Kategoriarkiv: Konst & Arkitektur /Art & Architecture
En bild säger mer än 1000 ord – Lite tankar om Photoshop 1
En betraktelse runt korrigerande med Photoshop som börjar i det stora och slutar i det privata…
En nyhet som kom tidigare i år om att forskare vid Dartmouth college tagit fram en ny programvara som kan spåra och mäta spåren av digital fotoredigering sparkade igång lite funderingar av vad som nu måste betraktas som ett kulturellt fenomen.
Ursprungligen var Photoshop ett rent fotoredigeringsprogam. Numera har det växt och kan göra de mest skilda förändringar och manipulationer av digitala bilder, och dess användning har också svällt enormt. Photoshop brukas numera av hög som låg. Som alla massfenomen har det också gett upphov till en diskussion, som i detta fall kretsar kring den eviga frågan: vad är falskt och vad är äkta?
Den här diskussionen är dock lika gammal som realistiska avbildningar funnits, och har alltså månghundraåriga rötter. I vissa fall kan fotobehandling ha allvarliga och dunkla motiv. En av de mest berömda instanserna med ett systematiskt manipulerande av bilder som tidigare berörts här är de retuscheringar av makthavare som blev standard i gamla sovjet, där det mest ökända exemplen var de berömda ”försvinnandena” av sådana som föll i onåd under Stalintiden. Det här gjorde dock med en helt analog teknik.
Här har bloggats förut om de judisk-ortodoxa kretiner som inte tål att se kvinnor på bild och som häromåret tog sig för att retuschera bort USAs utrikesminister, följande sin religiösa målsättning att kvinnor helt skall försvinna från offentligheten. Photoshop blir alltså ett instrument för religiöst motiverat kvinnohat, redskap för en världssyn som vill förslava, förminska och exkludera mer än hälften av världens befolkning. 
Den rysk-ortodoxe patriarken Kiril använde nyligen Photoshoppande för att försöka dölja att han är en aficionado av dyra klockor för en rysk allmänhet som med rätta kunde undra hur han med en blygsam lön kunde samla på sig sådant. Här nyttjas bildmanipulerandet för att dölja en religiös hierarkis korrupta böjelser och befattningshavare.

Ett gruvligare exempel på effekterna av bildmanilpulation är sekten Heaven’s Gate, som tände på en förvrängd bild av kometen Hale-bopp som verkade besanna deras sjuka idé om att i kometens släptåg kom ett rymdskepp som skulle ”stråla upp” de rättrogna till sig. Problemet var bara att för att stiga upp ”till nästa nivå” så måste sektmedlemmaran i Heavens Gate först ta livet av sig. Vilket de också gjorde, 39 på en gång i ett hus i San Diego den 27 mars 1997. Än mer fruktansvärt var att det visade sig att de foton de hakat upp sig och som sades stödja deras budskap var falska – de hade manipulerats för att förstärka illusionen av att ett rymdskepp for fram invid kometen. Här kan vi tala om ”Photoshoppande” som dödar, bokstavligt talat.
På senare år har dock efterbearbetning kommit att kretsa kring digitala medier och program som Photoshop i relation till kommersiell masskultur och publikationer. Det här är en diskussion som har ett visst existensberättigande, och som behövs som korrektiv för vad som annars oundvikligen leder till excesser.
Mest av allt har diskussionen kretsat kring utseendefrågor. Foton av celebriteter av alla de slag, och i princip alla som fotograferas för kommersiella ändamål får numera rutinmassigt en ”Uppsnyggning” i Photoshop innan bilden går ut i tryck. I vissa fall blir de där bilderna rent absurt beskurna eller retuscherade och måste helt enkelt anses vara dåligt bildbehandlade. Se t.ex den redan slanka Phillippa Hamilton som ”spagettifierades” bortom all sans i en reklam för Ralph Lauren.

Photoshoppandet sätter därmed luppen på hur mode-och publicitetsindustrin konsekvent strävar efter att bibringa betraktarna, dvs konsumenterna, en mycket skev bild av hur en människa, speciellt kvinnor, egentligen ser ut. Ålder, varje form av normal, kurvig kroppsform, eller skinn som inte är spänd som ett trumskinn trollas numera undantagslöst bort och förvandlar den avbildade till en närmast syntetisk varelse, mer lik en vaxdocka än en verklig människa. Ett illustrativt fall är på den vackra amerikanska sångerskan Faith Hill som för framsidan av tidningen Redbook försågs med ett antal numrerade bildbehandlingar. Det oroväckande med den bilden är att det inte finns några misstag eller överdrifter eller missgrepp på den – den visar vad som är standard practice för ett foto på en 39-årig kvinna, oavsett hur tilldragande.
I avantgardet för denna utveckling har förstås den uttalade skönhetsindustrin gått. Deras bruk av kändisar och en från verkligheten helt frikopplad idé om vad somen vacker människa är görs möjlig just av det omfattande bruket av retuschering som borde påkalla hånleenden men som en avtrubbad samtid bara accepterar utan vidare. Här går fotoredigeringar arm i arm med den grasserande plastikindustri som också, om än på något annorlunda premisser, tjänar till att förvanska synen på vad som är mänsklig skönhet. 
För en illustration av de tvås gäng, se den förvisso tilldragande Demi Moore, en av de många celebriteter som redan pressar sin tillgång på sexuell och ungdomlig attraktionskraft till det yttersta med kliniska medel, men som efter fotoredigering ser närmast ut som en plastdocka, totalt befriad från mänskliga kvalitéer.
Demi Moore har figurerat även i andra photoshop-”skandaler”, där hennes figur bytts ut och utsats för extremt hårdhänt redigering upp och över gränsen för ren förfalskning, uppenbarligen med hennes gillande (se nedan och jmf med modellen Anja Kubik). Hon är sannerligen inte ensam om det där, det har snarast blivit regel.

Men det finns förstås människor med integritet även i denna utseendefixerade värld. Den oskarsbelönade aktrisen Kate Winslet tog 2003 bladet från munnen och protesterade efter att ett berömt omslagsfoto för magazinet GQ smalnat av och förlängt hennes figur bortom all igenkänning. Hon har sannerligen en poäng, Kate, i att det ligger en förnedrande nedlåtenhet i att reducera en professionell skådespelarska som lovprisats för sin skicklighet och genuina gestaltning till ett rent objekt för slöa medieproducenters oreflekterade syn på hur vederbörande borde se ut.
Kontrasten är lika slående som skillnaden i professionalism och skådespelarkompetens mellan den lysande Kate Winslet och B-filmskådisen Demi Moore, men man bör undvika att reducera det till en fråga om en enskilda individers hang-ups och/eller girighet – det här är ett strukturellt fenomen. Det framgår inte minst av att det numera utsträcks bortom den sedvanliga mänskliga köttvaran, dvs kvinnor, och används i allt mer ökad utsträckning även på foton av män – se t.ex de överlagda magmusklerna på ”New Moons” hunk Taylor Lautner som likt Demi försågs med mer ”passande” kroppsform från en professionell modell.
Om någon nu tror att den här formen av bildmanipulering är en ofarlig eller trivial sak som möjligen bara berör de ytliga eller celebritetskåta så lägg märke till vad nedanstående bruk av Photoshop lägger i dagen ifråga om synen på ras, ondska och skuld. När Times Magazine publicerade polisfotot på den mordmisstänkte OJ Simpson så ”svartifierade” de honom på ett sätt som både avslöjar en svårartat rasistisk böjelse och också bidrar till att sprida densamma. Som om inte de bestialiska dåd han (med rätta) anklagades för vore nog, måste man med Photoshops hjälp göra vad som är en tämligen ljus afrikanskättlad man till en slags mörkrets neger-stereotyp, med ett rast-tänk som för övrigt var en tendens som gick genom hela mediebevakningen i USA. Så kan Photoshop ikläda sig även Ku-klux-klan-huva.
Även de som likt denna blogg vill hylla och lyfta fram den mänskliga skepnadens oöverträffade skönhet, inklusive de attribut som den förkoppsligar av ungdom, hälsa, fysisk kompetens och sexuell kraft, måste oroa sig över de enorma mängder retouch som nu blivit normen. Det är uppenbart att den tjänar till att nedvärdera, inte lyfta fram, betydelsen av kroppslig skönhet, göra den till ett lockinstrument för konsumtion, att sträcka och förvanska snarare än det transcendenta fenomen som det är och borde behandlas som.
På samma sätt som auktoritära makthavares och religiösa dårars oaktsamhet om sanningen och fotot som samtidsvittne och dokument över en fångad verklighet gör medborgarna samtidigt cyniska och illa informerade, så gör den kommersiella förvrängningen av hur den mänskliga fysiska formen ter sig konsumenter och medborgare till anatomiskt och estetiskt obildade neurotiker. Genom att medvetet underblåsa en ofruktbar fåfänga, dödsångest och åldersnojor, samt stereotyper för ras och utstrålning, görs betraktaren till lätta och självbedragande offer för en industri som inte bryr sig om mänsklig kroppslighet och skönhet annat än som en sekundär vara, något att bruka och slänga bort som en billig tingest.
SÅ långt om fotoredigering i offentlighetens större scen. Men i akt och mening att inte bara gnälla utan också vara konstruktiv skall också sägas att mänskliga påfund och landvinningar i sig är neutrala. Photoshop är ett fantastiskt instrument om det brukas med omdöme och med öppna kort, och möjliggör mycket av bildskapande och framställning som annars skulle var hart när omöjlig. I en mer privat anstruken fortsättning skall mer positiva sidor av de möjligheter som photoshop och liknande program erbjuder tas upp.
Se nästa del om privat photoshoppande ”…lite tankar om Photoshop 2”→
———————————————————-
Lite Källor:
- Darthmouths College’s nya metod för metriskt spårande av fotoredigering redovisas i http://www.cs.dartmouth.edu/farid/Hany_Farid/Research/Entries/2011/6/4_Photo_Retouching.html, funnen via http://blog.the-dot.co.uk/tag/before-and-after/
- Om det ödesdrigra foto som kickade igång självmordsekten Heaven’s Gate kan läsas i boken ”Sekter och Hemliga Sällskap i Sverige och Världen” av Clas Svahn. Se också wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Heaven’s_Gate_(religious_group)
- Om Kate Winslet och kontroversen kring GQs förvränging av hennes kroppsform se bl.a. http://news.bbc.co.uk/2/hi/entertainment/2643777.stm,
http://photoshopnews.com/2005/04/03/kate-doesnt-like-photoshop/,
http://www.hellomagazine.com/film/2003/01/10/katewinslet/ och
http://www.freshoffthecouch.com/2011/05/i-dont-look-like-that-and-i-dont-desire.html - Om Demi Moore och fotoredigering se
http://www.dailymail.co.uk/debate/article-2119313/Demi-Moores-airbrushed-pictures-say-society-her.html,
http://www.rick.com/deessleaze/demi-moore-gets-major-photoshop-niptuck,
http://www.newser.com/story/78930/stop-photoshopping-demi-moore.html och
http://www.realstylenetwork.com/blogs/fashion-and-style/2009/11/fashion-news-demi-moore-in-photoshop-scandal/ - Bilden på Taylor Lautner kom från http://agentbedhead.com/index.php/archive/two-points-for-team-edward/#
- Om kontroversen kring den mörkade bilden på OJ Simpson, se bl.a.
http://www.museumofhoaxes.com/hoax/photo_database/image/darkened_mug_shot/
http://tech.mit.edu/V114/N28/time.28w.html
http://www.nytimes.com/1994/06/25/us/time-responds-to-criticism-over-simpson-cover.html
http://blogcritics.org/sports/article/ojs-last-run-a-tale-of/
och en genomlysning av mediabevakningen i http://en.wikipedia.org/wiki/O._J._Simpson_murder_case#Media_coverage - Flera av exemplen av fotoredigering för kändisar och publicitet är från en listor på sådant som finns i mängd på nätet. Några av de mer välbalanserade sådana finns t.ex på
Mediabistro som allmänt tar upp både framsidors och fotojournalistiks tendens att ”förbättra verkligheten” med hjälp av Photoshop – se http://www.mediabistro.com/10000words/10-news-photos-that-took-photoshop-too_b328
Jezebel.com som listar märkligt manipulerade kändisfoton se http://jezebel.com/5426296/photoshop-of-horrors-hall-of-shame-2000+2009/ och http://jezebel.com/278919/heres-our-winner-redbook-shatters-our-faith-in-well-not-publishing-but-maybe-god,
Yourcover, har en lista om magazins framsidor, se http://www.yourcover.com/Articles/Most-Blatant-Uses-of-Photoshop-in-Magazines-Ads/
Sajten 11 points listar fall där ljusning/mörkning av hud stått i fokus, http://www.11points.com/Misc/11_Celebrities_Who_Were_Photoshopped_To_Have_Darker_or_Lighter_Skin
En bild säger mer än 1000 ord – Om Kungen?
Eller, ja en bild med bildtext… Inte för att jag är helt hundra på beskrivningen, men denna märkliga förfalskning/konstverk/spratt fick en att dra lite på munnen…

Hehehe. Jag avvaktade några dagar ifall det skulle visa sig om det hela var ett senkommet aprilskämt, men tydligen inte?
Det är inte utan att man blir lite motvilligt imponerad av ambitionsgraden i tilltaget. I vår digitala tidsålder utgörs den här sortens spratt oftast av en photoshoppad bild eller möjligen en snygg animering. Se t.ex en drift med USAs ex-presiden Clinton som har samma idé och ett liknande tema, men som stannade i ren bildform. 
Men här har någon alltså utfört en verklig gravyr och helt sonika låtit prägla mynt som sedan släppts ut i omlopp… Det är seriöst. Och inte undra på att de där nu kommer att bli samlarobjekt.
Det är förstås också fullständigt olagligt, att mynten kommer i cirkulation gör att det hela måste räknas som penningförfalskning. Förr om åren hade det inte räckt med det, det skulle nog ha klassats som majestätsbrott en gång i tiden, och skämtaren skulle ha riskerat att få plikta med livet.
Med tanke på hur djupt kungaslickande medierna i riket är (vilket för övrigt även visar sig här – hur många tror att det gammalmodiga och lite högtydliga ”smädelse” hade använts om det varit en bild av säg Fredrik Reinfeldt som förfalskats?), är också närmast en lättnad att någon vågar skämta om vad många säkerligen tror och tänker innerst inne, speciellt efter alla skriverier om det ytterst märkliga sällskap som kungen gång efter gång tenderat att hamna i… Oavsett om det ligger något i det eller inte. Den här sortens offentliga spratt kan ju verka på det sättet, lite som en ventil i ett väldigt ängsligt och tryckt klimat. Det finns säkert de kungakramare som anser att det där är en outhärdlig förolämpning mot hela nationen, att föromämpa kungen, gubevars. Men de flesta av oss idag måste ju garva åt det hela. Oavsett gör nog provokatören i det här fallet bäst i att hålla en låg profil och nöja sig med den plats själva skämtet fått.
——————————————————
Se:
- http://www.dn.se/ekonomi/kunglig-smadelse-pa-enkrona
- http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/kunglig-smadelse-pa-enkrona_7276545.svd
- http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/706247-falsk-enkrona-i-omlopp-var-horkarl-till-kung
- http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14979648.ab
- http://www.nyteknik.se/nyheter/innovation/forskning_utveckling/article3493660.ece
PROMETHEUS – Rymdmonster och Livsfrågor som spretar
Det är inte lätt att slippa alla spoilers som kringlåder en film som ”Prometheus”. Efter drygt en vecka av hört blundande och hållande av öron sägandes Lalalaaaa masade man dock iväg sig för att se på denna omsusade och emotsedda film av ”Alien”-regissören Ridley Scott.
”Prometheus” (2012), regisserad av Ridley Scott, med Noomi Rapace, Michael Fassbender, Charlize Theron mfl. 124 minuter. Skräck-Science Fiction. Filmad i 3D
Taktiken att inte veta något om filmen fungerade på ett positivt bra sätt. Den första chocken kom nämligen redan i biofoajén när det visade sig att filmen var en… 3D-produktion.
Stön. Inte igen (läsare av denna blogg vet att de flesta försök att änvända så kallad ”3D” inte setts med gillande här)
Men sedan kom nästa överraskning. 3D-tekniken i ”Prometheus” fungerar nämligen…riktigt bra, mycket bättre än på flertalet filmer som sökt använda tekniken sedan ”Avatar”. En kännare upplyser mig, och det framgår av lite research, att ”Prometheus” till skillnad från de flesta filmer som försetts med det undlyende ”3D”-epitetet i sin helhet är filmad med 3D-kameror.

Resultatet är givande. Djupet i bilden, med åkningar i stora berg, mäktiga rymdskepp, stora rum och annat passar för att förmedla stora avstånd och 3D-tekniken gör att man får en helt annan känsla för miljön. Djupkänslan är mycket realistisk och man kan själv fokusera på de olika planen i bildens djup. De stora salarna, landskapet, fordonen, hologrammen… allt lyfter från den ”platthet” man är van vid på ett omärkligt sätt. Man har alltså satsat på att göra 3D ”naturlig” och undvikit de fåniga fjanteffekter med saker som ideligen åker ut i bild mot åskådaren, som bara bidrar till att bryta illusionen.
En biobesökare uttryckte det bäst efter visning – ”Jag tänkte inte ens på det efter 10 minuter.” Det blir helt enkelt naturligt att bilden har djup. Ett klart fall framåt för användingen av 3D.
Överhuvudtaget är fotot och den mycket vackra och genomarbetade inramningen och scensättningen några av filmens stora styrkor. Sådan är Ridley Scotts känsla för det visuella, och han förnekar sig inte.
Tyvärr kan samma sak inte sägas om filmens handling. Det skall sägas att filmens historia redan från början lider av handikappet att kopplas ihop med ”Alien”-filmerna. Det skapar ett knippe förväntningar och en förförståelse av filmen som komplicerar relationen till betraktaren – skall man se filmen som en ren prequel, eller skall man se den som en slags bihistoria som utspelar sig i samma universum som ”Alien”, fast med ett helt annat anslag?
Den här motsättningen har tyvärr byggt in i filmens gestaltning som spretar åt främst två håll.
Den ena historiebågen drar åt vad man kan kalla Existenciell Science Fiction. Kanske bäst företrädd av filmen 2001, är det berättelser där man i en framtida värld ges möjlighet till insikter och utforskning som vi saknar, samt att ställa de stora frågorna om begynnelsen, om existensens natur, om människans plats i universum och så vidare. Science Fiction-inslaget, speciellt temat med en färd, ger en möjlighet till kammarspel där de här sakerna förtätas. Tyvärr förlorar det existensiella inslaget mycket av sin udd ”Prometheus”, helt enkelt för att den skrivs så tydligt på publikens näsa. Istället för att lita på berättelsens inneboende mystik eller karaktärernas inre drivkrafter som en Stanley Kubrick, låter Ridley figurerna prata om Gud, livet, universum och allting i tid och otid på ett sätt som känns påklistrat.
Den andra huvudriktningen i filmen är det bekanta Thriller/skräck-anslaget. Hur den artar sig i Alien-filmerna är bekant, men tyvärr också ett problem för denna film. För vi vet ju vad som väntar. Chansen till överraskningar är minimal. Här kommer dock det mer existensiella eller kosmiska anslaget in och försöker ge filmen en spänning av ett annat slag, där de slemmiga rymdmonstren har en given plats. Men ack, det fungerar tyvärr inte riktigt. ”Prometheus” är, av flera skäl, aldrig riktigt skrämmande.
Det mystiska draget i filmen tar sig inte riktigt, och har dessutom ett helt annat tempo, en annan stämning än de delar som skall vara skrämmande. Känslan av att vi vet precis vad som skall ske, och av upprepning, släpper aldrig riktigt. Betraktar man ”Prometheus” som ”för-film” till Alien-mytologin fungerar det, men såg man den helt för sig själv skulle man inte kunna låta bli att tycka att många uppslag inte alls får komma till sin rätt. Inklusive rymdvarelserna själva. Deras design och utseende går i de fotspår som lades ut av H.R.Giger, ”Alien”-monstret och lookens berömde upphovsman, och är intressanta – men ack så bekanta. Och det är svårt att överrumpla när allt är så bekant.
En annan sak är att många av de mer skrämmande scenerna känns som ditlagda för att de skall vara med bara för att, de tillför inte så mycket till den större handlingen.
Som till exempel när den kvinnliga huvudpersonen (spelad av Noomi Rapace) blir befruktad med en alien som hon tar bort med en modern medicinsk maskin (vart fanns den tekniken i ”Alien”-filmerna som utspelar sig ännu längre fram i tiden?). En scen som kunde varit riktigt rafflande men som stressas fram så att vi inte hinner känna någon riktig spänning. 
Att Noomi omedelbart bultas ihop efter att ha fått en handbollstor bit av sin mage bortsliten och därefter är lite öm men i allt väsentligt fit for fight för att kunna fortsätta filmen drar ner trovärdigheten en smula.
Filmen saknar som sagt inte förtjänster. Förutom fin visualisering och 3D-teknik finns här bra skådespelarprestationer, dels från huvudrollen där Noomi Rapace gör en bra handlingskraftig-men-mänsklig-hjältinna, en värdig arvtagare till den ikoniska Ripley i Sigourney Weavers gestalt. Noomi verkar ha fått fart på sin internationella karriär, och man ser henne gärna i sådana här roller.
Dels, och kanske än mer, briljerar Michael Fassbender, som gör en mycket bra tolkning av den obligatoriska androiden i filmen. En varelse som nästan är mänsklig, men vars instrumentella och logiska syn på saker ges ett lätt sinistert drag utan att hemfalla till steroetypen av den Onda Roboten.
Även Charlize Therons figur, som får stå för de mer kalla och själviska intressena bland protagonisterna, är mindre svartvit än de ”bolagets” män som bebott Alien-filmerna och saboterat för hjältinnan i Ripleys gestalt. Den rollen även kunde gott ha fått ännu mer kött på benen – även här kommer bristen in med trådar och figurer som inte riktigt tillåts utveckla full kraft och istället pressas in i ett slags snabbspår.
