Maffian, medeltida gangsters, ”Rome” och bysantinska kriminella hejarklackar kolliderar i några bilder och utseendestudier för min berättelses fantasy-Konstantinopel Aracanea.
På sistone har man bredvid det vanliga trälandet med några pågående bilder övat lite på att skissa ansikten och porträtt. Det där är en delvis helt överflödig aktivitet, men både skrivande och storyboards tjänar mycket på att man har vettiga porträtt att ta fasta vid. Man kan ju inte bara nöja sig med foton av förlagorna… På sistone har därför studier genomförts, av dels en mycket vacker person som studeras mycket noggrant (coming really soon), men också några snabbare porträtt som kontrast och övning. Det roliga är att mejsla fram ansiktsuttryck och se om man kan fånga lite av karaktären med en sådan skiss.
Det är genomgående enkla och snabba blyertsteckningar med mjukheterna 2H+HB+4B. För användbarhetens skull samlades några av de där ihop till en samlad bild. Det är skisser på några mer skumma existenser, kriminella helt enkelt, för min pågående berättelses första seriöst beskrivna stad, den av Konstantinopel inspirerade Aracanea. Protagonisterna får där möta såväl höga som låga bekantskaper, bland dem min motsvarighet till maffiagängen, de fruktade Symmories. Min idé är att en så stor stad som Aracanea förstås har en undre värld – jag har redan skapat en sådan för min motsvarighet till Kairo, det väldiga Al-Kash.
För handlingen i Aracanea, som utspelas mycket senare (mtsv. 1200-talet) tänkte jag mig en delvis mer nedtonad organiserad brottslighet baserad framför allt på de klassiska grenarna beskyddarverksamhet, prostitution och smuggling. Med tanke på historiens förutsättningar kunde man dra paralleller med förbudstidens USA eller sädesbristens Rom under det andra Triumviratet (43-33 FKr.). Alltså för de kriminellla dels den klassiska maffian, La Cosa Nostra, dels på representationen av de romerska collegia såsom de framstår i den underbara TV-serien ”Rome”, som inte nog kan rekommenderas.
Storyboard - Jack inför den knivviftande Bouros och hans män
Två av bossarna, Bouros och Efyadinis, kommer i konflikt med berättelsens huvudpersoner. Utseendet till Bouros är också fångat från ledaren för en av gängen i ”Rome”, den sluge Memmio (spelad av Daniel Cerqueira), som kan ses i scenen nedan…
Nåväl. Den samlade bilden, körd genom lite förändring av ljuskurvan, blev som nedan.
Bouros och och hans storvuxne och brutale kollega Efyadinis är placerade i förgrunden, med Bouros livvakt, en stor nordman, mellan sig. Över dem svävar den undflyende ledaren för stadens organiserade brottslingar, den försvunne Lukas Tycheros, vars namn, Lukas ”den lyckosamme” förstås är en ploj på den berömde gangstern Lucky Luciano. han spelar en viktig roll i handlingens bakgrund – så han får hovra där, lite spöklikt nedtonad i bakgrunden.
Senare tog jag fram en ny variant med en ljugradering, för skojs skull och för att leka lite i Photoshop… Lite hafsjobb, bara, inget allvarligt, men ändå inte helt utan poänger.
Det är lite kul vad man kan åstadkomma men några enkla blyertsteckingar. Jag tycker nog den där sista blev ganska bra, och fångar den allmänna stilen hos snubbarna. Inga av de där ser ju ut som någon man skulle vilja köpa en begagnad, öh, kärra av. Det går inte så bra för flertalet av dem, när de råkar reta upp någon som är ännu mycket blodigare och mer bestialisk än de själva…
Lite glädje, romantik och kanske livslust kommer fram i en storyboard-teckning med Kati
Ibland fungerar det olyckliga faktum att tiden inte riktigt räcker till för allt man vill göra lite som kommunicerande kärl – upp på ett ställe – ner på ett annat. Lite seghet och tidsbrist för bloggen på sistone har således medgivit att mängden teckningar, andra artiklar och skrivande fått desto mer tid. Från den växande högen tas för fredagsandans skull fram en teckning som egentligen var en skiss till en storyboard. Motivet är de här bekanta Yakane, den mörke krigaren, och hans stora kärlek, den eldfängda Katarina eller Kati.
Yakane tvager sig i Mörkret
Här har tididigare skrivits om de inledande försöken att försöka fästa känslotillstånd och djupare stämningar på papper, och experimentera med andra ritstilar för att söka vad som är bäst därtill. Yakanes på många sätt rätt depressiva, bittra och inbundna natur har därvid varit ett motiv, som synes i inläggen här (OCD och krigets smuts) och här (grubblaren i mörkret).
