surra lite högre. Marie hade en svensk älskare, den oförvägne Axel von Fersen. Vore det inte kul om…. man kunde klä Björn i uniform från perioden? Efter lite letande fastnade jag för Livgardets uniform Det passade också med tanke på att en Livgardist var en mer upphöjd soldat, och verkade i omedelbar anslutning till kungliga personager.
- Livgardets Unifrom 1779 för Björn
Det fanns bilder på lite olika varianter från olika år på nätet, men grunddragen var desamma. Uniformen av 1779 passade bäst för ändamålet, och med hög hatt, peruk med hårtofs och blekgula handskar trädde en översiktlig blyertskiss fram.
Sedan kom frågan om hopsättning och förberedelse för målning. Med photoshops hjälp fogade jag ihop skisserna när de nått samma grad av färdigställande. Jag bestämde mig för att använda mig en helt ny teknik för målning, inspirerad av en förebild, den nyligen avlidne mästaren på historiska illustrationer Angus McBride. Han gjorde den underliggande skissen på duken i brun s.k. sepia-ton, och målade sedan över den med ganska tunna färger som låter det underliggande framträda som skuggor och konturer som på ett påtagligt sätt smälter ihop med de ovanliggande färglagren.
Björn & Jenny skiss Sepia
En viktig detalj fattades nu – bakgrunden. Bildens tema hade vid det här laget fått ett helt eget liv, och valet var ganska självskrivet: slottet Versailles. Svårigheten låg främst i att hitta ett bra perspektiv, lagom långt borta för att slippa måla varenda krusidull men ändå tydlig nog att kännas igen. Efter lite letande i arkiv och nät gjorde jag en kolskiss som jag trodde skulle fungera, med en av flyglarnas hörn och en liten fontän som de två kunde tänkas sitta vid kanten på.
Blyertskiss av Versailles
Den där skissen fick genomgå samma behandling till sepia (kan photoshop tackas nog?) och sedan var det bara målning som återstod. Jag gjorde först ett färgtest, efter att ha fått tips om färgval – blått på klänningen önskades. Det passade väl ihop med uniformens färger, och efter att ha sett resultatet av övermålningen av sepiaskissen satte jag igång. Den nya tekniken visade snart sina förtjänster – bilden blir mer än någonsin förut en målad tavla, där datorpenslar förvisso ersätter fysiska dito men där färger, vattenmängd och annat är identiska till sin effekt som en verklig förlaga, och smälter ihop på ett sätt som tvingar en att vara försiktig och tänka som om man använde verkliga material. Bilden avancerade dessutom mycket mer jämt än den tillförne använda skaltekniken. Versailles målade fasad blev bra, åtminstone med tanke på att det var ännu en av dessa första gånger som ett sådant motiv användes.
Björn & Jenny i Versailles
Som vanligt kunde komplikationer inte riktigt undvikas: bilden tycktes närapå vara färdig och funderingar började på renderingar (ljus- och eftereffekter) när det slog mig – utifrån den ljussättning jag valt skulle fontänens vatten reflektera fasaden. Aaaargh – under några dagar ansågs det att Versailles för Övrigt bör Förstöras, men det hela blev trots allt ett lyft, och genom omsorgsfullt val av färg och droppande penslar blev det faktiskt inte illa alls. En annan sak som inte helt kunde skylas av min nybörjarteknik var att skisserna för porträtten inte riktigt överensstämmer: Björns porträttskiss tar sikte på skuggorna i ansiktet medan Jennys trycker på dess linjer. Efter påmålning blev de där skillnaderna påtagliga, men då var det för sent att göra om, och deadline (midsommarafton) närmade sig med stormsteg.
En sista komplikation blev tryckning och inramning som drabbades av det mest osannolika strul i precis sista sekunden, men efter vredesutbrott och gisslantagningar i en atelje kunde bilden ovan till slut produceras och levereras, med, verkar det som, ett gott mottagande. Må den skina på sina protagonister med alla välgångsönskningar som tänkas kan.
Prinsessan Felicia del 3 – Målning och Slutförande
Efter att ha skissat, börjat måla så smått på draken och bestämt mig för Felicia som sagoprinsessan var det sent omsider dags att börja arbetet med att montera och verkligen börja måla bilden. Som tidigare nämnts var bilden redan i obalans, draken var närapå färdig, medan det bara fanns en extremt översiktlig idé, föga mer än en kladd, på borgen och den övriga bakgrunden.
Jag hade bara en tidigare erfarenhet av en bild av den här magnituden – där hade arbetet startat med en skiss gjord på en liten lapp. Målning hade börjat nästan direkt, med en udda teknik: jag missbrukade Photoshop och bokstavligen målade för hand i datorn. För hand? Genom att använda musen som pensel med de vattenfärg- och oljefärgspenslar som finns som verktyg i datorns palett fick jag fram en grundmålning som såg ut som om den gjorts för hand. Sedan kunde man använda olika effekter som lager, ljussättning med mera direkt på bilden – den sorts bildbehandling som Photoshop egentligen är gjord för. Färgerna blir snygga, men det är tyvärr ett extremt opraktiskt sätt att arbeta på. Det skulle komma att visa sig på flera otrevliga sätt.
Först började vad jag nu kallar ett färgtest – jag prövade fram de grundläggande färgerna för figurerna i bilden. Redan här uppstod problem. När jag målat in figurernas grundfärger började jag måla skyarna. Genom att titta på bilder på moln och solnedgångar fick jag snart fram en överraskande bra himmel. I en typisk Pablo-attack blev den dock nästan färdig långt före övriga bilden, innan jag ens visste hur övriga landskapet skulle se ut. Det var andra gången, dessförinnan hade draken rusat i förväg. Nu stod jag där med en långt gången himmel som hovrade över en bakgrund som i övrigt bara var lite linjer. Och som dessutom hade ett stort hål i mitten, eftersom jag inte ens hade skissat den delen i avvaktan på monteringen. Nu fick jag jobba ikapp, och bestämde mig för en liten genväg. Jag hade en generell idé om att bakom prinsessan skulle en rad taggiga berg bilda horisontlinjen. Men jag hade inte skissat bergen någonstans. Hur skulle det se ut? Jag gick igenom mitt fotobibliotek (400 000+ bilder) och hittade ett par snygga berg. Jag klippte ut dem ur fotot ifråga och klistrade in dem för att se hur det skulle se ut. Vid det här laget såg det hela ungefär ut som nedan.
Bakgrund, Färgtest och början på himmel
Det var otroligt mycket jobb kvar, men jag tog mig an det hela med sikte på att bli klar årskiftet 2007. Samtidigt som delar fick färg på ett lite oplanerat jobbade jag mycket på att förbättra skisserna som låg under. Då slog katastrofen till.
Problemet med min obefintliga teknik vid denna tid var att mängden lager och information i bilden var för stor. Mycket mer än vad datorn egentligen klarade. Av någon nu oklar anledning målade jag bilden i A1-format 1200 dpi – den är ENORM, om den trycktes i säg 150 dpi skulle den täcka ett helt rum. Datorn klarade det inte, och hängde sig konstant. Ändå fortsatte jag, med ständiga frustrerade utbrott när timmars arbete försvann. Tills en dag, transformatorn gav upp och ett elfel slaktade hela min installation. Efter att ha skrikit och förbannat alla gudar lyckades jag rädda det mesta av datan. Men bilden hade blivit förstörd – informationen om lagren hade korrumperats och bilden hade plattats till, utan målningslagren, och flera av skisslagren var fördärvade. Månaders arbete var förstört. Vad som återstod var monteringsbilden ovan och mina första skisser på papper.
Fruktansvärt. Demoraliseringen var total, jag närmade mig inte bilden på månader. Men man bryter ihop och kommer igen. Det var bara att ta tag i det. Jag skaffade en ny transformator, byggde om burken och kickade igång arbetet, den här gången med massor av back-ups av bilden olika stadier – en rutin som grundlades för framtiden och som slukar mycket utrymme men bevarar ens sinnesfrid och blodtryck. Och nu skulle inget få rusa iväg, utan bli jämt och fint fördelat.
Med en mer metodisk process började jag nu måla direkt på de åter inscanande skisserna. Jag gjorde om bakgrunden, med mer detaljer innan färgläggning, som ändå blev en pärs. Att måla en skogs alls träd är inte en inspirerande sysselsättning. Men penseldrag för penseldrag växte bildens helhet fram. Att försöka få till ett färgporträtt av Felicia med min usla teknik var en förödmjukande upplevelse. Trots allt slit blev resultatet lite halvdant – man kan ana vem det är om man kisar lite, men det är ingen superbra likhet. Klänningen blev dock fin. Sammanbrottet för datorn fick en annan effekt – eftersom bilden fick tas om från de första skisserna blev teknikerna för djuren olika, och den där spretigheten i underlag sken igenom. Gripen och enhörningen har grund i blyertskisser som försetts med bläcklinjer i en slags mellanstil av realistisk och serietecknad stil. Draken var som nämnts ritad i en slags spontan tuschstil. Borgen vilade på en grovskiss. Medan Prinsessan å andra sidan var mycket mer av en ren målning.
Prinsessan Felicia, Drake, Grip, Enhörning i Solnedgång - Målad
Men att bli färdig var det viktiga. Efter flera veckor var målningen klar i sin grundform. En lång fas av efterarbete började. Himlen fick en sol som ligger bakom Prinsessan i förgrunden och ger en fin varm belysning. Borgen försågs med en stenväggstextur. Trollspöet fick en liten lysande spets längst ut. Jag målade försiktigt på dimmor över landskapet för mer sagolik effekt, med ett skimmer från den lågt stående solen. Och med noggrann påmålning av fler och fler lager färg och ljus blev det hela ändå OK.
Till slut kom dagen då den skulle tryckas – valet föll på ett kanvastryck uppspänd på ram, vilket gav en snygg textur och äkta tavel-känsla. Det hade varit en lärorik upplevelse, men efter ett års förvecklingar kunde Felicia till slut få sin bild. Hennes reaktion gjorde det värt allt strul.
Prinsessan Felicia del 2: Enter the Dragon
Att hamna på ett sidospår. Att inte se skogen för alla träd. Att grotta ner sig i detaljer. Det är ett öde som kan drabba alla, med eller utan pleonasmer. Halvvägs in i Prinsessan Felicia-projektet tilldrog sig en del lite väl mycket uppmärksamhet, vilket fick en märklig effekt på slutresultatet: Draken.
