Bloggarkiv
Jaws of War – I Krigets Käftar
En återblick på en bild som fick färg och bearbetning för några år sedan men vars slutliga form aldrig förevisades: ”Krigets Odjur”, den fruktade odödlige bärsärken Djaq-Chigin, fick sin slutliga form, där man ser vad som döljer sig under masken…
Den här teckningen från 2011, färglagd några år senare (se ”Djaq-chigin – Odjuret”), var inte fullbordad. Det som fattades var ett element som redan utformats och fått sin definitiva form: hans käftar (se ”the monster within (…) del 1″). Mer nyligen gjordes till slut den infogningen och bilden arbetades om för att det hela skulle passa ihop.
Djaq-chigin är den ultimate stridaren i fantasy-världen A’ratauma, ett levande vapen som groteskifierats av århundraden av slakt varvat med sekler av fångenskap. Sedan århundraden har en blodgalenskap honom i sitt grepp, och han bryr sig inte om vem eller vad han dödar.
Det gör Djaq-Chigin nästan lika farlig för de som försöker styra honom som för de stackare som står i hans väg. Bilden ifråga visar just på det, då den illustrerar hur han dödar en tudjutisk krigare från sin egen sida under Alla Drabbningars Moder, kriget mellan mellanösterns två stormakter Kiralatet och Karakhanatet.
Tidigare har omtalats betydelsen av masken Djaq-chigin bär. Den utgör det viktigaste elementet i de av besvärjelser och talismaner sammanvävda kedjor som binder honom till sin herre, i det här fallet Hilai Karakhanen, de västliga tudjuternas storkhan. Under masken ser Djaq-chigin fortfarande någorlunda mänsklig ut – när han är stilla och bidande. Men inte i strid. Då tar monstret inom honom över, för att sluka och förgöra.
Tanken med att ha odjursgapet med i bilden var från början att visa på det monstruösa men sorgfälligt dolda draget hos Djaq-Chigin, som i någon mening står som representant för Kriget självt.
Det var nästan 10 år sedan som den definitiva utformningen av Djaq-Chigins monstruösa uppenbarelse gjordes. Den tuschteckningen kändes så pass fullbordad att den kunde lyftas direkt in i stridsscenen. Infogningen skulle dock inte ta över bilden och fördunkla det avbildade dramatiska ögonblicket. Käftarna måste ju också undvika att förstås som fysiskt närvarande, som om ett gap bokstavligen svävade över scenen. Jag valde den beprövade tekniken att lägga käftarna över som ett slags negativ, där ljusa istället för mörka linjer förhoppningsvis ger idén att gapet är där som en representation av något. Genom tillämpning av oklarhet med en lagermask löstes den också delvis upp i sina konturer, för att stärka känslan av att den där där, men ändå inte riktigt…
Det finns förstås sådant som kunde gjorts bättre, jag tycker t.ex. att det fortfarande ser ut lite som om den stackars tudjuten är i färd att bli uppäten av ett svävande gap – eftersom denne stirrar rakt in i den vilket skapar en idé om att han, tja ser den. Det här var dock ett ganska snabbt, avslutande, projekt, där slutmålet stod tämligen klart redan från början. För en gångs skull lyckades man också att fastna i för mycket prövande av helt nya tekniker eller omfattande modifieringar. Det får anstå till andra bilder av den fruktade Djaq-Chigin – och sådana kommer och är redan under bearbetning.
Musikalisk inspiration till arbetet med Djaq-Chigin: vad passar väl bättre än ”Alien vs Predator: Reqiuem?”
Se fler bilder från A’ratauma i:
Galleri för A’ratauma
Krigets Odjur får färg
En av 2016s färgläggningsövningar – ”Krigets Odjur”, med den monstruöse Djaq-Chigin och hans olyckliga offer på slagfältet har fått lite färg på sig.
Det här en teckning som förevisade i flera inlägg redan 2011 (se ”Djaq-chigin – Odjuret”).