Figuren Katis senare öde blivit föremål för en tidigare post här (Kati & Scarface). Men när hon först kommer in i handlingen är hon på många sätt Yakanes motsats: dansant, full av glädje, liv och tåga som inte låter sig hejdas. Hur visa det där, när sprudlande entusiasm möter lite kluvet motstånd, med en stänk av romans? För de tycker ju väldigt mycket om varandra de där två, och det måste framgå… Jag föreställde mig en scen där Kati efter en kärleksstund vill dra upp Yakane till dans. Som alltid, utgick jag från den vackra Rebecca Ferratis persona, men sedan var det bara att fabulera med pennan i hand…
Den första tidiga skissen kom snabbt, lätt och fick faktiskt fram det jag sökte efter. Katis uttyck, som rymmer mycket av både glädje och förförelse, men som också ser med den förälskades blick på Yakane och söker hans deltagande, hans bifall. Jag tog en risk att tuscha den där med en blandning av tuschpensel och ultrafin ZIG-penna (005). Utmaningen är att med helt annan och delvis motsatt teknik behålla liknelsen vid den proträtterade personen, och uttrycket. Det gick dock inte riktigt här.
Men resultatet blev istället att skissen och den rentecknade bilden blev som två olika porträtt. I blyerts ser Kati… jag vet inte, yngre ut? Mer som, tja, en rodnande brud? I tusch förlorar bilden lite av sin mänskliga kvalitet, vilket är normalt eftesom man måste ersätta gråskala med linjer. Men å andra sidan är porträttlikheten mer exakt, detaljerna kommer fram.
Den här teckningen påminner åter om att allt har ett pris – renheten och de fina linjerna hos tuschet gör att man måste offra något av det diffusa och skuggiga som också är en viktig del av en persons utseende och skapar dess uttryck. Inga av de där två är dåliga, och tillsammans ger de en skymt av den naturkraft som är Kati. Eller för att citera Yakane, som blir mycket mer lyrisk efter att ha träffat henne…
”Du är den som danat liv i mig, vattnat den karga marken med strida strömmar”
Poängen är iaf där någonstans, även om helvetet kommer frysa till is innan man kan göra Kati rättvisa.
*******************************
Om mer avbildningar av trevliga och romanspräglade situationer involverande den bedårande Kati, se
https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/02/15/lite-puss-o-kram-sa-har-efter-alla-hjartans-dag/
Även serieaktigt ritade prinsessor behöver studeras närmare, om man menar att ge dem olika uttryck. En liten studie i att försöka rita känslolägen för en bild tuschad i klara linjer.
Experimenten med tuschpensel fortsätter. Härnäst något jag grunnat på länge – att göra utseendestudier i den serietidnings/mangaliknande stil som jag ritar min berättelse om Prinsessan Julia och Draken Pelle (tillkommen för och inspirerad av den fina Alma).
Hittills har de flesta av bilderna i ”Prinsessan och Draken”-serien vari helfigursbilder där ansiktet är tämligen rudimentärt framställt, en detalj för en större helhet.
"Men draken, det är ju en HÅRtofs!"
Men just därför är det tydligt att kunna fånga ansiktsuttrycket med några få penseldrag. Det måste göras tydligt vilken sinnesstämning som figurerna vill uttrycka. Vissa av bilderna har dessutom redan varit sådana att de inblandades känslostämning är viktigare – se t.ex. ”Prinsessan, Draken och Hårtofs” från ett tidigare inlägg.
Jag gör ju figur -och ansiktsstudier i kol och blyerts för figurerna i min berättelse i den realistiska fantasyberättelsen om A’ratauma. De viktiga personerna som Yakane, Jack, Zoe, Corinna med flera har fått sådana ansiktsstudier (se nedan).
Prinsessan och Draken måste förstås också få sådana studier, fast i den annorlunda teknik som jag använder för dem. Svårigheten, förutom ovanan, ligger i frånvaron av skuggning.
Tintint, ett paradexempel på dels Linie Claire, klarlinjeteknik, och komisk äventyrsseriestil
När man tecknar med ett medium med stark kontrast som en bläckpensel får man använda linjering och cross-hatch-teknik för att vissa på ansiktets nyanser. Problemet med starka linjer är dock att det måste bli perfekt rätt: en felaktigt dragen tuschlinje förändrar eller omintetgör ett helt uttryck. Ju mindre linjer, desto viktigare blir de återstående uttryckens precision. En av mästarna på det där var t.ex. Tintins skapare Hergé.
En annan sak, som här mer samman med genre, är att man måste bestämma sig för hur mycket man vill frångå strikt realism och framhäva t.ex. ögon och ett större huvud. Det här är standard bland s.k. humoristiska äventyrsserier – man har vissa realistiska element, blandade med humor/slap-stick-seriens konventioner som premierar uttryckfullhet före ren realism. Det hjälper också att etablera ett renodlat och omedelbart, konsekvent utseende. Jag strävar inte efter en Hergéeisk renhet, utan kör en mer realistisk ”blandstil” med fler nedtecknade ansiktsdetaljer.
