Porträtt av en pikaresk (?) tant :-)
Min kära tant Eugenia, också känd som Pirulina, inspirerade till att lära sig och färdigställa det första porträttet i färg -och akvarellpenna av en person In real Life .
När färgpennor av ”artist pen”-typ införskaffades var fokus i första hand inställd på målning av päls, uppmuntrad av diverse tecknares youtube-videos. Vilket visat sig fruktbart, men man kommer inte ifrån att färgpennor är ett distinkt linjebaserat verktyg, och inte ideala som medium för mjuka färgövergångar över släta, jämna ytor. Det mänskliga ansiktet blir därmed på en gång passande, men också svårt, som motiv för färgpennor. Å ena sidan kommer pennornas precision väl till pass för detaljer som hår och ögon – å andra sidan är de otaliga subtila färgövergångarna över mjuk, slät hud en riktig utmaning för såväl den skapande och för själva materialen. Färgpennor sliter snabbt på papperet vilket, olikt tekniker som oljefärg, ger ett ganska lågt tak för omtagning och övermålning. Något som förstås inte hindrar att man kan använda dem ändå om man sadlar sig med tålamod och kunskap om materialen. Här har tidigare postats om mitt utforskande av porträtt som motiv för färgpenna, vilket jag tog mig an under 2021 i akt om mening att kunna göra ett porträtt att ge till någon jag känner. Och denna någon, det var min fina tant Eugenia.


Idén att måla just min tant kom från en dags anblick av henne med dvärgpapegojan Picaro på huvudet, vilket tursamt nog bevarades med en snabbtagen mobilbild. Det var den inte speciellt skarpa och väl ljussatta förlagan tillsammans med minnet som vägledde det utkast som fick bilda bas för teckningen/målningen, grundad med en närmast helt utsuddad skiss av de viktigaste kantlinjerna, och därefter var det dags att bygga upp färgteckningen med Faber-Castell Polychromos.

Jag började med Picaro – hans släta och okomplicerade form fick bli provyta för tillämpningen av rätt tryck och det första intrycket av de resulterande färgerna. Därefter påbörjades den långa färden med ansiktets drag, med den underliggande teckningen i Ljus Ockra, varefter de ljusaste gultonade nyanserna gradvis lades på för varje del. Bränd av tidigare övningar undvek jag i det längsta att dra på för hårda och starka färger annat än på specifika ytor.
Värdet av övningarna visade sig också när ansiktet började växa fram med lager på lager av nyanser ritade på varandra. Att få till färgskalornas övergångar kom, som förväntat, att bli den genomgående utmaningen under arbetets gång. Det komplicerades ytterligare av att fotoförlagan hade starka kontraster i ljussättning mellan ansiktets olika delar, där direkt solljus låg på vänstra halvan medan den andra ligger i skugga, till råga på allt med återkastat ljus från en blågrön vägg strax bakom.
När bilden började dras mot färdigställande tillkom den sista fasen, bestående av en serie modifikationer av bitvis genomgripande slag: t.ex. bestämde jag mig för att måla in bakgrunden, trots att det ursprungligen inte var tänkt. Jag valde då att gå över till akvarellpennor, dels för att dessa täcker mer, men också för att skapa en annan sorts textur på den ytan. Efter att ha försökt med en lätt lösningsbaserad behandling på ansiktet kom också akvarellpennorna till pass för att lägga på en mer rödtonad nyans över bilden i sin helhet, och därmed föra den närmare förlagan. För en gångs skull hade man för ändamålet riktigt papper, och det släta 300 grams linnebaserade arket kom verkligen till sin rätt när mängden färglager, utsmetningar och försiktiga uttunningar tillkom.
Till slut började det dock dra sig mot gränsen för vad även det kartongliknande arket kunde ta, och vad som dessutom gick att förbättra utan att riskera att förstöra det som redan gjorts. Allt som allt tog det över ett år att lotsa den där hela vägen i hamn, men jag hoppas att den med tiden skall vinna Eugenias gillande. Bättre än så här kan jag, på det här stadiet, inte göra dig rättvisa, mi querida tía.
För dig Eugenia, allas vår Pirulina
A Dance to Dream of – Drömdans (2)
En dröm om en dröm – så har jag omtalat anblicken av den sköna Kati. Bokstavligen i ett försök att ge liv åt en vision från en dröm, postades waaay back i 2016 framväxten av bilden av hennes dans, från dagen-efter-kludd till digitalt färglagd bild. Om den fortsatta utvecklingen av projektet under åren som följt till läget idag.
Trots att fokus de senaste åren legat i att skaffa sig färdigheter i ett flertal traditionella tekniker såsom akvarellmålning, teckning med färgpennor, tuschteckning med mera, finns det somt, som aldrig är långt från mina tankar. Främst av det är allt som har Kati som motiv, som ett urval bilder här på bloggen visar. Dessa hålls å andra sidan tillbaka från att slutföras av bristen på färdighet som skulle göra henne rättvisa. Vilket i och för sig utgör en viktig drivkraft att bli bättre.

Det är mot denna psykonautiska härva man kan betrakta de utbrott av kompletteringar, varianter och förbättringar som jag ägnat hennes bilder över åren, med ”Drömdans” som kanske tydligaste exempel.
Nästa kluster av remakes från det stadium där jag lämnade bilden 2016 ( se exemplet till vänster och här) tillkom 2020 och medförde ett antal förändringar av bilden på flera fronter.

Först var en omfattande omarbetning av Katis ansiktsdrag baserat på bättre underliggande skisser till dels större porträttlikhet med hennes sköna utseendeförlaga, modellen/aktrisen Rebecca Ferratti, dels ett bättre, mer genomarbetat uttryck.
Eftersom bilden inte direkt vilar på något foto utan är en fri avbildning måste man göra allt från grunden upp, och jag ägnade åtskillig tid åt att få till rätt vinklar och proportioner på alla drag, och förbättra de skuggor och högdagrar som hör till.
En annan förändring var att bilden utökades till komplett helfigur. I det förgångna har jag ofta kapat folks fötter i bilder, som en genväg för att slippa syssla med denna både komplicerade och många gånger underskattade del av anatomin. Men den fulla vidden av Katis figurs intryck blev förstås hämmad, och jag ritade och kompletterade nu den underliggande teckningen med hennes ben i sin fullhet.



Till det förbättrade ansiktet och kompletterade figuren samt bilden i sin helhet har efter 2020 lagts till studier i att arbeta med färger, applicering av skuggningar, textur osv för bästa effekt av hud och en verklig, levande kroppskänsla i bilden. Nedslagen ovan visar på några punkter längs vägen, där omväxlande varmare och mer avmätta färglager försökts få att samverka, modifikationer av skuggor och annat lagts till eller dragits tillbaka… Senast, i början av 2022, gjorde jag några nya modifikationer, efter närmare studier av sådant som ryggens krökning och effekten på höfterna.
Så ser läget ut nu – men fortsättning följer. Det har onekligen blivit bättre sedan sin begynnelse, speciellt med tanke på att enbart med musstyrning allt blir till ett tandagnisslande omständligt, tidsödande jobb. Mitt grepp om ljusåterkastningar och högdagrar har också mycket kvar att uppnå. Men så länge jag blir bättre, och lever, kommer jag nog fortsätta lägga pixel på pixel i syfte att dra undan ridåerna, och få en klarare och mer rättvisande anblick av henne, som jag såg henne i drömmen. Det är, kanske, också innebörden av att drömma om en dröm.
Vägen till ett porträtt 2021
Ett årsbokslut av 2021s försök att teckna porträtt med färgpennor
När jag bestämde jag mig för att försöka vidga arsenalen av tekniker för teckning & målning var färgpennor en av de utvalda för att dessa har fördelar för vissa motiv, nämligen hår och päls. Sagt och gjort, kom mina första äventyr i färgpennornas rike att handla om diverse djurporträtt och bilder (se tidigare inlägg). Men under 2021 bestämde jag mig för att gå vidare, och prova på att använda färgpennor för mänskliga porträtt. Efter en lite slumpmässig början med diverse kladdar och skisser samt användning av mixade metoder, kom jag att återvända till testporträtt med vissa gemensamma drag, tre av vilka visar på utvecklingen under året.
Urvalet motiveras dels för att de gjordes i samma storlek, A5, och på liknande papperskvalité. Deras fotoförlagor var vidare i liknande fotokvalitet och efterbehandling ifråga om färg och ljussättning. En lite avvikande anledning, men viktigt för mig, är att alla tre har varit och fortfarande är tänkta förlagor för anblicken av karaktärer i mina berättelser.
Första försöket kom som sagt spontant, som ett led i premiären för mina ansatser att rita hudtoner. Övningen bestod i att rita bollar med olika hudtoner, från blek till mer solbränd brun hudton, användande sig av samma 5 grundfärger (gul, orange, röd, svart och lite vinröd). I varje boll försöker man göra gradvisa övergångar av ljus (belyst) till mörk (skuggad) nyans. Efter att ha pysslat med det ett tag ville jag dock i typisk stil testa att tillämpa det, och jag gjorde en skiss för att applicera övningen på vad jag var ute efter.

Min valda modell, den sköna italienskättade Gianna Amore, har ett iögonfallande och voluminöst hårsvall, ett element som jag ville ha med för att öva på specifikt. Skissen var snabb, inte särskilt välgjord och gör absolut inte Gianna rättvisa. Jag ursäktade mig med att fokus låg på färghanteringen, och porträttlikhet och proportioner fick stå i bakgrunden.
Såsom kunde förväntas var värdet av detta första försök snarast att identifiera misstag än obefintliga kvalitéer. Tydligast ifråga om missar var nog att jag ritade in färgen på en för tydlig och teckningsaktig skiss, vars svarta grafit lyser igenom färgerna. Färgmixen var vidare totalt obalanserad – ömsom för gul eller orange. Det rastermönster som pennor alltid lägger sig på papperet med är så iögonfallande att det närmast påminner om en gammal TV-bild än något handgjort. Och så vidare och så vidare. Det var lite modfällande, ärligt talat. Men det är bara att bryta ihop och komma igen.

Nedslag nummer två tillkom senare på våren. Även här var håret ett viktigt element, med skillnaden att modellen Laura Richmond var rödhårig, en hårfärg vars ljuskiftningar och toner jag ville utforska för en parallellt pågående bild (se inlägget ”Landet Bortom – Sidherna 1”). Med lärdomen från första gången i bakhuvudet gjordes nu en mycket mer mjuk och sparsmakad skiss.
Jag arbetade även här med en begränsad skala av grundfärger: 6-7 pennor i bandet från gul, orange, rött, brunt – samt svart.
Resultatet var ett klart fall framåt, inte bara resultatmässigt, utan ifråga om att än tydligare identifiera utmaningar för framtiden. Delar av hårsvallet, där ljuset faller på det, blev t.ex. inte hemskt. Samtidigt blev det tydligt att ett problem som jag noterat i mina djurstudier kvarstod och snarast stod ut än mer: mitt val av pennor, darrhänthet och brist på teknik resulterade i en bristande förmåga att få de olika färgerna att smetas ut (och blandas) mjukt. Rastermönstret från pennorna förblev klart urskiljbart: inte ens lätt förtunning kunde få bort det, och jag märkte att försök att blanda samman färgerna med mer lager och utsmetningsstift snart började skada papperet.