Prometheus är alltså ingen riktig fullträff. Filmen lovar mer än vad den håller, de många trådar som tas upp nystas i många fall inte upp, den lider av motsättningar i sitt tempo och berättande som inte gör den fullödig åt något håll, utom rent visuellt. Det är synd. Filmen är dock sevärd. Ett medelbetyg, i sammanhanget något av en besvikelse, delas ut till ”Prometheus”.
——————————————————————–
Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Prometheus_(film)
IMDB http://www.imdb.com/title/tt1446714/
Filmens egen sajt http://www.prometheus-movie.co.uk/
En sidonot om Feministisk läsning av Alien-filmerna.
Alien-filmerna har sedan sin begynnelse varit omgivna av en otrolig diskussion kring sexualitet och könsfrågor. Det verkar som den mer navelskådande feminismens tänkare (tyvärr) så till den grad hakade upp sig på att Ripley i Aliens var en kvinna att de aldrig riktigt kunnat lösgöra sig från att leta fallossymboler och mer långsökt symbolism i filmerna, som om de vore traktater kring könsfrågor snarare än kommersiella projekt med underhållning i siktet. Det blir lätt överspänt, som framgår av t.ex. blogginlägget http://opinionessoftheworld.com/2012/06/13/is-prometheus-a-feminist-pro-choice-metaphor/, bara en i strömmen av sådana kommentarer. Den här diskursen ligger som en skugga även över svenska diskussioner som den som utbrutit i SvD med anledning av två artiklar kring ämnet (http://www.svd.se/kultur/understrecket/episk-kamp-mot-moderligt-rymdmonster_7211457.svd och http://www.svd.se/kultur/rymden-behover-fler-kvinnohjaltar_7244821.svd). Kära med-feminister, slappna av. Själv ser undertecknad fram åt att se en action/spänningsfranchise där man åter, efter magplasket med ”Alien vs Predator II” kan räkna med att se kvinnliga hjältar kicka rumpa och samtidigt porträttera actionhjältar med en mer mänsklig och trovärdig touch än vad majoriteten av manliga dito klarar. Mera sådant.
Recension av Patrick Süskinds”Parfymen, Berättelsen om en Mördare”
En lustmördare som i infam genialitet och särart får Hannibal Lecter att framstå som en trist dussinmördare, en mustig skröna och en ovanlig inblick i 1700-talets värld passerar revy i recensionen av Patrick Süskinds ”Parfymen, Historien om en Mördare”.
Ett utdrag:
Süskind skildrar en varelse som lever i fullständig och evig isolering, berövad alla de känsloyttringar och sinnesrörelser som har samröre med mötet med andra människor. Endast de mest fysiska, grundläggande känslorna finns hos honom – han känner äckel, avsmak, åtrå, rädsla. Men hela hans inre liv, hans attraktioner och aversioner rör dofter och är formade efter dem. Han ger inget för språket, för människors gester, för mänsklig interaktion som inte sker genom näsan.
Se den fullständiga recensionen i
https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/
PS. En liten avvikning från själva recensionen av boken var att den ledde mina tankar till en dialog i filmen ”Matrix” där Agent Smith, matrisens personligfierade skyddsprogram, talar om vad som är det mest avskyvärda med den fysiska existensen – dofterna.
”I can taste your stink”
Om Fattigdom del 5 – Fattigdom i Mellanöstern
Del 5 i artikelserie om Fattigdomen tar upp
FATTIGDOMEN I MELLANÖSTERN & NORDAFRIKA
Mellanöstern är en speciell region med hänseende på fattigdom och av stort intresse, inte minst med tanke på att i debatten görs ofta en koppling mellan terrorism och fattigdom, samtidigt som många av Mellanösterns länder också sitter på stora fyndigheter av världens främsta strategiska resurs – olja. Till sin utsträckning är detta en enorm region med stora interna skillnader ifråga om ekonomiska och befolkningsmässiga förutsättningar. Från de oljerika gulfstaterna över typiska medelinkomstländer till utfattiga och svårt eftersatta stater som t.ex Jemen. Där finns länder med någorlunda homogen befolkning som säg, Tunisien, samt religiösa och etniska mosaiker som Libanon eller Irak. Få är de länder som inte har någon form av minoritetskonflikt inbyggd i sig – antingen det gäller kopter i Egypten, berber i Algeriet, Marocko och Libyen, kurder i Iran, Irak, Syrien och Turkiet, araber i Israel och så vidare. Detta är ett arv från kolonialismen dagar och har bidragit till att öka fattigdomen som nästan utan undantag är värre bland minoritetsbefolkningarna.
Det faktum att samtliga länder har en muslimsk majoritetsbefolkning borde, och har tidigare i historien, inte inneburit en avgörande faktor i ländernas välståndsutveckling. Och även idag visar exemplet Turkiet, där islamiskt inspirerade regeringar nu suttit vid makten i ett årtionde samtidigt som landet blomstrar ekonomiskt, att välstånd och Islam ingalunda står i direkt motsättning, Men på andra håll har tyvärr islamiska institutioner kommit att förstelnas ideologiskt och lägger hämsko på sådant som utbildning, kvinnors rätt och möjlighet att försörja sig och bidra till staternas välstånd, möjligheten och sätten att uttrycka politiska krav med mera, och därmed blivit en faktor i frågan om fattigdom i de länderna.
Det finns dock fler faktorer som motiverar att mellanöstern tas upp för sig i fattigdomshänseende. Till att börja med har alla stora jämlikhetsklyftor – det är djupt ojämlika samhällen med en liten och ineffektiv medelklass eller kvalificerad arbetarklass. De lider nästan samtliga av en akut brist på demokrati, rättsäkerhet, starka civila institutioner samt något som liknar folkligt deltagande i avgörande frågor om staternas styre. Nyligen har många av dessa länder skakats av stora folkliga resningar, ”Den Arabiska Vår”, som i alla fall lovar att något rubba regionens dominerande styresform- diktaturer eller auktoritära regimer med lite eller inget folkligt deltagande. Men än så länge har de strukturer som starkt bidrar till att låsa fast stora befolkningsgrupper i fattigdom visat sig svårrubbade.
Två stater där omfattande protester skett och där också religionen spelar en viktig roll är de viktiga länderna Egypten och teokratin Iran. Deras många likheter men också olikheter hjälper till att kasta ljus över fattigdomsproblemet i mellanöstern.
Fattigdom i demokratibristens efterföljd 1: Det sekulära Egypten
I Egypten, liksom även Tunisien, har det gamla styret kastats över ända- eller har det? Ledarfiguren är borta – men frågan är om inte kontinuiteten är mycket större än vad man kunde förledas att tro under de segerrusiga dagarna. Framför allt har få åtgärder vidtagits för att minska de strukturella problem som vidlåder de ekonomierna. Fallet Egypten är bestickande. Egyptens befolkning på över 83 miljoner lever på 5 % av landets yta. På grund av konservativa värderingar, allmän inkompetens och sviktande insatser på det sociala området är födslotalen höga, och befolkningen växer år efter år över vad landets ekonomi förmår bära. Medianåldern är endast 24 år, hela 33% av befolkningen är under 15 år. Arbetslösheten är över 10 % i officiella siffror och troligen högre än så.
BNP per Capita är 6200 USD omräknat till köpkraft (Sverige 39 000 USD) men värst är de stora inkomstklyftorna: den rikaste 10% av befolkningen konsumerar nära 30% av landets produktion och inkomster, medan den lägsta 10% får nöja sig med 3 %. Statistiken för på exakt vilken nivå de många fattiga lever i spretar. Minst 22% av befolkningen under nationella fattigdomsgränser, medan världsbanken räknar med att närmare 40% av befolkningen lever på under 2 dollar om dagen.
De fattiga har svårt att uppnå utbildningsnivå tillräcklig för att kunna enrollera sig i vettiga skolor i ett Egypten där utbildningen är starkt segregerad längs klassgränser. Den egyptiska landsbygden, speciellt i Övre (södra) Egypten, är svårt eftersatt ifråga om sociala tjänster, och dess befolkning, bland vilka fattigdom bitit sig fast över generationerna av brist på möjligheter, har sökt sig till de enorma nergångna förstäderna som växt upp kring Kairo eller Alexandria där de utgör en mångmiljonhövdad, undersysselsatt människoreserv som tar vilka jobb som helst. Speciellt Kairos närmast bisarra trängsel och armod, förvärrad av den bristfälliga sociala servicen och korruption, har blivit ett kännetecken under den långa Mubarak-eran. Några exempel är t.ex. Zabbaleen, en folkgrupp om minst 70 000 personer som fungerar som Kairos skräpplockare, och det berömda faktum att över 1,5 miljoner människor lever i stadens gamla kyrkogård al-Khalifa…
Fattigdomen är i Egypten som annrostädes i Mellanöstern mycket ett ungdomsfenomen – De unga har mycket få möjligheter även i storstäderna och 90% av de arbetslösa i Egypten är under 30 år. Den typiske fattige i Egypten är en ung man eller kvinna med bristfälliga läs-och skrivkunskaper, på landsbygden eller nyinflyttad till en storstad som äter en extremt ensidig, proteinfattig men sockerrik diet, och arbetslös eller hankande sig fram på ströjobb.
Det här utgör en viktig bakgrund till de protester som nyligen störtade den auktoritäre Hosni Mubaraks styre, men också till det Muslimska Brödraskapets starka närvaro i de fattiga stadsdelarna. Många i väst förundras och förfasar sig att det Muslimska Brödraskapet, som ända från början satsat hårt på social verksamhet, kan ha så mycket stöd i Egypten. Men under de ovan nämnda förhållandena är det knappast konstigt, då de utgör i praktiken en ersättning för statens roll och delar ut mat, stipendier och hälsovård bland de fattiga.
Fattigdom i demokratibristens efterföljd 2: Prästväldets Iran
I Iran, också ett land med en växande ung befolkning vars framtidsutsikter inte är ljusa har hittills protester och försök att öppna upp teokratin misslyckats. I kontrast till Egypten framstår Iran (och också Syrien) som exempel på ett mycket mer brutalt repressivt styre. Detta kan inte annat än också påverka försöken att komma till rätta med fattigdomsproblemen, som liknar Egyptens på många sätt.
Iran är intressant ur fattigdomssynpunkt delvis på grund av sin säregna samhällsmodell, med en teokratisk stat som formellt har just lindrandet av nöd och jämlikhet som viktiga mål. Den iranska regeringen berömmer sig ofta för att ha gjort stora framsteg ifråga om utbildning och hälsovård. Men bortsett från subsidier för att klara livhanken och grundläggande samhällstjänster är möjligheten till seriös högre utbildning, att starta affärsverksamhet samt att satsa på nya tjänster och näringar kraftigt snedfördelad och hämmad dels av censur och korruption, dels av att landet delvis står isolerad från sin omgivande region. Just bristen på ekonomisk frihet är något som Iran inte är ensamt om i regionen, men även i den dystra samlingen är man ett särskilt dåligt fall.
Iran är trots sina föresatser, och trots att en utbyggnad av infrastruktur och sociala hjälpinsatser skett de senaste decennierna, ett djupt ojämlikt land med omfattande fattigdomsproblem, särskilt när man betänker dess oljetillgångar. Iran har några av mellanösterns största oljereserver. Men det är symptomatiskt för det korrupta och ineffektiva styret där att stora delar av befolkningen ser alltför litet av de pengarna i form av konstruktiva förändringar av sin situation. Detta samtidigt som landets religiöst anstuckna regering tycker sig ha råd att satsa på ett kärnenergiprogram snarare än att t.ex. bygga ut den svårt haltande infrastrukturen och hälsovården i landet.
Regeringen publicerar få och ibland motstridiga siffror om fattigdom, och data om fattigdomen i Iran saknas t.ex. hos världsbanken, men av landets egna statistik kan man skönja att ca 10 miljoner (%) lever under världsbankens fattigdomsgränser, och totalt 30 miljoner (%) under den egna relativa fattigdomsgränsen. Det är mer än hälften av en befolkning på 75 miljoner. Gränsvärdena för relativ fattigdom är mycket högre i huvudstaden Teheran jämfört med landsbygden (ca 8000 USD per familj och år och ca 5000 USD för stad och landsbygd respektive). Trots att situationen i städerna är bättre än i landsbygden utgör de högre levnadsomkostnaderna ett problem, liksom arbetslöshet och svårighet att starta företag. I de växande städerna lever således en stor del av befolkningen genom att hanka sig fram på ströjobb, av släktingars hjälp och med en ytterst osäker situation. Både gatubarn, tiggare och prostitution syns på Teherans gator. Det beräknas att mellan 45-55% av stadsbefolkningen lever under fattigdomsgränsen.
Fattigdomen får politiska implikationer när man betänker att den nuvarande konservativa regeringen åtminstone i sin retorik trycker på fler subventioner till just de fattiga. Fattigdomens återkomst är uppenbarligen djupt generande för den islamiska regeringen, men Irans isolering från viktiga marknader och brist på utländska investeringar parat med en repressiv inrikespolitik utgör stora hinder för mer omfattande program för tillväxt som kan nå de många fattiga.
Saudiarabien – Oljerikedom som slätar över fattigdomen
Oljelandet framför alla andra, Saudiarabien, kan stå som typexempel för gulfstaterna på arabiska halvön.
De oljerika gulfstaterna omtalas ofta som rika länder som skämmer bort sin befolkning med sådant som fri hälsovård och skolgång. Kungariket frammannar bilden av Mercedesförsedda shejker med horder av tjänarstaber som mest hänger och kokar te åt sina stormrika herrar. Och sant är att landet sitter på en oerhörd rikedom i kraft av sina oljetillgångar. Men även så drabbas även Saudiarabien av problemet med en råvarubaserad ekonomi, vars intäkter lätt kan förskingras. Landet ägs i praktiken av en enda familj och dess klienter, och dessa ser varje rapportering av missförhållanden, med rätta, som ett hot mot sin bisarra medeltida envåldsmakt.
Reportage från National Public Radio
http://www.npr.org/2011/05/19/136439885/poverty-hides-amid-saudi-arabias-oil-wealth
Saudiarabien rapporterar således inte gärna officiella siffror om fattigdom till världsbanken eller andra internationella organ. Men kännare med insyn i landet, samt regeringens egna siffror på hjälp till nödställda pekar på att över 670 000 familjer lever i fattigdom – det skulle motsvara ca 3 miljoner människor, av en total infödd befolkning på 18 miljoner, så det är inget litet eller marginellt problem.
Då har man inte ens tagit med de miljoner gästarbetarna som i praktiken utför allt jobb i landet med i beräkningen. Samtliga gulfstater har importerat miljontals gästarbetare från runtom i världen, att utföra grova eller obehagliga kroppsarbeten samt som tjänstefolk. Rapporter visar att vissa av dessa lever under usla förhållanden. Men regeringen verkar ytterst obenägen att erkänna att problemet finns, och under den hårda censuren är det svårt att få gehör för förändringar borde ske. Alla gästarbetare är inte fattiga i meningen att de lever i armod, men förutom ett toppskikt av kvalificerade yrkesmän från främst Västländerna är deras inkomster blygsamma med landets mått och deras liv svårt beskurna. I praktiken är de rätts- och egendomslösa och totalt beroende och undertryckta av sina herrar vilka ofta inte tvekar att exploatera dem hänsynslöst och i fallet med t.ex kvinnliga anställda heller inte skyggar från sexuella eller andra former av personliga övergrepp. Likt forna tiders slavar, som de till stor del ersatt.
Ett annat faktum som försvårar fattigdom i Mellanöstern är att området är instabilt, med många till tänderna beväpnade stater och etniska och religiösa konflikter som pyr under ytan. Inget illustrerar detta bättre än Israel/Palestina-konflikten.
Israel & Palestinierna – flyktingar, krig och fattigdom
Den omtalade konflikten mellan palestinierna och staten Israel har fattigdom som en viktig komponent. Den 45-åriga ockupationen med dess katastrofala effekter på de arabiska invånarnas förmåga till ekonomisk utveckling har skapat några av de mest förslummade platserna på jorden. Nästan 50% av befolkningen i Västbanken, och nästan 80% i Gaza lever i mycket svår fattigdom. De allra sista åren har den palestinska ekonomin sett en modest uppryckning – men avsaknaden av en slutlig uppgörelse mellan staten Israel och den palestinska myndigheten sätter svåra hinder för den ekonomiska utveckling som behövs för att minska fattigdomen på sikt. Till dess kan den palestinska myndigheten inte importera fritt, inte utöva kontroll över egna resurser eller sin skattebas, eller få tillgång till internationella marknader. Beroendet av utländskt bistånd är starkt – ca en tredjedel av den palestinska budgeten härrör från utländskt bistånd, och hälften av nödhjälpen till den palestinska befolkningen betalas av biståndet.
Ur fattigdomssynpunkt är det palestinska problemet inte bara begränsat till de palestinska territorierna. Efter 1948 då de första palestinska flyktingarna flydde och än mer efter kriget 1967 har miljoner flyktingar etablerats i stora flyktingläger, både intern i Västbanken och Gaza och i de omgivande grannländerna. De flyktingarna har varken tillåtits att återvända eller integreras i de länder där de befinner sig. De palestinska flyktinglägren är veritabla fattigdomsfällor med begränsad tillgång till avlopp, el och hälsovård och utan omfattande hjälp från det internationella samfundet skulle stora delar av befolkningen svälta.
Israel, som är det land som mest avviker från de ovriga ifråga om dels religion och institutioner samt grad av demokrati, i alla fall för sin judiska befolkning, har tyvärr mer och mer kommit att närma sig de övriga, och dess eget fattigdomsproblem har ökat på senare år. Även inom staten Israel från före 1967 års gränser ökar klassklyftorna markant och en nyfattigdom har uppstått, delvis pådriven av den pervertering av ekonomin och allokeringen av resurser till den jättelika militära apparat som detta lilla land tycker sig behöva hålla sig med, samt de kostnader och snedprioriteringar som vidlåder bosättningarna och att en hel sektor av samhället, de ultra-ortodoxa, kräver subsidier och statliga interventioner för att upprätthålla ett samfundsliv som är skandalöst icke-produktivt för samhället i övrigt.
Trots att Israel är ett OECD-land med en blomstrande högteknologisk industrisektor lever en fjärdedel, ca 25% av befolkningen, i fattigdom. Talet är mycket högre bland ortodoxa judar, ryska invandrare och förstås – israeliska palestinier. Värt att omnämna i sammanhanget är att Israel omsätter ca en femtedel av sin BNP på rena försvarsutgifter, mer om man tar in industrier som har både militära och civila verksamhetsområden.
Algeriet – Terrorism, Korruption & Fattigdom trots oljereserver
Exemplet Algeriet slutligen, visar på att trots att ett land har oljerikedomar kan korruption, interna konflikter och auktoritärt styre göra att stora delar befolkningen ändå kvarblir i armod. Speciellt på landsbygden, där arbetslösheten är omfattande, grasserar nöd och brist på modern infrastruktur. Det blodiga kriget mellan regeringstrupper och islamiska väpnade grupper som GIA på 1990-talet gjorde situationen än mer akut och slog mot transporter, utbildning och hälsovård på landsbygden. Efter att en normalisering inlett på 2000-talet har situationen något förbättrats, men i dagsläget är ännu 22,6% av befolkningen under den nationella fattigdomsgränsen. Precis som i Egypten är arbetslösheten vitt spridd bland de unga, och ca 70% av befolkningen under 25 år arbetslös, och den totala arbetslösheten ca 16%. Dessa måste leva på ströjobb, och när de bildar familj är risken stor för att barnen föds in i fattigdom och behov av sociala insatser. Precis som i Tunisien och Egypten har detta lett till omfattande protester mot regeringens politik.
Nästa del i serien av inlägg om fattigdom kommer att ta upp fattigdomen i Latinamerika.
Denna Artikelserie ingår i en följetong av artiklar/inlägg om Fattigdom – se kategorin: Om Fattigdom i Världen
←Klicka på bild för del 4 av Serien: Fattigdomen i Afrika
*****************************************
Se också Indomitus publicerade (i tidningen Utblick) artiklar om Egypten och Det Muslimska Brödraskapet, som visar på hur repression, religion och fattigdom samverkar i detta centrala och avgörande land i mellanöstern. Artiklarna skrevs alledeles i början av den Arabiska Våren men har ännu bäring på siutiationen där.
