Kategoriarkiv: Corinna
Corinna, den Sköna Krigaren del 2 – Ett ansiktes tjusning och vedermödor
En mängd utseendestudier för Corinna, en av de kvinnliga hjältarna i min berättelse, sammanfogas i en serie inlägg. Del 2 tar sikte på ansiktsstudierna av den vackra, och strävan att fånga ett ansiktes skönhet, särprägel och uttryck genom frihandsteckning.
Som redovisats i det förra inlägget så bestämde jag för många år sedan mig för den vackra Samantha Dorman som utseende för min hjältinna Corinna. Men, och det gnagde i mig, jag var ju inte alls kapabel att avbilda henne, vilket mer och mer kommit att bli ett problem. Men begränsningar av den typen är till för att övervinnas, och här är hur jag gick till väga.
Samantha Dorman
Att närma sig Formen
En sak som stod i vägen och kommit att påverka mitt arbete har helt enkelt varit att jag varit nervös. Det blir jag alltid när jag skall rita något som berör mer på djupet. Det kan vara en av förklaringarnas till att jag började skärskåda hennes ansikte på ett rätt…bakvänt sätt. Som om jag ville närma mig henne indirekt. Under arbetet med konceptutkast och storyboards som hade fokus mer på scenen än bara Corinnas utseende, kom jag gradvis att komma närmare henne.
Jack och Corinna hårklippning
Corinna är en huvudperson, och som sådan med i många storyboards. Arbetet med dem kom att aktualisera behovet av att rita hennes anlete i olika vinklar (se t.ex. blogginläggen ”Om teckning och berättande” del 2 och del 3) som i exemplet till höger.
Det mynnade i sin tur ut i en serie skisser på små porträtt ur Corinna från lite ovanliga vinklar: grod- och fågelperspektiv samt profil. FORMEN står i centrum här, eller ren igenkänning från olika vinklar om man så vill. Att få till ansiktets olika delar så att man fortfarande ser att det är samma person.
Corinna ansiktsstudier i profil, grod-och fågelperspektiv
Alla var inte superbra, men tillräckligt bra ändå, för att vara uppmuntrande.
Dessförinnan hade jag gjort en serie koncept av Corinna i olika klädesdetaljer och jobbade på hur hon skulle se ut i manskläder respektive rustning (vilka hon bär i min berättelse). I sammanhanget testade jag lite olika tekniker för olika detaljer, som bilden på Corinnas anslående hårman, som fick bli föremål för försök med marker och tuschpensel.
En gammal skiss drogs fram, och på pin kiv slog jag till med en tuschskiss av min kära hjältinna.
Det ser ut som en slags serieteckning, men blev inte så dålig den där, ändå. Tusch är ju väldigt trubbigt som redskap för att verkligen avbilda någon, men i det här fallet var det en fördel, och hjälpte till att flytta fram positionerna. Framför allt visade den på fallgroparna, behovet av att balansera sådant som mun, näsa och hakparti så att ansiktet får rätt proportioner.
Det där arbetet kom att ge skjuts till att våga språnget att gå vidare, och försöka mig på sätta porträttet i sig i en första riktig, frontal skiss.
Med mjuk blyerts, sedermera kompletterad med suddstift, försökte jag får till rätt intensitet, rätt drag på rätt plats, bemästra svårigheten med att tecka ljusa ögon och munnens balans. Samt det sköna men ömtåliga balansen i att få till en mjukhet, som omsluter ett ansikte som lämnat det söta och flickaktiga bakom sig. En stark, vuxen kvinnas anlete.
Resultatet kan ses nedan.
Ansiktsuttryck – från det lilla till det stora
Min ”metod”, om det oproffsiga tillvägagångssättet kan kallas så, är starkt beroende av förlagor. Samantha var en modell, så det saknas inte bilder där hon ser förförisk eller allmänt tja, snygg ut, liksom många där hon har ett mer neutralt eller nedtonat ansiktsuttryck. Ofta blickar hon allvarlig ut på betraktaren, vilket i och för sig är mycket trevligt också och en anledning till att hon fångade mitt öga. Men annars är foton med mer varierat utspel begränsade. Även med en stor samling av foton och granskade videoklipp med henne renderar rätt få bilder som är mer hjärtliga och visar hennes mer spontana minspel – och dessa är också sällan av god kvalitet. Det här blev en stöttesten när jag gick vidare och ville lära mig hitta Samanthas/Corinnas uttryck i klar form. 
Grundskisser till 2:a omgången porträttteckningar Corinna
Det är en viktig poäng med Corinnas skönhet att hon måste kunna se intressant och vacker ut även när hon inte ler – inte för att hennes leende inte är väldigt underbart och ljuvligt när hon väl firar av det. Karaktären Corinna har ett nedtonat känsloutspel, och mycket sker i ögonen och med rätt små medel.
Hur skulle detta se ut? Fokus för den första vändan av skisser kom därför att ligga på vad som kan uttryckas med små variationer – en slags studie i less is more. Notera att munnen är tämligen stilla, rak i teckningarna. Från de översta ansiktsskisserna, som ligger nära inpå sina förlagor, tog jag sedan ut svängarna lite för att se om man med små medel kunde visa på mer subtila känsloyttringar av oro, förvåning och lätt irritation
Andra omgången porträtt-och ansiktsstudier Corinna
Nästa vända handlade om större ansiktsuttryck och mer genomgripande mimik och rörelser som innefattade mun, såväl som ögon. Här blev det begränsade urvalet av förlagor ett akut problem. Så vad gör man? Det var främst under studier av Corinnas figur och kropp in action (nästa inlägg) som jag sneglat på poser av andra kvinnor. Men detsamma kan tillämpas på den handling och dynamik som sker i en människas ansikte.
Andie McDowell ansikte olika filmer
Skådespelerskan Andie McDowell har ett utseende som något påminner om Samanthas – både hår, käkpartiet som är tydligt men ändå behagfullt, den fylliga munnen och de markerade ögonbrynen. Hon skulle kunna vara Samanthas vekare lillasyster. Andie har, förutom förstås att vara vacker och tilldragande, ofta fått se förvånad, lätt sorgsen eller bedrövad ut på film. Således kan man studera hennes minspel för de många tillfällen då Corinna, tyvärr, får anledning att hysa sådana känslor.
Monica Belluci, en skönhet bland skönheter, är inte lik Samantha/Corinna på samma sätt. Men även hon har vissa grundläggande drag som passar för Corinnas ansiktsuttryck. Hennes är ett ansikte som är vackert och välproportionerligt, utan att vara vänt och skört. Det är ett starkt ansikte, med tydligt hakparti, välformad näsa och starkt, intensiv närvaro i ögonen. Dessutom är det en vuxen kvinnas skönhet, sensuell och mogen, ingen liten flickas.
Och även om de flesta bilder på Monica visar henne som ljuvlig är hon också ofta upphöjd, drottninglik och självmedveten (en kombo som ingen kan bära som hon). Hennes avbild finns i en mängd publikationer och filmer , så många olika miner finns tillgängliga. Ett collage av minspel från en enda film, ”Asterix & Mission Cleopatre” som tidigare omtalats här på bloggen, kan tjäna som exempel.
Sålunda beväpnad med ett rikhaltigt material har man kunna kasta sig ut i de tänkta, endast i fantasin sedda ansiktsuttrycken som Corinna kunde tänkas visa upp. Se nedan en sammanställning av några av försöken. Från vänster till höger alltmer fjärmade från någon befintlig förlaga, skisser som ska visa på glädje, ett rop i rädsla, sorgsen beslutsamhet, skratt, vrede, och ledsen saknad. Var och en av dem för olika scener i berättelsen. Mjukt kol och grafitpennor hade vid det här laget kompletterats regelmässigt med suddstift av papper, en teknik som möjliggör mjuka gråtoner och övergångar. Viss efterbehandling av framför allt färgkurvan behövs också för att rensa från koldamm.