Mitt slutgiltiga nedslag är från slutet av 2021. Här ökades den interna utmaningen genom valet av den ljuva Cristy Thom som förlaga, dels för hennes drömlika skönhets skull, del för skiftet i färgskala. Cristy är av blandad sydostasiatisk härkomst och har en mer varierad hudton. Min ovana trogen gick jag lite överbord med skissen, och fick sudda en hel del.
Denna gång utgick jag från en bredare färgskala på runt ett dussin olika pennor, vilka också redan från början bestod av mer specifika färgtoner, som ljus och mörk ockra, amra, tonade nyanser av gult, rött, brunt och grått – samt svart och vitt.
Förmågan att hantera ljus och högdagrar är och förblir ett problem för mig, men här är ljuset och dess effekt på valörerna, trots primitivt, på det hela taget inte katastrofalt återgivet, varken på hy eller hår. Man kan dock konstatera att trots att färgblandningen blivit bättre under året har jag fortfarande en högst begränsad förmåga att minska rastermönstret från pennorna, liksom att konsekvent få tonerna att övergå i varandra. Jag misstänker att det delvis rör sig om min okunskap om den bästa ordningen och styrkan för att lägga på de olika lagren. Resultatet är som synes tämligen slumpmässigt – vissa delar ser klart bättre ut än andra. Mitt ständiga problem med för hårt tryck och för många omtagningar kvarstod också, här speciellt tydligt längs haklinjen, som blev helt uppruggad.
En besläktad men delvis ny blunder kom också i dagen när jag tillämpade förtunning av färgerna. Det skedde antingen lite för klumpigt eller sent i hanteringen – eller båda. Hur som helst kom koldamm och smuts att blandas med förtunningsvätskan och bildade en grådaskighet och fläckar som fördunklade och drog ner porträttet.
Ett intressant nygammalt problem återkom också, nämligen svårigheter att få till inscanningen. Flera försök gav gång på gång antingen för ljus eller för grådaskig och/eller för grynig bild. Till slut tvingades jag använda inställningar med en lätt oskarp mask och utöva lite efterarbete på Cristy’s porträtt för att hitta en acceptabel digital visningsbild.
Den här lilla tematiska retrospektiven illustrerar famlandet framåt för att hitta en acceptabel nivå för ett bestämt mål – de är nedslag i vad som bara är förberedelser för större, fullvärdiga porträtt som jag efter den träning som bilderna åskådliggör börjat tackla, och som kommer att vara en av huvudlinjerna för projekt under det nya året 2022.
- Faber-Castell polychromos, de färgpennor som använts för teckningarna ovan, har fördelen att vara väldigt formfasta och behöver inte vässas så ofta utan behåller sin spets. De har också god färgäkthet, och sitter väldigt bra på papperet. Deras hårdhet gör dock att de inte mixas så lätt, och att rastermönstret som blir av penna på pappersyta blir svårare att få bort, ens med förtunning. En olycklig följd, iaf för en nybörjare som undertecknad, är att papperet tar skada tidigare i hanteringen.
- Papperet jag använde för det första porträttförsöket var Dekorima Aquarelle 240g, och för de övriga Daler-Rowney Smooth Heavyweight 220g.
- Som förtunning använde jag dels Metalimo Fine Art förtunning, samt Winsor & Newton Balsamterpertin.
- Modellerna för fotoförlagorna till porträtten hämtades från klassiska Playboy magazine.
- Gianna Amore fotograferades för utgåvan i augusti 1989.
- Laura Richmond var modell september 1988.
- Cristy Thom avporträtterades för februarinumret 1991
Fantasins Arkitektur (3)
Från teckning och målning av exteriör, till att designa och rita byggnaden, och tillbaka igen.
En snabb avslutning på närstudien av min egendesignade kyrka, Frälsarens katedral. Efter att ha ritat dess fasader, omkrets och markplan gjordes vissa diskreta modifikationer av den första exteriören i akvarell och bläck, för att komma till vyn nedan.
Det kunde verka som enormt merarbete för vad som trots allt är en lite upparbetad form av skiss. Men poängen var att skapa en förlaga, eftersom min katedral ju förut bara fanns i mitt sinne. Nu har den fötts till världen i åtminstone skissad och översiktlig form. Och genom att föra detta delmål i hamn till slut och tack vare det nedlagda arbetet har redan ett antal skisser på scener med kyrkans interiör, omgivningar och med den i bakgrunden kunnat skapas med mycket säkrare hand och klarare vision. Dessa kommer snart att dyka upp här vad det lider.
Fantasins Arkitektur (2)
Arkitekturdesignen av min egna katedral får en mer genomgripande behandling, och mynnar ut i en byggnadsstudie som står på egna ben.

Såsom framgick i inlägget Fantasins Arkitektur (1), hade arbetet på en skiss med min egendesignade kyrka Ekklesia Soritos (Frälsarkyrkan) lagt i dagen vissa avgörande brister i designen. Det rörde framför allt hur den imponerande toppstrukturen med dess många kupoler anknöt till en grundplan där allt faktiskt bars upp på ett vettigt sätt, och inte bara ”hängde i luften”.
För att etablera det elementet bestämde jag mig för att bokstavligen återgå till ritbordet och skapa en riktig grundplan för hela byggnaden. Baserad på studier av verkliga förlagor ritade jag, sektion för sektion, de bärande elementen som skulle möjliggöra för det enorma öppna rum som kupolerna bildade – det största täckta utrymmet i min värld.
Med grundplanen på plats skissades hela strukturen om från utsidan med de korrekta proportionerna och elementen som fördelade vikten korrekt återgivna.

Nöjd med skissen gick jag så vidare och tecknade in ytterlagren med tusch. Först takvyn, där de många kupolerna och de täckta taksegmenten ritades ut.

Sist lades kortsidorna fast. Den södra (topp) respektive norra (nedre) skiljer sig åt betydligt. Den förstnämnda innehåller inte mindre än 3 ofullständiga kupoler, vilkas stödjande element dels täcks av kupolerna , vilka dock också vilar på varandra i en söder-mot-norr-gående axel. Svarande mot denna är den mycket mindre luftiga, av raka och diagonalt stödjande strukturer dominerade norra sidan. De behov som tvingade fram oregelbundenheten i byggnaden framgick nu mycket tydligare.

För att ytterligare tydliggöra de olikformade och lutande sektionerna i byggnaden och lägga in ett element av perspektiv trots de raka anblicksvinklarna bestämde jag mig för att lägga på färg på de tuschade vyerna.

Jag undlät att verka för maximal detalj i färgläggningen, utförd i akvarell och vit kulspetspenna: det var inte syftet. Förutom det ovan nämnda skulle den också främst etablera och fixera en färgskala för framtida vyer och teckningar.

Den färglagda skissen kom också visa sig ha andra fördelar. Som framgår tydligast av vyerna av kortsidorna gjorde färgläggningen av taken med sin blågröna ärgade brons i kontrast med de ljusa marmorväggarna ett mycket skarpare intryck av hur de olika sektionerna passade in i och delvis överlappade varandra. Det där tenderade att vara svårt att riktigt hålla isär när bilden var omålad.
Slutligen samlade jag ihop de olika planen och vyerna och lade dem, med enhetliga proportioner, samman i samling med pergamentmönster som bakgrund, för en slags komplett ritningsliknande bild som sammanfattade den arkitektoniska delen av designen så pass långt.
Det blev en detour som tog sin tid, men var till sist värt besväret. Problemen som hade framträtt tidigare, då jag gått för fort fram utan en tydlig bild av den underliggande strukturen, hade nu hjälpligt lösts. Och designarbetet hade också lite otippat frambringat ett eget visuellt resultat, som inte var obehagligt.
Fantasins Arkitektur (1)
Före den brutna handens period i oktober-november hade jag i veckor jobbat på ett projekt med långa anor: den första av lite djupare studier av arkitektur och miljöer för några av mina berättelser. I akt och mening att med friare och lättare hand kunna avbilda och skriva om dem, med visshet född ur intim bekantskap och därmed kunna se dem i deras fullhet, erfara de känslor som de känner, som skulle stå, och leva, där. Först ut blev min vision av den största katedralen i Aracanea, mina drömmars motsvarighet till Konstantinopel: Frälsarens Kyrka, Ekklesía Sotíros.
Redan tidigare, i inlägget Konceptdesign för kyrkor i Aracanea syntes mitt första utkast av hur denna viktiga byggnad kunde se ut.

Enkel som den är, innehåller den ändå en komprimerad idé av Frälsarkyrkans viktigaste drag: som den asymmetriska, sluttande progressionen av kupoler upp till den stora centrala, kombinerat med en sammanhållen design för de stora sidofasaderna.
Så jag började där – genom att göra en serie kladdar där jag försökte överföra min profil och frontalskiss till en perspektivbild från olika anblickspunkter – ett par exempel kan ses nedan.


Vad alla kladdarna snabbt visade på var att grunddesignen behövde modifieras – hela byggnaden blev för smal på ett sätt som skulle göra den instabil, speciellt i det seismiskt aktiva område där den är tänkt att vara byggd. Den behövde alltså breddas. Men då framhävdes det faktum att den stora gyllene mittkupolen bara har 2 sidokupoler att luta sig mot: framåt och bakåt. Lösningen, och största skillnaden mot originalplanen, var att låta den stora huvudkupolen flankeras av 4 istället för två dotterkupoler, vilka alltså skulle omge den i alla väderstreck.
Här borde man ha fäst dessa designbeslut i ett övergripande arkitektoniskt utkast, med en tydlig planlösning.



Uppfylld av dessa insikter började det klia i händerna och jag började skissa direkt på en tilltänkt vy av kyrkan sedd från en lätt sned vinkel som låter en betrakta åtminstone två av dess sidor i ett slags grodperspektiv, blickande från strax ovan markplan.
Målandet och tuschandet kom att förlöpa tämligen smidigt – jag fortsatte på mina försök att få till en wash and ink– bild, och la akvarellfärger på blyertsskissen. Därefter las linjerna på igen, fast denna gång i tusch med dopp-penna. Det hela såg nästan ut att oväntat snabbt bli någorlunda…färdigt.
Men här kom bristen på en tillräckligt färdig arkitektonisk planlösning tillbaka och bet en i rumpan. Ju mer jag skärskådade den där, desto mer blev det klart att något fortfarande inte var rätt. Tyngden i de fem toppkupolerna var fortfarande inte väl fördelad där de anslöt till varandra – de anslöt i själva verket knappt till varandra alls, vilket, om man har minsta hum om periodens arkitektur på den skalan, måste anses vara ett förbiseende. De massiva krafter som tyngden av en över 60 meter hög kupol medför måste förgrenas och förbindas, inte isoleras, i en struktur som också fördelar den sidledes och ger flexibilitet kombinerat med styvhet runt hela sfären. Verklighetens Hagia Sophia, den viktigaste av mina förlagor, bär syn för sägen och har fått sina bärande element förstärkta gång på gång efter att ha skadats av jordbävningar et ales – så den kom att få den massiva stödstruktur som vi kan se idag.


Det var motbjudande, men det skulle bli nödvändigt att ta steget tillbaka till punkten där jag borde ha gjort mer seriösa arkitektoniska skisser, och sedan om möjligt göra en retroaktiv korrektion på den närmast klara vy-studien.
A dirty job. But someone’s gotta do it.
Hur och hur det gick i nästa inlägg.
Yakane the Hunter
En illustration av skillnaden mellan gipsad klubba och att kunna röra handen och göra något som man kan stå för. Första teckningen samma kväll gipset togs bort på den brutna handen blev en traditionell bläckteckning med crosshatch-teknik av Yakane – jägaren.