2 Lung-Drakar vid Kinesiska Muren
Som nämnts tidigare är draken en lung, en kinesisk drake. I det gamla Kina är lung den främsta av fyra lyckobringande mytologiska djur (de övriga är Fenixfågeln, Enhörningen och Sköldpaddan). Åtminstone efter Kinas enande år 221 fKr. under den förste kejsaren Qin Shi Húangdi står draken i direkt förhållande till kejsaren och riket, och symboliserar kejsarens majestät och makt.
Det var en ren ingivelse att ha en lyckobringande lung liksom ormlikt dansande i luften till prinsessan Felicias uppvaktning. Ibland är det nya befriande – jag hade aldrig ens ritat av en lung, än mindre själv designat en. Men nu flöt det hela på ruskigt lätt, och efter en blick på några lung och med ovanligt stadig hand skissades och tuschades en original-lung fram.
Skiss & Design Lung-Drake
Ormande i luften, respektingivande men inte skräckinjagande. Snygg men inte prålig. Jag blev lite för nöjd med mig själv. Det slog mig inte att jag annamat en tuschbaserad teknik, inte olik den ursprungliga kinesiska (och inte helt olik tex manga-seriers). Men jag var upprymd och började genast måla draken, innan resten av bilden alls var redo.
Lung -Färglagd
Med hjälp av skal-tekniken och penselfunktionerna i Photoshop målade jag draken i all sin färggrannhet (där kan man snacka om Photoshoppad bild, hehe). På experimenthumör som man var testades en kul relief-funktion, som gav penseldragen lite volym. Efter att skuggat och målat fjäll efter fjäll blev resultatet riktigt bra.
För bra. Man kunde nämligen konstatera att Draken sprungit iväg till en helt egen bild i sin egen rätt. Den var nu klart appart från hur resten av bilden skulle se ut, både i stil och färgskala. Jag stillade oron med att det säkert skulle kunna åtgärdas i slutändan. Men det skulle inte bli som jag trodde.
Prinsessan Felicia del 1
Det var en gång, för länge, länge sedan…
Året var 2007. Den sagolika Felicia ville en dag att den skumme farbror Pablo skulle rita en prinsessa åt henne. Med röd klänning, en enhörning…och en drake, och ett fint slott… och så vidare. Jaaavisst säger man då, föga anande vad man tagit på sig. Det blev inledningen på en årslång kamp, och en av mina allra första försök att måla porträtt och tavlor med stora sammansatta motiv. Ibland förtvivlade man – halvvägs in förstördes allt arbete med färgerna och då var gråten inte långt borta. Men den blev till slut färdig, och kunde så småningom levereras till sin inspirerande beställarinna. Under vägen lärde jag mig enormt mycket, och lade grunden till ett mer strukturerat arbetssätt som hängt med in i framtiden.
Första Koncept Felicias Bild
Hur skulle det hela se ut? Prinsessan var det viktiga, men det fanns flera andra motiv. Iställer för att bara börja skissa direkt gjorde jag därför ett koncept, ett nytt, ja just koncept för mig på den tiden. Runt en prinsessa i lång klänning skissades konturerna av en drake och enhörning in. I bakgrunden en borg högt uppå en klippa. Jag bestämde mig redan då för en kinesisk drake, en Lung: de är lyckobringande snarare än läskiga, och bilden skulle andas en positiv känsla var min tanke. Jag kunde inte undvika att springa i förväg och börja rita på prinsessans kläder. Inspirationen var från antika togor för högborna damer av patricierätt, men jag designade om den med en slags slitsade ärmar av mer högmedeltida snitt. Det ser lite, tja bysantinskt ut, så jag tittade på bysantinska kejserliga kronor och skapade en tiara med en liten pendang framför pannan.
Det stående konceptet avslöjade att det skulle bli en märklig obalans i bilden – för att få plats med allt måste prinsessan stå ocentrerat, vid sidan av mittlinjen och skulle inte bli bildens fokuspunkt. Det var inte bra. Jag bestämde mig för att rita en liggande bild istället, med prinsessan helt dominerande i mitten. Det skapade ett tomrum – för att få symmetri i bilden ville jag ha 2 figurer på ömse sida med prinsessan i mitten. Draken och enhörningen, slottet och…vad? Efter lite tanke påminde jag mig en fin bild jag såg för flera år sedan av min personliga favorit bland mytologiska djur, gudarnas budbärare Gripen. Den har fördelen dessutom av att vara en flygande best och kan läggas varsomhelst i bilden. Jag skissade, fyllde i med lite hård blyerts och ordnade dem runt prinsessan enligt nedan.
Prinsessa, Drake, Grip & Enhörning Skiss
Jag lade en trollstav i händerna på prinsessan, hon har förstås magiska krafter (naturligtvis), och gjorde den lite krokigare än de vanliga Harry Potter-aktiga som numera är regeln. Så långt kommen artade sig det hela bra. Jag lade mycket krut på en dynamisk design för skepnaderna runt mittfiguren. Speciellt draken, som fick en tuschfinish av ren entusiasm.
Felicia- skissförsök
Men sakta i backarna. Huvudpersonen, prinsessan, måste gå först. Jag började fundera på mer detaljer till henne. Då fick jag en idé som jag inte funderat på från början. Tänk om man skulle…nä men det gick inte, det hade jag aldrig gjort. Verkligen. På över 30 år hade jag aldrig seriöst försökt rita en person som jag kände. Men för min lilla musa… ville jag i alla fall försöka. Som det visade sig gick det inte så illa. Ett par skisser senare hade jag i alla fall en fungerande likhet framför mig. Felicia skulle bli sagoprinsessan.
Projekt Storyboards: Smoke on the Water
Ambitionsgraden fortsätter uppåt.
Efter den allra första storyboarden med Yakane blickande ner på staden Arbine i solnedgången flankerad av katapulter har det kliat i fingrarna att visa den bildens ”tvilling” – där synfältet svänger runt och man ser vad Yakane ser, staden Arbine och dess bukt, havet och himlen. Till sist var det dags. Nu har det dock gått ett dygn, och det stora sjöslaget om Arbine är i full gång. I bukten utkämpar flottor från de stora handelsrepublikerna, motvarande Venedig och Genua, sin dödliga strid. Allt medan Yakane gör sitt bästa för att bombardera staden Arbine för att få den att ge upp innan den kanske undsätts av de ankommande skeppen. Vår vän den ”grekiska elden” kommer åter till bruk, spåren från katapulternas rykande kastbanor förenas med den molniga himlen och ute på havet denna syn…
Ut ur havshöstens dis i gryningen, mellan dimmorna och bankarna av rök, framträdde små vita konturer på vattnet, och ljuset från eldar som brann. De såg redan rökplymer stiga upp från skeppen, vissa förenade i stora svarta pelare som dansade i havsbrisen. Svärmar av brinnande bloss flög mellan de mörka avlägsna skepnaderna där ute, som långa lysande klor som rev, med eld som sprang upp där de vidrörde sitt mål.
Apropå en av mina obligatoriska sidospår: det gick inte att undvika Deep Purples klassiska ”smoke on the water” , som därmed fick utgöra soundtrack till denna scen, i en version med orkesterstöd för maximal maffighet:
Nåväl.
Den här bilden var ett massivt åtagande, med tanke på att det bara är en snabb (?) illustration till en text. Det finns en mängd fällor i den: det är en landskapsbild, innehåller en stad, har ett märkligt perspektiv, massor med trupper, maskiner som kastar saker, rök och fan vet allt… Och som vanligt skulle allt in på en A4.
Ett till sidospår. Jag är irrationellt rädd för stora papper. De är som en stor, vit öken, som stirrar på mig och utmanar mig att skapa ett totalt pekoral till kludd. Bara tanken får mig att svettas. A4 är lagom för mig. Endast tvingande omständigheter får mig att glänta på mitt A3-block.
Här var svårigheterna stora. Redan den första konceptskissen visade att det skulle bli ett pillejobb värdig en frimärkssamlare att rita alla små detaljer, och hur pappret skulle se ut med alla mörka partier ville jag inte tänka på… och de satans belägringsmaskinerna som måste ritas i perspektiv (klossarna markerar deras tänkta läge) och ljuset från morgonsolen som skulle skugga allt (se pilen) och…aaargh. Den blev liggande över en månad.
Koncept för slaget om Arbine
Men vad har man fantasin till? Istället för att förbereda en stor tavla av det hela och gå till väga som man SKA göra, kastar jag mig ut i det totalt okända, sån är jag… och det slog mig att det kanske fanns en ful genväg. Man kunde begagna sig av… Ritfilm. Ritfilm är likt kalkerpapper, en nästan helt genomskinlig film, men behandlad så att den är styv, nästan som OH-film, men det går att rita och sudda på osv. Lysande. Sålunda beväpnad och med de nya tuschpenselpennorna man skaffat (och ritat 2 hela bilder med!) skred jag till verket…
Modell på en Ballista
Först ritade jag med bläck direkt på skissen. Arbine befinner sig på motsvarande Adriatiska havet så jag tittade på städer som Split och Dubrovnik för dess murar och allmänna utseende. De många myrlika soldaterna som bemannar och vaktar maskinerna har bysantinska kläder och utrustning av sen 1200-talstyp som är bekant och redan förekommit i andra storyboards. Petigt, men inte svårt. Värre var det med belägringsutrustningen.
Liten katapult av ”Skorpion”-typ
Jag hade ritat en del sådan innan i en annan storyboard. Nu skulle det dock bli mycket mer, och från en konstig vinkel snett ovanifrån. Och vilka varianter skulle man ta? Att bara köra på flera av samma sorter vore praktiskt men…trist. Och förmodernt artilleri är ju lite smårolig, vem skulle inte vilja att ha en ballista på balkongen? Jag dök ner i mina böcker och mitt bildbibliotek, läste på ytterligare och hittade illustrationer på flera kul varianter av ballistor, trebucheter och katapulter, skorpioner med mera.
Modell av Katapult med kastarm
En not om maskinerna: en ballista eller arbalest är i praktiken en jättestor båge. En kastarmskatapult är som en stor slunga. De jobbar alla med elastiska senor som kastar iväg projektiler uppemot 200 meter, mer om de står på en höjd. ”Grekisk Eld” bör ha skjutits med en katapult, troligen en lätt sådan. Såvida inte man ville nå långt, riktigt långt.
Trebuchet, från en 1200-talsurkund
Superkanonen på den här tiden var trebucheten, som är en slunga placerad på en stor motviktshävstång. Den fylldes med sten eller grus och kunde väga uppemot ett ton. En stor trebuchet kunde kasta en stenbumling på 50 kilo uppemot 200 meter, och en lättare projektil for i en hög kastbana hundratals meter ytterligare. En sådan finns tex i Luc Bessons ”Jeanne d’Arc”. Förutom flera katapulter måste Yakane ha en sådan: stor karl – stor kanon och allt det där…
Kanske inte maximalt realistiskt, men i alla fall…möjligt.