———————————————————–
Artiklar och Källor
Afrika Söder om Sahara
- http://content.yudu.com/Library/A1qew5/TradeLiberalizationa/resources/index.htm?referrerUrl=
- http://news.egypt.com/en/2010062711600/news/-egypt-news/un-report-poverty-in-egypt-is-inherited.html
- http://en.wikipedia.org/wiki/Standard_of_living_in_Israel
- http://en.wikipedia.org/wiki/Palestinian_territories
- http://en.wikipedia.org/wiki/Economy_of_the_Palestinian_territories
- http://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-3124397,00.html
- http://www.jewishjournal.com/articles/item/poverty_in_israel_the_divide_deepens_between_the_haves_and_havenots_2007030/
- http://www.haaretz.com/jewish-world/features/israel-s-greatest-threat-is-not-security-it-s-poverty-1.337939
- http://www.palestinemonitor.org/spip/spip.php?article13
- http://www.unrwa.org/userfiles/2011050234417.pdf
- http://www.undp.ps/en/index.html
- http://observers.france24.com/content/20081028-poverty-exists-saudi-arabia
- http://www.npr.org/2011/05/19/136439885/poverty-hides-amid-saudi-arabias-oil-wealth
- http://www.informationclearinghouse.info/article3412.htm
- http://books.google.com/books?id=VJc3Yhdc48wC&lpg=PP2&ots=CW_7PkfU2T&dq=palestinian%20refugee%20camps&lr&hl=sv&pg=PR8#v=onepage&q&f=false
- http://www.ruralpovertyportal.org/web/guest/country/home/tags/algeria
- http://www.arab-api.org/cv/belkacem-cv/belkacem/wps0103.pdf
- http://web.worldbank.org/WBSITE/EXTERNAL/TOPICS/EXTPOVERTY/EXTPA/0,,contentMDK:20208487~menuPK:435735~pagePK:148956~piPK:216618~theSitePK:430367~isCURL:Y~isCURL:Y,00.html
- http://en.wikipedia.org/wiki/Economy_of_Algeria
- http://en.wikipedia.org/wiki/Economy_of_Egypt#Poverty_and_income_distribution
- http://www.huffingtonpost.com/2012/05/22/egypt-garbage-city-presidential-elections_n_1536945.html
- http://en.wikipedia.org/wiki/Zabbaleen
- http://inhabitat.com/incredible-garbage-city-rises-outside-of-Cairo/
- http://tundratabloids.com/2011/07/daily-mail-finally-discovers-the-garbage-tending-christians-of-cairo.html
- http://www.ifpri.org/book-6959/ourwork/researcharea/middle-east-and-north-africa?print
- http://en.wikipedia.org/wiki/Social_class_in_Iran
- http://en.wikipedia.org/wiki/Economy_of_Iran#Labor_and_welfare
- http://www.pbs.org/wgbh/pages/frontline/tehranbureau/2011/04/comment-urban-poverty-in-iran-a-sea-or-a-mirage.html
- http://www.brookings.edu/research/opinions/2009/01/29-iran-salehi-isfahani
- http://www.filebox.vt.edu/users/salehi/Iran_poverty_trend.pdf
- http://hdrstats.undp.org/images/explanations/IRN.pdf
- http://www.pbs.org/wgbh/pages/frontline/tehranbureau/2011/03/irans-cities-a-sea-of-poverty.html
- http://www.ifpri.org/book-6959/ourwork/researcharea/middle-east-and-north-africa?print
Allmänna källor
- Se Världsbanken för olika uppskattningar eller analyser av fattigdom: http://data.worldbank.org/topic/poverty,
- http://web.worldbank.org/WBSITE/EXTERNAL/TOPICS/EXTPOVERTY/EXTPA/0,,contentMDK:20202211~menuPK:435069~pagePK:148956~piPK:216618~theSitePK:430367,00.html
- http://web.worldbank.org/WBSITE/EXTERNAL/TOPICS/EXTPOVERTY/EXTPA/0,,contentMDK:20210352~menuPK:435735~pagePK:148956~piPK:216618~theSitePK:430367,00.html
- http://web.worldbank.org/WBSITE/EXTERNAL/TOPICS/EXTPOVERTY/0,,menuPK:336998~pagePK:149018~piPK:149093~theSitePK:336992,00.html
- CIA Faktbook för listan över länders fattigdom – in på enskilda länder under varje landslistning https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/fields/2046.html#ch
- http://www.globalissues.org/issue/2/causes-of-poverty
- http://en.wikipedia.org/wiki/Poverty
- http://en.wikipedia.org/wiki/Poverty_threshold#National_poverty_lines
- http://en.wikipedia.org/wiki/Homelessness#Statistics_for_developed_countries
- http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_percentage_of_population_living_in_poverty
- http://en.wikipedia.org/wiki/Gini_coefficient
- http://www.poverty.com/
- http://hdr.undp.org/en/statistics/
- http://mycontinent.co/African-Revolution.php
- http://arab-aa.com/2010/02/19/poverty-tourism-exploring-the-slums-of-india-brazil-and-south-africa/
- http://farmlandgrab.org/post/view/20134 (Food Crisis and the Global Land Grab)
Recension av Strindbergs Stjärna av Jan Wallentin
En bokrecension av Jan Wallentins ”Strindbergs Stjärna” artar sig till en bokläsares förteckning över några förlorade timmar som inte kommer tillbaka.

Ett utdrag:
”Jag tvekade att ge den här boken betyget ”usel” rakt av. Den är nämligen snäppet bättre, om det är rätt ord, än den genomgående totalusla ”Den Försvunna Symbolen” från Dan Brown som redan recenserats. Men sedan mindes jag att den potentiellt intressanta bakgrunden med Andrée-expeditionen och första världskriget helt och hållet kastas i soporna av en absurd och ospännande blandning av UFO-uppslag, spiritism och pseudovetenskap. Liksom att Wallentin nästan helt saknar förmågan att ta de bärande trådarna bakom intrigen och avtäcka dem litterärt integrerat i handlingen istället för att ta till det Brownska greppet med träaktiga ”förklaringsseanser” där allt uppenbaras som om vi satt på en skolbänk. Det ungefär lika spännande som att läsa en manual…”
Se den fullständiga recensionen i
https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/
INDOMITUM LIBRORUM
Paulus Indomitus lanserar en samlingssida för bokrecensioner, Indomitum Librorum, där främst lästa romaner, men ibland också en och annan faktabok kommer att tas upp till närmare behandling.
Det kan verka lite bakvänt, eftersom undertecknad läser facklitteratur till 2/3. Men det bygger på den egna erfarenheten att andras tyckande eller analyser har ett större värde vid läsningen av skönlitteratur. Man förlitar sig på ett annat sätt på omdömen och tips där, säkerligen för att folks smak är viktigare för oss vid de tillfällena. Jag har själv haft stor glädje av andras tips om böcker, läser ofta de stora dagstidningarnas bokrecensioner och besöker gärna vissa hemsidor sidor som tar upp böcker, som bokhora.se. Sedan årets början för jag en slags notering med bild och länk till de böcker som jag läser på min fria tid på bloggen. Dags sålunda att ta steget till ett eget bidrag, i form av en slags bokblogg anknuten till huvudbloggen.
En del av de där romanerna eller övriga böckerna kommer att komma upp på huvudbloggen också (Se t.ex Ildefonso Falcones ”Katedralen vid Havet” och Richard Dawkins ”The Greatest Show on Earth”): dessa har någon form av speciellt anknytning till andra ämnen som annars tas upp här, och kommer då att markeras på Indomitum Librorum med ett kort utdrag från den längre recensionen och en länk till den fulla recensionen på huvudsidan.
För närvarande ligger recensioner av en handfull böcker från Stephen King, Albert Camus, Simon Scarrow, H.P. Lovecraft, Tom Rob Smith, Richard Dawkins, Dan Brown och Ildefonso Falcones uppe på sidan, men det kommer snabbt att växa…
Förutom ett omdöme av mer eller mindre långradigt slag delas också betyg ut, i Indomitus egen lilla skala upp, från Usel till Utmärkt.
Om bokbloggen har ett syfte utöver att utjämna en tacksamhetsskuld av sorts, är det för mer läsande, om det kan hjälpa till med det. Tiden är begränsad och det finns mycket som pockar på vår uppmärksamhet. Därför tas också en del böcker upp, som verkligen inte är att rekommendera. Undertecknad är en allätare, och inte sällan slinker riktigt usla böcker med – till skillnad från wannabee-konnässsören läses dessa trots allt till slutet. På boksidan kommer det att varnas för dylika stolpskott, alltid med förbehållet att smaken är olika, och att olika sortets böcker har olika bruk, för olika tillfällen.
Den som läser är aldrig ensam, eller inlåst. Utnyttja det privilegium det innebär att leva i en era och i ett land där böcker är allmänt tillgängliga. För bildning och vidgade vyer, läs. För inkännande med det osedda, de man aldrig mött, läs. Känn dig själv, genom att läsa och utsätta dig för det orörda, det nya, det spänningsfyllda eller inåtblickande. Kanske skall vi mötas där, bland bladen som för bort, och öppnar portarna till det väsentliga, det som gör människan till allt hon är.
Läs.
Bokbloggen direkta adress är
https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/
Sidan har en länk från huvudsidan via en flik högst upp bland kategorierna och undersidorna.
Dessa Greker… om grekisk demokrati och partikaos
Ja vad skall man säga om dem? Efter en hektisk valhelg där man knappt hunnit med allt märkligt som inträffat känner jag en viss orolig sympati för de bråkiga ouzo-drickarna…
Francois Hollande får ursäkta, men det grekiska valet är en viktigare fråga, trots att Grekland är ett litet fattigt land och inte en av Världens största ekonomier, än att en tämligen urlakad centrist med socialistknapp blir den Franska Republikens president. Grekland öde kommer, via den uppbindning vid de Europeiska institutionerna och kreditgivningen, att påverka hela Europa. Och med det menas inte bara EU utan varje EU-land i sin tur.
Grekland har under decennier drivit sig själv till konkursens rand. Vi är många, som under lång tid inte bara sett med oro utan med stigande irritation på den ansvarslösa politik som landets korrupta politiska elit, dess ekonomiska dito och dess bankrutta institutioner med sin tämligen svävande folkliga legitimitet, fört. Över ett dussin år sedan varnades från denna bloggs författare, en enkel privatman men tydligen ändå med mer omdöme än säg EU-kommisionen och Ministerrådet och säkerligen inte ensam om det, om att Grekland inte borde släppas in i Eurozonen med mindre än att Zeus själv klev ner från berget Olympus och ställde stället till rätta.
Nu har istället den olycklige Prometheus favoriter, de enkla människorna, efter snart två år av protester klivit fram och skakat sitt hus, och de märkliga enititeter som svävar ovanför dem. I samband med det har de kastat in sitt partiväsende, vilande på arvet efter störtandet av den junta som rådde i Grekland före 1975, in i förvirring och kaos. Grekerna har förkastat de partier som skrev under avtalen som öppnat kreditkranarna från EU. Orsaken är knappast att grekerna inte förstår hur beroende de är av omvärldens bistånd. Men de är också svårt förbannade på hur totalt icke-konstruktiva de åtgärder som gjorts till villkor för sagda bistånd visat sig vara. Drivna av insikterna från en helt annan form av ekonomisk verklighet, den från norra Europas etablerade och stabila ekonomier med ett helt annat sorts partiväsende, med andra band mellan finans, välfärd och investeringar, har man begärt att grekerna skall hantera sin kris som om de vore Tyskland, eller Sverige. Det är de inte.
Nyhetsinslag om läget i Grekland för drygt ett år sedan
Greklands politiska partier är rena hövdingadömen med dynastiska drag och ett klientsystem som mer liknar det bysantinska tider som undertecknad studerar än verkliga ideologidrivna gräsrotsrörelser. Dess utbildningsväsen är en skandal – grekiska studenter är de troligaste i världen att fly landet i panik för att söka sig en framtid och en vettig utbildning. Inget annat land har en så stor flykt av ”utbildningsflyktingar”. Dess rättsväsen är en av de segaste och inneffektivaste i Europa. Vad som passerar för arbetsrättsliga regleringar är en väv av korruption och privilegier som har mer gemensamt med de gamla näringshinder som Sverige avskaffade 1864 än med moderna förhållanden.
Och ekonomin sedan. Grekland behöver hjälp att bygga upp en helt annan ekonomi, investeringar att skapa nya näringsgrenar – i dagsläget har gamla paradgrenar som varvsindustri allt utom suddats ut. Grekland är inte ens ett vettigt jordbruksland längre – dess jordbruk har hållits under armarna av den perversa CAPS. EUs gemensamma jordbrukspolitik, sedan landet blev EU-medlem och producerar långt under sin kvalitets- och kvantitetspotential. Endast turismen står stark. Men vad har EUs, drivna av Tyskland, enda förslag för att förbättra det där varit? När de nu måste släppa till pengar för att rädda detta ruttna skepp, som de själva är fjättrade till genom att de tillåtit det att inträda i en monetär och ekonomisk union?
Skär ner. Spara. Minska kostnader. Höj skatter. Minska befolkningens köpkraft ytterligare. Som om det ensamt någonsin hjälpt.
Och de etablerade partierna med sin upparbetade modus vivendi med de andra, mer förankrade politiska och finansiella eliterna och maktcentra i Europa, har lika lite som de senaste 20 åren något nytt och konstruktivt att göra. Så de har bara nickat och gått med, och låtit befolkningens breda lager lida, även för sådant som landets bankers lättsinne, den icke-produktiva förvaltningen och politiken skapat och så vidare. Grekerna ser nu hur de beordras kasta sig och sin levnadsstandard 20 år tillbaka i tiden.
Man kan därför väl se att den grekiska befolkningen i rättmätig vrede vänder dessa trötta och inkompetenta makthavare ryggen, som nu skett. Tyvärr riskerar de då att dra på sig kreditorernas vrede.
Vi i övriga Europa kan se framtiden an med viss spänning. Det faktum att grekerna i en mening gjort uppror mot sin politiska klass och deras försök att helt och hållet välta över krisens verkningar på dem är inte utan sina uppiggande drag. Våra egna eliter, om än mer kompetenta, gör gott i att minnas att deras mandat inte är gentemot EUs ministerråd utan från folket. Glömmer de det har grekerna visat vad som väntar, och det är en bra sak. Låt makthavarnas hjärtan isas lite inför vad som kan vänta den som konsekvent försöker styra i trots mot folkflertalets intressen.
Det finns dock också mycket som oroar. En befolkning som återkommande blivit ljugen för och köpts med smulor eller bländverk kan ibland finna sig illa rustad att ta tillvara just sina intressen. Grekerna måste i sin vrede komma ihåg att de är beroende av oss, vi rikare länder där många är beredda att hjälpa dem, men inte utan vissa krav trots allt. Dessa bör vara mer konstruktiva än vad som hittills erbjudits. Men de kommer att kräva förändring likafullt, som t.ex en mer effektiv skatteindrivning, och sådant smärtar alltid.
Instinkten att t.ex. finna en syndabock i sådana lägen har i det förgångna berett plats för destruktiva krafter, och det finns ett sådant inslag i den nuvarande krisen. Desperata att finna alternativ till de två maktpartierna till vänster och höger, har grekerna röstat in det svårartat främlingsfientliga Chrysi Avgi (”Den Gyllene Gryningen”) ett utpäglat fascistparti, för att inte säga mycket tunt förklätt Nynazistiskt, i parlamentet (det här kommer att kräva en ändring av den populära karta som gjordes och publicerats här, av Europas Xenofoba Partier).
Var det någon som sade Weimarrepubliken under depressionen? Parallelen är inte klockren, men det är ett oroande faktum, och borde stämma revolutionsromantiker på framför allt vänsterkanten till eftertanke. Speciellt med tanke på att t.ex. Greklands kommunistparti visat sig vara fullkomligt renons på produktiva förslag och åtgärder i den rådande krisen: det är ett hard-core vänsteranhang (se en av deras kommunikéer här) som vill ta ut Grekland ur EU.
Vart tar grekerna vägen nu? Rakt in i ett nyval, det är det mest sannolika. Efter att ha de förkastat de etablerade maktpartierna Ny Demokrati och ”Socalistpartiet” PASOK, som roterat vid makten sedan den senaste diktaturens fall 1975, försökte Vänsterpartiet Syriza, för övrigt ett EU-vänligt parti, i dagarna att bilda regering. I skrivande stund kastade också de in handduken, och vad som återstår före ett nyval är att en nationell samlingsregering kan bildas. PASOK har antytt att de är beredda att försöka leda en sådan. Tiden brådskar, för bara ett par månader behöver ett nytt tillskott av pengar från EU med åtföljande krav på åtstramningar klubbas igenom.
Vi får se.
———————————————
Press och läst inför denna tirad…
- http://www.economist.com/blogs/newsbook/2012/05/greeces-election
- http://www.bbc.co.uk/news/world-europe-18008179
- http://www.bloomberg.com/news/2012-05-08/greek-leaders-given-bailout-ultimatum-as-syriza-begins-talks.html
- http://online.wsj.com/article/BT-CO-20120509-716833.html
- http://www.ekathimerini.com/4dcgi/_w_articles_wsite1_1_08/05/2012_441239
- http://www.griechenland-blog.gr/tag/chrysi-avgi/
- http://en.wikipedia.org/wiki/Politics_of_Greece#Political_issues
- http://en.wikipedia.org/wiki/2010%E2%80%932012_Greek_protests
- http://www.etc.se/blogg/fraga-hur-tolkar-du-greklandsvalet
- http://www.dn.se/Stories/stories-nyheter/stories-varlden/greklands-kris
- http://www.dn.se/ekonomi/vansterledaren-ger-upp
- http://www.svd.se/naringsliv/osakerhet-efter-valet-i-grekland_7177769.svd
- http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/grekiskt-kaos-hotar-hela-euron_7184763.svd
- http://www.svd.se/nyheter/utrikes/tsipras-ger-upp-koalitionsforsok_7184791.svd
Ildefonso Falcones – Katedralen vid Havet
Inför att Paulus Indomitus skall expandera med en ny sida för romanrecensioner kommer här ett första och tämligen fylligt tyckande om en bok som länge låg och väntade på att läsas, och förorsakade en hel del huvudbry och introspektion…
“Katedralen vid Havet” Ildefonso Falcones, Bazar Förlag, Stockholm 2006, Sv. Uppl. 666 s. – Roman
I det sena 1200-talets Katalonien föds en pojke efter ett övergrepp från en adelsman som sedermera tvingar fadern att fly med sin son Arnau och ta sig till den blomstrande handelsstaden Barcelona, den viktigaste staden i västra medelhavet. Pojken växer upp där, och i Ildefonso Falcones ”Katedralen vid Havet” (La Catedral del Mar) från 2006 får vi följa hans liv och öden från gömd flykting och hantlangare i ett katedralbygge upp genom samhällstegen till en uppburen position som rådsherre i Barcelona. Under vägen stöter vi på krig, pestens härjningar, inkvisitionen, romantiska förvecklingar, sociala orättvisor och religiösa konflikter och ges en ingående insyn i högmedeltidens Barcelona.
Dramatiserad Historiebok
Det finns en tendens hos ambitiösa författare av historiska romaner att vilja ge en komplett historielektion om den miljö där deras böcker utspelas. Något som är förståeligt. Med tanke på bristen på historiekunskaper hos moderna läsare är det närmast ett måste att förklara vissa historiska fakta som delar av berättelsen. Men samtidigt är det ett otyg. Stora stycken av fakta som läggs ovanpå narrativet för att förklara vad som händer bryter ens kontakt med handlingen och inkännandet med protagonisterna. Den ständiga hänvisningen till bakgrundsfakta aktualiserar också ett annat problem, nämligen att den skapar ett dokumentärt krav – eftersom fakta görs så framträdande blir det viktigt att få till dem rätt. De får således antingen hjälpa eller stjälpa läsupplevelsen.
Undertecknad har läst en del om just det medeltida Katalonien, med inriktning på just slutet av 1200-talet och framåt. I förstone är det ett plus. Man blir alltid glad när någon vill skriva om en period eller region som man har ett speciellt gott öga till. Men. Problemet är att man också hittar felen, eller förenklingarna. Falcones har inte så många rena faktafel. Men hans sätt att introducera vissa företeelser först på en viss given plats i handlingen känns konstig och ger i alla fall en historiskt inkorrekt bild– som till exempel fallet med inkvisitionen, som kommer in i handlingen påpassligt en bit in i boken. Men den katalanska inkvisitionen var en etablerad företeelse redan när handlingen i boken tar sin början och skulle ha uppmärksammats av envar som tillbringade mer än en kvart under den perioden. I boken dimper den plötsligt ner på ett väldigt konstigt sätt – historielektionen spelar författaren spratt. Istället för att jobba in fakta gradvis i små stycken i berättelsen måste han välja när han skall släppa sin stora trave historiekunskaper, och ducka för företeelser fram tills dess.
Det kan verka petigt, men tyvärr är det här symtomatiskt för ett knippe brister som alla har att göra med Falcones svårigheter att göra en fullödig roman av sitt faktamässigt rika källmaterial.
När NEO i Matrix framstår som trovärdig och komplex… har man problem
Till att börja men är huvudkaraktären Arnau Estanyol märkligt färglös. Idén är att han skall vara en ”everyman” som vi skall identifiera oss med. Men ofta känns hans vacklan och allmänna tvehågsenhet lite… konstruerad. Han låter bli att handla, känns det som, just för att driva handlingen framåt. Och hans ädla drag är mer än lovligt naiva. Runtom honom utnyttjar folk varandra, ett knivskarpt ståndssamhälle råder och man måste trampa eller bli trampad på. Sociala relationer är starkt hierarkiska. Men Arnau glider som en slags modern ömsint man genom allt det där, lika godtrogen och renhjärtad som när han föddes, trots att han utsätts för trauman, trots att han är en social klättrare, trots att han har flera förhållanden.
Speciellt hans relationer till kvinnor och romans känns störande till slut, och också tämligen anakronistiska. Medeltiden var tvärtemot vad många tror en ganska pang-på-rödbetan period – det är först senare, under renässans och framför allt motreformationen, som den kristna sexuella traumatiseringen tog fart. Men Arnau står fri från tidens strömningar – trots att han är gift med en förvisso högfärdig men ändå snygg och ung adelsdam som inget mer vill än att bli befruktad av honom håller han munklikt på sig. Han är störtkär i sin superläckra myndling men låter bli att lägga an på henne ända till slutet för att… varför? Det är svårt att se annat än att författarens vilja att dra ut på berättelsen är det som styr här.
Det, och hans märkliga behov av en otadlig huvudperson. Vilket leder till nästa problem.
Either You Are with Us, or with the Terrori…I mean, the Noblemen
”Katedralen vid Havets” största brist är berättelsens svårt svart-vita världsbild, där hela samhällsgrupper karikeras för att passa in i mallen. De snälla stenbärarna av enklaste härkomst är allesammans rättrådiga, patriotiska och solidariska. De judiska köpmännen är hyvens män, och att de är rika tycks mest vara ett olycksfall i arbetet. Adelsmän däremot, även kvinnliga sådana, är utan undantag svin. En viss anti-aristokratisk bias är förståelig med tanke på den tidens sociala verklighet, men den närmast parodiska uppdelningen i goda och onda klasser framstår här mer än lovligt pamflettartad och motsägelsefull. Och onödig. För mellan utbrotten av goda-mot-de-onda-konflikt som vidlåder huvudpersonens mellanhavanden låter Falcones främst bifigurerna hantera mer komplexa situationer och ställningstaganden. Det gäller inte minst kvinnorna i berättelsen, som trots huvudpersonens fjortisromantiska ryck är mer än bara vackra staffagefigurer, och viktiga för och ofta drivande i handlingen.