Någon gång 2019 gjorde jag under en lunchrast ute på ett skoluppdrag ett utkast med Pilot Frixion fineliner och bläckpensel. Den föreställde figuren Yakane i en antydd skog spanande efter byte för sin nya, egengjorda båge. Den togs nu upp för att snabba förbi designstadiet och kvickt komma till skott med själva ritandet.
Liksom motivet befann man sig också i en samtidigt bekant och oprövad situation – med redskap som man förvisso är bekant med, men i främmande omständigheter. Systematiskt gjordes en lätt, extremt lätt, blyertskiss på 180g papper. Några små förändringar, som designen på bågen, föll snabbt på plats. Sedan tog ZIG – och Micronpennorna vid.
För att öka volymen på ritandet beslöt jag att ta med mer av bakgrunden till själva scenen med träd och växtlighet i bakgrunden. Det blev en helkvällsittning. Jag ville medvetet testa handen och körde tills de skadade fingrarna värkte och fjällade för att se var gränsen gick. Det färdiga resultatet kan ses nedan.
Det gick faktiskt bättre än förväntat. Jag oroade mig för förmågan att åstadkomma detaljer, men t.ex. ansiktet blev en i alla fall någorlunda rättvisande bild av Yakane. Förmågan att dra långa linjer är fortfarande tydligt handikappad men med mitt valda motiv störde det inte så mycket – det finns inte många långa eller raka linjer i den där. Precisionen är knackig, men ingen katastrof med tanke på att man alltid varit darrhänt. Den ger också kvitto på att ritövningarna under tiden med den gipsade handen inte var bortslösade – någon slags vana har ändå kunnat bibehållas.
Frågan är om man skall gå vidare och färglägga den där i akvarell eller gouache – svaret är nog ja, men det får bli en senare historia.
Använda Pennor:
- Sakura Micron 0.05 & 0,4
- ZIG 0,2 & 0,5
- Staedler pigment liner 1,2
- Faber-Castell PITT XS
Broken Hand Diaries (2)
– En masochistisk psykonauts fortsatta äventyr i brutna handens land.
I första inlägget om försöken att göra något vettigt med en bruten hand spekulerades om det månne skulle gå att använda svårare medel än anpassade blyertspennor efter första veckans kladdar. Crazy talk, kunde det synas, från någon som även i normala fall knappt kan hålla i en pensel.
Men det var just det. Hur mycket värre kunde det bli?
Andra veckan efter att handen bröts påbörjades således frihandstester med den ingipsade handen och tuschpensel respektive doppad stålbläckpenna. Två permanenta högkontrastmedel, utan nåd. Om man spiller eller slirar står det ut som en neonskylt. Inget att sudda.
Motiven för kladdarna var medvetet olika som i fallet med sina blyertsföregångare. Först en enkel figurstudie i rörelse. Därefter ett porträtt med förlaga, jag valde på måfå den sköna skådespelerskan Monica Bellucci som inspiration och kombinerade stålpennan med bläckpensel. En teckning av min sagofigur Prinsessan Julia. Samt mest för att fylla papperet och göra något annorlunda en liten kladd av en påfågel, inspirerad av en medeltida arabisk handskrift jag just undersökt.
Den första insikten var försiktigt… positiv. Eftersom bara pekfinger och tumme funkar och det begränsat, tvingas man hålla penslarna med bara dessa och med en högre fattning så man inte riskerar att smeta ut bläcket med gipset. Det är ett väldigt ostadigt och darrigt grepp… men det går, upp till en viss punkt. Monicas haklinje blev, t.ex. extremt darrig: här fann jag dock på viss råd och kunde iaf. minska intrycket av ”Skäggiga Damen” genom övermålning med en Gelly Roll Vitpenna . Liksom för blyerts har längre eller ens tillnärmelsevis jämna linjer blivit ungefär lika realistiska som libertarianers haschdrömmar – men det var förväntat . Även om långt ifrån bra, var upplevelsen iaf. inte totalt usel – vilket är ungefär där förväntningarna börjar med en hand som inte ens kan hålla i en tandborste.
Kommen så pass långt kom därför nästa tanke som ett brev på posten: Vore det inte Kul om…man målade de där? Jaaaa. Och varför inte… akvarell? Den mest sladdriga och notoriskt svårkontrollerade av dem alla… jiiippi! Vad kunde gå fel, vad kunde gå galet? för att citera JustD.
Det blev som det blev. Det var ännu svårare att hålla färgpenslarna stadiga, eftersom akvareller kräver en lätt touch och snabba rörelser. Att stanna innanför linjerna var ungefär som att försöka jonglera stående på händer. Men ibland är grejen att tja, göra det. Även om det blir kasst.
Även om man lyckades undvika ett befarat regn av tuschstänk och fläckar i det tidigare stadiet så förvärrade bandaget ändå nedsmutsningen av papperet när jag fortsatte och gjorde delar av den lätt…grå. Jag tillät mig därför en lätt ”tvätt” av ökad konstrast och lite lätt suddande med bildbehandling som fixade saken efter inscanning.
Världsbrännaren
Ännu en av sommarens akvarellövningar är en storyboard där en befälhavare ser ner på en stad som hans trupper satt i brand.
Denna illustration baserades på ett utkast i penselpenna gjord för flera år sedan. Den visar Yakane, befälhavare över belägringstrupper vilka med hjälp av Pyr Hygron, ”Den Våta Elden”, satt eld på staden Adamnos. Flera tecknade storyboards över denna händelse i mina berättelser gjordes och har också postats här sedan 10 år eller mer (se t.ex denna). Nu valde jag det här bekanta motivet för vad som skulle bli en enkel men förhoppningsvis illustrativ liten akvarellmålning.
Det första lagret färger lades på med tämligen ljusa och matta kulörer på uppblött papper.

Jag hade bestämt att den här gången skulle det minsann inte bli en en övermättad eller petimetrig målning, utan akvarellerna skulle få göra sin grej, flyta ut och bilda nyanser.
Därefter jobbade jag på i lager på lager av medvetet uttunnade mörka kulörer av svart, brunt och blått för att ge lite nyanser och djup åt speciellt molnen på himlen och röken från staden, samt bättra på skuggorna i Yakanes mantel. Med en Sakura vitpenna stärkte jag också några av de mest ljusa och upplysta partierna och lade på lite ljusreflektioner på ringbrynja, gräs osv.
Det var ju inte så illa. Men efter viss tvekan bestämde jag mig för ännu ett steg, för att öka kontrasten i bilden och göra ljuset mer intressant. Försiktigt lade jag på ett lätt, lätt lager tunn röd-rosa på himlen och ett motsvarande lätt blått lager på förgrundsfiguren, för att öka på skillnaden mellan den varma kvällshimlen och de kallare lite skymda delarna närmast i bilden.

Egentligen var det bra så här. Men som en liten eftergift åt min nyvunna förtjusning i ink&wash lade jag i efterhand också på lite konturlinjer i bläck med den doppade stålpennan.
Vilken blev bäst, den med eller utan bläcklinjerna? Bara att kunna ställa frågan ger mig lite hopp om att övning ger, om än sakta, resultat. Trots att den förstås kan förbättras på otaliga sätt kommer den där lilla målningen, i båda sina slutvarianter iaf rätt nära min föreställning av den scenen.
Mer skisser och utkast med grund i mina fantasyberättelser finns i
P.S.
Titeln ”Världsbrännaren” kommer av att Yakane, när han iakttar den stad vars förödelse han gett order om, påminns om den store sultan som återerövrade det Heliga Landet från västerlänningarna. Obeveklig i sitt uppsåt gav denne order om att städer som inte kapitulerade skulle brännas ner till grunden. Hans krigare gav honom tillnamnet Djahansüz, ”Världsbrännaren”. Det var menat som en komplimang.
All vår början bliver svår… plein-air akvarell & snabbmålning
På resa till Gotland i somras togs akvarellerna med, för att få lite nödvändig övning på försöken till målande. Dels blev det några scener för mina berättelser, men vädret och de lantliga omgivningarna inbjöd också till lite kladdande i klassisk plein air-stil (friluftsmåleri), något jag sällan gjort tidigare.
För någon som alltid haft någon sorts realism som måttstock är akvarell en av de allra värsta psykbryt man kan utsätta sig för, speciellt om man saknar talang för det. Att man inte kan kontrollera det som hamnar på papperet, färgerna ständigt blöder in i varandra och sedan blir helt annorlunda när de torkar, för att att inte nämna att ens darrhänthet gör alla linjer till serpentiner med noll precision… Och ändå, ändå… det måste gå. För det som jag på sikt vill åstadkomma måste det göras, trots att man vill strypa sig själv.



I akt och mening att göra i alla fall små urgröpningar i den massiva muren av inkompetens, valde jag att måla under tidspress och med minimala resurser i form av palett eller annan utrustning – ute i det fria, sittande framför motiven. Med målet att svettas fram något på mindre än 25 minuter pressades några snabbmålningsövningar fram av blommor på altanen…

Parallellt jobbade jag med större motiv, i form av friluftsmålning av omgivningar och landskap. Här kunde jag inte stå emot önskan att förbättra linjer och gränsdragningar med bläck när färgerna väl torkat. För att bibehålla det allmänna anslaget valde jag dock att inte använda moderna bläckpennor utan tog till klassisk stålpenna med doppat bläck.
Det är talande när man finner de mycket mer komplicerade målningarna av större omgivningar enklare att göra än småkladdarna av blommor på altanen. Förstnämnda är mer planerade, och medger att man döljer bristen på precision med duttande som antyder snarare än exakt återger detaljer. Däremot visar sig andra brister, som svårigheten att få med proportioner rätt när man inte kan hala fram linjalen/mätverktyget vid behov utan måste uppskatta från rent ögonmått. Jaja, ytterligare poster i listan på saker att förbättra. Men det det finns bara ett sätt att göra det på. Och det är helt enkelt att Göra det.
För Hua: krigare från Mittens Rike
För Hua, det centrala riket i mina berättelsers Fjärran Östern: en utökad studie av krigare utifrån historiska källor från det kinesiska Sung-rikets tid.

Förra året gjorde jag en bild på en kvinnlig krigare inspirerad av kinesiska historiska förlagor (se posten ”I väntan på Mulan”). Målningen, uppbyggd utifrån en teckning utförd med japansk penselpenna (bläck) som målades digitalt, gav mersmak trots sina brister. Sålunda kom den att utgöra startskott för ett mer samlat åtagande vad gäller studier av historiska motiv från inte bara Kina, utan Fjärran Östern mer allmänt.