Studier av starkare miner och känslouttryck för Corinna
De många studierna hade lyft kunskapen om Samantha/Corinnas ansikte till en punkt då man kunde försöka sig på ett porträtt som i en blick kunde ge en rättvisande bild av hennes anda och anblick, och få fram något av det beskrivs i min berrättelse:
”Det var inte ofta som Yakane kunde se nästan rakt fram in i en kvinnas ögon. De var ljusa, korallgröna och gnistrande som Ubariska havets vatten, men infattade i en mörk inramning som framhävde dem samtidigt som ögonbrynens bestämda linje ingav i dem en stränghet som bröt av mot det sensuella. Så ock hennes mun, fyllig och röd, men med något stramt i mungipan. […] där fanns som hos hela henne något kraftfullt, som kunde varit manhaftigt eller kantigt hos en annan, men avvärjdes av hennes höljes sköna form. Som den mörkt kastanjefärgad man som räckte nästan till ryggslutet och också underströk hennes omisskänliga kvinnlighet.”
Corinna – en allvarsam skönhet
Det här är den av de många skisserna som jag är mest nöjd med, än så länge. Fortfarande lite…kantig, utan den avrundning av det kraftfulla som hennes anblick erbjuder. Men det är en bit på väg.
I nästa del skall arbetet med att återge Corinnas kropp och fysiska uttryck i handling och vila behandlas.
←Se första inlägget i ”Corinna, den sköna krigaren del1”
————————————————————
PS.
Normalt är denna blogg skeptisk till böcker som handledning för en aktivitet som måste göras för att bli bra – lika lite som en bok om simning eller golf kan göra en till god utövare, är teckningsböcker sällan mer än exempel på andras teckningar. Trots detta är en bok, The Artist’s Complete Guide to Facial Expression av Gary Faigin, värt omnämnande. Faigins bok, som är klart utformad för att meddela en mängd tumregler, har så många exempel och konkreta råd att den kan vara användbar. Jag har haft nytta av den under några år, och försökt tillgodogöra mig dess allmänna råd för vilka de viktiga markörerna och tumreglerna för anisktsuttryck är. Dock skall också risken med sådana här handledningsböcker också nämnas, och det är att man blir för formulaisk, att man börjar rita stereotypa ansiktssuttryck. Varje person har olika unika särdrag, och det är viktigt att det generella inte skymmer det unika hos varje persons utspel. Boken finns hos såväl Bokus som Adlibris.
Corinna, den Sköna Krigaren del 1
En mängd utseendestudier för Corinna, en av de kvinnliga hjältarna i min berättelse, sammanfogas i en serie inlägg.
Den Sköna Krigaren, Hon-som-tar-andan, Ormbanens Vän, Syster-i-Vapen, Uppväckandets Furstinna… kärt barn har många namn. Yakanes gemål och huvudperson i flera av berättelsens delar är definitivt värdig närmare studium, för hon intar en framträdande plats i min historia.
Flera bilder på henne har redan publicerats, främst som del av storyboards och konceptstudier för kläder: dessa och fler kan återfinnas i den egna kategorin för bilder på Corinna här på bloggen.
Corinna började som en karaktär av typen kick-ass-brud,en slags kvinnlig stridis i den ganska etablerade genren av brudar-med-svärd som fantasygenren frambringat. Hon kunde slåss och var vacker, men också klok och en god lyssnare, tidigt försedd med lite mer under pannbenet än önskan att slå ihjäl folk och se lockande ut för tonårssinnen, fast min realismkoko även på den tiden det begav sig var stark nog att skippa ringbrynjebikinin och avbilda henne i mer eller mindre vederhäftiga rustningsutstyrslar.
Tidig Corinna med rustning och försök att använda Photoshop 1996
Sedermera har hennes karaktär genomgått många förändringar, djupnat och förhoppningsvis mognat. Hennes fysiska företräden har kommit att skjutas i bakgrunden i en mening (fast den har blivit mer anmärkningsvärd mot bakgrund av att historien antagit en allt mer realistisk ton), men fortgår ändå som en röd tråd i hennes uppenbaralse.
- Corinna i medeltidsklänning, skiss 1994
Corinna är en fd haremslavinna från som avvikit och själv börjar fara runt i min berättelses länder. Hon tvingas att ta hand om sig själv. Samtidigt är hon präglad av den disciplin och den rangordning som vidlåder slavarna och herrefolket i hennes hemland. När hon träffar på Yakane kommer deras likheter och också starka olikheter att i början borga för en relation med gnissel, men de kommer så småningon mycket nära varandra. Som f.d. haremsdam är Corinna mycket vacker, vilket inte bara är en detalj, utan en viktig poäng i berättelsen. Hennes uppenbarelse är också iögonfallande på andra sätt – hon är lång och stark, och försedd med för tiden ovanlig träning som sedan tillåter henne att ta steget till att bli en kvinnlig krigare, något som förstås var mycket ovanligt i verklighetens medeltid (om än inte helt uteslutet, se t.ex. http://womenshistorymonth.wordpress.com/resources/women-and-series/women-and-war/female-warriors/).
Yakane och Corinna, studie längdskillnad mellan dem och en Fellahin (egyptisk bonde)
första skisser Corinna 1994
Corinnas uppenbarelse var från början inspirerad av en specifik persons, som förkroppsligar en skönhet som är mycket anslående och samtidigt kroppsligt kompetent, och ser någorlunda sannolik ut för korsning mellan västerlänning och någon från mellanöstern.
Denna var den amerikanska fotomodellen tillika utviksflickan Samantha Leah Dorman, i undertecknads vy en av världens skönaste kvinnor när det begav sig på 90-talet, alla kategorier. Samantha är lång, närmare en och åttio, mörkhårig och har vissa drag som kan funka i en mellanöstern-miljö, och kom första gången till synes i ett fotoreportage om Långa Kvinnor i den amerikansa herrtidningen Playboy.
Sistnämnda faktum är värt att uppehålla sig vid. Den berömda herrtidningen var en viktig bildkälla när jag först började rita kvinnor i slutet på 80-talet. Som tur var sammanföll också denna tid med perioden tidigt 80-tal-tidigt 90-tal, då tidningen uppnådde en större bredd än varken den eller någon annan publikation haft ifråga om bilder på vackra kvinnor från olika ursprung och med vissa variation av kroppstyp, låt vara i omlopp kring en rätt specifik sorts skönhet, som går tillbaka till efterkrigstidens ideal.
Som redovisats i inlägget om Marilyn Monroe är mina preferenser knappast originella i det hänseendet. Men varför skulle de? Anmärkningsvärd skönhet är per definition inte demokratisk, och skärningspunkten mellan symmetri, hälsa, kvinnliga attribut och vad jag kallar fysisk kompetens är ett ganska smalt band.
Såsom varande professionell modell var Samantha Dorman förstås mycket vacker och kvinnlig, men med en viss styrka och stål i både blick och manér, som tog henne bortom paraden av snygga men inställsamt leende babes. Jag upplevde Samantha som i besittning av en viss värdighet i hur hon bar sin skönhet, trots att hon ju slog mynt av den – något som också är ett centralt drag för Corinna-karaktären.
Samantha tränade enligt uppgift anmärkningsvärt mycket, vilket passade för någon vars uppenbarelse skall vittna om fysisk kompetens och styrka: Corinna är ingen liten pinpinett eller svällande yppig pudding vilken som helst. De dragen har, som senare delar av dessa studier skall visa, förstärkts för olika faser av berättelsen.
De många skisser och koncept som frambringats för att avbilda Corinna kom på grund av den tidiga avledningen från Samantha Dorman för utseendet att skilja sig från de utseendestudier som hittills redovisats, som t.ex studierna i Anatomi & Utseende för figuren Yakane, eller dito för karaktären Jack, den anslående Zoe , m.fl. Till skillnad från dem behövde något riktigt sökande efter kroppsform och ansiktsdrag, eller studier för att komma fram till hur en viss karaktär skulle ”besättas” med ett visst utseende inte ske. I Corinnas fall föddes ju karaktären med sitt utseende bestäm, och det är Samanthas utseende, hennes figur och anlete som utgör basen för all porträttlikhet och avbildning av kroppen i rörelse.
Äldre ansiktsstudier Corinna från Samantha Dorman
Istället har min utforskning med åren blivit mer en strävan efter att komma riktigt nära, att avbilda den sköna Corinna så totalt och fullständigt som det går, att lära känna henne intimt för att kunna framställa henne i olika situationer, men också avspegla hennes inre, hennes tankar och känslor så korrekt som möjligt. Kravet på allt större exakthet, perfektion och variation har varit en större utmaning rent tekniskt och också föreställningsmässigt, men behovet av att göra detta har blivit mycket tydligt med tiden (se t.ex inläggen ”Om Teckning och Berättande” med just Corinna).
