Kategoriarkiv: Konst & Arkitektur /Art & Architecture
An Indian detour (1)
Från Bysans förde sommarens övningar i snabbare målning till en liten svängom i medeltidens Indien, anförda av en anstormande slavkrigare till häst.
De flesta av bilderna som kom till under denna sommars övningar av snabbare skissning, bläckskissning och påföljande målning med vattenfärger har haft bysantinska teman (som framgår av tidigare inlägg, se här). För den här valde jag ett annat motiv, dels för variationens skull men också för att markera en delvis annorlunda teknik att förbättra.
Jag ville ha ett mer rörligt och dynamiskt motiv, i form av en framrusande ryttare till häst. Under utkastfasen föll därför kluddandet på en slavkrigare, eller ghulam av indo/persisk påbrå. Ghulam (pl. ghilman) var en beteckning på de slavsoldater som utgjorde eliten av de muslimska arméerna från andra hälften av 800-talet och framåt, speciellt i de östra, persiskinfluerade regionerna (i väst kom beteckningen mamluk att bli vanligare.)
I det forna kalifatets östra utkant, i de områden som idag utgör Afghanistan, kom generaler av slavursprung, dvs f.d. ghilman, ledande sina arméer av slavkrigare på snabba hästar, att först slå ut i en serie plundringståg, och därefter erövringar. I början av 1200-talet etablerades som en följd ett stort rike i norra Indien, det s.k. Delhi-sultanatet, som inom loppet ca 100 år, resulterade i att merdelen av den indiska subkontinenten erövrades och infogades i den muslimska världen (se kartan).
Nåväl. Jag bestämde mig tidigt för att tillämpa rena akvareller snarare än mer täckande vattenfärger av tempera-typ som i bilderna innan. Det ändrade lite förutsättningarna för förarbetet. De skisser i sepia-bläck som hört till de tidigare snabbmålningarna måste överges, för hur tunt bläcket än blandades skulle den slå igenom de transparanta akvarellerna. Istället arbetade jag fram linjeskiss i blyerts som sedan ytterligare suddades ner.
Linjeskissen ovan kompletterades med ett fullt färgtest, där jag prövade fram lite designdetaljer och viktigast av allt, kulörer och nyanser för hela bilden i förväg. Akvareller är i sig tillräckligt kaotiska och jag ville minska osäkerhetsmomenten för målandet som ju helst skulle ske i ett snabbt, sammanhängande svep. Sålunda utrustad med förberedelser var det dags att fatta penslarna….
Och… voilá, så här blev den. Den var ju…inte dum faktiskt. Även om ringbrynjan ännu är stapplig, och detaljrikedomen inte så hög, nyanserna inte så mjuka i övergångarna som man vill och ljuseffekten ännu inte alls helt hundra så… känns det som om man iaf. snubblar framåt. Den behövde också mindre efterarbete än tidigare då jag äntligen börjat acceptera scanningens förutsättningar. Den har ett slags liv ändå den där, samtidigt som den också är rimligt rättvisande för sitt motiv, och inger lust att bygga ut den till en serie i samma teknik från samma region och tid.
Fantasins Arkitektur – Myriadon
En vy över fantasimonumentet Myriadon i akvarell och bläck.
I det ständigt pågående arbetet med att illustrera landmärken och monument i Aracanea, en av de viktigaste städerna i mina drömmars fantasivärld Aratauma kom turen till Myriadon, vilken tidigare omtalats och förekommit i bakgrunden på andra illustrationer (se t.ex. inlägget Myriadernas Marsch (I)). Myriadon är Aracaneas motsvarighet till de vägmärken som stod i huvudstaden såväl i Rom (Milliarum Aureum) som Östrom/Bysantinska riket och markerade att vägnätet i deras imperier sammanstrålade där. I det senare fallet bestod million i Konstantinopel av en slags kvadrupel triumfbåge, vars design kom att bilda en slags utgångspunkt för min egen. Men flera andra idéer kom att fogas till.
Jag bestämde mig tidigt för att jag ville inkorporera en obelisk till Myriadon – romarna, både i väst och öst, var begivna på att frakta de imponerande monoliterna till sina städer – Egypten var ju också en del av såväl det antika som det senare bysantinska romerska riket. Under researchen av bilder och fakta om dessa stiftades bekantskap med de ursprungliga planerna på hur Washington-monumentet i Washington DC var tänkt att te sig (se nedan). Den där designen låg för min inre näthinna när min egen Myriadon kom till.
I en utforskande planskiss och utkast för frontvyn för en av de fyra monumentala ingångsbågarna kom de olika inspirationskällorna till det sammansatta monument som min Myriadon utgör samman.
Obelisken i mitten utgör i sig ”mittenstenen” och reser sig hela 63 m upp med basen. Från den utgår fyra monumentala portbågar i väderstreckens riktning, förenade i en ring av kolonner i två plan. Hela strukturen sitter på en upphöjd bas och breda trappor leder upp till dess grundplan. Designen är relativt avskalad, men saknar förstås inte utsmyckning.
Förutom de reliefer och utkarvade detaljer som pryder såväl obelisken som kolonnerna och andra delar av monumentet, flankeras trapporna av lejonstatyer, krigsbyte från Artanien (motsvarande Iran). På övervåningens balustrad står stora ryttarstatyer av forntida kejsare i brons, blickande ut över imperiets fyra väderstreck.
Ok, så vi har en plan. Därefter kunde vi gå vidare till en målad vy som ger en idé om hur monumentet faktiskt ter sig för en betraktare. Den viktigaste faktorn för en sådan vy är att få till ett fungerande perspektiv, och där måste man kompromissa med hur mycket man kan visa av objektets åsyn på en gång och ändå få det att se någorlunda trovärdigt ut.
I de första arbetsutkasten lade jag således fast horisonthöjd och betraktelsevinkel, liksom fokuspunkterna från vilka byggnadens linjer skulle löpa. Samma linjer vägledde också utformning och dimensioner för bakgrunden och dess byggnader, med Augustabergets och Nya Rikets kyrka antydda som siluetter i fjärran.
När grunddragen väl bestämts och saker fått sina relativa platser, vinklar och dimensioner, lades en riktig skiss ner på det tjockare papper som sedan skulle målas. Mer av sådant som kringfigurer och arkitektoniska detaljer började också läggas in. Impulsen att börja plita ner för mycket småttigt kunde väl inte helt undvikas, men i stort var det här mest en vägledning för färgläggningen.
Sedan var det dags för målning, vilken skedde i ink & wash-utförande, dvs akvareller kompletterade av bläckpenna, i det här fallet både med reservoarpenna och doppad stålpenna. I slutfasen kom jag att experimentera lite med just bläcksorterna och gick från svart kinesiskt bläck till vattenlöslig sepia som tunnades ut lite olika för att lägga på detaljer såsom hieroglyferna på obelisken och annat.
Och så här blev det hela. Jag är inte missnöjd, även om det finns mycket att förbättra förstås. Förutom de lite krokigt darrhänta linjerna, vilket dock inte är lika kritiska för en sådan här bild, stör jag mig på att perspektivet trots allt blev lite skevt mellan den högra och vänstra sidan av bilden.
Vådan av att ha för många samtidiga och tekniskt olika projekt, som gör att man lite för sällan återvänder till en och samma teknik, visade sig åter. Jag får inte riktigt kläm på själen i det som ska utgöra en ink & wash-bild, det ser fortfarande ut som en färglagd bläckteckning där linjerna dominerar lite för mycket istället för det mer atmosfäriska intrycket som en färgbaserad bild skulle ge.
Men, som jag säger till mina elever, bör det fullkomliga inte förhindra det goda. Ett åtminstone vägledande intryck för hur jag tänker mig mina berättelser Myriadon kom ändå till världen, och ännu en steg framåt tagits i bygget av en plats som från att bara ha funnits i tanken och fantasin, nu kan beskådas och därmed blir klarare, mer konkret, och i någon mening, mer verklig.
Förlagan till obelisken i mitten av Myriadon kommer från den s.k. ”ofärdiga obelisken”, en antik koloss som ligger på sin ursprungliga brottsplats i Aswan, Egypten. Den höggs ut under den stora kvinnliga faraon Hatshepsut och skulle, om den rests, varit nästan 42 meter hög och den största obelisken i Egypten.
Myriadernas Marsch (II)
Den andra i en uppsättning bilder inspirerade av Bysans, den grekiska finanskrisen 2009 och mer nyligen timade händelser i Ukraina.
I inlägget ”Myriadernas marsch (I)” beskrevs bakgrunden till en serie illustrationer av inre bilder där den utlösande faktorn bakom deras skapande var musiken till dokumentärfilmen ”Winter on Fire” som skildrade skeendet i den s.k. Euromaidan 2014 då Ukrainsk militär stormade det stora torget i Kyiv. Denna inspirerade mig till en analog scen i mina fantasyberättelsers stad Aracanea.
Scenens förgrundsperson är befälhavaren Yakane. Denne och hans män har utkommenderats att skydda ingången till det kejserliga palatset. I det stora Basilikon-torget framför fortsätter under kvällen tiotusentals människor att strömma till med sina ljus, mässande och sjungande i en slags stilla demonstration för att få de styrande att göra något åt stadens kris.
Och så, när solen sjunker bakom stadens siluett, får Yakane den order vars innehåll han fruktat. Ordern att gå till attack, och massakrera de obeväpnade massorna där nere.
Lyssnande på musiken när jag tänkte på det först 2015, var det inte en samlad vision, utan mer en serie intryck och närbilder av Yakane där han stod med sin order i handen som kom för mig. Jag föreställde mig t.ex. Yakane stående under en staty av kejsar Aracansus, en slags representation av den obevekliga härskarmakten, och Yakane som fårad, visande sin sanna ålder…
Den inre konflikten i ett avgörande ögonblick i en människas liv låter sig dock inte så lätt fångas i en enstaka illustration. När jag väl bestämde mig för att en mer genomarbetad form kom därför mycket att handla om att välja komponenter och sätta ihop dem till en meningsfull enhet.
Bl.a. valde jag att istället visa skeendet mer utifrån, med Yakane betraktande sin order, speciellt eftersom han inte ens behöver läsa den, med sina skarpa sinnen kan känna bokstävernas innebörd rakt igenom pergamentet. Det gav möjligheten att visa Yakane i helfigur i historiskt belagd bysantinsk rustning. Runt honom, som en slags illustration av hans tankar, började jag föreställa mig ansiktena hos hans överordnade, Mesazon megas logothetes (till vänster) och Eparchen, stadens Aracaneas prefekt (till höger), från vilka hans order kom. Först tänkte jag mig att dessa skulle ersätta kejsarens bild, men kom sedermera att bestämma mig för att kombinera dem alla.
Under arbetets gång tillkom fler och fler element. Som en slags motvikt till de maktens tvång som är ovan Yakane ville jag lägga in tankar på hans dam, den sköna Zoe, som Yakane ovetandes, också är närvarande i demonstrationen. Bilder av folkmassan, av byggnader i staden osv prövades också, men jag började undra om inte bilden skulle bli överbelastad.
Till slut bestämde jag mig dock för att inte älta mer utan skrida till verket med fokus på de viktigaste elementen. Som fundament la jag en skiss, som vad de gällde helfigurerna bara hade de viktigaste linjerna, medan porträtten av figurerna runt omkring hade lite mer detaljer, vilka dock sedan reducerades kraftigt med suddmassa.
Den utmaning som jag satte för mig var att göra bilden i gouache, dvs heltäckande vattenfärger. Det är en teknik som, även om den prövats förr, jag aldrig använt i full utsträckning till en så pass detaljerad och fullständig illustration. Det man våndades mest över i förväg var att bristande färdighet och vana i sådant som att åstadkomma mjuka övergångar och att förmedla någon slags känsla av volym skulle visa sig mest i porträtten – jag har aldrig riktigt gjort sådana förut i vattenfärg. Men några småövningar innan gav tydliga resultat, och de blev faktiskt inte så illa. Värre var det med materialrepresentationen, som t.ex i ringbrynjan Yakane bär, alltid en omständlig detalj, eller i bronsstatyn bakom, vilka saknar den metalliska känsla man skulle önska.
När de viktigaste elementen var på plats blev det mycket tydligare att det faktiskt fanns utrymme och något att vinna på att lägga till en del av de kringelement jag funderat på tidigare. Jag bestämde mig för att göra dem mer abstrakta för att inte plottra till bilden för mycket och störa förgrundsfigurernas prominens. En siluett av staden med den stora Frälsarkatedralen på ena sidan, myriadons obelisk och andra byggnader på den andra lades till, men enbart som skarpa konturer mot en sol under horisonten. Efter ytterligare tvekan fyllde jag också mellanrummet mellan stadssiluetten och bildens nederkant med en lite impressionistisk anblick av de många ljusen hos demonstranterna på torget.
Således och återigen var det hela en blandning av träff och miss. Inte minst de fundamentala baselementen, att applicera färger konsekvent och kunna lägga större heltäckande färglager jämnt, behöver mycket mer rutin och repetition. Jag är dock nöjd med porträtten: de två makthavarna är t.ex. hyfsat porträttlika sina förlagor (skådespelaren Joe Turkel och den grekiske politikern Andreas Papandreou respektive). Bilden av Zoe är inte lika bra ifråga om likhet (hon är inspirerad av legenden Sophia Loren), men effekten av det ljus hon håller i handen, en svår detalj som hade kunnat förstöra mycket, blev faktiskt inte så illa. Det är som vanligt – man blir bra på det man övar lite på. Helheten, som förstås kunnat utföras bättre av någon som vet vad den pysslar med, är på det hela taget inte så dumt. Den påminner lite om en filmposter, vilket faktiskt inte var något medvetet mål. Den uppnår också vad jag önskat, och bildar en slags brygga mellan själva anblicken av folkmassorna i första bilden och vad Yakane därefter gör.
Även om jag känner att den väl får betraktas som klar såsom en handmålad bild, så undrar jag… om man inte kunde göra något konstruktivt med den digitalt. Tiden får utvisa.
”Winter on Fire” kan ses gratis på Youtube” Netflix, som äger rättigheterna, har lagt ut filmen för alla på sin kanal, se länken ovan
Myriad från grekiskans μυριάς, myrias, är ursprungligen en beteckning på 10 000 enheter, men kom att att bli liktydigt med ett enormt, oöverskådligt eller oändligt antal. Det är i den senare meningen som namnet på Myriadon och Myriadernas marsch kom för mig.
ᠰᠦᠷᠡᠨ – En mongolisk fitness-polisprinsessa?
Föremålet för en av fjolårets första försök att göra en teckning direkt i bläckpensel, kompletterad m stålpenna, var en illustration av en ung dam, löst baserad på en verklig historisk person – en mongolisk prinsessa.
Rent teknisk var utmaningen att ta sig an en fullvärdig illustration med alla dess vederhäftiga detaljer, utan att först göra teckningen i blyerts – några få hjälplinjer skulle räcka och sedan skulle det vara bläckdags direkt. Något påverkad av tidigare tuschade teckningar med kinesiska motiv, samt att jag haft flera mongoliska elever som jag knutit an till, valde jag en karaktär från en av mina berättelser, den tudjutiska (motsv. mongoliska) krigarprinsessan Suren.
Suren är baserad på en verklig förlaga, den mongoliska prinsessan Khutulun, som levde ca 1260-1306 och var dotter till Kaidu khan, kusin och rival till den mer berömde Khubilai khan, härskare över mongolriket och bekant från Marco Polos reseberättelser.
Det var när jag läste just Marco Polo som jag fick vetskap om henne, och jag sparade undan henne i medvetandets bakficka för framtida bruk. Khutulun utmärkte sig som en framstående krigare, ryttare och brottare och kom att bli sin faders favorit, så pass att hon lyckades utverka ett intressant villkor för att giftas bort: friare måste besegra henne i brottning. Det gjorde de aldrig, trots många försök. Hon ledde många gånger sin faders styrkor till seger, och Kaidu verkade i slutet av sitt liv för att hon skulle ta över ledarskapet över hans rike vid hans död – men hennes bröder vägrade acceptera det, och utmanövrerade henne från makten efter faderns död.
Nåväl, för utstyrsel och utrustning för min Suren finns numer ett ymnigt bildbibliotek att tillgå, både av primärkällor och senare tiders filmatiseringar osv. Några snabba nedslag i kläder, utrustning, frisyrer från perioden och regionen säkerställde bildens äkthet.
Men sedan var det frågan hur Suren skulle se ut…i sig själv. Jag önskade undvika prylen med att att bara kasta mongoliska kläder på en fotomodell eller aktris av odistinkt ”asiatiskt” utseende. Min Suren är vacker förstås, men måste ha fysisk kompetens som är rimlig för en krigande, ridande skönhet från stäppen. Men se det fanns någon i bakfickan även här. Batbuyan Sugarsuren är en mongolisk polis och fitness-utövare vars bild kom för min näthinna för några år sedan. Hon skulle passa, till och med namnet är likt…
Sist ut, men inte obetydligt i sammanhanget, var att få till Surens häst rätt. Teckningen nedan kan tyckas ha lite märkliga proportioner – men jag gick faktiskt på beskrivningar av de historiska mongoliska hästarna, vilka hade påfallande stort huvud, ganska korta kraftiga ben och ymnigt hovskägg. Det var på dessa hästar – tåliga, kompakta och anpassade för temperaturer ner till -40 C, inte några ömtåliga fullblod av modernt snitt – som mongolerna under Djingis Khan red ut för att erövra världen.
Mina valda verktyg var doppad stålpenna i kombination med bläckpensel – två nemesis ifråga om min egen förmåga till precision.
Trots det blev teckningen i stora drag faktiskt nästan lite otäckt snabbt gjord. Jag blir alltid orolig när saker går för lätt, och börjar förvänta mig att något fatalt misstag ska ske. Och det gjorde det också – i ett ganska känsligt läge. När Surens ansikte skulle göras misslyckades jag helt med att kontrollera bläckflödet – det visade sig att det bildats torkade rester på stålpennan, och tillsammans med darrhänthet blev det hemskt.
Men men, det är bara att bryta ihop och komma igen. Jag samlade mig och gjorde ett försök till, lite större än bildens övriga proportioner, alldeles bredvid. Och se, nu blev det inte så illa. Sedan kopierade jag bilden på gammaldags sätt, anpassade storleken och klistrade bokstavligen in det mer lyckade ansiktet och gjorde klart övergången med bläck.
Det var nästan medeltida, men kändes konstigt nog ändå tillfredsställande på något sätt. Som bläckteckningsövning hade det ju ändå gått OK…kind of. Ännu ett fall framåt. Fixandet av missgreppet hade gått smidigt och utan att behöva manipulera bilden digitalt annat än för att ta bort fogar och smuts. Den där lägger sig definitivt på listan över bilder som borde få någon form av färgbehandling vad det lider.
- Suren eller Süren kan betyda flera saker – ”förtrollande”, ”majestätisk”, ”charmerande” är några av översättningarna, som verkar kretsa kring idén om ”betagande”, en vars närvaro och anblick inverkar på alla som ser på henne. Därför valde jag det. Surens namn är skriven i mongolisk skrift i rubriken högst upp. Den borde dock representerats vertikalt – mongolisk skrift löper uppifrån och ned. Se https://en.wikipedia.org/wiki/Mongolian_script.
- Den historiska Khutulun, vars namn betyder ”Skinande Måne” är belagd från flera samtida källor, förutom Marco Polo den persiske krönikören Rashid al-Din, som skrev en av de främsta historiska verken om det mongoliska Ilkhanatet i Persien men också tog upp den vidare mongoliska världens göranden. För mer om henne se t.ex. https://en.wikipedia.org/wiki/Khutulun eller https://www.rejectedprincesses.com/princesses/khutulun. Khutulun har förekommit i flera böcker och filmatiseringar, bland annat Netflix-serien ”Marco Polo”, och blev föremål för en egen film från 2019, ”Khutulun – Warrior Princess” – se trailern nedan:
Ett litet bläckporträtt på vägen…(m. Sophia Loren)
Under förberedelserna för en målning kom en skiss som inte skulle användas till nytta ändå för en liten övning i porträtteckning med bläckpenna.
Jag gör ofta många designutkast och skisser till mer genomarbetade teckningar och målningar, speciellt när det är fråga om teckning av figurer i rörelse och/eller i vinklar som avviker från frontalperspektiv. Under utformningen av ett valt utseende ur olika vinklar väljs vissa alternativ naturligt bort – inte alltid för att de är undermåliga, men för att de helt enkelt inte blir rätt för min bild. Det där brukade orsaka mig ångest, när OK utkast eller idéer på teckningar inte kom till användning. På sistone har jag dock försökt få nytta även av dessa bortvalda utkast för övningar i de olika rit- och målningstekniker jag försöker förbättra mig i att använda.
Nästa bild i serien ”Myriadernas Marsch” (se om del I här) skulle innehålla flera ansikten. Ett av dem är figuren Zoe, vars anblick är inspirerad av den legendariska Sophia Loren, specifikt hur hon tog sig ut i den berömda mastodontfilmen ”Det Romerska Rikets Fall” (1964)
Utmaningen för min skiss låg, förutom rimlig porträttlikhet, i att återge Sophias fascinerande och unika skönhet i de två perspektiv jag vacklade mellan, antingen snett underifrån, (grodperspektiv) eller uppifrån (fågelperspektiv). Till slut valde jag det sistnämnda – men det kändes synd att kasta bort den skiss på Zoe underifrån, blickande uppåt, som jag jobbat fram.
Sålunda tog jag tillfället i akt att jobba lite på min teknik för bläckteckning med reservoarpenna, vid vilken jag fortfarande är väldigt ovan. Och så skred jag till verket med min Lamy Safari All-star.