Jag har dock problem med det där. Alla personer har en slags grundläggande idé om hur en människa ser eller borde se ut, baserad på egen kroppsuppfattning och preferenser. Hos mig är det väldigt mycket preferenserna som spökar. Mina bilder drar ständigt åt riktningen för vad jag tycker är önskvärt eller vackert – och det kan man se på bilderna ovan. På vissa ser Prinsessan rätt bestämt äldre ut än de tidiga tonår som är hennes ålder. Ansiktena skiljer sig också åt i grad av realistiskt återgivande, och frågan är om hon inte varierar i etnicitet mellan minerna. Och så vidare. Men som övning var det bra, och det är alltid nyttigtatt få syn på sina egna glidningar på det viset. För att få en stadigare penselföring var det inte bortkastat heller.
Ännu roligare var det dock att rita Drakens ansiktsuttryck – det kommer i ett senare inlägg.
—————————————-
För en inledning till historien som ovan spinner runt se inlägget Prinsessan och den Stygga Draken, och föregående bilder i serien ”Prinsessan och Draken” i Galleri för Prinsessan och Busdraken
Tidigare inlägg med realistiska utseende -och ansiktsstudier i urval:
Serien Studier i Anatomi och Utseende för Yakane https://paulusindomitus.wordpress.com/category/foljetonger-posting-serials/studier-i-anatomi-utseende-for-aratauma/studier-i-anatomi-utseende-yakane/
Studier för Jacks utseende i https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/12/24/studier-i-anatomi-utseende-jack/
Serien av studier av Zoe, se t.ex. https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/31/studier-i-anatomi-utseende-zoe-del-2-ett-eureka-vid-namn-sophia/
——————————————–
Tintin är alltid en förebild för att rita med klara linjer. Tintin-franchisens egen websida, med slagsida åt de nyare filmerna, är http://www.tintin.com/. Tintin i wikipedia har mer info om själva figuren se http://sv.wikipedia.org/wiki/Tintin och http://en.wikipedia.org/wiki/The_Adventures_of_Tintin. Georges Remi, alias Tintins skapare Hergé förtjänar alltid vidare studium, för sina underbart klara men också sköna teckningar, som inte bara passade för både action som slapstick, men också utvecklades och blev estetiskt allt vackrare – miljöer, kläder, byggnader landskap – allt är mycket vackert och inspirerar till efterföljelse. Se t.ex. http://www.asterion.se/tintinherge.html och http://lambiek.net/artists/h/herge.htm.
31 03
Detta galleri innehåller 8 bilder.
Jakten på ett utseende till den bysantinska Zoe går vidare. Här redogörs för hur ett passande innehavare av Zoes mantel till slut hittades, i skepnad av en av de klassiska filmstjärnorna från 1950-talet och framåt. I första inlägget om jakten på Zoe skrev jag om de övergivna försöken att besätta figuren med aktrisen Barbara Carreras utseende, […]
27 03
Detta galleri innehåller 10 bilder.
En dam av tvivelaktigt rykte, men av intagande skönhet, som vet väl att intrigera i den bysantinska världen och kan sätta såväl stalldrängar som kejserliga prefekter på plats. En sådan kvinna har jag sökt efter för en karaktär till min berättelse, den mystiska Zoe. Zoe är den som lärt krigskaptenen Yakane, en barbarisk otrogen utböling, att […]
In medias res, kallas det när man kommer in mitt i handlingen, och det var således mitt i steget som behovet av teckningar går över från en statisk tablå av en typ som visats mången gång här, och via enskilda teckningar blev till en regelrätt serie storyboards som visar hur jag tänkt scenen i sin helhet med vinklar, betraktelserörelser och inzoomningar som om det vore en film som skall göras…fast det är det ju inte.
Detta är del 3 i en serie om användandet av teckningar och storyboards för att klarare se handlingen i en berättelse. De tidigare delarna finns här (1) och här (2).
Som framgick av del 2 hade den hårfagra Corinna börjat skära av sina långa lockar på anmodan av överordnade mansfigur och herre, den bistre Yakane. Här bröt tablåsystemet samman, och behovet av att närmare följa handlingen ledde in på en reguljär storyboard.
Först kan det vara på plats påminna om att Corinna och Yakane kommer från mellanöstern där håret av tradition är laddat av symbolisk innebörd. Speciellt för en kvinna kan håret ofta vara själva tecknet på hennes femininitet: det är därför slöja och huvuddok är så laddade plagg. Att tvingas klippa av sig det är en gränsöverskridande akt av djup betydelse, med innebörder som självutplåning och djup förnedring. Nu talar jag om kulturell sedvänja och refererar inte till de många knasiga bud för kvinnors hårs längd som diverse charlataner till religiösa ”auktoriteter” slänger ur sig med sådan lust, med stöd i ett eller annat citat i sina magiska böcker. Sannerligen, det bästa sättet att komma undan med vilka dumheter som helst, som Christopher Hitchens brukar säga, är att kalla sig präst (eller pastor eller rabbi eller imam).
Nåväl.