- Den undersköna Monica Belluccis stil och elegans…
Det kan förefalla konstigt, men det är ett drygt arbete att komma över varierade bilder med olika uttryck för både kropp och ansikte även för mycket ofta fotograferade förlagor, som t.ex fotomodeller. Det finns ett ganska begränsat antal poser och miner som dessa avbildas med – men sedan är det stopp.
…och den vackert bekymrade Andie McDowell…
Det här säger något om samhällsklimatet och det paradoxala med att vår kultur, som tycks svämma över av bilder av mer eller mindre avslöjande slag, är ganska likriktad ifråga om vad som avbildas.
…den kraftfullt svingande tennismästarinnan Maria Sharapova…
Detta blev, som vi skall se längre fram, mycket klart när jag försökte fästa mina visioner av Corinna utförande olika former av aktiviteter och med olika ansiktsuttryck som vrede, sorg osv, på papper.
…den paranta Catherine Zeta-Jones…
I arbetet med att finna Corinnas uttryck, hennes kropp i rörelse och ur olika vinklar samt också hur kläder sitter på henne har, som skall redovisas i inlägg längre fram, således den sensuella Samantha fått draghjälp.
- …och Elizabeths Hurleys talang för klänningsbärande fått bidra.
Ur mitt digra arkiv av avbildningar av flera sköna och intressanta kvinnor har jag under åren plockat fram flera som för studier av i olika kroppsställningar, stämningslägen och utstyrsel.
Utöver filmstjärnor som Monica Bellucci och Andie McDowell som bidragit med känsloutspel och stil, har idrottskvinnor som Maria Sharapova gett välbehövliga insikter för en Corinna i full action, och för bärandet av kläder och deras fall andra långa och sensuella damer som Elizabeth Hurley, Catherine Zeta-Jones, mfl. fått bidra till en helhetsbild av den själfulla och handlingskraftiga Corinnas mångsidiga uppenbarelse.
Forsättning i Del 2 av ”Corinna, den Sköna Krigaren – Om ett Ansiktes tjusning…”→
En liten fredagsbild från Projekt Storyboards – Corinnas ”First Kill”
Det började som kladdar för en actionscen som är svår att överblicka, men fortsatte till en tämligen komplett tuschmålad storyboardskiss: Corinna, den sköna krigarens, dödar för första gången.
Tilltaget att rita små ritningar eller storyboards för scener i den fantasybok jag skriver producerar hela tiden nya alster, och här kan man se hur arbetet på en sådan tar in mer och mer aspekter och så småningom förändrar och fördjupar scener.
Grundscenen är som följer – under ett banditöverfall i medeltidens motsvarighet till norra Albanien anfalls den kvinnliga protagonisten Corinna av en rövare. Från början hade jag tänkt mig scenen som att snubben anföll henne bakifrån, de brottades och hennes svärd eller hans föll till marken, han brottar ner henne, drar en kniv men hon får tag i svärdet och när han böjer sig ner för att hugga satte hon svärdet i magen på honom. Typ. Inte speciellt intressant dock.
Klotteruppslag för Corinnas ”first kill”
Men under lite spontant telefonklottrande så började figurerna komma närmare varandra. Ur kladdarna blev det tydligt att vad som först framstått som en knuff i sjävla verket var en slags brottning , att snubbens hela tyngd låg på Corinna. Elementet av övergrepp, av att bli fastnaglad stod fram klarare, rövaren greppade och slet i Corinna. Och i en sådan position, så höjde han sig mycket kort, för att dra sin kniv, varvid Corinna bara har bråkdelen av ett ögonblick att sätta svärdet var som helst, var hennes arm kommer åt…
Det är lustigt, men de flesta uppfattar nog att man kör ett svärd genom halsen som mycket mer brutalt och rått än att genborra en mans buk. I förmodern tid skulle sistnämnda varit en mycket mer plågsam, smärtsam och utdragen död. Men det är något med blodet och luftstrupen som berör oss illa.
Även ur de mycket slafsiga kladdarna framstod också något annat – rövarens förvåning och smärta, den chock som borde lysa ur ögonen på honom när han plötsligt finner sig dräpt av sitt föregivet svaga och övermannade offer. En slags smärtfylld vantro som fryser fast i dödsögonblicket.
Vid det laget hade den mentala bilden klarnat så pass att jag försökte mig på en tuschteckning med pensel.
Oook. Men det var inte illa, med tanke på min oexisterande tuschteknik.
När den var färdig fortsatte jag dock rita lite grässtrån vid sidan av, och sedan ett buskage… snart hade en hel jävla skog växt fram bakom kombattanterna, direkt ritad med tuschpensel och marker. Det var lite otippat. Men som illustration till hur en scen kan bli djupare och fylligare än vad som först var tänkt var det inte så dumt. En slags facit på konsten att visualisera, som aldrig nog kan övas och skärpas.
För som kringgrund till vad som faktiskt är första gången som Corinna dödar någon så förhöjdes den traumatiska verkan, hela händelsen framstod plötsligt som mycket mer brutal, osnygg och potentiellt ångestframkallande än bara ett enkelt ”tjoff” genom magen. Den är en bätte startpunkt för frågor om självförsvar, om vad som är berättigat våld, som löper som en röd tråd genom berättelsen.
Det var ett fall framåt, som aldrig hade blivit av om man inte försökt destillera visionen på papper. Det var värt det också för att ”Corinna, First Kill” i en mening fångar ett avgörande ögonblick, när den unga och i grunden icke-våldsamma Corinna börjar en slags nedstigning i den brutala värld som hon senare kommer att tvingas att röra sig i.
****************************
Mer bilder och Storyboards med den anslående Corinna, inklusive kläddesign åt henne (hon är en tacksam modell för det) finns i tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/corinna/
Se mer av de storyboards som hör skapats för en fantasyberättele i tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/storyboards/
Storyboards- sneek peek på Corinna som högsta konkubin
En liten fredagsskiss efter alla bedrövligheter med terrorister, ACTA-lagar och annat deprimerande: en skiss på den vackra Corinna i egenskap av Sultanens främsta konkubin.
En ottomansk odalisk
Corinna, vars anatomiska skisser ännu inte presenterats här, är ett favoritmotiv. Här ser man henne i den position som halayik, framstående konkubin hos den store Sultanen, Guds skugga på jorden och allt det där, i vilken hon kommer att spela en stor roll i min berättelse. Bakgrunden skall vara interiören i det stora palatset i al-Kash, mitt fantasy-Kairo, där intriger liknande de hos sultanerna i Istanbuls harem och deras fala odalisker kommer att utspela sig.
Inspiration kom från lite orientalistiska tavlor som Charles-André van Loo’s (1705-1765) ”Sultane”, samt från min egna samling urkunder. Mamluckriket har inte riktigt gett ifrån sig den mängd vackra målningar och miniatyrer som finns från det osmanska riket, så vi får förstås extrapolera och försöka föreställa oss saker och ting, och hur de vida kläderna skulle sitta på den långa Corinna.
Som vanligt var det mjuk blyerts som gällde, med en lätt efterbearbetning för att främst ta bort det koldamm och fläckar som alltid blir på en blyertsteckning.
Corinnas figur flöt rätt lätt under pennan – ett tacksamt motiv, om det någonsin fanns ett. Däremot var det inte utan visst gnäll och gnöl som jag stretade mig igenom stolens detaljer. Skissen är därefter i och för sig rätt klar. Mer mönster för hennes kläder behövs, men det får jag lägga på i efterhand med ritfilm, liksom text på arabiska som löper längs hennes trons inre ram.
Redan som den är fångar den dock hennes uppenbarelse väl. Kläderna är förstås korrekta, liksom accessoarerna. I handen har hon en liten ridpiska, inte för att hon använder sådan utan för att det är symbol för en högburen dam i Kiralatet, mitt fantasykoncept för verklighetens Mamlucksultanat. Porträttlikheten till hennes förlaga, den anslående modellen Samantha Dorman blev också OK för storleken. Blicken är fokuserad, och antyder att någon annan står där i rummet, en undergiven tjänare eller äskande undersåte. Förhoppningen är att man ser en inte enbart vacker utan också respektingivande och upphöjd kvinna, vars auktoritet står klar och bidrar till hennes utstrålning.