Det här är en region som jag läst upp mig på genom åren men som varit väldigt lite representerad i mitt eget skapande, trots att det sedan 20 år legat och grott idéer och små kladdar utifrån min research från historieböcker och websidor. Nu bestämde jag mig för att, med min kvinnliga krigare som bas, skapa en samlingsbild där några av de där fick mer färdig form.
Som alltid i historiesammanhang sker allt med ett öga på att bygga upp en trovärdig alternativ verklighet för mina egna berättelser, vilkas tidsmässiga fokus utgår från seklet före Digerdöden i Vår Tid (dvs eran 1250-1348 AD). Utvecklingsmässigt motsvaras den tiden av de sista decennierna av Sung-dynastins välde och mongolernas slutgiltiga erövring av landet, vilka under Kublai Khan återförenade Kina efter århundraden av splittring under sin egna Yuan-dynasti.
Även om Hua, min parallellvärlds motsvarighet till Kina, tagit en delvis annan vändning, kunde verklighetens förlagor utan problem bilda basen för mina alster. Tacksamt nog stod måleri och bildkonst i Kina på en hög nivå under denna period. Bilder i urkunder från Sung-rikets tid (se ex. nedan), kompletterat med sådant som miniatyrfigurer, TV-bilder, historiska rekonstruktioner och annat gav möjlighet att välja och vraka med en hög nivå av historisk autenticitet.
Inspirationen inskränktes inte bara till själva motiven, utan även metod. Ursprungsbilden hade utförts i bläck, med japansk integrerad penselpenna. För de nya, direkt utförda på samma ark, ville jag ta till ännu en, teknologiskt enklare, bläckteknik, nämligen stålpenna doppad i tusch. Den resulterande svartvita samlingsbilden med tre sorters krigare som komplement till den centrala ryttarinnan kan ses nedan.
Till vänster en rustad ryttare i vad som ligger nära den tyngsta formen av kinesiskt kavalleri. Sådan rustning skulle ha burits av en kejserlig gardessoldat eller befälhavare i dåtidens arméer, med sin bepansrade häst täcks av lamellrustning i metall och utsmyckade detaljer som axelskydd i form av djurhuvuden. Arméer i medeltidens Kina var relativt centraliserat och enhetligt uppsatta (i.a.f. i jämförelse med västerlandet), med både vapen och rustningar producerade i massupplaga och upplagda i stora kejserliga lager. Hur fotfolket, basen i de kinesiska arméerna, kunde te sig utrustade från de arsenalerna exemplifieras av den spjutbärande infanterisoldaten till höger. Till sist en marinsoldat från Södra Sung-kina. Tränade i att slåss från och på fartyg i de vidsträckta flodsystemen i bl.a. Yangtze-kiang-flodens bifloder och delta utgjorde dessa en viktig gren av de väpnade styrkorna och bidrog starkt till att uppehålla mongolernas framfart i flera decennier.
Apropå beväpning kan man konstatera att trots sin relativt storskaliga produktion så uppstod i Kina genom århundraden av ständiga krig och konflikter en vidunderlig flora av vapen.

Inte minst stångvapen kom att anta rätt vildvuxna former, påminnande om moderna fantasy-designer. För den här bilden lämnades de galnare varianterna därhän till förmån för enkla och funktionella varianter.

En vapendetalj gavs dock lite extra uppmärksamhet: marinsoldatens repeterarmborst, på kinesiska Zhūgě nǔ (諸葛弩, också transkriberad som Chu-ko-nu).
Denna säregna kinesiska uppfinning från tiden före Kinas enande på 200-talet fKr bestod av en båge frampå en tvärställd stock med ett magasin på ovansidan. Genom att dra i spaken matades en ny pil ner samtidigt som bågsträngen spändes och avlossades. Repeterarmborstet kom till rätta med vad som brukar betraktas som vapnets största svaghet: den långa laddningstiden.
När det var dags för färgläggningen löpte denna i bekanta banor, med en begränsad mängd överlappande nyanslager, och mer uppmärksamhet på ljuseffekterna vilka fick ge bilden dess karaktär. Färgläggningen strävar mot en viss, begränsad realism i färgval och toner men utan att bryta upp den underliggande bläckteckningens dominerande intryck av starka och distinkta linjer och stiliserade grepp för detaljer, skuggningar och ytor.
Mot slutet valde jag att också lägga till ett bakgrundsmönster baserat på det siden som användes som material för målningar, kalligrafi m.m. i det dåtida Kina – det adderade ett intryck påminnande det hos många av de urkunder som låg till grund för bilden. Allra sist lade jag också till text, för ännu en detalj som ofta förekom på dåtida målningar som inte sällan blandade bild och text. Bildtexterna står för Huángjiā wèiduì/ 皇家衛隊 (kejserlig vakt), Huánghòu/ 皇后 (Kejsarinna), Bùbīng/ 步兵 (fotsoldat) och Hǎiyáng/ 海洋 (Marinsoldat).
Det blev ju inte så dumt, ändå. Många fler bilder inspirerade inte bara av Kinas utan också andra länder i fjärran österns historia är på olika stadier av färdigställande – regionen är numera i fokus för mina historiestudier. Dessa kommer att dyka upp här vad det lider.
Länkar till introduktioner av åsyftade perioder av Kinas historia, med fokus på Sungperioden (960-1279)
- Song dynasty – Wikipedia, på svenska Songdynastin – Wikipedia; för periodens måleri och bildkonst se Chinese painting – Wikipedia
- Yuan-dynastin se Yuan dynasty – Wikipedia på svenska Yuandynastin – Wikipedia. Om dess grundare Kublai Khan – Wikipedia (på svenska Khubilai khan – Wikipedia)
- Om Sungdynastyn med fokus på kultur och konst, se An Introduction to the Song dynasty (960–1279) (article) | Khan Academy
- andra översiktliga introduktioner SONG DYNASTY (A.D.960-1279) | Facts and Details och Song Dynasty, Rise And Decline Of Song Dynasty (chinatravel.com)
- Om det kinesiska repeterarmborstet se Repeating crossbow – Wikipedia
- För de som vill utforska Kinas historia mer men ändå i en lättillgänglig form, rekommenderas varmt Podcasten ”The history of China”, vars hemsida är The History of China – The Official Site of The History of China Podcast (wordpress.com). Podden finns på Itunes och en mängd andra sajter och appar som Acast, twitcher osv.
- Inledande mer övergripande studier av Kinas historia kan med fördel börja med standardverket ”China – A New History (2nd Enlarged Edition)” från Harvard University Press.
- Fortfarande övergripande men mer djuplodande är de utmärkta fullskaliga standardverken ”The Cambridge History of China” i ett flertal band från Cambridge University Press, vilka för perioden ifråga utgörs av bl.a.
All vår början… bläck-porträtt
Ibland kan brådska, även om den är självpålagd, vara nyttig. Nyligen ville jag, trots lite tid över från jobb, göra något för en vän som fyllde år. Och så bestämde jag mig för att prova något helt nytt som jag studerat på sistone, men aldrig gjort: ett porträtt i den klassiska kinesiska tekniken inkwash’ anda.
Inkwash innebär kort och gott att man använder det bläck och penslar som används för klassisk ostasiatisk kalligrafi, och målar med dem. Själva bläcket torkar snabbt och blir då vattenfast, men genom att blanda den med vatten i olika mängd innan man lägger på den kan man skapar en monokrom bild med olika mjuka skiftningar av gråskala.

Prylen är att det måste gå snabbt och utan tvekan. Redskapen är mycket enkla – i princip bara två penslar, en tjockare och en tunnare, båda med god uppsugning, men vars förmåga att göra detaljer helt och hållet vilar på målarens handlag och följsamhet i penselrörelserna. När bläcket väl ligger på papperet är det finito, inga omtagningar. Teknikens dygder drar mot enkelhet över smådetaljer, flöde istället för pillande, och helhetsintryck snarare än millimetrisk exakthet. Den tvingar en att se till det centrala, det viktigaste.
Inte riktigt min vanliga kopp té – men just därför ville jag verkligen prova. Jag fuskade litet också, ska det sägas. Istället för två penslar hade jag en medelstor, för ändamålet inköpt kinesisk pensel som jag använde för nästan allt, och för de få tunna svarta linjerna i ansiktet tog jag till min nya favvis, bläck-stålpennan.
Efter att ha gjort en ytterst schematisk dragning av linjer för ansiktet, var det bara att lägga på lager på lager av uttunnat bläck, torka, sedan en till. Själva torkningarna tog mycket mer tid, flera timmar totalt, än målandet i sig. Sistnämnda gick förvånansvärt snabbt. Att arbeta med nyanserna i det olika uttunnade lagren kom också tämligen naturligt.
En intressant upptäckt var att torkningen under olika ljus och värme drog målningen åt lite bruna-gula nyanser som skiftade mot sepiatoner snarare än helt avmättat svart-vit. När bilden snart nog kändes klar, förstärkte jag detta i datorn – jag behövde ändå städa upp den, för papperet skrynklades betydligt av all vätska. Genom att öka temperaturen lite, något som man för övrigt kan göra au naturelle, stärktes det bruntonade draget.
Så. Resultatet ovan är…faktiskt inte dumt. För att vara den första. Lite primitiv, och skiftningarna kunde göras mjukare, men den har ändå…något. Det hjälper förstås att det inspirerande motivet lyser igenom även mitt stappliga nybörjarhandlag. Inte för att porträttlikheten är hundraprocentig på något sätt, men jag hoppas man inte tycker att jag helt vanärat henne. Och jag är glad att ha vågat mig på något nytt, som gav klar mersmak för framtiden.
Så, för dig Jennie – och grattis.
Järnportarna -arkitekturdesign i Ink & Wash
Efter föregående inläggs startövningar för Ink & Wash, dvs skissande med bläckpenna (stål) och akvarell, var det dags att använda sig av de darrhänta fingrarna för ett åtagande med lite vidare syfte: att utforma en seriös arkitektskiss för mina drömmars Aracanea. Valet av motiv hade jag redan bestämt – att ta fram ett färdigt koncept för Sidera Pyles (koine: σιδήρέα πύλης), Järnportarna.
Järnportarna utgör den stora ceremoniella porten in till Purpurstaden, dvs det kejserliga palatsområdet i Aracanea. De spelar en viktig roll i berättelsen just i sin roll av passage, både symboliskt och som en fysisk barriär att vakta eller överkomma. Flera scener utspelar sig runt dem: både utanför, funderande på hur man träder in genom dem, men också innanför och på dem, försvarande dem mot intrång. Portarna intar vidare en symbolisk betydelse som gångjärn för både inre och yttre konflikter för protagonisterna. Sedan många år har jag därför funderat på exakt hur de skulle se ut i min värld.

Förlagan för järnportarna är Chalke-porten, ingången till det kejserliga palatset i Konstantinopel, vilken inte längre finns kvar i dagens Istanbul men finns beskrivna av bl.a. Prokopios på 500-talet.

Moderna arkeologer och historiker har gjort rekonstruktioner av Chalke genom åren. När jag skrev de delarna av berättelserna som utspelas runt dem, tog jag avstamp från dessa för mina första storyboards.

I bakhuvudet fanns dock alltid avsikten att skapa min egen version. Namnet ”järnportarna” kom för mig som en slags kontrast till de gyllene portar (se inlägg om dessa) som leder in till Aracanea genom dess mäktiga yttre murar. Liksom dem, och också med stöd av de senare källorna, tänkte jag mig snarare Järnportarna som en självständig byggnad, något mer än bara en slags triumfbåge in till kejsaren.