Ursprungsskissen var inte speciellt stor, mindre än 15 cm, så detaljgraden var begränsad. För klädvecken funkade reservoarpennan bra – men för de allra allra minsta detaljerna, som vissa linjer i ansiktet, speciellt runt kinder, ögon och mun, blev jag ändå tvungen att använda en finare penna (Micron 0.05). Det kan åter noteras att man måste tänka på att uttrycket blir lidande, eller i.a.f. behöver framhävas på lite andra sätt, när man förlorar gråskalan och enbart måste använda sig av linjer, hur fina de än är. Där finns det definitivt en del att förbättra. För att vara en slags detour, en övning på vägen, så känns det dock på det hela taget ändå som ett fall framåt, och att vanan vid reservoarpennans bläckflöde och gensvar fortsätter att utvecklas positivt.
Myriadernas Marsch (I)
Den första i en serie bilder inspirerade av nutidshändelser, speciellt kriget i Ukraina, men också folkliga protester, historien och – Musik.
År 2015, efter att protester i Ukraina tvingade fram avgången för den dåvarande ryskstödde presidenten, och inledde vad som skulle vara en period av öppen fientlighet mellan Ryssland och Ukraina vars kulmen nu utspelas för en chockerad omvärld, kom en dokumentärfilm, ”Winter on Fire” som skildrade skeendet i den s.k. Euromaidan 2014 då Ukrainsk militär stormade det stora torget i Kyiv.
Bland allt i den som gjorde starkt intryck kom dess soundtrack, med originalmusik av Jasha Klebe att slå rot varaktigt i mig, och förenades med tankar jag haft sedan finanskrisen i Grekland 2009, och som ofta är i mitt fall, gav inspiration till scener för mina berättelser. Musiken var det som slutgiltigt framkallade de klaraste bilderna i mitt inre.
När kriget nu, 2022 till sist kom till Ukraina, bestämde jag mig för att, dels i syfte att få utlopp för min frustration, dels för att i någon mån gripa den känsla av aktualitet och symbolism som kom över mig, skapa en storyboard-serie utifrån dessa visioner som jag jobbat med under åren.
Milljön för mina scener är Aracanea, min motsvarighet till Konstantinopel ca 1300 AD, vilken varit ett återkommande motiv för designarbete som tidigare förevisats här. Till exempel utformningen av ”Järnportarna” (Sidera Pyles), vilka utgör den stora ingången till kejsarens palatsområde. Det är från högt upp på Järnportarna som scenen först betraktas: sedan, i ett omkastat perspektiv, hamnar de direkt i blickfånget.
En annan byggnad som behövde designas noga var Ekklessia Sotiros, Frälsarens katedral – denna den största kyrkan i världen utgör ett central blickfång i hela Aracanea. Arbetet med utformningen av denna var ett grannlaga jobb, men en nödvändig förutsättning de scener som berörs här, då kyrkan utgör en dominerande del av bakgrunden, inte bara fysiskt men också andligt i någon mening.
En sista kreativ detaljstudie saknades, nämligen på den s.k. Myriadon, min motsvarighet till verklighetens Million som stod i Konstantinopel och i sin tur var en direkt imitation av Milliarum Aureum i Rom, som markerade mittpunkten för det Romerska vägnätet. Myriadon gav mig också namnet för scenen, med en hänsyftning till stycket ”March of the Millions” namn.
Myriadon i mitt Aracanea är en komplex struktur, som i sig också innehåller fler hänsyftningar och ett iögonfallande element i form av världens högsta obelisk, som står mitt i korspunkten och kring vilken en ring av triumfbågar strålar ut. Den där hade bara kommit till utkaststadiet, men även om Myriadon ger namn åt den här scenen, skulle den från mitt tänkta perspektiv vara i bakgrunden och inte ses i nära detalj.
Den scen som allt det här utgör bakgrunden till utspelas under en religiös högtid, Ljusfesten, motsvarande de ortodoxa traditionerna kring kyndelsmäss ungefär, då de troende tar med ljus som välsignas i kyrkan för bruk under resten av kyrkoåret. Ljusfesten inträder här just då det råder stor oro i staden på grund av den svåra ekonomisk kris som ett nyligen timat misslyckat krig lett till. Till råga på allt står man inför hot om belägring, samtidigt som kejsaren stängt in sig och är oanträffbar.
I det läget har orosstiftare bland de mer folkliga delarna av munkväsendet, ledande bland dem en tidigare avbildad figur, munken Phileotes, börjat piska upp stämningen för att utöva tryck på kejsarens hov. Historiskt var det här en typ av situation då ansamlandet av människoskaror, oavsett skäl, oroade makthavarna, eftersom det kunde tända gnistan som ledde till oroligheter och kanske t.o.m. uppror.
Det är således med mycket blandade känslor som jag tänkte mig att Yakane, scenens protagonist, ser ut i skymningen från Järnportarna där han och hans män stationerats, och betraktar myllret på Basilikon-torget där nedanför. Vad skulle Yakane skåda där han satt uppflugen? Det som ska stå i fokus för den här scenen är människomassorna – vilka kan räknas i minst 100 000-tal – och deras ljus.
Mitt första snabba kladd-utkast syftade till att ordna tankarna. Förutom de redan beskrivna delarna kan noteras den lilla tempelbyggnaden nära portarna, vilken normalt används för utropandet av kejserliga edikt och nyheter. Den och torget är omgivna av ett myller av ljus.
Utifrån utkastets idé följde en snabb linje -och positionsskiss, för att få en mer bestämd känsla för perspektivet och fokuspunkterna i bilden. Det var från dessa, modifierade, som jag lade ut de underliggande linjerna på akvarellpapper för målningen som skulle komma.
Jag lade på den sena kvällshimlen i akvarell, men i övrigt ville jag prova att använda främst vattenfärg av typen tempera (gouache). Den stora utmaningen skulle bli att få till ljuspunkterna, något som först framstod som hopplöst svårt att få till exakt och dessutom täckande nog att se ut som ljus.
Men, under prövningen av olika sätt, damp en ny oprövad idé ner: tänk om man, istället för att försöka måla punkterna över underliggande färg, försiktigt stänkte ut maskeringsvätska över sidan, och därefter fritt och ledigt målade runt de ansamlingar av små runda stänk som bildades? Craaazy stuff, men det testades, och när maskeringsdropparna så avlägsnades framträdde ett mycket tillfredställande mönster av helvita punkter som förblivit omålade. Med ytterst tunn akvarell i gula nyanser gavs dessa så varmare karaktär, samtidigt som området mellan dem gjordes mörkare med dito gråbruna och andra toner för kontrastens skull.
Flera övermålningar följde. Efter viss tvekan tog jag också till tuschpennor och fyllde försiktigt i vissa linjer, vilket förvandlade illustrationen till en Ink & Wash-målning.
Efter tidigare lärdomar då akvarell och vattenfärgsmålningar tenderat att bli väldigt bleka vid scanning meckade jag en del med digitaliseringen av bilden, med olika inställningar för att kompensera för ljuseffekter och kontrast. Nedan ses olika resultat över hela skalan från blek och alltför ljus till alldeles för mörk och mättad. Den nedersta blev mest rättvisande i relation till den fysiska målningen.
Oaktat motivet är det där inte mer än en ganska grov illustration som både saknar mycket av realistisk finess eller en bra akvarellmålnings impressionistiska övergångar. Men som storyboard funkar det: intrycket var det viktiga – av ljusen i skymningen i skuggan av staden och dess monument, och känslan av mycket folk. Samtidigt som det ska vara något stillsamt, stämningsfullt över det med alla ljus… Det är inte lätt att måla sådana folkmassor, och jag tycker nog ändå att det här var ett lyckat experiment. Och den är också bara ett steg – fler bilder från scenen följer.
”Winter on Fire” kan ses gratis på Youtube” Netflix, som äger rättigheterna, har lagt ut filmen för alla på sin kanal, se länken ovan
Myriad från grekiskans μυριάς, myrias, är ursprungligen en beteckning på 10 000 enheter, men kom att att bli liktydigt med ett enormt, oöverskådligt eller oändligt antal. Det är i den senare meningen som namnet på Myriadon och Myriadernas marsch kom för mig.
En riddare och hans väpnare i bläck (1)
Första mer genomarbetade detaljstudien helt, (nåja 99%) gjord i reservoarpenna: en historisk inspirerad illustration av en riddare och hans väpnare.
Någon gång 2020 började jag använda reservoarpenna inte bara för att skriva med, utan också för att rita. Idén var då främst att pröva på tekniken ink & wash, där reservoarpenna rekommenderades som komplement till akvarellmålningar, speciellt för att skapa bilder av miljöer och arkitektur. Ett antal kladdar och tester, småskisser och annat tillkom, innan jag slog till på att göra en mer genomtänkt och researchad teckning med reservoarpenna som grundläggande instrument.
Syftet att tvinga sig att använda min för ändamålet införskaffade Lamy Safari All-star (bronze) för hela bilden ledde mig till att välja något bekant, men med element som jag inte testat förr med reservoarpenna.
Jag bestämde mig för ännu en bild av mina berättelsers karaktärer, nämligen riddaren Marc D’Arnevou från motsvarande södra Frankrike, tillsammans med sin väpnare Gerard. Marcs utseende är något inspirerad av den gamle kampsportsfilmstjärnan Jean-Claude Van Damme, och behovet av att få till porträttet skulle bli en bra utmaning. Därtill kom alla detaljer och krusiduller med Marcs rustning och utrustning – som ju förstås måste vara historiskt korrekt.
Det där med den historiska tillförlitligheten tog visst arbete att belägga så klart. Marc inträder i mina berättelser ca år 995 NA (Neas Aegis), motsvarande de sista åren på 1200-talet i vår tideräkning, och hänger med de kommande 40 åren. Det var en tid som såg stora förändringar i militär teknologi på rustningsområdet, och därför ofta kallas the transitionary period, då riddare som Marc gick från att mestadels skyddas av ringbrynja till rustningar av hela plåtdetaljer som kom att täcka hela kroppen mot mitten av 1300-talet. Marcs rustning och övriga detaljer här borde, bestämde jag mig för, vara från när han först dyker upp, men avancerade för epoken.
Marc bär t.ex. ett tidigt långsvärd, fortfarande något brett men med långt grepp, och en s.k. ballock dagger, utan tvivel erövrad i strid eller turnering från någon stridsman från nordligare breddgrader…
Efter att ha studerat förlagor från perioden gjordes en separat utkastskiss för honom och Gerard för att få till rätt pose och utrustningsdetaljer.
Utrustad med bra, 250 grams härdat extra slätt och blankt, papper och och kinesisk platinum black vattentåligt bläck, skreds det sedan till verket.
Jag skapade därefter hela bilden från början med bara några få mycket lösa blyertslinjer som förarbete och lade på allt direkt i bläck. Att kontrollera flödet från pennan var förstås den stora nervkittlaren, men med bara en eller två små fadäser har man nu iaf. fått till det så bläckplumpar och annat inte är ett jättebekymmer. Att rita raka linjer med darrhänt fattning är förstås och kommer alltid att bli ett hinder. Men c’est la vie.
En liten andel av detaljerna, framför allt i ansiktet, bättrades på med Sakura Pigma Micron 0.05 penna. Momentet att rita in ringbrynjornas ringar, vilken jag sparade till sist, blev som förväntat en riktigt trött rutinsession. Det finns en anledning till att tecknare och målare fuskar med det där – och det blir heller inte helt hundra med penna hur mycket man än försöker.
Det blev ju… inte helt misslyckat iaf. Smart pryl, det där med reservoarpenna, och jag föredrar nog den mot stålpenna för en sådan här teckning, just nu iaf. Att rita något som ser mer verkligt ut än en normal serieteckning kräver att man har tungan rätt i mun när man tillämpar den crosshatch-teknik som ersätter graderade skuggor i en sådan här teckning. Där har man fortfarande en hel del att lära. En kanske uppenbar reflektion är att det som alltid smyger sig in vissa omedvetna fel i sådant som man annars tyckt sig ha koll på när man fokuserar på en viss detalj eller teknisk nyhet i bilderna. Arbetet med att behärska pennan och dess skiftande bläckflöde gjorde att proportionerna för Marc försköts lite och ser en aning…aviga ut. Förhoppningsvis går det rätta till med lätt efterbehandling i dator, för jag tänker nog färglägga den där digitalt vad det lider.
Fantasins Arkitektur (3)
Från teckning och målning av exteriör, till att designa och rita byggnaden, och tillbaka igen.
En snabb avslutning på närstudien av min egendesignade kyrka, Frälsarens katedral. Efter att ha ritat dess fasader, omkrets och markplan gjordes vissa diskreta modifikationer av den första exteriören i akvarell och bläck, för att komma till vyn nedan.
Det kunde verka som enormt merarbete för vad som trots allt är en lite upparbetad form av skiss. Men poängen var att skapa en förlaga, eftersom min katedral ju förut bara fanns i mitt sinne. Nu har den fötts till världen i åtminstone skissad och översiktlig form. Och genom att föra detta delmål i hamn till slut och tack vare det nedlagda arbetet har redan ett antal skisser på scener med kyrkans interiör, omgivningar och med den i bakgrunden kunnat skapas med mycket säkrare hand och klarare vision. Dessa kommer snart att dyka upp här vad det lider.
Fantasins Arkitektur (2)
Arkitekturdesignen av min egna katedral får en mer genomgripande behandling, och mynnar ut i en byggnadsstudie som står på egna ben.
Såsom framgick i inlägget Fantasins Arkitektur (1), hade arbetet på en skiss med min egendesignade kyrka Ekklesia Soritos (Frälsarkyrkan) lagt i dagen vissa avgörande brister i designen. Det rörde framför allt hur den imponerande toppstrukturen med dess många kupoler anknöt till en grundplan där allt faktiskt bars upp på ett vettigt sätt, och inte bara ”hängde i luften”.
För att etablera det elementet bestämde jag mig för att bokstavligen återgå till ritbordet och skapa en riktig grundplan för hela byggnaden. Baserad på studier av verkliga förlagor ritade jag, sektion för sektion, de bärande elementen som skulle möjliggöra för det enorma öppna rum som kupolerna bildade – det största täckta utrymmet i min värld.
Med grundplanen på plats skissades hela strukturen om från utsidan med de korrekta proportionerna och elementen som fördelade vikten korrekt återgivna.
Nöjd med skissen gick jag så vidare och tecknade in ytterlagren med tusch. Först takvyn, där de många kupolerna och de täckta taksegmenten ritades ut.
Därefter en tuschad sidovy för etablerandet av rätt siluett, sedd från väst.
Sist lades kortsidorna fast. Den södra (topp) respektive norra (nedre) skiljer sig åt betydligt. Den förstnämnda innehåller inte mindre än 3 ofullständiga kupoler, vilkas stödjande element dels täcks av kupolerna , vilka dock också vilar på varandra i en söder-mot-norr-gående axel. Svarande mot denna är den mycket mindre luftiga, av raka och diagonalt stödjande strukturer dominerade norra sidan. De behov som tvingade fram oregelbundenheten i byggnaden framgick nu mycket tydligare.
För att ytterligare tydliggöra de olikformade och lutande sektionerna i byggnaden och lägga in ett element av perspektiv trots de raka anblicksvinklarna bestämde jag mig för att lägga på färg på de tuschade vyerna.
Jag undlät att verka för maximal detalj i färgläggningen, utförd i akvarell och vit kulspetspenna: det var inte syftet. Förutom det ovan nämnda skulle den också främst etablera och fixera en färgskala för framtida vyer och teckningar.
Den färglagda skissen kom också visa sig ha andra fördelar. Som framgår tydligast av vyerna av kortsidorna gjorde färgläggningen av taken med sin blågröna ärgade brons i kontrast med de ljusa marmorväggarna ett mycket skarpare intryck av hur de olika sektionerna passade in i och delvis överlappade varandra. Det där tenderade att vara svårt att riktigt hålla isär när bilden var omålad.
Slutligen samlade jag ihop de olika planen och vyerna och lade dem, med enhetliga proportioner, samman i samling med pergamentmönster som bakgrund, för en slags komplett ritningsliknande bild som sammanfattade den arkitektoniska delen av designen så pass långt.
Det blev en detour som tog sin tid, men var till sist värt besväret. Problemen som hade framträtt tidigare, då jag gått för fort fram utan en tydlig bild av den underliggande strukturen, hade nu hjälpligt lösts. Och designarbetet hade också lite otippat frambringat ett eget visuellt resultat, som inte var obehagligt.
Fantasins Arkitektur (1)
Före den brutna handens period i oktober-november hade jag i veckor jobbat på ett projekt med långa anor: den första av lite djupare studier av arkitektur och miljöer för några av mina berättelser. I akt och mening att med friare och lättare hand kunna avbilda och skriva om dem, med visshet född ur intim bekantskap och därmed kunna se dem i deras fullhet, erfara de känslor som de känner, som skulle stå, och leva, där. Först ut blev min vision av den största katedralen i Aracanea, mina drömmars motsvarighet till Konstantinopel: Frälsarens Kyrka, Ekklesía Sotíros.
Redan tidigare, i inlägget Konceptdesign för kyrkor i Aracanea syntes mitt första utkast av hur denna viktiga byggnad kunde se ut.
Enkel som den är, innehåller den ändå en komprimerad idé av Frälsarkyrkans viktigaste drag: som den asymmetriska, sluttande progressionen av kupoler upp till den stora centrala, kombinerat med en sammanhållen design för de stora sidofasaderna.
Så jag började där – genom att göra en serie kladdar där jag försökte överföra min profil och frontalskiss till en perspektivbild från olika anblickspunkter – ett par exempel kan ses nedan.
Vad alla kladdarna snabbt visade på var att grunddesignen behövde modifieras – hela byggnaden blev för smal på ett sätt som skulle göra den instabil, speciellt i det seismiskt aktiva område där den är tänkt att vara byggd. Den behövde alltså breddas. Men då framhävdes det faktum att den stora gyllene mittkupolen bara har 2 sidokupoler att luta sig mot: framåt och bakåt. Lösningen, och största skillnaden mot originalplanen, var att låta den stora huvudkupolen flankeras av 4 istället för två dotterkupoler, vilka alltså skulle omge den i alla väderstreck.
Här borde man ha fäst dessa designbeslut i ett övergripande arkitektoniskt utkast, med en tydlig planlösning.
Uppfylld av dessa insikter började det klia i händerna och jag började skissa direkt på en tilltänkt vy av kyrkan sedd från en lätt sned vinkel som låter en betrakta åtminstone två av dess sidor i ett slags grodperspektiv, blickande från strax ovan markplan.
Målandet och tuschandet kom att förlöpa tämligen smidigt – jag fortsatte på mina försök att få till en wash and ink– bild, och la akvarellfärger på blyertsskissen. Därefter las linjerna på igen, fast denna gång i tusch med dopp-penna. Det hela såg nästan ut att oväntat snabbt bli någorlunda…färdigt.
Men här kom bristen på en tillräckligt färdig arkitektonisk planlösning tillbaka och bet en i rumpan. Ju mer jag skärskådade den där, desto mer blev det klart att något fortfarande inte var rätt. Tyngden i de fem toppkupolerna var fortfarande inte väl fördelad där de anslöt till varandra – de anslöt i själva verket knappt till varandra alls, vilket, om man har minsta hum om periodens arkitektur på den skalan, måste anses vara ett förbiseende. De massiva krafter som tyngden av en över 60 meter hög kupol medför måste förgrenas och förbindas, inte isoleras, i en struktur som också fördelar den sidledes och ger flexibilitet kombinerat med styvhet runt hela sfären. Verklighetens Hagia Sophia, den viktigaste av mina förlagor, bär syn för sägen och har fått sina bärande element förstärkta gång på gång efter att ha skadats av jordbävningar et ales – så den kom att få den massiva stödstruktur som vi kan se idag.
Det var motbjudande, men det skulle bli nödvändigt att ta steget tillbaka till punkten där jag borde ha gjort mer seriösa arkitektoniska skisser, och sedan om möjligt göra en retroaktiv korrektion på den närmast klara vy-studien.
A dirty job. But someone’s gotta do it.
Hur och hur det gick i nästa inlägg.
2 storyboards i akvarell & bläck
Gotland gav chansen att svinga akvarellen inte bara för blommor och friluftsmålning. När solen gick ner var det dags att sätta övningarna i tjänst för det Inre landskapet, och förhoppningsvis få en bättre glimt av de berättelser som utspelas där...
Det är ju många år sedan jag började göra en slags storyboards liknande de som används för att förbereda filmscener, för mina berättelser. Valet att mer koncentrerat öva på olika medier och tekniker för målning är också starkt motiverat av önskan att snabbare kunna få fram de där små målade illustrationerna (se tex detta tidigare inlägg), speciellt för omgivningar och miljöer. Det var på den linjen jag fortsatte, och för att inte fastna i den första utkast-fasen utgick jag från några gamla (10 år+) små A5-kladdar eller skisser till storyboards, ritade om dem med bläck i några fall, och koncentrerade mig på själva målandet och färgerna.
Till exempel scenen där en av berättelsens protagonister ser ut från Aracaneas murar, på almutamers, de män som ansamlas där ute. Jag ritade helt enkelt om den med stålbläckpenna (dopp), och sedan var det pensel på…
På det här tidiga stadiet handlar mycket fortfarande om att öva upp precisionen i de darrhänta fingrarna, liksom att få fram olika nyanser från en begränsad palett (här bara 12 färger). Ett par lager färg gav i alla fall lite liv åt en vy som när allt kommer kring bara kunnat föreställas, men inte setts.