Fler skisser och teckningar på Corinna kan ses under hennes tråd
”Corinna”
Lite Puss o Kram så här efter alla hjärtans dag?
Och kanske läge att redovisa utvecklingen för en serie studier av tja, romantik eller kanske till och med erotik, kind of…
Yakane och Zoe pratar till sängs
Tidigare har storyboards för mer lågmälda och ömma stunder redovisats här, exempelvis bilden på Yakane och Zoe i ett eget inlägg. Förutsättningen för sådana bilder är dock att man har koll på den mänskliga figuren i olika vinklar och i olika grad av avslappning och mjukare rörelse. Och vill man gå längre, åt att figurerna kysser eller omfamnar varandra, tillkommer att deras kroppar måste samspela, tyngd och balans fördelas, och så vidare. Det där kräver studier, i alla fall för mig.
Det började som så ofta med små kladdar, som exemplet här bredvid. Men parallellt började jag omarbeta en del riktiga skisser med kol och blyerts åt det hållet, och det gav i sin tur upphov till en hel serie utkast och studier. Föremålet för de där teckningarna är förstås några av protagonisterna i min berättelse, och behovet är att klart och tydligt se dem framför sig när de är mer bara, i kärvänligare position inklusive kyssar.
En som är uppenbart intressant ur den synpunkten är är den här förut omnämnde Yakane, en stor luns till man. Eller låt mig refrasera. En bautastisk grobian, en och nittio lång och hundra kilo muskler. Nå det finns kvinnor som uppskattar en man som är stor på alla sätt, och han har sina dagar, Yakane. Inom berättelsen träffar han således på den fantastiska, ja paralyserande vackra Kati, och lyckas med bedriften att bli hennes man och älskare. Frågan är hur den store tatuerade mannen på bilderna tar sig ut i sadåna situationer?
Förlagan för Katis vältrimmade och kvinnliga uppenbarelse är skådisen-kampsportaren-modellen Rebecca Ferratti, så det finns en del material att studera. Kati är alltså ingen liten vek ärta hon, utan har kraft i rygg och en stenhård höger, som Yakane väl finner ut. Men tja, den kroppsliga skillnaden är ganska påtaglig. Och som en god vän sade: ”Alltså hur gör de? Egentligen”?
Det där är en farlig fråga att ställa till undertecknad. För man börjar fundera. Förr eller senare spiller det dock ner på papper, och svaret uppenbaras förhoppningsvis…. Inspiration finns det gott om. Dock, och det är definitivt ett allmänt råd, är det en bra idé att styra bort tanken från det mesta av erotik eller pornografi inför de här studierna, för att inte påverkas för mycket i den inre bilden. Så har jag också gjort, med ett undantag – tecknaren Serpieri, vars teknik för att just teckna framför allt mjuk hud och den rundade kvinnliga formen inbjuder till efterföljande. Men vad gäller själva scenerna har det kommit väldigt spontant, en av de där bilderna (nedan) fick t.ex. sin första skjuts av en reklam för ett elbolag…
Nu är syftet med de där studierna att hitta själva det kroppsliga uttrycket. Men också en hjälp i att se protagonisterna i min story i en situation som tja, är mjukare och mer behaglig, en del av livet tveklöst, men som ändå omges av vissa knasiga tabun. Vi tror oss ofta vara mycket frisläppta här i Sverige. Och visst, jämfört med afghaner kanske det stämmer, men det finns ändå en spändhet i rösten och en märklig tassande ton i både uttryck och bildspråk när man kommer till temat kärlek och romantik, speciellt ifråga om det mer konkreta uttrycket. Som om det ändå vore något väldigt annorlunda och väsenskilt från andra ämnen, som man inte kan prata om eller visa i blandade sällskap.
De här små övningarna, som också i slutändan skall underlätta för storyboards såväl som beskrivningar i textform, är delvis ämnade åt att lyfta en del av den där spänningen. Speciellt, och det gäller de kvinnliga karaktärerna mest, finns det ett element av svår självövervinnelse i att våga fästa dem på papper. Jag blir väldigt nervös över det närmast garanterade misslyckande det innebär att tro att mina darriga fingrar kan ge form åt deras anslående gestalter. Sådana hang-ups kan dock inte tolereras. Bit för bit, måste tekniken lyftas för att bättre kunna göra dem rättvisa. Med kol och blyerts och lätt utsmetning skall dansken på knä… eller nåt.
För övning av rittekniken i sig är också de här små studierna väldigt fruktbara. Att få bukt med koldammet, mjuka upp med försiktig utsmetning med fingrar och suddning, ge akt på högdagrar och skuggor… Allt är övning, allt leder framåt. Närmare figurerna, närmare en vettig process för att plocka fram de inre bilderna.
Den nedersta av de där bilderna skildrar Yakane med hans vännina och sedermera fru, den likaledes mycket tilltalande Corinna. Den tillkom väldigt snabbt för min söliga arbetstakt, bara ett par timmar från idé till skiss till teckning (det är framför allt ansiktenas vinklar, uttryck och porträttlikhet med sina förlagor som drar ner takten). Det syns i och för sig, men tekniken börjar ändå sätta sig så smått.
En av de knasigare fördelarna med de här studierna och liknande är att man kan erfara något väldigt tacksamt i att rita de där karaktärerna i sådan behaglig aktivitet, omfamnande varandra och lite glada för omväxlings skull. Lite som om man gjorde dem en tjänst. Knasigt som sagt. Det här är långt ifrån alla bilder av den här sorten, och vid tillfälle kommer fler, och med andra personer, att redovisas. Jag har börjat snegla på andra tekniker också – den nya bläckpenseln har börjat ge ifrån sig intressanta spår i den riktningen…
**********************
Tidigare kroppsstudier av främst Yakane finns på den speciellt tillägnade kategorin https://paulusindomitus.wordpress.com/category/foljetonger-posting-serials/studier-i-anatomi-utseende-for-aratauma/studier-i-anatomi-utseende-yakane/
———————————–
Några bilder på Rebecca Ferratti, förlaga och inspiration för den sköna Kati kan ses på
Anakronistiska Infall: hagelbrakare, hjältinnor och sammansatta bågar…
Stiliga Kvinnor och hårdvara i ett typiskt infall av ”Vore det inte kul om…?”
Ens fantasi är som den är, och när jag såg en av flera promotionsfoton från den nedlagda TV-serien ”Terminator – The Sarah Connor Chronicles” med den ofta anslående Lena Headey (”300” mfl, nu aktuell i HBOs ”Game of Thrones”) hukande, hållande en ett pumphagelgevär snurrade det hela igång…
Lena Headey laddar hagelbrakaren
Det där är ett bra foto förstås – den antyder stundande action (geväret, boots och antydan till ett hölster) samtidigt som det finns något allvarligt, eftertänksamt i positionen, som hon gör sig och sitt vapen redo för en konfrontation med en viss motvilja. Att Lena är en attraktiv kvinna går fram och är centralt förstås, men det görs ganska diskret, med en klädedräkt som är praktisk och inte osedvanligt avtäckande. En slags, tuffhet-skönhet-allvar i ganska nedtonad kombination.
Jag gillar det. En av mina återkommande motiv, den djärva Corinna, förkroppsligar också de där kvaliteterna. Mina tankar gick genast till henne. Men Corinna verkar under 1300-talsteknologisk period. Inga pumphagel. Den närmaste motsvarigheten på den tiden skulle varit ett armborst.
Mina tankar vandrade dock till ett avsnitt, ett centralt sådant, i den berättelse där Corinna ingår, då hon lär sig använda den tidens bästa vapen – den Laminnerade sammansatta bågen av turkisk/asiatisk typ. Det erbjuder många möjligheter för en bild med spänd båge, dragande en pil eller annat. Men jag ville inte göra det för lätt för mig, utan stannade vid den antydda laddningen/färdigställandet av geväret.
bågar från http://www.grozerarchery.com/index_m.htm
Jag kom att tänka på att en motsvarighet till att göra en båge redo för handling är att stränga den. Hur det skulle se ut råkar jag veta väl. Moderna bågar utövar sin dragstyrka inte bara via bågens kurvatur, utan har ett system av vinschar och hjul som gör att bågen inte är så svår att stränga. Men medeltida bågar, speciellt sammansatta sådana, hade hela sin avsevärda dragkraft i bågens själva form. Sammansatta bågar var gjorda av laminerade senor, flera träslag och ben som torkats, som naturligt böjdes framåt. För att stränga den var man tvungen att böja ändarna bakåt så att bågen blev ”dubbelböjd”, med en enorm inneboende kinetisk kraft. Det var därför de kunde skjuta pilar så långt, upp till 200 meter i vissa fall.