En detalj, inspirerad av redogörelser av vissa detaljer på portarna var att dessa skulle prydas av ett stort, gapande gorgon-huvud. Gorgoner, vars anblick förvandlar åskådaren till sten, har sedan antiken satts på byggnader för att skydda dem. Innebörden är tydlig: hit men inte längre.
Beväpnad med bra papper för omväxlings skull och med stålpenna och bläck i hand var det dags. Mån om att bejaka, snarare än att svettas, över bläckets vinda linjer, den lite oförutsägbara tjockleken och annat som förut skulle gett mig hjärnblödning, lade jag efter lite inledande skissande helt bort linjal och blyertspenna och gjorde det mesta direkt i bläck. Fram växte den mäktiga porten, understödd av fyra pelare på varje sida. På byggnadens främre hälft sitter två åttakantiga torn. Bakom dem höjer sig en upphöjd kupol i typisk bysantinsk stil.
Allt eftersom lade jag på mer detaljer, som religiösa statyer, en mosaik med den Numenska örnen osv. Högst upp ovan porten tronar en staty av portarnas beställare, kejsar Dominianus, hans hustru och hans mor, den ryktbara änkejsarinnan Anastasia. Byggnaden fick en närmast sakral karaktär, nästan som en slags kyrka, vilekt är passande för den upphöjda ställning som Arcaneas kejsare intar.
Efteråt var det dags för akvarellerna. Målningsbiten, som alltid varit och säkert kommer förbli min akilleshäl, drog ut på tiden men efter några timmar var det hela iaf passabelt. Idén var att fånga intrycket jag sökt i min fantasi, och föra den ner på papperet. Vilket kind of lyckades. Som en början är det iaf användbart. Mycket utspelas runt Järnportarna, och nu har jag efter många år till slut en ungefärlig idé om detaljer i omgivningen som både hjälper skrivande och vidare illustrationer.
All vår början bliver svår…bläck & akvarell
Ink & Wash, tekniken att göra snabba skisser i bläck och akvarell är en egen konstart i sig, med många olika inriktningar. På sistone har jag sneglat på dess användning bland designers, mattemålningsartister och arkitekter. Med några snabba penseldrag, understödda av välplacerade tuschlinjer, skapar man intrycket av en miljö, ett monument eller gatuscen. På sistone har jag gjort lite tester på området i syfte att kunna skapa mer av dessa motiv.
Många av mina bilder äger rum i min egenskapade värld och dess miljöer. Landet Bortoms sagolandskap, den stora staden Aracanea och det ännu väldigare Al-Kash m.fl. har fått bilda fond för många bilder. Många av de miljöer och arkitekturdesigner som gjorts för detta förtjänar att få en litet mer noggrann behandling. Ett antal skisser i blyerts, ibland kompletterade med mangapennor, på designer för miljöer, byggnader och liknande har gjorts genom åren. Men tiden har inte riktigt räckt till för att gå vidare till mer genomarbetade alster. Den relativt snabba och impressionistiska tekniken hos Ink & Wash skulle då passa perfekt för att utgöra en bro till bilder som betonar miljön, utan att slå över i rent landskapsmåleri.

Akvareller kombineras numera oftast med fina bläckpennor av modernt snitt, men det klassiska sättet bygger på användning av gammaldags stålpenna, doppad i bläckhorn. Det skall sägas att bruket av båda dessa tekniker utgör en inte obetydlig nackdel om man (som jag) är darrhänt.
Båda bygger på ytterst flödande, lösliga och okontrollerbara media: rinnande bläck respektive vattniga färger. Till det kommer ett rent psykologiskt handikapp: bristen på kontroll är oroväckande för någon med förkärlek för små pilliga detaljer och omtagningar i syfte att hitta den rätta linjen.
Senaste året har jag vid några tillfällen använt akvareller för att göra luddiga, mer obestämda bakgrunder till bilder. Nyligen bestämde jag mig för att göra en mer ingående serie tester av tekniken för att se om det kunde vara en framkomlig väg för mina syften genom att kombinera akvarell med gradvis svårare former av kompletterande linjeverktyg. Jag utgick från ett sammanhållande tema: skisserna föreställer alla scener i staden Aracanea, mina drömmars Konstantinopel, där den första av mina berättelser utspelas.

Först ut tog jag en över 10 år gammal skiss på en stadsmiljö, och målade på den. Skissen var i ett enkelt perspektiv från en gata, med Corinna, en av protagonisterna, dittecknad i förgrunden i efterhand.
Så vi smetade på färg i ett par två-tre lager… och det blev inte så bra. Färgen var för tjock, och enhetlig. Det hjälpte heller inte att papperet var tunt, vilket minskade uppsugningen och förmågan att skapa nyanser. Det hela måste mest räknas som en övning i att stadga handen.


Från den gjordes en ny skiss m smal bläckpenna, helt fritt, utan linjal. Akvarellarbetet underlättades av mycket bättre papper (220 g). Trots att jag återvände och lade på fler lager färg för att få mer skiftningar gick det hyfsat snabbt, och tog allt som allt 2 kvällar.
Nästan allt kan förstås förbättras: det fria skissandet i bläck gjorde att mycket ser lite vint och skevt ut, skuggor och ljusskiftningar är primitiva, osv. Det var dock ett klart fall framåt, och närmade sig den känsla jag sökt.

För den sista bilden fanns också en idéskiss sedan många år, föreställande en av Aracaneas yttre stadsdelar längs den Gyllene Vägen som leder in mot stadskärnan.

Här tog jag steget fullt ut och använde min nyinköpta stålpenna m kinesiskt dopp-bläck för den nya teckningen. Och se, bläcket var inte så svårkontrollerat som jag fruktat och hela upplevelsen artade sig till att bli riktigt behaglig.
Grundteckningen blev på det hela taget inte dum, med perspektivet mer upphöjt vilket möjliggjorde att skildra mer detaljer från den närmast lantliga miljön som råder precis innanför murarna, med stadskärnans kullar långt borta. Sedan kom färgen.
Här visade sig åter två problem. Ett rörde materialet: för stålpennans skull valde jag ett slätt, men åter för tunt papper, vilket gör färgen plattare och mindre nyanserad. Det andra var att jag åter bredde på lite för mycket, mest i meningen täckte för mycket. Min skräck för det vita, att låta områden vara, framstå här tydligt. Det gör att bilden till sist och syvende mer ser ut som en slags serietidningsillustration, om än lite i den franska stilen, än en ink & wash-bild.
Nå. Dessa tre första bilder, tillkomna på en vecka, gav ändå massor med nyttig input. Och lärdomar för framtiden, som:
- Välj konsekvent tjockast möjliga papper
- Använd mindre mängd färg, våga lämna mer vita fält och fyll inte i varje litet hörn
- Gör bläckskissen så fri och sparsmakad som möjligt – undvik för mycket detaljer som kan åstadkommas m färg istället.
- Använd mer olika färger, experimentera med kontrasterande färglager som ger skiftningarna mer liv.
Det är bara början. Fler bilder av den här typen är igång, och mer tekniker att utforska: som målning vått-i-vått, med papperet förblött. Vad gör det med bläcket, som ska vara vattenfast? Det finns bara ett sätt att få reda på det. Stålpennan är här för att stanna, känner jag – det var en uppenbarelse, och möjligen ett nytt favoritredskap för framtiden.
Landet Bortom – Sidherna (I)
Det skulle bli enkelt – en teckning i klassisk crosshatch-teknik, färglagd old school med akvareller. Och det började bra – men sedan närmast förstördes bilden av fummel och problem med utrustning.
I förra inlägget omtalades de odödliga sidherna i Y Tìr eller ”Landet Bortom”, en keltiskainspirerad fantasyvärld. De äldsta sidherna är ättlingar till några av de första bosättarna i den världen och har åtminstone en 1500 år på nacken när man stöter på dem. Vid det laget tillhör de en slags splittrad folkspillra, aldrig mer än några få på samma plats och ofta i rörelse, som dock alltid bemöts med stor aktning och bävan av den vanliga mänskliga befolkningen. I en magiskt påverkad värld finns det en hel del övermänskligt som de här odödliga kan lära och ta till sig under sitt långa livsspann, och de utgör oftast eliten av vad de än väljer att ägna sig åt. De ges därför företräde eller i alla fall en motvillig respekt och kan om de så väljer spela en framträdande roll i olika sammanhang. Sidher som valt att slå sig ner på en plats intar oundvikligt en dominerande ställning, oavsett vilken roll de utövar i övrigt – antingen de verkar som barder, politiker eller krigare.

Idén om sidherna och deras värld utkristalliserades för många år sedan. Flera bilder har gjorts och även förevisats här som utspelas i Landet Bortom, men de har alltid haft protagonisterna i berättelsen som fokus, och dessa är främlingar där. Men till dags dato hade jag gjort få bilder av sidherna själva, eller några andra för Y Tìr infödda element för den delen, förbi idéstadiet. Dags att rätta till det, och i ett anfall av otålighet drog jag fram ett gammalt idéutkast och började rita.


Utkastet var extremt grundläggande, ämnat åt att ge siluett och linjer för de historiska utstyrslarna, vilka nu är så pass välkända för mig från år av research att det drev mig att bli lite djärv. Normalt skulle jag gå vidare och göra en åtminstone halvfärdig teckning i blyerts innan jag vågade mig på bläcket. Nu utmanade jag mig själv genom att skapa allt, detaljer osv, direkt i tusch & bläck.
Den stora darren skulle komma med ritandet av figurernas ansikten, det visste jag. Så bara för att psyka mig, gjorde jag det först på varje figur. Jag hade en fördel – de här figurerna är så pass levande och tydliga för mitt inre att förebilder för deras ansikten i flera fall valts och låg för mina ögon sedan år tillbaka.

Rhona Mitra 
Alyssa Sutherland 
Angie Everhart 
Tom Hiddleston
Att rita med bläck i crosshatch-teknik efter att under lång tid ha pysslat med att lära sig nya och annorlunda tekniker var lite som att komma hem. Relativt snabbt och utan mycket tvekan flöt bilderna ner en efter en, och på mindre än ett dygn var de där.
Alright. Uppfylld av hur lätt det gått, gick jag direkt över till att måla med akvarellerna, för vilka konturerna från utkastet redan överförts. Jag gjorde en bakgrund i matta toner och började lägga på successiva lager för figurerna. Och det såg lovande ut.

sidherna akvarellmålning 
missmatch målning vs teckning
Men övermod går före fall. I brådskan glömdes det bort att figurerna modifierats under själva tuschtecknandet, med små förändringar i position och utsträckning/längd. Resultatet var att målning och teckning inte passade ihop, vilket jag inte märkte förrän målningen började närma sig klarhet. Till det kom att jag misslyckades att scanna in målningen (vilket alltid är komplicerat pga. akvarells semitransparenta natur) med en jämn färgskala. Ovan till höger syns debaclet som var bilden på det här stadiet. Utsikten att behöva ägna åtskillig tid åt en föga upphetsande fix och hopfogning av en bild som börjat närmast lekande lätt var… deprimerande.
Bilden lades åt sidan för ett tag, men efter att ha laddat med lite framgång i andra projekt återkom jag nyligen till den. Som misstänkt var det ett förödande trist slitgöra – men så betalar vi för våra synder, eller nåt. Till slut stod de mer eller mindre klara, inte riktigt som jag tänkt men nära nog.
De första sidherna hade äntligen fått sin bild, med iaf. något av sin anda och personlighet i kroppsspråk och ansiktsuttryck. Beltan är en tystlåten, bister krigare och enstöring. Ycifim, ”den Kvicka” hennes motsats; social och klurig, ännu relativt ny i sin odödlighet. Iriasan, ”Den Brinnande” är en av Landets främsta krigare, en heroisk tusenårig gestalt. Silaín är en av Landet Bortoms främsta rådsherrar, subtil med fingret på ödets puls; alltid framsynt, alltid eftertänksam. Det där är inga spetsörade självlysande alver, utan mer jordnära, luttrade överlevare i en hård och långt från sagolik värld.
Processen var stökig och tog en helt oacceptabel lång tid. Det mest trista var att ambitionen att så mycket som möjligt köra old school utan att använda digitala verktyg gick om intet av behovet att sträcka och foga samman teckning och färg. Efterskuggning -och högdagrar, som jag tänkt göra för hand, fick här läggas in digitalt på den hopfogade bilden. Men som alltid kan problemen också vara en lärorik erfarenhet. Nästa gång ska jag vara mycket mer noggrann med de olika momenten, och i förväg testa färger och scanning med förbestämda inställningar. En sak är säker: det blir mer bilder från Landet Bortom, både med och utan sidherna.
Sidherna bygger framför allt på en av de två mytologiska idéer som utgjorde basen för bl.a. J.R.R. Tolkiens utveckling av Elves/Alver med en hel uråldrig mythos runt dem – kelternas Aos sí eller tuatha de danann, ett gudalikt folk från urtiden (den andra var de besläktade germaniska elfr/alferna). Se lite om dessas förlagor nedan
Landet Bortom – en introduktion
Det började som en bihandling i mina berättelser men växte ut till en hel värld. Då jag nyligen påbörjat och även hunnit färdigställa flera illustrationer och andra verk med koppling dit kan det vara värt att kort berätta om det här intressanta stället.
Landet Bortom, eller Y Tìr, utgör en del av mina fantasyberättelsers multiversum. Det är en parallell dimension till huvudberättelsen där, genom ett antal historiska förvecklingar, området som motsvarar västerlandet kommit att domineras av en keltiskt inspirerad civilisation utan några riktiga konkurrenter eller yttre hot. Tills nu…