Nästa bild, ännu en scen där protagonisterna är i förgrunden med en vy som sträcker sig långt runt omkring och bakom dem, började på ett tidigare stadium än den ovan: här fanns bara ett idéukast.
Jag hade dock försett utkastet för ”Jack & Yakane rider upp mot Apostlaberget” med anvisningar redan då det begav sig.
Nu följde jag tankarna bakom anvisningarna för en löslig blyertskiss av vad som i grunden är en slags panoramisk vy utifrån en av Aracaneas fattigare områden: de av enkla och något förfallna hus överhopade sluttningarna upp mot och kring den väldiga Apostlarnas kyrka.
Här kom fokus att ligga på ljuset och stämningen vid och efter målning. Den här scenen ska visa, i den realistiska stil som är berättelsernas signum, dels på stadens skiftande sidor och de slumartade förhållandena kring apostlaberget med en vy ut över staden mot prefektens palats som skymtar i bakgrunden. Dels på att protagonisterna träder in här som främlingar, iakttagna av omgivningar som är misstänksamma i bästa fall. Jag ansträngde mig att måla så matt och flytande som möjligt, och fattade stålpennan m tusch med så lätt hand som det någonsin gick.
En intressant sak hände vid digitaliseringen. Tidigare har här påtalats svårigheterna vid inscanning av akvarell p.g.a. färgernas transparanta natur, som gör att standardinställningar inte funkar väl och man måste testa sig fram med olika ljusstyrka, färg- och kontrastinställningar osv. Så även nu, där scanning gav tämligen olika färgval, med en av varianterna i en tydligt avmättad och gulnad version. Istället för att förbanna eländet valde jag denna gång att gå vidare och trycka plattan i botten s.a.s. och förstärka de särdragen. Effekten blev intressant, och passande för den atmosfär som var syftet med bilden.
Mina försök att måla vått-i-vått föll här inte väl ut utan bildade droppar på himlen och lite varstans. Ljuseffekten var vidare alldeles för antydd, och borde vara djärvare, tydligare på papperet. Det finns m.a.o. mycket som fattas, men som övning är det…OK. Det ger iaf. en idé av vad som sker, och visar också på tydliga vägar framåt.
Järnportarna -arkitekturdesign i Ink & Wash
Efter föregående inläggs startövningar för Ink & Wash, dvs skissande med bläckpenna (stål) och akvarell, var det dags att använda sig av de darrhänta fingrarna för ett åtagande med lite vidare syfte: att utforma en seriös arkitektskiss för mina drömmars Aracanea. Valet av motiv hade jag redan bestämt – att ta fram ett färdigt koncept för Sidera Pyles (koine: σιδήρέα πύλης), Järnportarna.
Järnportarna utgör den stora ceremoniella porten in till Purpurstaden, dvs det kejserliga palatsområdet i Aracanea. De spelar en viktig roll i berättelsen just i sin roll av passage, både symboliskt och som en fysisk barriär att vakta eller överkomma. Flera scener utspelar sig runt dem: både utanför, funderande på hur man träder in genom dem, men också innanför och på dem, försvarande dem mot intrång. Portarna intar vidare en symbolisk betydelse som gångjärn för både inre och yttre konflikter för protagonisterna. Sedan många år har jag därför funderat på exakt hur de skulle se ut i min värld.
Förlagan för järnportarna är Chalke-porten, ingången till det kejserliga palatset i Konstantinopel, vilken inte längre finns kvar i dagens Istanbul men finns beskrivna av bl.a. Prokopios på 500-talet.
Moderna arkeologer och historiker har gjort rekonstruktioner av Chalke genom åren. När jag skrev de delarna av berättelserna som utspelas runt dem, tog jag avstamp från dessa för mina första storyboards.
I bakhuvudet fanns dock alltid avsikten att skapa min egen version. Namnet ”järnportarna” kom för mig som en slags kontrast till de gyllene portar (se inlägg om dessa) som leder in till Aracanea genom dess mäktiga yttre murar. Liksom dem, och också med stöd av de senare källorna, tänkte jag mig snarare Järnportarna som en självständig byggnad, något mer än bara en slags triumfbåge in till kejsaren.
En detalj, inspirerad av redogörelser av vissa detaljer på portarna var att dessa skulle prydas av ett stort, gapande gorgon-huvud. Gorgoner, vars anblick förvandlar åskådaren till sten, har sedan antiken satts på byggnader för att skydda dem. Innebörden är tydlig: hit men inte längre.
Beväpnad med bra papper för omväxlings skull och med stålpenna och bläck i hand var det dags. Mån om att bejaka, snarare än att svettas, över bläckets vinda linjer, den lite oförutsägbara tjockleken och annat som förut skulle gett mig hjärnblödning, lade jag efter lite inledande skissande helt bort linjal och blyertspenna och gjorde det mesta direkt i bläck. Fram växte den mäktiga porten, understödd av fyra pelare på varje sida. På byggnadens främre hälft sitter två åttakantiga torn. Bakom dem höjer sig en upphöjd kupol i typisk bysantinsk stil.
Allt eftersom lade jag på mer detaljer, som religiösa statyer, en mosaik med den Numenska örnen osv. Högst upp ovan porten tronar en staty av portarnas beställare, kejsar Dominianus, hans hustru och hans mor, den ryktbara änkejsarinnan Anastasia. Byggnaden fick en närmast sakral karaktär, nästan som en slags kyrka, vilekt är passande för den upphöjda ställning som Arcaneas kejsare intar.
Efteråt var det dags för akvarellerna. Målningsbiten, som alltid varit och säkert kommer förbli min akilleshäl, drog ut på tiden men efter några timmar var det hela iaf passabelt. Idén var att fånga intrycket jag sökt i min fantasi, och föra den ner på papperet. Vilket kind of lyckades. Som en början är det iaf användbart. Mycket utspelas runt Järnportarna, och nu har jag efter många år till slut en ungefärlig idé om detaljer i omgivningen som både hjälper skrivande och vidare illustrationer.
All vår början bliver svår…bläck & akvarell
Ink & Wash, tekniken att göra snabba skisser i bläck och akvarell är en egen konstart i sig, med många olika inriktningar. På sistone har jag sneglat på dess användning bland designers, mattemålningsartister och arkitekter. Med några snabba penseldrag, understödda av välplacerade tuschlinjer, skapar man intrycket av en miljö, ett monument eller gatuscen. På sistone har jag gjort lite tester på området i syfte att kunna skapa mer av dessa motiv.
Många av mina bilder äger rum i min egenskapade värld och dess miljöer. Landet Bortoms sagolandskap, den stora staden Aracanea och det ännu väldigare Al-Kash m.fl. har fått bilda fond för många bilder. Många av de miljöer och arkitekturdesigner som gjorts för detta förtjänar att få en litet mer noggrann behandling. Ett antal skisser i blyerts, ibland kompletterade med mangapennor, på designer för miljöer, byggnader och liknande har gjorts genom åren. Men tiden har inte riktigt räckt till för att gå vidare till mer genomarbetade alster. Den relativt snabba och impressionistiska tekniken hos Ink & Wash skulle då passa perfekt för att utgöra en bro till bilder som betonar miljön, utan att slå över i rent landskapsmåleri.
Akvareller kombineras numera oftast med fina bläckpennor av modernt snitt, men det klassiska sättet bygger på användning av gammaldags stålpenna, doppad i bläckhorn. Det skall sägas att bruket av båda dessa tekniker utgör en inte obetydlig nackdel om man (som jag) är darrhänt.
Båda bygger på ytterst flödande, lösliga och okontrollerbara media: rinnande bläck respektive vattniga färger. Till det kommer ett rent psykologiskt handikapp: bristen på kontroll är oroväckande för någon med förkärlek för små pilliga detaljer och omtagningar i syfte att hitta den rätta linjen.
Senaste året har jag vid några tillfällen använt akvareller för att göra luddiga, mer obestämda bakgrunder till bilder. Nyligen bestämde jag mig för att göra en mer ingående serie tester av tekniken för att se om det kunde vara en framkomlig väg för mina syften genom att kombinera akvarell med gradvis svårare former av kompletterande linjeverktyg. Jag utgick från ett sammanhållande tema: skisserna föreställer alla scener i staden Aracanea, mina drömmars Konstantinopel, där den första av mina berättelser utspelas.
Först ut tog jag en över 10 år gammal skiss på en stadsmiljö, och målade på den. Skissen var i ett enkelt perspektiv från en gata, med Corinna, en av protagonisterna, dittecknad i förgrunden i efterhand.
Så vi smetade på färg i ett par två-tre lager… och det blev inte så bra. Färgen var för tjock, och enhetlig. Det hjälpte heller inte att papperet var tunt, vilket minskade uppsugningen och förmågan att skapa nyanser. Det hela måste mest räknas som en övning i att stadga handen.
Från den gjordes en ny skiss m smal bläckpenna, helt fritt, utan linjal. Akvarellarbetet underlättades av mycket bättre papper (220 g). Trots att jag återvände och lade på fler lager färg för att få mer skiftningar gick det hyfsat snabbt, och tog allt som allt 2 kvällar.
Nästan allt kan förstås förbättras: det fria skissandet i bläck gjorde att mycket ser lite vint och skevt ut, skuggor och ljusskiftningar är primitiva, osv. Det var dock ett klart fall framåt, och närmade sig den känsla jag sökt.
För den sista bilden fanns också en idéskiss sedan många år, föreställande en av Aracaneas yttre stadsdelar längs den Gyllene Vägen som leder in mot stadskärnan.
Här tog jag steget fullt ut och använde min nyinköpta stålpenna m kinesiskt dopp-bläck för den nya teckningen. Och se, bläcket var inte så svårkontrollerat som jag fruktat och hela upplevelsen artade sig till att bli riktigt behaglig.
Grundteckningen blev på det hela taget inte dum, med perspektivet mer upphöjt vilket möjliggjorde att skildra mer detaljer från den närmast lantliga miljön som råder precis innanför murarna, med stadskärnans kullar långt borta. Sedan kom färgen.
Här visade sig åter två problem. Ett rörde materialet: för stålpennans skull valde jag ett slätt, men åter för tunt papper, vilket gör färgen plattare och mindre nyanserad. Det andra var att jag åter bredde på lite för mycket, mest i meningen täckte för mycket. Min skräck för det vita, att låta områden vara, framstå här tydligt. Det gör att bilden till sist och syvende mer ser ut som en slags serietidningsillustration, om än lite i den franska stilen, än en ink & wash-bild.
Nå. Dessa tre första bilder, tillkomna på en vecka, gav ändå massor med nyttig input. Och lärdomar för framtiden, som:
- Välj konsekvent tjockast möjliga papper
- Använd mindre mängd färg, våga lämna mer vita fält och fyll inte i varje litet hörn
- Gör bläckskissen så fri och sparsmakad som möjligt – undvik för mycket detaljer som kan åstadkommas m färg istället.
- Använd mer olika färger, experimentera med kontrasterande färglager som ger skiftningarna mer liv.
Det är bara början. Fler bilder av den här typen är igång, och mer tekniker att utforska: som målning vått-i-vått, med papperet förblött. Vad gör det med bläcket, som ska vara vattenfast? Det finns bara ett sätt att få reda på det. Stålpennan är här för att stanna, känner jag – det var en uppenbarelse, och möjligen ett nytt favoritredskap för framtiden.
Landet Bortom – en introduktion
Det började som en bihandling i mina berättelser men växte ut till en hel värld. Då jag nyligen påbörjat och även hunnit färdigställa flera illustrationer och andra verk med koppling dit kan det vara värt att kort berätta om det här intressanta stället.
Landet Bortom, eller Y Tìr, utgör en del av mina fantasyberättelsers multiversum. Det är en parallell dimension till huvudberättelsen där, genom ett antal historiska förvecklingar, området som motsvarar västerlandet kommit att domineras av en keltiskt inspirerad civilisation utan några riktiga konkurrenter eller yttre hot. Tills nu…
Ursprungsidén är enkel nog. Genom en kosmisk händelse i A’ratauma, mina berättelser ”huvudverklighet”, befann sig plötsligt flera tiotusentals cymrer (motsv. kelter IRL) från över hela sin ursprungliga kultursfär plötsligt i ett okänt land, närmast tomt på folk.
90% av de ”nyanlända” avled tämligen omedelbart i den serie av kataklysmiska naturkatastrofer som drabbade Landet samtidigt som de kom över. De som överlevde denna händelse, hädanefter kallad An Imeacht, ”övergången”, var en folkspillra på knappt 10 000, vilka därefter befann sig utspridda i en fullkomligt ociviliserad kontinent som liknade men ändå var definitivt skild från deras forna hem. De enda andra man stötte på var utspridda små stammar av hudklädda jägare med stenredskap.
I den här världen kom så de fåtaliga men tekniskt och socialt överlägsna cymrerna, utan störande inslag som motsvarigheten till romare och kristna, att etablera välden, intrikata nät av hövdingadömen, klaner och annat där den dito keltiska kulturen kunnat utvecklas i snart 1400 år. Från nybyggda fästningar på bergstoppar och kullar samt några av de få riktiga städerna de anlade i den nya världen, bredde cymbrerna ut sig och gjorde sig till herrar över vad som kom att kallas Y Tìr eller ”Landet Bortom”. De flesta av urinvånarna förslavades när cymrerna anlände, men med åren har de allt mer beblandat sig med dem och antagit dessas kultur.
Cymbrerna utgör inte på något sätt ett monolitiskt block. Snarare tvärtom. Cymrerna kom redan från början från delvis olika folkslag med bl.a. olika om än besläktade språk. Trots sin politiska och kulturella hegemoni och de många drag som de delar har det stora området som de kommit att bebo dragit dem ytterligare i olika riktningar, och skillnaderna i etnicitet, språk och kultur har skärpts. Dessutom utgör några av de fundamentala inslagen i den cymriska kulturen i sig komplikationer. Deras grundläggande organisation bestod av klaner och stamsamfälligheter vilka hade tämligen svårt att samarbeta någon längre tid och ofta låg i luven på varandra. Cymrisk religion var på en gång lösligt organiserad men hade också vissa övergripande drag, och förhållandet mellan deras religiösa och politiska makthavare har varit en stöttesten. Cymrerna saknade vid sin ankomst en skriftlig kultur. Och så vidare.
1400 år är dock lång tid, och en utveckling har efter hand skett som lett till vad som kunde kallas en slags cymrisk högkultur i landet bortom.
I de mest bördiga områdena väster om det centrala Y Tír växte en slags konfederation upp, de sk. Tìr Yrifang eller ”De Ungas Länder” som verkar under gemensamma normer och institutioner, bla. har de från tid till annan erkänt en slags överkonung eller furste.
Dessa områden ligger dock sedan sekler i konflikt med ett annat ”block” i nordväst, de s.k. Druidhe nar Tir ar Fir, ”Druid-herrarnas Länder”, där druiderna, det religiösa etablissemanget, håller ett hårt grepp om befolkningen i vad som kan liknas vid en slags keltisk teokrati.
Söderut har cymrerna koloniserat kustområdena och där har hela kluster av riken och välden med allt mer divergerande kultur och intressen bildats. Österut har man etablerat enstaka stödjepunkter, med en delvis handelsbaserad närvaro på randen till det stora inlandet som växt i takt med att den Stora Isen i norr drar sig tillbaka. Där, och i de djupa skogarna nordöst om cymbrernas kärnländer, har man också för första gången träffat på större och mer välorganiserade grupper av ”infödda” folkslag som kunnat utgöra ett påtagligt hot mot cymrernas dominans.
Till sist något om kosmologin och det mest påtagliga fantasy-inslaget i Y Tír. Den keltiskinspirerade religiösa världsbilden med dess gudar, människooffer och ambivalenta relation till döden och andevärlden är här ett faktum. Fixeringen vid det förgångna och äldre tiders makter och gudar är påtaglig och har ett starkt grepp om (cymbrerna)s världsbild på alla plan.
Skillnaden mot vår verklighet är dock, just som i huvudvärlden A’ratauma, inte så stor som man kan tro. De flesta religiösa företrädare är charlataner där lika väl som här, de flesta riter mumbojumbo. Men att magi och/eller riter ibland faktiskt funkar gör ändå en viss, skillnad.
En av de mer genomgripande effekterna är förekomsten av de s.k. sidhe. Sidherna i Landet Bortom är en slags odödliga (i meningen att de inte åldras). Några av dem var sådana redan när de kom dit, och har alltså minst en 1500 år i bagaget. Några nya har framträtt genom seklerna. Orsaken till deras existens är höljd i dimmor, men de var en del av kulturen redan före An Imeacht, där de betraktades som ett eget folkslag, en slags halvgudar eller i alla fall ättlingar till sådana. Sidherna har utgjort ett viktigt inslag i Landet Bortom som en slags bevarare av minnet från tiden innan an imeacht, som ledare och rådgivare – utan dem är det möjligt att ingen cymrisk högkultur på den nivå som är, skulle ha framträtt.
I mina berättelser framträder flera minnesvärda sidher som sätter sin prägel på Landet Bortom, men som märkligt nog inte avbildats alls annat än som mycket halvdana idéutkast genom åren. Det är främst mitt beslut att rätta till det här som kommer att vara föremål för kommande inlägg och bilder om Landet Bortom.
För en inledande orientering om kelterna, keltisk mytologi & tro allmänt – se bl.a.
- Celts – Wikipedia
- ”Om det Galliska Kriget” av ingen mindre än Julius Caesar – se länk.
- Keltisk mytologi och irländska sagor
- Celtic mythology – Wikipedia
- ”Blood and Mistletoe” av Ronald Hutton, Yale University Press, 2011
- ”Keltiska Gudar och Myter” av Anne Ross, Christina Demevik och Roger Garland (ill.), Legenda 1990
Dvärgar på krigsstigen 2
De etiopiska fantasydvärgarna, färglagda, samlade och redo att kicka rumpa
Efter att ha arbetat fram och tecknat designen för det här uppdragets etiopiskt inspirerade fantasydvärgar (se förra inlägget) var det dags för det mer slitiga görat: färgläggningen. I det här fallet var det inte bara fråga om att det alltid varit och är ett problembarn för mig. Färgerna t.ex. inte väljas på måfå, utan behövde stämma överens med designen på kläder, vapen och parafernalia och dess kulturella rötter, enligt uppdragsgivarens önskemål, och mina egna preferenser för den delen: jag har studerat och fascinerats av Etiopiens medeltida kultur sedan flera år.
Denne hade försett mig med flera exempel, (se ovan & nedan), och jag fortsatte därefter att hålla mig så nära som möjligt till de verkliga förlagorna och samlade in ytterligare bilder från etiopisk förmodern konst och ikonografi, foton och annat liknande material.
Både det målade materialet och fotona på nutida reproduktioner av framför allt religiöst präglad äldre klädnad kom att bli utgångspunkt för den färgskala jag utgick ifrån för dvärgkrigarna.
Först ut var den första skissen, den sköldbärande yxmannen på språng. Han bär på många olika material, som läder, olika metalldetaljer, stenar, trä och annat. Sålunda var det passande att han fick bilda mall för hur färgarbetet skulle ske även för de påföljande figurerna. Mängden lager och för vad, ljusriktning, ordningen i målandet och vilka inställningar av matthet, färgvärme, opacitet med mera som skulle användas fick här sina givna utgångspunkter.
Näste man, eller dvärg, till rakning var den fjällbrynjebärande yxmannen. Delvis inspirerad av de bysantinska dragen i hans rustning, fick han en lila färg med gulddetaljer på sin lemde, en färg med kopplingar till kunglighet i vår världs Östrom. Denna bär han också delvis virad runt bålen enligt vad vissa källor visar. Här aktualiserades dock ett problem som illustratörer av medeltida krigsmän alltid måste tampas med: ringbrynja. Hur, är frågan, målar men en ringbrynja som är passabel utan att behöva handrita varenda en av tusentals nitade ringar?
Ringbrynjeproblemet kom att bli akut för nästa bild: pikeneraren. Denne bär mycket mer av den, och här uppstod en flaskhals i arbetet medan jag bestämde mig för hur jag skulle göra. Efter mycket om och men blev lösningen att skapa ett grafiskt mönster som sedan kunde läggas på, böjas och förhoppningsvis skuggas och jämkas ihop runt figurernas skepnader. Lösningen var inte idealisk, och skulle ändå komma att innebära en hel del tidsödande pillande, men var det bästa jag kunde komma på.
Pikeneraren fick bli test-caset för ringbrynjemodellen. en slutsats blev att brynjan framtonar som rätt mörk. Så efter hade först tänkt mig en väldigt ljus färgskala i olika vita nyanser som kontrast till metalldetaljerna kunde jag ändra det till förmån för mer historiska grundade, om än ljusa kulörer.
För nästa figur var det som skulle bli extra tidsödande uppenbart: standaret. Mycket designtid och efterföljande justeringar och anpassningar fick läggas på krigsflaggan. Till det kom förstås den sudanesiskt inspirerade filtrocken han bär med sina otaliga små rutformade upphöjningar. Skölden var också ett huvudbry och fick bändas och böjas en del för att bli Ok. Den här krigaren var en av mina favoriter, en av de första ursprungliga idéerna jag fick och som kanske bäst förenar de många uppslag som idén med etiopiska fantasy-dvärgar inspirerade till.
Krigaren med lejonmanen, en annan favorit för sin starka kulturella färg, var också den där ringbrynjeproblemet kom starkast till sin rätt, och det tog timmar bara att få mönstret på plats och sedan vrida och bända på ringarna på de många olika små och stora luckor där de skymtar fram. Förutom den iögonfallande och karaktäristiska detaljen med lejonhuvudet, var den här krigaren kanske mest inspirerad av etiopisk liturgisk klädnad av alla, vilket förhoppningsvis inger den känsla jag eftersökte – en av furstlig, högättad persona, en ledare eller heroisk gestalt.