I fortsättning ritades hav och växtlighet snabbt och skissartat direkt med tuschpensel. Ett karpaltunnelsyndrom senare såg det ungefär ut som nedan.
Nu återstod himlen och röken från staden, samt de rykande kastbanorna från katapulterna. Det ritade jag på ritfilmen. Fantastiskt material.
Sedan scannade jag in det hela, lade på ljussättning på miljön för att visa den tidiga morgontimmen när det stora sjöslaget kör igång, lite ljuseffekter till flammor med mera. Och voila. Förhoppningsvis skiner i alla fall skuggan av en glimt av maffighet igenom på min första bild någonsin av ett fältslag.
Yakane ser ut över belägringen och Sjöslaget om Arbine
Tekniska Övningar – Häst med Tusch
För min andra övning i att måla med de nya tuschpenslarna tog jag ett motiv som valts av en av mina musor, den alltid underbara Felicia. Hon gav mig ett vykort med nedanstående bild på en fin framspringande häst.
Felicias Pålle
OK. Fint motiv i rörelse. Monokromt färgschema. Som gjort för en fumlig amatör. Lets rock. Ute på min mors altan kladdades en snabb blyerstskiss, och sedan direkt en tuschning. Resultatet blev…väldigt sådär. För mörk. Inte lika söt. Saknar något. Det är fortfarande en skiss, fast med bläck över, känns det som.
Tuschad Häst
Projekt Storyboards: Grekerna Retirerar
Det var en händelse som såg ut som en tanke: samtidigt som grekerna körde sina galna upptåg på Athens gator och fick tigga oss om pengar för att kunna överleva som land ett litet tag till satt jag och skrev om slutfasen av den sista tid när grekerna verkligen var något att ha – det bysantinska rikets förfall som militärmakt, och dess sakta nedstigande i bankrutt och religiös intolerans under 1300-talet. Det var, som jag skrivit annorstädes, imponerande att de under sådana omståndigheter ens kunde hålla fast så länge, ända till 1453 då de energiska turkarna som via Kallipolis tagit steget över till Europa åter kunde göra Konstantins stad till centrum för ett respektingivande imperium igen.
Hur som helst. Tidigare storyboards har visat huvudpersonen Yakane i spetsen för en motsvarande bysantinsk arméstyrka som belägrar staden Arbine. Efter diverse förvecklingar blir staden till slut undsatt från sjösidan av antågande västerlänningar. Yakane leder under den månupplysta natten sina trupper bort från den brinnande staden.
Trupptyperna var de bekanta bysantinska sådana som redovisats i tex
https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/04/27/projekt-storyboards-legokaptenen/
Skissen till bilden tillkom först som ett vågstycke – jag har velat förbättra min tuschteknik en tid, och bestämde mig för att rita bilden direkt på konceptskissen med tuschpenna -och pensel. Lite manga-style. Det blev tja, faktiskt, nästan en smula…bra. För ett första försök.
Yakane leder reträtten från Arbine
Det är klart, perspektivet är inte riktigt rätt, och ett gäng andra småfel smög sig in i hastigheten. Men ändå. Det känns som om detta kan bli en vinnande teknik för just storyboards, där det viktigaste är att visa på en översiktlig vy och skapa ett allmänt intryck av en scen. Den här fångar det jag var ute efter, ett gäng soldater som i natten smiter iväg under sin befälhavares ledning. Frågan var också om man inte ytterligare kunde stärka den sökta känslan genom lite bildbehandling. Enter Photoshop och…
Yakane leder reträtten från Arbine - ljussatt
Voila. Med ljusverktygen kunde man skapa nattmörker och lite inre och yttre lyster på facklan, månen och den brinnande staden. Och genom att flytta runt lite på Yakane och klipporna runtom honom och dra ut några av figurerna kunde man bota de värsta perspektivfelen. Det var kul, och inte för blodigt tidskrävande.
Projekt Storyboards: Kati & Kashar 2 – Änglar, Guds Ljus & vackra ryttare…men vad gör Judge Fire här?
För illustrationen av hur den sköna Kati steker den demonbesatte nomadschamanen Kashar har genom åren saknats en riktigt genomtänkt idé av hur den gudomliga närvaron Uriel, ”Guds Eld” ter sig. Han kommer att förekomma i flera storyboards, så det var dags att ta itu med det.
Uriel är en av de klassiska ärkeänglarna av från den rabbinska traditionen århundradena före kristendomen.
- Uriel med Eldsvärd
Jag läste om honom för många år sedan i samband med studier av Islam, där han presenterades tillsammans med sina ”kollegor” Mikael, Rafael och Gabriel . Hans namn betyder ordagrant ”Guds Ljus”, ibland tytt som ”Guds Eld”. I den hebreiska Enochs bok förekommer Uriel ett antal gånger, och han presenteras som en av de änglar som oftast gör sig ärenden till människornas värld. I själva verket verkar han vara en slags förmedlande länk mellan det gudomliga och det dödliga. Han avbildas ibland med ett svärd av eld – det där gillade jag.
Gabriel nedstiger till Muhammed, turkisk miniatyr 1595
Inom islams minityrmåleri, med höjdpunkt i 1500-talets Persien och ottomanska riket, avbildas ärkeänglar som Gabriel och Uriel med 2 vingpar (fyra vingar), och också ofta med en slags brinnande gloria. Även detta togs upp som inspiration.
För några månader sedan funderade jag på det där medan jag satt och klottrade i tunnelbanan, och skissade på en bild av Kati med Uriel-manifestationen bakom sig.
Kati & Uriel Koncept
Det blev inte dumt, och jag tuschade snabbt till skissen som en framtida referens. Bilden saknar i stort sett detaljer och jag uppehöll mig mest vid Katis karaktäristiska kroppsbyggnad (det där händer ofta), men kontentan av Uriel blev en brinnande varelse som ser skräckinjagande ut och har stora vingar av eld. De fyra vingarna kom dock knappt med – som vanligt tog papperet slut innan teckningen gjorde det. När jag sedan skulle utveckla en storyboard plockades den där bilden upp och låg och hovrade i bakgrunden.
Judge Fire
Det slog mig också varifrån idén till det lite onda och dödskalleinspirerade utförandet kom – det var förstås de gamla serierna som stack upp sitt tryne igen… Se bilden på Judge Fire, en av de fyra ”Dark Judges” som förekommer i några minnesvärda nummer av tidningen Judge Dredd.
Suck. Jaja, man får väl betrakta det som en tribut. Det finns inte så många sätt att teckna en hotfull brinnande varelse. Jag har dock stött mig lite på den hemska uppenbarelsen, eftersom änglar förstås skall vara ”goda” och vackra, men idén är ju att avbilda Uriel i sin straffande och drabbande form. Och Gud i min berättelse är, i den mån han överensstämmer med vår Jahve, en ganska bister och gammaltestamentlig herre, vars änglar slår till på ganska brutalt sätt och på köpet begär människoffer och annat trevligt. Det är för övrigt den Guden som ofta ovetande kristna åkallar – trots teologers obskurantism så tas Guds aptit på offer aldrig bort i det Nya testamentet, och tidiga kristna såg i människooffer i bibeln, som Abraham, Jefta mfl, en parallell till den kristne gudens villighet att offra sin egen son. Dvs sig själv, till sig själv, men för mänskligheten, enligt den nicenska trosbekännelsens märkliga soppa.
Nåväl.
Det där framfödde ett sidospår av övningar i vingar av eld, änglaansikten och annat. Se nedan för ett exempel.
Arbete med Uriel-koncept
Tillbaka till storyboarden som under höstens kalla månader jäst länge nog. Det stora problemet var hur allt skulle arrangeras. Kati skulle vara med, till häst. Och Kashar. Och Uriel. Och en massa himmelskt ljus och eld.
Kati & Kashar helfigur front
Mina första kladdar var frontala helfigursbilder, jag tänkte mig Kati som red an som en annan riddare och stötte ett spjut i Kashar.
Olika kladdar Kati & Kashar i grodperspektiv
Efter brainstorm på saken arbetade jag dock fram en intressantare och mer dynamisk vinkel, ett grodperspektiv.
Nu föll saker och ting snabbt på plats, och en blyertsteckning visar Kashar som drabbas av Kati som framstormande på hästryggen åkallar Guds kraft på honom i exorcistisk stil med Guds Eld svävande ovanför. Hon har armarna sträckta som för att kanalisera kraften från ovan ner på sin fiende. I berättelsen har Kashar precis dessförinnan fått figuren Jacks svärd kastat genom en av sina klolika händer, så jag ritade in det också. En juste bild med mycket action, men den saknade något…
Kati, Uriel & Kashar
Det var förstås den gudomliga närvaron, den kraft som slår och bränner Kashar som orsakade problem. En redan gjord blyertsbild är ett helvete att rita om, och någon lust att börja om eller ändra på något betydande sätt hade man ju inte. Vad göra? Jag satte mig att leka lite med Photoshop och dess ljuseffekter igen, och lade på starka ljusknippen som strömmar från Uriel-manifestationen ner på den demoniske fienden. Resultatet kan skådas nedan.
"ÅTERVÄND TILL HELVETET DÄR DU HÖR HEMMA! I IANNAIS NAMN BEFALLER JAG DIG!"
Projekt Storyboards: Kati & Kashar I – serier, highlander, demoner & mongoler i en salig röra
För att travestera ett gammalt talesätt om den amerikanska södern: Man kan ta en pojke från hans serietidningar, men man kan aldrig ta serietidningarna ur pojken…
Psykologer talar ibland om formativa upplevelser, sådant som gör stark intryck i ett tidigt skede i vår ungdom och förblir med oss för resten av livet, långt efter att upplevelsen inte längre är aktuell. Det kan vara utövandet av en sport, känslan av övergivenhet, en bok eller bild, ja många saker. En av mina många formativa upplevelser var serietidningar, och varje gång jag tar upp en penna påminns jag om dem, de ligger liksom inristade i bildseendet numera. Så när jag kommit till en puntk i min berättelse där en demon via en skön kvinnas åkallan steks av en brinnande ängel (det är sådant som händer…) så kom de referenserna omedelbart tillbaka, helt synligt.