Men hela tiden tuffar hjälten Arnau på, ibland impulsiv och naiv men nästan alltid välvillig, vilket gör att lyckans växlingar känns väldigt påklistrade. Arnau stöter ideligen på folk som vill ge honom gåvor, krediter, adelsskap, rädda honom från inkvisitionen och vadhelst. Han gör inte mycket själv för något av det där – hans lycka är nästan enbart ett utslag av hans ädelmod som alla utom de nattsvarta skurkarna ser, och som får diverse välgörare att lyfta honom till en framstående position utan att Arnau behöver smutsa händerna som en verklig social klättring garanterat skulle ha medfört. Medan ”de onda” är jätteonda, vilket närmast nödvändiggör att de får sina rättmätiga straff.
Att den här enkelspåriga uppdelningen så präglar handlingen minskar spänningen och vanställer också den realism som Falcones på andra håll lägger så mycket krut på. Det förminskar också värdet av den fresk med personer ur många samhällslager som träder fram.
Jämförelser med Carlos Ruiz Zafón är svåra att komma ifrån, trots att vad som mest förenar dem är att de båda har Barcelona som en viktig fond för sina böcker. I Falcones bok är detta ännu mer uttalat än i Zafons böcker. Men trots att de utspelar sig i Barcelona som bakgrund är Zafóns böcker persondrivna, och det är med språkets och den spännande handlingen som han väver sitt nät av intriger i vilken staden träder fram och kommer till liv. Tyvärr är det där mycket mer grovhugget genomfört i ”Katedralen vid Havet”, med vilken Ildefonso Falcones velat göra en slags heltäckande, total exposé över det Medeltida Barcelona. På vissa sätt har han lyckats. Boken saknar sannerligen inte förtjänster – trots allt får man en ingående och mångfacetterad insyn i medeltidens Barcelona som ger mersmak, och lust att (åter) stifta bekantskap med källorna och fördjupa sig. Barcelona är en fascinerande stad, som alla som varit där kan intyga. Man lockas att återbesöka henne och ta en närmare titt på Santa Maria del Mar, den kyrka som byggdes helt av folket och återkommer som en slags samlingspunkt i ”Katedralen vid Havet”och gett boken dess namn.
Man önskar således att Falcones lagt mer vikt vid det litterära i sin bok – nu känns det ofta som om han suttit begravd bakom intressanta källor och faktaböcker som han bara måååste pressa in i boken. Vågar man hoppas att han kan släppa sin svart-vita TV i kommande böcker, vilka gärna får utspela sig i Barcelona, nu när han förhoppningsvis fått sin 666-sidiga föreläsning med sagokaraktär ur kroppen?
”Katedralen vid Havet” rekommenderas för alla som likt undertecknad vill läsa en roman som tar upp Medeltida kommanditbolag, inkvisitionsprocessens formalia och långradiga utläggningar av stenbärares skråregler före 1348. Andra läser den på egen risk.
Indomitus Betyg
Fler bokrecensioner återfinns i Indomitus nya bokblogg:
https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/
**************************************
Några Kringfunderingar till ”Katedralen vid Havet”
Den här boken låg över 2 år i väntan, och tanken var ursprungligen att läsa den på originalspråket spanska först, för det är min erfarenhet att mycket av dialogers ton liksom tidskänsla är nästan omöjligt att behålla fullt ut i en översättning. Ingen skugga faller dock på Kajsa-Lisa Lönngrenn, den svenska översättaren, som jag vet måste haft en hel del att stå i med alla lokala och daterade uttryck. Historiska romaner bjuder på namn på historiska företeelser som måste förklaras och inte nödvändigtvis har en motsvarighet på det nya språkets breddgrader – som till exempel det katalanska insolvensförfarandet abatut, som det görs mycket av i boken, även om det finns många andra exempel. Ibland kunde man kanske önskat att översättaren vågat ta steget och helt enkelt brutit ut betydelsen av vissa uttryck – som t.ex. i fallet med Via Fora, som ju faktiskt bara var ett mönstringssystem för stadens borgares uppbåd och en företeelse som fanns i olika varianter i många länder och regioner på medeltiden. Varför inte bara kalla det ”allmän mönstring”?
Men, och det här är en poäng- man misstänker att den här tendensen föreligger redan hos författaren, vilken verkar ha drabbats av en svår förälskelse i sina källor. Och det oroade mig för jag är… likadan. Mycket av det som kritiseras om obalansen mellan fakta och litterär gestalning hos Falcones ovan är sådant som jag slår mig själv för och försöker få rätsida på i mitt eget skrivande. Man förstår att han vill berätta om allt underbart spännande som hände och att det blir lite långrandigt ibland. Jag delar hans begeistring av tiden och epoken till 100%. Så pass mycket att jag till min gränslösa fasa upptäckte att flera scener i boken på pricken skildrar sådant som hör till den berättelse jag själv skriver på, ibland på praktiskt taget samma platser. Det märks att vi har liknande källor och intressen, och det är bara att motvilligt gratulera den mer effektive Falcones som gjorde slag i saken.
Se min storyboard ”Kati inför inkvisitionen” nedan – i en scen som nästan kunde varit direkt tagen från ”Katedralen vid Havet, Grrrr…
Porträtt, porträtt porträtt… mera ansikten för Aracanea, med inspiration från filmer & TV-serier
Utseendestudiernas djupa brunn forsätter att ösa ur – några fler bifigurer till Aracanea
Mera olika ansikten från Aracanea är inriktad på några karaktärer som alla spelar viktiga roller delvis i bakgrunden. De här har påverkats av karaktärer med liknande roller i filmer som man sett – ¨på ett sätt är det, tänker jag mig, ofta så typisk ”typekasting”, att sätta en skådespelare till en viss karaktär i en film, går till. Man ser en karaktär i en film som man gillar, och jobbar från det. Jag försökte undvika fullständig porträttlikhet – det jag var mer ute efter var uttrycket, den känsla som deras anblick inger.
I den hierarkiskt ordnade värld som den bysantinskt inspirerade kultur som råder i Aracanea finns många människor som spelar oerhört viktiga roller i bakgrunden, i en tjänande roll. De två viktigaste av dessa är huvudkaraktären Yakanes samt hans dam Zoes närmastes tjänare: den förres kammarherre eller domestikos, den sluge Athames, och den senares livtjänarinna, den kloka Anna.
Athames roll i berättelsen är mycket viktig. I praktiken är det han som leder Yakanes stora hushåll och upprätthåller alla vardagliga kontakter med de många sökande, lakejer, leverantörer och fordringsägare som svärmar runt hans herre. Athames har det ekonomiska ansvaret för herrens militära hushåll, och måste trolla med knäna på ett alltmer avancerat sätt allteftersom hans herres ekonomiska situation blir allt mer ohållbar. Yakane lär sig för första gången att se värdet hos en civilist som Athames, och deras relation, om än präglad av skiljelinjen mellan herre och härskare ända till slutet, är ett av ömsesidig respekt.
Athames roll visavi Yakane liknar något den hos Posca gentemot sin herre Julius Caesar i HBOs serie ”Rome”. Posca spelas av Nicholas Woodeson, som i något föryngrad och än mer framträdande form fått bilda modell för Athames.
Se den enkla storyboarden ovan för Athames i relation till Yakane, och nedan till höger för Athames porträtt.
Den sköna Zoe, som presenterats mer fylligt i flera inlägg här innan, lutar sig å sin sida mycket på sin tjänarinna Anna, som i praktiken likt Athames sköter de löpande kontakterna med omgivningen och ser till sin härskarinnas hushåll. Deras är dock ett varmare band och Anna fyller också rollen som en slags modersfigur, eller ”tant” som Zoe kallar henne i mer intima situationer.
Annas uppenbarelse är inspirerad av den grekisk-amerikanska Olympia Dukakis, bekant från bl.a. filmen ”Mångalen” med Cher. Som delvis ansvarig för tillträdet till sin husmor är Anna kluven till Yakane och dennes relation till Zoe, och oroar sig för följderna av dennes våldsamma leverne och de politiska intriger han dras in i (se storyboard).
En karaktär som kommer att leda till oväntade kontakter är den från Salamora (motsvarande Katalonien) bördige Alfredo.
Han är en ung man som söker tjänst hos Yakanes kompani, och som kommer att åtfölja Yakane, Jack och de övriga i framtida händelser. Alfredo är en stilig yngling, men märkligt inbunden och samtidigt snarstucken, och kan ibland ge ett känsligt, lite osäkert intryck. Han har varit med ganska otrevliga saker och finner sig också utkastad ensam i den Aracanska miljön, avskild från sina landsmän. Det är sistnämnda som driver Alfredo att söka upp och så småningom ty sig till Yakanes sällskap.
Alfredos figur är lite lik den roll den fagre Vincent Perez spelar i ”Cyrano de Bergerac”. Jag ritade honom i helfigur, med en 1300-talsmundering som kombinerar västerländska och österländska element.
Vito är en annan av Yakanes män. Vitorio Luciano de Farese, som hans fullständiga namn lyder, påminner om Jack till kynnet och är en tämligen jovial natur och har olikt sin herre lätt för att tas med folk, men har inte samma framskjutna plats i Yakanes förtroende som Jack och hålls i stramare tömmar av sin befälhavare som ser med ogillande på hans många fruntimmersaffärer och tvångsmässiga kopulerande (Vito-karaktären är inspirerad av James Caans tolkning av Sonny i ”Gudfadern”-filmerna).
Här kan man se lite av utvecklingen av porträtt-tecknandet: Athames och Anna ritades för en tid sedan, i inledningen av de systematiska studierna av folk och fä i Aracanea, medan Vito är tillkommen senare, för bara någon månad sedan. En viss rutin har infunnit sig, och uttrycket som återspeglar personligheten har blivit tydligare känns det som.
*************************************
För en sammanställning av skisser och studier för min berättelse se
Rymden kallar…sublimt och mäktigt på samma gång
Det var en bra vecka för de som är intresserade av vårt universum. Fina bilder kom in från rymdteleskopet Apex och vi kunde se den mäktigaste kraften i universum ”live” – ett gigantiskt svart hål som slukade en stjärna…
I världens torraste plats i Atacamas öken i norra Chile, bland salpeterdammiga ödemarker där på sekler ingen regndroppe fallit, står APEX, the Atacama Pathfinder Experiment. Detta teleskop, som är frukten av Europeisk rymdforskning inom ramen för European Southern Observatory, står i avantgardet för så kallad submillimeterastronomi, som tar in de ytterst småvågiga frekvenserna som avges från gaser och stoftmoln i rymden. När sådana stoftmoln värms upp av solvindar från stjärnor runtom, eller komprimeras av någon anledning, avger de en svag värme, ibland bara några grader ovan den absoluta nollpunkten, som hittills varit alltför lite för vanliga radioteleskop att ta in.
Förr var således sådana stoftmoln främst hinder för vårt seende, en imma för våra ögon som sökte de mer uppenbara, lysande objektens ljus: stjärnor, galaxer, kvasarer… Men med APEX förvandlas de till huvudshowen. För stora moln av stoft och gaser är viktiga objekt i sig. Det är ur dem som stjärnor och planeter föds, och i slutändan galaxer och galaxhopar… De är tillvarons yttersta stoff, av vilken solsystem kommer till. Eller omvänt, de rester som blir över när en stjärnas liv brunnit ut, och den i sina dödsryckningar slungat sin massa ut i rymden.
Där skall de kanske sväva i evärdeliga tider, eller kanske, en gång, samlas åter och börja rotera, klumpa ihop sig igen, och så i dess centrum skall gravitationens mäktiga krafter som pressar själva atomerna samman, tända åter ett skapelsens ljus, och en ny födelse och en ny dag randas, för en nyfödd stjärna…
Tack vare APEX kan vi nu se dem klarare än någonsin, tillsammans med de stjärnor de omger, majestätiska syner av sublim skönhet som låter oss skåda ännu in bit in i tillvarons innersta. För den som söker bävan, och mystik, se in i de nya bilderna av molnet runt Messier 78 vid Orions bälte som APEX nu uppenbarat för oss. Det är, för att citera Christopher Hitchens, något annat än brinnande buskar.
Under tiden…2,7 Miljarder Ljusår bort
Eller neej kanske inte samtidigt, för 2,7 ljusår bort betyder som vi vet också för 2,7 miljarder år sedan… Jaja, detaljer. Forskare anslutna till NASA har sedan 2010 använt dels ett av teleskopen uppe på Maui-vulkanen på Hawaii och rymdteleksopet Galaxy Evolution Explorer för att följa vad som verkat vara en mycket, tja konstig supernova…som visat sig vara något helt annat.
En stjärna blir slukad hel av ett supermassivt svart hål med en massa runt 3 miljoner gånger vår egen sols, ett sådant som återfinns i galaxers mitt (inklusive vår egen kära Vintergata)… Det är groteska krafter forskarna fått fatt på, och första gången som man ser det där i realtid, så tydligt. En sällsynt chans också, det är kanske en gång på 10 000 år som en stjärna förtärs på detta sätt i ett grannskap där vi kan se det. Med vår nuvarande utforskningsteknologi skall tilläggas.
Se dataanimationen av teleskopens observationer under 139 dagar. Först ser man en prick som närmar rör sig snabbt, snabbt över himlavalvet… sedan bryter det löst. Den stackars stjärnan har ingen chans. Den långa plymen som syns röra sig och krökas inåt är alltså den sönderslitna stjärnans massa som sluxas av det svarta hålets vortex. En del reflekteras av tidvattenkrafterna vid händelsehorisonten och slungas ut i väldiga plymer av massa som sedan faller tillbaka ner… fantastiskt.
Jag kom att tänka på Soundgardens klassiska ”Black Hole Sun” som åtföljande musik…
————————————————————–
APEX-telsekopets hemsida http://www.apex-telescope.org/
Se även Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Atacama_Pathfinder_Experiment
- http://spacefellowship.com/news/art19208/picture-of-the-day-close-up-of-star-factories-in-distant-universe.html
- http://www.redorbit.com/news/space/1112526836/apex-captures-stunning-image-of-dust-near-orions-belt/
NASAs egen kommuniké och sida om det svarta hålets framfart http://www.nasa.gov/mission_pages/galex/galex20120502.html
Fler pressröster om det svarta hålet
- http://www.latimes.com/news/science/la-sci-black-hole-20120503,0,6876637.story
- http://www.dailygalaxy.com/my_weblog/2012/05/image-of-the-day-supermasive-black-hole-devouring-a-star.html
- http://news.ninemsn.com.au/article.aspx?id=8461359
- http://www.nydailynews.com/news/scientists-spot-black-hole-devouring-star-2-7-billion-light-years-occurs-10-000-years-article-1.1071874
Mera porträtt & dräktstudier – övningar för Bysantinska makthavare
Ansikts-och porträttstudierna i Aracanea, mitt fantasy-Konstantinopel, fortsätter med ett litet collage av makthavare där vi även tar en titt på deras avancerade utstyrslar.
Den bysantinska maktapparat som ligger till grund för den väldiga Kafkaistiska labyrint som protagonisterna stångar pannan blodig mot hade en mängd viktiga funktionärer.
Här har tidigare skrivits om den mäktige eparchen, dvs Konstantinopels prefekt eller ståthållare. Dennes makt sprang från att han samtidigt var chef för rättsapparaten, ordningsmakten i huvudstaden och alla korporationer och gillen. I Konstantinopel var hans inflytande överallt närvarande, nära undersåtarna.
Men det fanns ännu mäktigare ämbetshållare inom den kejserliga riksförvaltningen. Två av dem spelar viktiga roller i min berättelses kulisser, och meriterade därför lite skiss-studier. Främst var den s.k. Logothetes tou Dromou, också känd som Megas Logothetes. Logothetes är ett bysantinskt uttryck som betyder ”förvaltare”, och Logothetes tou Dromou (”Vägarnas Förvaltare”) var ursprungligen chefen för kurirerna och posten.
Det var ingen vanlig postgeneral vi pratar om. Som ansvarig för korrespondensen kom allt att gå via denne, och snart nog hade han fått en nyckelroll inom statsapapraten som ansvarig för främmande sändebud och gäster, vilket utökades till alla audienser…
När Bysans mer och mer kom att förlita sig på utländska legosoldater, vilka formellt sett var ”främmande gäster”, utsträcktes hans makt även över armén. Samtidigt en slags inrikesminister, spionchef och högste statssekreterare för förvaltningen – det var inte konstigt att Logothetes tou Dromou mot 1000-talet kom att kallas ”Den Store Logothetes”, och betraktas som en slags grå eminens i riket. Tänk ungefär den roll som kardinal Richeliu spelar i ”de tre musketörerna” av Alexandre Dumas och man får en aning.
Vi har bilder av logotheter bevarade, men i vanlig mening är det inte direkt realism som eftersträvas, även om vi förstås får vissa ledtrådar till deras uppenbarelse, som t.ex. en hovdräkts utsmyckning och snitt hos Theodor Mitochites (Logothetes tou Dromou i början på 1300-talet).
Jag försökte mig på en samlingsbild, där också den redan gjorda bilden på eparchen ovan kom med. Den föreställer, förutom Logothetes tou Dromou, också överbefälhavaren Megas Domestikos, samt två lägre tjänstemän, en lägre logothetes, samt en sekreterare, för att illustrera hur byråkrater på lägre nivå i den stora byzantinska apparaten kunde sett ut. Skissen fick en finish med tuschpenna och grå penselpenna för en lätt skuggning.
Allt är som sagt historiskt belagt, och ger en idé om hur de ofta tämligen utsmyckade och draperande byzantinska ämbetsdräkterna kunde se ut. En intressant sak är de knasiga huvudbonader som tycks ha präglat den bysantinska hovet i sen tid, och som är väl belagda i avbildningar som de ovan.
Bakom Logothetes står alltså Megas Domestikos, som var rikets formelle överbefälhavare för armén. Denna post innehades ofta av en släkting till kejsaren, men i mitt fall är innehavaren av ämbetet aristokraten Gregor Laskaris, vars roll blir viktig längre fram, när svåra tronstrider bryter ut i det sönderfallande Aracanea. Megas Domestikos är en representant för de stora ätternas makt och det militära etablissemanget, vilket syns på hans hovutstyrsel – den minner om en äldre, utsmyckad militär mundering sådan som t.ex från Chora-kyrkan i Istanbul till vänster (som för övrigt projekterades av Theodoros Metochites ovan).
Men hur visa hur en mäktig potentat personligen se ut?För Megas Logothetes fick jag inspiration av Joe Turkel, bekant för vissa som bartender i Stanley Kubricks ”The Shining”.
Han spelade också rollen som den mäktige Tyrell i en av mina filmfavoriter, Riddley Scotts ”Blade Runner”. Båda de rolltolkningarna inspirerade min gestaltning av figuren både litterärt och visuellt.
I ett avsteg från de märkliga formerav ceremoniella hattar som logotheterna bar inför hovet tecknades därför denne mer diskret. Klädd i ceremoniell toga (logothetes var hade också senators rang) kunde hans inflytande och skugglika makt mer visas via ansiktet och dess antydan om en (hån-?)leende beräkning . Megas Domestikos är en mer hård och storväxt man, och växte fram mer spontant, och Eparchen, som inspirerats av en yngre Andreas Papandreou, är ju ritad sedan tidigare.
Samlingsbilden är gjord i vanlig skissgrafit, i mjukhet från 2H till 4B, med borttagning av repor & damm i Photoshop och viss anpassning av svart/vit-balansen för bättre återgivning.
De där porträtten och bilderna kan verka frivola, men de har gett en hel del input för att beskriva de personernas manér och personligheter, och i vanlig ordning har researchen kring dem stärkt detaljerna och närvarokänslan i berättelsen. Ett win-win på alla sätt, utom ett, tidsåtgångens…
***************************************
En introduktion till Bysantinsk kosnt som förlaga för teckningar finns i
Fler studier baserade på bysantinska förlagor finns under kategorin
—————————————————–
En introduktion till de Byzantinska vindlingarna av befattningshavare finns att tillgå i http://www.thefullwiki.org/Byzantine_aristocracy_and_bureaucracy
Iron Sky – Rymdzeppelinare, Sarah Palin och ”Heil Kortzfleisch”
År 2018 återvänder amerikanarna till månen och nedstiger på dess mörka baksida för att staga upp presidentens opinionssiffror, och vad de hittar är… övervintrade nazister?
Finsk-Tysk Science-Fiction-komedi 2012. Med Julia Dietze, Götz Otto, Peta Sergeant, Udo Kier mfl.
Så ser i korthet upptakten till den Finsk-tyska filmen ”Iron Sky” som enligt uppgift skall ha kommit till de finska upphovsmännen i en dröm…(en som föregåtts av skapliga mängder Koskenkorva kantänka).
”Iron Sky” är en rätt knäpp historia, som byter ut anfallande aliens av vilka bioduken på sistone fyllts, med de ondaste men också tacksammaste driftsobjekten i historien, nazisterna.
På ett sätt står sig ”Iron Sky” väl i jämförelse med de senaste årtiondenas s.k. ”parodier”. Parodier på genrefilmer har förstås funnits länge, tänk bara Mel Brooks filmer, Monty Pythons produktioner eller den hysteriska ”Space Balls” som var så skruvat sjuk och inte duckade även för de knäppaste skämt att det blev befriande. Men alltifrån ”Den Nakna Pistolen”, då konceptets fördämningar helt släppte, har många mindre lyckade varianter släppts som egentligen inte parodierar utan som rakt av kalkerar en eller flera filmer och stoppar in lite skämt av varianten ”halka-på-bananskal” för att dölja att man inte har några som helst egna idéer… (se ”Scary Movie”-filmerna, ”Meet the Spartans” med otaliga andra).