Djaq-chigin spetsar mongol t häst m mask
Bilden av den Djaq-chigin, den odödlige krigaren, förkroppsligandet av krigets och dödandets väsen, ingår i vad som numera är en svit bilder kretsande kring Alla Drabbningars Moder – kriget mellan Kiralatet och Karakhanatet, mellanösterns två stormakter i mina berättelser om A’ratauma – tvillingvärlden. Hans story har förändrats under vägen. Från att ha varit en av Kiralatets odödliga, har Djaq-chigin nu bytt sida – och står i Karakhanens tjänst. Bunden av en förtrollad mask och nära nog oförstörbar utgör han Karakhanens ultimate livvakt, men kastas också ut i kriget i svåra lägen: detta är dock förenat med stor fara, för bärsärken Djaq-chigin utför sina order blint, bokstavligt och utan hänsyn till vilken sida ett upplevt hinder står på.
Med hälsogudarnas hjälp kunde denna sommar teckningen liksom flera andra alster få lite uppmärksamhet igen, vilket var passande då dess motiv, den flerhundraårige krigaren Djaq-chigin genomgått flera förändringar över tiden – som sagts inte enbart av visuell art. Med datorns hjälp, jobbande i GIMP med flera lager färg och lite effekter, har tuschteckningen av den till tänderna rustade Djaq-Chigin fått en passande finish mot bakgrund av en rökfylld himmel. Hans omfattande men historiskt korrekta lamellrustning, med Pelusiens lejon som kännetecken, blev OK, liksom den stackars häst han spetsar tillsammans med ryttaren.
Fler bilder på den brutale Djaq-chigin kommer i framtiden: två av mina berättelses hjältinnor kämpar mot honom vid olika tillfällen, vilka kommer att bli föremål för egna teckningar och/eller målningar vad det lider.
Se fler bilder från A’ratauma i:
Galleri för A’ratauma
The Monster Within…utflykter i monstrigt (?) utseende del 1
Om vad som är ett monster, och om att konceptualisera det bestialiska och demoniska för utseendestudier och storyboards.
Det finns flera instanser av tämligen odjursaktiga typer i min berättelse. En vän sade för en tid sedan, efter påseende av några av konceptstudierna, att vissa inte såg tillräckligt ”demoniska” ut. Det där låg och jäste i mig därefter, och i tiderna efter gjorde jag ett antal studier och nya koncept.
Jag tog det hela som en utmaning, och dessutom har övningarna genom tiden klart visat på en röd tråd. Det monstruösa har vissa särdrag. Till att börja med är ens fantasi faktiskt oftast begränsad, och tenderar att återvända till sådant man har något litet hum om. Sedan finns de mänskliga instinkterna, som gör oss medfött benägna att akta oss för sådant med tänder och tentakler som kan skada oss. Farliga djur, med andra ord. Speciellt farliga djurs käftar, symbolen för att också du och jag kan bli någon annans mat.
Till detta finns också skräcken för det djuriska i sig, för att i mening förlora greppet om den egna mänskligheten. Det är inte minst därför kannibalen, galningen eller den groteskt ätande och sönderslitande vilden skrämmer den mer etablerade land- och stadsbon.
Mina tankar i hur man kan avbilda min berättelses första protagonist Yakane lite mer monsteraktigt tog alltså utgångpunkt i det bestialiska, i rovdjurets anblick.
Yakane lyckas som regel hålla sin inre best i schack, eller snarare är han i såpass fas med det hatiska och mordiska i sitt inre att det skymtar fram på sätt som är inom ramarna för det någotsånär naturliga.
Jag kom att tänka på en artikel om steroider och ett foto som ska illustrera s.k. roid rage, den steroinstinnes okontrollerade ilska. Något sådant torde vara det sista många av Yakanes stackars motståndare ser, innan han sliter sönder dem. Det är illa nog.
Men sedan kommer de ögonblick då han tappar koncepterna helt och förändras, förvandlas till en klösande, vrålande best. Bokstavligen.
Då vill man vara långt borta.
kladdar koncept Yakanes odjursgap
Via några tunnelbaneskisser kom jag att jobba på ett stort gap, komplett med tänder och allt, snarlik rovdjurskäftar. En komplicerande faktor är att det där är något som sker mot Yakanes vilja, det är en förbannelse, och plågar honom. Jag funderade på hur man kunde få med det elementet också – det motvilliga monstret, vrålande i ett slags plågat raseri. Eftersom käftarna tar så mycket av anblicken och får ansiktet att försvinna blir nästan bara ögonen kvar, för att få med element hämtade från ansiktsuttryck som antyder smärta, eller sorg.