Jack och Corinna
Karaktären Jack har stått och tjuvlyssnat på det spända samtalet mellan Yakane och Corinna. Efter Yakanes uttåg kommer han in och ser Corinna som sammanbitet och lite krampaktigt skär av sig sitt hår. Även om Jack långt ifrån är någon gentleman blir han närmast förfärad. Det här är ett skeende som är svårt att illustrara med både ord och stillbild – Corinnas hårda spända rörelser, svepet med kniven och håret som faller mot marken…man vill ha en kamera, inte en penna i det här läget. Som en studie i personteckning och mimik var det dock meningsfullt, och jag fick hejda mig halvvägs in från att göra det till en riktig teckning. Figurerna gjordes med blyerts och viss skuggning, men bakgrunden gjordes schematisk.
Nästa bild är en blick på Yakane när han enligt texten gått ut ur rummet och ner för trappan och vänder sig om i ett ögonblicks tvekan när han svagt hör att Jack talar med Corinna på övervåningen. Han anar svagt att något blev fel där, att han behandlat sin kvinnliga skyddsling orättvist och kunde skött saken bättre. Men han vänder inte tillbaka, utan rationaliserar kärvt bort det hela.
Yakane i trappan, perspektivstudie
Jag tänker mig det där som en kontinuerlig åkning där blicken följer Yakane ut genom dörren och ner i trappen, på ett sätt som trycker på distansen, på avståndet mellan honom och hans kvinnliga skyddsling. Rörelsen i bilden förstärkts av det starka perpspektivet i blickriktningen nerför trappan. Jag valde en tuschbaserad teknik, för ökad tydlighet – effekten blev i efterhand lik Frank Millers svartvita scenerier i tex ”Sin City”. Med en ram runt blir det verkligen likt en serieruta.
Däruppe har Jack, som inte lyckats få Corinna att avstå från sin hårstympning icke desto mindre i en av sina ljusare stunder övertalat henne att låta honom göra det hela. Varpå han klipper Corinnas hår så att det ser mer ut som en mans, även om han sparar en del och inte rakar det kort direkt. Corinna låter sig klippas, till synes stum, med ansiktet tomt på uttryck.
När Jack är färdig kommer Yakane in, och hans mörka och hotfulla närvaro visas genom att bara ögonen framträder. Han nickar bara när han ser resultatet. Corinna reser sig, och man ser hennes ansikte när hon utan att göra en min tar sina saker och går för att göra sig i ordning. Det här är klassiska storyboards – snabbt tuschade, översiktliga bilder som visar huvudpoängen i skeendet och hjälper mig fram till beskrivningen i texten. Vägvalet görs tidigt – man avstår från för många detaljer och trycker på figurernas position och ett sceniskt snarare än individuellt intryck.
Skillnaden mot en skiss till en mer bearbetad bild framgår av den sista bilden på Corinnas ansikte – de lite uppförstorade anletsdragen blev bra, liksom frysta och sammanhållna men antydande en underliggande sorg och tomhet. Utan sin tidigare jätteman av hår ser hon förminskad ut, och de ojämna, korta resterna har något härjat och drabbat över sig. Frestelsen att fortsätta och bygga ut skissen till en hel bild är stark, eftersom den förutom sin ansats ger en slags inblick i karaktären. Corinna är verkligen en mycket sammanhållen person, värdig i sin självkontroll som döljer djupa källsprång av känslor, och det är förstås intressant och en utmaning att försöka göra hennes imponerande gestalt rättvisa.
Som framgår av allt meckande är det här en viktig scen som skall visa på många saker: dels figurernas karaktär, men också den kulturella underordning som en kvinna var tvungen att foga sig i, även en så stark som Corinna och som skapar barriärer mellan karaktärerna. Sedan också oförmågan att kommunicera och ta in andras reaktioner som är karaktäristisk för Yakane i detta skede av berättandet. En sak som är svår att få tag på med statiska teckningar, är att över hela denna scen finns något olycksbådande, hotfullt till och med. För underliggande i Yakanes och Corinnas korthuggna samtal och vad som sedan händer finns faktum att båda kommer från det märkliga Kiralatet, slavhärskarnas land, där hierarkierna är mycket hårda och man lyder order utan att tveka. I texten kan dock Jack, som avlyssnar det hela, sätta ord på denna stämning.
Så varför inte bara skriva om det, med tanke på de många nyanser som bilder helt enkelt inte kan göra rättvisa?
Därför att trots allt finns det mycket i kroppsspåk, i minspel med mera som först blir tydligt när man tvingar sig att avbilda det. Det skärper blicken, fokuserar på det väsentliga samtidigt som det avslöjar detaljer som man annars inte skulle tänkt på, detaljer som sedan kan användas för att markera viktiga inslag i berättelsen.