-Vafan skall man kalla det, travesti? Parodi?
-Det är mer en satir…
-Vi säger väl Satir då…
diskussion i biofåtöljen vid visning

Iron Sky” ställer sig inte i plagierande fållan. Det är en satir med klara parodiska inslag med sikte på bl.a. ”Dr Strangelove” och aliens-anfaller-filmer som ”Independence Day” samt förstås driver med nazister. Men den spinner en egen historia och bygger inte scen-för-scen på sina förlagor, även om en och annan scen, som när reklamgurun Vivian Wagner skäller ut sina underlydande i Hitler i ”Undergången”-sti, är direkt dragna från en andra filmer.
– Heeeil Hitler!
-Sluta med det där! Heil Kortzfleisch heter det!
(PANG PANG SPARK SPARK)
-Jag antar att det heter ‘Heil Adler’ nu…
om titulatur för Ledarhälsning, befälhavare Adler och Månführern Kortzfleisch

Humorn skulle ha kunnat lida av att enbart baseras på ett enda skämt – och visst finns det ett sådant element, men man lyckas faktiskt ändå variera sig lite med skojigheter av typen drift-med-ikoner. Man driver inte bara med nazister, utan rätt konsekvent med Sarah Palin, med Obamas kampanj för presidentskapet, med rymdprogrammen, med Apple… Alla skämt funkar inte och det är rätt taffligt ibland, men några är rätt kul, som i motsvarande Förenta Nationerna där det skojas friskt med jänkarna, Nordkorea och… Finland, ”den enda nation som inte i hemlighet beväpnat sin rymdfarkost” (hehe, bara själva tanken på att Finland skulle ha ett eget rymdskepp är ju lite småkul).
En sak som man kanske saknar lite är en förklaring eller bakgrund till filmens absurda premiss – hur fan kom nazisterna till månen och etablerade sig där? En fånig James-Bond-superskurk-förklaring till det knasiga skulle räckt, men här får man faktiskt ingen förklaring alls. En miss, eftersom filmen rätt klart bygger utifrån de många, delvis konspiratioriska idéer som funnits i svang sedan andra världskriget (och underblåst av bl.a. Goebbels i nazipropagandan), på att nazisterna var i besittning av hemliga ”supervapen” och tekniska landvinningar.

Filmen gör rätt vitt bruk av specialeffkter, men dessa ärr väldigt ojämna – vissa, som rymdstridscener och allmänt allt där miniatyrer använts, är tämligen och ibland oväntat välgjort. Annat, som simuleringarna av låg gravitation, och faktiskt överraskande nog, explosioner, inte alls så bra. Allt handlar om budget antar jag, och ”Iron Sky” klarade faktiskt sin budget delvis med hjälp av sina fans – vad jag förstår kommer något i stil med en tiondel av pengarna direkt från insamlingar från privatpersoner.
Ifråga om skådespelare är den här filmen befriad från stjärnor, förutom kanske Udo Kier som minnesgoda känner igen som skurk i kända filmer som ”Blade” mfl – men annars är det diverse nya och mer obskyra ansikten, företrädesvis från TV, som kommer fram. Skådespelarinsatserna stapplar sig fram, överspelet är ibland monumentalt och har ett par pinsamma lågvattenmärken, men det gör kanske inte så mycket i sammanhanget… oftast.
”Iron Sky” lider egentligen mest av att den spretar lite väl mycktet. Den försöker ständigt ha glimten i ögat, men ibland är det tydligt att man eftersträvat verklig spänning – utan att man bibrigants känslan av att här kan allt ställas på ända. Den som vill ha spänning och konsekvent action gör bäst i att söka sig annanstans, men ”Iron Sky” funkar som popcornfilm för att dra på smilbanden, och med tanke på hur otippat den kom till är det ju rätt roligt att en sådan film alls kan göras. Dessutom är det tveksamt om Hollywood i dagsläget skulle klara av att t.ex. låta nazisterna tala tyska, eller skoja till det med den rätt hädiska stil som ändå genomsyrar filmen, och som mer än lite tydligt drar paralleller mellan nazistisk ideologi och amerikansk höger av det evangeliska och mer extrema slaget som tyvärr allt mer dominerar det republikanska partiet. Filmens slut, som inte skall avslöjas, är också lite småkul med en blinkning till ”Terminator”-filmerna utan att bli för allvarlig.
nazistiska motiv är så pass ikoniska att de i sig blir skämt utplacerade på oväntade ställen – som framgår av lite posteridéer för ”Iron Sky” nedan
Att filmen inte är längre än en timme och 33 minuter är i sammanhanget ett plus – filmen har heller inte så mycket större aspirationer än att roa och twista till vad som är för alla bekanta symboler och kulturella ikoner.
”Iron Sky” får ett svagt, men ändå, medelbetyg för en och en halv timmes småkul försök till satir. Någon ”Dr Strangelove” för 2010-talet är det defintivt inte, men ett par skämt, vissa kul scener, och undertecknads svaghet för Sci-Fi, politiska skämt och nazipastischer drar upp det hela från ”underkänt”.
——————————————————————-
¨Iron Sky” Oficiell filmsajt http://www.ironsky.net/site/
Om Studenttornet – tankar kring ett möjligt hus syskon
Det var ett tag sedan det skrevs om arktiektur här, men påmint av lokalpress och det alltid alerta nätverket YIMBY kan vi kosntatera att ännu ett bygge verkar vara på väg ut för att det är för intressant – Studenttornet.
Planeringen av det där huset har nu en gång pågått ett tag. Det som var nytt var att det häromveckan, när det verkade som om huset skulle skrotas, överraskande fick nytt liv av att Oppositionsborgarrådet Tomas Rudin bland andra har väckt tanken att man kan ändra planläggningen till ett nytt läge vid Tanto. (Se http://tomasrudin.wordpress.com/2012/03/31/har-ar-ett-forslag-ett-vackert-studenttorn-till-soder/, samt http://www.yimby.se/2012/04/nytt-liv-for-studentornet_1245.html.
Med anledning av nyheten i Södermalmsnytt av http://www.direktpress.se/sodermalmsnytt/Nyheter/S-Flytta-tornet-till-Sodermalm/ togs en titt på arkitektkontorets (Utopia Arkitekter)
förslagshus Studenttornet med bilder (Se http://www.utopia.se/projekt/studenttornet/). Många som studerat det har funnnitdet effektivt, genomtänkt, anpassat för den speciella situationen hos studenter…och annorlunda.
En annan byggherre helt utan gestaltning av sitt förslag, för att säga det som YIMBY, fick dock uppdraget i kölvattet av en mycket märklig planprocess som helt oanmält kapade huset med 70 studentlägenheter Man kan man misstänka att andra än rent estetiska orsaker står bakom att bygget klubbades ner på den föreslagna platsen. Det kan vara någon hänvisning till sådant som buller, närheten till Nationalstadsprken, eller vad som helst. En sak som man kan konstatera är dock en tendens, som var och en som följt byggen i Stockholm ända från Söder Torn på medborgarplatsen, över det totala debaclet med Slussen, i Hornstull, Norra stationsområdet, Stadsbiblioteket och manifesterad många andra gånger, är hur byggprocessen i Stockholm närmast konspirerats fram för att hejda originella byggen. Det finns ingen ursäkt som man inte i slutändan kan ta till för att avstå. Det påtänkta bygget är för stort, för annorlunda, det passar inte in, det är för modernt, det är för… Med sådan pervers logik kan man förvandla även ett hus mest positiva egenskaper till en nackdel.
Det föreslagna huset har en viss skala – inte jättestor, inte på något sätt (det finns redan mycket större hus i Stockholm redan). Men det märks. Det har en egen närvaro redan i kraft av sin storlek. Det har ett intressant och för Stockholm annorlunda formspråk. Det är inte till för en privilegierad penningstark grupp utan faktiskt för allmänheten, för nationens framtid och uppfyller ett trängande behov. Inget av detta spelar dock någon roll. Det kan verka närmast stolligt, men den som studerar Stockholmsbyggen kan notera att nästan inget argument har så låg status som att påskina att något behövs för en bredare krets människor. Jag säger bara Slussen.
Det svider för en Stockholmspatriot, men varje gång den här sortens frågor kommer upp blir man, om man har minsta bildning och utblick, åter varse hur provinsiellt och slutet Stockholm kan vara. Redan en kort förteckning från höften ger vid handen att mängder av liknande eller besläktade byggen finns runtom i världen, både i asiatiska megastäder som hos våra mindre grannar. Det visar just på det axiom som lägger sig som en blöt filt över allt tal om att bygga vidare på vår stad. Studenttornet är milt annorlunda än normen i ett extremt konformt Stockholm. Men Status Quo är så cementerad i folks hjärnor att de tror att allt som avviker det minsta är marsianskt.
Som lagd åt estetiska funderingar tog sig denna blogg en titt på om det föreslagna huset faktiskt är så speciellt. Inte för att racka ner på det, tvärtom. Men för att få vettiga proportioner på diskussionen.
Det som främst utmärker Studenttornet är två saker. Dels
- dess höghusutförande, det är en byggnad med typisk stadskaraktär, vars form fötts för att passa markutnyttjandet i en Storstad. Samt
- Dess brutna och åtminstonde ytligt lätt assymetriska form (det är trots allt en cylinder, vi talar inte om en tetraheder ställt på ett hörn eller något annat tillnärmelsevis radikalt).
Det är framför allt sistnämnda som framstår som så oooh-aaah-nytt.
Nu är dock själva tanken på att bygga s.k. building block houses – hus som består av mer eller mindre oregelbundna block som inte bildar en slät, symmetrisk yta men i den större skalan förenas till en enhetlig form, inte något nytt.
Ett tidigt exempel på ett hus som ännu framstår som mer originellt än Studenttornet var den första som byggdes enligt konceptet ”kapsel”-arkitektur: ett hus som bestod av massor med små funktionsbestämda block (ett block- en lägenhet) kallade ”kapslar”. Huset ifråga var Nagakin Capsule Tower och står ännu i Tokyo. Det blev färdigt 1972. Det är 40 år sedan. Lägg märke till att Tokyo är en stad där det finns verkliga, objektiva skäl för att vara återhållsam med galna arkitektoniska hugskott – staden riskerar ständigt att drabbas av jordbävningar. Det verkar inte ha hindrat folk att tänka nytt. Se mer i
http://moreaedesign.wordpress.com/author/phamtammy/
Alltså – kapselhus är inte alls något revoltionerande nytt.
Den nya datorkraft som idag är tillgänglig har dock underlättat byggandet av sådana här oregelbundna strukturer, genom att man kan simulera och beräkna hur krafterna sprids genom strukturerna och hur de veckade eller kantiga ytorna fungerar som vidfång och annat.
Nu kan man i sitt inre redan höra invändningar av typen ” Tokyo är världens största stad, och där finns andra pengar och de är asiater och det är så annorlunda och…” jaaadajadajada.
Men, man kan göra annat med konceptet än bygga höga hus. I själva verket möjliggör uppbrytningen av den stora enheltiga strukturen som ligger inbäddad i själva ”kapsel”-konceptet att man kan leka och skoja till det. Bara som ett exempel på sådant kan tas från en stad som är mer i Stockholms storleksklass: Barcelona. Byggnaden Kafkas Castle i Barca visar vad som är möjligt. Det ser ut som en smart treårings legobyggen. Vad man än kan såga om det är det i alla fall inte tris.
(Se http://aedesign.wordpress.com/2011/08/31/kafkas-castle-2/)
”Men Barcelona, de är ju spanjorer, de har flamencon i blodet, deras eldiga temperaments hus passar inte våra breddgrader och…” äh shut up.

Låt oss då kika på det som mest liknar Stockholm som vi kan få fatt på. Alldeles nästgårds, i Danmark, landet med de många korna och grisarna, finns det här konceptet, företrätt i Tietgenkollegiet. Om hus kunde yngla av sig vore det här Studenttornets lite bredare storebror. Och det mest ironiska av allt? Det innehåller – just det. Studentbostäder. Tietgenkollegiet är en succé, och oerhört populärt. En titt på kollegiets hemsida ger en insyn i varför, och av vad som vore möjligt här hos oss om inte våra beslutsfattare satt med sina huvuden nerkörda i Bullerbyns dynga. (se http://tietgenkollegiet.dk/ och http://aedesign.wordpress.com/2012/01/27/tietgenkollegiet-copenhagen-denmark/)
Exemplen och varianterna kan staplas på varandra. Se till exempel Big Building Block Houses. Det här är Trähus som tar tillvara på block eller ”kapsel”-konceptet, ritade av danska arkitektfirman CCP-BO för bygge i – neeej inte Shanghai eller något annat skrämmande konstigt och stort utan…Kouvala i Finland.
(se mer i http://www.modernarchitectureconcept.com/big-blocks-architecture-building-of-ccp-bo-kouvola-finland/)
Ännu en nordisk variant visar hur man kan ta en trött estetik, i detta fall senare tids nyfunkis, och göra det till något som åtminstone inte tråkar ihjäl en med sin blotta existens. Exemplet är Modern Architectural Buildings Apartment av firman Lundgaard And Tranberg. Inte direkt några galna metropoliter. De här byggnaderna är av traditionellt snitt och inga renodlade ”kapsel”- hus, såtillvida att man kan tydligt se husets huvdform och där vissa av de ingånde enheterna sticker ut från den, men absolut inte alla. Husen har till och med den ”rent, ljust och fräscht”- finisch som envar trött medelklassperson i Sverige tror är en fullgod ersättning för smak. Kom igen.
(Se http://davinong.com/design/10483/modern-architectural-buildings-apartment-by-lundgaard-and-tranberg)
Betyder det här att man kan kasta alla lokala hänsyn överbord och annama ”kapsel”-tekniken husromhelst? Absolut inte. Men det visar att Studenttornet är fjärran från att vara den psykedeliska arkitektoniska nyfundighet som det kan låta som här hos hos. Det avviker lite grann, det inför ett nytt element i vår sävliga stad men varken skriker, krossar eller dominerar sin omgivning. Om huset som skulel byggas var sådom utkasett för det betydligt större blockhuset nedan, Sako Arkitekters hus BUMPS i Beijing, Kina, kunde man väl förstå att det restes betydligt fler och starkare invändningar. Men man skulle få plats med tre Studenttorn inuti det där huset. Minst. (Se http://www.archithings.com/bumps-building-by-sako-architects/2010/08/28)
Det kan vara värt att påminna om en sak. I en mening består exempelvis ett hus som Turning Torso (ritad av en spanjor), som kommit att bli det moderna byggnadsverk i Sverige som många projekt jämförs med, av en samling icke-identiska strukturer, låt vara att de här har en dynamik och linje som ger byggnaden dess eleganta skruvande rörelse.
Det är symptomatiskt, och upphör aldrig att orsaka gallfeber hos de som skulle vilja se att sådant kunde byggas i ”Skandinaviens Huvudstad” som politruckerna självbelåtet kallar vår stad, i tron att det betyder något om man inte också är beredd att agera som en sådan, att det där huset står i Malmö. Malmö.
På detta kommer den konservativa hjärnan och stelbenta byråkrater sin vana trogna att stänga ögon och öron och med idiotens envishet anse det irrelevant, att framåtskridande och kreativitet inte berör dem, och fortsätta bruka svepskäl för att odla sin ryggmärksreflex som intet har med rationella eller ens estetiska ställningstaganden att göra – att leta efter hinder och inte möjligheter. Politik är att vilja har det sagts. I så fall måste man sluta sig till att den översvalladne viljan tyvärr vara att allt skall förbli som det är, och intet nytt se dagens ljus.
*******************************************
Andra inlägg på temat Arkitektur finns under fliken Arkitektur
För byggen och hus i Stockholm se bla.
https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/27/nagra-bilder-fran-victoria-tower-kistas-nya-hoghus/
https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/08/09/fotbollsarenor/
https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/05/04/ny-arkitektur-kan-ocksa-bli-fel/
————————————————————
Se också blogginlägget
Samt mer på YIMBY om Studenttornet
Tjejkraft, Feminism & Art Nouveau – för Alma
En symbol för en ung kvinna, eller flicka, eller en äldre också, om den så vill, med lite Art Noveau-influenser från förra seklets början.
Den internationella kvinnodagen kom och gick. Såsom distinkt rätt oentusiastisk inför de flesta sådana ”dagar” måste jag dock säga att om den där dagen har någon fortjänst är det möjligen att i artiklar och press påminna om att resten av året distinkt INTE är någon kvinnodag, och om allt skit som mänsklighetens bättre hälft får stå ut med runtom i världen. Några av de där artiklarna företedde feminismens symbol, Venus-symbolen med en näve i. Den kämpande kvinnans symbol, tecknet för den som inte låter sig trampas på, som kräver sin rätt. Jag har alltid gillat den. Och som ofta sker, strålade den alltid närvarande kraften från en 4-årig Musa ut, passande nog, och jag fick en busig idé…
Vore det inte kul om…
…man kunde göra en variant på den där symbolen som såg lite snygg ut? Och som den Bedårande Alma kunde tänkas tycka om?
En snabb skiss senare var det tydligt vartåt det barkade. Jag var tydligen (?) influerad av Art Nouveau, den dekorativa konstform som förekom ymnigt på bland annat affischer och tryck i början av 1900-talet och en av vilkens portalfigurer Alphonse Mucha jag studerat (se ovan).
Kommer någon ihåg ”artisten som brukade heta Prince”? Jag vet inte om det var för att killen stollade ut ett tag och ersatte sitt namn med en symbol (se ovan). Den där symbolen, som ibland benämns ”Kärlekssymbolen” är ju inte helt olik Venussymbolen. Prince orsakade en viss förvirring med sitt ”namn”, men satte bland annat den på flera gitarrer som hade symbolens roliga krull…
Det här åskådliggör hur konstiga idéer och influenser perkulerar i en tok som undertecknads hjärna, och ut kom en liten teckning….
Jaja, det är på ett sätt litet kitschigt, jag menar blommor & blad till en kvinnosymbol? Inte revolutionerande stuff. Och den knutna näven framstår inte så tydligt, eftersom blommönstren gör det svårt att urskilja inre linjer. Men totalintrycket är ju…ändå rätt snyggt. Dekorativt liksom. Och när jag visade det första tuschade utkastet för Alma sa hon ”Jaaaa! Den vill jag ha!”. Hon överraskar en ständigt. Jag hade inte riktigt väntat mig en sådan entusiasm för en delvis abstrakt symbol. Men den är ju ganska klurig, lite som en Mandala, som ju är populära för barn nu . Alma är bekant med sådana och sa promt att hon ville fylla i den… och frågade om den gick att ”göra i annan färg”.
Annan färg? Hon tog orden ur munnen på mig, för jag hade redan börjat fingra på olika varianter. Under borttagandet av smuts från första utkastet hade jag på kul testat att invertera den (se ovan). Och det som jag sedermera kom att jobba med var en blandning av inverterad och vanlig bild, där kanterna är som de ritats, med svart penna på vit bakgrund, medan ”fyllningen” är inverterad, med vita streck på svart. Den sammanlagda bilden erbjöd rätt mycket strul faktiskt, än en gång kom den bristande Photoshop-tekniken fram, för jag kunde inte få bort en ”vit kant” mellan de olika lagren. Det blev till att platta ut bilden och fixa allt för hand…och följa varenda blomblads kontur med fingret så att det inte syntes att bilden klistrats ihop. Stön. Men men, vad gör man inte…
Almas tal om ”färg” var klart värt att följa upp, och jag testade ett antal varianter av grundbilden med färg. Först röd, men varför inte grön eller magenta? Nedan kan några ses. Jag måste nog säga att jag gillar den röda bäst.
I slutändan blev det där som vanligt mycket mer jobb och pulande än vad man tänkt. Vissa lär sig aldrig. Men resultatet är ju ändå litet småkul. En blommig feminism, en behagfull stridis symbol. Söt och bestämd på samma gång. Som en liten tjej jag känner. Det slog mig att det ju är en symbol, en som man kan förete lite här och var…Och vore det inte kul om… man satte den där på en T-shirt till Alma?
Jaaa vicken bra idé…. (fortsättning lär följa)
En Passionerad Påskpiskning?
På grundval av påskhögtiden, och för att det är en film som jag ofta återvänder till… en liten tillbakablick på ”The Passion of the Christ”.
Berättelsen är förhoppningsvis bekant. I det romerskt invaderade Galiléen för litet mer än 2000 år sedan börjar en snickare predika ett delvis reformerat judiskt religiöst budskap, och får ett visst följe. Det här orsakar oro i olika kretsar av samhället, och det slutar inte väl för snickaren, som till slut finner sig hånad, torterad och uppspikad på ett kors.
Över tusen år senare hade den legendariske snickarens religiösa budskap bildat basen för en stor religion som dominerade västerlandet, och berättelserna om hans tortyr och kvalfyllda sista timmar kommit att bli en central och symboliskt laddad rit inom den s.k. romersk-katolska kyrkan. Diverse självspäkare fäste i processioner och andra rituella sammanhang särskild emfas på temat med snickarens plågor och tortyr som en slags rening och avståndstagande från den fysiska verkligheten och kroppens föregivet låga och smutsiga natur.
Det här draget kom att få ännu en skjuts och förstärkas efter den i historien oöverträffade massdöd som drabbade hela den civiliserade världen på 1300-talet – den s.k Digerdöden eller Stora Pesten (eng. Black Death). Lidande och död kom därefter att få en central mättad och överspänd betydelse i ett svårt traumatiserat religiöst samhälle och hänsyftades tillbaka på Kristuspassionen och de sista dagarnas lidande, något som inte sällan kom att anta märkligt sadomasochistiska anstrykningar som fortlevt ända in i våra dagar.
Intro en moraliskt tämligen anfrätt halvalkoholiserad och fundamentalistiskt kristen Hollywoodpersonlighet, en potentiellt saftig publik av obildade men trosnitiska kristna och en allmänst sensationalistisk kultur och voilá: en succé och en filmsnackis är ett faktum.