Yakanes vilddjursgap tuschskiss
Med litet blodad tand jobbade jag vidare på en kollega till Yakane som gått ner sig några steg till i vrålande fradga-uttryck. Redovisad i ett tidigare inlägg såg man Djaq-chigin, ”odjuret”, den oöverträffade stridsmaskinen från Kiralatet, spetsande en framstormande tudjut, min berättelses mongoler, med häst och allt. Det var apropå honom som B. sade att det ”fattades äkta demoniskt uttryck”.
Nu har det påtalats för mig att redan den där spetsningen i sig är frånstötande för iaf djurvänner, och man tycker att det finns något oroväckande i själva handlingen i sig, hur något som iaf på ytan ser mänskligt ut hejdar ett framrusande ekipage av häst och ryttare som vore de en marshmallow. Men den enklare poängen är att det finns ett skäl till att snubben bär en mask.
Vad finns under den? Djaq-chigin är den fysiskt kraftigaste av Merge, ”Jägarna”, de som enligt legender går på rov efter människors själar. Vilande djupt i underjordiska kammare släpps han bara ut i tider av yttersta kris, bunden med kraftiga formler och så kontrollerad det går, för hans mänsklighet är efter hundratals år till största delen bortfrätt, och han lever bara för striden och dödandet. Själva namnet, ”jägarna” fick mig redan för många år sedan att tänka rovdjur, dvs Predator, och filmerna med sanna namn. Och trogen som man är sina influenser, lät jag mig ledas av anblicken av de människojagande aliens intressanta käkparti…
Jag jobbade fram en variant som skulle funka utifrån en människoskalle, och som det utvecklade sig kom hela processen av öppnandet av ”odjurets” gap med på bild. En rentecknad och tuschad skiss ger oss bilden av tandläkarens mardröm, eller dröm, om man så vill…
Djak-chigin ”odjuret” från ”normal” till… tja mindre normal
En annan figur, som också figurerat i tidigare inlägg (t.ex. ”[…] serier, highlander, demoner & mongoler i en salig röra”) är den demoniske Kashar. Kashar blir besatt av den Blodögde Guden Kaela på gränsen till en annan värld. Hur skall man skildra den totala förvridningen som besatthet av ett annat, gudalikt väsen skulle innebära i bild? Det är ämnet för nästa inlägg på detta ämne.
Se nästa del: ”The Monster Within […] del 2”→
Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet
Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery
Mera Djaq-Chigin & Tigris of Gaul
Vidarebearbetning av min bild på Djaq-Chigin ”Odjuret” och fler bilder på den populäre karaktären i ”Gladiator”, den fruktade Tigris of Gaul.
Jag har börjat måla på min bild av Djaq-Chigin, ”Odjuret”, den dödligaste krigaren i min fantasyvärld A’ratauma. Det där kommer att ta sin tid, men som en liten teaser och på begäran kommer här lite fler bilder på en av de främsta imspirationskällorna, karaktären Tigris av Gaul från en av mina favoritfilmer, Ridley Scotts ”Gladiator”.
Tigris of Gaul är den store obesegrade gladiator som kastas ut mot hjälten Maximus i ”Gladiator”. Han spelades av Sven-Ole Thorsen, som fantasyentusiaster kan känna igen som Thorgrim, en av krigarna närmast skurken Thulsa Doom i ”Conan, Barbaren”.
Original & Rekonstruktion av turkisk ansiktsmask
Hans utstyrsel som Tigris är verkligen maximalt cool, och man önskar så smått att han hade gjort grus av Maximus… I verkligheten fick också Russell Crowe äta upp sin macho-nonchalans när de började träna tillsammans – han trodde det skulle bli lätt ”vadå det är bara film”, men när Sven-Ole var klar med honom och ett antal bandage senare insåg han att han måste skärpa sig…”Russell had much to learn about physical readyness” som Ridley Scott lakoniskt uttrycker det i ”Gladiators” extramaterial…
Men tillbaka till bilden. Jag har behållit lejonmotivet från Tigris hjälm för Djaq-Chigin – den är helt enkelt för häftig för att avvara. Men inför målningen har jag något gjort om hjälmens mask något – den som föreligger i ursprungsbilden var en inte särskilt genomtänkt variant. Förlagan Tigris ansiktsmask ser dock som av en händelse väldigt lik ut något som skulle passa perfekt, nämligen en ansiktsmask av den sort som bars av turkiska stäppfolk (t.ex Oghuz-turkar & Petjeneger) på 900-1300-talet och som återfunnits i nuvarande Ukraina och östra Anatolien. De var vackert smidade med välgjorda ansiktsdetaljer, en verklig prydnad för de troligen högättade krigare som bar dem, och jag kommer att återkomma till dem. Men jag ville trycka på ett mer brutalt utseende – Djaq-chigins mask skall hålla honom tillbaka, den skyddar omgivningen från honom, inte tvärtom.