Hela scenen ovan hade sitt ursprung just i en fundering om hur Corinna ser ut och framstår för omvärlden, och vilka problem det kunde medföra i en realistisk 1300-talsmiljö. Corinnas utseende är omsorgsfullt valt – förlagan till hennes gestalt är den sagolikt vackra modellen Samantha Dorman på 1990-talet – och mycket viktigt, eftersom hon är en av huvudpersonerna i den fortsatta berättelsen. Omfattande studier av hennes ansikte, kroppsform och i olika former av kläder finns och tillkommer ständigt (och kommer att redovisas här i framtiden). De visualiseringarna visade dock på problemet – Corinna är för vacker, för iögonfallande i det samhälle som berättelsen utspelas i, och skall man hålla fast vid utseendet måste det få konsekvenser för historien. Dett gav i sin tur gav upphov till intrigtrådar och djupare personteckning, och nya teckningar i en accelererande spiral.
Studie av Corinnas ansikte för storyboard
Alla åberopanden av fördelarna och det fruktbara med min metod kan dock inte dölja hur tidsödande och splittrande processen ovan är. Kanske är det ett tecken på en obotlig junkie med beslutsfobi att inte kunna ge upp det ena till fördel för det andra, och koncentrera sig på en sak. Otrevliga frågor snurrar ibland i mig: är berättelsen en insvept ursäkt för att få motiv till teckningar, eller är tecknandet en flykt undan begränsningarna i språklig bemärkelse – jag kan ändå inte skriva värt något, men här iaf en fin teckning?
Jag vet inte. Kanske. Men kanske är det sådant som hör till när man åtar sig ett stort och ännu delvis okänt projekt som man inte vet hur och om, man skall bringa till slutförande.
En sak vet jag: språk och bildskapande är båda vägar till ett slags seende, instrument för fantasins förmåga att bebo och utforska det som inte är, att skåda bortom barriärerna. Som mina ledsagare tar jag dem i handen och låter dem föra mig in i berättelsens värld, utan att kunna välja bort någon av dem. De kommer förstås att stanna och tjafsa vid varje vägskäl, men det får man ta: förr eller senare går det framåt, närmare berättelsens avtäckande, sådan den nu blir. Så skall de båda, Ord och Bild, bringa denna ohyggliga födsel ut i världens ljus.
← Förra delen ”Om teckningar och Berättande del 2”
En ny tablå av den typ som jag använt som stöd för min berättelse introducerar den viktiga karaktären Corinna, samtidigt som vägen över till mer snävt definierade storyboards börjar trampas upp.
Detta är del 2 i en kort serie om bruket av Storyboards för att skriva en bok. Del 1 finns här.
Arbetet med tablåer och storyboards illustreras väl i en scen jag valt, där i princip alla element av bildstöd som jag brukar är närvarande: utseendestudier (för Corinna), tablå för kläder och miljö, enklare teckningar, skisser, samt riktiga storyboards. Det enda som saknas är en arkitektonisk skiss.
Scenen är från kapitel 2 av min berättelse, benämnd ”Staden av Guld”. Staden ifråga är Aracanea, min version av 1300-talets Konstantinopel.
Corinna drar på sig reskläder - Monterad Skiss
Där gör sig karaktären Yakane redo att med en av de kvinnliga huvudkaraktärerna, hans landsmannina Corinna, anträda en lång och farofylld resa. Corinna har ställt sig under Yakanes auktoritet, och det är på det villkoret hon följer med. Det här har viktiga kulturella implikationer vilka antyds av texten. Genom att underkasta sig Yakanes domvärjo gör hon sig i praktiken till hans slav, han blir hennes ata eller sahib, hennes ”fader-herre”.
Yakane ser med ogillande på att den högresta Corinna är för uppseendeväckande, för kvinnlig i sin utstrålning, och befaller henne att ta på sig praktiska och icke iögonfallande reskläder av manssnitt för att tona ner sitt utseende.
Någonstans i den här bildserien måste det finnas minst en mer seriös teckning, och det är kring arbetet med dem som man kan lägga in detaljer från research som kläder, artefakter och miljöinslag. Här kan man också försöka sätta i praktik, alternativt mejsla ut, visuell personlighetsteckning och andra mer subtila element. I den här scenen är den mer noggrannt utförda teckningen den första, som inleder skeendet.
bysantinska kläder
Den första delen av det här skeendet har jag alltså illustrerat i vanlig ordning, med en regelrätt teckning som visar personerna som de verkligen ser ut, och än viktigare, är en studie av deras kläder och annan utrustning. Här är plaggen baserade på min research i tidens och regionens (1300-talets Bysans och Anatolien) klädedräkt och skodon. Ett exempel från mitt bildbibliotek synes till höger. Corinna bär således en bysantinsk mantel, och under en överdragsklänning med knappar (en turkisk uppfinning) över en bysantinsk tunika. Det här är kläder hon hade innan hon mötte Yakane.
Två andra detaljer tilldrog sig mer uppmärksamhet: Corinna har seriösa ridstövlar, höga upp till knäna och sydda i en enda symmetrisk form, dvs utan veck och spännen, och med en definitiv, separat klack. Det här var ett skodon som inte fanns i västerlandet i början på 1300-talet, utan också ett turkiskt påfund som börjar sprida sig i just bysans.