Ursprungsidén är enkel nog. Genom en kosmisk händelse i A’ratauma, mina berättelser ”huvudverklighet”, befann sig plötsligt flera tiotusentals cymrer (motsv. kelter IRL) från över hela sin ursprungliga kultursfär plötsligt i ett okänt land, närmast tomt på folk.
90% av de ”nyanlända” avled tämligen omedelbart i den serie av kataklysmiska naturkatastrofer som drabbade Landet samtidigt som de kom över. De som överlevde denna händelse, hädanefter kallad An Imeacht, ”övergången”, var en folkspillra på knappt 10 000, vilka därefter befann sig utspridda i en fullkomligt ociviliserad kontinent som liknade men ändå var definitivt skild från deras forna hem. De enda andra man stötte på var utspridda små stammar av hudklädda jägare med stenredskap.
I den här världen kom så de fåtaliga men tekniskt och socialt överlägsna cymrerna, utan störande inslag som motsvarigheten till romare och kristna, att etablera välden, intrikata nät av hövdingadömen, klaner och annat där den dito keltiska kulturen kunnat utvecklas i snart 1400 år. Från nybyggda fästningar på bergstoppar och kullar samt några av de få riktiga städerna de anlade i den nya världen, bredde cymbrerna ut sig och gjorde sig till herrar över vad som kom att kallas Y Tìr eller ”Landet Bortom”. De flesta av urinvånarna förslavades när cymrerna anlände, men med åren har de allt mer beblandat sig med dem och antagit dessas kultur.
Cymbrerna utgör inte på något sätt ett monolitiskt block. Snarare tvärtom. Cymrerna kom redan från början från delvis olika folkslag med bl.a. olika om än besläktade språk. Trots sin politiska och kulturella hegemoni och de många drag som de delar har det stora området som de kommit att bebo dragit dem ytterligare i olika riktningar, och skillnaderna i etnicitet, språk och kultur har skärpts. Dessutom utgör några av de fundamentala inslagen i den cymriska kulturen i sig komplikationer. Deras grundläggande organisation bestod av klaner och stamsamfälligheter vilka hade tämligen svårt att samarbeta någon längre tid och ofta låg i luven på varandra. Cymrisk religion var på en gång lösligt organiserad men hade också vissa övergripande drag, och förhållandet mellan deras religiösa och politiska makthavare har varit en stöttesten. Cymrerna saknade vid sin ankomst en skriftlig kultur. Och så vidare.
1400 år är dock lång tid, och en utveckling har efter hand skett som lett till vad som kunde kallas en slags cymrisk högkultur i landet bortom.

I de mest bördiga områdena väster om det centrala Y Tír växte en slags konfederation upp, de sk. Tìr Yrifang eller ”De Ungas Länder” som verkar under gemensamma normer och institutioner, bla. har de från tid till annan erkänt en slags överkonung eller furste.
Dessa områden ligger dock sedan sekler i konflikt med ett annat ”block” i nordväst, de s.k. Druidhe nar Tir ar Fir, ”Druid-herrarnas Länder”, där druiderna, det religiösa etablissemanget, håller ett hårt grepp om befolkningen i vad som kan liknas vid en slags keltisk teokrati.
Söderut har cymrerna koloniserat kustområdena och där har hela kluster av riken och välden med allt mer divergerande kultur och intressen bildats. Österut har man etablerat enstaka stödjepunkter, med en delvis handelsbaserad närvaro på randen till det stora inlandet som växt i takt med att den Stora Isen i norr drar sig tillbaka. Där, och i de djupa skogarna nordöst om cymbrernas kärnländer, har man också för första gången träffat på större och mer välorganiserade grupper av ”infödda” folkslag som kunnat utgöra ett påtagligt hot mot cymrernas dominans.

Till sist något om kosmologin och det mest påtagliga fantasy-inslaget i Y Tír. Den keltiskinspirerade religiösa världsbilden med dess gudar, människooffer och ambivalenta relation till döden och andevärlden är här ett faktum. Fixeringen vid det förgångna och äldre tiders makter och gudar är påtaglig och har ett starkt grepp om (cymbrerna)s världsbild på alla plan.
Skillnaden mot vår verklighet är dock, just som i huvudvärlden A’ratauma, inte så stor som man kan tro. De flesta religiösa företrädare är charlataner där lika väl som här, de flesta riter mumbojumbo. Men att magi och/eller riter ibland faktiskt funkar gör ändå en viss, skillnad.
En av de mer genomgripande effekterna är förekomsten av de s.k. sidhe. Sidherna i Landet Bortom är en slags odödliga (i meningen att de inte åldras). Några av dem var sådana redan när de kom dit, och har alltså minst en 1500 år i bagaget. Några nya har framträtt genom seklerna. Orsaken till deras existens är höljd i dimmor, men de var en del av kulturen redan före An Imeacht, där de betraktades som ett eget folkslag, en slags halvgudar eller i alla fall ättlingar till sådana. Sidherna har utgjort ett viktigt inslag i Landet Bortom som en slags bevarare av minnet från tiden innan an imeacht, som ledare och rådgivare – utan dem är det möjligt att ingen cymrisk högkultur på den nivå som är, skulle ha framträtt.
I mina berättelser framträder flera minnesvärda sidher som sätter sin prägel på Landet Bortom, men som märkligt nog inte avbildats alls annat än som mycket halvdana idéutkast genom åren. Det är främst mitt beslut att rätta till det här som kommer att vara föremål för kommande inlägg och bilder om Landet Bortom.
För en inledande orientering om kelterna, keltisk mytologi & tro allmänt – se bl.a.
- Celts – Wikipedia
- ”Om det Galliska Kriget” av ingen mindre än Julius Caesar – se länk.
- Keltisk mytologi och irländska sagor
- Celtic mythology – Wikipedia
- ”Blood and Mistletoe” av Ronald Hutton, Yale University Press, 2011
- ”Keltiska Gudar och Myter” av Anne Ross, Christina Demevik och Roger Garland (ill.), Legenda 1990
En Tigermamma
En jubileumspresent som förvandlades till krya-på-dig-hälsning
Det var i samband med ett jubileum som jag gjorde nedanstående frihandsteckning för en vän som är, tja lite tokig i tigrar. Redan då sade jag till henne att ”den där kommer att färgläggas en dag, när jag ehm, lärt mig hur man gör…” Jag tyckte inte att min dåvarande enda teknik för att måla, mitt märkliga fumlande med akvareller, fungerade för motivet som jag föreställde mig det och var värdigt mottagaren.
Som saker skedde, har man senaste året börjat fuska så smått i en teknik som passar väl för att måla/färglägga päls på djur – mina numera kära Faber-Castell polychromos-pennor.

En hälsorelaterad incident rörande den kära mottagaren av bilden fick mig att lägga annat åt sidan och ta tag i det där. Dags att göra något nyttigt.

Jag tog skissen och gjorde en kopia av den i en jordig sepiaton, och började sedan måla den med polychromos-pennorna, ljusare färger först, sedan allt mörkare, lager på lager, hårstrå för hårstrå…

Tigrar är verkligen vackra djur, men hårresande, bokstavligen, tidsödande att måla med sin varierade färgteckning på pälsen. Men det är vad man har nätter till. Halvvägs igenom såg de iaf rimligt, tja inte helt förskräckliga ut.
Som vanligt, måste man säga vid det här laget, hade jag dock tagit till ett för tunt papper för de många lagren färg, för att inte tala om tillämpningen av blender och lösningsmedel på partier där jag ville få färgerna att smälta samman. En mättnad och hotfull knölighet började rätt snart infinna sig. Jag skaffade på mig några extra pennor från Caran d’Aches Luminance-serie, de bästa i världen för ljusa kulörer, för sluttampen.
När papperet trots nedtejpning började se ut som en pestsmittad pizza var det dags att sätta p. Jag svepte med lite akvarellpenna över partierna utanför figurerna, för att få det att likna snö lite grann i alla fall. Nu såg den åtminstone snarlik ut som jag hade föreställt mig den från början. Och kunde överräckas, ont om länge, till sin passande mottagare, sannerligen en tigermamma med ungar i egen rätt. Ett litet tecken på min uppskattning, och alla välgångsönskningar jag kan uppamma.
För dig, Mary.
Dvärgar på krigsstigen 2
De etiopiska fantasydvärgarna, färglagda, samlade och redo att kicka rumpa
Efter att ha arbetat fram och tecknat designen för det här uppdragets etiopiskt inspirerade fantasydvärgar (se förra inlägget) var det dags för det mer slitiga görat: färgläggningen. I det här fallet var det inte bara fråga om att det alltid varit och är ett problembarn för mig. Färgerna t.ex. inte väljas på måfå, utan behövde stämma överens med designen på kläder, vapen och parafernalia och dess kulturella rötter, enligt uppdragsgivarens önskemål, och mina egna preferenser för den delen: jag har studerat och fascinerats av Etiopiens medeltida kultur sedan flera år.

Denne hade försett mig med flera exempel, (se ovan & nedan), och jag fortsatte därefter att hålla mig så nära som möjligt till de verkliga förlagorna och samlade in ytterligare bilder från etiopisk förmodern konst och ikonografi, foton och annat liknande material.

Både det målade materialet och fotona på nutida reproduktioner av framför allt religiöst präglad äldre klädnad kom att bli utgångspunkt för den färgskala jag utgick ifrån för dvärgkrigarna.

Först ut var den första skissen, den sköldbärande yxmannen på språng. Han bär på många olika material, som läder, olika metalldetaljer, stenar, trä och annat. Sålunda var det passande att han fick bilda mall för hur färgarbetet skulle ske även för de påföljande figurerna. Mängden lager och för vad, ljusriktning, ordningen i målandet och vilka inställningar av matthet, färgvärme, opacitet med mera som skulle användas fick här sina givna utgångspunkter.