Upplägget är som följer. En demonisk ande har besatt motsvarigheten till en mongolisk schaman eller böge, vid namn Kashar. Denne har slagits mot och övermannat berättelsens manlige huvudperson Yakane. Yakanes flickvän Katarina kommer till hans hjälp. Hon är djupt troende med ett särskilt band till Gud, och åkallar Herrens hjälp för att rädda sin älskade. Tillsammans med flera andra stormar hon ner mot nomadernas läger i bästa kavallerichock-stil, och där manifesterar sig Uriel, ”Guds Eld”, ovan dem. Den fruktansvärde Kashar får smaka på hela vidden av Guds Vrede. Men hur ser denna soppa ut?
Först är det Kashar. När jag först uppfann den figuren för mer än 15 år sedan plankade jag rakt av utseende och stil från The Kurgan, skurken i filmen Highlander, en av mina abslouta favoritrullar i Fantasygenren. Där kan vi snacka om ännu en referens som aldrig lämnar en – jag har sett filmen ett otal gånger och stulit, lånat och trixat med dess story vilt. Kurgan återkommer som referens till flera bilder.
- The Kurgan från ”Highlander”
Kurgan har en fantastisk rustning i början av filmen, med en dödskallehjälm som bara den borde få motståndare att tömma tarmen. Han sägs i filmen vara en kurgan (generiskt):
”An ancient people from the steppes of Russia. For amusement they tossed children into pits for hungry dogs to eat”.
Även om det där förstas är starkt förenklat och förvanskat (kurgan var namnet på gravhögar i Rysslands södra stäpper, oftast av indo-europeiskt ursprung) passade det med min bild av en ond mongol, och dessutom geografiskt riktigt eftersom de mongoler som förekommer i berättelsen här kommer från motsvarande Gyllene Horden, som behärskade Rysslands stäpper på 1300-talet.
Nåväl. När man 2009 skulle göra en mer genomtänkt och egen variant fanns Kurgan städse i bakgrunden. Men min historieindränkta hjärna måste förankra den i en mer seriös och genomtänkt bakgrund och kultur. De kulturella influenser som måste lyftas fram för Kashar måste ha koppling till mongolernas tankevärld, mythos och vardag.
Razorback – teckning John Byrne
Jag fick en idé om att anden som besatte Kashar och gav honom hans stora styrka och odödlighet skulle ge Kashar ett djuriskt, närmast bestialiskt utseende. Mongolerna trodde på djurandar och totems – den Vita Vargen, den Svarta Tjuren, det fanns flera. De fäste djurhudar och talismaner från totemdjuren på sina standard och kläder för att kanalisera deras styrka – mest berömt är kanske bruket av tugh, fanorna med yak -eller hästsvansar som symboliserade khanernas, härskarnas, makt. De djuren utgjorde basen för nomadernas liv och ansågs följaktligen ha magiska egenskaper.
Det var här serierna först började göra sig påminda. Min tanke kom nämligen ofrivilligt att gå till seriefiguren Razorback (Marvel). Denne var en bifigur som förekom i flera avsnitt av Spindelmannen och She-hulk under 80-talet. Som man kan se är Razorback inspirerad av det stora amerikanska vildsvinet, antagligen kallad ”rakknivsrygg” för den rad av stora och vassa borst som den företer på sin rygg. Det är hans utseende, stor med antydan till brutal och med det stora djurhuvudet som antagligen fick honom att dyka upp ur minnenas valv.
Supertung Mongolrustning med Metallfjäll
Härnäst var det övrig parafernalia. Kashar var tudjuternas ledare och måste således kläs i mongoliska kläder och rustningsdetaljer. Nomaders lamellskydd var oftast av läder, och endast generaler eller medlemmar av khanernas kesig, livvakt, bar längre brynjor eller större metallklädda skydd.
Tung Mongolisk Krigare & Häst
Såsom ledare kan dock Kashar ges en rustning av den tyngsta typ som mongolerna bar, som täcker såväl överkropp och även delvis armar och ben. Jag är väl bekant med utrustningen och en snabb kontrolltitt i mina arkiv gav lite fler detaljer, som bältet med långa metallstärkta band.
- Behornad Kabuto
Med rustning och andra plagg väl täckta grunnade jag en del på hjälmen: förutom allt annat var jag inspirerad av de extravaganta Kabuto-hjälmarna som bars av japanska länsherrar (daimyo) under 1500-talet. De hade stora detaljer som horn, månskäror och annat. Till det kom att jag ville ha en slags hybrid mellan Kurgans dödshjälm och Razorbacks djuriska huvudbonad. Lösningen var förstås att ösa på med allt på en gång – en djurisk dödskalle med stora horn!
Teckningen gick snabbt att utföra, jag tog en gammal skiss på en stor och grov karl, satte ett demoniskt anlete på det och ritade detaljer, rustning och kläder direkt med fin tuschpenna. Själva bilden blev därefter, i en tydlig serietidningsstil. Men inte dum alls, och Kashar ser förhoppningsvis inte ut som någon man vill möta i en gränd en mörk natt .
Kashar
OK. Vi har vår demoniske skurk. Härnäst kommer hur själva bilden ska komponeras. Och hur tusan avbildar man ”Guds Eld?”
Clear Line verkar sitta någorlunda?
Som jag skrivit om i tidigare inlägg försökte jag förra året att bli bättre på att rita med s.k. ”klar linje” (Clear Line), något jag kallade ”Cartoon”- eller serieteckningsteknik. Det är enkla, snabbt gjorda teckningar utan skuggning och utan rastrering. Klara, enkla linjer dominerar. Barn gillar sådana, de passar också för färgläggning med kritor, och de tar inte en evighet att få fram – också en bonus för små sötnosar med mycket spring i benen.
Nåväl, det hela verkar inte helt bortkastat, för några dagar sedan plitade jag snabbt ner en liten bild till den ljuvliga Alma, min systerdotter. Vi hade just sett ett barnprogram där det pratades om drakar som hoppade hopprep -Alma gillar drakar, och genast vaknade djävulen i mig:
”Vore det inte kul om…”
På ort och ställe drog jag fram min platta och kladdade ner följande bild av en västerländsk drake och en Lung, en kinesisk drake, med Alma som kritiker och ritandes egna alster.
Drakar med Hopprep till Alma
Projekt Storyboards: Legokaptenen
Härnäst i sviten av bilder på den bistre huvudpersonen Yakane får vi åter se honom som kapten för legosoldater, denna gång när han håller ett tal för sina trupper i deras läger på morgonen före anfallet. Runt sig har han reguljära soldater av bysantinsk typ, klädda i tidstrogna rustningar i bruk i Grekland på 1200-till 1300-talet. De här trupperna är de sista representanterna för den stolta bysantinska professionella armén, vars öde det blev att rationaliseras ur existens under de första åren på 1300-talet, då de sista seriösa inhemska enheterna tynade bort genom att kejsaren Andronikos II (1282-1328) lade ut dem på entrepenad – i praktiken upplöste han Konstantinopels centralarmé genom att tvinga rikets provinsguvernörer och stormän att hysa dess regementen, då regeringen inte själv tyckte sig ha råd att betala dem. I framtiden skulle det östromerska rikets öde helt ligga i händerna på legosoldater, medan deras kejsare ägnade sig åt självmordsaktiga inbördes strider. Samtidigt slog klostrens och de privata landägarnas landinnehav och andel av rikets skatteuppbörd alla rekord. Det är i själva verket ett underverk att Konstantinopel kunde hålla ut ända till 1453.
Nåväl.
Bysantinskt Infanteri
Bysantinsk tung Scutatoi
Rekonstruktioner för trupperna kan ses ovan. De är typiska för senare delen av 1100-talet, men behöll sin karaktär till slutet av 1200-talet, Till vänster syns en typisk infanterist i typiska filtskydd, som skyddar mot slag och pilar. Just denna har yxa och sköld, men liknande utrustning kunde användas av bågskyttar eller spjutbärare. Den tyngre är en scutatoi, en ”sköldbärare”, tungt infanteri med den typiska bysantinska lamellen, som så småningom gav vika för ringbrynja.
Det är krigare av den här typen som skyddar de krigsmaskiner som Yakane anför, och till vilka han riktar sig i nedanstående bild, utförd med kol och blyerts. Hans adjutant Jack, en västerländsk legosoldat som skall överräcka Yakanes bud till den belägrade staden, står och ser lite oroligt upp på sin befälhavare. Denne ser olycksbådande på Jack när han håller sitt tal, som är så floskulöst som han kan göra det – Yakane är inte mycket för bullshit. Yakane har både svärd, sköld och båge och pilar i koger av turkisk typ hängande från sitt midjebälte. Både Jack och Yakane är klädda i de nyare brynjorna för ryttare med de typiska grekiska läderbanden, i Yakanes fall med ett extra läderharnesk under, och befälhavarens mantel snett över kroppen.
Yakane talar till trupperna inför Slaget om Arbine
Projekt Storyboards: Ljus och Mörker
I enlighet med det uttalade målet att variera stilen och tekniken på mina storyboards, eller annorlunda uttryckt, att leka fritt och experimentera lite hursomhelst (ehuru med myndig och allvarlig min) kliade det en dag i min stortå på att leka med ljuset.
Motivet låg nära tillhands – en lång scen från när den stackars hjältinnan Kati står inför inkvisitionen, orättfärdigt anklagad för häxeri. Scenen beskriver hur Kati står i ett klosters receptorium, dvs matsal, vilken ofta användes som samlingssal. Runt omkring henne står munkar iklädda habitus, ordensmantlar med kåpor. Kati har dessförinnan svultits och misshandlats. Hennes antagonist, den kyrklige legaten Yvaine de Creres står bredvid henne.
”Rummet var fyllt av munkar i svarta och vita klädnader. De särade mumlande på sig när hon fördes in, och tillät henne att se ett bord som var uppställt vid ena kortsidan. Där satt, med skrivdon och pergament framför sig, fyra män: en munk, en högt uppsatt präst och ytterligare två vilka var klädda i världsliga kläder. En av dem höll en gåspenna i handen, och Kati kunde höra dess svaga krasande när denne antecknade. Bredvid bordet stod Yvaine i sin svarta klädnad. Kati fördes fram till honom och åt sidan, och vändes bryskt så att hon kom att stå blickande ut över salen, vänd mot munkarna.”
Denna scen passar för att ljusätta av flera orsaker. Den utspelas i en stor sal, med en tydligt riktad ljuskälla från fönstren på ena sidan. Processen äger rum på morgonen, så ljuset från morgonsolen i öster är starkt och onödiggör andra ljuskällor. Majoriteten av de inblandade är klädda i enkla och kontrasterande svarta och vita kläder. De närvarande står så att blicken har en klar riktning. Och omgivningarna, själva rummet och dess detaljer, är enkla och avskalade.