Att utföra den där böjningen krävde starka nypor och en speciell teknik, som framgår t.ex. i illustrationen av en skytisk bågskytt i persisk tjänst som spänner sin båge från en antik grekisk relief. Illustrationen visar också klart skillnaden mot en vanlig, enkelböjd båge, här av lybisk typ.
Nåväl. Med dessa bakgrundsfakta och Lena Headeys stance i minnet började jag kladda på en liten skiss (kolstift och mjuk byerts), som en del av en framtida större storyboard där Corinna strängar en sammansatt båge. Kläder och utrustning hör till perioden, och Corinna bär förstås mina egendesignade höga läderstövlar för tillfället (se inlägg om stövedesign i https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/12/langa-boots-egen-design-av-stovlar-for-berattelse/).
Den där teckningen kommer nog att bilda del för en tablå eller renderad bild där även hennes lärare Yakane och medsyster i vapnen, den mer entusiastiskt stridbara Kati, är med.
————————————————
Mer om sammansatta bågar, förutom introduktionen i Wikipedia (http://en.wikipedia.org/wiki/Laminated_bow och http://en.wikipedia.org/wiki/Composite_bow) finns i dels i historiskt inriktade sidor som http://www.atarn.org/frameindex.htm, http://www.ottoman-turkish-bows.com/, http://www.salukibow.com/ mfl, dels i otaliga sidor för hobbyskjutare med båge, som sidan från vilken jag tog bilder av replikorna http://www.grozerarchery.com/index_m.htm, och exempelvis http://www.stickbow.com/ mfl.
Långa Boots – egen design av Stövlar för berättelse
Jag skrev i inledningen till de två inläggen om långa stövlar att stövelns historia och förståelsen av deras utseende och syfte utgör en bakgrund för mig för att skapa egna varianter. Här skall jag visa hur en sådan design, som jag också gjort för många andra rekvisitadetaljer, kan se ut.
Design för Corinnas kläder.
Jag hade för flera år sedan skissat på min figur Corinnas reseutstyrsel inför en bild av henne i kamp med en drake. Min uppmärksamhet den gången rörde mest hennes hela dräkt, stövlarna gjordes översiktligt och som delar av en helhet snarare än ett eget stycke i sin egen rätt. När jag började bereda mer detaljerade tablåer och bilder uppstod ett nytt behov av en närmare titt och utförligare design.
- Nicole Scherzingers…tålösa överdragsstövlar?
Lite retsamt för mig måste jag vidstå att första impulsen till Corinnas boot-design kom från Nicole Scherzinger, den iofs anslående sångerskan i det märkliga strippor-som-sjunger/stönar-iförda-lack-och läder-bandet Pussycat Dolls. Jag har studerat hennes intressanta hawaiiska utseende i samband med ett annat projekt, men kunde inte missa de knasiga boots som hon och hennes bandmedlemmar ständigt flaxar runt med. Nicoles märkliga skodon ser nästan ut som ett slags benskydd, och jag höll just då på att designa detaljer för en rustning till Corinna. Vore det inte kul om…?
Medeltida Ridstövlar
Jag hade redan den gången snabbt nog gått över till att leta efter riktiga medeltida förlagor. Nu hade jag många fler, och med dem som bas bestämde jag mig för satsa på en egen design. Tre krav framstod:
– tidsäkta realism – Inga lackstövlar för S&M bruk där inte, inga höga klackar, inga modernt behandlade material eller design, det måste se ut som något som verkligen fanns
– de måste vara vanlig vildmarksutrustning, utan långsökta extravaganser eller obskyra detaljer. Och inga eftergifter för en specifikt kvinnlig form fick finnas, eftersom Corinna under denna del av handlingen rör sig runt klädd som en man. Stövlarna måste fås att passa ändå.
– funktionen måste styra formen. De måste fungera att rida med, men inför en resa i träskområden måste de även vara bekväma att gå i. Höga men också tåliga, i matt, impregnerat läder som medger rörelse och inte smiter för tätt var ledordet.
Med hjälp av de bilder jag samlade på mig och lite böcker och vägledning började jag från början – hur skulle de grundläggande läderbitarna skäras och vikas, och hur skulle sedan stövelns spännen osv sättas? Jag gjorde en ”ren”, enskild stövel steg för steg, stående för sig själv.
Design utformning Corinnas Vildmarksstövlar
Sedan ritade jag Corinnas figur och satte på stövlarna för att få en känsla för passformen när de satt på benen, med en knäböjd variant för att utforska hur de skulle vika sig eller strama åt.
Corinnas vildmarksboots, figurdesign
Det blev inte dumt, och med den kunskap jag numera har om hur stövlar av olika modeller sitter på kroppen kunde jag ta in en läderkänsla som ser OK ut utan att det blir för modernt – det är fortfarande ett medeltida plagg, vilket märks av t.ex. tåspetsen som är enkelt sammansydd, inte gjord med moderna tekniker. Spännena är vanliga korta skärp, och placeringen av dem fungerade väl för nåbarhet, flexibilitet och rörelsefrihet.
- Corinna drar på sig höga stövlar inför Siglentir-träsken
Sist ritade jag in dem som en del av hela den tillhörande vildmarks/reseutstyrseln i en bild som skall bli del av en större tablå. Stövlarna passade väl in med övriga utrustningen, och såg bra ut på Corinna utan att man fått offra de tre styrande principerna.
Gamla Keltiska snörade boots
Den här lilla övningen gav blodad tand och jag har därefter tagit mig för att designa skodonen mer seriöst ínför framtida tablåer och Storyboards – se t.ex. designen av ett par stövlar för den livliga Kati.
- Katis ”keltiska” stövlar inför Siglentir
De inspirerades av en gammal keltisk design jag hittade, och skall föreställa en vidareutveckling av en mycket mer primitiv grundutformning – i praktiken en delad läderstrut som binds och veckas för att passa med mängder av remmar.
Jag gjorde passformen av själva benet och dess övergång i fotdelen mer tillskuren, och utformade ett system med öglor inspirerade av vissa romerska sandaler, som som skulle göra stövlarna mer justerbara.Resultater blev även här inte helt misslyckat – det ser snyggt ut på henne, utan att göra avkall på funktion, och utan att tappa i ursprunglig och autentisk känsla.
- Jack m höga stövlar
- Corinna m turkiska höga nomadstövlar
Många andra designs för höga stövlar har tillkommit under mitt arbete med min berättelse, alla med liknande stöd i 1300-talsurkunder och rekonstruktioner från runtom i världen.
Jacks stövlar som redan visats i denna series inledning, är av bysantinskt ursprung i likhet med hans övriga utrustning, passande för mitt fiktiva Konstantinopel, det kosmopolitiska Aracanea. En bit in i berättelsen får den anslående Corinna en slags sagorustning gjord för sig, som hon i sitt orientaliska hemland döljer med bl.a. lårhöga stövlar fästa vid midjan. Det turkiska nomadursprunget till dessa har redogjorts för i del 2. Det är förstås ett utslag av mina preferenser – som tidigare nämnts gillar jag höga stövlar, men det där måste tuktas hårt med källkritikens hårda piska.
Den här lilla utflykten i stövlarnas värld ger en inblick till ännu en av kinksen med min metod – istället för att bara rita av en stövel måste jag tränga in bakom hela fenomenet och bli en fan av moderna Emilio Pucci… man får trösta sig med att det iaf är lärorikt. Liknande studier av framför allt klänningar, men också manstunikor, turbaner, mantlar och byxor har gjorts och kommer att redovisas här vad det lider.