Sist, men sannerligen inte minst, var krigaren med sin yxa i fast tvåhandsgrepp. Mest dynamisk och rörlig av alla de 6, står denne närmast betraktaren i bilden. Jämfört med några av de andra är han enkelt klädd, men detaljerna framträder också skarpare eftersom hans grundteckning är den mest detaljerade. Ringbrynjemodellens begränsningar blev här också mest tydliga, och mycket tid gick åt att försöka få brynjan att vecka sig och lägga sig runt hans kropp med dess lemmar i svåra vinklar.
Ett problem med att göra dvärgarna en och en kom att visa sig: trots att jag standardiserat förfarandet och konsekvent försökt använda samma verktyg och stilgrepp, kom en märkbar skillnad i ton att uppstå, med de första något kyligare färglagda över hela fälten av skuggor, mellannyanser och högdagrar. Det kom att krävas en hel del efterarbete och läggande på av nya överliggande ljuseffekter och toner för att få dem att dra ihop färgmässigt. Resultatet är kanske inte hundraprocentigt, men förhoppningsvis värd besväret. Som bakgrund valde jag ett bearbetat mönster av gammalt pergament, vars nyanser jag förstärkte.
I samband med de sista modifikationerna av färgskalan bestämde jag mig också för att lägga på skuggor som kastades utifrån en ljuskälla som någorlunda överensstämde med ljusriktningen för det föregående färgarbetet. Skuggorna förstärker känslan av att de faktiskt står tillsammans, och bidrar också till att förankra dem fysiskt i planet – illusionen av att de faktiskt står med fötterna på ett tänkt golv, snarare än hänger i luften, blir mer påtaglig.
Jag presenterade resultatet på det här stadiet för uppdragsgivaren och fick ett nöjt gensvar. Det var ett roligt och intressant uppdrag, och det gedigna förarbetet kom, tycker jag nog, att löna sig. Det var synd att flera av de avledda idéer som sprang upp på vägen inte riktigt kunde rymmas inom ramen för uppdraget (iaf. inte inom en rymlig tidsrymd), men de kommer säkerligen att dyka upp förr eller senare. Det finns fler påbörjade arbeten med våra kortväxta stridare inspirerade av den fascinerande Etiopiska kulturen.
Dvärgar på krigsstigen 1
Ett gäng etiopiskt inspirerade fantasydvärgar stormar fram
Fantasy är, vilket kännare av genren kan vara mer eller mindre medvetna om, en kraftligt eurocentrisk genre. Med några notabla undantag utspelar sig den absoluta majoriteten av fantasyvärldar -och miljöer i en tämligen lätt förklädd nordeuropeisk medeltida kultursfär, med västerländska protagonister. Men tänk om…
Det var förra året (2020) som jag åtog mig ett uppdrag åt en beställare som önskade sig designer för fantasydvärgar i Warhammer-stil – fast förlagda till en nordafrikansk, specifikt etiopiskt inspirerad miljö. Inspirationen kom, såsom jag förstått det, delvis från de säregna och jättelika monument som medeltidens etiopier högg ut direkt ur klipporna. Med rätta har t.ex. de monumentala klippkyrkorna i Lalibela klassats som världsarv.
Det där kunde man inte säga nej till. Jag bestämde mig för att göra fantasydvärgarna till regelrätta etiopiska krigare i en tämligen verklighetsliknande Fantasytappning.
Tidigare hade man gjort en del översiktliga studier i Etiopiens medeltida kultur, men nu vidtog ett en period med research i inte bara Etiopiens utan också angränsande regioners som Sudans klädedräkt, arkitektur, accessoarer, symbolik, tatueringskonst, rustningar och vapen, massor med vapen…
Songye peoples 
Arbetet med de många detaljer och designidéer som inspirerades av det växande bildmaterialet mynnade ut i ett antal dussin skisser, utkast och bilduppslag som destillerades fram under hösten och vintern. Arbetet växte snart över sina bräddar – jag började fila på en stor fältslagsmålning med mängder av etiopiska dvärgkrigare i full formering, elefanter och medföljande präster och kungligheter, mot en fond av gigantiska klippmonument….
Arbetet med det där kom dock att stöta på patrull av den svåra verkligheten i Coronatider. Under vintern tvingades jag backa bandet och bestämde mig för att koncentrera mig på det ursprungliga uppdraget. Jag valde ut de 6 mest stilrena studierna och började ta fram skisser för en sammansatt bild där de rycker fram på rad, utförda i blyerts och mjuk grafit.
Först ut var den svingande yxmannen på språng. Han är klädd i en typisk utsmyckad etiopisk lemde, en krigares kåpa som kunde vara gjord av tyg, hud eller läder, med en lejonman insydd på toppen. På huvudet har han en hög anfarro, en huvudbonad som krigare kunde toppa med håret från en lejonman. Den karaktäristiskt framåtmonterade yxan är av en typ som återfinns runt Afrikas horn, och skölden har en djup, rund skålform med talrika beslag och utsmyckningar, vilket var vanligt i regionen.
Såsom alla stabila och långlivade kulturer tog Etiopien under perioder många intryck från omgivande kultursfärer, såsom t.ex. den romerska och tidiga bysantinska världen. Inspirerad av detta valde jag att förse den andre dvärgkrigaren med influenser ifråga om rustning i form av en fjällbrynja av senromersk/bysantinsk typ under sin lemde. Metallhjälmen har en aventail av ringbrynja för att skydda nacken. Den stora yxan är en variation på en typ som användes i Etiopien/Sudan och kan ha varit antingen ett stridsvapen eller ett omgjort redskap.
Standard och flaggor var en viktig del av krig-föringen i förmodern tid, och Etiopien var inget undantag. För min dvärgiske standardbärare valde jag en bysantinskt inspirerad krigsflagga, med vikter på de långa tungorna som hänger ner från dess underkant. Under lemden bär han en skyddande stoppad filtrock (jibbah) av en typ som var vanlig i ett brett bälte från Sudan i öster till Hausalanden i väst. Hans anfarro har lejontaglen stärkta med aska eller dylikt vilket får dem att stå rakt upp. På ena axeln har han en kvadratisk metallplatta som förekom i regionen, troligen med symbolisk men kanske också skyddande funktion. Han bär en lite större och plattare sköld av härdad hud, troligen flodhäst eller elefant, stärkt och utsmyckad med metalldetaljer.
För att dra nytta av de många designerna från idén om dvärgar i rader av pikformationer tog jag upp en av de mer välrustade varianterna, med rund stålhjälm och full aventail som täcker axlarna, en brynja under lemden och ytterligare skydd av lamelltyp över hals och ben. Den lite större, oktogonformade skölden av härdad hud med metalldetaljer (här i brons), är av en typ som förekom i Etiopien under den tidiga s.k. Aksum-tiden och fyller en liknande funktion som den romerska scutum.
För en ledande och/eller kunglig representant för dvärgkrigarna valde jag rusta honom väl, med en brynja över sin filt-jibbla. Över denna bär han ett plagg inspirerad av de utsmyckade stola (orarion) som bärs av vissa koptiska och etiopiska präster, kantad med fransar av lejontagel. Denna matchar den huvudbonad gjord av ett lejonhuvud, komplett med manen, som visar på hans upphöjda position eller status. I handen har han en uppförstorad variant av ett kortsvärd med böjd framdel som återfanns i regionen.
Slutligen fullföljde jag en av de ursprungliga idéskisserna, en dvärgkrigare på språng med regionalt inspirerad stridsyxa i hand. Även denne är påtagligt välrustad med filtjibbla och ringbrynja under en robust lemde. Den fulla man av lejonhår som toppar hans anfarro tyder på status, kanske en framstående krigare eller hjälte inom dvärgstyrkorna.
Det kan noteras att jag försökt lägga mig nära de verkliga inspirationskällorna även ifråga om annat, t.ex. krigarnas skodon. Jag försåg de flesta med öppna, sandalliknande skor, vissa med små plattor till skydd för överdelen av foten. Detta passar bättre för det klimat som vidlåder motsvarande norra Afrika än tjocka och heltäckande stövlar av läder.
Slutligen satte jag ihop de sex skisserna till den sammansatta bild av krigarna på rad som kan ses ovan. Det skiner lite igenom att skisserna är utförda i tämligen olika storlek, med relativt tjockare pennlinjer för de mindre som följd. Förhoppningen var dock att den oregelbundenheten skulle bli något mindre framträdande när bilderna färglades.
Havsörnens flykt del 3
Havsörnens Flykt del 3
Målningen var avklarad, men det grafiska återstod – och visade sig vara intressant och lärorikt också.
En del av uppdraget som föranledde akvarellmålningen med örnar över ett landskap hade som bärande del att skapa en uppsättning grafiska framställningar på samma bas, Tänkta att användas som en slags familjeemblem, innehållande beställarens familjenamn, skulle denna svartvita grafik kunna brukas för tryck och sättas på diverse objekt. Utmaningen men också det intressanta med den här delen av arbetet såsom jag lade upp det var släktskapet med den stora målningen samtidigt som det här i grunden är en annan visuell framställningsform än en målad bild. Men medan en teckning eller målning med syfte att vara stående i och för sig själv kan vara så dekorativ eller sammansatt som artisten förmår, måste en slags symbolisk logga eller emblem av den här typen, tänkt att företes i många storlekar och sammanhang, sätta kvaliteter som tydlighet, tryckbarhet och snabb identifikation i förgrunden.
En del av arbetet var redan gjort, i och med att jag under skissandet av de huvudsakliga objekten, örnarna och martallen, berett tuschvarianter på dessa. De kompletterades med att jag spårade och lyfte fram kustlinjen för målningen i datorn, samtidigt som en tuschvariant på skog och marker togs fram och monterades vart eftersom i lite olika konstellationer. Redan på det här stadiet framgick det att emblemet inte kunde ges en form analog till den stora målningens. Proportionerna för bildens motiv var helt fel i mindre skala, och framför allt landskapet förlorade sin karaktär samtidigt som örnarna ber ut sig på för stor plats. Motiven flyttades runt i diverse fyrkanter, rundlar och ovaler och i samråd med beställaren kom vi fram till den slutliga formen.
Ett fält på emblemet behövde lämnas tomt för att skriva in beställarens namn: i det här fallet utrymmet under den första örnen. Vid det här laget hade vi en del meck fram och tillbaka med typsnitt och fontstorlek. Men vid sidan av arbetade jag också på något litet extra, som inte ursprungligen ingått i uppdraget. En variant av den grafiska bilden färglades för att få fram en färggladare variant med en palett passande för tryck. Det blev faktiskt inte illa, och så vitt jag förstår blev min beställare glatt överraskad.
Så hade tre bilder blivit resultatet av arbetet på det här uppdraget. Det var mycket lärorikt på många sätt: en sak är att det har gett mig smak för de tekniker som jag under arbetets gång dykt in i, en annan att min övergripande arbetsprocess visade sig fruktbar för att generera resultat även fast slutprodukterna skilde sig en del från varandra ifråga om stil och avsikt. Ytterligare en är att det gett mersmak för att avbilda och designa djurbilder, och flera sådana verk ligger i pipen redan och är på väg att bli färdiga.
Havsörnens flykt del 1
Ett rituppdrag med många aspekter ledde till ett antal mycket lärande upplevelser där jag bestämde mig för att prova på och fördjupa mig i nya tekniker rit- och målningstekniker.
Uppdraget var dels att måla en tavla föreställande två örnar över ett svenskt kustlandskap, dels att utifrån den framställning skapa två uppsättningar mer grafiska bilder som kunde brukas som emblem eller logotyper för min uppdragsgivare.
Det här uppdraget inskärpte åter vikten i ett grundläggande förberedelsearbete och kommunikation som jag också sökt ha som ledstjärna i tidigare mer arbetsintensiva verk. Att så otvetydigt som möjligt försöka fånga in hur slutprodukterna skulle te sig. Hur dessas ”känsla” i framställningen skulle frammanas. Tonvikten på det här stadiet ligger på övergripande design och disposition i bilden. Ett antal utkast och idéskisser löpte fram och tillbaka (se några exempel t.v.) och gradvis växte det hela fram och missförstånd kunde benas ut.
Redan på det här stadiet började jag skapa ett antal skisser i blyerts på huvudmotivet – örnarna. Redan deras fysiska form, med de stora vingarna som kan variera så mycket i form och vinkel, kan uttrycka många budskap och jag ville bekanta mig med dem i mitt sinne för att få fram rätt form. Det är ingen slump att örnar är klassiska motiv i ikonografi och heraldik. De är starka symboler som kan stå för kraft, frihet, majestät, elegans…
Det var till stor hjälp att beställaren var kunnig och bidrog med goda idéer och även förlagor ifråga om motiven. Det gav en välkommen motivation att öka ambitionsnivån utan att förlora sikte på det viktigaste: att försöka fånga vilken känsla och uttryck man vill att de ska inge.
Så småningom utkristalliserades de varianter som skulle ligga till grund för bilden. Vid det här laget hade idén om två tämligen olika skepnader fått fäste – min tanke var att variationen skulle förstärka bildens uttryck. Den första att få färdig form kan ses nedan, och byggde direkt på en fotograferad förlaga.
För den andra byggde jag fram en helt egen örnskepnad, inte byggd på någon enda förlaga, för att hitta en unik passande vinkel för vingarna och rörelsen hos den stora rovfågeln.
Ett intressant önskemål var att bilden skulle innehålla en framställning av en martall i kustlandskapet. Även här tog jag flera fotografier och skapade utifrån dem en skiss för att fånga idén jag sökte för ett träd med unik karaktär, växande på stenig ö ute på randen till havet.
Utifrån de här blyertsskisserna tecknade jag med bläckpenna upp varianter i klara linjer utan skuggning och detaljer. Dessa skulle sedan ligga till grund för arbetet med det stiliserade emblem/logotyp som skulle bli det parallella resultatet med designarbetet.
Så långt löpte saker ungefär som det kunde förväntas. Men under kommunikationen med beställaren och designarbetets gång hade jag kommit att bestämma mig för att frångå vad som skulle varit min normala arbetsprocess. Mer och mer kändes det, att för att göra motiven rättvisa och ta bilden till nästa nivå, så skulle jag låta motiven bestämma tekniken, istället för att böja motiven efter vad jag var bekväm med ifråga om målning. Det skulle öppna upp nya perspektiv.
I väntan på Mulan
Lite typiskt för livet så här i Coronatider: återväckandet av denna blogg kickar igång med en teckning som låg och jäste över ett år och som gjordes färdig i våras, inspirerad av den kommande spelfilmen ”Mulan”.
Vars premiär blivit uppskjuten till…ingen vet när
I väntan kan man dock snurra på vad man har, i det här fallet den första bilden som getts någon form av avslut sedan september 2017.
Under 2018 fnulade jag lite på en skiss till en kinesisk krigare, delvis inspirerad av den stundande premiären av Mulan, spelfilmsversionen av den kinesiska hjältesagan om Hua Mulan, en flicka som tar sin fars plats i hären som skall försvara Kina mot de leda hunnerna. Jag är ett starkt fan av den storyn, och den tecknade filmen från 1998 är en av mina favoriter. Kanske därför fortsatte jag, till skillnad från allt annat under året, att jobba lite på den, iaf. så pass långt att den fick lite tusch stänkt på sig.
Det fanns dock andra källor till den där bilden och flera kringkladdar och skisser: nämligen i mitt eget världsbyggande. Jag gjorde vid tiden research om det sena 1200-talets Kina, såsom det tog sig ut vid tiden för mongolernas invasioner, och som alltid tillkommer en del visuella skisser och anteckningar. Det var Sung-dynastin (960-1279), som IRL liksom i min värld kom till korta mot mongolerna, som var i fokus. Grunden för min kinesiska krigare till häst blev således det (nord-)kinesiska tunga kavalleriet under 1200-talet. En viss bekantskap med perioden gjorde det antagligen lättare att komma igång, och för detaljerna finns visuella förlagor från eran.
Kinesisk rytteri Sung-perioden (960-1279), samtida målningar och teckningar
Hursomhelst. Den här våren, när filmens premiär (ursprungligen satt till den 27e Mars) närmade sig och flera utmärkta trailers började visas, vaknade flamman igen. Mulan till ära skulle min kinesiska ryttare bli klar, för tusan. Och så, greppade jag musen för att färglägga den tuschade teckningen i GIMP.
Metoden var som vanligt inte avancerad – ett basfärglager över teckningen i multiplicerat läge. Sedan lite fler lager för mörkare och ljusare valörer, och en enkel fond. Det tog förstås helt orimligt lång tid med bara musen som redskap, men blev ändå OK nog för att gå vidare med att hitta och utforma detaljer som brodyren på tunikan och så vidare. Som ofta är fallet kom en flaskhals ifråga om ljussättning och slutbehandling. Mina kunskaper om bildbehandling är så yxiga att det tar mycket letande och återuppfinnande av hjulet för att få till färger och ljus.
Sung-ryttare, skuggad m riktat ljus
Till skillnad från hur det brukar vara när jag frustrerat mer eller mindre förstör bilderna med oförenliga ingrepp även långt in i processen, så tog jag i det här fallet ett steg tillbaka. Accepterade faktum – jag hade strandat, med två varianter av bilden: en huvudversion med mer nedtonad, mörkare och mer konsekvent realistisk ljussättning, och en ljusare, mer upplyst och färggrann variant.
Sung-ryttare ljus färgbehandling
En lustig men ytterst vanlig liten knorr apropå bilden: folk som sett den tuschade teckningen har gett uttryck för att det ”förstås” föreställer en… man. Men jag hade, för min ryttares figur under rustningen och hjälmen, utgått från en… kvinna. Vilket numera alltid är default för mig, men speciellt passande i det här fallet. Hon har förstås vad som är en funktionell, historiskt någorlunda korrekt rustning och beväpning, och hjälm på sig. Jag undvek också att sätta en massa smink och andra hyperkvinnliga attribut på henne – och då blev hon manligt kodad för alla.
Mission accomplished skulle Hua Mulan ha viskat. Jag hoppas få se henne snart. Hennes är den film, tillsammans med ”Wonderwoman 1984” som jag sett mest fram åt. Jag är nog än mer en beundrare av hennes legend nu, då den hjälpt mig att återvända till de hemska tomma pappersarken, och återta lusten att skapa något, hur futtigt det än kan verka.
En liten Sommarteckning
En snabbt tillkommen och färdigställd bild, passande nog av den tidiga sommarens viktigaste figur, min favoritseriehjälte Mirakelkvinnan.
Det var veckan efter premiären som jag och Julian satt och tecknade lite vid skrivbordet: han satsade på Pokemons, medan undertecknads skolblyertspenna drog upp linjerna till den figur som upptagit sig mest uppmärksamhet på sistone (och tacksamt nog, välförtjänt så); superamazonen Diana, alias Wonder Woman, Mirakelkvinnan.
Trots sin tillkomst, helt fritt, närmast lite tankspritt och utan direkt förlaga, var kladden inte fullständigt utan kvalitéer: den andas åtminstone handlingskraft med Diana mitt i språnget svingande sitt svärd. Tack vare det, och att man lovade Julian, undgick den det öde som delas av 90% av de där snabba skisserna: nämligen att förbli som sådan.
Således gick jag vidare, och väl hemma drog jag fram blocket med tracing paper, genomskinligt teckningspapper, för att se om det kunde bli något av kladden. Med några ögonkast på hur Mirakelkvinnan ter sig ut i spelfilmen drog jag upp en OK, inte alltför detaljerad men ändå proportionerlig tuschteckning direkt ovanför skissen. Stilen, en serietidnings-teckning av klassiskt snitt, var tämligen given och utfördes snabbt, utan några korrigeringar.
Kommen så långt var det ingen mening med att avbryta flödet, så varför inte måla den? Under en kväll tillämpades det vid det här laget standardiserade målningsförfarandet med tre grundlager färg (bas-mörk-ljus) ovanpå varandra med några ytterligare lager för ljuseffekter på bilden. Resultatet blev som synes nedan.
För att vara så kvickt framtagen blev den faktiskt OK, den där bilden. Som påtalats i ett tidigare inlägg om Mirakelkvinnan gillar jag verkligen den senaste iterationen av hennes dräkt, med dess tydliga drag av en slags antik rustning samtidigt som den ändå pekar tillbaka på den klassiska dräktens färgskala. Så tjo och hurra för Diana, som gav upphov till denna snabbt tillkomna men inte helt oanvändbara övning.
Filmen ”Wonder Woman”, som i skrivande stund visas på biograferna, vars bakgrund i seriefiguren presenterats och också recenserats här på bloggen, rekommenderas varmt.
Mer om Wonder Woman/Mirakelkvinnans tillkomst och historia i https://en.wikipedia.org/wiki/Wonder_Woman
Mirakelkvinnan! (2) – Wonder Woman (2017)
I fredags hade den länge emotsedda filmen ”Wonder Woman” äntligen premiär. Den första full-budget actionfilmen med fokus helt på en kvinnlig superhjälte – passande nog med den första Superhjältinnan – Mirakelkvinnan.
OBS! läsare varnas för att denna recension kan innehålla Spoilers som kan avslöja delar av filmens handling/innehåll.
Som omtalats i det tidigare inlägget ”Mirakelkvinnan! (1)” har det gått 75 år sedan figuren skapades för att göra en fullt budgeterad film med henne i huvudrollen. Processen kring skapandet kring den här sålunda gränsöverskridande filmen har också varit hårt bevakad och utdragen. Wonder Woman fick en slags förintroduktion i och med att hon framträdde i förra årets ”Batman v Superman”, och hennes framträdande ansågs vara en av höjdpunkterna i en film som annars fick utstå mycket kritik och delade åskådarna. Redan då var det bestämt att Mirakelkvinnan skulle få sin egen film, och när den första trailern släpptes i det stora seriekonventet Comic-con förra sommaren började förväntningarna verkligen stiga.