Först är frågan om munkarnas klädnad. Ett utmärkt exempel på olika habiter kan ses i bilden av Hans Memling i St: Johannes hospital i Brügge, från runt 1480. De kläderna har knappast förändrats speciellt mycket sedan eller före dess.
För inspiration till rummet tog jag refectoriet i klostret Sant Domenec i Xativa, Spanien, inte långt från Valencia som jag besökte för flera år sedan. Flera bilder från ett festspel där kan ses på nedanstående länk:
Kati inför inkvisitionen - GrundteckningSedan var det dags för ljussättningen. Jag använde mig av Photoshops lagerfunktion i kombination med effekten "spotlights". Bilden delades upp i fem lager som motsvarade nivåer av djup: en för munkarna närmast, en för nästa rad, en för Kati och Yvaine, en för bordet och sist bakgrunden. Med härledning från fönstrens placering lade jag in strålkastare med olika vidd och fokus från vardera av fönsteröppningarna. Riktningen fick jag markera med ett system av markeringar på motstående sidan, inte olika de tejpmärken som används inom filmen. Ljuskäglorna fick brytas mot varandra och deras sammanlagda ljus falla på var och en av lagren.Kati inför inkvisitionen med ljuseffekterJag var rätt nöjd med resultatet och tyckte nästan att nu är jag färdig -det är trots allt en storyboard, ingen tavla. Ljusbehandlingen hade gett ett önskat resultat och förlänat bilden en känsla av rymd och djup. Men petigmeterdjävulen fick tag i mig, och jag började störa mig på att munkarnas klädnader inte var tillräckligt mörka i kåpdelen - hela bilden saknade i själva verket kontrast. Så jag återvände till ritbordet och lade på mer svärta på skuggor och mörka partier. Det hela blev... sådär. Svärtan blev bra men gjorde samtidigt att resten av bilden kändes för mjukt ritad. Allt som allt är jag inte säker på att det verkligen var en så stor förbättring. Resultatet kan beskådas nedan. Som experiment betraktat var det intressant, men nya friska tag kommer att behövas för att det verkligen skall bli bra. Det saknas tack och lov inte motiv för nya försök.Kati inför inkvisitionen med ljuseffekter och Mörker
Projekt Storyboards: Belägring i Skymningen
Den första storyboarden för berättelsens löpande handling visar, naturligt nog, den första scenen i handlingen. Huvudkaraktären i bok 1, ”Serseri”, är den dödlige krigaren Yakane. Denne verkar i berättelsens början som en legosoldatshärförare i en motsvarighet till bysantinska riket, och deltar i en ledande position i belägringen av staden Arbine. Yakane skildras som sittande på en häst på en höjd ovan staden bredvid en rad krigsmaskiner som bombarderar staden nedanför.
Yakane ovan Arbine
Yakane är klädd som en bysantinsk officer runt 1300-talets början. Han bär ringbrynja med de karaktäristiska bysantinska läderbanden som justerade den på överkroppen, och under den ett läderskydd vars kanter är försedda med utstickande läderfransar. Han bär svärd, sköld, och pilbåge av sammansatt modell, full stridsutrustning för en bysantinsk ryttare. Över bålen har han knutit en mantel snett så att den inte hindrar bågarmens rörelser. Hästen och dess sadel och remtyg är hämtade från avbildningar av samtida utförande på balkan och grekland.
Krigsmaskinerna bakom honom består av katapulter och längst ut en långskjutande trebuchet av den typ som användes för att kasta tyngre projektiler. Allt förstås historiskt korrekt så långt jag kunnat belägga det.
Själva bilden är mest en skiss för att ge en idé om miljön med huvudpersonen i förgrunden, snabbt utförd med vanlig blyertspenna och sedan tuschad. För att ge stämning åt scenen la jag in att det är sent på dagen, och ritade moln och himmel nära solnedgången med kolkrita för de mjukare övergångarna på himlen. Här kan man åter se att arbetet med bilden kom att påverka texten – scenen ändrades till att vara sent på dagen, och under natten och nästa dags morgon sker de första dramatiska händelserna.
En typisk sak med att arbeta med både bild och text är hur uppmärksam det gör en på detaljer, vilket dock kan föra en in på sidospår. Historien är ändlöst försedd med fascinerande möjligheter till nergrottning, och här var det just belägringsteknik som blev lite av en tidstjuv. Jag hade från början bestämt mig för att Yakane och hans belägrande trupper besköt Arbine med den s.k. pyr hygron, den berömda ”grekiska elden”. Den bysantinska belägringskonsten stod på en hög nivå, och den ”grekiska elden” var dess mest berömda vapen. Den var en troligvis oljebaserad vätska som antändes och slungades mot fienden. Dess mest avgörande verkan var mot träkonstruktioner, speciellt fartyg, och den anses ha spelat en viktig roll när bysantinarna lyckades slå tillbaka de arabiska försöken att erövra Konstantinopel på 670-talet. Jag beskriver dess verkan i berättelsen:
”Det var en klibbig vätska som fattade eld när dess brinnande behållare krossades och med en stark ljusblixt spred ett dödsbringande eldregn och brinnande krukskärvor över hela träffområdet. Den antände allt den vidrörde och var ytterligt svårsläckt. Vatten bara spred elden ytterligare. De stackars satar som hade oturen att få det på sig förvandlades oftast snabbt till springande och skrikande facklor som spred branden ytterligare. Yakane kunde minnas skriken, larmet och paniken som omvärvt honom när han själv varit på den mottagande sidan av eldregnet, den otroliga hetta och doften av bränt kött som slog mot en från brandområdet.”
För en snabbintroduktion till detta medeltida terrorvapen se tex. http://en.wikipedia.org/wiki/Greek_fire
Det blev oemotståndligt att låta den grekiska elden med dess visuellt starka effekt förekomma mer i berättelsen, och den kommer att återkomma i senare storyboards…
Projekt Storyboards: Födelsen
Som en del i att skriva ner mina berättelser så kliar det förstås också i fingrarna av att rita sådant som man ser för sin Inre Syn. Inom filmen är storyboards sedan länge en vedertagen teknik. Flera av de regissörer vars visuella stil jag uppskattar, som Ridley Scott, är inte främmande för att själva fatta pennan och med sina Storyboard Artists skissa på hur scenerna skall se ut. Så vitt jag vet är det dock inte så vanligt när man försöker skriva en bok.
Det är märkligt. För man märker snabbt en växelverkan mellan bild och text. Många av beskrivningarna i min berättelse tenderar att börja som bilder. Bildens överlägsna mängd information gör att mycket faller på plats. Man lägger märke till mer detaljer, man får en känsla för hur saker står eller måste röra sig i förhållande till varandra, och får ledtrådar till vilket intryck något ger. En skiss kan ge helt ny inspiration till handling i berättelsen. Ovärderligt. Ett försvarligt bibliotek av Storyboards, design av byggnader, landskap och artefakter samt Porträtt har börjat växa fram som täcker det jag skriver om, i olika stilar och med olika teknik.
- ”Hon var nästan framme vid Lejonporten, nergången till de kungliga stallarna och sin farliga färds destination. Men var fanns den som skulle möta upp henne? Gülfems hjärta slog hårt medan hon bet i sina plutande läppar av oro. Hon stod just i begrepp att lämna sitt paket på marken och skynda sig tillbaka till haremets trygghet när en skugga lösgjorde sig från det kompakta mörkret alldeles framför henne.”
Den första scenen, ”Födelsen”, fick nyligen en egen Storyboard och kan vara en bra början. En slavinna skall smuggla undan ett litet paket var innehåll snart skall visa sig, och rör sig en mörk natt runt på sultanens citadell, när hon träffar på en mörk gestalt…
Bilden är gjord som en klassisk skiss som upparbetats med mjuk kolkrita. Tekniken möjliggör ett realistiskt återgivande av ansiktsuttryck. Bilden bidrog till att definiera hur slavinnan skulle se ut – innan jag ritade den hade jag inte en aning, utöver att hon skulle vara ung och snygg i största allmänhet (sultanens harem tenderar att premiera sådant). Hon måste ha något utmärkande drag, och jag gjorde henne tämligen ljus. Med härledning från bilder på turkiska fotomodeller kunde ett fungerande utseende arbetas fram, och förhoppningsvis skall hennes känsla av utsatthet och nervositet gå igen i bilden. Kläderna är grundligt genomresearchade och överenstämmer med couture i ett medeltida harem i östra medelhavet, som de ottomanska odaliskernas. Den mörka skepnaden bakom henne skall vara höljd i skugga men ändå synas. Som en kompromiss lät jag ansiktet vara försänkt i mörker medan de svepande tygerna i hans kaftan framträder i ljuset av facklor och månen som kikar fram ur den molniga himlen. Även här kan man se att arbetet med en bild påverkar texten – belysning och stämning kom att förändras av insikterna som ritarbetet gav.
Lejonfiguren är inspirerad av en bro i Kairo, och i förgrunden kladdade jag snabbt in ett schematiskt stadslandskap med antydda kupoler och minareter för att ge miljön.
Anakronistiska Infall – hjälm
Fantasins vägar är outgrundliga.
Eller kanske inte. För när jag fick se en bild på Svenska herrhockeylandslagets förstemålvakt Henrik Lundqvists hjälm (se nedan) så gick min tanke direkt inte till ”undrar hur det går för oss i premiärmatchen, och hur är det med hans form…” och annat sådant strunt, utan:
”De påminner om föregångarna till de svenska rytterihjälmarna från Karl X Gustafs tid, när det svenska stålet verkligen bet…”
Stefan Livs och Henke Lundqvist's hjälmar
En liten historisk återblick är dock på sin plats.
De svenska rytterihjälmarna under stormaktstiden kom naturligtvis till oss på samma väg som mycket annat civiliserat, nämligen via Tyskland. De södra tyska staterna hade efter att ha slagits möra av den tidens supermakt, det Ottomanska riket, delvis kommit att imitera sina fruktade muslimska motståndare. En av de saker de kopierade var den ottomanska hjälmen shishak, som de på tyskt manér uttalade Zischägge. Shishak utvecklades i sin tur av ottomanerna från mina favoriter mamlukernas hjälmar.