←Föregående: ”Återkomster – Långa Boots del 3”
Om teckningar och berättande – del 3 utveckling av handling med riktig Storyboard
In medias res, kallas det när man kommer in mitt i handlingen, och det var således mitt i steget som behovet av teckningar går över från en statisk tablå av en typ som visats mången gång här, och via enskilda teckningar blev till en regelrätt serie storyboards som visar hur jag tänkt scenen i sin helhet med vinklar, betraktelserörelser och inzoomningar som om det vore en film som skall göras…fast det är det ju inte.
Detta är del 3 i en serie om användandet av teckningar och storyboards för att klarare se handlingen i en berättelse. De tidigare delarna finns här (1) och här (2).
Som framgick av del 2 hade den hårfagra Corinna börjat skära av sina långa lockar på anmodan av överordnade mansfigur och herre, den bistre Yakane. Här bröt tablåsystemet samman, och behovet av att närmare följa handlingen ledde in på en reguljär storyboard.
Först kan det vara på plats påminna om att Corinna och Yakane kommer från mellanöstern där håret av tradition är laddat av symbolisk innebörd. Speciellt för en kvinna kan håret ofta vara själva tecknet på hennes femininitet: det är därför slöja och huvuddok är så laddade plagg. Att tvingas klippa av sig det är en gränsöverskridande akt av djup betydelse, med innebörder som självutplåning och djup förnedring. Nu talar jag om kulturell sedvänja och refererar inte till de många knasiga bud för kvinnors hårs längd som diverse charlataner till religiösa ”auktoriteter” slänger ur sig med sådan lust, med stöd i ett eller annat citat i sina magiska böcker. Sannerligen, det bästa sättet att komma undan med vilka dumheter som helst, som Christopher Hitchens brukar säga, är att kalla sig präst (eller pastor eller rabbi eller imam).
Nåväl.
Jack och Corinna
Karaktären Jack har stått och tjuvlyssnat på det spända samtalet mellan Yakane och Corinna. Efter Yakanes uttåg kommer han in och ser Corinna som sammanbitet och lite krampaktigt skär av sig sitt hår. Även om Jack långt ifrån är någon gentleman blir han närmast förfärad. Det här är ett skeende som är svårt att illustrara med både ord och stillbild – Corinnas hårda spända rörelser, svepet med kniven och håret som faller mot marken…man vill ha en kamera, inte en penna i det här läget. Som en studie i personteckning och mimik var det dock meningsfullt, och jag fick hejda mig halvvägs in från att göra det till en riktig teckning. Figurerna gjordes med blyerts och viss skuggning, men bakgrunden gjordes schematisk.
Nästa bild är en blick på Yakane när han enligt texten gått ut ur rummet och ner för trappan och vänder sig om i ett ögonblicks tvekan när han svagt hör att Jack talar med Corinna på övervåningen. Han anar svagt att något blev fel där, att han behandlat sin kvinnliga skyddsling orättvist och kunde skött saken bättre. Men han vänder inte tillbaka, utan rationaliserar kärvt bort det hela.
Yakane i trappan, perspektivstudie
Jag tänker mig det där som en kontinuerlig åkning där blicken följer Yakane ut genom dörren och ner i trappen, på ett sätt som trycker på distansen, på avståndet mellan honom och hans kvinnliga skyddsling. Rörelsen i bilden förstärkts av det starka perpspektivet i blickriktningen nerför trappan. Jag valde en tuschbaserad teknik, för ökad tydlighet – effekten blev i efterhand lik Frank Millers svartvita scenerier i tex ”Sin City”. Med en ram runt blir det verkligen likt en serieruta.
Däruppe har Jack, som inte lyckats få Corinna att avstå från sin hårstympning icke desto mindre i en av sina ljusare stunder övertalat henne att låta honom göra det hela. Varpå han klipper Corinnas hår så att det ser mer ut som en mans, även om han sparar en del och inte rakar det kort direkt. Corinna låter sig klippas, till synes stum, med ansiktet tomt på uttryck.
När Jack är färdig kommer Yakane in, och hans mörka och hotfulla närvaro visas genom att bara ögonen framträder. Han nickar bara när han ser resultatet. Corinna reser sig, och man ser hennes ansikte när hon utan att göra en min tar sina saker och går för att göra sig i ordning. Det här är klassiska storyboards – snabbt tuschade, översiktliga bilder som visar huvudpoängen i skeendet och hjälper mig fram till beskrivningen i texten. Vägvalet görs tidigt – man avstår från för många detaljer och trycker på figurernas position och ett sceniskt snarare än individuellt intryck.
Skillnaden mot en skiss till en mer bearbetad bild framgår av den sista bilden på Corinnas ansikte – de lite uppförstorade anletsdragen blev bra, liksom frysta och sammanhållna men antydande en underliggande sorg och tomhet. Utan sin tidigare jätteman av hår ser hon förminskad ut, och de ojämna, korta resterna har något härjat och drabbat över sig. Frestelsen att fortsätta och bygga ut skissen till en hel bild är stark, eftersom den förutom sin ansats ger en slags inblick i karaktären. Corinna är verkligen en mycket sammanhållen person, värdig i sin självkontroll som döljer djupa källsprång av känslor, och det är förstås intressant och en utmaning att försöka göra hennes imponerande gestalt rättvisa.
Som framgår av allt meckande är det här en viktig scen som skall visa på många saker: dels figurernas karaktär, men också den kulturella underordning som en kvinna var tvungen att foga sig i, även en så stark som Corinna och som skapar barriärer mellan karaktärerna. Sedan också oförmågan att kommunicera och ta in andras reaktioner som är karaktäristisk för Yakane i detta skede av berättandet. En sak som är svår att få tag på med statiska teckningar, är att över hela denna scen finns något olycksbådande, hotfullt till och med. För underliggande i Yakanes och Corinnas korthuggna samtal och vad som sedan händer finns faktum att båda kommer från det märkliga Kiralatet, slavhärskarnas land, där hierarkierna är mycket hårda och man lyder order utan att tveka. I texten kan dock Jack, som avlyssnar det hela, sätta ord på denna stämning.
Så varför inte bara skriva om det, med tanke på de många nyanser som bilder helt enkelt inte kan göra rättvisa?
Därför att trots allt finns det mycket i kroppsspåk, i minspel med mera som först blir tydligt när man tvingar sig att avbilda det. Det skärper blicken, fokuserar på det väsentliga samtidigt som det avslöjar detaljer som man annars inte skulle tänkt på, detaljer som sedan kan användas för att markera viktiga inslag i berättelsen.
Hela scenen ovan hade sitt ursprung just i en fundering om hur Corinna ser ut och framstår för omvärlden, och vilka problem det kunde medföra i en realistisk 1300-talsmiljö. Corinnas utseende är omsorgsfullt valt – förlagan till hennes gestalt är den sagolikt vackra modellen Samantha Dorman på 1990-talet – och mycket viktigt, eftersom hon är en av huvudpersonerna i den fortsatta berättelsen. Omfattande studier av hennes ansikte, kroppsform och i olika former av kläder finns och tillkommer ständigt (och kommer att redovisas här i framtiden). De visualiseringarna visade dock på problemet – Corinna är för vacker, för iögonfallande i det samhälle som berättelsen utspelas i, och skall man hålla fast vid utseendet måste det få konsekvenser för historien. Dett gav i sin tur gav upphov till intrigtrådar och djupare personteckning, och nya teckningar i en accelererande spiral.
Studie av Corinnas ansikte för storyboard
Alla åberopanden av fördelarna och det fruktbara med min metod kan dock inte dölja hur tidsödande och splittrande processen ovan är. Kanske är det ett tecken på en obotlig junkie med beslutsfobi att inte kunna ge upp det ena till fördel för det andra, och koncentrera sig på en sak. Otrevliga frågor snurrar ibland i mig: är berättelsen en insvept ursäkt för att få motiv till teckningar, eller är tecknandet en flykt undan begränsningarna i språklig bemärkelse – jag kan ändå inte skriva värt något, men här iaf en fin teckning?
Jag vet inte. Kanske. Men kanske är det sådant som hör till när man åtar sig ett stort och ännu delvis okänt projekt som man inte vet hur och om, man skall bringa till slutförande.