Medeltida Huva
Över sin tunika får Corinna en speciell huva att bära, med läderrundlar påsydda för att tynga ner kanterna, vald för den adderade fördelen att de bidrar till att dölja hennes barm. Vissa av de där klädesdetaljerna har funnits i medvetandet i flera år och kom till just genom arbetet med bilder. De som sett inlägget med arbetet till bilden ”Corinna och Draken” har sett utkast till några av dem redan.
Grundteckningen gjordes med blyerts och mjuka kolpennor och jag skapade en variant med lätt rendering för ljusets skull (se nedan). Fokus ligger på Corinnas kroppsställning och mimik, som är osäker och avvaktande, hon söker Yakanes blick och undrar om han är nöjd.
Corinna får reskläder, lätt ljusbehandlad
Yakane avvisar Corinnas kläder & hår
Yakane är dock inte nöjd. Han förmanar Corinna att komma på något ytterligare sätt att göra sig mer diskret, annars kommer det inte att fungera, det vill säga hon kan inte komma med. Han antyder något om hennes hår, som verkligen är mycket vackert och iögonfallande (de bilder som här föreligger framhäver inte alls detta, men det framgår förhoppningsvis i en utseendestudie som snart kommer ut). Han säger något bistert om saken och tågar ut ur rummet, som framgår av teckningen till vänster.
Den är gjord med bläckpenna och står lite mellan en storyboard och en teckning – trots att den var snabb och översiktlig arbetade jag lite med Corinnas siluett genom klädvecken, liksom hennes rika hårsvall. Vinkeln är sådan som jag ser det hela, underifrån, i en slags undergiven position som svarar mot den form av underkastelse som skall komma.
För vad som sker är att Corinna tar sin överordnades ord bokstavligt och resolut börjar klippa av sig sitt vackra hår, likt en Jean d’Arc, för att minska sin kvinnlighets attribut. Och med detta tvingar hon också sin skapare att byta verktyg och arbetsmetod, för att rätt skildra betydelsen av hennes handling.
←Föregående del: ”Om teckningar och Berättande del 1”
Nästa: ”Om Teckningar och berättande del 3″→
————————————————-
Historien om Jeanne d’Arc har varit en stark inspiration för mig i många år, ända sedan tonåren då jag fantiserade om hur historien kunde sett ut om män och kvinnor varit mer jämlika även i det förgångna. Dess avtryck är mycket tydligt i min berättelse där en av huvudkaraktärerna, den av Gud berörda Katarina alias Kati, hämtat inspiration från Jeanne. Historien förtäljer också hur Jeanne bar manskläder, även rustning, och klippte sitt hår. Den delen går igen i delar av berättelsen, där Corinna gör likadant fast med andra förtecken än Jeanne. Även Jeanne d’Arcs kläder sådana de framställs i filmen av Luc Besson (The Messenger – the story of Joan of Arc) var en inspiration för kläder och andra detaljer, och kommer att hänvisas till återkommande.
Om att designa ett utseende för en ”normal” människa och de speciella svårigheterna detta innebär.
Efter publicering av utseendestudierna för den märkligt anblickande (?) Yakane är det på sin plats för den mer normalt funtade Jack, en annan karaktär ur mina berättelser. Jack är på sitt sätt lättare att designa eftersom han ser ut som en normal människa – man behöver inte uppfinna eller utforska en helt unik fysionomi för honom. Samtidigt är hans utseende därmed också mer subtilt, och svårare att få kläm på och få distinkt.
Jack har redan förekommit i storyboards, men då alltid i krigsmundering, mitt under ett pågående fältslag, miljöer som inte är ägnade åt att lyfta fram individuella sär -och karaktärsdrag. Det rent ytliga är att Jack stammar från motsvarande brittiska öarna, är ung men kanske inte längre någon yngling, och skall föreställa åtminstone att vara en inte helt frånstötande man. Men han är också en suput och obotlig lögnare och kvinnotjusare – en oborstad man med glimten i blicken och ett lite djävulusiskt flin på läpparna. Detta är drag som skall skänka individualitet och gå igenom i hans utseende.
Colin Farrell faces
Den lite oskarpa bild som dansat runt lite löst i min skalle de senaste åren har alla haft det långa, ostyrliga håret och den orakade hakan gemensamt. Men sedan? I fjol tog jag en titt i bildbiblioteken och funderade på de filmer man sett genom åren – fanns det månne bra förlagor där ute?
Två stycken kom fram för mig efter lite eftertanke, en irländare och skotte respektive: Colin Farrell och Gerard Butler.
Gerard Butler Pressbild
Farell hade sin främsta tid i början av 2000-talet, då han återkommande fick spela lite rebelliska och normöverskridande karaktärer av klassisk ”bad boy”-typ. Han var en stilig kille, kanske lite för välnärd och hjältefager i ansiktet trots sin orakade haka, men ändå med en touch av impulsivitet i sig – privat hade Farrell en air av droger, superi och bestigande av fala kvinnor kring sig, och vem kan klandra honom? Det passar för övrigt bra med det intryck Jack skall ge.