Mamlukhjälmen var anpassad för en beriden krigare som behärskade alla vapen, dels den fruktade mamlukiska bågen, världens bästa, samt de mer konventionella svärd, klubbor, lansar, sköld osv. Hjälmen måste därför vara lätt, inte begränsa synfältet och inte hindra huvudets rörelser, samtidigt som den gav maximalt skydd. Då världens främsta vapensmeder före 1400 residerade i Damaskus löste man detta med glans, vilket visas av att alla mamlukerna slogs mot kopierade dem, från timuriderna till ottomanerna (se nedan).
Turkiska och Iranska hjälmar av mamluk-typ
Mamlukhjälmens huvudskål var smidd i ett stycke med gravyrer och ibland räfflor för maximal hållbarhet och lätthet. Den hade ett nerfällbart nässkydd, och kombinerades ofta med en aventail (nack-och hakskydd) av ringbrynja eller lameller, som täckte bärarens ansikte så bara ögonpartiet var exponerat.
Nu är mina preferenser som de är och därför tog mig denna lilla tour de force genom historien från ishallarna i Vancouver tillbaka till egyptens heta sand, med tanken som Stephen King menar man aldrig skall sluta fråga sig:
”Vore det inte kul om… ”
Jag kladdade snabbt till en hjälm med ansiktskydd i lamell och ringbrynjenackskydd, som jag tror att en amir på 1400-talet inte skulle skämts för att bära.
Imaginär Mamluk Shishak från hockeyhjälm
En Riddare – Marc & Adeleide
Ett önskemål som rests från barnahåll är att jag skulle rita en riddare, gärna med sin dam. Sagt och gjort. Här fanns också en möjlighet att kombinera med teman från mina berättelser. En av hjältarna där är 1300-talsriddaren Marc d’Arnevou, som är vicomte nere i motsvarande södra Frankrike. Han är gift i ett kärlekslöst arrangerat äktenskap (som var brukligt då), och har ett mer romatiskt fast förhållande med en hemlighetsfull dam vid namn Adeleide de Sabran vid sidan av. Det fick bli en bild där båda figurerar, med Marc i full rustning och Adeleide i en historisk korrekt klänning mot bakgrund av ett landskap med koppling till dem bägge.
Studier av rustningar decennierna efter 1300 AD
Några förberedande arbeten fanns redan gjorda – det påverkade definitivt mitt val av motiv. Jag hade gjort research för en historiskt korrekt rustning under denna övergångperiod, då riddarna började dra på sig allt tyngre rustning och hela metallskydd men ännu inte var helt inkapslade i stål. Hjälmen var ett problem, och jag tvekade i det yttersta för om Marcs ansikte skulle synas eller vara täckt. Till slut bestämde jag mig för en heltäckande hjälm, av en rätt speceill design som jag sett i samband med researchen till filmen ”Timeline” som utspelas under perioden.
En detalj som inte kan slarvas bort är Heraldiken. Marc är en högadlig potentat, och hans ställning är manifesterad i hans blazon, hans sköldemärke. I min berättelse ersätter stiliserade solmotiv korset som religiös symbol, och Marcs familj fick ett mångfaldigad gyllene sol på rött som blazon. Men Marc är ju från början ett oäkta barn, som hans fader endast sedermera fick legitimerad hos kyrkan (vanligt under perioden). Han var också den äldste sonen, men fick icke desto mindre inte ärva större delen av sin faders besittningar och titeln som greve.
- Marc Blazon design
Detta framgår av hans blazon, som är försedd med s.k. brisurer, broderade tillägg. Högst upp finns en s.k label som visar att han är äldste son. Den brukar tas bort när fadern dör, men Marc behöll den eftersom han inte ärvde sin faders stora furstendöme, men ville visa att han var äldste son. Korsande över skölden är en svart bend, en linje som visar att han varit illegitim son. Den kunde Marc också tagit bort, men han behöll den eftersom han behöll labeln. Jag kontrollerade mina idéer på diverse siter som Wikipedia och specialiserade sidor som http://www.heraldsnet.org/saitou/parker/index.htm.
Första skissen av den tänkta bilden etablerade figurerna. Marc med sin rustning enligt mina tidigare skisser för 1325, med ringbrynja som bas, kompletterat med tidens modernaste metallskydd: vambraces & spaulders på armar och axlar, och greaves & sabatons på underben och fötter. Under sin jupon, eller vapenskjorta, bär han en extra coat-of-plates av metallband på läder. Huvudet täcks av en avancerad form av tunnhjälm med en svängbar del framför ansiktet. En aventail av ringbrynja ger extra skydd åt halsen och övre delen av bålen. Hans stridshäst försågs med schabrak med hans sköldemärke, chamfron (huvudskydd) och halsstycke. Adeleide fick en tidstrogen klänning med knappar, och skor av mjukt läder. Hon rider tyvärr damsadel som då var brukligt, men har en lätt pilbåge med ett koger som om hon skulle ut på jakt, som sportiga adelsdamer gärna deltog i. Hennes håruppsättning är tagen från en effigy, ett gravmonument från 1345.
SKiss Marc & Adeleide
Nästa steg var att förstora bilden och bygga ut den så hästarna med sina ryttare syns i helfigur. Bakom skissade jag upp bakgrunden, en sydfransk by med ett slott uppe på en klippa. Slottet i fråga baserade jag på det periodiskt korrekta sydfranska slottet i grevskapet Foix, som har en fascinerande historia. Se http://en.wikipedia.org/wiki/Ch%C3%A2teau_de_Foix för förlagan.
Marc & Adeleide Skiss m bakgrund
Sedan var det bara att scanna in, sätta igång Photoshop och måla på. Jag behöll de tuschade linjerna för en slags blandstil med drag av serietidning och ren målning, och använde akvarellfiltren för penslarna i Photoshop. För stadsmuren använde jag ett tegelmönster som jag mångfaldigade för att efterlikna sten, och för klipporna skapade jag likaledes en stentextur som fungerade OK. Med akvarellfärger målade jag ett slags schabloniserat gräsmönster med skugga under figurerna. Resultatet kan ses nedan.
Marc & Adeleide Målad
Corinna och Draken
En sommar lovade jag den äldste sonen till några av mina vänner att rita en drake. Han är inne på sådana, och ville ha en ryslig, röd, eldsprutande drake. Typ Smaug i ”Bilbo”. Nåväl, jag satte mig ner och började fila på en drake.
en drake
Det var en intressant utmaning. Drakar har ju en gedigen historia, redan den mesopotamiska Enuma Elish omtalar det stora odjuret Tiamat, av vilken guden Marduk skapade världen. Det var 5000 år sedan. Genom årtusendena har draken fått stå för faran, det monstruösa hotet som en hjälte måste besegra. Med fantasy, och inte minst Tolkiens mäktiga drake Smaug i hans första bok Bilbo, fick draken en renässans. Fantasy har dock skapat sina egna konventioner och flertalet avbildade drakar skrämmer numera inte någon, avbildas antingen som passiva eller saknar den djuriska framtoning, den vildhet som ett stort rovdjur borde ha. Det är inte konstigt att de numera påfallande ofta förekommar som riddjur i berättelser. Å andra sidan ritas drakar ibland som rena djur, som en överdimensionerad ödla. Det är inte heller rätt, en drake är ju en intelligent varelse, och bör ha syfte och medvetenhet i sin framtoning. Många i övrigt mycket skickliga illustratörer som Garland (se bilden) går i någon av de fällorna, som i mitt tycke gör draken mindre hotfull och märkvärdig.
Ett annat problem är att sätta scenen. Att bara rita draken verkade lite…trist. Drakens hotfulla närvaro och blotta storlek framhävs bäst när man sätter den i en scen med människor som jämförelseobjekt. Och från mina egna historier finns just ett sådant tillfälle, med en drake. En av mina hjältinnor som jag ofta ritar är den vackra Corinna.
1300-talshuvor m knapp
Corinna är en oförvägen och modig kvinna, som inte tvekar att ta till vapen i en era då sådant inte var vanligt. I en episod hjälpte hon sin blivande man att dräpa en drake i dennes lya. Hon klev orädd fram och störde draken genom att kasta sitt svärd i dess mun just då den skulle drabba dem med sin mördande eld. Den scenen beslöt jag mig för.
Ridstövlar
Corinnas klädedräkt orsakade en djupdykning i arkiven och på nätet. Att avbilda hjältinnor iklädda en slags ringbrynjebikini som ursäkt för att visa deras kroppar är något som irriterar mig starkt. Men att regelmässigt sätta en helrustning på hjälten känns inte heller rätt – metallrustningar användes på slagfält och torneringar, och sällan annars. Corinna torde vara klädd i grova färdkläder, för att röra sig obehindrat i terrängen. Inspiration från replikor av 1300- och 1400-talskläder var inte svårt att få tag i.
Design för Corinnas kläder.
Corinna och draken skiss
Som koncept var det inte dumt, inte dumt alls, och skissen kunde användas för vidare arbete. Bilden måste tänjas och göras vidare. Jag valde att förstora skissens drake och måla dess vingar i sin helhet och lade ut riktlinjerna till en slags bakgrund.
Corinna & Draken utökad skiss
Förutom Corinna och draken lade jag in lite rekvisita i bilden. Några djurkadaver fungerade väl, och efter några tittar på nätet hade jag lite skallar och döda kor och getetr att rita av. Jag ville också ha med rester av tidigare olyckliga besökare, som det inte gått så bra för. En hög med dödskallar i förgrunden och liket efter en död krigare som fått hjärtat utslitet gav en touch av att den har draken inte är att leka med.
Rester hos Draken
Sedan var det bara att lägga in skissen i Photoshop och måla. Draken skulle vara röd, och jag lade på en ljusare gul färg för dess buk. Hela kroppan var täckt av fjäll, så med kloningsverktyget skapade jag en template där de runda fjällen liksom stod ut, inte helt olika små bölder på kroppen. Ljuseffekterna med riktade ljus tillät att jag kunde testa vilken ton som skulle målas på varje del. Ljuskällan i detta fall var drakens eld, som jag jobbade en hel del med, för att få fram den lätt genomskinliga känslan. Corinnas kläder målades i mörka bruna och svarta nyanser – passande för läder. Motljuset från drakens eld krävde ljusare kanter, och att man lade uppmärksamhet vid Corinnas kastade skugga. Bakgrunden målades helt och hållet med pensel med oljefilter, det fanns inte mycket till skiss där. Jag gjorde den mörk för att förstärka intrycket från drakens eld och starka färger, men lät lite ljus bryta in genom några öppningar för att bildens totalintryck inte skulle bli för nattsvart. . Man anar de spridda resterna under och bakom draken, målade i matta färger för att inte dra uppmärksamhet från huvudbilden. Resultatet kan skådas nedan.