Wonder Woman Comic-con trailer
”Wonder Woman” är en klassisk Förhistoria-film, som i en sammanhållen historia berättar bakgrunden till huvudpersonen. Det hela börjar med att flickan Diana växer upp som dotter till drottningen av Amazonerna, ett odödligt folk, bestående av enbart kvinnliga krigare dolda från världen bortom tid och rum. Trots motstånd från sin mor tränas hon i stridskonsterna, tills en dag Amazonernas isolering bryts när ett flygplan störtar utanför deras ö, åtföljd av förföljande trupper.
Wonder Woman Official ”Origin” (3rd) Trailer
Året är då 1917, och första världskriget rasar, som den störtande piloten Steve Trevor avslöjar efter att Diana räddat honom. Hon förfäras över vad han berättar om krigets grymheter och kopplar det till amazonernas myter om den onde krigsguden Ares, och bestämmer sig helt sonika för att hjälpa och följa Steve tillbaka till världen för att bekämpa vad hon tror är krigsgudens inflytande på männens värld.
Tillsammans tar de sig till London för att inse att kriget står vid en vändpunkt: fredsförhandlingar är på gång, men det finns krafter som motsätter sig krigets slut, vilket leder till att Diana, Steve och en grupp kompanjoner hamnar mitt i skyttegravskrigets och gaskrigföringens helvete. Här får Diana sitt elddop och framträder öppet med sina övermänskliga krafter för att dels försöka hjälpa civilbefolkningen men också stoppa hela kriget. Därifrån tar berättelsen flera turer, som inte skall avslöjas här, med klimax i en finalscen där mycket av vad Diana trott ställs på huvudet samtidigt som hon får ta till alla sina krafter mot sin mäktiga motståndare.
Wonder Woman är som synes en ganska rak historia, stadigt förankrad i dels klassisk hjältemyt liksom flera av superhjältegenrens grundläggande drag.
Gal Gadot & Patty Jenkins
Men just därför, och för att utförandet tillåter sig att fylla vad som är en ofta återberättad historia med karaktärer som man känner något för, samtidigt som dialog, actionscener och miljöerna är välgjorda, blir ”Wonder Woman” en klart sevärd och njutbar film.
Största äran för det måste gå till regissören Patty Jenkins som gör ett mycket bra jobb med att berätta en sammanhållen historia, balansera de mytiska och historiska/realistiska inslagen, skildra actionsekvenserna och mest av allt få fram det bästa ur sina skådespelare.
Gal Gadot, som spelar titelrollen, gör det nämligen mycket bra. Det märks att hon tagit rollen på allvar och att arbetet med det fysiska iklädandet av figuren, med en uppenbart vältränad Gal som också har ett välspelat minspel för känslolägen, burit frukt. Hon gör den handlingskraftiga och godhjärtade men också ofta naiva Diana närmast oemotståndlig: och det är uppenbart för den som sett många intervjuer och bakom-scenen-inslag att det är Gal Gadots egna intagande personlighet som låtits skina igenom, vilket också visar sig inte minst i oväntat bra timing för de komiska inslagen. Många oroade sig för Gal Gadots förmåga att leverera repliker så att brytningen inte stör rytmen – men det gör hon galant.
Men även i övriga roller gör många ett bra jobb. Dianas sidekick, piloten Steve Trevor görs av Chris Pine – som porträtterar en mycket bra understödjande roll, såväl filmiskt som i storyn, och har ett mycket bra samspel med Gal Gadot. Även de som har mindre exponering, som Lucy Davis i rollen som sekreteraren Etta Candy, samt Dianas & Steves krigskamrater, gör sina roller väl och på ett sätt som driver historien framåt. De äldre amazonerna i Connie Nielsens och Robin Wrights skepnad förtjänar också att nämnas: de gör kanske det starkaste intrycket under den begränsade tid de är på duken, och inte minst porträtterar de en sällan sedd karaktärstyp, nämligen mogna, erfarna kvinnliga patriarker som också kan kicka rumpa med de bästa.
Just hur dess action fördelats och regisserats är något som lyfter filmen oväntat mycket. Flera av scenerna, som när Amazonerna slåss mot tyska marinsoldatet och när Diana röjer sig genom ingenmanslandet mellan fiendelinjerna och rensar upp en by från ett regemente tyskar är underbara. Mycket tanke och god koreografi har uppenbarts lagts ner på att framhäva den nära, personliga hand-mot-hand-striden, och det är vackert och väl filmat också, ja föredömligt i valet att istället för att slakta scener med många korta och snabba klipp (utmärkande för dåliga actionfilmer) så tar kameran ofta ett steg tillbaka och låter en få se hela skeendet i all sin våldsamma skönhet.
Det ganska omfattande bruket av Slow-motion är något som omtalats. Det sker dock på ett intressant sätt och är inte godtyckligt. Regissören Patty själv har delgett att tanken var att konsekvent skildra striden från Dianas och amazonernas synpunkt och ge en känsla för hur stridsscenen skulle se ut från en överlägsen, övermänsklig stridares perspektiv.
Filmens estetik gäller förutom dess bildspråk också själva designen, vilket i en film som denna, med både fantasy-, superhjälte- och historiska periodinslag är viktig. Seriers formspråk låter sig inte utan vidare föras över till spelfilm utan att bli fånig, men här har man lyckats. Filmens mytiska värld siktar inte på strikt realism: idén verkar ha varit hur skulle det ta sig om sagor och hjältemyter klev ut i vår värld. Uppgiften att visualisera koncept som amazoner, skyttegravskriget, det industrialiserade & mekaniserade väst och inte minst Mirakelkvinnans dräkt och framträdande lyckas och känns både snygga och passande.
Wonder Woman – Rise of the Warrior (final) Trailer
Wonder Woman avviker i sin genre genom att den inte tvekar att ta livet av personer som vi lärt känna och gilla. Paradoxalt nog dock finns ifråga om våldet i filmen ett smärre irritationsmoment: frånvaron av blod, som förtar effekten av att denna film är en av de tydligaste anti-krigsfilmerna i sin genre. Hollywood bär ett tungt ansvar för att över decennierna ha gjort speciellt sin amerikanska hemmapublik väldigt okänsligt för krigets blodiga realitet. Här är faktiskt en film som väldigt tydligt bär ett budskap om att krig är ont – men sedan duckar för just de slafsiga bitarna Samtidigt inser man att det är för att filmen skall kunna vara PG-13, dvs ha en lägre åldersgräns (närmast motsvarande vår 11-årsgräns i vuxens sällskap)
En annan skönhetsfläck rör filmens slutakt: det är något som skorrar där, en viss ryckighet parat med vissa förutsägbara, i superhjältefilmer ofta upprepade moment som gör att slutet känns mindre fullödigt. Ares, filmens huvudantagonist, framträder som en slags fallen Satansfigur, inte olik Lucifer i Miltons ”Paradise Lost”. Det är dock något av ett försummat tillfälle. Hade man stramat upp hans pessimistiska klarsyn istället för att satsa så mycket på maffiga effekter i slutstriden hade konfrontationen mellan honom den naivt godhjärtade Diana kunnat bli riktigt intressant. Det är synd, för det finns mycket bra där också, som striden med general Ludendorff (f.ö. en verklig person) och Dianas och Trevors sista samtal.
Det är intressant att notera är att trots att kritiken överlag varit mycket positiv, så kvarstår i alla fall här i Sverige en slags blind fläck ifråga om vad det egentligen är som porträtteras, dvs insikt i grundmaterialet till de här filmerna – nämligen serier. Filmer baserade på serier har ett speciellt paradigm: till skillnad från filmer baserade på romaner har de redan en visuell förlaga, och dessutom är serier löpande, och uppdateras därför ständigt, följande sin tid och dess skiftningar ifråga om hur saker visualiseras på ett sätt som t.ex. böcker inte gör. Belackarna av t.ex. Mirakelkvinnans dräkt i dess moderna tappning har uppenbart inte insikt i vilka som är källorna för figurens utformning i sin helhet.
För undertecknad var ”Wonder Woman” en väldigt stark och känslomässigt gripande upplevelse, förstärkt att det faktum att filmen kommit att belastas med närmast orimliga förväntningar. Mirakelkvinnan ingår i DCs stall av hjältar med kollegor som Batman, Stålmannen m.fl. och de senaste åren har filmerna med förlagets hjältar varit allt annat än fullträffar. Till det kommer elementet att actionfilmer med kvinnliga protagonister haft svårt att göra sig gällande (m undantag för ”Hungerspelen”). Det är därför med en suck av lättnad som man redan ett par minuter in i filmen, när den lilla söta barn-Diana vill haka på amazonernas träning, satt där med fuktiga ögon. Och det skedde flera gånger om. Att filmen är vacker, har snygga stridscener parade med bra interaktion mellan karaktärerna och trycker på elementet av personlig utveckling hos sin hjälte gör den sevärd i min uppfattning. Till det kommer för mig, och troligen många Mirakelkvinnan-fans att dessa byggstenar framhäver att Diana i Gal Gadots tappning ger liv åt ett ideal, en bild av hur en hjälte ser ut som borde efterliknas och som jag längtat efter så länge minnet sträcker sig. Tack således till Gal Gadot, Patty Jenkins och de övriga för en se- och minnesvärd film.
Betyg: Tummen upp
****************************
← För det tidigare inlägget på temat se ”Mirakelkvinnan! (1) en historia om bondage & hårdkokta kvinnokrigare”
Ett tidigare inlägg i denna blogg berörde Mirakelkvinnans dräkt i en vidare kontext: se Den Malplacerade Baddräkten (5:2) – Baddräkter på vift i superhjältevärlden
Se mer om filmen ”Wonder Woman” i:
- Internet Movie Database: Wonder Woman (2017) IMDb
- Wikipedia: Wonder Woman (2017 film)
- Wonder Woman’s Officiella Sajt: wonderwomanfilm.com
- Svenska Dagbladets recension ”Wonder Woman – Superhjältefilmen vi längtat efter – äntligen”
- Dagens Nyheter recension ”Patty Jenkins – Wonder Woman”
Mirakelkvinnan! (1) – en Historia om Bondage & Hårdkokta Kvinnokrigare
Den 2:a juni har Wonder Woman, den första fullskaliga superhjältefilmen med en kvinnlig hjälte som protagonist, premiär. Men vem är Wonder Woman, eller Mirakelkvinnan, som vi kallar henne här?
Undertecknad håller Mirakelkvinnan som sin favorithjälte, och ser med stor spänning fram emot filmens premiär. Det verkade därför passande att lite översiktligt titta på bakgrunden och utvecklingen av denna ikoniska hjältinna, som fyllde 75 år i fjol.
Det var 1941, mer än 75 år sedan, som Mirakelkvinnans upphovsman William Moulton Marston med tecknaren Harry G. Peter först presenterade figuren Wonder Woman, Mirakelkvinnan.
Marston var i sig en intressant figur. Som ung hade han forskat på nya tillämpningar på det s.k. systoliska blodtryckstestet, som låg till grund för polygrafen, mer känd som lögndetektorn, och han blev en av de främsta tillskyndarna av användningen av denna apparat. 
Marston hade ett starkt engagemang för den tidiga kvinnliga frigörelserörelsen, de s.k. suffragetterna, och hade tidigare publicerat sina tankar på hur en populär gestaltning av en idealiserad kvinnofigur skulle kunna te sig och syfta till att sprida en föredömlig syn på såväl kvinnor som personliga egenskaper. I samband med tillkomsten av sin seriefigur var Marston uttrycklig i sin ambition att göra henne till en ”perfekt” kvinna, sinnebilden för de kvinnor som enligt Marsten borde styra världen. Marston skall f.ö. först velat kalla figuren ”Wonder Ma”, mirakelmamman, men kom på andra tankar.
Wonder Woman, Mirakelkvinnan på svenska, blev alltså namnet på den stridbara, atletiska och övermänskligt starka seriefigur som 1942 fick premiär i ”Sensation comics”. Både figuren och bakgrunden till hennes krafter och karaktär skilde sig då ut sig från andra superhjältar. Dels för att hon var kvinna, men Marston drog dessutom inspiration från klassisk mytologi och gjorde Diana, som är Mirakelkvinnans dopnamn, till en slags avläggare till de grekiska gudarna och gudinnorna. I serien beskrevs hennes hemort som en dold ö där amazonerna, de kvinnliga krigarna i den grekiska litteraturen, höll sig undan från männens värld. Hennes är också en gudomlig födsel, där hon skulpterades fram i lera och ingöts liv av de grekiska gudinnorna som försåg henne med visdom, snabbhet, styrka och ståndaktighet, liksom med diverse parafernalia som hennes Magiska Lasso, som tvingar den som fångas i den att berätta sanningen.
Mirakelkvinnan lanserades just under den period när USA fullt ut gick med i andra världskriget, något som förstås kom att prägla hennes äventyr och framtoning. I sin patriotiskt inspirerade utstyrsel och flygandes runt på sitt osynliga flygplan kom hon under de tidiga åren nästan alltid att slåss mot nazister o.d., inte sällan sida vid sida med amerikanska trupper, precis som sin manliga motsvarigheter Stålmannen, Captain America m.fl.
Som väntat vållade Mirakelkvinnan snart kontrovers, och hotades såväl av censur för att visa för mycket hud samtidigt som hon anklagades för att vara ”lesbisk” och manhaftig, och förleda ungdomen om kvinnors plats i samhället. Det här speglar en dubbelhet som fanns där från början, i mötet mellan en stark, på mänga sätt progressiv kvinnogestalt och en sexuellt och ur kvinnligt frigörelseperspektiv hämmad kultur – som dessutom blev mer konservativ under 1950-talet.
Följden blev att Mirakelkvinnan, hur föregivet stark och kapabel hon var, ofta hamnade i situationer där hon måste räddas av andra, och att ett enligt tidsandan mer ”korrekt” trånande efter sin manliga sidekick Steve Trevor kom att dominera hennes personlighet. Mirakelkvinnan var den första och länge enda kvinnliga medlemmen i den tidiga superhjältegruppen Lagens Väktare (Justice Society) men det är talande att hon då främst tjänstgjorde som gruppens – sekreterare. 
En lustig detalj som inte uppmärksammades förrän senare var Mirakelkvinnans koppling till bondage, som Marston själv praktiserade med sin fru och älskarinna. Som en följd av det kom den tidiga Mirakelkvinnan osannolikt ofta att hamna i ställningen att vara uppbunden på diverse intrikata sätt…
På 1960-talet skedde en relativ nedgång för superhjältegenren, vilket i Mirakelkvinnans fall ledde till att hon mer och mer porträtterades enligt inspiration från den växande detektiv- och agent-genren. Hennes dräkt och ursprung trycktes tillbaka för mer realistiska äventyr – vilket också ledde till att hon ett tag förlorade sina superkrafter och blev en slags detektiv som bekämpade brott med sin stridsträning och skarpsinne.
Bara det faktum att Mirakelkvinnan fanns och kunde ta plats bredvid grabbarna gav dock möjligheter och när tidsandan växlade fick Mirakelkvinnan åter ett uppsving. I en intressant vändning med klara politiska och ideologiska förtecken kom den ledande feministen Gloria Steinem att reagera på att den mest framträdande superhjältinnan förlorat sina krafter och sin särart, och i en berömd artikel och dito framsida vid lanseringen av kvinnomagasinet Ms. Magazine 1972 propagerade hon för att Mirakelkvinnan skulle återges hela sin forna glans som ikonisk superhjälte. Det här återlanserade Mirakelkvinnan som en feministisk idol – om än en fortsatt tvetydlig och kontroversiell sådan.
Den bestående dubbelheten i synen på Mirakelkvinnan illustrerades när hon för första gången tog steget över till rörliga medier, porträtterad av Lynda Carter i en TV-serie som gick åren 1975-1979. Mirakelkvinnan porträtterades där åter som formidabel, superstark och snabb, men kostymen hon bär var en åtsmitande baddräktliknande historia med blixtlås på ryggen: ett klassiskt exempel på en look som sätter figurframhävande och mycket bar hud framför varje form av praktiska hänsyn. Mirakelkvinnan i Lynda Carters uppenbarelse blev inte desto mindre populär, och för många den dominerande versionen av hur Diana tog sig ut ända in i våra dagar.
En bestående vändning kom på 80-talet när serien fick en välbehövlig nytändning under den skicklige tecknaren och serieskaparen George Pérez, vars detaljerade och utförliga teckningsstil inspirerat många, inte minst undertecknad. Under Perez kom Mirakelkvinnans prominens som en av de allra mäktigaste seriehjältarna fullt ut till sin rätt: Mirakelkvinnan blev superintelligent, starkare än någonsin, kunde nu själv flyga och överleva de svåraste skador, med mera.
Ifråga om bakgrund och stories trycktes det ännu tydligare på kopplingen till grekisk mytologi, vilket också återspeglades i hjältinnans karaktär som fick en klassisk inramning som sedermera blivit bestående. Mirakelkvinnan blev något av en ”tidsresenär”, främmande för vår värld liksom Stålmannen – men istället för att komma från en annan planet kom hon från en annan era, förankrad i antikens hjälteberättelser och ideal. 
Hennes uppdrag till världen är att skipa fred och bekämpa ondska, och hennes läggning tydligt pacifistiskt, trots hennes krigiska fostran. Mirakelkvinnan blev sålunda en kvinnlig hjälte i de klassiska heroernas tradition, kommen för att frälsa en modern värld hotad av Kalla Kriget. Den här Mirakelkvinnan blev kanonisk också såtillvida att den kom att projiceras bakåt, och anses nu ha ersatt de olika varianterna av Mirakelkvinnan från andra världskriget och framåt.
Mirakelkvinnan har fortsatt att utvecklas under 2000 talet, och har omstöpts och återlanserats flera gånger under hägnet av de återkommande generella omgörningarna av DCs seriestall, som t.ex. New 52, DC Rebirth mm.
Hennes relation till andra hjältar och syn på män och romans har pendlat mellan tämligen avståndstagande till mer intresserad. Under New 52-serien t.ex. kom hon 2012 att lämna sin mänsklige sidekick och romans Steve Trevor för att inleda en romans med självaste Stålmannen.
Hennes krigarroll har skärpts, såtillvida att hon mer och mer framställs som en direkt avläggare till de klassiska grekiska hjältarna inte bara i fråga om karaktär men också i hennes roll som krigarkvinna med svärd och sköld i hand: vissa framställningar visar henne som tämligen stridsbenägen, , liksom också benägen på att ta en ledande, proaktiv roll för att bekämpa motståndare och rätta till orättvisor.
En av de mer notabla förändringarna är att hennes ursprung gjorts om så att Dianas magiska födelse från lera visade sig vara en lögn, berättad för att dölja att hon i själva verket är en halvgud, frukten av en förening mellan hennes mor, Amazondrottningen Hippolyte, och överguden Zeus själv. Det här höjde henne till än mer tydligt gudalik status, och sedermera kom hon att ta en av sina klassiska fienders, krigsguden Ares/Mars plats och blev således Krigets Gudinna.
Serier är en visuell konstform, och det kan också vara intressant att notera hur Mirakelkvinnans dräkt, hand i hand med övriga förändringar, speglat tidsandan och tryckt på olika sidor av karaktären. Wonder Womans ursprungsdräkt var inspirerad av samtidens baddräkter och showdräkter för kvinnliga akrobater – vilket är i princip var samma sak. 
Med tanke på den tidsera som såg henens födelse hägrade antagligen också dåtidens populära Pin-up-konst som amerikanska stridspiloter satte på utsidan av sina plan som lyckomaskotar.
Under 60-talet övergav som påtalats dräkten, men den fick en återkomst på 1970-talet, och förblev sedan som den figurnära klassiska utstyrsel som dominerat fram till 2000-talet (se nedan).
Under de senaste 10 åren har dock flera olika varianter testats, med varierande resultat. Kanske som ett svar på den ofta ställda, och motiverade, frågan på varför en alltmer tydligt krigisk karaktär skulle vara så oskyddad och springa runt med så mycket bar hud har flera mer påklädda och rustade varianter lanserats – men de har inte riktigt tagit.
I ett drag som verkar ha tagit inspiration från researcharbetet till filmen ”Batman v Superman: Dawn of Justice” (2016) där Mirakelkvinnan först presenterades för biopubliken gick serieskaparna tillbaka till en utstyrsel som klart anknyter till den klassiska dräkten, men med en mycket välfunnen twist. 
De har designat om dräkten baserat på de lätta rustningar som hopliterna, de antika grekiska krigarna, bar (det enda lilla felet skulle kanske vara avsaknaden av axelskydd, men det få man överse med…). Kombinerat med de tidstypiska vapen som Mirakelkvinnan allt oftare syns bära blir det en mycket bra och passande dräkt, som tydligt anknyter till hennes karaktär.
Som synes ger gestalten Mirakelkvinnan en intressant inblick i tidens strömningar. Varianter och förändringar genom åren både ifråga om ursprung, karaktär, krafter och kraftnivå, hennes syn på romans med mera har pendlat fram och tillbaka. Den ursprungliga Mirakelkvinnan hade övermänskliga krafter men belades snabbt med en konventionell kvinnoroll. Senare förlorade hon sina krafter och superhjältekostymering men blev mer självständig, för att sedermera återfå sin superhjältestatus, och bli mer tydligt stridbar och upphöjd ifråga om både ledarroll och gudomliga status. Skaparna till den stundande filmen har haft att ta ställning till dessa skilda framställningar när de nu skapar sin version, som troligen kommer att få ett starkt inflytande på hur figuren omtalas och framställs allt framgent.