Colin Farell
Gerard Butler som Beowulf
Gerard Butler har däremot varit mer av en renodlad romantisk hjälte, en stilig och hunkig men ändå ”vanlig kille” i sina filmer, bortsett från ett eller annat sidospår, som den som kung Leonidas i ”300” och fantomen i ”Fantomen på Operan”. Han har också deltagit i flera filmer som utspelar sig i förmodern tid, som ”Timeline”, ”Beowulf & Grendel” och förstås ”300”, vilket ger en vink om hur han skulle te sig fäktande i medeltida kläder. Farrell har också haft utflykter i historiska filmer: ”Alexander” och ”The New World” är de som kommer till minnes. Gerard kan också se väldigt sympatisk och samtidigt lite klurig ut – det verkar överhuvudtaget vara en sak med dessa keltiska karlar, och det passar Jack som hand i handske.
Nåväl, med dessa två gentlemän som inspiration började jag jobba fram ett vettigt utseende för Jack. Först ansiktet.
Colin Farell + Gerald Butler = Jack?
I det här monterade urvalet av skisser kan man se att jag först övade på de verkliga förlagornas ansiktsform – varefter jag i de senare bilderna försökte få fram fungerande kombinationer eller varianter. Jag letade efter en rackare, fryntlig och sympatiskt och kanske lite väl snabb med ett bilhandlaraktigt smajl… men som också måste kunna se oerhört sliten och ruffig ut. Det blev inte så dumt, framför allt de två bilderna i mitten lyfter bra fram vad jag var ute efter.
Gerard Butler som Leonidas
Jag gick vidare till hans kroppsform och kroppsspråk. Det enklaste, att rakt av planka Gerald Butlers absurt vältrimmade kroppshydda i ”300” var inte på tapeten, men det är klart, Jack verkar tidvis som en medeltida legosoldat och kan ju inte vara en vekling. Han måste se ut att ha ridit en del, och kunna lyfta ett svärd. I själva verket är Jack en god krigare, men med tonvikten inte så mycket på jättebiceps. Hans är i grunden en smal kroppshydda, och det ymniga intaget av alkohol istället för mat utesluter någon kroppsbyggarfysik. Jag kastade en snabb blick på några fotbollsspelare och jobbade mig från det. En annan sak är också att han har ett ledigt kroppsspråk, han är inte direkt de strikta givaktens man.
Jack i lite olika poser
Min ovana vid att rita vanliga människor ställde till problem här, och tvingade fram mycket suddande och omtagningar… Jaja, det är den amatörritande superhjälteserienördens förbannelse, det är ett som är klart. Det är bara att bita ihop. Jag kunde inte avstå från att avbilda Jack sittande med sin flaska – inspirationen kommer förstås från en (påklädd) bild av Farrell. Hehe, den mannens lever…
Sålunda utrustad med grunden för ett fungerande utseende kunde man börja slipa en del på några utstyrslar – några bland klippen nedan har redan dykt upp i storyboards, några kommer i framtiden. Jack-karaktären är anpassbar och smälter in på de flesta ställen, så det finns många varianter att välja på: bland annat styrs han ut i en fullständig riddarrustning under ett inpasse som riddare i motsvarande Katalonien, och sagan förtäljer att han smugit runt utspökad som nunna… fortsättning följer.
Skisser Kläder för Jack - Landet Bortom, Väst & Aracanea
Den insikt som framför allt slagit mig när jag jobbade lite på Jack, och som numera ingår i min estetiska grundhållning, är att det i en mening är lättare att avbilda ett freak eller missbildad person, omvänt en stereotypt ”vacker” person, eller någon som eljest är mycket anmärkningsvärd i sitt utseende, än en ordinär person. Sistnämnda är också svårare att få lik från bild till bild – de små subtila kännetecknen är svårare att få till rätt, och gör att personens ansikte ser ut att variera våldsamt mellan bilder om man inte ser upp (som också framgår av ovan). Det normala må kanske inte vara lika lockande som det underbart sköna eller morbitt fascinerande som det frånstötande eller abnorma, men det är sannerligen inte ointressant, och rymmer sin egen mystik.
Inför slutförandet av skisserna av Yakane måste hans först porträtt benas ut. Hur ser vår muskulöse vän ut i ansiktet?
Det här är del 4 i en serie studier om utseende & anatomi – santliga delar kan studeras under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
Den sista punkten att reda ut centrerar kring Yakanes porträtt. Som sades i första inlägget i denna serie är Yakane en salig blandning av etniciteter: hans far är en motsvarighet till jude, hans mor en blandning av asiatiska och gamla indoeuropeiska folk. Det här borgar för en spännande mix av drag, som under åren inspirerat till flera skisser – se collaget här som samlar arbetet med skisser och koncept på 90-talet.
Skisser Yakanes ansikte från 90-talet
Det här bakgrundsarbetet, som bildade utgångångspunkt för vidare studier, visade huvuddragen i Yakanes visage. Han är således mörk i huden och har djupt liggande ögon som skuggas av en framträdande ögonbrynslinje, och från vars sammanlagda mörker linjer och rynkor strålar ut . Hans kindben är starka och han har markerad mun. Han bär, som seden är i hans land och klass, oftast håret långt.