En sak vet jag: språk och bildskapande är båda vägar till ett slags seende, instrument för fantasins förmåga att bebo och utforska det som inte är, att skåda bortom barriärerna. Som mina ledsagare tar jag dem i handen och låter dem föra mig in i berättelsens värld, utan att kunna välja bort någon av dem. De kommer förstås att stanna och tjafsa vid varje vägskäl, men det får man ta: förr eller senare går det framåt, närmare berättelsens avtäckande, sådan den nu blir. Så skall de båda, Ord och Bild, bringa denna ohyggliga födsel ut i världens ljus.
← Förra delen ”Om teckningar och Berättande del 2”
Om teckningar och berättande – del 2: ny tablå och en förhandstitt på Corinna
En ny tablå av den typ som jag använt som stöd för min berättelse introducerar den viktiga karaktären Corinna, samtidigt som vägen över till mer snävt definierade storyboards börjar trampas upp.
Detta är del 2 i en kort serie om bruket av Storyboards för att skriva en bok. Del 1 finns här.
Arbetet med tablåer och storyboards illustreras väl i en scen jag valt, där i princip alla element av bildstöd som jag brukar är närvarande: utseendestudier (för Corinna), tablå för kläder och miljö, enklare teckningar, skisser, samt riktiga storyboards. Det enda som saknas är en arkitektonisk skiss.
Scenen är från kapitel 2 av min berättelse, benämnd ”Staden av Guld”. Staden ifråga är Aracanea, min version av 1300-talets Konstantinopel.
Corinna drar på sig reskläder - Monterad Skiss
Där gör sig karaktären Yakane redo att med en av de kvinnliga huvudkaraktärerna, hans landsmannina Corinna, anträda en lång och farofylld resa. Corinna har ställt sig under Yakanes auktoritet, och det är på det villkoret hon följer med. Det här har viktiga kulturella implikationer vilka antyds av texten. Genom att underkasta sig Yakanes domvärjo gör hon sig i praktiken till hans slav, han blir hennes ata eller sahib, hennes ”fader-herre”.
Yakane ser med ogillande på att den högresta Corinna är för uppseendeväckande, för kvinnlig i sin utstrålning, och befaller henne att ta på sig praktiska och icke iögonfallande reskläder av manssnitt för att tona ner sitt utseende.
Någonstans i den här bildserien måste det finnas minst en mer seriös teckning, och det är kring arbetet med dem som man kan lägga in detaljer från research som kläder, artefakter och miljöinslag. Här kan man också försöka sätta i praktik, alternativt mejsla ut, visuell personlighetsteckning och andra mer subtila element. I den här scenen är den mer noggrannt utförda teckningen den första, som inleder skeendet.
bysantinska kläder
Den första delen av det här skeendet har jag alltså illustrerat i vanlig ordning, med en regelrätt teckning som visar personerna som de verkligen ser ut, och än viktigare, är en studie av deras kläder och annan utrustning. Här är plaggen baserade på min research i tidens och regionens (1300-talets Bysans och Anatolien) klädedräkt och skodon. Ett exempel från mitt bildbibliotek synes till höger. Corinna bär således en bysantinsk mantel, och under en överdragsklänning med knappar (en turkisk uppfinning) över en bysantinsk tunika. Det här är kläder hon hade innan hon mötte Yakane.
- ridstövlar, medeltida turkinspirerad typ
Två andra detaljer tilldrog sig mer uppmärksamhet: Corinna har seriösa ridstövlar, höga upp till knäna och sydda i en enda symmetrisk form, dvs utan veck och spännen, och med en definitiv, separat klack. Det här var ett skodon som inte fanns i västerlandet i början på 1300-talet, utan också ett turkiskt påfund som börjar sprida sig i just bysans.
Medeltida Huva
Över sin tunika får Corinna en speciell huva att bära, med läderrundlar påsydda för att tynga ner kanterna, vald för den adderade fördelen att de bidrar till att dölja hennes barm. Vissa av de där klädesdetaljerna har funnits i medvetandet i flera år och kom till just genom arbetet med bilder. De som sett inlägget med arbetet till bilden ”Corinna och Draken” har sett utkast till några av dem redan.
Grundteckningen gjordes med blyerts och mjuka kolpennor och jag skapade en variant med lätt rendering för ljusets skull (se nedan). Fokus ligger på Corinnas kroppsställning och mimik, som är osäker och avvaktande, hon söker Yakanes blick och undrar om han är nöjd.
Corinna får reskläder, lätt ljusbehandlad
Yakane avvisar Corinnas kläder & hår
Yakane är dock inte nöjd. Han förmanar Corinna att komma på något ytterligare sätt att göra sig mer diskret, annars kommer det inte att fungera, det vill säga hon kan inte komma med. Han antyder något om hennes hår, som verkligen är mycket vackert och iögonfallande (de bilder som här föreligger framhäver inte alls detta, men det framgår förhoppningsvis i en utseendestudie som snart kommer ut). Han säger något bistert om saken och tågar ut ur rummet, som framgår av teckningen till vänster.
Den är gjord med bläckpenna och står lite mellan en storyboard och en teckning – trots att den var snabb och översiktlig arbetade jag lite med Corinnas siluett genom klädvecken, liksom hennes rika hårsvall. Vinkeln är sådan som jag ser det hela, underifrån, i en slags undergiven position som svarar mot den form av underkastelse som skall komma.
För vad som sker är att Corinna tar sin överordnades ord bokstavligt och resolut börjar klippa av sig sitt vackra hår, likt en Jean d’Arc, för att minska sin kvinnlighets attribut. Och med detta tvingar hon också sin skapare att byta verktyg och arbetsmetod, för att rätt skildra betydelsen av hennes handling.
←Föregående del: ”Om teckningar och Berättande del 1”
Nästa: ”Om Teckningar och berättande del 3″→
————————————————-
Historien om Jeanne d’Arc har varit en stark inspiration för mig i många år, ända sedan tonåren då jag fantiserade om hur historien kunde sett ut om män och kvinnor varit mer jämlika även i det förgångna. Dess avtryck är mycket tydligt i min berättelse där en av huvudkaraktärerna, den av Gud berörda Katarina alias Kati, hämtat inspiration från Jeanne. Historien förtäljer också hur Jeanne bar manskläder, även rustning, och klippte sitt hår. Den delen går igen i delar av berättelsen, där Corinna gör likadant fast med andra förtecken än Jeanne. Även Jeanne d’Arcs kläder sådana de framställs i filmen av Luc Besson (The Messenger – the story of Joan of Arc) var en inspiration för kläder och andra detaljer, och kommer att hänvisas till återkommande.
Tillagt i galleriet 2011-01-25
Tre bilder, ännu inte bifogade till något inlägg, lades till galleriet. Två är tuschstudier, en för Kati och Corinna i deras egenskap av krigarkvinnor när de intar en stridsberedd position, och en för Yakane och Corinnas längd gentemot en fellahin (motsvarande en egyptisk bonde) respektive. Den tredje är en tidig färgstudie av mamlukisk utstyrsel: den föreställer mamlukiska officerare av medelrang, och deras färggranna, unika klädsel (en slags uniform kallad kiswa, samma som för religiösa täckelser) med insignier (rank) som visar deras funktioner i relation till sultanens hov.
Tillägg galleriet /Added to Gallery 20101229
4 bilder till galleriet, avdelningarna ”Studier/Utkast/Skisser” och ”Storyboards”
Tillägg Galleriet /Added to Gallery 20101220
2 nya bilder tillagda i galleriet, avdelning ”Storyboards”
Storyboards – Snöstorm och oväder
Efter en smärre paus efter sammanfattningen för Kapitel 1:s illustrationer fortsätter kavalkaden med spridda scener som ber om en pennas stöd. Som utmaningen i dagens post: hur tusan skulle det se ut att pulsa fram i en snöstorm högt ovanför österrikiska alperna?
Scenen är att vår bekanta Yakane & Jack och ett följe med bl.a. den stridbara damen Corinna åtföljer den från en tidigare storyboard bekante munken Mondenaga upp i ett bergspass i motsvarande alperna, och ju högre upp de kommer desto sämre blir vädret. Den tekniska utmaningen är att framställa vädrets makter, samtidigt som figurerna är tydliga och igenkännbara. Samt att all research på deras utrustning, kläder och dessas veck och skuggor inte skall vara helt bortkastad. Som vanligt en paradox, och som vanligt något tämligen nytt och ovant för undertecknad.