Näste man, eller dvärg, till rakning var den fjällbrynjebärande yxmannen. Delvis inspirerad av de bysantinska dragen i hans rustning, fick han en lila färg med gulddetaljer på sin lemde, en färg med kopplingar till kunglighet i vår världs Östrom. Denna bär han också delvis virad runt bålen enligt vad vissa källor visar. Här aktualiserades dock ett problem som illustratörer av medeltida krigsmän alltid måste tampas med: ringbrynja. Hur, är frågan, målar men en ringbrynja som är passabel utan att behöva handrita varenda en av tusentals nitade ringar?
Ringbrynjeproblemet kom att bli akut för nästa bild: pikeneraren. Denne bär mycket mer av den, och här uppstod en flaskhals i arbetet medan jag bestämde mig för hur jag skulle göra. Efter mycket om och men blev lösningen att skapa ett grafiskt mönster som sedan kunde läggas på, böjas och förhoppningsvis skuggas och jämkas ihop runt figurernas skepnader. Lösningen var inte idealisk, och skulle ändå komma att innebära en hel del tidsödande pillande, men var det bästa jag kunde komma på.

Pikeneraren fick bli test-caset för ringbrynjemodellen. en slutsats blev att brynjan framtonar som rätt mörk. Så efter hade först tänkt mig en väldigt ljus färgskala i olika vita nyanser som kontrast till metalldetaljerna kunde jag ändra det till förmån för mer historiska grundade, om än ljusa kulörer.

För nästa figur var det som skulle bli extra tidsödande uppenbart: standaret. Mycket designtid och efterföljande justeringar och anpassningar fick läggas på krigsflaggan. Till det kom förstås den sudanesiskt inspirerade filtrocken han bär med sina otaliga små rutformade upphöjningar. Skölden var också ett huvudbry och fick bändas och böjas en del för att bli Ok. Den här krigaren var en av mina favoriter, en av de första ursprungliga idéerna jag fick och som kanske bäst förenar de många uppslag som idén med etiopiska fantasy-dvärgar inspirerade till.

Krigaren med lejonmanen, en annan favorit för sin starka kulturella färg, var också den där ringbrynjeproblemet kom starkast till sin rätt, och det tog timmar bara att få mönstret på plats och sedan vrida och bända på ringarna på de många olika små och stora luckor där de skymtar fram. Förutom den iögonfallande och karaktäristiska detaljen med lejonhuvudet, var den här krigaren kanske mest inspirerad av etiopisk liturgisk klädnad av alla, vilket förhoppningsvis inger den känsla jag eftersökte – en av furstlig, högättad persona, en ledare eller heroisk gestalt.

Sist, men sannerligen inte minst, var krigaren med sin yxa i fast tvåhandsgrepp. Mest dynamisk och rörlig av alla de 6, står denne närmast betraktaren i bilden. Jämfört med några av de andra är han enkelt klädd, men detaljerna framträder också skarpare eftersom hans grundteckning är den mest detaljerade. Ringbrynjemodellens begränsningar blev här också mest tydliga, och mycket tid gick åt att försöka få brynjan att vecka sig och lägga sig runt hans kropp med dess lemmar i svåra vinklar.
Ett problem med att göra dvärgarna en och en kom att visa sig: trots att jag standardiserat förfarandet och konsekvent försökt använda samma verktyg och stilgrepp, kom en märkbar skillnad i ton att uppstå, med de första något kyligare färglagda över hela fälten av skuggor, mellannyanser och högdagrar. Det kom att krävas en hel del efterarbete och läggande på av nya överliggande ljuseffekter och toner för att få dem att dra ihop färgmässigt. Resultatet är kanske inte hundraprocentigt, men förhoppningsvis värd besväret. Som bakgrund valde jag ett bearbetat mönster av gammalt pergament, vars nyanser jag förstärkte.
I samband med de sista modifikationerna av färgskalan bestämde jag mig också för att lägga på skuggor som kastades utifrån en ljuskälla som någorlunda överensstämde med ljusriktningen för det föregående färgarbetet. Skuggorna förstärker känslan av att de faktiskt står tillsammans, och bidrar också till att förankra dem fysiskt i planet – illusionen av att de faktiskt står med fötterna på ett tänkt golv, snarare än hänger i luften, blir mer påtaglig.
Jag presenterade resultatet på det här stadiet för uppdragsgivaren och fick ett nöjt gensvar. Det var ett roligt och intressant uppdrag, och det gedigna förarbetet kom, tycker jag nog, att löna sig. Det var synd att flera av de avledda idéer som sprang upp på vägen inte riktigt kunde rymmas inom ramen för uppdraget (iaf. inte inom en rymlig tidsrymd), men de kommer säkerligen att dyka upp förr eller senare. Det finns fler påbörjade arbeten med våra kortväxta stridare inspirerade av den fascinerande Etiopiska kulturen.
Dvärgar på krigsstigen 1
Ett gäng etiopiskt inspirerade fantasydvärgar stormar fram
Fantasy är, vilket kännare av genren kan vara mer eller mindre medvetna om, en kraftligt eurocentrisk genre. Med några notabla undantag utspelar sig den absoluta majoriteten av fantasyvärldar -och miljöer i en tämligen lätt förklädd nordeuropeisk medeltida kultursfär, med västerländska protagonister. Men tänk om…

Det var förra året (2020) som jag åtog mig ett uppdrag åt en beställare som önskade sig designer för fantasydvärgar i Warhammer-stil – fast förlagda till en nordafrikansk, specifikt etiopiskt inspirerad miljö. Inspirationen kom, såsom jag förstått det, delvis från de säregna och jättelika monument som medeltidens etiopier högg ut direkt ur klipporna. Med rätta har t.ex. de monumentala klippkyrkorna i Lalibela klassats som världsarv.

Det där kunde man inte säga nej till. Jag bestämde mig för att göra fantasydvärgarna till regelrätta etiopiska krigare i en tämligen verklighetsliknande Fantasytappning.
Tidigare hade man gjort en del översiktliga studier i Etiopiens medeltida kultur, men nu vidtog ett en period med research i inte bara Etiopiens utan också angränsande regioners som Sudans klädedräkt, arkitektur, accessoarer, symbolik, tatueringskonst, rustningar och vapen, massor med vapen…

Songye peoples 

Arbetet med de många detaljer och designidéer som inspirerades av det växande bildmaterialet mynnade ut i ett antal dussin skisser, utkast och bilduppslag som destillerades fram under hösten och vintern. Arbetet växte snart över sina bräddar – jag började fila på en stor fältslagsmålning med mängder av etiopiska dvärgkrigare i full formering, elefanter och medföljande präster och kungligheter, mot en fond av gigantiska klippmonument….
Arbetet med det där kom dock att stöta på patrull av den svåra verkligheten i Coronatider. Under vintern tvingades jag backa bandet och bestämde mig för att koncentrera mig på det ursprungliga uppdraget. Jag valde ut de 6 mest stilrena studierna och började ta fram skisser för en sammansatt bild där de rycker fram på rad, utförda i blyerts och mjuk grafit.

Först ut var den svingande yxmannen på språng. Han är klädd i en typisk utsmyckad etiopisk lemde, en krigares kåpa som kunde vara gjord av tyg, hud eller läder, med en lejonman insydd på toppen. På huvudet har han en hög anfarro, en huvudbonad som krigare kunde toppa med håret från en lejonman. Den karaktäristiskt framåtmonterade yxan är av en typ som återfinns runt Afrikas horn, och skölden har en djup, rund skålform med talrika beslag och utsmyckningar, vilket var vanligt i regionen.

Såsom alla stabila och långlivade kulturer tog Etiopien under perioder många intryck från omgivande kultursfärer, såsom t.ex. den romerska och tidiga bysantinska världen. Inspirerad av detta valde jag att förse den andre dvärgkrigaren med influenser ifråga om rustning i form av en fjällbrynja av senromersk/bysantinsk typ under sin lemde. Metallhjälmen har en aventail av ringbrynja för att skydda nacken. Den stora yxan är en variation på en typ som användes i Etiopien/Sudan och kan ha varit antingen ett stridsvapen eller ett omgjort redskap.

Standard och flaggor var en viktig del av krig-föringen i förmodern tid, och Etiopien var inget undantag. För min dvärgiske standardbärare valde jag en bysantinskt inspirerad krigsflagga, med vikter på de långa tungorna som hänger ner från dess underkant. Under lemden bär han en skyddande stoppad filtrock (jibbah) av en typ som var vanlig i ett brett bälte från Sudan i öster till Hausalanden i väst. Hans anfarro har lejontaglen stärkta med aska eller dylikt vilket får dem att stå rakt upp. På ena axeln har han en kvadratisk metallplatta som förekom i regionen, troligen med symbolisk men kanske också skyddande funktion. Han bär en lite större och plattare sköld av härdad hud, troligen flodhäst eller elefant, stärkt och utsmyckad med metalldetaljer.
För att dra nytta av de många designerna från idén om dvärgar i rader av pikformationer tog jag upp en av de mer välrustade varianterna, med rund stålhjälm och full aventail som täcker axlarna, en brynja under lemden och ytterligare skydd av lamelltyp över hals och ben. Den lite större, oktogonformade skölden av härdad hud med metalldetaljer (här i brons), är av en typ som förekom i Etiopien under den tidiga s.k. Aksum-tiden och fyller en liknande funktion som den romerska scutum.


För en ledande och/eller kunglig representant för dvärgkrigarna valde jag rusta honom väl, med en brynja över sin filt-jibbla. Över denna bär han ett plagg inspirerad av de utsmyckade stola (orarion) som bärs av vissa koptiska och etiopiska präster, kantad med fransar av lejontagel. Denna matchar den huvudbonad gjord av ett lejonhuvud, komplett med manen, som visar på hans upphöjda position eller status. I handen har han en uppförstorad variant av ett kortsvärd med böjd framdel som återfanns i regionen.

Slutligen fullföljde jag en av de ursprungliga idéskisserna, en dvärgkrigare på språng med regionalt inspirerad stridsyxa i hand. Även denne är påtagligt välrustad med filtjibbla och ringbrynja under en robust lemde. Den fulla man av lejonhår som toppar hans anfarro tyder på status, kanske en framstående krigare eller hjälte inom dvärgstyrkorna.
Det kan noteras att jag försökt lägga mig nära de verkliga inspirationskällorna även ifråga om annat, t.ex. krigarnas skodon. Jag försåg de flesta med öppna, sandalliknande skor, vissa med små plattor till skydd för överdelen av foten. Detta passar bättre för det klimat som vidlåder motsvarande norra Afrika än tjocka och heltäckande stövlar av läder.

Slutligen satte jag ihop de sex skisserna till den sammansatta bild av krigarna på rad som kan ses ovan. Det skiner lite igenom att skisserna är utförda i tämligen olika storlek, med relativt tjockare pennlinjer för de mindre som följd. Förhoppningen var dock att den oregelbundenheten skulle bli något mindre framträdande när bilderna färglades.
Kati gör sig redo
Ett utkast fick lite snabb akvarellbehandling och fick bli en slags illustration av hur Kati gör sig redo för att slåss.
Många av de hundratals små kladdar som fyller mina anteckningsblock kan kallas ”intrycksskisser” – snabba anteckningar av sådant jag ser för min inre blick och som kan föreställa folk i rörelse, landskap och miljöer, eller ögonblicksbilder av talande scener som säger något om mitt inre landskaps invånare.

En av de där intrycken som plitades ner var ovanligt såtillvida att det visar något som jag själv gjort många gånger: den föreställer Kati som binder sina händer med remmar för at göra sig redo för att slåss eller åtminstone för slagträning. Det som låg för min inre blick var innebörden i det hon gjorde i kombination med hennes sinnesstämning och hållning. Hon är fokuserad, både inne i sig själv, och koncentrerad på det hon gör. Hennes kroppsställning ska iaf. antyda en slags undertryckt spänning, som lugnet före stormen.