- Corinna och Draken som reser sig för att spruta eld – i Färg
Jag har sedermera gjort ett antal studier och vidarebearbetningar av olika detaljer med koppling till den där scenen:
-
En närstudie av Corinnas vildmarksstövlar, som en del av en serie om förekomsten av just höga stövlar i bilder och andra sammanhang(klicka bilden)→
Om att Teckna Mer Cartoon-aktigt 2 – Älvor, Vättar och Krigarkvinnor
Efter mina inledande övningar i att rita i en enklare och mer stiliserad teknik efter andra förlagor gjorde jag några snabba försök att rite helt egna origalbilder i en sådan stil, för att se hur det skulle se ut. Den första var en bild på en älva och en liten orch. Älvor har jag ju ritat förut , och kontrasten mot en orch gör att man får med två olika sorters motiv att testa den nya tekniken på. Resultatet blev faktiskt inte illa alls, och ser lite komiskt ut om jag får säga det själv.
Älva möter Orch
Nästa bild innehöll ännu en utmaning, att skildra olika sorters klädedräkt med den ”storögda” och klara linje-stilen. Den blir den första i en serie med ”coola tjejer” klädda i varianter på gamla klädedräkter från olika mytologiska regioner. De tre i den första bilden är från det gamla Norden, Grekland och Egypten respektive. (En ny bild i denna serie finns här).
Krigartjejer från Norden, Grekland & Egypten
Nästa bild på tecknade krigartjejer från olika kulturer finns här (klicka bild)→
Om att Teckna mer Cartoon-aktigt 1
Eller ”storögt” som jag kallar det. Barn, speciellt yngre sådana, kan uppskatta bilder ritade med emfas på de viktigaste dragen i bilden. Detta kan var och en konstatera efter att ha sett på stilarna för serier riktade till yngre barn. Efter att ha fått förfrågan om att rita serier av bilder från och för barn har jag undersökt hur en sådan stil skulle kunna tas fram för mina teckningar. Mina bilder avbildar ofta kläder och parafernalia i viss detalj, och ansiktsdragen är ofta unika, inspirerade från levande förlagor. Frågan är hur man kan renodla teckningarna till att bli enklare men ändå vara uttrycksfulla utan att helt förlora i detalj. Det har också uttryckts en vilja att teckningarna skall passa för färgläggning av barnen som skall ha dem.
Aurora (Törnrosa) och Jasmin (Aladdin
Det finns flera vägar att slå en bro mellan detalj och realism å ena sidan och stilisering och uttrycksfullhet å den andra. Den fransk-belgiska stilen Ligne Claire, bekant från Hergés Tintin-böcker, är ett exempel. Den mer realistiska Disney-stilen, speciellt dess långfilmsanimationer, är ett annat.
Jag började med att rita med ledning av några Disney-bilder. Här är det de två Disney-prinsessorna Aurora och Jasmin (från ”Törnrosa” respektive ”Aladdin”) som avbildats. Mitt spontana grepp var att använda s.k. cross-hatch för att markera skuggning hos Aurora. Det blev rätt mycket skuggning, och visade hur viktig färgläggningen är för en Disney-illustration av den här typen. Själva de tecknade dragen är lika för båda: ögonen är stora, med markerade ögonfransar- och bryn, som används för att ange känsloläge och allmän attityd. Cross-hatch går i någon mening emot idén med mitt experiment: det är en realistisk teknik för att simulera mycket skuggning som passar för realistisk avbildning, gärna i svart-vit.
För Jasmin tog jag bort all form av skuggning. Det blev mer likt Disney, och mer passande för färgläggning. Båda de här teknikerna har sina löften. Som bild för är den mer skuggade snyggare, och ger en känsla av vad som avbildas som helt enkelt går förlorad om man renodlar bilden för mycket. Den renare bilden är dock tacksammare för förläggning, och tvingar en också att renodla uttrycket till maximum.
Älva från Mappbild
Jag testade två nya varianter på var och en av dem som en övning.Den nya skuggade bilden utgick från en målning av en liten älva i en flickas mapp. Jag avlägsnade kläderna som jag alltid gör med älvor (neeej älvor fryser inte så att förse dem med en massa kläder är bara amerikanskt pryderi). Det gav möjlighet att jobba med helt rena linjer, och resultatet blev inte illa alls. Det kändes som om jag fick lite kläm på tekniken.
Den andra skuggade bilden med cross-hatch-teknik utgick från en svårare förlaga, nämligen en tredimensionell liten leksak. Men den blev också bra, avbildningen är mer verklighetstrogen än dockan själv, och skuggningen kom till sin rätt här för att göra en avbildning som om än med stora ögon och andra stildrag ser rätt realistisk ut och ger en känsla för volym och rörelse utan att förlora sin stiliserade karaktär.
Sjöjungfru från leksak
Afrikanska folksagor…
Det var ett tag sedan sist, men inte för att man legat på latsidan ritmässigt… Lite återblickar blir av nöden. I september kallades jag in som illustratör av en god vän som ville att jag skulle illustrera en afrikansk saga som hon skulle berätta för sina elever.
Storyn är enkel: en man vars mamma är gammal och behöver sonens hjälp gifter sig med en vacker fru av hög status, en prinsessa eller liknande. Den nya frun skall hjälpa sin man med svärmodern och skall till att mata henne. Då biter den skröpliga mamman tag i fruns hand och vägrar släppa. Den yngre kvinnan sliter och försöker komma loss, men tanten har ett rottweilerbett… in kommer maken och inte heller han kan sära de två, varvid han ställs inför dilemmat
– skall han hugga av hustrun handen eller huvudet av mamman?
Låter skumt? Idén med historien verkar vara att locka till diskussion, att man skall kunna motivera sina val. Jag valde snabbt en variant på serieliknande framställning, med den unga kvinnan + svärmodern centralt.
Mannen kommer in och ser...vadå?
Sedan kom ett vägval ifråga om framställning som kunde bli problematiskt. jag ville få med maken, som förfärad kommer in för att se att hans mamma håller på att bokstavligen bita handen av hans fru… OK vi avbildar honom förfärad och förvånad. Men jag ville också göra själva dilemmats val tydligt med hans person. I sagan är mannen väldigt prudentlig och går till en domare för att bilägga tvisten, alltmedan hans stackars fru vrider sig i smärtor. Jag ville göra valet mer omedelbart, och försåg honom därför med ett västsudanesiskt svärd i ett avhängt axelbälte. Svärdets närvaro i bilden stärker omedelbarheten i mannens val – frun eller mamma?
Sedan lades elementen ihop, försågs med en viss bildbehandling och en påmålad bakgrund för att stärka kontrasten och tydligheten i bilden, och voila, en illustration av en sanslös situation…
Mom bites wife
Mera Gudar: Isis
De Egyptiska gudarna har blivit styvmoderligt behandlade än så länge. Men nu kom turen till Isis, den egyptiska urgudinnan för moderskap, magi, fruktsamhet, kärlek och mycket annat. Isis var den mäktiga frun till guden Osiris, dödsrikets herre, som blev dödsgud efter att hans broder Seth dödade honom och styckade hans kropp och spred delarna runt medelhavet. Så stark var Isis makt att hon samlade ihop bitarna och helade sin man så att de kunde ha en kärleksnatt och hon kunde bli havande med sonen Horus, som sedan sökte hämnd för sin faders mord.
I de första skisserna ovan lades tonvikten på gudinnans mystiska sida, i färd med att kasta en besvärjelse. Jag ägnade inte så stor uppmärksamhet åt klädedräkten utan körde på en traditionell egyptisk vit klädnad. Men lite studier av några antika målningar visade en intressant detalj. I flera (varav två syns nedan) porträtteras gudininnan och andra kvinnofigurer med en väldigt urringad och åtsittande dress.
Isis klädnad
På flera av bilderna är det nästan som om axelbanden möter klänningen under brösten, som då skulle lämnas exponerade. I egyptisk konst är det vanligt att tex dansflickor avbildas i praktiken helt nakna, så vi vet att egyptierna inte var pryda. Det där kunde vara intressant, eftersom det lyfter fram kärleks- och fruktsamhetsgudinnans gudomliga yppighet och sexuella utstrålning. På den ena bilden avbildas också tronen, som var Isis symbol – hon var ju den som satte sin son Horus på tronen som egyptens första gudakonung. En tuschad teckning som sammanfogade alla de här elementen kan ses nedan.
Isis
Fantasiporträtt 3
Efter att levererat bilden på Jennie som mongolprinsessan Yisüi med positiv kritik uppkom frågan om man inte kunde renodla själva porträttdelen. Och varför inte? OK, det finns i och för sig skäl emot: ett foto är förstås alltid bättre på så sätt att den är mest lik personen (doh). Men det finns en charm i att likt forna tiders porträttmålare måla en persons anlete på fri hand. Det är en utmaning, om inte annat. Mitt första steg blev att behandla kolbilden för att stärka kontrasten och rensa den från smuts och kolrester. Normalt ger kolkrita ifrån sig ett fint lager av koldamm som lägger sig som en slags imma och gör det mycket svårt att efterbehandla bilden, framför allt vad gäller färgläggning. Den behandlade svartvita bilden ses nedan.
Jennie porträtt mer kontrast
Nu kunde experimentverkstaden börja. Jag har testat två varianter. En där man använder oljepenselfilter och målar på gammaldags sätt. Nu är jag ingen målare, så problem har uppstått direkt med att finna rätt nyanser och kulörer för hudfärgen.
Jennie färglagd 1
Den andra varianten bygger på få färger men ger ett intressant resultat som är lätt att mångfaldiga. Med hjälp av så kallad cut-out-teknik samlar man de dominerande färgerna på ansiktet i olika fält. Färgerna kan göras varmare och mer distinkta, vilket ger en effekt likt den som en målare skulle använda på tex en väggmålning. Se nedan för mitt första försök.
Jennie målad m cut-out
Vilken väg skall man gå? Jag velar, och eftersom min stationära dator varit trasig en tid kan jag för närvarande inte gå vidare. Dessutom känner jag behovet av bättre verktyg. Jag har hittills färglagt mina bilder med musen, och en målarplatta till datorn vore en stor förbättring för att kunna måla med den precision som endast handen kan ge.
Fantasiporträtt 2
Det skall sägas på en gång: jag har aldrig ritat några porträtt. Första gången jag ens försökte var 2008, när jag ritade en bild på en väns dotter. Det blev OK, och jag fick blodad tand. Som tidigare nämnts var jag inte nöjd med likheten i ansiktet på min första bild av Jennie och bestämde mig för att göra en ny och mer genomarbetad för hennes födelsedag. Ironiskt nog blev just åldern, eller snarare tidens flykt, ett problem för ett lyckat porträtt: det enda foto jag hade av henne var över 10 år gammalt, från när hon tog studenten. 10 år som haft mycket bra effekt på henne, men som tyvärr gör min förlaga lite daterad.