Som synes av teckningarna finns (trots att jag använde kolpenna) en klar seriestil där i form av vissa detaljer som inte är realistiska – speciellt sättet att visa på Yakanes djupt liggande ögon är bristfälligt. Hans etnicitet är förvisso obestämbar, men dragen saknar något, en viss verklighetsanknytning. Och bilderna är alla i samma stenhårda läge utan mycket till uttryck, även om Yakane förvisso inte är de stora minernas man.
Klassisk Conan av John Buscema & Alfredo Alcala
En sak som slår mig är att utförandet och framtoningen påminner en del om Conan Barbaren, vilket inte är konstigt eftersom Conans främsta tecknare John Buscema & Alfredo Alcala och deras stämningsfulla balans av ljus och skugga var en viktig inspirationskälla. Man måste dock konstatera att jag helt enkelt inte var tillräckligt bra tecknare för att få fram alla de nyanser och detaljer som skulle vara med.
Genom åren har olika förlagor för ett mer realistiskt utseende för Yakane övervägts, men förkastats. Nu var ett avgörande nödvändigt.
"The Rock" i "Scorpion King"
Och se, där fanns faktiskt någon som dykt upp sedan Yakane skapades och åtminstone delvis kunde användas för ett närmare betraktat och mer realistiskt utseende vilken kom närmare min inre bild. Denne osannolike någon var fribrottaren, numera skådisen Dwayne ”The Rock” Johnson.
Närbild Dwayne Johnsson "The Rock"
Jag fick vetskap om honom efter äventyrsfilmerna ”The Mummy Returns” och ”The Scorpion King” (sistnämnda kom, trots sin bristande kvalité också att inspirera ett annat utseende, i form av den vackra Kelly Hu – mer om det i framtiden). Dwaynes skådespelarinsats skall lämnas därhän, men han har ett säreget utseende och närvaro med sin blandning av polynesier och vit nordeuropéättling, och han kan vara både en tämligen hotfullt stor och kraftig karl, men också slappna av och verka sympatisk. Hans anletsdrag och överskridande etniska drag passade som inspiration för ett något modifierat och mer konsekvent utseende för Yakane.
Några tidiga utkast hjälpte till att skärpa tankarna, och en vidarebearbetning med blyerts och kol blev oväntat bra – jag byggde ut den med fler huvudpositioner till en komplett detaljstudie ur olika vinklar, som kan betraktas nedan.
Yakanes ansikte
I rent övermod försökte jag mig till och med på lite minspel – inte mitt forte kan man lugnt säga, och resultatet blev därefter. Roligast är den i nedre högra hörnet som skulle visa Yakane som ser rädd eller orolig ut men där han snarast ser ut att stå inför att få skäll av sin käresta, hehe. Den viktigaste skillnaden mellan Yakane och en vanlig man som Dwayne skall ligga runt ögonen, där den förres skall vara djupt liggande och ge ett hotfullt intryck. Ljuset noterades mer än vanligt – det är den som är nyckeln till hur Yakane skall verka skrämmande och omänsklig i vissa situationer. En annan sak är ärren på ansikte och hals, vilka ger en föraning till de än mer omfattande skadorna och ärrbildningarna på hela kroppen.
Det här är ett ansikte man kan jobba med – nu återstod det sista (och denna undersöknings huvudsak) – att förvandla skisserna för hela kroppen till en färdig studie.
←Föregående: ”Yakane -Redan de Gamla Grekerna”
Nästa del:”Yakane – Början på Slutet”→
Shogun - James Clavell
I really like the detail and thought that went into this piece.
Wonderful Beauty ! "Ooh, oh, how many eyes have seen their dream?Oh, how many arms have felt their d
Om det rör sig om beställningar av bilder, immaterialrättsliga ärenden och annat anknutet till mater
hur kommer man i kontakt med dig?
Det är helt korrekt - de samtida romarna kopplade Hermes/Mercurius mer till Wotan/Oden. Jag gissar a
För övrigt har Hermes, även i sin esoteriska form Hermes Trismegistos (den trefalt mäktige) klara dr
För övrigt är det ju OS i Paris, och jag har alltid gillat björnar... "Jeder mann sein eigener Fussb
Kul att höra att du gillar den Hedningen! 11 till hedniska gudar kommer för att förhoppningsvis förh
Välkommen till min blogg, vars tema främst är visuella uttryck och skapande. Tidigare berördes också ofta andra teman såsom politik, religions- och samhällsdebatt.
Gillar (eller ogillar) du något, ge gärna feedback! Man kan sätta stjärnor ("Rate This") vid inläggen, "Gilla" längst ner vid inläggets slut. Och kommentera förstås - jag läser alla kommentarer så fort jag hinner.
/Pablo, alias Paulus Indomitus
För kontakt angående beställningar/
for inquiring about comissions, contact:
paulus.indomitus@gmail.com
Indomitus.blog 