Demo för Mirakelkvinnans dräkt i ”Batman vs Superman” (2016)
Det kan vara värt att påpeka att Mirakelkvinnan ännu förmår röra upp känslor och kontroverser, på skilda håll. I samband med figurens 75-årsfirande i fjol framfördes idén, som vann brett stöd, att göra figuren till en slags ikon eller ”ambassadör” för Förenta Nationerna som symbol för kampen för kvinnors rättigheter. Men kampanjen stötte på patrull från diverse håll, som dels menade att figuren är ”för sexualiserad” (läs lättklädd) och ”kulturellt Okänslig”. Efter två månader lade FN ner kampanjen. Strax därefter påpekades det närmast självklara faktum att Mirakelkvinnan och hennes amazon-systrar rimligen måste se positivt på homosexuella, i alla fall lesbiska, relationer givet att de bebor en ö endast befolkad av kvinnor. Detta föranledde breda medier såväl som en storm av kommentarer i sociala medier (de flesta dock positiva). De här två exemplen visar att Mirakelkvinnan som figur har en laddning och utgör en intressant projektionsyta för olika versioner av hur en hjälte, kvinna och förebild kan se ut, ännu 75 år efter sin tillkomst.
”Wonder Woman” har premiär den 2a Juni i år. Då återkommer denna blogg med en recension av filmen.
****************************
Ett tidigare inlägg i denna blogg berörde Mirakelkvinnans dräkt i en vidare kontext: se Den Malplacerade Baddräkten (5:2) – Baddräkter på vift i superhjältevärlden
——————————————
Mer om Wonder Woman/Mirakelkvinnans tillkomst och historia, se bl.a.
- https://en.wikipedia.org/wiki/Wonder_Woman
- http://www.smithsonianmag.com/arts-culture/origin-story-wonder-woman-180952710/
- http://www.dccomics.com/characters/wonder-woman
- https://comicvine.gamespot.com/wonder-woman/4005-2048/
Om turerna kring Mirakelkvinnans utnämning till FN-ambassadör, se
- https://www.theguardian.com/world/2016/dec/12/wonder-woman-un-ambassador-gender-equality
- http://edition.cnn.com/2016/12/13/health/wonder-woman-un-ambassador-trnd/
- https://nyti.ms/2kpY5Yl
Om kontroversen kring Mirakelkvinnans sexuella läggning se bl.a.
- http://www.hollywoodreporter.com/heat-vision/wonder-woman-is-bisexual-writer-933809
- http://www.mirror.co.uk/3am/celebrity-news/dc-comics-writer-shocks-fans-8949689
- http://www.huffingtonpost.ca/2016/09/30/wonder-woman-bisexual_n_12265652.html
Ett Emblem för Alma
Sent omsider blev jag nyligen klar med en vapensköld eller emblem till den lovvärdiga och oförlikneliga Alma.
Redan i samband med att lillebror Julian och jag spånade tillsammans för en vapensköld åt honom (sedermera färdigställd och presenterad i inlägget ”En Vapensköld för Julian”) gjorde Alma oss sällskap runt vattenfärgerna och kom med input för sitt eget märke.
Vi kladdade redan då fram ett slags första utkast som innehöll några av hennes idéer. Grunddesignen, med ett ”A” i mitten av ett hjärta var hennes. En kul detalj, helt och hållet hennes påfund, var idén med ett leopardmönster som bärande inslag. Från det slöt vi oss också till färgskalan – varma toner gående från gult över till rött.
Senare kom hon också med ändringar, som att själva hjärtat skulle ha leopardmönstret.
Som en liten avstickare kan påpekas att Hjärtat som en design för Alma är något som förekommit tidigare: det är en av de bärande symbolerna i ”Hjärtespjutet”, den bok jag skapade åt Alma. Där är hjärtat dels en central komponent i vapenskölden för prinsessan Julias hem, kungariket Nordenlandet, och kanske än viktigare, är hjärtat är karaktäristiskt för det magiska Hjärtespjutet självt.
Med sådan gedigen input från sin musa och tilltänkta ägare fick det fortsatta arbetet med design och utformning en speciell tyngd och angelägenhet. Men det medförde också vissa rent, ska vi säga ”tekniska” stötestenar jämfört med Julians vapensköld. Denna låg nära utformningen för traditionella vapensköldar ifråga om sådant som tinkturer och inneslutning av huvudelementen i en sköld. Men redan Almas val av mönster och grundformer gjorde en sådan lösning mindre tilltalande för hennes emblem.
Jag ville dessutom göra emblemet mer intrikat och förse den med ytterligare element – vilket än mer skulle föra den slutliga utformningen bort från reglerna för en historisk vapensköld. I slutändan blev önskan att hålla emblemet nära Almas egna önskemål och inspiration viktigare än heraldisk formalia.
Det tillägg till grunddesignen som jag fastnade för var att omge själva hjärtat i emblemet med ringlande, taggförsedda rosenbuskar.
Jag skissade fram dem och hjärtat som ena halvan av en design som senare skulle spegelvändas för att ge en likformig och symmetrisk helhet. A-bokstavens stil och utformning kom till på samma papper – den måste göras så att den utan att vara likformig skulle ha någon form av balans och passa i mitten av det hela hjärtat med sin rosinneslutning. Jag tog fram en grundläggande ros-template för mångfaldigande, och målade den liksom buskens grenar, blad och taggar med tuschpensel.
Därefter kopierades och spegelvändes stommen i rosrankorna, ”A”:et fixerades och rosorna lades till, utspridda över hela den vindlande massan av grenar, taggar och blad. Slutligen målade jag ett mönster liknande en leopards fläckar, bände och vred den lite för att anpassa den till hjärtats form, och lade den bakom ”A”:et. Det sammansatta resultatet kan ses nedan.
Det såg lovande ut, men det som slog mig var om inte ros-designen riskerade att göra helheten lite för plottrig – något som också påpekades av andra på det här stadiet. För att prova om det kunde bli så, gjorde jag ett slags test för färgläggningen, och lade på ett slags färgutkast på emblemet med hjälp av mangapennor.
Det där färgtestet förelades för Alma själv, och hon var positiv men fick också en del nya idéer vilka framgår av anteckningarna på utkastbladet. Som svar på det uppehöll jag mig därför vid en mängd varianter, av vilka flera inte var oävna. En av dem, det avskalade hjärtat med rosorna inritade i själva A:et, var till exempel en kul variant, och jag jobbade också med lite olika mer enhetliga färgskalor. Den och några andra exempel kan ses nedan.
I slutändan föredrog dock Alma själv det fullständiga emblemet. Allt som allt verkade det totala intrycket hålla måttet och vara tillräckligt tydligt och distinkt i sina skilda element, inte minst tack vare att Almas angivna färgskala som kontrasterade väl med det gröna för växtligheten. Med Almas anvisningar ifråga om A:et i bakhuvudet gjordes denna mer distinkt från bakgrunden med hjälp av ljusare kanter och färgövergångar åt det rosa hållet. Det slutliga resultatet blev som nedan.
Det var passande att Alma fick fatta beslut om design och färgval ända in i slutet. På samma sätt som Julians sköld var det här ett samarbete, där man fick hedern att vara en slags barnmorska för att föda fram något som är mer än vad jag själv hade kunnat åstadkomma. Almas emblem bär på många symboler som kan tolkas på olika sätt och sättas i samband med hennes enastående person. A för hennes namn, står också för begynnelsen, för det första och främsta i tillvaron; kärlek och hjärta i alla dess innebörder frambärs av hjärtat självt, och rosorna. Sistnämna har dock också med sig sina taggar, vittnesbörd om att Alma inte bara är en sötnos utan kan sticka till, med ord såväl som handling. Det mönster hon valde är likaledes inte bara vackert och elegant, men syftar också till något otämjt, och ofjättrat. Och så vidare.
Min hyllning är den hursomhelst, att den må bringa behag för dina ögon
För dig Alma.
⇐ Se också ”En Vapensköld för Julian”
En Återblick på Bioåret 2016
Förvisso lite sent, då bioåret 2017 redan börjat, kan det vara på plats med en liten återblick på filmer man sett på plats i biograferna förra året, innan rullningen kommer igång på allvar och före oskarsnomineringarna landar den 24:e Januari…
Film är undertecknads favoritkonstform, som också menar att den helst skall ses på bio. Allt, från själva tekniken som används till de konstgrepp som vinklar, färgskala, klippning med mera som präglar hela tillkomsten av en film utgår från att den skall intas på en biograf med vissa dimensioner, avstånd, ljus -och ljudförutsättningar etc. för att ge den optimala upplevelsen.
Samtidigt är det obestridligen något av ett projekt att ta sig till en biograf, och för den som upplever sig såsom väldigt upptagen blir bio lätt något att prioritera bort. Speciellt eftersom tekniken de senaste åren, antingen det är DVDs, Blurays och strömmande TV & Filmer, tillsammans med större och bättre TV-apparater och ljudanläggningar numera erbjuder alternativet att se film med något så när rimlig standard i hemmet. Bio blir i en sådan miljö en av flera sätt att se film – överlägset kanske ifråga om upplevelsens potential, men sårbart för tidsbrist och olyckliga omständigheter. År 2016 gjorde sistnämnda att man själv bara kom iväg på bio 21 ggr, dvs. under målsättningen på 2 gånger i månaden eller 24 ggr per år.
Indomitus Betygsskala – från Utmärkt till Uselt
Nedan följer hela listan, med mina anteckningar och betyg. Omdömen och betyg enligt bloggens egen skala (se ovan) avgavs samma kväll som var och en av filmerna sågs, och trots att vissa av dem sedermera har setts om och delvis kommit i ett annat ljus är det i grunden mitt spontana, omedelbara intryck som ligger till grund för betygen.
Drama
2016 års dramafilmer, med spänning eller nerv, dramatisk tyngd och en god historia som sina hörnstenar, innehöll liksom tidigare flera av årets bästa filmer.
”Legend” (UK 2015), historien om de kriminella Kray-bröderna i vad som är ett försök att skapa en slags engelsk ”Maffiabröder” – dock utan att riktigt nå målet. Ett bra försök dock, och det är något med engelska gangsters i en väl återgiven miljö och periodskildring, liksom Tom Hardys utmärkta spel som båda bröderna Kray som ger mersmak.
”Macbeth” (UK 2015) filmatiseringen av Shakespeares ödesdrama är såklart intressant för den som uppskattar den klassiska ursprungstexten. Våldsam, tät och väl filmad med utmärkta insatser av Michael Fassbender i titelrollen och Marion Cotillard som den pådrivande Lady Macbeth som dock sent omsider inser att hon skapat ett monster. Man får inte ha svårt för Shakespeares ursprunglig dialog och språk: men om man som undertecknad njuter av denna är det en karamell att suga lääänge på.
“10 Cloverfield Lane” (USA 2016) Ett psykologiskt kammarspel om överlevnad och tillfångatagande, där den extremt katastrofberedde John Goodman gör en stark och skräckinjagande insats. En del kritiker irriterade sig på filmens sista akt, som utan att spoila den kan sägas vända filmen på huvudet, ja t.om. skjuter den sidledes till en delvis ny genre – men undertecknade fann inte att den rysansvärda psykologiska spänningen från innan förtas bara för att slutet är överraskande. En klar rekommendation för uppskattare av den klaustrofobiska thrillern med lite oväntat spinn.
”Spotlight” (USA 2016) kastar ljus över begynnelsen av den otroliga skandal som från 2001 och framåt började avslöja katolska kyrkans döljande av de otaliga fallen av barnvåldtäkt och ofredande som dess präster gjort sig skyldiga till. En film om idogt grävande arbete från journalister och redaktörer på tidningen the Boston Globe, och om hur tystnadens kultur, omsorgen om traditionella strukturer och sociala konvenanser hindrar att brott uppdagas och ansvars utkrävs av de med makt och respektabilitet i samhället. En omsorgsfullt upplagd och välspelad film, som undviker övertoner och pekpinnar utan låter fakta och den skickliga ensemblen drabba åskådaren.
”Ben-Hur”, (USA 2016) nyfilmatiseringen av den klassiska historien med Charlton Heston i versionen från 1959. Då ansedd som en av de bästa filmerna någonsin – nu håller väl inte historien hela vägen. Vackert och anslående filmad gör den klart att tekniskt och miljömässigt har förmågan att skildra gått framåt. Men den nya, över en timme kortare versionen dras med tydliga obalanser i tyngdpunkt och tempo som gör att den känns delvis framstressad, speciellt mot slutet.
”Suburra”, (Italien 2015) Våldsamt modernt gangsterdrama i liknande anda som ”Gomorra” (2008), som gav en hårdkokt och mörk bild av den organiserade brottsligheten och dess effekt på alla nivåer i dagens södra Italien. ”Suburra”, som utspelas i Roms gangstervärld med förgreningar i det politiska livet, är trots sina parallella handlingar en mer sammanhållen berättelse, men känns samtidigt inte lika drabbande realistisk – några av den moderna gangsterfilmens troper är tydligare, och slutet känns kanske något tillrättalagt. Det är ändå en spännande och definitivt sevärd historia.
”Julieta”, (Spanien 2016) var mästerregissören Pedro Almodóvars återkomst till de breda dukarna. En nedtonad Almodovar som lämnat det burleska och lätt hysteriska bakom sig bjuder på sedvanligt välgjorda personporträtt, med initierade inblickar på de kvinnliga protagonisternas smärtsamma bakgrunder, konflikter och vägval. Skådespelerskorna Emma Suarez & Adriana Ugarte gör lysande insatser i titelrollen under olika skeden av livet. Det lite abrupta slutet lämnar åskådaren lite hängande, men trots allt med ett slags hopp om att försoning med det förgångna skall kunna ske. .
“Hacksaw Ridge”, (USA 2016) Mel Gibsons definitiva comeback som regissör har alla den moderna välgjorda amerikanska krigsfilmens ingredienser – inklusive extremt blodiga och välgjorda stridscener. Det är dock den osannolika huvudpersonen, Andrew Garfields religiöst motiverade vapenvägrare som ändå vill delta i kriget mot sina överordnades och militärens vilja, och som sedan heroiskt räddar mängder av liv på det blodiga slagfältet, som skiljer ut den från mängden. Lyckas hålla det vanliga flaggviftandet under kontroll, och undviker också att predika om huvudpersonens övertygelse.
Superhjältar & Fantasy
2016 var året då superhjältefilmen tog det definitiva klivet över till att bli den kanske enskilt mest publiklockande av filmgenrer. För en läsare av såväl serietidningar som Fantasy -och Science Fictionberättelser sedan barnsben är det välkommet att genren har breddats och numera kan bli föremål för mer seriösa och genomarbetade filmer. 2016 bjöd dock på så pass många axplock ur genren att några av de bästa (som t.ex. ”Captain America: Civil War”) oturligt missades på den stora duken, till förmån för flera mer mediokra alster som tyvärr tog upp undertecknads tid.
”Batman v Superman: Dawn of Justice” (USA 2016) lovade för många att bli superhjältefilmens episka höjdpunkt för i år. Döm om besvikelsen när titanernas möte istället visade sig vara en högst ojämnt berättad historia, med flera magplask vad gällde handling, karaktärer och tonläge blandat med mycket som är välgjort – det är en snygg film och titelns Batman görs oväntat väl av Ben Affleck. ”BvS” har, trots sin kommersiella framgång, delat superhjältefansen som få filmer kunnat, och de gapande hålen i den onödigt brutala och svartsynta historien lämnade många med en sur eftersmak. För undertecknad räddades filmen från ett klart underkänt betyg av den mycket lovande introduktionen av min favoritsuperhjälte – eller snarare hjältinna – alla kategorier, den stridbara Mirakelkvinnan (Wonder Woman) i Gal Gadots sevärda tappning.
”Dr Strange”, (USA 2016) en av de mindre välkända superhjältarna i Marvel-universumet är trollkarlen Dr Strange. Marvel tog något av ett djärvt steg när de valde att introducera sin version av en mystisk magipräglad verklighet i sin hittills starkt teknologibaserade superhjältevärld. Sällan har visuella effekter fått spela en så viktig roll för att skapa en annorlunda verklighet, och resultatet är mycket iögonfallande och suggestivt. Själva historien är dock framstressat berättad, och personerna utöver titelns hjälte, välspelad av huvudrollsinnehavaren Benedict Cumberbatch, liksom dennes mästare Tilda Swinton, är väldigt skissartat skildrade. Filmens konflikt saknar också nerv – det känns liksom aldrig riktigt spännande trots orgien i kaos och välgjorda effekter. Välgjord och visuellt intressant som den är, står ”Dr Strange” inte ut som någon originell eller mer djupsinnig historia.
”Warcraft” (USA 2016) är baserat på Warcraft-spelen, först lanserade 1994. Handlingen utspelas i en fantasyvärld där gorillaliknande orcher och människor i överdimensionerade rustningar bekämpar varandra. Det här är ännu en av dessa filmer som vilar tungt, för att inte säga nästan helt, på modern datorgrafik för att bygga upp omgivningar och figurernas utseenden. Trots vackra vyer och detaljrikedom ser det dock ofta inte riktigt…äkta ut, och den sökta sagoatmosfären är inte på något sätt i nivå med den tekniska nivån. Den vackra grafiken förmår heller inte dölja att historien och personerna i den är tunna som flor, och bär heller inte upp det gravallvar som protagonisterna tillmäter den mitt bland alla datoranimationer. Trots den snygga ytan känns Warcraft aldrig spännande eller angelägen, och måste läggas till raden av missar i försöken att göra en bra film baserat på ett dataspel.
”Suicide Squad”, (USA 2016) Efter halvmissen gravallvarliga ”Batman vs Superman” försökte DC-superhjältevärlden återkomma med en mer edgy och förment skojig film. Premissen är i och för sig inte så dum.”Suicide Squad” är en samling brottslingar som av USAs regering tvingas att agera som en slags elitstyrka att sättas in mot andra hot med superkrafter. Dess medlemmar är mer än lovligt trasiga och missanpassade, och i serierna som ligger till grund för filmen har det bäddat för intressanta förvecklingar och ett delvis annat stuk än den normala svartvita dynamik som präglar superhjältegenren. Dessa lovande karameller slösas tyvärr bort på en historia som inte bara är plågsamt ologisk, fruktansvärt klippt och sammansatt utan också, vilket är värre, ointressant och rätt trist mot slutet.
”Fantastic Beasts and Where to Find Them”, (USA 2016) JK Rawlings magitryfferade värld återkom i denna prequel till handlingen som utspelats i de välkända Harry Potter-filmerna. Scenen är USA under mellankrigstiden, dit magizoologen Newt Scamander anländer med en väska fylld av sagomonster. Förvecklingar sker och väskan med dess magiska kreatur kommer på avvägar och så är jakten igång… Det kan låta tunt, men ”Fantastic Beasts” lyckas fylla ut det där med själva miljöombytet till USA, där relationen mellan vanliga människor och trollkarlsvärlden är mycket mer konfliktfylld, med passande typiskt amerikanskt religiösa motiv. Filmen är också mycket vackert gjord, miljön väl genomförd och protagonisterna känns faktiskt som intressanta och tredimensionella karaktärer. Trots några instanser där filmen saktar ner en på det hela taget klart sevärd nytändning av Potter-världen.
”Rogue One – A Star Wars Story”, (USA 2016) är det senaste nedslaget i Star Wars-sagan. Mycket är förstås bekant, men dess premiss är delvis annorlunda än övriga filmers. Formellt en prequel till den första Star Wars-filmen (”A New Hope”) tar ”Rogue One” sikte på en specifik och begränsad episod i starwarsvärldens mytvärld: hur det gick till när rebellerna till Imperiet får tag på ritningarna som avslöjar svagheten i supervapnet Dödsstjärnan. Den här begränsningen och frånvaron av de mer sagolika inslagen som Jediriddarna och Kraften som deus ex machina bäddar dock för en mycket mer fokuserad historia som också vilar mer solitt på miljön som kommer till liv på ett sätt som inte setts till sedan ”Rymdimperiet Slår Tillbaka”. Den bästa starwarsfilmen sedan de tre ursprungsfilmerna!
Animerat
En av fördelarna med barn i familje- och bekantskapskretsen är att man kan fortsätta ta del av tecknad film med rätt sorts sällskap, i meningen den huvudsakliga målgruppen, och ta del av deras intryck samtidigt som man åtnjuter deras sällskap. Samtidigt gör dock detta omdömet om själva filmerna lite… skev. Enkelt uttryckt dras filmernas betyg definitivt upp av att de ses tillsammans med de bedårande medbesökarna. Detta förtas förstås inte deras värde, och det är en lycklig omständighet att det numera finns flera konkurrerande mediehus som regelbundet producerar bred animerad film av hög kvalité.
”Den Gode Dinosaurien” (USA 2015) Premissen för denna Disney/Pixar-film är att asteroiden som satte igång utrotandet av dinosaurierna hel enkelt… missade. Miljoner år senare har dinosarierna blivit intelligenta och lever stilla farmarliv, i en slags nästan omkastad ”Fred Flinta”-värld. I en sådan dinosauriefamilj lever den timide Arlo, som en dag ställs inför ett nytt läskigt hot, och som drabbas av att fadern dör. ”Den Gode Dinosaurien” är väldigt gullig, men har också vissa tänkvärda inslag: om att inte vara så ängslig, inte frukta det nya, och om att göra sitt bästa. Interaktionen med det lilla människobarnet han stöter på är kul, och så är också flera av de mer råbarkade dinosaurerna han stöter på i sin färd. Kul, sevärd och väl berättad.