Jennie studentbild
Men kan polisen tänka sig hur folk ser ut efter lång tid kan väl jag också. Det blev ett kul experiment, med den extra kryddan att det gaggats om porträttet i flera år, och om den nu blev dålig skulle jag framstå som en idiot. Med adrenalinet på topp skred man således till verket.
Jennie porträtt 2009
För pappersskissen använde jag gammaldags kolkrita som ger möjlighet till mjuka skuggor. Problemet var förstås anletsdragens förändring. Tidens gång kan göra mycket olika saker med en människas ansikte. Det mesta är genetiskt, men man måste korrigera för diet och sådant som åldrar huden och dragen i förtid, som mycket alkohol eller sol. Nu är Jennie lyckligtvis i den avundsvärda positionen att bli vackrare med åren: tiden har slipat bort en del av barnahullet och gjort dragen mer distinkta, och blicken klarare. Jennie har markerade och samtidigt rundade kinder, och en stark haka. Hennes ögon svarar väl på en lätt inramning av ögonskugga och understryker munnen, som är generös och karaktäristisk trots de egentligen smala läpparna, som dock framstår som fylliga redan med ganska lite läppstift. Med en sådan modell är det svårt att helt misslyckas när man en gång kommit förbi sin ågren. Efter att ha renodlat hakans linje, övergången mot kinderna och leendets djup blev ansiktet i alla fall igenkännligt, och tillräckligt bra för att läggas ihop med elementen i min bild på Jennie som mongolprinsessan Yisüi. Jag utförde en rask montering, vars resultat kan beskådas nedan.
Jennie som Yisüi full bild
Fantasiporträtt 1
Den här bilden var bara en snabb skiss, men jag hade tidigt tänkt att jobba vidare på bilden och sätta in den en slags mongolisk haremsmiljö, med andra figurer. Det hela blev dock inte av på många år. Förrän i år, då den avbildade sköna ifråga fyllde jämna år. Inspirerad av tillfället började jag jobba på att göra bilden mer presentabel. Först satte vi på henne tidstypiska korrekta kläder och smycken. Samt en mongolisk frysir från perioden.
Jag var ganska nöjd med resultatet, även om porträttlikheten kunde förbättras. Men det kunde man kanske åtgärda längre fram – först började jag jobba på bifigurerna. Lite inspirerad av prinsessan Jasmin i disneys ”Aladdin” lade jag in en tiger. En prinsessa måste dessutom ha någon sorts livvakt, så bilden försågs med en stor mongolisk krigare (med korrekt utrustning förstås). Via en kedja kunde han dessutom sammanbindas med tigern.
Yisüis Livvakt
Yisüis Tiger
Nu var komponenterna mer eller mindre definierade. Före montering ville jag dock förbättra min musas porträttlikhet om jag kunde. Det skulle bli problematiskt.
Nordiska Gudar – Freja
Freja är en gudinna som ställer specialla krav för att gestalta. Som kärleksgudinna tänker man sig henne som mycket vacker, och de traditionella beskrivningarna är av en ung, skön och ljus kvinnoskepnad med underbart vackert och långt blont hår. Hon har också sitt magiska smycke, det sk brisingssmycket, som förstärker hennes skönhet. Sedan kommer frågan om hennes allmänna uttryck. Som ofta är fallet med kärleks- och fruktbarhetsgudinnor finns en ambivalens. Kärlek och dess sexuella kopplingar borgar för en mer lustfylld, förförisk gudinna. Samtidigt har för vidlyftig sexualitet varit ett problem i traditionella samhällen, så man tonade gärna ner den biten och lyfte fram moderskap och fruktbarhet istället. Den indiska gudinnan Lakshmi, tidigare porträtterad här, bär på samma inre motsättning. Den här ambivalensen komplicerar hur de framställs.
Först dock utseendet. En av problemen med inte ha inte lyft pennan på flera år är att jag har tappat rutin på att rita blonda, nordeuropeiska kvinnor. Min egen preferens är för mörkare skönhet åt det mediterranea hållet. Så som en förberedelse tog jag upp tuschpennan och förberedde några ansiktsstudier för att vässa min förmåga.
Blonda Studier
Snabba och trevande som dessa mina ”blonda studier” var gav de behövlig övning i den blonda skönhetens väsen. De två i topp är i min typiska serieinspirerade stil, men de fyra undre baserade på, från vänster till höger, den vackra ryska aktrisen Elena Korikova, den ljuvliga slovakiska fotomodellen Adriana Sklenarikova, ett fotoreporatage i italienska upplagan av Vanity Fair där den underbara Monica Bellucci poserar i blond peruk samt vår egen Anita Ekberg, av Fontana di Trevibadande Dolce-Vita-berömmelse. De representerar olika varianter med Monica Bellucci som ett slags kontrollprov, och visar på framför allt vikten av att skapa ljus runt ögonenoch vara mycket noggrann när man skapar det något kantigare nordeuropeiska käkpartiet. Som Adriana Sklenarikova visar kan man framställa en mycket ljus och nordlig look i övrigt och fortfarande ha väldigt fylliga läppar.
Efter några veckors jäsande gav så hjärnan ifrån sig en trevligt mogen produkt. Inspirerad av en poster med den amerikanska countrysångerskan Faith Hill skapades för fri hand inom några dagar på diverse verandor och tåg först ett koncept, sedan en skiss som blev oväntat bra.
Freja Koncept
Gudinnans uttryck är välkomnande, manande utan att vara påfluget eller uttryckligen förföriskt. Det stora hårsvallet har blivit ett slags standardgrepp för mig att visa på något mystiskt och trollskt och passar här bra, dels för att Frejas hår var en stöttesten i sig, men också för att det ger ett frodigt och översvallande intryck. Min idé om vacker figur, med en slank normal kroppsform med framträdande feminina attribut som bröst och höfter passar också. Det är svårt att tänka sig Freja, fruktbarhetsgudinnan, som en utmärglad modern fotomodell. Efter några efterforskningar på nätet för att utforma brisingssmycket blev det hela snabbt komplett.
Efter den sedvanliga ångestattacken som jag utvecklat inför att överföra bilden till en ny teckning utförd med bläckpenna för senare möjlig färgläggning, började jag en mörk natt med tuschvarianten. Resultatet kan skådas nedan.
Freja med sitt magiska hår
Indiska Gudar: Durga
Turen har kommit till den vackra och fruktansvärda Durga, en av den stora Modergudinnan Parvatis inkarnationer. Parvati, också känd i en annan form som Sati, är den mäktigaste gudinnan i indisk mytologi. Hon är den fruktade Shivas maka, och bär liksom sin make på en slags dualism, med en ond och en god sida. I sin inkarnation som Durga är hon en krigargudinna som besegrar de onda demoner som bekämpar gudar och människor lika. Men som Durgas mörka tvilling Kali var hon den blodtörstiga och onda modern som dräpte barn likväl som fiender och drack deras blod.
Durga avbildas som en tioarmad gudinna med vapen av alla de slag i sina händer. Jag började just med att undersöka hur en tioarmad figur skulle kunna se ut, i en snabb tunnelbaneskiss. Den var inte uppmuntrande, och lyckades inte bära fram någon grace eller intressant figur – bara en kvinna som står rakt upp och ner med tomt viftande armar som sticker ut från kroppen.
Jag bestämde mig för att istället utgå från en mer dynamisk, närmast dansant pose där varje arm verkade såsom i par med en på den andra sidan och jag la in en båge, som måste hållas med två händer och förenade de två sidorna till en enhet. Resultatet blev en mer naturlig balans som det gick att jobba med. Skissen kompletterades med diverse detaljskisser av juveler, passande vapen osv. Kläderna var förstås ett problem – den skulle visa gudinnans krigiska och starka skepnad inom ramen för genuint indisk klädedräkt. Lösningen blev en tvärgående sari utan choli, som gav tillfälle att rita en vältränad torso. Ansiktet var ett annat problem. Durga borde i min mening vara vacker men se lite hotfull eller ”stygg” ut, samtidigt som attribut som de stora ögonen och indiska drag måste vara med.
Durga detaljskisser
De olika delarna föll så småningom naturligt ihop och den sista sammanställande teckningen frammanar förhoppningsvis bilden av en tioarmad krigsgudinna som utför en slags stridsdans liknande hennes make Shivas Nataraja-dans. Hon är vacker men inte på ett vekt eller insmickrande sätt, utan en stark och dynamisk figur. Jag använde som i Sarasvati-bilden bläckpennor för konturer och kolpennor för att få fram rundning, skuggning och muskulatur. Resultatet syns nedan.
Durgas Wardance
Indiska Gudar – Sarasvati
Paraden av indiska gudar fortsätter – idag ritade jag den visa Sarasvati, den hinduiska vishetsgudinnan. Och konsternas gudinna. Och trolldomens. Och musikens. Hon avbildas ofta spelande på Visa, ett instrument som hon antas ha skapat (tillsammans med sanskrit-språket, devanagiri-skriften och mycket annat gott och intellektuellt). En gudinna i min smak således, vilket inte förtas av att hon hade 4 armar (vilket borde ha gjort under för hennes spelande) och tydligen ett hett temperament: hon förbannade vid tillfälle alla andra gudar och gudinnor när hennes make Brahma strulade till det med en annan kvinna.
Skissen började förstås som vanligt i en tunnelbana , men var under de förhållandena helt OK.
Sarasvati-skiss
Den mer genombearbetade bilden krävde framför allt att man bringade reda på klädnaderna – alltid ett problem – och styrde ut himlens drottning Sarasvati med passande juveler. Jag valde en blandning av tusch och mjuk kolpenna för att framhäva det mjuka i kroppsdrag och klädveck. Tyvärr leder en sådan teknik till att bilden blir svår att måla p.g.a. kolets egenskaper. Men slutresultatet blev bra, och jag blev framför allt nöjd med ansiktet, som verkligen ser indiskt ut. Nästan alla har en inre default-ritning i sina hjärnor av människokroppens skapnad, och om jag inte ser upp tenderar mina kvinnoansikten mot en omväxlande italiensk eller latinamerikansk look, medan männen gärna kommer ut som en slags halvindianer. Så jag var glad över att kunna undvika det här.
Saravati spelar på sin visa
Indomitus.blog 