Nyligen bestämde jag mig för att ta en av de där kladdarna och testa hur väl en blyertsteckning på någorlunda vettigt papper kunde ta en snabb akvarellmålning. För det syftet gjorde jag en kväll en linjeteckning i crosshatch-stil av Kati lätt framåtlutad som i utkastet, Några gräsbevuxna slänter och kullar och molniga skyar fick bilda fond. Det gick snabbt – syftet var att lägga en grund för att testa dess interaktion med vattenfärgerna som jag skulle lägga på.
Det hör till saken att akvarell ovanpå blyerts normalt inte funkar speciellt bra. Akvarell kommer med stora vattenmängder vilket dels blöter upp och smetar ut blyertsen på papperet, s.k. ”blödning”, dels gör penseln och de pålagda färgerna grådaskiga. Tricket är att lära sig att göra det snabbt, utan att darra för mycket på handen, och med lite mer färg i blandningen än annars. Det skapar iofs sina egna problem, men man måste ju testa. Nedan kan man se resultatet efter en kväll av penselsvingande.
Det var inte så illa ändå, åtminstone färgmässigt. Där skulle man ha kunnat säga – färdigt. Men något låg och gnagde. I avsikt att inte fastna i blyertsteckningsfasen så skyndade jag på det hela så att proportionerna inte blev riktigt rätt. Porträttet ser också inte helt ut som hon ska, vilket till slut störde mig så mycket att jag bestämde mig för att göra en modifierad andra version. Förutom de korrigeringar som gjordes för att ta bort smuts och justera färger så att de ser bättre ut på dator (något som alltid behövs vid inscanning av de semitransparenta akvarellfärgerna) så målade jag om Katis ansikte. Den nya profilen klipptes in i bilden och lades tillrätta med lite snabba drag/smeta/clona-manövrar. Förutom att se mer lik ut sin förlaga, den sköna Rebecca Ferratti, så blev nu uttrycket mer likt min ursprungliga kladd. Något mindre bister, men ändå mer koncentrerad, och med huvudet i en mer återhållen, rak och mer realistisk pose.
Det blev lite mer extrajobb än jag tänkte för detta ursprungligen snabba infall. Men men. Jag är ändå försiktigt nöjd med resultatet av kombon linjeteckning och akvareller. Det är en hyfsat snabb teknik som passar för bildserier, och jag kommer att använda den för fler av de många, numera hundratals teckningar och storyboards som vidhänger mina fantasiberättelser.
P.S. En liten detalj som kan vara värd att notera är att bruket av handlindor för boxning, ja boxningen själv, inte är malplacerad. I vår värld försvann boxning efter antiken, för att inte återkomma i organiserad form förrän 1800-talet. Miljön Kati befinner sig i är en slags parallell keltiskt dominerad tidslinje, där en grupp av motsvarigheten till kelterna bär vidare arvet efter antiken samtidigt som resten av världen kastats tillbaka ca 14 0000 år. Se inspirationen till utvecklingen av boxningens föregångare fram till romarrikets tid:
Ellie
Mitt tredje djurporträtt med färgpennor var en bild av Julians och Almas lilla Border Collie, Ellie.
Efter mina två försök (se Pixie och Fairy-bilderna) av gradvis mer avancerad användning av mina Faber-Castell Polychromos -pennor ville jag gå all out och försöka mig på en ren färgpenneteckning/målning, utan hjälp av några andra tekniker.

Den första skissen i hård 2H tog sikte på proportionerna, som sig bör. Vis (nåja) efter tidigare erfarenheter valde jag ett mer tåligt papper, 180 g. Även om den här teckningen inte skulle förses med något målat underlager ville jag inte att materialet skulle bli en faktor den här gången.

Med proportionerna på plats fattade jag pennvässaren och min Walnut Brown och började skissa på päls och detaljer. På en kort stund växte en trevlig skiss av Ellie fram. Allt flöt på bra tyckte jag – lite för bra, som det skulle visa sig

Med skissen på plats var det dags för färgerna. Ellies färgschema är tämligen monokrom och domineras helt av den svartvita pälsen. Det passade bra, för vid det här laget hade jag fortfarande bara Polychromos grundset med tio pennor – plus en udda färg, en Derwent Light ochra som jag skaffade för Fairy-bilden. Den är väldigt användbar för att skänka en lätt varm ton på vita/ljusa ytor, såväl som för att att ge lite lyster även under mörkare partier med glänsande delar på en ojämn textur som t.ex. päls.
Efter två-tre lager av pälsfärg lade jag på lite lösningsmedel för att delvis lösa upp färgpennornas ”dammighet” och lite ojämna, fläckvisa utbredning. Här framgick dock ett problem, som ytterst berodde på den underliggande skissen. Den var för tät, för detaljerad. Så när färgerna löstes upp och blandades, Ellie fick en lätt röd-rosa underton som framför allt sken fram på de ljusa partierna, men också på skuggorna runt hennes konturer Det var inte bra. Jag fick lägga på fler lager färg, med och utan efterföljande lösningsmedel för att försöka styra bort det från det röda till det mer monokroma med en mer grå-gul lyster, som bättre motsvarar Ellies färger.

Till slut satte jag stopp – det skulle inte bli mycket bättre. Återigen är det en lärande erfarenhet – jag måste bli mer återhållsam med skissen i framtiden. Tecknarmentaliteten att gå fram för mycket och göra en för ”färdig” skissteckning är något som ytterligare måste begränsas. Men för ett tredje försök är det i alla fall inte helt misslyckat.
För Dig, Julian.
Fairy the Horse
Sent omsider – hur arbetet med Lindas lilla Pålle hittade ner till min andra djurbild (dittills) utförd med polychromos-färgpennor.
Sedan flera år har jag funderat på att teckna/måla en bild av min fina kusin Lindas häst Fairy. Som en del av försöket att lära sig använda färgpennor bestämde jag mig efter den relativa framgången med Almas sötiskanin Pixie (se föregående inlägg här) för att skrida till verket.

Efter att ha markerat konturer i lätt blyerts gjordes själva skissen i Walnut Brown. Till skillnad från skisser i vanlig blyerts eller andra svartvita grafitmedia, handlar det när man ska jobba med färgpennor om att det är ja, själva färgerna som ska ge detaljerna.
För någon som regelmässigt tenderar att dra iväg och börja fylla i fler och fler detaljer och skuggning blev det här en övning i att vara extremt återhållsam.

I nästa steg gjorde jag precis som i min första bild ett avsteg från färgpennorna och lade på ett lager med akvarellfärg för att etablera den underliggande basfärgen. I det här fallet ljus orange för de mörkare partierna och ljus gul för övriga.
Med den här tekniken får man snabbt ett mer heltäckande lager som både ger nyans och bildar kontrast mot de mörkare nyanserna i pälsen som man lägger ovanpå.

Efter att ha lagt på täckmassa runt Fairys konturer lades även bakgrundens akvarellbas på. I den här bilden ska bakgrunden bara vara just…bakgrund, och medvetet mindre noggrant och realistiskt utförd.
Efter att ha avlägsnat täckmassan var det dags att börja teckna på riktigt, med start i de mörkare partierna.

Här har de första lagren av mörka och ljusa nyanser tecknats in. Med tillgång till bara 10 basfärger användes förutom Walnut Brown i princip bara svart, vitt, Cadmium Yellow, Light Ochra och Burnt Ochra.
En sak framgick tydligt vid det här laget – papperet skulle bli ett problem. Det var helt enkelt för tunt för de tekniker jag använde (bara 100 gram/kvm), och veckade sig betänkligt av akvarellfärgerna. Det började också snabbt gå sönder i de områden där jag behövt lägga på flest lager färg.

Arbetet fortlöpte dock, med lager på lager på lager… lite utsmetning med blenderpenna och sedan ett lager till… De mattare och också mer upplysta områdena började så småningom framträda.
Jag provade också med att lägga på förtunningsmedel för att ytterligare mjuka upp färgövergångarna. Lite detaljer till bakgrunden började också läggas in, för att göra kontrasten med Fairy mjukare.
Så fortlöpte det hela. I princip kunde man hållit på hur länge som helst, om inte papperet satt tämligen definitivt stopp eftersom det inte kunde absorbera mer färg längre. Och efter det sista momentet, där jag använde skalpellen med darriga fingrar för att framhäva vissa riktigt ljusa linjer, höll teckningen bokstavligen på att falla sönder på ett antal ställen. Jag fick reparera det hela genom att smälta ner lite pappersmassa och lägga på som ett slags klister på de ställen som var mest drabbade.
Så blev det hela till slut – min andra teckning med färgpennor.
För dig, Linda.
Havsörnens flykt del 3
Havsörnens Flykt del 3
Målningen var avklarad, men det grafiska återstod – och visade sig vara intressant och lärorikt också.
En del av uppdraget som föranledde akvarellmålningen med örnar över ett landskap hade som bärande del att skapa en uppsättning grafiska framställningar på samma bas, Tänkta att användas som en slags familjeemblem, innehållande beställarens familjenamn, skulle denna svartvita grafik kunna brukas för tryck och sättas på diverse objekt. Utmaningen men också det intressanta med den här delen av arbetet såsom jag lade upp det var släktskapet med den stora målningen samtidigt som det här i grunden är en annan visuell framställningsform än en målad bild. Men medan en teckning eller målning med syfte att vara stående i och för sig själv kan vara så dekorativ eller sammansatt som artisten förmår, måste en slags symbolisk logga eller emblem av den här typen, tänkt att företes i många storlekar och sammanhang, sätta kvaliteter som tydlighet, tryckbarhet och snabb identifikation i förgrunden.
En del av arbetet var redan gjort, i och med att jag under skissandet av de huvudsakliga objekten, örnarna och martallen, berett tuschvarianter på dessa. De kompletterades med att jag spårade och lyfte fram kustlinjen för målningen i datorn, samtidigt som en tuschvariant på skog och marker togs fram och monterades vart eftersom i lite olika konstellationer. Redan på det här stadiet framgick det att emblemet inte kunde ges en form analog till den stora målningens. Proportionerna för bildens motiv var helt fel i mindre skala, och framför allt landskapet förlorade sin karaktär samtidigt som örnarna ber ut sig på för stor plats. Motiven flyttades runt i diverse fyrkanter, rundlar och ovaler och i samråd med beställaren kom vi fram till den slutliga formen.
Ett fält på emblemet behövde lämnas tomt för att skriva in beställarens namn: i det här fallet utrymmet under den första örnen. Vid det här laget hade vi en del meck fram och tillbaka med typsnitt och fontstorlek. Men vid sidan av arbetade jag också på något litet extra, som inte ursprungligen ingått i uppdraget. En variant av den grafiska bilden färglades för att få fram en färggladare variant med en palett passande för tryck. Det blev faktiskt inte illa, och så vitt jag förstår blev min beställare glatt överraskad.
Så hade tre bilder blivit resultatet av arbetet på det här uppdraget. Det var mycket lärorikt på många sätt: en sak är att det har gett mig smak för de tekniker som jag under arbetets gång dykt in i, en annan att min övergripande arbetsprocess visade sig fruktbar för att generera resultat även fast slutprodukterna skilde sig en del från varandra ifråga om stil och avsikt. Ytterligare en är att det gett mersmak för att avbilda och designa djurbilder, och flera sådana verk ligger i pipen redan och är på väg att bli färdiga.























































