Inspirationen kom från en klassiker som jag förut använt, och som slår an en sträng hos envar som sett en skräckfilm – en hockeymask. Det är förstås Jason från ”Fredag den Trettonde”-filmerna som spökar. En tusen år gammal, åttafots Jason med rustning och en arsenal för en mindre armé – vem vill inte möta honom? Jag kladdade till en skiss som blev OK. Som en extra detalj satte jag bland annat kedjor på den: idén är att kedjorna skall hålla masken på plats stenhårt, eftersom den ingår i de återhållande besvärjelser som gör att Djaq-Chigin alls kan vistas utanför vadderade rum. Till och med för mina galna fantasy-mamlucker är han annars lite väl blodtörstig.
Hockeymaskdesign för Djaq-Chigin
Jag ersatte således huvudet på bilden med det nya med Photoshops hjälp. Det ser OK ut, men ironiskt nog har jag idag mycket bättre pennföring och scanningteknik än när ursprungsbilden ritades några år sedan, vilket syns som en diskrepans i hur fina linjerna är på det nya och det gamla. Jaja det kan förhoppningsvis åtgärdas när jag lägger på färgen.
Djaq-Chigin Odjurskrigaren med gammal & ny mask
←Se första inlägget – ”Djaq-chigin ‘Odjuret’”
———————————————————
Mer om Sven-Ole Thorsen i http://en.wikipedia.org/wiki/Sven-Ole_Thorsen och http://www.imdb.com/name/nm0861752/
Djaq-Chigin – ”Odjuret”
Djaq-chigin, ”den mörke väktaren”, även kallad ”Odjuret” eller ”odjurskrigaren” är den farligaste krigaren i min berättelses värld. Som den ultimata stridsmaskinen sedan 700 år och nästan helt berövad sin mänsklighet slumrar han djupt nere i sultanens citadell, drömmande om floder av blod, för att ibland släppas upp för att slakta envar som kommer i hans väg.
Djaq-chigin, "Odjurskrigaren"
Djaq-chigin har hängt med sedan 90-talet när jag spekulerade om hurdan Yakane skulle kunna bli om han inte lärde sig tygla sin blodlust – de två är också släkt på långt håll. Djaq-chigin, ”den mörke väktaren” är en odödlig itaré (motsvarande skyter) som överlevde en livstid på gladiatorarenorna och sedan framlevde århundrandena ständigt i krig, förvriden av blodtörst. Numera är han i sultanens tjänst i Kiralatet, min version av Mamluk-sultanatet. Där dväljs han djupt i íde mesta tiden, efter att hans vapenbroder och mentor Tey-Khan lärt honom att försänka sig i en slags dvala, där han slaktar sig fram genom djuriska och mänskliga fiender i drömmens rike snarare än i verkligheten. Bokstavligen en sömngångare, kan han ibland stiga upp för att avrätta eller instruera i hur fiender klyvs. När han väcks helt och fullt inför de mest yttersta av nödlägen är han nästan lika farlig för de egna som för motståndarna, för när bärsärkaraseriet stiger till gör han ingen åtskillnad på vän och fiende.
Growl? -från "300"
En litet retsam sak var att när filmen ”300” kom noterade jag att de har med en figur som något påminner om Djaq-chigin : the über-immortal, som upphovsmannen, regissören Zack Snyder, kallade honom (han var inte med i Frank Millers seriealbum). Frank Miller har ju dragit på samma historier och legender om orientaliska elitgarden som jag (t.e.x Herodotos), fast mer tendentiöst och grovhugget, och Snyder fyllde på med en megamaxi-krigare åt Xerxes. Denne monstruöse odödlige är en karikatyr av en omänsklig fiende och mycket mer endeminsionell än Djaq-chigin. Men hans effekt på slagfältet är lik min galne skyter, som framgår av scenen nedan. Nå, ibland tänker knasbollar lika.