Mel Gibsons ”The Passion of the Christ” handlar alltså om den berömde snickaren Jesus ”Kristos” (”den smorde”), som den grekiska transkriberingen av hans namn kommit att bli.
Filmen, med Jim Caviezel i titelrollen, fokuserar nästan bara på de sista dagarnas tortyr och död av nämnde protagonist, i en orgie av självspäkning och förakt för köttet i en märklig och uppeldad kombination med frossande i köttslamsor, blod och stön av smärta som en medeltida flagellant skulle finna helt och hållet bekant.
Även antipatin mot den judiska miljön i vilken Jesus, som ju själv var jude, verkade i, skulle också varit helt i linje med en 1300-tals flagellants världsbild.
”The Passion of the Christ” väckte mycket motstridiga känslor efter sin premiär 2004. Å ena sidan entusiastiskt bifall, men också en berättigad diskussion och avståndstagande från många för hur berättelsen om Jesus-figurens sista dagar gestaltades. Här skall för enkelhetens skull tre invändingar ur högen dras fram.
Porträtteringen av det judiska högsta rådet av skriftlärda (sanhedrin) och deras anhängare är svårt antisemitisk och präglad av teorin om ”blodsskuld”, dvs att det judiska folket bär ett slags kollektivt och evigt ansvar för avrättningen av Jesus den Smorde. Det kan vara värt att notera att den här teorin om judarna som ”Jesusmördare” lett till mordet på oräkneliga judar sedan dess i diverse progromer och bildar en direkt länk till nazismens antisemitism.
Porträtteringen av romarna är svårt inkonsekvent och ohistorisk och präglad av den katolska kyrkans uttryckliga önskan att avlasta ansvaret för Jesus död från de ansvariga romerska myndigheterna – Kristendomen hade ju det romerska riket att tacka för sitt genombrott som religion, i och med att det blev det romerska imperiets statsreligion efter kejsar Konstantin.
Pontius Pilatus, som till skillnad från Jesus själv är en belagd historisk person, var en brutal och tämligen okänslig ståthållare i typisk kolonial romersk stil. I denna film dock porträtterad som en själfull och sofistikerad gentleman ansatt av moraliska och existensiella funderingar. - Vissa lätt bisarra inslag, som ett par lätt psykedeliskt inspirerade sekvenser med Judas, och också den märkligt androgyna gestaltningen av Satan i filmen liksom den klart osympatiska framställlningen av barn.
Frossandet, det perversa närkikandet i att se en människa plågas och torteras till döda, de lång närbilderna och åkningarna, den beslutsamhet det innebär att låta blodsplatter träffa linsen som om man filmade en verklig tortyr. Mer än en biobesökare drabbades av äckelkänslor, och även religiösa personer kände sig illa berörda av denna uppvisning i sadism och lidande.
Sistnämnda kan tyvärr inte dölja det faktum att fundamentalistiska kristna flockades till biograferna för att se filmen, inte sällan på anmodan av sina pastorer. Det bär syn för sägen, att porträtteringen av en människa som utdraget torteras ihjäl väckte helt andra känslor av andakt och bävan hos dem.
Det här är en film som gör mig djupt kluven.
Första gången drabbades även jag av dess välgjorda yta och den verklighetstrogna iscensättningen. För en autenticitetsgalning som undertecknad utgör figurer i nitiskt realistiska och tidstrogna kläder, samt detta att alla talar de samtida språken (även om man kan undra lite över frånvaron av antik grekiska, ett troligare medium i kontakter mellan folk från mellanöstern och romare) en svår lockelse. Jag hade också hört talas om Mel Gibsons svårigheter med att få filmen gjord, och förväntade mig inte en så pass bastant produktion. Man var motvilligt imponerad. Men detta föll undan vid efterföljandet tittar, faktiskt redan samma kväll, och det som kom i förgrunden var de andra och mer problematiska intrycken.
Som en fan av den undersköna Monica Bellucci är det förstås med en märkligt blandad förtjustning som man ser henne som figuren Maria Magdalena, oaktat att hon förstås är osannolikt vacker även med den tidens ickesmickrande vestiment.
Generellt är det för övrigt just scenerna med de två Mariorna, modern och Magdalena, som är de som ännu väcker viss genklang hos mig. Det är rörande, den enkla men slagkraftiga porträtteringen av t.ex en moders kärlek och omsorg om sitt barn.
Men dessa scener stärker också mitt avståndstagande från filmens budskap, och den omänskliga moral som vidlåder hela mythosen runt Kristus. Den Gud som tycker sig kunna kräva den här människooffret – och själv delta, om den tossiga treeninghetsläran är något att gå efter – och den sjukliga iscensättning som skall få betraktaren att se detta som något sublimt och heligt. Kristendomens centrala dogm, människooffret som renande och försonande akt mellan Gud och människa, framstår här som det nakna och perversa påhitt det är för var och en som har ett uns empati.
På ett märkligt sätt har The Passion of the Christ ändå blivit en film som jag återvänder till. Just iscensättningen av tortyren är så pass realistiskt och kväljande att jag kommit att använda mig av den som referensmaterial, bl.a. för den tortyr som drabbar två av protagonisterna i min berättelse, en av vilken också har vissa drag av Jesusgestalt. Men väl att notera, inte som något sublimt eller transcendent, utan som det traumatiserande övergrepp som det är.
Noteras kan också filmmusiken, som också väckt viss irritatíon, en som dock är lite malplacerad. John Debneys filmmusik har med rätta anklagats för att vara bombastisk, men det är att missa poängen. Det är meningen att den skall vara det, och den ligger helt i linje med filmens läsning av de omtalade händelser som porträtteras. Det är dit som kritiken måste riktas – annars är man bara en som både vill ha den blodiga jesuskakan men blunda för den överspända teologi som kommit att vävas kring de frånstötande delarna av berättelsen. Jag måste säga att jag gillar John Debneys musik, och använder den, fast för att sätta ljud till krig och naturkatastrofer… (som ”Resurrection” nedan)
Några fler bilder från filmen
Det slutgiltiga omdömet för den här filmen är ett lätt otillfredsställande Medioker. Snyggt genomförd och några guldklimpar mer än vägs upp av dess budskap och tortyrvouyerism
——————————————————
För mer info om filmen se http://www.imdb.com/title/tt0335345/ och http://en.wikipedia.org/wiki/The_Passion_of_the_Christ. Filmens egen site är http://www.thepassionofchrist.com/v2/index.html
Storyboards- sneek peek på Corinna som högsta konkubin
En liten fredagsskiss efter alla bedrövligheter med terrorister, ACTA-lagar och annat deprimerande: en skiss på den vackra Corinna i egenskap av Sultanens främsta konkubin.
Corinna, vars anatomiska skisser ännu inte presenterats här, är ett favoritmotiv. Här ser man henne i den position som halayik, framstående konkubin hos den store Sultanen, Guds skugga på jorden och allt det där, i vilken hon kommer att spela en stor roll i min berättelse. Bakgrunden skall vara interiören i det stora palatset i al-Kash, mitt fantasy-Kairo, där intriger liknande de hos sultanerna i Istanbuls harem och deras fala odalisker kommer att utspela sig.
Inspiration kom från lite orientalistiska tavlor som Charles-André van Loo’s (1705-1765) ”Sultane”, samt från min egna samling urkunder. Mamluckriket har inte riktigt gett ifrån sig den mängd vackra målningar och miniatyrer som finns från det osmanska riket, så vi får förstås extrapolera och försöka föreställa oss saker och ting, och hur de vida kläderna skulle sitta på den långa Corinna.
Som vanligt var det mjuk blyerts som gällde, med en lätt efterbearbetning för att främst ta bort det koldamm och fläckar som alltid blir på en blyertsteckning.
Corinnas figur flöt rätt lätt under pennan – ett tacksamt motiv, om det någonsin fanns ett. Däremot var det inte utan visst gnäll och gnöl som jag stretade mig igenom stolens detaljer. Skissen är därefter i och för sig rätt klar. Mer mönster för hennes kläder behövs, men det får jag lägga på i efterhand med ritfilm, liksom text på arabiska som löper längs hennes trons inre ram.
Redan som den är fångar den dock hennes uppenbarelse väl. Kläderna är förstås korrekta, liksom accessoarerna. I handen har hon en liten ridpiska, inte för att hon använder sådan utan för att det är symbol för en högburen dam i Kiralatet, mitt fantasykoncept för verklighetens Mamlucksultanat. Porträttlikheten till hennes förlaga, den anslående modellen Samantha Dorman blev också OK för storleken. Blicken är fokuserad, och antyder att någon annan står där i rummet, en undergiven tjänare eller äskande undersåte. Förhoppningen är att man ser en inte enbart vacker utan också respektingivande och upphöjd kvinna, vars auktoritet står klar och bidrar till hennes utstrålning.
Fler skisser och teckningar på Corinna kan ses under hennes tråd
”Corinna”
Inspiration från filmposters och den sköna Rebecca för en kvinnlig antihjälte
Ett räddande av arbetsdatorns filer ger skäl för att fira och möjlighet att ägna tid åt att fila på en skön men fruktansvärd uppenbarelse, den vackra Kati sådan som hon kommer att framstå när hennes själ vänts från ljuset efter inkvisitionens tortyr.
Det såg inte bra ut ett tag där – i en vecka verkade det som om alla bilder med henne, många fler än vad som postats här, skulle vara räddningslöst förlorade. Det är skäl för stor glädje att så inte är fallet. Så fortsättningen på diverse funderingar kring barnsoldater och KONY 2012-kampanjen får vänta.
Kati är den mest genomarbetade av de kvinnliga karaktärerna i min berättelse, med kompletta bildsviter och hela sin livsberättelse från födsel till död beskriven och illustrerad. Min musa, och sinnebilden för Katis utseende, är den amerikanska fotomodellen, b-filmskådespelerskan och stridskonstutöverskan Rebecca Ferratti, vars skönhet och kick-ass-framtoning inte nog kan prisas. Hennes egen kroppsliga framtoning har kommit att förändras med åren, från en påtagligt slank men vältränad till mer och mer styrketränad och bodybuildad.
Det där inspirerade mig under en tid att ägna uppmärksamhet åt den förändring som Kati-karaktären genomgår efter att inkvisitionen torterar henne henne i min berättelse, en traumatisk vändpunkt i hennes utveckling som leder in henne på en våldsammare och mörkare väg. Frågan är hur hur man kan illustrera den inre omvandlingen skulle kunna tänkas avspeglas i hennes uppenbarelse.

Yngre Kati stående se inlägg https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/02/15/lite-puss-o-kram-sa-har-efter-alla-hjartans-dag/
I sin mer utvecklade skepnad blir hon dock ännu mer muskulös. . Det får henne att se lite mer…liksom satt ut, mer maskulin och kantigare, trots att de grundläggande proportionerna förblir desamma. Den underliggande slanka och välformade kroppen är där, men med några små förändringar, väl baserade på vad som är effekterna av stenhård träning, markeras att här har ett skifte skett i inriktning av kroppens bruk, bort från ritt och vad vi skulle kalla intensiv men normal motion, mot en mer instrumentellt inriktad kroppsform. 
Liksom ett annat sätt att bära upp det. Det är svärdet, kampen och en ny mordiskhet som sätter avtryck där, och en ruvande, mer tillbakahållen hållning. Den unga Kati hade ett livligt och intensivt uttryck. Jag ritade henne nu som inte alls utlevande, mer dyster och kall i hela sin persona.
Efter att en vettig skiss i mjuk blyerts (2H-2B-4B) mejslats fram jobbade jag fram varianter och arbetade med skuggorna, svärtan och anatomin i GIMP för att se var skuggorna hamnade bäst och hur kontrasten borde uttryckas. Jag hade tidigt bestämt mig för att föra över den mjukt skuggade och måhända mest realsitiska varianten över till en mer uttrycksfull form, med tuschning.
Med själva den kroppsliga strukturen bestämd kom den nya tuschpenseln väl till pass för att med användande av stark svärta och korsade streckade skuggor trycka än mer på starka kontraster, passande för en mörkare och mer olyckbådande gestalt, men som förhoppningsvis ändå har en länk bakåt, till feminin kropp och ett slags kvarvarande minne av mjukhet och rondör som inte bara är hårda muskler. Det var en övning som vanligt, och brytande av ny mark, men en som nu känns mer bekväm.
Under arbetet med tuschning kom jag att tänka på en diskussion om filmposters och vad de skulle kunna tänkas uttrycka som låg färskt i minne efter några inlägg på ämnet (se t.ex. inlägget om filmposters här). En filmposter och film vars aktier står högt hos mig, Brian de Palmas ”Scarface” med Al Pacino i en av sina mest minnesvärda roller, smög sig in , och som inspiration men mest av allt en slags tribute, monterade jag bilden för att efterlikna den svart-vita postern av Al Pacino.
De två fälten uttrycker dels en starkt renodlad idé, dels den svarta och vita sidan hos protagonisten, i filmen som hos Katis plågade karaktär. Jag kompletterade själva figuren med de talrika ärr som hon bär efter tortyr, som hos henne som framstår som ett märke, likt de hos hennes älskare och antagonist Yakanes kropp, på vad hon varit med om men också på den nya orienteringen mot lidande och smärta i hennes varelse… Jag körde också bilden genom ett filter som får den att se ”fotokopierad” ut, lite mer skitig och mindre perfekt, med vita fläckar i de svarta, och jobbade in den svarta panelen med skuggpartierna på den högra sidan…
Som en blandning av ingivelse, övning och en utflykt i hur man jobbar med uttryck och kroppsspråk var det en bra upplevelse. Datorn Obseqium är död, men Kati och de andra bilderna i den, lever.
*************************
Det här inlägget slutfördes med soundtrack-musik, en personlig svaghet, och Globus – Diem ex Dei från albumet ”Epicon” kändes extra passande för Kati
Bysantinska Studier – Konceptdesign för Kyrkor i Aracanea
En serie utkast till konceptdesign för mitt eget fantasykonstantinopel, det mäktiga Aracanea, specifikt dess mäktiga kyrkor, till hjälp för att skapa storyboards och skriva den berättelse som utspelas där.
Riddarborgen är för många den stereotypiska medeltida byggnaden. Detta är förståeligt, med tanke på medias framställning, den historieromantiska framställningen av riddare och av kungar, en projektering bakåt av 1800-talets just romantiska ideal. Men, speciellt för kristendomen, som ju verkade på resterna av det sammanfallande romerska riket, var detta ett faktum som kräver kraftig kvalifikation. Borgen var en viktig struktur, speciellt efter 1000-årsskiftet var den en symbol för den nya feodala ordningen. Men de framväxande städerna dominerades, liksom det andliga livet generellt, av kyrkorna. Alla som blickar ut över Gamla Stans kyrkospirobelamrade siluett kan börja ana det där – speciellt när man betänker att den största enskilda strukturen, det nuvarande Kungliga Slottet, kom på plats efter 1700.
Även i det Östromerska riket, a.k.a Bysans, som inte befann sig i samma sorts förfall, var detta sant. Där var statsmaktens sammanflätning med kyrkan av ett annat slag – framför allt för att det tja, fanns en stat kvar. Detta var fullständigt glasklart i den enda megastaden i kristendomen under mer än 500 år, Konstantinopel. Hela stadens indelning var markerad av de många kloster och helgedomar som gav namn åt de olika kvarteren och stadsdelarna, många av vilka tyvärr inte står kvar – förutom bränder och jordbävningar utsattes staden för stor förödelse under först det fjärde korståget 1204 och sedan efter den ottomanska erövringen 1452 då många kyrkor förstås fick ge vika för nybyggda moskéer. En vy över staden och beskrivningar över livet i det skulle alltså domineras av den allerstädes påtagliga närvaron av kloster och kyrkor.
Konstantinopel var fylld av mäktiga kyrkor, från de Heliga Apostlarna, till Hagia Eirene till Pantokratorns kyrka… och störst av dem alla var Hagia Sofia, kristenhetens största kyrka före byggandet av den nya Peterskyrkan i Rom. Hagia Sofia beställdes och byggdes på rekordtid av de framstående arkitekterna Isidorus och Antemius på order av den lätt megalomaniske kejsar Justinianus I under det östromerska rikets storhetstid på 500-talet, och var från början tänkt som just ett storvulet monument ”till Guds Ära” som man sade, men i första hand för att visa på Statens makt.
Jag har studerat Hagia Sofia mycket genom åren, som varje bysantinskt anstucken person. Dess imponerande anblick till trots, och det sinnrika utvecklandet av t.ex. pendentiv för att lyfta dess väldiga kupol, är dess nuvarande utseende inte helt och hållet avsiktligt. Den hade en mer ren fasad från början och de enorma stödstrukturerna runtom tillkom efter att jordbävningar raserade delar av kupolen inte långt efter dess byggande.
Jag försökte tänka mig en liknande kyrka med en delvis annan fasad och utformning, men i samma tradition. Efter mönster från dess äldre ”systerkyrka” Hagia Eirene, vilken ockås tjänsgjord esom kejserlig kyrkna, gjordes flera snabba skisser, formaliserade i ett slags utkast till plan över fasaden från två håll. Skalan är densamma som för Hagia Sophia, men just de stora runda valven med många fönster fullföljdes efter Hagia Eirenes mönster, för att ge min egen Ekklesia Sotiros, Frälsarkatedralen, dess karaktär. Även jag lade till stödstrukturer, men samlade dessa på dess kortsidor, något som mycket väl också kunde ha gjorts på Hagia Sofia – i själva verket varnades det under dess konstruktionstid just om faran av en så hög kupol. Frälsarkatedralen i Aracanea byggdes kanske lite långsammare – mitt sätt att ge återupprättelse åt Isidorus och Antemius.
Från det supermaxade exemplet till ett mer konventionellt. Ett antal av de kyrkor som numera står, som just St:Peterskyrkan i Rom, är byggda uppepå kyrkor av äldre snitt. Jag funderade på hur man kunde göra en konventionell bysantinsk kyrka imponerande eller iögonfallande nog om man inte var beredd att ta de kreativa risker som just Justinianus tog. Jag föreställde mig att Aracaneas grundare kejsaren Aracansus förstås ville bygga en fet kyrka, men saknade de genier som sedermera smäckade upp Frälsarkatedralen. Hur göra? Tja man kunde, som t.ex Herodes gjorde när han satte upp det Nya Templet i Jerusalem före kristi förmodade födelse, sätta en traditionell konstruktion på ett jättefundament, och ”sträcka ut” den till dess maximala storlek inom ramen för vad strukturen kunde bära.
I sådana banor ritade jag, utifrån en mer vanlig kyrka som t.ex. Hagioi Pantes, min ”Det Nya Rikets” Kyrka, med ett överdimensionerat fundament med tillhörande ramp, och utsträckt och därför i behov av stödstrukturer, tronar uppe på en kulle och dominerar sin omgivning trots sin annars inte nydanande stil.
Slutligen en kyrka kring vilken mycket dramatik och action utspelar sig. Apostlabergets Kyrka, uppe på en kulle, är min tribute, om man så vill, till De Heliga Apostlarnas kyrka, som fordom stod på Konstantinopels fjärde kulle. Framträdande var dess kupolbeströdda tak, vilka sägs ha stått modell för bl.a. Markuskyrkan i Venedig. Planritningar och moderna datasimuleringar tar fasta på det där.
Jag studerade dem, men för min egen kyrkas fasad lånade jag en annan försvunnen storkyrka, St:Johannes kyrka i Efesos i nuvarande Turkiet. Dess fasad i tegel kombinerad med ljus sten tilltalar mig – jag gillar tegel och dess varma färg, och det finns också en viss enkelhet i det, som på sätt och vis kontrasterar och förmänskligar den annars monumentala skalan. Min Apostlabergets Kyrka har försetts med en rad stödpelare på sidorna för att skydda den just mot jordbävningar och möjliggöra en större mittkupol, som annars lätt skulle rasat, som ju först skedde med Hagia Sofias.
Arbetet med de här arkitektoniska studierna och designen av byggnader syftar till att förfina och levandegöra visionen av Aratauma i min berättelse och de vidhängande storyboardsen. Man kan se utvecklingen från tidigt koncept, när själva grundidén till Apostlabergets siluett stakades ut nedan…
…till den mer detaljerade bild nedan, som blev möjligt tack vare mer noggranna studier. Jack och Yakane närmar sig kyrkan, och redan arbetet med bilden fick mig att trycka mer på den känsla av litenhet och åtföljande oro som framför allt den troende Jack känner för att stöta sig med de mäktiga munkarna däruppe…
Bortom uppgången till den yttre gården, med sin massiva tegelgrund bak vilken kyrkans fasad sträckte sig mot himlen, skymtades de breda trapporna som ledde upp mot dess portar. Jack stannade till och såg uppåt mot de dubbla pelarraderna som bildade den yttre inhägnaden till gården framför huvudingången. Han vände sig oroligt mot sin befälhavare.
”Det kanske vore, ni vet, vist eller, tja praktiskt, att inte reta upp prästerna för mycket här i deras eget tempel herre, eller hur? Inte för att jag menar att ni inte skulle bete er vist eller praktiskt…” Han syntes påtagligt nervös på denna heliga plats vars makt låg i sådan öppen dager…
Flera av de kyrkor som stått modeller för mina egna små skapelser finns inte kvar idag. Det är ett medvetet val. En hyllning, om man så vill, och mitt sätt att ge dem nytt liv, i mitt egna Inre Landskap, tvillingvärlden A’ratauma. Där kan de för evigt stå, och vittna om den bysantinska civilisationens estetiska och andliga ideal, vilka bar arvet från det romerska riket under Europas skymningstid, intill dess att en renässans tog sin början som åter skulle göra Västern stort.
**************************
Se tidigare studier, teckningar och inlägg med fokus på bysantinsk arkitektur
Dumskallarnas konspiration att Bestycka Gotland?