”Zootropolis” (USA 2015) var årets stora nysläpp från Disney/Pixar – och det märks. Sprudlande, extremt välgjord med karaktärer som roar och engagerar och mängder av kul referenser till andra genrer och även verkliga samhällsfrågor – det här är en fullmatad film som kan ses av ett brett spektrum av besökare. Animationen och miljön är fantasieggande – samtidigt är parallellerna med företeelserna i den verkliga världen hela tiden där. Det är kanske det mest överraskande – att filmen lyckas framföra ett tydligt och klart genomfört budskap som känns organiskt och följdriktigt och bidrar istället för att avleda eller förta från handlingens tempo, istället för att kännas påklistrat som annars ofta är fallet.
”Kung Fu Panda 3” (USA 2016) Den tredje av Dreamworks filmer om den feta pandan Po, som avancerat till att bli den främsta Kung-fu-mästaren efter sin mästares frånfälle. Samtidigt som han återförenas med sin panda-pappa, så hotas Kina av en ny fara från en uråldrig krigare och lärjunge till deras gemensamme mästare… ”Kung Fu Panda 3” är välgjord och kul ett tag, när hans pandafar hittar honom, och har några skoj repliker. Men tyvärr lider filmen av kroniska upprepningar vid det här laget, och efter det femtioelfte fetskämtet inser man att serien är på upphällningen.
”Hitta Doris”, (USA 2016) Uppföljaren till succén ”Hitta Nemo” från 2003 har en handling som i sina huvuddrag är nästan identisk med den första filmen. Här är det dock den tankspridda Doris som kommer bort, och omkvädet är att hon varit vilse, skild från sina föräldrar större delen av sitt liv. När hon hamnar på en marin djurpark ger sig Nemo och Marlin sig ut för att leta rätt på henne… Filmens budskap att ”annorlunda är OK” är lagom präktigt och skorrar inte för gullenuttigt, och ”Hitta Doris” är förstås vackert renderad och väl animerad, och historien tillräckligt rappt berättad för att inte bli tråkig. Men det är ändå svårt att undvika känslan av omtagning, och man får hoppas att någon tredje borttappning med tillhörande räddningsfärd inte ligger på lut.
”Kubo & de två Strängarna”, (USA 2016) årets animerade dark horse utspelas i en Japanskt inspirerad miljö, med samurajer, förfädersgudar och kamis (andeväsen), och handlar om pojken Kubo som lever själv med sin mor som råkat ut för ett rysligt olycksöde i det förgångna. En dag kommer det förflutna ifatt dem och Kubo kastas ut i en serie äventyr med talande djur och läskiga krigarandar som vill åt honom. Kubo är underbart vackert gjord i en blandning av Stop-motion-teknik och dataanimering, av teamet bakom ”Boxtrolls” häromåret. Det gör att den känns mycket mer organisk och taktil, samtidigt som dess sagoberättande karaktär lyfts fram. Berättelsens omkväde, relationen till de döda och värdet av en människas begränsade liv, skulle ha kunnat bli pekpinneaktigt – men här passar den väl in och löper centralt genom berättelsen. Årets mest gedigna hantverk i genren.
”Sing”, (USA 2016 ) Detta är ett sådant tillfälle när betyget definitivt drogs upp av det mysiga sällskapet, och den var en av de filmer som vi väntade mest på skulle få premiär: den är svåremotståndlig för den som gillar att sjunga med barn och sågs 2 gånger. ”Sing” är helt enkelt en animerad variant i djurbefolkad miljö av en talangtävling i stil med ”Idol”. Den vilar helt på tjusningen med att höra bekanta låtar i kombination med lite tokskojiga djur som bokstavligen lallar runt. Filmens studio Illumination (bakom bl.a. ”Dumma Mig”-filmerna) kan inte tävla med Disney/Pixar eller ens Dreamworks i tekniskt hänseende – men här kompenserar de det med enkla men effektiva figurer, som man precis som i verklighetens talangtävlingsförlagor kan engagera sig i och heja på. Resultatet är sympatiskt och man finner sig nynnande på de gamla godingarna ett bra tag efteråt.
Av de animerade filmerna kan man i efterhand konstatera att ”Kubo och de två Strängarna” nog var bäst, tätt följd av ”Zootropolis” som trots sitt berömvärda utförande, bra figurer och tänkvärda budskap inte riktigt hade den ”fullträffskänsla” som t.ex. ”Frost” fick till häromåret. Det är lovande att den mest intressanta, både visuellt och ifråga om budskap, av filmerna för ovanlighetens skull inte kom från någon av de stora studiorna för animerat (Disney/Pixar, Dreamworks och Illumination). Det bäddar förhoppningsvis för än större mångfald i framtiden.
———————–
Så – det var förra årets filmer på bio för undertecknad. En diger samling från olika håll, fast kvalitetsmässigt ändå ganska samlad strax ovan mitten av strecket: flera gedigna verk, några lite sämre, men inga superba mästerverk eller usla bottennapp stack ut. I skrivande stund har årets första biobesök avklarats, The Accountant med Ben Affleck som autistisk lönnmördarrevisor (hehe). Januari är annars lite av en stiltjeperiod för biobesök – och därför skall inom kort en liten genomgång av filmer att se fram emot under 2017 publiceras.
Slutet på Början: Yakane Får Färg (Studier i Anatomi & Utseende)
”Too many endings, man, too many endings” lär Jack Nicholson ha sagt när han fick frågan om varför han missade sista halvtimmen (!) på ”Sagan om Konungens Återkomst”. Han trodde filmen i princip var slut när ringen förstördes. Då tyckte jag han var tokig, men jag börjar inse hans poäng på sätt och vis…
Det var för länge sedan dags att runda av min första publicerade rendezvous i anatomins gränsland. Studierna av starka män, skador och karlar i rörelse får en slags slutpunkt i den nionde delen av studier i Anatomi för design av Yakane, en figur för mina berättelser.
”Slutet” på denna studie i mänsklig anatomi för att rita en fiktiv figur hade kunnat förläggas redan när skisserna var klara och monterade, och vad som mer eller mindre en ”färdig” uppsättning teckningar låg för handen (se till vänster). Men neeeej jag var bara tvungen att rendera hela bilden och sedan försöka färglägga den på något sätt…
Frågan var bara hur. För saken är den att jag inte visste hur man skulle göra det på en nivå som låg i nivå med själva teckningarna. Flera försök att få fram Yakanes hudtoner och hur ljuset skulle verka på dem ändade i den digitala papperskorgen.
Yakane i Sepiatoner
Sedan kom andra projekt och omständigheter att uppta min tid – och Yakane fick bida. De där tidiga försöken var dock inte helt bortkastad tid. Det under arbetet med färgläggning som jag först prövade på draget med att omvandla en teckning till sepiafärger innan vidare färgläggning sker – en idé dragen från riktig målning med guache-färger (se till höger).
Någon gång 2015 kom jag slutligen att plocka fram Yakane-teckningen för att tillämpa en del av det jag lärt mig om färgläggning under mellantiden (precis såsom bilden ”Yakane & Nuray” skildrad i inlägget ”Ljus & Skugga med Strypar-Yakane”).
Basen för Yakanes hudtoner
Det här arbetssättet förutsätter en större mängd lager, och att man håller reda på deras påverkan sinsemellan. Med den sepiatonade teckningen som bas lades 5 lager för hudfärger i olika toner, liksom för håret, ovanpå varandra med överläggningsteknik. Som gradvisa filter lägger sig då färgerna som hinnor som kastar olika nyans på de underliggande lagren och som samverkar med varandra. Viktigast av allt, och det som jag framför allt var nyfiken på att tillämpa, är vad man lärt om effekten av ljus på de olika figurerna och hur tonerna förändrades och skapade en känsla av volym.
Ljus, mörker och ljusriktning för Yakane
Det här kan göras på många olika sätt: till höger kan de samlade ljus-och mörkerbehandlingarna ses som de framstår lagda ovanför färglagren utan den grundläggande teckningen.
Först lades flera lager skuggor med olika matthet, samt högdagrar på de underliggande färgerna. De olika figurerna har olika ljuskällor – på bilden indikeras dessa via pilarna, som underlättade för mig att måla belysta och skuggade partier på rätt sida och avstånd från ljuskällan. Men ljus ändrar inte bara färgen på de ytor de direkt lyser på. Den skapar också sådant som blänkande partier runt figurernas siluett på vissa sidor, och s.k. återkastat ljus, som syns som en ljus rand på områden som annars är i djup skugga men som mottar ljus som återkastats från närliggande former.
Vid sidan av de övergripande behandlingarna och målningen av ljus & mörker behandlades speciella partier, såsom Yakanes ögon, tatueringar, ärren mm, på för var och en anpassat sätt. Dessas färgläggning fick egna lager, i flera fall försedda med egna former av skugg- och kanteffekter för att visa av dessa bryter av från de omgivande hudpartierna. Alla tekniker var sådant som prövats tidigare i olika bilder – men här samlades de ihop och tillämpades systematiskt på collaget av olika figurer och poser.
Det sammanlagda resultatet kan skådas ovan. Som ett kvitto på att man lärt sig något får man vara nöjd – avsikten denna gång var inte att bryta ny mark utan att på ett målinriktat sätt använda sig av vilka tekniker och effekter som visat sig vara fruktbara tidigare och tillämpa dem. Volymen, intrycket av Yakanes stora och kraftfulla kroppshydda står fram väl, tycks det mig, och detaljer som de många ärren, brännskador, ådror mm återges såsom jag skulle ha föreställt mig dem.
Det här redovisade sättet att avverka en serie av studier kan verka omständligt, och slutresultatet inte motsvara alla de referenser och grubblerier som anförts under mina rapporter av vad som varit en rätt lång process. Men jag vet inte hur man annars borrar sig till kärnan av saker, och lär sig ett och annat på vägen. Genom denna har en solid grund lagts för de många storyboards och teckningar med Yakane som följde och ännu ligger på lut – de kommer lättare fram ur ritbordet nu, som om de visste till vilken slags mål de är på väg. Och flera utkast till utvikningar av teman som tagits upp som hastigast utvecklades vidare, inte minst i studier av andra figurers utseende, såsom Yakanes sidekick Jack, samt karaktärerna Kati och Corinna, med flera.
Ett särskilt tack går till vännen och Yakanekaraktärens skapare Björn för ett intressant studieobjekt som drivkraft.
De tidigare delarna i denna serie kan studeras i den sammanfattande tråden
”Studier i Anatomi & Utseende: Yakane”
Studier av andra figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
———————————————
←Föregående: ”Yakane, Början på Slutet 2”
PS. Raden ”slutet på början” igenkänns förstås av den kunnige som ett något bombastiskt men ändå för tillfället passande citat av Winston Churchill (1942):
”Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.”
En Vapensköld för Julian
En ung furste förtjänar förstås ett emblem för att göra sin närvaro och person känd – och den prins som är mig närmast, Julian, är numera inget undantag.
Häromåret satt jag, Julian & Alma och ritade under trevligt småpratande, och som samtalet utvecklade sig kom vi in på de vapensköldar som ända sedan medeltiden stått fram som tecken för furstar och riddare. Redan tidigare hade idén om att skapa egna vapensköldar för de två sötnosarna kommit på tal, men där och då tog vi tag i det.
Temat för Julians vapensköld, bestämdes det, skulle utgå från hans namn. Jag berättade för vår unge prins att Julian betyder”av/från Julius”. Julius (Iulius) i sin tur var ett romerskt ättenamn, vars etymology går tillbaka till Jove eller Jupiter, romarnas namn på gudarnas ledare vilken kom att likställas med grekernas Zeus. Julierna eller Gens Iulii, ”Juliernas Folk” ansågs vara komna från Jupiter – Jupiters söner m.a.o.
Julian är således kommen av Chefsguden själv!
Julians vapensköld – första gemensamt utkast
Upplyst om dessa förhållanden bestämde sig Julian, som minsann sett filmen Herkules och visste vad Zeus/Jupiter var för någon, sig för sitt vapenskölds blazon, eller beskrivna motiv. Det viktigaste sköldemärket skulle förstås vara blixten. Tre blixtar till och med. På blått. Med svarta moln över för att visa att de kom från himlen. Med vattenfärgerna till hands kom ett första utkast eller kladd till som vi båda verkade tycka hade poänger.
Tiden gick och annat upptog våra sinnen, men under Kulturdagarna 2016, då vi båda satt bland aktivitetstälten framför riksdagshuset och provade allsköns roliga saker, lyfte jag blicken och såg en skulptur av Sveriges vapensköld, flankerad med lejon. Efter påpekan till Julian själv bestämdes det att jag skulle göra klart skölden med två gyllene lejon.
Sagt och gjort. Med bläckpenna i hand fick Julians vapensköld form. Tre blixtar från moln på sköldens topp, med stegrande heraldiska lejon på ömse sidor. Ovanför skölden satte jag ett band för att sätta den unge furstens namn. Med designen klar återstod därefter färgläggning.
Jag utgick från Julians bestämda färgschema och kompletterade den bara med lätta ljusskiftningar och skuggningar för att framhäva färger och figurernas form, i övrigt återhållna för att inte bryta med vapensköldens grafiska utförande. Julians namn sattes i guld på banderollen ovan själva skölden.
Allt sammantaget hoppas jag att den färdiga designen gör Julians input rättvisa – det var extra roligt att så mycket av designen kom från honom själv. Vi har pratat om att sätta den där på en T-shirt för honom – och sålunda har jag sett till att skaffa två sådana i vår unge herres storlek, för att se hur det ter sig…
Intill dess: För Dig, Julian.
Bysantinska Krigare (2) – En Fantasy-väring i Österled
Kavalkaden av teckningar inspirerade av Bysans, eller Östromerska Riket, fortsätter med de mest berömda av rikets krigare, de sägenomspunna väringarna som bildade de östromerska kejsarnas elitgarde och livvakt under hundratals år.
Vikingar, Ruser och Väringagardet
Det var alltid ett mysterium för mig varför man inte läste mer om väringarna i skolan, för deras är en fascinerande story med direkt koppling till Sveriges historia under vikingatiden och sedermera. Svenska vikingar började under det senare 800-talet att fara i österled med det slutgiltiga målet att komma i kontakt med det legendariska Miklagård, deras namn på Konstantinopel, det Östromerska Rikets huvudstad. På vägen kom de att bilda allianser och etablera stödjepunkter längs västra Rysslands, Vitrysslands och nuvarande Ukrainas floder.
Vikingafärder i väst -och Österled – se rusernas områden i orange
Snart nog kom dessa ruser, som slaverna kallade dem, att gifta in sig i de lokala slaviska stammarnas elit, utses till skiljedomare och leda krigs- och försvarsstyrkor. Inom ett par generationer hade ätter av slavo-nordiska krigare satt sig i spetsen för de furstendömen som förenades i det första Rus, ursprunget till dagens Ryssland. Samtidigt fortfor de att dras till Konstantinopel, den största och rikaste staden i deras värld, inte sällan för att försöka erövra den: åren 860, 907 och 941 satte ruserna av i stora skaror för att försöka storma Östrom, bara för att slås tillbaka. Bysantinarna, alltid mycket sluga på diplomatins område, insåg dock tidigt att de stridslystna nordborna inte bara innebar en fara, utan också en möjlighet.
Illustration, krönika av Skylitzes från 1000-talet, där väringarna med sina karaktäristiska yxor bildar hedersvakt runt en bysantinsk kejsare.
Redan i ett fredsfördrag år 907 stipulerades att väringar eller varjager, som bysantinarna kallade ruserna, var fria att ta tjänst hos Kejsaren i Konstantinopel, och där kom de att utgöra ett så framgångsrikt och värdefullt inslag i den bysantinska hären att de 988 permanentades i en egen arméenhet, det s.k. väringagardet (grek. varangoi), ett elitgarde med uppgift att vakta kejsarens egen person. Detta fortfor de därefter med under minst 400 år, enligt visa källor ända in i 1400-talet.
Ultimates
Väringarna går inte att motstå för en historiofil, och i min berättelses motsvarighet till Konstantinopel, det gyllene Aracanea, finns följaktligen ett garde av nordbor kallade Ultimates, så benämnda efter Ultima Thule, det grekiska namnet på den Yttersta Norden. Att dessa skulle komma att bilda motiv för egna teckningar var närmast självskrivet.
Det kan dock vara på sin plats att åter vidgå att det inte bara är seriös historieresearch som utgör källsprånget för ens alster. Under 90-talet hade jag tagit intryck av superhjältefiguren Gladiator, som gästat Marvel-publikationerna X-men och Fantastiska Fyran. Gladiator är en extremt mäktig varelse, ledare för den kejserliga vakten i Shi’ar, ett utomjordiskt imperium som förekom ymnigt i X-men-serien.
Gladiator låg i bakhuvudet när jag sedermera skrev fram en av min berättelsevärld A’rataumas mest fruktade stridsmän, den s.k. Akolouthos eller befälhavaren för Nordmannagardet. Kommen från den yttersta Norden under namnet Valdemar, senare uttalat Volodymir, har denne överlevt i över 300 år och tjänat under talrika kejsare, och är numera känd som Monomakhos ¹, en närmast oövervinnerlig stridsmaskin med obrottslig lojalitet till Riket och den sittande kejsaren.
Monomakhos – en bild tar form
Monomakhos akvarell
När jag sent omsider kom att illustrera mina bysantinskt baserade nordmannakrigare blev det naturligt att Monomakhos kom att bli den förste att avbildas. Vid det här laget hade min ”metod” för illustrationer med historisk bas grundlagts: fastän de hör till vad som strikt talat är en fantasy-berättelse ligger tyngdpunkten på realism och ett exakt återgivande baserat på källorna och vetenskapliga rekonstruktioner (såsom redovisats i tidigare inlägg t.ex. bysantinska krigare del 1). Mitt första utkast, spontant tillkommen som en i raden övningar med akvarellpennor under 2015, vilade på mina hågkomster av urkunderna.
”Judas Kyss”, fresco Johanneskyrkan i Karsi Kilise från 1212, med varjager som romerska soldater.
Den var inte så dum som första steg den där, och jag beslöt att lägga den som grund för en framtida mer genomarbetad illustration – men inte före en seriös genomgång av källorna. Utkastet hade med den karaktäristiska stora stridsyxa som väringarna behöll från sitt för-bysantinska ursprung och som återges i flera fresker och illustrationer från perioden.
Bysantinskt krigarhelgon, Nerezi-kyrkan, Serbien
Under den mer sentida perioden runt år 1300 som utgör grundvalen för mina illustrationer hade verklighetens varjager i stort sett helt övergått till den omgivande bysantinska kulturens rustning och klädnad – om än av bästa snitt, för de var väl betalda – och det var således huvudspåret jag hade att följa för min bild.
Monomakhos teckning under arbete
Tidiga varjager företedde dock antagligen fler kännetecken från sin hemkultur, något som jag beslöt att ta med som en slags medvetna anakronismer för att visa på Monomakhos ålder och sammansatta karaktär. Med akvarellen som bas sattes grafitpennor (2H-8B) till verket, och en skiss växte gradvis fram, fick skarpare konturer, skuggning och detaljer.
Kombinationen av hans pose, parafernalia och detaljer i hans anblick ledde dock till problem, rent historiskt. Det höga håret, inspirerad av ovan nämnde Gladiators tuppkam, är en av dem: den visade sig vid ett närmare påseende vara något av en stridsfråga ifråga om autenticitet ². Samtidigt är Monomakhos renrakad, olikt de flesta varjager eller greker för den delen – det är en medveten avvikelse, som syftar till en mystisk koppling till de gamla legionerna i min berättelse som Monomakhos delar med andra stridsmän (se t.ex. ”Agent 007 i hans kejserliga majestäts tjänst”).
Monomakhos färdig teckning m detaljer
Den klara teckningen ovan innehöll mängder av detaljer, från mer utredda sådana som Monomakhos klivanion (fjällpansar), den ovala skölden, det korpformade smycket med mera, till sådana som potentiellt kunde bli helt fel, som t.ex. Monomakhos beväpning.
Monomakhos teckning sepiafärgad
Förutom yxan från utkastet valde jag att sätta ett annat omtalat vapen från Bysans, stridsskäran rhomphaia som skall ha burits av vissa gardesenheter. Eller, min tolkning av den, för det är omstritt hur rhomphaia egentligen tedde sig ³. Nåväl, sådana är den historiskt orienterade illustratörens vägskäl. Den här teckningen skapades redan från början för att få färg, så efter inscanning omvandlades den svartvita skissen till sepiatoner så att den bättre skulle kunna ligga till grund för en bild färglagd med överlagringsteknik.
Monomakhos basfärger
Först ut i den processen var att överföra det målade utkastets färgskala till teckningen. Resultatet, som synes till höger, fick bilda baslagret av färg, kompletterad med dels ljusa och mörkare toner, flera skikt av skuggor och blänk och extra kontrast och allt annat gött som gör en vettig färgläggning ovan serietidningsnivå…
Under vägen gjorde jag ett antal tillägg till den grundläggande teckningen, som Monomakhos mantels örndetalj, vilken också redan tidigare förelåg som ett akvarell, och överfördes till bilden. Den någorlunda färdiga bilden kan ses nedan.
På det hela taget är jag nöjd med vägvalet att satsa på realism och ändå hoppas att Monomakhos tyngd, styrka och farlighet skulle skina igenom. Man kunde frukta att Ultimates befälhavare skulle ha blivit nertyngd av all research och realism och istället satsat på intryck och framställt Monomakhos som ett helt orealistiskt supermonster till karl med flashiga bautavapen och coooola attiraljer. Men sådan är inte min håg. Monomakhos, kejsardömets väktare från Norden, fungerar både som en historiskt belagd illustration av våra förfäders ättlingar i Bysans och min fantasis Aracaneas odödlige gladiator, svuren att försvara imperiets undflyende strålglans under dess sista period av storhet.