Först måste man sätta scenen. En grundläggande blyertsskiss växte fram med de viktigaste figurerna i relation till varandra. Jack, som är den enda som har klättervana, går först, framåtböjd mot vinden, och följs av Yakane som fungerar som ”ankare” för de som kommer efter. Jag vet inte hur medeltida bergsklättring kan ha tett sig, men det är nog inte för mycket att anta att man då också gärna band ihop sig med varandra för att hindra folk från att falla. Mondenaga står bredvid och pekar ut vägen, i bildlig bemärkelse apart från gruppen i övrigt och ledanden den framåt. Redan på det här stadiet måste man komma ihåg att framställa effekten av vinden, vilket underlättas av de tidstypiska mantlar och kåpor som folket bär, och vars fladdrande visar på vädret. En annan sak är att alla, även den store Yakane, måste se ut att streta och pulsa fram i stormen. Genom att låta figurerna stödja sig mot stavar och luta sig framåt får man en i alla fall rimlig idé om att det inte är någon picknick som de är ute på.
Yakane & Co upp i Donnersheim-passet skiss
OK, det var en rimlig setup. Men sedan kom frågan som fick bilden att stå och jäsa i evigheter: hur skapa själva känslan av miljön, en snöryrande storm, genom vilken figurerna pulsar fram över bergen?
- Snö i Sin City
Notera den lilla anteckningen i övre högra hörnet. Jag hade tidigt Frank Millers ”Sin City” på näthinnan: den och Miller generellt tillhör mina stadigvarande inspirationskällor för grafisk framställning. I ”Sin City” regnar och snöar det alltid – det är en av Millers sätt att skapa en dov, dyster stämning (Se exempel till vänster). Nu kan Millers teknik inte tillämpas rakt av. Han använder ett specifikt färgschema med mycket svärta – hans sätt att bokstavligen skapa en noir-stämning som vidareutvecklats från den store Will Eisner (”The Spirit”). Det gör att bilderna snarare bygger på kontrast än på linjer, vilket tenderar att sudda ut detaljer. Det passar oftast inte för min emfas på realistisk avbildning och utrustningsdetaljer. Men knepet att öka kontrasten och lägga på övertydliga snöflingor i förgrunden gav mig iaf en idé.
Frågan var bara hur man skulle applicera det på skissen? Återigen kom ritfilmen till hjälp. Genom att lägga vädereffekterna på ett separat plan kunde figurskissen fyllas i direkt med lite tjockare blyerts utan miljöeffekterna. Dessa, främst vinden och snön, ritades istället på ovanliggande ritfilm. Trots den väldigt enkla tekniken, i praktiken bara några streck och vita rundlar, ändrar och fördjupar de sammantaget (i mitt tycke iaf) bildens karaktär. Jag passade också på att lägga till vissa ytterligare smådetaljer som Yakanes ringbrynja och snö på personernas axlar och kläder, och lite mörka moln i bakgrunden. Sedan monterades det hela i Photoshop, och hela bakgrunden gjordes något mörkare, vilket får snön att framstå tydligare. Resultatet kan ses nedan.
Yakane & co upp i Donnersheim-passet Monterad
Corinna och Draken
En sommar lovade jag den äldste sonen till några av mina vänner att rita en drake. Han är inne på sådana, och ville ha en ryslig, röd, eldsprutande drake. Typ Smaug i ”Bilbo”. Nåväl, jag satte mig ner och började fila på en drake.
en drake
Det var en intressant utmaning. Drakar har ju en gedigen historia, redan den mesopotamiska Enuma Elish omtalar det stora odjuret Tiamat, av vilken guden Marduk skapade världen. Det var 5000 år sedan. Genom årtusendena har draken fått stå för faran, det monstruösa hotet som en hjälte måste besegra. Med fantasy, och inte minst Tolkiens mäktiga drake Smaug i hans första bok Bilbo, fick draken en renässans. Fantasy har dock skapat sina egna konventioner och flertalet avbildade drakar skrämmer numera inte någon, avbildas antingen som passiva eller saknar den djuriska framtoning, den vildhet som ett stort rovdjur borde ha. Det är inte konstigt att de numera påfallande ofta förekommar som riddjur i berättelser. Å andra sidan ritas drakar ibland som rena djur, som en överdimensionerad ödla. Det är inte heller rätt, en drake är ju en intelligent varelse, och bör ha syfte och medvetenhet i sin framtoning. Många i övrigt mycket skickliga illustratörer som Garland (se bilden) går i någon av de fällorna, som i mitt tycke gör draken mindre hotfull och märkvärdig.
Ett annat problem är att sätta scenen. Att bara rita draken verkade lite…trist. Drakens hotfulla närvaro och blotta storlek framhävs bäst när man sätter den i en scen med människor som jämförelseobjekt. Och från mina egna historier finns just ett sådant tillfälle, med en drake. En av mina hjältinnor som jag ofta ritar är den vackra Corinna.
1300-talshuvor m knapp
Corinna är en oförvägen och modig kvinna, som inte tvekar att ta till vapen i en era då sådant inte var vanligt. I en episod hjälpte hon sin blivande man att dräpa en drake i dennes lya. Hon klev orädd fram och störde draken genom att kasta sitt svärd i dess mun just då den skulle drabba dem med sin mördande eld. Den scenen beslöt jag mig för.
Ridstövlar
Corinnas klädedräkt orsakade en djupdykning i arkiven och på nätet. Att avbilda hjältinnor iklädda en slags ringbrynjebikini som ursäkt för att visa deras kroppar är något som irriterar mig starkt. Men att regelmässigt sätta en helrustning på hjälten känns inte heller rätt – metallrustningar användes på slagfält och torneringar, och sällan annars. Corinna torde vara klädd i grova färdkläder, för att röra sig obehindrat i terrängen. Inspiration från replikor av 1300- och 1400-talskläder var inte svårt att få tag i.
Design för Corinnas kläder.
Corinna och draken skiss
Som koncept var det inte dumt, inte dumt alls, och skissen kunde användas för vidare arbete. Bilden måste tänjas och göras vidare. Jag valde att förstora skissens drake och måla dess vingar i sin helhet och lade ut riktlinjerna till en slags bakgrund.
Corinna & Draken utökad skiss
Förutom Corinna och draken lade jag in lite rekvisita i bilden. Några djurkadaver fungerade väl, och efter några tittar på nätet hade jag lite skallar och döda kor och getetr att rita av. Jag ville också ha med rester av tidigare olyckliga besökare, som det inte gått så bra för. En hög med dödskallar i förgrunden och liket efter en död krigare som fått hjärtat utslitet gav en touch av att den har draken inte är att leka med.
Rester hos Draken
Sedan var det bara att lägga in skissen i Photoshop och måla. Draken skulle vara röd, och jag lade på en ljusare gul färg för dess buk. Hela kroppan var täckt av fjäll, så med kloningsverktyget skapade jag en template där de runda fjällen liksom stod ut, inte helt olika små bölder på kroppen. Ljuseffekterna med riktade ljus tillät att jag kunde testa vilken ton som skulle målas på varje del. Ljuskällan i detta fall var drakens eld, som jag jobbade en hel del med, för att få fram den lätt genomskinliga känslan. Corinnas kläder målades i mörka bruna och svarta nyanser – passande för läder. Motljuset från drakens eld krävde ljusare kanter, och att man lade uppmärksamhet vid Corinnas kastade skugga. Bakgrunden målades helt och hållet med pensel med oljefilter, det fanns inte mycket till skiss där. Jag gjorde den mörk för att förstärka intrycket från drakens eld och starka färger, men lät lite ljus bryta in genom några öppningar för att bildens totalintryck inte skulle bli för nattsvart. . Man anar de spridda resterna under och bakom draken, målade i matta färger för att inte dra uppmärksamhet från huvudbilden. Resultatet kan skådas nedan.
- Corinna och Draken som reser sig för att spruta eld – i Färg
Jag har sedermera gjort ett antal studier och vidarebearbetningar av olika detaljer med koppling till den där scenen:
-
En närstudie av Corinnas vildmarksstövlar, som en del av en serie om förekomsten av just höga stövlar i bilder och andra sammanhang(klicka bilden)→
Indomitus.blog 