En kul reklamkampanj med ett litet oväntat anslag
När jag förra veckan ögnade igenom Fria Tidningen höll jag först på att… inte sätta kaffet i vrångstrupen kanske, men undra om inte det var dags för ett besök hos optikern…
BESTYCKA GOTLAND! Vrålade annonsen ut, med en uppmaning till folkpartiet att göra allvar av sina löften och föresatser och ordna så att ”Varje vapenför person på Gotland ska militärtränas” och se till att Gotland förses med NATO-kärnvapenstridsspetsar för att avskräcka (?) ryska missiler…
Eeeeh?
Det är kul. Speciellt de konsekvent genomförda detaljerna som hänvisningen till en tänkt kampanjsida (http://bestyckagotland.se/) och bruket av en logga med Gotland i ett prickskyttekors… Det smälter väl in med de smått schizofrena budskapen som trummas ut i bildtexterna…
Det här är ett exempel på en ”antireklam” eller skämtkampanj som man vid närmare påseende skall inse är så pass bisarr eller knasig att det leder tankarna åt önskat håll, det håll som är reklammakarens egentliga syfte. I det här fallet är det Alliansfritt Sverige, en grupp som verkar företrädesvis på nätet med udden riktad mot den borgerliga regeringens fyra partier, dessas utspel och politik, som står bakom annonsen. Syftet verkar vara att dra löje över framför allt folkpartiet, det enda regeringsparti som öppet verkar för NATO-medlemskap och som troligtvis framstår som mest ”hökaktigt” för Alliansfritt Sverige (se föreningens egna motivation av kampanjen på http://www.alliansfrittsverige.nu/2012/02/var-kampanj-bestycka-gotland.html).
Det här greppet är förstås inte unikt på något sätt. Att genom parodiska och/eller ”kamouflerade” kampanjer håna eller avslöja en tänkt motståndare är ett hävdvunnet grepp, även om det mest brukats i marginalen, antagligen på grund av risken för missförstånd (och troligen för att etablerade politiska partier inte direkt graviterar mot humor…). Genren fick en skjuts framåt anda av filmen ”the Yes Men”, (som efter sin stora framgång också fick en uppföljare ”The Yes Men fix the World”) där de två aktivisterna lurar media och näringslivsrepresentanter genom att utge sig för att vara just representanter för olika företag och organisationer och antingen säga sanningen eller komma med absurda förslag som möts av misstänkt litet ifrågasättande…
(Se vidare om The Yes Men i http://theyesmen.org/)
Med internets och användarinnehållets genombrott har greppet dock fått ökad spridning. Den moderate kandidaten Anton Abele blev t.ex föremål för mängder av parodier på sina valfilmer och uttalanden inför valet 2010, något som bara förstärktes av hans märkliga och aningslösa tilltag att försöka stoppa parodifilmerna – det senare blev i sin tur ämne för löje, som t.ex i en s.k. ”Hitler-parodi”.
Jag måste säga att de där kampanjerna har en lätt bismak av det ironiska 90-talet – det finns en slags distans i dem, en känsla av att även den som parodierar inte riktigt tar saken på allvar. Av att den är mer intresserad av att verka fräck och smart än verkligen påverka frågan. Men det oaktat så är de som mest verksamma de som riktas mot just fullständigt humorbefriade motparter – då framstår just behovet av löje som desto mer trängande.
FP verkar ana det där – de håller i alla fall god min i elakt (?) spel, och tar saker med en klackspark enligt http://www.resume.se/nyheter/reklam/2012/02/03/folkpartiet-valkomnar-bestycka-gotland-kampanj/. Och det kan man delvis förstå, eftersom bara det faktum att försvarspolitik tas upp antagligen är ett plus för Fp, som ju valt att hålla en distinkt profil i de frågorna. De agerar antagligen enligt devisen ”all reklam är bra reklam”: Björklund et ales kan säkert bagatellisera bort de mer bisarra uttalandena, men sedan har de beretts en arena för att prata om något som de ju gärna vill orera om. Så OK – Alliansfritt Sverige kan kanske få Folkpartiet på kroken genom kampanjen, eller åtminstone få folk att skratta lite åt de haschrusiga kommentarerna.
Men sedan då?
——————————————-
Kampanjen och dess turer sedan avtäckande följs bäst i Resumé: http://www.resume.se/nyheter/reklam/2012/02/02/bestycka-gotland/ och http://www.resume.se/nyheter/reklam/2012/02/03/folkpartiet-valkomnar-bestycka-gotland-kampanj/
Länk till Fria Tidningen, där affischen kan ses som helsidesannons i pappersupplagan: http://www.fria.nu/
Andra pressröster och bloggar om kampanjen:
- http://www.dagensopinion.se/alliansfritt-sverige-attackerar-jan-bj%C3%B6rklund-med-hans-egen-fr%C3%A5ga-0
- http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article14353879.ab
- http://mobil.helagotland.se/Default.aspx?id=6978448&p=
- http://rodaberget.wordpress.com/2012/02/02/alliansfritt-driver-fp-kravet-bestycka-gotland/
- http://martinmobergsblogg.blogspot.com/2012/02/ett-avdammat-fp-forslag-om-att-det-ar.html
- http://cornucopia.cornubot.se/2012/02/styrkeforhallandena-ryssland-sverige-i.html?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+blogspot%2FxnFd+%28Cornucopia%3F%29
- http://www.newsmill.se/node/36381
Lite Puss o Kram så här efter alla hjärtans dag?
Och kanske läge att redovisa utvecklingen för en serie studier av tja, romantik eller kanske till och med erotik, kind of…
Tidigare har storyboards för mer lågmälda och ömma stunder redovisats här, exempelvis bilden på Yakane och Zoe i ett eget inlägg. Förutsättningen för sådana bilder är dock att man har koll på den mänskliga figuren i olika vinklar och i olika grad av avslappning och mjukare rörelse. Och vill man gå längre, åt att figurerna kysser eller omfamnar varandra, tillkommer att deras kroppar måste samspela, tyngd och balans fördelas, och så vidare. Det där kräver studier, i alla fall för mig.
Det började som så ofta med små kladdar, som exemplet här bredvid. Men parallellt började jag omarbeta en del riktiga skisser med kol och blyerts åt det hållet, och det gav i sin tur upphov till en hel serie utkast och studier. Föremålet för de där teckningarna är förstås några av protagonisterna i min berättelse, och behovet är att klart och tydligt se dem framför sig när de är mer bara, i kärvänligare position inklusive kyssar.
En som är uppenbart intressant ur den synpunkten är är den här förut omnämnde Yakane, en stor luns till man. Eller låt mig refrasera. En bautastisk grobian, en och nittio lång och hundra kilo muskler. Nå det finns kvinnor som uppskattar en man som är stor på alla sätt, och han har sina dagar, Yakane. Inom berättelsen träffar han således på den fantastiska, ja paralyserande vackra Kati, och lyckas med bedriften att bli hennes man och älskare. Frågan är hur den store tatuerade mannen på bilderna tar sig ut i sadåna situationer?
Förlagan för Katis vältrimmade och kvinnliga uppenbarelse är skådisen-kampsportaren-modellen Rebecca Ferratti, så det finns en del material att studera. Kati är alltså ingen liten vek ärta hon, utan har kraft i rygg och en stenhård höger, som Yakane väl finner ut. Men tja, den kroppsliga skillnaden är ganska påtaglig. Och som en god vän sade: ”Alltså hur gör de? Egentligen”?
Det där är en farlig fråga att ställa till undertecknad. För man börjar fundera. Förr eller senare spiller det dock ner på papper, och svaret uppenbaras förhoppningsvis…. Inspiration finns det gott om. Dock, och det är definitivt ett allmänt råd, är det en bra idé att styra bort tanken från det mesta av erotik eller pornografi inför de här studierna, för att inte påverkas för mycket i den inre bilden. Så har jag också gjort, med ett undantag – tecknaren Serpieri, vars teknik för att just teckna framför allt mjuk hud och den rundade kvinnliga formen inbjuder till efterföljande. Men vad gäller själva scenerna har det kommit väldigt spontant, en av de där bilderna (nedan) fick t.ex. sin första skjuts av en reklam för ett elbolag…
Nu är syftet med de där studierna att hitta själva det kroppsliga uttrycket. Men också en hjälp i att se protagonisterna i min story i en situation som tja, är mjukare och mer behaglig, en del av livet tveklöst, men som ändå omges av vissa knasiga tabun. Vi tror oss ofta vara mycket frisläppta här i Sverige. Och visst, jämfört med afghaner kanske det stämmer, men det finns ändå en spändhet i rösten och en märklig tassande ton i både uttryck och bildspråk när man kommer till temat kärlek och romantik, speciellt ifråga om det mer konkreta uttrycket. Som om det ändå vore något väldigt annorlunda och väsenskilt från andra ämnen, som man inte kan prata om eller visa i blandade sällskap.
De här små övningarna, som också i slutändan skall underlätta för storyboards såväl som beskrivningar i textform, är delvis ämnade åt att lyfta en del av den där spänningen. Speciellt, och det gäller de kvinnliga karaktärerna mest, finns det ett element av svår självövervinnelse i att våga fästa dem på papper. Jag blir väldigt nervös över det närmast garanterade misslyckande det innebär att tro att mina darriga fingrar kan ge form åt deras anslående gestalter. Sådana hang-ups kan dock inte tolereras. Bit för bit, måste tekniken lyftas för att bättre kunna göra dem rättvisa. Med kol och blyerts och lätt utsmetning skall dansken på knä… eller nåt.
För övning av rittekniken i sig är också de här små studierna väldigt fruktbara. Att få bukt med koldammet, mjuka upp med försiktig utsmetning med fingrar och suddning, ge akt på högdagrar och skuggor… Allt är övning, allt leder framåt. Närmare figurerna, närmare en vettig process för att plocka fram de inre bilderna.
Den nedersta av de där bilderna skildrar Yakane med hans vännina och sedermera fru, den likaledes mycket tilltalande Corinna. Den tillkom väldigt snabbt för min söliga arbetstakt, bara ett par timmar från idé till skiss till teckning (det är framför allt ansiktenas vinklar, uttryck och porträttlikhet med sina förlagor som drar ner takten). Det syns i och för sig, men tekniken börjar ändå sätta sig så smått.
En av de knasigare fördelarna med de här studierna och liknande är att man kan erfara något väldigt tacksamt i att rita de där karaktärerna i sådan behaglig aktivitet, omfamnande varandra och lite glada för omväxlings skull. Lite som om man gjorde dem en tjänst. Knasigt som sagt. Det här är långt ifrån alla bilder av den här sorten, och vid tillfälle kommer fler, och med andra personer, att redovisas. Jag har börjat snegla på andra tekniker också – den nya bläckpenseln har börjat ge ifrån sig intressanta spår i den riktningen…
**********************
Tidigare kroppsstudier av främst Yakane finns på den speciellt tillägnade kategorin https://paulusindomitus.wordpress.com/category/foljetonger-posting-serials/studier-i-anatomi-utseende-for-aratauma/studier-i-anatomi-utseende-yakane/
———————————–
Några bilder på Rebecca Ferratti, förlaga och inspiration för den sköna Kati kan ses på
En bild säger mer än 1000 ord – Om Serendipitet, oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 2
Del två av en liten betraktelse över upphovsrättsövertramp, eget skapande och filmposterns estetik.
Serendipitet (f. eng. Serendipity) är ett av mina favorituttryck. Det betecknar en upptäckt eller nydanande idé som påkoms oplanerat, eller av olyckshändelse.
När jag recenserade filmatiseringen av Stieg Larsson-romanen ”Män som hatar kvinnor, ”The Girl with the Dragon Tattoo” trampade jag, som redovisats i föregående inlägg, in i ett gränsland vad gäller upphovsrätten. Man får redovisa vissa bilder, men inte alla. Det finns en citaträtt, men bolagen skulle helst vilja toppstyra det där. Och så vidare.
Men serendipitin var att en av bilderna var en spännande doldis. En fotograferande och bildbehandlande privatperson gjort en egen filmposter på filmens tema som del av ett slags studieuppgift, och när jag kastade ut mitt lilla nät efter bilder för att illustrera mitt inlägg kom hennes med tillsammans med filmbolagens egna material. Hon, för det är en en hon, en fotograf med signaturen Beckiuzz, har huvudet på skaft och fick syn på sin poster i mitt inlägg, där den var kopplad till en kopia i min blogs databas…. Mån om sina rättigheter, som sig bör, bad hon mig först att ta bort den från inlägget.

beckiuzz poster - baserad på självporträtt, se http://www.flickr.com/photos/beckiuzz/6519923039/in/photostream
Självklart, det är ju helt och hållet hennes skapelse att förfoga över. Bort med den. Men…
Men episoden kittlade min galna hjärna. Man har inte tiotusentals digitala bilder på filmposters för ingenting. Och den där postern är bättre än de officiella tycker jag nog, i sin avskalade enkelhet. Så jag bad snällt Beckiuzz, som egentligen heter Rebecca, om att få använda bilden i ett särskilt inlägg, och länka till hennes galleri och photostream på Flickr, där bilden kan ha legat ursprungligen (jag minns inte, dumt nog – använder man Googles bildsök kommer man ju ofta direkt till bilden och tänker inte på vilken sida som ligger bakom). Hon var vänlig nog att gå med på det, och en liten majlkonversation inleddes…
Serendipiten var tydligen djupare än vad man kunde ana. Rebecca har nämligen inte sett Stieg Larsson-filmerna (!). Hon gjorde sin poster på ren känsla. Hennes inspiration enligt egen utsago var några bilder från den svenska versionen, ”Män som Hatar Kvinnor” med Noomi Rapace. Jag antar att de är bilderna här bredvid hon syftar på. Hon hade ett självporträtt till hands och tyckte att det där skulle bli en fruktbar kombination, med tanke på Noomis huvabärande appareans, och ägde kunskap och färdighet att realisera sin idé.
I min recension tog jag upp en glidning i Lisbeth Salander-gestalten. Noomis gestaltning, vilket också framträder i hennes uppenbarelse, är mer aggressiv och omedelbar i sitt sätt. Lisbeth såsom hon spelas av Rooney Mara i den nya filmen är däremot mindre hatisk, mer socialt utstött och fobisk . Stilla, med våldet dolt inom sig. Rebecca kunde inte veta det, men hennes poster, med den mer skuggade och inte lika blängande Lisbeth (som ju är hennes eget porträtt, för att spinna till det ytterligare) utgör en oväntat bra illustration av den här annorlunda tyngdpunkten i karaktären. Det är för kul. Och dessutom – jag vet inte om jag är überblind, men hade ingen påtalat det hade jag aldrig sett att bilden föreställer någon annan än Rooney Mara, mörk och nedtonad som den är. Sålunda bevisade bilden också den gamla tesen om att ”man ser vad man vill se”. En nördextravaganza i undertexter således, från en enda bild.
En gång var filmposters oskiljaktiga från annan propaganda – målade konstverk av mer eller mindre välgjort och suggestivt slag. Nej, allt var inte bättre förr – många var snabbkladdade hetsjobb som vilken konstfackelev idag kan göra bättre. Vad de dock hade var en klar egen verkshöjd, som vi upphovsrättsintresserade säger.
Den nya foto- och bildbehandlingstekniken har gjort mycket för att möjliggöra fler motiv och andra former av ljussättning i postern, men tyvärr också gjort den mindre självständiga. Få filmposters från de stora bolagen aspirerar på numera på att stå själva eller uttrycka, på sitt eget sätt, en vision av den berättelse de illustrerar. Det är iofs möjligen en återspegling av en trend som emanerar från filmerna själva.
Det finns mycket mer man kan säga om filmposters, men att de mer subtila och eller självständiga dominerar bland storffilmerna är inte en av dem. Tvärtom finns flera faktorer som stärker en tendens att antingen ha med för mycket, att bygga plottrigt med massor med figurer, nödtorftigt dolda skrikiga färger, alternativt att dölja bristen på idéer med skuggor, bild- och ljusbehandling eller fokus på filmstjärnorna – allt utom en egen tolkning av filmens tänkta idé eller känsla. Man kan se flera exempel på kampanjer med flera posters, som illustrerar poängen.
Plottrighets -eller skrikighetssinvasionen är tydlig i framför allt actiongenren. Det är synd. Less is more är inte någon naturlag, men det är inte sällan mer av ett utslag av stjärnornas ego, bolagets ”blockbuster”-jakt och ren och skär slöhet som filmaffischer kommer att se ut som överlastade collage.
Ibland är en konventionellt överlastad filmaffisch en verklig återspegling av filmens väsen. Som i fallet med magplasket ”Starwars: Episode 1 The Phantom Menace (Det mörka Hotet – åter aktuell nu som 3D-film)”, som kastade bort i princip allt som gjorde Starwars-filmerna intressanta och satsade enbart på grälla och omtuggade sekvenser och trötta specialeffekter. Den officiella Starwars episod 1 -affischen anklagades också för att vara extremt gammaldags i sin ikonografi, med antydningar om rasbaserade steroetyper, typiska figurer som den vise äldre vite mannen/fadern, den målade icke-vita fienden/stamkrigaren osv. Rent estetiskt lider den av brist på distinktion mellan förgrund och bakgrund, upplysta och skuggade objekt osv, dvs mellan viktigt och oviktigt – det var överhuvudtaget ett problem som återspeglade George Lucas films problem, som försökte vara allt åt alla.
Den nya affischen är inte mycket bättre – här har man helt och hållet övergivit filmens enda bärande tema, den om den unge Anakin som skall bli Darth Vader och istället förstorat den ”coole” onde Darth Maul – f.ö. en usel skurk som endast har en juste stridsscen för att legitimera sin existens. Men intrycket är trots de reducerade elementen fortfarande plottrigt, och till råga på allt obalanserat, för en stor tom fläck i den i övrigt överlastade affischen lämnas uppe till höger, färgskalan är gräll och plastig…suck.
Men tänk om man verkligen satsat på stämningen i de första filmerna istället och fördjupat den mystiska och sagoaktiga aspekten? Ett exempel på en möjlig riktning kommer från ett annan privat fan, signaturen jdesigns, som med ytterst enkla medel gjorde en affisch som även om den inte avviker speciellt kraftigt från den första affischen visar hur man åtminstone kan lyfta fram det väsentliga och skapa distinktioner trots många element.
Ta exemplet ”Blood Diamond”, en bra film som lyckas kombinera drama, ett intressant och angeläget ämne och bra action. Men de flesta av postrarna är mer påminnande om en dussinactionrulle, tillråga på allt avhängig filmstjärnorna snarare än sin story. Det här framstår i väldigt skarp kontrast genom att det faktiskt gjordes en mer suggestiv poster, den avskalade längst till höger.
Ett annat exempel på en bra film där postern delvis fallerar är ”Bound”, ett kammarspel i gangstermiljö med lesbiskt (!) tema. Det kan ha varit det lätt gränsöverskridande anslaget hos filmen som gjorde affischbeställarna nervösa, men ingen av de posters som jag sett lyckas fånga själva spänningen i filmen, den djupa misogyni som den blottställer eller någon annan av filmens sevärda kvaliteter. Istället ömsom fokuserar den på tjejernas som sexobjekt, ömsom är plottriga eller intetsägande, eller… jag vet inte vad. Filmen är i alla fall inte speciellt representerad av någon av affischerna.
Minimalism kan annars ibland ges en chans om filmens huvudfigur är väldigt känd och dess varumärke etablerat – se t.ex affischen till Tim Burtons ”Batman”, som markerade relanseringen av Batman-figuren från 60-talets fåniga TV-serie. Den visar bara märket. Det räcker. Den bildmässig tystnaden bär i sig ett slags outtalat löfte om ett nytt blad, om att man skall börja om från grunden, och ingjuta nytt liv i ikonen. Vilket Tim Burton gjorde.
Impressionistiska och nedtonade afficher är således ofta (men inte alltid) följeslagare till filmer med sådan känsla eller stämning, något som i högre grad gäller för filmer från utanför studiosystemet.
Men det gäller även studiofilmer som är ”mindre” i meningen att de inte lanseras på så bred front eller inte förväntas tilltala så breda grupper, även om vissa, som t.ex ”8 Mile” här. Den slog igenom i överraskande hög grad genom att den inte bara hade en då väldigt framgångsrik protagonist, Eminem, utan också lyckades innympa ovanligt mycket kvalitet i sin berättelse. Den affischen är bra, och fångar något av filmens nerv – spänningen mitt i den färglösa tristessen och utmaningen i att verka som improviserande hip-hop-artist som ett sätt att rädda sig ut därifrån.
Inom skräckgenren är mer suggestiva och/eller avskalade posters mer vanliga, troligen för att det är genrer som lever just på stämning och suggestion. Således har man ofta med mycket mörker och svärta i bilden för att trycka på de dunkla drifterna i filmen, oftast centrerat för att verkligen lyfta fram ett viktigt element. Se ”Alien” affisch som ett praktexempel. Bilden och undertexten tillsammans räcker för skärpa tanken, och ljuset, den märkliga formen och det täta mörkret förebådar filmens olycksbådande tema.
Det finns många goda exempel, men förstås också många avarter eller bara platta försök. Vad man fokuserar på är lika viktigt som hur man gör det, och en avskalad affisch tar risken att om det som söks inte kan fångas så står man med i praktiken… ingenting. Som exemplet ”The Eye”, som varken känns kittlande eller läskig eller stämningsfyllt.
Ett sätt att runda den här risken som den affischen leder in på, och en rätt irriterande trend för filmaffischer generellt, är att när man inte har någon annan idé, så tar man sikte på en känd huvudrollsinnehavare – samma fenomen som i bästsäljarböcker, där författaren är själva stjärnan och säljer böckerna – döljaktligen står deras namn i jätteskrift och titeln försvinner (Se t.ex. paradexemplet Stephen Kings böcker).