Gladiatorn Tigris of Gaul i Ridley Scotts "Gladiator"
Det är dock på sätt och vis passande att Djaq-chigin hade pendanger inom filmens värld: under flera år hade jag inte haft något genomarbetat utseende till Djaq-chigin – jag gjorde det skissade, lite djuriska porträttet för många år sedan (notera att han är lik min gamla vision av Yakane), men i övrigt var han bara en stor och svart krigare. Men efter att ha sett Ridley Scotts ”Gladiator” år 2000 rafsade jag på baksidan av ett kuvert några snabba kladdar inspirerade av jättegladiatorn ”Tigris of Gaul”.
Kladdar Djaq-chigin från "Gladiator"
Redan då tänkte jag mig honom mitt i striden och med en mask för ansiktet. De där låg och jäste tills för något år sedan, när jag skrev in Djaq-chigin i min berättelse (han släpps lös i tredje boken). Då var det läge att göra en mer genomarbetad bild, och med utgångspunkt från skisserna körde jag lite research för att göra en mer färdig teckning på honom.
Skytisk krigare i full rustning
Djaq-chigin är alltså en itaré, motsvarande skyterna, ett indo-iranskt folk som dominerade nuvarande Ukraina och södra Ryssland mellan ca 2300 och 1700 år sedan, och som drabbade greker, perser och sedan romarnas klienter i öst lika tills de underkuvades av goterna på 300-talet E.kr. Skyterna var nomader och stred från hästryggen, oftast lätt beväpnade med tyngdpunkt på pil och båge. Deras främsta krigare kunde dock ha mer genomarbetade rustningar som framgår av rekonstruktioner från deras gravar. Det kan vara intressant att veta att skyterna är en av de främsta upphovskandidaterna för legenden om amazonerna, eftersom arkeologiska fynd visar att skytiska kvinnor brukade vapen och deltog i krig.
skisser Kungliga mamlucker i tung rustning
Djaq-chigin är ”supermamlucken” över alla andra och bär alltså med sig i praktiken alla vapen – långa och korta svärd, yxor, klubbor, dolkar, pil, båge och spjut. Denna arsenal dras runt av en 2,3 meters snubbe som ser ut som en stridsvagn. Jag drog från min research av skyternas respektive mamluckernas lamellbaserade rustningar och övriga utrustning och lade på de detaljer som jag gillade från ”Gladiator”.
Jag hade en vision av Djaq-chigin som överflygad av fiender, i hans fall tudjuter (motsvarande mongoler) som han slaktade på diverse blodiga sätt. Men det kändes inte riktigt…rätt. Det gav liksom inte full stuns åt hans övermänsklighet. Ännu en filmisk deja-vu-upplevelse ledde in mig på rätt spår: när Morpheus i ”Matrix Reloded” nergör en truck med svärd.
Vad skulle vara motsvarigheten vara? Förstås en anrusande fiende till häst, en tudjut/mongol överförfriskad på kumys (jäst stomjölk, mongolernas favoritbooze) med äran i blick och hjärnan i malpåse. Och vår djuriske jätten Djaq-chigin stannar då inte utan tar ett steg åt sidan och spetsar… hela ekipaget, häst, ryttare, rubbet som på en påle, uppträdda på Odjurets spjut.
"odjurskrigaren" Djak-chigin spetsar mongolryttare
Efter några snabba linjedragningar valdes ett lätt grodperspektiv för att understryka den enorma kraften och styrkan hos Djaq-chigin och ge bilden dynamik och ett starkare intryck.
Den första blyertsskissen blev lyckad och jag tuschade därför direkt på den med bic-penna och fyllde i med ljusgrå tuschpensel för en antydan till skuggning. Inspirerad av blodsprutet i ”300” lade jag på en rejäl blaffa där spjutet tränger fram. Bilden fick karaktär av renteckning och är således en stark kandidat för senare färgläggning. Som den är nu är jag dock nöjd – intrycket av en fruktansvärd krigsmaskin in action går förhoppningsvis fram.
Klicka bild för nästa del i arbetet på teckningen: ”Mera Djak-Chigin och Tigris of Gaul” →
Indomitus.blog 