⇐Se tidigare historiska illustrationer av bysantinska krigare i ”…(1) En Befälhavare för Aracanea”
Se också andra bilder för min fantasis värld, A’ratauma i
Galleri för A’ratauma – The A’ratauma Gallery
—————————————————————
¹ Monomakhos (μονομάχος) av mono makhos – ordagrant grekiska för ”En-stridaren” eller ”Envigaren”. Monomakhos användes också efter den romerska erövringen som grekisk översättning för latinets gladiator (ordagrant ”svärdsman”), och anknyter således till en av förlagorna för figuren.
² Några artiklar om vikingars utseende: se
- http://sciencenordic.com/what-vikings-really-looked
- http://www.vikingrune.com/2014/03/viking-hairstyles-is-ragnars-haircut-historical/
³ Om Rhomphaia och olika tolkningar av dess design från källorna, se
Bysantinska Krigare (1) – En Befälhavare för Aracanea
…där ett gammalt projekt återupptas: en serie historiskt baserade illustrationer på bysantinska krigare för min berättelses fantasy-Konstantinopel Aracanea.
I flera tidigare inlägg har min fascination för Bysans eller det Östromerska Riket tagits upp. Sedan flera årtionden är det här en av mina favoritstudieobjekt, och förutom ett digert slukande av böcker på ämnet lett till en del egna alster i form av skisser, ritningar, studier av klädedräkter och utrustning från perioden mm.
Några exempel på bysantinskt inspirerade teckningar
I ljuset av ny litteratur som införskaffats bestämde jag mig under sommaren för att skaka fram några av de senaste två årtiondens studier av krigsmän från perioden från 1000-talet till början av 1300-talet (dvs århundradena före rikets slutgiltiga nerstigning inför fallet 1453), och ge dem en mer bearbetad form, dvs att skapa en serie egna, väl belagda historiska illustrationer.
Jag valde medvetet att avstå från att lägga de många moderna illustrationerna i mitt bibliotek som bas för mitt eget arbete – vitsen är ju att göra något eget och extrahera min personliga syn på Bysans krigsmän, utan för mycket influenser från andra uttolkare. 
Istället har jag försökt hålla mig nära de primära källorna, dvs bilder och avbildningar från perioden från 1200-talet till ca 1350 i form av illuminationer i manuskript, mosaiker och väggmålningar, reliefer och statyer – för att nämna de viktigaste (se t.ex. bokillustrationen från 1300-talet till höger). Som omtalats i inlägget ”Konstnärliga källor del 1” är dock sådana källor inte alltid så lätta att tolka – de kan vara otydliga eller, påverkade av samtida konventioner som lägger sig som ett filter som kan förvränga vår bild av de verkliga förhållandena under perioden. De är också ofta ofullständiga, och ger oss begränsade exempel och perspektiv på det avbildade.
E
n annan källa utgörs därför av trovärdigt och historiskt genomarbetade reproduktioner av samtida utrustning. Man måste dock se upp med att utan vidare acceptera de tolkningar som dessa reproduktioner bär på. Oaktat att de kan ge ett starkt intryck av äkthet kan de ofta vara väldigt spekulativa, och främst värde har därför sådan som iordningsställts av experter på områden, som t.ex. rekonstruktionen av en bysantinsk infanterisoldat ovan, av bysans-historikern Timothy Dawson.
Grunden för en del av bilderna jag hade i åtanke gick därför tillbaka till vad jag kallar mina ”bildanteckningar”. Genom åren har jag med några snabba penndrag försökt man fånga det viktigaste i en visuell idé eller intryck, som man sedan kan ta fram – en direkt motsvarighet till de skriftliga anteckningar som fyller ens bokhyllor. Nedanstående utgör ett hopklistrat kollage på en serie bildanteckningar av mina första studier av Bysans, från 90-talet, var och en av dem med en vidhängande mer detaljerad kladd som kunde användas som bas för en riktig teckning.
Studier bysantinska krigare
En av figurerna i den där kladden, en befälhavare med svärd och mantel till vänster om samlingens mitt, fick bli mitt första test case för de nya illustrationerna.
På den individuella kladden framgick hans rustning och klädedräkt lite tydligare – men också, vilket delvis är poängen, att man lärt en del sedan dess tillkomst. Hans hjälm, axelremmar och detaljerna i hans fransade kjol och underarmsskydd behövde tydligt uppdateras i ljuset av dessa fördjupade studier.
Oaktat att jag hade en rätt klar vision av hur de där detaljerna borde se ut och avbildas gick man ändå en runda bland de samtida illustrationerna, som t.ex. väggmålningen till höger. Där stötte man på lite otippat en av den historiske illustratörens dilemman: nämligen en detalj om vilket det råder skilda meningar om i bysantinska studier och tolkningen av källorna.
I det här fallet var det axel -och överarmskydden: debatten rör huruvida vad som avbildas i källorna är pteruges, en slags rörliga läderband bekanta redan från antiken; eller om de är raka metallband, fortsättningar från den bysantinska lamellrustningen klivanion som täckte bålen.
Det här är ett sådant läge då man som illustratör får chansen att bestämma hur den dåtid man skildrar egentligen såg ut. Mitt omdöme, efter att ha läst publikationer från flera parter och studerat källorna (se t.ex. den serbiska väggmålningen från 1295 som verkar visa på pteruges) är att läderfransarna fortsatte att brukas parallellt med järnbanden, och troligen återkom under 1200-talet. Jag beslöt att köra med dem snarare än metallvarianten.
Allt det där återspeglades i processen som kan ses i sina steg nedan.
…m återställd svärta
Först växte en skiss fram, fick skuggning, detaljer och en tydlig form. Den färdiga teckningen scannades sedan in och fick lite korrektion av den svärta som förloras under inläsningen.
Slutligen hade en riktig teckning av en bysantinsk befälhavare trätt fram – se den till höger. Den var inte dum den där, och nästa logiska steg, att färglägga den, kom därför naturligt.
Här kom åter den gamla kladdskissen till bruks igen – redan för flera år sedan hade en färgskala tagits fram för framtiden, med blåa toner som dominerade. Jag beslöt mig för att tillämpa det färgvalet på min teckning, med en mångfald överlagda semitransparenta färglager för önskad effekt. Bysantinarna var mycket förtjusta i mönster och brodyrer på sina kläder, så för att göra den mer autentisk lade jag under färgläggningens gång på mönstring för befälhavarens tunika, samt också gyllene detaljer på hans kjol av läderband. Förstärkning av mörka partier och högdagrar samt andra effekter för variation av nyanser på olika material lades därefter på.
Resultatet ovan var uppmuntrande. Det kan inte betvivlas att färdighet i användning av t.ex. Photoshop och dess 3D-baserade tekniker antagligen skulle kunna göra mycket för att förbättra resultatet, men det duger för mina förutsättningar. Det är en inte helt och fullt fotorealistisk look, men tillräckligt detaljerad och korrekt i sina detaljer för att fungera som illustration av en bysantinsk befälhavare under 1200-talet.
Se nästa del om historiskt inspirerade illustrationer på Bysans-temat i ”Bysantinska Krigare (2) – En Fantasy-väring i Österled”⇒
En Fager Fantasy-Italienska: Renata de Mazzatti får färg
En kvick studie över en av mina berättelses karaktärer drog iväg, kompletterades med historisk research och fick slutligen lite färg på sig efter flera år i ”att göra”-högen.
Det här är ett typiskt exempel på hur skrivande, ritande och historisk research kompletterar varandra. I min berättelse om A’ratauma, ”Tvillingvärlden”, förekommer en karaktär vid namn Renata de Mazzatti, dotter till en annan figur, Claudio de Mazzatti (som förekommit i ett tidigare inlägg) men med en viktigare roll.
Renata-figuren var ursprungligen närmast direkt utlyft från ett historiskt Fantomenavsnitt ”Fången i Venedig” från 1986 (eg. ett omtryck fr. nr 2 1975), där den vackra och rådiga Renate di Mascarelli får Fantomen på kroken. Avsnittet inspirerade mig till ett rollspelsäventyr där en god väns rollspelskaraktär, den strulige Jack, fick träda in Fantomens ställe.
Ava Fabian
Oaktat att Fantomen är en tecknad serie, sökte min hjärna efter andra visuella inspirationer för att tänka sig den intressanta Renata, och kom så småningom att vila på ett utseende draget från den Italienättade amerikanska modellen/ skådespelerskan och utviksflickan Ava Fabian, som kom för mina ögon under andra hälften av 80-talet. Förutom sin uppenbara sex appeal verkade Ava passa såtillvida att förutom att hon lyckades slå mynt av sin skönhet längre än de flesta sådana modeller också hade framgångsrika affärer såsom krogverksamheter mm vid sidan av, och överhuvudtaget verkade vara en driftig person inom ramen för sin miljö.
Så som sker, fäste jag några av mina intryck av Renatafiguren på papper så småningom. Under 90-talet var man inte så noga med sådant som att bevara ordentliga utseendestudier, och mina ursprungliga blyertskisser har tyvärr sedermera gått förlorade.
Urkund klänningar 1300-tal
Det som fanns kvar var ett utkast av Renata i en formlös klänning. Flera år senare, på 2000-talet, kom den där i dagen när jag studerade medeltida klädedräkt, och blev en slags praktisk bas för minneskladdar… Resultatet blev en serie tuschskisser baserade på exemplar av senmedeltida (1300-tal) kläder, med Ava/Renata som modell. Helt spontant växte den ut till ett slags collage av henne i lite olika utstyrslar, med ett porträtt och även hennes far Claudio med på ett hörn.
Det var ju inte bortkastad tid den där, oaktat sin krokiga bana och obefintliga teknik. Porträttlikheten med Ava Fabian var det lite si och så med, men själva kläderna var ju inte dumma. Provisoriskt nöjd (finns det någon annan sort?) lade jag undan bilden, utan att annat än flyktigt funderande på om man inte borde fortsätta med den. Men lustigt nog upprepade sig historien med att Renatabilden knöt an till studier.
De Mazzattis vapensköld. Designen från familjens ättenamn -av mazza, (ital.) slagträ eller klubba. Renatas personliga variant har en röd ros.
I början av år 2016 ägnades en viss tid åt förkovran i heraldik och förmoderna symboler och emblem överhuvudtaget – och då kom som av en händelse den där bilden upp igen. Under arbetet med att förse riken, men också viktiga ätter och bemärkta personer med passande vapensköldar och emblem kom jag att påminnas om den bemärkta ätten de Mazzatti och utformade dess vapensköld (se ovan).
I samband med det kom jag att betrakta den gamla teckningen på Renata och hennes far, och den gamla Vore det inte Kul Om?-djävulen kom upp till ytan igen. Vore det inte kul att färglägga hela bilden, och kanske kombinera den med lite andra element? När en sådan tanke fått fäste i hjärnan är det bara en tidsfråga innan något sker, och vóila…
Förutom färgläggningen av Renata själv lade jag utöver hennes personliga vapensköld den mäktiga stadsstaten Lacunias emblem lite i bakgrunden för att visa på hennes hemort. Lacunia, motsvarande medeltidens Venedig, är en viktig plats i mina berättelser, och tanken kom för mig att ytterligare visa på dess betydelse för Renatas roll i handlingen genom att infoga en av mina kartor för min värld A’ratauma som bakgrund… Resultatet, efter lite micklande med färger och lagereffekter, kan ses ovan.
Se fler bilder från min fantasy-värld i:
Galleri för A’ratauma
De Spanska Härjarna del 1.
Den som inte kommer iväg på semester får istället ägna sig åt utflykter i sinnet. Senaste tidens läsning har sålunda fokuserat på det medeltida medelhavet – och på det sätt som tvångsklottraren funkar också gett upphov till några teckningar och färgläggning av skisser.
Först av alla, en märklig spansk företeelse kallade… Almogávars.
Almogávars betecknade ursprungligen band av soldater rekryterade bland den härdade befolkningen från bergen i norra Iberiska halvön, inte olikt andra höglandskrigare som skottarna, gascognarna/baskerna och Bysans akritai. Såsom hemmahörande i en delvis laglös och krigisk ursprungsmiljö hade de rykte om sig att vara benägna på lokala småkrig, oro och våldshandlingar, vilket kan ha varit motivet för deras namn, vars rot tros vara arabiska المغاور al-mughāwir, vilket ungefär betyder ”Upploppsmakare, Orosstiftare”.
Almogavar live-spelare m de Aragonska färgerna
Som en avvikelse från den dittillsvarande utvecklingen i Västeuropa, som framemot 1200-talet dragit starkt åt att hävda rytteriets vikt på slagfältet och förband dessa med adeln, den högsta samhällsklassen, tog monarkerna i Kastilien-Leon och Aragon-Katalonien, och senare även Portugal, villigt chansen att binda Almogávars band av fotsoldater till sig och mönstra dem för sina krigståg. Från slutet av 1100-talet och framåt finner vi därför regelbundet almogavers i de iberiska kungarnas tjänst, först mot morerna i södra Spanien och sedan vidare.
Almogavars i majorcas erövring ca 1230
Överallt visade sig almogávars trots sin lätta utrusning och blygsamma ursprung vara mycket effektiva mot en mängd olika motståndare, från fientligt infanteri till arabiskt rytteri, tunga feodala riddararméer, turkiska nomader och östeuropeiskt kavalleri. Under sina kampanjer blev de mer och mer organiserade, så att tids nog hela expeditionsstyrkor på tusentals almogavárs, understödda av egna beridna enheter, kunde sättas in i krig.
Den Katalanskt-Aragonska Expansionen 1200-1300-talet
Fastän de verkade för alla de spanska monarkierna kom almogávars att få en speciellt viktig roll i den Aragonska kronans expansion österut i medelhavet, då almógavars kom att utgöra en viktig komponent i alla konflikter med koppling till inte bara kronan utan också katalanska kommersiella intressen. Deras slagkraft blev känd för det vidare Europa när Sicilien kom under aragonska kronans makt efter 1280, vilket ledde till de s.k. ”Sicilianska Aftonsångs-krigen” (1282-1302), då de starkt bidrog till att slå tillbaka den franska invasionen av Aragón 1284-1285, framgångsrikt försvarade Sicilien och så när erövrade södra Italien från de angevinska kungarna av Neapel.
Tidskorrekt raggiga men glada Almogavar-lajvare
Det bör noteras att almogavars inte var någon homogen grupp. Flerdelen delade en viss gemensam kultur från sina högländer, men de kunde stamma från herdar, förrymda slavar, skogsmän, avdankade knektar, jordlösa bergsbönder med mera. Deras etnicitet var antagligen övervägande aragonskt, men där fanns också basker, katalaner, occitaner, andalusier mfl. En betydande andel var av muslimsk eller blandat ursprung, och de fortsatte att inkorporera folk där de for, så att italienare, greker, slaver och turkar kom att inlemmas i deras led. Deras identitet som självständiga krigare, inte underställda feodalherrar, var det som gav dem motivation och gruppsammanhållning, det och den legosoldatskultur som de bar med sig från sin rekryteringsregion i takt med att nya generationer av män kom iväg på krigståg.
Även om de alltid behöll vissa trohetsband till Aragonien började kompanier av almogavars framemot 1300-talet att bete sig allt mer självständigt, och snart nog hade de gjort sig bemärkta över hela medelhavet som skickliga och hänsynslösa legosoldater, vars göranden och deltagande i krig kom att inverka stort på flera staters utveckling. Speciellt allvarligt blev deras inblandning i det Östromerska/bysantinska rikets politik från 1303 och framåt.
Almogavars krigståg i Bysans på 1300-talet
Almogavers kom österut efter de sicilianska krigens slut i jakt på ett krig att ägna sig åt, och det hårt pressade Bysans muslimska fiender erbjöd en from förevändning till det. Saker började först väl, med flera otippade segrar i Mindre Asien: men sedan kom de efter övergrepp mot den grekiska befolkningen på kant med sin uppdragsgivare. Efter ett ömsesidigt utbyte av massakrer och förräderier satte de av, besegrade några av småstaterna på grekiska halvön och upprättade helt sonika en slags rövarsstat i Thessalien och Aten (1311-1390).
Almogavarer och deras befälhavare Roger de Flor paraderar för den bysantinske kejsaren Andronikos II Palaiologos 1303
Almogávars härjningar i Bysans bidrog starkt till dess försvagning och sönderfall under 1300-talet, och förebådade det kaos som senare tiders legosoldater, de ”Fria Kompanierna”, skulle bringa till Frankrike och Italien under 100-årskriget ett par generationer senare. Det förebådade också det vanrykte som almogavars med rätta drog på sig, inte bara för att återkommande bete sig ovanligt hänsynslöst och brutalt mot såväl sina fiender och den civilbefolkning som kom i deras väg, utan också för deras ovilja att anpassa sig till mer stabila och civila förhållanden. I Spanien ägnade sig t.ex. band av almogavars regelmässigt åt kidnappningar av muslimska undersåtar även under fredstid.
Almogávar rollspelare m lätta kastspjut
Almogávars verkade först som lätta förband av spjutmän, även brukande kastspjut (azcona) och mindre svärd, ibland kompletterat med armborst. Till skydd bar de sköld och lätt rustning, ofta bara päls och läderskydd – endast undantagsvis ringbrynja. Men de var väl klädda för växlande väder, kunde jaga, spana och röra sig diskret, och Almogávars kom således speciellt till sin rätt i samverkande smågrupper utövande gerillaliknande krigföring sådan som var vanligt i den oregelbundna och bergiga spanska miljön men också passade på t.ex Sicilien, Grekland m.fl. platser.
Illustration av Almogávars utrustning. Notera de föga ”ridderliga” vapnen, som slaktarkniven/kortsvärdet Coltell eller Cuytello, och Azcona, kastpjuten.
Med sin lätta beväpning och vana att snabbt ta sig fram över terrängen var de mycket rörliga och slog till snabbt och överraskande. Som legotrupper tog de också till sig utrustning och taktiska grepp från platser där de stred, och i de större grupper som opererade efter slutet av 1200-talet visade de sig kunna genomföra frontalattacker på öppna fält, brukande sådant som linjeformeringar, bildande häck, mm, och kunde därvid stå emot allt utom det tyngst rustade rytteri.
Almogavar sköldvägg
Almogavars fortsatte att strida i de spanska kungadömenas tjänst under 1400-talet, men stabiliseringen av gränsen mot det kvarvarande muslimska kungadömet Granada i söder, samt förändringen av krigföringen och den gradvisa återkomsten av effektiva infanterienheter i västerländska arméer under denna period gav mindre och mindre utrymme för deras särpräglade stridssätt och organisation.
Almugavar
Man hör ännu om Almogavars deltagande i de portugisiska kungarnas attacker i nordafrika, och Spaniens krig i södra Italien t.o.m. sekelskiftet 1500, men därefter försvinner de ur källorna som ett samtida fenomen.
Läsningen om de här stökiga killarna, i vilka jag förkovrade mig eftersom deras motsvarigheter förekommer i en av mina berättelser, inspirerade till flera skisser under resans gång – så funkar hobbykluddarens hjärna. Den första av flera blyertsskisser kan ses här till höger. Övriga kommer att redovisas i ett eget inlägg:
”De Spanska Härjarna -del 2” ⇒ 
För en introduktion till Almogavars, se artiklar på Wikipedia,
- Den generella artikeln ”Almogavars” tar upp dem tämligen djupt i en historisk kontext – den spanska versionen ”Almogávar” är ännu fylligare
- Almogavars berömda ”Katalanska Kompani” tas upp i ”Catalan Company”: även här är den spanska versionen ”Gran Compañia Catalana” betydligt mer fullständig
- För almogavars krig i mindre Asien (Turkiet) 1303-1305 se artikeln ”Catalan Campaign in Asia Minor”
- För almogavars småstater i Grekland, se ”Duchy of Neopatras” och ”Duchy of Athens”
Uppsatser och längre bloggartiklar om Almogavars:
- Se blogginlägget ”The Catalan Company – Byzantine Mercenaries” på bloggen ”Byzantine Military”.
- Se uppsatsen ”‘We Have Met Devils!’ – The Almogavars of James I and Peter III of Catalonia-Aragon” av Paul N. Norris.
- Se uppsatsen ”The Almogavars” av Emilio Domínguez på academia.edu
Böcker om perioden rörande Almogavars:
- J.N. Hillgarths ”The Spanish Kingdoms 1250-1516: vol. 1 1250-1410”, av Oxford University Press 1976 presenterar den miljö och kontext som Almogavars verkade i och deras kampanjer
- Om den Aragonska kronans storhetstid och expansion och almogavars deltagande i denna se ”The Medieval Crown of Aragon” av T.N.Bisson, från 1991, Oxford University Press
- Bysans/Östroms möte med Almogavars tas upp i John Julius Norwichs standardverk”Byzantium – the Decline and Fall” av Viking (Penguin Group) från 1995.
- ”El Cid and the Reconquista 1050-1492”, nr 200 av Osprey Publishings illustrerade handböcker om militär historia, behandlar spanskt medeltida krigsväsen i breda drag med välgjorda illustrationer.
Det finns flera live-rollspelare som ägnar sig åt Almogavar-temat, de flesta förstås i Spanien. En ambitiös sådan är ”Compañía Almogávar de Zaragoza”, med events varje år. Flera av live-aktörerna i fotografierna ovan kommer från deras led. Deras hemsida (Almugabar.com) innehåller mängder av information om Almogavars, tillgängligt för alla spansktalande.