I ”The Eyes” fall är det kuttersmycket Jessica Alba som möjligen skall locka. Men det finns talrika exempel från olika genrer – se ”Mission Impossible”-filmerna nedan som efter första filmen hänger allt krutet på Tom Cruises gestalt, och affischen till thrillerförsöket ”Flawless”. Där har man inte vetat vad man skall göra förutom att visa upp ädelstenen som binder ihop storyn så vafan, vi smäckar upp två bilder på de två filmstjärnorna i filmen, som får hänga där som svävande huvuden i mörkret. Trött och omedelbart förglömligt.
Jag noterade att beckiuzz tar till en variant på spänningsfilmens stämningsfokus med sina skuggor och avskalade, centrerade bild men skiljer dock ändå ut sig genom att hon fullföljer det nedtonade temat och inte har med en massa blod eller en yxa eller glödande ögon eller annat strunt som förtar renheten i det sökta uttrycket. Hon använder också konstgreppet att visa oss en person som är känd och får representera filmen, men likt en Tim Burton eller ”Hannibal”-postern, istället fokuserar på huvudkaraktären i sin affisch – det är vida mer subtilt än huvudrollsinnehavaren. Genom att ta sikte på en välkänd karaktär åstadkommer hon också att man ”ser” Lisbeth och missar att det egentligen är hon själv som står modell- hon tar alltss hjälp av vad som i praktiken blir en optisk illusion, att vi ser vad vi vill se.
Nå, slutklämmen i denna långrandiga exposé är i alla fall att man måste berömma Rebecca för en bra poster, som verkar fungera bättre för filmen än hon ens själv visste om (kom igen, gå och se den!).
PS. Som slutord vill jag också tacka för att faktiskt ha fått visa upp affischen, trots att hon först tog kontakt för att be mig ta ner den. Det är sannerligen inte alla som är generösa på det sättet. När jag i väldigt positiva ordalag omnämnde filmen ”K-19”s filmmusik som en illustration av kärnkraftsolyckan vid Fukushima i ett tidigare inlägg slog filmbolaget snabbt till och blockerade mitt Youtubeklipp som jag lagt upp som illustration. Vid senare kontakt bad de svenska representanterna halvt om halvt om ursäkt för att filmbolaget borta i USA är tokiga som försöker hindra positiv reklam för deras produkt. Så kan man också reagera, även i vår digitala tidsålder. Distinktioner, ett annat av mina favoritbegrepp, är sannerlige inte för alla.
← Se Föregående del- En bild säger mer än 1000 ord – Om oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 1
——————————————————–
Besök Rebeccas, alias beckiuzz, sida med foton och andra skapelser på http://www.flickr.com/photos/beckiuzz/. Postern ovan finns på länken http://www.flickr.com/photos/beckiuzz/6519923039/in/photostream
En kul grej med att skriva det här inlägget, men som dessvärre gjort att flera dagar förflutit, är mängden knasiga filmbloggar manbesökt, alldeles för många för att nämna här. Ett kul litet urval ur högen dock:
Hemsidan Retrojunk har en sida om filmposters som delar flera av mina synpunkter, och tar upp flera av affischerna ovan. Redan därför kan den rekommenderas 😉 se http://www.retrojunk.com/details_articles/8053/
Bloggen ”The Viewers Commentary” har en intressant artikel om starwarsfilmerna och deras influenser ”Star Wars: Relics – How the Star Wars Posters Reflect Their Influences”. Se http://viewerscommentary.wordpress.com/2012/01/27/star-wars-relics-how-the-star-wars-posters-reflect-their-influences/
http://trashisking.wordpress.com/ har ett kul anslag, att satsa på att utvinna lite sevärdhet ur filmer som anses vara lite trash, lite ”B”. ”Skattjakt på den populärkulturella soptippen” som underrubriken lyder, och dess författare Luciano är en fullkomligt galen men väl insatt man med aaaalldeles för mycket tid på sina händer. Men han skriver bra. För den som vill få koll på obskyra knasfilmer är det här en guldgruva.
http://afreaklikeme.blogg.se har många posters. Recensionernas tyngd är det lite si och så med, men det är viktigt med bra bildmaterial… Afreaklikeme verkar vara en stolt (?) nörd som äger sin galenskap, och kör en klassisk maraton där hon håller räkning på filmerna. Av döma av både mängden, över 1000 när jag var på bloggen, och några av titlarna misstänker jag starkt att det gått troll i det där och hon pinar sig igenom riktigt genomusla filmer för att öka summan… men vad vet jag.
En bild säger mer än 1000 ord – Om oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 1
En betraktelse i två delar där upphovsrätt, ton på nätet, och filmposters samsas
Det är lustigt hur det kan bli. Tidigare recenserades i ett inlägg här ”The Girl with the Dragon Tattoo”, den nya, amerikanska filmatiseringen av Stieg Larsson-romanen ”Män som hatar kvinnor”. I samband med det illustrerade jag som brukligt inlägget med flera av filmens postrar tillsammans med andra bilder (se t.ex den officiella postern tillvänster).
Men, visade det sig, en av de där bilderna avvek från de övriga på ett litet dolskt men intressant sätt. Under upphovsrättens dunkla vatten hade en bild kommit med som rymde en delvis annan historia…
Men först en utvikning om detta med upphovsrätten.
1 § Den som har skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till verket oavsett om det är
- 1. skönlitterär eller beskrivande framställning i skrift eller tal,
- 2. datorprogram,
- 3. musikaliskt eller sceniskt verk,
- 4. filmverk,
- 5. fotografiskt verk eller något annat alster av bildkonst,
- 6. alster av byggnadskonst eller brukskonst, eller
- 7. verk som har kommit till uttryck på något annat sätt.
Till litterära verk hänförs kartor, samt även andra i teckning eller grafik eller i plastisk form utförda verk av beskrivande art.
Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk
Filmposters tillhör som regel ägaren till filmen och dess kringprodukters rättigheter. Det vill säga filmbolaget. Att återge dem olovligt är egentligen, i en mening, sama sak som att olovligt återge folks eller andra företags privata bilder. Det finns klara regler för hur man får använda sådan bild – i journalistiska syften får man t.ex. visa mer än eljest. Det finns en s.k. citaträtt, där man får ”citera” en film genom att ha med en eller annan bild från filmen om det är påkallat för att informera om filmen. Och så vidare.
Citaträtten har uttryckligt stöd i Upphovsrättslagen – se
22 § Var och en får citera ur offentliggjorda verk i överensstämmelse med god sed och i den omfattning som motiveras av ändamålet. Lag (1993:1007).
Men rent principiellt skulle filmbolag kunna försöka styra varje återgivning av bilder avledda från deras filmer, antingen genom förbud, eller för citaträtten, genom att tillhandahålla utvalda bilder som de vill att pressen skall bruka när de rapporterar eller recenserar filmen, officiella posters för biografägarna att bruka, osv.

Godkänd pressbild för ”About A boy”, medgiven för publicering av recension av undertecknad publicerad i tidningen Nöjespressen år 2004.
I realiteten har dock filmbolagen ingen möjlighet att administrera tillstånd och tillämpa sina rättigheter fullt ut gentemot alla och envar, speciellt inte på nätet. Det skulle i praktiken hindra folk att få vetskap om filmen att varje blogg, hemsida och webbpublikation inte fick visa bilder som bolaget f.ö. redan tagit fram för annonssyften. Som posters. Filmbolagen vill att man skall skriva om deras filmer. Och postern och andra filmbilder är, även om de räknas som verk i egen rätt, trots allt bara kringprodukter, tillkomna och spridda i syfte att kränga huvudprodukten, som är filmen. Det här har blivit enormt tydligt med tillkomsten av s.k. teaser trailers och teaser posters, som föregår själva filmen med allt längre tid.
(Här kan man dock skönja en skillnad mellan en rättighetshavare som ett filmbolag och en enskild kreatör eller skapare. För fotografer, målare och andra bildkonstnärer som inte överlämnat sin upphovsrätt till andra (som t.ex. en filmfotograf gör) är bilden ofta liktydigt med verket. De har således ett angeläget intresse av att bevaka sina rättigheter och kräva att få någon form av erkännande, gärna betalt men åtminstone ett omnämnande, för sitt hantverk och dess resultat. Det här är en distinktion som de mäktiga rättighetshavarna oftast vill släta över – de vill gärna låtsas att de står på samma fot som konstnärerna själva när de i själva verket lika mycket exploaterar dessa)
Men nätet är inget om inte ett hav av gråskalor. Den ”fan”-kultur som alltid funnits och numera frodas på nätet, lättheten att sprida material, och demokratiseringen av redskap för att skapa högkvalitativ eget material har alla gjort att gränserna luckras upp. Tydligast är detta på Youtube, där egenmixade ”trailers”, skämt- och ”fan”-versioner av material grasserar. Men även grafiker, layoutare och folk skolade i bildframställning och bildbehandling kan göra sina ”tributes” eller egna varianter på bilder till andras verk, och om de är skickliga och inspirerade väl ta upp tävlan med t.ex. filmbolagens alster.
Och en sådan inspirerad privat skapares utmärkta alster var precis vad jag råkade snubbla över när jag gjorde min recension.
Nästa del – En bild säger mer än 1000 ord – Om oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 2
En framstormande riddare möter ett Claymoresvärd…tuschpenseltekniken utvecklas
Den nya tuschpenseln börjar skörda frukter, och en av de första studierna var en bild i en slags impressionistisk mangastil, av en riddare i 1300-talsstil som närmar sig ett möte med allas vårYakane och ett stooort svärd…
Det började som en kladd på ett kuvert för ett tag sedan. Ännu en liten illustration av en av mina käpphästar: ”spara alltid dina uppslag”, var de än sker. Om det så är bättre telefonklotter. Vem vet vilken frukt de kan ge. Just för detta tillfälle kom den fram, och kom att inspirera till ett försök att använda min nya tuschpensel för ett lite mer avancerat tecknande.
Bakgrundet till kladdet är en scen som omtalas i min berättelse, när en övermodig västerländsk riddare anfaller den beredde Yakane, som för tillfället ”lånat” sin underlydande Jacks långa svärd, ett Claymore-svärd(gaelic claidheamoh’more, ”Stort Svärd”) det berömda ”en-och-en-halv-mans-svärdet” som gjorts populärt bland annat genom filmen ”Braveheart” med Mel Gibson i huvudrollen.
Jack, som stammar från Innis, motsvarigheten till brittiska öarna, bär runt det där jättesvärdet för att verka avskräckande, men det är ju egentligen inget riktigt effektivt vapen för andra än mycket storvuxna och starka män. Yakane är det. Så jag bestämde mig för en kul detalj, där Jack i vissa lite trängda lägen kastar över sitt svärdsskrälle till sin boss, som sedan svingar det som sin tids RPG mot sin samtida stridsvagn, den rustade riddaren med sin dito häst.
Det motiv som krävde lite återkoppling var också riddaren. Min berättelse utspelar sig i en teknologisk tidsålder som motsvarar början av 1300-talet. Detta är en övergångsperiod från den tidigare ringbrynjebaserat rustade epojen till det som många idag ser som klassisk riddarrustning, helrustningen i plåt. I facktermer talar man om s.k. ”transitional armor” övergångsrustning, där mer och mer av kroppen täcks av plåt, blandat med vissa förstärkningar av brynjan eller blandningar mellan material, som brigandinen som kombinerar stålplåtar och nitat läder. Här kan man se några exempel från andra hälften av den perioden när det allra sista som fattas för helrustningen är harnesket på bålen.
Min riddare skall snarare vara mot början av den där övergången, med mindre helplåt och mer fastnitade metallremsor, något som först fick fäste i Italien, varifrån den där riddaren också kommer ifrån.
Teknikhistorien och militaria skall inte överskugga det faktum att drivet för den här bilden var att öva min nya pensel och försöka få kontroll på min skakiga hand. Och så, strax efter juletid med bronkit i lunga men glögg som tröst fattade jag penseln och tuschmålade riddarjäveln direkt på blocket efter bara en mycket lätt skiss.
Det blev inte så illa alls faktiskt. Alla häststudier och meckande med rustningar klickade och handen darrade bara som om jag var dubbelt så gammal. Stilen för en sådan här tuschteckning blir med viss nödvändighet en variant av korsad streckskuggning, s.k. crosshatch. Men det funkar, och penseln med dess förmåga att variera linjernas bredd ger ändå goda möjligheter att variera skuggdjupet och svärtan.
Med sålunda blodad tand och med min första kladd i bakhuvudet föll sig stilen för den hela teckningen naturligt. Det är ju trots allt en japansk pensel. En sådan som Goseki Kojima, som penslade den utmärkta serien ”Ensamvaren och hans valp” (publicerad på svenska under titeln ”Samuraj”) brukat. Jag har alltid varit intressad och imponerad av dennes impressionistiska stil, på en gång realistisk och starkt suggestiv, full av rörelse och dynamik, med fladdrande klädnader och blixtsnabba rörelse som frysta mitt i svinget.
Min tur att sent omsider försöka mig på något liknande. Jag målade Yakane i förgrunden, en antydd gräsbevuxen slänt, och kraftlinjer för att stärka intrycket av rörelse, allt med penseln. Resultatet kan skådas nedan – den första storyboarden helt målad direkt i tusch. Fler lär följa – tekniken har klara fördelar, och det blir ju ganska bra bilder av det.
—————————————–
För en titt på främst Yakanes mundering vid tillfället, en rustning i bysantinsk stil, se inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/04/27/projekt-storyboards-legokaptenen/
————————————
För mer bilder och definitioner av rustningar i övergångsperioden till full plåt under 1300-talet, se bl.a.
The Girl with the Dragon Tattoo
Så, efter att den värsta hypen klingat av och man hunnit glömma nästan allt var det dags att pallra sig iväg till den amerikanska versionen av ”Män som Hatar Kvinnor”, ”The Girl with the Dragon Tattoo”.
Regi: David Fincher
Med: Rooney Mara, Daniel Craig, Stellan Skarsgård, Christophet Plummer mfl.
Den amerikanska fulländstrailern
http://www.youtube.com/watch?v=UgeRXqMu3zc&feature=related
Det första som slår en är att ett konstigt avstånd uppstår när folk talar engelska överallt i början, speciellt eftersom allas namn fortfarande är svenska, och faktiskt oftast rätt uttalade. Den märkliga kombinationen av ett främmande språk och bekanta namn och miljöer – varenda scen i staden kan lätt lokaliseras av varje Stockholmare med självaktning – tar en ur illusionen i början och påminner en ständigt om att det inte är på riktigt – men man kommer faktiskt över det. Vilket inte är illa redan där – inte alla regissörer skulle klara av det.
En av de på förhand mest haussade aspekterna av filmen var frågan om man skulla kunna porträttera dess mest ikoniska figur, den trasiga men superkompetenta Lizbeth Salander. Speciellt eftersom Noomi Rapace redan gjort det så bra på svenska. Rooney Mara gör dock ett mycket bra tolkning av romankaraktären.
Men det är en annan karaktär än Noomi Rapaces, den tar fast på andra sidor. Där Noomis Lizbeth lågar av hat och tillbakatryckt våld, och bär sina aggressivt punkiga yttre attribut och nonchalans som ett öppet trots mot omgivningen, gör Roney en mer återhållen, nervigt koncentrerad men också sorgsen Lisbeth, som mer pressas till sitt våld och lever sitt liv mer bland perifera och randmässiga existenser. Lika trasig, men mindre utagerande, om man inte går över hennes gränser vill säga…
Peter Haber gör ett bättre jobb som den onde seriemördaren än Stellan. Det kan vara att Stellans persona börjar komma mellan honom och hans rolltolkningar. Men jag tror ärligt talat att det lågmälda här går överstyr. Stellan gör kvinnomördaren Martin Vanger närmast loj, trött. Haber låter hans hat lysa igenom mer, och förmår sätta ord för hans totala förakt som låter lika kalla som karaktären.
Och scenen där Michaels Nykvist hänger där i stålkabeln är mycket råare i den svenska versionen. Naknare liksom, med den rasslande vevens klatter som ackompanjemang till ett mördande som antar närmast förintelseliknande undertoner: industriellt, mekaniskt, med offren reducerade till slaktdjur. Men så heter också den svenska romanen ”Män som Hatar Kvinnor”. I den svenska versionen blir mordkulan verkligen det som Peter Englund kallar ”nollpunkten”, där offren berövas all mänsklighet och blir till slaktavfall.
David Fincher har genom flera täta och välgjort makabra filmer som ”Seven”, ”Fight Club” och ”Zodiac” visat sin förmåga att skapa stämningar eller en tidsanda där han kan åskådaren både nyfiken och på spänn, mot en estetiskt välutvecklad fond med otäcka inslag. Hans visioner är mörka och svarar mot de dunkla drifter han skildrar, med flackande grönblått ljus som kastar djupa skuggor på likaledes mörka djup i karaktärerna. När Fincher nu tar sig an Stieg Larssons böcker får man se bekanta platser och miljöer genom Finchers prisma.
Här börjar dock problemet. Fincher har tagit till sig Stieg Larssons lätt misantropiska syn på Sverige och lägger en påtagligt kall, känslosval stämning inte bara över det yttre uttrycket men också människornas relationer, som verkar lika stelfrusna inuti som vädret utanför ger anledning till. Vilket känns extra knasigt när figurerna springer runt och pratar på engelska.
För en amerikan kan det förstås kanske förefalla så, och det ligger en viss poäng där. Men beskrivningen av Sverige som Fincher satsar på är ett samhälle som är supervälordnat och inte så lite stelt och byråkratiskt i sitt tickande maskineri, ett fullständigt själlöst samhälle, vilket poängteras genom användningen av olika färgskalor där det förgångna är pastelligt varmt ljussatt, och nutiden kyligt belyst och badande i skuggor. Han sätter s.a.s färg på det som folkhemsnostalgiker av S, Kd, eller Sd-kulör skulle kunna säga – det är något rutten i det f.d. idylliska kungariket Sverige, något som förlorats… Det är problematiskt, och lite gjort dessutom – vi är vana att redan från Sjöwall-Wahlöös tid få höra hur det bär utför och ojojoj vad hemskt allt blivit.
Det är dock symptomatiskt att i sin strävan att göra filmen mer lågmäld lyckas Fincher få den att mer kännas som en svensk film än den svenska filmen själv, med tanke på takten i handlingen och det jordnära perspektivet. Ända till slutet som firas av så snabbt att man knappt hinner förstå vad som händer. Det är synd att filmen har så lite nytt att tillföra jämfört med den svenska. Och tonfallet är så pass svalt och återhållet att det lämnar lite plats för djup under, med Rooney Mara som märkbart undantag.
Det är synd. Man skulle ha kunnat anlägga lite olika perspektiv på många saker, relationen mellan Mikael och Lisbeth till exempel, eller av industrifamiljens sönderfall och interna intriger… men nej, man följer manus närmast slavlikt. Det är tätt, det är bra och snyggt gjort, men inte så omskakande eller öppnar några nya infall på vad som nu är en tämligen känd historia.
Jaja. ”The Girl with The Dragon Tattoo” verkar ha fått allmänt goda recensioner, men har till dags dato precis passerat sina produktionskostnader på 90 milj. USD (så dyrt att filma med jänkare). Filmen är nominerad till Oskar i fem (5) kategorier och kan väl få en nytändning om den tar hem en eller flera, så att denkan gå upp igen i fler dukar. Jag måste dock säga att för omväxlings skull att för två filmer som liknar varandra mycket så är den svenska bättre. Men David Fincher har gjort ett gott hantverk som vanligt och Rooney Mara lyfter ”The Girl with the Dragon Tatoo” till ett slags godkänt plus.
PS. Som om det inte räckte med den räcka filmer som gjorts kommer berättelsen snart som Seriealbum. DC comics, Stålmannens universums ägare, har tillkännagivit att de kommer att släppa berättelsen i serieform http://comicbook.com/blog/2012/01/17/the-girl-with-the-dragon-tattoo-free-preview-comic-announced/
——————————–
Lite kuriosa: ”Män som hatar Kvinnor” hette just ”The Girl with the Dragon Tattoo” i USA, precis som remaken. den gick för övrigt mycket bra inom ramen för den begränsade distribution som filmer med textning alltid har. Se trailern för den svenska filmens lansering i USA 2009 på http://www.youtube.com/watch?v=RL8LI-h2WFc.
Den amerikanska filmens website är http://www.dragontattoo.com/site/
Wikipedia om boken som bildar förlaga, ”Män som Hatar Kvinnor” – se http://en.wikipedia.org/wiki/The_Girl_with_the_Dragon_Tattoo, och om den amerikanska filmen http://sv.wikipedia.org/wiki/The_Girl_with_the_Dragon_Tattoo
IMDB har fakta om ”The Girl with the Dragon Tattoo” på http://www.imdb.com/title/tt1568346/, och ”Män som Hatar Kvinnor” på http://www.imdb.com/title/tt1132620/.
Andra mediers recensioner (som man noga bör undvika innan man ser en sådan film om man skall skriva själv)
- http://www.svd.se/kultur/film/salander-sa-in-i-norden_6722471.svd
- http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/the-girl-with-the-dragon-tattoo
- http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article14067646.ab
- http://www.expressen.se/noje/recensioner/film/1.2651462/the-girl-with-the-dragon-tattoo
- http://www.gp.se/kulturnoje/film/1.804861-the-girl-with-the-dragon-tattoo
- http://m.moviezine.se/film/girl-with-the-dragon-tattoo
fler recensioner på svenska i samlingssajten för kritik, http://kritiker.se/. Se http://kritiker.se/film/recension/?film=David_Fincher__-__The_Girl_With_The_Dragon_Tattoo












































































































































































